Prop. 1975/76:153

med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m.m.

Prop. 1975/76: 153

Regeringens proposition 197 5/76: 153

med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m.m.;

beslutad den 26 februari 1976.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokollet.

På regeringens vägnar G. E. STRÄNG

LENNART GEIJER

2 Nuvarande ordning m.m.

2.1 Hovrätts och kammarrätts domförhet och arbetsformer Ho t'rä tt

De grundläggande reglerna om hovrätt finns i 2 kap. rättegångsbalken (RB). Närmare bestämmelser om hovrätts organisation och verksamhet finns i hovrättsinstruktionen (1974z692).

Hovrätt är överrätt i mål och ärenden som fullföljs från allmän underrätt. Hovrätt är domför med fyra lagfarna ledamöter. Fler än fem ledamöter får inte sitta i rätten (2 kap. 4 & RB"). Det finns sex hovrätter: Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland och hovrätten för Övre Norrland (2 kap. 6 & RB).

Hovrätts sammanträden hålls i princip på dess kansliort. Hovrätten får dock även sammanträda på annan ort om det finns särskilda skäl för det. Det finns vidare särskilda bestämmelser om s.k. hovrättsting, varvid hovrätten som regel fyra gånger om året skall hålla sammanträde för huvudför- handling i mål från mer avlägsna delar av domkretsen (2 kap. 5 s' RB). De olika hovrätternas kansli- och tingsorter framgår av följande uppställning.

• Sida 16
•  Original

Prop. 1975/76: 153 16

Hovrätt Kansliort Tingsort Svea hovrätt Stockholm Örebro, Falun och Gävle Göta hovrätt Jönköping Linköping eller Norrköping samt Kalmar Hovrätten över Skåne Malmö Karlskrona eller och Blekinge Karlshamn Hovrätten för Västra Göteborg Borås och Karlstad Sverige Hovrätten för Nedre Sundsvall Bollnäs eller Hudiksvall Norrland samt Östersund Hovrätten för Övre U meå Luleå Norrland

Som princip gäller att hovrätten skall hålla huvudförhandling innan den avgör tvistemål eller brottmål, dvs. mål som har fullföljts genom vad. I besvärsmål hålls inte huvudförhandling utan avgörs målet ”på handling— arna" efter föredragning. 1 inte ringa omfattning kan emellertid även tviste- och brottmål avgöras på handlingarna.

Huvudförhandling är enligt 50 kap. 21 & RB inte nödvändig i tvistemål, om vadetalan har medgetts eller uppenbarligen är ogrundad. Detsamma gäller om målet endast rör pengar eller sådant som kan uppskattas i pengar och värdet inte uppgår till det vid tidpunkten för underrättens dom gällande basbeloppet enligt lagen ( l962:381) om allmän försäkring. En förutsättning härför är dock att inte båda parterna önskar huvudförhandling. Ibland kan mål avgöras på handlingarna utan hänsyn till tvistens värde. Detta är fallet med dispositiva mål samt mål där tvisten rör endast en rättstillämpnings- fråga. Förutsättningen för skriftlig handläggning i dessa båda fall är, att båda parterna begär skriftlig handläggning och att hovrätten anser det uppenbart att huvudförhandling inte behövs. Det kan dessutom före- komma, att hovrätt på grund av bestämmelser i annan författning än RB får avgöra vissa mål utan huvudförhandling.

Brottmål får enligt 51 kap. 21 å RB avgöras efter föredragning, om talan av åklagaren förs endast till den tilltalades förmån eller om talan, som förs av den tilltalade, har biträtts av åklagaren. Mål kan vidare avgöras efter föredragning, om underrätten har frikänt den tilltalade eller har eftergett påföljd för brottet eller har funnit honom vara fri från påföljd på grund av själslig abnormitet eller har dömt honom till böter eller fällt hon0m till vite och det inte i hovrätten förekommer någon anledning att döma till svårare straff eller till annan påföljd.

Allmänt gäller att huvudförhandling inte behövs i fråga om sådana

• Sida 17
•  Original

Prop. l975/76: 153 17

avgöranden som inte aVser själva saken, dvs. avskrivnings- och avvis- ningsbeslut samt beslut under rättegången.

De mål som kommer in till hovrätt fördelas på rotlar. På varje avdelning skall samtliga ledamöter utom ordföranden inneha en rotel. Ledamot som innehar rotel har att som referent i de mål som tilldelats roteln leda målens beredande och delta i deras handläggning och avgörande. Sedan ett mål tilldelats en rotel, tas det om hand av en fiskal eller fiskalsaspirant på avdelningen. Denne företar under rotelinnehavarens (referentens) ledning en förberedande granskning av målet. Han undersöker bl.a. om part bör föreläggas att förtydliga eller fullständiga fullföljdsinlaga eller förete fullmakt eller om det finns anledning att avvisa målet. Vidare ser han till att övriga frågor som kräver omedelbar åtgärd blir behandlade samt att övriga förberedande åtgärder vidtas. Referenten tar slutligen i samråd med fiskalen ställning till om målet skall avgöras på handlingarna eller sättas ut till huvudförhandling.

Mål som skall avgöras på handlingarna föredras av fiskal eller fiskals- aspirant om inte det på grund av målets beskaffenhet eller eljest föreligger särskilda skäl att målet skall föredras av ledamot. Föredraganden sätter i allmänhet upp förslag till dom eller beslut före föredragningen. Efter denna hålls överläggning och beslutas preliminärt domen eller beslutet. Sedan lämnas målet över till referenten. som har att kontrolläsa handlingarna i målet och justera f iskalens eller aspirantens förslag. Förslaget till dom eller beslut cirkulerar därefter mellan övriga ledamöter. Inte sällan hålls ny överläggning. Vid cirkulation eller vid fortsatt överläggning tar ledamöterna slutlig ställning. Därefter meddelas dom eller beslut. Detta skall iallmänhet ske inom sex veckor från det målet föredragits för avgörande.

I huvudförhandlingsmål avgör fiskalen i samråd referenten, vilka som skall kallas till huvudförhandlingen och när denna skall äga rum. I tveksamma fall tas frågan upp med ordföranden eller avdelningen. Om särskild sessionsplan inte finns. bestäms tiden för huvudförhandlingen efter samråd med ordföranden. Kallelser utfärdas av kanslipersonalen. Fiskalen upprättar en s.k. huvudförhandlingspromemoria, som bl.a. innehåller en redogörelse för förekommande rättsfrågor och hänvisningar till litteratur och rättsfall. Vidare upprättar fiskalen ett förslag till s.k. rubrik, som skall granskas av referenten. Handlingarna tillställs ledamöterna före förhand- lingen. Akten lämnas till referenten. som granskar den närmare före huvudförhandlingen. Övriga ledamöter läser före förhandlingen endast de överlämnade handlingarna. Efter huvudförhandlingens slut hålls över- läggning. I mindre komplicerade mål beslutas och avkunnas domen genast. I annat fall tar ledamöterna vid denna överläggning preliminärt ställning till utgången. Det beslutas att dom skall meddelas viss senare dag, i allmänhet efter cirka 14 dagar. Under mellantiden sker ytterligare överläggningar och Studier av målet. Expediering av dom eller beslut ombesörjs av hovrättens kanslipersonal.

• Sida 18
•  Original

Prop. 1975/76:153 18

Ka mmarrä tt

De grundläggande bestämmelserna om kammarrätt finns i lagen (1971 :289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Närmare bestämmelser om organisation och verksamhet finns i kammarrättsinstruktionen (19751515). Beträffande förfarandet finns de huvudbestämmelserna i förvaltnings- processlagen (1971 1291).

Kammarrätt prövar besvär i förvaltningsärenden där detta är särskilt föreskrivet (8 & lagen om allmänna förvaltningsdomstolar). Det finns tre kammarrätter: kammarrätten i Stockholm, kammarrätten i Göteborg och kammarrätten i Sundsvall ( l 5). Förslag om inrättande av ytterligare en kammarrätt har lagts fram i prop. 1975/76:100 bil. 4 s. 57. Kammarrätt är delad i avdelningar, var och en bestående av president eller kammarrätts- lagman som ordförande och minst två kammarrättsråd, varav en är vice ordförande (11 å). Kammarrätten är domf ör med tre ledamöter. Fler än fyra domare får inte sitta i rätten. Vissa särbestämmelser gäller i fastig- hetstaxeringsmål (12 å).

Förfarandet i kammarrätt är liksom i övriga förvaltningsdomstolar i princip skriftligt. Muntlig förhandling får dock äga rum om det kan antas vara till fördel för utredningen (8 & förvaltningsprocesslagen ). Sådan förhandling förekommer dock sällan. Det helt övervägande antalet mål avgörs på handlingarna efter föredragning. Med de avvikelser som betingas av det skriftliga förfarandet följer det inre arbetet i kammarrätt i huvudsak samma former som i hovrätt. Målen föredras för avgörande av fiskal, fiskalsaspirant eller i den utsträckning kammarrätten bestämmer av rotel- innehavaren eller annan ledamot. Ledamotsföredragning förekommer oftare i kammarrätt än i hovrätt. Förslag till dom eller beslut cirkulerar sedan som regel mellan ledamöterna innan slutligt avgörande fattas och avgörandet meddelas.

2.2 Lekmäns deltagande i rättskipningen De allmänna domstolarna. Tingsrätt består i brottmål enligt 1 kap. 3 & RB av en lagfaren domare med nämnd. Kan huvudförhandlingen i målet beräknas pågå mera än fyra veckor får dock två lagfarna domare och nämnd sitta i rätten. I nämnden sitter fem nämndemän. I omfattande mål får sex nämndemän delta. Inträffar förfall för nämndeman sedan huvudför- handling har påbörjats, är rätten domför med fyra i nämnden (1 kap. 4 5). Vid huvudförhandlingi mål om brott för vilket inte är stadgat svårare straff än böter är dock tingsrätt domför med endast en lagfaren domare. I tvistemål består tingsrätt enligt huvudregeln av tre eller högst fyra lagfarna domare (1 kap. 3 5). Vid s.k. särskild huvudförhandling i vissa familjerättsliga tvistemål deltar dock nämnd även i tingsrätt. Detta är fallet i äktenskapsmål, boskillnadsmål och mål rörande bodelning liksom i mål angående familjerättsligt underhåll, äktenskaplig börd, vårdnad,

• Sida 19
•  Original

Prop. 1975/76: 153 19

umgängesrätt och omyndighetsförklaring eller hävande av omyndig- hetsförklaring samt faderskap till barn utom äktenskap. Sammansättningen är i dessa fall densamma som vid huvudförhandling i brottmål bortsett från att någon möjlighet att låta två juristdomare ingå inte finns här (15 kap. 29 och 30 åå giftermålsbalken , 20 kap. 36 & föräldrabalken samt 12 & lagen 1969:618 om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap). Om tvistemål avgörs på annat sätt än efter särskild huvudförhandling. t.ex. efter huvudförhandlingi förenklad form. avgörs målet av en lagfaren domare.

Domarutredningens betänkande innehåller vissa uppgifter om tillämp- ningen av olika sammansättningsformer. I tingsrätterna avgjordes under år 1971 sammanlagt 57.090 tvistemål och 89.245 brottmål. Av dessa avgjordes 15.525 tvistemål och 78.847 brottmål efter huvudförhandling. 9.027 av tvistemålen var av familjerättslig natur. 1 1.140 tvistemål och 58.374 brottmål medverkade nämnd vid avgörandet.

I fråga om omröstning i brottmål finns regler i 29 kap. RB . När nämnd har säte i rätten skall ordföranden först säga sin mening och därefter inhämta nämndens (1 ä). Vid meningsskiljaktighet mellan nämnd och ordförande gäller nämndens mening, om minst fyra nämndemän eller, då i nämnden endast är fyra. minst tre nämndemän är av samma mening om både domskälen och domslutet. I annat fall gäller ordförandens mening. Särskilda omröstningsbestämmelser finns för det fallet att två lagfarna domare ingår i rätten (3 5). Nämndens rösträtt brukar betecknas som kollektiv, eftersom nämnden endast som grupp kan diktera avgörandet. I den praktiskt viktigaste situationen nämligen att två meningar står mot varandra innebär omröstningsbestämmelserna i sak detsamma som om individuell rösträtt hade gällt med utslagsröst för ordföranden. Nämndeman har rätt att få skiljaktig mening antecknad men är inte skyldig att låta anteckna sådan mening. När nämnd deltar vid avgörande av tvistemål gäller motsvarande omröstningsbestämmelser. När rätten har juristkollegial sammansättning —— i brottmål i överrätt och i tvistemål — gäller individuell rösträtt.

I vissa mål har tingsrätt en sammansättning, som avviker från vad som har sagts nu. I tryckfrihetsmål prövas frågan om skrift är brottslig av en jury bestående av nio lekmän (12 kap. 2 & tryckfrihetsförordningen ). Rätten utgörs av tre lagfarna domare. När tingsrätt dömer som fastighetsdomstol, består den normalt av två lagfarna ledamöter, en tekniskt sakkunnig ledamot benämnd fastighetsråd och två nämndemän. I mål om arrende, hyra, bostadsrätt eller tvångsförvaltning av bostadsfastighet består dock fastighetsdomstolen i princip av två lagfarna ledamöter och tre nämndemän (3 5 lagen 1974:1064 om domstolar i fastighetsmål). Tingsrätt består. när den utgör vattendomstol, vanligen av en lagfaren domare, en teknisk ledamot och två nämndemän (11 kap. 2 & vattenlagen 1918:523).

1 fastighetsdomstol och vattendomstol gäller individuell rösträtt för alla som deltar i avgörandet. För att en skrift skall anses brottslig i tryckfri-

• Sida 20
•  Original

Prop. 1975/76: 153 20

hetsmål fordras att minst sex jurymän är ense om detta. De lagfarna ledamöter som ingår i tingsrätt vid förhandling inför jury kan dock frikänna den tilltalade eller hänföra brottet under mildare straffbestämmelse än den som juryn har tillämpat.

Nämndemän ingår inte i vare sig hovrätts eller högsta domstolens sammansättning.

Förvaltningsdomstolarna. Länsskatterätt och länsrätt består av ord- förande och nämndemän. Rätten är i allmänhet domf ör med ordförande och tre nämndemän. Fler än fyra nämndemän får inte tjänstgöra i rätten. Fastighetstaxeringsrätt består av ordförande, värderingstekniska ledamöter och nämndemän och är domför med ordförande, en värde- ringsteknisk ledamot och två nämndemän (5 5 lagen 1971 :52 om skatterätt. fastighetstaxeringsrätt och länsrätt). Nämndemännen har individuell rösträtt. Skatterätt och länsrätt är domför utan nämndemän i ej ringa omfattning. Under budgetåret 1972/73 avgjordes enligt domarutredningens betänkande av länsskatterätterna 121.199 mål med och 39.747 mål utan nämnd samt av länsrätterna 12.902 mål och med 11.785 mål utan nämnde- män.

