SOU 1971:42

Försäkring och annat kontant stöd vid arbetslöshet

Till Statsrådet och Chefen för inrikesdepartementet

Genom beslut 4.3.1966 bemyndigade Kungl Maj:t chefen för inrikesdepartementet att tillkalla högst elva utredningsmän med upp- gift att utreda frågor om kontant stöd vid arbetslöshet. Med stöd av detta bemyndi- gande tillkallade departementschefen 3.6. 1966 såsom utredningsmän riksdagsmannen numera statsrådet Ingemund Bengtsson, ord- förande, riksdagsmännen Erik-Filip Peters- son, Hans Nordgren och Claes Elmstedt, riksdagsledamoten Viola Sandell, utred- ningssekreteraren i Tjänstemännens central— organisation numera avdelningschef i so- cialstyrelsen Annika Baude, kassaförestån- darcn i Metallindustriarbetarnas erkända ar- betslöshetskassa Karl-Axel Bäck, kassaföre- ståndaren i Byggnadsarbetarnas erkända ar- betslöshetskassa numera byrådirektör i ar- betsmarknadsstyrelsen Algot Elf, borgarrå- det Sören Carlson, kanslirådet i inrikesde- partementet Olof Petersson och direktörs— assistenten i Svenska arbetsgivareföreningen Inge Svensson. Enligt departementsprotokol] 10.2.1969 entledigade chefen för inrikesde- partementet statsrådet Bengtsson från upp— draget i utredningen och tillkallade riksdags- mannen Lars Larsson att i statsrådet Bengts- sons ställe vara sakkunnig och tillika ordfö— rande i utredningen.

Vid sitt första sammanträde 15.9.1966 antog utredningsmännen benämningen ut- redningen om kontant stöd vid arbetslöshet (KSA-utredningen).

För att såsom experter biträda utredning-

en har chefen för inrikesdepartementet till- kallat, 16.9.1966 byråcheferna i arbets- marknadsstyrelsen Bernt Erici och Ove Jönsson samt byråchefen i riksförsäkrings- verket Kurt Ljungholm, 2.12.1966 byrådi— rektören i statistiska centralbyrån Margit Strandberg, 25.1.1968 sekreteraren vid Landsorganisationens utredningsavdelning numera byråchef i riksförsäkringsverket Sven F. Bengtson, 22.4.1968 direktören i Sveriges akademikers centralorganisation Lars Tobisson, 15.7.1968 departementsrådet numera rättschef i justitiedepartementet Hans— Olov Stark, 16.10.1968 hovrättsasses- sorn Ingemar Cosmo och 20.11.1968 kan— slirådet i finansdepartementet Stig Wern— lund.

Till sekreterare förordnades 30.8.1966 byrådirektören i arbetsmarknadsstyrelsen Eyvind Harland. Till biträdande sekreterare förordnades 25.7.1967 förste byråinspektö- ren i arbetsmarknadsstyrelsen numera de— partementssekreterare i socialdepartemenå tet Bernt Hedin, 9.9.1969 förste aktuarien numera förste kanslisekreterare i Huddinge kommun Torbjörn Holmquist och 22.5.1970 byrådirektören i arbetsmarknadsstyrelsen Erik Medelberg. Redaktör Tora-Brita Gjöt- terberg har sedan hösten 1969 handhaft re- digeringsarbetet.

För att beaktas vid fullgörandet av ut- redningens uppdrag har Kungl. Maj:t över- lämnat, 9.12.1966 riksdagsmotionerna sam- ma år I: 141 och II: 190 samt I: 227 och

11: 296 jämte andra lagutskottets utlåtande 1966: 70. De återges i bilaga 13 till detta betänkande. Vidare har Kungl Maj:t för beaktande i utredningens arbete överlämnat, 2.2.1968 en utredning inom nordiska arbets- marknadsutskottet beträffande harmonise- ring av nordisk arbetslöshetsförsäkring, 14.11.1969 en skrivelse från arbetsmark— nadsstyrelsen till inrikesdepartementet med framställning rörande nordiskt samarbete för att lösa vissa problem rörande medlem— mar i erkända arbetslöshetskassor i Sverige med bostad i annat nordiskt land, 20.3.1970 en skrivelse från arbetsmarknadsstyrelsen till chefen för inrikesdepartementet angående ändring av bestämmelserna om arbetsvillkor för erhållande av omställningsbidrag. Där- utöver har Kungl Maj:t till utredningen överlämnat, 20.3.1970 handlingarna röran— de en framställning från Statstjänstemän- nens erkända arbetslöshetskassa angående vissa särbestämmelser för lärare i fråga om rätt till ersättning från kassan och 11.12. 1970 handlingarna rörande riksdagens skri— velse 1965: 383 i anledning av väckta mo- tioner angående värdebeständig placering av arbetslöshetskassornas' fondmedel samt framställningar till inrikesdepartementet från Arbetsledarnas erkända arbetslöshets- kassa och Journalisternas erkända arbetslös— hetskassa angående arbetslöshetskassornas fondplacering respektive fondföreskrifter.

Efter särskilda remisser har utredningen avgett följande yttranden till Kungl Maj:t,

3.3.1967 över framställning från arbets— marknadsstyrelsen om höjning av maximi- belopp för kommunala kontantunderstöd och bemyndigande att jämka statsbidrag till sådan .understödsverksamhet,

25.8.1967 över förslag från Landsorga- nisationen till arbetsmarknadspolitiskt hand- lingsprogram, . __ 8.9.1967 över framställning från arbets— marknadsstyrelsen om ändring av vissa be- stämmelser i förordningen om erkända ar- betslöshetskassor och i förordningen om statsbidrag till dessa kassor,

8.9.1967 över framställning från De er- kända arbetslöshetskassornas samorganisa— tion om Vissa ändringar av bestämmelserna

för arbetslöshetsförsäkringen,

24.9.1968 över betänkandet »Konflikt— direktiv» (SOU 1968: 37),

12.11.1969 över riksförsäkringsverkets utredning och förslag till vidgad förtidspen— sionering (stencil 1969: 5),

22.1.1970 över framställning från Stats- tjänstemännens erkända arbetslöshetskassa angående särbestämmelser för lärare i frå- ga om rätt till ersättning från kassan,

17.9.1970 över betänkandet »Understöds- föreningar» (SOU 1970: 23),

5.11.197O över arbetsmarknadsstyrelsens anslagsframställning för budgetåret 1971 /72 i vad gällde höjning av de kommunala kon- tantunderstödens maximibelopp,

24.2.1971 över framställning från De er- kända arbetslöshetskassornas samorganisa- tion om höjning av arbetslöshetsförsäkring— ens dagpenningbelopp och

24.2.1971 över promemoria från inrikes- departementet om den äldre arbetskraftens anställningstrygghet (stencil In 1971: 1).

Kungl Maj:t uppdrog 7.4.1967 åt utred- ningen att med förtur utforma och framläg- ga förslag till stödformer för äldre arbetsta- gare som träffas av särskilda omställnings— svårigheter på arbetsmarknaden. Utred- ningen överlämnade i september 1967 be- tänkande rörande denna del av uppdraget (SOU 1967: 62). Särskilt stöd åt äldre ar- betslösa genomfördes sedan under år 1968 genom ändringar och tillägg i förordningen om erkända arbetslöshetskassor, förordning- en om statsbidrag till sådana kassor och i arbetsmarknadskungörelsen.

Utredningen eller dess sekretariat har un- der arbetets gång haft överläggningar med representanter för dels statliga myndigheter såsom arbetsmarknadsverket, riksförsäk- ringsverket, socialstyrelsen, lantbruksstyrel- sen och skolöverstyrelsen, dels statliga ut- redningar såsom handikapputredningen, låginkomstutredningen, socialutredningen, barnstugeutredningen och utredningen rö- rande den skyddade sysselsättningen, dels vetenskapliga institutioner bla den socio- logiska vid Göteborgs universitet. Överlägg- ningar har vidare ägt rum med representan- ter för Svenska kommunförbundet samt för

olika kommuner och landsting, allmänna försäkringskassor, erkända arbetslöshetskas- sor, arbetstagares och arbetsgivares organi- sationer jämte företagarorganisationer. Stu- diebesök har gjorts i Danmark och Norge.

Utredningen får härmed överlämna sitt slutbetänkande. Reservationer har avgetts av ledamöterna Svensson och Olof Peters- son. Särskilda yttranden har avgetts av leda- möterna Elmstedt, Erik Filip Petersson och Nordgren samt av experterna Erici och To- bisson.

Stockholm den 29 april 1971.

Lars Larsson

Erik F Petersson Hans Nordgren Claes Elmstedt Viola Sandell Annika Baude Karl-Axel Bäck Algot Elf Sören Carlson Olof Petersson Inge Svensson

/ Eyvind H arland

1 Förslag till lag om arbetslöshetsförsäk- ring ............... 2 Förslag till lag om kontant arbets- marknadsstöd .......... 3 Förslag till lag om särskild arbetsgivar- avgift till arbetslöshetsförsäkringen 4 Förslag till lag om ändring i förord- ningen (1959: 552) angående upphörd av vissa avgifter enligt lagen om all- män försäkring rn m 5 Förslag till kungörelse om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor . . . 6 Förslag till lag om ändring i kommu- nalskattelagen (1928: 370) Sammanfattning av utredningens förslag Reservationer och särskilda yttranden .

Kapitel ] KSA-utredningens uppdrag . .

Kapitel 2 Inledning ......... 2.1 Historik ............ 2.1.1 Förhållanden före år 1908 . . 2.1.2 Statsmakternas tidigare be- handling av statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring . . Utredningar och propositio—

ner m m före år 1935 . . .

Ändringar under åren 1935—

1956 ..........

Ändringar efter år 1956 . .

2.2 Arbetsmarknadspolitikens mål och medel ............. 2.2.1 Mål 2.2.2 Medel .......... Planering ........ Arbetsförmedling ..... Arbetsmarknadsutbildning .

13

29

35

36

38

41 45 57

65

68 68 68

70

70

72 76

77 77 79 79 79 80

Flyttningsbidrag Sysselsättningsskapande me— del ........... 2.3 Gällande system för kontant stöd vid arbetslöshet ........... 2.3.1 Arbetslöshetsförsäkringen. Gällande lagstiftning . . . Arbetslöshetskasseförord- ningen ......... Statsbidragsförordningen 2.3.2 Kommunalt kontantunderstöd. Gällande lagstiftning . . . 2.3.3 Statligt omställningsbidrag. Gällande lagstiftning . 2.4 Internationella överenskommelser . 2.4.1 ILO-konvention ...... 2.4.2 Europarådets avtal om social trygghet rn rn 2.4.3 Konvention mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om social trygghet . . 2.4.4 Konvention mellan Sverige och Italien om social trygghet . . 2.4.5 Konvention mellan Storbritan- nien och Sverige om social trygghet .......... 2.4.6 Överenskommelse mellan Dan- mark, Finland, Island, Norge och Sverige om bestämmelser för tillgodoräknande av av- gifts- och arbetsperioder för arbetslöshetsförsäkrade som flyttar mellan respektive länder

Kapitel 3 Principiella överväganden och ställningstaganden 3.1 Inledande synpunkter

80

81

81 83

84 85 86 86

87

87

87

88

88

3.2 Allmänna förhållanden på arbets- marknaden ........... Inledning Arbetskraften, deltidsarbete delårsarbete . Arbetslösheten ....... Handikappade m fl ..... Företagare och medhjälpare, fria yrkesutövare ...... Fördelning efter sysselsättning Sammanfattning ...... 3.3 Stödsystem ........... 3.3.1 Allmänna synpunkter . . . . 3.3.2 Arbetslöshetsförsäkringen . . 3.3.3 Omfattningen av försäkrings- skyddet vid arbetslöshet . . . 3.3.4 Sammanfattning och ställnings- taganden 3.4 Skattefrågor Gällande rätt ........ Utredningens överväganden och förslag ......... 3.5 Frågor rörande den nordiska arbets- marknaden ........... 3.5.1 Harmonisering av nordisk ar- betslöshetsförsäkring . . 3.5.2 Nordisk grånsarbetsmarknad

Kapitel 4 Föreningsrättsliga bestämmel- ser om arbetslöshetskassor 4.1 Allmänt om de erkända arbetslös- hetskassoma 4.1.1 Inledning 4.1.2 Arbetslöshetskassornas ekono-

4.1.3 Arbetslöshetskassornas fonder 4.2 Arbetslöshetskassoma och under- stödsföreningslagen 4.2.1 Inledning 4.2.2 1960 års arbetslöshetsförsäk- ringsutredning ....... 4.2.3 Utredning för översyn av UFL 4.2.4 KSA-utredningens övervägan- den ............ 4.3 Medlemskap 4.3.1 Nuvarande förhållanden . . . 4.3.2 Utredningens överväganden och förslag Kassornas verksamhetsom- råden .......... Åldersgränser ...... Andra frågor om medlem-

93 93

93 95 96 97 99 99 100 100 103 106 108 109 109 109 110 110

111

113

113 113

114 114

114 114

116 116

117 119 119 120

120 122

4.4 Beslut om stadgeändring, likvidation och överlåtelse 4.4.1 Nuvarande förhållanden . . . 4.4.2 Förslaget till ny UFL . . . . 4.4.3 Arbetsmarknadsstyrelsens un- dersökning 4.4.4 Utredningen ........ 4.5 Fondplacering 4.5.1 Nuvarande förhållanden . . . 4.5.2 Framställningar ....... 4.5.3 Förslag till ny UFL ..... 4.5.4 Utredningen ........

Kapitel 5 Allmänna förutsättningar för rätt till försäkringsersättning och kontant arbetsmarknadsstöd ......... 5.1 Arbetslös Allmänna synpunkter . . . . 5.1.1 Arbetslöshetens inträde . . . Arbetstagare ....... Företagare Överväganden och förslag angående företagare . . . . Tidigare ej förvärvsarbetan— de 5.1.2 Arbetslöshetens fortsättning och upphörande ...... 5.2 Ålder 5.2.1 Gällande bestämmelser . . . 5.2.2 Överväganden och förslag be- träffande högsta åldersgräns och pensionärer Kontant arbetsmarknads- stöd Arbetslöshetsförsäkringen . Förslag angående arbetslös- hetsförsäkring 5.2.3 Lägsta åldersgräns 5.3 Arbetsför 5.3.1 Allmänna synpunkter . . . . 5.3.2 Sjukdom 5.3.3 Förtidspension ....... 5.3.4 Yrkesskada 5.4 Oförhindrad att förvärvsarbeta . . 5.4.1 Lokal bundenhet ...... 5.4.2 Hinder på grund av arbets- marknadsutbildning . . 5. 4. 3 Säsongbegränsning och arbete för egen räkning ...... Kollektiva säsongbegräns- ningar Individuell begränsning av arbetsutbud mm . . . . Förslag ......... 5.4.4 Deltidsarbete

130 130 130 132 132 133

134

136

136 137 137

138

138 138

141 141 142 142 143 144 146 146 147

149

149

149

150 151

5.5 Den offentliga arbetsförmedlingen och den enskilde arbetssökanden . . 5.5.1 Arbetsförmedlingens organisa-

tion ........... Nuvarande förhållanden . . Föreslagen ny kontorsorga— nisation ......... De olika kontorstypernas arbetsuppgifter och organi- sation .......... Differentierad service . . . Personalbehov ...... 5.5.2 Arbetsförmedlingens service till enskilda arbetssökande . . Allmän mottagning och öp- pen platsinformation Fackexpeditioner ..... Utbildningsutredning . . . Omställningsutredning Informativa samråd . . . . Rekrytering och ackvisition Pågående rationaliserings- åtgärder ......... 5.5.3 Arbetslösa kassamedlemmars kontakt med arbetsförmed- lingen ........... Nuvarande förhållanden . . Försöksverksamhet med te- lefonanmälan om arbetslös- het ........... Intyg om anmälan och kon- takt med arbetsförmedlingen Utredningens synpunkter 5.5.4 Arbetsförmedlingens speciella funktioner för arbetslöshets- försäkrade ........ Allmänna synpunkter . . . Fritt och övervägt val av ar- bete .......... Rådrum ......... Allmänna förutsättningar för ersättningsrätt . . . . 5.5.5 Arbetslöshetskassornas kon- takt med arbetsförmedlingen för kontroll av ersättningsrätt . Nuvarande förhållanden . . Utredningen ....... 5.5.6 Arbetsmarknadsorganens upp- gifter i fråga om sökande av kontant arbetsmarknadsstöd .

5.6 Lämpligt arbete ......... 5.6.1 Gällande regler .......

5.6.2 Tidigare överväganden 5.6.3 Utredningens undersökningar 5.6.4 Under utredningen framkomna

152

153 153

154

154 155 156

157

157 158 159 159 160 161

161

161 161

162

162 163

164 164

164 165

165

166 166 167

168 169 169 169 171

erfarenheter, önskemål och synpunkter ........ 5.6.5 Utredningens överväganden och förslag ........ Inledande synpunkter . . . 5.6.6 Hänsynen till den arbetssökan- des förutsättningar, önskemål och personliga förhållanden i övrigt ........... Skälig lön ........ Arbetskontlikt Arbetarskydd ...... 5.7 Självförvållad arbetslöshet . 5.7.1 Gällande bestämmelser 5.7.2 Under utredningen framkomna önskemål och synpunkter be- träffande arbetslöshetsförsäk- ring 5.7.3 Arbetslöshetsförsäkringen. Ut- redningens principiella övervä- ganden och förslag ..... Påföljd vid Självförvållad ar- betslöshet ........ 5.7.4 Kontant arbetsmarknadsstöd. Utredningens förslag till på- följder vid självförvållad ar- betslöshet ......... 5.8 Självförvållad arbetslöshet i sam- band med arbetsmarknadsutbild- ning .............. Gällande bestämmelser Överväganden och förslag . .

Kapitel 6 Arbetslöshetsförsäkringen . . 6.1 Avgifts- och arbetsvillkor .....

6.1.1 12-månadersvillkoret .

Nuvarande förhållanden . .

Överväganden och förslag .

6.1.2 5-månadersvillkoret .....

Nuvarande förhållanden . .

Överväganden och förslag

rörande avgiftsvillkor . . .

Överväganden och förslag

rörande arbetsvillkor . . .

6.2 Karensvillkor .......... 6.2.1 Nuvarande förhållanden mm 6.2.2 Överväganden ....... Allmänna synpunkter . Anmälningsdagen . Enstaka arbetslös dag . . . 6.2.3 Förslag .......... 6.3 Ersättningstid ......... 6.3.1 Ersättningsperiodens längd . .

Nuvarande förhållanden . .

Överväganden ......

174 177 179 179 180 180

180

181

183

Förslag ......... 6.3.2 Ersättningsförbjudna dagar Nuvarande förhållanden . . Överväganden ...... Förslag ......... 6.4 Ersättningsbelopp ........ 6.4.1 Utveckling sedan början av 1950-talet ......... 6.4.2 Överväganden och förslag be- träffande dagpenning . . . . Allmänt ......... Frågor om dagpenningklas- ser ........... Möjligheter till automatisk reglering av dagpenningbe- lopp .......... 6.4.3 Överväganden och förslag om barntillägg m m 6.5 Överförsäkringsbestämmelser . . . 6.5.1 Nuvarande förhållanden. . . 6.5.2 Utredningens överväganden . 6.5.3 Förslag .......... Överförsäkringsregelns ut- formning ........ Normal inkomst ..... Tabellkonstruktion . . . . Förslag till överförsäkrings- tabell .......... 6.6 Deltidsarbetare ......... 6.6.1 Förhållanden på arbetsmark- naden ........... 6.6.2 Definitioner ........ 6.6.3 Gällande bestämmelser Rätt till medlemskap Rätt till ersättning . 6.6.4 Överväganden och förslag . . Rätt till ersättning . . . Följdregler på andra områ- den ........... 6.7 Pensionsavdrag för ålderspensionä— rer .............. Gällande bestämmelser Pensionsavdragens omfatt- ning .......... Utredningens överväganden och förslag 6.8 Samordning med förtidspension . . Gällande bestämmelser Utredningens överväganden och förslag .......

Kapitel 7 Kontant arbetsmarknadsstöd . 7.1 Inledande synpunkter ...... 7.2 Allmän bestämning av skyddad per-

sonkrets ............

202 202 203 203 204

204

205 205

206

206

208 210 210 211 211

211 212 213

214 214

214 215 215 215 216 216 216

218

219 219

220 220 222 222

223

Förslag 7.3 Särskilda villkor för ersättningsrätt . 228

7.3.1 Arbetsvillkor ....... 228 Överväganden ...... 228 Förslag ......... 229 7.3.2 Karensvillkor för den som upp- fyller arbetsvillkor ..... 230 Överväganden ...... 230 Förslag ......... 231 7.3.3 Särskilt kvalifikationsvillkor för den som är nytillträdande eller återinträder på arbets- marknaden ........ 231 Överväganden ...... 23 1 Förslag ......... 235 7.3.4 Kvalinationsvillkor för växel- arbetande jordbrukare . . . . 235 Överväganden ...... 235 Förslag ......... 236 7.4 Ersättningstid .......... 236 Överväganden ...... 236 Förslag ......... 238 7.5 Ersättningsbelopp ........ 239 7.5.1 Jämförelser med andra stöd- former .......... 239 7.5.2 Överväganden ....... 240 7.5.3 Förslag .......... 241 7.6 Särskilda frågor om deltidsarbete och reduktionsregler ....... 242 Deltidsarbete ....... 242 Reduktionsregler ...... 243 7.7 Det statliga omställningsbidraget . 244 7.7.1 Gällande bestämmelser . . . 244 7.7.2 Framkomna ändringsförslag och erfarenheter i övrigt av gällande bestämmelser . . . . 245 7.7.3 Utredningens överväganden . 245 Förslag ......... 247 7.8 Utbetalning .......... 247

Kapitel 8 Specialkommentar till författ-

ningsförslag ............ 249 8.1 Lagen om arbetslöshetsförsäkring . 249 8.1.1 Första avdelningen: Försäk-

ringsbestämmelser ..... 249 8.1.2 Andra avdelningen: Bestäm- melser om erkända arbetslös- hetskassor ......... 253 8.2 Lagen om kontant arbetsmarknads- stöd .............. 258 8.3 Övriga författningsförslag rn m . . 262 Kapitel 9 Kostnader ......... 263 9.1 Allmänna hållpunkter för kostnads- uppskattningar ......... 263 SOU 1971: 42

9.2 Huvudsakliga kostnadsfaktorer . . 264 9.3 Stödformernas kostnadsnivåer . 265 9.3.1 Arbetslöshetsförsäkringen . . 265 Alternativa beräkningar av kostnader för utbetald er- sättning ......... 265 Kostnader för utbetald er- sättning ......... 267 Arbetslöshetskassornas ad- ministrationskostnader . . 268 9.3.2 Kontant arbetsmarknadsstöd . 268 Nya arbetssökande . . . . 268 Äldre arbetslösa ..... 270 Årskostnad för utbetald er- sättning ......... 271 9.4 Några speciella kostnadsundersök- ningar ............. 272 9.4.1 Karensbortfall i arbetslöshets- försäkringen ........ 272 Karensbortfallets kostnads- effekt .......... 272 9.4.2 Kostnadsförändringar på grund av föreslagna regler om ersätt- ningstiden i arbetslöshetsför- säkringen ......... 273 300-dagarsregeln för försäk- rade i ålder under 55 år . . 273 450-dagarsregeln för försäk— radeiålder 55—59 år . . . 275 Total kostnadsökning genom ändringsförslag om ersätt- ningstid ......... 276 9.4.3 Särregeln för växelarbetande jordbrukare ........ 276 9.5 Sammanfattande bedömning av kostnadsnivåer ......... 277 9.6 Arbetsmarknadsverkets personal- kostnader ........... 278 9.6.1 Allmänna personalfrågor . . 278 Arbetsförmedlingen . . . . 278 Länsarbetsnämndernas kans- lier ........... 279 Arbetsmarknadsstyrelsen . 279 9.6.2 Ökade personalbehov . . . . 279 Arbetsförmedlingen . . . . 279 Länsarbetsnämndernas kans- lier ........... 280 Arbetsmarknadsstyrelsen 280 Slutsatser ........ 281 Kapitel 10 Finansiering ....... 282 10.1 Finansieringsvägar i arbetslöshets- försäkringen .......... 282 10.1.1 Nuvarande förhållanden . . 282 10.1.2 Allmänna överväganden . . 283

Återblick ....... Utredningens principiella synpunkter ...... 10.2 Förslag till finansieringssystem . .

286

10.2.1 Kontant arbetsmarknadsstöd 287

10.2.2 Arbetslöshetsförsäkringen . Nuvarande avgifter från arbetsgivare ...... Överväganden och förslag rörande utformningen av en särskild arbetsgivarav- gift till arbetslöshetsför- säkringen ....... Fondbildning i arbetslös- hetskassorna ......

10.3 Statsbidragssystem i arbetslöshets- försäkringen ..........

10.3.1 Nuvarande förhållanden . .

10.3.2 Utredningens överväganden

och förslag ....... Förslag till utformning av statsbidrag ...... Grundbidrag ...... Progressivt bidrag . . Förvaltningsbidrag . . . Statsbidragets beloppsnivå Statsbidragets utbetalning

287

287

288

290

290 290

291

293 293 294 296 296 297

Förslag till Lag om arbetslöshetsförsäkring

FÖRSTA AVDELNINGEN

Försäkringsbestämmelser

Inledande bestämmelser

15

Arbetslöshetsförsäkringen handhas av erkända arbetslöshetskassor. Dessa står under tillsyn av arbetsmarknadsstyrelsen.

2 & Förening med ändamål att bereda medlemmarna ersättning vid arbetslöshet kan vinna registrering som erkänd arbetslöshetskassa. Närmare bestämmelser om arbetslöshetskassor finns i andra avdelningen.

3 s Försäkrad enligt denna lag är var och en som är medlem i erkänd arbetslöshetskassa.

Allmänna villkor för rätt till ersättning 4 &

Ersättning vid arbetslöshet tillkommer försäkrad som

1. är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete,

2. är beredd att ta erbjudet lämpligt arbete under tid för vilken han icke anmält hinder som kan godtagas av arbetslöshetskassan,

3. är anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen i den ordning som arbetsmarknadsstyrelsen föreskriver, och

' 4. icke kan erhålla lämpligt arbete.

Företagare anses arbetslös, när hans personliga verksamhet i rörelsen har upphört »ej endast tillfälligt, om icke arbetsmarknadsstyrelsen av särskilda skäl föreskriver annat.

5 &

Erbjudet arbete skall anses lämpligt, om

1. inom ramen för tillgången på arbetstillfällen skälig hänsyn tagits såväl till den försäkrades yrkesvana och förutsättningar i övrigt för arbetet som till hans önskemål i fråga om arbetsval och andra personliga förhållanden,

2. anställningsförmånerna är skäliga i förhållande till den ersättning som den för— säkrade har rätt nu enligt denna lag,

3. anställningsförmånerna är förenliga med kollektivavtal, om sådant finns, och ej är oskäliga i förhållande till de förmåner som vid jämförliga företag utgår till arbets- tagare med likvärdiga arbetsuppgifter och kvalifikationer,

4. arbetet ej hänför sig till arbetsplats där arbetskonflikt råder till följd av strids- åtgärd som är lovlig enligt lag och kollektivavtal,

5. förhållandena på arbetsplatsen motsvarar vad som föreskrives i lag eller författ- ning rörande åtgärder till förebyggande av ohälsa eller olycksfall.

Arbetsvillkor 6 5

Rätt till ersättning vid arbetslöshet föreligger, om försäkrad efter senaste inträdet i arbetslöshetskassan under en ramtid av högst tolv månader omedelbart före arbetslös- hetens inträde utfört förvärvsarbete i fem månader (arbetsvillkor).

Arbetsmarknadsstyrelsen får medge att tid då förvärvsarbete skall vara utfört beräk- nas i annan tidsenhet än månad.

Tid då förvärvsarbete har utförts får icke räknas mer än en gång för uppfyllande av arbetsvillkoret.

75

Med tid varunder försäkrad enligt 6 5 skall ha utfört förvärvsarbete jämställes tid då han

1. genomgått arbetsmarknadsutbildning, fullgjort värnplikt eller åtnjutit tilläggssjuk- penning enligt 3 kap 13å lagen (1962: 381) om allmän försäkring, dock tillsammans högst två månader,

2. haft semester, eller

3. eljest med helt eller delvis bibehållen lön varit ledig av annan anledning än sjuk- dom, värnpliktstjänstgöring eller barnsbörd.

85

Vid bestämmande av ramtid enligt 6 & inräknas icke tid då försäkrad varit hindrad att arbeta på grund av styrkt sjukdom, värnpliktstjänstgöring, vuxenutbildning, nykter- hetsvård på anstalt, frihetsberövande på kriminalvårdens område eller Vårdnad av eget barn eller adoptivbarn som ej fyllt tre år, i den mån tiden ej med tillämpning av 7 & jämställes med tid under vilken förvärvsarbete utförts.

95

Erkänd arbetslöshetskassa får föreskriva att arbetsvillkoret skall vara uppfyllt endast genom arbete som arbetstagare, om arbetsmarknadsstyrelsen medger det.

10%

Försäkrad som omedelbart före inträdet i erkänd arbetslöshetskassa varit medlem i annan sådan kassa får för uppfyllande av arbetsvillkoret tillgodoräkna sig tid i den tidigare kassan. Vad nu har sagts gäller utan hinder av vad som kan ha föreskrivits enligt 9 &.

Ersättningens form m m

115

Ersättning utgår i form av ett för dag beräknat belopp, benämnt dagpenning. Summan av antalet ersatta och arbetade dagar under en kalendervecka får uppgå till högst fem.

Antal ersättningsdagar under en kalendervecka, då ersättning vid deltidsarbete beräk— nas enligt omräkningstabell som anges i 21 5, följer av 23 &.

125

Dagpenning får ej utges för söndag. För helgdag som ej infaller på söndag samt för påskafton, pingstafton, midsommarafton, julafton och nyårsafton får dagpenning % utges endast om dagpenning utgår för minst två ytterligare dagar under samma kalen- 1, dervecka och en arbetslös dag infaller omedelbart före eller efter helgen.

Dagpenning får ej utges för dag då försäkrad uppbär tilläggssjukpenning enligt 3 kap 13 5 lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

Ersättningstidens längd 13 &

Ersättning utgår längst under 300 dagar från arbetslöshetens inträde (ersättnings— period). Har försäkrad uppnått 55 års ålder innan ersättningsperioden gått till ända är perioden i stället 450 dagar.

I ersättningsperioden inräknas i fall som avses i 10 & ersättningstid i den tidigare arbetslöshetskassan.

Ersättningsrätten upphör när försäkrad uppnår 67 års ålder eller, om arbetslöshets- kassan bestämmer det, 70 års ålder. Ersättning får dock ej i något fall utges under mer än 150 dagar efter det att försäkrad uppnått 67 års ålder.

145

Om arbetslöshet upphör innan ersättningsperioden gått till ända, har den försäkrade, om ej annat följer av 15 5, rätt till ersättning under återstående antal dagar av perioden vid ny arbetslöshet även om han då ej uppfyller arbetsvillkoret.

Har ersättningsperioden gått till ända men har den försäkrade under perioden ånyo uppfyllt arbetsvillkoret, utgår ersättning under ytterligare ersättningsperiod. Den nya perioden räknas från inträdet av den arbetslöshet då den försäkrade senast uppfyllde arbetsvillkoret.

155

Har en sammanhängande tid av tolv månader, vari icke inräknas tid som anges i 8 €, förflutit från det försäkrad senast uppbar ersättning, föreligger rätt till ersättning endast om den försäkrade ånyo uppfyller arbetsvillkoret.

Dagpennt'ngens storlek 16 &

Dagpenning får utges i dagpenningklasser om 30, 35, 40, 45, 50, 55, 60, 65, 70 och 75 kronor. Erkänd arbetslöshetskassa beslutar om försäkrads placering i dagpen- ningklass. Arbetsmarknadsstyrelsen kan föreskriva att gällande lägsta dagpenningklass ej längre skall tillämpas.

Med arbetsmarknadsstyrelsens godkännande får kassa höja högsta dagpenning enligt första stycket med icke statsbidragsgrundande dagpenningbelopp.

17%:

Övergår försäkrad till klass med högre dagpenning, får, om arbetsmarknadsstyrelsen ej föreskriver annat, den högre dagpenningen ej utges till honom, förrän han efter övergången uppfyllt en månad av arbetsvillkoret.

185

Dagpenning får icke sättas lägre än att den uppfyller de krav som uppställes i inter- nationella arbetsorganisationens konvention angående minimistandard för social trygg— het.

Överförsäkringsavdrag 19 5

Dagpenning får ej utgå med högre belopp i förhållande till den försäkrades dags- förtjänst än som framgår av en av Konungen fastställd överförsäkringstabell.

Med dagsförtjänst avses en femtedel av den veckoinkomst eller, i fråga om försäkrad med månadslön, en tjugotvåendel av den månadsinkomst, som den försäkrade före arbetslöshetens inträde vanligen åtnjöt under arbetstid som var normal för honom. Där särskilda omständigheter föreligger, får arbetsmarknadsstyrelsen medge att större andel av medlems inkomst än som sagts nu skall utgöra hans dagsförtjänst.

Saknas underlag för beräkning av dagsförtjänsten enligt andra stycket, skall såsom medlemmens dagsförtjänst räknas den i orten vanliga arbetsförtjänsten per arbetsdag för arbetstagare inom samma yrke och med samma arbetsförmåga som medlemmen.

Åtnjuter medlem med anledning av arbetslöshet fortlöpande ersättning från annan än erkänd arbetslöshetskassa, får dagpenning utges högst med belopp som motsvarar skill— naden mellan det högsta belopp som får utgå enligt första tredje stycket och ersätt- ningen, sedan denna minskats med preliminär skatt.

Pensionsavdrag 20 5

Sedan försäkrad erhållit ålderspension skall han, då ansökan om ersättning därefter första gången göres under verksamhetsåret, inplaceras i avdragsklass enligt en av Konungen fastställd pensionsavdragstabell. Dagpenning skall nedsättas med det mot avdragsklassen svarande avdragsbeloppet. Ersättning understigande fem kronor för dag utbetalas ej.

Ersättning vid deltidsarbete m m

215

Försäkrad som söker deltidsarbete har rätt till ersättning endast om arbetsutbudet är minst tre timmar varje arbetsdag och i genomsnitt minst sjutton timmar i veckan. Ersättning vid deltidsarbete utgår, om särskild dagpenningklass för deltidsarbetande ej tillämpas, med det antal dagpenningbelopp per vecka som svarar mot den arbetslöshet som skall ersättas enligt en av Konungen fastställd omräkningstabell.

Arbetsmarknadsstyrelsen får utfärda föreskrifter för beräkning av ersättning vid deltidsarbete för det fall att arbetstiden ej är bestämd i visst antal timmar per dag eller vecka.

225

Är någon arbetslös under del av vecka i annat fall än som sägs i 21 &, utgår ersätt- ning med det antal dagpenningbelopp per vecka som svarar mot den arbetslöshet som skall ersättas enligt tabell som avses i 21 & första stycket.

Vid beräkning av sådan arbetslöshet tages icke hänsyn till bisyssla som försäkrad före arbetslöshetens inträde varaktigt utfört vid sidan av heltidsarbete, om bisysslan ej utvidgas under arbetslösheten, ej hindrar den försäkrade från att antaga erbjudet lämpligt arbete och ej heller omfattar mer än fem timmar under dag som vanligen varit arbetsfri i den försäkrades ordinarie arbete före arbetslösheten.

23 5

Har ersättning bestämts enligt omräkningstabell som anges i 21 eller 225, utgör antalet dagar vid bestämmande av ersättningstiden två gånger det antal dagpenning— belopp som utgått, dock högst fem dagar under en vecka. Vid tillämpning av bestäm- melserna om överförsäkringsavdrag utgör därvid dagsförtjänsten arbetsinkomsten per vecka delad med det antal dagpenningbelopp som skall utgå under samma tid,

Ersättning till försäkrad som regelbundet utför deltidsarbete under veckor då han i övrigt är arbetslös utgår med högst 50 dagpenningbelopp. Arbetslöshetskassan får

dock för enskild medlem medge att antalet belopp ökas till 150. Med arbetsmarknads- styrelsens tillstånd kan i dessa fall under särskilda förhållanden antalet belopp ökas ytterligare.

245

Överstiger försäkrads arbetsutbud per vecka den veckotid, under vilken han normalt utfört arbete närmast före arbetslösheten, medräknas ej överskjutande tid vid fast- ställande av ersättning. Arbetslöshetskassan får dock medge undantag, om den försäk- rade har särskilda skäl för utvidgning av arbetsutbudet.

Den som närmast före arbetslösheten haft anställning med arbetstid, som någon arbetsdag eller flera regelmässigt varit kortare än tre timmar, skall ha rätt att medräkna även sådan tid vid fastställande av ersättning enligt omräkningstabell.

255

Har försäkrad vid det företag där han fortlöpande är anställd på grund av arbets— inskränkning arbete mindre än fem dagar i veckan (korttidsarbete), får arbetsmarknads- styrelsen, om särskilda skäl föreligger, föreskriva att antalet dagar under varje vecka för vilka han annars skulle haft rätt till dagpenning minskas med en. Arbetsmarknads- styrelsen får lämna motsvarande föreskrifter även i fråga om sådan arbetsinskränkning som ej innebär att antalet arbetsdagar per vecka minskas.

Begränsning vid säsongarbetslöshet 26 &

Omfattar erkänd arbetslöshetskassas verksamhetsområde yrke inom vilket arbets- löshet årligen regelbundet förekommer eller föreligger eljest särskilda omständigheter, får kassan eller arbetsmarknadsstyrelsen beträffande samtliga medlemmar eller viss grupp av dem begränsa rätten till dagpenning.

Avstängning från rätt till ersättning

27 5 Försäkrad skall avstängas från rätt till ersättning under tid som anges i 28 Så, om han 1. frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete, 2. på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet, 3. avvisat erbjudet lämpligt arbete, eller 4. utan att uttryckligen ha avvisat sådant arbete likväl genom sitt uppträdande uppen- barligen vållat, att anställning ej kommit till stånd.

285

Är det sannolikt att arbete som avses i 27 & skulle ha varat högst fem dagar eller mer än fem men högst tio dagar, utgör avstängningstiden sju respektive fjorton dagar. [ annat fall är avstängningstiden tjugoåtta dagar.

Är det uppenbart att försäkrad ej vill antaga lämpligt arbete såsom då han vid upprepade tillfällen har avvisat erbjudet sådant arbete, skall han vara avstängd till dess han utfört förvärvsarbete under tjugo dagar.

Avstängningstiden räknas från den dag då det förhållande som anges i 27 & inträffat eller från den senare dag arbetsmarknadsstyrelsen medger.

29 5 Bestämmelserna i 27 & 1—3 om arbete får, om det är skäligt, tillämpas i fråga om

arbetsmarknadsutbildning. Avstängningstiden är i dessa fall tjugoåtta dagar. Bestäm- melsen i 28 ?) tredje stycket äger motsvarande tillämpning.

Ansökan om ersättning m m

30 &

Ansökan om ersättning göres skriftligen hos arbetslöshetskassan. Vid ansökningen skall fogas intyg av arbetsgivare om den försäkrades arbetsförhållanden samt de upp- gifter i övrigt som behövs för bedömande av den försäkrades ersättningsrätt.

Intyg och övriga uppgifter skall förvaras bland kassans handlingar. Arbetsgivaren skall på begäran utfärda intyg som avses i första stycket enligt formu— lär som fastställts av arbetsmarknadsstyrelsen.

Särskilda bestämmelser

31 5 Har Konungen träffat överenskommelse med annan stat om andra villkor för rätt att erhålla ersättning än som föreskrives i denna lag, skall erkänd arbetslöshetskassa tillämpa dessa villkor.

325

Finner erkänd arbetslöshetskassa att försäkrad medlem, som medvetet eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande av betydelse för bedömande av hans rätt till ersättning, icke bör uteslutas ur kassan enligt 47 & denna lag, kan kassan frånkänna honom rätt till ersättning för en tid av högst ett år.

Förekommer sannolika skäl att försäkrad gjort sig skyldig till förfarande som avses i första stycket, kan ersättning som tillkommer honom innehållas i avbidan på utredning i ärendet. Beslut enligt första eller andra stycket skall av kassan ofördröjligen anmälas till

arbetsmarknadsstyrelsen. 33 5 Lagen (1969: 93) om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt äger tillämpning på ersättning enligt denna lag. , 34 5

Har någon genom oriktig uppgift eller genom underlåtenhet att fullgöra honom åvilande uppgifts— eller anmälningsskyldighet eller annorledes orsakat att ersättning utgått obehörigen eller med för högt belopp eller har någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit ersättning och har han skäligen bort inse detta, skall det som betalats ut för mycket återbetalas, om ej i särskilt fall anledning föreligger att helt eller delvis efterge återbetalningsskyldighet. Föreligger återbetalningsskyldighet enligt första stycket, får vid senare utbetalning skäligt belopp innehållas i avräkning på vad som betalats ut för mycket.

ANDRA AVDELNINGEN

Bestämmelser om erkända arbetslöshetskassor

Allmänna bestämmelser

355

Erkänd arbetslöshetskassa registreras hos arbetsmarknadsstyrelsen. Med registreringen följer rätt till statsbidrag enligt de bestämmelser som gäller därom.

Denna lag äger icke tillämpning på facklig organisation eller annan liknande förening för vårdande av yrkesangelägenheter av den anledningen att föreningen meddelar understöd vid arbetslöshet.

36 5 Erkänd arbetslöshetskassa skall till medlemmarna utgiva ersättning vid arbetslöshet i enlighet med bestämmelserna i denna lag.

Kassan får ej utöva annan verksamhet än sådan som avses i första stycket eller använda medel för ändamål som är främmande för sådan verksamhet.

375 "

För erkänd arbetslöshetskassas förbindelser svarar endast kassans tillgångar, förfallna men ej erlagda avgifter inräknade.

385

Innan erkänd arbetslöshetskassa blivit registrerad kan den ej förvärva rättighetef eller ikläda sig skyldigheter eller vara part inför domstol eller annan myndighet. Handlar medlemmar i kassan eller ledamöter av dess styrelse eller andra på kassans vägnar, innan den registrerats, svarar de som deltagit i åtgärden solidariskt för upp- komna förbindelser såsom för egen skuld.

395

För att vinna registrering som erkänd arbetslöshetskassa skall förening bestå av minst 1500 medlemmar, om ej arbetsmarknadsstyrelsen av särskilda skäl medger att kassan får ha mindre medlemsantal, samt i.enlighet med denna lag ha antagit stadgar samt utsett styrelse och revisorer.

405

Sammanfaller det avsedda verksamhetsområdet för kassa som söker registrering helt eller till huvudsaklig del med verksamhetsområdet för redan registrerad arbetslös— hetskassa, och kan på grund härav förväntas uppkomma olägenheter med hänsyn-till försäkringsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande, får registrering vägras. " »”

Stadgar och firma m m

415

Erkänd arbetslöshetskassas stadgar skall i tillämpliga delar och i enlighet med denna lag avfattas enligt normalstadgar som är fastställda av arbetsmarknadsstyrelsen. ' Stadgarna skall ange

1. kassans firma,

2. kassans verksamhetsområde med uppgift huruvida kassan är avsedd för anställda eller företagare eller för bådadera kategorierna,

3. den ort inom riket, där kassans styrelse skall ha sitt säte,

4. de villkor som skall gälla för inträde i kassan och för uteslutning av medlem,

5. vad som skall gälla beträffande medlemmarnas förmåner och skyldigheter i arbets-, löshetsförsäkringen samt ordningen för utbetalning av ersättning,

6. storleken av de fasta avgifter, som skall erläggas till kassan och ordningen för avgifternas erläggande,

7. påföljden av försummelse att till kassan erlägga fast avgift eller uttaxerat belopp, 8. grunderna för fondbildning,

9. bestämmelser angående fondmedels placering och värdehandlingars förvarande,

10. antalet styrelseledamöter, revisorer och suppleanter för dem, sättet för deras tillsättande och tiden för deras uppdrag,

11. grunderna för styrelsens beslutförhet samt hur revision av styrelsens förvaltning skall ske,

12. bestämmelser om föreningssammanträde och hur dess befogenhet skall utövas, 13. därest föreningssammanträdets befogenhet skall utövas av därtill utsedda ombud, antalet ombud, hur de skall utses samt tiden för deras uppdrag,

14. tid för ordinarie föreningssammanträde, 15. det sätt varpå kallelse till föreningssammanträde skall ske och andra meddelanden bringas till medlemmarnas eller ombudens kännedom, ävensom den tid före samman- träde, då förslag, som enskild medlem önskar få behandlat, skall vara styrelsen till- handa och den tid då kallelse senast skall vara utsänd, 16. vad som skall ske med behållna tillgångar i händelse av kassas upplösning. Stadgarna får ej utan medgivande av arbetsmarknadsstyrelsen innehålla annat än som angivits i andra stycket.

425

Erkänd arbetslöshetskassas firma skall innehålla orden »erkänd arbetslöshetskassa». Annan än erkänd arbetslöshetskassa får ej i sin firma eller eljest vid beteckning av rörelsen använda ordet »arbetslöshetskassa» tillsammans med ordet »erkänd» eller eljest i firman intaga något, varigenom kan ges sken av att firman innehas av erkänd arbetslöshetskassa.

43 & Ansökan om registrering av erkänd arbetslöshetskassa göres skriftligen av kassans

styrelse. Vid ansökningshandlingen skall fogas 1. två exemplar av kassans stadgar, 2. avskrift av protokoll vid konstituerande sammanträde, utvisande att stadgarna

blivit antagna, liksom av sådant protokoll eller annan handling, varav framgår att styrelse och revisorer utsetts, 3. skriftliga uppgifter rörande medlemmarnas antal och tillförsäkrade förmåner ävensom angående föreningens tillgångar och skulder samt av samfund, inrättning eller annan gjord utfästelse om bidrag till kassan. De uppgifter som avses i andra stycket 3. skall avfattas enligt formulär som fast- ställes av arbetsmarknadsstyrelsen och skall vara styrkta med styrelseledamöternas egenhändiga, bevittnade namnunderskrifter.

445

Ansökningen om erkänd arbetslöshetskassas registrering skall vidare innehålla upp- gifter om kassans postadress, om styrelseledamöters, revisorers och eventuella supplean- ters fullständiga namn, medborgarskap och hemvist samt förklaring att dessa personer ej är omyndiga.

I ansökningshandlingen skall anges av vilka och hur kassans firma skall tecknas, om ej denna befogenhet skall utövas endast av styrelsen. Skall firman tecknas av annan än styrelseledamot eller styrelsesuppleant, gäller vad som säges i första stycket även i fråga om sådan firmatecknare. Har ej envar som ensam eller gemensamt med annan är bemyndigad att teckna föreningens firma på ansökningshandlingen egenhändigt skrivit sin av vittnen styrkta

namnteckning, skall till ansökningshandligen fogas särskild bilaga, på vilken namn- teckningen finns och blivit styrkt av vittnen.

M edlems förteckning 45 5

Över erkänd arbetslöshetskassas medlemmar skall finnas förteckning. Denna skall för varje medlem innehålla uppgift om fullständigt namn, folkbokföringsnummer, senast kända hemvist samt tiden för inträdet i kassan.

Förteckningen skall förvaras på betryggande sätt.

Medlemskap 46 5

Rätt att bli medlem i erkänd arbetslöshetskassa tillkommer var och en som uppfyller föreskrift i kassans stadgar om arbete inom dess verksamhetsområde.

Från rätt att bli medlem i kassa skall undantagas

1. den som är medlem i annan arbetslöshetskassa,

2. den som icke fyllt 15 år,

3. den som fyllt 66 år,

4. den som inte är beredd att utföra förvärvsarbete minst tre timmar per arbetsdag och i genomsnitt minst sjutton timmar per vecka. i

47 5 Från rätt att kvarstå som medlem i kassa får undantagas 1. den som ej uppfyller och ej heller under minst sex av de senaste tolv månaderna uppfyllt föreskrift i kassans stadgar om arbete inom visst verksamhetsområde, 2. den som medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande upp- gift angående förhållande av betydelse för hans rätt till medlemskap eller ersättning,

3. den som underlåter att ställa sig till efterrättelse kassans stadgar eller styrelsens behörigen utfärdade föreskrifter,

4. den som fyllt 67 år. Från rätt att kvarstå som medlem i erkänd arbetslöshetskassa skall undantagas den som fyllt 70 år.

485

Inträffar omständighet som enligt 47 5 kan föranleda att medlem uteslutes ur erkänd arbetslöshetskassa, skall kassans styrelse genom rekommenderat brev under medlem— mens senast kända adress underrätta honom därom samt utsätta skälig tid för förklaring. Vad som sagts nu gäller ej, om rätten att kvarstå som medlem upphör på grund av att medlemmen uppnått viss i stadgarna angiven ålder.

Meddelas beslut om medlems uteslutning av annan anledning än som anges i 47 5 första stycket 2. under tid då medlemmen har rätt till dagpenning, skall beslutet träda i kraft när hans rätt härtill upphör.

49 &

I rätten att utträda ur erkänd arbetslöshetskassa får icke föreskrivas någon be- gränsning.

Medlem som icke vid utgången av andra månaden efter den tid, på vilken fast med- lemsavgift eller uttaxerat belopp belöper, till kassan antingen erlagt avgiften eller beloppet eller anmält förhållande, på vilket befrielse från betalningsskyldighet kan grundas, skall anses ha utträtt ur kassan vid nämnda tidpunkt. Om särskilda skäl före-

ligger, får» arbetsmarknadsstyrelsen medge, att utträdet skall anses äga rum vid en senare tidpunkt, dock senast vid utgången av sjätte månaden.

Kassans styrelse får medge, att den som underlåtit att inom föreskriven tid anmäla förhållande, på vilket befrielse från betalningsskyldighet kan grundas, ändå får bibehål- las vid sitt medlemskap. Om särskilda skäl föreligger, får styrelsen även eljest besluta, att medlem som underlåtit att inom föreskriven tid erlägga fast avgift eller uttaxerat belopp skall få kvarstå i kassan.

Avgifter och uttaxering 50 5

Erkänd arbetslöshetskassa skall till verksamhetens bedrivande upptaga fasta medlems- avgifter. Dessa skall vara så avvägda att de i förening med andra för verksamheten avsedda inkomster får antagas förslå till betalning av utfästa ersättningar, förvaltnings— kostnader och övriga kassan åliggande utgifter ävensom föreskriven fondbildning.

515

Är erkänd arbetslöshetskassas tillgångar otillräckliga för verksamhetens behöriga ut- övande, får kassan besluta om särskild uttaxering utan hinder av att stadgarna ej medger det. Beslutet är giltigt endast om det godkänts av arbetsmarknadsstyrelsen. Särskild uttaxering får ej äga rum i annat fall än som sagts nu.

Räkenskapers förande 52 5

. Arbetsmarknadsstyrelsen får meddela särskilda föreskrifter om hur erkänd arbetslös- hetskassas räkenskaper skall föras att gälla vid sidan av dem som kassan är skyldig att iakttaga enligt bokföringslagen (1929: 117). Handlingar av betydelse för arbetslöshets- kassans verksamhet skall förvaras under den i bokföringslagen angivna tiden, om arbetsmarknadsstyrelsen ej medger annat. I balansräkningen skall såsom skuld upptagas ett belopp, minst motsvarande det för kassan föreskrivna lägsta fondbeloppet.

F ondbildning 53 å

Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar, motsvarande per med- lem räknat minst summan av förvaltningskostnader per medlem under det sistförflutna räkenskapsåret och det genomsnittliga ersättningsbelopp kassan utgivit per ersättnings- dag och medlem under det sistförflutna räkenskapsåret, multiplicerat med det genom— snittliga antalet ersättningsdagar per medlem under de fem senaste åren.

Har arbetslöshetskassan mindre än 10 000 medlemmar, får arbetsmarknadsstyrelsen föreskriva att såsom fond skall avsättas större tillgångar än som följer av första stycket. Om det genomsnittliga antalet ersättningsdagar per medlem för arbetslöshetskassa är högre än vad som i allmänhet gäller för arbetslöshetskassoma, får arbetsmarknads- styrelsen föreskriva att såsom fond skall avsättas mindre tillgångar än som följer av första stycket.

Intill dess kassan varit i verksamhet under fem år skall arbetsmarknadsstyrelsen årligen, med hänsynstagande till vad ovan sägs, bestämma fondens minimibelopp.

Utbetalning av ersättning får ej påbörjas, förrän arbetsmarknadsstyrelsen med hänsyn till kassans tillgångar samt kassans ekonomiska ställning i övrigt lämnat medgivande till det.

Överskott på verksamheten skall tillföras fonden.

Fonden får tas i anspråk endast i den mån kassans inkomster ej förslår till täckande av kassans löpande utgifter.

Kapitalplacering 54 5

Fondens tillgångar skall redovisas i en eller flera av följande former. l. Obligationer utfärdade av staten, kommun, Sveriges allmänna hypoteksbank eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassa.

2. Obligationer garanterade av staten eller kommun.

3. Obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, som offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag eller Sveriges investeringsbank aktie— bolag, med undantag av sådana förskrivningar, som medför rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis).

4. Andra skuldförbindelser utfärdade eller garanterade av staten eller kommun eller utfärdade av riksbanken, postbanken, bankaktiebolag, sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit.

5. Intill högst en femtedel av fondens tillgångar i skuldförbindelser, för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning i annan fastighet än industrifastighet eller i tomträtt inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde, varvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet icke får medräknas taxeringsvärdet å växande skog; dock skall byggnad, för att inteckning i fastigheten skall godkännas, vara brandförsäkrad i för- säkringsbolag, som avses i lagen om försäkringsrörelse, eller i utländsk försäkrings- anstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i landet.

6. Med arbetsmarknadsstyrelsens medgivande i fastighet, avsedd för kassans verk- samhet, varvid i fråga om brandförsäkring skall gälla vad som anges i 5 . Utan hinder av första stycket får ett belopp motsvarande högst en tiondel av fonden redovisas i andra former än som avses i första stycket 1—6, dock ej i aktier eller andelar i aktiefonder.

Styrelse och firmateckning 55 5

Styrelseledamot får ej utses för längre tid än fyra år. När särskilda skäl föreligger. får dock tillsynsmyndigheten medge att mandattiden omfattar längre tid.

I övrigt äger bestämmelserna i 20—28 åå lagen om understödsföreningar motsvarande tillämpning i fråga om erkänd arbetslöshetskassa. Arbetsmarknadsstyrelsen skall dock efter förslag av kassan utse en styrelseledamot jämte suppleant för honom. Sådan ledamot och suppleant har rätt att för uppdragets fullgörande uppbära ersättning med belopp som arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer.

Årsredovisning och revision

565

Bestämmelserna i 29—32 åå lagen om understödsföreningar äger motsvarande tillämp- ning i fråga om erkänd arbetslöshetskassa.

F öreni ngssam man träde

575

Vid handhavandet av erkänd arbetslöshetskassas angelägenheter kan medlemmarna företrädas av valda ombud.

Ombuden utövar sina befogenheter vid ombudsmöte. Detta skall anses som förenings- sammanträde. Ombud skall vara medlem i kassan. När särskilda skäl föreligger till det, får dock arbetsmarknadsstyrelsen medge att även annan än medlem kan vara ombud. Bestämmelserna om föreningssammanträde i 33 å andra och tredje styckena samt 34—38 åå lagen om understödsföreningar äger motsvarande tillämpning i fråga om föreningssammanträde eller sammanträde för val av ombud. Arbetsmarknadsstyrelsen skall dock kunna medge att ordinarie föreningssammanträde skall hållas vid annan tid- punkt än före den 1 juli.

Talan mot styrelseledamot, revisor, föreningsmedlem eller röstberättigad

585

Styrelseledamot skall anses ha fått ansvarsfrihet när föreningssammanträde fattat beslut därom och ej mer än en fjärdedel av samtliga röstberättigade röstat mot detta beslut. Har talan ej väckts mot styrelseledamots förvaltning inom sex månader från det redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen framlades på föreningssammanträde, skall styrelseledamoten anses ha fått ansvarsfrihet för det räkenskapsår redovisningen

avser. Utan hinder av att ansvarsfrihet sålunda erhållits kan talan väckas mot styrelseleda-

mot på grund av åtgärd om vars vidtagande eller betydelse för kassan styrelsen eller styrelseledamot uppsåtligen eller av vårdslöshet lämnat föreningssammanträde eller revisorer i väsentligt hänseende oriktiga eller ofullständiga upplysningar.

Talan mot revisorer om skadestånd skall vid äventyr av talans förlust väckas senast inom två år från det revisionsberättelse framlades på föreningssammanträde. Mot för- eningsmedlem eller röstberättigad, som ej är medlem, får sådan talan ej väckas sedan två år förflutit efter beslut eller åtgärd på vilken talan grundas.

Talan som grundas på att styrelseledamot, revisor, medlem eller röstberättigad som ej är medlem begått brottslig handling får väckas utan hinder av vad i denna paragraf tidigare sägs, dock ej i fråga om styrelseledamot när honom beviljad ansvarsfrihet uppen- barligen avsett även den handlingen.

Ändring av stadgar

595

Beslut om ändring av erkänd arbetslöshetskassas stadgar är giltigt endast om det vid föreningssammanträde biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande.

Innebär ändring av stadgarna att dessas innehåll anpassas till tvingande bestämmelse i denna lag får beslut om ändringen fattas av kassans styrelse.

För att beslut om stadgeändring skall bli giltigt fordras utöver vad som anges i första och andra styckena att arbetsmarknadsstyrelsen godkänner beslutet.

Är för giltighet av beslut om stadgeändring något ytterligare villkor bestämt i stad— garna, skall det också iakttagas.

60 &

Bestämmelserna i 59 & äger motsvarande tillämpning på beslut om att erkänd arbetslöshetskassa skall träda i likvidation i annat fall än när förhållande inträffat som medför att kassan enligt stadgarna skall upphöra med sin verksmhet eller när kassans medlemsantal nedgått under föreskrivet antal. Detsamma gäller beslut under likvidation om överlåtelse av kassans rörelse eller beslut av överlåtande kassa om godkännande av fusionsavtal enligt 63 &.

. ...—.:!

A.-äb$# we

Beslut om ändring av erkänd arbetslöshetskassas stadgar skall ofördröjligen anmälas för registrering och får ej gå i verkställighet innan registrering skett. Vid anmälningen skall fogas två avskrifter av protokoll som förts i ärendet.

Beslut som avses i 59 å eller 60 å första punkten får ej underställas arbetsmarknads- styrelsen för godkännande annat än genom beslutets anmälan för registrering.

Beslut som avses i 60 å andra punkten skall ofördröjligen anmälas hos arbetsmark- nadsstyrelsen för godkännande. Vid anmälningen skall fogas avskrift av protokoll, som förts i ärendet, och av de på föreningssammanträdet i ärendet framlagda handlingarna.

Likvidation och upplösning 62 5

Bestämmelserna i 46—68 åå lagen om understödsföreningar äger motsvarande till- lämpning i fråga om erkänd arbetslöshetskassa.

Fusion

635

Mellan erkända arbetslöshetskassor får avtal träffas om att den ena kassan (över— låtande kassan) skall uppgå i den andra kassan (övertagande kassan) på så sätt att dels medlemmarna i den överlåtande kassan enligt avtalets närmare bestämmelser blir med- lemmar i den övertagande kassan, dels den överlåtande kassan utan likvidation upp- löses samt alla dess tillgångar och skulder övertages av den övertagande kassan (fusion). Fusionsavtal får ej verkställas förrän det godkänts av arbetsmarknadsstyrelsen. Sedan avtalet godkänts, skall det registreras. Fusionen anses genomförd, när registrering skett.

Registrering 64 5

Bestämmelserna i 70—79 åå lagen om understödsföreningar äger motsvarande till- lämpning i fråga om erkänd arbetslöshetskassa.

Tillsyn 65 5

Arbetsmarknadsstyrelsen utövar tillsyn över de erkända arbetslöshetskassorna, vilka har att ställa sig arbetsmarknadsstyrelsens anvisningar till efterrättelse.

665

Erkänd arbetslöshetskassa är skyldig att lämna arbetsmarknadsstyrelsen eller dess ombud tillträde till föreningssammanträde och sammanträde med kassans styrelse.

675

Arbetsmarknadsstyrelsen får meddela de erinringar i fråga om erkänd arbetslöshets— kassas verksamhet som styrelsen finner påkallade.

Finner arbetsmarknadsstyrelsen att avvikelse skett från lag eller författning eller med stöd därav meddelade bestäm— melser eller från kassas stadgar,

att kassans stadgar ej längre motsvarar de i 41 å angivna kraven, att kassans tillgångar ej är tillräckliga, eller att annars allvarlig anmärkning kan riktas mot kassans verksamhet,

skall arbetsmarknadsstyrelsen anvisa kassan att inom viss tid vidtaga behövliga åtgärder.

Har anvisning enligt andra stycket ej efterkommits inom bestämd tid och har det anmärkta förhållandet ej heller på annat sätt undanröjts, får arbetsmarknadsstyrelsen förklara kassan för viss tid förlustig rätten till statsbidrag helt eller delvis. Om skäl därtill föreligger, får styrelsen också göra ansökan hos rätten att kassan skall förklaras skyldig att träda i likvidation. Har sådan ansökan skett, äger 87 å 3 mom andra och tredje styckena samt 88 å lagen om understödsföreningar motsvarande tillämpning.

Talan mot arbetslöshetskassas och arbetsmarknadsstyrelsens beslut 68 å

Talan mot beslut av arbetslöshetskassa föres genom besvär hos arbetsmarknadssty— relsen.

695

Talan mot arbetsmarknadsstyrelsens beslut i ärende angående medlems rätt till ersättning eller medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa enligt denna lag föres genom besvär hos försäkringsdomstolen, om ej annat följer av lagen (1969: 93) om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

Beslut som avses i första stycket och ej innebär tillämpning av sist nämnda lag får av arbetsmarknadsstyrelsen underställas försäkringsdomstolens prövning, om det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att saken prövas av dom- stolen eller annars särskilda skäl finns för sådan prövning.

