RÅ 1997:65

Ett i regeringsförordning föreskrivet förbud mot överklagande av vissa av Jordbruksverket meddelade beslut har ansetts oförenligt med EG- rättens allmänna rättsprinciper. Föreskriften om fullföljdsförbud har därför inte tillämpats. Tillika fråga om vilken domstol som skall anses vara behörig att pröva överklagandet.

I en ansökan som inkom till Länsstyrelsen i Hallands län den 18 maj 1995 ansökte Lassagård Aktiebolag (bolaget) om arealersättning avseende år 1995. Länsstyrelsen avvisade genom beslut den 10 juli 1995 ansökningen. I beslutet hänvisades till artikel 8 punkt 1 i kommissionens förordning (EEG) 3887/92 av den 23 december 1992 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för det integrerade administrations- och kontrollsystemet för vissa av gemenskapens stödsystem och att rätt till ersättning inte förelåg eftersom ansökningen kommit in mer än 20 dagar för sent. Bolaget överklagade. Jordbruksverket avslog den 31 januari 1996 överklagandet och angav att beslutet inte kunde överklagas.

Bolaget överklagade Jordbruksverkets beslut till Länsrätten i Jönköpings län och hävdade att ansökningen om arealersättning kommit in inom tjugodagarsfristen och att rätt därför förelåg till ett reducerat ersättningsbelopp i enlighet med förordningen (EEG) 3887/92.

Länsrätten i Jönköpings län (1996-05-07, ordförande Jonasson) yttrade: I 9 § förordningen (1994:1715) om EG:s förordningar om jordbruksprodukter anges att länsstyrelsen prövar frågor om arealersättning. Länsstyrelsens beslut om stöd överklagas enligt förordningens 33 § till Jordbruksverket. I den sistnämnda paragrafen anges att Jordbruksverkets beslut inte får överklagas. Jordbruksverkets beslut av den 31 januari 1996 är således inte överklagbart enligt den nämnda förordningen. - Frågan är om bolaget på annan grund har rätt till domstolsprövning av det överklagade beslutet. Lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut torde inte vara tillämpligt på denna typ av ekonomiska bidrag, eftersom det enligt 1 § i denna lag är en förutsättning för rättsprövning att ärendet rör något förhållande som avses i 8 kap.2 eller 3 §regeringsformen, dvs. rör tillämpningen av civilrättsliga eller betungande offentligrättsliga normer. - Sedan den 1 januari 1995 gäller den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, den s.k. Europakonventionen, som svensk lag. Enligt artikel 6 i Europakonventionen skall envar ha rätt till domstolsprövning av tvister som rör hans civila rättigheter och skyldigheter. Frågan om ekonomiska bidrag till jordbrukare är en civil rättighet har prövats av såväl Högsta domstolen som Regeringsrätten i de s.k. Stallknecht-målen (NJA 1994 s. 657 och RÅ 1995 ref. 58). Domstolarna kom till skilda slutsatser i frågan om artikel 6 kunde vara tillämplig. Regeringsrätten ansåg att det inte fanns grund för slutsats att artikel 6 skulle göra en domstolsprövning av rättsanspråket nödvändig. - I detta mål är det fråga om rätt till arealersättning. De grundläggande bestämmelserna härom finns i ett antal EG-förordningar (se Jordbruksverkets författningssamling, SJVFS 1995:21). Det är alltså till skillnad från Stallknecht-fallet fråga om ett ekonomiskt bidrag som utgår inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken inom Europeiska unionen. Frågan är då vilken betydelse detta får för rätten till domstolsprövning. Till de grundläggande principerna inom EG-rätten anses höra rätten till domstolsprövning. Det är dock oklart hur långt denna rätt sträcker sig (jfr SvJT 1996 s. 198). Som en följd av att rätt till domstolsprövning saknas enligt de svenska bestämmelserna torde också möjlighet saknas att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen rörande giltigheten och tolkningen av de olika EG-bestämmelserna på detta område. Detta begränsar möjligheterna till en EG-konform tolkning och tillämpning. - Det sagda leder länsrätten till slutsatsen att de EG-rättsliga bestämmelserna om arealersättning skiljer sig väsentligt från vad som gällde i fråga om den typ av bidrag som prövades av Regeringsrätten i det ovan nämnda målet och att rätten till arealersättning är att anse som en civil rättighet enligt artikel 6 i Europakonventionen, varmed följer rätt till domstolsprövning. Europakonventionen är att anse som svensk lag. Den inledningsvis nämnda förordningsbestämmelsen om fullföljdsförbud i 33 § förordningen (1994:1715) om EG:s förordningar om jordbruksprodukter strider uppenbart mot artikel 6 i Europakonventionen. Den förstnämnda bestämmelsen skulle därmed kunna åsidosättas med tillämpning av bestämmelserna om lagprövning enligt 11 kap. 14 § regeringsformen. - Vid en sådan rättstillämpning återstår dock frågan om vilken domstol som skulle vara behörig att pröva målet. Något självklart svar på den frågan finns inte. Även om starka skäl talar för att en sådan prövning skulle ankomma på allmän förvaltningsdomstol i första instans, dvs. länsrätt, är det bl.a. med hänsyn till bestämmelsen i 14 § lagen (1971:289) om förvaltningsdomstolar inte självklart vilken länsrätt som då skulle vara behörig. Det är i varje fall inte uppenbart att det är Länsrätten i Jönköpings län. Bolagets talan skall därför avvisas. - Länsrätten avvisar överklagandet.

