RÅ 2005:13
Ett bussbolag har inte ansetts skattskyldigt enligt lagen om alkoholskatt för alkoholvaror som påträffats i bolagets buss vid inresor till Sverige från ett annat EU-land, när det inte kunnat klarläggas vem eller vilka som förvärvat eller ansvarat för varorna.
Länsrätten i Skåne län
Tullverket Skåneregionen utförde transportkontroller den 4, 8 och 18 juli 2000 av en buss som ägdes av ReBuss Taxi & Busstransport AB. Vid kontrollerna påträffades - förutom relativt små mängder vin och starköl - spritdrycker om 783,9 liter, 23,1 liter respektive 257,6 liter. Varorna omhändertogs för utredning av frågan om skattskyldighet. Tullverket fann i tre beslut att bolaget var skattskyldigt för alkoholvarorna samt påförde bolaget skatt med 153 100 kr, 4 233 kr respektive 49 911 kr. Som skäl för besluten åberopades följande. Ni bedöms vara skattskyldig för varorna i Sverige enligt 8 § 5 lagen (1994:1564) om alkoholskatt (LAS) - artiklarna 7 och 9 i rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor (cirkulationsdirektivet). Varorna bedöms vara avsedda för kommersiellt bruk, varför införsel av dem skall anmälas till beskattningsmyndigheten samt erforderlig säkerhet för punktskatt skall ställas hos den svenska skattemyndigheten enligt 16 § LAS. Inget av dessa krav har uppfyllts. Något förenklat ledsagardokument i enlighet med artikel 7 i cirkulationsdirektivet har inte följt med transporten. Enligt 19 § första stycket 6 LAS inträder skattskyldigheten när varan förs in till Sverige. - Tullverket beslutar med hänvisning till ovanstående att påföra bolaget skatt enligt 2 kap. 13 § lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter.
Bolaget överklagade besluten och anförde bl.a. följande. Bolaget har tillstånd att transportera passagerare och deras bagage i och utanför Sverige men har inte tillstånd att transportera enbart gods. Någon form av godsbefordran sker aldrig. Något ledsagardokument eller ställd säkerhet för transporterat gods erfordras således inte för de resor bolaget genomfört. Bolaget eller dess personal har inte infört någon form av alkoholhaltiga drycker utöver vad som är tillåtet. Om det i bussen funnits för mycket alkoholhaltiga drycker har dessa införts utom bolagets kontroll. Bolaget har informerat sin personal om de regler som gäller vid inkörning till Sverige och skyltar finns även uppsatta i bolagets fordon för att passagerarna skall veta vad som gäller. Eftersom bolagets personal på bussarna inte har rätt att titta i passagerarnas väskor kan bolaget inte veta vad eller hur mycket som finns i passagerarnas bagage. Däremot har chauffören på bussen order om och har sett till att det har funnits namnlappar och nummerlappar på väskorna som lastats in i bussen.
