RÅ 2005:43
Då beslut om dröjsmålsränta vid återkrav av bostadsbidrag befunnits sakna erforderligt författningsstöd, har handlingarna i målet överlämnats till Försäkringskassan för omprövning enligt 27 § förvaltningslagen.
P.R. uppbar bostadsbidrag under tiden januari - maj 1999 med sammanlagt 3 000 kr. Stockholms läns allmänna försäkringskassa beslutade den 5 mars 2001 att fastställa P.R:s slutliga bostadsbidrag för år 1999 till noll kronor och att P.R. senast den 30 april 2001 skulle återbetala erhållna 3 000 kr jämte en avgift på 210 kr. I beslutet angavs att dröjsmålsränta på skulden skulle tas ut efter förfallodagen motsvarande diskontot plus åtta procentenheter. Vid omprövning den 6 juli 2001 ändrade försäkringskassan inte det tidigare beslutet.
P.R. överklagade beslutet till Länsrätten i Stockholms län som i dom den 25 oktober 2001 överlämnade målet till försäkringskassan för prövning av om det förelåg särskilda skäl för eftergift av återbetalningskravet. Försäkringskassan fann i omprövningsbeslut den 6 november 2001 att sådana särskilda skäl för eftergift inte fanns. Efter överklagande fann dock Länsrätten i Stockholms län i dom den 23 april 2002 att kravet på återbetalning helt skulle efterges. Sedan domen överklagats av försäkringskassan upphävde Kammarrätten i Stockholm i dom den 5 december 2002 länsrättens dom och fastställde försäkringskassans omprövningsbeslut den 6 november 2001 (mål nr 3730-2002). Kammarrättens dom vann laga kraft.
Försäkringskassan sände den 23 december 2002 ett meddelande till P.R. där försäkringskassan erinrade om återbetalningsskyldigheten. Därvid angavs att dröjsmålsränta med 12,5 procent skulle erläggas på beloppet 3 210 kr för tiden efter förfallodagen den 30 april 2001.
Sedan P.R. i ett brev till försäkringskassan den 10 maj 2004 anfört att han betalat räntan men att detta borde justeras, meddelade försäkringskassan honom att eftersom kravet på återbetalning av bostadsbidrag prövats i kammarrätt måste begäran om rättelse ske i form av ansökan om resning hos Regeringsrätten.
I en skrivelse som kom in till Regeringsrätten den 9 september 2004 anförde P.R. att han ville "överklaga den extra räntan".
Regeringsrätten (2005-06-09, Nordborg, Ersson, Hamberg, Fernlund) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten har i dom den 6 maj 2004 i mål nr 8335-00 (RÅ 2004 ref. 54) funnit att allmän försäkringskassa inte har rätt att utan uttryckligt författningsstöd ta ut ränta på fordran som avser återbetalning av för mycket uppburen ersättning. Regeringsrättens och underinstansernas prövning omfattade i det målet såväl frågan om återbetalningsskyldighet som frågan om ränta skulle utgå.
P.R:s återbetalningsskyldighet har fastställts slutligt genom Kammarrättens i Stockholm dom den 5 december 2002. I domen behandlades inte frågan om ränta skulle utgå. Någon prövning av denna fråga har inte skett i länsrätt eller i kammarrätt. Domstolarnas avgöranden av återbetalningsfrågan kan således inte utgöra hinder för Försäkringskassan att pröva P.R:s yrkande om att återfå den erlagda räntan. Skäl att bevilja resning i målen i underinstanserna föreligger därför inte.
Enligt 22 § tredje stycket lagen (1993:737) om bostadsbidrag skall på belopp som betalas ut eller betalas tillbaka avgift och ränta betalas i enlighet med föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. I 4 § andra stycket bostadsbidragsförordningen (1993:739) har regeringen bemyndigat Riksförsäkringsverket (fr.o.m. den 1 januari 2005 Försäkringskassan) att meddela föreskrifter om avgift och ränta enligt 22 § tredje stycket i lagen. I Riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS 1996:12) om inkomstprövning och avstämning vid beslut om bostadsbidrag har föreskrivits (8 §) att om det slutliga beloppet bestäms till lägre belopp än vad som för samma kalenderår betalats ut i preliminärt bidrag, skall avgift tas ut på återbetalningsbelopp överstigande 2 500 kr med 125 procent av den statslåneränta som gällde vid utgången av det kalenderår som bidraget avser.
Den avgift på 210 kr som påförts P.R., och som inte är i fråga i målet, har således grundats på de föreskrifter som utfärdats med stöd av 22 § tredje stycket lagen om bostadsbidrag. Den av försäkringskassan påförda dröjsmålsräntan har däremot inte stöd i dessa föreskrifter. Enligt 7 § förordningen (1993:1138) om hantering av statliga fordringar skall myndigheter under regeringen ta ut dröjsmålsränta på fordringar och lån som inte betalas i rätt tid. Denna bestämmelse, som den 1 januari 1999 gjordes tillämplig på försäkringskassorna med stöd av ett bemyndigande i dåvarande 18 kap. 23 § lagen (1962:381) om allmän försäkring om utfärdande av föreskrifter om försäkringskassornas redovisning, kan inte anses utgöra tillämpningsföreskrifter till lagen om bostadsbidrag. Förordningen kan då inte ha grundat någon rätt för försäkringskassorna att ålägga enskilda att betala dröjsmålsränta i samband med återkrav av bostadsbidrag.