Mot arbetsmarknadsstyrelsens beslut enligt denna lag i annat fall än som avses i första och andra stycket föres talan genom besvär hos Konungen.

705

Besvär skall inges till den myndighet eller det organ som har meddelat beslutet. Den omständigheten att besvären ingivits eller insänts direkt till den myndighet som har att pröva besvären utgör dock ej hinder för besvärens upptagande till prövning, om de inkommit före besvärstidens utgång.

Beträffande tid för anförande av besvär gäller även i fråga om erkänd arbetslöshets- kassas beslut bestämmelserna i lagen (1954: 355) om besvärstid vid talan mot förval- tande myndighets beslut. Besvär över arbetsmarknadsstyrelsens beslut om vägrad regi— strering föres sist inom två månader från beslutets dag.

Kassas beslut och arbetsmarknadsstyrelsens beslut enligt denna lag länder till ome- delbar efterrättelse, om ej annat angivits i beslutet eller bestämmes av myndighet som har att pröva beslutet.

Skadestånd 71 5

Bestämmelserna i 92—95 åå lagen om understödsföreningar äger motsvarande till- lämpning i fråga om arbetslöshetskassa.

Straffbestämmelser 72 5

Drivs verksamhet av oregistrerad arbetslöshetskassa, dömes den som deltar i åtgärd på kassans vägnar eller i beslut därom till böter.

Till böter dömes

l. styrelseledamot, likvidator eller annan som i ansökan om eller anmälan för regi- :strering eller i därvid fogade handlingar eller i annan enligt denna lag till arbetsmark- nadsstyrelsen ingiven handling eller vid lämnande av begärd upplysning till styrelsen uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift,

2. styrelseledamot eller likvidator som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i handling som hålles tillgänglig för medlemmar eller röstberättigade eller framlägges på ombudsmöte,

3. revisor eller likvidationsrevisor som i revisionsberättelse eller annan handling, som framlägges på ombudsmöte eller annorledes hålles tillgänglig för medlemmar eller röst— berättigade, uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift om kassans angelägenheter eller uppsåtligen eller av grov vårdslöshet under- låter att göra anmärkning beträffande förvaltningen, fastän anledning därtill föreligger,

4. revisor, likvidationsrevisor eller revisors eller likvidationsrevisors medhjälpare som, oaktat han insett eller bort inse att skada kunnat följa därav, yppar något som kommit till hans kännedom vid verkställd granskning, utan att det varit nödvändigt för att fullgöra hans uppdrag,

5. styrelseledamot, revisor, likvidator eller annan som ej iakttar eller fullgör vad som åligger honom enligt 48 å första stycket, 55 å såvitt därigenom hänvisas till 28 å lagen om understödsföreningar, 56å såvitt därigenom hänvisas till 29å andra stycket, 30å nionde stycket, 31å tredje stycket och 32å första stycket nämnda lag, 57å såvitt därigenom hänvisas till 35 å andra stycket samma lag, 61 å första eller tredje stycket, 62 å såvitt därigenom hänvisas till 47 å andra stycket första punkten, 53 å första eller andra stycket, 54å tredje stycket, jämfört med 31 å tredje stycket, 55 å andra stycket första punkten, 62å första stycket, 63 å första stycket och 66å första stycket samma lag, 65 å eller 67 å.

Särskilda bestämmelser 74 5

Bestämmelserna i 99 å första stycket, 100 å och 101 å lagen om understödsföreningar äger motsvarande tillämpning i fråga om erkänd arbetslöshetskassa.

755

De närmare föreskrifter som finns erforderliga för tillämpningen av denna lag, med- delas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av arbetsmarknadsstyrelsen.

Övergångsbestämmelrer

1. Denna lag träder i kraft den 1 september 1972, då förordningen (1956: 629) om erkända arbetslöshetskassor upphör att gälla. Har försäkrad uppburit ersättning under försäkringsåret 1971/ 72 enligt förordningen om erkända arbetslöshetskassor, äger han rätt till ersättning under ytterligare det antal dagar som följer av 13 å denna lag med avdrag för det antal dagar för vilka ersättning uppburits under nämnda försäkringsår. Med beslut om avstängning från rätt till ersättning enligt 27—29 åå jämställes mot- svarande beslut enligt förordningen om erkända arbetslöshetskassor.

2. Lagen äger icke tillämpning i fråga om registrerad understödsförening vilken vid denna lags ikraftträdande meddelar försäkring vid arbetslöshet och ej antagits som erkänd arbetslöshetskassa.

3. Registrerad understödsförening vilken vid lagens ikraftträdande är antagen som erkänd arbetslöshetskassa skall genom arbetsmarknadsstyrelsens försorg registreras hos. styrelsen. I registret skall därvid införas vad som vid lagens ikraftträdande är infört i understödsföreningsregistret. Anmälningsskrifter med därvid fogade handlingar angå- ende förening som nu angivits skall förvaras som bilagor till registret för erkända arbetslöshetskassor.

4. I fråga om beslut av erkänd arbetslöshetskassa som fattats före ikraftträdandet av denna lag och om talan mot sådant beslut tillämpas äldre lag. 5. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse som ersatts

genom bestämmelse i denna lag, skall i stället den bestämmelsen tillämpas.

Förslag till Lag om kontant arbetsmarknadsstöd

Inledande bestämmelser

15

Kontant arbetsmarknadsstöd utges enligt denna lag vid arbetslöshet till

1. den som icke är försäkrad enligt lagen (1972: 00) om arbetslöshetsförsäkring,

2. försäkrad enligt nämnda lag som efter inträdet i erkänd arbetslöshetskassa ännu ej uppfyllt arbetsvillkoret enligt lagen, eller

3. försäkrad enligt nämnda lag som ej har rätt till ersättning enligt lagen på grund av att ersättningsperiod gått till ända sedan han uppnått 60 års ålder.

25

Det kontanta arbetsmarknadsstödet handhas av arbetsmarknadsstyrelsen och läns- arbetsnämndema.

35

Kontant arbetsmarknadsstöd utgår till den som uppfyller föreskrivna ersättnings- villkor i Sverige.

Allmänna villkor för rätt till kontant arbetsmarknadsstöd 4 5

Kontant arbetsmarknadsstöd vid arbetslöshet tillkommer den som

1. är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete för arbetsgivares räkning minst tre timmar varje arbetsdag och i genomsnitt minst 17 timmar i veckan,

2. är beredd att taga erbjudet lämpligt arbete under tid för vilken han icke anmält hinder som kan godtagas,

3. är anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen i den ordning som arbetsmarknadsstyrelsen föreskriver, och

4. icke kan erhålla lämpligt arbete. Företagare anses arbetslös när hans personliga verksamhet i rörelsen har upphört ej endast tillfälligt, om icke arbetsmarknadsstyrelsen av särskilda skäl föreskriver annat.

55

Erbjudet arbete skall anses lämpligt, om

1. inom ramen för tillgången på arbetstillfällen skälig hänsyn tagits såväl till den arbetssökandes yrkesvana och förutsättningar i övrigt för arbetet som till hans önskemål i fråga om arbetsval och andra personliga förhållanden,

2. anställningsförmånerna är skäliga i förhållande till den ersättning som sökanden har rätt till enligt denna lag,

3. anställningsförmånerna är förenliga med kollektivavtal, om sådant finns, och ej är oskäliga i förhållande till de förmåner som vid jämförliga företag utgår till arbetstagare med likvärdiga arbetsuppgifter och kvalifikationer,

4. arbetet ej hänför sig till arbetsplats där arbetskonflikt råder till följd av stridsåtgärd som är lovlig enligt lag och kollektivavtal,

5. förhållandena på arbetsplatsen motsvarar vad som föreskrives i lag eller författning rörande åtgärder till förebyggande av ohälsa eller olycksfall.

65

Rätt till kontant arbetsmarknadsstöd föreligger, om den arbetslöse under en ramtid. av högst tolv månader omedelbart före arbetslöshetens inträde utfört förvärvsarbete i fem månader (arbetsvillkor). Härvid tages hänsyn endast till månad då förvärvsarbete utförts minst 10 dagar och minst 70 timmar.

Tid då förvärvsarbete har utförts får icke räknas mer än en gång för uppfyllande av arbetsvillkoret. 7 5 Med tid varunder sökanden enligt 6 å skall ha utfört förvärvsarbete jämställes tid då. han

1. i enskilt hem vårdat eller hjälpt åldring eller handikappad i sådan utsträckning att han varit förhindrad att stå till arbetsmarknadens förfogande,

2. genomgått arbetsmarknadsutbildning, fullgjort värnplikt eller åtnjutit tilläggssjuk-V penning enligt 3 kap 13å lagen (1962: 381) om allmän försäkring, dock tillsammans. högst två månader,

3. haft semester, eller

4. eljest med helt eller delvis bibehållen lön varit ledig av annan anledning än sjuk-— dom, värnpliktstjänstgöring eller barnsbörd.

8 5 Vid bestämmande av ramtid enligt 6 å inräknas icke tid då sökanden varit hindrad att arbeta på grund av styrkt sjukdom, vämpliktstjänstgöring, vuxenutbildning, nykter- hetsvård på anstalt, frihetsberövande på kriminalvårdens område eller vårdnad av eget: barn eller adoptivbarn som ej fyllt tre år, i den mån tiden ej med tillämpning av 7 å jämställes med tid under vilken förvärvsarbete utförts.

9 5 * Den som i minst tre månader i anslutning till att han avslutat ungdomsutbildning,. vuxenutbildning på heltid som berättigar till studiesocialt stöd eller arbetsmarknads— utbildning, utfört förvärvsarbete eller stått till arbetsmarknadens förfogande som arbets—- sökande genom den offentliga arbetsförmedlingen är berättigad till kontant arbetsmark— nadsstöd utan att ha uppfyllt arbetsvillkoret. Den tid under vilken sökanden skall ha stått till arbetsmarknadens förfogande skall * ligga inom åtta månader från utbildningens avslutande, om ej särskilda skäl föreligger- . Arbetslös som avses i 1 å 3. skall anses ha fullgjort arbetsvillkoret. '

105

Vid tillämpning av 6, 7, 8 och 9 åå tages ej hänsyn till tid innan sökanden uppnått femton års ålder.

Det kontanta arbetsmarknadsstödets form m m 11 å

Kontant arbetsmarknadsstöd utgår i form av ett för dag beräknat belopp. Summan av antalet ersatta och arbetade dagar samt karensdagar under en kalendervecka får uppgå till högst fem.

125. Kontant arbetsmarknadsstöd får ej utges för söndag. För helgdag som ej infaller på

söndag samt för påskafton, pingstafton, midsommarafton, julafton och nyårsafton får stöd utges endast om stöd utgår för minst två ytterligare dagar under samma kalender- vecka och en arbetslös dag infaller omedelbart före eller efter helgen.

Stöd får ej utges för dag då stödtagaren uppbär tilläggssjukpenning enligt 3 kap 13 å lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

Karenstid 13 5

Kontant arbetsmarknadsstöd får icke utgå förrän sökanden under en sammanhängande tid av fem kalenderveckor varit arbetslös fem dagar (karenstid). I karenstid inräknas endast dag för vilken stöd skulle ha utgått, om karenstiden gått till ända.

Sökande som avses i 1 å 3. behöver ej fullgöra karenstid. Detsamma gäller den som är ersättningsberättigad enligt 9 å.

Ersättningstidens längd 14 5

Kontant arbetsmarknadsstöd utgår längst under 150 dagar från det karenstiden full- gjorts (ersättningsperiod), om ej annat följer av 15 å sista stycket. Har stödtagaren uppnått 55 års ålder innan ersättningsperioden gått till ända, är perioden i stället 300 dagar. Sedan stödtagaren uppnått 60 års ålder, är ersättningsperioden icke begränsad.

Rätten till kontant arbetsmarknadsstöd upphör med utgången av månaden före den under vilken den arbetslöse uppnår 67 års ålder eller när han dessförinnan börjar upp- bära ålderspension, hel förtidspension eller helt sjukbidrag enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

155

Om arbetslöshet upphör innan ersättningsperioden gått till ända, har stödtagaren, om ej annat följer av 16 å, rätt till kontant arbetsmarknadsstöd under återstående antal dagar av perioden vid ny arbetslöshet även om han då ej uppfyller arbetsvillkoret och utan att ånyo fullgöra karenstid.

Har ersättningsperioden gått till ända men har stödtagaren under perioden ånyo uppfyllt arbetsvillkoret, utgår kontant arbetsmarknadsstöd under ytterligare ersättnings- period utan att karenstid ånyo behöver fullgöras. Den nya ersättningsperioden räknas från inträdet av den arbetslöshet, då stödtagaren senast uppfyllde arbetsvillkoret.

Till den som haft heltidsarbete och söker sådant arbete men regelbundet utför del- tidsarbete under tid då han i övrigt är arbetslös utgår ersättning med högst 50 dagar. Om särskilda skäl föreligger, får dock ersättningstiden förlängas till vad som eljest gäller.

165

Har en sammanhängande tid av tolv månader, vari icke inräknas tid som anges i 8 å, förflutit från det stödtagaren senast uppbar kontant arbetsmarknadsstöd, föreligger rätt till sådant stöd vid därefter inträffad arbetslöshet endast om stödtagaren då uppfyller arbetsvillkoret och fullgjort karenstid.

175

Stödtagare som blivit ersättningsberättigad med stöd av 9 å kan icke erhålla kontant arbetsmarknadsstöd under ny ersättningsperiod utan att uppfylla arbetsvillkoret enligt 6—8 åå, om ej särskilda skäl föreligger.

Det kontanta arbetsmarknadsstödets storlek 18 å Kontant arbetsmarknadsstöd utgår för dag med en tvåhundrasextiofjärdedel av det för maj föregående år fastställda basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän för- säkring. Brutet krontal utjämnas till närmast högre krontal.

19 5 Uppbär stödtagare för viss dag halv sjukpenning enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring eller lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring nedsättes det kontanta arbetsmarknadsstödet för den dagen till hälften av vad som annars skolat utgå. Stöd- tagare som endast söker deltidsarbete äger icke rätt till stöd för dag då han uppbär halv sjukpenning.

Pensionsavdrag m m 20 5

Uppbär stödtagare änke— eller änklingspension eller annan ålderspension än enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, nedsättes det kontanta arbetsmarknadsstödet med pensionsbeloppet efter avdrag för preliminär skatt. Uppbär han mindre än hel förtidspension eller mindre än helt sjukbidrag enligt nämnda lag, får arbetsmarknads- stödet icke överstiga ett belopp som motsvarar helt sådant stöd minskat med ersättnings- beloppet efter avdrag för preliminär skatt. Uppbär stödtagare livränta från försäkringsinrättning på grund av yrkesskada eller olycksfall, nedsättes stödet enligt grunderna i första stycket.

Kontant arbetsmarknadsstöd till deltidsarbetande m m 21 å Halvt kontant arbetsmarknadsstöd utgår till den som före arbetslöshetens inträde haft deltidsarbete omfattande minst 17 timmar i veckan samt till den som söker sådant del- tidsarbete.

22å

Utför någon arbete under dag då han i övrigt är arbetslös utgår helt kontant arbets- v marknadsstöd endast om den arbetslösa tiden uppgår till minst fem timmar. Om den arbetslösa tiden uppgår till minst tre timmar utgår halvt stöd.

Kontant arbetsmarknadsstöd i vissa fall på jordbrukets område 23 5

Den som är född år 1920 eller tidigare och som sedan fem år är huvudsakligen sysselsatt inom jordbruket har, utan hinder av bestämmelsen i 4 å andra stycket, rätt till kontant arbetsmarknadsstöd under tid som anges i andra stycket. Stödet får dock icke utgå förrän sökanden har varit arbetslös i två månader av angiven tid.

Sökanden skall före den 1 oktober ange viss sammanhängande tid av högst sex måna— der under tiden fr o m den 1 oktober to m den 30 september påföljande år då jord- bruksarbete icke kan antagas komma att hindra honom från att taga annat arbete.

Begränsning vid säsongarbetslöshet 24 5

I fråga om arbetstagare som huvudsakligen är sysselsatta i yrke, inom vilket arbets— löshet årligen regelbundet förekommer, får arbetsmarknadsstyrelsen, om särskilda skäl föreligger, begränsa rätten till kontant arbetsmarknadsstöd.

Avstängning från rätten till kontant arbetsmarknadsstöd 25 å

Stödtagare skall avstängas från rätt till ersättning under tid som anges i 26 å, om han 1. frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete,

2. på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet,

3. avvisat erbjudet lämpligt arbete eller

4. utan att uttryckligen ha avvisat sådant arbete likväl genom sitt uppträdande uppen- barligen vållat, att anställning ej kommit till stånd.

26å

Är det sannolikt att arbete som avses i 25 å skulle ha varat högst fem dagar eller mer än fem men högst tio dagar, utgör avstängningstiden sju respektive fjorton dagar. I annat fall är avstängningstiden tjugoåtta dagar.

Är det uppenbart att stödtagaren ej vill antaga lämpligt arbete, såsom då han vid upprepade tillfällen har avvisat erbjudet sådant arbete, skall han vara avstängd till dess han utfört förvärvsarbete under tjugo dagar.

Avstängningstiden räknas från den dag då det förhållande som anges i 25 å inträffat eller från den senare dag arbetsmarknadsstyrelsen medger.

275

Bestämmelserna i 25 å 1—3 om arbete får, om det är skäligt, tillämpas i fråga om arbetsmarknadsutbildning. Avstängningstiden är i dessa fall tjugoåtta dagar. Bestäm- melsen i 26 å tredje stycket äger motsvarande tillämpning.

285

Med beslut om avstängning enligt 25—27 åå jämställes beslut om avstängning från rätt till ersättning enligt 27, 28, 29 och 32 åå lagen (1972: 00) om arbetslöshetsförsäk- ring.

Ansökan om kontant arbetsmarknadsstöd m m 29 å Ansökan om kontant arbetsmarknadsstöd göres skriftligen hos länsarbetsnämnden i det län där sökanden är bosatt. Vid ansökningen skall fogas intyg av arbetsgivaren om sökandens arbetsförhållanden samt de uppgifter i övrigt som behövs för bedömande av hans rätt till stöd.

Arbetsgivaren skall på begäran utfärda intyg som avses i första stycket enligt formulär som fastställts av arbetsmarknadsstyrelsen.

Särskilda bestämmelser 30 5

Har Konungen träffat överenskommelse med annan stat om andra villkor för rätt att erhålla ersättning än som föreskrives i denna lag, skall dessa villkor tillämpas.

Kontant arbetsmarknadsstöd får indragas eller skäligen nedsättas, om stödtagaren medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande som är av betydelse för rätten till stöd.

32å

Har någon genom oriktig uppgift eller genom underlåtenhet att fullgöra honom åvi- lande uppgifts- eller anmälningsskyldighet eller annorledes orsakat att kontant arbets- marknadsstöd utgått obehörigen eller med för högt belopp eller har någon eljest obehöri- gen eller med för högt belopp uppburit sådant stöd och har han skäligen bort inse detta, skall det som betalats ut för mycket återbetalas, om ej i särskilt fall anledning föreligger att helt eller delvis efterge återbetalningsskyldighet.

Har återbetalningsskyldighet ålagts någon enligt första stycket, får vid senare utbetal— ning till honom skäligt belopp innehållas i avräkning på vad som betalats ut för mycket.

335

Lagen (1969: 93) om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt äger tillämpning på ersättning enligt denna lag.

34å

De närmare föreskrifter som finns erforderliga för tillämpningen av denna lag, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av arbetsmarknads- styrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1972.

Förslag till Lag om särskild arbetsgivaravgift till arbetslöshetsförsäkringen

Härigenom förordnas som följer.

1 5 Arbetsgivaravgift för finansiering av arbetslöshetsförsäkring enligt lagen (1972: 000) om arbetslöshetsförsäkring erlägges till staten enligt denna lag.

25

Arbetsgivare erlägger årligen arbetsgivaravgift med belopp som motsvarar procent av summan av vad arbetsgivaren under året utgivit som lön till arbetstagare i pengar eller 1 naturaförmåner 1 form av kost eller bostad eller," 1 fall som avses i 3 kap 2 å andra stycket sista punkten lagen (1962. 381) om allmän försäkring, annan ersättning för ut- fört arbete.

Vid beräkningen av avgiften tages icke hänsyn till arbetstagarens lön eller ersättning i vad den för år räknat överstiger sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring. Hänsyn tages ej heller till arbetstagare, vars lön under året understigit trehundra kronor, såvida fråga ej är om ar- betstagare som avses i 1 å första stycket förordningen (1958. 295) om sjömansskatt. Vidare bortses vid denna beräkning från arbetstagare, som icke är obligatoriskt försäk— rad enligt lagen (1954. 243) om yrkesskadeförsäkring, om ej fall som avses i 3 kap 2å andra stycket sista punkten lagen (19621381) om allmän försäkring är för handen.

35

Med arbetsgivare avses i denna lag den som enligt 19 kap 1 å lagen (1962: 381) om allmän försäkring skall erlägga avgift till sjukförsäkring.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

Förslag till Lag om ändring i förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 åå förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, mm1 skall ha nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse lå2

Angående debitering och uppbörd av avgifter från arbetsgivare enligt lagen om allmän försäkring samt avgift för obliga— torisk försäkring i riksförsäkringsverket enligt lagen om yrkesskadeförsäkring jäm- te tilläggsavgift enligt 39 å sistnämnda lag och avgiftstillägg jämlikt 14 å lagen an- gående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m.m. ävensom avgifter enligt förordningen an— gående byggnadsforskningsavgift och la- gen om lönegarantiavgift skall gälla vad nedan stadgas.

Angående debitering och uppbörd av av- gifter från arbetsgivare enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring samt avgift för obligatorisk försäkring i riksförsäk- ringsverket enligt lagen (1954.-243) om yrkesskadeförsäkring jämte tilläggsavgift enligt 39 å sistnämnda lag och avgiftstill- lägg jämlikt 14 å lagen (1955: 469) an- gående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m m även- som avgifter enligt förordningen (1960: 77) angående byggnadsforskningsavgift, lagen (1970: 742) om lönegarantiavgift och lagen (1972: 000) om särskild arbetsgivar- avgift till arbetslös/1etsförsäkringen skall gälla vad nedan stadgas.

Avgift jämte tilläggsavgift för frivillig försäkring i riksförsäkringsverket enligt lagen om yrkesskadeförsäkring uppbäres i den ordning verket bestämmer.

2å2

I denna förordning förstås med arbetsgivaravgift: summan av arbetsgivarens avgifter enligt 1 å första stycket; avgiftsunderlag: belopp varå avgift, som avses i 1 å första stycket, skall beräknas för

arbetsgivaren;

utgiftsår: det kalenderår för vilket avgiftsunderlag skall bestämmas. Såvitt gäller beräkning av avgiftsunder- lag för avgift till sjukförsäkringen och för- säkringen för tilläggspension samt för lö- negarantiavgift skall med lön enligt denna förordning förstås jämväl sådan ersättning, som enligt 3 kap 2 å andra stycket sista punkten eller 11 kap 2å andra stycket

Såvitt gäller beräkning av avgiftsunder- lag för avgift till sjukförsäkringen och försäkringen för tilläggspension samt för lönegarantiavgift och arbetsgivaravgift till arbetslöshetsförsäkringcn skall med lön en— ligt denna förordning förstås jämväl sådan ersättning, som enligt 3 kap 2å andra

1 Förordningen omtryckt 1962:396. Senaste lydelse av rubriken 1962z396. ” Senaste lydelse 1970:744.

lagen om allmän försäkring anses såsom stycket sista punkten eller 11 kap 2å inkomst av anställning. andra stycket lagen om allmän försäkring anses såsom inkomst av anställning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973. Vid debitering enligt 20å första stycket av arbetsgivares preliminära avgift för år 1973 skall hänsyn tagas även till avgiftsuttaget enligt lagen (1972: 000) om särskild arbetsgivaravgift till arbetslöshetsförsäkringen.

Förslag till Kungörelse om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

1 5 Statsbidrag som avses i lagen (1972: 000) om arbetslöshetsförsäkring utgår i form av grundbidrag, progressivbidrag och förvaltningsbidrag samt beräknas för verksamhetsår, som omfattar tiden 1 september—31 augusti.

25

Grundbidrag utgår i form av en basdel och en procentdel. Basdelen utgör för varje hel utgiven dagpenning samma belopp som enligt lagen (1972: 000) om kontant arbetsmarknadsstöd utgör det kontanta arbetsmarknadsstödet i januari månad under verksamhetsåret.

Procentdelen utgör tio procent av den del av utbetalad dagpenning, som överstiger lägsta gällande dagpenningbelopp.

Grundbidrag utgår med en för basdel och procentdel gemensam procentuell andel för varje dagpenningklass, som framgår av en av arbetsmarknadsstyrelsen fastställd tabell.

35

Progressivbidrag utgår med viss procentuell andel av kassans sammanlagda kostnader för dagpenning efter avdrag av belopp, som svarar mot grundbidraget. Procenttalet bestämmes i förhållande till antalet ersättningsdagar per medlem i överensstämmelse med en till denna kungörelse som bilaga fogad tabell med tillhörande särskilda bestäm- melser.

4 5 För kassa, där medlemmarna jämlikt l6å lagen om arbetslöshetsförsäkring är för- delade på olika klasser, beräknas grundbidraget och progressivbidraget särskilt för varje klass.

5 5 Förvaltningsbidrag utgår för verksamhetsår med en procentuell andel av ett grund- belopp om sex kronor per medlem enligt följande tabell:

Antal ersättnings- Procentuell andel dagar per medlem av grundbeloppet 0,00— 0,39 50 0,40— 0,59 65 0,60— 0,79 80 0,80— 1,49 100 1,50— 2,99 115 3,00— 5,99 130 6,00— 8,99 150 9,00—11,99 175 12,00—14,99 200 15,00—17,49 225 17,50—19,99 250 20,00——21,99 275 22,00 300

6 5 Har antagande till erkänd arbetslöshetskassa gällt viss del av ett verksamhetsår, be- räknas progressivbidraget och förvaltningsbidraget för denna del av året efter förhål- landena under ett helt år. Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning beträffande beräkning av progressivbidraget för viss klass, då klassindelningen inom erkänd arbetslöshetskassa vä- sentligt ändrats under verksamhetsåret.

75

Antalet årsmedlemmar under visst verksamhetsår motsvarar en sjättedel av summan av antalet medlemmar vid utgången av envar av perioderna september—oktober, no- vember—december, januari—februari, mars—april, maj—juni och juli—augusti eller, om an— tagandet till erkänd arbetslöshetskassa gällt endast under del av året, vid utgången av varje period, under vilken antagandet hela tiden varit gällande.

Antalet ersättningsdagar per medlem under visst verksamhetsår motsvarar antal dagar under året, för Vilka hel dagpenning utgått, dividerat med antalet årsmedlemmar under samma år.

8 5 Vid tillämpningen av denna kungörelse skall vid beräkning av antalet ersättnings- dagar och utgiven ersättning halva ersättningsdagar sammanläggas till hela dagar.

95

Statsbidrag utbetalas i efterskott för verksamhetsår efter ansökan till arbetsmarknads— styrelsen. Kassa äger a konto erhålla statsbidrag per den 31 december och den 30 april samt därutöver efter arbetsmarknadsstyrelsens medgivande.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 september 1972, då förordningen 1956: 630 om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor skall upphöra att gälla. De äldre bestämmel- serna skall dock gälla för statsbidrag avseende försäkringsåret 1971/ 72. '

(Bilaga till kungörelsen om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor, se nästa sid.)

Bilaga till kungörelsen om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

Progressivbidragets storlek

i procent av hela bidrags- underlaget enligt 3 5 vid Antal ersättnings- olika antal ersättnings- dagar per medlem dagar per medlem

0,00—2,00 0,0 2,25 7,4 2,50 14,7 2,75 21,4 3,00 27,1 3,25 32,0 3,50 36,3 3,75 40,0 4,00 43,3 4,25 46,3 4,50 48,9 5,00 53,4 5,50 57,1 6,00 60,3 7,00 65,2 8,00 69,0 9,00 72,0

10,00 74,3 11,00 76,2 12,00 77,9 13,00 79,3 14,00 80,5 15,00 81,5 16,00 82,4 17,00 83,1 18,00 83,7 19,00 84,3 20,00 84,7 21,00 84,9 22,00 85,00

och däröver

Särskilda bestämmelser:

Vid annat antal ersättningsdagar per medlem än sådant som direkt framgår av tabel- len interpoleras lineärt mellan de i tabellen angivna procenttalen, varvid det erhållna resultatet avrundas till närmaste tiondels procent.

Vid lika avstånd sker avrundningen uppåt.

Förslag till Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom förordnas, att 19 å och 53 ä 1 mom kommunalskattelagen (1928: 370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 51

Till skattepliktig inkomst enligt denna lag räknas icke:

vad som vid bodelning eller eljest på grund av giftorätt tillfallit make eller vad som förvärvats genom arv, testamente, fördel av oskift bo eller gåva;

vinst å icke yrkesmässig avyttring av lös egendom i andra fall än som avses i 35 5 3 eller 4 mom.;

vinst i svenskt lotteri eller vinst vid vinstdragning på här i riket utfärdade premieob— ligationer och ej heller sådan vinst i utländsk lotteri eller vid vinstdragning på utländska premieobligationer, som uppgår till högst 100 kronor;

ersättning, som på grund av sjukförsäkring jämlikt lagen om allmän försäkring eller försäkring jämlikt lagen om yrkesskadeförsäkring tillfallit den försäkrade, så ock sådan ersättning enligt annan lag eller särskild författning, som utgått annorledes än på grund av sjukförsäkring, som nyss sagts, till någon vid sjukdom eller olycksfall i arbete eller under militärtjänstgöring, ävensom ersättning, vilken vid sjukdom, olycksfall eller ar- betslöshet tillfallit någon på grund av annan försäkring, som icke tagits i samband med tjänst, dock att till skattepliktig inkomst räknas ersättning i form av pension eller annan livränta, så ock ersättning som utgår på grund av trafikförsäkring eller annan ansvarig- hetsförsäkring och avser förlorad inkomst av skattepliktig natur;

belopp, som till följd av försäkringsfall eller återköp av försäkringen utgått på grund av kapitalförsäkring;

ersättning på grund av Skadeförsäkring, dock ej i den mån köpeskilling, som skulle hava influtit därest försäkrad egendom i stället försålts, varit att hänföra till intäkt av jordbruksfastighet, av annan fastighet eller av rörelse eller i den mån ersättningen eljest motsvarar sådan skattepliktig intäkt eller motsvarar sådan avdragsgill omkostnad, vilken är att hänföras till någon av nämnda förvärvskällor;

vinstandel, återbäring eller premieåterbetalning, som utgått på grund av annan person— försäkring än pensionsförsäkring eller sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring som tagits i samband med tjänst, samt vinstandel, som utgått på grund av Skadeförsäkring, och premieåterbetalning på grund av Skadeförsäkring, för vilken rätt till avdrag för premie icke förelegat;

ersättning jämlikt lagen om ersättning åt smittbärare; periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därför givaren jämlikt bestämmelserna i 20 & icke är berättigad till avdrag;

stipendier till studerande vid undervisningsanstalter eller eljest avsedda för mottaga— rens utbildning;

allmänt barnbidrag; lön eller annan gottgörelse, som enligt förordningen om sjömansskatt utgör inkomst ombord;

1 Som nuvarande lydelse har upptagits den som föreslagits i prop 1971: 104. Senaste lydelse dessförinnan 1970: 162.

Nuvarande lydelse ' Föreslagen lydelse kontantunderstöd, som utgives av arbets- kontant arbetsmarknadsstöd; löshetsnämnd med bidrag av statsmedel;

invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning enligt 9 kap. lagen om allmän försäkring, så ock hemsjukvårdsbidrag, som utgår av kommunala eller landstingskommunala medel till den vårdbehövande;

kommunalt bostadstillägg enligt lagen (1962: 392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension;

kommunalt bostadstillägg till handikappade; bostadstillägg som avses i kungörelserna den 28 maj 1968 (nr 425) om statliga bo— stadstillägg till barnfamiljer och (nr 426) om statsbidrag till kommunala bostadstillägg till barnfamiljer;

sådan gottgörelse för utgift eller kostnad som arbetsgivare uppburit från pensions- eller personalstiftelse ur medel, för vilka avdrag icke medgivits vid taxering, vid första tillfälle dylika medel finnas i stiftelsen;

kompensation av staten för bensinskatt på bensin som förbrukats vid yrkesmässig användning av motorsåg.

(Se vidare anvisningarna.)

535

1 m 0 m.1 Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger såframt ej annat föreskri- ves i denna lag eller i särskilda bestämmelser, meddelade på grund av överenskommel- se eller beslut, varom i 72 och 73 åå sägs:

a) fysisk person: för tid, under vilken han varit här i riket bosatt:

för all inkomst, som av honom här i riket eller är utländsk ort förvärvats; samt för tid, under vilken han ej varit här i riket bosatt: för inkomst av här belägen fastighet; för inkomst av rörelse, som här bedrivits; för avlöning eller annan därmed jämförlig förmån, som utgått av anställning eller uppdrag hos svenska staten eller svensk kommun;

för avlöning eller annan därmed jämförlig förmån, som utgått av annan anställning eller annat uppdrag, i den mån inkomsten uppburits härifrån och förvärvats genom verksamhet här i riket;

för pension enligt lagen om allmän försäkring eller på grund av anställning eller upp- drag hos svenska staten eller svensk kommun;

för annan härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket förvärvad inkomst av tjänst;

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i riket eller tillbe— hör till sådan fastighet eller rörelse; samt

för belopp vilket motsvarar restituerad, avkortad eller aVSkriven tilläggspensionsavgift, sjukförsäkringsavgift eller allmän arbetsgivaravgift och med vilket avdrag enligt 46% 2 mom. åtnjutits vid tidigare års taxeringar;

b) staten: för inkomst av jordbruksdomäner, skogar samt uthyrda eller med tomträtt eller vattenfallsrätt upplåtna fastigheter; samt

för inkomst av rörelse, som ej härflutit av bank- eller försäkringsrörelse eller av kommunikationsverk med tillhörande byggnader och anläggningar eller av industriell verksamhet, som huvudsakligen avser att tillgodose statens egna behov;

* Senaste lydelse 1970: 915.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

c) landsting, kommuner och andra menigheter ävensom hushållningssällskap med stadgar som fastställts av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer:

för inkomst av fastighet och av rörelse;

d) akademier, Nobelstiftelsen samt stif- telsen Dag Hammarskjölds Minnesfond, så ock allmänna undervisningsverk, sådana sammanslutningar av studerande vid rikets universitet och högskolor i vilka de stude- rande enligt gällande stadgar äro skyldiga att vara medlemmar samt samarbetsorgan för sådana sammanslutningar med ända- mål att fullgöra uppgifter som enligt nämn- da stadgar ankomma på sammanslutning- arna, sjömanshus, svenska skeppshypoteks- kassan, skeppsfartens sekundärlånekassa, norrlandsfonden, malmfonden för forsk- nings- och utvecklingsarbete, järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare, aktiebo- laget tipstjänst, svenska penninglotteriet aktiebolag, allmänna pensionsfonden, all- männa sjukförsäkringsfonden, pensions- stiftelser som avses i lagen om tryggande av pensionsutfästelse m. m., allmänna för— säkringskassor, understödsföreningar, som icke bedriva till livförsäkring hänförlig verksamhet, personalstiftelser som avses i lagen om tryggande av pensionsutfästelse m.m. med ändamål uteslutande att lämna understöd vid arbetslöshet, sjukdom eller olycksfall ävensom sådana ömsesidiga för- säkringsbolag, som avses i lagen om yr— kesskadeförsäkring:

för inkomst av fastighet;

d) akademier, Nobelstiftelsen samt stif- telsen Dag Hammarskjölds Minnesfond, så ock allmänna undervisningsverk, sådana sammanslutningar av studerande vid rikets universitet och högskolor i vilka de stude- rande enligt gällande stadgar äro skyldiga att vara medlemmar samt samarbetsorgan för sådana samanslutningar med ändamål att fullgöra uppgifter som enligt nämnda stadgar ankomma på sammanslutningarna, sjömanshus, svenska skeppshypotekskas— san, skeppsfartens sekundärlånekassa, norr- landsfonden, malmfonden för forsknings- oeh utvecklingsarbete, järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare, aktie- bolaget tipstjänst, svenska penninglotteriet aktiebolag, allmänna pensionsfonden, all- männa sjukförsäkringsfonden, pensionsstif- telser som avses i lagen om tryggande av pensionsutfästelse m. m., allmänna försäk- ringskassor, erkända arbetslöshetskassor, understödsföreningar, som icke bedriva till livförsäkring hänförlig verksamhet, per— sonalstiftelser som avses i lagen om tryg- gande av pensionsutfästelse m.m. med ändamål uteslutande att lämna understöd vid arbetslöshet, sjukdom eller olycksfall ävensom sådana ömsesidiga försäkrings- bolag, som avses i lagen om yrkesskade— försäkring:

för inkomst av fastighet;

e) kyrkor, andra trossamfund än svenska kyrkan därest de utöva kyrklig verksamhet, sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrätt— ningar, stiftelser som hava till huvudsakligt ändamål att under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar eller att, utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer, främja vård och uppfostran av barn eller lämna understöd för beredande av undervisning eller utbildning eller utöva hjälpverksamhet bland behövande eller främja vetenskaplig forskning, ävensom sådana föreningar vilka, utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, huvudsakligen verka för ändamål av den i fråga om stiftelser här angivna art:

för inkomst av fastighet och av rörelse;

f) svenska aktiebolag och sådana bolag, som enligt särskild författning äro skyldiga att avstå sin vinst, ekonomiska föreningar, samfund, stiftelser, understödsföreningar, som bedriva till livförsäkring hänförlig verksamhet, verk, inrättningar och andra inländska

juridiska personer, därunder inbegripna ägare av för gemensamt behov avsatta så kal- lade besparingsskogar, häradsallmänningar och andra likartade samfälligheter, som för- valtas självständigt för delägarnas gemensamma räkning, samtliga i den mån de ej inbegripas under punkterna d) och e):

för all inkomst, som här i riket eller å utländsk ort förvärvats;

g) utländska bolag:

för inkomst av här belägen fastighet; för inkomst av rörelse, som här bedrivits; samt för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i riket eller tillbehör till sådan fastighet eller rörelse.

Riksskatteverket må, om särskilda skäl därtill äro, efter ansökan förklara, att stiftelse eller förening, som har till huvudsakligt ändamål att främja nordiskt samarbete, i fråga om skattskyldighet eller eljest vid tillämpning av denna lag skall anses jämställd med stiftelse eller förening, som ovan i första stycket vid e) angives. Sådant beslut må, när omständigheterna det föranleda, av riksskatteverket återkallas. Över beslut, som riks- skatteverket meddelat enligt detta stycke, må klagan ieke föras.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt dårå meddelad uppgift ut- kommit från trycket i Svensk författningssamling och tillämpas första gången vid 1973 års taxering. Äldre bestämmelser äger dock alltjämt tillämpning vid eftertaxering för år 1972 eller tidigare år.

Sammanfattning

Arbetskraftens struktur och dimensioner

I bilaga 3 av betänkandet lämnas en om- fattande kvantitativ beskrivning av arbets- kraften med fördelning på olika grupper av betydelse för belysningen av de stödfor- mer för arbetslösa, som utredningen före- slår. Huvudkälloma för denna beskrivning är de regelbundet återkommande arbets- kraftsundersökningarna samt vissa special- undersökningar som har gjorts i anslutning till dessa.

Arbetslöshetens omfattning enligt nämnda statistikkällor behandlas i bilagan dels för år 1970, dels för tiden augusti 1962—maj 1970. För år 1970 och vissa tidpunkter un- der perioden 1962—1970 lämnas även jäm- förande uppgifter från arbetsförmedlingar— nas statistik över där registrerade arbetslösa en dag i mitten av varje månad.

Den relativa arbetslösheten (procentandel

Män Kvinnor Samtliga

16—1 9 20—24 25—29 30—34 35—39 40—44 45 —49 50—54 55—59 60—64 65—66 67—74

Samtliga

».

u: oooooNxobxoxomÄNw

». »

».

».

». 0

>_- OLA—HOJ—A—b—ANHNU. OO ONONOOO—OUJD—OO-IÅH »— rh—HOPOOOHNW U) UJONNONXONOOOONOONHÄ .— _.Js—u—o—ooo—n—NQ

av arbetskraften som saknade arbete) var under år 1970 högst för ungdomar och äld- re. Detta framgår av ovanstående tablå som hämtats från bilagan.

Av dessa uppgifter från år 1970 och bi— lagans tabell 20 finner man att den relati- va arbetslösheten är större för kvinnor än för män. Framträdande är den höga rela- tiva arbetslösheten för ungdomarna. Som ett genomsnitt för hela år 1970 gäller att 3,9 procent av arbetskraften i åldrarna 16—24 år var arbetslös, medan genomsnittet för vuxna män var 1,1 procent och för vuxna kvinnor 1,4 procent. En högre arbetslöshet under hösten bland ungdomarna avspeglar att många då, efter studiernas slut och till- fälliga sommararbeten, söker sig ut på ar- betsmarknaden. Man kan förmoda att ar- betslösheten bland ungdomar över huvud taget mera än bland de äldre präglas av att de är nytillträdande på arbetsmarknaden och väntar på lämpliga arbetstillfällen.

Arbetslöshetens variationer med kon- junkturläget framgår av den i bilagan redo- visade tidsserien 1962—1970. Figur 13 visar att antalet arbetslösa män ökat avsevärt mer än antalet arbetslösa kvinnor i det försäm— rade sysselsättningsläget åren 1966—1968. Därefter var minskningen av antalet ar- betslösa kraftigare bland männen än bland kvinnorna. Kvinnornas relativa arbetslöshet var under perioden november 1967—augusti 1968, dvs i botten av konjunkturen 1962— 1970, densamma som männens, 2,2 procent.

Under hela den studerade perioden 1962— 1970 varierade kvinnornas relativa arbets— löshet endast mellan 1,7 och 2,3 procent. Motsvarande intervaller för män var 0,9 procent och förut nämnda 2,2 procent. Un- der högkonjunkturen 1969—1970 har för männen inte noterats en så låg relativ ar- betslöshet som i maj 1965.

De relativa arbetslöshetstalens förändring- ar för olika åldersgrupper under ifrågava— rande period 1962—1970 visar för männens del en entydig konjunkturvariation (figur 15). Den svagaste ökningen visar ålders- klassen 45—54 år. Den starkaste ökningen finns i åldersklassen 25—34 år. För männen i ålder 35—44 år har ökningen blivit accen- tuerad genom att deras relativa arbetslös— het under maj 1965 var mycket låg.

Kvinnornas relativa arbetslöshet i olika åldrar visar en mer splittrad och svårtolkad bild (figur 16). Detta kan hänga samman med att de arbetslösa för deras del omfat— tar inte bara personer som har mist ett ar- bete utan också många som söker sig ut på arbetsmarknaden. För samtliga kvinnor gäl- ler att den relativa arbetslösheten låg på ungefär samma nivå i maj 1970 som under högkonjunkturen 1965. De yngsta upp till 24 år, åldersgruppen 25—34 år och mest markerat de äldsta, 55—66 år, hade dock i maj 1970 kommit på något högre relativ arbetslöshetsnivå än under år 1965.

Rörligheten ut och in i arbetskraften be— lyses i bilagan av två specialbearbetningar, där samma individer i undersökningarna jämförts i arbetskraftsundersökningarna dels hösten 1966 och 1967, dels hösten 1967 och 1968. Uppgifterna från dessa två under- sökningar visar skillnader i den relativa ar- betslösheten det andra året för å ena sidan dem som var sysselsatta i arbetskraften re- dan det första året och å andra sidan dem som var nytillträdande i arbetskraften det andra året. Detta framgår av följande tablå.

Den större arbetslösheten bland ungdo- marna är märkbar även bland dem som har varit sysselsatta det första året. Påfal- lande är dock att närmare en tredjedel av de arbetslösa arbetssökande (33 % hösten 1967 och 29 % hösten 1968) varit nytill—

Relativ arbetslöshet hösten 1967 för

personer som var personer som ej sysselsatta 1966 var i AK 1966

Män Kvinnor Män Kvinnor

15—24 år 3,1 3,0 6,5 10,8 25—44 år 1,0 1,2 6,6 5,3 45— år 1,1 1,0 4,9 3,2 Samtliga 1,3 1,4 6,3 6,7 Relativ arbetslöshet hösten 1968 för personer som var personer som ej sysselsatta 1967 var i AK 1967 Män Kvinnor Samtliga 15—24 år 2,3 2,4 7,5 25—44 år 1,0 1,2 6,5 45— år 1,2 1,0 4,0 Samtliga 1,3 1,4 6,4

trädande på arbetsmarknaden.

De arbetslösa enligt arbetskraftsunder- sökningarna har även fördelats på arbets- löshetsförsäkrade och ej försäkrade, En tidserieanalys av materialet (tabell 22 och figurerna 17 och 18) visar att de ej för— säkrade arbetslösa uppvisar en svagare kon— junkturvariation än de försäkrade arbetslö- sa. Detta gäller speeiellt kvinnorna. Därtill jämförs uppgifterna från undersökningar med antalet vid arbetsförmedlingen anmäl- da arbetslösa (figur 29 och tabell 24). Av denna jämförelse framgår dels att antalet ej försäkrade arbetslösa är större enligt ar— betskraftsundersökningarna än det antal som registrerats vid arbetsförmedlingen, dels att sådana uppgifter om antalet försäkrade arbetslösa som är jämförbara i de två se— rierna stämmer ganska väl i högkonjunktu— ren. I en lågkonjunktur redovisar arbets- kraftsundersökningarna högre siffror även för de arbetslöshetsförsäkrade. Detta synes bero på att antalet utförsäkrade stiger som ett resultat av att arbetslöshetstiderna för— längs och att de utförsäkrade arbetslösa inte har kontinuerlig kontakt med arbets— förmedlingen. Orsaken till den nämnda skillnaden är således densamma som till att

antalet oförsäkrade oavsett konjunkturlä— ge — är högre enligt arbetskraftsundersök- ningarna än enligt uppgifterna från arbets- förmedlingen.

Det finns enligt arbetskraftsundersök— ningarna också skillnader mellan grupperna försäkrade och ej försäkrade i fråga om ar- betslöshetstidens längd. Under år 1970 var den i genomsnitt 6,9 veckor för de försäk— rade och 3,4 veckor för de ej försäkrade. Arbetslöshetstidens längd belyses också för tiden 1964—1970 i figur 19. Långtidsarbets- lösheten har ökat, i synnerhet för de för- säkrade arbetslösa. Arbetslöshetstiderna har även genomsnittligt blivit längre; även detta mest markerat för de arbetslöshetsförsäk— rade. Omsättningen av arbetslösa har där- med blivit lägre.

Antalet personer som berörs av arbets- löshet belyses i bilagan av en sammanställ- ning från en arbetskraftsundersökning som avser hela året 1968 (tabell 25). Med led- ning av bla dessa uppgifter och uppgifter om arbetslöshetstidens längd under året har utredningen i kap 9 angett vissa allmänna hållpunkter för kostnadsuppskattningar.

I bilagan redovisas även uppgifter om latent arbetssökande samt, delvis i ett sär- skilt appendix, resultaten från en undersök— ning om personer utanför arbetskraften. Den avsåg närmast att kartlägga orsakerna till att dessa inte förvärvsarbetade och om de under vissa villkor skulle söka förvärvs- arbete. De mest förekommande orsakerna till att männen inte förvärvsarbetade var studier och hälsoskäl. Den vanligaste av de uppgivna anledningarna till att kvinnorna inte förvärvsarbetade var barntillsyn. Detta framgår av figur 33 och 34.

Prineipförslag

Skyddet mot inkomstbortfall vid arbetslös- het som har förorsakats av bristande till- gång på arbetstillfällen skall enligt utred- ningens förslag främst vara arbetslöshets— försäkring. Möjlighet att vara arbetslöshets— försäkrad bör finnas för alla förvärvsarbe- tande, företagare likaväl som arbetstagare. Samhällets stöd åt arbetslöshetsförsäkringen

är ett led i arbetsmarknadspolitiken. Det finns ett naturligt samband mellan arbets— löshetsförsäkringen och samhällets arbets— marknadsåtgärder i övrigt. Till arbetsför- medlingen måste den försäkrade vända sig för att anmäla sig som arbetssökande. Han måste både i initialskedet av arbetslöshe- ten och därefter fortlöpande ha nära kon— takt med arbetsmarknadsorganen. .

Utredningen har funnit att helt övervä— gande skäl talar för att arbetslöshetsförsäk- ringen även i fortsättningen skall utvecklas på samma frivilliga väg som hittills. De er— kända arbetslöshetskassomas verksamhet har utvecklats under samverkan med staten och den fackliga rörelsen. Statens medver— kan har skapat organisatoriska och ekono- miska förutsättningar för en mycket bety- dande utveckling av arbetslöshetskassornas verksamhet. Denna kan numera beräknas omfatta i det närmaste alla fackligt organi- serade arbetstagare. Medlemmarna i de flesta arbetslöshetskassorna har under lång tid anpassat sig till dessa förhållanden. Det fordras starka skäl för att upplösa detta system och ersätta det med en helt ny för- säkringsform.

Arbetslöshetskassornas kontakt med för- hållandena på arbetsmarknaden, arbets- marknadsmyndighetema och arbetstagarnas organisationer är utomordentligt god. Det finns all anledning att förutsätta att en ar- betslöshetsförsäkring bland företagarna, uppbyggd av deras organisationer, skall ge samma goda erfarenheter. En medverkan från medlemmarna i arbetslöshetskassorna genom deras representanter och funktionä— rer medför garantier för att prövningen av enskilda fall sker med ett underlag av till- räckliga kunskaper om den försäkrade och hans speciella förhållanden.

Utredningen har undersökt i vad mån en samordning av arbetslöshetsförsäkringens administration med den allmänna försäk- ringens skulle innebära fördelar. Vissa be- sparingar skulle möjligen kunna vinnas bl a i fråga om registrering av försäkrade. En sådan minskning av de administrativa kost- naderna skulle emellertid värdemässigt bli obetydlig i jämförelse med de begränsningar

av försäkringsutgifterna och den medverkan till effektivare sysselsättning av arbetskraf- ten, som kan åstadkommas genom arbets— löshetskassornas uppföljnings- och kontroll- verksamhet samt arbetsmarknadsmässiga uppgifter i övrigt. Därtill kommer att de all- männa försäkringskassorna står inför nya och utökade uppgifter inom sitt nuvarande verksamhetsområde. Övertagande av arbets- löshetsförsäkringens administration skulle, särskilt vid mindre och medelstora enheter, förorsaka avsevärda personal- och utbild— ningsproblem. Utredningen har därför fun— nit att grundförutsättningarna inte förelig— ger för överförande av arbetslöshetsförsäk- ringens administration till de allmänna för- säkringskassorna.

Rätt att bli medlem i erkänd arbetslös- hetskassa skall tillkomma var och en som uppfyller föreskrift i kassans stadgar om ar- bete inom dess verksamhetsområde. Flerta- let av de regler, som enligt gällande förord- ning begränsar enskilda personers rätt att inträda eller kvarstå i kassa, föreslås an— tingen bortfalla eller — i fråga om rätt att kvarstå bero på kassans beslut. Utred- ningens förslag öppnar vidgade möjligheter att tillhöra försäkringen.

De erkända arbetslöshetskassorna faller enligt gällande bestämmelser under giltig— hetsområdet för lagen om understödsför- eningar. De utgör dock en enhetlig och från övriga understödsföreningar klart avgränsad grupp av föreningar. Tillsynen av kassorna är anförtrodd en särskild tillsynsmyndighet. Den har en omfattning och inriktning av helt annat slag än för övriga föreningar. Det för kassornas verksamhet betydelsefulla statsbidragssystemet saknar motsvarighet hos övriga understödsföreningar. En av sär- skild utredningsman verkställd översyn av lagen om understödsföreningar har visat att det för dessa föreningar i betydande ut- sträckning krävs föreskrifter som helt sak- nar betydelse för arbetslöshetskassornas verksamhet och organisation. KSA-utred— ningen föreslår bla av dessa skäl att de bestämmelser av föreningsrättslig natur, som fordras angående arbetslöshetskassorna, sam- las i en särskild andra del av den föreslagna

lagen om arbetslöshetsförsäkring. Denna lagdel innehåller en fristående fullständig reglering för kassorna. För att nedbringa författningsmaterialets omfång har utred- ningen dock funnit lämpligt att hänvisa till lagen om understödsföreningar, när det gäl- ler vissa bestämmelser av allmänt förenings- rättslig natur.

Försäkringsvillkoren för ersättningsrätt kommer enligt utredningens förslag att för— ändras så, att rätten uppkommer snabbare för nya medlemmar i arbetslöshetskassorna. Detta sker genom att av nuvarande arbets— villkor bortfaller det som innebär att er- sättning får utges först sedan den försäk- rade erlagt avgift för 52 veckor eller tolv månader och under den tiden förvärvsarbe- tat. Det kvarstående arbetsvillkoret fem- månadersvillkoret garanterar aktuell an- knytning till arbetsmarknaden. Inkomstbort- fall omedelbart efter arbetslöshetens inträ- de täcks i ökad utsträckning genom att nu- varande karensvillkor bortfaller. Risken för utförsäkring i mer svårartade arbetslöshets- fall minskas dels genom att ersättningsti- dens begränsning till försäkringsår upphör, dels genom att ersättningstiden kan upp- gå till 300 dagar efter det ersättningsrätt har upparbetats. Ersättningstiden förlängs generellt till 450 dagar för dem som har fyllt 55 år. Möjligheterna vidgas att bibe- hålla upparbetad ersättningsrätt under pe— rioder av bortovaro från arbetsmarknaden. Detta gäller bl a vid vård av eget barn eller adoptivbarn som ej fyllt tre år. Inkomstbort- fallet vid arbetslöshet täcks i större utsträck- ning genom att maximum för dagpenning höjs till samma nivå som sjukpenningen i allmän försäkring. Med bibehållande av ar- betslöshetsförsäkringens anknytning till femdagarsvecka innebär detta att högsta dagpenning, till vilken statsbidrag kan utgå, blir 75 kronor. Ersättning vid deltidsarbe— te blir mer differentierad och systematiskt reglerad än den hittills varit i arbetslöshets- försäkringen.

De av utredningen föreslagna ändringar- na av arbetslöshetsförsäkringens regler med- för en högst betydande utvidgning av för— säkringsskyddet. Med genomförande av des-

sa förslag bör förutsättningar finnas för att arbetslöshetsförsäkringen skall bli ett all- männare och kvalitativt bättre skydd för dem som har börjat varaktigt förvärvsar- bete.

En försäkringsmässig reglering av skyd— det vid arbetslöshet kan dock inte täcka alla uppkommande situationer. Förut återgivna uppgifter om de senaste årens sysselsätt- ningsförhållanden på arbetsmarknaden vi— sar att nya arbetssökande, tex ungdomar och andra som övergår från utbildning till förvärvsarbete, löper betydande arbetslös— hetsrisker. Speciella problem möter vidare dem som i olika åldrar söker sig ut i arbets- livet efter att längre tid huvudsakligen ha ägnat sig åt att vårda och hjälpa åldring el— ler handikappad. Detta gäller även dem som har blivit ensamstående och söker för- värvsarbete efter att tidigare ha haft sin sysselsättning i gemensamt hushåll med make eller annan person. För ensamståen— de kan behovet av förvärvsinkomst vara oundgängligt och en arbetslöshetssituation svårlöst även i andra fall. Ett exempel här— på är ensamstående kvinnor som har barn att försörja under förhållanden då de hu— vudsakligen är beroende av egen förvärvs- inkomst.

För dessa olika grupper nya arbetssökan— de är förmedling av arbete, yrkesvägled- ning, arbetsvård, arbetsmarknadsutbildning och andra samhällsåtgärder för att underlät- ta arbetsplacering det primärt betydelse- fulla. Först sedan sådana åtgärder har prö— vats en tid och arbetsmarknadsorganen där- vid fått en uppfattning om sökandens fak- tiska arbetsutbud bör hjälp genom kontant stöd komma i fråga.

Utredningen har funnit att en komplet- tering av arbetslöshetsförsäkringen med en särskild stödform är den naturliga vägen att skydda olika kategorier nytillträdande på arbetsmarknaden. Denna komplettering er- fordras vare sig försäkringen görs frivillig eller obligatorisk. Stödformen skall i det av utredningen föreslagna systemet omfatta även den som har en fastare anknytning till arbetsmarknaden men ej är ersättnings- berättigad i arbetslöshetsförsäkringen eller

inte tillhör erkänd arbetslöshetskassa. Ut- redningen föreslår att stödformen utformas som ett kontant arbetsmarknadsstöd, helt fi- nansierat av staten genom skattemedel och administrerat av arbetsmarknadsverket. Stö— dets omfattning och konstruktion ger det en allmän karaktär av grundskydd för ar— betssökandes försörjning vid ersättningsbar arbetslöshet utanför försäkringens verk- ningsområde.

De år 1968 införda temporära stödfor- merna för äldre arbetslösa, förlängd (extra) ersättning till försäkrade och statligt om- ställningsbidrag, bör integreras med arbets- löshetsförsäkringens reguljära förmåner och det kontanta arbetsmarknadsstödet. I fråga om det statliga omställningsbidraget inne- bär utredningens förslag till övergångsbe— stämmelser att det kan utgå endast till den som före det nya stödsystemets ikraftträdan— de har beviljats sådant bidrag samt därjäm- te till den som inom ett år därefter ansökt om bidraget. Det kommer därmed att succes- sivt avvecklas.

Efter genomförande av utredningens för- slag finns det ej skäl att bibehålla arbets- löshetshjälp i form av kommunalt kontant- understöd. Den stödformen bör därför kun— na avvecklas omedelbart.

Samhällsstöd i form av socialhjälp får däremot även i fortsättningen betydelse i de fall då fysiska, psykiska eller sociala handi- kapp hos en arbetssökande för en tid för- svårar eller omöjliggör arbetsplacering, lik— som då ersättningsbelopp som utgår från arbetslöshetsförsäkring eller om kontant ar- betsmarknadsstöd i något fall visar sig vara otillräckligt för att täcka föreliggande hjälp- behov. Socialhjälpen får framdeles liksom hittills betydelse som komplement till de statliga och statsunderstödda kontanta stöd- formerna på arbetsmarknaden.

I fråga om beskattning av utgående för- måner vid arbetslöshet konstaterar utred— ningen att den år 1970 tillkallade sjukpen- ningutredningen enligt sina direktiv prövar förutsättningama för att beskatta även ar- betslöshetsförsäkringens dagpenning samt vid sidan därav utgående kontant stöd från samhällets sida. I avvaktan på resultaten

av den utredningen föreslås att dagpenning- en och det kontanta arbetsmarknadsstödet tills vidare skall vara icke skattepliktiga samt att omställningsbidraget alltjämt skall vara skattepliktigt.

Allmänna förutsättningar för ersättningsrätt (kap 5)

De allmänna förutsättningarna gäller både arbetslöshetsförsäkringen och den nya stöd- formen kontant arbetsmarknadsstöd.

Grundläggande för det kontanta arbets- löshetsskyddets allmänna omfattning och begränsning är att den arbetslöse står till arbetsmarknadens förfogande, d v 5 kan och vill förvärvsarbeta samt i övrigt är oför- hindrad att åtaga sig sådant arbete. Denna allmängiltiga avgränsningsregel kommer i stort sett till uttryck både i nuvarande be- stämmelser om arbetslöshetsförsäkringen och i arbetsmarknadskungörelsen. Utred- ningen föreslår ingen väsentlig ändring av dessa grundförutsättningar och bygger ge- nomgående konstruktionen av komplette— rande detaljföreskrifter därpå.

Från denna utgångspunkt får kravet på att arbetslöshet skall föreligga huvudsakli- gen den innebörden. att ersättningssökande har förlorat ett förvärvsarbete eller i varje fall inte har någon inkomst av förvärvsar- bete. Sistnämnda kriterium på arbetslöshet har exempelvis betydelse för den som upp- bär ferielön, permitteringslön eller annan ersättning från arbetsgivaren under perioder då arbete inte utförs. I dessa fall underlättar en anknytning av begreppet arbetslös till avsaknaden av förvärvsinkomst även sam- ordningen mellan å ena sidan samhällsregle- rade stödformer och å andra sidan kollek- tivavtalsreglerade förmåner från arbetsgiva- re under eller i omedelbar anslutning till an— ställning. För bisyssla under arbetslöshet fö- reslår utredningen en reglering som i huvud- sak överensstämmer med nuvarande praxis i arbetslöshetsförsäkringen.

Företagare skall enligt utredningens för- slag anses arbetslös när hans arbete och övriga personliga verksamhet i rörelsen har upphört, ej endast tillfälligt, såvida inte ar-

betsmarknadsstyrelsen av särskilda skäl före- skriver annat.

Även kravet på arbetsförhet ansluter sig till grundförutsättningen att ersättningssö- kande skall stå till arbetsmarknadens för- fogande. Utredningen har behandlat vissa frågor som berör samordningen med sjuk- penning och förtidspension enligt lagen om allmän försäkring samt bedömning av ar- betsförmåga efter yrkesskada. Utredningen framhåller som en väsentlig allmän synpunkt att ökade samhällsinsatser i fråga om arbets— prövning, arbetsträning, yrkesutbildning och omskolning har skapat bättre möjligheter för de handikappade att helt eller delvis eliminera bristen i sin arbetsförmåga. Ar- betslösa personer med handikapp bör därför kunna påräkna faktiska arbetsalternativ till kontant stöd i allt större utsträckning. I det- ta sammanhang understryker utredningen betydelsen av kontakt och administrativ samverkan mellan arbetsförmedlingar, all— männa försäkringskassor, erkända arbets- löshetskassor och kommunernas sociala nämnder.

Lägsta och högsta ålder för ersättnings- rätt är enligt utredningens förslag 15 re- spektive 66 år. Den som har fyllt 67 år är således inte ersättningsberättigad vid arbets- löshet. I arbetslöshetsförsäkringen bör det dock finnas möjlighet för arbetslöshetskas— sa att medge ersättning sammanlagt under 150 dagar för arbetslös medlem i åldern 67—69 år. När medlem i sådan kassa fyller 70 år upphör ersättningsrätten.

