RÅ 2007 not 84

Not 84. Överklagande av Skatteverket i mål ang. utdömande av vite. - Skatteverket ansökte hos Länsrätten i Stockholms län om utdömande av ett vite om 50 000 kr avseende ett mot A.N. riktat föreläggande att lämna vissa uppgifter som inte hade iakttagits av henne. Verket anförde bl.a. följande. Skatteverket förelade A.N. den 29 november 2004 med stöd av 3 kap. 6 § taxeringslagen (1990:324), TL, vid vite om 50 000 kr per uppgift att senast inom tio dagar från delfåendet av vitesföreläggandet inkomma med uppgifter om kontokort utställt av Union Bank of Switzerland (UBS AG). Den 9 december 2004 mottog A.N. vitesföreläggandet. A.N. har inte inkommit med efterfrågade handlingar/uppgifter, varför förutsättningar för att döma ut ifrågavarande vite föreligger. Hon har bl.a. i svar på vitesföreläggandet uppgett att hon inte har de efterfrågade handlingarna och även invänt att om Skatteverket anser att hon undanhållit inkomst eller kapital från beskattning, får föreläggandet enligt TL inte förenas med vite. A.N. har vidare i svar till Skatteverket daterat den 14 oktober 2004 uppgett att hon har disponerat ett betalkort utställt av UBS AG. Varje månad har gjorda transaktioner på kontot omedelbart betalats. Hon har inte några tillgångar utanför Sverige och inte något bankkonto. - Vid tiden för vitesföreläggandet fanns inte någon konkret misstanke att A.N., såvida hon följde föreläggandet, i en viss fråga skulle tvingas avslöja att hon begått en gärning som kunde leda till skattetillägg. A.N. har endast uppgett att hon inte hade efterfrågade handlingar och hon hade därmed inte besvarat någon av de frågor som föreläggandet omfattade. De handlingar som efterfrågas är 1. kopia på avtal samt kredit- eller kontovillkor för betalkortet i UBS AG, 2. kopior på samtliga månadsfakturor för kalenderåret 2003, alternativt kopior på lämpliga periodiska utdrag, 3. underlag som visar att löpande betalning skett under år 2003 av fakturor el. dyl. Verket gör bedömningen att A.N., om ifrågavarande handlingar inte har sparats, kan få kopior av handlingarna från UBS AG respektive från betalningsförmedlare. Genom att A.N. inte uppgett något om de aktuella sakförhållandena har verket inte heller i dagsläget någon konkret misstanke om att besvarandet skulle kunna leda till sådant avslöjande som kan leda till skattetillägg. Yrkat vite skall därför utdömas. - A.N. motsatte sig att vitet dömdes ut och anförde till stöd härför bl.a. följande. Hon har fullgjort den uppgiftsskyldighet som åligger henne enligt TL. Hon är enligt TL inte skyldig att eftersöka och från annan inhämta de handlingar hon inte har tillgång till. De efterfrågade handlingarna behövs för kontroll av om uppgifterna i hennes självdeklaration är riktiga eller för hennes taxering. Hon har begärt att få ta del av det utredningsmaterial Skatteverket har och som ligger till grund för verkets föreläggande. Skatteverket har av sekretesskäl beslutat att inte lämna ut detta material till henne. Sedan verkets nyssnämnda beslut överklagats till Kammarrätten i Stockholm, har verket i yttrande till kammarrätten anfört att syftet med kontrollen är att utreda om hon har skattepliktig förmögenhet och/eller inkomst i utlandet. - Det är uppenbart att Skatteverkets utredning syftar till att finna oredovisat kapital och/eller oredovisade inkomster i utlandet. Finns sådana är det i sin tur uppenbart att skattetillägg kommer att påföras. -Länsrätten i Stockholms län (2005-05-17, Ståhlberg) avslog Skatteverkets ansökan med följande motivering. Skatteverket får enligt 3 kap. 5 § TL förelägga den som är eller kan antas vara skattskyldig att lämna uppgift, visa upp handling eller lämna över kopia av handling som behövs