RÅ 2007:20
En person har efter två (I) respektive tre (II) tidsbegränsade anställningar hos ett bemanningsföretag ansetts som arbetslös och berättigad till arbetslöshetsersättning.
I
T.F. hade under tiden den 8 april - den 12 juli 2002 en tidsbegränsad anställning hos bemanningsföretaget Proficio AB. Under tiden den 5 augusti - den 20 december samma år hade han ytterligare en tidsbegränsad anställning hos samma företag. T.F. ansökte om arbetslöshetsersättning fr.o.m. den 23 december 2002. Metallindustriarbetarnas Arbetslöshetskassa avslog i omprövningsbeslut den 7 februari 2003 T.F:s ansökan. Som skäl för beslutet angav arbetslöshetskassan huvudsakligen att T.F. återkommande hade anlitats av ett bemanningsföretag och därför saknade rätt till ersättning.
T.F. överklagade omprövningsbeslutet och yrkade att han skulle beviljas arbetslöshetsersättning. Till stöd för sin talan anförde han bl.a. att anställningarna varit vikariat.
Arbetslöshetskassan bestred ändring av sitt beslut.
Länsrätten i Stockholms län (2003-09-26, ordförande Ericius) yttrade: Enligt 9 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring, ALF, föreligger rätt till ersättning vid arbetslöshet för sökande som 1. är arbetsföra och oförhindrade att åta sig arbete för en arbetsgivares räkning minst 3 timmar varje arbetsdag och i genomsnitt minst 17 timmar i veckan, 2. är beredda att anta erbjudet lämpligt arbete under tid för vilken de inte har anmält hinder som kan godtas av arbetslöshetskassan, 3. är anmälda som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen i den ordning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, 4. medverkar till att en individuell handlingsplan upprättas i samband med den offentliga arbetsförmedlingen, och 5. aktivt söker ett lämpligt arbete men inte kan få ett sådant arbete. - Länsrätten gör följande bedömning. - Arbetslöshetskassan har anfört att T.F. inte skall anses som arbetslös eftersom han har haft två tidsbegränsade anställningar vid ett bemanningsföretag. Fråga i målet är således om T.F. skall anses som arbetslös. - Av Försäkringsöverdomstolens praxis framgår att den som vid återkommande tillfällen anlitas av ett personaluthyrningsföretag skall anses vara tillsvidareanställd vid företaget i fråga i den omfattning som svarar mot personens arbetsutbud, dvs. arbetstagarens utbud gentemot arbetsgivaren. Detta gäller oberoende av vad anställningen kallats i det enskilda fallet. T.F. har haft två vikariatsanställningar vid bemanningsföretaget Proficio AB. Han får genom dessa anställningar anses ha återkommande anlitats för uthyrning av ett och samma företag. Länsrätten finner att T.F. inte är att anse som arbetslös och att han därför inte är berättigad till arbetslöshetsersättning. Överklagandet skall således avslås. - Länsrätten avslår överklagandet.
I överklagande hos kammarrätten vidhöll T.F. sin talan.
Arbetslöshetskassan bestred bifall till överklagandet.
Kammarrätten i Stockholm (2005-06-22, Hallberg, Ganting, Eriksson, referent, samt nämndemännen Strid och Andersson) yttrade: Av anställningsavtal mellan T.F. och Proficio AB framgår att T.F. har haft en tidsbegränsad anställning (vikariat) som ambulerande mellan den 8 april 2002 och den 5 juli 2002. Något anställningsavtal beträffande anställningen mellan den 5 augusti 2002 och den 20 december 2002 har inte getts in. - Kammarrätten gör följande bedömning. - En person som återkommande anlitas av samma personaluthyrningsföretag för att hyras ut anses enligt Försäkringsöverdomstolens praxis som tillsvidareanställd hos företaget i den omfattning som motsvarar personens arbetsutbud och har därmed inte rätt till ersättning. - Innan T.F. sökte ersättning den 23 december 2002 hade han under året haft två tidsbegränsade anställningar hos ett personaluthyrningsföretag. Frågan är om han därmed skall anses ha anlitats återkommande. Den språkliga innebörden av ordet återkommande torde vara att två anställningar i princip är tillräckligt. Kammarrätten anser dock att utrymme måste finnas att beakta även andra omständigheter såsom att lång tid har förflutit mellan de två anställningarna eller att den sökande haft ett annat arbete däremellan. - I förevarande fall har knappt en månad förflutit mellan den första och den andra anställningen. Båda anställningarna var tidsbegränsade. Dessutom har T.F. redan efter den första anställningen fått skriftlig information från arbetslöshetskassan enligt vilken han inte skulle anses berättigad till ersättning om han på nytt tog anställning vid samma bemanningsföretag. Med beaktande av dessa omständigheter finner kammarrätten att arbetslöshetskassan har haft fog för sitt beslut att vägra honom arbetslöshetsersättning från och med den 23 december 2002. Överklagandet skall därför avslås. - Kammarrätten avslår överklagandet.
