RÅ 2001 not 7

Not 7. Överklagande av Per R. ang. ersättning enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, LAF. - Försäkringskassan i Stockholms län beslutade den 3 november 1992 att Per R. inte var berättigad till ersättning enligt LAF. Kassan fann att Per R:s anmälda besvär i form av stressreaktion pga. mobbing inte var orsakad av sådan skadlig inverkan som avses i 2 kap. 1 § LAF. - Per R. överklagade försäkringskassans beslut hos länsrätten i Stockholms län som i dom den 6 juli 1994 avslog överklagandet. - Per R. överklagade länsrättens dom hos Kammarrätten i Stockholm som i dom den 14 november 1996 avslog överklagandet. - Per R. fullföljde i överklagande hos Regeringsrätten sin talan och yrkade vidare att muntlig förhandling skulle hållas i Regeringsrätten. Alternativt yrkade han att målet återförvisades till kammarrätten för muntlig förhandling. - Riksförsäkringsverket bestred Per R:s yrkanden. -Regeringsrätten (2001-01-19, Baekkevold, Nordborg, Hulgaard, Schäder, Wennerström): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Sakfrågan i målet gäller om Per R. har rätt till ersättning enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, LAF (i lagens lydelse före den 1 januari 1993), på grund av skadlig inverkan i arbetet. Enligt Per R. har den skadliga inverkan bestått i att han utsatts för kränkande särbehandling (mobbning) på arbetsplatsen. - Under handläggningen i kammarrätten yrkade Per R. att muntlig förhandling skulle hållas i målet. Kammarrätten avslog Per R:s yrkande om muntlig förhandling. Hos Regeringsrätten hävdar Per R. att detta yrkande borde ha bifallits. Det finns mot denna bakgrund anledning att först ta ställning till frågan om kammarrätten bort hålla muntlig förhandling i målet. - Enligt 9 § tredje stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall muntlig förhandling hållas i länsrätt eller kammarrätt om enskild som för talan i målet begär det samt förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar mot det. Av förarbetena till lagen (prop. 1971:30 s. 537) framgår att rätten skall ta stor hänsyn till parts önskemål om muntlig förhandling. Önskemålet bör frångås endast om rätten är övertygad om att den föreliggande utredningen gör förhandlingen obehövlig eller att särskilda omständigheter talar mot förhandling. Frågan huruvida en muntlig förhandling är obehövlig eller ej bör i första hand bedömas mot bakgrund av den föreliggande utredningen i målet men även andra faktorer kan tillmätas betydelse, t.ex. att målet är mycket viktigt för den enskilde och att han genom förhandlingen kan få en bättre förståelse för innebörden av det blivande avgörandet i målet. Denna grundsyn har kommit till uttryck i ett flertal avgöranden av Regeringsrätten (se bl.a. RÅ 1991 not. 564, RÅ 1995 not. 179 och RÅ 1996 not. 202). I förevarande fall måste också beaktas den rätt till domstolsprövning och därmed sammanhängande krav på muntlig förhandling som följer av artikel 6 i Europakonventionen, som numera gäller som svensk lag (se SFS 1994:1219). Enligt artikeln föreligger rätt till en rättvis och offentlig förhandling inför domstol när det gäller att pröva en persons civila rättigheter och skyldigheter. Rätt till ersättning enligt LAF får anses utgöra en civil rättighet. Av Europadomstolens praxis framgår att det i princip föreligger en rätt till muntlig förhandling i sådana fall (jfr bl.a. RÅ 1997 ref. 62 och RÅ 1999 not. 193). - I förevarande fall har kammarrätten avslagit Per R:s yrkande om muntlig förhandling med motiveringen att en sådan förhandling varit obehövlig med hänsyn till sakfrågans beskaffenhet och vad som framkommit i målet. - Vad först beträffar sakfrågans beskaffenhet har det, som kammarrätten framhållit, i förarbeten till de aktuella bestämmelserna anförts (prop. 1975/76:197 s. 91) att vissa med arbetet eller arbetsförhållandena sammanhängande omständigheter, t.ex. psykiska störningar till följd av bristande uppskattning av arbetsinsatser eller allmän vantrivsel med arbetsuppgifter och arbetskamrater, inte bör kunna föranleda ersättning från arbetsskadeförsäkringen (jfr numera 2 kap. 1 § andra stycket LAF). Lagstiftningen lämnar emellertid ett visst utrymme för sådan ersättning när det gäller psykiskt påfrestande förhållanden som är direkt knutna till arbetet (jfr a. prop. s. 71 samt RÅ 1997 not. 252, FÖD 1982:12, FÖD 1984:52 och FÖD 1993:6). - När det sedan gäller utredningen i målet kan konstateras att Per R. har yttrat sig muntligen vid försäkringskassans socialförsäkringsnämnds sammanträde den 23 oktober 1992 då hans arbetsskadeärende behandlades. Enligt protokollet från sammanträdet har vad Per R. anfört noterats i utredningsakten. Noteringarna har dock inte kunnat återfinnas. Vidare kan konstateras att bataljonschefen Jan-Gunnar I. i en skrivelse den 4 augusti 1992 uppgett att situationen på arbetsplatsen utvecklats till en personlig kris för Per R. och att denna lett till sjukskrivning. - Regeringsrätten gör följande bedömning. - Målet innehåller till stor del bevis- och utredningsfrågor. Det är oklart om och i vilken utsträckning Per R. kan ha varit utsatt för trakasserier eller kränkande särbehandling av sådan art att skadlig inverkan i arbetet förelegat i den mening som avses i 2 kap. 1 § LAF. I utredningen saknas bl.a. vad Per R. muntligen har anfört vid socialförsäkringsnämndens sammanträde och det framgår inte annat än att denna brist har förelegat även vid länsrättens och kammarrättens prövningar. En muntlig förhandling skulle ha kunnat bidra till att undanröja dessa utredningsbrister. Muntlig förhandling kan därmed inte anses ha varit obehövlig. Inte heller har särskilda skäl mot en sådan förhandling framkommit. Handläggningen av målet i kammarrätten företer därmed en sådan brist att kammarrättens dom bör upphävas och målet, i enlighet med Per R:s yrkande, återförvisas till kammarrätten för ny handläggning. - Vid denna utgång förfaller frågan om muntlig förhandling i Regeringsrätten. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens dom och visar målet åter till kammarrätten för ny handläggning. (fd I 2000-12-13, Levin)

*REGI

*INST