Bolaget överklagade beslutet.

Kammarrätten i Jönköping (1996-08-15, Wahlqvist, Nordling, referent, von Strokirch) yttrade: Bolaget ansökte om arealstöd enligt Europakommissionens förordning EEG nr 3887/92 art. 8 p 1. hos Länsstyrelsen i Hallands län. Enligt 9 § förordningen (1994:1715) om EG:s förordningar om jordbruksprodukter prövas denna fråga av länsstyrelse, vars beslut överklagas till Statens jordbruksverk enligt 33 § nyssnämnda förordning. I sistnämnt författningsrum anges att talan ej får föras mot beslut av Jordbruksverket i den aktuella typen av ärende. - Grunden för länsstyrelsens och Jordbruksverkets avvisning av bolagets yrkande var att ansökan inkommit för sent, eller närmare bestämt mer än 20 dagar efter den 25 april 1995. Den tolkningen har nämligen gjorts av ovannämnda artikel 8 att visserligen skall reducering ske av utgående arealstöd med en procent per arbetsdag som en ansökan kommit in för sent, men att möjlighet till stöd bortfaller om ansökan kommit in mer än 20 dagar för sent, och det hävdas att med uttrycket "20 dagar" åsyftas kalenderdagar och inte, som tidigare uttryckligen i samma stycke av artikeln i fråga, arbetsdagar. För fullständighetens skull bör framhållas att bolaget accepterar reducering med 16 procent, eftersom det kommit in 16 arbetsdagar för sent med sin ansökan. - Kammarrätten instämmer i länsrättens bedömning att en klar skillnad finns mellan föreliggande fall och de s.k. Stallknechtmålen. Fråga var där inte om viss ersättning kunde utgå utan främst om vem som varit rätt mottagare av denna ersättning. Vidare instämmer kammarrätten i vad länsrätten uttalat om att i detta fall artikel 6 i Europakonventionen leder till att intern rätts fullföljdsförbud bör åsidosättas. Klaganden har rätt att få frågan prövad i domstol. - Det är däremot inte klart vilken domstol eller ens domstolstyp som bör pröva målet som första instans. I fallet RÅ 1995 ref. 58 (Stallknecht) gör Regeringsrättens majoritet ej något uttalande om huruvida det målet, om rätt till domstolsprövning förelegat, i så fall bort prövas i allmän domstol eller i allmän förvaltningsdomstol. Högsta Domstolen som prövat samma sak (NJA I 1994 s. 657) hade uttalat att frågan rätteligen borde prövas inom sistnämnd organisation. Två regeringsråd uttalade, såvitt här är av intresse, i RÅ 1995 ref. 58 att, oavsett om nämnda artikel 6 skulle vara tillämplig, förvaltningsdomstol kunde vara behörig endast med stöd av författningsbestämmelse, och någon sådan fanns inte i det aktuella fallet. Av 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar framgår att talan skall väckas vid eller fullföljas till länsrätt, om det finns någon föreskrift i lag eller annan författning som säger att talan skall anhängiggöras vid allmän förvaltningsdomstol. Finns någon dylik bestämmelse är enligt huvudregeln den länsrätt behörig inom vars län ärendet först prövats. - I förevarande fall finns ej någon regel av nyss berörd art naturligt nog eftersom interna författningsbestämmelser stadgar fullföljdsförbud. Eftersom, som länsrätten framhållit, det är uppenbart att detta förbud strider mot nämnda artikel 6, finns möjlighet att åsidosätta det med stöd av 11 kap. 14 § regeringsformen. Detta leder till att kammarrättens uppgift blir att utpeka den domstol som skall pröva bolagets talan. Det framstår härvid som lämpligast och bäst i överensstämmelse med svensk rättstradition och med den fördelning av måltyper som nu gäller att denna prövning sker vid allmän förvaltningsdomstol. Det framstår även som mycket otillfredsställande om nyss berörda formulering i 14 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar skulle leda till att likväl ingen behörig domstol skulle kunna bestämmas. Kammarrätten finner 11 kap. 14 § regeringsformen ge stöd även för en modifiering av gällande behörighetsregler. Vid sådant förhållande bör talan prövas av länsrätt. Ärendet har först prövats av Länsstyrelsen i Hallands län. Den länsrätt som skall pröva överklagandet blir då länsrätten i samma län. - Sedan kammarrätten fastslagit detta bör här inga uttalanden i sak göras. - Kammarrätten förordnar att bolagets överklagande skall upptas och handläggas av Länsrätten i Hallands län samt överlämnar handlingarna i målet dit.