Skatteverket, som övertog Tullverkets talan i målet, bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Enligt 8 § 5 LAS föreligger skyldighet att betala punktskatt för den som från ett annat EU-land för in eller tar mot punktskattepliktiga varor (den s.k. för in/tar emot- bestämmelsen). I 8 a § LAS anges undantag från för in/tar emot- bestämmelsen. Ett av dessa är att skattskyldighet enligt 8 § 5 inte föreligger om varorna förs in till Sverige av en enskild person som själv har förvärvat varorna i annat EU-land och som själv transporterar dem till Sverige, om varorna är avsedda för hans eller hans familjs personliga bruk. I andra stycket till 8 a § finns en hänvisning till lagen (1994:1565) om beskattning av viss privatinförsel (privatinförsellagen), eftersom införsel enligt 8 a § 2 kan vara skattpliktig enligt privatinförsellagen. I förarbetena till 8 § 5 anges att all införsel av varor från annat EU-land blir skattepliktig i Sverige om inte någon av förutsättningarna för skattefrihet enligt 8 a § föreligger (se prop. 1998/99:127 s. 32). Genom för in/tar emot- bestämmelsen har Sverige införlivat artikel 7 i cirkulationsdirektivet. I artikel 7.1 i direktivet anges att då punktskattebelagda varor som redan släppts för konsumtion i en medlemsstat förvaras för kommersiella ändamål i en annan medlemsstat, skall punktskatt tas ut i den medlemsstat där varorna förvaras. Detta innebär att om varor som redan släppts för konsumtion i en medlemsstat (dvs. beskattade varor) flyttas till en annan medlemsstat för kommersiella ändamål skall punktskatt tas ut i den sistnämnda medlemsstaten. Cirkulationsdirektivet pekar inte ut vem som är skattskyldig för införsel enligt artikel 7. Vem som är skyldig att betala skatt beror, enligt direktivtexten, på omständigheterna i varje enskilt fall. I artikel 7.3 anges således att skatten skall beroende på omständigheterna, betalas av den som utför leveransen eller innehar de varor som är avsedda för leverans, eller av den som tar emot varorna för användning i mottagarmedlemsstaten. Det finns således både i svensk rätt och i EG-rätten stöd för en beskattning av den som för in eller tar emot en vara. Enligt verkets tolkning omfattar för in/tar emot-bestämmelsen inte enbart dem som faktiskt (fysiskt) för in eller tar emot varor, utan även dem som låter föra in/ta emot varor. Genom 8 a § 2 LAS och privatinförsellagen har artikel 8 i cirkulationsdirektivet införlivats i svensk rätt. I artikel 8 definieras vad som EG-rättsligt är att anse som privat införsel. Liksom i den svenska lagstiftningen ställs krav på att införseln skall avse varor som är förvärvade av enskilda individer för deras eget bruk och som har transporterats av dem själva. Om dessa förutsättningar är uppfyllda skall punktskatt enbart utgå i det land där varorna förvärvats. Sverige har dock fått ett undantag från nämnda artikel. Sverige har således rätt att t.o.m. utgången av år 2003 ta ut svensk punktskatt beträffande privatinförsel över vissa angivna kvantiteter. - Det aktuella målet rör tre införslar. Enligt verkets uppfattning torde ett huvudsyfte med de aktuella bussresorna ha varit inköp av beskattade alkoholvaror i andra EU-länder och verket anser att den som arrangerar inköpsresor kan bli skattskyldig enligt för in/tar emot-bestämmelsen. De alkoholvaror som har påträffats är varor som beskattats i annat EU-land. Ingen har gjort anspråk på varorna, varför det inte kan röra sig om privatinförsel (det går varken att klarlägga att enskild individ förvärvat varorna, att syftet med förvärvet varit att de skall användas för inköpande privatpersons egna bruk eller att varorna transporterats av en privatperson). Undantaget i 8 a § LAS är således inte tillämpligt och inte heller kan något annat undantag i 8 a § LAS åberopas. Införseln är således skattepliktig enligt för in/tar emot-bestämmelsen i 8 § 5 LAS. För att bedöma frågan om skattskyldighet måste en helhetsbedömning av transportörens verksamhet och agerande göras. Ett fall där skattskyldighet enligt 8 § 5 LAS kan aktualiseras är, enligt verkets mening, då en transportör transporterar punktskattepliktiga varor, utan att transportören har kännedom om vem som äger eller ansvarar för varorna och inte bryr sig om detta. Ytterligare försvårande omständigheter är om transportverksamhet av punktskattepliktiga varor utan känd ägare/ansvarig sätts i system och blir regelmässig. Att märka är också att varken i 8 § 5 LAS eller i artikel 7 i cirkulationsdirektivet kopplas skattskyldigheten till äganderätten avseende varorna. Skattskyldigheten är i stället beroende på hur man hanterar varorna, t.ex. vid transport. Bussbolag som bedriver inköpsreseverksamhet faller in under det allmänna ställningstagandet beträffande transportörer. Fråga är här om inköpsresor till andra medlemsländer där ett huvudsakligt syfte med resorna är att möjliggöra inköp av punktskattepliktiga varor i ett lågskatteland. Verksamheten kännetecknas också av frekventa resor. Man är på bussbolaget införstådd med syftet med resorna. Om bussbolag transporterar punktskattepliktiga varor utan att känna till vem som äger eller är ansvarig för varorna (dvs. att bussbolaget tillåter att passagerare tar ombord bagage som inte märkts ordentligt) bör de givetvis vara skattskyldiga enligt 8 § 5 LAS. Utredningen i målet ger de facto stöd för att varorna inte tillhör passagerarna. Varorna som har omhändertagits av Tullverket har varit omärkta och ingen har givit sig tillkänna beträffande de omhändertagna varorna. Verket anser således att det har uppfyllt den bevisbörda som skulle kunna anses åvila verket. Bolaget har på intet sätt kunnat visa att bagaget verkligen tillhör passagerare.
