RÅ 2005:59

Domskäl

Länsrätten i Östergötlands län (2004-05-18, ordförande Hurtig) yttrade: Av 6 kap. 1 § vapenlagen (1996:67) framgår bl.a. att ett tillstånd att inneha skjutvapen skall återkallas om tillståndsinnehavaren visat sig vara olämplig att inneha skjutvapen. - Enligt 6 kap. 4 § samma lag skall polismyndigheten omhänderta vapen med tillhörande ammunition bl.a. om det är sannolikt att tillstånd att inneha vapen kommer att återkallas och särskilda skäl inte talar emot ett omhändertagande. - Av Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om vapenlagstiftningen (RPSFS 2002:9 s. 39) framgår bl.a. följande. Under rubriken Allmänna lämplighetskrav i 2 kap. nämns vissa omständigheter som kan innefatta hinder mot att meddela innehavstillstånd. I princip bör det dock krävas starkare skäl för att återkalla ett vapentillstånd än för att avslå en vapenansökan. Den stränga syn på innehav och användning av vapen som kommit till uttryck i vapenlagstiftningens ansvarsbestämmelser och de bestämmelser som gäller för förvaring av vapen bör emellertid återverka på tillämpningen av återkallelseinstitutet. Frågan om en persons fortsatta vapeninnehav bör regelmässigt omprövas när innehavaren bl.a. dömts för ett grovt brott, i första hand där skjutvapen kommit till användning. Exempel på gärningar som kan leda till återkallelse av tillstånd att inneha vapen är sådana brott som innefattar bruk av våld mot person, annat hänsynslöst eller kränkande beteende mot person eller annan grov brottslighet, som innebär en påtaglig fara för annans liv eller egendom eller som riktar sig mot allmän ordning, statsskicket eller rikets säkerhet. Hänsyn bör självfallet tas till omständigheterna i det särskilda fallet med avseende på bl.a. gärningens svårighetsgrad m.m. - P.N. anför bl.a. följande. Han har inte uppträtt så omdömeslöst att han inte kan anförtros fortsatt vapeninnehav. Han är egenföretagare och har jagat i ungefär 20 år, varav 15 år med egen jaktlicens. Han gjorde sin militärutbildning under 15 månader som gruppbefäl och har en gedigen utbildning samt stor erfarenhet av vapen och vapenhantering. Han har aldrig tidigare råkat ut för några incidenter. Han var övertygad om att han sköt mot en tjäder då han avlossade skottet. Hunden, som har stor jaktvana, hade fattat stånd för fågel. P.N. hade, som han bedömde det, både sett och hört fågel. Han visste också att det var en sådan plats där det ofta förekom fågel av den typ som han vid den aktuella tidpunkten avsåg att skjuta. Han hade varit på platsen vid två tidigare tillfällen samma dag och då sett flera sådana fåglar. Vid tillfället stod han högt på en bergshäll och hade klar sikt. Han hade solen i ryggen snett bakifrån. Avståndet till fågeln var ca 19 m. Efter händelsen ifråga såg han att det fanns fågel omedelbart bakom målsäganden. Han har inte tagit någon medveten risk - dvs. inte uppvisat en sådan uppsåtlig oaktsamhet som t.ex. en bilförare gör när han vidtar en omkörning före ett backkrön - utan vad som skett är att han missbedömt situationen och därigenom gjort sig skyldig till en oaktsamhet, dock inte av sådan art att den påverkar hans lämplighet att fortsättningsvis inneha jaktvapen. Polismyndighetens bedömning är felaktig. Han har inte gjort något risktagande alls, eftersom han varit övertygad om att han skjutit fågel. Däremot har han gjort en grov missbedömning. Uppflog är inte någon förutsättning för att skjuta på fågel, utan det är minst lika vanligt att man skjuter på sittande fågel. Han har själv skjutit de flesta fåglar på backen. Vid tillfället väntade han därför inte heller på uppflog, eftersom han var säker på att det var en fågel. Han hade gott om tid för övervägande, men gjorde trots detta en missbedömning. Oaktsamhetsbrott nämns inte i polisens föreskrifter som ett sådant brott som med automatik skall följas av ett återkallat tillstånd att inneha vapen. Länsrätten är inte heller bunden av tingsrättens bedömning av rubriceringsfrågan. Tingsrättens riktighet av bedömning av frågan kan, med hänsyn till röstsiffrorna 3-l, ifrågasättas. Återkallelse av vapenlicens skall inte utgöras av en ytterligare sanktion utan skall vara att se som en säkerhetsåtgärd. - Polismyndigheten anför bl.a. följande. P.N. har