RÅ 2004:59

Resursnämnden i Stockholms stad (socialnämnden) avslog E.D:s ansökan om ekonomiskt bistånd till vårdavgift för vård på sjukhus från den 27 januari 1998. Som skäl angav nämnden bl.a. följande. Sökt bistånd kan inte anses gälla behov som avses i 6 b § socialtjänstlagen (1980:620), SoL. En person som saknar sjukpenning och i övrigt är medellös skall inte behöva söka socialbidrag för att betala vårdavgift, utan landstingen skall skriva av fordringar avseende vård om den enskilde inte kan betala.

Länsrätten i Stockholms län

E.D. överklagade beslutet och anförde bl.a. följande. Han betalar 80 kr per dag för vård på sjukhus. Han saknar tillgångar, har ingen sjukpenninggrundande inkomst samt är arbetslös och bostadslös. Han har ingen möjlighet att betala vårdavgiften.

Domskäl

Länsrätten i Stockholms län (1999-03-26, ordförande Sturk) yttrade: I 3 § SoL anges att kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. - Enligt 6 § SoL har den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt (annat bistånd) på de villkor som anges i 6 b-f §§. - Enligt 6 b § SoL lämnas försörjningsstöd för skäliga kostnader för 1. livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälsa och hygien samt dagstidning, telefon och TV-avgift, 2. boende, hushållsel, arbetsresor, hemförsäkring, läkarvård, akut tandvård, glasögon samt medlemskap i fackförening och arbetslöshetskassa. Skäliga kostnader enligt första stycket 1. skall i enlighet med vad regeringen närmare föreskriver beräknas enligt en för hela riket gällande norm (riksnorm). Om det finns särskilda skäl kan socialnämnden beräkna dessa kostnader till en högre eller lägre nivå. - Enligt 6 g § SoL får socialnämnden ge bistånd i annan form än eller utöver vad som följer av 6 b och 6 f §§, om det finns skäl för det. - Länsrätten gör följande bedömning. - Fråga i målet är om försörjningsstöd enligt 6 b § SoL kan lämnas för att täcka kostnad för vårdavgift vid sjukhusvistelse. Vilka kostnader som omfattas av försörjningsstödet anges uttömmande i nämnda paragraf. Därav framgår att försörjningsstödet är avsett att täcka de mest grundläggande behoven, dvs. vissa angivna baskostnader. Vårdavgift vid sjukhusvistelse utgör enligt länsrättens mening inte en sådan kostnad som kan ersättas enligt 6 b § SoL. Överklagandet skall därmed avslås. - Länsrätten avslår överklagandet.

Kammarrätten i Stockholm

E.D. överklagade länsrättens dom och yrkade att han skulle medges bistånd till vårdavgift samt anförde bl.a. följande. Den vårdavgift Stockholms läns landsting har valt att ta ut av patienten är endast en symbolisk summa som var och en förväntas kunna betala. Den täcker på intet sätt kostnaderna för själva vården. I praktiken får inneliggande patienter även mat och husrum. Det har aldrig varit en landstingsuppgift att se till att människor får mat och husrum, däremot står skäliga kostnader för livsmedel och boende uppräknade i 6 b § SoL. Av samma lag framgår tydligt att kommunen har det yttersta ansvaret för att finansiera mat och husrum för sina kommuninvånare. Det som i praktiken sker är att egenavgiften skickas till inkasso och sedan till kronofogde med åtföljande betalningsanmärkning för honom.

Socialnämnden bestred bifall till överklagandet och anförde. E.D. vårdades med stöd av lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård från den 27 januari 1998 till den 5 november 1999 då länsrätten beslutade att tvångsvården skulle upphöra. Från den 9 juni 1999 hade han permission från sjukhuset och bor sedan dess på kommunens inackorderingshem och har inlett en långsiktig rehabilitering genom socialvårdsbyrån för bostadslösas försorg. Eftersom E.D. saknar sjukpenning har han under hela vårdperioden och alltjämt fått sin försörjning tillgodosedd genom socialbidrag. Nämndens avslagsbeslut grundar sig i huvudsak på att sjukvård är landstingens ansvar och de har enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) rätt att ta ut skälig egenavgift av den enskilde vårdtagaren. Om den enskilde saknar betalningsförmåga faller den möjligheten och landstinget kan inte kräva betalning av den enskilde. Härvid har det skett ändring av praxis inom landstingen sedan 1992 då avdrag direkt från sjukpenningen upphörde. När avdrag gjordes av försäkringskassan direkt från sjukpenningen så krävde inte landstingen ersättning av den som inte hade någon sjukpenning, vilket man alltså på olika håll gör idag. Att landstinget på detta sätt kräver ersättning av den som saknar betalningsförmåga och förutsätter, mer eller mindre aktivt, att den enskilde söker socialbidrag för detta, innebär i praktiken att landstingskostnader vältras över på kommunen.