för kontroll av att uppgifterna i hans självdeklaration är riktiga eller annars för hans taxering. Ett föreläggande enligt 5 § får enligt 3 kap. 6 § TL förenas med vite, om det finns anledning att anta att det annars inte följs. Det går enligt den lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 2003, inte att använda vite som påtryckningsmedel om det finns anledning att anta att den skattskyldige begått en gärning som kan leda till skattetillägg och föreläggandet avser utredning av en fråga som har samband med den misstänkta gärningen. Med uttrycket "begått en gärning" avses i detta sammanhang bl.a. att lämna en oriktig uppgift som kan leda till skönstaxering (prop. 2002/03:106 s. 232). Med hänsyn till att uttrycket "finns anledning att anta" har använts i lagtexten krävs det, enligt länsrättens uppfattning, inte särskilt starka eller välgrundade misstankar om att en oriktig uppgift lämnats för att utesluta användningen av vitesförelägganden. - Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. Skatteverket har inhämtat uppgifter att A.N. har ett kontokort utställt av UBS AG. Kortet har bl.a. använts i Sverige för inköp av varor och tjänster samt till kontantuttag. Eftersom det inte framgår av A.N:s deklarationer att hon har haft tillgångar i utlandet, har hon förelagts att inkomma med vissa uppgifter. Det av verket inhämtade kontrollmaterialet för A.N. ingår i en riksomfattande kontroll, där verket utreder fysiska personers innehav av utländska kontokort för att utröna om personen har en skattepliktig förmögenhet och/eller inkomst i utlandet samt i förekommande fall till vilket belopp. Enligt Skatteverket är det av stort värde för utredningen att kunna väga den skattskyldiges svar mot uppgifterna i det inhämtade kontrollmaterialet. Länsrätten anser att det typiskt sett är fråga om en sådan situation, där det kan antas att den skattskyldige inte har redovisat samtliga tillgångar och/eller inkomster i deklarationen och därmed har begått en gärning som kan leda till skattetillägg. Med hänsyn härtill och till vad som anförts ovan finner länsrätten att Skatteverket inte bort förena föreläggandet med vite. Verkets ansökan om utdömande av vite skall således avslås. - Skatteverket överklagade och yrkade att länsrättens dom skulle ändras på så sätt att vite dömdes ut enligt verkets ansökan till länsrätten. - A.N. bestred bifall till överklagandet och yrkade ersättning för sina kostnader i kammarrätten för juridiskt biträde med 15 000 kr inklusive mervärdesskatt avseende sex arbetstimmar. - Kammarrätten i Stockholm (2006-03-13, Heckscher, Wijkman, Ek Oldsjö): Domskäl. Vitesföreläggandet. Den skattskyldige är skyldig att medverka i en skatteutredning som initierats mot honom eller henne. Skatteverket har därför möjlighet att vitesförelägga för att få den skattskyldige att t.ex. lämna handlingar som behövs för att kontrollera att lämnade uppgifter är riktiga eller annars för hans eller hennes taxering (3 kap. 5 och 6 § första stycket TL. - Ett föreläggande får dock inte förenas med vite, om det finns "anledning att anta" att den skattskyldige har begått en gärning som kan leda till skattetillägg [dvs. uppgett oriktig uppgift] och föreläggandet avser utredning av en fråga som har samband med den misstänkta gärningen (3 kap. 6 § andra stycket TL). - Uttrycket "anledning att anta" motsvarar den misstankegrad som enligt 23 kap. 1 § rättegångsbalken, RB, krävs för att förundersökning skall inledas (jfr prop. 1982/83:134 s. 40, prop. 1997/98:10 s. 64 och prop. 2002/03:106 s. 232). - I förarbetena till 23 kap. 1 § RB sägs bl.a. att det måste finnas en i någon mån preciserad brottsmisstanke men att misstanken dock kan vara vag och gärningsmannen