Regeringsrätten
T.F. överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens och länsrättens domar samt arbetslöshetskassans beslut att inte utge arbetslöshetsersättning fr.o.m. den 23 december 2002.
Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF) bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Den som vid åtminstone två tillfällen med inte alltför långt mellanrum åtar sig uppdrag åt ett och samma bemanningsföretag för att hyras ut kan inte anses som arbetslös i arbetslöshetsförsäkringens mening. T.F. har under år 2002 haft två tidsbegränsade anställningar, med ungefär en månads mellanrum, hos ett bemanningsföretag för att hyras ut. Han skall därmed betraktas som tillsvidareanställd och är inte berättigad till arbetslöshetsersättning. Den omständigheten att han påstår sig ha vikarierat för en annan person förändrar inte detta ställningstagande, då det inte har framkommit att vikariatet primärt är hänförligt till bemanningsföretagets egen organisation.
Regeringsrätten (2007-04-27, Nordborg, Eliason, Hamberg, Brickman, Knutsson) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. En grundförutsättning för att en person skall ha rätt till arbetslöshetsersättning är givetvis att personen i fråga är arbetslös. Någon definition av detta begrepp finns emellertid inte i ALF utan ledning får hämtas främst från förarbeten och praxis. Som arbetslös brukar den anses som på grund av arbetsbrist inte kan utföra avlönat arbete för annans räkning och inte heller utför arbete för egen räkning i affärsmässigt, vinstgivande syfte. För arbetstagare inträder arbetslöshet i normalfallet när anställningen upphör. (Se bl.a. SOU 1971:42 s. 130, prop. 1973:56 s. 174 och 229-230, SOU 1996:150 s. 100 och FÖD 1992:20.)
Av utredningen i målet framgår att T.F. under tiden den 8 april - den 12 juli 2002 hade en tidsbegränsad anställning hos bemanningsföretaget Proficio AB. Enligt ingivet anställningsavtal utgjorde anställningen ett vikariat för en namngiven person. Under tiden den 5 augusti - den 20 december samma år hade T.F. ytterligare en tidsbegränsad anställning hos samma företag. Av föreliggande arbetsgivarintyg framgår att även denna anställning var ett vikariat. Frågan i målet är om T.F. efter dessa anställningar hos bemanningsföretaget kan anses som arbetslös eller om det förhållandet att de båda anställningarna ägt rum hos ett och samma företag medför att han skall anses som tillsvidareanställd av företaget, vilket är IAF:s uppfattning.
Före den 1 juli 1993 var bemanningsföretagen underkastade vissa begränsningar i förhållande till vad som gäller enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd, LAS, vad avsåg möjligheterna att träffa tidsbegränsade anställningsavtal. Fr.o.m. nämnda datum gäller inte dessa begränsningar utan numera har även bemanningsföretagen rätt att träffa tidsbegränsade avtal i den utsträckning som följer av LAS (se SOU 1992:116 s. 106 ff. och prop. 1992/93:218 s. 32 ff.).
Avtal om tidsbegränsad anställning får enligt 5 § LAS träffas bl.a. om det föranleds av arbetets särskilda beskaffenhet eller av tillfällig arbetsanhopning eller om det avser vikariat. Vidare följer av 5 a § att avtal även i andra fall får träffas om tidsbegränsad anställning med vissa restriktioner. Av 2 § framgår att avvikelser från bestämmelserna i bl.a. 5 och 5 a §§ får göras genom kollektivavtal.