Domskäl

Kammarrätten i Stockholm (2000-07-06, Almgren, Strandberg, Strangert, referent) yttrade: Försörjningsstöd enligt 6 b § SoL är avsett att täcka de mest grundläggande behoven. Stöd för hushållets normala kostnader beräknas enligt en riksnorm och skall täcka kostnaden för livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, hälsa och hygien, förbrukningsvaror samt dagstidning, telefon och TV-licens. Därutöver utges i förekommande fall ersättning motsvarande skäliga kostnader för boende, hushållsel, hemförsäkring, arbetsresor, avgift till fackförening och erkänd arbetslöshetskassa, läkar- och akut tandvård samt glasögon. Kammarrätten har inhämtat yttrande från Socialstyrelsen som anför bl.a. följande. "Landstingen är huvudmän för och ansvariga för den offentligt drivna sjukhusvården i landet. Landstingen får ta ut avgifter av sina patienter enligt bestämmelsen i 26 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Av bestämmelsen framgår att landstingen för sluten vård får fastställa avgiftsnivåer i olika inkomstintervall och besluta om vilka regler om nedsättning av avgiften som skall gälla. Vidare framgår att högsta avgiftsbelopp för sluten vård är 80 kronor för varje vårddag. Avgiften - 80 kronor per vårddag - motsvarar i huvudsak patientens kostnader för kost och logi (se prop. 1992/93:17 s. 21). En jämförelse kan göras med kommunens möjlighet att enligt 34 § SoL ta ut ersättning för uppehälle. Även i detta sammanhang är beloppet maximerat till 80 kronor per dag (se 42 a § socialtjänstförordningen [1981:750]). - Landstingen har ett ansvar för att erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som är bosatta inom landstinget (3 § HSL). Detta innebär dock inte att sjukvårdshuvudmannen även ansvarar för den eventuella kostnad som kan drabba en enskild i samband med sjukhusvistelse. I detta fall rör det sig om en kostnad på 80 kronor om dagen för kost och logi under vårdtiden. - Att landsting och kommuner under vissa omständigheter reglerar avgifter till noll kan framstå som önskvärt och är också i vissa fall en uttalad intention hos lagstiftaren. Någon lagstadgad skyldighet för ett landsting att sätta ned avgifter för patienter med betalningssvårigheter finns dock inte. Av handlingarna i målet framgår att det aktuella landstinget inte har regler som möjliggör avgiftsnedsättning i fall som det aktuella. Den sökande har därmed en faktisk kostnad för kost och logi på 80 kronor om dagen under den tid som sjukhusvården pågår. Socialnämndens uppfattning att landstinget skall skriva av fordringar som den enskilde inte kan betala - dvs. nämndens uppfattning att landstinget borde ha ett annat avgiftssystem - kan inte tillmätas någon betydelse och kan enligt Socialstyrelsens mening inte motivera ett avslagsbeslut." - Kammarrätten gör följande bedömning. - E.D. har sökt bistånd i form av försörjningsstöd till vårdavgift för del av den tid han vistades på Danderyds sjukhus. Fråga är i målet om vårdavgiften kan anses omfattas av begreppet försörjningsstöd enligt 6 b § SoL. Under den tid E.D. har vistats på sjukhuset har han inte erhållit något bistånd till vare sig mat eller bostad. Han har vistats på sjukhuset under en avsevärd tid och vårdavgiften kan därför sägas utgöra viss ersättning till landstinget för den mat och det husrum han har beretts genom sjukhusets försorg. Hans kostnad i form av vårdavgift kan därför anses vara en sådan nödvändig vardagsutgift som ingår i det som i 6 b § SoL avses med försörjningsstöd. Det har inte framkommit annat än att E.D. saknat egna medel för att uppnå en skälig levnadsnivå och han har därför rätt till bistånd för sin försörjning, dvs. försörjningsstöd. E.D:s överklagande skall bifallas och han skall medges rätt till bistånd för vårdavgift med 80 kr per dag under den tid som omfattas av det överklagade beslutet, nämligen den 27 januari till och med den 30 december 1998. - Kammarrätten bifaller, med upphävande av länsrättens dom och socialnämndens beslut, överklagandet och förordnar att nämnden utger bistånd till E.D. för vårdavgift med 80 kr per dag under tiden den 27 januari till och med den 30 december 1998.