kan vara okänd (prop. 1994/95:23 s. 76). - Doktrinen uttalar bl.a. att det krävs misstanke om ett konkret brott (Fitger, Rättegångsbalken [kommentar], 1998, 23:6) och att med ordet "brott" har allmänt ansetts avse en konkret brottslig gärning (Ekelöf, Svensk Juristtidning 1982, s. 658). - Vitesförbudet i 3 kap. 6 § andra stycket TL är ett utflöde av envars rätt till en rättvis rättegång vid en anklagelse mot honom eller henne för brott (artikel 6.1 i Europakonventionen). Häri ligger rätten att inte behöva belasta sig själv i en brottsutredning (Clements m.fl., European Human Rights Taking a Case under the Convention, 1999, s. 165). - Bestämmelsen kom till år 2003 för att Sverige skulle uppfylla sina åtaganden enligt konventionen. Skattetillägg skall i detta avseende jämställas med straff. Vitesförbudet skall således tillförsäkra den skattskyldige rätten att inte behöva belasta sig själv i en pågående utredning som kan tänkas leda till skattetillägg när misstankegraden i 23 kap. 1 § RB har uppnåtts. - Skatteverket har initierat en utredning avseende A.N. på grundval av att det hade kommit fram att hon under en relativt lång period och vid ett stort antal tillfällen hade använt ett utländskt bankkort utställt av Union Bank of Switzerland (UBS) för att utföra köp och göra kontantuttag i Sverige till ett sammantaget tämligen stort belopp. A.N. har i sin deklaration inte redovisat att hon har haft tillgångar i utlandet. - Med anledning härav förelade verket henne att inkomma med ett antal handlingar och lämna vissa uppgifter. - A.N. svarade, utan att komma in med några handlingar, att hon hade disponerat ett betalkort utställt av UBS och att gjorda transaktioner varje månad omedelbart betalats samt att hon inte innehaft några tillgångar utanför Sverige och att hon inte var innehavare av något bankkonto. - Skatteverket förelade därefter A.N. på nytt att inom viss tid inkomma med handlingar för att styrka lämnade uppgifter. - Eftersom A.N. inte svarade inom den angivna tiden (förlängd efter påminnelse) beslutade Skatteverket att förena föreläggandet med vite, ett beslut vars befogenhet är föremål för prövning i detta mål. - Skatteverkets utredning måste rimligen ha sin grund i en misstanke om att A.N. inte deklarerat alla sina inkomster eller hela sin förmögenhet. - Det kan naturligtvis diskuteras om misstanken haft sådan styrka att nivån i 23 kap. 1 § RB har uppnåtts. Med hänsyn till omständigheterna i målet anser emellertid kammarrätten att Skatteverket redan vid tidpunkten för vitesföreläggandet fann anledning att anta att, om A.N. efterkom föreläggandet, skattetillägg skulle kunna komma att aktualiseras. Skatteverkets föreläggande måste ha syftat till att bekräfta misstanken - med de konsekvenser i form av bl.a. skattetillägg detta kunde tänkas få - eller konstatera att misstanken var ogrundad. Om ett sådant föreläggande kan förenas med vite, innebär det att vitesförbudet inte skulle fylla den avsedda funktionen. Därför måste bestämmelsen i 3 kap. 6 § andra stycket TL hindra att ett föreläggande förenas med vite i en situation som den aktuella. Överklagandet skall därför avslås. - Ersättning. Skatteverkets vitesföreläggande har sin grund och är ett ingripande led i en skatteutredning som initierats mot A.N. Kammarrätten finner därför att förutsättningar för ersättning föreligger (prop. 1988/89:126 s. 24). - Mot bakgrund av utgången i målet anser kammarrätten att A.N. skall medges ersättning för sina kostnader i kammarrätten för juridiskt biträde. Ersättningen för det nedlagda arbetet bör i enlighet med gällande rättshjälpstaxa skäligen bestämmas till 8 000 kr. - Domslut. Kammarrätten avslår överklagandet. - Kammarrätten medger