Kammarrätt är domför med tre lagfarna ledamöter i samtliga mål utom fastighetstaxeringsmål. Fler än fyra får inte sitta i rätten (12 5 lagen om allmänna förvaltningsdomstolar). Nämndemän finns inte vid kammar- rätterna. I vissa fastighetstaxeringsmål skall förutom tre lagfarna ledamöter delta två särskilt utsedda ledamöter. som skall vara förfarna i praktiska värv och ha god kännedom om fastighetsförhållandena i allmänhet.

I regeringsrätten förekommer inte vare sig särskilda tekniskt sakkunniga ledamöter eller nämndemän.

4 Domarutredningen

Allmänna överväganden. Utredningen erinrar inledningsvis om att lekmän sedan gammalt har deltagit i rättskipningen i vårt land. Nämnden vid de allmänna underrätterna fyller en viktig uppgift och kan sägas ha bidragit till att bevara och fördjupa allmänhetens förtroende för domstolarna. Lekmän har av ålder deltagit även i avgöranden på beskattningsrättens område, t.ex. i taxeringsnämnd, i prövningsnämnd och numera i skatterätt.

Utredningen konstaterar att utvecklingen i samhället går mot att lekmannainflytande ges utrymme inom allt fler områden. Som också riksdagen har uttalat är detta allmänt sett värdefullt både för demokratin och för frågornas allsidiga belysning. Från principiell synpunkt kan dock skäl anföras både för och emot ett lekmannainflytande i hovrätt och kammarrätt. De skäl som brukar anföras till förmån för lekmannainflytande i domstolarna är mindre framträdande i överrätt än när det gäller underrätt. Därtill kommer de praktiska svårigheter som är förenade med att låta lekmän medverka. Sådana uppkommer vid planläggning av föredragning eller huvudförhandling. särskilt i fråga om mål som fordrar brådskande handläggning. Vidare försvåras fortsatta överläggningar i målen på annan dag än då målet har handlagts. Sådana överläggningar är ofta nödvändiga i hovrätt och kammarrätt med hänsyn till beskaffenheten av målen i dessa domstolar. Lekmannamedverkan medför även ökade kostnader.

Det är givet att de praktiska olägenheterna liksom kostnadsaspekterna måste beaktas när lekmannafrågan övervägs, fortsätter utredningen. Man bör emellertid akta sig för att tillmäta de praktiska olägenheterna alltför stor betydelse. Det är dessutom antagligt, att svårigheterna överskattas i början. Under alla förhållanden finns det skäl att anta att olägenheterna efter hand kan bemästras. Kostnaderna för lekmäns medverkan har inte heller större storleksordning. Frågan huruvida lekmän bör delta i den dömande

• Sida 23
•  Original

Prop. 1975/76: 153 23

verksamheten eller ej bör därför i första hand besvaras med utgångspunkt från principiella hänsynstaganden. Om lekmän anses böra ingå i hovrätt och kammarrätt kan däremot praktiska, organisatoriska och ekonomiska syn- punkter f å avgörande betydelse när det gäller att bestämma omfattningen av lekmannadeltagandet. Enligt utredningen gäller det således i första hand att väga principiella skäl för och emot en lekmannamedverkan i hovrätt och kammarrätt.

Utredningen påpekar att vad som i den allmänna debatten främst brukar anföras som skäl för ett lekmannainflytande inom olika sektorer av samhällslivet är krav på insyn och kontroll samt medbestämmanderätt. Ett skäl som vid sidan härav brukar åberopas i fråga om lekmannamedverkan i domstol är att lekmännens deltagande ger domstolen ökade möjligheter att fatta riktiga avgöranden.

När det gäller utövandet av den dömande verksamheten finns i vårt land en rad garantier till skydd för den enskilde mot olika former av rättsöver- grepp. l förhållande till regering och riksdag intar domstolarna en oberoende ställning. Domarna skall i sin yrkesutövning döma efter lag eller annan författning. Tillsynen över att detta sker utövas av JK och av riksdagen genom dess ombudsmän. En verksam kontroll av domarmaktens utövning ligger dessutom i domstolsförhandlingarnas offentlighet och medborgarnas tillgång till domstolarnas domar, protokoll och övriga handlingar. I vårt land torde av bl.a. dessa orsaker domstolarna åtnjuta allmänhetens förtroende oberoende av om lekmän deltar i dömandet eller inte. Främst beror naturligtvis detta förtroende på domstolarnas sätt att fullgöra sina åligganden.

När det just gäller frågan huruvida likväl hovrätterna och kammar- rättema bör tillföras lekmän kan det emellertid enligt utredningen hävdas att den insyn lekmännen får i domstolsarbetet är ägnad att förebygga eventuellt uppkommande misstankar hos allmänheten om bristande objektivitet och om klasstänkande o.d. i dömandet. En medverkan av lekmän i rättskip- ningen också i hovrätt och kammarrätt kan komma att ytterligare stärka allmänhetens förtroende för dömandet, även om deras deltagande i och för sig inte skulle leda till en säkrare och bättre rättskipning. Betydelsen av en sådan insyn får därför inte underskattas.

Vad angår lekmännens inverkan på själva rättskipningen konstaterar utredningen att lekmännens förmåga att tillföra domstolen erfarenheter och synpunkter som främjar en god prövning skiftar efter målens karaktär. De värden som lekmännen förutsätts tillföra domstolen är vid sidan av orts- och personkännedom främst allmän livserfarenhet och kännedom om skilda områden av det praktiska livet. Ändamålet med lekmannamedverkan är däremot inte att tillföra domstolen sakkunskap av specialistkaraktär. Sådan sakkunskap får i stället tillgodoses genom anlitande av särskilda sak- kunniga. Betydelsen av att få orts- och personkännedom företrädd i domstolen anses f.ö. numera inte så betydelsefull som tidigare. Viktigare är

• Sida 24
•  Original

Prop. 1975/76: 153 24

att lekmännens erfarenheter och kännedom från det praktiska livet kan inverka och att allmänt rådande värderingar bland medborgarna kommer till uttryck genom lekmännen. Uppenbart är att det är till fördel för rättskip— ningen att så mycket som möjligt av allmänna erfarenheter och kunskaper tillförs domstolarna.

Utredningen anför vidare att domstolen vid prövningen av ett mål regelmässigt ställs inför uppgiften dels att söka klarlägga de faktiska omständigheterna i målet. dels att på dessa tillämpa rättsreglerna. Bevis- värderingsfrågor lämpar sig i många fall för ett lekmannabedömande. Främst gäller detta i brottmål och mål rörande administrativa f rihetsberö- vanden. Även om yrkesdomaren genom sin rutin i allmänhet har större möjligheter än lekmannadomaren att komma till en objektivt riktig bevis- värdering. kan hans bedömning vinna i tillförlitlighet genom att prövas mot lekmannadomarens på praktiska erfarenheter grundade uppfattning. Som exempel på andra frågor där en medverkan av lekmän är lämplig nämner utredningen val av påföljd i brottmål och liknande frågor.

Utredningen framhåller att rättsfrågor i allmänhet inte ligger lika väl till för lekmannamedverkan. Detta gäller särskilt specialrättsliga områden men också fall där sakfrågan till mycket stor del är beroende av kunskap om rättspraxis. ] sådana fall kan lekmännen inte i någon högre grad väntas bidra till avgörandet av målet. Lekmannen kan dock vara ett nyttigt komplement till yrkesdomaren även i vissa rättstillämpningsfrågor. Utredningen erinrar i sammanhanget om ett uttalande av processkommissionen (SOU 192613] s. 86) att den lagfarne domaren med sinne för nödvändigheten av att lika fall behandlades lika kunde vara benägen att förbise skiljaktigheter i de enskilda fallen och lägga väl mycken vikt vid generaliseringssynpunkten. Lekmannadomaren var däremot gärna böjd att anlägga ett mera indi— vidualistiskt betraktelsesätt, vilket kunde främja en rättskipning efter den naturliga billighetens grundsats.

En invändning mot lekmannamedverkan i hovrätt och kammarrätt är. anför utredningen. att det där inte finns någon lekmannatradition medan däremot målen i första instans till stor del handläggs av yrkesdomare med nämnd. Tyngdpunkten i rättskipningen ligger dessutom i första instans. Det allt övervägande antalet mål stannar i underrätt. [ överrätt intar också rättsfrågorna en mer framskjuten ställning. I och med införandet av de nya fullföljdsreglerna till högsta domstolen den I juli 1971 och till regerings- rätten den 1 januari 1972 har hovrätt och kammarrätt i praktiken blivit slutinstans i det stora flertalet dit fullföljda mål. Härigenom har frågan om enhetlighet i rättstillämpningen kommit att skjutas i förgrunden i ännu högre grad än tidigare.

Mot bakgrund av det anförda finner utredningen det naturligt att ett lekmannainflytande får ett mer begränsat utrymme i hovrätt och kammar- rätt än i första instans. Även om lekmännen på grund av den juristkollegiala sammansättningen i hovrätt och kammarrätt får mindre inflytande där än i

• Sida 25
•  Original

Prop. 1975/76: 153 25

underrätt är dock deras medverkan vid överläggning och omröstning värdefull. De till andra instans överklagade målen är i stor utsträckning sådana som särskilt starkt ingriper i den enskildes förhållanden. Ofta innehåller de även frågor av principiell räckvidd. Betydelsen av lekmannamedverkan i hovrätt och kammarrätt är därför större än vad antalet fullföljda mål tyder på. Även om utredningen inte vill göra gällande annat än att rättsfrågor intar en mer framskjuten ställning i överrätt än i underrätt förekommer dock bevisfrågor, påföljdsfrågor och skälighetsav- vägningar även där i stor omfattning. De berörda invändningarna anses därför inte vara av sådan styrka att de i och för sig bör hindra att lekmän medverkar i hovrätt och kammarrätt.

Utredningens nu återgivna resonemang utmynnar i slutsatsen att över- vägande skäl talar för ett lekmannadeltagande även i hovrätt och kammarrätt.

När det gäller omfattningen av den föreslagna lekmannamedverkan erinrar utredningen inledningsvis om att det främst är intresset av insyn och medinflytande från allmänhetens sida i de av yrkesdomare kollegialt sammansatta överrättema som motiverar lekmannamedverkan även där. För att tillgodose detta önskemål är det inte nödvändigt att lekmän deltar i samtliga avgöranden i hovrätt och kammarrätt. Den inblick som lekmännen får genom att delta enbart i vissa avgöranden i dessa domstolar är tillräcklig för att ytterligare befästa allmänhetens förtroende för rättskipningen i dess helhet i dessa domstolar. Det torde från denna synpunkt inte heller finnas anledning att låta lekmän delta i flertalet mål. Enligt utredningen bör lekmannadeltagandet lämpligen begränsas till avgöranden som rör åtgärder som starkt ingriper i enskilds rättssfär i personligt eller ekonomiskt hän— seende. lnom denna ram faller såväl mål där ett enskilt intresse står mot ett allmänt intresse som mål där enskilda intressen står mot varandra men där samhället har ett särskilt intresse för det sätt på vilket målen avgörs. Under förstnämnda kategori faller i första hand allvarligare typer av brottmål samt administrativa frihetsberövanden. Som exempel på den andra kategorin nämns familjemålen. Däremot föreligger enligt utredningen allmänt sett inte skäl för en lekmannamedverkan i dispositiva mål, dvs. mål i vilka parterna kan träffa förlikning med rättsligt bindande verkan. Kravet på lekmanna- inflytande i överrätt är vidare mindre starkt i mål somi underinstansen har avgjorts utan lekmän.

De praktiska svårigheter som en lekmannamedverkan för med sig hänger främst samman med planläggningen av domstolsarbetet. Det blir mer komplicerat att sätta ut huvudförhandlingi hovrätt eller muntlig förhandling i kammarrätt. Även om lekmännens deltagande i mål där huvudförhandling förekommer inte fördröjer tiden för själva förhandlingen i någon väsentlig mån torde dock tiden för överläggning vanligtvis komma att bli längre. Dessutom kan betydande olägenheter uppkomma vid fortsatt överläggning i målet, något som inte är ovanligt i hovrätt och kammarrätt. Olägenheterna

• Sida 26
•  Original

Prop. 1975/76: 153 26

med lekmannamedverkan kan från effektivitetssynpunkt bli än större i föredragningsmål, vilka f.n. handläggs på ett mycket enkelt och smidigt sätt. Målen föredras på för domstolsledamöterna lämpliga tider så snart som möjligt efter det att förberedelsearbetet har avslutats. Föredragning av mål som fordrar skyndsam handläggning kan därför på ett enkelt sätt inordnas i domstolsarbetet. Yrkesdomarnas kunskaper om den rättsliga materian möjliggör vidare en kort och koncentrerad föredragning och överläggning. Även om de svårigheter som är förenade med lekmannamedverkan inte skall överdrivas. kan de i föredragningsmålen bli betydande. anser utredningen.

Lekmän i hovrätt. I enlighet med sina allmänna överväganden finner utredningen att behovet av lekmannamedverkan i hovrätt i tvistemål i allmänhet inte är särskilt framträdande. Samhällets intresse av hur dessa mål avgörs är inte så stort. Ett skäl mot lekmannamedverkan i tvistemål i allmänhet är vidare att de i tingsrätt avgörs utan medverkan av lekmän. Utredningen påpekar att statsmakterna vid 1969 års underrättsreform fann att en sammansättning med ett juristkollegium är överlägsen en samman- sättning med en lagfaren domare och nämnd när det gäller tvistemål i allmänhet. Dessa mål är nämligen ibland komplicerade i rättsligt hänseende eller erbjuder ett invecklat processmaterial som det krävs speciell erfarenhet och träning för att tränga in i och bedöma. Enligt utredningens uppfattning gäller dessa skäl emot en lekmannamedverkan i än högre grad i fråga om tvistemål i hovrätt. Lekmän bör därför inte delta i hovrätt vid

_ handläggning av tvistemål iallmänhet.