Domskäl
Länsrätten i Skåne län (2001-03-26, Sigander, Malm) yttrade efter att ha redogjort för bestämmelser på området: Bolaget bedriver taxi- och busstrafikverksamhet. Bolaget har tillstånd att bedriva yrkesmässig persontrafik men inte yrkesmässig godstrafik. Bolaget anordnar resor för inköp i Tyskland. Biljettpriset avser personbefordran och utrymme ställs till förfogande för de passagerare som medför bagage. Bussbolagets personal har inte några befogenheter att undersöka passagerarna eller passagerarnas bagage. - Punktskattepliktiga varor har påträffats vid tre olika tillfällen. Ägarförhållandena har inte kunnat fastställas. Utredningen i målet ger inte stöd för att varorna skulle tillhöra bolaget eller att bolaget åtagit sig transport för annans räkning än för passagerarna. Fråga i målet är om bolaget trots angivna förhållanden kan bli skattskyldigt enligt 8 § 5 LAS för införsel av de punktskattepliktiga varorna. Enligt länsrättens mening saknas stöd för att anse bolaget skattskyldigt enbart till följd av det förhållandet att varorna påträffats i bolagets buss. Ej heller har sådana omständigheter framkommit att bolaget genom medverkan, direkt eller indirekt, skulle vara skattskyldigt. Bolagets överklagande skall med hänsyn härtill bifallas. - Länsrätten bifaller bolagets överklagande och undanröjer Tullverkets tre beslut om beskattning.
Skatteverket yrkade att kammarrätten skulle upphäva länsrättens dom och fastställa Tullverkets beslut. Till stöd för sin talan åberopade verket det som anförts i länsrätten samt tillade bl.a. följande. I länsrättens kortfattade domskäl finns ingen direkt koppling till den svenska lagtexten eller gällande direktivtext. Målet avser varor som påträffats av Tullverket vid kontroll av en busstransport. Beskattning i Sverige skulle i denna situation kunna vara aktuell på två grunder, antingen som beskattning för kommersiell införsel enligt artikel 7 i cirkulationsdirektivet eller som beskattning för privat införsel av införda kvantiteter överstigande de särskilda undantag Sverige fått för beskattning av privatinförsel. Införseln kan inte anses vara en privatinförsel då den inte uppfyller något av rekvisiten i artikel 8 i cirkulationsdirektivet. I målet finns nämligen ingen utredning som visar att enskilda individer förvärvat varorna för sitt eget bruk då ingen enskild individ känns vid varorna. Det går inte heller att fastställa att varorna verkligen transporterats av samma enskilda individer som förvärvat dem för sitt enskilda bruk (jämför härvid EG-domstolens tillämpning av artikel 8 i cirkulationsdirektivet i mål C-296/95, det s.k. Man in Black-målet). Med hänvisning till det ovan anförda måste beskattning ske enligt artikel 7 i cirkulationsdirektivet, som i svensk rätt har införlivats genom "för in/tar emot bestämmelsen" i 8 § 5 LAS.
