RÅ 2004:23

Tingsrätten

G.P., som var medborgare i Estland, dömdes den 4 mars 2002 av Stockholms tingsrätt för grov narkotikasmuggling till fängelse sex år. Tingsrätten beslutade också att utvisa honom ur riket med förbud att återvända hit före den 4 mars 2012. Domen vann laga kraft. G.P. påbörjade verkställigheten av straffet den 6 mars 2002. - Kriminalvårdsstyrelsen tog med stöd av 34 a § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom upp frågan om att överföra den fortsatta verkställigheten till Estland enligt den i Strasbourg den 21 mars 1983 undertecknade konventionen om överförande av dömda personer och det i Strasbourg den 18 december 1997 undertecknade tilläggsprotokollet till konventionen. Estland gav sitt samtycke till ett överförande av verkställigheten. G.P. anförde att han var hotad till livet av två personer intagna i kriminalvårdsanstalter i Estland och att han därför inte ville överföras dit innan dessa personer frigetts i september 2004. - Kriminalvårdsstyrelsen beslutade den 9 oktober 2003 om överförande av G.P. till Estland. Som skäl för beslutet angavs att det förordnats att G.P. skulle utvisas ur riket och att utvisningen torde komma att verkställas till Estland. G.P. överklagade beslutet hos regeringen. Regeringen gjorde samma bedömning som Kriminalvårdsstyrelsen och avslog överklagandet.

G.P. överklagade regeringens beslut och begärde även inhibition. Han anförde bl.a. att Regeringsrätten borde pröva beslutets förenlighet med de mänskliga rättigheter och de humanitära principer och värderingar som präglar den svenska rättsordningen och som tagit sig uttryck i svensk lag eller i internationella traktater Sverige anslutit sig till.

Regeringsrätten (2004-04-02, Sandström, Ersson, Dexe, Nord, Stävberg) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Regeringens beslut kan inte överklagas. Regeringsrätten uppfattar G.P:s skrivelse som en ansökan om rättsprövning och resning.

I 2 § lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut (rättsprövningslagen) anges vissa undantag från lagens tillämpningsområde. Ett av dessa undantag avser beslut om utlänningars vistelse i riket (andra stycket 3; jfr 8 kap. 7 § första stycket 2 regeringsformen). I förarbetena anfördes bl.a. att ett undantag för utlänningsärenden inte stod i strid med artikel 6 i Europakonventionen. Vidare anfördes att undantaget tog sikte på i första hand beslut enligt utlänningslagen (1980:376) och föreskrifter som hade meddelats med stöd av den lagen eller motsvarande äldre föreskrifter (prop. 1987/88:69 s. 21 f. och s. 37).

Regeringsrätten har i åtskilliga fall, som gällt beslut grundade på utlänningslagen (1989:529) eller motsvarande tidigare lag, avvisat ansökningar om rättsprövning med hänvisning till det aktuella undantaget. Så har skett i ärenden rörande uppehållstillstånd (RÅ 1993 not. 50 och RÅ 2003 not. 112), avvisning (RÅ 1995 not. 48) och verkställighet av utvisning (RÅ 1988 not. 608 och 631 samt RÅ 1989 not. 108). Inte heller har rättsprövning ansetts kunna ske när regeringen funnit att det inte förelegat särskilda skäl enligt 7 kap. 16 § utlänningslagen (1989:529) att upphäva ett av Högsta domstolen fattat beslut om utvisning på grund av brott (RÅ 1994 not. 252).

Regeringens nu klandrade beslut innebär att G.P. skall överföras till Estland för fortsatt verkställighet där av det av svensk domstol ådömda straffet. En förutsättning för beslutet har varit att det förelegat en dom som - enligt uttryckssättet i 25 b § 2 lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom - innehåller ett förordnande att den dömde skall utvisas från den stat där domen meddelats eller annars inte får vistas i den staten efter det att han försatts på fri fot.

Beslutet att överföra G.P. till Estland har visserligen meddelats med stöd av en särskild lag men har sin grund i en dom där det med tillämpning av utlänningslagen förordnats att han skall utvisas från Sverige. Vid detta förhållande får beslutet anses vara ett sådant beslut om utlänningars vistelse i riket som avses i bestämmelsen om undantag i 2 § andra stycket 3 rättsprövningslagen. Rättsprövning kan således inte ske.

G.P:s begäran hos Regeringsrätten skall som nämnts också behandlas som en ansökan om resning. Enligt 37 b § förvaltningsprocesslagen (1971:291) får resning beviljas i mål eller ärende om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt. Vad som förekommit i målet visar inte att sådana skäl föreligger. G.P:s ansökan om resning skall därför avslås.

Vid denna utgång i målet faller frågan om inhibition.