RÅ 1997:6

Enligt lagen (1951:691) om viss lindring av skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan gällde tidigare som förutsättning för skattelindring att personen i fråga var mantalsskriven här i riket för inkomståret. Mantalsskrivningskravet har befunnits strida mot Europakonventionen. Vid sådant förhållande har konventionsbestämmelserna lagts till grund för avgörandet, dvs. kravet på mantalsskrivning har inte upprätthållits.

Länsrätten i Stockholms län

V.K. tillhörde inte svenska kyrkan och var inte mantalsskriven i Sverige för år 1984. Han ansågs vid debitering av församlingsskatt på grund av 1985 års taxering inte vara berättigad till skattelindring enligt lagen (1951:691) om viss lindring av skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan.

I besvär yrkade V.K. återbetalning av 70 procent av den församlingsskatt som ingick i hans kommunalskatt, dvs. med 110 kr. V.K. yrkade även 16 procent ränta på beloppet från och med den 1 januari 1986 till och med dagen för utbetalningen. Slutligen yrkade V.K. återbetalning av lösen för utdrag ur skattelängd med 60 kr. Till stöd för sin talan åberopade V.K. i huvudsak följande: Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har i sitt avgörande 17/1989/177/233 (s.k. Darby-case) fastställt att underlåtenheten att tillämpa lagen 1951:691 om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan på person som beskattas i Sverige enbart med motiveringen att vederbörande inte är mantalsskriven i Sverige, bryter mot Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna (Article 14 of the Convention taken together With Article 1 of Protocol No 1). Han ansåg på följande grunder att man i hans skatteärende handlat just på detta sätt i strid med konventionen om de mänskliga rättigheterna. Han var under åren 1984 och 1985 mantalsskriven i befolkningsregistret i Finland vilket innebar att han i Finland inte tillhörde något religiöst samfund som hade rätt till skatteuppbörd. Under ovannämnda år tillhörde han inte heller något sådant samfund i Sverige. Det felaktiga skattebeslutet för hans del måste således ha grundat sig enbart på det faktum att han vid denna tidpunkt inte var mantalsskriven i Sverige. Han ansåg att skattemyndigheternas beslut kränkte även den inomstatliga rätten i Sverige, eftersom bestämmelserna i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna borde åtminstone såsom allmänna rättsprinciper anses ingå däri. Han hänvisade till ett rättsfall NJA 1988 s. 572 enligt vilket en svensk domstol kunde grunda sin tolkning även på avgöranden av domstolen för de mänskliga rättigheterna.

Skattemyndigheten bestred bifall till besvären.

Domskäl

Länsrätten i Stockholms län (1993-02-18, ordförande Sjöström) yttrade: Målet gäller nedsättning av församlingsskatt genom tillämpning av lagen om viss lindring i skattskyldighet för den som inte tillhör Svenska Kyrkan (1951:691). - Fråga är också om tillämpningen av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna i svensk rättstillämpning. - Enligt intern svensk lag, lagen om skattelindring av församlingsskatten, kan V.K. inte erhålla någon skattelindring eftersom han inte varit mantalsskriven i Sverige under ifrågavarande beskattningsår. - Det framgår av det åberopade avgörandet i Darby-målet att Europadomstolen fann att underlåtenhet att ge skattelindring enbart med motiveringen att vederbörande inte är mantalsskriven innefattar ett brott mot Europakonventionen. - De omständigheter som föreligger i det nu förevarande målet gör att detta mål och Darby-målet synes mycket likartade. - I Sverige tillämpas emellertid den så kallade transformationstekniken vilket innebär att en av Sverige biträdd internationell överenskommelse inte gäller direkt för den interna rättstillämpningen utan först sedan överenskommelsen kommit till uttryck i en motsvarande svensk lag. Intill dess detta har skett är den internationella överenskommelsen inte bindande för svenska domstolar. En annan effekt av svensk ratificering är att ny lagstiftning inte får strida mot någon konventionsbestämmelse. - Det missförhållande som tydliggjorts genom Darbyfallet har - med verkan från beskattningsåret 1988 - föranlett att kravet på mantalsskrivning som villkor för skattelindring bortfallit. Detta mål gäller dock 1985 års skatt. Då lagändringen inte kan ges tillbakaverkande kraft kan förstahandsyrkandet inte bifallas. - Vid denna utgång i målet faller även V.K:s ränteyrkande. - Ersättning för kostnad för utdrag ur skattelängden bör i enlighet med vad skattemyndigheten anfört inte medges. - Länsrätten lämnar besvären utan bifall.