A.N. ersättning för kostnader i kammarrätten med 8 000 kr. - Skatteverket överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle ändra kammarrättens dom och döma ut ett vite om 50 000 kr till följd av att A.N. inte hade efterkommit Skatteverkets vitesföreläggande att inkomma med uppgifter om kontokortet. Verket anförde bl.a. följande. Frågan gäller om undantagsregeln i form av vitesförbudet i 3 kap. 6 § andra stycket TL är tillämplig. Förbudet inträder vid samma tidpunkt som en brottsanmälan enligt 17 § skattebrottslagen (1971:69), SkbrL, och 22 § taxeringsförordningen (1990:1236) bör göras till åklagare. Uttryckssättet "det finns anledning att anta” innebär att det måste finnas någon faktisk omständighet som tyder på att brott har begåtts (prop. 1997/98:10 s. 75). Som jämförelse kan även nyttjas den misstankegrad som enligt 23 kap. 1 § RB krävs för att förundersökning skall inledas. I förarbetena till reglerna om förundersökning anges bl.a. att det måste finnas en i någon mån preciserad brottsmisstanke men att misstanken kan vara vag och gärningsmannen kan vara okänd (prop. 1994/95:23 s. 76). Kammarrättens och länsrättens tolkning av innebörden av ”anledning att anta" innebär, enligt verkets uppfattning, att nivån för misstankegraden enligt 3 kap. 6 § TL skulle vara väsentligt lägre än den motsvarande nivån enligt 17 § SkbrL och enligt 23 kap. 1 § RB, vilket inte kan ha varit lagstiftarens mening. En åtalsanmälan skall ske först vid en konkret misstanke om att en brottslig gärning har begåtts och samma syn bör gälla även vid tillämpningen av 3 kap. 6 § andra stycket TL. Det bör i det enskilda fallet krävas att ett visst mått av konkreta uppgifter föreligger som talar för att skattetillägg skall komma att tas ut för att vitesförbudet skall aktualiseras. Enbart förekomsten av ett kontokort knutet till en utländsk bank, som inte satt några spår i deklarationen, utgör inte i sig typiskt sett någon sådan situation att en åtalsanmälan skulle kunna komma i fråga eller att skattetillägg skulle kunna antas komma att tas ut. Kontrolluppgifterna i den aktuella utredningen och frågeställningarna i föreläggandet ger inte Skatteverket någon konkret anledning att anta att det finns oredovisat kapital och oredovisade intäkter. Det föreligger således inte grund för någon åtalsanmälan och därmed inte heller skäl för antagande att skattetillägg skall tas ut. Under dessa förhållanden bör vitesförbudet inte aktualiseras. Enbart ett agerande från den skattskyldiges sida i linje med hur A.N. agerat kan enligt Skatteverkets mening inte medföra att vitesförbudet aktualiseras. Denna bedömning måste i stället göras på objektiva grunder och med utgångspunkt i de faktiskt kända omständigheterna. Skulle ett bristande efterkommande på de grunder som A.N. anfört godtas, vore vitesinstitutet som påtryckningsmedel helt verkningslöst. Någon sådan tolkning kan inte gärna ha varit lagstiftarens mening, eftersom vitesinstitutet i så fall borde ha avskaffats i sin helhet. Det är vidare svårt att se i vilka andra situationer som föreläggande med vite skulle kunna användas när det gäller uppgifter för kontroll av den skattskyldiges självdeklaration. Det råder i förevarande fall en total avsaknad av information om eventuella inkomster eller tillgångar och även kontoinnehav. Likaså finns ingen närmare information om huruvida dessa eventuella inkomster/tillgångar skulle ha varit av skattepliktig karaktär eller inte. Det kan således mycket väl röra sig om ett konto med betalkort, vilket för övrigt A.N. påstått, och att medel inte har funnits vid ett årsskifte som skulle ha medfört förmögenhetsskatt. Likaså är okänt om medlen till någon del har haft sin uppkomst i skattepliktiga