När det gäller familjemålen är förhållandena däremot annorlunda. fort- sätter utredningen. Vid särskild huvudförhandling i tingsrätt i dessa mål består rätten av en lagfaren domare och nämnd. Målen avser till över— vägande delen frågor som av samhälleliga skäl har gjorts indispositiva. Det allmänna har därför ett betydande intresse av hur målen avgörs. Detta är särskilt framträdande när det gäller frågor rörande vårdnaden om barn och om rätt till umgänge med barn. Vårdnads— och umgängesfrågorna liksom frågor om äktenskapsskillnad och därmed sammanhängande spörsmål lämpar sig väl att avgöra under medverkan av lekmän. Utredningen anser det lämpligt att lekmän deltar i familjemål även i hovrätt.

Utredningen är tveksam om lekmän bör delta vid huvudförhandling i hovrätt även när målet i tingsrätten har avgjorts av ensamdomare utan nämnd. Det framstår då som mindre angeläget att vid fullföljd mot domen införa en sammansättning med lekmän i hovrätt. Särskilt om vårdnads— eller umgängesfråga blivit tvistig först efter tingsrättens dom kan emellertid lekmannadeltagande i hovrätt vara lämpligt även i mål som har avgjorts av ensamdomare i tingsrätt. Alternativa sammansättningar vid huvudför- handling i hovrätt i familjemål skulle också medföra en del praktiska svårigheter. Utredningen föreslår därför att lekmän ingår i hovrätts sammansättning i samtliga familjemål som avgörs vid huvudförhandling.

• Sida 27
•  Original

Prop. l975/76: 153 27

När det gäller lekmannadeltagande i mål som i hovrätt avgörs utan huvudförhandling anser utredningen att samma skäl som i fråga om vissa mål i hovrätt möjliggör deras avgörande på handlingarna talar för att lekmän inte bör delta. Lekmannamedverkan är sålunda överflödig när vadetalan har medgetts eller är uppenbart ogrundad. För att mål i övrigt skall få avgöras på handlingarna förutsätts att tvisten i hovrätt endast rör ekono- miska värden av viss mindre omfattning eller också att anspråket är dispositivt eller att prövningen avser en ren rättstillämpningsfråga. l inget av dessa fall skulle deltagande av lekmän tillföra målet särskilda värden. Med hänsyn till de praktiska olägenheter, som är förknippade med lekmannamedverkan i föredragningsmål, anser utredningen att lekmän inte bör delta i anörande av familjemål på handlingarna.

Vad angår de s.k. specialmålen anser utredningen inte att lekmän bör delta i hovrättens avgöranden i patentmål och sjörättsmål, vilka i tingsrätt avgörs utan lekmän. 1 fastighetsmål och vattenmål deltar däremot. förutom lagfarna ledamöter och särskilda ledamöter med teknisk sakkunskap, som regel även lekmän i avgörandena i första instans. I åtskilliga av målen står ett allmänt intresse mot ett enskilt intresse. Det finns enligt utredningen vissa omständigheter som i och för sig talar för en lekmannamedverkan i dessa specialmål. Utredningen anser likväl inte att lekmän bör delta på hovrättsnivån i dessa mål och framhåller därvid bl.a. att dessa mål i mycket stor utsträckning avgörs utan huvudförhandling i hovrätt.

Utredningen övergår härefter till brattmålen och framhåller att det i synnerhet är på detta område som lekmännen har betydelse för tilliten till domstolarna. Värdet av lekmännens medverkan i tingsrätterna är också allmänt erkänt. Särskilt gäller detta deras möjlighet att inverka på val av påföljd och liknande frågor, där lekmännen förväntas tillföra tingsrätterna bl.a. allmänna värderingar som finns bland medborgarna i samhället. Det som har sagts nu om värdet av lekmäns medverkan i brottmål i tingsrätt anser utredningen i princip gälla även handläggning av brottmål i hovrätt.

Utredningen säger sig dela den i direktiven uttalade uppfattningen att medverkan av lekmän i brottmålsprocessen i hovrätt i första hand bör komma i fråga i mål där en mer allvarlig påföljd kan förekomma. Såväl kravet på insyn som värdet av att lekmannasynpunkter kommer till uttryck vid dessa måls prövning talar för en lekmannamedverkan. Att låta lekmän delta i hovrätt i brottmål av enklare beskaffenhet anser man däremot mindre angeläget och erinrar om att mål där påföljden inte kan bli mer än böter i underinstansen avgörs utan lekmannamedverkan.

Utredningen diskuterar en avgränsning av lekmannamedverkan från andra utgångspunkter än påföljdens stränghet t.ex. genom att anknyta till själva den åtalade gärningens beskaffenhet. Man avvisar dock tanken på en sådan lösning med hänsyn till svårigheterna att finna en lämplig avgränsning mellan nämndmål och mål som skall avgöras utan lekmän. Liksom när det gäller tvistemålen anses de mål som kan avgöras utan huvudförhandling inte

• Sida 28
•  Original

Prop. 1975/76: 153 28

vara sådana att lekmannamedverkan är påkallad. Deltagande av lekmän bör således begränsas till huvudförhandlingsmål i vilka en allvarligare påföljd kan bli aktuell. Olika alternativ diskuteras.

Enligt utredningen är den enda praktiskt användbara metoden att knyta begränsningen av lekmannamedverkan till strafflatituderna. Lägsta användbara nivå erhålls. heter det. om lekmannamedverkan knyts till att det för brottet är stadgat fängelse i mer än sex månader, dvs. att straffskalan inrymmer fängelse under längre tid än sex månader. En sådan lösning medför emellertid lekmanndeltagande i praktiskt taget alla brottmål där huvudförhandling äger rum. Endast ett fåtal brottstyper. för vilka fängelse ingår i straffskalan. kommer att falla utanför ramen. Som exempel på sådana brott nämns vållande till kroppsskada eller sjukdom. ofredande. snatteri. egenmäktigt förfarande. självtäkt. bedrägligt beteende och undandräkt.

Ett mer begränsat alternativ är brott för vilka är stadgat fängelse i mer än två år. Av förmögenhetsbrotten kommer då normalfallen _ stöld, bedrägeri. förskingring och oredlighet mot borgenärer — inte att avgöras under medverkan av lekmän. Däremot kommer de grova typerna av samma brott att avgöras i sådan sammansättning liksom mål om allvarligare brott mot liv och hälsa samt frihet och frid och i fråga om allvarligare sedlig— hetsbrott. Vidare kommer lekmän att delta i handläggning av mål rörande flertalet slag av allmänfarliga brott liksom i handläggning av mål om grov urkundsförfalskning. mened, upplopp samt våld eller hot mot tjänsteman.

Bestäms strafflatitudsnivån till brott för vilket är stadgat fängelse i mer än sex år blir det ännu färre brott som föranleder lekmannamedverkan. Då kvarstår mord, dråp. grov misshandel, de allvarligaste frihets- och sedlig- hetsbrotten och flera slag av allmänfarliga brott. Bland förmögenhets- brotten blir det endast grovt rån som kommer att kräva lekmannamedverkan.

Utredningen påpekar att nivån även kan knytas till straff minimum. Krävs lekmannamedverkan så snart för brottet är stadgat fängelse i minst sex månader tillkommer. utöver de brott för vilka är stadgat fängelse i mer än sex år, främst de grövre fallen av förmögenhetsbrott, nämligen grov stöld, rån, grovt bedrägeri. grov förskingring och grov oredlighet mot borgenärer. Bestäms nivån i stället till brott, för vilket är stadgat fängelse i minst ett år, erhålls i huvudsak samma resultat som om anknytning sker till brott för vilket är stadgat fängelse i mer än sex år.

Enligt utredningen står valet närmast mellan brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än två år, eller brott för vilket är stadgat fängelse i minst sex månader. Utredningen stannar för att knyta lekmannamedverkan i hovrätt till brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än två år och som avgörs efter huvudförhandling. Med en sådan avgränsning kommer lekmän att delta i flertalet av de brottmål som från allmänhetens synpunkt anses som mera betydelsefulla. Någon gång kan det dock finnas brottmål, som visserligen

• Sida 29
•  Original

Prop. 1975/76: 153 . 29

inte rör brott för vilket är stadgat fängelse i mer än två år men som ändå har den karaktären att nämndemän bör få medverka i hovrätten. Det kan vara ett mera uppseendeväckande mål eller ett mål med mycket omfattande bevisning men det kan exempelvis också vara ett mål med en särskilt svårbedömd påföljdsfråga. Det bör därför finnas rätt för hovrätt att låta nämndemän delta i huvudförhandling i brottmål även om målet inte skulle röra brott. för vilket är stadgat fängelse i mer än två år.

Någon anledning att ändra sammansättningen i hovrätt på det sätt att lekmän skall ingå som meddomare i tryckfrihetsmålen föreligger inte enligt utredningens mening.

Lekmän i kammarrätt. Utredningen erinrar inledningsvis om att instansordningen i förvaltningsärenden är långt ifrån enhetlig. Någon till kammarrätt i organisatoriskt hänseende knuten underinstans finns inte. Efter förvaltningsdomstolsreformens genomförande den 1 januari 1972 prövar kammarrätt besvär över beslut i flertalet förvaltningsärenden från såväl förvaltningsdomstolar —— skatterätter och länsrätter —- som förvalt- ningsmyndigheter: länsstyrelser. centrala verk m.m. Förfarandet i förvaltningsärenden är skriftligt men sätten på vilka målen handläggs i underinstansen skiftar. l förvaltningsdomstol handläggs målen i domstolsmässiga former. Skatterätt och länsrätt är som regel domför med en lagfaren domare och nämnd. Även om förfarandet i dessa domstolar är skriftligt får i handläggningen ingå muntlig förhandling beträffande viss fråga. Vid förvaltningsmyndighet däremot handläggs och avgörs målen i flertalet fall av en tjänsteman ensam.

Kammarrätt är som har nämnts förut domför med ett juristkollegium om tre. högst fyra lagfarna domare. Vid handläggning av mål rörande fastig- hetstaxering består dock kammarrätt som regel av fem ledamöter. varav två ' "särskilda ledamöter". De särskilda ledamöterna skall vara i praktiska värv förfarna personer med god kännedom om fastighetsförhållandena i allmänhet. Förfarandet i kammarrätt är skriftligt. Målen avgörs således på handlingarna efter föredragning. Liksom i skatterätt och länsrätt kan dock muntlig förhandling hållas beträffande viss fråga. Muntliga förhandlingar förekommer i mycket ringa utsträckning i kammarrätterna. De uppgick till endast omkring 100 år 1972 och till omkring 250 år 1973."

Under år 1973 avgjordes i kammarrätterna sammanlagt 17.156 mål. De huvudsakliga kategorierna av mål framgår av följande uppställning.

Skatte mål 12.058 Körkortsmål 2.313 SOcialhjälpsmål 828 Mål om administrativa frihetsberövandcn. mål enligt 21 kap. föräldrabalken och kriminalvårdsmål 449 Byggnadsmål. brandmål och vägmål 805 Mål om entledigande. avstängning och disciplinära åtgärder 74 Övriga mål 629

• Sida 30
•  Original

Prop. 1975/76: 153 30

Som framgår av uppställningen dominerar skattemålen. Till denna grupp hänförs mål enligt skatte-. taxerings- och uppbördsförfattningarna. Som exempel på de vanligast förekommande måltyperna nämner utredningen mål angående inkomsttaxering. förmögenhetstaxering, fastighetstaxering, ackumulerad inkomst. förlustutjämning, mervärdeskatt, bilskatt, skatte- tillägg och förseningsavgift. Skattemålen har innan målen prövas i kammarrätt handlagts i skatterätt, de flesta av dem också i taxeringsnämnd. Flertalet uppbördsmål, som prövas i kammarrätt, har handlagts först av lokal skattemyndighet och därefter av skatterätt.

När det gäller frågan om lekmän bör delta i handläggningen av skattemål i kammarrätt menar utredningen att dessa mål visserligen utgör en viktig målgrupp bl.a. från den synpunkten att ett beslut i en skattefråga kan innebära kännbart ingrepp i ekonomiskt hänseende men att lekmanna- inflytandet redan med nuvarande ordning är inom taxeringsprocessen väl tillgodosett genom att lekmän deltar i två instanser under kammarrätt. Lekmännens erfarenheter och synpunkter torde dessutom ha mindre värde vid sakens prövning i kammarrätt än i taxeringsnämnd och skatterätt. Det är svårt att begränsa lekmannamedverkan till mål i vilka det i huvudsak är fråga om skälighetsavgöranden. Vissa typer av skattemål kan inte heller sägas vara mer betydelsefulla än andra. En lekmannamedverkan i kammarrätt i skattemål skulle i hög grad fördröja målens handläggning genom att avsevärd tid måste ägnas åt att sätta in lekmännen i rättsliga problem och gällande praxis. Detta skulle i sin tur säkert medföra en ökning av den redan nu alltför stora målbalansen. Olägenheterna med att låta lekmän delta i handläggningen av skattemål i kammarrätt är enligt utred- ningen så betydande att man anser sig inte kunna föreslå en sådan ordning.

Andelen mål av annat slag än skattemål är omkring 30 %. Dessa mål är av mycket skiftande karaktär. Som exempel på mera vanliga måltyper nämns mål som rör körkort, hälsovård, socialhjälp, administrativa frihetsberö- vanden, disciplinär bestraffning, folkbokföring, avlönings- och pensions- förmåner samt mål som rör byggnads- och väglagstiftningen. Även om i nästan alla mål ett allmänt intresse står mot ett enskilt anser utredningen att åtskilliga av målen är sådana att en lekmannamedverkan varken är nödvändig eller av värde. Enligt utredningen bör lekmannamedverkan övervägas endast i följande måltyper.

Mål om administrativa frihetsberövanden,

mål enligt 21 kap. föräldrabalken . mål om utvisning enligt utlänningslagen (l954:193), mål inom kriminalvårdens område, mål om disciplinär bestraffning när fråga är Om avsättning, avstängning från tjänstgöring eller skiljande från allmän tjänst eller därmed jämförligt uppdrag i andra fall än i samband med förflyttning,

mål som rör meddelande eller återkallande av behörighet att utöva yrke eller verksamhet.

• Sida 31
•  Original

Prop. 1975/76:153 31

mål om körkonstillstånd. trafikkortstillstånd och luftfartscertifikt, åter- kallelse av körkort. trafikkort och luftfartscertifikat samt meddelande av nytt tillstånd efter återkallelse.

Enligt utredningens uppfattning har mål rörande administrativa frihets- berövanden. dvs. ingripanden enligt barnavårdslagen (196097) och nykterhetsvårdslagen (1954:579). många likheter med brottmålen. Målen rör i kammarrätt nästan uteslutande frågor om omhändertagande för vård. Som exempel nämns omhändertagande av barn för samhällsvård, samhällsvårdens upphörande. flyttning av fosterbarn. inskrivning i och utskrivning från ungdomsvårdsskola, mål om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare samt mål om kvarhållande eller åter- intagning på sådan anstalt.

