RÅ 2002:8
Bestämmelserna i körkortslagstiftningen om godkännande av handledare vid övningskörning har ansetts utgöra sådana betungande offentligrättsliga föreskrifter som avses i 8 kap. 3 § regeringsformen. Rättsprövning.
Länsstyrelsen i Uppsala län avslog den 18 juli 1997 M.P:s ansökan om att bli godkänd som handledare vid privat övningskörning eftersom hon haft sitt körkort återkallat inom de senaste fem åren och kraven i 78 § körkortsförordningen (1977:722) därmed inte var uppfyllda. Sedan Vägverket den 26 september 1997 lämnat hennes överklagande utan bifall och i beslutet fastslagit att det inte var överklagbart (enligt 108 § körkortsförordningen), ansökte hon hos Kammarrätten i Sundsvall om rättsprövning. Kammarrätten avvisade emellertid i beslut den 16 november 1998 hennes ansökan, då reglerna om godkännande av handledare vid övningskörning inte kunde anses innefatta sådana åligganden eller ingrepp som avses i 8 kap. 3 § regeringsformen och rättsprövning av Vägverkets beslut därmed inte kunde komma i fråga.
M.P. yrkade att Regeringsrätten skulle undanröja kammarrättens beslut och återförvisa målet till kammarrätten för ny behandling.
Regeringsrätten (2002-03-14, Ragnemalm, Hulgaard, Melin, Stävberg, Kindlund) yttrade: Skälen för regeringsrättens beslut. Enligt 1 § lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut gäller som grundläggande förutsättning för att sådan prövning skall kunna ske att det angripna beslutet meddelats i ett förvaltningsärende som rör något förhållande som avses i 8 kap.2 eller 3 §regeringsformen. Det förra stadgandet avser privaträttsliga föreskrifter och saknar här aktualitet. Frågan i målet gäller således om de av Vägverket tillämpade normerna kan anses utgöra sådana betungande offentligrättsliga föreskrifter som avses i 8 kap. 3 § regeringsformen.
Föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna skall för att omfattas av sistnämnda stadgande gälla åligganden för enskilda eller i övrigt avse ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Utanför tillämpningsområdet faller föreskrifter av gynnande eller neutral karaktär, även om moment som från den enskildes synpunkt kan framstå som ofördelaktiga skulle ingå (se t.ex. RÅ 1996 not. 46).
Med ingrepp bör enligt lagmotiven förstås åtgärder från normgivarens sida som allmänt anses innebära inskränkningar i enskildas dittillsvarande handlingsfrihet (prop. 1973:90 s. 210). Inte bara ingrepp i en ursprunglig sfär av faktisk och rättslig handlingsfrihet utan även föreskrifter som begränsar sådana ingrepp och därför på sätt och vis går i "berättigande" riktning anses emellertid höra hit (a. prop. s. 301), något som markeras av orden "gäller" och "avser" i stadgandet. Bestämmelserna i 8 kap. 3 § regeringsformen får inte heller tolkas så att den enskilde genom att frivilligt placera sig i en situation, som faller inom tillämpningsområdet för en reglering, som innefattar åligganden eller ingrepp, därmed också frivilligt underkastar sig där stadgade förpliktelser med följd att föreskrifterna förlorar sin karaktär av betungande. Allmänt kan sägas att förekomsten av offentligrättsliga sanktioner för att garantera att förpliktelsen uppfylls är en indikation på att fråga är om en sådan föreskrift som avses i 8 kap. 3 § regeringsformen. (Angående det sagda, se Strömberg, Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, 3 u. 1999, s. 74 ff.)
De nu i körkortslagen (1998:488) intagna föreskrifterna om krav på körkort för rätt att framföra motorfordon, sanktionerade bl.a. i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, måste anses begränsa den enskildes frihet på sätt som avses i 8 kap. 3 § regeringsformen. Att den enskilde genom att frivilligt ge sig ut i trafiken blir underkastad reglerna i körkortslagstiftningen - liksom i trafikförordningen (1998:1276) - innebär naturligtvis inte att han också frivilligt underkastat sig dessa föreskrifter med följd att dessa inte skulle falla under 8 kap. 3 § regeringsformen. - I sammanhanget kan nämnas att Regeringsrätten, utan att närmare beröra frågan om föreskrifternas karaktär, prövat ansökningar om rättsprövning i ärenden rörande dispens från synkrav för körkortsbehörighet (RÅ 1990 not. 335), underkännande vid körprov (RÅ 1992 not. 253) och dispens från kravet på förarprov för körkort (RÅ 1994 not. 680).
Reglerna om övningskörning möjliggör visst avsteg från de betungande offentligrättsliga föreskrifterna om körkortsplikt, eftersom de under vissa förutsättningar medger att en person faktiskt framför fordon utan att inneha körkort, medan rättsligt en s.k. godkänd handledare anses som förare vid sådan körning; se 4 kap.1-5 §§körkortslagen och 4 kap.5-9 §§körkortsförordningen (1998:980). Som ovan påpekats hänförs en sådan mildring av det grundläggande "åliggandet" eller "ingreppet" också till kategorien betungande offentligrättsliga föreskrifter.
De i målet aktuella bestämmelserna i 78 § andra stycket körkortsförordningen (1977:722), motsvarande nu gällande 4 kap. 5 § 3 körkortslagen, kan i sin tur sägas utgöra en begränsning av den inskränkning i grundförpliktelsen - körkortskravet - som öppnas genom bestämmelserna om övningskörning. För att en person skall godkännas som handledare - och en annan person därigenom bli berättigad att övningsköra utan att inneha körkort - måste den förre uppfylla vissa kriterier. Av vad ovan anförts följer att också dessa regler är att hänföra till sådana betungande offentligrättsliga föreskrifter som avses i 8 kap. 3 § regeringsformen.
Regeringsrätten finner således att Vägverkets beslut är av karaktär att kunna bli föremål för rättsprövning och att kammarrätten därför inte borde ha avvisat M.P:s ansökan på sätt som skett.
Regeringsrättens beslut. Regeringsrätten upphäver det överklagade beslutet och visar målet åter till Kammarrätten i Sundsvall för ny handläggning.