Liksom enligt gällande bestämmelser ford- ras att ersättningssökande skall vara anmäld som arbetssökande vid den offentliga arbets- förmedlingen. Närmare föreskrifter om ord— ningen för denna kontakt mellan sökande och arbetsförmedling — personligt besök, telefonanmälan eller andra kontaktvägar - bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att utfärda. Utredningen lämnar i detta sammanhang en utförlig redogörelse för ar- betsförmedlingens organisation och service till enskilda arbetssökande, arbetslösa kassa- medlemmars kontakt med arbetsförmedling- en, dennas speciella funktioner i fråga om arbetslöshetsförsäkrade samt vidare om ar-

betslöshetskassornas kontakt med arbetsför- medlingen för kontroll av ersättningsrätt och arbetsmarknadsorganens uppgifter i frå- ga om sökande av kontant arbetsmarknads- stöd. I samband därmed behandlas även ut- vecklingsarbetet på detta område.

Som allmänt villkor för ersättningsrätt anges i utredningens förslag att sökanden inte kan erhålla lämpligt arbete. Den inne- börd som ges åt detta begrepp bestämmer i mångt och mycket karaktären av arbets- löshetsförsäkringen och det kontanta arbets- marknadsstödet. Av särskild betydelse är att de synsätt och värderingar som präglar den moderna arbetsmarknadspolitiken blir be— aktade i detta sammanhang. Utredningen har konstaterat att arbetslöshetsförsäkring— ens i huvudsak sedan mitten av 1930-talet gällande författningsbestämmelser möjlig- gjort en nyanserad bedömning av ifråga- satta arbetserbjudanden. Härtill har i hög grad bidragit att bedömningen har påverkats av den nuvarande aktiva arbetsmarknads- politiken. Det föreligger därför inte anled- ning att påyrka någon mera omvälvande förändring av praxis på detta område. Ange— läget är dock att den moderna arbetsmark- nadspolitikens målsättningar får komma till klart uttryck i de författningsbestämmelser och motivuttalanden, på vilka tillämpningen är grundad. Utredningens författningsför- slag innebär följande.

Som första förutsättning för att erbjudet arbete skall vara lämpligt anger utredningen att — inom ramen för tillgången på arbets— tillfällen — skälig hänsyn tagits såväl till sö- kandens yrkesvana och förutsättningar i öv- rigt för arbetet som till hans önskemål i fråga om arbetsval och andra personliga förhållanden. Nya regler föreslås i fråga om förmånerna i erbjuden anställning. De skall vara skäliga i förhållande till den försäk- ringsersättning respektive det kontanta ar- betsmarknadsstöd som sökanden är berätti- gad till. Vidare skall de vara förenliga med kollektivavtal, om sådant finns, och ej oskä- liga i förhållande till de förmåner som vid jämförliga företag utgår till arbetstagare med likvärdiga arbetsuppgifter och kvali- fikationer. Slutligen anges i huvudsaklig

överensstämmelse med gällande regler att det erbjudna arbetet ej hänför sig till arbets- plats där arbetskonflikt råder till följd av stridsåtgärd, som är lovlig enligt lag och kollektivavtal, samt att förhållandena på ar- betsplatsen motsvarar vad som föreskrivs-i lag eller annan författning rörande åtgärder till förebyggande av ohälsa eller olycksfall.

Påföljden av att sökande avvisat erbjudet lämpligt arbete eller i övrigt, enligt sära skilda regler därom, själv vållat sin arbets— löshet är enligt utredningens förslag avstäng- ning från rätt till ersättning viss tid, högst 28 dagar. Är det uppenbart att sökanden ej vill antaga lämpligt arbete, såsom då han upprepade gånger har avvisat sådant arbete, kan han avstängas från ersättningsrätt till dess han har förvärvsarbetat under tjugo dagar. I fall då' avvisat arbete sannolikt skulle ha pågått högst fem dagar eller mer än fem men högst tio dagar föreslås attav— stängningstiden blir sju respektive fjorton dagar. Förslaget i detta avseende. innebär att den nuvarande lindrigare påföljden vid avvisande av arbete, vilket är avsett att om- fatta högst två dagar, utsträcks att omfatta tillfälliga arbeten, som sannolikt kommer att vara högst fem respektive tio dagar. Av- stängningstiden blir i förstnämnda fall för- kortad till sju dagar

Huvudsakliga ändringsförslag i arbetslös- hetsförsäkringen (kap 6)

Arbetsvillkor. Det nuvarande 12-månaders- villkoret bortfaller. Det har bl a varit avsett att trygga kontinuiteten av medlemskap i arbetslöshetskassorna och innebär i stort sett att medlem för att kunna få ersättning måste ha arbetat och erlagt avgifter för minst tolv månader. Arbetsvillkoret enligt utred— ningens förslag innebär att rätt till ersättning föreligger, när den försäkrade utfört för- värvsarbete 1 fem månader efter senaste in- träde i arbetslöshetskassan inom en ramtid av högst tolv månader omedelbart före ar- betslöshetens början. Arbetsmarknadsstyrel- sen skall dock kunna medge att beräkning av tiden i förvärvsarbete görs i annan tids— enhet än månad. Med tid i förvärvsarbete

jämställs tid då den försäkrade har genom— gått arbetsmarknadsutbildning, fullgjort värnplikt, åtnjutit tilläggssjukpenning vid havandeskap och barnsbörd — i samtliga des- sa fall dock högst två månader — samt liksom enligt gällande regler tid då sökanden har haft semester eller eljest med helt eller del- vis bibehållen lön varit ledig av annan an- ledning än sjukdom, värnpliktstjänstgöring eller barnsbörd.

Vid bestämmande av arbetsvillkorets ram- tid inräknas inte tid då försäkrad varit för- hindrad att förvärvsarbeta på grund av sjukdom, värnpliktstjänstgöring, vuxenut- bildning, nykterhetsvård på anstalt, frihets— berövande på kriminalvårdens område eller vårdande av eget barn eller adoptivbarn som ej fyllt tre år. Detta gäller i den mån nämn- da tider inte enligt förslaget skall jämställas med tid i förvärvsarbete. De sk överhopp- ningsbara tiderna vid ramtidsberäkningen kommer således enligt utredningens förslag att omfatta nya och avsevärt utvidgade om— råden i förhållande till nu gällande regler.

Försäkrad som omedelbart före sitt in- träde i en arbetslöshetskassa har varit med- lem i en annan arbetslöshetskassa får för uppfyllande av arbetsvillkoret tillgodoräkna sig tid i förvärvsarbete och därmed jämställd tid då han var medlem i den förra kassan.

Karens. Villkoret härom har helt slopats i utredningens förslag. Ersättning kan där- med utgå från första arbetslösa dagen, dock tidigast fr o m den dag föreskriven anmälan om arbetslöshet har gjorts till arbetsförmed- lingen. Utredningens förslag skall ses mot bakgrunden av en preliminär överenskom- melse som har träffats mellan Svenska ar- betsgivareföreningen och Landsorganisatio- nen om vederlag vid avsked och permitte- ring.

Ersättningstidens längd. Ersättning utgår längst under 300 dagar från arbetslöshetens början. Har den försäkrade uppnått 55 års ålder innan denna ersättningsperiod gått till ända är perioden i stället 450 dagar. Om arbetslösheten upphör innan ersättningspe- rioden upphör har den försäkrade vid ny arbetslöshet rätt till ersättning under åter- stående antal dagar av perioden även om

han då inte uppfyller arbetsvillkoret. Har ersättningsperioden gått till ända men har den försäkrade dessförinnan ånyo uppfyllt arbetsvillkoret, utgår ersättning under ytter- ligare en hel period. Denna räknas från in- trädet av den arbetslöshet då den försäkrade senast uppfyllde arbetsvillkoret. För att för- enkla beräkningen av dessa perioder föreslår utredningen emellertid att rätt till ersättning skall föreligga endast såvida arbetsvillkoret uppfylls, när en sammanhängande tid av tolv månader — häri dock ej inräknade sk överhoppningsbara tider —- har förflutit se- dan ersättning senast uppbars av den för— säkrade.

Ersättningens form och storlek. Utred- ningen föreslår att barntillägg och hjälp till rese— och flyttningskostnader slopas som er- sättningsform i arbetslöshetsförsäkringen. Den enda ersättningsformen blir dagpenning, som även i fortsättningen skall utgå för högst fem dagar i veckan. Arbetslöshetskassan be- slutar om medlemmarnas placering i dag- penningklasser. Dessa betecknas med följan- de krontal som anger beloppet av medlem- marnas tillförsäkrade dagpenning: 30, 35, 40, 45, 50, 55, 60, 65, 70, 75. Arbetsmark- nadsstyrelsen kan föreskriva att lägsta gäl- lande dagpenningklass ej längre skall tilläm- pas. Med arbetsmarknadsstyrelsens godkän- nande får arbetslöshetskassa höja den högs- ta dagpenningen enligt den angivna skalan med icke statsbidragsgrundande dagpenning- belopp. Om den försäkrade övergår till klass med högre dagpenning får om arbets- marknadsstyrelsen ej föreskriver annat —- den högre dagpenningen inte utges till honom förrän han efter övergången har uppfyllt en månad av arbetsvillkoret.

Ersättningsbeloppet bestäms —— förutom av tillförsäkrad dagpenning — av särskilda reg- ler om överförsäkringsavdrag och pensions- avdrag. De tabeller som nu gäller för sådana avdrag har utredningen omarbetat. I fråga om överförsäkringsavdrag bygger utredning- ens tabellförslag på att det sk marginalav- draget sänks från 8,3 till 5 procent. Detta innebär att ersättning till den, för vilken överförsäkringsregeln blir tillämplig, kan ut— gå med högst 95 procent i stället för 91,7

procent av den försäkrades inkomst efter skatt. Förslaget till tabell för pensionsavdrag bygger på en kronas i stället för tre kronors intervaller. Ersättningen i de olika avdrags- klasserna reduceras med belopp som mot- svarar omkring 1/300 av den årliga ålders- pensionen. Överförsäkringsavdrag och pen— sionsavdrag skall ej ske samtidigt. Det störs- ta avdraget skall tillämpas.

Ersättning vid deltidsarbete. Utredningen anser att ersättningsrätten för dem som före arbetslösheten har haft eller därunder får deltidsarbete bör bli så fullständigt reglerad som möjligt. En allmän förutsättning för ersättningsrätt i dessa fall är att arbetsutbu- det omfattar i genomsnitt minst 17 timmar i veckan och minst tre timmar per arbets- dag. Utredningens huvudförslag bygger på ett schematiskt veckoberäkningssystem, d v s omräkning enligt tabell till antal hela och halva dagpenningbelopp per vecka. Utred- ningen föreslår att beräkningsmetoden anges i lagen om arbetslöshetsförsäkring men att Kungl Maj:t bemyndigas att fastställa ta- bellutformningen.

Utredningens förslag till ifrågavarande omräkningstabell avser i första hand arbets- lösa som före arbetslösheten har haft del- tidsarbete och fortfarande önskar sådant arbete. Tabellen kan även tillämpas på den som före arbetslösheten har haft heltidsar— bete och fortfarande önskar sådant arbete men under ifrågavarande vecka utför arbete någon begränsad tid. Den är även tillämplig på den som önskar deltidsarbete och under veckan utför arbete kortare tid än arbets- utbudet avser. Vidare kan föreslagen om- räkningstabell tillämpas då någon under veckan har varit helt eller delvis arbetsoför- mögen på grund av sjukdom. Även vid ar- betshinder av annat slag skulle tabellen kun- na tillämpas.

Som förut nämnts avser dessa förslag om deltidsarbete att ersättningen skall bli mer differentierad och systematiskt reglerad än den hittills har varit genom 2- och 4-tim— marsreglerna i arbetslöshetsförsäkringen.

Huvudsaklig utformning av förslag till kan- tant arbetsmarknadsstöd (kap 7)

Berättigade till kontant arbetsmarknadsstöd är enligt förslaget till lag om detta stöd en— var — oavsett om han är svensk medborgare eller inte som har uppfyllt föreskrivna ersättningsvillkor i Sverige och står till för- fogande för svensk arbetsmarknad. Mer pre— ciserat kommer stödformen att avse följande fall:

0 den som inte är arbetslöshetsförsäkrad, . arbetslöshetsförsäkrad som efter inträ-

det i arbetslöshetskassa ännu ej har uppfyllt försäkringens arbetsvillkor, arbetslöshetsförsäkrad som ej har rätt till försäkringsersättning på grund av att ersättningsperiod gått till ända se- dan han uppnått 60 års ålder. De allmänna förutsättningarna för ersätt- ningsrätt är desamma som i arbetslöshets- försäkringen. Sökande skall som arbetslös stå till arbetsmarknadens förfogande. Detta innebär samma krav på arbetsförhet som i försäkringen. Ersättningsrätt föreligger efter fyllda 15 år. Tid i förvärvsarbete och där- med jämställd tid före 15 års ålder med- räknas dock ej som kvalificerande för er- sättningsrätt. Ersättningsrätten upphör med utgången av månaden före den då den ar- betslöse uppnår 67 års ålder eller när han dessförinnan börjar uppbära ålderspension, hel förtidspension eller helt sjukbidrag enligt lagen om allmän försäkring.

Liksom i arbetslöshetsförsäkringen skall sökande av kontant arbetsmarknadsstöd va- ra anmäld som arbetssökande vid offentlig arbetsförmedling och vara beredd att antaga lämpligt arbete. Bedömning av erbjudet arbetes lämplighet skall ske efter regler som motsvarar arbetslöshetsförsäkringens. Reg— lerna om avstängning från ersättningsrätt är även desamma som i försäkringen.

Arbetsvillkor. För reglering av ersättnings- rätten anges liksom i arbetslöshetsförsäk- ringen ett arbetsvillkor. Bestämmelserna där- om är desamma som i försäkringen men därutöver gäller att som tid i förvärvsarbete skall räknas även tid under de tolv måna— derna närmast före anmälan till arbetsför-

medlingen, då sökande i enskilt hem har vårdat eller hjälpt åldring eller handikappad i sådan utsträckning att sökanden har varit "förhindrad att stå till arbetsmarknadens för- fogande.

Ytterligare möjligheter till ersättningsrätt öppnas för dem som i anslutning till att deras utbildning avslutats nyinträder eller återinträder på arbetsmarknaden. De kan bli ersättningsberättigade sedan de under tre månader efter avslutad utbildning har stått till arbetsmarknadens förfogande antingen i förvärvsarbete eller som arbetssökande vid arbetsförmedlingen och därefter är eller blir arbetslösa. Denna särskilda kvalifikations— möjlighet för rätt till kontant arbetsmark- nadsstöd avser arbetssökande som övergår till förvärvsarbete från ungdomsutbildning eller från därmed i fråga om studiesocialt stöd likställd vuxenutbildning, Dessutom av— ser möjligheten sökande som slutfört arbets- marknadsutbildning, vilken har bedrivits en- ligt arbetsmarknadsverkets beslut och med klar målsättning att sökanden efter utbild- ningen skall kunna få varaktigt förvärvs- arbete. Uppfyllande av dessa särskilda kvali- fikationsvillkor för nytillträdande medför er- sättningsrätt endast under en ersättningspe- riod, såvida inte särskilda skäl kan påvisas för att medge en upprepad kvalifikations— period.

För växelarbetande jordbrukare skall er- sättningsrätt föreligga trots att han inte har lämnat jordbruket. Vissa begränsande förut- sättningar anges dock. Jordbrukaren skall vara född år 1920 eller tidigare, och jord- bruket skall ha varit hans huvudsakliga sys- selsättning de senaste fem åren. Jordbruket skall vara bedrivet här i landet. Jordbruka- ren skall lämna en förhandsdeklaration av den tid arbetsutbudet avser. Under varje be- räkningsår (1.10—30.9) skall alltid finnas en kvalifikationstid av två månader. Den är att betrakta som jordbrukarens självrisk och kan infalla när som helst under den förhands— deklarerade perioden.

Karens. Ersättningsrätt för den som upp- fyllt arbetsvillkoret inträder efter en karens- tid, fem dagar anmälningsdagen inräknad, sedan den arbetslöse har anmält sig som

arbetssökande till arbetsförmedlingen. Dessa dagar behöver inte ligga i en följd utan kan vara utspridda över en ramtid av högst fem kalenderveckor. För den som kvalificerat sig för ersättning utan att ha uppfyllt arbets- villkoret föreskrivs ej någon karenstid.

Ersättningstid. Den allmänna regeln för ersättningstidens längd är att kontant arbets- marknadsstöd skall kunna utgå i 150 dagar — dock 300 dagar till arbetslös som har fyllt 55 år innan ersättningsperioden gått till ända. Ersättningsperioden räknas från den dag då den försäkrade första gången blir arbetslös och uppfyller arbetsvillkoret eller föreskrivet särskilt kvalifikationsvillkor. Därefter kan nyprövning av arbetsvillkor utlösa en ny er- sättningsperiod enligt regler motsvarande dem som föreslagits för arbetslöshetsförsäk— ringen. För den som under kalenderåret fyl- ler 60 år gäller inte någon annan begräns- ning av tiden för ersättning än att den utgår längst till och med månaden före den då den arbetslöse fyller 67 år eller när han dess— förinnan börjar uppbära ålderspension, hel förtidspension eller helt sjukbidrag enligt lagen om allmän försäkring. Dagpenning i arbetslöshetsförsäkringen och kontant ar- betsmarknadsstöd skall ej kunna utgå sam- tidigt.

Ersättningsbelopp. Stödbeloppet kan vara helt eller halvt. Det beräknas per dag och fem dagars arbetsvecka. Helt stöd skall mot- svara basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Det fastställs för ett år i sänder på så sätt att det för maj månad gällande basbeloppet avgör stödbeloppets storlek näst- kommande år. Med utgångspunkt i ett bas— belopp av 6400 kronor har stödbeloppet, utjämnat till närmast högre hela antal kro- nor, beräknats till 25 kronor per dag. Halvt stödbelopp skulle enligt motsvarande beräk- ning bli 13 kronor per dag.

Med hänsyn till stödbeloppens nivå och stödformens syfte att vara ett grundskydd för arbetssökandens försörjning under ar. betslösheten föreslår utredningen att bestäm- melserna ej skall tyngas av regler om över- kompensationsavdrag eller reduktioner på grund av sökandens allmänna inkomst- och förmögenhetsförhållanden i övrigt. Däremot

föreslår utredningen att pensionsavdrag på samma sätt som beträffande statligt omställ- ningsbidrag skall göras med det på ersätt- ningstiden belöpande beloppet — dock efter skatteavdrag _ av annan ålderspension än enligt lagen om allmän försäkring samt av partiell förtidspension, partiellt sjukbidrag och livränta på grund av yrkesskada eller olycksfall. Vidare skall avdrag på samma sätt göras för pension som sökande uppbär efter avliden make, om pensionen grundas på allmän försäkring eller i övrigt på den av- lidnes tjänsteförhållanden.

Ersättning vid deltidsarbete. Utredningen har som förut nämnts inte funnit skäl att i denna stödform göra annan differentiering av stödbeloppet än att det kan utgå med an- tingen helt eller halvt belopp per dag. Helt stödbelopp skall utgå till den som före ar- betslösheten har haft heltidsarbete och söker heltidsarbete samt vidare till den som söker heltidsarbete och är berättigad till stöd utan att ha utfört förvärvsarbete. Halvt stöd utgår till den som söker deltidsarbete som omfattar minst 17 timmar i veckan och till den som närmast före arbetslösheten har haft sådant deltidsarbete. För dag då sö— kandens arbetsutbud inte uppgår till minst tre timmar utgår ej stöd. Utredningen för- ordar att arbetsutbud, som omfattar 36 ar- betstimmar eller mer per vecka, skall med- föra rätt till helt stödbelopp.

Uppskattning av kostnader och förslag till finansiering (kap 9—10)

Utredningen har gjort nivåuppskattningar av de årskostnader som de föreslagna formerna av kontant stöd vid arbetslöshet skulle med- föra under de första åren efter deras genom- förande. Antalet arbetslöshetsförsäkrade an— tas då ha stigit till omkring 2,3 miljoner. Kostnadsbeloppen har sedan jämförts med en uppskattning av årskostnaderna för nu- varande stödformer om dessa skulle kvarstå under samma tid. Denna jämförelse har ställts samman i följande tablå.

Utredningens förslag miljoner kr ca Arbetslöshetsförsäkringen 730 Kontant arbetsmarknadsstöd 100 Kvarstående statligt omställ-

ningsbidrag 15 850 Nuvarande stödformer Arbetslöshetsförsäkringen 400 Statligt omställningsbidrag 27 Kommunalt kontantunderstöd 5 430

Kostnadsökning med utredningens förslag ca 420 miljoner kronor.

Utredningens förslag i fråga om finansiering av de former av kontantstöd vid arbetslös— het som skulle gälla de första åren efter förslagets genomförande kan sammanföras i följande tablå.

Finansieringsförslag

Kvarstående omställnings- bidrag liksom hittills Helt med statliga

skattemedel

Helt med statliga skattemedel

Kontant arbetsmarknads— stöd

Arbetslöshetsförsäkringen

liksom hittills Till större del med

statligt anslag (inkl arbetsgivaravgift) och till en mindre del med avgifter från de försäkrade och avkastningen från arbetslöshets- kassornas fonder

Utredningen föreslår att en särskild ar- betsgivaravgift till arbetslöshetsförsäkringen skall utgå och temporärt i avvaktan på re- sultatet av pågående utredning om företags- beskattning — beräknas på underlaget för ar- betsgivaravgiften till sjukförsäkringen enligt lagen om allmän försäkring. Något precise- rat förslag om avgiftens storlek avges ej. Som riktpunkt för beräkningen av avgiften — i förväg bestämd för en femårsperiod i sän- der — anges dock en andel av arbetslöshets- försäkringens inkomster som i hela tiondels procent av avgiftsunderlaget kan beräknas komma att motsvara de försäkrades avgifter jämte avkastningen från arbetslöshetskassor- nas fonder under perioden. Med denna rikt- punkt torde avgiften bli 0,2 procent av av— giftsunderlaget, d v s ca 200 miljoner kronor per år, under den första femårsperioden. Konstruktionen av arbetsgivaravgiften över- ensstämmer lagtekniskt med den som nu gäl-

ler för den särskilda arbetsgivaravgiften till statlig lönegaranti vid konkurs.

Statsbidragen till arbetslöshetsförsäkring— en koncentreras i utredningens förslag till tre bidragsformer, nämligen grundbidrag, progressivt bidrag och förvaltningsbidrag. Grundbidraget ligger genom sin konstruk- tion på betydligt högre nivå än nuvarande grundstatsbidrag. Det progressiva bidraget är så utformat att det bl a möjliggör större avgiftsutjämning mellan de olika arbetslös- hetskassorna än nuvarande statsbidragssy- stem. Även förslaget till förvaltningsbidrag bygger på att bidraget skall stegras under år då antalet ersättningsdagar i kassan ökar.

De föreslagna statsbidragen till arbetslös- hetsförsäkringen under år då arbetslösheten har den omfattningen att antalet ersättnings- dagar per försäkrad uppnår talet 6 kan be- räknas uppgå till närmare 690 miljoner kro- nor. Detta skulle utgöra omkring 79 procent av försäkringens totala kostnader. I samma arbetslöshetsläge skulle statsbidragskostna- derna enligt nuvarande bestämmelser bli ca 620 miljoner kronor, motsvarande omkring 70 procent av försäkringens totala kostna- der. Under ett år då arbetslösheten är något lägre och antalet ersättningsdagar per för— säkrad stannar vid talet 5, vilket närmast mötsvarar förutsättningarna för de förut an- givna kostnadsuppskattningama, kan de fö- reslagna statsbidragen beräknas uppgå till ca 565 miljoner kronor, omkring 77 procent av försäkringens totala kostnader. Med nuva— rande statsbidragsbestämmelser skulle i detta läge statsbidragskostnaden bli ca 490 miljo- ner kronor, motsvarande 66 procent av to- talkostnaden i försäkringen.

Under försäkringsåret 1968/69 utgjorde antalet ersättningsdagar per försäkrad 4,5. Statsbidraget för det året uppgick till 224 miljoner kronor, motsvarande 67,5 procent av försäkringens totala inkomster. Antalet försäkrade uppgick vid försäkringsårets slut till 1 765 611. Per ersättningsdag utbetalades i genomsnitt 41: 63 kronor. I utredningens beräkningar har antalet försäkrade förut- satts vara omkring 2,3 miljoner. Genom- snittlig dagersättning har beräknats komma att uppgå till 60 kronor.

l. Reservation av ledamoten Olof Petersson

Kap 7, punkt 7.3.3. Utredningen har i sina principiella ställningstaganden, som jag an— sluter mig till, fastslagit att kontant stöd vid arbetslöshet skall utgöra kompensation för inkomstbortfall förorsakat av arbetslöshet. Grundvillkoret för att ersättning skall kun- na utgå är därför att förvärvsarbete har fullgjorts under minst fem av de tolv må- naderna närmast före arbetslöshetens in- träde. Detta villkor finns sedan gammalt i arbetslöshetsförsäkringen.

Vid sidan av arbetslöshetsförsäkringen kommer enligt utredningens förslag att fin- nas ett kontant arbetsmarknadsstöd. I stort sett föreslås samma villkor för att bli be- rättigad till sådant stöd som för att få rätt att uppbära ersättning från arbetslöshetskas- sa. I ett viktigt avseende är dock reglerna annorlunda utformade. Det skall nämligen i vissa fall vara möjligt att kvalificera sig för sådant stöd utan att tidigare ha utfört förvärvsarbete, vilket inte är möjligt i ar- betslöshetsförsäkringen. Det sker genom att man som kvalifikationsgrund för kontant arbetsmarknadsstöd godtar viss annan verk- samhet än förvärvsarbete. Jag kan inte bi- träda den del av detta förslag som innebär att arbetsmarknadsutbildning utan föregåen- de förvärvsarbete skall kvalificera till kon- tant arbetsmarknadsstöd. Liksom för med- lem i arbetslöshetskassa bör endast två må- naders tid i arbetsmarknadsutbildning kun-

Reservationer och särskilda yttranden

na jämställas med tid i förvärvsarbete.

Större delen av dem som deltar i arbets- marknadsutbildning har innan utbildningen påbörjats förlorat ett förvärvsarbete eller också stått inför hotet att förlora sitt ar— bete. De har alltså på vanligt sätt full- gjort arbetsvillkoret. Om de deltar i en ut- bildningskurs om minst två månader räcker det med att de har arbetat tre månader un- der de tio månaderna närmast före utbild- ningens början för att bli berättigade till ersättning. Har vederbörande haft vårdnad av barn under tre års ålder kan det kvalifi- cerande förvärvsarbetet ligga relativt långt tillbaka i tiden. Detsamma gäller för dem som varit sjuka, eftersom även sjukdom skall vara överhoppningsbar tid. Den som varit hemma och vårdat barn under tre år får vidare tillgodoräkna sig två månader av denna tid som kvalifikationstid.

Utredningen har inte föreslagit någon minimitid för kurs som skall kvalificera till kontant arbetsmarknadsstöd. En kurs på endast några veckor kan alltså enligt för- slaget vara tillräcklig som kvalifikations- grund. Även kurser som inte är yrkesin- riktade kan enligt förslaget kvalificera till arbetslöshetsersättning.

Konsekvenserna för arbetsmarknadsut- bildningen har inte beaktats av utredning- en. Om förslaget genomförs kan det enligt min mening uppstå ett ökat tryck på ar- betsmarknadsutbildningen utan att detta har något samband med förhållandena på ar-

Utredningens förslag lider sålunda i det- ta speciella avsnitt enligt min mening av stora brister. Det i sista hand avgörande för mitt ställningstagande mot förslaget är emellertid att de grupper som jag här disku- terat inte får sin försörjningssituation för- ändrad på sådant sätt att det kan jämställas med att ha förlorat ett förvärvsarbete. Vad som händer är att den som under en tid del- tagit i viss utbildning och uppburit utbild— ningsbidrag inte längre erhåller sådant bi- drag. Detta synes mig inte vara tillräckligt skäl för att det skall kunna utgå ett bi- drag avsett som ersättning för förlorad ar- betsförtjänst på grund av iråkad arbets— löshet.

2. Reservation av ledamoten Svensson

Antalet medlemmar i de erkända arbetslös- hetskassorna uppgick 1.9.1970 till 2 166 000. Enligt arbetskraftsundersökningen första kvartalet 1970 uppgiften refererad i kap 3 - uppgick den totala arbetskraften i ål- dern 16—64 år till 3,7 miljoner personer. Av dessa var ca 3,0 miljoner heltidssyssel- satta. Det är alltså uppenbart att en icke obetydlig del av de personer som har en fast anknytning till arbetsmarknaden står utan försäkringsskydd vid arbetslöshet. Mot denna bakgrund och med beaktande av att arbetslöshetsförsäkringen inte endast utgör en del av arbetsmarknadspolitiken utan även är en av grenarna inom socialförsäkrings- systemet förtjänar frågan om en allmän arbetslöshetsförsäkring att noga övervägas. Då arbetslöshetsförsäkringen tillkom i början av 1930-talet utgjorde yrkesskade- försäkringen och folkpensioneringen — med var för sig skilda administrationer de en- då allmänna socialförsäkringarna. För ar- betslöshetsförsäkringen befanns en admi- nistration i anslutning till de fackliga or- ganisationema mest ändamålsenlig. År 1955 blev sjukförsäkringen obligatorisk och år 1960 infördes allmän tilläggspensionering. Tillsammans med folkpensioneringen har dessa socialförsäkringar sammanförts till den allmänna försäkringen. Yrkesskadeför-

säkringen är nära anknuten till den all- männa försäkringen. Gemensamt för sjuk-

försäkringen och tilläggspensioneringen, som båda bygger på inkomstbortfallsprinci— pen, är att försäkringsskyddet automatiskt omfattar alla förvärvsarbetande. För den allmänna försäkringen har successivt byggts upp en väl fungerande administration med ett finmaskigt nät av försäkringskassor med lokalkontor, med vilka allmänheten vant sig vid att ha regelbundna kontakter. Arbets- löshetsförsäkringens organisation är beting- ad av att det i uppbyggnadsskedet inte fanns någon allmän socialförsäkringsadministra- tion att anknyta till. Detta var fallet även då socialvårdskommittén år 1948 lade fram förslag om obligatorisk arbetslöshetsförsäk- ring. I dag är situationen helt annorlunda. Inom ramen för en organisatoriskt samman- hållen socialförsäkring med en gemensam krets av försäkrade erbjuds de bästa möj- ligheterna att åstadkomma en rationell sam- ordning mellan de olika försäkringsgrenar— na. Betydelsen härav har accentuerats ge- nom den reform av förtidspensioneringen som trädde i kraft 1.7.1970. Den vidgade förtidspensioneringen innebär — särskilt för äldre försäkrade en flytande gräns mel- lan pensionering och arbetslöshetsstöd ge- nom att arbetsmarknadsmässiga bedömning- ar tillmäts ökad betydelse för rätten till för- tidspension. Arbetsmarknadsmässiga bedöm— ningar är sålunda inget främmande för för- säkringskassorna inom deras nuvarande verksamhetsområde. Jag ställer mig därför tveksam till utredningens uttalande att ett övertagande av en obligatorisk arbetslöshets- försäkring skulle ställa försäkringskassorna »inför problem och frågeställningar, som är för dem helt främmande i deras nuvaran- de verksamhet» .

Ett annat exempel på beröringspunkter mellan arbetslöshetsförsäkringen och den allmänna försäkringen är bestämmelsen i 15 kap 2 & lagen om allmän försäkring om särskild pensionsberäkning inom ATP för den som visst år under mer än 60 dagar uppburit dagpenning från erkänd arbetslös- hetskassa.

En gemensam kompensationsnivå — ge-

nom klassplacering eller på annat sätt vid sjukdom och arbetslöshet synes ända- målsenlig, eftersom både sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring syftar till att täcka relativt korta försäkringsfall. Detta skulle underlättas om försäkringarna vore gemen— .samt administrerade. Det kan nämnas att i Norge dagpenningen vid sjukdom och ar- betslöshet beräknas på samma sätt, nämli- gen fyra kronor ökat med en promille av den försäkrades årsinkomst, maximerad på visst sätt.

Den skildrade utvecklingen visar att de allmänna försäkringskassorna fått en central ställning inom socialförsäkringen. Statsmak- terna är uppenbarligen inställda på att fort- sätta på denna väg. Sålunda har socialmi- nistern i proposition 1971:22 aviserat en utredning att handläggningen av yrkesska- deärendena i första instans skall överflyt- tas till de allmänna försäkringskassoma. Pla- ner finns också på att utbetalningen av all- männa barnbidrag skall anförtros åt för- säkringskassorna.

Den nuvarande frivilliga arbetslöshetsför- säkringens struktur är mycket varierande. Jag ifrågasätter om de mindre enheterna har möjligheter att ge sina medlemmar en ser— vice motsvarande den som de allmänna för— säkringskassorna kan erbjuda. Denna fråga har utredningen i stort sett förbigått. — In- om den allmänna försäkringen kommer da— tarutiner till användning i ökad utsträck- ning. Det synes naturligt att för samtliga grenar av socialförsäkringen utnyttja dessa rutiner för enhetlig registrering och utbe- talning.

I kap 3 nämns att tre försäkringskas— sor på utredningens begäran år 1968 utfört vissa undersökningar angående kostnads- mässiga och andra konsekvenser för för- säkringskassorna vid ett övertagande av administrationen för en obligatorisk arbets- löshetsförsäkring. Det anförs att resultaten pekade på att vissa inbesparingar av admi- nistrationskostnader i förhållande till dåva- rande kostnader i arbetslöshetskassorna skulle kunna göras. Utredningen framhåller emellertid att värdet av bl a »de mera ar- betsmarknadsbetonade uppgifter som i prak-

tiken fullgörs av arbetslöshetskassorna» in- te kunde beaktas. Jag vill ifrågasätta om in- te dessa uppgifter snarare utförs av de fack- liga organisationerna bakom kassorna.

Jag delar utredningens uppfattning att de erkända arbetslöshetskassorna utfört en värdefull insats och att kontakterna med den fackliga rörelsen i allmänhet uppfattas som något positivt av kassamedlemmarna. Även inom en allmän arbetslöshetsförsäk— ring, administrerad av de allmänna försäk- ringskassorna, bör det enligt min mening vara möjligt att bevara ett fackligt infly- tande i frågor som rör ifrågasatt ersättnings- rätt till följd av avböjande av genom arbets- förmedlingen erbjudet arbete. Sådana frågor skulle inom försäkringskassan kunna prövas av en särskild delegation med representa— tion från de fackliga organisationerna. En sådan ordning tillämpas redan inom försäk- ringskassorna såvitt angår frågor om rätt till förtidspension.

Mot denna bakgrund har jag svårt att in— stämma i utredningens slutsats att »helt övervägande skäl talar för att arbetslöshets- försäkringen även i fortsättningen skall ut- vecklas på samma frivilliga väg som hittills». Jag anser att utredningen mycket ofullstän- digt analyserat de skäl som talar för en all- män arbetslöshetsförsäkring och betraktar det som en brist att utredningen inte som ett alternativ till det framlagda förslaget presenterat även ett förslag till en allmän arbetslöshetsförsäkring. Även en sådan för- säkring skulle behöva kompletteras med ett kontant arbetsmarknadsstöd. Detta kunde då mera renodlat utformas med sikte på dem som inte redan har en fast anknytning till arbetsmarknaden.

I fråga om det förslag utredningen fram- lagt har jag en avvikande uppfattning i följande avseenden:

Till en frivillig arbetslöshetsförsäkring, som alltså inte automatiskt omfattar alla arbetstagare, är det principiellt felaktigt att uttaga en specialdestinerad kollektiv ar- betsgivaravgift. En grundläggande förutsätt- ning för en sådan avgift måste vara att för- säkringens förmåner kommer alla anställda till godo. Som inledningsvis nämnts om-

fattar försäkringen f n endast ca två tredje- delar av de anställda. Jag vill inte ifrågasät- ta att denna andel kan komma att öka nå- got i framtiden.

Utredningen föreslår att den s k överför- säkringsmarginalen skall sänkas från 8,3 till 5 procent. Med hänsyn till att kompen- sationsnivåer över 90 procent endast un- dantagsvis förekommer inom övriga grenar av socialförsäkringen anser jag det omoti- verat att marginalen sänks.

I fråga om ålderspensionärernas ställning inom arbetslöshetsförsäkringen delar jag ex- perten Ericis i särskilt yttrande framförda synpunkter och anser sålunda att arbets- löshetskassa ej bör få utge dagpenning till medlem som fyllt 67 år.

3. Särskilt yttrande av ledamöterna Elm- stedt, Erik Filip Petersson och Nordgren

Det förslag till vidgat arbetslöshetsskydd som KSA-utredningen nu framlägger kan i stort sägas fylla kravet på ett allmänt så- dant. En förbättring av arbetslöshetsförsäk- ringen och framför allt införandet av det sk kontanta arbetsmarknadsstödet ger många nya grupper en trygghet, som de hittills saknat. Vi avser då främst alla små- företagare, som strukturomvandlingen stäl- ler i besvärliga situationer. Det finns vi- dare människor som på grund av vårdnads- uppgifter inte har kunnat gå ut på arbets— marknaden förrän de kommit långt upp i ålder, Vilket ofta har varit förenat med sär- skilda problem. Åtskilliga studerande som efter avslutade studier inte kunnat erhålla lämpligt arbete utgör en grupp, och bland jordbrukarna finns ganska många som har en besvärande försörjningssvårighet vissa de- lar av året.

Det måste anses rimligt att vissa villkor ställs upp för att erhålla ett kontant ar— betsmarknadsstöd, och utredningen har ock- så föreslagit ett arbetsvillkor om fem måna- der, uppfyllt under de senast förlupna tolv månaderna. Utredningen har föreslagit att ovan nämnda grupper genom sin hittills-

varande verksamhet skall anses ha helt el- ler delvis uppfyllt arbetsvillkorets mening och blir, därest arbete inte kan erhållas ef- ter fullgjord karenstid, berättigad till eko- nomisk ersättning på gällande villkor. Det är i vissa fall fråga om nyinträdande grup- per på arbetsmarknaden och det är själv- klart att alla arbetsmarknadspolitiska åt- gärder skall vidtas så att vederbörande kan erhålla det man söker, nämligen ett arbe- te. Först om detta inte lyckas träder det kontanta arbetsmarknadsstödet in.

Vad som i förslaget måste uppfattas som en brist är att det uppenbarligen finns män- niskor som under flera år varit knutna till arbetsmarknaden men då de efter några års uppehåll ånyo söker sig ut, står utan det arbetslöshetsskydd som utredningen fö- reslår, för så vitt de inte kan erhålla arbe— te i den omfattning att villkoret om fem må- naders arbete under den senaste tolv—må- nadersperioden kan uppfyllas. Det är fram- för allt hemmafruar som kommer in i bil- den härvidlag. Ofta har dessa genom ar- bete i hemmet, med allt vad detta innebär, fullgjort uppgifter som från arbetssynpunkt borde jämställas med annat arbete och så— lunda vara kvalificerande när det gäller det kontanta arbetsmarknadsstödet. För många av dessa kan det av olika skäl vara ytterst angeläget att erhålla ett förvärvs- arbete när förutsättningarna för dem att söka sådant finns. Om denna grupp vore med i den personkrets som berörs av det föreslagna arbetslöshetsskyddet skulle det- ta ge anledning till att det från samhäl- lets sida gjordes ytterligare ansträngningar att skapa förutsättningar för fler arbetstill- fällen, eftersom alternativet vore kontant ersättning.

Utredningen har emellertid inte velat sträcka sig så långt, framför allt med hän— syn till att även arbetsmarknadsutbildning enligt utredningens mening skall anses kva- lificerande för erhållande av berörda ar- betslöshetsskydd. Vi förutsätter dock att vid tillämpningen av utredningens förslag stör- sta möjliga hänsyn tas till dessa som inte direkt ryms inom ramen för de generella villkoren.

Utredningen har kommit till den slutsat- sen, att kostnaderna för arbetslöshetsförsäk- ringen bör finansieras dels med statliga me- del, dels med egenavgifter och fondavkast- ning och dels med en särskild arbetsgivar— avgift.

Det är med stor tveksamhet jag anslutit mig till förslaget att viss del av kostna- den skall finansieras med arbetsgivaravgif- ter, vilka avgifter redan nu uppgår till 15 å 16 procent av löneunderlaget. Enligt min mening är detta en fråga som bör bedömas tillsammans med företagsbeskattningen i dess helhet. Den statliga utredningen an- gående översyn av företagsbeskattningen borde därför ha avvaktats. För att finna en snabb lösning av arbetslöshetsförsäkring— ens finansiering accepterar jag dock den föreslagna finansieringsformen som en till- fällig utväg.

Slutligen vill jag understryka att den all- männa arbetsgivaravgiften _ de två pro- centenheter som enbart kommit till av fi— nanspolitiska skäl — är omotiverad såsom arbetsgivaravgift och bör avvecklas så fort sig göra låter.

5. Särskilt yttrande av experten Erici

Utredningen föreslår i 15 5, lagen om ar- betslöshetsförsäkring att ersättningsrätten skall upphöra när den försäkrade uppnår 67 års ålder. Arbetslöshetskassa får dock bestämma att den försäkrade har rätt till fortsatt ersättning på oförändrade villkor yt- terligare sammanlagt högst 150 dagar in- till dess han uppnår 70 års ålder.

I nuvarande bestämmelser om ersättnings- tidens längd arbetslöshetskasseförordning- en 31 å finns ingen särskild inskränkning i ersättningsrätten för den som fyller 67 år. Däremot utgår enligt statsbidragsförord- ningen (7 &) statsbidrag i fråga om med- lemmar som vid ingången av visst försäk- ringsår fyllt 67 år för högst 75 ersättnings- dagar under försäkringsåret. Alla kassor har bestämmelser om 75 dagars ersättning. Den formella frivilligheten är svår att upprätt—

hålla i praktiken. Sådana bestämmelser blir lätt generella om några kassor tillämpar dem, vilket med all säkerhet kommer att gälla även utredningens ovan angivna för- slag.

Redan i propositionen 1956: 144 med förslag till förordning om erkända arbets- löshetskassor uttalade chefen för socialde- partementet att han förutsatte, att folkpen- sionärernas ställning inom försäkringen kommer att upptas till förnyat övervägande i samband med att frågan om ett effekti- vare pensionssystem än den dåvarande folk- pensioneringen bringades till en lösning samt att de förordade reglerna angående statsbidragets begränsning till 78 dagar där- för borde betraktas som ett provisorium.

1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning uttalade att socialförsäkringarna numera i stort sett samordnats så att ersättningen i princip ej skall utgå jämsides från olika försäkringsgrenar. I enlighet härmed bör i och med tillkomsten av den allmänna till- läggspensioneringen (ATP) ålderspensionä- rerna principiellt ej tillhöra arbetslöshets- försäkringen. Så länge detta pensionssystem inte är fullt utbyggt, bör de emellertid vara berättigade att kvarstå i detsamma. Utred- ningen föreslog i anslutning härtill en suc— cessiv avveckling av pensionärernas rättig- heter inom försäkringen i takt med pen- sioneringens utbyggnad. Detta avsågs bli effekten av den föreslagna nu tillämpade pensionsavdragstabellen.

Jag finner att uttalandet av 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning om suc- cessiv avveckling av pensionärernas rättig- heter i princip fortfarande äger giltighet. Det provisorium som i olika former gällt i över 15 år bör därför nu vara moget att av- lösas av en mera definitiv ordning. Det sy- nes mig därför ej vara riktigt att som sker i utredningens förslag förbättra förmånerna för pensionärerna. Med utredningens för— slag till bestämmelser på denna punkt kom- mer pensionärerna att uppfatta det som en rätt »att stämpla ut» och erhålla de 150 da- gar i ännu högre grad än vad som gäller de nuvarande 75 dagarna. För pensionärerna gäller samma villkor för rätt till ersättning

som för andra medlemmar, nämligen att de skall vilja och kunna ta lämpligt arbete. Det föreligger emellertid stora svårigheter att konstatera om detta villkor är uppfyllt, eftersom det sällan kan prövas genom er- bjudande av arbete.

Även om medlem som uppnått 67 års ålder nu kan erhålla 75 dagars ersättning under flera försäkringsår och även om ar- betet i många fall kan ligga så att två er- sättningsperioder kan erhållas på samma arbete måste den särskilda rätt till ersätt— ning under 150 dagar mellan 67 och 70 år generellt sett innebära en förbättring av möjligheterna till ersättning i de aktuella åldrarna.

Den successiva avvecklingen av pensio- närernas rättigheter som 1960 års arbets- löshetsförsäkringsutredning förutsatte ge- nom den reduktion i ersättningsrätten som på utredningens förslag genomfördes år 1964 har ej gett något påtagligt resultat. Un- der den gångna tiden har arbetslöshetsersätt- ningen ökat snabbare än pensionsförmåner- na, varför den behållna ersättningen efter pensionsavdrag ej har minskat. Genom det förslag till höjning av dagpenningen som ut- redningen framlägger, kan antas att ersätt- ningen kommer att öka med i genomsnitt tio kronor per dag. Ersättningen till pen- sionärerna kan därför väntas öka även om pensionsavdragstabellen skärps något från 1/350 till 1/300 av årspensionens belopp.

Rätten till det nuvarande statliga omställ- ningsbidraget upphör med utgången av må- naden före den då arbetslösa fyller 67 år el- ler dessförinnan börjar uppbära ålderspen- sion, hel förtidspension eller helt sjukbidrag enligt lagen om allmän försäkring. Motsva- rande bestämmelse föreslår KSA-utredning— en i 16 5 lagen om kontant arbetsmarknads- stöd. Det synes därför logiskt att för ål- derspensionärer som fyllt 67 är samma be— stämmelser bör gälla beträffande arbetslös- hetsersättningen från erkänd arbetslöshets- kassa. I annat fall kan liksom nu inträffa att den som på grund av förtidspension ej kan erhålla ersättning från arbetslöshets- kassan när han fyller 67 år, och pensio- nen formellt övergår till ålderspension, får

Jag anser i likhet med vad som är upp- fattningen inom ett stort antal arbetslöshets— kassor att ersättningen i arbetslöthetskassor— na bör upphöra vid 67 års ålder. I varje fall synes någon förbättring av förmåner- na i dessa fall nu ej vara påkallad.

Ökningen av antalet pensionärer och sänkningen av pensionsåldern vidgar bety- delsen av frågan om pensionärernas ställ— ning i arbetslöshetsförsäkringen. Redan nu utgår i vissa kassor en betydande del av kassaersättning till ålderspensionärer som ännu ej fyllt 67 år. Är pensionen obetydlig, är det ofta nödvändigt att den kompletteras med arbetsinkomst eller vid bortfall av sådan inkomst på grund av arbetslöshet — med ersättning från arbetslöshetskassa. Jag finner det därför lämpligt att samtidigt som ersättningsrätten i arbetslöshetskassa upphör vid 67 års ålder ersättning kan utges till ålderspensionärer som ej uppnått denna ål- der, dock med tillämpning av en pensions— avdragstabell så utformad att avdragen vid små pensionsbelopp blir relativt ringa och vid högre pensionsbelopp ökar efter en pro— gressiv skala.

I fråga om utredningens förslag till stats- bidrag i arbetslöshetsförsäkringen får jag anföra följande.

Jag är ense med utredningen om att stats- bidraget bör utformas så att det möjliggör större avgiftsutjämning än nuvarande stats- bidragssystem. Emellertid finner jag att en skala för det progressiva statsbidraget med maximum vid 80 procent, i stället för som utredningen föreslagit 85 procent, i huvud- sak skulle ge ett mer tillfredsställande re— sultat, om hänsyn tas till både nu utgåen— de avgifter och de nya avgifternas inbör— des relation mellan olika kassor samt där— jämte till avvägningen totalt sett mellan sta— tens och de försäkrades kostnader för ar- betslöshetsförsäkring.

Till detta yttrande i vad det avser ersätt— ning från arbetslöshetskassa till medlem som uppnått 67 års ålder ansluter sig ledamo— ten Nordgren.

Av expertutredningen Arbetskraftens struk- tur och dimensioner (bilaga 3) framgår att arbetslösheten är större bland ungdomar och äldre än i de mellanliggande åldrarna. För ungdomarnas del återspeglar detta de svå- righeter som möter nytillträdande på ar- betsmarknaden. Vid övergången från utbild- ning till förvärvsarbete uppkommer för många en period av arbetslöshet. Sådan s k initialarbetslöshet har blivit en inte ovan- lig företeelse även bland personer som just avslutat en långvarig eftergymnasial utbild- ning.

Mot denna bakgrund är det värdefullt att kontant arbetsmarknadsstöd av KSA-utred- ningen föreslås kunna utgå även till per- soner som efter avslutad utbildning träder ut på arbetsmarknaden, trots att de tidiga- re inte har uppfyllt arbetsvillkoret. Häri- genom stimuleras de nyutbildade att söka kontakt med arbetsförmedlingen, vilket mås- te underlätta deras anpassning på arbets- marknaden. Även om ersättningsnivån är låg, bör kontantstödet i alla fall kunna ge en viss grundtrygghet för försörjningen.

Emellertid anser jag den av utredningen föreslagna kvalifikationstiden på tre måna- der vara alltför lång. Syftet med denna vän— tetid är att arbetsförmedlingen skall få till— fälle att sätta in olika åtgärder, som kan ge prov på intensiteten i sökandens arbetsvil- ja och varaktigheten i hans arbetsutbud. Nu kan man dock i det stora flertalet av dessa fall räkna med ett starkt intresse för att få ett förvärvsarbete. Just genomgången av en utbildning tyder på en inriktning mot aktiva insatser på arbetsmarknaden. En så lång prövotid som tre månader kan därför inte vara erforderlig. '

Den föreslagna kvalifikationstiden kan också göra kontantstödet svåråtkomligt och kanske t o m omöjligt att utnyttja för många nyutbildade. Man måste ha klart för sig i vilken försörjningssituation de befinner sig. Just genom att de inte tidigare har för- värvsarbetat, har de inga besparingar att leva på under tremånadersperioden. Tvärt- om får man räkna med att deras ekonomi

är mycket bräcklig med stora studieskul- der som en vanlig företeelse. De möjlighe- ter som förutom kontantstödet står till buds för att klara försörjningen under en period av initialarbetslöshet blir då i stort sett två: socialhjälp eller studiemedel.

En lång kvalifikationstid för kontantstö- det gör att detta alternativ inte framstår som realistiskt eller konkurrenskraftigt. Man måste ju på något sätt lösa försörjningspro— blemen under vänteperioden. Från sam- hällets synpunkt är det emellertid angeläget att de nyutbildade snarast möjligt slussas ut på arbetsmarknaden i stället för att upp— bära socialhjälp. Samhället har också anled— ning undvika att ungdomar dröjer sig kvar vid läroanstalterna enbart i syfte att få fort— sätta uppbära studiemedel. Även från indi- vidernas synpunkt måste det vara olyckligt att frestas öka sin skuldsättning för kom- pletterande studier, som ofta inte förstärker konkurrensförmågan på arbetsmarknaden.

Önskvärdheten att de nyutbildade vän- der sig till arbetsförmedlingen i stället för att lita till andra, mera passiva metoder att klara försörjningen talar sålunda för en kort kvalifikationstid. En invändning häremot kan vara farhågor för missbruk av det sla- get, att studerande anmäler sig som arbets- sökande under normala sommarferier i för- hoppning att slippa bli anvisade arbete och i stället få uppbära kontantstöd. Med hän- syn till att sommarferiema omfattar en- dast drygt två månader bör emellertid kva- lifikationstiden utan risk kunna sättas till två månader. Härmed får man också en anknytning till studiemedelssystemet, som är uppbyggt på förutsättningen att de stu- derande själva skall klara sin försörjning under två av årets tolv månader.

Enligt min mening bör sålunda kvalifika- tionstiden för kontant arbetsmarknadsstöd vad avser gruppen nyutbildade sättas till högst två månader.

KSA-utredningens uppdrag

Direktiven

Direktiven för KSA-utredningens arbete har angetts av chefen för inrikesdepartementet i anförande till statsrådsprotokollet 4.3.1966. Anförandet har följande lydelse.

Den svenska arbetslöshetsförsäkringen är fri- villig. Den handhas av arbetslöshetskassor, som i allmänhet är organiserade av de för- säkrades fackliga organisationer på olika yr- kesområden. Kassorna är i föreningsrättsligt hänseende understödsföreningar. De är erkän- da av arbetsmarknadsstyrelsen, som är statlig tillsynsmyndighet. Arbetslöshetsförsäkringen fi- nansieras med medlemsavgifter till omkring 50 %, med statsbidrag till omkring 40 % och med fondavkastning till omkring 10%. Stats- bidraget är konstruerat så att det täcker en större del av kostnaderna när arbetslösheten ökar. Till medlem i erkänd arbetslöshetskassa utgår dagpenning, vars belopp kassorna själva bestämmer upp till ett maximibelopp av 40 kr. Ersättning utgår endast till arbetslös kassa— medlem som är arbetsför och oförhindrad att åta sig arbete och som också söker arbete genom den offentliga arbetsförmedlingen. Med— lem måste vidare bl.a. ha kvalificerat sig för ersättning genom avgiftsbetalning till kassan baserad på arbete under viss tid före arbets- löshetens inträde.

I direktiven till 1960 års arbetslöshetsför— säkringsutredning uttalades att det trots ar— betslöshetsförsäkringens betydande omfattning alljämt fanns grupper med inte ringa arbets- löshetsrisk som stod utanför försäkringen. Den- na borde såvitt möjligt omfatta alla grupper med arbetslöshetsrisk. Utredningen (SOU 1963: 40) undersökte vilka grupper som fortfa- rande stod utanför försäkringen och kom fram till att de oförsäkrade utgjorde omkring 1,4

milj., att hälften av dem hade möjlighet att bli medlemmar i befintliga kassor men inte begagnat sig härav samt att visst begränsat behov av arbetslöshetsförsäkring fanns bland de övriga. I prop. 1964: 115 angående ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäk- ringen konstaterade jag att många arbetstaga— re saknade ett för dem behövligt försäkrings- skydd och underströk att alla som blir ar- betslösa bör få sin försörjning tryggad på ett tillfredsställande sätt. Eftersom svårigheter att få och behålla ett arbete beror på många olika faktorer, ansåg jag det nödvändigt att under- söka arbetslöshetens orsaker innan man tog ställning till hur tryggheten borde ordnas. Jag framhöll också att försäkringen bara är en av många åtgärder i samband med arbetslös— het. Särskilt pekade jag på det framträdande behovet av åtgärder vid arbetslöshet i gles- bygdernas avfolkningsområden. Jag förordade i detta sammanhang att resultaten av de all- männa arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som kunde komma att bli aktuella inom den när- maste framtiden, skulle avvaktas innan ytter- ligare utredning om arbetslöshetsförsäkringen företogs.

I samband med nämnda proposition väcktes flera motioner (I: 37, 596 och 739 samt 11:51, 724, 908 och 957) i vilka begärdes utredning om allmän arbetslöshetsförsäkring. Riksdagen ansåg (LZU 48, rskr 310) att en sådan utred- ning borde tillsättas sedan resultatet av 1960 års arbetsmarknadsutrednings arbete hade fram- lagts.

Vad gäller kommunala kontantunderstöd fann arbetslöshetsförsäkringsutredningen att be- hovet av hjälp åt arbetslösa i sådan form skul— le komma att föreligga även i framtiden. Vill- koren för dessa understöd är — med undan- tag för avgiftsbetalningen — i stort desamma som för ersättning enligt arbetslöshetsförsäk- ringen men ersättningsbeloppen är lägre. 1960

års arbetsmarknadsutredning (SOU 1965: 9) an- såg likaså att kontantunderstöden alltjämt be- hövs som ett komplement till övriga arbets- marknadspolitiska åtgärder. Sistnämnda utred- ning föreslog att frågorna om bättre försäk- ringsskydd, om förtidspensionering av äldre ortsbundna arbetslösa i glesbygderna och om samordningen av dessa båda stödformer skul- le utredas särskilt.

Under arbetet med den proposition om rikt- linjer för arbetsmarknadspolitiken m.m. som förelagts riksdagen har den kommunala kon- tantunderstödsverksamheten varit föremål för övervägande. Sambandet med arbetslöshetsför- säkringen och med andra hjälpformer vid ar- betslöshet är emellertid så starkt att någon isolerad lösning inte bör ske.

Jag föreslår därför att den av riksdagen be- gärda utredningen nu kommer till stånd.

Som tidigare nämnts saknar vissa grupper av yrkesutövare, som kan bedömas löpa risk att bli arbetslösa, ekonomisk trygghet vid arbets- löshet. Främst gäller detta vissa småföretagare, jordbrukare och hemarbetare. Det gemensam- ma för dessa grupper är att de i regel inte haft någon anställning. Bland dem som saknar skydd mot arbetslöshet finns också en bety- dande grupp sådana som temporärt har an- ställningar hos olika arbetsgivare och som där— för löper särskild risk att bli arbetslösa. Sär- skilda problem föreligger beträffande utform- ningen av ett arbetslöshetsskydd för sådana grupper av arbetssökande som inte tidigare har haft förvärvsarbete.

Ett av syftena med de förslag som fram- lagts i propositionen om arbetsmarknadspoli- tiken är att minska riskerna för arbetslöshet och mildra arbetslöshetens verkningar. Fortfa- rande finns emellertid enligt min mening i vissa situationer behov av kontant stöd åt dem som blivit arbetslösa. För att det skall vara möj- ligt att i det enskilda fallet sätta in den ar- betsmarknadspolitiska åtgärd som är lämpli- gast på lång sikt behöver arbetsmarknadsmyn- digheterna liksom den arbetslöse rådrum för undersökningar och överväganden. Den arbets- löse behöver därför beredas kontant stöd un- der en övergångstid. Tidigare utredningar visar att den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen f. n. inte fullt ut tillgodoser detta behov.

Som lösningar på det föreliggande proble- met har föreslagits dels obligatorisk arbetslös- hetsförsäkring eventuellt kompletterad med fri- villig tilläggsförsäkring, dels bibehållande av den frivilliga försäkringen men med ökad kom- munal kontantunderstödsverksamhet. Obligato- risk försäkring torde utesluta kontantunder— stödsverksamhet i dess nuvarande form. Där- emot kan ökad kommunal kontantunderstöds- verksamhet i och för sig kombineras med den frivilliga försäkringen. En sådan ordning tor- de komma att påverka de frivilliga arbetslös-

hetskassornas betingelser.

I betydande utsträckning sammanhänger svå- righeterna att bereda vissa grupper skydd vid arbetslöshet med de ofullständiga sysselsätt- ningsmöjligheterna i glesbygdema. Detta spörs- mål övervägs i samband med den undersök- ning om glesbygdsproblemen som f.n. pågår i anslutning till det lokaliseringspolitiska arbetet. I viss mån likartade frågor kommer också att behandlas av den nyligen tillkallade utredning- en om låginkomstgruppemas problem. Dess uppgift är att kartlägga nämnda gruppers geo- grafiska och yrkesmässiga fördelning och bl. a. därigenom ge ökad klarhet om varför många medborgare i den fulla sysselsättningens sam- hälle inte har kunnat komma bort från mind- re givande eller ostadig sysselsättning till mera fördelaktig sådan. Det material som sålunda kan komma att stå till buds bör beaktas vid den utredning om kontant stöd vid arbetslös- het som jag förordar.

Utredningen bör vara förutsättningslös. Den bör undersöka och föreslå de former för kon- tant stöd vid arbetslöshet som kan befinnas lämpligast med hänsyn till övriga arbetsmark- nadspolitiska åtgärder och de nämnda grupper- nas särskilda förhållanden.

Stor vikt måste läggas vid de erfarenheter, som de nuvarande arbetslöshetskassornas verk- samhet har givit. Dessa frivilligt organiserade kassor har gjort synnerligen värdefulla insat- ser. Genom att de försäkrade själva har haft inflytande i kassorna har det varit möjligt att i stort sett utan friktioner lösa många känsliga problem. Det måste därför enligt min mening kunna företes starka skäl om ett försäkringssystem som har visat sig vara så värdefullt helt skall överges.

Skulle utredningen finna att någon form av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring behövs, bör möjligheterna att samordna den med den nuvarande frivilliga försäkringen undersökas. Är detta inte möjligt bör också andra lös- ningar prövas. Självfallet måste också undersö- kas vilka finansieringsformer som är lämp- ligast vid olika försäkringssystem. En obliga- torisk försäkring kommer att medföra en rad problem av försäkringsteknisk natur, vilka måste klarläggas. Som exempel må nämnas frågorna hur ersättningens storlek skall be- stämmas för arbetssökande som inte tidigare har haft någon inkomst av anställning samt hur kvalifikationssystemet skall ordnas för dem som under lång tid har saknat arbete och inte genast efter ansökan kan beredas arbete. Samordningen med andra socialförsäk- ringar bör också undersökas liksom de admi- nistrativa frågorna.

Obligatorisk arbetslöshetsförsäkring finns i Norge sedan år 1939. Utredningen bör till- godogöra sig erfarenheterna av denna försäk- ring.

Utredningen bör överväga vilka ändringar i den nuvarande frivilliga försäkringen som kan bli erforderliga om den kommunala kontant- understödsverksamheten vid arbetslöshet före- slås reformerad. Det bör uppmärksammas att en översyn pågår av lagen om understöds- föreningar och att i detta sammanhang prö- vas om arbetslöshetskassorna fortfarande bör betraktas som sådana föreningar.

För de förslag utredningen lägger fram bör den ange hur kostnaderna fördelar sig på olika berörda parter.

2. Inledning"

2.1. Historik 2.1.1 Förhållanden före år 19081

I det gamla ståndssamhället förekom inom skrån och andra grupper inbördes hjälp av begränsad omfattning. Särskilt vid sjukdom och dödsfall torde denna hjälp ha haft en viss betydelse. När dessa grupper upplöstes trädde andra i deras ställe. Föreningar av skilda slag bildades och utgjorde början till det »Organisationssverige» som man talar om i våra dagar. Under 1800-talets sista decennier inriktades denna hjälpverksamhet i hög grad på att skapa hjälpkassor med uppgift att bistå föreningsmedlemmarna i olika nödlägen. Redan i mitten av 1800- talet uttalades förhoppningar om att sådana frivilliga sammanslutningar skulle komma att åtminstone bidraga till att lösa hjälpproble- men och därigenom lätta bördan för fattig- vården. Även om så skedde i någon mån, blev det under 1800-talets sista decennier uppenbart att man inte på den vägen skulle kunna lösa hjälpproblemen. Liksom tidiga- re skett i andra länder väcktes i stället tan- ken att samhället självt skulle ta upp den i enskild regi tillämpade försäkringsidén och på den vägen lösa det kollektiva hjälppro- blemet.