Kammarrätten i Stockholm

V.K. fullföljde sin talan. Han hemställde vidare att han skulle beviljas ersättning för sin kostnader i målet.

Skattemyndigheten bestred bifall.

Kammarrätten i Stockholm (1994-04-18, Westling, Sundlöf, Elfström, referent) som fann att V.K. inte kunde tillerkännas ersättning för kostnader i målet, delade länsrättens bedömning och ändrade inte den överklagade domen.

I överklagande fullföljde V.K. sin talan. Till stöd härför anförde han i huvudsak. Skattemyndigheternas argument att bestämmelserna i Europakonventionen inte kunde till någon del bli inomstatligt bindande innan de genom transformation gjorts till en del av den svenska rättsordningen var ogiltigt efter det att Sverige tillträdde EES-avtalet och senast genom Sveriges EU-medlemsskap. Av EU-domstolens dom i fallet Wachauf (Hubert Wachauf v. State, Case 5/88, CMLR 1991 s. 328) framgick klart att EU:s grundrättighetsskydd kunde binda även nationella myndigheter och domstolar. De i detta ärende relevanta människorättsspörsmålen (religionsfrihet och egendomsskyddet) hörde klart till de grundrättigheter som EU erkänner. Det är likaså uppenbart att ärendet på ett relevant sätt anslöt sig till EU:s grundfriheter (arbetskraftens fria rörlighet och förbudet mot diskriminering).

Prövningstillstånd meddelades.

Riksskatteverket bestred bifall till besvären.

Regeringsrätten (1997-01-02, Brink, von Bahr, Baekkevold, Rundqvist) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Frågan i målet gäller om V.K., som inte tillhörde svenska kyrkan, vid debitering av församlingsskatt på grund av 1985 års taxering var berättigad till skattelindring enligt lagen (1951:691) om viss lindring av skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan.

Enligt den i målet aktuella lydelsen av 1 § nämnda lag gällde som förutsättning för skattelindring att personen i fråga var mantalsskriven här i riket för inkomståret. V.K. var inte mantalsskriven i Sverige för 1984. Han har på grund härav enligt underinstansernas avgöranden inte medgetts skattelindring. Fråga uppkommer emellertid om rätt till sådan lindring ändå föreligger på grund av bestämmelserna i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har sålunda enligt ett avgörande den 23 oktober 1990 (17/1989/177/233, Darby case) funnit att underlåtenhet att i Sverige ge lindring av församlingsskatt på den grunden att vederbörande inte varit mantalsskriven i riket inneburit ett brott mot artikel 14 i Europa-konventionen i förening med artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 1.

Europakonventionen har genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna inkorporerats i svensk rätt. Lagen trädde - utan särskilda övergångsbestämmelser - i kraft den 1 januari 1995. Lagen är därför tillämplig i Regeringsrätten i förevarande fall (jfr RÅ 1988 ref. 132 och RÅ 1996 ref. 57).

Av det anförda framgår att mantalsskrivningskravet i 1951 års lag strider mot Europakonventionen och att konventionen numera gäller som svensk lag. Konventionsbestämmelserna bör vid sådant förhållande läggas till grund för avgörandet av den aktuella sakfrågan, dvs. kravet på mantalsskrivning skall inte upprätthållas i förevarande fall. Det innebär att V.K. är berättigad till skattelindring enligt 1951 års lag. Hans församlingsskatt på grund av 1985 års taxering skall därför nedsättas till 30 procent av det för debiteringen bestämda beloppet.

Skäl att bevilja ersättning för kostnader i målet föreligger inte.

V.K:s yrkande om ränta kan inte prövas av Regeringsrätten i förevarande ordning. Talan i denna del skall därför avvisas.

Domslut

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten förordnar, med ändring av kammarrättens dom, att V.K. skall påföras församlingsskatt på grund av 1985 års taxering efter endast 30 procent av det för debiteringen bestämda beloppet.

Såvitt avser frågan om ersättning för kostnader fastställer Regeringsrätten det slut som kammarrättens dom innehåller.

Regeringsrätten avvisar V.K:s yrkande om ränta.

Föredraget 1996-12-10, föredragande Perttu, målnummer 2471--2472-1994