Länsrätten i Hallands län (1996-09-19, ordförande Aidemark) yttrade: Enligt art. 8 punkten 1 av EU:s förordning nr 3887/92 i tillämplig lydelse gäller följande. Utom vid fall av force majeure medför en för sent inlämnad stödansökan att det stödbelopp som ansökan gäller och som jordbrukaren skulle ha beviljats om ansökan inlämnats i rätt tid, reduceras med 1 procent per arbetsdag. Om förseningen uppgår till mer än 20 dagar skall ansökan inte godtas och inget stöd beviljas. - I målet är ostridigt att aktuell ansökan skulle ha inlämnats senast den 25 april 1995 och att bolagets ansökan kom in först den 18 maj 1995, dvs. 23 dagar efter sista ansökningsdag. Länsrätten finner, i likhet med Jordbruksverket, att begreppet 20 dagar, såsom det kommit till uttryck i EU:s förordning åsyftar kalenderdagar, och att ansökan som inlämnats därefter inte berättigar till något arealstöd över huvud taget. Den omständigheten att reduceringen av stödet, vid för sent gjord ansökan, endast sker per arbetsdag föranleder ingen annan bedömning i detta avseende. Bolagets överklagande kan därför inte bifallas. - Länsrätten avslår överklagandet.

Bolaget överklagade länsrättens dom och yrkade att förhandsbesked från EG-domstolen skulle inhämtas vad avsåg tolkningen av det tillämpliga direktivet.