Vid 1884 års riksdag väcktes sålunda en motion (S A Hedin) om utredning om säker- hetsåtgärder mot olycksfall i yrkesarbetc samt om försäkring för olycksfall i arbete

och om ålderdomsförsäkring för arbetare. Denna motion blev inledningen till en lång diskussions- och utredningsperiod. Riksda- gen anhöll om utredning. Hela problemet ansågs avse kroppsarbetarna och i överens— stämmelse därmed tog den sedermera till— satta kommittén namnet »arbetarförsäk— ringskommittén». Endast ett av kommitténs förslag ledde till lagstiftning, 1891 års sjuk- kasselag.

Inom flera fackföreningar hade man re— dan tidigare startat både sjukkassor och ar- betslöshetskassor. Bakom detta låg i en del fall traditionerna från den tid då skråna utövade understödsverksamhet.

De stadgar som överståthållarämbetet fast- ställde 2.2. 1857 för Machinz'st-Föreningen i Stockholm innehöll en bestämmelse om att medlem, som utan eget förvållande un- der seglationstiden blev utan anställning, skulle erhålla understöd från föreningen. Understödsbeloppen per dag fastställdes till 2 R:dr 50 öre i första klassen, 2 R:dr i andra klassen och 1 R:dr 50 öre i tredje klassen. Medlemsavgifterna per månad i respektive klasser var 2 R:dr, 1 R:dr 50 öre och 1 R:dr.

1 Källor: Höjer, Karl J, Svensk socialpolitisk historia. Sthlm: Norstedt 1952. Skogh, Sven, Arbetets marknad. Sthlm: Alm- qvist & Wiksell 1963. Söre, Anders, Från Machinistsamfundet 1848 till Svenska Maskinbefälsförbundet 1951. Utg av Svenska Maskinbefälsförbundet. Sthlm: 1951. Nilsson (Nitare), Gideon, Byggnadsarbetarnas

arbetslöshetskassor. Uppsats i socialpolitik. Lund: Sydsvenska socialinstitutet 1952.

Understödet upphörde då medlem hade er- hållit anställning och tillträdde denna. Med— lem som åtnjöt understöd var befriad från att erlägga avgift. Vid Machinist-Förening- ens sammanslagning med Machinist-Sam- fundet år 1860 bortföll emellertid bestäm- melsen om arbetslöshetsunderstöd ur stad- garna. Tydligen hade man varit före sin tid när man hade tänkt sig kunna lösa frågan om arbetslöshetsunderstöd i föreningens regi.

Det första fackförbundet i Sverige som bildade arbetslöshetskassa var Svenska typo— grafförbundet. Kassans verksamhet började år 1893. Redan år 1885 hade förbundet dock organiserat en sk reshjälpskassa som upphörde först år 1924 för egna medlem— mar. Reshjälpen var en vanlig form av ar- betslöshetshjälp under fackföreningsrörelsens första tid. Arbetslösa medlemmar fick bidrag för att kunna resa till ort där arbete möjli- gen kunde uppbringas. Reshjälpsverksamhe- ten har varit föregångare och komplement till ett stort antal arbetslöshetskassor.

I byggnadsbranschen var säsongarbetslös- heten så omfattande och så given att man länge ansåg en kassaverksamhet där dömd att misslyckas. Svenska bleck- och plåtsla- gareförbundet beslöt emellertid på sin andra kongress år 1894 att ge reshjälp åt arbets- lösa medlemmar och på den tredje kongres- sen år 1896 att stabilisera verksamheten och införa en ordning för starkare kontroll. Vid förbundets femte kongress år 1900 star- tades en verksamhet för understöd åt ar- betslösa medlemmar, vilken i princip upp- rätthölls tills den erkända arbetslöshetskas- san bildades 40 år senare. Svenska måle- riarbetareförbundet upprättade efter en rad motioner och utredningar under åren 1897 —1915 en fond som skulle utgöra grunden för en arbetslöshetskassa. Denna började sin verksamhet är 1916. Svenska elektriska ar- betareförbundet antog redan vid sin första kongress år 1906 en stadgeingress, i vilken bla föreskrevs att förbundet skulle verka för bildande av en understödskassa som skulle bistå medlemmarna vid arbetslöshet. Definitivt beslut om att bilda kassan fatta- des dock först vid en kongress år 1923. På

grund av otillräckliga resurser kunde den inte börja sin verksamhet förrän år 1928.

De två stora byggnadsfackförbunden — murarnas och byggnadsträarbetamas organi- sationer kom vid denna tid aldrig i gång med någon kassaverksamhet. På många håll utbetalades emellertid understöd i avdelning- arnas egen regi. Enligt stadgarna från år 1890 för Skånes murareförbund hörde det sålunda till förbundets uppgifter att >utbe- tala reseunderstöd och understöd vid ar- betslöshet så snart förbundets ekonomiska ställning det tillåter». Hur allvarligt proble— met var för dessa förbund framgår av att frågan i fortsättningen diskuterades vid prak- tiskt taget varje kongress. Svenska murare- förbundets kongress år 1896 behandlade frå- gan om reshjälp. År 1904 framställdes för- slag om reshjälps- och arbetslöshetsunder— stöd med avstängning från understödsrätt under vintermånaderna. Förslaget avslogs. Efter utredningar och bordläggning vid föl— jande kongresser uttalade sig 1919 års kon- gress för att förbundsstyrelsen skulle verka för att frågan snarast förelades riksdagen.

I Svenska träarbetareförbundet, som byggnadsträarbetarna tillhörde före år 1923, synes det första yrkandet om arbetslöshets- och reshjälpskassa ha framförts vid kongres— sen år 1897 men avslogs på grund av bris— tande ekonomi. 1909 års kongress ställde sig i princip välvillig till en arbetslöshets— kassa. Medel skulle fonderas i avvaktan på beslut.

Medan sjukkassor, olycksfallsförsäkring och ålderspension i regel kommit till stånd på ett tidigt stadium i den socialpolitiska utvecklingen, har arbetslöshetsförsäkringen endast så småningom vuxit fram utan att dock ännu ha nått en omfattning som sva- rar mot behovet på arbetsmarknaden. Länge betraktades arbetslöshetsrisken som icke för— säkringsbar. Bedömningen av arbetslöshets- begreppet har ändrats efter hand. Kunska- pen om arbetslöshet har varit bristfällig. Det har visat sig svårt att bygga upp en utförlig och tillförlitlig arbetslöshetsstatistik. Detta i förening med krig och ekonomiska kriser har försvårat utvecklingen av arbets- löshetsförsäkringen. Å andra sidan har det

sagts att just krisproblemen drivit fram an- ordningar för att skapa större trygghet för arbetsinkomst och försörjning.

2.1.2. Statsmakternas tidigare behandling av statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring

Huvuddragen av statsmakternas behandling av frågan om arbetslöshetsförsäkring beträf- fande tiden före år 1957 belyses här ge- nom återgivande av vissa avsnitt ur 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutrednings betän- kande Arbetslöshetsförsäkringen (SOU 1963: 40). En utförligare historik för åren fram till år 1948 lämnas i socialvårdskom- mitténs betänkande Lag om obligatorisk ar- betslöshetsförsäkring (SOU 1948: 39).

Utredningar och propositioner m m före år 1935

Frågan om arbetslöshetsförsäkring var i vårt land föremål för offentlig prövning första gången vid 1908 års riksdag. I en motion hemställdes om utredning angående försäk- ring mot arbetslöshetens ekonomiska följ— der, men motionen avslogs trots att den tillstyrkts av vederbörande utskott. Motio- ner av samma innehåll till 1909 och 1910 års riksdagar ledde ej heller till resultat.

År 1915 uppdrog Kungl. Maj:t åt en so- cialförsäkringskommitté att utreda, huruvida och i vad mån åtgärder från det allmänna skulle kunna vidtas för att främja arbeta- res försäkring mot de ekonomiska följder- na av oförvållad arbetslöshet. År 1922 av- gav kommittén förslag angående offentlig arbetsförmedling och om statsbidrag till ar- betslöshetskassor. Kommittén förordade ett system med bidrag av allmänna medel till frivilliga arbetslöshetskassor, som för detta ändamål borde bildas av arbetarna själva. Kommitténs förslag blev inte genomfört.

' Vid 1924 års riksdag väcktes i båda kam-

rarna likalydande motioner med förslag till lag om statsbidrag till arbetslöshetskassor. Innehållet i förslaget anslöt i huvudsak till det av socialförsäkringskommittén utarbe- tade förslaget. Inte heller dessa motioner ledde till någon lagstiftning.

År 1925 tillkallades två sakkunniga för att fortsätta utredningen av frågan om ar- betslöshetsförsäkring och övriga åtgärder för att bekämpa arbetslöshetens verkningar. Denna utredning inriktades i första hand på att söka lösa frågan genom en tillämp- ning av båda de system för mildrande av arbetslöshetens verkningar arbetslöshets- försäkring och anordnande av offentliga ar- beten för de arbetslösa — som kommit till uttryck i tidigare förslag. De sakkunniga fann lämpligt att uppdela bestämmelserna om arbetslöshetsförsäkring på två särskil- da författningsutkast, ett till lag om ar- betslöshetskassor och ett till förordning an- gående statsbidrag till sådana kassor. En- ligt det förstnämnda utkastet skulle bestäm- melserna i lagen om understödsföreningar med vissa avvikelser tillämpas på arbets- löshetskassorna. Den viktigaste skillnaden mellan de båda sakkunnigas och socialför— säkringskommitténs förslag framträdde i frå- ga om beräkning av statsbidraget. Enligt kommittéförslaget skulle statens bidrag utgå i visst förhållande till medlemsavgifterna. De båda sakkunnigas förslag däremot gick ut på att statsbidraget skulle utges som er- sättning för Viss del av utbetalad arbetslös- hetshjälp.

De sakkunnigas förslag blev därefter föremål för prövning av en gransknings- nämnd om 16 sakkunniga, vilka är 1926 lämnade utlåtande i ärendet. Flertalet in- om granskningsnämnden anslöt sig till upp— fattningen, att samhällets åtgärder borde in- riktas dels på en arbetslinje, som skulle komma att få sin största betydelse vid me- ra omfattande arbetslöshet, dels på en för- säkringslinje, vars huvudsakliga uppgift skulle bli att komplettera arbetslinjen un- der tider av normal arbetslöshet.

I yttrande över de sakkunnigas förslag och granskningsnämndens utlåtande fram- höll såväl socialstyrelsen som statens ar- betslöshetskommission, att den arbetslös- hetshjälp som staten enligt nämnda förslag skulle lämna sannolikt inte skulle komma vissa arbetargrupper till godo, däribland de ekonomiskt svagaste grupperna inom jord- och skogsbruket. Med anledning härav hän-

sköts frågan till förnyad utredning, varvid särskilt skulle beaktas frågan om utsträck- ning av försäkringen till arbetarna inom jord- och skogsbruket samt frågan om bi- drag från industrins arbetsgivare till kost- naderna för försäkringen. Nio sakkunniga tillkallades, 1926 års arbetslöshetssakkun— niga. Dessa hade även att pröva frågan om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

De sakkunniga avgav sitt betänkande år 1928. De hade utarbetat två alternativa för- slag, ett avseende obligatoriskt och ett av- seende frivilligt försäkringssystem. De fram- lade även förslag rörande reglering av den offentliga arbetsförmedlingen och om an- ordnande av allmänna arbeten (reservarbe- ten).

Enligt förslaget till obligatorisk försäk- ring skulle denna med vissa undantag om- fatta varje arbetare mellan 16 och 67 år, som mot avlöning utförde arbete för ar- betsgivares räkning i industriell eller annan rörelse. De viktigare undantagen utgjordes av kontors- och butikspersonal samt lant- och skogsarbetare ävensom personer med ordinarie anställning i statens tjänst. Kost- naderna för försäkringen skulle enligt för- slaget bestridas genom försäkringsavgifter av arbetare och arbetsgivare med bidrag av statsmedel.

Förslaget rörande frivillig försäkring, som sammanförts i en förordning om erkända arbetslöshetskassor, gick ut på att det all- männa skulle lämna bidrag till arbetslöshets- kassor, som bildats av arbetarna själva och som fyllde vissa i lagen angivna villkor rö- rande medlemsantal mm och bedrev sin verksamhet i enlighet med givna föreskrif— ter. De sakkunnigas flertal förordade att det allmännas bidrag till kassorna skulle bä- ras av staten ensam och bestämmas till ett belopp motsvarande medlemmarnas sam- manlagda avgifter.

1926 års arbetslöshetssakkunniga fram- höll i skrivelse till Kungl Maj:t att —- utöver den utredning som innefattades i de sak— kunnigas uppdrag — en särskild undersök- ning borde komma till stånd rörande ar- betslöshetens karaktär och orsaker samt om medlen för dess bekämpande. År 1927

tillsattes med anledning härav arbetslös- hetsutredningen, som år 1931 avgav ett be- tänkande om arbetslöshetens omfattning, karaktär och orsaker samt är 1934 ett be— tänkande om åtgärder mot arbetslöshet.

I riksdagen väcktes under åren 1928— 1932 ett flertal motioner med förslag om införande av arbetslöshetsförsäkring. Un- der hänvisning till bl a pågående utrednings— arbete blev samtliga motioner avslagna av riksdagen.

År 1932 tillkallades fem sakkunniga för att inom socialdepartementet biträda med den fortsatta behandlingen av frågan om införande av arbetslöshetsförsäkring. Ut- redningen skulle bla ta sikte på att försäk- ringen borde inbegripa största möjliga an- tal arbetargrupper. År 1933 avgav de sak- kunniga en promemoria rörande frivillig ar- betslöshetsförsäkring m m. Enligt denna promemoria skulle arbetslöshetsförsäkringen bygga på ett system av statsunderstödda ar- betslöshetskassor. I föreningsrättsligt hän- seende skulle dessa vara registrerade som understödsföreningar. Vidare skulle kassor- na för att åtnjuta statsbidrag antas till er- kända arbetslöshetskassor. I fråga om kas— sornas verksamhetsområde föreslogs inte nå- gon annan begränsning än att medlemmarna i kassorna skulle vara löntagare. Närmare bestämmelser om understödsverksamheten och om statsbidrag skulle ges i form av sär- skilda förordningar.

För att bli berättigad till understöd från erkänd arbetslöshetskassa föreslogs att med- lem under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna tolv månaderna skulle ha betalat minst 26 veckoavgifter. Med- lem som ej tidigare uppburit understöd skul— le därjämte fylla kravet att under de se— nast förflutna 24 månaderna ha betalat av- gifter för minst 52 veckor. Understöd skul- le utgå med ett för dag beräknat belopp, daghjälp. Denna fick uppgå till högst sex kronor och skulle i regel ej understiga två kronor. Varje kassa fick rätt att själv inrätta erforderligt antal daghjälpsklasser, och medlemmarna skulle själva få välja den dag- hjälpsklass de önskade tillhöra. Understöds- tiden fick av kassorna bestämmas till högst

120 dagar och lägst 90 dagar under 52 på varandra följande veckor. Kassorna skulle sortera under en tillsynsmyndighet, social- styrelsen, som skulle äga utse en ledamot i varje kassas styrelse och en revisor.

Statens bidrag till de erkända arbetslös— hetskassorna föreslogs utgå för att täcka dels kassornas utgifter för understöd (daghjälps- bidrag), dels kassornas förvaltningskostna- der (förvaltningsbidrag). Daghjälpsbidraget borde i princip vara avvägt så att de för- säkrade själva helt skulle finansiera under- stödsverksamheten vid arbetslöshet av ringa omfattning. Daghjälpsbidraget, uttryckt i procent av kostnaden för utgivet understöd, skulle enligt en till förslaget till statsbidrags- förordningen fogad tabell stiga i visst för— hållande till understödsverksamhetens om— fattning. Denna mättes härvid i antalet un- derstödsdagar per år och medlem. Vidare skulle statsbidraget avpassas så att det ut— gick med förhållandevis stor andel vid det regelmässigt lägsta daghjälpsbeloppet två kronor. För högre daghjälpsbelopp sjönk statsbidragsandelen successivt.

För att täcka en del av de av försäk- ringen föranledda merkostnaderna för den offentliga arbetsförmedlingen och arbetslös-

hetskassornas förvaltningskostnader före- slogs att ett system med arbetsgivarbidrag skulle införas.

I huvudsaklig överensstämmelse med sak- kunnigförslaget framlade Kungl Maj:t i prop nr 209 till 1933 års riksdag förslag om in- förande av frivillig arbetslöshetsförsäkring. Avgiftsvillkoret föreslogs dock till 26 vecko- avgifter under senast förflutna 18 månader. Medlemmar som ej tidigare uppburit un- derstöd skulle härjämte under de senaste 36 månaderna ha erlagt 52 avgifter.

I utlåtande av särskilda utskottet tillstyrk- tes propositionen i huvudsak. Dock avstyrk— tes arbetsgivarbidraget, och vidare föror- dades den av de sakkunniga föreslagna ut- formningen av avgiftsvillkoret. Vid frågans behandling i riksdagen föll emellertid för- slaget genom att kamrarna stannade vid oli- ka beslut. Första kammaren antog en re- servation med hemställan om avslag un- der motivering att vissa frågor ej hade lösts

Sedan förnyade utredningar verkställts inom socialdepartementet framlade Kungl Maj:t i prop nr 38 till 1934 års riksdag ånyo förslag om frivillig arbetslöshetsför- säkring, vilket i huvudsak anslöt sig till för- slaget från föregående år. Avgiftsvillkoret föreslogs dock till 20 avgifter under 12 månader respektive 40 avgifter under 24 månader.

Efter det att andra lagutskottet tillstyrkt införande av frivillig arbetslöshetsförsäkring med i huvudsak de ovan angivna modifika- tioner som gjorts i föregående års utskotts- utlåtande biföll riksdagen förslaget med de av utskottet förordade jämkningarna. Be- träffande avgiftsvillkoret fastställdes att medlem för rätt till understöd skulle ha er- lagt minst 52 veckoavgifter till kassan och att alltid minst 26 veckoavgifter skulle avse tid under de 12 månaderna närmast före arbetslösheten. Förordningarna om erkända arbetslöshetskassor och om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor trädde i kraft 1.1.1935.

Ändringar under åren 1935—1956

De ursprungliga bestämmelserna har ändrats genom beslut vid åtskilliga riksdagar. I några fall har ändringarna gällt detaljspörs- mål. Flera betydelsefulla ändringar har be- slutats vid 1941, 1944, 1946, 1953 och 1956 års riksdagar.

Statsbidragets ursprungliga konstruktion förde med sig vissa inte avsedda konsekven- ser. Till följd av att statsbidraget utgick med procentuellt större andel för lägre dag- hjälpsbelopp än för högre, kom avgifterna i de högre daghjälpsklasserna att för de försäkrade framstå som så betungande att de i stor utsträckning valde låga daghjälpsbe- lopp. De försäkrade fick härigenom inte ett tillräckligt skydd från försäkringen. Bl a med hänsyn härtill erhöll socialstyrelsen år 1939 i uppdrag att utreda frågan om erfor— derliga ändringar rörande statsbidragsbe- stämmelserna.

År 1941 överlämnade socialstyrelsen sin utredning. I anslutning härtill framlade Kungl Maj:t i prop 1941:214 förslag till

vissa förbättringar i fråga om statsbidraget liksom av förmånerna från den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.

Det framhölls ipropositionen, att det mås- te vara ett statsintresse av vikt att tillse att arbetslöshetsförsäkringen, till vars kostna- der arbetstagarna själva bidrog med avse- värda belopp, ordnades så att den inte blev satt ur spel därför att den erbjöd av- sevärt sämre förmåner än hjälpformer som helt bekostades av stat och kommun. För att åstadkomma en höjning av understöds- förmånerna föreslogs vissa ändringar av statsbidragsgrunderna. Vidare föreslogs in- förande av barntillägg med 60 öre per barn och dag. Kostnaderna för barntillägg skulle till 75 procent bestridas med statsmedel. För att få till stånd en allmän höjning av daghjälpsbeloppen och förhindra att per- soner med liten arbetslöshetsrisk företrädes- vis valde daghjälpsklasser med låga dag— hjälpsbelopp föreslogs att tillsynsmyndighe- ten skulle få befogenhet att medge före- skrifter om bunden klasstillhörighet. Depar- tementschefen ansåg emellertid inte de för- bättringar som skulle komma till stånd ge- nom dessa åtgärder vara tillräckliga. I pro- position föreslogs därför att de försäkrade skulle ha rätt att uppbära kompletterande understöd från arbetslöshetskommittéerna vid sidan av vad de erhöll från arbetslös- hetskassan. Härutöver föreslogs åtskilliga detaljändringar i arbetslöshetskasseförord- ningen, av vilka kan nämnas att det tids- bestämda avgiftsvillkoret skulle avse endast 20 veckoavgifter under de senaste 12 må— naderna.

Andra lagutskottet tillstyrkte förslaget om införande av barntillägg, regleringen av rät- ten att välja daghjälpsklass samt sänkningen av antalet avgifter för att uppfylla det tids- bestämda avgiftsvillkoret. Däremot ansåg sig utskottet inte kunna biträda förslaget om kompletteringsunderstöd från arbetslös- hetskommittéerna. I stället föreslog utskot- tet införande av rätt för arbetslöshetskas- sorna att, om de så önskade, utge hustru- tillägg om en krona per dag, varav 75 pro- cent skulle bestridas med statsmedel. Vi- dare föreslogs statsbidraget till daghjälpen

höjt utöver vad i propositionen föreslagits. Enligt utskottet borde de procentsatser som gällde för två kronors daghjälp avse samt— liga daghjälpsklasser. Statsbidraget skulle alltså inte längre göras förmånligare för de lägre daghjälpsklassema än för de högre. Utskottet föreslog också en sådan ändring i statsbidragsbestämmelserna att statsbidra- gets maximigräns höjdes från 26 till 35 un- derstödda dagar per år och medlem.

Vad utskottet föreslagit bifölls av riks- dagen.

I framställningar år 1944 framhöll social- styrelsen behovet av högre understöd från arbetslöshetskassorna, då dessa understöd i många fall låg under kontantunderstöden från arbetslöshetsnämndema. Som målsätt- ning för en förbättring uppställde styrelsen understödsbelopp från kassorna som i all- mänhet låg 25 procent över dagunderstöden från arbetslöshetsnämnderna. I sådant syfte föreslogs en förhöjning av hustrutillägget från 1 krona till 1: 25 kronor och av bamtill— lägget från 0: 60 kronor till 1 krona per dag. Dessa förbättringar ansågs dock inte tillräck- liga. Styrelsen föreslog dessutom ett grade- rat kristillägg till daghjälpen om 0: 25, 0: 50 respektive 0: 75 kronor per dag, helt bekos- tat av statsmedel. Vidare föreslogs en höj- ning av de maximala understödsbelopp som enligt överförsäkringsbestämmelserna fick utgå till familjeförsörjare med mer än två barn samt vissa lättnader i bestämmelserna i fråga om hyreshjälp från arbetslöshets- nämnderna.

I Kungl Maj:ts prop 1944-301 föror— dades socialstyrelsens förslag om höjning av hustru- och barntilläggen och om införande av ett med statsmedel helt bekostat kris- tillägg till daghjälpen, vilket dock borde ut— gå med 0:75 kronor för alla kassor utan hänsyn till avgiftsstorleken. Vidare tillstyrk— tes styrelsens övriga förslag.

Andra lagutskottet tillstyrkte de i propo- sitionen framlagda förslagen men under- strök att kristillägget var att betrakta som ett provisorium och att det därför snarast borde avvecklas.

Utskottets hemställan bifölls av riksda- gen.

I skrivelse till Kungl Maj:t år 1945 fram- lade delegerade för de erkända arbetslös- hetskassorna förslag om vissa ändringar i arbets]öshetskasseförordningen som bl a in- nebar förstärkning av försäkringsskyddet.

I Kungl Maj:ts prop 1946: 326 föreslogs att husföreståndarinnetillägg borde utgå även till kvinnlig medlem. De delegerades för- slag om föräldratillägg upptogs däremot inte i propositionen. I fråga om korttidsavdrag förordades att kassa skulle få rätt att medge befrielse från skyldighet att tillämpa sådant avdrag. Ramtiden för karens föreslogs för- längd från 14 till 21 dagar. Andra lagut- skottet anslöt sig till de i propositionen framlagda förslagen. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Enligt dittills gällande bestämmelser var utländska medborgare — med vissa undan- tag — uteslutna från rätten att vinna in— träde i erkänd arbetslöshetskassa. I skrivel- se till Kungl Maj:t år 1946 föreslog De er— kända arbetslöshetskassornas samorganisa- tion att de gällande inskränkningarna för utländsk medborgare att tillhöra erkänd ar- betslöshetskassa skulle helt bortfalla.

I Kungl Maj:ts prop 1947:200 anslöt sig föredragande departementschefen till för- slaget. I likhet med vad socialstyrelsen i skrivelse till Kungl Maj:t anfört ansåg stats- rådet att vissa möjligheter till inskränkning— ar i utlännings rätt att vinna inträde i och uppbära understöd från arbetslöshetskassa dock borde bibehållas. Behörighet att med- dela dylika inskränkningar borde tillkomma tillsynsmyndigheten.

Andra lagutskottet anslöt sig till de i propositionen framlagda förslagen. Utskot- tets hemställan bifölls av riksdagen.

1947 års riksdag beslöt vidare att tillsynen över arbetslöshetskassorna 1.1.1948 skulle överflyttas från socialstyrelsen till den nyin— rättade arbetsmarknadsstyrelsen. Inom den- na skulle ärenden angående arbetslöshets- försäkringen handläggas av en särskild dele- gation.

År 1937 hade en kommitté tillsatts med uppdrag att verkställa en översyn av den svenska socialvården. Kommittén, som tog namnet socialvårdskommittén, skulle bl a

söka få till stånd en samordning av social- vårdens olika grenar. Med utgångspunkt häri beslöt kommittén år 1941 att till behandling uppta frågan om införande av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Förslag härom framlades år 1948 (SOU 1948:39). Meningarna vid remissbehandlingen av för- slaget blev emellertid starkt delade rörande det lämpliga i att införa en sådan försäk— ring. I ett betydande antal yttranden häv- dades att man i stället borde inrikta sig på att förbättra den frivilliga försäkringen. Förslaget föranledde ingen åtgärd.

I bilaga ] lämnas ett kort utdrag ur social— vårdskommitténs förslag angående lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring (SOU 1948: 39).

Vid 1950 års riksdag beslöts att det år 1944 införda kristillägget skulle ersättas av ett fast statsbidrag, benämnt grundstatsbi- drag. Detta fastställdes till samma belopp som kristillägget, 0:75 kronor per under- stödsdag. Samtidigt höjdes daghjälpens maxi- mibelopp från sju till åtta kronor.

År 1951 tillsattes en utredning med upp- gift att överse bestämmelserna rörande ar- betslöshetsförsäkringen, 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkring. I anförande till statsrådsprotokollet angav chefen för social- departementet riktlinjerna för utredningsar- betet. Han erinrade därvid om att frågor avseende mer genomgripande ändringar av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen skju- tits undan med hänsyn till att försäkringens framtida utformning behandlats av social- vårdskommittén som ett led i dess genom- gång av socialförsäkring och socialvård. De- partementschefen anförde i anslutning där- till att ett införande av en obligatorisk ar- betslöshetsförsäkring fn av olika skäl icke kunde betraktas som en aktuell fråga samt att det under sådana förhållanden var av vikt att den frivilliga försäkringen gjordes så effektiv som möjligt.

1951 års utredning avlämnade år 1952 ett delbetänkande med förslag till vissa för- bättringar av försäkringsersättningarna. En- ligt utredningen utgjorde dessa en alltför låg kompensation för förlorade arbetsin— komster i jämförelse med de bidrag som då

utgick i form av kontantunderstöd eller un- derstöd från fattigvården. Beträffande dag— hjälpen uppställde utredningen som en all- män målsättning en kompensationsgrad, som för ensamstående inte skulle understi- ga 50 procent av nettoförtjänsten. Försäk- ringsersättningen borde främst anpassas ef- ter arbetsförtjänsten. Med hänsyn härtill och till förhållanden inom sjuk- och yrkes- skadeförsäkringarna föreslog utredningen en höjning av maximibeloppet för daghjälpen från 8 till 20 kronor. Vidare föreslogs, att make- och husföreståndarinnetillägget skulle höjas från 1: 25 kronor till 2 kronor samt barntillägget från 1 krona till 1: 50 kronor. Som motivering härför åberopades angelä- genheten att säkerställa en tillfredsställan- de nivå för ersättningarna till familjeför- sörjama även i kassor där daghjälpen blev låg. Även en kraftig lyftning av hela dag- hjälpsnivån ansågs nödvändig. Kostnaderna härför borde fördelas mellan staten och de försäkrade. Förutom att statens åtagande i fråga om daghjälpsbidrag och familjetill- läggsbidrag utsträcktes till de föreslagna högre beloppen, föreslogs statens insats få formen av ett förbättrat grundstatsbidrag. Kungl Maj:ts prop 1953: 166 anslöt sig

till utredningens förslag. Propositionen till-

styrktes av sammansatta stats- och andra lagutskottet. utskottets hemställan.

Övriga frågor rörande arbetslöshetsför- säkringen upptog utredningen i ett betän- kande som avgavs år 1955 (SOU 1955: 527). Bland där framförda förslag kan följande nämnas.

Minimiantalet medlemmar i erkänd ar- betslöshetskassa föreslogs höjt från 500 till 1 500. I samband med behandlingen av frå- gor rörande försäkringens omfattning utta- lade utredningen att något mera allmänt in— tresse från företagarnas sida för anslutning till arbetslöshetsförsäkringen inte kunde på- räknas. Med tanke på företagargrupper som i olika hänseenden stod arbetstagarna nä- ra föreslog dock utredningen vissa utvidg- ningar av företagarnas möjligheter till an- slutning. Ett förslag i samma riktning av- såg hemarbetarna, dv 5 personer som ar-

Riksdagen biföll

betar för annans räkning men utför arbetet i sitt hem. En av utredningen företagen undersökning visade dock att ej heller dessa kunde förväntas arbetslöshetsförsäkra sig i större utsträckning.

Till grund för prövningen av frågan om utförsäkring låg enligt då gällande bestäm- melser antalet ersättningsdagar under en tidsperiod av tolv månader bakåt i tiden med utgångspunkt i den aktuella ersätt- ningsdagen. Utredningen ansåg att väsent- liga administrativa förenklingar kunde vin- nas om detta sk rullande prövningsår för utförsäkringen ersattes av ett fast år. Den föreslog därför att utförsäkringsperio- den skulle omfatta tiden l.9—31.8 och benämnas »försäkringsår».

Ersättning borde enligt utredningen inte utgå för enstaka arbetslös dag i en vecka. Om medlem under fem dagar i en kalender- vecka arbetat i sådan utsträckning att hel daghjälp ej kunnat utgå för någon av da- garna, skulle således daghjälp ej heller ut- ges för den sjätte dagen.

Karensbefrielse föreslogs för vissa fall. Sålunda skulle medlem ej behöva genomgå karens när han blev arbetslös efter att ha uppburit sjukpenning eller hempenning från allmän sjukkassa för minst tre dagar eller tilläggspenning enligt lagen om moderskaps- hjälp eller fullgjort värnpliktstjänstgöring under minst 30 dagar. Ny karenstid skulle ej heller behöva genomgås när medlem styrkt sig ha haft arbete högst 48 dagar efter det han senast fullgjort karens eller uppburit daghjälp för minst fem av sex på varandra följande dagar.

Enligt tidigare bestämmelser skulle ersätt- ning från arbetslöshetsförsäkringen i princip utgå endast för helt arbetslösa dagar. I prax- is förekom emellertid att full ersättning ut- gick även för dag under vilken arbete ut- förts i högst två timmar och, om fråga var om bisyssla, i högst tre timmar. Utredningen föreslog lagfästande av dessa sk timregler. Härutöver föreslogs att tillsynsmyndigheten skulle få befogenhet att medge kassa rätt att utge halv ersättning till medlem som ar- betat i mer än två men ej över fyra tim- mar under en i övrigt arbetslös dag, under

förutsättning att medlemmen före arbetslös- hetens inträdande haft heldagsarbete och sökte sådant arbete. Vidare föreslogs att halv ersättning skulle kunna utgå för dag då medlem erhöll halv sjukpenning.

Överförsäkringsgränsema, 80 procent av bruttoförtjänsten för familjeförsörjare och 60 procent för andra, föreslogs ersatta med nya bestämmelser, som skulle fastställas av Kungl Maj:t och införas i en särskild över- försäkringstabell. Den mera schematiska be- räkningen skulle därmed ersättas av en till de olika inkomstlägena bättre anpassad be- räkning. Beloppen i tabellen skulle beräk- nas genom att arbetsförtjänsten för dag minskades med dels vanligen förekommande avdrag för preliminär skatt, dels ett margi- nalbelopp därutöver utgörande omkring en åttondel av nettoarbetsförtjänsten.

Beträffande ersättningstidens längd före- slog utredningen att tillsynsmyndigheten skulle få befogenhet att för viss kassa eller klass medge, att antalet dagar bestämdes till mer än 156, dock högst 210. Minimi- gränsen föreslogs höjd från 90 till 120 da- gar.

Daghjälpsbidraget utgick med en sjunkan- de procent av daghjälpskostnaderna alltef- tersom antalet ersatta dagar per medlem och år översteg 35. Denna begränsning av daghjälpsbidraget föreslogs slopad.

Kungl Maj:t framlade för 1956 års riks- dag en proposition (nr 144), som i huvud- sak överensstämde med utredningens för- slag. Avvikelser härifrån förekom beträf- fande några detaljer. Bl a borde enligt de- partementschefen statsbidrag till ersättning åt ålderspensionärer begränsas till att utgå för högst 78 ersättningsdagar varje försäk- ringsår efter det under vilket vederböran- de fyllt 67 år.

Andra lagutskottet tillstyrkte propositio- nen med ett par smärre ändringar. Försla- get bifölls av riksdagen i enlighet härmed.

Ändringar efter år 1956

Förordningar om erkända arbetslöshetskas- sor och om statsbidrag till erkända arbets- löshetskassor som trätt i kraft 1.9.1956 är

med däri senare gjorda ändringar alltjämt gällande (SFS 1956: 629 och 630, den se- nare i fullständig lydelse efter senare änd— ringar SFS 1968:141). Efter år 1956 har endast ett fåtal ändringar i arbetslöshets— kasse- och statsbidragsförordningarna ge- nomförts. Vid 1958 års riksdag beslöts dels att dag, för vilken halv ersättning skulle kunna utgå samtidigt med halv sjukpenning, finge inräknas i karenstiden, dels att en om- läggning skulle ske av arbetslöshetskassas redovisningsår och av statsbidragsberäkning— en till att avse försäkringsåret (l.9—31.8) i stället för kalenderåret.

Enligt beslut vid 1959 års riksdag höj- des barntillägget från 1: 50 kr till 2 kr om dagen för varje barn samtidigt som stats- bidraget från 1.l.1960 genomgående höjdes med 1 kr under förutsättning att motsvaran- de höjning av daghjälpsbeloppet genom- fördes. Ändringarna föranleddes av infö- randet av allmän varuskatt.

År 1960 tillsattes en utredning med upp- gift att överse bestämmelserna om den fri- villiga statsunderstödda arbetslöshetsförsäk- ringen, 1960 års arbetslöshetsförsäkringsut- redning. I sitt betänkande Arbetslöshets- försäkringen (SOU 1963: 40) behandlade utredningen bl a arbetslöshetsförsäkringens anpassning till fem dagars arbetsvecka, för- månerna i försäkringen, karenstid, ersätt- ningstidens längd, överförsäkringsgräns, sä- songbegränsning, bisyssla, pensionärernas ställning samt försäkringens finansiering och fondering.

Beträffande lön som försäkrad erbjuds för arbete som arbetsförmedlingen anvisar förordade utredningen — med principiell anslutning i övrigt till praxis — bl a att för- säkrad, som är kvalificerad inom yrket, skall ha rätt att avvisa arbetserbjudande om den erbjudna lönen utgör minimilön enligt kollektivavtal under det att lönen för jämförbara anställda inom företaget ligger väsentligt över denna minimilön.

I fråga om arbetslöshetsförsäkringens om- fattning övervägde utredningen att föreslå att en erkänd arbetslöshetskassa skulle bil- das som var öppen för alla arbetstagare inom yrkesområden där kassa saknades. Att

driva en sådan allmän kassa skulle dock vara förenat med såväl administrativa svå- righeter som kostnader av en omfattning som ej skulle stå i rimlig proportion till det sannolikt förhållandevis ringa antal ar- betstagare som kunde väntas ansluta sig till kassan. Utredningen föreslog därför ej att en sådan kassa skulle inrättas.

I fråga om hemarbetama ansåg utred— ningen att en förbättring av ersättningsvill- koren borde begränsas till personer som är bundna till hemmet på grund av nedsatt arbetsförmåga. Dessa borde — utan att förordningen därför behövde ändras —kun- na begränsa sitt arbetskraftsutbud till hem- arbete med bibehållen rätt till ersättning.

Beträffande företagare ansåg utredningen — efter undersökning rörande behovet av och intresset för arbetslöshetsförsäkring att utvidgade möjligheter till sådan försäk- ring ej syntes erforderliga.

Kungl Maj:t föreslog i propositionerna 1964: 115 och 116 att arbetslöshetsförsäk- ringen skulle reformeras i de av utredningen förordade hänseendena. Under riksdagsbe- handlingen ändrades förslagen i vissa de- taljer. Bl a följande författningsändringar trädde i kraft 1.9.1964.

Försäkringen anpassades till femdagarsvecka. Arbetslöshetskassorna fick möjlighet att höja dagpenningen från dåvarande maximum 20 kronor till 40 kronor.

I syfte att successivt avveckla ålderspensio- närernas ersättningsrätt minskades ersättningen från kassan med viss del av pensionen. Stats- bidrag (utöver förvaltningsbidrag) skulle utgå, i fråga om medlem som vid ingången av försäkringsåret fyllt 67 år, för högst 75 ersätt- ningsdagar under försäkringsåret.

Ersättningstiden per försäkringsår förlängdes med fyra veckor till högst 150 dagar eller, ef- ter medgivande av tillsynsmyndigheten, högst 200 dagar. Kassorna fick ökad frihet att upp- häva förekommande säsongbegränsningar.

Endast en karensperiod om fem dagar behöv- de fullgöras varje försäkringsår.

Grundstatsbidrag skulle utgå med fallande skala från 50 procent vid lägsta till 35 procent vid högsta dagersättning. Ett tillägg till grund- statsbidraget i avgiftsutjämnande syfte inför- des.

Övriga ändringar i arbetslöshetskasseför- ordningen och i statsbidragsförordningen som har genomförts år 1964 eller med an-

ledning av riksdagsbehandlingen det året behandlas i det följande i det sammanhang dit de hör.

Efter förslag av KSA—utredningen (SOU 1967: 62) genomfördes år 1968 (prop 1968: 29 och 30, statsutskottets utlåtande nr 64 och andra lagutskottets utlåtande nr 27) två särskilda former för kontant stöd åt äldre arbetslösa kassamedlemmar och andra förvärvsarbetande. De betecknas för- längd (extra) kassaersättning och statligt omställningsbidrag. Dessa stödformer ut- gör temporära åtgärder i avvaktan på re- sultatet av KSA-utredningens fortsatta ar- bete och avser arbetslösa personer i åldern 60—66 år samt under vissa förutsätt- ningar även arbetslösa i åldern 55—59 år. Författningsbestämmelser härom inför- des genom ändring (SFS 1968: 140 och 141) i 1956 års förordningar om erkända arbets- löshetskassor och om statsbidrag till sådana kassor samt (SFS 1968: 246) i 1966 års arbetsmarknadskungörelse. I sistnämnda kungörelse har viss ändring av reglerna för beräkning av omställningsbidragets belopp beslutats vid 1969 års riksdag (SFS 1969: 100).

Vid denna riksdag behandlades även be- gränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt och därav föranledda ändringar av arbetslös- hetskasseförordningen. Författningsbestäm— melser härom är införda i SFS 1969: 93 och 94.

2.2 Arbetsmarknadspolitikens mål och me- del

2.2.1. Mål

I Kungl Maj:ts prop nr 52 till 1966 års riksdag framlades förslag till riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken. Det byggde på 1960 års arbetsmarknadsutrednings betän— kande Arbetsmarknadspolitik (SOU 1965: 9).

De allmänna synpunkter på arbetsmark- nadspolitiken som i propositionen (sid 184— 185) framfördes av föredragande departe- mentschefen avsåg bla dess uppgift som balansskapande faktor i den fulla syssel- sättningens samhälle. Arbetsmarknadspoli-

tiken måste vara i hög grad differentierad för att tillgodose de skiftande anspråk som föreligger. Dess mål är att åstadkomma och bevara full, produktiv och fritt vald syssel- sättning. Målet nås inte en gång för alla. Full sysselsättning kan tryggas endast ge- nom åtgärder som ständigt anpassas till si- tuationens krav. Ambitionema att ge med- borgarna möjlighet till meningsfull syssel- sättning har vuxit och ansträngningarna mås- te ökas ytterligare. Produktiv sysselsättning är i sig själv ett rörligt mål, som flyttas allteftersom produktionens förutsättningar ändras. Fritt vald sysselsättning innebär inte bara att varje tanke på att tvångsmäs- sigt dirigera arbetskraften avvisas, utan ock- så att möjligheterna vidgas för den enskilde att få ett arbete som svarar mot hans öns- kemål och förutsättningar.

Utbyggnaden av den svenska arbetsmark- nadspolitiken med angiven målsättning har skett under det senaste decenniet. Huvud- linjema är desamma i ILO:s konvention år 1964 angående sysselsättningspolitiken och OECD:s rekommendation år 1964 an- gående arbetsmarknadspolitiken som medel för ekonomiskt framåtskridande.

Arbetsmarknadspolitiken är numera ett led i den ekonomiska politiken. Den är en av de främsta bärarna av de selektiva medel som måste användas när ekonomisk politik med generella medel inte kan lösa balansproblemen i samhället. Dess uppgif- ter i strukturomvandlingsprocessen har un- der senare år alltmer vuxit i betydelse. Ar- betsmarknadsåtgärder kan därvid underlät- ta övergången av arbetskraft till expansiva näringar. I högre grad än hittills kan ar- betsmarknadspolitiken komma att användas som ett instrument för att säkra arbets- kraftsförsörjningen inom områden där det- ta är särskilt angeläget.

Stora krav ställs därvid på arbetskraften. Allt fler personer kan bli tvungna att byta arbetsmiljö och arbetsuppgifter. Om före- gående decenniers arbetsmarknadspolitik i stort sett gått ut på att skaffa arbetslösa sysselsättning, oavsett vilket slags arbete det gällt, väntas de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna i fortsättningen underlätta

för arbetskraften att söka sig till de områ— den där den efter fritt val kan göra den bästa produktionsinsatsen.

För de äldre, de lokalt bundna och de handikappade blir arbetssituationen ofta komplicerad. Detta kommer att ställa större kvalitativa krav på arbetsmarknadsåtgärder- na från samhällets sida.

Arbetsmarknadspolitiken måste emellertid underordna sig sociala och mänskliga hän- syn. Utvecklingen på det ekonomiska om- rådet utgör en uppfordran till samhället att inom ramen för behovet av arbetskraft skapa sådana förutsättningar att varje med— borgare kan få ett arbete som han är läm- pad för och som tillfredsställer honom själv eller kommer hans önskemål så nära som möjligt. Det blir en framträdande uppgift för samhällets framtida arbetsmarknadspo- litik att ge medborgarna ett effektivt stöd för att förverkliga ett övervägt arbetsval.

Arbetsmarknadspolitiken som service åt den enskilde har särskilt markerats i en av arbetsmarknadsstyrelsen utgiven handbok för personalutbildningen inom arbetsmark- nadsverket.1 Såsom huvudmål för arbets- marknadspolitiken anges där att den skall lämna ett verksamt och fullgott stöd åt den som kan och vill arbeta för att förverkliga ett fritt och övervägt val av arbete. Till hu- vudmålet ansluter sig sedan en rad delmål av olika slag. Det första av dem har att göra med konjunkturpolitiken och kan sägas in- nebära att arbetsmarknadspolitiken skall medverka till att göra det möjligt att upp- nå och vidmakthålla balans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Det andra delmålet gäller strukturpolitiken och inne- bär, att arbetsmarknadspolitiken skall med- verka till att lösa arbetskraftsproblem som uppkommer och därigenom underlätta och påskynda från helhetens synpunkt önskvär— da strukturförändringar. Det tredje del- målet slutligen är av allmänekonomisk na- tur och går ut på att arbetsmarknadspo- litiken skall medverka till en så produktiv användning som möjligt av arbetskraften.

1 Arbetsmarknadsstyrelsen, »Förändring och trygghet. Arbetsmarknadspolitiki tillämpning». Sthlm: Prisma 1967.

Ett väsentligt moment i denna samman- fattande målbeskrivning är enligt utredning- ens mening den såsom huvudmål angivna strävan att från samhällets sida tillgodose den enskildes behov av stöd och service. Åtgärder med detta huvudsyfte bör kunna förenas med de som delmål betecknade ekonomiska målsättningarna av stabilise- ringspolitisk, strukturpolitisk eller allmän- ekonomisk natur. Även den ekonomiska politiken i samhället utformas med hänsyn till sociala förhållanden och med sociala ambitioner. Ett uttryck härför är följande utdrag ur bilaga 1 till statsverkspropositio- nen år 1970: Huvuduppgiften för den eko- nomiska politiken under den överblickbara framtiden blir att söka lösa upp spänningar i vår ekonomi utan att ge avkall på de grundläggande målen full sysselsättning, fortsatt ekonomisk tillväxt och en jämnare inkomstfördelning.

Utredningen har i sina följande övervä- ganden — bl a i fråga om bedömning av »lämpligt arbete» — sökt anpassa sina förslag och förslagsmotiveringar efter de här angivna huvudprincipema för samhäl- lets arbetsmarknadspolitiska åtgärder i öv- rigt.

2.2.2. Medel

I det följande ges en översikt över de arbets- marknadspolitiska medlen med ledning av bl a förut nämnda handbok och komplet- terande uppgifter från arbetsmarknadsstyrel- sen.

Planering

För arbetsmarknaden fordras planering bå- de på kort och på lång sikt. Korttidspla- neringen avser huvudsakligen att göra det möjligt att anpassa de arbetsmarknadspoli- tiska insatserna efter konjunktur- och sä- songbetingade växlingar på arbetsmarkna- den. Avsikten med långsiktsplaneringen är att skapa förutsättningar för att möta och påverka förändringar, föranledda av tex strukturella eller befolkningsmässiga för— skjutningar.

För att på kort sikt följa utvecklingen på arbetsmarknaden utnyttjas en mängd oli— ka material. Arbetsmarknadsverkets egen administrativa statistik följer den regionalt, säsongmässigt eller av konjunkturförändring- ar betingade utvecklingen. Inom arbetsmark- nadsstyrelsen görs varje kvartal en prognos för den kommande utvecklingen. Till grund för denna bedömning ligger främst av läns- arbetsnämnderna särskilt upprättade arbets- marknadsöversikter för respektive läns nä- ringsliv. Nämndernas kvartalsrapporter byg- ger bla på synpunkter som kommer fram vid kontakter som nämndens och arbetsför- medlingens tjänstemän har med företagsle- dare, representerande olika delar av länets näringsliv.

Exempel på långsiktig planering är den som utlöses av befolkningsprognoser, lång- tidsutredningar mm. Denna planering kan syfta till att komma till rätta med en på längre sikt tilltagande spänning mellan till- gång och efterfrågan på arbetskraft eller med de av strukturomvandlingen inom nä- ringslivet orsakade förändringarna av ar- betskraftsbehoven. Till långtidsplaneringen hör också den planering som sammanhäng- er med lokaliseringspolitiken.

A rbetsförmed ling

Samhället lämnar genom arbetsförmedling- en kostnadsfritt en service av informativt och kontaktskapande slag. Arbetsförmed- lingen är ett kontaktorgan som arbetar åt olika håll till tjänst för arbetstagare och arbetsgivare, för organisationer och för myndigheter. Den skaffar och ger informa— tion om läget på arbetsmarknaden och vän— tade förändringar, om lediga anställningar och tillgänglig arbetskraft samt förmedlar kontakt mellan arbetssökande och arbetsgi- vare. Dess viktigaste medel för att undan- röja hinder för rationella arbetsval och till- godose arbetskraftsbehov utgörs av informa- tion, utredning av sökandens situation, plan- läggning och andra vägbanande åtgärder. När så behövs ges denna information i för— ening med yrkesvägledning eller med sär- skilda åtgärder för den som är handikappad

(arbetsvård) samt ekonomiska bidrag till yr— kesutbildning och flyttning.

A rbetsmarknadsutbi ldn ing

Arbetssökande som saknar erforderliga yr- keskunskaper kan få ekonomiska bidrag vid yrkesutbildning genom arbetsförmedlingen. Detta gäller den som är utan arbete eller löper risk att bli ställd utan arbete samt — enligt 1966 års riksdagsbeslut om den fram- tida arbetsmarknadspolitiken också den som står i arbete om yrkesutbildningen är inriktad på yrken med brist på arbetskraft. I nämnda riksdagsbeslut angavs även att begreppet »risk för arbetslöshet» bör ges en generös tolkning. Den enskilde arbets- tagaren skall ges möjlighet till arbetsmark- nadsutbildning inte bara när sysselsättnings- svårigheter är nära förestående utan också när en bedömning på längre sikt av sys- selsättningsutsikterna ger vid handen att övergång till annat arbete är nödvändig.

F lyttni ngsbidrag

Arbetsförmedlingen kan ge bidrag till resor både då vederbörande söker och tillträder anställning och bidrag till flyttning av familj och bohag. För att underlätta omställningen kan sk starthjälp lämnas omedelbart efter anställningens början. Familjeförsörjare som får arbete på annan ort, men som inte ome- delbart kan få familjebostad där, kan under längst ett år erhålla bidrag till familjens uppehälle (bortavistelsebidrag). Om bostad erhålls kan i stället under samma tid utgå hyrestillskott. Till arbetslösa från orter och områden 'i landet med särskilt hög arbets- löshet kan utgå ett sk utrustningsbidrag. Inom arbetsmarknadspolitikens ram kan vi- dare i viss omfattning bostäder anskaffas åt arbetslösa, som flyttar till en ny arbetsort. Det gäller särskilt då arbetslösa flyttar till orter som på grund av kraftig expension hos näringslivet fått extra tilldelning av låne- medel till bostadsbyggande.

Personer som är bosatta i delar av lan- det med särskilt hög och långvarig arbets- löshet och som har bostadsfastighet, som ut-

gör ett hinder för dem att ta arbete på annan ort och därmed få sitt sysselsättnings- problem löst, kan få fastigheten inlöst till taxeringsvärdet eller i vissa fall upp till låne- beloppet.

Sysselsättningsskapande medel

I lägen med otillräcklig tillgång på arbete inom vissa arbetsområden eller inom vissa delar av landet kan åtgärder sättas in för att snabbt söka återställa balans genom att skapa arbetsmöjligheter. På byggnadsområ- det kan verksamheten stimuleras genom att medel från investeringsfondema får tas i anspråk även för inköp av maskiner, lager- produktion mm. Åtgärder kan vidtas för att öka offentliga (statens och kommuner- nas) investeringar i byggnader och anlägg- ningar. I arbetsmarknadsverkets, annan stat- lig myndighets, kommuns eller enskilds regi kan allmänna arbeten sättas i gång, helt eller delvis finansierade med medel från arbets- marknadsanslagen (beredskapsarbeten). Så- dana arbeten kan även ordnas som ett led i den arbetsvårdande verksamheten för handi- kappade. Statliga myndigheter kan i spe- ciella situationer tidigarelägga beställningar hos industrin. Genom statsbidrag kan kom- muner och enskilda stimuleras att öka sin efterfrågan på industriprodukter.

Dessa åtgärders primära syfte är att un- der en övergångsperiod stödja sysselsättning- en. Lokaliseringspolitiska åtgärder syftar di- rekt till att åstadkomma en långsiktig ut- jämning av sysselsättningen mellan olika re- gioner. De är inriktade på det sk stödom— rådet men kan också användas på orter med speciella svårigheter i andra delar av landet.

2.3. Gällande system för kontant stöd vid arbetslöshet

De olika arbetsmarknadsåtgärderna komplet. teras med vissa former av kontant stöd un— der arbetslöshet. Dessa är försäkringsersättning från statsunderstöd— da erkända arbetslöshetskassor, kommunalt kontantunderstöd med stats-

statligt omställningsbidrag till äldre ar- betslösa.

Huvudformen är den statsunderstödda frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Antalet medlemmar i de erkända arbetslöshetskas- sorna beräknas under år 1970 komma att uppnå 2,1 milj. Kommunala kontantun- derstöd med statsbidrag har i olika former förekommit sedan år 1914. Den stödformen tillämpas numera i några av de större stä— derna och i enstaka andra kommuner. Bud- getåret 1969/70 förekom den i ca 30 kom- muner. Statligt omställningsbidrag infördes år 1968 som ett särskilt stöd åt äldre ar- betslösa. Införandet av detta stöd avsågs vara en temporär åtgärd i avvaktan på re- sultatet av KSA-utredningen (prop 1968: 29).

I Kungl Maj:ts prop 1966: 52 med för- slag till riktlinjer för arbetsmarknadspoliti- ken framhöll föredragande departements- chefen (sid 253) under rubriken konjunk— tur- och säsongväxlingar i sysselsättningen att arbetslinjen i svensk arbetsmarknadspo- l'itik skulle hävdas framdeles liksom hittills. Frågan om lämpligt arbete står att erhålla eller ej kan emellertid ofta inte avgöras utan att den arbetslöse och arbetsförmedlingen har haft viss tid på sig att undersöka arbets- marknadens möjligheter. I anslutning härtill anförde departementschefen vidare.

I denna situation behövs möjligheter att ge kontantunderstöd som ett tillfälligt skydd för den arbetslöse. Kontanthjälpen erfordras därför som ett medel att bereda den arbets- löse rådrum och ge arbetsförmedlingen tid att analysera hans situation som underlag för en arbetsplacering. Härigenom bör den arbetslöse få bättre hjälp till en varaktig lösning av sina sysselsättningsproblem än genom rutinmässig hänvisning till beredskapsarbete. Kontanthjäl— pens viktigaste uppgift är att i sådana samman- hang ge ersättning för inkomstbortfallet. Den är därmed ett viktigt komplement till de sys- selsättningspolitiska åtgärderna.

Syftet med arbetslöshetsförsäkringen och den kommunala kontantunderstödsverksam- heten är att ge detta skydd. Försäkrings- skyddet förbättrades avsevärt genom de änd- ringar av bestämmelserna som genomfördes år 1964. För att öka kommunernas intres-

se för att utge kommunalt kontantunder- stöd föreslog arbetsmarknadsutredningen att statsbidraget till sådant understöd skulle höjas från det gällande minimibidraget på 20 procent till 50 procent ( SOU 1965:9 ). Detta ledde dock inte till annan ändring än att statsbidraget i 1966 års arbetsmark- nadskungörelse bestämdes till 20 procent. Bidraget hade under senare år inte i något fall överstigit detta procenttal. Den dåva- rande regleringen av de kommunala kon— tantunderstöden bibehölls. Sambandet med arbetslöshetsförsäkring och andra hjälpfor- mer vid arbetslöshet ansågs vara så starkt att någon isolerad lösning inte borde ske.

2.3.1. Arbetslöshetsförsäkringen. Gällande lagstiftning

Gällande lagstiftning om arbetslöshetsför- säkringen omfattar förordningen 14.12. 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshets- kassor (arbetslöshetskasseförordningen)1 och förordningen samma dag (nr 630) om stats- bidrag till erkända arbetslöshetskassor (stats- bidragsförordningenP. Vissa tabeller och regler fastställs i kungörelsen 27.6.1957 (nr 481) med tillämpningsföreskrifter .till arbetslöshetskasseförordningen3 och kun- görelsen samma dag (nr 482) angående handläggning av frågor om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Kassorna är i föreningsrättsligt hänseende organiserade som understödsföreningar och lyder såsom sådana under lagen 24.3.1938 om understödsföreningar (understödsför- eningslagen).

A rbetslösh etskasseförordningen

Förening som enligt sina stadgar bereder medlem ersättning vid arbetslöshet och som består av minst 1 500 medlemmar kan anta— gas till erkänd arbetslöshetskassa. Om sär- skilda skäl föranleder därtill, kan dock un- dantag göras från regeln om lägsta antal med- lemmar. Ansökan om antagande görs hos 1 SFS 1956: 629 (senast ändrad 1969: 94).

** SFS 1956: 630 (senast ändrad 1968: 141). ** SFS 1957: 481 (senast ändrad 1968: 142).

tillsynsmyndigheten (arbetsmarknadsstyrel- sen). Vid sin prövning av ansökan har tillsynsmyndigheten att tillse att föreningens stadgar överensstämmer med vad som före- skrivs i arbetslöshetskasseförordningen.

De i arbetslöshetskasseförordningen före- kommande bestämmelserna om innehållet i erkänd arbetslöshetskassas stadgar avser bla medlemskap i kassan, avgifter, villkor för rätt till ersättning, ersättningens former och storlek, ersättningstidens längd samt tillsyn och besvär. Bestämmelserna har i huvudsak följande innehåll.

Från rätten att vinna inträde i arbetslös— hetskassa skall i stadgarna föreskrivas un- dantag för den som är medlem av annan kassa, den som ej uppnått viss i stadgarna angiven minirniålder samt den som inte mot avlöning utför arbete för annans räkning eller som utför arbete uteslutande för sin makes räkning (9 5 1 mom). Från rätt att kvarstå som medlem i kassa skall un- dantas den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem månader varit självständig företagare utan att samtidigt mot avlöning utföra arbete för annans räkning eller har arbetat uteslu- tande för sin makes räkning (9 5 2 mom). Beträffande självständiga företagare gäller dock att den som omväxlande mot avlö- ning utför arbete för annans räkning och arbetar som självständig företagare äger tillhöra kassa, under förutsättning att till- synsmyndigheten lämnat kassan medgivande därtill (9 5 3 mom första stycket). Det- samma gäller den som övergått till att bli självständig företagare, såvitt avser en tid av högst 24 månader efter övergången (9 & 3 mom första stycket). Självständiga fö- retagare kan jämväl under vissa förutsätt- ningar bilda egen arbetslöshetskassa (9 5 3 mom första stycket). Tillsynsmyndighe- ten kan även för viss kassa medge undan- tag från bestämmelserna om hinder för den som utför arbete uteslutande för sin makes räkning att tillhöra kassa (9 5 3 mom andra stycket). Vidare innehåller arbetslöshetskas- seförordningen regler, som anger i vilka ytterligare fall kassa i sina stadgar kan un- dantaga någon från rätt att vinna inträde i

kassa eller att där kvarstå som medlem (10 å).

Såsom huvudvillkor för rätt till ersätt- ning från arbetslöshetsförsäkringen gäller att ersättning endast får utgå till arbetslös med— lem över 16 år, som är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete (20 5)-

Medlem skall för en tid av 28, i vissa fall 14, kalenderdagar avstängas från rätt till ersättning, om han frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller om han avskedats på grund av otillbörligt uppföran- de. Samma påföljd inträder, om medlem- men avvisar lämpligt arbete eller utan att uttryckligen ha avvisat sådant arbete likväl genom sitt uppträdande uppenbarligen vål- lat, att anställning ej kommit till stånd (36 5 första stycket). I vissa fall kan kassa besluta att ersättning ej skall utges förrän medlem förvärvsarbetat 20 dagar (36 & tredje stycket). Erbjudet arbete skall anses lämpligt bl a om det motsvarar med- lemmens krafter och färdigheter och om det är förenat med avlöning som prövas vara skälig i förhållande till lön som utgår för sådant arbete enligt kollektivavtal eller, om kollektivavtal ej finns, i förhållande till i arbetsorten förekommande avlöning för samma arbete (36 & fjärde stycket).

Försäkrad som önskar ersättning skall personligen söka arbete hos offentlig arbets- förmedling (22 å). Möjlighet finns dock att i särskilda fall efterge denna skyldig- het. Vid ansökan om ersättning skall fogas intyg dels från den försäkrades arbetsgivare, utvisande den tid under vilken medlemmen utfört arbete och orsaken till anställningens upphörande, dels från arbetsförmedlingen om att medlemmen sökt arbete på sätt arbetslöshetskasseförordningen föreskriver (40 å)-

Rätten till ersättning är vidare beroende av att medlem fullgjort viss avgiftsbetalning till kassan. Därvid förutsätts att avgift får erläggas endast för månad, under vilken medlem utfört arbete i viss i kassastadgar— na angiven omfattning. Ersättning må ut- ges först sedan medlem erlagt minst tolv månadsavgifter, lZ-månadersvillkoret (23 5

1 mom). Dessutom gäller beträffande den första arbetslöshetsperioden under varje för- säkringsår (19—31.8), att medlem skall ha erlagt minst fem månadsavgifter under en period av tolv månader närmast före arbets- löshetens inträdande, S-månadersvillkoret (23 ä 2 mom). Vid tillämpningen av detta sistnämnda villkor jämställs tid, under vil— ken medlemmen varit befriad från avgifts— plikt på grund av yrkesutbildning eller tjänst- göring som värnpliktig eller åtnjutit tilläggs— sjukpenning med anledning av barnsbörd, med tid för vilken avgift erlagts. Sådana tidsperioder kan i viss utsträckning tillgodo- räknas medlem även för fullgörande av 12- månadersvillkoret.