Bolaget ansåg att kammarrätten skulle avslå överklagandet och begärde ersättning för sina kostnader i målet. Bolaget anförde bl.a. följande. Det i målet aktuella problemet med att det finns kvar varor i bussen efter det att tullpersonalen anmodat passagerarna att lämna bussen och ta med sig sitt handbagage har uppkommit på grund av Sveriges undantag från artikel 8 i cirkulationsdirektivet. Detta förhållande leder till att passagerare väljer att avstå från sin äganderätt till delar av införda alkoholdrycker, då de ertappas vid gränspassage. Det är uppenbart att man i vissa fall tar chansen att införa lite för mycket men avstår hellre från varorna än att bestraffas. Skatteverket har använt sig av en omvänd bevisföring. Det är i stället verket som torde ha bevisbördan för sitt påstående att det i bussen medförda godset inte är passagerarnas handbagage utan gods som transporteras särskilt av bolaget i form av yrkesmässig godstransport. På grund av tullmyndighetens agerande har bolaget felaktigt försökt att anpassa sig så att passagerarna inte skall utsättas för tullmyndighetens omfattande granskning. I detta syfte har bolaget noggrant meddelat passagerarna om det regelverk som gäller vid privatinförsel av skattepliktiga varor från annat EU-land. Dessutom har passagerarna ombetts att märka sina väskor, så att inte tvivel uppkommer om vem som äger medföljande bagage.
Kammarrätten i Göteborg (2002-06-04, Kärrström, Kihlgren, referent, Stenberg) yttrade: Tullverket har beslutat att påföra bolaget punktskatt enligt 8 § 5 LAS för punktskattepliktiga varor som påträffats vid tre olika resor i en buss som tillhör bolaget. Frågan som skall prövas i målet är om det föreligger grund för skattskyldighet för införseln av varorna enligt de av Tullverket tillämpade bestämmelserna. Vid bedömningen är kammarrätten skyldig att tolka de svenska bestämmelserna mot bakgrund av cirkulationsdirektivets ordalydelse och syfte så att direktivet uppnår sitt resultat. - I förarbetena till 8 § 5 och 8 a § 2 LAS i dess lydelse från den 1 januari 2000 (prop. 1998/99:127 s. 32) uttalas att all införsel av alkoholvaror från ett annat EG-land blir skattepliktig om inte någon av förutsättningarna för skattefrihet enligt 8 a § föreligger. - Såsom Skatteverket anfört kan i den situation som föreligger i målet beskattning i Sverige komma i fråga på två grunder, antingen som beskattning för kommersiell införsel enligt 8 § 5 LAS och artikel 7 i cirkulationsdirektivet eller som beskattning för privat införsel enligt privatinförsellagen och artikel 8 i cirkulationsdirektivet av kvantiteter överstigande det särskilda undantag Sverige fått för privat införsel. - När det gäller tolkningen av begreppet "för in eller tar emot" i 8 § 5 LAS innehåller inte motiven några klargörande uttalanden. 1995 års skatteflyktskommitté föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 1997:86) att skattskyldigheten skulle knytas till ett äganderättsbegrepp. Regeringen ansåg emellertid, bl.a. mot bakgrund av att det i många fall kan visa sig omöjligt att utreda vem det var som ägde varorna när gränsen passerades, att det var ytterst tveksamt om förslaget skulle leda till någon lösning av tolkningsproblematiken (se prop. 1997/98:100 s. 157). Kommitténs förslag föranledde därför aldrig någon ändring av lagtexten. Inte heller av cirkulationsdirektivets bestämmelser går det att utläsa att skatten skall betalas av ägaren till varorna. Kammarrätten drar härav slutsatsen att skattskyldighetsbegreppet i 8 § 5 LAS inte är kopplat till äganderätten av varorna. För att privat införsel skall kunna komma i fråga gäller däremot enligt 8 a § 2 LAS att införseln skall avse varor som är förvärvade av enskilda individer för deras eget bruk och som har transporterats av dem själva. Förutsättningen att den som förvärvat varorna skall anses ha transporterat dem själv måste härvid anses uppfylld om denne medfört varorna som passagerare i en buss tillhörig ett transportföretag. - Frågan i målet är emellertid hur man skall bedöma