inkomster. Beaktas bör även att det enligt 5 kap. 8 § 5 TL inte är möjligt att ta ut skattetillägg om det skattebelopp som kunde ha undandragits är obetydligt. Vid den administrativa tillämpningen har Skatteverket ansett en kapitalinkomst om 5 000 kr som obetydlig, medan för skattepliktig förmögenhet har gällt ett motsvarande belopp om 100 000 kr. Även om viss ränta eller en behållning på kontot skulle ha funnits vid ett årsskifte och som i sig skulle ha redovisats i deklarationen så är detta inte tillräckligt för ett antagande att skattetillägg skulle komma att tas ut. Det går därför inte ens med lågt ställda beviskrav att på så lösa grunder komma fram till att kravet på att den gärning som har begåtts kunnat antas leda till skattetillägg i detta fall. Någon möjlighet att tredjemansförelägga den utländska banken finns inte. Konsekvensen av underinstansernas domar är att Skatteverket har betagits vitesinstitutet som medel att införskaffa uppgifter i en situation som den förevarande. - A.N. bestred bifall till överklagandet och yrkade ersättning med 17 500 kr för ombudskostnader i Regeringsrätten. Hon anförde bl.a. följande. Syftet bakom Skatteverkets föreläggande är att kontrollera att uppgifterna i hennes deklaration är korrekta. Om det förhåller sig på det sättet att hon i deklarationen utelämnat skattepliktiga inkomster eller skattepliktigt kapital är det tveklöst så att hon inte har någon skyldighet att efterkomma föreläggandet. Skatteverket för dock ett resonemang som baseras på att skyldigheten upphör först om och när det hos Skatteverket finns "ett visst mått av konkreta uppgifter som talar för att skattetillägg skall komma att tas ut". Synsättet baseras på att vitesinstitutet annars vore helt verkningslöst som påtryckningsmedel. Att vitesinstitutet blir verkningslöst i alla de fall den skattskyldige har något att dölja som kan leda till skattetillägg och/eller straffrättslig påföljd är en direkt följd av lagstiftningen och principen att ingen kan tvingas att ange vare sig själv eller någon annan för oegentligheter som kan föranleda rättspåföljd av angivet slag. Skatteverket har tillgång till den konkreta uppgiften att hon innehaft ett kontokort utställt av UBS. Vilka uppgifter som Skatteverket i övrigt har tillgång till är inte känt för henne. De uppgifter som finns om kontokortet utgör, tillsammans med det förhållandet att hon inte har deklarerat innehav av några medel hos UBS, uppenbarligen anledningen till vitesföreläggandet. Härtill kommer de uppgifter som hon inte har fått ta del av. Oavsett vad dessa innehåller innebär Skatteverkets strävan i realiteten således inget annat än att man önskar få fram uppgifter som kan läggas till grund för beskattning av henne. Eftersom ett beskattningsbeslut måste vara baserat på att det finns odeklarerade medel, är det uppenbart att skattetillägg kommer att påföras om det skulle visa sig att så är fallet. Redan det nu angivna visar att det finns ett - för att citera Skatteverket - "visst mått av konkreta uppgifter". Vitesförbudet har tillkommit i en strävan att anpassa den svenska lagstiftningen till de krav som uppställs i Europakonventionen. Kraven i fråga har särskilda rättsliga värden och de utmärker i en rättsstat det judiciella förfarandet inklusive en persons rättigheter till sitt försvar. Kraven får inte frångås av den anledningen att de åberopas på ett sådant sätt att de försvårar, eller kanske till och med förhindrar, en myndighets arbete. Kraven innefattar vidare att ingen under tvång skall behöva lämna uppgifter som kan föranleda skattetillägg eller straffrättslig påföljd. I detta ärende är det uppenbarligen så att Skatteverket har tillgång till uppgifter som man högst