Kammarrätten i Göteborg (1996-12-06, Edlund, Koch, referent, Larsson) yttrade: Enligt 9 § förordningen (1994:l7l5) om EG:s förordningar om jordbruksprodukter prövas frågor om arealersättning av länsstyrelsen. Av 33 § samma förordning framgår att länsstyrelsens beslut får överklagas hos Jordbruksverket och att Jordbruksverkets beslut inte får överklagas. Jordbruksverkets beslut av den 31 januari 1996 är således inte överklagbart enligt denna förordning. - Fråga är om bolaget på annan grund har rätt till domstolsprövning av det ej överklagade beslutet. Lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut torde inte vara tillämplig på denna typ av ekonomiska bidrag, eftersom det enligt l § i denna lag är en förutsättning för rättsprövning att ärendet rör något förhållande som avses i 8 kap.2 eller 3 §regeringsformen, dvs. rör tillämpningen av civilrättsliga eller betungande offentligrättsliga normer. - Sedan den 1 januari 1995 gäller den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, Europakonventionen, som svensk lag (1994:1219). Enligt artikel 6 i Europakonventionen skall envar ha rätt till domstolsprövning av tvister som rör hans civila rättigheter och skyldigheter. Frågan om ekonomiska bidrag till jordbrukare är en civil rättighet har prövats av såväl Högsta domstolen som Regeringsrätten i de s.k. Stallknecht-målen (NJA 1994 s. 657 och RÅ 1995 ref. 58). Domstolarna kom till olika slutsatser i frågan om artikel 6 kunde vara tillämplig. Regeringsrätten uttalade bl.a. följande. Från Europadomstolen föreligger inget klart avgörande som kan föranleda slutsatsen att rätten till den typ av ekonomiska bidrag varom fråga är i målet är att hänföra till det slag av civila rättigheter som omfattas av konventionstexten. Även om det finns omständigheter som i viss mån kan anses tala för att rätten till dessa ekonomiska bidrag faller inom tillämpningsområdet för artikel 6 kan några säkra uttalanden om att så är fallet inte göras. Regeringsrätten ansåg att det inte fanns grund för slutsatsen att artikel 6 skulle göra en domstolsprövning av rättsanspråket nödvändig. Två ledamöter var skiljaktiga beträffande motiveringen och ansåg att oavsett om anspråket föll inom artikelns tillämpningsområde eller ej var innebörden av regleringen i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar att en förvaltningsdomstols kompetens i varje särskilt fall måste framgå av författning. Då någon författning som anvisade en kompetent förvaltningsdomstol för klagandens talan i målet inte fanns var underinstansernas avvisningsbeslut lagligen grundade. - I detta mål är det fråga om arealersättning, ett ekonomiskt bidrag som utgår inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken inom Europeiska Unionen. Mot bakgrund av vad ovan anförts om rättsläget på området kan det i inte anses klart att sådant jordbruksstöd är av sådan art att det utgör en civil rättighet i Europakonventionens mening. Oavsett hur det förhåller sig härmed innebär emellertid lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar att en förvaltningsdomstols kompetens måste framgå av en författning. Det finns inte någon författning som anvisar en kompetent förvaltningsdomstol för bolagets talan. - På anförda skäl kan enligt kammarrättens mening förvaltningsdomstol inte anses behörig att pröva bolagets talan. Bolagets talan skall därför avvisas och länsrättens dom undanröjas. - Vid denna utgång saknas skäl att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen. - Kammarrätten undanröjer länsrättens dom och avvisar bolagets talan.