situationen när ingen av dem som medföljer bussen vid införseln av varorna till Sverige vill kännas vid dessa och det inte heller vid detta tillfälle går att fastställa vem som förvärvat eller eljest ansvarar för dem. - Syftet med den aktuella resan har varit att erbjuda resenärerna möjlighet till inköp i Tyskland, en s.k. shoppingresa. Det är bussbolaget som haft ansvaret för verksamheten ombord på bussen. - Skatteverket har i en skrivelse den 22 juni 2000 (Dnr 6438-00/100) rörande bussföretag som bedriver inköpsreseverksamhet som sin uppfattning uttalat att bussföretag som transporterar punktskattepliktiga varor utan att veta vem som äger eller ansvarar för varorna, t.ex. tillåter passagerarna att föra ombord omärkt bagage, bör anses som skattskyldiga enligt 8 § 5 LAS. - Privatinförsel utgör undantag från huvuddregeln i 8 § 5 LAS och artikel 7 i cirkulationsdirektivet och det bör i princip alltid vara möjligt att utkräva punktskatten av den som ansvarar för verksamheten ombord på bussen (i detta fall bussbolaget) om det inte klart framgår att förutsättningarna för tillämpning av undantaget om privatinförsel är uppfyllda. Här bortses från att någon passagerare medför sådana mängder punktskattepliktiga varor att 8 § 5 LAS skulle vara tillämplig på denne. En sådan strikt tillämpning av bestämmelserna i 8 § 5 LAS och artikel 7 i cirkulationsdirektivet framstår dock i vissa situationer som obillig gentemot bussbolaget. Det måste finnas ett utrymme för att bussbolaget genom att vidta lämpliga åtgärder skall kunna undgå ansvar för skatten. Om det exempelvis framgår att bussbolaget vid ilastningen av bagaget föranstaltat om märkning av detta kan det finnas anledning ifrågasätta om skattepliktiga varor som vid den senare tullkontrollen inte går att knyta till viss person skall beskattas hos bussbolaget enligt 8 § 5 LAS och artikel 7 i cirkulationsdirektivet. - Förevarande mål gäller tre bussresor. Bolaget har uppgett följande. Man har informerat sin personal om gällande regler och det har funnits skyltar uppsatta i bussarna som upplyst passagerarna om dessa regler. Busschauffören har haft order om och även sett till att det har funnits namnlappar och nummerlappar på väskorna. Efter den första resan har bolaget märkt passagerarnas bagage med namn och hemort. Enligt bolaget har tullkontrollen genomförts på så sätt att luckorna på bussens båda sidor har öppnats samtidigt och passagerarna har själva fått ta ut sitt bagage. Detta har medfört att passagerare har ryckt bort namnlappar och nummerlappar. På passagerarlistan, som alltid finns i bussen, finns såväl passagerarnas namn som numret på deras bagage. - Enligt en handskriven tjänsteanteckning upprättad av en tulltjänsteman den 18 juli 2000, i vilken hänvisas till tullens diarienummer OY/0-33 (transportkontrollen den 8 juli 2000), anförs bl.a. att kontrollen vid det tillfället gick till på det sättet att passagerarna släpptes ut ur bussen en och en. En tulltjänsteman följde sedan med passageraren när denne hämtade sitt bagage. Enligt tjänsteanteckningen fanns det "ingen chans" att riva bort lappar. Ungefär 60 procent av bagaget var märkt med lappar. - Av en promemoria upprättad den 5 juli 2000 av tullkriminalen vid Tullverket, Skåneregionen, framgår att bussen stoppats för tullkontroll den 4 juli 2000. Vid förhör med chauffören uppgav denne att han gjort allt för att passagerarna skulle deklarera sina medhavda varor. Ingen av passagerarna fyllde dock i sina deklarationer. Chauffören uppgav att han inte försökt att få passagerarna att märka sitt bagage vid ilastningen. - Kammarrätten gör följande bedömning. - Av utredningen i målet framgår att det vid tre transportkontroller av bolagets buss, vilka ägt rum under en kortare tidsperiod, påträffats en betydande mängd alkoholskattepliktiga varor, som inte har kunnat hänföras till någon av de personer som medföljde bussen. Det som har kommit fram i övrigt i målet visar inte att det föreligger sådana omständigheter att bolaget kan undgå skattskyldighet för dessa varor.