Ett beslut om omhändertagande enligt barnavårdslagen eller nykter- hetsvårdslagen kan. fortsätter utredningen. medföra långtgående och mycket långvariga ingrepp. Kravet på insyn och medinflytande gör sig gällande i dessa mål på samma sätt som i fråga om brottmålen. Lekmännens erfarenheter och kunskaper från det praktiska livet torde också kunna ha stor betydelse vid avgörande av mål som rör administrativa frihetsberö- vanden. I princip bör därför lekmän delta i kammarrätt i mål om admi— nistrativa frihetsberövanden. I fråga om interimistiska beslut. andra beslut under rättegången samt avskrivnings- eller avvisningsbeslut bör dock avgörandet få fattas utan medverkan av lekmän.

Beträffande mål enligt 21 kap. föräldrabalken , dvs. frågor om verkstäl— lighet av allmän domstols beslut om vårdnad eller umgängesrätt eller om överlämnande av barn. anser utredningen att de skäl som har anförts till förmån för en lekmannamedverkan i hovrätt i fråga om vissa familjemål kan åberopas även när det gäller denna målgrupp i kammarrätt. lnterimistiska beslut liksom andra avgöranden som inte innebär avgörande av målet i sak bör dock få träffas utan medverkan av lekmän.

Mål om utvisning enligt 29 få utlänningslagen(19541193) förekommer mycket sällan i kammarrätt. Beslut om utvisninginnebär, i likhet med beslut om administrativt frihetsberövande, ett starkt ingrepp i den enskildes rörelsefrihet. Utredningen anser därför att lekmän bör delta även i avgö- randet av dessa mål.

Målen inom kriminalvårdsområdet rör huvudsakligen frågor av mera juridisk-teknisk natur t.ex. beräkning av strafftid m.m. eller frågor rörande den omhändertagnes förhållanden av mera personlig art. Åtgärder beträf- fande intagen vidtas antingen med utgångspunkt från behandlingsmässiga synpunkter eller av säkerhetsskäl. Det är i allmänhet fråga om lämplig— hetsbedömningar. Den överprövning som sker får främst ses som en legalitetskontroll. De beslut som fattas under behandlingen torde i järn- förelse med själva beslutet om frihetsberövande inte kunna betraktas som så allvarliga att de motiverar deltagande av lekmän. Utredningen anser att tillräcklig anledning saknas att låta lekmän delta i dessa mål.

• Sida 32
•  Original

Prop. 1975/76:153 32

Mål om disciplinär bestraffning torde, uttalar utredningen. inom en nära framtid komma att till stor del föras från kammarrätternas kompetens- område. För det fall kammarrätt även i fortsättningen kommer att få handlägga mål om disciplinär bestraffning när fråga är om avsättning. mål om avstängning från tjänstgöring eller kvarvarande mål om skiljande från allmän tjänst eller därmed jämförligt uppdrag i andra fall än i samband med förflyttning, bör emellertid lekmän delta i kammarrätt vid deras prövning.

En grupp av mål, som starkt ingriper i den enskildes personliga och ekonomiska förhållanden, är mål som rör meddelande eller återkallande av behörighet att utöva yrke eller verksamhet. I praktiken är det i dessa mål fråga om verksamhet som står under antingen lantbruksstyrelsens eller socialstyrelsens tillsyn. Ett återkallande av legitimation berövar veder- börande dennes möjlighet att utöva sitt yrke eller sin verksamhet. Målen berör också ofta starka samhällsintressen. Enligt utredningen finns det därför skäl att lekmän deltar i avgörandet av målen.

När det slutligen gäller mål om körkortstillstånd, trafikkortstillstånd och luftfartscertifikat, återkallelse av körkort. trafikkort och luftfartscertifikat samt mål om meddelande av nytt tillstånd efter återkallelse erinrar utred- ningen om trafikmålskommjtténs år 1972 framlagda förslag till körkorts— reform (SOU 1972z70-72) enligt vilket frågan om återkallande m.m. av körkort med anledning av trafikbrott skall avgöras av allmän domstol. Vissa körkortsmål skall dock enligt kommitténs förslag prövas av förvaltnings- domstol. Vare sig kammarrätt även i fortsättningen kommer att handlägga alla eller endast vissa slags körkortsmål, bör målen enligt utredningens mening handläggas utan medverkan av lekmän. Lekmän bör inte heller delta i mål om luftfartscertifikat.

Enligt utredningen kan antalet mål. i vilka lekmannamedverkan föreslås, år 1973 uppskattas till omkring 400. förutom disciplinmålen som då var omkring 50 stycken. Målen fordrar ofta skyndsam behandling.

Antal lekmän och omröstningsregler. Utredningen anser att en sammansättning bestående av tre juristdomare och två lekmän utgör en lämplig avvägning mellan jurist- och lekmannadomare. Detta gäller både hovrätt och kammarrätt. Med den sammansättningen blir det naturligt att ge lekmännen individuell rösträtt. Om fyra juristdomare skulle sitta i rätten bör antalet lekmän ökas till tre. En sådan samansättning torde endast komma i fråga i mera långvariga mål. I denna sammansättning bör rätten ändå vara domför även om en domare av vardera kategorin skulle få förfall.

Omröstning bör ske enligt RB:s regler om omröstning i domstol med endast lagfarna ledamöter. Lekmännen bör dock votera efter de lagfarna ledamöterna.

Val av nämndemän m.m. Utredningen föreslår att nämndemän i såväl hovrätt som kammarrätt skall utses av landstingen. Det får för varje län inom respektive hovrätts och kammarrätts domkrets bestämmas det antal nämndemän som skall utses. Fördelningen kan lämpligen grundas på

• Sida 33
•  Original

Prop. 1975/76:153 33

befolkningstalen. Beträffande Gävleborgs län. som är uppdelat mellan Svea hovrätt och hovrätten för Nedre Norrland, får anges hur många nämndemän som skall utses för vardera domkretsen. Kommun som inte ingår i landstingskommun bör vid sidan av landstinget delta i val av nämndemän inom länet. Mandatperioden bör vara densamma som för övriga nämndemannakategorier, dvs. sex år.

Bestämmelserna om valbarhet och behörighetsvillkor för nämndemän i hovrätt och kammarrätt bör enligt utredningen utformas på motsvarande sätt som för nämndemän i tingsrätt resp. länsdomstol.

Utredningen diskuterar också om särskilda kvalifikationskrav bör upp- ställas för nämndemän i överrätt. Eftersom införandet av lekmän i hovrätt och kammarrätt inte syftar till att tillföra domstolarna ökad sakkunskap blir det i så fall närmast fråga om sådana meriter som tidigare domstolstjänst- göring eller erfarenhet från social eller liknande verksamhet. Införande av särskilda kompetenskrav skulle emellertid vålla svårigheter vid tillämp- ningen. Några formella kompetensföreskrifter bör därför inte införas. Det får förutsättas att valmyndigheterna till nämndemän i hovrätt och kammarrätt utser personer som genom sin tidigare verksamhet eller eljest är lämpliga för uppdraget.

Utredningen anför vidare att nämndemännens lokala anknytning till den ort till vilken målet hänför sig, om man bortser från fastighets- och vattenmålen, numera inte tillmäts samma betydelse som tidigare. Stora praktiska och organisatoriska svårigheter skulle bli följden av ett krav på lokal anknytning hos nämndemännen i hovrätt och kammarrätt. Något krav härpå bör därför inte ställas upp. En annan sak är att till hovrätts- och kammarrättsförhandling utom kansliorten företrädesvis bör kallas sådana nämndemän som bor nära sammanträdesorten. Därigenom åstadkoms i realiteten ofta att nänmden får lokal anknytning. [ övrigt får lekmännens tjänstgöring inordnas i en turordning som täcker hela hovrätts— och kammarrättsområdet. Hovrätt och kammarrätt bör dock ha möjlighet att i bl.a. brådskande fall avvika från denna och i stället kalla nämndemän som är bosatta på den ort där domstolen är belägen eller håller förhandlingen.

Avslutningsvis berörs i betänkandet en bestämmelse i 12 kap. 3 & RB enligt vilken nämndeman inte får föra annans talan vid den domstol han tillhör. Utredningen anser inte att det finns anledning att sträcka ut detta förbud så att nämndeman vid hovrätt inte skulle få föra annans talan vid tingsrätt som hör under hovrätten.

Kostnader. Utredningen beräknar antalet mål i hovrätt och kammarrätt, i vilka nämndemän enligt förslaget medverkar, till mellan 1.500 och 2.000 per år. Av dessa belöper något mindre än 500 på kammarrätterna. I åtskilliga fall kan dock sådana mål komma att handläggas samma dag. Mot bakgrund härav uppskattar utredningen arvodeskostnaderna för nämndemännens medverkan till ca 300.000 kr. samt rese— och traktamentskostnaderna likså till ca 300.000 kr. Utredningen anmärker att det inte kan uteslutas att det

• Sida 34
•  Original

Prop. 1975/76: 153 34

särskilt i kammarrätt blir en något längre handläggningstid än f .n. genom att nämndemän skall medverka. Den kostnad som eventuellt kan uppstå härigenom bedömer man emellertid vara så liten att man kan bortse från den.

5 Remissyttrande-na

Domarutredningens förevarande betänkande har varit föremål för en omfattande remissbehandling. Att remissinstanserna i sina yttranden kon- centrerat intresset till betänkandets huvudfrågor, domarutbildningen och domarkarriären, är tämligen naturligt. Många av dem har avstått från att beröra frågan om lekmän i överrätt.

Allmänna synpunkter. Utredningens förslag om införande av lekmän i hovrätt och kammarrätt har i princip godtagits av de flesta remissinstan- serna. Att ett tillskott av lekmän i överinstanserna skulle utgöra någon förstärkning av dessa i den dömande verksamheten bestrids visserligen av de allra flesta. Däremot godtar man som regel argumentet att ett lekmannainslag är av värde för allmänhetens insyn i och kontroll av över- rätternas verksamhet. I många yttranden betonas dock att lekmanna- medverkan medför åtskilliga praktiska och administrativa problem, som måste vägas mot de fördelar som den ifrågasatta reformen kan anses innefatta. Endast ett mindre antal remissinstanser ställer sig direkt avvisande till tanken på lekmän i hovrätt och kammarrätt.

Bland dem som accepterar tanken på lekmän kan nämnas HD. JK, RÅ, Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, de tre kammarrätterna. JO, domareförbundet. LO, landstingsförbundet, SACO/SR och Stockholms tingsrätt. Bland de negativa remissinstanserna märks hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, advokatsamfundet och SAF.

HD erinrar i sitt yttrande om att lekmannamedverkan i underrätt har långvarig tradition i svenskt rättsväsende. Att inte motsvarande medverkan kommit att införas i hovrätt har samband med den historiska bakgrunden till hovrätternas tillkomst och till deras uppgift i rättskipningen. Visserligen torde nämndmedverkan i hovrätt inte vara påkallad för att förbättra rättskipningen som sådan. Enligt HD kan dock den tanken inte avvisas. att förtroendet för hovrätterna skulle ytterligare stärkas om nämnd införs i vissa mål. HD tillstyrker därför reformen under förutsättning att därmed förenade praktiska svårigheter kan bemästras. [ ett flertal andra yttranden återfinns liknande uttalanden. Även Göta hovrätt understryker betydelsen av att allmänhetens förtroende för rättskipningen befästs. Hovrätten ger emellertid också uttryck för en mer positiv syn på lekmännens betydelse för själva dömandet genom att de tillför domstolarna erfarenheter från det praktiska livet och allmänt rådande värderingar. Hovrätten framhåller vidare att utvecklingen i samhället går i den riktningen att lekmannainfly-

• Sida 35
•  Original

Prop. 1975/76:153 . - 35

tande ges utrymme inom allt fler områden. Med hänsyn härtill och då kostnadsfrågor och organisatoriska svårigheter måste anses vara av underordnad betydelse tillstyrker hovrätten i princip förslaget om lekmannamedverkan i hovrätt och kammarrätt.

Också kammarrätten i Sundsvall betonar att samhällsutvecklingen går mot ett vidgat lekmannainflytande på allt fler områden. Kammarrätten anser det sannolikt att ett sådant inflytande även på rättskipningen i överrätt skulle ytterligare stärka allmänhetens förtroende för dömandet. Särskilt när det gäller förvaltningsdomstol där den offentlighet som de muntliga förhandlingarna vid allmän domstol medför i stor utsträckning saknas till följd av det huvudsakligen skriftliga förfarandet kan kravet på insyn i och kontroll över domstolarnas verksamhet ha särskild styrka. Att låta lekmän medverka i dömandet är också ett sätt att tillföra domstolarna ökade samhällserfarenheter. Länsstyrelsen i Västmanlands län är likaså positiv till förslaget om lekmannamedverkan i överrätt. Enligt länsstyrelsens uppfattning behövs lekmän mindre för att förebygga misstankar om bristande objektivitet i dömandet än för att tillföra överrättema allmänna fackkunskaper och yrkeserfarenheter. t.ex. genom personer som är engagerade inom socialvården.

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge är tanken egendomlig att en dom. som är beslutad under medverkan av lekmän, skall överprövas av andra lekmän. Det skulle i så fall. menar hovrätten. krävas att de lekmän som ingår i hovrätt har en större kapacitet än nämndemän i allmänhet, att de är mera betrodda män och kvinnor än dessa. Och eftersom lekmännen inte skall ingå i domstolen som en grupp, som en nämnd. utan som individuella domare i samverkan med ett juristkollegium måste vidare förutsättas att de är mer kända och omfattas av ett starkare förtroende än juristdomarna. Ätskilligt tyder dock enligt hovrätten på att nämndemän bland dem som närmast berörs av brottmålen ingalunda är mer höjda över misstankar för bristande objektivitet och klasstänkande i dömandet än juristdomarna. Snarare förhåller det sig tvärtom. I varje fall är det, säger hovrätten. en illusion att tro att ett par nämndemän skapar ett medinflytande för allmänheten eller ökar insynen i domstolarnas arbete.