I överklagande yrkade bolaget att Regeringsrätten skulle fastställa att allmän förvaltningsdomstol skulle pröva bolagets talan oaktat fullföljdsförbudet i 33 § jordbruksförordningen samt att Regeringsrätten skulle pröva den aktuella rättsfrågan i sak. Vidare yrkade bolaget att, för det fall Regeringsrätten skulle finna att gällande gemenskapsrätt inte till alla delar klarlade de spörsmål av EG-rättslig natur som aktualiserades i målet, Regeringsrätten skulle inhämta förhandsavgörande enligt artikel 177 i EG-fördraget. - Till stöd för sin talan anförde bolaget bl.a. följande. Arealersättningen utgjorde ersättning från EU och inte från svenska staten. Detta gjorde att frågan om bolagets ersättning utgör en civil rättighet inte enbart kunde avgöras utifrån nationella perspektiv. För övrigt framgick det av standardkommentaren till Europakonventionen att begreppet civil rättighet skulle tolkas extensivt, se van Dijk/van Hoof, Theory and Practise of European Convention on Human Rights, 2nd Ed. 1990 s. 294 ff. - Europakonventionens regler utgjorde numera också en del av den svenska rätten (SFS 1994:1219). Dessutom var konventionens regler om rätt till domstolsprövning direkt tillämpliga vid rättstillämpningen i Sverige då de utgjorde en del av gemenskapsrätten, se fallet 222/86 Heylens, (1987) ECR s. 4097. Av detta avgörande följde att gemenskapsrätten ställde kravet att enskilda hade rätt att få sin sak prövad vid domstol i fråga om rättigheter som sammanhängde med gemenskapsrätten. Att erhålla arealersättning enligt EG-förordningar var helt klart en rättighet som härleddes ur gemenskapsrätten. Detta måste tolkas så att rätten till domstolsprövning enligt gemenskapsrätten var klar och ovillkorlig. Svenska nationella regler om förvaltningsdomstols kompetens fick inte på något sätt utgöra ett hinder för utövande av rättigheter som var ett utflöde av gemenskapsrätten. Detta framgick klart av principen om gemenskapsrättens företräde framför nationell rätt, se fallet 106/77 Simmenthal, (1978) ECR s. 629. - Vad nu sagts ledde till att nationella domstolar var skyldiga att åsidosätta varje nationell regel som kunde hindra eller äventyra gemenskapens fulla genomslagskraft i den nationella rätten. Genom EG-domstolens avgörande i fallet C-213/89 Factortame, (1990) ECR 1 - s. 2433 hade än en gång principerna fastlagts. Av detta avgörande följde att en nationell domstol var förpliktad av artikel 5 i EG-fördraget att vidtaga de åtgärder som erfordrades för att ge full effekt åt gemenskapsrättsliga bestämmelser. Eftersom artikel 6 i Europakonventionen gav rätt till domstolsprövning och konventionen utgjorde en del av gemenskapsrätten måste en nationell domstol vidtaga alla de åtgärder som behövdes för att säkra efterlevnaden av den ifrågavarande bestämmelsen. Gjordes inte detta förelåg en överträdelse av gemenskapsrätten som var uppenbar och allvarlig mot bakgrund av EG-domstolens fasta praxis.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1997-11-25, Werner, von Bahr, Baekkevold, Eliason, Hulgaard) yttrade:

Aktuella författningar om jordbruksstöd

I lagen (1994:1710) om EG:s förordningar om jordbruksprodukter, i det följande kallad jordbrukslagen, ges bestämmelser som behövs för att den pris- och marknadsreglering som ingår i EG:s gemensamma jordbrukspolitik skall kunna genomföras i Sverige. Med EG:s förordningar om jordbruksprodukter avses EG:s förordningar om bl.a. marknadsreglering av jordbruksprodukter (1 §). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i fråga om EG:s förordningar om jordbruksprodukter meddela kompletterande föreskrifter till förordningarna och föreskrifter om verkställigheten av förordningarna (2 §). Jordbrukslagen innehåller därutöver bestämmelser om uppgiftsskyldighet (3 §), tillsyn och kontroll (4-9 §§), ränta vid betalning efter förfallodagar eller vid återbetalning av bidrag (10 §), avgifter för tillsynen m.m. (11 §), straff (12-14 §§) och överklagande (15 §).

I jordbrukslagen finns inte några bestämmelser om vilka stöd som förekommer eller vilka villkor som måste vara uppfyllda för att jordbruksstöd skall kunna betalas ut. Vissa bestämmelser av detta slag finns däremot i förordningen (1994:1715) om EG:s förordningar om jordbruksprodukter, i det följande kallad jordbruksförordningen (jfr 2 § jordbrukslagen). I jordbruksförordningen anges att arealersättning till jordbrukare prövas av länsstyrelsen (9 §) och att föreskrifter i övrigt till komplettering och för verkställighet av EG:s förordningar om arealersättning till jordbrukare meddelas av Jordbruksverket (10 §). Vidare anges att länsstyrelsens beslut om stöd får överklagas hos Jordbruksverket och att Jordbruksverkets beslut inte får överklagas (33 §). Beträffande Jordbruksverkets övriga beslut gäller som huvudregel att de får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol varvid prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten (34 § i lydelse enligt SFS 1997:763).

I Jordbruksverkets föreskrifter om arealersättning till jordbrukare som odlar ersättningsberättigande grödor och om foderareal (SJVFS 1995:21) anges att grundläggande bestämmelser om arealersättning till jordbrukare m.m. finns i dels ett antal uppräknade EG-förordningar, dels jordbrukslagen och jordbruksförordningen (1 §). Enligt föreskrifterna skall ansökan om arealersättning för år 1995 göras på fastställd blankett och inges till länsstyrelsen senast den 25 april (3 § i lydelse enligt SJVFS 1995:54).