Enligt 3 § lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt m.m. skall en skattskyldig som i ett ärende eller mål haft kostnader för ombud eller biträde, utredning eller annat som skäligen behövts för att ta till vara hans rätt efter framställning beviljas ersättning för kostnaderna om 1. den skattskyldige helt eller delvis vinner bifall till sina yrkanden i ärendet eller målet, 2. ärendet eller målet avser fråga som är av betydelse för rättstillämpningen eller 3. det finns synnerliga skäl för ersättning. - Saken i kammarrätten har rört frågan huruvida bolaget är skattskyldigt för punktskattepliktiga varor med stöd av vissa bestämmelser i lagen om alkoholskatt och cirkulationsdirektivet. Detta får anses vara en fråga som är av betydelse för rättstillämpningen. Det får också anses rimligt att bolaget i denna del anlitat biträde för att utföra sin talan. Även om Skatteverket har vunnit bifall till sin talan, bör ersättning medges för de kostnader som skäligen varit påkallade för tillvaratagande av bolagets rätt. Bolaget yrkar ersättning för ombudskostnader med 21 150 kr fördelade på drygt nio timmars arbete, varav en timmas arbete utgör inläsning av länsrättens dom. Mot bakgrund härav samt med beaktande av att bolaget till stöd för sin talan i kammarrätten huvudsakligen har anfört samma omständigheter och grunder som i länsrätten, bör ersättning tillerkännas bolaget för kostnaderna i kammarrätten med skäliga 5 000 kr.
Kammarrätten fastställer med ändring av länsrättens dom Tullverkets beslut om beskattning. - Kammarrätten tillerkänner bolaget ersättning av allmänna medel för kostnader i målet med 5 000 kr.
Regeringsrätten
Bolaget överklagade och yrkade att Regeringsrätten, med ändring av kammarrättens dom, skulle fastställa länsrättens dom samt begärde ersättning för sina kostnader i Regeringsrätten. Till stöd för sin talan anför bolaget bl.a. följande. Målet gäller tre transportkontroller - den 4 juli, den 8 juli och den 18 juli 2000. Vad gäller kontrollen den 4 juli 2000 finns två promemorior som inte stämmer överens inbördes. I en av promemoriorna uttalar chauffören att han kör resorna i egen regi och lånar buss av en bekant men i övrigt arrangerar resan själv. Vid denna resa var inte allt godset inlastat i bagageutrymmet, utan längst bak i bussen fanns stora trunkar fyllda med pappersinslagna spritflaskor. Dessa måste således ha medtagits in i bussen som handbagage. Enligt chauffören har han upplyst passagerarna om tullbestämmelser, delat ut införseldeklarationer och satt upp anslag i bussen med instruktioner om bl.a. märkning av bagage. Tullverket kontrollerade att nämnda anslag satt på de angivna ställena i bussen. Beträffande kontrollen den 8 juli 2000 framgår av handlingarna att det föreligger tre olika berättelser som går helt isär och inte kan avse samma händelse. Vad som egentligen skett vid detta kontrolltillfälle går således inte att utröna baserat på ingivet underlag. Avseende kontrollen den 18 juli 2000 finns över huvud taget inget underlag om hur tullmyndigheten agerat eller huruvida det av resenärerna medförda handbagaget var märkt eller ej.