Försäkringskassans krav på dröjsmålsränta saknar således erforderligt författningsstöd. Räntekravet kan då inte hänföras till sådant försäkringsärende som kan omprövas enligt reglerna i 20 kap. 10 a § lagen om allmän försäkring (jfr RÅ 2004 ref. 54). Hinder mot att Försäkringskassan omprövar sitt beslut med stöd av reglerna i 27 § förvaltningslagen (1986:223) föreligger däremot inte.
P.R:s ansökan om resning skall således avvisas och handlingarna i målet överlämnas till Försäkringskassan för vidare handläggning.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avvisar P.R:s resningsansökan och överlämnar handlingarna i målet till Försäkringskassan för vidare handläggning.
Regeringsrådet Almgren var av skiljaktig mening och anförde: Av rättsfallet RÅ 2004 ref. 54, som gällde försäkringskassas rätt att ta ut ränta vid återkrav av för mycket uppburen delpension, framgår följande. Rätt för myndighet att ta ut ränta på en fordran, som baseras på offentligrättslig lagstiftning, förutsätter uttryckligt författningsstöd. Försäkringskassans återkrav i målet stöddes på en kombinerad tillämpning av 19 § lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring och 20 kap. 4 § lagen om allmän försäkring. Återkravsrätten omfattade endast det belopp som betalats ut för mycket; kravet på ränta kunde inte anses ha stöd i dessa bestämmelser. Inte heller regleringen i förordningen om hantering av statliga fordringar grundade någon rätt för myndigheter att ålägga enskilda subjekt pålagor. De föreskrifter om ränta som finns i förordningen förutsätter för sin tillämpning att rätten att ta ut ränta finns föreskriven i någon författning, antingen räntelagen (1975:635) eller en specialförfattning som t.ex. 5 kap. 4 § studiestödslagen (1999:1395), och ger i avsaknad av sådana föreskrifter inte någon rätt för kassorna att ta ut ränta på återbetalningspliktiga belopp. Försäkringskassan hade därför inte rätt att ta ut ränta på fordran avseende återbetalning av för mycket uppburen delpension.
Förevarande mål rör ränta på fordran avseende återkrav av bostadsbidrag.
De nya regler om bostadsbidrag som tillämpas fr.o.m. den 1 januari 1997, innebär att preliminärt bostadsbidrag betalas ut efter prövning av ansökan där uppskattad årsinkomst anges. Det slutliga bostadsbidraget fastställs i efterhand på grundval av en bidragsgrundande inkomst som beräknas med utgångspunkt i de uppgifter som fastställs vid taxeringen avseende det kalenderår då preliminärt bostadsbidrag har betalats ut. Slutligt bostadsbidrag kan bestämmas först efter den tidpunkt då grundläggande beslut om årlig taxering senast skall ha meddelats, alltså efter utgången av november taxeringsåret. Systemet förutsätter en senare justering av det preliminära bostadsbidraget i form av utfyllande bidrag eller återbetalning av för mycket utbetalda belopp.
Lagen om bostadsbidrag innehåller, till skillnad mot lagen om allmän försäkring och lagen om delpensionsförsäkring, bestämmelser om att ränta skall tas ut. Enligt 22 § tredje stycket lagen om bostadsbidrag skall på belopp som betalas ut eller betalas tillbaka avgift och ränta betalas i enlighet med föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Av förarbetena till bestämmelsen framgår också att ränta och eventuellt avgift bör krävas på belopp som skall betalas tillbaka och att ränta bör lämnas på utbetalade utfyllnadsbelopp samt att detta avses regleras genom verkställighetsföreskrifter (prop. 1995/96:186 s. 25 och 26). Ett bemyndigande för Riksförsäkringsverket att meddela föreskrifter om avgift och ränta finns i 4 § andra stycket bostadsbidragsförordningen. Verket har i 7 och 8 §§ RFFS 1996:12 - som reglerar inkomstprövning och avstämning vid beslut om bostadsbidrag - givit föreskrifter om storleken på räntan vid utfyllande bostadsbidrag och om avgift när det slutliga bostadsbidraget bestäms till lägre belopp än vad betalats ut i preliminärt bidrag. Föreskrifterna innehåller inte några bestämmelser om storleken på räntan på försäkringskassans fordringar avseende återkrav av bostadsbidrag; någon fordran har ju heller inte uppkommit innan beslut om slutligt bostadsbidrag fattats efter avstämningen. Sådana bestämmelser finns däremot i förordningen om hanteringen av statliga fordringar, som fr.o.m. den 1 januari 1999 gjorts tillämplig på försäkringskassorna och också omfattar denna typ av fordringar. Det kan tilläggas att en fordring rörande återkrav av bostadsbidrag inte kunnat vara förfallen till betalning före denna tidpunkt.
Det nu sagda visar enligt min mening att försäkringskassan haft författningsstöd för kravet på ränta. Resningsansökan skall därför avslås.