genom sitt risktagande inte uppträtt på ett sådant kunnigt och omdömesgillt sätt som bör kunna krävas av en vapeninnehavare vid jaktutövning, och han är därför olämplig att inneha vapen. Han har allvarligt brustit i vapenlagstiftningens krav genom att under fågeljakt, av oaktsamhet, med hagelgevär ha påskjutit och allvarligt skadat en person som varit sysselsatt med bärplockning i området. Norrköpings tingsrätt har i domen den 30 oktober 2003 bedömt att P.N:s förfarande varit grovt oaktsamt och dömt honom till ansvar för vållande av kroppsskada. Av domen framgår vidare att P.N. hanterat ett laddat och livsfarligt skjutvapen, vilket innebär att särskilt stränga aktsamhetskrav bör ställas på handhavandet. P.N. har själv redogjort för att han brukar låta jakthunden resa fågeln först innan han skjuter mot det tilltänkta bytet. Vid det aktuella tillfället har han väntat en stund på att hunden skulle resa fågeln men därefter avlossat skottet utan att avvakta till dess fågeln lyft från sin plats eller förvissat sig om att han verkligen sköt mot en fågel. P.N. har helt bortsett från möjligheten att det inte var en tjäder, utan något annat - djur eller människa - som gett upphov till de ljud och rörelser han iakttagit. Med hänsyn till den grad av risktagande som han uppvisat genom sitt handlande och de allvarliga skador som blev konsekvensen av hans risktagande, har tingsrätten bedömt brottet som grovt. Allemansrätten är en för Sverige unik rättighet som inte får inskränkas. Jaktlagstiftningen skall se till att så inte blir fallet. En person skall inte riskera att bli påskjuten av en jägare när han vistas i naturen för bärplockning eller annat. P.N. verkar helt ha bortsett från möjligheten att det, vid det aktuella tillfället, kunde röra sig om något annat än en fågel och har inte avvaktat med skottet tillräckligt länge. Han har därmed tagit en medveten risk som blev ödesdiger. Denne har härigenom visat ett uppenbart omdömeslöst handlande. Det har ännu gått för kort tid från händelsen för att man skall kunna göra någon bedömning av P.N:s fortsatta lämplighet att inneha skjutvapen. - Åberopade avgöranden - De av klaganden åberopade avgörandena rör fall där jaktkamrater skjutits och kommit till skada respektive dödats genom vållande av skyttarna som dömts därför, men inte för grova brott vilket åklagarna hade stämt på. I det första fallet blev inte tillståndet att inneha jaktvapen återkallat. Om återkallelse skedde i det andra fallet, framgår inte av de ingivna handlingarna. - Det av polismyndigheten åberopade rättsfallet rörde en björn som skjutits under älgjakt. I detta fall fanns i övrigt ingen anmärkning mot jägarens sätt att handha vapen eller mot hans skötsamhet. Jaktbrottet i sig utgjorde dock enligt förvaltningsdomstolarna en tillräcklig anledning att återkalla hans tillstånd att inneha skjutvapen. - Länsrätten gör följande bedömning. - P.N. har av Norrköpings tingsrätt fällts till ansvar för vållande till kroppsskada. P.N. har enligt tingsrätten helt bortsett från möjligheten att det inte var en tjäder, utan något annat - djur eller människa - som gett upphov till de ljud eller rörelser han iakttagit. Med hänsyn till den grad av risktagande som han uppvisat genom sitt handlande och de allvarliga skador som blev konsekvensen av hans risktagande, fann tingsrätten att brottet skall anses som grovt. -Tingsrätten återgav dessförinnan i domen ett förarbetsuttalande som gjordes vid en lagändring av vållandebrott, att särskilt kan noteras risken för att synnerligen allvarlig skada uppkommer generellt bör beaktas vid denna bedömning. - Innehav av skjutvapen kräver ett gott omdöme, ansvarstagande samt respekt för de regler som rör vapenhantering. Genom sitt grova brott att skjuta på och skada en människa har P.N. visat brist på det ansvar och det omdömesgilla sätt som krävs av en innehavare av jaktvapen. Det saknas anledning att frångå tingsrättens bedömning av jaktolyckan. - Vad klaganden anför om sin jaktvana och sina personliga förhållanden i övrigt, föranleder inte en annan bedömning. P.N. får därför anses olämplig som innehavare av skjutvapen. Polismyndigheten har således fog för sitt beslut. Överklagandet skall avslås. - Länsrätten avslår överklagandet.