Av Jordbruksverkets föreskrifter framgår inte vad som gäller om en ansökan om arealersättning lämnas in för sent. Bestämmelser om detta finns dock i en av de EG-förordningar till vilka föreskrifterna hänvisar, nämligen kommissionens förordning (EEG) nr 3887/92 av den 23 december 1992 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för det integrerade administrations- och kontrollsystemet för vissa av gemenskapens stödsystem. I artikel 8 punkt 1 nämnda förordning anges att - utom vid fall av force majeure - en för sent inlämnad stödansökan medför att det stödbelopp som ansökan gäller och som jordbrukaren skulle ha beviljats om ansökan inlämnats i rätt tid reduceras med 1 procent per arbetsdag. Om förseningen uppgår till mer än 20 dagar skall ansökan inte godtas och inget stöd skall beviljas. Förordningen innehåller inte några bestämmelser om överklagande.

Omständigheterna i målet

I en ansökan som inkom till Länsstyrelsen i Hallands län den 18 maj 1995 ansökte Lassagård AB (bolaget) om arealersättning avseende år 1995. Länsstyrelsen avvisade - med hänvisning till artikel 8 punkt 1 i kommissionens förordning (EEG) nr 3887/92 (jfr ovan) och till att ansökningen kommit in mer än 20 dagar för sent - genom beslut den 10 juli 1995 ansökningen. Bolaget överklagade. Jordbruksverket avslog den 31 januari 1996 överklagandet och angav att beslutet inte kunde överklagas.

Bolaget överklagade Jordbruksverkets beslut till Länsrätten i Jönköpings län. Länsrätten uttalade i beslut den 7 maj 1996 att rätten till arealersättning var att anse som en civil rättighet enligt artikel 6 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) varmed följde rätt till domstolsprövning och att det i 33 § jordbruksförordningen angivna fullföljdsförbudet därmed kunde åsidosättas med tillämpning av bestämmelserna om lagprövning i 11 kap. 14 § regeringsformen. Även om starka skäl talade för att bolagets talan borde prövas i första instans av länsrätt var det enligt länsrättens mening inte självklart vilken länsrätt som då skulle vara behörig. Det var, anförde länsrätten, i varje fall inte uppenbart att det var Länsrätten i Jönköpings län. Bolagets överklagande avvisades därför.

Bolaget överklagade. Kammarrätten i Jönköping fann i beslut den 15 augusti 1996 att bestämmelserna i 11 kap. 14 § regeringsformen gav stöd för en modifiering av gällande behörighetsregler och att bolagets överklagande skulle upptas och handläggas av Länsrätten i Hallands län. I dom den 19 september 1996 prövade denna länsrätt bolagets överklagande i sak men fann - i likhet med Jordbruksverket - att bolagets ansökan kommit in mer än 20 dagar för sent. Länsrätten avslog därför överklagandet.

Bolaget överklagade länsrättens dom och hävdade att ansökningen om arealersättning kommit in inom tjugodagarsfristen. I beslut den 6 december 1996 anförde Kammarrätten i Göteborg att förvaltningsdomstol inte kunde anses behörig att pröva bolagets talan. Kammarrätten undanröjde därför länsrättens dom och avvisade bolagets talan.

Skälen för Regeringsrättens avgörande. Rätten till arealersättning regleras - som framgår av det föregående - dels i jordbrukslagen och jordbruksförordningen, dels i ett antal EG-förordningar om jordbruksprodukter. Sistnämnda förordningar är bindande och direkt tillämpliga i alla stater som är medlemmar i Europeiska unionen (jfr 2 § lagen /1994:1500/ med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen).

Huvudfrågan i målet är om bolaget, trots fullföljdsförbudet i 33 § jordbruksförordningen, har rätt att få sin ansökan om arealersättning prövad av domstol och, om så är fallet, vilken domstol som skall utföra denna prövning. Härvid bör först konstateras att bestämmelsen i 15 § jordbrukslagen om att vissa beslut enligt lagen får överklagas till allmän förvaltningsdomstol inte omfattar beslut om arealersättning. Sistnämnda bestämmelse är därför inte tillämplig i målet.