sannolikt har lagt till grund för en intern uppfattning med innebörd att det här finns oredovisade intäkter och oredovisat kapital. De uppgifter man har räcker dock inte till för att fatta beskattningsbeslut inklusive beslut om skattetillägg. Vad Skatteverket då gör, i syfte att få fram underlag härför, är att man riktar ett vitesföreläggande mot den skattskyldige. Skatteverket försöker få fram uppgifter som kan visa att hon inte har redovisat samtliga skattepliktiga intäkter och/eller skattepliktiga förmögenhetstillgångar. Det skydd som föreskrivs i 3 kap. 6 § andra stycket TL skulle endast bli illusoriskt med Skatteverkets uppfattning. En rättstillämpning i enlighet med denna skulle även strida mot Europakonventionens bestämmelser. - Regeringsrätten (2007-06-07, Billum, Almgren, Kindlund, Knutsson): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 3 kap. 5 § TL får Skatteverket förelägga den som är eller kan antas vara skattskyldig att lämna uppgift, visa upp handling eller lämna över en kopia av handling som behövs för kontroll av att uppgifterna i hans självdeklaration är riktiga eller annars för hans taxering. - Ett föreläggande enligt 3 kap. 5 § TL får enligt 3 kap. 6 § TL förenas med vite, om det finns anledning att anta att det annars inte följs. Av andra stycket framgår att första stycket inte gäller om det finns anledning att anta att den skattskyldige eller, om denne är en juridisk person, ställföreträdaren för den skattskyldige har begått en gärning som är straffbelagd eller kan leda till skattetillägg och föreläggandet avser utredning av en fråga som har samband med den misstänkta gärningen. - Europakonventionen är, med de tillägg till konventionen som gjorts genom dess tilläggsprotokoll, svensk lag (SFS 1994:1219). Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen gäller bl.a. att var och en som anklagas för brott är berättigad till en opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol. I rätten till en sådan rättegång har enligt Europadomstolens praxis ansetts ingå en rätt för en misstänkt person att förhålla sig passiv under förfaranden som avser prövning av anklagelser för brott. Rätten att vara passiv innebär bl.a. att en person som vägrat lämna en handling med för honom själv besvärande innehåll inte får straffas eller bli föremål för tvångsåtgärder i syfte att han skall förmås att aktivt medverka till att handlingen lämnas (RÅ 1996 ref. 97, jfr Europadomstolens domar i målen Funke mot Frankrike, Saunders mot Storbritannien samt J. B. mot Schweiz). Skattetillägg faller in under artikel 6 i Europakonventionen (RÅ 2000 ref. 66 I). - Mot bakgrund av det nu anförda utvidgades år 2003 det förbud mot vitesföreläggande som dittills gällt endast det fall att det fanns anledning att misstänka någon för brott till att omfatta även det fall att det finns anledning att anta att någon kan komma att påföras skattetillägg. I förarbetena till den nya bestämmelsen i 3 kap. 6 § andra stycket TL (prop. 2002/03:106 s. 180 f. och 232) anfördes bl.a. följande. Regeringen gör, till skillnad från kommittén, bedömningen att även om försiktighet måste iakttas vid tolkningen av Europadomstolens praxis så kan av dess hittillsvarande praxis ingen annan slutsats dras än att rätten att inte behöva belasta sig själv inträder först när den enskilde i någon mening kan anses anklagad för ett brott. Av Europadomstolens praxis följer att härmed avses inte endast när en formell anklagelse har riktats mot den enskilde utan även när en myndighet har vidtagit någon åtgärd som lett till att personens situation väsentligen har påverkats av att det föreligger en misstanke mot honom. Av två domar mot Sverige år 2002 kan ledning hämtas för när