Hovrätten för Övre Norrland uttalar att många skäl som förr har åberopats för lekmannamedverkan i domstolarna —— såsom att menigheten satte värde på att i domstolarna se män från sin egen bygd och sin egen krets _— numera har förlorat i aktualitet när det gäller tingsrätterna och i än högre grad skulle sakna verklighetsunderlag beträffande hovrätterna vilkas verksamhet sträcker sig över stora geografiska områden. Hovrätts- nämndemännen skulle säkerligen komma att för part, vittnen och allmän- heten i övrigt framstå som minst lika anonyma och främmande som yrkesdomarna. Redan på grund av detta kan ifrågasättas om utredningens uttalande att rättskipningen genom nämndemännen skulle ytterligare förankras i det allmänna rättsmedvetandet har någon täckning i de verkliga

• Sida 36
•  Original

Prop. 1975/76: 153 36

förhållandena. Numera erhåller f.ö. allmänheten genom massmedia en bred information om domstolarnas verksamhet. Nämndemännens betydelse i detta hänseende är därför mycket ringa. Hovrätten kan inte f inna annat än att det nu finns mindre anledning än för några decennier sedan att av politiska och sociala skäl införa nämnd i hovrätt. Hovrätten understryker vidare att målen torde vara genomsnittligt mer invecklade i hovrätt än i underrätt. Med hänsyn till att hovrätterna i praktiken blir slutinstans i det alldeles övervägande antalet mål är det av utomordentligt stor betydelse att de i sin rättskipning företräder stadga. kontinuitet och enhetlighet. Det krävs kunskaper och daglig träning för att kunna se det enskilda fallet i ett större sammanhang och rätt avväga alla olika intressen som inte minst i brottmålen står mot varandra. Det är inte att begära att en lekmannadomare. som skolats för andra funktioner i samhället, skall kunna fullgöra dessa uppgifter. slutar hovrätten.

I flera tingsrätters yttranden anförs att lekmannainflytandet med hänsyn till att rättegångens tyngdpunkt skall ligga i underrätt blir tillgodosett i tillräckligt hög grad genom underrättens nämnd. Man säger sig ha svårt att inse vad lekmän i hovrätt skall kunna tillföra målet ytterligare. Även hovrätten för Nedre Norrland för fram denna uppfattning.

Advokatsamfundet anmärker att utredningen inte har beaktat att tilltalade i brottmål och parter i familjemål erfarenhetsmässigt inte upplever lekmannadeltagande i domstol som något positivt. Samfundet anser att utredningens egna skäl mot lekmannamedverkan väger tyngre än skälen för en sådan.

Som förut har antytts har de olika organisatoriska och praktiska frågor som följer med ett lekmannadeltagande i överrätt getts betydande utrymme i remissvaren. Detta gäller då särskilt domstolar och andra remissinstanser med nära anknytning till rättsväsendet. Många remissinstanser —- även sådana som principiellt intar en välvillig hållning till lekmannadeltagande — menar att utredningen har underskattat de olika praktiska problem som uppställer sig. Hovrätten över Skärte och Blekingetror att det kommer att bli utomordentligt svårt att rekrytera lekmän som både motsvarar kraven och kan uppfylla vad tjänstgöring i hovrätt fordrar av dem. Med hänsyn till målens svårighetsgrad kan en hovrättsavdelning oftast inte ta slutlig ställning omedelbart efter en huvudförhandling. Den mening som leda- möterna uttalar vid den överläggning som sker då är preliminär och beroende av ytterligare studier och eftertanke. I hovrätten hålls senare återställning där referenten redovisar en ytterligare genomgång av omständigheterna i målet, tillämpliglitteratur Och rättsfall. [ allmänhet läggs mycket arbete och stor omsorg ned på den språkliga utformningen av hovrättens dom. Om nu lekmän skall medverka i hovrätt har man att motse att därtill utses män och kvinnor som åtnjuter högt förtroende men också är strängt upptagna av sin övriga verksamhet. Hovrätten menar att stora svårigheter kommer att uppstå när det gäller att inpassa deras medverkan i

• Sida 37
•  Original

Prop. 1975/76:153 37

hovrättens vanliga arbetsformer. Detta kommer att leda till förseningar och förhalningar och en sänkt målavverkning. En ännu större risk från rätts- vårdssynpunkt är att det kan komma att försvaga hovrättens insats i rättskipningen. Avdelningarna kan komma att finna sådana svårigheter att genomföra sitt arbete att de resignerar, godtar det resultat man kom till vid det sammanträde då lekmännen var tillstädes, avstår från att påkalla jämkningar och förbättringar i domsförslaget, därför att det skulle kräva att lekmännen tillkallades ytterligare en eller flera gånger. Det kan. slutar hovrätten. handla om ovägbara ting men på längre sikt kan det innebära att hovrätten inte på samma sätt som hittills fyller sin uppgift som kontroll- instans. Även om tanken på att lekmän skall delta i avgörandet av hovrättsmål kan te sig sympatisk medför dess förverkligande sådana svårigheter i domstolsarbetet att hovrätten avstyrker förslaget.

Hovrätten för Övre Norrland betonar särskilt de praktiska problem som uppkommer för hovrätten med hänsyn till dess stora antal mål med huvudförhandling utanför kansliorten. Cirka 60 % av hovrättens huvudförhandlingar hålls sålunda på annan ort. För att minska omak och kostnader till följd härav är det nödvändigt att tingen "packas" och arbetet på tingsorten koncentreras medan en del kontroll- och efterarbete skjuts upp till dess man återvänder till kansliorten. Ett stort problem blir då hur överläggningarna inom rätten skall ordnas vid lekmannamedverkan. Mycket ofta måste nämndemännen kallas till fortsatt överläggning i Umeå med dryga reskostnader och tidsspillan som följd. Hovrätten anser att det är svårförståeligt att — när samtidigt frågan om besparingar inom statsför— valtningen i dag är lika aktuell som tidigare — genomföra en reform som utan tvivel skulle bli tämligen kostsam. Utredningens beräkningar härut- innan anser man missvisande. Allvarligare än själva kostnadsökningen i sig är den tungroddhet i arbetet, de organisatoriska problem och de praktiska olägenheter i övrigt som skulle bli en följd av lekmannamedverkan. Även kammarrätten i Sundsvall understryker att betydande praktiska svårigheter ofrånkomligen uppstår om nämnd införs även i överrätt. Liksom hovrätten för Övre Norrland betonar man särskilt de olägenheter i form av långa resor och restider som följer av kammarrättens vidsträckta domkrets. Med hänsyn till det begränsade urvalet av mål med lekmannamedverkan anser man dock inte de praktiska problemen bli sådana att den föreslagna ordningen av den anledningen bör avstyrkas.

JO påpekar att nämndemännen med den föreslagna ordningen lär ha samma ansvar för domen som de lagfarna domarna. Detta bör betyda att de även får medverka aktivt vid utformningen av denna eller åtminstone får granska avfattningen innan domen meddelas. Rätten och skyldigheten att låta anteckna eventuell reservation understryker detta. Ansvarsförhål- landet i fråga har visserligen funnits sedan länge i ägodelningsrätt/fas- tighetsdomstol och vattendomstol men arbetsformerna i hovrätt och kammarrätt avviker dock rätt mycket från vad som är naturligt i första

• Sida 38
•  Original

Prop. 1975/76: 153 38

instansen. Det kan därför bli komplikationer när det gäller att rent praktiskt arrangera nämndemännens deltagande i det arbete som måste göras på annan tid än i omedelbar anslutning till förhandling eller motsvarande handläggning av målet. Eftersom det är angeläget att handläggningen av målen inte fördröjs genom tröghet i kontakterna mellan yrkesdomare och lekmän får man nog utgå från att det kommer att resas anspråk på att nämndemännen kan ställa sig till förfogande i förhållandevis stor utsträckning och ofta med kort varsel. Tjänstgöringen som nämndeman kan under sådana omständigheter bli ganska betungande. Även om JO inte anser att dessa praktiska olägenheter har större betydelse för själva frågan om lekmannadeltagande eller inte anser han att tjänstgöringsvillkoren i fråga om arvodering o.d. bör göras sådana att de motsvarar de stora krav som ställs på nämndemän i hovrätt Och kammarrätt. Detta är nödvändigt både för att arbetet skall löpa på rätt sätt i dessa domstolar och för att det skall bli möjligt att välja verkligt lämpliga personer till nänmdemannauppdragen.

Lekmän i hovrätt. När det gäller omfattningen av lekmannamedverkani brattrnål i hovrätt godtar flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig härom utan närmare diskussion utredningens förslag att nämndemän skall delta i mål om brott för vilket är stadgat fängelse i mer än två år. Till dem hör HD, Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, hovrätten för Övre Norrland samt domareförbundet. I många remissyttranden förordas dock en mera vidsträckt lekmannabehörighet. RÅ påpekar att en del lindrigare brottmål innehåller frågor där det skulle kunna vara av värde att få lekmannasynpunkter, t.ex. mål där allmänpreventiva intressen måste vägas mot individualpreventiva hänsyn såsom fallet är med rattfylleri och miss- handel. Deltagande av nämndemän skulle också kunna vara värdefullt i mål där allmänpreventiva hänsyn inte är så uttalade men påföljdsvalet likväl står mellan frihetsberövande och kriminalvård i frihet. RÅ anser att om nämnd skall förekomma i överrätt detta bör ske i- större utsträckning än vad utredningen har föreslagit och ifrågasätter om inte utgångspunkten bör vara att huvudförhandlingsmål som i underrätt har handlagts med nämnd också i hovrätt skall avgöras med lekmannainslag. Även Göta hovrätt anser att den av utredningen föreslagna begränsningen har blivit alltför snäv och att i princip samtliga brottmål som i tingsrätt har handlagts med nämnd bör handläggas med nämnd vid huvudförhandling i hovrätt.

Hovrätten för Västra Sverige understryker att det är särskilt i mål där valet står mellan ett kortare fängelsestraff och kriminalvård i frihet som allmänheten synes vara intresserad av hur domstolarna resonerar. Det är också i dessa mål som yrkesdomaren å sin sida är intresserad av de allmänna värderingarna bland medborgarna i samhället. Dessutom är det lagtekniskt sett mindre lämpligt att knyta lekmäns medverkan till de strafflatituder som tid efter annan kan komma att finnas i lagstiftningen. Om en nämnd- institution införs för hovrätt bör den vara i funktion och framstå som meningsfull för överskådlig tid framöver, fortsätter hovrätten. Den av

• Sida 39
•  Original

Prop. 1975/76: 153 39

utredningen valda modellen för lekmannamedverkan är dessutom förenad med särskilda olägenheter. Förslaget innebär att vid prövning av exempelvis grova förmögenhetsbrott nämnd skall medverka men inte när det gäller normalbrotten stöld, skattebedrägeri. förskingring etc. Genom möjligheten till åtalsjustering under pågående förhandling kan emellertid domstolen komma att mista sin behörighet att döma i saken. Man bör därför ta sikte på en annan begränsning av nämndmedverkan än den utredningen valt.

När det gäller medverkan av lekmän i hovrätt i tvistemål ifrågasätts inte från något håll annat än att denna medverkan bör begränsas till familje- rättsmålen. Flera remissinstanser som är positiva till nänmdmedverkan i brottmål avstyrker förslaget om nämndmedverkan i tvistemål. Man understryker därvid att parterna i familjemål så gott som alltid föredrar att slippa redogöra för intima detaljer och ekonomiska bekymmer inför nämndemän som man kan komma i kontakt med i det dagliga livet. Till dessa remissinstanser hör hovrätten för Västra Sverige. hovrätten för Övre Norrland och advokatsamfundet. Hovrätten för Västra Sverige påpekar att 70 kanske 80 % av de familjemål som i hovrätt avgörs efter huvudför- handling rör enbart underhållsfrågor, alltså frågor som parterna själva helt förfogar över. I kanske de flesta av dessa huvudförhandlingsmål har nämnd inte medverkat i underrättens avgörande. Familjemål i hovrätt där allmänna intressen står mot enskilda tenderar att minska. Hovrätten anser att lekmannamedverkan i hovrätt i familjemål i en nära framtid inte kommer att fylla någon nämnvärd funktion.

Utredningens förslag att lekmän skall delta i samtliga huvudförhand- lingar i familjemål i hovrätt har mött invändningar från många remiss- instanser. Bland dessa märks Svea hovrä tt som uttalar att nämnd under inga förhållanden bör medverka i mål där tingsrätten har dömt utan lekmanna- medverkan. Liknande synpunkter återfinns i yttrandena från HD och hovrätten för Övre Norrland.

Utredningens förslag att hovrätten skönsmässigt skall kunna besluta om medverkan av nämndemän i mål där detta enligt huvudregeln inte är obligatoriskt avvisas av de remissinstanser som berör denna fråga. Damareförbundet uttalar att bestämmelsen om nämnds medverkan bör vara undantagslös. Det kan lätt bli föremål för undran hos parter eller allmän- heten om ett bestämt mål kan anses uppseendeväckande eller innehålla omfattande bevisning eller svårbedömbara påföljdsfrågor. Domförhets- bestämmelser bör inte ge utrymme för diskretionära avgöranden av denna art, framhålls det. Liknande synsätt anläggs av bl.a. fem hovrätter och åtskilliga tingsrätter.

Lekmän [ kammarrätt. Beträffande omfattningen av lekmanna- medverkan i kammarrätt har utredningens förslag tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de allra flesta remissinstanser som har uttalat sig. Ingen remissinstans förordar att skattemålen skall handläggas med nämndemän.

• Sida 40
•  Original

Prop. 1975/76: 153 40

Kammarrätten i Stockholm ifrågasätter om mål om s.k. specialistbe- hörighet är lämpliga att handläggas med lekmän.

I några yttranden diskuteras om inte den föreslagna ganska snäva kretsen av "lekmannamål" borde kunna utvidgas något. Kammarrätten iSunds vall framhåller sålunda att det i kammarrätt utöver de föreslagna måltyperna även finns andra i vilka avgöranden av för den enskilde starkt ingripande natur måste fattas. Som exempel nämns mål om skattetillägg och körkort. Kammarrätten menar att det kan finnas anledning att överväga en viss utökning av kretsen av mål där lekmän bör delta när erfarenheter har vunnits av den nu föreslagna reformen. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelserna :” Västmanlands och Västerbottens län .

I lagtekniskt hänseende föreslår kammarrätten i Göteborg att alla bestämmelser om kammarrätts domförhet tas in i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. Kammarrätten i Sundsvall har en motsatt uppfatt- ning och anser att samtliga bestämmelser om lekmannadeltagande bör samlas i en särskild lag. Beträffande den närmare utformningen av lekmannabehörigheten inom de föreslagna kategorierna görs en del påpekanden. Dessa anmärkningar behandlas i specialmotiveringen.

Val av nämndemän m.m. Frågan om hur nämndemän i hovrätt och kammarrätt skall utses berörs bara i ett fåtal yttranden. Landstingsför— bundet tillstyrker att landstingen blir valkorporation vid val av nämndemän i hovrätt och kammarrätt. Domareförbundet ifrågasätter dock om inte tingsrätternas nämndemän utan särskilt val bör kunna vara nämndemän i hovrätt och länsrätternas nämndemän i kammarrätt. Hovrätten för Övre Norrland anser å andra sidan att instanserna bör hållas isär och att det är olämpligt att någon samtidigt är nämndeman i tingsrätt och hovrätt.