Länsrätten utgjordes av ordföranden och tre nämndemän. Två nämndemän var skiljaktiga från domen och anförde: Det är ostridigt att P.N. vid det aktuella tillfället har handlat klart felaktigt. Påskjutningen av bärplockaren är dock att anse som en enstaka olyckshändelse av en, som vi bedömer det, i övrigt erfaren och omdömesgill jägare. Med hänsyn till vad som upplysts om P.N:s personliga förhållanden och att denne inte tidigare ådragit sig någon anmärkning, finns det grundad anledning att anta att denne framdeles kommer att bruka sina vapen med samma omdöme och ansvar som han gjort tidigare. Han är därför berättigad till att behålla sitt tillstånd att inneha skjutvapen. Vi bifaller därför P.N:s talan och upphäver polismyndighetens överklagade beslut.

P.N. överklagade hos kammarrätten och yrkade att kammarrätten med ändring av länsrättens dom skulle upphäva polismyndighetens beslut att återkalla hans tillstånd att inneha vapen, i första hand på den grunden att den mening som är minst ingripande för honom har fått hälften av rösterna i länsrätten och i andra hand på den materiella grund som åberopats i länsrätten. Han anförde följande. Länsrätten har med röstsiffrorna två mot två och med ordförandens utslagsröst avslagit hans överklagande. Länsrätten har således tillämpat ordföranderegeln i 16 kap. 3 § rättegångsbalken (RB). Det ifrågasätts om detta är korrekt. Under senare år har - förmodligen under inflytande av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna - det synsättet gjort sig gällande att förvaltningsrättsliga ingrepp i en persons rättigheter som stöder sig på en brottmålsdom också bör betraktas som en påföljd. Detta skulle tala för en tillämpning av lindrighetsregeln i 29 kap. 3 § RB vid lika röstetal i ett mål av här aktuellt slag.

Polismyndigheten bestred bifall till överklagandet.

Kammarrätten i Jönköping (2004-12-10, Alkman, Svenson, referent, Hagelin) yttrade: Av 26 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar framgår att i fråga om omröstning i allmän förvaltningsdomstol bestämmelserna i 16 och 29 kap. RB gäller i tillämpliga delar. Dessa regler innebär att vid lika röstetal har rättens ordförande vanligtvis utslagsröst (tvistemålsreglerna i 16 kap. RB). Vid lika röstetal i brottmål skall dock den lindrigaste eller minst ingripande meningen gälla (brottmålsreglerna i 29 kap. RB). I förvaltningsprocessen har omröstningsreglerna för brottmål tillämpats när målet gällt sanktioner av sådant slag som stått straffrättskipningen nära. Exempel på måltyper där omröstningsreglerna för brottmål tillämpats är disciplinmål, mål om utdömande av vite samt mål om skattetillägg. Det finns emellertid inte någon praxis beträffande vilka omröstningsregler som är tillämpliga i mål rörande återkallelse av tillstånd att inneha vapen. Reglerna om återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen i vapenlagen är till sin struktur och till sitt innehåll inte olika dem som gäller vid återkallelse av körkort. Det har därför sitt intresse att notera att Regeringsrätten i rättsfallet RÅ 1990 ref. 54 ansett att omröstningsreglerna i 16 kap. RB skall tillämpas i mål om återkallelse av körkort. Körkortsingripanden har i svensk rätt främst motiverats av trafiksäkerhetsskäl, dvs. de har betraktats som en skyddsåtgärd från samhällets sida mot förare som sätter trafiksäkerheten i fara. Ingripandena har således i vart fall inte primärt betraktats som straff. Detta synsätt har dock modifierats under senare år (se exempelvis RÅ 2000 ref. 65). Regeringsrätten har emellertid inte ansett det påkallat att detta modifierade synsätt även bör få genomslag såvitt gäller omröstningsreglerna. Härvarande kammarrätt har således i en dom den 13 december 2002, mål nr 3114-2002, uttalat att omröstningsreglerna för tvistemål alltjämt bör gälla i mål om återkallelse av körkort. Ett överklagande av den domen medförde inte prövningstillstånd i Regeringsrätten. (Beslut den 19 februari 2003, mål nr 7328-2002.) Omröstningsreglerna i mål om återkallelse av tillstånd att inneha vapen bör enligt kammarrättens mening vara desamma som de som gäller i mål om körkortsingripande. Kammarrätten finner sålunda att tvistemålsreglerna i 16 kap. RB skall tillämpas och att länsrätten således förfarit korrekt vid avfattningen av domen. - Kammarrätten instämmer vidare i länsrättens bedömning i sak. Det har således funnits fog för att återkalla P.N:s tillstånd att inneha skjutvapen. Överklagandet bör alltså avslås. - Kammarrätten avslår överklagandet.