Medlem får vid tillämpning av de i före- gående stycke återgivna bestämmelserna en- dast tillgodoräknas avgift som erlagts an- tingen för tid, då han för annans räkning mot avlöning utfört arbete annorstädes än i sitt hem, eller för tid, då medlemmen har haft semester eller eljest med helt eller delvis bibehållen avlöning åtnjutit ledighet av an- nan anledning än sjukdom, vämplikts- tjänstgöring eller barnsbörd. Med tillsyns- myndighetens medgivande kan dock undan— tag ske från denna regel i fråga om hem- arbetare och under vissa förutsättningar be- träffande självständiga företagare (24 å).

Arbetslöshetsförsäkringen är så konstrue- rad, att utgående förmåner skall kompen- sera inkomstbortfall för högst fem dagar per kalendervecka (32 å).

Medlem äger vidare ej rätt att uppbära ersättning, förrän han under en samman- hängande tid av högst fem kalenderveckor varit arbetslös fem dagar, karenstid (28 ä 1 mom första stycket). Om karenstid full- gjorts en gång under försäkringsåret gäller den för återstoden av detta år (28 ä 3 mom första stycket).

Ersättningsformerna är dagpenning en- ligt tolv klasser, den högsta 50 kronor, och barntillägg. Detta utgör 2 kr om da- gen för varje barn under 16 år. Hel dag- penning får utges även för dag, då den som i övrigt är arbetslös utför avlönat ar— bete i högst två timmar. Utför han avlönat arbete under längre tid, dock högst fyra

timmar, äger kassa med tillsynsmyndighe- tens medgivande utge dagpenning och barn- tillägg med hälften av vad eljest skulle ha utgått (29 ä 2 mom).

Om dagpenning jämte i förekommande fall barntillägg överstiger viss del av med- lems dagsförtjänst, reduceras ersättningen enligt en av Kungl Maj:t fastställd överför- säkringstabell (30 5 1 mom). För försäk- rade med ålderspension är likaså en av— dragstabell fastställd (30 ä 3 mom).

Ersättningen får utges för högst 150 da— gar under varje försäkringsår (31 ä 1 mom). Tillsynsmyndigheten äger dock med- ge, att denna tid får utsträckas till högst 200 dagar.

Försäkrad som fyller minst 60 år det försäkringsår då nämnda ersättning enligt 315 1 mom har börjat utgå kan erhålla extra ersättning i högst 300 dagar utöver an- givna ersättningstid (31 å ?. mom första stycket). Tillsynsmyndigheten kan medge så- dan förlängning av ersättningstiden även för försäkrad som fyllt minst 55 år, om han har blivit arbetslös på grund av före- tagsnedläggning eller bestående driftsin- skränkning eller, om han är företagare, måst nedlägga rörelsen på grund av omfat- tande eller genomgripande förändring i or- tens näringsliv eller inom ifrågavarande nä- ringsgren (31 5 2 mom tredje stycket).

Besvär över kassas beslut enligt förord- ningen skall anföras hos tillsynsmyndighe- ten, arbetsmarknadsstyrelsen. Mot styrelsens beslut i ärende angående försäkring enligt förordningen skall besvär anföras hos för- säkringsdomstolen (50 5 1 mom).

Ersättning från arbetslöshetsförsäkring är inte skattepliktig inkomst (19 & kommu- nalskattelagen).

Statsbidrags/örordningen

Enligt denna förordning utgår statsbidrag till kassa såsom grundstatsbidrag, dagpen- ningbidrag, barntilläggsbidrag, förläng- ningsbidrag och förvaltningsbidrag (1 5). Grundstatsbidraget utgår med visst belopp för varje dag, för vilken dagpenning ut- getts (2 5). Beloppet varierar med storle—

ken av den dagpenning kassan har fastställt.

Dagpenningbidraget utgår med viss pro- centuell andel av kassans sammanlagda kost- nader för dagpenning med avdrag för grund- statsbidraget. Procenttalet bestäms i förhål- lande till antalet ersättningsdagar per med- lem under försäkringsåret och uppgår till högst 75 procent vid 22 eller fler ersätt- ningsdagar per medlem (3 $).

Barntilläggsbidrag utgår i regel med 75 procent av utgifterna för detta bidrag (6 5).

I fråga om medlem, som fyllt 67 år, ut- går ovan angivna statsbidrag för högst 75 ersättningsdagar under försäkringsåret (7 å)-

Förlängningsbidrag utgår med 93 procent av kassans sammanlagda utgifter för dag— penning och barntillägg under förlängd er- sättningstid för äldre kassamedlemmar (6 a 5)-

Förvaltningsbidrag utgår huvudsakligen med belopp mellan fyra kronor och sex kro- nor per årsmedlem, beroende på kassans storlek.

2.3.2. Kommunalt kontantunderstöd. Gäl- lande lagstiftning

Arbetslöshetshjälp genom kommunala kon- tantunderstöd med statsbidrag har i olika former förekommit sedan år 1914. Nu gäl- lande bestämmelser är införda i arbetsmark- nadskungörelsen 3.6.1966 (SFS 1966: 368).1 Kommunalt kontantunderstöd är en av de i denna kungörelse angivna former- na för arbetslöshetshjälp tillsammans med beredskapsarbete, arkivarbete, musikerhjälp och statligt omställningsbidrag (71 5).

Som allmänna förutsättningar för sådan hjälp gäller (72 %) att den får lämnas ar- betslös som

a. är svensk medborgare eller tillhör stat med vilken överenskommelse träffats om ömse- sidighet beträffande hjälpåtgärder vid arbets- löshet,

b. fyllt 16 men ej 67 år, c. är arbetsför och i Övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete för annans räkning,

d. söker arbete genom den offentliga arbets- förmedlingen,

e. inte kan anvisas lämpligt arbete på den öppna marknaden och inte lämpligen kan hjäl-

pas med annan åtgärd för att underlätta pla- cering i lämpligt arbete samt

f. behöver sådan hjälp på grund av arbets- löshet som varat minst fem dagar efter det ansökan om arbetslöshetshjälp har gjorts (ka- renstid). I särskilda fall kan bla kommunalt kon- tantunderstöd utgå till annan utlänning än som avses i punkt a (72 % sista stycket).

Kontantunderstödsverksamheten leds cen- tralt av arbetsmarknadsstyrelsen och regio- nalt av länsarbetsnämnderna. Lokal-t hand- has verksamheten inom kommunerna av särskilt inrättade arbetslöshetsnämnder eller där sådan ej har tillsatts -— av drätselnämnd eller annan kommunens nämnd.2 Om kom- muns handläggning av frågor om arbetslös- hetshjälp enligt arbetsmarknadskungörelsen gäller (114 5) lagen 30.6.1944 (nr 475) om arbetslöshetsnämnd och kungörelsen 3.6. 1966 (nr 369) med närmare föreskrifter om arbetslöshetsnämnd och dess verksamhet.

Statsbidrag till kommunal kontantunder- stödsverksamhet utgår med 20 procent av de kostnader för verksamheten som arbets- marknadsstyrelsen godkänner. Kostnad för kontantunderstöd åt utlänningar bestrids helt av statsmedel (98 & arbetsmarknadskun— görelsen).

Länsarbetsnämnd skall fortlöpande hålla kommunerna i länet underrättade om be- hovet av kontantunderstöd åt arbetslösa (86 & arbetsmarknadskungörelsen). Kom— mun som vill utbetala kontantunderstöd med statsbidrag skall innan verksamheten påbörjas ansöka om tillstånd hos arbets- marknadsstyrelsen. Har tillstånd givits be- stämmer styrelsen det största antal arbets- lösa inom kommunen till vilket understöd med statsbidrag får utgå vid varje tidpunkt. Sedan tillstånd givits får kontanta under- stöd som kommunen utgett till arbetslös inte i något fall anses som socialhjälp (97 & arbetsmarknadskungörelsen).

Arbetslös som önskar komma i fråga för kontantunderstöd skall göra ansökan därom i den kommun där han uppehåller sig. Ut- betalning sker även i den kommunen (92 & arbetsmarknadskungörelsen). Kontantunder—

1 Omtryckt SFS 1968: 246 (senast ändrad 1969: 100). = De nya verkställande organen fr o m år 1971.

stöd får inte utges till arbetslös som i an- ledning av arbetslösheten uppbär socialhjälp för sig eller sin familj. Undantag får dock göras för den som i synnerligen trängande fall tillfälligt erhåller socialhjälp (87 & ar— betsmarknadskungörelsen).

Den som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete, skilts från arbetet på grund av otillbörligt uppförande, avvisat erbjudet lämpligt arbete eller på annat sätt uppenbarligen vållat att anställning inte kommit till stånd, äger inte erhålla kon- tantunderstöd under 28 dagar, eller om ar- betet avsågs vara högst två dagar, under 14 dagar närmast efter det något av nämnda förhållanden inträffat. I fråga om bedöm- ning av lämpligt arbete gäller regler mot— svarande arbetslöshetsförsäkringens (74—75 55 arbetsmarknadskungörelsen).

Kontantunderstöd utgörs av dagunderstöd och barntillägg. Kommunen bestämmer un- derstödsbeloppen. Dessa får dock inte över- stiga,

dagunderstöd till ensamstående 24 kronor om dagen,

dagunderstöd till makar 28 kronor om dagen , barntillägg två kronor om dagen för varje barn under 16 år.

Understödet utgår för högst fem arbets- dagar under en kalendervecka. Dagunder- stöd får ej utges för tid då arbetslös upp- bär dagpenning från erkänd arbetslöshets- kassa eller statligt omställningsbidrag. Un- dantag kan dock i ömmande fall och under vissa villkor medges för dagunderstöd till bostadskostnad (88—89 %% och 91 & arbets- marknadskungörelsen).

Som allmän regel gäller att dagunderstöd inte får uppgå till eller överstiga gängse lön i orten för icke kvalificerad arbetskraft. Det får ej heller överstiga vad den arbetslöse med hänsyn till sin tidigare inkomst skulle ha kunnat få på grund av arbetslöshetsför- säkring (90 å arbetsmarknadskungörelsen).

Kontantunderstöd med statsbidrag är inte skattepliktig inkomst (19 å kommunalskat- .elagen).

2.3.3. Statligt omställningsbidrag. Gällande lagstiftning

Arbetslöshetshjälp i form av statligt om- ställningsbidrag infördes år 1968. Det sked— de genom att i arbetsmarknadskungörelsen införa regler om den nya stödformen (SFS 1968: 246). I sistnämnda kungörelse åter— gavs arbetsmarknadskungörelsens fullständi- ga nya lydelse. Vissa ändringar har sedan skett genom kungörelsen 14.5 .1969 (nr 100). Följande redogörelse avser bestämmelserna i arbetsmarknadskungörelsen efter denna ändring.

Ärenden rörande statligt omställningsbi— drag skall prövas av arbetsmarknadsstyrel— sen som dock äger uppdra prövningen åt länsarbetsnämnd. Det sistnämnda gäller dock inte ärende om bidragsrätt för sökan- de i ålder under 60 år (111 5).

Stödformen är avsedd för äldre arbets— lösa. Omställningsbidrag utgår till medlem i erkänd arbetslöshetskassa som under för— säkringsåret fyller minst 60 år (eller i vissa. fall fyllt 55 år) och erhållit dagpenning un— der längsta för sådan medlem föreskriven- förlängd ersättningstid (101 5). Annan ar— betslös som fyller minst 60 år (i vissa fall fyllt 55 år) under kalenderåret kan även er— hålla omställningsbidrag (102 5). Villkor härför är att han i minst 24 månader under de senaste tre åren närmast före arbetslös- hetsaumälan har haft sin huvudsakliga för-' sörjning genom avlönat arbete för annans räkning eller genom sedermera avvecklad verksamhet som självständig företagare.

Samma regler som för annan arbetslös— hetshjälp och för arbetslöshetsförsäkring gäl- ler i fråga om avstängning från ersättnings- rätt vid frivillig och självförvållad arbets— löshet samt för bedömning av erbjudet ar- betes lämplighet (74—75 55). Den som upp- bär omställningsbidrag är skyldig att anmäla sig hos den offentliga arbetsförmedlingen i den ordning arbetsmarknadsstyrelsen före— skriver (110 S).

För omställningsbidrag gäller även för öv- rigt i huvudsak samma allmänna förutsätt- ningar som för andra former av arbetslös- hetshjälp (71—75 åå). I stället för de förut

ipunkt 2.3.2 återgivna bestämmelserna i 72 & om (b) ålder samt (f) behovsprövning och karenstid gäller dock förenämnda och andra särskilda föreskrifter.

Omställningsbidrag enligt 102 5 till den som ej är arbetslöshetsförsäkrad börjar så- lunda utgå först när arbetslösheten varat två månader räknat från och med den dag då anmälan gjorts om arbetslöshetens in- träde (1031 €).

Bidragsbeloppet är högst 800 kronor i månaden (106 5). I vissa fall utgår halvt bidrag (107 och 109 55). Bidragsbeloppet får ej överstiga elva tolftedelar av tidigare normal månadsinkomst. Denna bestämmel- se får dock inte föranleda att helt omställ- ningsbidrag sätts lägre än 400 kronor eller halvt bidrag lägre än 200 kronor i måna- den (108 & efter ändring SFS 1969:100). Bidraget skall reduceras även på grund av sökandens förmögenhet samt med hänsyn till viss pension och livränta (108 å).

I motsats till ersättning från arbetslös- hetsförsäkring och kommunalt kontantun— derstöd utgör omställningsbidrag skatteplik— tig inkomst (anvisningarna till 19 & kom- munalskattelagen).

2.4 Internationella överenskommelser 2.4.1 ILO-konvention

Internationella arbetsorganisationens allmän- na konferens antog 28.6.1962 konvention nr 118 angående utlänningars likställande med ett lands egna medborgare i fråga om social trygghet. Varje medlemsstat får god— taga de ur konventionen härrörande för- pliktelserna med avseende på en eller flera av nio grenar av social trygghet. Sveriges ratifikation av konventionen registrerades 25.4.1963, varvid i ratifikationshandlingen angavs att Sverige godtar de av konventio— nen härrörande förpliktelserna beträffande bl a arbetslöshet (SFS 1964: 57).

I konventionens artikel 2 punkt 6 anges att medlemsstat skall meddela vilka förmå- ner i dess lagstiftning som staten anser vara a) förmåner, vilkas utgivande är oberoende såväl av direkt finansiellt deltagande från

de skyddade personerna eller deras arbets— givares sida som av fullgörande av viss kvalifikationstid i förvärvsarbete, b) förmå- ner, som utges inom ramen för övergångs- system.

I konventionens artikel 3 punkt 1 före- skrivs, att varje medlemsstat, för vilken konventionen är i kraft, skall inom sitt ter- ritorium i förhållande till sin lagstiftning tillförsäkra medborgare från varje annan medlemsstat, för vilken konventionen lika- ledes är i kraft, samma behandling som sta- tens egna medborgare i fråga om såväl an- slutning till som rätt till förmåner inom varje gren av social trygghet, beträffande vilken medlemsstaten godtagit konventio- nens förpliktelser. I samma artikels punkt 3 bestäms att medlemsstat i fråga om viss bestämd gren av social trygghet dock ej är skyldig att tillämpa bestämmelserna i de bå- da ovan nämnda punktema med avseende på medborgare i annan medlemsstat, som visserligen har en lagstiftning beträffande denna gren men ändock inte tillerkänner förstnämnda stats medborgare likabehand- ling beträffande samma gren.

I artikel 4 punkt 1 föreskrivs att likabe— handling vad gäller förmåner skall garante— ras utan villkor med avseende på bosättning. Enligt punkt 2 får utan hinder av denna be— stämmelse uppställas krav på bosättning som inte får överstiga sex månader omedelbart innan ansökan om förmån vid arbetslöshet görs. Detta gäller emellertid endast förmå- ner som anges i artikel 2 punkt 6. Finns ett arbetsvillkor som förutsättning för att förmånen skall utgå kan alltså inte med stöd av denna bestämmelse uppställas krav på bosättning.

I artikel 10 föreskrivs att bestämmelser— na i konventionen är tillämpliga på flykting— ar och statslösa personer utan villkor om ömsesidighet.

Konventionen har per 1.4.1971 trätt i kraft i förhållande till Brasilien, Central- afrikanska republiken, Danmark, Ecuador, Finland, Guatemala, Guinea, Indien, Irland, Israel, Italien, Jordanien, Kongo (Kinshasa), Madagaskar, Mauretanien, Nederländerna, Norge, Pakistan, Syrien och Tunisien.

2.4.2. Europarådets avtal om social trygghet m rn

Europarådets medlemsstater undertecknade 11.12.1953 vissa avtal om social trygghet, bla en provisorisk europeisk överenskom— melse om social trygghet, dock ej vid ålder- dom och nedsatt arbetsförmåga eller för efterlevande. Sverige ratificerade avtalen 11. 3.1955 (SFS 1955: 563), varvid dock för nämnda avtals vidkommande vissa förbe- håll gjordes beträffande arbetslöshetshjälp.

Överenskommelsen gäller lagar och för- fattningar som avser arbetslöshet. I över- enskommelsen föreskrivs bla att den äger tillämpning på såväl av avgifter beroende som av avgifter oberoende förmånsgrenar. Medborgare i ett av de fördragsslutande länderna skall, där ej annat föreskrivs, äga rätt till förmåner, som gäller i annat för- dragsslutande land, på samma villkor som landets egna medborgare. Härvid förutsätts beträffande arbetslös dock att utlänningen stadigvarande bosatt sig inom sistnämnda lands område före arbetslöshetens början.

Följande länder har per 1.1.1971 ratifice- rat avtalen, nämligen Belgien, Danmark, Frankrike, Grekland, Irland, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Stor- britannien och Nordirland, Sverige, Turkiet och Västtyskland.

2.4.3. Konvention mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om social trygg- het

Denna konvention (SFS 1956: 491, 1962: 226, 1966: 562, 1967:113 och 19691797) är den mest långtgående av de internatio- nella överenskommelserna om social trygg- het. Med hänsyn till den likhet som råder mellan systemen för social trygghet i de olika nordiska länderna har nämligen i konventio- nen kunnat tas in bestämmelser för hela det sociala fältet och varje land erbjuder tillgång för de andra ländernas medborgare till alla de förmåner som faller inom kon- ventionens ram. Bland de förmåner som konventionen omfattar ingår förmåner vid arbetslöshet.

I konventionens kapitel IV föreskrivs i

artikel 14 att i fråga om inträde i och för- måner från arbetslöshetsförsäkringen gäller för medborgare i ett av de fördragsslutam de länderna samma villkor och samma reg- ler som för landets egna medborgare. Om vistelselandet vid arbetslöshet erbjuder and- ra förmåner än ovannämnda försäkrings— förmåner, skall dessa utgå till de andra län- dernas medborgare på samma villkor och enligt samma regler som till vistelselandets egna medborgare. I samma kapitels artikel 15 förbinder sig de fördragsslutande länder- na att verka för att vid anslutning till ar- betslöshetsförsäkringen av arbetstagare, som tillhört sådan försäkring i ett annat av lån- derna, hänsyn skall tas till avgiftsperioder och arbetsperioder i vederbörande land på de närmare villkor och enligt de närmare regler som fastställs i särskild överenskom- melse. _

I särskilt slutprotokoll har ländernas be- fullmäktigade ombud avgett följande förkla- ring. När det gäller lagstadgade förmåner skall förmånerna för personer, som omfat— tas av konventionen, vara desamma som för vederbörande lands egna medborgare. När det gäller förmåner, som beror på kom- muns eget beslut, skall varje land sträva efter att tillförsäkra personer, som omfat- tas av konventionen, också sådana förmå— ner.

Till belysning av konventionens omfatt- ning vid tiden för dess undertecknande har länderna angivit, vilka förmåner som om- fattas av konventionen. För Sverige har bla angetts att förmåner vid arbetslöshet skall kunna bestå av

a) ersättning enligt förordningen 15.6. 1934 om erkända arbetslöshetskassor,

b) kontantunderstöd enligt kungörelsen 27.5 .1949 angående vissa statliga och stats- understödda åtgärder vid arbetslöshet,

c) förmån enligt kungörelsen 29.6.1945 angående yrkesutbildningskurser för arbets- lösa.

2.4.4. Konvention mellan Sverige och Italien om social trygghet

Konventionen med Italien (SFS 1957: 458) är tillämplig på bla lagstiftningen om un-

derstöd från erkända arbetslöshetskassor samt om vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet.

I konventionens artikel 2 fastslås att svens- ka medborgare i Italien och italienska med- borgare i Sverige omfattas av den italienska respektive svenska lagstiftningen och att de därvid är jämställda med vederbörande lands egna medborgare i fråga om rättigheter och skyldigheter, såvida ej annat stadgas i kon- ventionen.

Enligt artikel 16 äger efter överenskom- melse mellan berörda svenska arbetslöshets- kassa och vederbörande italienska försäk— ringsinrättning och enligt de närmare reg- ler, som därvid uppställs, svensk eller ita- liensk medborgare, som flyttat från Italien till Sverige, för rätt till förmån från den svenska arbetslöshetsförsäkringen tillgodo- räkna tid, varunder han varit ansluten till den italienska försäkringen. Dessutom äger italiensk medborgare, som minst ett år haft stadigvarande anställning inom det svenska näringslivet, på samma villkor som svensk medborgare åtnjuta viss hjälp vid arbets- löshet.

2.4.5. Konvention mellan Storbritannien och Sverige om social trygghet

Konventionen med Storbritannien (SFS 1957: 154) är tillämplig vad angår Sverige på den svenska lagstiftningen rörande bla arbetslöshetsförsäkring.

I konventionens artikel 12, förmåner vid arbetslöshet, föreskrivs att svenska rege- ringen förbinder sig att verka för att den svenska tillsynsmyndigheten och de svenska erkända arbetslöshetskassorna skall med- ge svensk eller brittisk medborgare, som är medlem i arbetslöshetskassa, rätt att till- godoräkna försäkringsavgifter, som han er- lagt i egenskap av arbetstagare enligt den brittiska lagstiftningen, såsom avgifter er- lagda till denna kassa.

2.4.6 Överenskommelse mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om be- stämmelser för tillgodoräknande av avgifts-

och arbetsperioder för arbetslöshetsförsäk- rade som flyttar mellan respektive länder

Enligt artikel 2 i överenskommelsen (SFS 1959: 524) äger den som fullgjort avgifts- och arbetsperioder i ett av de avtalsslutande länderna rätt att genom överflyttning bli medlem av arbetslöshetsförsäkringen i ett annat av länderna, så snart han där erhållit avlönat arbete inom försäkringens område. Med avgifts- och arbetsperioder avses perio- der av avlönat arbete, för vilket skall er- läggas avgift och som får tillgodoräknas inom försäkringen.

Enligt artikel 4 betraktas avgifts- och ar- betsperioder som är tillgodoräkningsbara i de övriga avtalsslutande länderna som full- gjorda i vistelselandet. Denna bestämmelse tillämpas endast beträffande försäkrad som uppehåller sig i något av de avtalsslutande länderna och som efter sin senaste inflytt- ning i landet har fullgjort avgifts- och ar- betsperioder om sammanlagt fyra veckor.

Överenskommelsen avser de erkända ar— betslöshetskassor i Sverige som biträtt över- enskommelsen. Samtliga kassor har biträtt den.

3 Principiella överväganden och

ställningstaganden

3.1. Inledande synpunkter

Arbetsmarknadsutredningen framhöll i sitt betänkande Arbetsmarknadspolitik (SOU 1965:9, sid 265) i fråga om behovet av kontant stöd vid arbetslöshet, att detta inte bör ses enbart som en försörjningsfråga utan även som ett viktigt led i eller en förut- sättning för —— arbetskraftens ändamålsenliga anpassning till arbetsmarknaden. Under för- utsättning att den arbetslöses försörjning un— der en väntetid kan ordnas genom försäk- ringsersättning eller annan form av ekono- miskt stöd, är ett visst rådrum vid ompla- cering av en person som har blivit arbets- lös av central betydelse för kvaliteten på anpassningsåtgärderna. Rådrummet är enligt arbetsmarknadsutredningens uppfattning ett villkor för att den enskilde arbetslöse skall kunna få en så tillfredsställande arbetspla- cering som möjligt.

Detta understrykande av kontantstödets betydelse innebar emellertid enligt arbets- marknadsutredningens mening inte att så- dant stöd i fortsättningen borde intaga nå- gon dominerande plats i arbetsmarknadspo- litiken. Det behövdes som ett komplement till övriga åtgärder men i en helt annan ut— sträckning än som då var fallet. De brister som då förelåg i fråga om möjligheterna att ge kontant stöd resulterade ofta i att man fick tillgripa dåligt förberedda eller i övrigt irrationella lösningar. Bristerna kun- de ibland även resultera i att kostnaderna

för arbetslösheten övervältrades helt på den enskilde. Systemet för kontant stöd vid ar- betslöshet borde enligt arbetsmarknadsutred- ningens mening kompletteras för att arbets— tagare vid behov skall kunna få sådant stöd vid i första hand kortvariga arbetslöshets- perioder.

Dessa uttalanden från mitten av 1960-ta— let kan jämföras med socialvårdskommit- téns allmänna motivering för sina förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring (SOU 1948: 39). Kommittén framhöll där att arbetslöshetspolitiken i vårt land sedan länge hade förts efter i stort sett två sam— ordnade linjer, nämligen en arbetslinje och en understödslinje. Ehuru arbetslöshetspo- litiken från tid till annan undergått långt gående förändringar i olika avseenden, hade dock tyngdpunkten alltid legat på arbets- linjen. Oberoende av läget på arbetsmark— naden hade man alltid strävat efter att be- reda arbete åt så många arbetslösa som möjligt och — så långt detta låtit sig göra — att inskränka de kontanta understöden. Des- sa hade alltid haft karaktär av en hjälp- form som kompletterade arbetslinjen. I det avseendet hade den svenska arbetsmark- nadspolitiken på ett markant sätt skilt sig från den politik som förts i många andra länder.

I de av statsmakterna år 1966 angivna riktlinjerna för den framtida svenska arbets- marknadspolitiken framhölls principen om företräde för åtgärder som bereder de ar-

betslösa sysselsättning framför hjälp i form av kontantstöd. Arbetslinjen skulle hävdas framdeles liksom dittills. Kontanthjälpen be- hövs emellertid som ett medel att bereda den arbetslöse rådrum och ge arbetsförmedling- en tid att analysera hans situation som un- derlag för arbetsplacering.

Dessa synpunkter på arbetslinjens bety- delse i svensk arbetsmarknadspolitik är en— ligt utredningens mening av största betydelse vid valet av lämpliga former för kontant stöd vid arbetslöshet liksom vid stödformer- nas anpassning till samhällets trygghetssy- stem i övrigt, dvs dels anpassningen till arbetsmarknadsåtgärderna i övrigt, dels samordningen med den allmänna försäk- ringens sjuk- och pensionsförmåner samt med kommunal socialhjälp.

Kontanthjälpens betydelse som komple- ment till sysselsättningsskapande och syssel- sättningsfrämjande samhällsåtgärder år sär- skilt framträdande i vissa arbetslöshetssitua— tioner. Främst gäller detta vid kortvarig ar- betslöshet. En effektiv stödform måste då ha omedelbar beredskap. Den skall snabbt kunna lämna försörjningsskydd. Om vänte- tiden innan den arbetslöse kan finna nytt arbete beräknas bli endast några veckor, blir andra speciella arbetsmarknadsåtgärder, tex utbildning och beredskapsarbete, ofta opåkallade, särskilt om de skulle medföra betydande omställning utan större värde på längre sikt för den arbetslöse.

I bilaga 3 lämnas uppgifter om arbetslös- hetsperiodernas längd. Det framgår där att frekvensen kortvariga arbetslöshetsfall är re- lativt stor. Även om utvecklingen av arbets- marknadsåtgärderna medfört en allmänt god omställningsberedskap för olika sysselsätt- ningslägen, blir kontanthjälp i åtskilliga av dessa kortvariga fall en naturlig åtgärd för att skapa ekonomisk trygghet under erfor— derligt rådrum.

Det har ibland framhållits såsom typiskt för arbetslöshetsförsäkringen att den är av- sedd för relativt korta försäkringsfall. 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning fram- höll i sitt betänkande om arbetslöshetsför- säkringen (SOU 1963: 40 sid 116 ff) att man vid bedömandet av ersättningstidens

längd har att ta hänsyn till att fortlöpande ersättning vid kronisk arbetslöshet inte bör täckas genom arbetslöshetsförsäkringen. Ut- redningen framhöll även att hänsyn skall tas till att den arbetslöses försörjning tryggas under den tid som i normala fall erfordras för att nytt arbete skall kunna anskaffas. Utredningen antog att, om inte långvariga perioder av lågkonjunktur med allvarliga störningar på arbetsmarknaden skulle kom- ma att inträffa, antalet långtidsarbetslösa skulle bli förhållandevis litet.

Arbetsmarknadsutredningen framhöll i sitt förut nämnda betänkande (sid 268) att en försämring av sysselsättningsunderlaget i glesbygdema som inte kompenseras med 10- kaliseringspolitiska ågärder kan medföra svårlösta problem i fråga om sysselsättning och försörjning av ortsbunden äldre arbets- kraft. Trots en stark tilltro till omställnings- möjligheterna och trots ökade och mer diffe- rentierade åtgärder för arbetskraftens an- passning skulle, enligt arbetsmarknadsutred- ningens mening, antalet svårplacerade äldre arbetssökande med säkerhet komma att öka i vissa områden i landet.

Denna bedömning har visat sig riktig. Svårigheterna att finna lämpligt arbete för äldre arbetssökande framträdde klart vid den försämring av sysselsättningsläget som inträdde under hösten 1966 och fortsatte under år 1967. I de på våren 1967 utfär- dade tilläggsdirektiven till KSA-utredningen framhöll chefen för inrikesdepartementet att den allt snabbare strukturomvandlingen i form av driftsförändringar och företagsned- läggningar, särskilt inom industri och han- del, hade medfört svåra påfrestningar för den därav berörda arbetskraften. I synner- het hade det visat sig vara svårt att finna lämplig ny anställning för äldre arbetstagare. KSA—utredningen borde därför med förtur undersöka möjligheterna att komplettera arbetslöshetsförsäkringens tidsbegränsade skydd i syfte att täcka försäkringsbehovet för tiden efter utförsäkring enligt då gäl- lande regler samt undersöka hur dåvarande andra former för kontantstöd fungerade och föreslå erforderliga åtgärder för att effek- tivera dem.

Utredningens förslag i dessa avseenden i delbetänkandet SOU 1967: 62 och de där- efter från 1.7.1968 genomförda särskilda stödformerna för äldre arbetslösa, förlängd (extra) ersättning från arbetslöshetskassa och statligt omställningsbidrag, bygger på ett framträdande behov av kontanthjälp även vid långvarig arbetslöshet för dessa katego- rier äldre personer som vill och kan för- värvsarbeta men inte finner lämplig syssel- sättning.

Dessa problem har delvis kvarstått även i det allmänt förbättrade sysselsättningsläge som inträdde år 1968. Arbetsmarknadssi- tuationen här i landet kan därefter karak- täriseras som motsägelsefull. Från april 1969 var antalet vid den offentliga arbets— förmedlingen anmälda lediga platser en tid större än det varit vid något tidigare till— fälle från det att statistiska uppgifter där- om började lämnas år 1961. Trots att an- talet lediga platser har varit så högt och fast- än arbetsmarknadsåtgärderna sedan 1960- talets början har utvidgats och effektive- rats, har registrerad arbetslöshet åren 1969 —70 varit betydligt högre än i tidigare jäm- förbara konjunkturlägen. Uppgången av an- talet vid arbetsförmedling anmälda lediga platser har ej såsom tidigare medfört en nedgång av arbetslöshetssiffrorna.

En förklaring härtill kan vara att det i en tid av snabb strukturrationalisering blir oundvikligt med en sk omställningsarbets- löshet. En mycket stor del av de vid arbets- förmedling registrerade arbetslösa har varit 60 år och däröver. De regionala skillna— derna och de problem som uppstår vid för- sämringar i vissa bygders sysselsättningsun- derlag har väsentligt bidragit till en splittrad bild av arbetsmarknadssituationen. Knapp- het på angelägna och för beredskapsarbete lämpade arbetsobjekt samt i vissa fall ofrån- komlig lokal bundenhet har inom dessa om- råden tidvis medfört att det uppstått behov av kontanthjälp för åtskilliga — och ej blott äldre arbetslösa vid sidan av övriga ar- betsmarknadsåtgärder, som kan sträcka sig över långvariga arbetslöshetsperioder. Svå- righeterna att finna varaktig sysselsättning förvärras ej sällan i enskilda fall av person—

liga handikapp som ytterligare begränsar den arbetslöses arbetsutbud.

En samverkan mellan sådana försvåran- de faktorer kan givetvis ibland skapa situa- tioner då det måste ifrågasättas om den ar- betslöse verkligen är arbetslös och står till arbetsmarknadens förfogande dvs om han kan och vill förvärvsarbeta och är oför- hindrad därtill. I ett system med väsent— ligt utvidgad kontanthjälp blir det ännu an- gelägnare än tidigare att klargöra den all- mängiltiga avgränsningsregcln att kontant- hjälp i arbetslöshetssituationer endast kan ifrågakomma när den arbetslöse utöver att han uppfyller vissa speciella kvalifika- tionskrav verkligen står till arbetsmarkna— dens förfogande.

Denna avgränsning blir av betydelse vid samordning med sjuk- och pensionsförmå- ner enligt lagen om allmän försäkring. Ut— redningen framhöll denna synpunkt i re- missyttrande 12.11.1969 över ett förslag från riksförsäkringsverket om vidgad för- tidspensionering. Den av verket angivna bakgrunden till detta förslag överensstämde med utredningens synsätt. Förtidspensione- ringen med dess individuella prövning av pensionsbehovet har betydande avgräns- ningssvårigheter i förhållande till samhäl- lets arbetsmarknadspolitiska stöd. Inom det gemensamma fältet för arbetsmarknadsåt- gärder och pensionering är det en avväg— ningsfråga var och hur gränsen skall dras. Genom den reform som from 1.7.1970 har genomförts på detta område (ändring i lagen om allmän försäkring, SFS 1970: 186) kommer äldre förvärvsarbetande, som inte orkar med sitt arbete eller som fri- ställs utan att annat lämpligt arbete finns att tillgå, att efter individuell prövning kun- na få förtidspension i större utsträckning än hittills. Därmed skapas även ökade re- ella förutsättningar för individuell valfrihet.

För den faktiska valfriheten mellan hjälp- formerna på arbetsmarknadssidan och inom den allmänna pensioneringen är det dess- utom betydelsefullt i vilken utsträckning dessa hjälpformer kan anses likvärda i frå- ga om effektivitet. De arbetsmarknadspoli- tiska stödformerna bör utformas så att de

inom sin del av det gemensamma fältet kva- litativt svarar mot de förmåner som i en valsituation kan komma i fråga när det gäl- ler pension.

Till kontanthjälpens effektivitet hör er- sättningstidens längd. Av förut nämnda principiella skäl men även med hänsyn till faktiskt föreliggande kontant stödbehov, sär- skilt bland äldre och handikappade arbets- lösa, anser utredningen att det i arbetslös- hetsförsäkringen bör ske en omreglering av ersättningstiden, som medger ersättningsrätt under längre perioder och täcker stödbe- hovet på ett jämnare och rättvisare sätt än hittills.

Av arbetskraftsundersökningarna om sys- selsättningsförhållandena på den svenska ar— betsmarknaden under hela åren 1967 och

Figur 1 .

Befolkningen Totalt 16—66 år år Därav i arbetskraften

1968 framgår att arbetslöshetstidernas längd ökat avsevärt. Andelen arbetslösa över tre månader steg från 26,3 procent år 1966 till 36,4 procent år 1967 och till 40 procent år 1968. Samtidigt hade antalet arbetslös- hetsperioder under året blivit fler.1 Utredningen anser att den arbetslöse jäm- te stöd genom andra arbetsmarknadsåtgär- der vanligen bör kunna påräkna kontant- hjälp så länge han står till arbetsmarknadens förfogande. Kontanthjälpen får därmed be— tydelse som komplement till arbetslinjen även vid fall av långvarig arbetslöshet. För äldre och handikappade personer som själva, i stället för att utnyttja möjligheten till för-

1 AMS Meddelanden från utredningsbyrån 1969:11 och 1970:3

8 004 400 5 307 400 3 775 700

l ARBETSKRA FTEN

Källor: Befolkningen 31.12.1969, Statistiska meddelanden, Be 1970: 4 (SCB) Arbetskraftsundersökningen l:a kvartalet 1970 (SCB)

tidspension, önskar tillhöra arbetskraften och står till arbetsmarknadens förfogande bör kontant arbetslöshetshjälp jämte tillgång till andra arbetsmarknadsåtgärder utgöra ett i flertalet fall likvärdigt alternativ till pen- sron.

3.2. Allmänna förhållanden på arbetsmarknaden

Inledning

Den totala folkmängden uppgick 31.12.1969 till drygt 8,0 miljoner personer. Av dessa befann sig ca 66 procent i åldern 16—66 år. Hur befolkningen i arbetskraften respektive ej i arbetskraften var fördelad på ålder och kön framgår av figur 1 .

Utredningen har vid sina allmänna be- dömningar av arbetskraftsförhållandena främst utgått från det material som fram- kommit genom de kvartalsvisa redovisning- ar av arbetskraftsundersökningarna som

Figur 2. Arbetskraften i åldern 16—64 år Totalt 3 715 100

Kvinnor 922.100

from januari 1970 grundar sig på inter— vjuer med 54 000 personer i åldrarna 14—74 år.

Arbetskraften, deltidsarbete — delårsarbete

I betänkandets bilaga 3 redovisas olika ar- betsmarknadsdata. Utredningen har där— jämte vid sina överväganden följt redovis- ningarna av arbetskraftsundersökningen un- der senare år. Det framgår av dem att, me- dan ungefär 4,3 miljoner av befolkningen i åldern 14—74 år hade varit ute på arbets- marknaden någon gång dvs minst en vec- ka —— under år 1966, så uppgick antalet vid de tidpunkter då arbetskraftsundersökning— arna gjordes till ungefär 3,8 miljoner. Det- ta innebär att ett relativt stort antal perso- ner uppträder på arbetsmarknaden under endast en del av året. År 1966 var det 1 300 000 personer som arbetade mindre än 50 veckor, varav ca 500000 till följd av

Män 2.145.800 57.8 %

Källa: Arbetskraftsundersökningen l:a kvartalet 1970 (SCB)

studier. Enligt arbetskraftsundersökningen första kvartalet 1970 uppgick den totala ar-

betskraften i åldern 16—64 år till 3,7 mil- joner personer. Av dessa var ca 3,0 miljo- ner personer heltidssysselsatta. Omkring 582 000 personer var deltidssysselsatta. An— talet arbetslösa var ca 65 000. Detta fram- går av figur 2.

I anslutning till arbetskraftsundersökning- en i februari 1969 insamlades vissa uppgif- ter om sysselsättningsförhållanden avseende hela året 1968. Dessa visar följande huvud- fördelning av orsakerna till deltidsarbete.

Männen uppgav i större utsträckning än kvinnorna brist på heltidsarbete som orsak till förvärvsarbete på deltid.

Figur 3 visar bla skillnader i fråga om sysselsättningens intensitet år 1968. De sys- selsatta personerna har uppdelats i fyra grupper.

1. Sysselsatta hela året (50—52 veckor) a) på heltid (minst 35 timmar per vec- ka) b) på deltid (mindre än 35 timmar per vecka)

2. Sysselsatta del av året (1—49 veckor)

Brist på heltidsarbete Andra orsaker Summa Antal % Antal % Antal % Mån 23 000 17,0 112 000 83,0 135 000 100 Kvinnor 58 100 8,5 627 600 91,5 685 000 100 Båda könen 81 100 9,9 739 000 90,1 820 000 100 Figur 3. Förvärvsarbetande i åldern 14—74 år Totalt 4 337 400 Därav i åldern 65—74 år 185 200

' Mason

" — jeansen/, ' ass/.

HELA ÅRET

DEL AV ÅRET

2.651.100

868.000 20,0 %

Källa: Sysselsättningsförhållanden år 1968 deltids- och delårsarbete. Meddelande från utredningsbyrån AMS 1970: 6

a) på heltid (se 1. a) b) på deltid (se 1.b)

Arbetslösheten

Arbetslöshet har sedan länge registrerats vid de offentliga arbetsförmedlingarna (Af). En gång i månaden insamlas sifferuppgifter över denna registrerade arbetslöshet. Även arbetskraftsundersökningarna (AKU) inne- håller uppgifter om arbetslösheten. Dessa bygger på intervjuer med ett representativt urval av befolkningen i åldrarna 16—74 år.

De båda metoderna ger helt olika siffer— uppgifter över antalet arbetslösa. Detta framgår av följande sammanställning. Den innehåller utjämnade värden för november månad åren 1967—1969. Med utjämnade värden menas ett genomsnitt av uppgifter för november samt september, oktober, de- cember och januari månader.

lunda för kvinnorna inemot fyra gånger så höga som den vid arbetsförmedlingama re- gistrerade arbetslösheten för kvinnor.

Det finns en iögonfallande förändring i skillnaderna mellan de två sifferseriema. Den gäller för åldersgruppen 55—66 år samt för både män och kvinnor. Medan uppgif- terna för både år 1967 och år 1968 visar ett större antal arbetslösa inom denna ål- dersgrupp enligt AKU än enligt månadsräk— ningarna inom arbetsförmedlingarna, är för- hållandet omvänt för år 1969. För männen noterades en stark nedgång mellan åren 1968 och 1969 i antalet arbetslösa enligt AKU men en mindre ökning av antalet an- mälda vid arbetsförmedlingarna. För kvin- norna var nedgången i AKU-siffrorna inte lika stark, men ökningen i antalet anmälda var relativt starkare än för männen.

Denna förändring i arbetslöshetstalet tor- de kunna förklaras med att äldrestödet vid

1967 1968 1969 AKU Af AKU Af AKU Af

Mån

——24 16100 5101 13800 3717 12300 2555 25—34 10 300 3 886 9 700 3 344 6 800 2 727 35—44 6 400 4 059 5 700 3 639 3 700 2 886 45—54 7 700 5 431 5 500 5 188 4 900 4 345 55—66 12 000 10 287 14 400 13 282 8 800 13 950 Kvinnor

——24 14500 2442 13000 1950 13600 1447 25—34 5 400 947 6 500 936 5 600 897 35—44 3 400 1 285 5 500 1 243 3 200 1 012 45—54 4 800 1 713 4 100 1 736 4 300 1 488 55—66 2 900 1 643 3 000 2 684 2 300 3 437

I denna sammanställning kan man läsa ut arbetslöshet infördes från halvårsskiftet att det är i tre avseenden som skillnaderna mellan de olika uppgifterna är särskilt på- tagliga.

Uppgifterna från AKU är mellan tre och tio gånger så höga som från arbetsförmed- lingen för den yngsta åldersgruppen. Detta visar att de yngre inte uppträder som ar- betssökande vid förmedlingen i samma om- fattning som de anser sig vara arbetslösa.

Det framgår vidare klart att de arbetslö- sa kvinnorna inte i samma omfattning som männen söker arbete genom den offentliga arbetsförmedlingen. AKU-siffroma är så-

1968. Reformen synes alltså ha fört med sig att de arbetslösa äldre i större omfatt- ning än tidigare har anmält sig som arbets— sökande. Ett av villkoren för att erhålla äldrestöd — antingen i form av extra ersätt- ning eller omställningsbidrag är just att vara anmäld som arbetssökande vid offent- lig arbetsförmedling. Ur ovanstående sammanställning kan man också erhålla ett par andra uppgifter. För- bättringen i sysselsättningsläget minskade männens arbetslöshet starkare än kvinnor- nas. Skillnaden var markant i fråga om

Figur 4. Arbetslösai åldern 16—64 år. Totalt 65 100

Kvinnor 13.000

Källa: Arbetskraftsundersökningen l:a kvartalet 1970 (SCB)

AKU-materialet. Medan männens siffror för november 1969 låg på knappt 70 procent av november 1967 låg kvinnornas på ca 95 procent. I fråga om antalet anmälda vid ar- betsförmedlingarna sjönk det absoluta talet för männen mera än för kvinnorna, men den relativa minskningen var ungefär av samma styrka för båda könen.

Minskningen av arbetslösheten var rela- tivt sett starkare i den yngsta åldersgrup- pen. Detta gäller de vid arbetsförmedling- arna anmälda. Minskningen enligt AKU in- om denna åldersgrupp var påtagligt svagare.

Figur 4 visar uppdelningen av de arbets- lösa på personer som sökte heltidsarbete och personer som sökte deltidsarbete under första kvartalet 1970. Det helt övervägande antalet arbetslösa män sökte heltidsarbete. Endast 4,5 procent av de arbetslösa männen i åldrarna 16—64 år sökte deltidsarbete. Motsvarande andel av kvinnorna var 48,6 procent.

Handikappade m fl

I bilaga 8 lämnas redogörelse för social- hjälpens hittillsvarande betydelse vid arbets- löshet. Under rubriken Sammanfattning framhålls där bl a följande.

Många kommuner understryker att särskilt kvinnor, handikappade och äldre personer har svårt att få arbete och att dessa grupper utgör ett betydande inslag bland personer som i brist på arbete måste utnyttja socialhjälpen för att få sin försörjning. Även dessa gruppers svårigheter att få arbete kan antas ha samband med kon- junktursvängningarna, dvs minskar under tider av god sysselsättning och ökar under perioder av minskad efterfrågan på arbetskraft. Den mera långsiktiga utvecklingen innebär emellertid ris- ker för att äldre och handikappade personer kan få ökade svårigheter att erhålla arbete. Dessa risker följer av tilltagande effektivering genom rationaliseringar och teknisk utveckling inom in- dustrin och näringslivet i övrigt.

Avsaknaden av arbete har många olika, di- rekta och indirekta orsaker. De i traditionell mening arbetslösa utgjorde bara en mindre an—

del (12 % av icke-pensionärerna). Men också åtskilliga av de personer som saknade förvärvs- arbete men som inte betecknades såsom arbets- lösa torde under andra betingelser vara i stånd att ta förvärvsarbete. Ett stort antal personer uppgavs sakna arbete på grund av nedsatt ar- betsförmåga, anpassningssvårigheter eller aso- cial belastning» av ena eller andra slaget. Orsa- kerna hänförs till den enskilda individen. Men svårigheterna att kunna få och bli kvar i arbete beror naturligtvis också på olika faktorer i samhället och är då inte bara en fråga om sociala och medicinska rehabiliteringsresurser.

En annan betydande grupp av arbetshindrade personer utgör de hjälpberoende mödrarna med minderåriga barn. En fråga som här inte kan besvaras är hur många av dessa mödrar som skulle kunna, eventuellt efter arbetsmarknads- utbildning, ta förvärvsarbete om barntillsynen kunde ordnas.

Tillämpar man ett vidgat arbetslöshetsbe- grepp kan konstateras att en mycket stor grupp av socialhjälpstagarna är arbetslösa. Orsakerna hänförs vanligen till individuella faktorer såsom sjukdom eller handikapp. Men denna arbetslös-

Figur 5. Sysselsatta i åldern 16—74 år. Totalt 3 769 500 Därav i åldern 65—74 år 119 400

Mån 1.984.700 52.7 %

het speglar också bristerna på olika områden i dagens samhälle.

Utredningen delar de synpunkter som här framförts. Vid utformningen av förslaget till kvalifikationsregler för kontant arbets- marknadsstöd har utredningen i möjligaste mån sökt knyta även generella bestämmelser till förhållanden, vilka inte sammanhänger med ett fixerat arbetslöshetsbegrepp av an— nan innebörd än att sökanden inte har in- komst av förvärvsarbete. Dock måste alltid det kravet ställas att den arbetslöse faktiskt står till arbetsmarknadens förfogande.

Företagare och medhjälpare, fria yrkesutövare

Av 3,8 miljoner sysselsatta i åldern 16—74 år var under första kvartalet 1970 89 pro- cent anställda, 9 procent företagare och 2 procent medhjälpare. Till företagare hänförs

Kvinnor 1.371.700

36,4 %

Källa: Arbetskraftsundersökningen l:a kvartalet 1970 (SCB).

även de fria yrkesutövarna. Medhjälpare är Totalantalet anställda samt företagare och personer som utfört oavlönat arbete minst medhjälpare, de båda sistnämnda grupperna 15 timmar per mätvecka i företag som till- fördelade på dels jordbruk mm, dels övri- hör en hushållsmedlem med vilken han eller ga näringsgrenar, framgår av figur 5. hon är gift eller besläktad. Första kvartalet 1970 var drygt 37 pro— Figur 6. Olika befolkningsgrupper i åldern 16—64 år, fördelade på sysselsättning M Ä N K v | N N o R GIFTA EJ GIFTA GIFTA EJ GIFTA

E ] ! arbetskraften Övriga

Övriga

Frånvarande, ej i arbetskraften och arbetslosa ej i arbetskraften 1—19 tim.

Studerande Ej i arbetskraften Studerande Frånvarande och arbetslösa Frånvarande, 1— 19 tim. och arbetslosa 1- 19 tim.

Frånvarande; och arbetslosa

20 tim. eller mer 1—19 tim.

20 tim. eller mer

20 tim. eller mer "'

Källa: Arbetskraftsundersökningen: första kvartalet 1970.

Förklaring

Till kategorin frånvarande hänförs personer som på grund av sjukdom, semester, tjänstledighet, värnpliktstjänstgöring, arbetskonflikt eller ledighet av annan anledning varit tillfälligt frånvarande från arbetet. De arbetslösa uppdelade på kön och civilstånd, i procent av totala befolkningen i respektive kategori. gifta män 1 procent ej gifta män 2 » gifta kvinnor 1 » ej gifta kvinnor 1 » Kategorierna studerande gifta män och studerande gifta kvinnor utgjorde relativt sett så små andelar av de olika befolkningskategorierna att de ej har tagits med i figuren. De värnpliktiga har inte särskilt angetts i staplarna. Enligt ifrågavarande arbetskraftsundersökning är deras antal och status följande

antal

män, ej i arbetskraften 26 900 därav gifta 1 300

» ej gifta 25 600

män, frånvarande 28 500

Av de värnpliktiga hade 28 500 fast anställning vid inryckningstillfället och ingår således definitions- mässigt bland de frånvarande. De resterande 26 900 värnpliktiga hade ej fast anställning vid in- ryckningstillfället och ingår ej i arbetskraften. 98 SOU 1971: 42

cent av alla företagare och nära 70 procent av de medhjälpande sysselsatta med jord- bruk mm. De största företagargruppema framgår av nedanstående antalsuppgifter.

Jordbruk, skogsbruk och fiske 139 600 Gruvor, tillverkningsindustri m m 34 200 Byggnadsindustri 32 900 Varuhandel m m 54 600 Samfärdsel, post och tele 24 400 Bank-, försäkrings- och uppdrags-

verksamhet 10 500 Officiell förvaltning och andra tjänster 46 000

Källa Arbetskraftsundersökningen, första kvartalet 1970

Fördelning efter sysselsättning

I figur 6 belyses olika befolkningsgrupper i åldern 16—64 år, fördelade på sysselsätt- ningens omfattning m m.

Samman fattning

Av föregående uppgifter framgår hur skif— tande anknytningen till arbetsmarknaden kan vara för många av dem som enligt ar- betskraftsundersökningarnas intervjuer vid något tillfälle under ett kalenderår har till— hört arbetskraften som förvärvsarbetande el- ler som arbetslösa. Många förvärvsarbetar uppenbarligen endast en del av året. En del arbetar regelbundet endast viss del av nor— mal arbetstid. Antalet veckoarbetstimmar och antalet arbetade veckor under ett år ger uttryck för skiftande anknytning till arbets— marknaden. Det råder ett samband mellan dessa variabler. Sålunda hade 85 procent av de personer som varit sysselsatta hela är 1968 varit det på heltid. För dem som varit sysselsatta del av året var motsvarande pro- centtal 70.

De kända orsakerna till att ett stort an- tal personer har tillhört arbetskraften en- dast en viss del av året tyder på att en bety- dande del av denna kategori har en så till— fällig eller lös anknytning till arbetsmarkna- den att reguljärt arbetslöshetsstöd genom försäkring inte kan bli aktuellt för dem. De torde varken ha intresse för att ansluta sig till arbetslöshetsförsäkring eller tillräcklig anknytning till arbetsmarknaden för att kun- na upparbeta ersättningsrätt i en sådan för- säkring. Andra åter är uppenbarligen av ar-

betsmarknadsskäl nödsakade att förvärvsar- beta endast del av år eller del av normal arbetstid. Hur deras situation skall bedö- mas, torde kunna avgöras först efter pröv- ning i varje särskilt fall.

Det får beaktas att ovan nämnda arbets- kraftsundersökningar redovisar uppräknade tal som grundas på ett urval personer i ål- dern 14—74 år. För många människor i de högsta och lägsta av dessa åldrar får ar- betskraftstillhörigheten antas vara endast tillfällig. Av dem som arbetar del av år har å andra sidan ett betydande antal under året nyinträtt på arbetsmarknaden efter utbild— ning eller annan verksamhet. En del kan ha återvänt till förvärvsarbete efter en tids uppehåll. De flesta av dem kan antas ha för avsikt att i fortsättningen förvärvsarbeta stadigvarande och bör därför vid den här ifrågavarande bedömningen kunna likstäl— las med helårsarbetande.

Antalet personer som varje år söker sig från ungdomsutbildning eller — i fråga om studiesocialt stöd därmed likställd vuxen- utbildning till förvärvsarbete kan antas upp— gå till ca 150000. Denna grupp torde bli närmare 200000 om dit hänförs även de som har genomgått arbetsmarknadsutbild— ning och därefter har börjat eller vill börja förvärvsarbeta. Antalet jordbrukare och andra företagare jämte medhjälpande fa— miljemedlemmar är något över 400000. Företagarna är till helt övervägande del helårsarbetande (ca 90 %) och heltidsarbe— tande (ca 85 %). Bland medhjälpande är deltidsarbete vanligast, särskilt i jord— och skogsbruk (ca 55 %). När personer från dessa båda huvudgrupper de som övergår från utbildning till förvärvsarbete samt fö- retagare och medhjälpande — söker förvärvs— arbete som arbetstagare, kan det förutsät— tas att upparbetat skydd genom arbetslös- hetsförsäkring under nuvarande förhållan- den föreligger endast i mycket begränsad omfattning.

Med ledning av bla ovanstående uppgif- ter kan man få en uppfattning av kvanti- teten av de huvudkategorier arbetslösa som framdeles kan tänkas söka förvärvsarbete utan att därvid regelmässigt ha skydd genom

nuvarande frivilliga arbetslöshetsförsäkring. Främst torde detta gälla dels företagare, dels nya arbetssökande på arbetsmarknaden som övergår från utbildning eller annan verk— samhet till förvärvsarbete, dels personer av olika kategorier, bla delårs- och deltidsar- betande, som har varierande men oftast mindre fast anknytning till arbetsmarknaden eller som själva inte har intresse för att ar- betslöshetsförsäkra sig.

Behovet av' att det ekonomiska skyddet vid arbetslöshet vidgas beror främst på des- sa kategoriers förhållanden. Frågan om de verkligen vill och kan förvärvsarbeta i upp- given utsträckning och om deras status som arbetslösa blir ofta svårbedömd. På grund härav har exempelvis företagare och nya ar— betssökande på arbetsmarknaden vanligen, även i obligatöriska försäkringssystem, ställts utan kontant stöd i situationer som de själ- va uppfattar som arbetslöshetssituationer. Behovet av ekonomiskt skydd vid arbetslös- het för företagare och vid sk initialarbets- löshet samt möjligheterna att tillgodose det behovet måste, enligt utredningens mening, tillmätas stor betydelse i framtiden. Det- samma' gäller de deltidsarbetande och den partiella arbetslöshet som kan förekomma bland dem. *

3.3. Stödsystem 3.3.1 Allmänna synpunkter

Olika vägar har påvisats för att kontant stödja de arbetslösa. I utredningens direk- tiv framhålls att som lösningar på förelig- gande problem har föreslagits dels obli- gatorisk arbetslöshetsförsäkring, eventuellt kompletterad med ' frivillig tilläggsförsäk- ring, dels bibehållande av den frivilliga för-_ säkringen men med ökad kommunal kon-_ tantunderstödsverksamhet. ,

I motioner till 1966 års riksdag som över- lämnats till utredningen för beaktande (riks-' dagens'skrivels'e 25.11.1966 nr 330 och skri— velse från Kungl! Maj:t 9;12.1966) har fram- förts dels förslag om en allmän grundför- säkring för alla medborgare med möjlighet till frivillig försäkring därutöver, dels för—

slag om en helt ny typ av socialförsäkring, en allmän sysselsättningsförsäkring, omfat- tande alla svenska medborgare from 16 år tom 65 år samt i Sverige bosatta ut- ländska medborgare. Dessa riksdagsmotio— ner (1966 1:141 och II: 190 resp. I: 227 och II: 296) återges i bilaga 13 liksom andra lagutskottets av riksdagen godkända utlå- tande i anledning av motionerna (2LU 1966: 70).

Utredningen anser att utgångspunkten för varje slag av arbetslöshetsförsäkring och principiellt även för andra former av kon- tantstöd vid arbetslöshet skall vara att de som skall ersättas bör ha viss fast anknyt- ning till arbetsmarknaden. För närvarande garanteras denna anknytning inom arbets— löshetsförsäkringen bla genom krav på tolv månaders arbete och avgifter innan ersätt- ning kan utgå. Därefter skall medlemmen varje försäkringsår i princip utföra arbete i minst fem månader för att vidmakthålla er- sättningsrätten. För det statliga omställ- ningsbidragets del garanteras anknytningen till arbetsmarknaden genom ett krav på 24 månaders arbete under en treårsperiod.

Enligt utredningens mening måste arbets- löshetsförsäkringen, vare sig den förblir fri- villig eller görs obligatorisk, även i fram- tiden bygga på förutsättningen att den för- säkrade har haft förvärvsarbete av viss om- fattning före arbetslöshetens början. I reg- lerna för ersättningsrätt brukar detta kom- ma till uttryck genom att ett arbetsvillkor uppställs för ersättningsrätt. Konstruktionen av detta villkor har central betydelse för för- säkringsskyddets omfattning.

Arbetsvillkoret kan liksom i gällande för- säkringsbestämmelser konstrueras så att med tid i förvärvsarbete likställs perioder, då den försäkrades tidigare verksamhet varit av an- nat slag än förvärvsarbete. Man kan också vid beräkning av den ramtid, inom vilken tillgodoräkningsbar verksamhet skall ha på- gått, bortse från perioder då verksamheten har måst avbrytas genom sjukdom eller av andra anledningar som lika väl kan motivera att perioden överhoppas. På så sätt kan för— säkringsskyddet utsträckas i tiden och om- fatta betydligt fler arbetslöshetssituationer

Metoden att vidga försäkringsskyddet ge— nom att liberalisera arbetsvillkoret har dock sin begränsning. Om det generella arbets- villkoret tillförs alltför många Specialregler och långtgående särbestämmelser kommer dess ursprungliga innebörd att tunnas ut. Ett sådant arbetsvillkor kommer inte längre att vara en garanti för den fasthet i ersättnings- berättigade försäkringstagares anknytning till arbetsmarknaden som principith bör krävas för att ersättningsrätt skall föreligga i arbetslöshetsförsäkringen.

Såsom förut framhållits är det i första hand företagare samt ungdomar och andra som övergår från utbildning till förvärvsar- bete vilka vid arbetslöshet saknar skydd ge— nom den nuvarande arbetslöshetsförsäkring- en. Därtill kommer olika kategorier, bla delårs- och deltidsarbetande, av vilka många endast har tillfällig eller lös anknytning till arbetsmarknaden. Arbetssökande i dessa si- tuationer kommer emellertid i första hand att behöva stöd genom arbetsmarknadsåtgär- der som är inriktade på en planerad och målmedveten start i arbetslivet.

De svårigheter som möter ungdomarna när de söker sig ut på arbetsmarknaden har samband med deras utbildning och utgångs- läge i övrigt vid övergången från studier till förvärvsarbete. Förmedling av arbete, yrkes- vägledning, arbetsvård, arbetsmarknadsut- bildning och andra samhällsåtgärder för att underlätta arbetsplacering blir för dessa ny- komna på arbetsmarknaden i utpräglat hög grad det primärt betydelsefulla. Först sedan sådana åtgärder prövats en tid och arbets— marknadsorganen därvid fått en uppfatt- ning om sökandens faktiska arbetsutbud, bör samhällshjälp genom enbart kontantstöd kunna komma i fråga.

En hög relativ arbetslöshet har under se- nare år framträtt för ungdomar i ålder upp till 24 år. Särskilda problem möter också den som söker sig ut i arbetslivet i högre ålder. Detta gäller exempelvis den som läng- re tid har vårdat och hjälpt åldring eller handikappad. Detsamma gäller personer som blivit ensamstående och söker förvärvsarbe- te efter att tidigare ha ägnat sig åt gemen-

samt hushåll med make eller annan person. För ensamstående kan behovet av förvärvs- inkomst bli oundgängligt och även i andra fall kan en arbetslöshetssituation bli mycket besvärande. Ett exempel härpå är ensam- stående kvinnor som får barn att försörja under förhållanden där de huvudsakligen är beroende av egen förvärvsinkomst.

Kvinnornas ställning i sådana situationer har framhållits som ett samhällsproblem som även berör arbetsmarknaden. Starka sociala skäl talar för en förstärkning av samhällsinsatsema. Viljan att genom eget förvärvsarbete medverka till att lösa de ak- tuella problemen föreligger i många fall. Svårigheterna att finna lämpligt förvärvsar— bete kan bero på bristande utbildning och yrkeserfarenhet. Ofta sammanhänger svå— righeterna även med brist på arbetstillfäl- len i bostadsorten och inskränkta valmöj— ligheter på orter med ensidigt näringsliv. Sådana svårigheter accentueras för kvin— norna ej sällan av att deras yrkesval är tra- ditionellt begränsat till vissa yrkesområden. Om just dessa inte förekommer kring bo- stadsorten blir arbetsmöjlighetema ytterliga- re begränsade. Dessa problem förekommer inte bara inom glesbygdsområden. Även i tätorter med utvecklat näringsliv har tradi— tionell begränsning av- rekrytering till en- bart manlig arbetskraft skapat framträdande sysselsättningssvårigheter för kvinnorna. .