Utredningens förslag att särskilda formella kvalifikationskrav för över- rättemas nämndemän inte ställs upp biträds allmänt av remissinstanserna. Från flera håll uttrycks dock önskemål om att de som kommer i fråga skall ha erfarenhet från tjänstgöring som nämndeman i tingsrätt. Särskilt när det gäller nämndemän i kammarrätt betonas vidare värdet av att de som utses har erfarenhet av sociala frågor.

Utredningens uttalande i anslutning till 12 kap. 3 & RB att hinder inte bör ställas upp för hovrättsnämndeman att föra annans talan vid tingsrätt under hovrätten har mött invändning från HD. HD anser att hovrättsnämndeman inte bör få föra annans talan vare sig vid hovrätten eller vid denna under- ställda domstolar. Bl.a. anser man det inte vara lämpligt att nämndemannen ställs inför möjligheten att delta i avgörandet av mål vari motpart till någon hans tidigare huvudman eller sådan motparts ombud uppträder.

• Sida 41
•  Original

Prop. 1975/76:153 41

6 Domstolsverkets promemoria rörande förslagets praktiska konsekvenser

Mot bakgrund av bl.a. de erinringar som har gjorts under remiss- behandlingen har domstolsverket på uppdrag av justitiedepartementet gjort vissa undersökningar rörande de praktiska konsekvenserna av lekmanna— medverkan i hovrätt och kammarrätt. Resultatet av undersökningen har redovisats i en den 27 november 1975 dagtecknad promemoria. I det följande återges vissa uppgifter ur promemorian.

År 1974 avgjordes i hovrätt 4.525 brottmål. Härav utgjorde enligt promemorian antalet domar med annan påföljd än böter 2.572. Antalet mål av olika kategorier framgår av följande uppställning i vilken även antalet huvudförhandlingar utom kansliorten anges. Beträffande kategoriindel- ningen (A-E) hänvisas till redogörelsen för domarutredningens förslag i avsnitt 4 .

Därav utom

Brottskategori Antal mål kansliorten A. Fängelse mer än 2 år 992 228 B. Fängelse mer än 6 år 204 46 C. Fängelse minst 1 år 286 66 D. Fängelse minst6 mån. 855 197 E. Fängelse mer än 6 mån. 2 381 548 F. Anledning döma till annan påföljd än böter 2 563 589

Under år 1974 avgjordes 763 familjemål genom dom. Verket har med ledning av underhandsuppgifter från hovrätterna beräknat att 350 av dessa mål har avgjorts efter huvudförhandling. I 81 fall har huvudförhandlingen ägt rum på annan ort än kansliorten.

Under år 1974 sammanträdde hovrätterna för huvudförhandling sammanlagt 2.159 dagar på kansliorten och 541 dagar på annan ort.

Det av utredningen beräknade antalet "lekmannamål" i kammarrätt, 450 stycken, är enligt domstolsverket allt för högt. Mot bakgrund av ett statistiskt uttag för tiden 1972 — oktober 1975, vilket bör fogas till proto— kollet i detta ärende som bilaga 2, räknar domstolsverket med att antalet mål som med utredningens utgångspunkter får lekmannamedverkan i kammarrätt totalt blir omkring 270. Verket räknar med att omkring 100 mål per år kommer att avgöras efter förhandling utanför kansliorten.

Verket konstaterar att det är ofrånkomligt att man med lekmanna- medverkan i målen får räkna med längre överläggnings- och föredrag- ningstider. Det är dock inte möjligt att på förhand uppskatta vilken inverkan detta kommer att få för domstolarnas målavverkning.

Beträffande den praktiska uppläggningen av nämndemansmedverkan anser domstolsverket det vara lämpligt att de nämndemän som utses för ett

• Sida 42
•  Original

Prop. 1975/76: 153 42

hovrätts- eller kammarrättsornråde delas in i grupper bestående av förslagsvis tre nämndemän. Ett lämpligt antal sådana grupper bör knytas till varje hovrätts- eller kammarrättsavdelning. Härigenom elimineras problemen med samordning avdelningarna emellan. Grupperna bör indelas till tjänstgöring enligt schema, lämpligen var femte eller sjätte vecka.

När det gäller det erforderliga antalet nämndemän konstaterar domstolsverket att antalet huvudförhandlingsdagar med nämnd för varje hovrättsavdelning med alternativen "fängelse i mer än två år" (utred— ningens förslag, A) och "fängelse i minst 6 månader" (D) kan beräknas till cirka 30 om året. Om varje grupp om tre nämndemän svarar för tjänst- göringen var femte vecka bör 15 nämndemän knytas till varje hovrätts- avdelning. Sammanlagt beräknas 420 nämndemän behöva utses.

Utgår man i stället från en avgränsning till mål om brott för vilket är stadgat fängelse i mer än sex år (B) eller för vilket är stadgat fängelse i minst ett år (C) behöver enligt verket hovrättsavdelning inte hålla huvudför- handling med nänmd i mer än ett drygt femtontal dagar om året. Antalet erfordeliga nämndemän skulle i så fall begränsas till 252.

Om man slutligen utgår från alternativen "fängelse i mer än 6 månader” (E) eller brott där anledning inte finns att döma till annan påföljd än böter (F) måste huvudförhandling hållas med nämndemän i cirka 60 dagar per år. Detta torde enligt verket i praktiken innebära att nämndemän måste medverka vid två sessionsdagar per arbetsvecka. Om en grupp bestående av tre nämndemän skulle svara för tjänstgöringen på en avdelning två förhandlingsdagar var femte vecka blir tjänstgöringen ganska betungande. Anses att nämndemännen inte kan åläggas en så omfattande tjänstgöring får två grupper om tre nämndemän svara för tjänstgöringen var sin dag. I så fall måste 30 nämndemän knytas till varje avdelning. Sammanlagt skulle detta kräva 840 nämndemän i hovrätterna.

Antalet nämndemän som behövs för de olika hovrätterna enligt de nu återgivna beräkningarna framgår av följande sammanställning.

AochDBochCEochF

Svea hovrätt 180 108 360 Göta hovrätt 45 27 90 Hovrätten över Skåne och Blekinge 60 36 120 Hovrätten för Västra Sverige 75 45 150 Hovrätten för Nedre Norrland 30 18 60 Hovrätten för Övre Norrland 30 18 60 S umma 420 252 840

När det gäller frågan om antalet erforderliga nämndemän i kammar- rätterna konstaterar verket att antalet mål med lekmannamedverkan blir högst tio per månad och kammarrättsavdelning. Det torde därför inte vara

• Sida 43
•  Original

Prop. 1975/76:153 , 43

nödvändigt att på samma sätt som i fråga om hovrätterna ha ett visst antal grupper med nämndemän knutna till avdelning. Kammarrätterna bör mera fritt kunna kalla nämndemännen till tjänstgöring. [ motsats till hovrätterna har kammarrätterna inte några bestämda tjänstgöringsorter utanför kansliorten. Enligt verkets mening talar övervägande skäl för att man försöker åstadkomma en stark koncentration till kansliorten av de nämndemän som skall tjänstgöra i kammarrätt. Vid muntlig förhandling utanför kansliorten skulle kammarrätterna då kunna få ta i anspråk nämndemän som har utsetts för hovrätt och som är bosatta i närheten av den ort där förhandling skall äga rum. En sådan lösning skulle innebära att antalet nämndemän som utses särskilt för kammarrätterna kan begränsas till 24 för vardera av kammarrätterna i Stockholm och Göteborg samt till 12 för kammarrätten i Sundsvall.

Domstolsverket förklarar avslutningsvis att man inte har ansett det möjligt att göra någon mera säker bedömning av de ekonomiska kon- sekvenserna av reformen. Det enda som kan beräknas med någon exakthet är arvodesersättningama till nämndemännen. Rese- och traktaments- ersättningar är däremot oklara poster, eftersom de kräver kännedom om var nämndemännen är bosatta.

7 Föredraganden

7.1 Allmänna överväganden 1972 års domarutredning har i betänkandet (SOU 197496) En öppnare domarbana bl.a. lagt fram förslag om att lekmän skall delta i den dömande verksamheten i hovrätt och kammarrätt. Utredningen anser att det med hänsyn främst till medborgarnas intresse av insyn i och kontroll av dom- stolarnas verksamhet är motiverat att lekmän medverkar i hovrätt och kammarrätt. Lekmannadeltagandet bör dock begränsas till vissa mål, huvudsakligen svårare brottmål samt familjemål och sådana förvaltnings- ärenden som rör mera allvarliga ingrepp i den personliga friheten och integriteten. I sådana fall bör rätten enligt utredningen bestå av tre lagfarna domare och två lekmän.

Utredningens betänkande har varit föremål för en omfattande remissbehandling. När det gäller betänkandets huvudämne — domarbanan — har jag som jag har nämnt inledningsvis kommit till den uppfattningen att önskemålet att ge domstolarna och domarkåren bredare erfarenhets- underlag och ökade inblickar i olika delar av samhället bör tillgodoses på annat sätt än genom en så genomgripande omstöpning av det nuvarande systemet som utredningen har föreslagit. Något på utredningens modell grundat förslag i denna del kommer alltså inte att läggas fram. Inte heller den därmed sammanhängande frågan om att generellt minska hovrätts jurist- sammansättning från fyra till tre ledamöter finns anledning att ta upp f.n.

• Sida 44
•  Original

Prop. 1975/76: 153 44

Utredningens förslag om deltagande av lekmän i överrättema har i allmänhet mottagits positivt under remissbehandlingen. Endast ett mindre antal remissinstanser (bl.a. två hovrätter) motsätter sig förslaget. Dessa hänvisar främst till de praktiska problem som är förenade med den före- slagna ordningen.

Även jag ansluter mig till utredningens bedömning. Jag vill erinra om att lekmän av ålder har deltagit i rättskipningen i underrätt och att deras medverkan där allmänt har ansetts vara av stort värde. både med hänsyn till de insikter och erfarenheter som därmed tillförs våra domstolar och för att hos medborgarna förankra förtroendet för domstolarna. Bevisvärderings- frågor, påföljdsfrågor och skälighetsbedömningar i allmänhet har av hävd ansetts vara områden där lekmannasynpunkter är av särskilt värde för rättskipningen. Sådana frågor förekommer även i överrätt i betydande omfattning. Låt mig bara peka på att flertalet brottmål i hovrätt rör frågor om påföljd. Ett lekmannainslag även i överrätt är också ägnat att befästa den positiva syn på rättskipningen som torde omfattas av det stora flertalet medborgare. Som jag har anmärkt i direktiven till utredningen kan det vidare anses ligga en viss motsättning i att den prövning som en gång har gjorts under medverkan av lekmän därefter kan ändras av ett kollegium som består av uteslutande yrkesdomare. Det förhållandet att traditioner saknas i fråga om lekmannadeltagande i överrättema anser jag inte utgöra något skäl häremot, i all synnerhet som utvecklingen i samhället i övrigt otvetydigt går mot att lekmän i allt större utsträckning ges plats och inflytande i olika samhälleliga organ. Som utredningen har anfört bör de praktiska problem som kan uppställa sig kunna bemästras. Jag föreslår därför att lekmän ges plats i hovrätt och kammarrätt.

När det gäller omfattningen av lekmannamedverkan är utredningens ståndpunkt att syftet med insyn i och kontroll av domstolsverksamheten blir tillgodosett även om lekmannamedverkan kommer till stånd i endast vissa kategorier av mål. I enlighet härmed har utredningen nöjt sig med att föreslå deltagande av nämndemän i relativt måttlig utsträckning. Detta gäller särskilt i fråga om kammarrätt. Utredningens förslag har utan närmare diskussion godtagits av många remissinstanser. I en del remissvar menar man dock att utrymmet för lekmannadeltagande i hovrätt är alltför begränsat. En tanke som återkommer i flera yttranden är att mål som i tingsrätt har handlagts med nämnd också bör handläggas under medverkan av lekmän i hovrätten. I ett par yttranden ifrågasätts om inte man åtminstone på längre sikt bör tänka sig en viss utvidgning av lekmanna— inflytandet även i kammarrätt.

För egen del hyser jag sympatier för den av vissa remissinstanser för- fäktade åsikten att utrymmet för lekmannamedverkan i hovrätt inte bör vara för snävt. Om lekmän skall medverka i rättskipningen i hovrätt bör de ges reella möjligheter att göra sin röst hörd i sådana mål där lekmanna- synpunkter kan vara av betydelse för bedömningen. Jag syftar här bl.a. på

• Sida 45
•  Original

Prop. 1975/76: 153 . -_ 45

brottmål där bevisvärdering och — framför allt — val av påföljd kan tillföras värdefulla synpunkter genom ett lekmannainslag. En lämplig principiell utgångspunkt när det gäller lekmannamedverkan i hovrätt bör enligt min mening vara att omfattningen därav skall vara i huvudsak densamma som i tingsrätt.

För kammarrätternas del är förutsättningarna för lekmannamedverkan något annorlunda. Redan den i regel skriftliga handläggningsformen vid kammarrätterna gör det svårare för lekmännen att komma till sin rätt. Frågor om bevisvärdering o.d.. där lekmannasynpunkter av hävd ansetts ha särskilt värde. förekommer också mera sparsamt i de typer av mål som dominerar i kammarrätterna. Det finns därför skäl att tills vidare iaktta viss försiktighet vid urvalet av målkategorier för lekmannamedverkan.

Utredningen har föreslagit att domstolarna när lekmän deltar skall bestå av tre lagfarna domare och två lekmän och att ledamöterna skall ha individuell rösträtt. Förslaget har gillats av så gott som samtliga de remissinstanser som har berört frågan. Även jag ansluter mig till förslaget. Det kan inte anses nödvändigt att överrätt består av flera lagfarna domare än tre i mål som i underrätt har avgjorts med endast en sådan. Genom deti förhållande till underrättens sammansättning starkare inslaget av jurist- domare beaktas att rättsliga frågor är mer framträdande i överrätt än i underrätt. Den individuella rösträtten bör likväl ge lekmännen tillräckliga möjligheter att öva inflytande vid prövningen. trots att de inte utgör en majoritet i domstolen. Som utredningen har föreslagit bör det finnas möjlighet att i särskilt vidlyftiga mål ha en förstärkt sammansättning bestående av fyra lagfarna domare och tre lekmän så att inte rätten vid förfall för ledamot skall behöva förlora sin domförhet.