Stockholms kommun överklagade och yrkade att den inte skulle förpliktas att utge bistånd till E.D. för vårdavgift enligt kammarrättens dom. Till stöd för sin talan anförde kommunen bl.a. följande. Landstinget har ostridigt möjligheter att besluta om nedsättning av avgifterna enligt 26 § hälso- och sjukvårdslagen. Denna möjlighet får anses ha tillkommit bl.a. för att inte människor skall behöva avstå från vård i brist på pengar. Om landstingen inte utnyttjar möjligheten att differentiera avgifterna för sjukhusvård så riskeras att målet om vård på lika villkor sätts ur spel genom att människor måste avstå från sjukhusvård därför att de inte har några inkomster. I Socialstyrelsens yttrande till kammarrätten sägs också att det är en uttalad intention hos lagstiftaren att kommuner och landsting reglerar sina avgifter till noll under vissa omständigheter men att landstingen inte ålagts någon skyldighet att göra så. Detta har fått till följd att frågan hanteras olika av olika landsting. Det är inte rimligt ur rättssäkerhetssynpunkt att behandlingen skall vara beroende av var man bor och det innebär också att målet om vård på lika villkor inte gäller över landstingsgränserna. Enligt 6 b § SoL har den som inte själv kan tillgodose sina behov eller få dem tillgodosedda på annat sätt rätt till bistånd från socialnämnden till sin försörjning och för sin livsföring i övrigt. Att sjukhusvård skulle ingå i kommunens skyldighet enligt denna bestämmelse finns inget stöd för. Med tanke på att landstingen som ansvariga för sjukvården själva bestämmer sina avgifter bör inte kommunen åläggas att betala vad den ansvarige huvudmannen själv kan reglera i förhållande till den enskilde. Det skulle ju i praktiken innebära att kommunen genom socialbidrag täcker underskott i en annan huvudmans budget, vilket socialbidrag inte är tänkt för.

E.D., som bereddes tillfälle att yttra sig, avhördes inte.

Regeringsrätten (2004-06-18, Ragnemalm, Sandström, Ersson, Dexe, Kindlund) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 3 § i den i målet tillämpliga äldre socialtjänstlagen har kommunen det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Detta ansvar innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvudmän. Enligt 6 § samma lag har den som inte själv kan tillgodose sina behov eller få dem tillgodosedda på annat sätt rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt (annat bistånd) på de villkor som anges i 6 b-6 f §§. Enligt 6 b § lämnas försörjningsstöd för skäliga kostnader för bl.a. livsmedel och boende.

Motsvarande bestämmelser finns i 2 kap. 2 § samt 4 kap. 1 och 3 §§ i den nu gällande socialtjänstlagen (2001:453).

Landstingets ansvar regleras i 3 § hälso- och sjukvårdslagen. Enligt lagrummet skall varje landsting erbjuda god hälso- och sjukvård åt dem som är bosatta inom landstinget. Kommunens ansvar i detta hänseende, som är mer begränsat och som inte aktualiseras i målet, regleras i 18 § samma lag.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Landstinget har således enligt hälso- och sjukvårdslagstiftningen det huvudsakliga ansvaret för sjukvårdsinsatser för boende inom landstinget medan kommunen svarar för kostnader för uppehälle och bostad för de i kommunen boende som saknar möjlighet att försörja sig själva. Vårdavgiften avser närmast att täcka kostnader för kost och logi och är därmed att hänföra till sådant försörjningsstöd som avses i socialtjänstlagen.

Då E.D. saknar egna medel för att betala vårdavgiften åligger det kommunen som ansvarig för socialtjänsten att till honom utge bistånd till täckande av denna kostnad. Att landstinget varit oförhindrad att - om man så velat - sätta ned avgiften för patient med betalningssvårigheter saknar i sammanhanget betydelse. Överklagandet skall därför avslås.