Skatteverket bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Den i målet aktuella frågan är om ett bussbolag kan vara skattskyldigt för de alkoholvaror som påträffats i bolagets buss vid införsel av varorna till Sverige. Denna fråga har varit föremål för Regeringsrättens prövning i RÅ 2004 not. 10. Regeringsrätten fann vid en samlad bedömning att bolaget inte kunde anses skattskyldigt för varorna. Vad som legat till grund för Regeringsrättens dom är i viss mån svårt att utläsa. Detta gäller bl.a. vilket ansvar som kan åläggas ett bussbolag i samband med införsel av alkoholvaror. Under skälen för Regeringsrättens avgörande hänvisas dock till den införda kvantiteten. I det nu aktuella fallet är det fråga om betydligt större kvantiteter alkoholvaror. Vidare har införsel skett vid ett flertal tillfällen. Mängden varor talar för att införseln är kommersiell, varvid LAS är tillämplig. Den stora mängden talar även för att föraren varit medveten om att alkoholdrycker, utöver dem som passagerarna med stöd av 8 a § LAS och 2 § privatinförsellagen kunnat föra med sig skattefritt, transporterats med bussen. Även det ansvar som åvilar chauffören avseende vikt och placering av bussens last talar för att chauffören varit medveten om omfattningen och slaget av det bagage som funnits i bussen. Vidare talar det förhållandet att Tullverket under en begränsad period vid flera tillfällen funnit skattepliktiga varor för att bolaget måste ha känt till att stora mängder skattepliktiga alkoholvaror transporterades med bussen vid inköpsresorna.
Regeringsrätten (2005-04-07, Lavin, Dexe, Kindlund, Lundin, Brickman) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 8 § 5 LAS är - med vissa här inte aktuella undantag - den skyldig att betala skatt som från ett annat EG-land till Sverige för in eller tar emot skattepliktiga varor (s.k. kommersiell införsel). Enligt 8 a § 2 föreligger dock inte skattskyldighet enligt 8 § 5 för varor som förs in till Sverige av en enskild person som förvärvat varorna i ett annat EG-land och som själv transporterar dem till Sverige, om varorna är avsedda för dennes eller dennes familjs personliga bruk (s.k. privatinförsel).
Vid den i målet aktuella tiden gällde också den numera upphävda privatinförsellagen. Enligt denna skall, i den tillämpliga lydelsen, vid privatinförsel av bl.a. spritdrycker om mer än en liter den betala skatt som förvärvat dryckerna och själv transporterar dem till Sverige.
Genom bestämmelsen i 8 § 5 LAS har artikel 7.3 i cirkulationsdirektivet införlivats i svensk rätt. Av artikeln framgår bl.a. att skatten, beroende på omständigheterna, skall betalas av den som utför leveransen eller innehar de varor som är avsedda för leverans eller av den som tar emot varorna för användning i en annan medlemsstat än den där de blivit släppta för konsumtion.
Frågan i målet är om bolaget är skattskyldigt för de alkoholvaror som påträffats i bolagets buss vid inresor till Sverige. Vid denna prövning är, som kammarrätten konstaterat, skattskyldigheten enligt 8 § 5 LAS och artikel 7.3 i cirkulationsdirektivet i sig inte kopplad till äganderätten till varorna.
Av utredningen i målet framgår bl.a. följande. De aktuella alkoholvarorna har påträffats vid tre skilda tillfällen och utgörs av - förutom relativt små mängder vin och starköl - spritdrycker av olika slag om 783,9 liter, 23,1 liter respektive 257,6 liter. Inte vid något av tillfällena har någon av de personer som medföljt bussen vid införseln av varorna till Sverige velat kännas vid dessa och det har inte gått att klarlägga vem eller vilka som förvärvat eller ansvarat för varorna.
Omständigheterna i målet talar enligt Regeringsrättens mening för att vid samtliga aktuella tillfällen någon eller några av de personer som färdats i bussen fört in varorna, varvid gränsen för skattefrihet enligt privatinförsellagen överskridits. Regeringsrätten finner med hänsyn härtill att bolaget inte kan anses skattskyldigt för varorna (jfr RÅ 2004 not. 10). Överklagandet skall därför bifallas.
Bolaget har yrkat ersättning enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. för sina kostnader i Regeringsrätten men har inte angett något belopp. Bolaget har inte heller kommit in med kostnadsräkning trots att det beretts tillfälle till det. Regeringsrätten finner att förutsättningar för att bevilja ersättning inte föreligger.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten fastställer, med ändring av kammarrättens dom såvitt avser beskattningen, det slut länsrättens dom innehåller.
Regeringsrätten avslår bolagets yrkande om ersättning för kostnader i Regeringsrätten.