Samhällsinsatser för att lösa svårigheter av detta slag måste genomföras inom olika områden. Det gäller attfå tillstånd en fort; satt utbyggnad av barntillsynen, en aktiv vuxenutbildning och arbetsmarknadspolitis4 ka åtgärder som är speciellt inriktade på att lösa sysselsättningsproblemen förde hem- mavarande kvinnor som önskankomma ut på arbetsmarknaden. En geografisk utjäme ning av arbetstillfällen liksom en mindre könsbunden rekrytering är dock för stora delar av landet en nödvändig förutsättning för att kvinnorna skall kunna integreras i ar- betskraften, något som enligt utredningens mening måste ses som angelägen uppgift för de arbetsmarknadspolitiska samhällsåtgär— derna.

I många fall, då brist på utbildning är en

starkt bidragande orsak till svårigheten att komma ut på arbetsmarknaden, kan om- skolning möjliggöra arbetsplacering på bo— stadsorten. I andra fall är detta ej möjligt. Det fordras en omställning som innebär fle- ra och samordnade sysselsättningsfrämjande åtgärder liksom att direkt sysselsättningsska- pande åtgärder från samhällets sida priori- teras före olika former av kontant stöd.

Med hänsyn till dessa allmänna förhål- landen bör ersättningsrätten vid arbetslöshet för dem som första gången eller efter lång- varigt uppehåll söker varaktigt förvärvsar- bete främst knytas till situationer, då det generellt sett föreligger ett klart stödbehov. Risken för initialarbetslöshet i dessa situa- ftioner kan inte bedömas i förväg med nå- gon säkerhet. Den beror ofta på förhållan- den som uppkommer eller utvecklas på om- råden utanför arbetsmarknaden. Underlag för försäkringsmässig avgiftsberäkning kan ej heller påräknas i nämnvärd omfattning. Även om allt fler vuxna personer, som för närvarande står utanför arbetskraften, fram- deles väntas söka förvärvsarbete, kan man inte med någon säkerhet förutse i vilken situation de befinner sig då så sker och vil- ken orsak till stödbehov som de kan åbe- ropa.

Försäkring, dvs en stödform finansierad med förhandsbestämda avgifter från en be— stämd personkrets, är inte den naturliga vä— gen att skapa ett ekonomiskt skydd för olika kategorier nykomna på arbetsmarknaden. Utredningen har funnit att den lämpligaste kontanta stödformen för de nya arbetssö- kandena, liksom för dem som uppfyller fordringarna enligt arbetsvillkor utan att va- ra arbetslöshetsförsäkrade, är en från för— säkringen artskild form av grundläggande ekonomiskt skydd som kan komplettera öv- riga arbetsmarknadsåtgärder. Ett sådant eko- nomiskt grundskydd bör ha så allmän ka- raktär att det även för nykomna på arbets- marknaden blir ett stöd för effektivare ut— nyttjande av samhällets arbetsmarknadsser- vice till den enskilde sökanden.

I delbetänkandet med förslag till stöd— former för arbetslösa äldre arbetstagare (SOU 1967: 62) redogjorde utredningen för

den kommunala kontantunderstödsverksam- heten vid arbetslöshet (kap 5). Den hade en blygsam omfattning och tillämpades då en- dast i ett fåtal kommuner. I det försämrade sysselsättningsläge som därpå följde under åren 1967 och 1968 ökade visserligen denna kommunala understödsverksamhet. Även er- farenheterna från dessa senare år visar dock att hjälpforrnen inte kan komma till ratio- nell användning utan att dess tillämpning görs tvingande för alla kommuner och utan att statsbidraget i samband därmed bestäms till den helt övervägande delen av kostna— derna.

Utredningen anser att det primära ansva- ret för bedömning av arbetslösa arbetssö- kandes ekonomiska stödbehov i situationer, då de är nykomna på arbetsmarknaden el- ler av annan anledning inte skyddas av ar- betslöshetsförsäkring, i första hand bör åvila de statliga arbetsmarknadsorganen. Den of- fentliga arbetsförmedlingen och arbetsmark— nadsmyndighetema i övrigt måste få en cen- tral funktion vilken form av kontant stöd man än väljer.

Under sådana förhållanden har utredning- en funnit att det erforderliga ekonomiska stödet till nytillträdande på arbetsmarkna- den och andra som inte skyddas av arbets- löshetsförsäkring bör utformas som ett kan- tant arbetsmarknadsstöd, helt finansierat av staten genom skattemedel och administrerat av de statliga arbetsmarknadsorganen.

Stödformen blir ett komplement till ar- betslöshetsförsäkringen och får karaktären av ett ekonomiskt grundskydd vid arbetslös- het att gälla för dem som har en sådan an- knytning till arbetslivet att de kan sägas stå till arbetsmarknadens förfogande men som av en eller annan anledning inte tillhör för- säkringen. De allmänna förutsättningar som enligt utredningens mening bör gälla för rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen bör i stor utsträckning kunna göras tillämp— liga också på det kontanta arbetsmarknads- stödet. Dessa frågor behandlas i kap 5. I övrigt behandlas förslaget om kontant ar— betsmarknadsstöd närmare i kap 7.

De försäkrades rättigheter och skyldigheter bör regleras med det klara syftet att för förvärvsarbetande skapa skydd mot inkomst- bortfall vid arbetslöshet som förorsakats av bristande tillgång på arbetstillfällen.

Möjlighet att bli arbetslöshetsförsäkrad bör i vidaste utsträckning finnas för alla för- värvsarbetande och för företagare likaväl som för arbetstagare. Arbetslöshetsriskerna för några kategorier företagare har under senare år tidvis varit framträdande. Enligt utredningens mening bör företagare utan särskilda formaliteter, undantag eller in- skränkningar kunna bygga upp försäkrings— skydd vid uppkommande arbetslöshet på samma sätt som arbetstagare. Företagares egen arbetsinsats i rörelsen bör likaledes kunna grunda ersättningsrätt i arbetslöshets- försäkring i samma utsträckning som nu gäller för den som arbetar såsom anställd. På några områden har under senare år även visats ökat intresse från företagare och de— ras organisationer för att bilda arbetslöshets- kassa.

Arbetslöshetskassornas verksamhet har ut- vecklats under samverkan mellan staten och den fackliga rörelsen. Statens medverkan har stimulerat till samt skapat organisatoriska och ekonomiska förutsättningar för en myc- ket betydande utveckling av arbetslöshets- kassornas verksamhet. Denna kan numera beräknas omfatta i det närmaste alla fack- ligt organiserade arbetstagare. Dessa kassa- medlemmar och deras organisationer har — i många fall under decennier anpassat sig till dessa förhållanden. Det fordras star- ka skäl för att upplösa detta trygghetssy- stem och ersätta det med en för svenska för- hållanden ny och på detta område oprövad försäkringsform.

Arbetslöshetskassornas kontakt med för- hållandena på arbetsmarknaden, med ar- betsmarknadsmyndigheterna och med ar- betstagarnas organisationer är utomordent- ligt god. Denna kontakt skapas inte genom ett administrationsbeslut. Det tar årtionden att bygga upp de kontakter, de förbindelser och den känsla för dessa frågor som nu

finns inom arbetslöshetskassorna och som sammanhänger just med deras anknytning till arbetstagarnas organisationer. Detsamma gäller tillsynsmyndigheten, arbetsmarknads- styrelsen. Där finns också denna naturliga och dagliga kontakt med förhållandena på arbetsmarknaden i alla dess former. Denna kontakt är en central punkt i allt som gäller arbetslöshetsförsäkring.

Initiativ till arbetsmarknadspolitiska åt- gärder för att komma till rätta med olika arbetslöshetssituationer har ofta kommit från arbetslöshetskassornas medarbetare. Inte minst gäller detta lokalt. Sådana initiativ från arbetslöshetskassorna har betydelse bl a därför att de skärper uppmärksamheten på föreliggande eller uppkommande särförhål- landen inom olika yrken och näringsgrenar. Arbetslöshetskassornas anknytning till sina verksamhetsområden medger anpassning till de särskilda förhållandena på dessa områ- den. Kassoma kan anpassa sina åtgärder och sina stadgar till dessa förhållanden. Ar- betslösheten är olika både till karaktär och till orsaker inom olika verksamhetsområden. Arbetslöshetsförsäkringen är inte en yrkes— försäkring, men bedömningen av arbetslös- hetssituationen i det enskilda fallet kräver ofta god kännedom om de för ifrågavarande yrke, näringsgren eller verksamhetsområde speciella förhållandena.

Det finns enligt utredningens uppfattning all anledning att förutsätta att en arbetslös- hetsförsäkring bland företagarna, uppbyggd av deras organisationer, skall ge samma goda erfarenheter. I olika uppkommande försäk- ringsfall bland företagare i de olika närings- grenarna torde det ofta komma att krävas en branschinitierad bedömning av bla tid- punkten för arbetslöshetens inträde, den ar- betslöses tidigare arbetssituation och den för- säkrades arbetsutbud. En objektiv medver— kan från medlemmarna i arbetslöshetskas- sor för företagare genom deras representan- ter och funktionärer medför goda garantier för att prövningen av enskilda fall sker med ett underlag av tillräckliga kunskaper om den försäkrade och dennes speciella situa- tion. För arbetsfö-rmedlingarna kan möjlig- heten till initierat samråd med företagarnas

arbetslöshetskassor säkerligen visa sig lika värdefull som deras hittillsvarande samar- bete med arbetstagarnas kassor.

Såsom skäl för att den nuvarande frivil— liga arbetslöshetsförsäkringen skulle ersättas med en obligatorisk försäkring har bla an- förts att det föreligger ett systematiskt sam- band mellan arbetslöshetsförsäkringen och övriga grenar av socialförsäkringarna, främst sjukpenningförsäkringen. Båda för- säkringamas syfte är att täcka ett inkomst- bortfall. Vare sig detta uppkommer genom sjukdom eller arbetslöshet bestäms skyddets omfattning i fråga om tid och ersättnings- belopp i flera avseenden av likartade all— männa sociala och ekonomiska hänsyn. Den för skyddet aktuella personkretsen är i stort sett densamma i de båda försäkringarna, nämligen de förvärvsarbetande som vid för- säkringsfallet förlorar sin arbetsinkomst. Det skulle för den enskilde försäkrade kunna va— ra en fördel att få vända sig till ett och sam- ma försäkringsorgan vare sig ärendet avser ersättning till följd av sjukdom eller arbets- löshet.

Det primärt betydelsefulla är, enligt ut— redningens mening, dock om den ena för— säkringsformen till samma kostnad kan läm- na bättre skydd än den andra, och vidare om den ena försäkringsformen kan beräk— nas komma att fungera bättre än den and- ra. Den första frågeställningen gäller för- säkringsförmånemas kvalitet. Den andra gäl- ler försäkringens adminiStration.

" I det första avseendet — försäkringsförmd— nernas kvalitet har det bla anförts att dagpenningen i arbetslöshetskassorna inte står i någon bestämd relation till den en- skilde medlemmens inkomst. De allmänna försäkringskassoma klassplacerar alla för- säkrade med hänsyn till beräknad framtida inkomst. Man tar därvid hänsyn till den beräknade inkomsten för omkring ett år framåt i tiden. Metoden för bestämmande av ersättningsbelopp i den nuvarande arbets- löshetsförsäkringen är att kassamedlemmen placeras i någon av kassan enligt kassaför- ordningen tillämpad dagpenningklass. Er- sättning får sedan ej utges med högre belopp i förhållande till medlemmens vanliga dag-

förtjänst före arbetslösheten än som framgår av en av Kungl Maj:t fastställd överförsäk- ringstabell.

Arbetslöshetskassornas metod möjliggör att ersättningsbeloppet vid arbetslöshet mer direkt anpassas till den aktuella inkomsten. Vanligen torde detta uppfattas som ett bätt- re skydd än det som skapas i sjukpenning- försäkringens klassplaceringssystem. Utred- ningen vill i detta sammanhang endast på- peka att valet av system att beräkna in- komstbortfallet vid arbetslöshet i sak inte har något samband med försäkringens ka- raktär av frivillig eller obligatorisk. Detsam- ma gäller ett annat huvudmoment av för- säkringsförmånerna, ersättningstidens längd. Utredningen föreslår av hänsyn till de mer svårartade arbetslöshetsfallen bland äldre och handikappade en förlängning av den er- sättningstid som nu gäller i arbetslöshets- försäkringen. Därigenom kommer arbets- marknadens kontanta stödformer att bli mer likvärda pensionsförmånerna enligt lagen om allmän försäkring för den som står in— för valet mellan att söka förtidspension eller att stå kvar på arbetsmarknaden. Denna kvalitativa utvidgning av det nuvarande ar- betslöshetsskyddet har i sak ej heller något direkt samband med försäkringens karaktär av frivillig eller obligatorisk. Utredningens uppfattning är emellertid att önskemålen om en både nyanserad och principenlig bedöm- ning av enskilda gränsfall kan bli bättre tillgodosedda genom att sökandens skäl för att i en valsituation kvarstå på arbetsmark- naden blir prövade av hans arbetslöshets— kassa och inte av allmän försäkringskassa. Detta gäller inte minst personer som under längre eller kortare tid är svårplacerade på arbetsmarknaden, särskilt då handikappen är av social eller kombinerad social och psykisk karaktär.

I fråga om arbetslöshetsförsäkringens ad- ministration har utredningen undersökt i vad" mån en samordning med den allmänna för— säkringen skulle innebära administrativa för— delar. Utredningen har därvid funnit att en sådan ordning på några punkter möjligen kan ge vissa fördelar, tex genom samord— ning av registreringsfunktioner och utnytt-

jande av de allmänna försäkringskassornas resurser när det gäller personal, lokaler och utrustning. Den allmänna försäkringen har ett över landet väl förgrenat kontorsnät som torde kunna tillgodose rimliga krav på en god betjäning av allmänheten.

År 1968 utfördes i tre försäkringskassor på utredningens begäran vissa undersökning- ar angående kostnadsmässiga och andra kon- sekvenser för försäkringskassorna vid ett övertagande av administrationen för en obli- gatorisk arbetslöshetsförsäkring. Resultaten av undersökningen pekade på att vissa in- besparingar av administrationskostnader i förhållande till dåvarande kostnader i ar— betslöshetskassorna skulle kunna göras. Des- sa besparingar var dock förhållandevis blyg- samma. Med hänsyn bla till den korta tid under vilken undersökningarna utfördes måste underlaget betraktas som osäkert. Då undersökningarna huvudsakligen utfördes av försäkringskassomas personal, som inte när— mare kände till arbetslöshetsförsäkring och arbetsmarknadsfrågor, kunde de inte inne- fatta annat än mer rutinmässiga funktioner. Värdet av den uppföljnings- och kontroll— verksamhet samt de mera arbetsmarknads- betonade uppgifter som i praktiken fullgörs av arbetslöshetskassorna, kunde således inte bli beaktat. Denna sistnämnda verksamhet inom arbetslöshetskassorna kan antas med- föra begränsning av försäkringsutgifterna och medverka till en effektivare sysselsätt- ning av arbetskraften som värdemässigt många gånger överstiger eventuella minsk- ningar av administrationskostnadema.

Det bör också understrykas att arbetslös- hetsförsäkringen är ett arbetsmarknadsskydd i vilket grunderna och villkoren för rätt till ersättning helt avviker från den allmänna försäkringens. Försäkringskassorna skulle därför vid ett övertagande av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring ställas inför problem och frågeställningar, som är för dem helt främmande i deras nuvarande verksamhet. Detta skulle i sin tur aktualisera personal- och utbildningsfrågor som, särskilt vid mind- re och medelstora enheter, skulle förorsaka problem.

Vid bedömningen av möjligheterna för

den allmänna försäkringen att administrera en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring bör även beaktas, att försäkringskassorna i fram- tiden torde få nya och utökade uppgifter in- om det nuvarande arbetsområdet. Detta för— svårar att till dem inom rimlig tid överföra ett helt nytt verksamhetsområde. Härför ta- lar bl a pågående och aviserade utredning— ar inom socialförsäkringsområdet. Därtill kan komma genomförande under 1970—ta- let av ett föreslaget datasystem som innebär stora och genomgripande förändringar i frå— ga om det praktiska handhavandet av den allmänna försäkringen.

Mot bakgrunden av bla anförda syn— punkter anser utredningen att grundförut- sättningarna bortfaller för ett överförande av arbetslöshetsförsäkringens administration till de allmänna försäkringskassorna.

En obligatorisk arbetslöshetsförsäkring kan givetvis tänkas vara administrerad av andra organ än försäkringskassorna. Det av social— vårdskommitténs majoritet förordade alter- nativet II i kommitténs år 1948 framlagda förslag angående obligatorisk arbetslöshets— försäkring innebar att arbetslöshetskassorna skulle bibehållas, att försäkringens centrala organisation skulle handhas av arbetsmark- nadsstyrelsen, att länsarbetsnämnderna skul— le ombildas på sådant sätt att de även kunde tjänstgöra som försäkringsorgan samt att det inom var och en av ett antal förstorade kommuner skulle finnas en socialförsäk— ringsnämnd med uppgift bla att mottaga ansökningar om understöd från arbetslösa förvärvsarbetande som inte tillhörde arbets- löshetskassa.

Principiellt kan det vara skäl att överväga en sådan organisation av administrationen som innebär att arbetslöshetsförsäkringen blir mer integrerad med arbetsmarknads- administrationen. På den vägen har sålunda den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen byggts upp i Norge. Där har denna för- säkring, sedan den infördes år 1939, både centralt och lokalt handhafts av samma myndigheter som sköter arbetsförmedlingen. Även sedan det i Norge numera vidtagits åtgärder för att syketrygden och yrkesskade— trygden skall inkorporeras i folketrygden,

har man i frågan om arbeidslöysetrygdens inkorporering med folketrygden kommit till att i fortsättningen upprätthålla den hittills— varande ordningen med arbetsmarknadsor- ganens administration av ärenden om at— betslöshetshjälp och stöd för att finna nytt arbete.

Även i en obligatorisk arbetslöshetsför- säkring kommer således det naturliga sam- bandet mellan det kontanta arbetslöshets- stödet och samhällets arbetsmarknadspoli- tiska åtgärder i övrigt att föra till admi- nistrativa lösningar, där den offentliga ar- betsförmedlingen genomgående får väsent- liga uppgifter. Till arbetsförmedlingen mås- te den arbetslöse vända sig för att anmäla sin arbetslöshet och söka arbete. Det är den försäkrades primära skyldighet om han skall utnyttja försäkringen. Arbetsförmedlingen har sedan att lämna arbetsupplysningar och annan information om lämpliga arbetsmark- nadsåtgärder. Om den försäkrade under ar- betslösheten avvisar arbetserbjudande som förmedlingen finner lämpligt, skall denna lämna meddelande till försäkringen. En ar- betslöshetsförsäkrad måste således både i initialskedet och därefter fortlöpande ha nä- ra kontakt med arbetsförmedlingen.

Utredningen finner det helt naturligt att de kontanta stödformerna på den svenska arbetsmarknaden även i fortsättningen skall ingå som ett led i arbetsmarknadspolitiken. Det nuvarande systemet med självständiga, till fack— och branschorganisationer knutna arbetslöshetskassor, som arbetar i samverkan med arbetsmarknadsorganen har skapat ett fruktbärande system av kontakter mellan ar- betsmarknadsorganen och organisationerna. Detta kontaktsystem har central betydelse för såväl arbetslöshetsförsäkringen som and- ra arbetsmarknadsåtgärder. Det är, enligt ut- redningens mening, av stor betydelse att det skydd som arbetslöshetsförsäkringen lämnar även i fortsättningen får bygga på en sådan samverkan mellan den statliga arbetsmark- nadsadministrationen samt arbetstagarnas och företagarnas organisationer.

De erkända arbetslöshetskassornas kon- takt med förhållandena på arbetsmarkna- den, arbetsmarknadsmyndigheterna och ar-

betstagamas organisationer har, som förut framhållits, varit utomordentligt god. Ut- redningen anser därför att helt övervägande skäl talar för att arbetslöshetsförsäkringen även i fortsättningen skall handhas av er- kända arbetslöshetskassor som administra- tiva bärare av arbetslöshetsförsäkringen. Ge- nom utredningens förslag om kontant ar- betsmarknadsstöd skapas ett grundskydd vid arbetslöshet för dem som står till arbets— marknadens förfogande utan att tillhöra för— säkringen. Med hänsyn härtill och till öv- riga förut anförda skäl anser utredningen att försäkringen även i fortsättningen skall vara frivillig. Som närmare utvecklas i nästa av- snitt bör i stället reformsträvandena inrik- tas på att utforma försäkringen på sådant sätt att den står öppen för så många som möjligt. Utredningen kommer att i det föl- jande lägga fram skilda förslag med denna inriktning. Enligt utredningens mening kom- mer härigenom praktiskt sett var och en som så önskar och har behov av försäk- ring att kunna ansluta sig till försäkringen. Den som av en eller annan orsak själv väl- jer att ställa sig utanför försäkringen blir ändå ej utan ekonomiskt skydd vid arbets- löshet, eftersom det kontanta arbetsmark- nadsstödet kommer att gälla för alla som har tillräcklig anknytning till arbetsmarkna- den men inte tillhör försäkringen.

3.3.3. Omfattningen av försäkringsskyddet vid arbetslöshet

Avgörande för den fortsatta utvecklingen av arbetslöshetsförsäkringen är enligt utred- ningens mening att den öppnar möjlighet för envar, som vill försäkra sig, att inträda i en arbetslöshetskassa. Sådana möjligheter kan numera anses föreligga för praktiskt taget alla arbetstagare. När det gäller före- tagare kan möjligheterna inte överblickas förrän den av utredningen för dem före- slagna försäkrings— och ersättningsrätten har genomförts och verkat en tid. Förutsättning- ar synes dock finnas för bildande av allt fler företagarkassor eller utvidgning av be- fintliga arbetstagarkassor till att även om- fatta företagare.

Givetvis kan en frivillig försäkring aldrig uppnå fullständig anslutning från alla som formellt skulle vara berättigade att ansluta sig. En del vill helt allmänt utnyttja sin frihet att stå utanför försäkringen. Andra bedömer sin arbetslöshetsrisk som obefint- lig eller så liten att det inte är någon me- ning med att försäkra den. Det kan vara naturligt att många företagare gör en så- dan bedömning. Likaså kan ofrånkomliga begränsningar av försäkringsförmånerna, ex- empelvis ersättningsbeloppets maximering, ibland medföra bristande intresse för för- _säkringsanslutning.

Det väsentligaste i fråga om försäkrings- skyddets omfattning när det gäller den skyd- dade personkretsen är enligt utredningens mening att arbetslöshetskassorna och försäk- ringens tillsynsmyndighet konsekvent arbe— tar med den målsättningen att varje för- värvsarbetande skall ha möjlighet att vara medlem i en arbetslöshetskassa. För varje arbetslöshetskassa gäller det därvid att i största möjliga utsträckning begränsa till- lämpningen av dispositiva regler om in— skränkningar i rätten att inträda eller kvar— stå som medlem i kassan. Detta kan vara särskilt angeläget för personer i högre ar- betsför ålder, där några kassor för närva- rande har åldersgränser redan vid 55—60 år. Det är även av stor betydelse för personer som på grund av fysiskt, psykiskt eller so- cialt handikapp kan antagas löpa större risk för arbetslöshet. Utredningen föreslår att flertalet av de regler, som i nuvarande för- ordning om erkända arbetslöshetskassor be- gränsar enskilda personers rätt att inträda eller kvarstå i kassa, antingen bortfaller el- ler enbart görs beroende av kassans eget beslut. De obligatoriska reglerna på detta område bör reduceras till vad som kan an— ses nödvändigt för den tillsyn av kassornas verksamhet som arbetsmarknadsstyrelsen skall utöva.

I fråga om företagare kommer flera fak- torer att påverka kassabildningens utveck- ling och medlemsanslutningen till nybildade kassor. Inte minst torde erfarenheterna om försäkringsskyddets faktiska omfattning, t ex bedömningen av arbetslöshetens början

och kraven på erforderligt arbetsutbud, att inverka på företagarnas intresse för försäk- ringen. Utredningen förordar att det för företagare prövas en frivillig väg att uppnå ett allmännare försäkringsskydd, motsvaran- de det som gäller för arbetstagare.

Med de av utredningen förordade prin- ciperna för utvidgning av den skyddade per- sonkretsen kommer försäkringsskyddets fak- tiska omfattning i framtiden att huvudsak- ligen bestämmas av ersättningsvillkoren. Dessa bör förändras så att ersättningsrätten uppkommer snabbare för nya medlemmar i arbetslöshetskassorna. En väg att uppnå det- ta är att slopa det av nuvarande arbetsvill- kor som innebär att ersättning får utges först sedan medlem har erlagt antingen 52 vec- kors avgifter eller 12 månaders avgifter och under den tiden förvärvsarbetat.

Det kvarstående arbetsvillkoret för ersätt- ningsrätt skall garantera viss aktuell anknyt- ning till arbetsmarknaden. Det bör dock öppna vidgade möjligheter att bibehålla upp- arbetad ersättningsrätt under perioder av bortovaro från arbetsmarknaden. Tillsam- mans med möjlighet att i viss utsträckning likställa annan tid, tex arbetsmarknadsut- bildning och värnpliktstjänstgöring, med tid i förvärvsarbete kan denna utvidgning av skyddet från arbetslöshetsförsäkringen vä- sentligt öka försäkringens effektivitet. De som för en tid lämnar arbetslivet får ett mer påtagligt intresse av att kvarstå i försäkring- en, om de i väsentligt större utsträckning kan räkna med oförändrad ersättningsrätt när de återvänder till arbetsmarknaden.

Risken för utförsäkring i mer svårartade arbetslöshetsfall bör som förut nämnts mins- kas. Detta har betydelse bla för äldre och handikappade som ibland kan behöva längre tid än normalt för att efter omställning eller rehabilitering finna lämpligt arbete. Ersätt— ningstiden bör som regel inte utlöpa förrän det i alla rimligen tänkbara fall har skapats tillräckligt rådrum att finna lämpligt arbete. Detta innebär bla att ersättningstiden ge— nerellt bör förlängas för äldre arbetslösa. Vidare bör inkomstbortfall omedelbart efter arbetslöshets inträde täckas i större utsträck- ning än för närvarande genom borttagande

Inkomstbortfallet bör täckas av försäk- ringsersättning i större utsträckning än som möjliggörs genom nuvarande maximering av ersättningsbeloppen. Marginalen för arbets- löshetskassornas beslut om höjning av er- sättningsbelopp, till vilka statsbidrag utgår, bör därför höjas så att maximum ligger på samma nivå som sjukpenningförsäkringens högsta klass.

Inte minst väsentligt för framtiden torde det vara att ersättningsrätten för deltidsar- betande blir systematiskt reglerad. Försäk- ringsbestämmelser och statsbidragsregler bör utformas så att ersättningen till helt eller partiellt arbetslösa deltidsarbetande kan bli mer differentierad och direkt jämförbar med ersättningsrätten för heltidsarbetande än den hittills har varit i arbetslöshetsförsäkringen.

De här angivna ändringarna av arbetslös- hetsförsäkringens gällande regler skulle till- sammans medföra en högst betydande kvan- titativ och kvalitativ utvidgning av det nu- varande försäkringsskyddet. Det av utred— ningen 1 kap 10 föreslagna finansierings- systemet innebär att detta utvidgade skydd skulle kunna lämnas utan väsentlig höjning av nuvarande avgiftsnivå för de försäkrade. Förutsättningar bör därmed ha skapats för att arbetslöshetsförsäkringen skall vara ett allmänt tillgängligt skydd som för varaktigt förvärvsarbetande blir den helt dominerande kontanta stödformen.

3.3.4. Sammanfattning och ställnings- taganden

Helt övervägande skäl talar för att den svenska arbetsläshetsförsäkringen även i fortsättningen skall utvecklas på samma fri— villiga väg som den hittills har följt. Det ekonomiska skyddet vid arbetslöshet behö- ver dock kompletteras med ett kontant stat- ligt arbetsmarknadsstöd. Genom ett sådant arbetsmarknadsstöd kan det ekonomiska ar- betslöshetsskyddet i vissa fall utvidgas till att även avse nykomna på arbetsmarknaden. Därutöver kan det ges en omfattning som helt täcker de fall då den arbetslöse skulle ha skyddats genom arbetslöshetsförsäkring

om han varit ansluten till denna. Det eko— nomiska arbetslöshetsskydd som totalt sett skapas med arbetslöshetsförsäkringen och kontant arbetsmarknadsstöd ger dels ett grundläggande försörjningsskydd vid arbets— löshet i betydligt större utsträckning, dels allmän möjlighet för de förvärvsarbetande att genom försäkring få ett kvalitativt bättre skydd.

Det förordade systemet ställer betydligt ökade krav på den offentliga arbetsförmed— lingen, länsarbetsnämnderna och arbets- marknadsstyrelsen. I sin tillsyn av försäk— ringen kommer styrelsen därjämte sanno— likt att möta avsevärda problem även i frå— ga om utveckling och samordning av arbets— löshetskassornas verksamhet. Utredningen förutsätter att arbetsmarknadsverkets resur- ser för aktiva arbetsmarknadspolitiska åt- gärder därvid kan förstärkas samt att sty— relsen i sin tillsyn av arbetslöshetsförsäk— ringen får värdefullt bistånd från de erkända arbetslöshetskassornas samorganisation.

De år 1968 införda temporära stödfor- merna för äldre arbetslösa, förlängd (ext— ra) ersättning till medlemmar i erkända ar- betslöshetskassor och statligt omställnings- bidrag, bör enligt utredningens mening in— tegreras med arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet. Detta kan ske genom en förlängning av ersätt- ningstiden för dem som har uppnått 55 års ålder och, i fråga om det kontanta arbets— marknadsstödet, genom övergångsbestäm- melser samt viss möjlighet till ytterligare förlängning av ersättningstid för arbetslösa arbetssökande vid 60 års ålder. Dessa för- slag behandlas i kap 6 (arbetslöshetsförsäk- ringen) och kap 7 (kontant arbetsmarknads— stöd).

Efter genomförande av utredningens för— slag finns det ej skäl att bibehålla arbets— löshetshjälp i form av kommunalt kontant-— understöd. Denna hjälpform torde ej kun— na komma till rationell användning utan att tillämpningen av den görs tvingande för alla kommuner gentemot alla som saknar för— säkringsskydd och utan att statsbidraget i samband därmed bestäms till en andel som täcker i det närmaste hela kostnaden.

I bilaga 7 lämnas en redogörelse för det kommunala kontantunderstödets utveckling 'och nuvarande omfattning.

Kommunal socialhjälp torde däremot även i fortsättningen få betydelse i fall då fysiska, psykiska eller sociala handikapp hos arbetssökanden för en tid försvårar eller omöjliggör arbetsplacering samt då de nor- maliserade belopp som utgår från arbets- löshetskassa eller såsom kontant arbetsmark- nadsstöd visar sig vara otillräckliga. Genom införandet av kontant arbetsmarknadsstöd toch föreslagna utvidgningar och förmåns- förbättringar i arbetslöshetsförsäkringen bla genom förlängning och differentiering av ersättningstid samt höjning av ersätt- ningsbelopp — bör emellertid i det närmaste _alla egentliga arbetslöshetsrisker kunna bli täckta av statliga och statsunderstödda stöd- former som inte belastar kommunerna. För .hela detta hjälpområde får således social— "hjälpen framdeles liksom hittills betydelse 'som komplement till de statliga och statsun- derstödda kontanta stödformerna på arbets- marknaden.

.3.4 Skattefrågor Gällande rätt

En redogörelse för gällande rätt på detta område lämnas i bilaga 12.

Utredningens överväganden och förslag

När det först gäller arbetslöshetsförsäk- .ringen bör framhållas att ersättningsbelop- pen alltid i princip har betraktats som skat- tepliktig inkomst fastän de av andra skäl undantagits från beskattning. Detta princi- piella betraktelsesätt finner utredningen rik- "tigt, eftersom hela arbetslöshetsförsäkringen "bygger på att den utbetalade ersättningen träder i stället för en arbetsinkomst och ef- tersom denna arbetsinkomst skulle ha be- skattats om arbetslösheten ej hade inträffat.

Tidigare har man ofta som skäl för skat— tefrihet för utfallande försäkringsbelopp i 'olika sammanhang åberopat, att avdragsrätt inte föreligger för försäkringspremierna. Ut-

redningen vill vända på frågeställningen. Det primära måste vara om inkomsten skall be- skattas eller ej. Först sedan man avgjort denna fråga, bör man ta ställning till frå- gan om avdragsrätt för försäkringspremi-

erna.

Utredningen vill härefter övergå till att bedöma de sociala och praktiska skäl som kan tala mot en beskattning av den i prin- cip skattepliktiga inkomsten. Man har ibland inorn skattelagstiftningen avstått från be— skattning av det skälet att ett understöds storlek avsiktligt har satts så lågt att det ungefär motsvarar existensminimum och därför inte tål någon beskattning. Som ex- empel på sådana skattefria ersättningar kan nämnas socialhjälp och kommunalt kontant- understöd.

Genom utredningens förslag skapas möj- lighet att höja dagpenningbeloppen till 75 kronor. Vidare föreslås en höjning av mini— mibeloppet 18 kronor till 30 kronor. En be- skattning av dessa belopp skulle givetvis minska förmånernas realvärde. Detta var ett av de främsta skälen för att man år 1950 avstod från att införa skatteplikt.

Utredningen delar visserligen uppfattning— en att detta vore en otillfredsställande kon- sekvens av införandet av beskattning. Denna konsekvens kan man dock undkomma ge- nom att räkna om ersättningsbeloppen till högre belopp. En sådan omräkning ansågs år 1950 innebära ett alltför betungande mer- arbete. Detta skäl kan utredningen i dag inte åberopa när det gäller arbetslöshetsför- säkringen, eftersom det ingår i utrednings— uppdraget att överse beloppen i de olika dagpenningklasserna. En förutsättning för en sådan uppräkning av beloppen måste dock enligt utredningens mening vara att statsbidraget höjs i motsvarande män. Det kan nämligen inte anses rimligt att låta med— lemmarna betala högre avgifter därför att deras ersättningar skall beskattas.

Ett annat skäl som är av praktisk natur och tidigare har åberopats mot beskattning är den uppgiftsskyldighet som man måste införa för det utbetalande organet. Det är nämligen absolut nödvändigt från kontroll— synpunkt att den som utbetalar en skatte-

pliktig ersättning lämnar en kontrolluppgift till taxeringsmyndigheterna för kontroll av att det skattepliktiga beloppet upptagits i försäkringstagarens självdeklaration. En så- dan uppgiftsskyldighet skulle för åtskilliga av de utbetalande kassor som normalt har relativt hög procent arbetslösa innebära ett betydande administrativt merarbete, särskilt som uppgiftslämnandet skall ske i januari när arbetslösheten och utbetalningen av er- sättningar är som störst under året.

Utanför arbetslöshetsförsäkringens områ- de finns det även vissa faktorer som påver- kar bedömningen av skattefrågan. Utred- ningen vill erinra om att arbetslöshetsförsäk- ringen är endast en av flera socialförsäk- ringar som har det gemensamt att ersätt- ningen är skattefri. En av dessa socialför- säkringar, sjukförsäkringen, har såvitt av- ser sjukpenningen samma principiella syfte som dagpenningen inom arbetslöshetsförsäk- ringen, nämligen att träda i stället för en arbetsinkomst som skulle ha beskattats. Samma natur har i stor utsträckning även yrkesskadeförsäkringen. Man kan därför en- ligt utredningens mening inte föreslå infö- rande av skatteplikt för en typ av social- försäkring (i detta fall arbetslöshetsförsäk— ringen) utan att samtidigt föreslå samma ändring beträffande de andra likartade so- cialförsäkringarna. Förslag om en samlad lösning måste emellertid föregås av ingåen- de överväganden på de övriga socialförsäk- ringarnas område, vilket KSA-utredningen i och för sig inte har något att invända emot.

Behovet av en samlad översyn kommer att tillgodoses genom den utredning an- gående sjukpenningförmåner mm som so— cialministern tillsatt med stöd av Kungl Maj:ts bemyndigande 27.5.1970. Enligt di- rektiven för sjukpenningutredningen skall undersökas möjligheterna att göra sjukpen— ningen skattepliktig. Vidare skall sjukpen— ningutredningen pröva förutsättningarna för att beskatta arbetslöshetsförsäkringens dag- penning och sådant kontant stöd som kan utgå till arbetslös vid sidan av arbetslös- hetsförsäkringen. Vidare har inrikesminis- tern, med stöd av Kungl Maj:ts bemyndi- gande 11.9.1970, tillkallat en sakkunnig för

översyn av bidragsbestämmelserna rn m in- om arbetsmarknadsutbildningen. Enligt di- rektiven skall den sakkunnige i samråd med sjukpenningutredningen överväga de förde- lar och nackdelar som kan följa av att ut— bildningsbidragen höjs och beskattas.

Efter dessa överväganden vill utredningen förorda att skattefriheten tills vidare bibe- hålls för arbetslöshetsförsäkringens dagpen- ning.

I fråga om den av utredningen föreslagna nya stödformen, kontant arbetsmarknads— stöd, får utredningen framhålla samma syn- punkter som utredningen redovisat i fråga om arbetslöshetsförsäkringen.

När det gäller omställningsbidraget kan man av sociala skäl inte gärna nu införa skattefrihet, eftersom detta skulle kräva en nedräkning av ersättningsbeloppen, vilket för mottagarna måhända skulle framstå som en standardsänkning. Utredningen vill där- för föreslå att skatteplikten för omställ- ningsbidraget bibehålls i de fall bidraget kvarstår som en särskild stödform. Såsom framgår av punkt 4.3. skulle detta enligt ut— redningens förslag gälla endast personer som vid ikraftträdandet av de föreslagna nya reg- lerna för äldrestöd uppbär omställningsbi- drag eller tillerkänts sådant bidrag enligt övergångsbestämmelser.

3.5. Frågor rörande den nordiska arbetsmarknaden

3.5.1. Harmonisering av nordisk arbetslös— hetsförsäkring

Nordiska arbetsmarknadsutskottet beslöt år 1964 med anledning av en rekommen- dation från Nordiska rådet att genom en arbetsgrupp utreda förutsättningarna för harmonisering av de nordiska ländernas ar- betslöshetsförsäkringar. En rapport från ar- betsgruppen lämnades år 1966. I rapporten framhölls att arbetsgruppen behandlat de viktigaste områdena där en samordning av bestämmelserna i de nordiska länderna skul- le vara önskvärd och möjlig. Arbetsgruppen hade dock inte närmare analyserat de prak- tiska möjligheterna för en sådan samord-

ning och ej heller undersökt frågornas stor- lek eller de ekonomiska konsekvenserna för de enskilda länderna. Detta borde enligt rapporten bli en uppgift för en mer om— fattande kommitté i vilken bl a även arbets- löshetskassorna borde vara representerade. Förslaget om tillsättande av en sådan kom- mitté avslogs av arbetsmarknadsutskottet, som dock beslutade att arbetsgruppen skul- le bestå för att hålla kontakt med pågåen- de utredningsarbete i de nordiska länderna och för att följa upp förefintliga möjlighe- ter till harmonisering. Det socialpolitiska ut- skottet, som hade att följa regeringarnas be- handling av rekommendationen, konstatera- de i februari 1968 att harmoniseringsmöj- ligheterna torde uppmärksammas av arbets- gruppen, vars fortsatta uppgift var att hålla kontakt med pågående utredningsarbete i länderna och dessutom följa upp harmoni- seringsmöjligheterna på detta område. Med hänvisning bl a till detta ansåg utskottet yt- terligare åtgärder med anledning av rekom— mendationen vid den tidpunkten ej påkal- lade. Nordiska rådet slutbehandlade därefter rekommendationen vid sessionen år 1968.

Frågan om arbetslöshetsförsäkringens ut- formning har därefter varit under behand— ling i samtliga nordiska länder. Flera såväl principiellt som praktiskt betydelsefulla änd- ringar av försäkringen har skett i de olika länderna. Genomförande av utredningens förslag skulle innebära väsentliga föränd— ringar även av den svenska arbetslöshetsför— säkringen. Utredningen har under sitt arbe— te följt utvecklingen i samtliga nordiska län— der. I bilaga 2 lämnas redogörelser om ar- betslöshetsförsäkringama i Danmark, Fin- land och Norge.

Enligt utredningens mening bör de sam— ordningsfrågor vilka framdeles Visar sig va- ra av större praktisk eller principiell bety- delse tas upp till gemensam behandling i den ordning som är mest ändamålsenlig. Er- forderlig analys av förutsättningar för sam- ordning bör som framhålls i nämnda rap— port till Nordiska arbetsmarknadsutskottet — ske i nära kontakt med arbetslöshetskassor- na samt arbetstagarnas och arbetsgivarnas organisationer.

I skrivelse till inrikesdepartementet 20.5. 1969 hemställde arbetsmarknadsstyrelsen att departementet skulle verka för samarbete mellan de nordiska länderna för att lösa vissa gränsproblem inom arbetslöshetsför- säkringen. Kungl Maj:t har överlämnat framställningen till utredningen för att be— aktas vid fullgörande av utredningsuppdra- get.

Det framhålls i arbetsmarknadsstyrelsens framställning att det i inte obetydlig om- fattning förekommer att personer som re- gelmässigt arbetar i Sverige och tillhör svensk arbetslöshetskassa stadigvarande är bosatta i annat nordiskt land i närheten av dess gräns till Sverige. Sådana personer -— kallade » gränsgångare» —- stannar då de blir arbetslösa vanligen i hemlandet. Detta har medfört en del problem när det gäller att bestämma deras rätt till ersättning från den svenska arbetslöshetsförsäkringen.

I syfte att underlätta arbetsplacering av arbetslösa gränsgångare föreslår arbetsmark- nadsstyrelsen i sin framställning ett samar— bete över gränserna mellan närliggande ar- betsförmedlingar. Arbetsförmedling i gräns- ort bör instrueras att underrätta motsvaran- de förmedlingsorgan på andra sidan grän- sen om där bosatta arbetslösa som söker ar— bete och försäkringsersättning genom för- medlingen. Vidare föreslår arbetsmarknads- styrelsen vissa föreskrifter om intyg och uppgiftslämnande i anslutning härtill. Des- sa åtgärder bör enligt utredningens mening kunna medverka till effektivering av för- medlingsarbetet inom en gemensam gräns- arbetsmarknad. De synes i detta hänseende vara väl förenliga med utredningens förslag i det följande (kap 5) om allmänna förut- sättningar för ersättningsrätt vid arbetslös- het. Gränsgångaren skall vara anmäld hos offentlig arbetsförmedling i den ordning ar— betsmarknadsstyrelsen föreskriver.

Även övriga villkor för gränsgångarens ersättningsrätt bör enligt utredningens me- ning bedömas med hänsyn till hans arbete och arbetsutbud i en gemensam gränsar- betsmarknad. För ersättningsrätt i Sverige

fordras att han står till den svenska arbets— marknadens förfogande men han skall vara beredd att antaga erbjudet lämpligt arbete även i hemlandet. Skälig hänsyn bör därvid tas även till förhållandena på hemlandets arbetsmarknad då det gäller att bedöma ar- bete som erbjuds där. Om det erfordras sär- skilda föreskrifter om utredning av sådana fall, bör dessa kunna utfärdas av arbets- marknadsstyrelsen.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller slut- ligen i den förutnämnda skrivelsen att en del grupper av anställda, med bostadsort i ett nordiskt land och anställning i ett an- nat, på grund av olikheter i bestämmelser om rätt till arbetslöshetsförsäkring inte kan erhålla sådan försäkring. Utredningen anser att sådana fall lämpligen bör behandlas i samband med nordiska samordningsfrågor av de slag som avses i punkt 3.5.1. Det kan därvid, enligt utredningens mening, vara skäl att även behandla nu gällande överens- kommelse om problem som uppstår genom att arbetslöshetsförsäkrad trots upparbetad ersättningsrätt i annat nordiskt land inte har rätt till ersättning i hemlandet den tid han under arbetslöshet uppehåller sig där.

4 F öreningsrättsliga bestämmelser om arbetslöshets-

kassorna

4.1 Allmänt om de erkända arbetslöshets- kassorna

4.1.1. Inledning

År 1935 startades den statsunderstödda ar- betslöshetsförsäkringen. Försäkringen byg- ger på arbetslöshetskassor som har tillkom- mit på initiativ av de fackliga organisa- tionerna. I dessas stadgar finns ofta före- skrivet skyldighet för medlemmarna att till— höra den för yrkesområdet bildade kassan. Kassorna skall vara registrerade som un- derstödsföreningar enligt 1938 års lag om understödsföreningar (UFL). Kassorna är självständiga juridiska personer och är öpp— na för alla arbetstagare inom kassans verk- samhetsområde. En arbetslöshetskassa skall ha antagits till erkänd arbetslöshetskassa av arbetsmarknadsstyrelsen för att bli berätti- gad till statsbidrag för sin verksamhet. För att kunna antagas måste för kassa finnas stadgar som står i överensstämmelse med arbetslöshetskasseförordningen (kassaförord- ningen). Kassas stadgar kan dock innehålla strängare bestämmelser än förordningen. I regel har stadgarna utformats efter normal- stadgar som har fastställts av arbetsmark- nadsstyrelsen. På föreningsmöte utser med— lemmarna en styrelse som svarar för kas- sans administration. En ledamot i styrelsen utses av arbetsmarknadsstyrelsen. Den cen- trala handläggningen av kassaärenden sker på huvudkontor som leds av kassaförestån-

dare. Det lokala arbetet, såsom avgiftsupp— börd och utbetalning av arbetslöshetsersätt- ning, sköts av lokala redogörare. Dessa är i regel också fackföreningskassörer.

Samtliga erkända arbetslöshetskassor är rikskassor. Deras verksamhetsområde om- fattar hela landet. Något formellt hinder föreligger emellertid inte att bilda lokala kassor. Kassorna är däremot i allmänhet avgränsade till vissa yrkesområden. Arbets— löshetskassorna har bildat en sammanslut- ning, Arbetslöshetskassornas samorganisa- tion, som skall företräda kassorna när de har anledning att uppträda gemensamt.

Arbetsmarknadsstyrelsen är tillsynsmyn- dighet över arbetslöshetskassorna. Styrelsens beslut i ärenden om arbetslöshetsförsäkring- en fattas i stor utsträckning av arbetslöshets- försäkringsdelegationen, som består av ar- betsmarknadsstyrelsens generaldirektör och överdirektör samt tre representanter för kas- sorna.

Arbetslöshetsförsäkringen är i princip av- sedd för arbetstagare. I några fall står ar- betslöshetskassa öppen även för företagare. Arbetslöshetskassoma har, som tidigare nämnts, tillkommit på initiativ av facklig organisation inom visst yrkesområde. Det— ta utgör respektive kassas verksamhetsom— råde. En kassa är emellertid öppen för an— ställda oavsett yrkestillhörighet. Utlänning som arbetar på den svenska arbetsmarkna- den har i huvudsak samma rätt som svensk medborgare att bli medlem i kassa.

Vissa fackliga organisationer som bildat arbetslöshetskassa har under årens lopp upp- gått i annan facklig enhet. Därvid har ve- derbörande arbetslöshetskassa trätt i likvi- dation. Medlemmar och tillgångar har över- förts till den nya organisationens kassa.

4.1.2. Arbetslöshetskassornas ekonomi

Arbetslöshetskassornas utgifter omfattar kostnaderna för försäkringsersättning (dag- penning jämte visst barntillägg), fondering och förvaltning.

Förvaltningskostnaderna varierar starkt mellan kassorna beroende bla på med— lemsantal och verksamhetens omfattning. I många kassor har kostnaderna kunnat ned- bringas genom gemensam administration med vederbörande fackliga organisation, t ex gemensam personal, lokaler o dyl.

Arbetslöshetskassornas inkomster utgörs av medlemsavgifter, statsbidrag och räntor på fonderade medel. Medlemmarna i kassa är i regel indelade i klasser, beroende på medlemmarnas arbetslöshetsrisk och in— komstförhållande. Medlemsavgifterna fast- ställs av arbetsmarknadsstyrelsen. De va- rierar starkt mellan såväl kassor som klas- ser beroende på arbetslöshetsrisken och för- säkringsersättningens storlek. Någon utjäm- ning kassoma emellan beträffande avgif- terna förekommer inte. Däremot är statsbi- draget konstruerat så att en avgiftsutjäm- nande effekt uppnås. Under försäkringsåret 1968/69 varierade månadsavgifterna mel- lan 0:60 kronor (järnvägsmännens kassa) och 15 kronor (lantarbetarnas kassa och Sveriges arbetares kassa).

Bestämmelser om statsbidrag finns intag- na i förordningen 14.12.1956 (SFS 630) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskas- sor (nytryck SFS 1968: 141).

Statsbidraget till dagpenningersättningen i arbetslöshetsförsäkringen omfattar en pro- portionell del, grundstatsbidraget, och en till antalet ersättningsdagar per årsmedlem knuten progressiv del, dagpenningbidraget. Statsbidraget till kassorna utbetalas årsvis i efterskott. När särskilda skäl föreligger, kan

dock under verksamhetsåret förskott på statsbidraget utbetalas.

I kassaförordningen finns bestämmelser intagna om hur fondmedlen får placeras. Här bör emellertid observeras att en stor del av kassornas fondmedel alltid måste an- vändas i den löpande rörelsen. Den genom- snittliga förräntningen (avkastning i förhål- lande till fondernas storlek vid räkenskaps- årets början) var

1945 1950 1955 1; 1960 1965 1969 298 % 297 % 298 % is. 396 % 498 % 571 %

4.1.3. Arbetslöshetskassornas fonder

I kassaförordningen finns bestämmelser om kassornas fonder. Avgifterna i kassan skall vara så avvägda att de tillsammans med öv- riga inkomster uppfyller kravet på föreskri- ven fondbildning. Med hänsyn till riskut- jämningen är fondkravet större i en arbets- löshetskassa med litet medlemsantal än i kassa med högre medlemsantal. Fondens storlek bestäms dessutom av förvaltnings- kostnader, genomsnittligt ersättningsbelopp per ersättningsdag och medlem senaste året samt genomsnittligt antal ersättningsdagar per medlem under de senaste tio åren.

Bestämmelser för fondmedlens placering finns intagna i förordningen. De följer i stort det reglemente som enligt lagen om allmän försäkring gäller för de allmänna försäkringskassorna i vad avser sjukförsäk— ringens fonder. För arbetslöshetskassornas del gäller dock att högst en femtedel av fon— den — efter arbetsmarknadsstyrelsens med- givande får placeras i skuldförbindelser med säkerhet i fastighetsinteckningar.

Fördelningen av kassornas tillgångar vid försäkringsårens utgång åren 1959 och 1969 återges överst på nästa sida.

4.2 Arbetslöshetskassorna och understöds- föreningslagen

4.2.1. Inledning

När man införde den frivilliga, statsunder- stödda arbetslöshetsförsäkringen genomför- des vissa ändringar i den då gällande under—

Kassa, bank, postgiro Obligationer Lån (kommun- rn ii) Fastighet (inteckning i) Övriga tillgångar (utestående avgifter, statsbidrag rn rn)

stödsföreningslagen (UFL). I 1 & fastslogs nämligen att med understödsförening även skulle förstås sådan förening för inbördes bistånd, som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse »bereda un- derstöd vid arbetslöshet». Tidigare omfatta— de lagen endast föreningar som meddelade pension, begravningshjälp, sjukhjälp eller moderskapshjälp.

Genom denna ändring knöts arbetslös— kassorna i föreningsrättsligt hänseende till UFL. I 1 & KF 15.6.1934 (SFS 264) om erkända arbetslöshetskassor angavs att till erkänd arbetslöshetskassa kunde antagas re— gistrerad understödsförening. Motsvarande lagtekniska konstruktion hade då redan kommit till användning i KF 26.6.1931 (nr 200) om erkända sjukkassor. Vissa be- stämmelser i UFL skulle emellertid inte gäl- la för erkända arbetslöshetskassor. 1934 års förordning innehöll i stället tämligen detal- jerade regler om särskilda krav med av- seende på stadgarnas bestämmelser om med- lemskap, understöd, avgifter, fondbildning- ar m m. Även i fråga om styrelse, revisorer och föreningssammanträde samt om tillsyns- verksamheten innehöll förordningen särskil- da regler för de erkända arbetslöshetskas— sorna.

Varken tillkomsten av 1938 års UFL eller nu gällande kassaförordning har medfört någon ändring av det grundläggande lag— tekniska sambandet mellan bestämmelserna för understödsföreningar och för arbetslös- hetskassor. I formellt hänseende gäller alltså UFL:s bestämmelser för arbetslöshetskas- sorna, i den mån kassorna inte uttryckligen undantagits från bestämmelsemas tillämp- lighet. Med hänsyn till de i kassaförordning- en intagna bestämmelserna om minimigräns

för medlemsantalet (3 €), försäkringsår (7 ä), medlemskap (9—14 så), avgifter och uttax- ering (16—17 åå), ersättningens former (18— 19 55), villkor för rätt till ersättning (20— 28 åå), ersättningens storlek (29—30 55), er- sättningstiden (315), inskränkning i rätten till ersättning (32—39 åå), ansökan om ersätt- ning (40 å) fondbildning (41—42 55), sty- relse mm (43—44 55) och om tillsyn samt återkallande av antagande (45—50 55) torde emellertid UFL:s betydelse för arbetslös- hetskassorna i praktiken endast vara knuten till en rad föreningsrättsliga bestämmelser av mera allmän natur. Hit hör regler om sty- relse, firmateckning, revision, föreningssam- manträde, stadgeändring samt likvidation och upplösning.

Som framgår av det anförda gäller enligt UFL att varje förening som har till uppgift att bereda understöd vid arbetslöshet måste vara registrerad som understödsförening. Ett viktigt undantag finns dock i 905 UFL. I denna paragraf anges, att >>fackförening, fackförbund eller annan liknande förening för vårdande av yrkesangelägenheter» inte är underkastad reglerna i UFL av den an- ledningen att föreningen meddelar under— stöd vid arbetslöshet.

Med ett enda undantag är numera alla understödsföreningar som bereder understöd vid arbetslöshet antagna som erkända ar- betslöshetskassor. Den enda förening som inte är erkänd har enligt uppgift från till- synsmyndigheten numera i huvudsak upp- hört att driva någon verksamhet. Formellt har man emellertid alltjämt anledning att räkna med tre olika slag av föreningar som bereder understöd vid arbetslöshet, nämligen (1) erkända arbetslöshetskassor, (2) under— stödsföreningar som inte har ställningen av

erkänd arbetslöshetskassa samt (3) fackliga organisationer som inte är underkastade be— stämmelserna i UFL.

Det finns ett flertal grundläggande och betydelsefulla skillnader mellan de erkända arbetslöshetskassorna och övriga under— stödsföreningar. Verksamhetens ändamål, organisation och finansiering utgör tydliga exempel på sådana olikheter. Medan pen- sionskassor och begravningskassor i princip baserar hela sin verksamhet på medlemsav- gifter utgår betydande statsbidrag till de er- kända arbetslöshetskassorna. För räken- skapsåret 1968/ 69 utgjorde statsbidraget i genomsnitt för samtliga kassor till medlem- marnas försäkringsersättning 66,6 procent av utbetalt belopp. Statsbidraget till förvalt- ningen var 37 procent av förvaltningskost- naderna. Arbetsmarknadsstyrelsen har ett sanktionsmedel mot de erkända arbetslös— hetskassorna som försäkringsinspektionen saknar. Den kan förklara att kassan inte skall ha något statsbidrag. Slutligen före— ligger även den principiella skillnaden, att de under försäkringsinspektionens tillsyn lydande föreningarna skall bidraga till kost- naderna för tillsynsverksamheten (67 & gäl— lande UFL), medan arbetsmarknadsstyrel- sens motsvarande utgifter betalas av stats- medel.

4.2.2 1960 års arbetslöshetsförsäkrings- utredning

Arbetslöshetsförsäkringsutredningen kon- staterade i sitt betänkande (SOU 1963: 40 s 218) bla att en stor del av UFL:s be- stämmelser inte är tillämpliga för arbetslös- hetskassorna och att UFL för dessa kassors del är så oöverskådlig att det redan av det- ta skäl kunde vara motiverat att utbryta ar- betslöshetskassorna från lagens giltighets- område. Utredningen anför som ytterligare stöd för en sådan åtgärd att arbetslöshets- kassorna genom sin uppbyggnad och genom verksamhetens art utgör en klart avgränsad grupp föreningar som är olika andra un- derstödsföreningar och skiljer sig från des- sa i många väsentliga avseenden. Utred- ningen framhåller i detta sarnmanhang att

arbetslöshetskassorna lyder under en sär- skild tillsynsmyndighet, arbetsmarknadssty- relsen, och att tillsynen över arbetslöshets- kassorna är av helt annan omfattning och beskaffenhet än beträffande övriga under- stödsföreningar.

Utredningen anförde i denna del slutli- gen (s 220):

Ett utbrytande av arbetslöshetskassorna från understödsföreningslagen synes dock inte ute- sluta, att vissa i understödsföreningslagen in- gående bestämmelser av allmän föreningsrätts- lig natur alltjämt bör gälla för arbetslöshets- kassorna. Såsom exempel på sådana bestämmel- ser må nämnas de omfattande reglerna om för- enings likvidation och upplösning. I den mån understödsföreningslagens regelsystem i någon del alltjämt skall vara tillämpligt för arbetslös- hetskassorna bör detta enligt vår mening tydligt anges i varje enskilt fall genom en hänvisning från arbetslöshetskasseförordningen till de ifrå- gavarande bestämmelserna i understödsför: eningslagen.

För utredningen är bekant, att understöds- föreningslagen inom kort avses skola göras till föremål för en översyn. Med hänsyn härtill talar starka skäl mot att för närvarande vidta någon omdisposition av den för arbetslöshets- kassorna gällande föreningsrättsliga lagstift- ningen. Denna fråga bör i stället upptas till förnyad prövning vid den kommande översy- nen av understödsföreningslagen.

Under hänvisning till vad sist anförts har vi ej ansett lämpligt att föreslå en särreglering för arbetslöshetskassorna, ehuru vi finner en sådan åtgärd motiverad. Med hänsyn till det- ta ställningstagande har vi ej heller funnit an- ledning att närmare ingå på någon prövning i övrigt av understödsföreningslagens för ar- betslöshetskassorna tillämpliga stadganden av föreningsrättslig natur. En sådan undersökning torde lämpligen böra genomföras i anslutning till översynen av understödsföreningslagen. Bland de frågor som därvid bör beaktas mär- kes särskilt reglerna för ändring av under- stödsförenings stadgar, vilka regler synes allt- för restriktiva för arbetslöshetskassornas del.

4.2.3. Utredningen för översyn av UFL

Försäkringsinspektionen angav i en prome— moria 1.7.1964 att en översyn av UFL bör omfatta frågan om en separat lagstiftning för erkända arbetslöshetskassor. Inspektio— nen konstaterade i detta sammanhang att dessa kassor numera har en sådan särställ-

ning att UFL inte längre bör gälla för dem. Enligt inspektionens mening skulle det kun- na uppstå onödiga komplikationer om man vid omarbetningen av UFL även måste be- akta arbetslöshetskassomas speciella förhål- landen.

Den sakkunnige som tillkallats för att se över UFL har i avgivet betänkande (SOU 1970: 23) anfört, att en förestående refor- mering av UFL enligt hans mening bla i princip bör grundas på den utveckling som ägt rum i fråga om den försäkringsverksam- het som regleras av lagen om försäkrings— rörelse (FL). Detta innebär framför allt en anpassning av UFL:s bestämmelser till de normer och värderingar som brukar sam- manfattas under beteckningarna skälighets— principen och behovsprincipen liksom över huvud taget en kraftigare betoning av med'- lemsintresset. I associationsrättsligt avseen- de bör en översyn av UFL enligt den sak- kunnige medföra en närmare anknytning till vissa bestämmelser i bla FL och lagen om ekonomiska föreningar (1951: 308).

Det råder enligt den sakkunnige inte nå- gon tvekan om att en ändring av UFL ef- ter dessa allmänna riktlinjer i många fall kommer att avse förhållanden och ge upp— hov till föreskrifter och regler som inte alls har någon betydelse för de erkända ar- betslöshetskassornas verksamhet eller orga- nisation. Hit hör bla vissa bestämmelser om främmande verksamhet, ändring av för- säkringsverksamheten, rätt till fribrev och återköp, användning av överskottsmedel och fria fonder, fondbildning, styrelse och års- redovisning, revision, registrering och till- syn. I den mån det inte direkt framgår av bestämmelsens innehåll eller avfattning att den inte kan avse de erkända arbetslöshets- kassorna, föreligger här en uppenbar risk för ej avsedda komplikationer eller miss- förstånd. En mera genomgripande översyn av UFL kan sålunda resultera i bestäm- melser som direkt konkurrerar med redan förefintliga särregler i förordningen om er- kända arbetslöshetskassor (AKF). Den av 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning betonade svårigheten att i praktiken få en samlad överblick av gällande lagstiftnings

exakta innehåll i fråga om arbetslöshetskas- sorna kommer dessutom under alla förhål— landen att bli ännu mera kännbar än ti— digare. Från lagteknisk synpunkt är det gi- vetvis även mindre tilltalande att genom återkommande undantag i olika paragra— fer eller genom särskild disposition av vis- sa enstaka bestämmelser eller grupper därav söka eliminera de svårigheter som kan upp- stå om UFL och AKF även i fortsättning- en skall tillämpas jämsides.

Den sakkunnige erinrar om de' olikheter som föreligger mellan de erkända arbetslös— hetskassorna och gruppen övriga understöds— föreningar. Dessa skillnader !har under den nuvarande UFL: s giltighetstid blivit allt me— ra påtagliga. Den förestående reformen av UFL kommer endast att ytterligare under— Stryka dessa grundläggande olikheter. Frå— gan om arbetslöshetsförsäkringens framtida utformning har under senare tid fått för- nyad aktualitet. .