Den nu förordade domförhetsbestämmelsen medför en särskild fördel i omröstningshänseende i hovrätt. Genom att hovrätten består av ett ojämnt antal ledamöter blir utrymmet för att hovrättens avgörande kommer att grundas på ordförandens utslagsröst mindre än f.n.

7.2 Lekmän i hovrätt

Beträffande omfattningen av lekmannadeltagandet i tvistemål i hovrätt innebär utredningens förslag att lekmän skall sitta i rätten vid huvudför- handling i alla familjerättsliga mål. dvs. äktenskapsmål, boskillnadsmål, mål rörande bodelning och mål om underhåll, äktenskaplig börd, vårdnad, umgängesrätt, omyndighetsförklaring och faderskap till barn utom äktenskap (15 kap. 29 & giftermålsbalken , 20 kap. 36 åföräldrabalken och 12 5 lagen 19691618 om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap). [ dispositiva tvistemål eller tvistemål av specialkaraktär skall hovrätten däremot liksom f.n. ha juristkollegial sammansättningsform. Detsamma gäller vid all annan handläggning än huvudförhandling. Utredningen har inte funnit anledning att göra skillnad mellan familjerättsmål som i tings-

• Sida 46
•  Original

Prop. 1975/76: 153 46

rätten har handlagts vid särskild huvudförhandling och s.k. liten huvudförhandling i anslutning till förberedelsen.

Under remissbehandlingen har många remissinstanser förordat att lekmannadeltagandet i tvistemål i hovrätt begränsas till familjemål som i tingsrätten har avgjorts under medverkan av nämndemän. I några yttranden avstyrks lekmannadeltagande helt under hänvisning till bl.a. att särskild huvudförhandling förekommer ganska sällan.

För egen del anser jag i likhet med utredningen att lekmannamedverkan i tvistemål i hovrätt inte bör förekomma i andra mål än de familjerättsliga. Önskemål om vidsträcktare tillämpningsområde har inte heller framställts under remissbehandlingen. Nämndsammansättningen bör vidare bara komma i fråga vid huvudförhandling. Utredningens linje att nämnd- sammansättning skall förekomma i alla familjerättsmål bör dock inte tillämpas förbehållslöst. Undantag från principen bör göras i mål som i underrätten har handlagts utan nämnd. I motsats till utredningen anser jag nämligen lekmannamedverkan i hovrätt endast sällan vara påkallad i sådana fall. Jag förutsätter att nämndsammansättning i situationer av det slaget kommer till användning endast om parterna vill det eller särskilda skäl eljest talar för det. Ett sådant skäl kan vara att tvisteläget har förskjutits mellan instanserna, så att en muntlig bevisupptagning skall äga rum i hovrätten rörande omständigheter som i tingsrätten kanske har varit mer eller mindre ostridiga. Ett exempel är att parterna i en vårdnadstvist såsom vittnen i hovrätten vill höra ett antal personer som har uttalat sig i barnavårdsnämnds vårdnadsutredning.

När det gäller brottmålen har jag redan angett att jag anser utredningens avgränsning av kategorin "lekmannamål" vara alltför snäv och att en lämplig utgångspunkt för omfattningen av lekmannamedverkan kan vara att nämndemän i princip skall delta i hovrätt i samma utsträckning som i underrätt. Som jag också har antytt anser jag det speciellt värdefullt att lekmannasynpunkter får möjlighet att göra sig gällande vid val av påföljd för brott, i synnerhet då när valet står mellan frihetsberövande påföljd och kriminalvård i frihet. Den av utredningen föreslagna begränsningen av lekmannamedverkan till mål om brott för vilka är stadgat mer än två års fängelse ger enligt min uppfattning inte tillräckligt utrymme för sådana val mellan olika påföljder, eftersom dessa brott ofta är så allvarliga att en frihetsberövande påföljd är påkallad av allmänpreventiva skäl.

Tingsrätt består i brottmål enligt huvudregeln i 1 kap. 3 & rättegångsbalken(RB) av en lagfaren domare och nämnd men är domför med endast en lagfaren domare vid huvudförhandling i mål om brott, för vilket inte är stadgat svårare straff än böter. Detta medför att åtskilliga brotti vilka annat än böter bara utdöms i undantagsfall, t.ex. snatteri. handläggs med nämnd eftersom fängelse ingår i straffskalan. En så vidsträckt lekmanna- medverkan i hovrätt synes inte motiverad. Mål där påföljden bara kan antas bli böter bör sålunda kunna handläggas utan nämndemän, vare sig målet

• Sida 47
•  Original

Prop. 1975/76:153 . 47

avgörs efter huvudförhandling eller på handlingarna. I hovrätt finns det också större möjlighet än i tingsrätt att på ett förberedande stadium bedöma vilken påföljd som i det särskilda fallet kan bli aktuell. Tingsrättens dom samt vadeinlagan och genmälet ger sålunda ganska klart vid handen om påföljden kan antas bli böter eller om fängelse eller jämställd påföljd kan bli aktuell. Den enligt min mening lämpligaste vägen är i enlighet med det anförda att knyta lekmannamedverkan till mål där anledning i det särskilda fallet förekommer att döma till annan påföljd än böter. En sådan ordning korresponderar också med bestämmelsen i 51 kap. 21 & RB om förutsätt- ningarna för att avgöra brottmål utan huvudförhandling.

Lagtekniskt bör emellertid bestämmelsen om hovrätts domförhet lämpligen utformas på motsvarande sätt som bestämmelseni ] kap. 3 åRB om tingsrätts sammansättning i brottmål. Nämndsammansättningen bör alltså ställas upp som huvudregel men kompletteras med en undantagsregel för mål där anledning inte förekommer att döma till svårare straff än böter. Att nämndemän inte skall behöva delta vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling är uppenbart.

lydelse.

Härigenom förordnas i fråga om rättegångsbalken dels att 2 kap. 4 &, 4 kap. 5—7 åå. 29__kap. 1, 3. 4 och 7 55 samt 30 kap. 7 & skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i balken skall införas en ny paragraf. 2 kap. 4 a 5, av nedan angivna

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. 4 &.

Hovrätt vare domför med fyra ledamöter. Ej må flera än fem sitta i rätten

Hovrätt är domför med tre lag- farna ledamöter. Flera än fyra sådana ledamöter må ej sitta i rätten.

Vid huvudförhandling i brottmål skall två nämndemän ingå i hovrät- ten. om den tilltalade fullföljt talan mot dom. såvitt han därigenom dömts för brott för vilket är stadgat fängelse i mer än två år. eller om åklagaren fullföljt talan och påstått ansvar för sådant brott. Även vid huvudförhandling i annat brottmål må, enligt hovrättens bestäm- mande. ingå två nämndemän.

Flera än tre nämndemän må ej sitta i rätten. Om fyra lagfarna leda- möter sitta i rätten, skall antalet nämndemän vara tre. Har handläggning påbörjats med fyra lagfarna ledamöter och tre nämnde- män, är rätten vidförfallförledamot domför så länge antalet lagfarna le- damöterej understiger tre och antalet nämndemän ej understiger två.

• Sida 64
•  Original

Prop. 1975/76:153

Nuvarande lydelse

Konungen bestämmer. i vilken omfattning åtgärd, som avser alle- nast måls beredande. mä vidtagas av en ledamot i hovrätten eller av tjänsteman vid denna.

64 Föreslagen lydelse

Regeringen bestämmer. i vilken omfattning åtgärd. som avser alle- nast måls beredande. mä vidtagas av en lagfaren ledamot i hovrätten eller av tjänsteman vid denna.

4aå.

I hovrätts domkrets skola för hov- rätten finnas nämndemän till det antal. som föreskrives av regeringen eller den myndighet. som regeringen bestämmer.

Hovrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter sam- råd med dem. Därvid iakttages att till hovrättsting som avses i 5 & sista stycket företrädesvis kallas nämn— demän från den del av domkretsen där tfnget hålles.

4 kap.

5 å'.

Nämndeman utses genom val.

Hör till domsaga mer än en kom— mun. fördelar rätten antalet nämn- demän mellan kommunerna i för- hållande till deras folkmängd; varje kommun skall dock utse minst en nämndeman.

Vol förrättas av kommunens full- mäktige.

' Senaste lydelse 1969244.

Hör till domsaga mer än en kom- mun. fördelar tingsrätten antalet nämndemän i tingsrätten mellan kommunerna i förhållande till deras folkmängd: varje kommun skall dock utse minst en nämndeman. Val av nämndeman i tingsrätt för— rättas av kommunens fullmäktige.

Regeringen eller den myndighet. som regeringen bestämmer. fast- ställer för varje län inom hovrätts domkrets eller. där del av län ingåri hovrätts domkrets. för sådan del det antal nämndemän ihovrätt som skall utses.

Val av nämndeman i hovrätt för- rättas i varje län av landstinget eller, om ilänetfinnes kommun som ej ingår i landstingskommun. av landstinget och kommunfullmäktige med den som länsstyrelsen bestämmer efter befolkningstalen. Omfattar län

ördelning dem emellan

• Sida 65
•  Original

Prop. 1975/76: 153

Nuvarande lydelse

65

Föreslagen lydelse

endast en kommun. förrättas valet a v kommunfullmäktige.

Di nämndeman skall väljas. skall rätten göra anmälan därom till den som har att föranstalta om valet.

6 s.!

Valbar till nämndeman är myndig svensk medborgare. som är man- talsskriven och boende inom kom- munen samt ej f_vllt sjuttio år. Lag- faren domare. befattningshavare vid domstol. åklagare. polisman eller advokat eller den som eljest har till yrke att föra andras talan inför rätta må ej vara nämndeman.

Valbar till nämndeman är myndig svensk medborgare. som ej fyllt sjuttio år och som är mantalsskri- ven och boende. ifråga om nämn- deman i tingsrätt. inom kommunen och. ifråga om nämndeman i hov- rätt. inom länet. Lagfaren domare. befattningshavare vid domstol. åklagare. polisman eller advokat eller den som eljest har till yrke att föra andras talan inför rätta må ej vara nämndeman.

Ej må annan vägra att mottaga uppdrag som nämndeman än den som fyllt sextio år eller eljest uppgiver giltigt hinder. Den som avgått ur nämnden vare ej skyldig att åter inträda förrän efter sex år.

75.

Klagan över nämndemansval skall föras hos rätten. Föres klagan. lände valet dock till efterrättelse, om ej rätten förordnar annat. Rätten prö- ve. ehuru klagan ej föres. den valdes behörighet.

Klagan över val av nämndeman i tingsrätt skall föras hos rätten. Föres klagan. lände valet dock till efterrättelse. om ej rätten förord- nar annat.

Om klagan över val av nämnde- man i hovrätt gälla särskilda bestämmelser.

Rätten pröve. ehuru klagan ej föres. den valdes behörighet.

29 kap. 1 5.3 Yppas vid överläggning till dom eller beslut skiljaktiga meningar. skall omröstning ske.

Har" nämnd säte i rätten. säge ordföranden först sin mening och inhämte därefter nämndens.

Vid omröstning i annat fall skall den yngste i rätten först yttra sig och sedan var efter annan, såsom

'-' Senaste lydelse I9691244. ” Senaste lydelse l958:8.

Har nämnd säte i tingsrätt, säge ordföranden först sin mening och inhämte därefter nämndens.

Vid omröstning i annat fall skall den yngste i rätten först yttra sig och sedan var efter annan. såsom

• Sida 66
•  Original

Prop. 1975/76: 153

Nuvarande lydelse

de hava säte i rätten. Har målet beretts av viss ledamot. säge han först sin mening.

Föreslagen lydelse

de hava säte i rätten. Har målet beretts av viss ledamot. säge han först sin mening. ! hovrätt skall dock. om nämndemän ingå i rätten. dessa sist säga sin mening.

Envar angive de skäl. varå han grundar sin mening.

3 5.4

Yppas. då nämnd har säte i rätten. annan mening än ordföran- dens och förena sig minst fyra eller. då i nämnden äro endast fyra. minst tre nämndemän om skä- len och slutet. gälle nämndens mening; i annat fall gälle ord- förandens.

Vid omröstning, då nämnd ej har säte i rätten, gälle den mening. som omfattats av mer än hälften av leda- möterna. Har någon mening erhållit hälften av rösterna och är denna den lindrigaste,. gälle den meningen; vid särskild omröstning, huruvida villkorlig dom skall med- delas eller skyddstillsyn. ungdoms- fängelse eller internering ådömas eller förordnande meddelas om överlämnande till särskild vård. så ock eljest. då ej någon mening kan anses som lindrigare, gälle dock den mening, som erhållit hälften av rösterna och bland dem ordfö- randens.

45.

Yppas vid omröstning, då nämnd ej har säte i rätten, flera än två me- ningar. utan att någon enligt 3å skall gälla. skola de röster. som äro "ogynnsammast för den tilltalade. sammanläggas med de för honom därnäst minst förmånliga och. om det erfordras, sammanläggningen

* Senaste lydelse 197] :2l8. '” Senaste lydelse l958:8.

Yppas i tingsrätt. då nämnd har säte i rätten. annan mening än ord— förandens och förena sig minst fyra eller. då i nämnden äro endast fyra. minst tre nämndemän om skälen och slutet. gälle nämndens mening; i annat fall gälle ordförandens.

Vid omröstning i annat fall gälle den mening. som omfattats av mer än hälften av ledamöterna. Har någon mening erhållit hälften av rösterna och är denna den lindri— gaste, gälle den meningen; vid sär- skild omröstning. huruvida villkor- lig dom skall meddelas eller skydds- tillsyn, ungdomsfängelse eller internering ådömas eller förord- nande meddelas om överlämnande till särskild vård. så ock eljest. då ej någon mening kan anses som lind- rigare. gälle dock den mening. som erhållit hälften av rösterna och bland dem ordförandens.

_|-

Yppas vid omröstning, som avses i 3 5 andra stycket, flera än två me- ningar, utan att någon enligt 3 5 skall gälla, skola de röster, som äro ogynnsammast för den tilltalade. sammanläggas med de för honom därnäst minst förmånliga och, om det erfordras. sammanläggningen

• Sida 67
•  Original

Prop. 1975/76: 153

Nuvarande lydelse

fortsättas efter samma grund. till dess någon mening skall gälla: kan ej någon mening anses som ogynn- sammare för den tilltalade. gälle den mening. för vilken rösterna äro flera än för annan, eller. om för flera meningar rösterna äro lika många. den som biträtts av den främste bland dem, som röstat för någon av dessa meningar.

Har nämnden enligt 3 & bestämt l rättens avgörande, svare för detta envar nämndeman. som med sin röst bidragit därtill.