denna tidpunkt inträffar beträffande skattetillägg. Europadomstolen gjorde i det ena fallet bedömningen att den skattskyldige skulle anses anklagad i Europakonventionens mening när han erhållit skattemyndighetens övervägande om att ta ut skattetillägget och i det andra fallet att den skattskyldige skulle anses anklagad när han erhållit skattemyndighetens revisionspromemoria med förslag om att ta ut skattetillägg. Det kan därmed inte bli aktuellt att ålägga den skattskyldige att lämna uppgifter som kan verka belastande för den enskilde efter dessa tidpunkter. Regeringen anser emellertid att det är lämpligt att låta skyddet för den enskilde med avseende på skattetilläggsprocessen inträda redan när skattemyndigheten finner anledning att anta att den skattskyldige lämnat en uppgift eller annars förfarit på ett sätt som kan leda till skattetillägg. Härigenom kommer tidpunkten alltjämt att vara densamma som den som gäller för när brottsanmälan bör göras till åklagaren enligt 17 § SkbrL. - Regeringsrätten gör följande bedömning. - Ett föreläggande enligt TL att inkomma med uppgifter får således inte förenas med vite om det finns anledning att anta att den skattskyldige har begått en gärning som kan leda till skattetillägg och föreläggandet avser utredning av en fråga som har samband med den misstänkta gärningen. Frågan i målet är om det i förevarande fall har funnits en sådan anledning att anta att den skattskyldige har begått en gärning som kan leda till skattetillägg. - Regeringsrätten erinrar först om att uttryckssättet "finns anledning att anta" i 3 kap. 6 § andra stycket TL, vilket överensstämmer med uttryckssättet i 23 kap. 1 § RB, inte tar sikte på exakt samma omständigheter när det gäller skattetillägg som när det gäller ett misstänkt brott. Detta sammanhänger med att det för ansvar enligt SkbrL förutsätts att uppsåt eller grov oaktsamhet kan styrkas. Så är inte fallet beträffande påförande av skattetillägg, där det kan vara tillräckligt att den skattskyldige lämnat en oriktig uppgift eller utelämnat en uppgift som han varit skyldig att lämna. Det betyder att det kan finnas anledning att anta att skattetillägg kan komma att påföras även i ett fall där det inte finns anledning att anta att den skattskyldige begått en gärning som är straffbelagd i SkbrL. - A.N. har, vid de förfrågningar från Skatteverket som föregått vitesföreläggandet, förnekat att hon innehaft tillgångar utanför Sverige och uppgett att hon inte innehaft något utländskt bankkonto. Den omständigheten att Skatteverket trots detta förelagt A.N. vid vite att inkomma med de begärda uppgifterna visar att verket inte fäst tilltro till hennes uppgifter. Vitesföreläggandet måste således ha syftat till att få fram sådana uppgifter som inte har redovisats i hennes självdeklaration men som enligt Skatteverkets uppfattning borde ha redovisats. Skatteverket har således haft anledning att anta att A.N:s uppgiftslämnande var förenat med sådana brister att skattetillägg skulle kunna komma att påföras. - Mot bakgrund av det sagda finner Regeringsrätten, i likhet med kammarrätten, att bestämmelsen i 3 kap. 6 § andra stycket TL hindrar att ett föreläggande förenas med vite i en situation som den aktuella. Den omständigheten att det är oklart om A.N:s förfarande faktiskt varit sådant att det skulle kunna leda till skattetillägg föranleder ingen annan bedömning. - A.N. bör beviljas ersättning för sina kostnader i Regeringsrätten enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. med yrkat belopp. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet. - Regeringsrätten beviljar A.N. ersättning av allmänna medel för kostnader i Regeringsrätten med 17 500 kr. (fd II 2007-05-02, Hedberg)