Oavsett hur en framtida reform på det— ta område kommer att gestaltas och även om den således endast får formen av en ut— byggnad eller ändring av nuvarande riktlin- jer för organisationen av de statsunderstöd— da arbetslöshetskassornas verksamhet lär be- hovet av en fortsatt lagteknisk samordning med UFL i varje fall inte komma att öka. Det förefaller då mycket mera'sannolikt att det kommer att framstå som uppenbart och nödvändigt att de organ som handhar denna speciella form av försäkring även i associa- tionsrättsligt hänseende blir helt skilda från understödsföreningarna.

Vid utarbetandet av förslaget till ny UFL har den sakkunnige därför ansett sig kun— na utgå ifrån att denna lag inte bör göras direkt tillämplig på de erkända arbetslös- hetskassorna.

4.2.4. KSA-utredningens överväganden

Utredningen ansluter sig till den principiel- la uppfattning som intogs av 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning' och som innebär att de erkända arbetslöshetskassor- na ej längre bör falla in under:-giltighets— området för UFL. De väsentligaste mo-

tiven härför är följande. De erkända ar- betslöshetskassorna utgör en enhetlig och från övriga understödsföreningar klart av- gränsad grupp av föreningar. Det för kas- sornas verksamhet synnerligen betydelseful- la statsbidragssystemet saknar motsvarighet beträffande övriga understödsföreningar. Tillsynen över kassorna är anförtrodd en särskild tillsynsmyndighet och har en om- fattning och inriktning av helt annat slag än för övriga föreningar. Den verkställda översynen av UFL har visat att det för des- sa senare föreningar i betydande utsträck- ning krävs regler och föreskrifter som helt saknar betydelse för arbetslöshetskassornas verksamhet och organisation. Ett fasthållan- de vid det nuvarande rättsliga sambandet mellan understödsföreningama och arbets- löshetsförsäkringen skulle ge upphov till en ytterligare komplicering av regelsystemet. Uppenbarligen föreligger ett lämpligt till- fälle att upplösa detta samband, när så- väl UFL som arbetslöshetskasseförordning- en är föremål för en grundläggande över- syn.

Utredningen föreslår på nu anförda skäl att arbetslöshetskassorna ej längre skall om- fattas av bestämmelserna i UFL. Detta ståndpunktstagande bör enligt utredningens mening vidare leda till att arbetslöshetskas- sorna görs till juridiska personer av sär. skilt slag. Den nödvändiga registreringen av kassorna bör ske i ett särskilt register som förs av arbetsmarknadsstyrelsen. Re- gistret bör läggas upp och föras efter sam- ma principer som gäller för understödsför- eningarna.

För närvarande kan förening bedriva verksamhet för beredande av ersättning åt sina medlemmar vid arbetslöshet utan att föreningen antagits som erkänd arbetslös- hetskassa och utan erhållande av statsbi- drag. Föreningen skall i sådant fall vara re- gistrerad som understödsförening och stå under tillsyn "av försäkringsinspektionen. Endast en sådan kassa finns fn. Det för- slag som framlagts av den sakkunnige för översyn av UFL innebär att inte heller en kassa av detta slag skall betraktas som un- derstödsförening i fortsättningen. Med stöd

av en särskild övergångsbestämmelse skall dock den hittills gällande understödsför- eningslagens bestämmelser gälla för kassa som existerar vid tidpunkten för lagens upp- hävande.

Enligt KSA-utredningens mening har er- farenheten givit vid handen att det i prak— tiken inte finns något utrymme för sär- skilda föreningar som driver verksamhet för utgivande av ersättning vid arbetslöshet utanför arbetslöshetskasseförordningens ram. Samtliga de kassor som har nybildats under senare år har valt att söka bli antagna som erkänd arbetslöshetskassa. Mot bakgrund härav föreslår utredningen att det i fort- sättningen inte skall få bildas särskilda för- eningar för beredande av ersättning vid ar- betslöshet vid sidan av de kassor som re- gistreras hos arbetsmarknadsstyrelsen och som har till ändamål att utge ersättning en- ligt lagstiftningen om ersättning vid arbets— löshet. Utredningen ansluter sig till den sakkunniges förslag att kassa som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande är re— gistrerad som understödsförening skall få fortsätta sin verksamhet tills vidare. Den av den sakkunnige föreslagna övergångsbestäm— melsen synes lämplig för detta syfte.

Som en följd av vad som förut anförts föreslår utredningen att de bestämmelser av föreningsrättslig natur som fordras angåen- de arbetslöshetskassorna samlas i en sär- skild del av den föreslagna lagen om ar- betslöshetsförsäkring. Denna lagdel bör i princip innehålla en fristående, fullständig reglering för kassorna. I syfte att nedbringa författningsmaterialets omfång har utred- ningen dock funnit motiverat att när det gäller vissa bestämmelser av allmänt för- eningsrättslig natur i sitt lagförslag hänvi- sa till UFL. I dessa frågor saknas anled- ning att ha skilda bestämmelser för arbets- löshetskassorna och understödsföreningarna. Av praktiska skäl har hänvisningarna gjorts till det föreliggande förslaget till ny UFL. Hänvisningarna är så utformade att det en- tydigt skall framgå vilka regler i under- stödsföreningslagen som är tillämpliga på kassorna.

Liksom fn bör facklig organisation inte

vara underkastad vare sig bestämmelserna i UFL eller reglerna för arbetslöshetskas- sor endast av den anledningen att organi- sationen som ett led i den fackliga verk- samheten bereder understöd vid arbetslös- het.

4.3. Medlemskap 4.3.1 Nuvarande förhållanden

Erkänd arbetslöshetskassa i det följan- de kallad arbetslöshetskassa — är öppen för alla löntagare inom kassans verksamhets- område. Samtliga kassor är organiserade som rikskassor och är i allmänhet avsedda för anställda inom vissa avgränsade yrkes- områden. Undantagsvis kan även företagare tillhöra arbetslöshetsförsäkringen.

Kassaförordningen tar upp vissa omstän- digheter som obligatoriskt skall utgöra hin- der mot medlemskap. Dessutom kan kassa i vissa angivna fall vägra medlemskap eller utesluta medlem ur kassan.

Ingen får samtidigt vara medlem i mer än en arbetslöshetskassa. Detta regleras i förordningen genom bestämmelse om att som villkor för inträde i kassa gäller att man inte är medlem i annan kassa. Dess- utom är den som inte har uppnått viss i stadgarna angiven ålder utesluten från rätt att bli medlem. Denna föreskrift hänger samman med att understöd från kassa en- dast kan utgå till den som fyllt 16 år.

Bland de obligatoriska villkoren för rätt till medlemskap tas även upp kravet på att vederbörande skall vara löntagare. Den som icke mot avlöning används till arbe— te för annans räkning har nämligen inte rätt att vinna inträde i kassa. En löntagare har emellertid rätt att i viss utsträckning arbeta som självständig företagare. Det framgår motsättningsvis av föreskriften att den som under de senaste tolv månaderna under längre tid än fem månader har va- rit enbart företagare inte får kvarstå som medlem i kassa. Arbete som företagare i mindre omfattning utesluter inte från möj- lighet att vara medlem. Kungl Maj:t och tillsynsmyndigheten har viss dispensrätt.

Den som används till arbete uteslutande för sin makes räkning får inte bli medlem i erkänd arbetslöshetskassa. Även i detta fall finns ett tidsmått angivet så till vida att den som uteslutande utfört sådant arbete under mer än fem månader under senast förflutna tolv månaderna inte får kvarstå i kassan. Har arbete för make utförts un- der kortare tid har vederbörande rätt att vinna inträde eller kvarstå som medlem. Tillsynsmyndigheten får beträffande viss kassa medge undantag från dessa regler.

Kassa har rätt att i stadgarna införa bestämmelser enligt vilka inträde kan väg- ras eller medlem kan uteslutas. Om kassans verksamhetsområde är begränsat, har kas- san under vissa i kassaförordningen angivna förutsättningar rätt att vägra medlemskap eller utesluta medlem som ej tillhör verk- samhetsområdet. I fråga om samtliga exi- sterande kassor gäller att kassans styrelse äger rätt att vägra inträde för person som ej tillhör och ej heller under minst tre av de senast förflutna tolv månaderna har till- hört verksamhetsområdet. Medlem som in- te uppfyller dessa villkor kan av kassan uteslutas.

Den som under de senaste tolv måna— derna under längre tid än fem månader har använts till arbete uteslutande av för- älder eller adoptant, barn eller adoptivbarn får, om föreskrifter härom tas in i stadgar- na, vägras inträde i kassa eller uteslutas ur kassan.

I stadgarna kan också tas in bestämmel- ser om att kassan skall vägra person inträ- de eller utesluta medlem för vilken synner- lig risk för arbetslöshet är för handen på grund av varaktig nedsättning av arbetsför- mågan, lättja, dryckenskap eller annan så- dan anledning. Vidare kan person som svik- ligen lämnat oriktig uppgift eller förtigit något som är av betydelse för hans rätt till medlemskap eller ersättning vägras inträ- de eller uteslutas. I dessa fall skall besluten anmälas till tillsynsmyndigheten. Den som inte ställer sig kassans stadgar till efterrät- telse kan uteslutas. Från rätt att vinna in- träde i kassa eller att där kvarstå som med-

lem kan kassan utesluta den vars ålder överstiger viss gräns.

Utlänning äger samma rätt till inträde i kassa som svensk medborgare. Tillsynsmyn- digheten får emellertid föreskriva begräns- ningar i denna rätt. Någon sådan begräns- ning har inte utfärdats.

Om Kungl Maj:t träffar överenskom- melse med främmande stat får kassa med stöd av sådan överenskommelse tillämpa andra villkor för utlännings rätt att vinna inträde eller kvarstå som medlem än som stadgas i kassaförordningen. Några särskil- da villkor har inte införts i kassastadgarna med stöd härav.

Om det inträffar omständighet som kan föranleda att medlem utesluts skall styrel— sen underrätta honom härom. Han skall härvid få skälig tid att avge förklaring.

' Kassa får inte utesluta någon under tid, då han på grund av redan inträffad arbets- löshet är berättigad till dagpenning. Vid svikligt förfarande kan medlem dock ute— slutas Omedelbart.

Kassa får enligt kassaförordningen inte begränsa rätten för medlem att utträda ur kassan. Som villkor för medlemskap i fackorganisation kan organisationen före— skriva skyldighet att tillhöra viss kassa. Fler- talet organisationer som har bildat kassa har begagnat sig av detta. I dessa fall medför utträde ur kassa i allmänhet också utträde ur organisationen.

Den som inte senast vid utgången av åt- tonde veckan efter den tid på vilken av- gift till kassan belöper har erlagt förfallen avgift eller anmält förhållande som medger betalningsbefrielse skall anses ha utträtt ur kassan. Beslut härom behöver således inte fattas av styrelsen i varje särskilt fall. I kassor med månadsavgifter har tiden in- om vilken avgift skall vara erlagd satts till två månader. Den som har underlåtit att anmäla förhållande som kan grunda betal- ningsbefrielse eller på grund av särskilda skäl icke erlagt avgift kan emellertid efter beslut av kassans styrelse anses inte ha ut- trätt ur kassan. När särskilda skäl åberopas skall tillsynsmyndigheten godkänna styrel-

sens beslut. Tillsynsmyndigheten får också beträffande viss kassa medge att respittiden bestäms till tjugosjätte veckan respektive sjätte månaden. Denna bestämmelse har till- kommit särskilt med tanke på sjöfolket.

4.3.2. Utredningens överväganden och för- slag

Kassornas verksamhetsområden I kassaförordningen har man försökt hålla de olika kassornas verksamhetsområden skilda åt bl a genom att föreskriva att an- tagande till erkänd kassa får vägras om kassans tillämnade verksamhetsområde helt eller till huvudsaklig del sammanfaller med verksamhetsområde för redan erkänd kassa. Utredningen anser inte att avsikten att öpp— na försäkringen för så många förvärvsarbe- tande som möjligt nämnvärt motverkas av en sådan begränsning. Däremot torde den ha stor betydelse för att ge försäkringen en rationell utformning. Utredningen anser det därför nödvändigt att bibehålla en liknan- de bestämmelse. Trots den sålunda föror- dade bestämmelsen kan man emellertid in- te undvika att många förvärvsarbetande har möjligheter att välja mellan flera kassor. Dubbelförsäkring hindras emellertid genom bestämmelse om att ingen samtidigt ”kan tillhöra mer än en kassa. Utredningen an- ser att man även i fortsättningen bör ha en sådan föreskrift. I kassor där det på grund av organisationsförhållanden och kollektiv- anslutning kan föreligga risk för att'medlem formellt är ansluten även till annan kassa måste särskilt bevakas att medlemmen inte utnyttjar detta förhållande.

Enligt de nuvarande bestämmelserna i kassaförordningen kan en kassas verksam- hetsområde begränsas till personer arbetan- de inom visst yrkesområde eller viss verk- samhetsgren, till personer bosatta inom ett visst område eller till personer anställda vid visst företag. Det har visat sig att möjlighe- ten att avgränsa en kassas verksamhetsom- råde till visst geografiskt område eller till personer sysselsatta vid visst företag saknar praktisk betydelse. När nya kassor i fram- tiden bildas är det med hänsyn till bla den

konkurrenssituation som kan uppkomma i förhållande till andra kassor olämpligt att ha sådan begränsning. Även nybildade kas- sor torde i regel huvudsakligen få karaktär av rikskassor. Däremot är det enligt ut- redningen önskvärt att kassa liksom hittills har möjlighet att begränsa sin verksamhet till viss verksamhetsgren. Det har visat sig att initiativ till bildande av kassor tas av organisationer som företräder medlemmar- nas intressen på arbetsmarknaden. Det är naturligt om det i dessa fall framförs öns- kemål om att begränsa kassans verksamhets- område på ett mot organisationens utform- ning svarande sätt. Utredningen vill i det— ta sammanhang påpeka att detta inte får medföra något organisationstvång. Kassor- na bör givetvis stå öppna för alla inom verk- samhetsområdet.

Det är kassorna själva som uppehåller den begränsning i verksamhetsområdet som fö- rekommer. Kassa har fn ingen skyldighet att vägra inträde åt löntagare som tillhör annat verksamhetsområde eller att utesluta medlem som övergått till annat område. Kassorna har emellertid enligt kassaförord- ningen viss rätt att begränsa medlemmarna till sådana som arbetar inom verksamhets- området. Kassorna har begagnat sig av den- na rätt. Det kan enligt utredningen inte går— na komma i fråga att ändra på dessa för- hållanden och införa skyldighet för kassor— na att begränsa medlemsstocken till en- dast dem som arbetar inom verksamhets— området.

Utredningens förslag innebär att arbets- löshetsförsäkringen skall stå öppen även för företagare. Kassa bör i sina stadgar kunna begränsa verksamhetsområdet till att avse förvärvsarbetande antingen som företagare eller som löntagare. Dessutom bör det vara möjligt att i särskilda fall bilda kassor öppna för både företagare och löntagare.

Till följd av försäkringens nuvarande be- gränsning till att avse endast löntagare har kassorna fn skyldighet att vägra inträde åt person i företagarställning och att ute- sluta medlem som blir företagare. Samma skyldighet föreligger i fråga om den som

arbetar åt make. Då dessa kategorier för— värvsarbetare enligt utredningens förslag kommer att kunna omfattas av försäkringen, överensstämmer det inte med försäkringens konstruktion att behålla denna skyldighet. På samma sätt som i fråga om dem som i andra hänseenden inte tillhör kassas verk- samhetsområde bör dock, enligt utredning- ens mening, kassa för anställda ha rätt men ej skyldighet att vägra medlemskap beträf— fande företagare. Däremot bör i en sådan kassa det förhållandet att vederbörande ar- betar åt make inte vara någon särskild grund att vägra medlemskap under förutsättning att det föreligger ett klart anställningsför- hållande.

Om någon tillsammans med make med- arbetar i rörelse utan att vara anställd, skall vederbörande kunna inträda som medlem i kassa för företagare inom verksamhetsom- rådet.

De regler som i det föregående föreslås gälla i fråga om begränsning av arbetslös- hetskassas verksamhetsområde blir givetvis tillämpliga även på en företagare, när den- ne övergår till annan verksamhet. Detta gäl— ler oavsett om han i den nya verksamheten fortsätter i företagarställning eller övergår till att vara löntagare.

Kassornas möjligheter att begränsa sitt verksamhetsområde med hänsyn till försäk— ringstagarens ställning som företagare re- spektive löntagare torde få till följd att kas- sa för enbart löntagare vägrar inträde och utesluter den som är företagare, medan kassa för enbart företagare vägrar inträde och utesluter löntagare enligt de bestämmel- ser som tas in i lagen. Det måste nämligen vara ett intresse för kassa för löntagare re— spektive företagare att dess medlemmar in- te i för stor utsträckning sysselsätts som fö- retagare respektive löntagare.

De regler som fn bestämmer när en kassa skall ha rätt att vägra inträde respekti— ve utesluta medlem är inte enhetliga. Gäller det en företagare, skall han stå utanför kas- sa om han under de senaste tolv månaderna under längre tid än fem månader haft den- na ställning, såvida han inte samtidigt utfört arbete mot lön. Beträffande en löntagare,

som inte arbetar inom kassans verksam- hetsområde, inträder rätten att vägra inträ- de respektive utesluta då han ej uppfyller och ej heller under tre av de senaste tolv må- naderna har uppfyllt villkoret att tillhöra verksamhetsområdet. Detta innebär att han, om han har anställning utanför verksamhets- området, riskerar att vägras inträde eller att uteslutas efter nio månaders sådan anställ- ning.

Det är naturligt att en rent tillfällig sys- selsättning utanför en kassas verksamhets- område inte skall få några följder i här an- givet avseende. En sådan regel skulle näm- ligen kunna motverka arbetslösas villighet att ta lediga arbetsanställningar. Det måste emellertid vara ett intresse för kassa att dess medlemmar inte i för stor utsträckning sysselsätts utanför kassans område. Skulle medlemmarna ha en sådan rätt skulle re- dogörarna få problem att lösa som ligger helt utanför kassans verksamhet. En kassa för löntagare skulle exempelvis kunna kom- ma att bedöma ersättningsfrågor för före- tagare.

Den niomånaderstid som man valt för verksamhet utanför kassans verksamhets- område är enligt utredningen alltför lång. Den hänger delvis samman med de all- varliga konsekvenser en uteslutning från kassa kan medföra för medlem. Han för- lorar nämligen rätten till försäkringsersätt- ning och det kan vara så att han först ef— ter ett år i annan kassa byggt upp en ny rätt till ersättning. Kassorna har emellertid nästan undantagslöst träffat överenskommel- se enligt 25 & kassaförordningen om att medlemskap i en kassa skall tillgodoräknas vederbörande i den kassa till vilken han går över. Med utredningens förslag blir förhållandet delvis ett annat. Om medlem byggt upp rätt till ersättning i en kassa skall han efter inträde i ny kassa ha kvar den rätt han byggt upp. Någon överenskommelse kassorna emellan bör enligt utredningens förslag ej längre fordras. Dessutom föreslår utredningen att kassa liksom hittills bör ha möjlighet att ha kvar medlem som arbetar utanför kassans verksamhetsområde. Denna bestämmelse föreslås utvidgad till att avse

Utredningen anser mot bakgrunden av vad sålunda anförts att sex månaders ar— bete utanför verksamhetsområdet bör vara tillräckligt för att kassa skall ha rätt att utesluta medlem. Utredningen föreslår alltså att kassa får rätt att utesluta medlem som inte uppfyller och inte heller under minst sex av de tolv senaste månaderna uppfyllt villkoret att tillhöra kassans verksamhets- område. Som förutsättning för rätt till in- träde som medlem bör i fortsättningen gälla att sökanden vid tiden för inträdet uppfyl- ler villkoret att tillhöra kassans verksam- hetsområde.

Den som arbetar åt förälder, adoptant, barn eller adoptivbarn bör liksom den som arbetar åt make kunna omfattas av försäk- ringen om det föreligger ett klart anställ- ningsförhållande. Den möjlighet som fn finns för kassa att utesluta sådana personer bör därför utgå.

Åldersgränser Enligt kassaförordningen äger kassorna själ- va bestämma lägsta åldersgräns för rätt till inträde samt högsta åldersgräns för rätt till inträde och rätt att kvarstå. Beträffan- de den lägre åldersgränsen är kassornas fri— het begränsad genom att ersättning inte får utgå till personer under 16 år. Medlem- skap kan emellertid erhållas före denna ål- der. Denna utväg har kassorna använt för att möjliggöra att medlem omedelbart efter fyllda 16 år skall bli berättigad till ersätt— ning. Detta medför att den lägsta gränsen för medlemskap i realiteten vanligen blivit 15 år.

Någon nedre åldersgräns för rätten till ersättning har utredningen inte föreslagit. Det blir således den gräns som sätts för rätten till medlemskap som blir avgörande för när ersättning tidigast kan komma att ut- gå. Det kan enligt utredningen inte komma i fråga att sätta denna gräns så att ersätt- ning inte skulle kunna utgå vid uppnådda 16 års ålder. Den gräns som nu oftast gäller för rätt till medlemskap, eller 15 år, synes däremot väl avvägd. Med en sådan gräns skulle ersättning med de bestämmelser ut-

redningen i övrigt föreslår kunna komma att utgå när medlem uppnått en ålder av 15 år och 5 månader. Det kan synas onödigt att ersättning skall kunna utgå före 16 års ålder då endast ett fåtal människor går ut i arbetslivet före denna ålder. Utredningen anser emellertid att skydd kan vara befogat för det fåtal som kommer ut i arbetslivet före nämnda ålder och blir arbetslösa se- dan de uppfyllt arbetsvillkoret. Dessutom skulle det te sig egendomligt att sätta grän- sen för medlemskap vid 15 år och 7 måna- der för att uppnå att ersättning skall kunna utgå först vid uppnådda 16 år.

Regeln om lägsta åldersgräns för med- lemsinträde, 15 år, bör gälla alla kassor.

Beträffande den högre åldersgränsen be- handlas först frågan om möjligheter att väg- ra inträde för den som uppnått viss ålder. Flera kassor saknar bestämmelser i denna del. I dessa kassor kan sålunda ingen vägras inträde under hänvisning till ålder. I många kassor upphör rätten att vinna inträde vid 55—65 år. I några kassor har gränsen för rätt att vinna inträde satts vid 67 år.

Enligt utredningens mening är det inte lämpligt att kassorna alltjämt har kvar sin rätt att bestämma vid vilken högsta ålder vederbörande skall vägras inträde i kas- san. Det torde vara tillräckligt att personer som fyllt 66 år alltid skall vägras inträde.

Beträffande rätten att utesluta medlem har endast några få kassor regler om ovill- korlig uteslutning vid viss ålder. Endast i en av dessa kassor är åldersgränsen under 67 år. Åtskilliga kassor har däremot regler om villkorlig uteslutning. Den vanligaste gränsen är 67 år. Ett fåtal har dock satt ål- dersgränsen vid 60—65 år. Även 70 år före- kommer som åldersgräns.

Det är inte lämpligt och synes ej heller föreligga behov av att nuvarande varia- tionsmöjligheter kvarstår beträffande dem som ej har uppnått 67 års ålder. Utred- ningen har i annat sammanhang föreslagit att ersättning endast i begränsad utsträck- ning och efter kassans bestämmande skall kunna utgå till medlem i åldern 67—69 år. Det torde därför vara lämpligt att möjlig- het för kassa att utesluta medlem i denna

ålder blir beroende av vad kassa bestäm— mer. Vid 70 års ålder upphör de försäkra- des ersättningsrätt enligt utredningens för- slag. Det torde vara lämpligt att även med- lemskapet upphör vid den åldern.

Andra frågor om medlemskap Utlänningar som är bosatta i vårt land har samma rätt som svenska medborgare att vinna inträde i och kvarstå i försäkringen. Tillsynsmyndigheten kan emellertid före- skriva begränsningar i rätten till inträde. Bestämmelse om någon sådan begränsning har inte utfärdats. Utredningen anser att utlänningar som är bosatta här skall vara jämställda med svenska medborgare i den- na del och föreslår därför att möjligheten att begränsa inträdesrätten för dem utgår.

Kassas möjlighet att för utlänning ha and- ra villkor än förordningens för inträde och rätt att kvarstå i kassa, i den mån avvikel- sen har stöd i överenskommelse som Kungl Maj:t träffar med annan stat, synes sakna praktisk betydelse och kan därför slopas.

I kassaförordningen finns nu regler för situationer då medlem kan anses ha förbru— kat rätten till medlemskap. Sålunda får kas— sa själv avgöra om den skall vägra med- lemskap åt den som har synnerlig arbets- löshetsrisk på grund av nedsatt arbetsför— måga, lättja, dryckenskap eller liknande. Denna bestämmelse tillämpas mycket sällan. Ett behållande av den kan enligt utred- ningens mening inte ses enbart från försäk- ringens synpunkt. Det måste nämligen vara av betydelse för denna fråga om regeln skall införas även för det kontanta arbets- marknadsstödet. Inför man den för detta stöd innebär det att de personer som faller under bestämmelsen kommer att bli helt utan ersättning vid arbetslöshet. Samhället måste då ta hand om dem på annat sätt. Det är då att märka att dessa personer måste ha uppfyllt arbetsvillkoret för att bli berättigade till arbetslöshetsersättning. Utredningen an- ser det därför lämpligast att de kan bli er- sättningsberättigade som arbetslösa. Att ha kvar bestämmelsen enbart inom kassornas område och överlämna åt dessa att själva av— göra om de vill ha med bestämmelsen 'i sina

stadgar är heller inte tillfredsställande. Ut- redningen vill dessutom peka på de möjlig- heter som i annat sammanhang föreslås be— träffande avstängning från ersättning. Mot bakgrund av det anförda och då försäkring- en bör omfatta så många som möjligt anser utredningen att bestämmelsen skall utgå.

Nuvarande bestämmelser om den som svikligen uppger eller förtiger något som är av betydelse för bedömande av hans rätt till medlemskap eller ersättning bör enligt utredningens mening i huvudsak kvarstå men utformas i överensstämmelse med 20 kap 3 5 d) lagen om allmän försäkring. Be— stämmelsen skulle därmed avse den som medvetet eller av grov vårdslöshet har läm- nat oriktig eller vilseledande uppgift av be- tydelse för bedömande av hans rätt till medlemskap eller ersättning. Dessutom bör kassa enligt utredningens mening liksom hittills ha möjlighet att vägra medlemskap åt den som inte följer kassans stadgar eller styrelsens föreskrifter.

Slutligen vill utredningen framhålla att rätten till inträde i arbetslöshetskassa bör begränsas till den som normalt utför arbe- te i sådan omfattning att rätt till ersättning kan uppkomma genom fullgörande av fö- reskrivet arbetsvillkor. Får någon inträde i en försäkring, där han på grund av för- säkringsbestämmelsema inte har möjlighet att få ersättning, kan han lätt känna sig vil- seledd. Spärren bör gälla inträdet i för- säkringen. Däremot skall den som har blivit medlem i arbetslöshetskassa och därefter av olika skäl har kommit att begränsa sitt arbetsutbud inte av den anledningen ute- slutas ur kassan. För rätt till ersättning ford— ras för närvarande ett minimiarbetsutbud av fyra timmar per dag. Utredningen före- slår att minimum av arbetstid för inträde i arbetslöshetskassa bestäms till tre timmar per arbetsdag och 17 timmar i genomsnitt per vecka.

4.4 Beslut om stadgeändring, likvidation och överlåtelse

4.4.1. Nuvarande förhållanden

Enligt 42 5 första stycket gällande UFL krävs för att beslut om ändring av under—

stödsförenings stadgar skall bli giltigt att samtliga röstberättigade har förenat sig där- om eller att beslut har fattats vid två på varandra följande föreningssammanträden- varav minst ett ordinarie — och av två tredjedelar av de röstande på sista samman-' trädet. Om beslutet avser sådan ändring av arbetslöshetskassas stadgar som fordras för att statsbidrag skall utgå räcker det om tre fjärdedelar av de röstande biträder be- slutet. I paragrafens andra stycke föreskrivs att om ändringen gäller införande av ny grund för medlems uteslutning och bestäm- melsen skall avse även dem som är med- lemmar när stadgeändringsfrågan avgörs, skall samtliga medlemmar samtycka för att ändringen skall bli giltig. I alla dessa fall fordras enligt tredje stycket att tillsynsmyn- digheten godkänner ändringen. Om stad- garna innehåller ytterligare villkor för gil- tighet av stadgeändring så skall de enligt fjärde stycket också gälla. Understödsförening skall träda i likvida- tion när föreningen enligt sina stadgar skall upphöra med sin verksamhet. Om un- derstödsförening inte var i likvidation när dess egendom avträddes till konkurs skall föreningen träda i likvidation, om det finns överskott efter konkursens avslutande. Slut— ligen skall förening träda i likvidation om understödsförenings rörelse i sin helhet skall överlåtas på annan understödsförening. Vid beslut om att understödsförening skall träda i likvidation i andra än de nämnda fallen skall, enligt 43 & första stycket gällande UFL, den allmänna bestämmelsen i 42 5 första stycket och bestämmelserna i tredje och fjärde stycket tillämpas. Detsamma gäl- ler vid överlåtelse av understödsförenings rörelse eller del därav enligt 59 och 66 55. Enligt 44 5 första stycket gällande UFL skall beslut om ändring av understödsför- enings stadgar anmälas för registrering av styrelsens ordförande. Det får inte gå i verkställighet innan registrering har skett. Vid anmälan skall fogas två avskrifter av protokoll i ärendet. Dessa avskrifter skall vara bestyrkta av notarius publicus eller med styrelseledamöternas egenhändiga, be— vittnade namnunderskrifter. I andra stycket

föreskrivs att andra beslut än överlåtelsebe- slut inte får underställas tillsynsmyndigheten för gillande på annat sätt än genom anmä- lan om registrering. Enligt tredje stycket skall beslut om överlåtelse av förening an- mälas hos tillsynsmyndigheten för godkän- nande. Överlåtelse under likvidation skall anmälas av likvidatorema och överlåtelse i andra fall av styrelsens ordförande. Vid an- mälan skall fogas avskrift av protokoll, be- styrkt på sätt i första stycket föreskrivs, samt av handlingar framlagda på förenings- stämma.

4.4.2. Förslaget till ny UFL

Den sakkunnige som utsetts för översyn av understödsföreningslagen har till en början konstaterat att de nuvarande bestämmel- serna beträffande tillsynsmyndighetens in- flytande på en stadgeändrings giltighet lämpligen bör överföras till den nya lagen. Av dessa bestämmelser framgår att tillsyns- myndigheten vid sin prövning av ett sådant ärende särskilt skall tillse, att ändringen inte får till följd att vissa medlemmar eller and- ra understödsberättigade blir otillbörligt gynnade på övriga medlemmars eller under- stödsberättigades bekostnad. Att så ej får vara fallet framgår väl i och för sig redan av skälighetsprincipen. Nämnda samband bör emellertid enligt den sakkunnige inte hindra att just detta rättvisekrav här blir ytterligare understruket.

Mot bakgrund av dessa ställningstagan- den och med beaktande av den allmänna förstärkning av tillsynsmyndighetens ställ- ning som blir en följd av andra framlagda förslag synes skyddet mot oskäliga eller på annat sätt olämpliga stadgeändringar för un- .derstödsföreningarnas del vara vida bättre tillgodosett än enligt annan liknande asso- nciationsrättslig lagstiftning. Vid sådant för- hållande finns det enligt utredningens me- ning inte några avgörande betänkligheter mot en viss uppmjukning av övriga villkor för att en stadgeändring skall bli giltig.

Beträffande normalfallet har inte tagits in någon motsvarighet till nuvarande be- stämmelse om att minst ett av de två er-

forderliga föreningssammanträdena skall vara ordinarie. Vidare har föreskrivits att beslut om stadgeändring för införande av ny uteslutningsgrund utan begränsad giltig- het skall fattas vid två på varandra föl- jande ordinarie föreningssammanträden och därvid på det sista sammanträdet biträdas av minst tre fjärdedelar av de röstande. Detta utgör ett alternativ till den nuvarande bestämmelsen om krav på samtliga röstbe- rättigades samtycke.

Den i 44 & föreskrivna anmälan skall en- ligt förslaget till understödsföreningslag gö- ras genom styrelsens försorg. Särskild före- skrift hur avskrifterna av protokollen skall vara bestyrkta har inte upptagits. I övrigt har ifrågavarande bestämmelser i allt vä- sentligt samma innehåll som de nuvarande.

4.4.3. Arbetsmarknadsstyrelsens undersök- ning

I en inom arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) utförd undersökning beträffande vilka para- grafer i understödsföreningslagen som be- rör de erkända arbetslöshetskassorna görs följande kommentar i anslutning till 42 & första stycket. Erfarenheten från en mer än trettioårig tillsyn över arbetslöshetskas- sorna har visat, att det knappast för dessa understödsföreningars del är erforderligt med de i 42 5 första stycket stadgade vill- koren för giltighet av beslut om stadgeänd- ring. Till stor del är genom lagstiftningen bestämt vad kassans stadgar skall innehålla. Detta har underlättat för arbetsmarknads- styrelsen att utarbeta sk normalstadgar för kassorna, varigenom kassornas stadgar kommit att endast på ett mindre antal punk- ter avvika från varandra. När sådan ändring skett i lagstiftningen, som påfordrat ändring i kassornas stadgar, har AMS utarbetat och tillställt kassorna. förslag till ändring av stad- garna för att enhetligheten i kassornas stad— gar skall bevaras. Det framstår under sådana förhållanden för kassorna som en onödigt omständlig affär att ärendet skall behöva underställas kassans föreningssammanträde och där biträdas av minst tre fjärdedelar av de röstberättigade för att stadgeändringen

skall vinna giltighet. Enda alternativet till genomförandet av stadgeändringen är för kassan att avstå från erkännandet, en möj— lighet som endast har teoretisk betydelse, helst som det mestadels rört sig om änd- ringar vilka syftat till att förbättra försäk- ringsförmånema. Det kan därför ifrågasät- tas, om inte i dylika fall av stadgeändring arbetslöshetskassas styrelse kunde få beslu- ta att genomföra ändringar och sedan an- mäla beslutet för registrering hos AMS. Skulle kassastyrelse vara tveksam om änd- ringen, skall styrelsen givetvis vara oför- hindrad att hänskjuta frågan till förenings— sammanträdet för avgörande.

Vad gäller andra stadgeändringar än dem som påkallas av ändring i lagstiftningen fordras för giltighet av stadgeändring att be- slut fattats av ett enhälligt föreningssam- manträde. Detta villkor är enligt undersök- ningen onödigt strängt då det gäller arbets- löshetskassorna. Innan en kassastyrelse fö- relägger föreningssammanträdet förslag om stadgeändring har AMS som regel rådfrå- gats i ärendet. Härvid har diskuterats så— väl lämpligheten och nödvändigheten av den planerade stadgeändringen som den nya be- stämmelsens utformning. Med hänsyn till det sätt varpå stadgeändringsfrågor sålunda förbereds synes det kunna vara till fyllest att tre fjärdedelar av de röstande på förenings- sammanträde enar sig om antagande av för— slaget för att ett giltigt beslut skall föreligga.

I den inom AMS utförda undersökningen uttalas vidare att bestämmelsen i 42 5 andra stycket synes kunna upphävas beträffande arbetslöshetskassorna. Den ingående tillsyn som utövas över dessa kassor utesluter ris— ken för kuppartade beslut, varigenom med- lemmar otillbörligt berövas förmåner vartill de byggt upp en rätt.

I undersökningen inom AMS har anförts att för giltighet av beslut som avses i 43 & torde det för kassorna vara till fyllest, att beslutet fattats på föreningssammanträde med tre fjärdedelars majoritet. Det må näm- nas att av praktisk betydelse för kassorna endast har varit överlåtelse av kassas rörelse på sätt i 66 & UFL förmäls.

I AMS' undersökning anförs i anslutning

till 44 5 att anmälan av beslut om stadge- ändring liksom anmälan av beslut om över- låtelse enligt 66 å UFL bör kunna göras av kassaföreståndaren. Nuvarande bestämmelse är nämligen opraktisk för kassorna. I varje kassa finns en kassaföreståndare, som före- träder kassan i de flesta sammanhang, inte minst då det gäller kontakten med AMS. Han bör därför kunna anförtros uppdraget att göra anmälningar till AMS om ändringar som här angetts.

Förenkling bör ske av föreskriften att vid anmälan fogade avskrifter av protokoll som förts i ärendet och handlingar som framlagts på föreningssammanträde skall vara bestyrk- ta av notarius publicus eller med styrelse- ledamöternas egenhändiga bevittnade namn- underskrifter. Som ovan framgått tar AMS. i allmänhet aktiv del i förberedelserna av ärende om stadgeändring (liksom i ärende om likvidation av kassa med anledning av överlåtelse av rörelsen) och vid förenings- sammanträde där ärendet behandlas är en representant för AMS närvarande. AMS har alltså full insyn i dylika ärendens hand- läggning. Det borde under sådana förhållan- de vara tillräckligt att protokollsavskrifter etc, som bifogas i 44 & angivna anmälningar, bestyrks av kassaföreståndaren.

4.4.4. Utredningen

De nuvarande bestämmelserna om att till- synsmyndigheten skall godkänna stadgeänd- ring för att den skall bli giltig bör över- föras till lagen om arbetslöshetsförsäkring. Vid prövningen av fråga om godkännande av stadgeändring bör myndigheten givetvis tillse att ändringen inte får till följd att vissa medlemmar blir otillbörligt gynnade på and- ra medlemmars bekostnad. Innan stadge- ändring kommer till stånd bör dessutom kassorna liksom hittills rådfråga tillsynsmyn- digheten om dess inställning. Härvid bör stadgeändringen och dess konsekvenser nog- grant övervägas.

Mot bakgrund av den starka ställning som tillsynsmyndigheten har och alltjämt får i stadgeändringsärenden anser utredningen att det för normalfallen av stadgeändringar är

tillräckligt med beslut på ett föreningssam- manträde och att härvid tre fjärdedelar av de röstande är överens om beslutet. Denna regel bör också gälla beslut om likvidation och överlåtelse.

När det gäller stadgeändringar som på- kallas av ändring i lagstiftningen synes det onödigt att kräva beslut av föreningssam- manträde. Att bestämmelserna införs i stad- garna är i dessa fall i regel en förutsättning för att statsbidrag skall utgå till kassan. Dessutom har tillsynsmyndigheten varit in- kopplad genom att utarbeta och tillställa kassorna förslag till ändring av stadgarna. Enligt utredningens mening är det därför tillräckligt att kassans styrelse i dessa fall fattar beslut om ändringen.

I varje kassa finns en kassaföreståndare som företräder kassan framför allt i kontak- terna med AMS. Det är därför enligt utred— ningen naturligt att det blir föreståndaren som svarar för de anmälningar som skall gö- ras hos AMS. Ansvaret för att anmälan sker åvilar styrelsen. Vid anmälningen skall fogas två avskrifter av protokoll. Avskrifter skall vara bestyrkta av två personer som vid sina namn bör ange yrke och postadress.

Enligt bestämmelserna i UFL kan inte en erkänd arbetslöshetskassa uppgå i annan sådan kassa på annat sätt än genom att den förra kassans rörelse överlåtes och kas— san därefter träder i likvidation. Detta för- farande är enligt utredningens mening onö- digt komplicerat. En förenkling kan vin- nas genom införande av regler om fusion av det slag som finns i 96 5 lagen om ekono- miska föreningar. Enligt dessa regler kan en förening uppgå i en annan förening genom fusionsavtal. Fusionen innebär att den över- låtande föreningens medlemmar blir med- lemmar i den övertagande föreningen samt att den överlåtande föreningen upplöses utan likvidation och dess tillgångar och skulder övertas av den övertagande för- eningen. Fusionen måste godkännas av stämman i den överlåtande föreningen. Stämmobeslutet är giltigt endast om an— tingen samtliga röstberättigade förenat sig om beslutet eller det fattats på två på var- andra följande föreningsstärnmor och, på

den stämma som hålls sist, biträtts av minst två tredjedelar av de röstande. Fusionsavta- let måste dessutom godkännas av rätten. Dessa regler synes vara i huvudsak ända- målsenliga även för de erkända arbetslös— hetskassorna. Dock bör rättens prövning er- sättas av en prövning av tillsynsmyndighe- ten. Det synes även vara tillräckligt med be— slut på ett föreningssammanträde, om där- vid tre fjärdedelar av de röstande är överens om beslutet.

I övrigt bör bestämmelserna om likvi- dation och upplösning av arbetslöshetskassa samordnas med motsvarande bestämmelser i förslaget till lag om understödsföreningar.

4.5. F ondplacering

4.5.1. Nuvarande förhållanden

I samband med den reform av socialförsäk- ringen som skedde år 1962 fastställdes reg- lemente angående förvaltningen av de all- männa försäkringskassomas fonder för den obligatoriska och frivilliga sjukförsäkringen. Under år 1964 (prop 1964:116) omarbe- tades placeringsbestämmelserna för arbets- löshetskassorna så att de i huvudsak kom att överensstämma med reglementets placerings- regler. År 1967 genomfördes en mindre änd- ring i placeringsbestämmelserna.

4.5 .2 Framställningar

Journalisternas erkända arbetslöshetskassa har i skrivelse 21.12.1964 till inrikesminis— tern anfört att nu gällande mycket snäva placeringsbestämmelser för arbetslöshetskas- sorna leder till att de inte kan uppnå en önskvärd spridning på flera objekt för sina placeringar. En ökad spridning skulle ge bättre avkastning än den ensidiga inrikt- ningen på obligationer. Friare regler skulle vidare kunna väsentligt reducera de bety- dande förluster som nu åsamkas kassorna genom det stora innehavet av obligationer. Vidare bör det enligt skrivelsen övervägas om inte möjlighet bör öppnas för kassorna att såsom tillgång redovisa av tillsynsmyn- digheten godkänd, räntebärande förbindelse av fackorganisation.

I motioner (I: 126 och II: 169) till 1965 års riksdag hemställdes om utredning angå- ende ändring av reglerna för placering av arbetslöshetskassornas fondmedel, så att dessa inte värdeminskas genom en fortgå- ende penningvärdeförsämring utan på ett bättre sätt kan värdeökas.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhöll i re- missyttrande över motionerna att de medel som årligen skulle placeras, drygt 30 mil- joner, är av förhållandevis måttlig storlek och att under senare år inte förelegat svå— righeter att mot god ränta placera medel på kapitalmarknaden. Styrelsen påpekade vi- dare att spörsmålet om skydd mot penning- värdeförsämring är av komplicerad natur. Slutligen uttalade styrelsen att en översyn av de gällande placeringsbestämmelsema för de erkända arbetslöshetskassornas fondme- del skulle vara av värde.

De erkända arbetslöshetskassornas samor— ganisation hänvisade i sitt remissyttrande till vad man uttalade i yttrande över 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutrednings för- slag. Däri framhölls att med hänsyn till att utredningen föreslog en väsentlig uppmjuk- ning av kassornas skyldighet att verkställa avsättning till fonder, som enligt utred- ningens mening endast skulle hållas vid un- gefär hälften av vad som dittills gällt, över- steg åtskilliga kassors fonder betydligt vad som krävdes enligt utredningförslaget. Det ifrågasattes därför om inte kassor med över- fond borde kunna erhålla tillsynsmyndighe- tens tillstånd till fri placering för den del av fonden som översteg det av utredningen fö— reslagna fondkravet. Dessutom framhöll samorganisationen att det är möjligt att för— säkringskassorna inte har samma behov av värdesäkring för fondmedel som arbetslös- hetskassorna, för vilka det är fråga om lång- siktig fondering. Samorganisationen tillstyrk- te motionärernas hemställan.

Riksdagen (2LU 72) framhöll att pro- blemen om värdeökning av fondmedel är svårbemästrade och inte torde kunna lösas genom en till kassornas verksamhetsområde begränsad utredning. Riksdagen anslöt sig till samorganisationens yttrande där det ifrå- gasattes om inte en friare placeringsrätt för

en del av arbetslöshetskassornas fonder bor— de införas. Riksdagen föreslog att spörsmå- let skulle utredas närmare.

Arbetsledarnas erkända arbetslöshetskassa har i skrivelse till inrikesministern 9.2.1966 ifrågasatt om inte tillsynsmyndigheten bör ha möjlighet att ge kassorna tillstånd till fri placering av kassornas överfond, dvs den del av fonden som överstiger tillsynsmyndig- hetens fondkrav. En annan utväg skulle en- ligt skrivelsen vara att helt slopa bestäm— melsen att endast en femtedel av fonderna får placeras i inteckningar.

4.5.3. Förslag till ny UFL

Den sakkunnige som utsetts för översyn av understödsföreningslagen har anmärkt att försäkringsinspektionen i promemoria har föreslagit att placeringsbestämmelser i UFL ändras så att de kommer i bättre överens— stämmelse med motsvarande regler i FL. Enligt inspektionen bör även övervägas om inte dessa ändringar bör få till följd att un- derstödsföreningarna medges en begränsad fri placeringsrätt.

Den sakkunnige har fäst uppmärksamhe- ten på vissa grundläggande skillnader mel— lan FL och UFL beträffande det system i vilket kapitalplaceringsbestämmelserna är infogade. Med hänvisning härtill har den sakkunnige stannat för att föreslå att det nu- varande systemet i huvudsak bibehålls. I en— lighet med nuvarande praxis bör emellertid uttryckligen anges, att placeringsbestämmel- sema inte bara avser medel till försäkrings- fonden utan även skall gälla de medel som fordras för att täcka de av föreningens öv- riga skulder som inte utgörs av sk fria fonder.

Mot denna bakgrund kan enligt den sak- kunnige givetvis ifrågasättas om det för un- derstödsföreningarnas del finns utrymme för någon fri placeringsrätt utöver den som kan tillkomma dem beträffande medel i fria fonder. En fri sektor av försäkringsfonden innebär ytterligare ett riskmoment i fråga om en förenings soliditet. Därtill kommer att många understödsföreningar till skillnad från försäkringsbolagen inte förfogar över

den expertis och sakkunskap som ofta utgör förutsättningen för en lyckosam avvägning mellan väntade fördelar och kalkylerade ris- ker. '

Den sakkunnige är å andra sidan väl med— veten om att det är ett betydande medlems— intresse att de medel som förvaltas av för- eningarna för försäkringstagarnas räkning inte bara är betryggande placerade utan även ger en god avkastning. Utestängs för- eningarna även i fortsättningen från varje möjlighet att utnyttja viss del av försäkrings- fonden till sk fria placeringar kan sålunda befaras att försäkring i understödsförening från rent ekonomisk synpunkt i längden framstår som ett i jämförelse med andra för- säkringsformer allt mindre fördelaktigt al- ternativ. Att placeringsfrågorna kan vara mycket väsentliga för en understödsför— enings utveckling framgår bla av de svå— righeter som jämförelsevis stora innehav av bundna lågprocentiga värdepapper, tex 1934 års statsobligationer, förorsakat en del föreningar.

Efter en avvägning mellan dessa med- lemsintressets soliditets- och skälighetsaspek- ter har den sakkunnige ansett sig böra före- slå att den nya lagen medger understödsför- ening en fri sektor på en tiondel av försäk- ringsfonden. Huruvida den enskilda för- eningen bör få utnyttja en sådan möjlighet, och i så fall i vilken omfattning och för vilka särskilda placeringsobjekt, bör avgöras av stadgarnas innehåll. Dessa skall nämli- gen såväl enligt gällande UFL som enligt den sakkunniges förslag alltid ange hur av- kastning skall erhållas av medel som ej be— hövs för löpande utgifter. Genom att pla— ceringsbestämmelserna på detta sätt alltid är knutna till stadgarna kommer ytterst de allmänna kraven på stadgarnas innehåll i fråga om skälighet och soliditet att bli av— görande för de faktiska möjligheterna att ut- nyttja den genom den sakkunniges förslag öppnade möjligheten till fria placeringar. Den sakkunnige förutsätter att tillsynsmyn- digheten i sin befattning med dessa frågor kommer att ägna speciellt soliditetssynpunk— terna ett särskilt intresse.

Fondplaceringsreglerna för arbetslöshetskas- sorna överensstämmer i huvudsak med mot- svarande bestämmelser för försäkringskas— sorna inom sjukförsäkringen. Det har från kassornas samorganisation framhållits att de överfonder som uppstod när kravet på fond- bildning sänktes borde kunna placeras fritt efter tillstånd av AMS. Även i övrigt har önskemål framställts om möjlighet till fri placering av kassornas fondmedel.

Enligt utredningens mening är det ett medlemsintresse att de medel som förvaltas av kassorna är betryggande placerade. Detta gäller såväl de medel som ingår i de obli- gatoriska fonderna som de överfonder som vissa kassor har. En fri sektor för fondpla— cering innebär naturligtvis viss risk för för- eningens soliditet. Å andra sidan har med- lemmarna ett intresse av att fondmedlen ger god avkastning.

Efter en avvägning mellan dessa olika intressen har understödsföreningsutredning— en föreslagit en fri sektor för placering av en tiondel av understödsföreningarnas för- säkringSfonder. Placering i aktier är undan- tagen.

KSA-utredningen anser för sin del att man bör medge även arbetslöshetskassorna fri placeringsrätt inom samma gräns. Sådan fri fondplacering, liksom kapitalplacering mot säkerhet i fastighetsinteckning o dyl enligt punkt 5) i 42 å kassaförordningen och motsvarande föreskrift i utredningens lag- förslag, bör kunna ske utan förhandspröv- ning av AMS. Däremot bör 'möjligheten och omfattningen av fri fondplacering an- ges i kassans stadgar.,I stadgarna kan även lämnas föreskrifter om särskild röstplurali- tet vid styrelsens beslut om sådan kapital- placering.

5. Allmänna förutsättningar för rätt till försäkringser- sättning och kontant arbetsmarknadsstöd

5.1. Arbetslös

Allmänna synpunkter

Någon definition av begreppet arbetslös ges inte i nuvarande kassaförordning. Det har inte ansetts vara påkallat. Ordet »arbetslös» fanns inte i de lagstiftningsförslag som före- gick propositionen om statsunderstödd ar- betslöshetsförsäkring till 1933 år riksdag. Det tillades i denna proposition (nr 209) och då i avsikt att få det eljest självklara för- hållandet utsagt, att understöd inte fick utgå annat än till försäkrad som saknade syssel- sättning i förvärvsarbete eller i produktivt arbete för egen räkning.

1951 års utredning om arbetslöshetsför- säkringen (SOU 1955: 27, sid 93) lämnade — efter att ha konstaterat sistnämnda för- hållande — följande definition av begreppet: »Att vara arbetslös betyder enligt praxis i den nuvarande försäkringen att medlem på grund av arbetsbrist inte kan utföra avlönat arbete för annans räkning och ej heller ut— för arbete för egen räkning i affärsmässigt, vinstgivande syfte.» Även KSA-utredningen anser att arbetsbrist skall vara den verkliga orsaken till att ersättningssökande inte har något förvärvsarbete. I kap 3 har utredning— en vidare framhållit sambandet mellan er— sättningsvillkoret att sökanden är arbetslös och det allmänna kravet på att sökanden står till arbetsmarknadens förfogande. Detta 'in— nebär att sökanden verkligen kan och vill förvärvsarbeta samt är oförhindrad därtill.

Denna allmängiltiga avgränsningsregel får än större betydelse i ett system med väsentligt utvidgad rätt till kontant stöd vid arbetslös- het.

Innebörden av begreppet förvärvsarbete och inkomst av förvärvsarbete behandlar ut- redningen bla 1 kap 6 punkt 6.1.2 under rubriken Överväganden och förslag röran- de arbetsvillkor. Definitionen ansluter sig till utformningen av begreppet inkomst av förvärvsarbete i sjukpenningförsäkring en- ligt 3 kap 2 5 andra stycket lagen om all- män försäkring.

Den arbetslöses vilja och förmåga att för— värvsarbeta framgår av arbetsutbudet när han anmäler sig som arbetssökande vid of- fentlig arbetsförmedling. För närvarande gäller i arbetslöshetsförsäkringen som regel att arbetslös försäkrad skall vara beredd att antaga heltidsarbete för att bli ersättningsbe- rättigad. Endast om han har godtagbara skäl härför kan han inskränka sitt arbetsutbud. Detta måste dock uppgå till minst fyra tim- mar per dag för att den försäkrade över huvud taget skall vara berättigad till ersätt- ning.

Utredningen anser att kontant stöd vid arbetslöshet i större utsträckning och enligt ett fastare regelsystem bör tillkomma dem som inte anser sig kunna antaga ett hel- tidsarbete. Deltidsarbete bör i framtiden be— traktas som en ordinär arbetsform för en avsevärd del av arbetskraften. En viss om- fattning och varaktighet måste dock fordras

för att det sökta arbetet skall kunna godtas som verkligt förvärvsarbete. Utredningen fö- reslår att endast den skall vara ersättnings- berättigad vid arbetslöshet som är beredd att för arbetsgivares räkning utföra arbete minst 17 timmar i veckan. Den lägsta timgränsen per dag för vilken ersättning kan utgå bör i anslutning därtill sänkas från fyra till tre timmar.

Arbetsutbud avseende kortare arbetstid är ofta att likställa med bisyssla eller sådant rent tillfälligt eller sporadiskt arbete som, liksom hittills, bör hållas utanför stödområ— det. När sådant arbete utförs under pågåen- de arbetslöshet påverkar det i vissa fall inte heller rätten till ersättning. Beträffande bi- syssla gällde före 1964 års ändringar av kassaförordningen att bisysslan inte påver- kade ersättningsrätten, om den inte omfatta— de mer än tre timmar per dag. Denna regel utgick ur förordningen efter förslag av 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning. Den ansåg att rätten till ersättning i arbetslös— hetsförsäkringen i princip borde göras obe- roende av bisyssla och dennas omfattning (SOU 1963: 40, sid 130). Bisysslan fick dock inte utgöra hinder för den försäkrade att uppträda som arbetssökande. För att arbetet skulle betraktas som bisyssla måste den för- säkrade vidare före arbetslöshetens inträde ha utfört arbetet samtidigt med en huvud- syssla.

KSA-utredningen ansluter sig i princip till denna uppfattning om bisyssla. Med hän- syn till svårigheterna att allmänt definera begreppet bisyssla förordar dock utredning- en att den av bisyssla oberoende rätten till ersättning under arbetslöshet i regel begrän— sas till fall, då sökanden före arbetslösheten har haft bisyssla på fritid samtidigt med huvudsakligt förvärvsarbete och därmed har visat att bisysslan faktiskt har kunnat för- enas med varaktigt heltidsarbete. Vidare bör rätten att uppbära ersättning under arbets- löshet kvarstå endast om bisysslan inte ut- vidgas och endast så länge den inte utgör hinder för att utföra ett erbjudet i övrigt lämpligt arbete.

För reglering av ersättningsrätten vid kortvarigt tillfälligt arbete finns i nuvarande

arbetslöshetsförsäkring en »2-timmarsrege1», enligt vilken hel ersättning får utbetalas till en arbetslös medlem även om han viss dag har haft ett arbete som varat högst två tim- mar. Detta gäller dock endast om han har haft och fortfarande söker heldagsarbete. Under denna förutsättning kan även halv ersättning utbetalas till medlem som viss dag har arbetat mer än två men högst fyra timmar. Utredningen föreslår i kap 6 att ersättningsrätten för deltidsarbetande — vare sig den försäkrade söker heltidsarbete el- ler endast önskar deltidsarbete — blir betyd- ligt mer differentierad och direkt jämförbar med ersättningsrätten för heltidsarbetande än den har varit i arbetslöshetsförsäkringen hittills. Sålunda föreslås som huvudregel ge— nerell tillämpning av en tabell, byggd på omräkning till hela och halva dagar. Även i detta tabellförslag finns ett bottenskikt av kortvarigt tillfälligt arbete, som inte alls påverkar ersättningsrätten om det utförs un- der arbetslöshet. Den föreslagna tabellen är vidare så konstruerad att den, i motsats till 2- och 4-timmarsreglerna, kan tillämpas även för arbetssökande med deltidsutbud. Partiell arbetslöshet, som vanligen kommer till synes då den som söker heltidsarbete endast får deltidsarbete, kan med de av utredningen föreslagna reglerna, med viss begränsning, ersättas enligt samma omräk- ningstabell i vissa fall. En sådan tillämpas redan nu.

En förutsättning för ersättning måste emellertid vara att den deltidsarbetssökande kassamedlemmen har upparbetat ersättnings— rätt genom att uppfylla ett arbetsmått som är likvärdigt med det för alla inom kassans verksamhetsområde gällande minsta måttet på arbetad tid enligt gällande arbetsvillkor. För det kontanta arbetsmarknadsstödet före— slår utredningen i anslutning därtill att för- värvsarbete eller motsvarande verksamhet skall ha pågått minst 70 timmar under en månad för att månaden skall vara tillgodo— räkningsbar enligt föreskrivet arbetsvillkor.

Vilja och förmåga att förvärvsarbeta do— kumenteras naturligast genom att sökanden före arbetslösheten faktiskt har utfört för- värvsarbete i viss omfattning. 1951 års ut—

redning om arbetslöshetsförsäkringen ansåg det ligga iesakens natur att arbetslösheten principiellt förutsätts vara förenad med in- komstbortfall (SOU 1955: 27, sid 94). KSA- utredningen anser att denna principiella för- utsättning alltjämt bör gälla. Försäkringens principiella syfte är att skydda mot inkomst- bortfall vid arbetslöshet. Fullgörandet av förut nämnda arbetsvillkor är därför enligt utredningens förslag ett av de särskilda vill- koren för rätt till försäkringsersättning.

Viljan och förmågan att förvärvsarbeta kan dock vara uppenbar och tillräckligt do- kumenterad även i situationer då någon ej alls, i obetydlig utsträckning eller för länge sedan har haft inkomst av förvärvsarbete. En sådan person som är oförhindrad att förvärvsarbeta kan givetvis även anses vara arbetslös. Arbetssökande i den situationen behöver emellertid i första hand stöd genom arbetsmarknadsåtgärder som är inriktade på en planerad och målmedveten start i ar- betslivet. Förmedling av arbete, yrkesvägled- ning, arbetsvård, arbetsmarknadsutbildning och andra samhällsåtgärder för att under- lätta arbetsplaeering blir för dessa nyinträ— dande på arbetsmarknaden i utpräglat hög grad det primärt betydelsefulla. Först sedan sådana åtgärder., prövats under erforderlig tid bör samhällshjälp genom enbart kontant- stöd komma i fråga. Utredningen har kal- lat denna period kvalifikationstid för kon- tant arbetsmarknadsstöd. Principiella över- väganden i dessa frågor behandlas närmare i kap 3 och i förslaget till kontant arbets- marknadsstöd i kap 7.

5 . 1 . 1 Arbetslöshetens inträde

Arbetstagare

För arbetstagare inträder arbetslöshet i nor— malfallen när anställning upphör. Vanligen sker detta efter uppsägning. Uppsägningsti- derna varierar men uppgår i regel till minst en vecka. Den första arbetslösa dagen blir i dessa fall den första dag, för vilken sö- kanden inte erhåller inkomst från anställ- ningen därför att den har upphört.

Under särskilda förhållanden kan det un—

der pågående anställning förekomma att lön regelbundet inte utgår under en enstaka dag i veckan eller att anställda permitteras för tid som kan vara i förväg bestämd eller obe- stämd. Olika problem i samband med sådan permittering behandlas närmare i samband med karensvillkoret. I dessa särfall uppstår enligt utredningens mening arbetslöshet var- je dag, för vilken den anställde helt mister sin inkomst från anställningen på grund av arbetsgivarens beslut om korttidsarbete el— ler permittering.

I speciella fall kan frågan om arbetslös- het har inträtt eller ej vara svårbedömd. Det har exempelvis visat sig att extra ordi- narie lärare, som har förordnande för ett läsår i sänder, efter utgången av läsåret den 30 juni inte bestämt vet om nytt förord- nande kommer att utfärdas. Blir så fallet utgår lön retroaktivt från det nya läsårets början den 1 juli. I annat fall har den förutvarande läraranställningen definitivt upphört den 30 juni.

Förutsättningama för en sannolikhetsbe- dömning kan växla i sådana fall. Det kan dock inte vara rimligt att den som i en sådan situation vill förvärvsarbeta och söker arbete vid offentlig arbetsförmedling inte skall anses vara berättigad till arbetslöshets- stöd förrän det har blivit definitivt klar- lagt att förnyad anställning inte kommer att erbjudas. Detta kan i enstaka fall dröja åt- skilliga veckor. Enligt utredningens mening bör arbetslöshet anses ha inträtt vid den tidpunkt då den tidigare anställningen hade upphört. Skulle en sådan bedömning senare visa sig felaktig, tex genom ett nytt an- ställningsavtal med bakåtverkande kraft, får tidigare beslut om ersättningsrätt omprövas på samma sätt som i andra fall, då admini- strativa beslut har fattats på felaktig grund. I arbetslöshetskassor, där osäkra fall av det- ta slag kan förekomma i någon betydande omfattning, bör reservationer göras i stadgar och ersättningsbeslut för att säkerställa even- tuella återbetalningskrav mot medlemmar som felaktigt uppburit försäkringsersättning. I möjligaste mån bör dock sådana återkrav undvikas.

Förutsättning för ersättningsrätt är givet-

vis i alla fall att den arbetslöse söker arbete och faktiskt står till arbetsmarknadens för— fogande. I de olika fall som kan inträffa vid avgörande av tidpunkten för en arbets- löshetsperiods början måste hänsyn även tas till det i punkt 5.5 behandlade kravet att ersättningssökanden skall anmäla sig hos of— fentlig arbetsförmedling för att söka arbete. Detta medför att ersättningsrätt inte i något fall kan uppkomma före den dag då sökan- den i föreskriven ordning gör sådan an- mälan. Utredningen föreslår 1 kap 6 punkt 6.2.3 beträffande arbetslöshetsförsäkringen att ersättning skall utgå from den första arbetslösa dagen, dock tidigast from den dag då försäkrad personligen eller på annat godtagbart sätt anmält sig som arbetssökan— de vid offentlig arbetsförmedling.

I detta avseende föreslår utredningen i kap 7 en särskild regel för kontant arbets- marknadsstöd. Den innebär att stöd utgår först sedan den arbetslöse har anmält sig som arbetssökande till offentlig arbetsför- medling och därefter har varit arbetslös sammanlagt fem dagar under en ramperiod av högst fem veckor. I vissa fall, då sökan- den inte har uppfyllt föreskrivet arbetsvill- kor, kan rätt till stöd ändock föreligga men först sedan den arbetslöse under tre måna— der har sökt förvärvsarbete genom offentlig arbetsförmedling.