Regeringsrätten övergår härefter till frågan om förbudet i 33 § jordbruksförordningen att föra talan mot Jordbruksverkets beslut står i strid med EG rätten. Någon uttrycklig bestämmelse om att den som vägrats arealersättning eller liknande stöd har rätt att få sin sak prövad av domstol finns inte i de nu aktuella EG-förordningarna. Detta innebär dock inte med nödvändighet att sådan rätt saknas. Hänsyn måste också tas till EG-rättens allmänna rättsprinciper såsom dessa uttolkats och utvecklats av EG-domstolen.

Bolagets talan avser ett på EG-rättslig grund framställt anspråk om ekonomiskt stöd i samband med jordbruksproduktion. EG-domstolen har - med hänvisning till tidigare praxis - i det s.k. Borelli-målet (C-97/91-/1992/ Rec.I s. 6313) uttalat att den som påstår sig ha anspråk av detta slag har rätt att få sin sak prövad av domstol. EG-domstolen anförde att kravet på rättslig kontroll av varje beslut av nationell myndighet reflekterade en allmän princip inom gemenskapsrätten som härrörde från medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och som blivit inskrivna i artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen (se punkt 14 i domen). Denna koppling mellan EG-rätten och andra rättskällor anknyter nära till de ändringar i Romfördraget som föranletts av Fördraget den 7 februari 1992 om Europeiska unionen (Maastrichtfördraget). I artikel F 2 av Gemensamma bestämmelser i Maastrichtfördraget sägs nämligen att unionen skall som allmänna principer för gemenskapsrätten respektera de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i Europakonventionen och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner. Av artikel 6 i Europakonventionen framgår bl.a. att envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter, vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag.

Vad nu sagts talar starkt för att bolaget har rätt att få sin ansökan om arealersättning prövad av domstol. Till detta kommer att det endast är domstol som med stöd av artikel 177 i EG-fördraget får eller skall begära att EG-domstolen meddelar ett förhandsavgörande. Ett förbud mot domstolsprövning skulle motverka en enhetlig tillämpning av EG:s förordningar om jordbruksprodukter.

Mot den nu redovisade bakgrunden finner Regeringsrätten att bestämmelsen i 33 § jordbruksförordningen om förbud mot överklagande av Jordbruksverkets beslut inte är förenlig med EG-rättens allmänna rättsprinciper såsom dessa kommit till uttryck i exempelvis Borelli -målet. EG-rätten har i detta fall företräde (jfr prop. 1993/94:114 s. 13, bet. 1993/94:KU 21 s. 17). Bestämmelsen om fullföljdsförbud skall därför inte tillämpas. Skäl att inhämta yttrande från EG-domstolen föreligger inte.

Regeringsrätten finner på grund av det anförda att bolaget utan hinder av 33 § jordbruksförordningen har rätt att få sin ansökan om arealersättning prövad av domstol.

Frågan är då vilken domstol som skall anses behörig att pröva överklagandet av Jordbruksverkets beslut i detta fall. Enligt 34 § andra stycket jordbruksförordningen gäller som huvudregel att beslut av Jordbruksverket får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol och att prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Det ligger nära till hands att tillämpa dessa bestämmelser också beträffande beslut som avses i 33 § förordningen. Regeringsrätten finner att bestämmelserna skall tillämpas och att Jordbruksverkets beslut därför enligt 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar skall överklagas till den länsrätt inom vars län ärendet först prövades. I fråga om en ansökan om arealersättning som först prövats av Länsstyrelsen i Hallands län är därför Länsrätten i Hallands län behörig domstol.

Länsrätten i Hallands län har i sin dom den 19 september 1996 redan tagit ställning till bolagets ansökan om arealersättning. Målet skall därför återförvisas till Kammarrätten i Göteborg för bedömning av om prövningstillstånd bör meddelas i anledning av bolagets överklagande av länsrättens dom.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver Kammarrättens i Göteborg beslut och återförvisar målet till kammarrätten för prövning av om prövningstillstånd bör meddelas i anledning av bolagets överklagande av Länsrättens i Hallands län dom den 19 september 1996.

Föredraget 1997-06-18, föredragande Rundquist, målnummer 219-1997