67

Föreslagen lydelse

fortsättas efter samma grund, till dess någon mening skall gälla; kan ej någon mening anses som ogynn- sammare för den tilltalade. gälle den mening. för vilken rösterna äro flera än för annan. eller, om för flera meningar rösterna äro lika många. den som biträtts av den främste bland dem. som röstat för någon av dessa meningar.

Har nämnden enligt 3 & första styc- ket bestämt rättens avgörande. svare för detta envar nämndeman. som med sin röst bidragit därtill.

30 kap. 7 gt;

lnnan dom beslutas. skall över- läggning hållas. Har nämnd säte i rätten. framställe ordföranden saken och vad lag stadgar därom.

Innan dom beslutas, skall över- läggning hållas. Har nämnd säte i tingsrätt. framställe ordföranden saken och vad lag stadgar därom.

Då huvudförhandling ägt rum. skall samma eller sist nästa helgfria dag överläggning hållas och. om det kan ske. dom beslutas och avkunnas. Finnes rådrum för domens beslutande eller avfattande oundgängligen erforderligt. må rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, om ej synnerligt hinder möter. skriftligen avfattas och meddelas. då den tillta- lade är häktad. inom en vecka och i annat fall inom två veckor efter förhandlingens avslutande. Avkunnas ej domen vid huvudförhandlingen. skall den avkunnas vid annat rättens sammanträde eller ock meddelas genom att den hålles tillgänglig å rättens kansli; vid huvudförhandlingen skall underrättelse givas om tiden och sättet för domens meddelande.

Avgöres mål utan huvudförhandling. skall, så snart ske kan. överläggning hållas samt domen beslutas. skriftligen avfattas och meddelas. Meddelan- det skall ske genom att domen hålles tillgänglig å rättens kansli. Under- rättelse om tiden för meddelandet skall senast samma dag avsändas till parterna.

Avkunnande av dom må ske genom återgivande av domslutet och skälen jämte meddelande av fullföljdhänvisning.

Har skiljaktig mening förekommit. skall denna meddelas parterna på samma tid och sätt som domen.

'-' Senaste lydelse l973z240.

• Sida 68
•  Original

Prop. 1975/76: 153 68

När mål avgjorts, skall skriftlig underrättelse om utgången i målet snarast givas den tilltalade. Närmare föreskrifter härom meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den Aldre bestämmelser skall fortfarande tillämpas i mål vari hovrätt före ikraftträdandet påbörjat handläggning för målets avgörande.

• Sida 69
•  Original

Prop. 1975/76: 153

Zl Förslag till Lag om ändring i giftermålsbalken

69

Härigenom förordnas i fråga om giftermålsbalken dels att 15 kap. 29 och 30 åå skall ha nedan angivna lydelse, dels att i balken skall införas en ny paragraf. 15 kap. 30 a &, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 kap. 2953

I äktenskapsmål. boskillnadsmål. mål rörande bodelning och mål om underhåll som avses i denna balk skall underrätt vid handläggning. som enligt vad eljest är föreskrivet skall ske med tre eller fyra lagfarna domare. bestå av en lagfaren domare och nämnd. Vad nu sagts gäller även annat mål som hand- lägges i sam ma rättegång.

l äktenskapsmål, boskillnadsmål. mål rörande bodelning och mål om underhåll som avses i denna balk skall tingsrätt vid handläggning. som enligt vad eljest är föreskrivet skall ske med tre eller fyra lagfarna domare, bestå av en lagfaren domare och nämnd.

Vid huvudförhandling i hovrätt i mål som avses iförsta stycket skola i rätten ingå nämndemän.

Första och andra styckena gälla även annat mål som handlägges i samma rättegång.

30 5.1

Har nämnd säte i rätten skola i nämnden sitta nämndemän till det antal som föreskrives i 1 kap. 4 5 andra stycket rättegångsbalken. ! sådant fall skola vidare följande avvikelser gälla från vad som eljest är föreskrivet om överläggning och omröstning i tvistemål.

Har nämnd säte i tingsrätt skolai nämnden sitta nämndemän till det antal som föreskrives i l kap. 4 .5 andra stycket rättegångsbalken. I sådant fall skola vidare följande avvikelser gälla från vad som eljest är föreskrivet om överläggning och omröstning i tvistemål.

Ordföranden skall vid överläggningen framställa saken och vad lag stadgar därom.

Vid omröstning skall ordföranden först säga sin mening och därefter inhämta nämndens.

Yppas annan mening än ordförandens och förena sig minst fyra eller. dåi nämnden äro endast fyra, minst tre nämndemän om skälen och slutet, gäller nämndens mening. I annat fall gäller ordförandens mening.

Har nämnden bestämt rättens avgörande, svarar för det envar nämnde- man, som med sin röst bidragit därtill.

' Senaste lydelse l973:645. = Senaste lydelse l969:256.

• Sida 70
•  Original

Prop. 1975/76:53 70

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3035.

Har nämnd säte i hovrätt, skola i nämnden sitta nämndemän till det antal som föreskrives i 2 kap. 4 5 andra och tredje styckena rätte- gångsbalken. Ifråga om omröstning skall därvidgälla vad som eljest stad- gas angående omröstning i tviste— mål. Nämndemännen skala dock sist säga sin mening.

Denna lag träder i kraft den Äldre bestämmelser skall fortfarande tillämpas i mål vari hovrätt före ikraftträdandet påbörjat handläggning för målets avgörande.

• Sida 71
•  Original

Prop. 1975/76: 153

3) Förslag till Lag om ändring i föräldrabalken

7]

Härigenom förordnas att 20 kap. 36 & föräldrabalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap. 36 53

[ mål om äktenskaplig börd, vård- nad. umgängesrätt, underhåll och omyndighetsförklaring eller dess hävande äger vad som föreskrivesi 15 kap. 29 och 30 5.6 giftermåls- balken motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den

I mål om äktenskaplig börd, vård- nad. umgängesrätt. underhåll och omyndighetsförklaring eller dess hävande äger vad som förskrives i l5 kap. 29, 30 och 30 a #5 gifter- målsbalken motsvarande tilllämp- ning.

Äldre bestämmelser skall fortfarande tillämpas i mål vari hovrätt före ikraftträdandet påbörjat handläggning för målets avgörande.

' Senaste lydelse l970:922.

• Sida 72
•  Original

Prop. 1975/76: 153

4) Förslag till Lag om ändring i lagen (1971 :289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom förordnas i fråga om lagen (197lc289) om allmänna

förvaltningsdomstolar

dels att l2 och 13 55 skall ha nedan angivna lydelse dels att i lagen skall införas en ny paragraf. l2 a 6, av nedan angivna

lydelse. Nuvarande lydelse

Kammarrätt är domför med tre ledamöter. Fler än fyra får ej sittai rätten. Om domförhet vid behand— ling av mål om fastighetstaxering finns bestämmelser i taxeringsv förordningen ( 1956z623 ).

Konungen bestämmer i vilken omfattning åtgärd som avser endast måls beredande får vidtagas av ledamot i kammarrätten eller av annan tjänsteman vid denna.

Föreslagen lydelse 125

Kammarrätt är domför med tre lagfarna ledamöter. Fler än fyra sådana ledamöter får ej sitta i rät— ten. Vid behandling av mål enligt lagen (0000:000) om domförhet i kammarrätt i vissa fall ingår två nämndemän i rätten. Fler än tre nämndemän får ej sittairätten. Om fyra lagfarna ledamöter sitter i rät- ten, skall antalet nämndemän vara tre. Har handläggning påbörjats med fyra lagfarna ledamöter och tre nämndemän. är rätten vidförfallför ledamot domförså länge antalet lag- farna ledamöter ej understiger tre och antalet nämndemän ej understi- ger två. Om domförhet vid behand- ling av mål om fastighetstaxering finns bestämmelser i taxeringsför- ordningen (l956:623).

Regeringen bestämmer i vilken omfattning åtgärd som avser endast måls beredande får vidtagas av lagfaren ledamot i kammarrätten eller annan tjänsteman vid denna.

aå

I kammarrätts domkrets skall för kammarrätten finnas nämndemän till det antal. som föreskrives av regeringen eller den myndighet. som regeringen bestämmer. Regeringen eller den myndighet. som regeringen bestämmer. fastställer för varje län inom kammarätts domkrets det antal nämndemän som skall utses. Kammarrätten fördelar tjänstgö-

• Sida 73
•  Original

Prop. 1975/76: 153

Nuvarande lydelse

[ fråga om omröstning i allmän förvaltningsdomstol gäller bestäm- melserna i 16 och 29 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar.

Denna lag träder i kraft den

73

Föreslagen lydelse

ringen mellan nämndemännen efter samråd med dem.

Nämndeman i kammarrätt utses genom val. Ifråga om val av samt valbarhet. mandatperiod och behö- righet för nämndeman ikammarrätt äger vad som föreskrivits om nämndeman i länsskatterätt och länsrätt motsvarande tillämpning.

Bä

[ fråga om omröstning i allmän förvaltningsdomstol gäller bestäm- melserna i l6 och 29 kap. rätte— gångsbalken om omröstning i över- rätti tillämpliga delar.

Äldre bestämmelser skall fortfarande tillämpas i mål vari kammarrätt före ikraftträdandet påbörjat handläggning för målets avgörande.

• Sida 74
•  Original

Prop. 1975/76:15 74

5) Förslag till Lag om domförhet i kammarrätt i vissa fall

Härigenom förordnas som följer

1 5 Vid handläggning av följande mål i kammarrätt skall i rätten ingå nämndemän i den mån ej annat föreskrives i 2 &, nämligen i

1. mål enligt 21 kap. föräldrabalken, dock ej när fråga är endast om beslut enligt 9, 10 eller 11 & samma kapitel, . mål om utvisning enligt utlänningslagen ( 1954: 1931, . mål angående tvångsintagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbru- kare enligt 18 eller 55 å lagen (1954:579) om nykterhetsvård. mål angående villkorligt anstånd med verkställighet eller förverkande av sådant anstånd enligt 35 & samma lag samt mål angående kvarhållande enligt 45 å samma lag,

4. mål angående omhändertagande för samhällsvård enligt 29 eller 31 å barnavårdslagen (196097). mål angående sådan samhällsvårds slutliga upphörande enligt 42 55 samma lag. mål angående förbud att taga barn från fosterhem enligt 50 äförsta stycket samma lag samt mål angående intagning i eller utskrivning från ungdomsvårdsskola. dock ej när fråga är endast om intagning av den som omhändertagits för. utredning.

5. mål. såvitt avser medicinalväsendet. om behörighet att utöva yrke eller verksamhet som står under socialstyrelsens inseende samt mål om behö- righet att utöva veterinäryrket, '

6. mål om disciplinär bestraffning när fråga är om avsättning, mål om avstängning från tjänstgöring och mål om skiljande från allmän tjänst eller därmed jämförligt uppdrag annorledes än i samband med förflyttning. h)

2 & Kammarrätt är domför utan nämndemän

1. vid prövning av besvär över sådant beslut som ej innebär målets av- görande,

2. vid förordnande i saken i avvaktan på målets avgörande samt vid annan åtgärd som avser endast måls beredande,

3. vid beslut varigenom domstolen skiljer sig från målet utan att detta prövats i sak.

Denna lag träder i kraft den Äldre bestämmelser skall fortfarande tillämpas i mål vari kammarrätt före ikraftträdandet påbörjat handläggning för målets avgörande.

• Sida 75
•  Original

Antalet "nämndmål" i kammarrätt enligt Utredningsförslaget

Prop. 1975/76:15

MÅLTYP

M (* ON N [x 0

11210 1. "ms—pun S BJOQQIQD

LU|01|>|301$ ”BA spun S ilioqalog

LU lOlPPOIS

umo ].

.a. (x 0

ätoqatog 1” IOlPIOOIS

jjtzAspuns

119101

1975 t.o.m.

utlotppots

ammo

september

ut:/tspuns

uma 11

¹ . 21 kap. föräldrabalken 2. utvisning

3. nykterhetsvård

4. barnavård

5. behörighet att utöva yrke eller verksamhet

6. disciplinmål

TOTALT

11 8 61 5 3 —- 1 4 1 3 -— 4 18 26 12 56 33 72 10 115 NO ("1 .— !? FJ _- N V

1133 8 52 27 47 8 82

4__4 12_—12 3——3 1__—1

59 122 25 206 77 142 25 244

Om N V— _.

13 27 44 62

33——

108 121

4

10

47 46

1

..

16

49

00

74

'It Pl

1

11

(*I

70

00

11

PI

41 3

29 70 20

168

• Sida 76
•  Original

Prop. 1975/76: 153 76

lnnehållsförteckning

Propositionen ...................................................................... 1 Propositionens huvudsakliga innehåll ............. . ......................... 1 Lagförslag .......................................................................... 2 Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 26 februari 1976 .................................................................................... 14 1 Inledning ........................................................................ 14 2 Nuvarande ordning m.m. .................................................. 15 2.1 Hovrätts och kammarrätts domförhet och arbetsformer 15 2.2 Lekmäns deltagande i rättskipningen ............................ 18 2.3 Utländska förhållanden .............................................. 20 3 Tidigare förslag angående lekmäniöverrätt ............................ 21 4 Domarutredningen ........................................................... 22 5 Remissyttrandena ............................................................ 34 6 Domstolsverkets promemoria rörande förslagets praktiska kon- sekvenser ....................................................................... 41 7 Föredraganden ................................................................ 43 7.1 Allmänna överväganden .............................................. 43 7.2 Lekmän i hovrätt ...................................................... 45 7.3 Lekmän i kammarrätt ................................................ 47 7.4 Val av nämndemän m.m. ........................................... 49 7.5 Kostnader ............................................................... 51 7.6 Ikraftträdande .......................................................... 51 8 Upprättade lagförslag ....................................................... 52 9 Specialmotivering ............................................................ 52 9.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken .............. 52 9.2 Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken .................. 54 9.3 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken ................. 55 9.4 Förslaget till lag om ändring i lagen om allmänna förvalt- ningsdomstolar ......................................................... 56

9.5 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen ................ 58

• Sida 77
•  Original

Prop. 1975/76: 153

9.6 Förslaget till lag om ändring i lagen om nykterhetsvård 9.7 Förslaget till lag om ändring i barnavårdslagen ...............

10 Hemställan ....................................................................

11 Beslut ..........................................................................

Bilaga 1 Domarutrcdningens lagförslag ..................................

Bilaga 2 Vissa statistiska uppgifter om mål i kammarrätt ..........

77

58 59

62

63

75

• Sida 78
•  Original