Enligt gällande kollektivavtal för bemanningsföretag mellan Tjänsteföretagens Arbetsgivarförbund och samtliga LO-förbund gäller i stället för 5 och 5 a §§ LAS följande. Arbetsgivare och arbetstagare kan träffa överenskommelse om anställning för viss tid. Sådant avtal får inte överstiga sex månader men kan uppgå till tolv månader om det godkänns av den lokala arbetstagarorganisationen. Avtal om ny visstidsanställning kan träffas efter tolv månader från den senaste visstidsanställningens upphörande eller tidigare efter lokal överenskommelse. Visstidsanställning kan avbrytas i förtid med en uppsägningstid om 14 dagar. Härutöver kan avtal enligt lag, dvs. LAS, träffas för bl.a. vikariat.
Regeringsrätten gör följande bedömning.
Annat har i målet inte framkommit än att de två visstidsanställningar som T.F. hade hos bemanningsföretaget under år 2002 var vikariat och att syftet med vikariaten var att tillfälligt ersätta hos bemanningsföretaget anställd personal. Vidare framgår inte annat än att de två vikariaten var förenliga med såväl LAS som inom branschen gällande kollektivavtal. T.F. får under sådana förhållanden betraktas som arbetslös efter det att den andra anställningen hos företaget upphört den 20 december 2002. Han har därför efter denna tid haft rätt till arbetslöshetsersättning under förutsättning att han i övrigt uppfyllt villkoren för att vara berättigad till sådan ersättning. Det bör ankomma på arbetslöshetskassan att närmare utreda och pröva detta.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver underinstansernas avgöranden och visar målet åter till arbetslöshetskassan för fortsatt handläggning.
II
T.F. hade under tiden den 23 april - den 9 juni 2003 sin tredje visstidsanställning hos bemanningsföretaget Proficio AB. Han ansökte om arbetslöshetsersättning fr.o.m. den 10 juni 2003. Metallindustriarbetarnas Arbetslöshetskassa avslog i omprövningsbeslut den 8 augusti 2003 T.F:s ansökan. Beslutet motiverades med att han hade haft upprepade korta anställningar hos ett bemanningsföretag.
T.F. överklagade omprövningsbeslutet och yrkade att han skulle beviljas arbetslöshetsersättning. Till stöd för sin talan anförde han bl.a. att hans första två anställningar hos Proficio AB var vikariatsanställningar.
Arbetslöshetskassan bestred ändring av beslutet.
Länsrätten i Stockholms län (2003-09-26, ordförande Ericius) yttrade: Enligt 9 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring, ALF, - - - (samma lydelse som i länsrättens dom i I, första stycket). - Länsrätten gör följande bedömning. - Arbetslöshetskassan har anfört att T.F. inte skall anses som arbetslös eftersom han har haft tre tidsbegränsade anställningar vid ett bemanningsföretag. Fråga i målet är således om T.F. skall anses som arbetslös. - Av Försäkringsöverdomstolens praxis framgår att den som vid återkommande tillfällen anlitas av ett personaluthyrningsföretag skall anses vara tillsvidareanställd vid företaget i fråga i den omfattning som svarar mot personens arbetsutbud, dvs. arbetstagarens utbud gentemot arbetsgivaren. Detta gäller oberoende av vad anställningen kallats i det enskilda fallet. T.F. har haft tre anställningar vid bemanningsföretaget Proficio AB. T.F. får genom dessa tre anställningar anses ha återkommande anlitats för uthyrning av ett och samma företag. Länsrätten finner att T.F. inte är att anse som arbetslös och att han därför inte är berättigad till arbetslöshetsersättning. Överklagandet skall således avslås. - Länsrätten avslår överklagandet.
I överklagande hos kammarrätten vidhöll T.F. sin talan.
Arbetslöshetskassan bestred bifall till överklagandet.
Kammarrätten i Stockholm (2005-06-22, Hallberg, Ganting, Eriksson, referent, samt nämndemännen Strid och Andersson) yttrade: Av anställningsavtal mellan T.F. och Proficio AB framgår följande. T.F. har haft en tidsbegränsad anställning (vikariat) mellan den 8 april 2002 och den 5 juli 2002. Under perioden den 23 april 2003 t.o.m. den 22 oktober 2003 har han haft en tidsbegränsad anställning. Han har vid båda tillfällena varit anställd som ambulerande. Något anställningsavtal beträffande anställningen mellan den 5 augusti 2002 och den 20 december 2002 har inte getts in. - Kammarrätten gör följande bedömning. - En person som återkommande anlitas av samma personaluthyrningsföretag för att hyras ut anses enligt Försäkringsöverdomstolens praxis som tillsvidareanställd hos företaget i den omfattning som motsvarar personens arbetsutbud och har därmed inte rätt till ersättning. När T.F. den 10 juni 2003 ansökte om ersättning hade han under loppet av 14 månader haft tre tidsbegränsade anställningar hos samma personaluthyrningsföretag. Från den senaste anställningen blev han uppsagd i förtid på grund av arbetsbrist. Kammarrätten instämmer i underinstansernas bedömning att han på grund av sina återkommande anställningar hos ett personaluthyrningsföretag inte är berättigad till arbetslöshetsersättning. Att han blivit uppsagd från den senaste anställningen medför inte någon annan bedömning eftersom även denna anställning enligt ingivet anställningsavtal var tidsbegränsad. T.F:s överklagande skall således avslås. - Kammarrätten avslår överklagandet.
Regeringsrätten
T.F. överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens och länsrättens domar samt arbetslöshetskassans beslut att inte utge arbetslöshetsersättning fr.o.m. den 10 juni 2003.
Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF) bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Den som vid åtminstone två tillfällen med inte alltför långt mellanrum åtar sig uppdrag åt ett och samma bemanningsföretag för att hyras ut kan inte anses som arbetslös i arbetslöshetsförsäkringens mening. T.F. har inom en tidsperiod om ca 14 månader haft tre tidsbegränsade anställningar hos ett bemanningsföretag för att hyras ut. Anställningarna har omfattat mellan tre och fem månader och uppehållen däremellan har varit ännu kortare. Han skall därmed betraktas som tillsvidareanställd och är inte berättigad till arbetslöshetsersättning. Den omständigheten att han påstår sig ha vikarierat för en annan person förändrar inte detta ställningstagande, då det inte har framkommit att vikariatet primärt är hänförligt till bemanningsföretagets egen organisation. Inte heller den omständigheten att den senaste anställningen avbröts i förtid föranleder någon annan bedömning.
Regeringsrätten (2007-04-27, Nordborg, Eliason, Hamberg, Brickman, Knutsson) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. En grundförutsättning - - - (samma lydelse som i Regeringsrättens dom i I, första stycket).
Regeringsrätten har i dom denna dag i mål nr 4940-05 bedömt att T.F. efter det att han innehaft två kortare anställningar under tiden april - december 2002 som vikarie hos bemanningsföretaget Proficio AB skall betraktas som arbetslös. Den 23 april 2003 påbörjade T.F. ytterligare en tidsbegränsad anställning hos samma företag. Enligt ingivet anställningsavtal var den anställningen ursprungligen avsedd att pågå t.o.m. den 22 oktober samma år. Den 26 maj blev dock T.F. uppsagd på grund av arbetsbrist och anställningen upphörde den 9 juni 2003. Frågan i detta mål är om T.F. även efter sistnämnda visstidsanställning hos bemanningsföretaget kan anses som arbetslös.
Annat har i målet inte framkommit än att den aktuella visstidsanställningen, i likhet med vad Regeringsrätten i nyss nämnda mål funnit vara fallet med de två tidigare vikariaten, var förenlig med såväl LAS som inom branschen gällande kollektivavtal. T.F. får under sådana förhållanden betraktas som arbetslös efter det att anställningen hos företaget upphört den 9 juni 2003. Han har därför efter denna tid haft rätt till arbetslöshetsersättning under förutsättning att han i övrigt uppfyllt villkoren för att vara berättigad till sådan ersättning. Det bör ankomma på arbetslöshetskassan att närmare utreda och pröva detta.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver underinstansernas avgöranden och visar målet åter till arbetslöshetskassan för fortsatt handläggning.