Företagare

Erforderlig precisering av den tidpunkt då arbetslöshet inträder för förvärvsarbetande som dessförinnan har varit företagare måste ske efter andra bedömningslinjer. Det för- hållandet att inkomst av förvärvsarbete ej längre föreligger kan inte på samma sätt som för arbetstagare vara klar och entydig utgångspunkt för en huvudregel.

Viss vägledning för bedömningen av såda- na fall kan hämtas från tillämpningen av det år 1968 införda statliga omställningsbi— draget. Denna stödform omfattar även den som före anmälan om arbetslöshetens in- träde har haft sin huvudsakliga försörjning genom sedermera avvecklad verksamhet som självständig företagare (1025 arbetsmark-

nadskungörelsen). I prop 1968: 29 anförde föredragande departementschefen bl a föl- jande beträffande förutsättningarna för det— ta stöd.

Som jag har framhållit inledningsvis har jag funnit det önskvärt att stödet vidgas så att det omfattar även andra förvärvsarbetande än arbetstagare. Jag föreslår därför att också ar- betslösa som har varit företagare skall få rätt till särskilt äldre-stöd, om de i- övrigt uppfyller stödförutsättningarna. Som villkor för att den arbetslöse företagaren skall få stöd bör gälla att han lämnat sin rörelse. Garantier bör näm- ligen skapas mot att stödet blir en inkomstut- fyllnad i mindre lönsamma företag. Det van- ligaste fallet i detta sammanhang torde bli att företagaren avvecklar sin rörelse genom att läg- ga ned den och sälja inventarier, redskap och andra rörelsetillgångar. Att någon annan över- tar och fortsätter rörelsen bör dock inte ge- nerellt utgöra hinder att överlåtaren får stöd. Inom framför allt jordbruket är det vanligt att rörelsen överlåts till släkting som fortsätter verksamheten. Om överlåtaren i ett sådant fall bor kvar på gården och alltjämt deltar i sysslor- na där, måste man från fall till fall pröva om han skall anses berättigad till sådant stöd som avser arbetslösa. Inte heller i övrigt bör under likartade omständigheter godtas överlåtelser som med skäl kan antas ha kommit till stånd i det huvudsakliga syftet att tillföra överlåtaren omställningsbidrag. Överlåtelsen måste vara motiverad av att rörelsen inte gav överlåtaren rimlig försörjning.

Den som har rörelse som huvudsyssla, tex jordbruk eller fiske, och därjämte har annan rörelse eller anställning som bisyssla, bör vara berättigad till stöd om han lämnar den rörelse som var huvudsysslan. Som jag strax kommer till bör som allmän stödförutsättning gälla att den arbetslöse står till arbetsmarknadens förfo- gande. Härav följer att den kvarstående syss- lan måste vara av ganska begränsad omfattning om' stöd skall kunna utgå.

I samma proposition anförde departe— mentschefen beträffande nedsättning av om- ställningsbidraget bl a följande.

Som jag har nämnt tidigare bör en förut- sättning för äldre-stöd åt företagare vara att han har lämnat sin rörelse. I allmänhet innebär det att han skall ha sålt fast egendom eller rörel- setillgångar eller bådadera. Principiellt sett bör stöd utgå endast då rörelsen avvecklas av det skälet att den inte längre ger rörelseidkaren skälig försörjning. Det föranleder emellertid praktiska svårigheter och kan ibland vara mind- re lämpligt att i stödärendet utreda rörelsens ekonomiska utfall. Det allmänna villkoret att

bidragstagaren skall stå till arbetsmarknadens förfogande kommer att från bidrag utesluta många företagare som efter 60 års ålder av- vecklar rörelsen av andra skäl än ringa lönsam- het.

Från tillämpningen hos arbetsmarknads- verket av dessa bestämmelser under tiden 1.7.1968—30.6.1969 har utredningen fått en redogörelse som återges i bilaga 6 Upp- gifter och erfarenheter från äldrestödets till- lämpning.

Dessa riktlinjer och erfarenheter i fråga om äldre företagares avveckling av sin verk- samhet bör i huvudsak kunna bli vägledan— de även när det gäller föreskrifter för ar— betslöshetsförsäkring och kontant arbets- marknadsstöd, som kan tillämpas på sökan— de i alla för dessa stödformer ifrågakom— mande åldrar.

Överväganden och förslag angående företagare

Utredningen har eftersträvat att i möjli- gaste mån få en fast utgångspunkt för be— dömningen av frågan när en verksamhet som företagare skall anses vara avvecklad. Den principiella och grundläggande huvud- regeln vid en sådan bedömning bör vara att en företagares arbetslöshet börjar den dag då hans personliga verksamhet i rörel- sen har upphört.

Syftet med den föreslagna huvudregeln är bla att skapa garanti mot att kontant stöd vid arbetslöshet blir en inkomstutfyll- nad i mindre lönsamma företag.

Regeln att verksamheten skall ha upphört innebär att det inte skall röra sig om ett till- fälligt eller tidsbegränsat avbrott utan om ett upphörande som kan beräknas vara de- finitivt. I undantagsfall då företagare har varit tvungen att för blott en tid avbryta sin verksamhet och detta avbrott är en ren engångsföreteelse, som inte till någon del har säsongkaraktär, bör dock med ar- betsmarknadsstyrelsens medgivande — ersätt— ning ändock kunna utges under förutsätt- ning att sökanden står till arbetsmarknadens förfogande som arbetssökande genom of- fentlig arbetsförmedling.

För yrkesfiskare gäller i nuvarande ar- betslöshetsförsäkring en särskild definition av begreppet arbetslös. De betraktas som ar— betslösa under dag då fiske omöjliggörs på grund av väderleksförhållanden, ishinder, maskin- och båthaveri eller drivmedelsbrist till följd av importsvårigheter.

Angivna huvudregel och undantagsbe- stämmelser föreslås gälla även kontant ar- betsmarknadsstöd. I fråga om den stödfor- men föreslår utredningen även en särregel för jordbrukare som är födda år 1920 eller tidigare och under olika perioder av året växlar mellan arbete som jordbrukare och arbete som löntagare. Denna särregel be- handlas i kap 7.

Bedömningen av frågan om när sökandens personliga verksamhet i rörelsen har upp- hört måste i första hand grundas på en förklaring från honom själv. Den bör ske skriftligt och kan lämpligen ingå i en skrift- lig ansökan om försäkringsersättning eller kontant arbetsmarknadsstöd.

Principiellt bör vidare gälla att företagare, liksom arbetstagare, skall ha lämnat tidigare förvärvsverksamhet av giltig anledning. Ar- betslösheten skall inte vara Självförvållad och det skall inte med skäl kunna antas att sökanden upphört med den tidigare verk- samheten i det huvudsakliga syftet att er- hålla försäkringsersättning eller kontantstöd. Företagare har en naturligt giltig anledning att upphöra med en verksamhet som inte längre ger honom skälig försörjning. Regler- na om Självförvållad arbetslöshet för arbets— tagare bör i tillämpliga delar kunna an— vändas som hållpunkter för bedömning av tveksamma fall. Även påföljderna av själv- förvållad arbetslöshet, dvs avstängning från ersättningsrätt viss tid, bör enligt utredning- ens mening vara desamma som för arbets— tagare. Först om det skulle visa sig att dessa påföljder inte är tillräckliga för att hindra företagare att missbruka stödformerna, bör ett annat och strängare påföljdssystem prö— vas. Förhindrandet av missbruk bör i första hand knytas till avgörandet om arbetslös- het verkligen har inträtt.

Av praktiska skäl och med hänsyn till ris- ker för ekonomisk skada, som kan försvåra

lösningen av sökandens sysselsättningspro- blem, anser utredningen inte att försäljning av fastighet, inventarier, redskap och andra rörelsetillgångar, överlåtelse av rättigheter el- ler avregistrering av firma od regelmässigt skall vara villkor för att företagaren skall anses vara arbetslös och berättigad till er- sättning. Däremot kan i vissa fall, tex in- om jordbruk och skogsbruk, fortsatt inne- hav av fastighet eller annan rörelsetillgång av betydande värde vara skäl för prövnings— organet (länsarbetsnämnd eller arbetslöshets- kassa) att ifrågasätta om sökandens person- liga verksamhet i tidigare rörelse verkligen har upphört. Tillsammans med andra om- ständigheter kan sådan oförändrad rätt till rörelsetillgång utgöra skäl för att avvisa an— sökan om försäkringsersättning eller kontant arbetsmarknadsstöd.

Sådana andra omständigheter kan exem- pelvis vara att sökandens make eller barn uppges fortsätta sökandens tidigare verksam- het, men att make eller barn i realiteten, på grund av nedsatt arbetsförmåga eller an- nat arbete, har uppenbart begränsade möj— ligheter att faktiskt utöva verksamheten. Då ett kontantstöd i sådana fall egentligen skul- le få karaktär av inkomstutfyllnad i fort— satt rörelse, bör ansökan efter bedömning av helhetsbilden kunna avslås.

Även om rörelse och/eller rörelsetillgång- ar överlåtits till annan, kan det förekomma fall då prövningsorganet bör undersöka om överlåtelsen verkligen skett under förhållan- den som tyder på att sökandens personliga verksamhet i rörelsen har upphört i prakti— ken. Såsom departementschefen framhållit i den förut återgivna delen av propositio- nen om äldrestöd är det inom jordbruket vanligt att rörelse överläts till släkting som fortsätter verksamheten. Överlåtaren kan i sådana fall bo kvar på gården och alltjämt deltaga i sysslorna där. Från fall till fall får då prövas dels om sökandens personliga in- sats i den huvudsakliga produktionen har upphört, dels om hans deltagande i sysslor- na på gården begränsar hans arbetsutbud. Om då visar sig att sökanden står till ar- betsmarknadens förfogande i mindre ut- sträckning än han eljest skulle göra, förelig—

ger som regel ingen rätt till ersättning vare sig i arbetslöshetsförsäkring eller som kon- tant arbetsmarknadsstöd.

Som allmän regel bör vidare gälla att önskemål från sökanden att fortsätta en

tidigare huvudsaklig förvärvsverksamhet som bisyssla inte kan godtas. Han personliga verksamhet i rörelsen skall ha upphört utan reservationer.

Verksamhet kan ha bedrivits av flera per— soner som under olika former var och en varit delägare i företaget och där varit verk- sam genom en arbetsinsats i rörelsen utan att alla haft inkomst hänförlig till denna inkomstkälla. För varje sådan delägare får prövas när den personliga verksamheten i rörelsen har upphört.

Detta gäller även makar som båda utfört arbete i rörelsen. För ersättningsrätt i ar- betslöshetsförsäkringen bör gälla att båda makarna skall ha varit medlemmar i arbets— löshetskassa och erlagt föreskrivna avgifter samt uppfyllt arbetsvillkoret. När det gäller kontant arbetsmarknadsstöd kan det gemen— samma arbetet i företaget ådagaläggas ge- nom att båda makarna deklarerat och taxe- rats för inkomst av rörelsen.

I åtskilliga fall, företrädesvis inom jord- bruk och handel, förekommer emellertid att endast ena maken taxeras för inkomst, även om andra maken svarat för en betydande del av de gemensamma arbetsinsatserna i verksamheten. I en sådan situation då två makar båda uppger sig ha blivit arbetslösa genom att jordbruk eller annan rörelse av— vecklats och uppgifter från inkomsttaxering rörande omfattningen av arbetsinsats i rö- relsen helt saknas för endera maken — måste prövningsorganet (länsarbetsnämnd eller ar- betslöshetskassa) fordra klarläggande utred- ning om denna makes faktiska arbete i rö- relsen. Verksamhet som medhjälpare i rö— relse bör godtas som förvärvsarbete om det utförts under större delen av ett år. Det bör inte ha någon betydelse om arbetsinsatsen föranletts av tillfälliga förhållanden, exem- pelvis makes sjukdom, eller regelbunden ar- betsfördelning. Vidare bör klart framgå att de båda sökandena faktiskt står till arbets- marknadens förfogande.

I avsnittet om arbetstagare har redogjorts för utredningens förslag i fråga om skyldig- het att göra anmälan till offentlig arbetsför- medling och angående karenstid m m beträf- fande kontant arbetsmarknadsstöd. Dessa regler föreslås gälla också företagare.

Tidigare ej förvärvsarbetande

Arbetssituationen för tidigare ej förvärvs- arbetande personer bestäms huvudsakligen av deras egen Vilja att börja förvärvsarbe- ta samt av deras personliga förhållanden och tidigare verksamhet. Bakgrunden till den aktuella situationen kan vara mycket skiftande. Det kan gälla ungdomar som ge- nomgått utbildning i den obligatoriska sko- lan eller därpå följande gymnasial eller ef- tergymnasial skolform. Andra kan efter av- brott i denna skolgång ha återupptagit sina studier för att sedan efter en tid söka finna lämpligt förvärvsarbete. Därvid kan ofta möjligheter till fortsatt utbildning vara ett närliggande alternativ. För många i högre ålder kan personlig bundenhet av familje— skäl — såsom vård av barn, vård och tillsyn av äldre eller handikappad anförvant eller hemförhållanden i övrigt — under lång tid ha varit ett svårfrånkomligt hinder för för- värvsarbete som successivt eller ibland med en gång upphör. Önskan att förvärvsarbeta beror ej sällan på ändringar i den person- liga försörjningssituationen, tex makes bort- gång, sjukdom eller arbetslöshet.

Tidpunkten för arbetslöshetens inträde i dessa olika fall kan inte fastställas med tillämpning av någon generell regel. Hänsyn måste tas till de skiftande förhållandena. Arbetslöshet kan inte i något fall anses ha inträtt tidigare än den dag då sökanden har anmält sig som arbetslös hos offentlig ar- betsförmedling för att söka arbete genom förmedlingen.

5.1.2. Arbetslöshetens fortsättning och upphörande

I nuvarande arbetslöshetsförsäkring klar- läggs och kontrolleras förloppet av varje försäkringsfall dag för dag och vecka för

vecka. Detta sker genöm medlemmens kon- takt med arbetsförmedling, självdeklaration på kassakort, arbetsförmedlingens gransk- ning av deklarerade uppgifter och markering därav samt arbetslöshetskassans fortlöpande prövning av ersättningsrätt. Dessa rutiner grundas på föreskrifterna i 22 & kassaförord- ningen att ersättningssökande kassamedlem skall vara anmäld som arbetssökande hos ar— betsförmedlingen och besöka förmedlingen minst en gång i veckan samt visa intyg från förmedlingen om att han anmält sig som arbetssökande och fullgjort föreskriven be— söksskyldighet.

Från den föreskrivna skyldigheten att per- sonligen inställa sig hos arbetsförmedlingen kan arbetsmarknadsstyrelsen såsom arbets- löshetsförsäkringens tillsynsmyndighet med— ge inskränkningar. Under senare år har med stöd härav en omfattande försöksverksam- het bedrivit med bl a ett system som byg- ger på telefonanmälan. Dessa arbetsrutiner beskrivs i punkt 5.5. Utredningen förordar där att arbetsmarknadsverket fortsätter ar— betet med att förbättra anpassningen av ar- betslöshetsförsäkringens kontaktsystem till utvecklingen av arbetsförmedlingsmetodi— ken. Vidare föreslår utredningen i punkt 5.5.6 att kontakten mellan sökande av kon- tant arbetsmarknadsstöd och arbetsförmed- lingen genomgående skall överensstämma med vad som gäller för de försäkrade.

I föregående punkt och vid behandlingen av karenstid i arbetslöshetsförsäkringen har utredningen framhållit behovet av intensiv kontakt mellan arbetsförmedling och arbets- sökande vid det tillfälle då denne först an- mäler till förmedlingen att han är eller vän— tar att bli arbetslös. Föreskrifter och ruti- ner för fortsatt kontakt mellan arbetsför- medling och arbetssökande under tid dennes arbetslöshet pågår bör enligt utredningens mening ankomma på arbetsmarknadsverket att utforma. Utredningen förutsätter att det— ta sker efter samråd med Arbetslöshetskas— sornas samorganisation.

Arbetslöshetens upphörande då den ar- betslöse har börjat förvärvsarbeta synes in- te ha vållat kontrollsvårigheter annat än i de enstaka fall då ofullständiga eller vilse-

ledande uppgifter har. lämnats. Medlem i arbetslöshetskassa som medvetet eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig eller vilse— ledande uppgift om förhållande, som är av betydelse för rätt till ersättning från kassan, skall enligt utredningens förslag kunna ute- slutas som medlem i kassan. Kontant ar- betsmarknadsstöd skall enligt utredningens förslag kunna indragas eller nedsättas om er- sättningstagaren lämnar felaktiga uppgifter under nämnda förhållanden. Motsvarande regel finns i 20 kap 3 & lagen om allmän försäkring första stycket d).

Avbrott i arbetslöshetsperiod på grund av sjukdom som medför att arbetslös beviljas helt sjukbidrag eller hel förtidspension har skapat vissa samordningsproblem för arbets- förmedlingarna, arbetslöshetskassorna och de allmänna försäkringskassorna. Dessa pro- blem har utredningen delvis behandlat i ett remissyttrande över riksförsäkringsverkets förslag Utvidgad förtidspensionering (Sten- cil 1969: 5, socialdepartementet). I yttrandet anförde utredningen bl a att utvecklingsarbe— tet för erforderlig breddning och effektive- ring av kontaktvägarna mellan nämnda sam- hällsorgan bör kunna anförtros åt de be— rörda ämbetsverken, arbetsmarknadsstyrel— sen och riksförsäkringsverket, som på detta och andra områden har ett naturligt gemen- samt verksamhetsfält och var för sig genom- för rationalisering av organisation och ar- betsrutiner. Ersättningsrättens upphörande i dessa fall sammanhänger med att sökandens arbetsförmåga vid prövning av hans ansökan om sjukbidrag eller förtidspension konstate— rats vara nedsatt i sådan grad att inget eller endast en ringa del därav återstår. Dessa frå- gor behandlar utredningen närmare i följan- de punkt 5.3 och i kap 6 (6.8).

Arbetslöshetsförsäkrad som erhåller ål- derspension placeras enligt gällande regler i avdragsklass enligt en av Kungl Maj:t fastställd avdragstabell. Rätten till ersätt— ning i arbetslöshetsförsäkringen påverkas så- ledes i princip ej av att ålderspension ut- går. Högsta antal ersättningsdagar för vilka statsbidrag utgår är däremot enligt gällande statsbidragsförordning nedsatt till 75 per försäkringsår för den som vid årets ingång

fyllt 67 år. Bedömningen av dessa regler sammanhänger med den principiella frågan om flera socialförsäkringsförmåner skall kunna utgå samtidigt. Den beror'även på möjligheterna att framdeles finna vägar för en mer automatisk samordning mellan ar- betslöshetsförsäkring och ålderspensionering. Dessa frågor behandlas i närmast följande punkt 5.2 och i kap 6 (6.7).

5.2. Ålder

5.2.1. Gällande bestämmelser

I nuvarande kassaförordning (20 %) före- skrivs att ersättning endast får utgå till för- säkrad över 16 år. Den föreskriften utgör ej hinder för arbetslöshetskassa att fastställa en högre minimiålder. Detta har också skett i sex kassor. Högsta förekommande ålder är enligt uppgift från arbetsmarknadssyrelsen 19 år. Vanligen innehåller kassornas stadgar en åldersgräns för inträde som är ett år lägre än den som anges för ersättningsrätt, dvs 15 år. Det beror på nu gällande villkor att ersättning får utges först sedan medlemmen har erlagt 52 veckoavgifter eller tolv må— nadsavgifter och utfört avlönat arbete mot- svarande tid.

Någon generell övre åldersgräns finns inte i arbetslöshetsförsäkringen. Åtskilliga kas— sor har dock i stadgarna infört begräns- ningar i rätten att tillhöra kassan vid viss ålder. Enligt uppgift från arbetsmarknadssty- relsen i mars 1970 hade stadgebestämmelser om ovillkorlig uteslutning vid viss ålder in- tagits i stadgarna för fem kassor. Ålders- gränsen var 70 år (tre kassor), 67 år (en kas- sa) och 65 år (en kassa). Villkorliga bestäm- melser om uteslutning vid viss ålder fanns i stadgarna för ett 30-ta1 kassor. De angiv- na åldersgränserna varierade från 60 år till 70 år. Vanligast var 67 år. En övre gräns för inträde som medlem angavs i stadgarna för flertalet kassor (ca 45). Åldersgränserna varierade från 55 år till 67 år. Vanligast var 60 år (28 kassor).

I 7 & förordningen om statsbidrag till er— kända arbetslöshetskassor (SFS 19561630, nu gällande lydelse SFS 19682141) före-

skrivs att grundstatsbidrag och tillägg därtill, dagpenningbidrag och barntilläggsbidrag i fråga om medlem, som vid ingången av visst försäkringsår fyllt 67 år, utgår för högst 75 ersättningsdagar under försäkringsåret.

Enligt de allmänna förutsättningarna för arbetslöshetshjälp enligt arbetsmarknadskun- görelsen (72 &) får sådan hjälp lämnas den som fyllt 16 men ej 67 år. Dessa ålders- gränser gäller således för kommunalt kon- tantunderstöd. Den är 1968 införda nya stödformen statligt omställningsbidrag kan utgå längst to m månaden före den då bidragstagaren fyller 67 år eller börjar upp— bära ålderspension, hel förtidspension eller helt sjukbidrag enligt lagen om allmän för- säkring.

5.2.2. Överväganden och förslag beträffande högsta åldersgräns och pensionärer

Utredningen har beträffande den övre ål— dersgränsen både i arbetslöshetsförsäkring och för kontant arbetsmarknadsstöd över- vägt att föreslå samma regel som nu gäller för statligt omställningsbidrag. En sådan re- gel skulle medföra systematiskt klar samord- ning mellan samhällets stödformer vid ar- betslöshet och ålderdom.

Kontant arbetsmarknadsstöd

Utredningen har inte funnit skäl att för nya arbetssökande på arbetsmarknaden eller för dem som utfört förvärvsarbete, som skulle ha möjliggjort ersättningsrätt i arbetslöshets- försäkringen, föreslå rätt till kontant arbets- marknadsstöd sedan de fyllt 67 år eller er- hållit ålderspension, hel förtidspension eller helt sjukbidrag enligt lagen om allmän för— säkring. Utredningens förslag rörande kon— tant arbetsmarknadsstöd i detta avseende överensstämmer sålunda med gällande regel för statligt omställningsbidrag.

A rbetslöshetsförsäkringcn

Även när det gäller arbetslöshetsförsäkring— en finns skäl att genomföra en klar gräns- dragning till den allmänna försäkringens pen-

sionssystem. Hänsyn måste dock tas till att pensionssystemet ännu ej är fullt utbyggt. Detta förhållande kommer att kvarstå ännu åtskilliga år. Efter förslag av 1960 års arbets— löshetsförsäkringsutredning (SOU 1963: 40) infördes år 1964 i arbetslöshetsförsäkringen en regel att försäkrad som åtnjuter ålders— pension skall inplaceras i viss avdragsklass enligt av Kungl Maj:t fastställd tabell. Denna är i stort sett upplagd så att ersättningen till kassamedlem som uppbär ålderspension minskas med 1/ 350 av årspensionen.

Utveckling av ålderspensioner och konse- kvenser i fråga om pensionsavdrag. Under åren 1969—1978 kommer folkpensionen år- ligen att öka med ett belopp, som benämnts pensionstillskott. För de folkpensionärer som saknar tilläggspension kommer den år- liga ökningen under tioårsperioden att ut- göra tre procent av basbeloppet. Pensions— tillskottet utgår normalt inte i den mån det tillsammans med vad den försäkrade har rätt att uppbära i tilläggspension överstiger 30 procent av basbeloppet.

När det gäller utvecklingen av den all- männa tilläggspensionens storlek kommer den genomsnittliga pensionen för den års- kull som varje år fyller 67 år att vid i övrigt lika omständigheter öka med ungefär 1/ 20. Detta beror på att varje pensionsberättigad person i en ny årskull 67-åringar har haft möjlighet att intjäna ett poängår mer än den som pensionerades ett år tidigare. Där- till kommer en höjning av pensionsbelop- pen betingad av den allmänna utvecklingen. Eftersom pensionsbeloppen är knutna till basbeloppet, vilket bygger på storleken av konsumentprisindex, måste man för att kun- na göra en bedömning av de nominella pen- sionsbeloppens ökning även göra ett anta— gande om utvecklingen i den allmänna pris- nivån.

För att få en åtminstone grov uppskatt- ning av den genomsnittliga ökningen i pen- sionsnivån har utredningen räknat fram vis- sa genomsnittsvärden med utgångspunkt i de av pensionsförsäkringskommittén i dess betänkande Pensionstillskott m.m. (SOU 1968: 21) publicerade prognoserna.

Dessa avsåg utvecklingen av antalet folk- pensionärer och antalet personer med till- läggspension samt utvecklingen av totalkost- naderna för folk- och tilläggspensionen. ] grundmaterialet utgick man från att basbe- loppet under hela prognosperioden är 6 000 kronor.

Den genomsnittliga pensionen för ålders— pensionär vilken uppbär både folkpension och allmän tilläggspension kommer enligt dessa beräkningar att uppgå till följande be- lopp budgetåren 1970/ 71—1978/ 79. Hänsyn har därvid tagits även till pensionstillskott.

Summa allmän pension

Allmän till-

Är Folkpension läggspension

l970l7l 1971/72 1972/73 1973/74 1974/75 1975/76 l976/77 1977/78 1978179

5 261 5 388 5 499 5 597 5 682 5 750 5 806 5 846 5 870

2 220 2 457 2 692 2 967 3 182 3 386 3 643 3 829 4 014

7 481 7 845 8 191 8 564 8 864 9 136 9 449 9 675 9 884

De i tabellen redovisade beloppen gäller ett genomsnitt för såväl gifta som ej gifta ålderspensionärer, vilka uppbär såväl folk- som tilläggspension respektive år. Det be- tyder alltså att i materialet ingår även myc— ket gamla personer, vilka inte är aktuella som ersättningstagare i erkänd arbetslöshets— kassa. De redovisade genomsnittsvärdena ligger därför betydligt lägre än vad som respektive år kan komma att gälla för den grupp pensionärer, vilka kommer i fråga för kassaersättning och därmed pensionsavdrag.

Pensionsavdraget skulle med tillämpning av gällande pensionsavdragstabell enligt des- sa beräkningar öka från 20 till 29 kronor per ersättningsdag under perioden 1970/ 71—1978/79. Utgår man från hittillsva- rande genomsnittligt tillförsäkrade dagpen— ningen, vilken enligt arbetsmarknadsstyrel— sen uppgår till ca 45 kronor (september 1969), skulle den utbetalade dagpenningen under perioden minska från 25 till 16 kro- nor.

Vid gränsdragning mellan arbetslöshetsför- säkringen och den allmänna försäkringens

pensionssystem får hänsyn tas till möjlighe— terna att göra förtida uttag eller uppskjutet uttag av ålderspension. Förtida uttag får gö- ras fr o m den månad man fyller 63 år. Där- vid minskas pensionen enligt vissa regler. Uppskjutet uttag innebär att man väntar med uttaget till efter 67 års ålder. Därvid ökas pensionen enligt motsvarande regler, men hänsyn tas inte till tid efter början av den månad, under vilken den försäkrade fyllt 70 år.

Enligt riksförsäkringsverkets månadsrap- port var i januari 1971 antalet utbetalda folkpensioner avseende ålderspension 969 179. Av dessa pensioner var 47 892 ut— tagna före 67 års ålder och 1680 uttagna efter 67 års ålder.

Utveckling av förtidspensioner. Hänsyn bör även tas till möjligheterna att få förtidspen- sion. Förslag om utvidgning av dessa möj— ligheter behandlades vid 1970 års riksdag (prop 1970: 66, SFS 1970: 186). Ändringar- na innebär att sökande skall kunna beviljas hel förtidspension från omkring 63 års ålder i vissa situationer där det — trots att för sådan pension enligt hittillsvarande bedöm- ningsprinciper erforderlig invaliditet inte fö- religger är sannolikt eller har visat sig att sökanden inte kan finna lämpligt, mer sta- digvarande arbete. Även förslag som avser uttag av ålderspension före 67 års ålder be- handlades av riksdagen i detta sammanhang.

Arbetslöshetsförsäkringens nuvarande reg- ler innebär att den som uppbär hel förtids— pension inte har rätt till ersättning vid ar- betslöshet. Han anses inte uppfylla ersätt- ningsvillkoret att vara arbetsför. Då förtids- pension även enligt förut nämnda utvidg- ning av rätten till sådan pension är avsedd att träda i stället för en arbetsinkomst, kan hel sådan pension i princip inte utgå till den som samtidigt har ett förvärvsarbete. I sådana fall dras pensionen in eller minskas. Den som uppbär ålderspension är däremot fullt berättigad att samtidigt ha inkomst av förvärvsarbete. Han är i princip enligt nu- varande regler ersättningsberättigad i arbets— löshetsförsäkringen så länge han uppfyller arbetsvillkor och krav på arbetsförhet.

*På samma sätt som ålderspensionär be- döms principiellt även de som uppbär par- tiell förtidspension (% eller 1/2). Deras antal är emellertid obetydligt i förhållande till antalet som uppbär hel förtidspension. I januari 1971 var enligt riksförsäkringsver- kets månadsrapport dessa kategoriers an— tal följande.

3/3 förtidspension ' 150 651 2/3 » 10 834 112 » 5 332

Genomförande av vidgade möjligheter till förtidspension kommer att ytterligare höja den andel av pensionärerna som uppbär hel förtidspension. I samband därmed blir grun- den för pensionsbeslutet för ett allt större antal av dessa förtidspensionärer att pen- sionärens arbetsförmåga som följd av ar— betsmarknadsförhållanden visat sig vara fik- tiv. Sambandet mellan skälen för beslutet om hel förtidspension och ren medicinsk bedömning av personens arbetsförhet kom- mer därmed inte att föreligga på det Ikon— sekventa sätt som man hittills har kunnat förutsätta.

Antal arbetslösa arbetssökande kassamed— lemmar i ålder 67 år och däröver. Med ledning av arbetsmarknadsstyrelsens arbets- löshetsstatistik har utredningen sammanställt uppgifter om genomsnittligt antal 67-ån'ngar och äldre bland arbetslösa medlemmar i arbetslöshetskassorna, som har varit an- mälda som arbetssökande vid offentlig ar— betsförmedling åren 1967—1969. Detta antal har ställts i förhållande till det genomsnitt- liga totala antalet medlemmar i varje kassa, som under de åren har varit arbetslösa ar- betssökande. Fördelning efter ålder har skett med hänsyn till ålder vid kalenderårets bör—

jan. Därför underskattas något storleken av åldersklassen 67 år och däröver i dessa sam- manställningar.

Den genomsnittliga procentandelen ar- betslösa 67-åringar och äldre under dessa år för samtliga kassor har varit 4 men upp- visat en tendens till minskning.

Fördelningen på arbetslöshetskassorna ef— ter frekvensen av i frågavarande äldre ar- betssökande medlemmar i kassan belyses i nedanstående översiktstablå.

Det genomsnittliga antalet ifrågavarande arbetslösa arbetssökande 67-åringar och äld- re per månad i jämförelse med motsvarande antal arbetslösa arbetssökande kassamedlem- mar i ålder 65—66 år och i samtliga åldrar framgår av följande sammanställning.

Antal

År 1967 1968 1969

67 år och äldre 1 562 1 333 1 143 65—66 år 3 161 3 965 4 482 Samtliga åldrar 28 813 33 358 29 851

Överväganden om samordning med ål- derspensionering. Enligt 7 kap 1 5 lagen om allmän föräkring utgår förtidspension längst intill den månad då den försäkrade fyller 67 år. Därefter erhåller den försäk- rade ålderspension enligt 6 kap 1 & samma lag. Den tidigare förtidspensionerade är så— ledes efter fyllda 67 år att betrakta som ål- derspensionär. Om han därefter vill för- värvsarbeta, har tillräcklig arbetsförmåga samt har uppfyllt andra ersättningsvillkor, bör han i arbetslöshetsförsäkringen som re- gel ha samma ersättningsrätt efter fyllda 67 år, vare sig han tidigare har varit förtids-

Översiktstablå Andel arbetslösa arbetssökande medlemmar åren 1967—1969 ' som varit i ålder 67 år och däröver .0—2 % 3—5 % 6—8 % 9— % Antal kasssor 19 13 7 4 Samm-anlagt medlemsantal i dessa kassor 30.6.1968 627 546 479 379 150 071 432 188 140 SOU 1971: 42

pensionär eller inte. Den som före 67 år uppburit hel förtidspension, och därför då inte har kunnat upparbeta ersättningsrätt i arbetslöshetsförsäkringen, skall dock ej kun- na åberopa sådan arbetad tid före 67 år vid prövning av arbetsvillkor efter det han har blivit ålderspensionär.

I allmänna försäkringen har åldersgrän- sen 67 år även betydelse i fråga om rätten till sjukpenning. Från den månad den för- säkrade fyllt 67 år får sjukpenning inte ut- gå för mer än ett bestämt sammanlagt antal dagar som förbrukas alltefter de utnyttjas.

I arbetslöshetsförsäkringen gäller som för- ut nämnts den föreskriften att statsbidrag till ersättning åt medlem, som vid ingången av visst försäkringsår fyllt 67 år, utgår för högst 75 ersättningsdagar under försäkrings- året. Detta dagantal är hälften av den re- guljära nu gällande ersättningstiden per för- säkringsår, 150 dagar. Utredningens förslag till reglering av ersättningstiden, den s k 300—dagarsregeln, innebär dels att ersättning kan utgå under 300 dagar för alla försäkra- de, dels att ersättningstiden förlängs till 450 dagar för försäkrad som har fyllt 55 år, dels att tidberäkningens nuvarande anknytning till försäkringsår upphör.

Utredningen anser att arbetslöshetskassor- na även i fortsättningen bör ha möjlighet att med statsbidrag utbetala ersättning i viss omfattning till medlemmar som fyllt 67 år. Antalet ersättningsdagar bör stå i samma förhållande till reguljär ersättningstid som enligt nuvarande bestämmelser om statsbi-

drag. Antalet ersättningsdagar skulle därmed, bestämmas till sammanlagt 150 dagar räknat från det medlemmen har fyllt 67 år.

Med hänsyn till arbetslöshetsförsäkring— ens karaktär och för att underlätta kassor- nas administration är det dock motiverat att för alla försäkrade införa en generell högsta åldersgräns. Det har visat sig att det stora flertalet av de kassamedlemmar, som utnyttjar den nu föreliggande ersättningsrät- ten sedan de fyllt 67 är, gör detta åren närmast efter att ha uppnått denna ålder. Därför torde det inte möta hinder att införa en generell regel att ersättning under för- säkringsåren närmast efter det kassamedlem

fyllt 67 år .inte får utgå längre än till dess medlemmen fyller 70 år.

Förslag angående arbetslöshetsförsäkring

Huvudregel:

Ersättning utgår längst intill dess kassamed- lem har fyllt 67 år eller, om medlemmen dessförinnan börjar uppbära hel förtidspen— sion eller helt sjukbidrag, längst tom må- naden före den då pensionen eller bidraget börjar utgå.

Kompletteringsregel:

Arbetslöshetskassa kan till medlem, som har fyllt 67 år, under tiden intill dess medlem- men fyller 70 år med statsbidrag utbetala ersättning för sammanlagt högst 150 dagar under förutsättning att för ersättning i öv- rigt föreskrivna villkor är uppfyllda.

Arbetslöshetskassa skall själv besluta hu- ruvida eller i vilken utsträckning den före- slagna kompletteringsregeln skall tillämpas för kassans medlemmar.

Utredningens förslag i fråga om beräk- ning av den försäkringsersättning som vid arbetslöshet kan utgå till den som uppbär pension (pensionsavdrag) behandlas i kap 6.

5.2.3. Lägsta åldersgräns

Enligt kassaförordningen (20 &) får ersätt- ning som förut nämnts endast utgå till för— säkrad över 16 år. Samma åldersgräns före- skrivs i arbetsmarknadskungörelsen (72 å) i fråga om arbetslöshetshjälp.

Elever som gått ut den obligatoriska 9- åriga grundskolan och därefter omedelbart börjar förvärvsarbeta kan regelmässigt vän- tas vara 16 år. Under vissa förutsättningar kan elev dock under det nionde skolåret bedriva skolarbetet så att han samtidigt ut- för ett arbete som är att likställa med för- värvsarbete. Utredningen anser att det inte är av oväsentlig betydelse att dessa ungdo-

mar kan påräkna kontant stöd om de blir arbetslösa innan de fyllt 16 år och har upp— arbetad ersättningsrätt.

I fråga om arbetslöshetsförsäkringen före- slår utredningen att den nuvarande regeln om lägsta ålder för ersättningsrätt bortfaller och ersätts med en regel om lägsta ålder för inträde som medlem i arbetslöshetskas- sa. Den som söker sådant medlemskap skall ha fyllt 15 år. Om det nuvarande 12—månadersvillkoret, enligt utredningens förslag, bortfaller, skulle den som vid 15 års ålder börjat förvärvsarbeta och då även blivit medlem i arbetslöshetskassa kunna ha byggt upp sin ersättningsrätt enligt det kvarstående arbetsvillkoret (fem månaders förvärvsarbete eller därmed likställd tid) i tillräcklig omfattning för att möta även en arbetslöshetssituation som uppkommer, in- nan han fyllt 16 år.

Ej heller för kontant arbetsmarknadsstöd bör det enligt utredningens mening föreskri- vas någon lägsta ålder för ersättningsrätt. Däremot bör tid i förvärvsarbete eller annan tid innan sökanden fyllt 15 år ej medräknas vid prövning av arbetsvillkoret. Utredning- ens förslag i det avseendet motsvarar när- mast det föreslagna villkoret för inträde som medlem i arbetslöshetskassa.

Den föreslagna regeln om lägsta ålders- gräns (15 år) för inträde i arbetslöshetskas- sa föreslås vara obligatorisk för arbetslös— hetskassorna. Ungdomarna bör redan från 15—årsåldern ha möjlighet till arbetslöshets— försäkring inom varje verksamhetsområde som representeras av arbetslöshetskassa.

5.3. Arbetsför

5.3.1. Allmänna synpunkter

I nuvarande arbetslöshetsförsäkring gäller som allmän princip att kassamedlem är att anse som arbetsför, om han kan prestera ett normalt arbetsresultat i ett för honom lämp- ligt arbete. Denna princip fanns redan an- given i handbokskommentaren till den första förordningen om erkända arbetslöshetskas- sor (år 1935). Där framhölls att den som på grund av sjukdom, invaliditet eller hög

ålder ej kan utföra arbete ej heller kan er— hålla understöd. Det påpekades att detta vill- kor måste iakttas strängt men framhölls sam- tidigt, att en person med ett betydande kroppsligt lyte i en för honom lämpad an- ställning kan prestera fullt normalt arbets— resultat. Han kan därför vara att anse såsom fullgod arbetskraft, oaktat han ej alls är ar— betsför inom andra arbetsområden.

Det osäkra momentet i dessa bedömning- ar har varit den faktiska tillgången på lämp- ligt arbete för de handikappade. I hand- bokskommentaren år 1935 framhölls att man genom angivna bedömning av arbets- förheten i viss utsträckning avvikit från den allmänna principen att ersättningsberättigad medlem skall vara fullt arbetsför. Det tilla- des: >>Är å andra sidan nedsättningen av arbetsförmågan så avsevärd, att han icke ens vid gynnsamt läge på arbetsmarknaden kan erhålla någon anställning, bör understöd från erkänd arbetslöshetskassa icke kunna ifråga- komma.» Den i ett gynnsamt arbetsmark- nadsläge tänkbara tillgången på arbetstill- fällen, som är så lämpliga för den handikap— pade att han där kan prestera fullt normalt arbetsresultat, skulle således vara avgörande för bedömningen >>arbetsför» eller »ej ar— betsför».

Utvecklingen av möjligheterna till för- värvsarbete har under de senaste årtiondena något förändrat förutsättningarna för denna bedömning. Uppgifter om arbetsvården och dess utveckling samt uppskattningar av fram- tida arbetsvårdsbehov lämnas i statskonto- rets huvudrapport om arbetsmarknadsver— ket och arbetsmarknadspolitiken (SOU 1968: 60, sid 127—136). Antalet arbetsvårds- sökande uppgick år 1967 till ca 82000. År 1970 var antalet i det närmaste 90 000. Man räknar därefter med ökning under yt- terligare några år innan tillströmningen har stabiliserats. Den mest betydelsefulla ök- ningsfaktorn ansåg statskontoret vara den allmänna attitydförändring som ägt rum på detta område.

Stark kritik har riktats mot de handi- kappades sysselsättningsmöjligheter på svensk arbetsmarknad. Det har sagts att denna inte är handikappvänlig. Företrädare

för såväl de handikappades organisationer som arbetsmarknadsparter och samhällsor- gan har understrukit att en bättre handi- kappmiljö inte kan åstadkommas utan att arbetsmarknadens rekryteringspolitik mar- kant ändras. Detta gäller både den offent- liga och privata sektorn.

Det har framhållits att personer som för- värvsarbetar eller önskar förvärvsarbete inte kan indelas i två skilda klasser de som är fullt arbetsföra och produktiva, å ena si— dan, och de som inte är det, å den andra. Det rör sig i stället om en kontinuerlig skala. Någonstans på den skalan finns en gräns. Den gränsen är emellertid inte skarp. De som befinner sig över gränsen kan finna sysselsättning på den öppna arbetsmarkna- den. De som befinner sig under gränsen lyckas inte därmed. För en stor mellangrupp är det ovisst om de lyckas eller ej.

Under senare tid har behov av förbätt— rad arbetsmiljö fått en framträdande bety- delse. Man söker alltmer tillgodose arbets- tagarnas behov av att arbetsplatserna inrät- tas så att de fysiska och psykiska påfrest— ningarna minskar. Med hjälp av nya forsk- ningsrön, bla inom arbetsmedicin och er- gonomi, har rationell inredning av arbets- platser och bättre planering av arbetsmeto— der jämte selektiv arbetsplacering visat sig kunna minska risken för uppkomst av handi- kapp och öka möjligheterna för redan handi- kappade att utnyttja sin arbetsförmåga. Ge- nom ökade samhällsinsatser i fråga om ar- betsprövning, arbetsträning, yrkesutbildning och omskolning kan även den handikappade få bättre möjlighet att själv medverka till att arbetshämmande handikapp helt eller delvis elimineras. Faktiska arbetsalternativ till kon— tant stöd bör därför i allt större utsträck- ning kunna påräknas för arbetslösa med handikapp.

Samhällsåtgärdema för rehabilitering och arbetsvård kommer att ställa ökade krav på samverkan mellan olika samhällsorgan. Ut- redningen har konstaterat att administrativ samverkan mellan arbetsförmedlingar och allmänna försäkringskassor redan påbörjats och i fortsättningen bör kunna utvecklas ytterligare enligt anvisningar från de stat-

liga tillsynsmyndighetema, arbetsmarknads- styrelsen och riksförsäkringsverket. Social- vårdens uppsökande verksamhet kommer att utvidgas. Därmed kan ökad kontakt skapas mellan kommunernas sociala nämnder samt arbetsförmedlingar, allmänna försäkrings- kassor och arbetslöshetskassor bla efter råd och anvisningar som år 1969 utfärdats av socialstyrelsen på grund av 1968 års änd— ringar av lagen om socialhjälp. Intresse för försöksverksamhet med nya former av sy- stematisk samverkan mellan nämnda organ har under hand framkommit, bla hos kom- muner som sökt planlägga sina insatser för rehabilitering och socialvård på längre sikt. Det är angeläget att det sker en utvidgning och effektivisering av denna samverkan.

Med hänsyn till den sålunda pågående ut- vecklingen har utredningen funnit att er- forderlig utvidgning, fasthet och kontinui- tet i samarbetet mellan de lokala organen för administration av samhällets totala trygghetssystem bör kunna uppnås utan för- fattningsföreskrifter annat än när sådana er- fordras i särskilda fall, exempelvis i förut— nämnda ärenden om förtidspension.

5 .3.2 Sjukdom

Nu gäller i arbetslöshetsförsäkringen att medlem vid sjukdom som förorsakar full- ständig nedsättning av arbetsförmågan, vil- ken medför rätt till hel sjukpenning från allmän försäkringskassa, inte får uppbära er— sättning från arbetslöshetskassa.

Vid sjukdom som ej förorsakar fullstän— dig nedsättning av arbetsförmågan men lik- väl nedsätter denna med minst hälften ut— går halv sjukpenning från allmän försäk— ringskassa. I sådana fall gäller nu i arbets- löshetsförsäkringen att medlemmen anses som ej arbetsför halva dagen och som ar- betsför halva dagen. Om medlemmen inte får något arbete av det slag som motsvarar hans sålunda bedömda arbetsförhet, är han, under förutsättning att han före sjukdomen haft heltidsarbete, berättigad till halv ersätt— ning från arbetslöshetskassan.

Sistnämnda regler bygger huvudsakligen på bestämmelsen i 29 & 2 mom sista stycket

kassaförordningen. De har medfört vissa olä- genheter för arbetslöshetskassorna och deras medlemmar.

Sålunda har det påpekats från skogsarbe- tarnas arbetslöshetskassa, att deras medlem- mar ofta har svårt att på sin arbetsmarknad finna sådant kortvarigare och lättare arbete som halv sjukskrivning förutsätter. Följden har blivit att skogsarbetare som blir halvt sjukskrivna i allmänhet inte kunnat finna lämpligt arbete under sjukdomstiden utan förblivit arbetslösa, ej sällan under avsevärd tid.

Detta har belysts genom en närmare un- dersökning i skogsarbetamas arbetslöshets- kassa av de medlemmar som under försäk— ringsåret 1966/67 erhöll halv dagpenning. Därvid framkom även åtskilliga fall, där man har ställt sig frågande till läkarnas mo— tiv till halv sjukskrivning. Det påpekades att skyldighet inte synes föreligga för läka- re och försäkringskassa att samråda med varandra om hel eller halv sjukskrivning bör göras. Om läkaren ej har tillräcklig kän- nedom om ifrågavarande arbetsmarknad, kan detta'leda till halv sjukskrivning även i sådana fall där hel sjukskrivning väl kan motiveras om hänsyn tas till såväl medicins— ka som arbetsmarknadsmässiga synpunkter.

Detta är ett problem som inte kan lösas inom arbetslöshetsförsäkringen och reglerna för kontant arbetsmarknadsstöd. Utredning- en vill dock påpeka den inte obetydliga ut— vidgning av riskområdet för dessa stöd- former, som kan uppstå genom brister i samråd mellan läkare, försäkringskassa och arbetsmarknadsorgan.

5.3.3. Förtidspension

Förtidspensionärer med rätt till hel förtids- pension och personer med helt sjukbidrag bör i princip likställas med dem som är helt sjukskrivna. Deras arbetsförmåga har i samband med pensionsbeslutet bedömts vara varaktigt respektive för avsevärd tid så ned— satt att »intet eller endast ringa del därav återstår». Så länge denna bedömning kvar- står bör kravet på arbetsförhet ej anses upp- fyllt. Utredningens förslag i kap 6 (6.8)

om samordning med förtidspension bygger på denna förutsättning.

Om arbetsförmågan bedömts vara nedsatt i mindre grad och pension eller sjukbidrag därför utgår med två tredjedelar eller hälf- ten, partiell förtidspension och partiellt sjuk- bidrag, kan några generella antaganden ej göras om de aktuella verkningarna av sjuk- dom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan, som i det enskilda fallet har legat till grund för pen- sionsbeslutet. Invaliditetsbegreppet i fråga om förtidspension och sjukbidrag är visser- ligen utformat som en arbetsinvaliditet, grundad på medicinska orsaker, men hän- syn skall även tas till andra omständigheter som påverkar den försäkrades förmåga att bereda sig arbetsinkomst. Möjlighet bör fin- nas till individuell prövning med speciell hänsyn till bl a arbetsmedicinska förhållan- den och allmänna sysselsättningsförhållan- den på ifrågavarande del av arbetsmarkna— den. Denna bedömning kan bli komplice- rad och -— om fallen blir många — kräva betydande insatser från läkare och andra experter.

Dessa synpunkter har utredningen utveck- lat i remissyttrande 12.11.1969 över riks- försäkringsverkets förslag till vidgad förtids— pensionering. Där anförs bl a följande.

Utredningen har funnit att de föreslagna rikt- linjerna för förhandsbedömning av möjlighe- terna till varaktig arbetsplacering avsevärt kan medverka till en i sak riktigare gränsdragning mellan systemen för pensionering och kontant- stöd på arbetsmarknaden. Av värde inom ut- redningens område är även de ökade möjlig- heterna att i pensionsbeslut ta individuell hän- syn till personer med tungt eller pressande ar- bete, som vid högre ålder men före ordinarie pensionsålder själva vill lämna arbetslivet direkt utan att ta vägen över arbetslöshet och osäkra sysselsättningsförhållanden. Även i detta av- seende anser utredningen att verkets förslag vinner i värde genom att avgränsning ej sker till i förväg bestämda yrkes- eller befolknings- grupper.

I dessa fall då särskilda regler för äldre ar- betskraft skulle bli tillämpliga anser verket na- turligt att pensionssökanden får hel förtidspen- sion. Utredningen tillstyrker detta. Erfarenhe- terna under utredningsarbetet visar att den kvarstående arbetsförmåga som i pensionsbeslut motiverat partiell pension ofta måste anses fik-

tiv för den som inte har något stadigvarande förvärvsarbete. Detta gäller i särskild hög grad de äldre. Liknande erfarenheter har för övrigt gjorts i fråga om halv sjukpenning till arbets- lösa. Nedsättning från hel till halv sjukpenning under arbetslöshet medför ej sällan endast en partiell övervältring av stödansvaret från all— män försäkringskassa till arbetslöshetskassa.

Utredningen har inte något att erinra mot verkets förslag att halv pension utgår till den som har sin arbetsförmåga nedsatt i mindre grad än som fordras för 2/ 3 pension men lik- väl med minst hälften. Arbetssökande med den- na nedsättning av arbetsförmågan bör enligt utredningens mening anses uppfylla den allmän- na förutsättningen »arbetsför» för kontant ar- betsmarknadsstöd. För dessa liksom för dem vars arbetsförmåga är nedsatt med mindre än hälften blir arbetsmarknadens rekryteringspo- litik och effektiviteten i samhällets arbetsmark- nadsåtgärder avgörande för möjligheterna att skapa den i verkets förslag tänkta kombinatio— nen av arbetsinkomst och pension.

Individuell bedömning av den arbetsför- het som är allmän förutsättning för ersätt- ningsrätt'underlättas givetvis om det finns vissa fasta utgångspunkter för bedömning- en. En sådan är regeln om demsom upp- bär hel förtidspension eller helt sjukbidrag. För de partiella fallen kan viss ledning vid bedömningen finnas i kollektivavtal mellan Svenska kommunalarbetareförbundet, å ena sidan, samt Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet, å andra sidan, om bestämmelser angående löne- och anställ- ningsvillkor för handikappade arbetstagare vid kommunala verkstäder för skyddad sys- selsättning, gällande fr o m 1.7.1970. Be- stämmelserna i detta kollektivavtal omfattar sj den som är intagen på vårdinrättning och ej heller den som undergår introduktions- utbildning eller arbetsprövn'ing och/ eller ar- betsträning. I de fall fråga uppkommer om indragning eller minskning av förtidspension, skall vid bedömningen av pensionstagarens arbetsförmåga främst beaktas vederbörandes faktiska arbetsprestation och inte den utgå- ende lönens storlek. Enligt riksförsäkrings- verkets cirkulär nr 4/1969 är riktlinjerna för denna bedömning följande.

När lön utgår i form av ackordslön eller blandackordslön—varvid det i lönen ingående ackordsbeloppet beräknas på grundval av en individuell redovisning av arbetsprestationema

bör man vid bedömningen av en arbetstaga- res arbetsförmåga jämföra hans arbetsresultat med en fullt arbetsför arbetstagares normala prestation i samma slags arbete. Till grund för jämförelsen bör läggas de uppgifter om dessa båda värden som kan inhämtas från den skyd- dade verksamhetens ledning. I förekommande fall bör även inkomstnivån i den försäkrades tidigare yrke eller huvudsakliga sysselsättning beaktas.

När lön utgår enbart i form av tidlön och uppnådda arbetsresultat inte redovisas indivi- duellt, bör arbetstagarens arbetsförmåga bedö- mas med utnyttjande av de uppgifter som kan lämnas av den skyddade verksamhetens ledning och av den representant för länsarbetsnämn- den som är lmuten till denna.

Varje möjlighet att göra en liknande be- dömning av handikappad ersättningssökan— des verkliga prestationsförmåga inom det för honom tänkbara arbetsområdet bör en— ligt utredningens mening utnyttjas. Har sö- kanden själv styrkt sin arbetsförmåga, tex genom att med ifrågavarande invaliditet ut— föra förvärvsarbete i den utsträckning som fordras för ersättningsrätt (uppfyllt arbets—' villkoret), behöver hans arbetsförhet i regel inte närmare undersökas. Saknas helt an"— nat underlag för bedömning av sökandens arbetsförhet än beslut om förtidspension el- ler sjukbidrag, enligt vilket hans arbetsför-' måga beräknas vara en tredjedel eller mindre av den normala, kan sökanden i regel ej anses vara'arbetsför i sådan utsträckning att rätt till försäkringsersättning eller kon— tant arbetsmarknadsstöd föreligger. I tvek-t samma fall bör dock utredas, i vilken ut- sträckning denna arbetsinvaliditet beror på medicinska faktorer. Om det då visar sig att bedömningen av arbetsförmågans ned— sättning till— avsevärd del. grundats på andra faktorer än medicinska, och” dessa andra faktorer efter pensionsbeslutet blivit påtag- ligt förändrade tex genom flyttning el- ler ändrade sysselsättningsförhållanden el— ler bättre personliga anpassningsmöjligheter på ifrågavarande arbetsmarknad — bör bris- tande arbetsförhet enligt pensionsbeslutet in— te enbart vara skäl för att avvisa ersättnings- rätt. Bedömning bör då ske av samtliga de omständigheter som i den föreliggande situa- tionen skapar svårigheter för sökanden att finna lämpligt förvärvsarbete.

Likaså bör förändringar i den andra rikt— ningen uppmärksammas. Sökandens arbets- invaliditet kan efter pensionsbeslutet ha för- värrats utan att de rent medicinska fakto— rerna förändrats, tex genom flyttning el- ler ändrade allmänna sysselsättningsförhål- landen inom sökandens naturliga arbetsom- råde. Förutsättningarna för ett tidigare be- slut om partiell förtidspension kan därmed ha blivit betydligt förändrade. Dessa fall bör vid arbetsförmedling och arbetslöshets- kassa som regel handläggas i samråd med vederbörande allmänna försäkringskassa.

5 3.4 Yrkesskada

Har en yrkesskada medfört invaliditet som nedsätter arbetsförmågan med minst en tion— del utgår livränta så länge som denna invali- ditet består. Livräntans storlek beräknas dels efter det 5 k ersättningsunderlaget, dels efter invaliditetsgraden. Vid bedömning av den nedsättning av arbetsförmågan som yr- kesskada medfört skall hänsyn tas till ska- dans beskaffenhet och dess inverkan ej blott på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av arbete utan även på hans förmåga att utöva sitt yrke.

Yrkesskadeförsäkringens invaliditetsbe- grepp och metoder för invaliditetsbedöm- ning skiljer sig avsevärt från den allmänna försäkringens. I sistnämnda försäkring in- riktas bedömningen av arbetsförmågans ned— sättning i princip direkt på den försäkrade och dennes kvarvarande arbetsförmåga, me— dan reglerna i yrkesskadeförsäkringen byg— ger på genomsnittsbedömningar som utfor- mats i tabellsystem. Yrkesskadorna domine- ras av yttre kroppsskador. De har ansetts vara betydligt enklare att bedöma och klas- sificera än de sjuklighetstillstånd som prövas i den allmänna försäkringen. De försörj- ningsekonomiska följderna av en sjukdom eller skada samt medicinska och arbetsmäs— siga åtgärder för rehabilitering har även till— mätts större betydelse i den allmänna för- säkringen än inom yrkesskadeförsäkringen.

I kap 6 (6.8) har utredningen behandlat samordningen med yrkesskadeförsäkring- en och förtidspensioneringen. För de fall

där nedsättningen av den försäkrades ar- betsförmåga medför behov av samordning mellan arbetslöshetsförsäkringen och yrkes- skadeförsäkringen bör denna enligt utred- ningens förslag i huvudsak kunna göras ef- ter samma regler som föreslås gälla för ar— betslöshetsförsäkringen beträffande förtids- pensionärer. Det stora flertalet av dem som uppbär yrkesskadelivränta på grund av ned- sättning av arbetsförmåga, som överstiger hälften, uppbär även förtidspension.

Bedömningen av arbetsförheten som all- mänt villkor för ersättningsrätt i fråga om arbetslöshetsförsäkring och kontant arbets— marknadsstöd bör principiellt ske enligt sam— ma invaliditetsbegrepp och med samma me- toder, vare sig nedsättning av arbetsförmå— gan uppstått genom yrkesskada eller på an- nat sätt. Därvid bör bedömningen inriktas direkt på sökanden och avse dennes aktuella arbetsförmåga. Endast i de fall en sådan be- dömning visar att arbetsförmågan ej uppgår till den gräns — en tredjedel av den normala som generellt förordats för dem som upp- bär partiell förtidspension (sjukbidrag), bör ersättningsrätt avvisas på grund av bristande arbetsförhet. Sökandens möjligheter att själv genom förvärvsarbete före arbetslösheten styrka sin arbetsförhet, liksom hänsynen till förändrade förhållanden av annat slag än medicinska, bör vara likartade även i fråga om yrkesskada och andra fall av arbetsin- validitet.

5.4. Oför/ändrad att förvärvsarbeta

I föregående punkt har utredningen beträf- fande begreppet arbetsför i några samman- hang framhållit, att arbetsförheten även mås- te prövas med hänsyn till övriga omstän- digheter som utgör hinder för den arbetssö— kande att finna lämpligt arbete. Stora krav ställs på arbetskraften när det gäller an— passning till omvandlingsprocessen i närings— liv och samhälle. Numera förutsätts dock att samhället i möjligaste mån skapar förutsätt- ningar för den arbetssökande att få ett ar- bete som han är lämpad för och som kom- mer hans önskemål så nära som möjligt.

Därmed framträder ett sakligt samband

mellan den nu ifrågavarande regeln »oför— hindrad att förvärvsarbeta» och arbetsför- heten. Samband framträder även mellan den arbetslöses övriga personliga förhållanden och tillgången på arbetstillfällen, som med hänsyn till dessa förhållanden och skäliga krav på arbetsmarknadsanpassning från den arbetslöses sida kan anses lämpliga.

Ifrågavarande villkor för ersättningsrätt kan därför endast ges en självständig gene— rell betydelse i det avseendet, att det inte får föreligga någon omständighet som hind- rar den arbetslöse att över huvud taget ut- föra tillgängligt och lämpligt förvärvsarbete under tid för vilken han gör anspråk på kontant stöd under arbetslöshet. Villkoret in— nefattar samtidigt alla omständigheter som kan utgöra hinder för att utföra tillgängligt förvärvsarbete. Det kan dämied sägas inne- bära att arbetssökande skall stå till arbets- marknadens förfogande.

På grund härav föreslår utredningen att reglerna om de allmänna förutsättningarna för ersättningsrätt, vilka i gällande kassa- förordning behandlas i 20 å, i en ny för- fattning sammanförs med reglerna om be— dömning av lämpligt arbete och självför— vållad arbetslöshet. I nuvarande kassaför— ordning behandlas dessa senare frågor i 36 &.

Utredningen behandlar i följande punk- ter några speciella typer av fall, då det har uppstått särskilda svårigheter att bedöma huruvida arbetssökande kan anses stå till arbetsmarknadens förfogande, dvs vara ge— nerellt sett oförhindrad att åtaga sig för— värvsarbete.

5.4.1. Lokal bundenhet

Ett särskilt exempel på arbetshinder är en- ligt nuvarande praxis lokal bundenhet. Den— na innebär att det inte kan begäras att ar— betssökande skall ta arbete på annan ort. Med annan ort avses därvid ort som är be- lägen så långt från medlemmens bostad att han måste bo på arbetsorten åtminstone un— der arbetsveckan.

Lokal bundenhet är inte något totalt ar-

betshinder. Den medför dock i många fall en sådan begränsning av arbetsutbudet att bundenheten faktiskt kan innebära ett i det närmaste totalt arbetshinder. Detta gäller främst sökande utan egentlig eller speciellt erforderlig yrkes- eller arbetserfarenhet, som är bosatta i trakter där det för dem inte finns annat än enstaka möjligheter till lämp- ligt förvärvsarbete inom det för hemortens befolkning naturliga arbetsområdet.

De nu gällande anvisningarna i detta hän- seende från arbetslöshetsförsäkringens till- synsmyndighet till arbetsförmedlama inne- håller närmast generella bedömningsregler för vissa speciella fall. Flera av dessa fall avser lokal bundenhet av familjeskäl, så sär— skilt för kvinnliga arbetssökande. Ej sällan kan emellertid den lokala bundenheten i en familj bero på mannens arbetsförhållanden eller hänsyn till samboende föräldrar eller barn och då även till barn som ej är min- deråriga. Flera samverkande boende— och ansvarsförhållanden skapar i dessa fall en komplicerad bundenhet för både kvinnor och män. Har de små barn och är samhäl- lets service för tillsyn av dem ej utbyggd, uppstår särskilda svårigheter. Utredningen belyser problem av detta slag i bilaga 11 Traditionella vårduppgifter och förvärvsar- bete.

Bundenhet vid hemmet får bedömas på ett annat sätt då barnen inte längre är i så- dan ålder att de behöver kontinuerlig vård eller tillsyn. Då kan förekomsten av barn inte längre utgöra ett hinder för att ta ar- bete på annan ort, men det är önskvärt att arbetsorten är belägen så att bortavarande förälder kan besöka hemmet varje vecka såvida det ej är fråga om en kortvarig an- ställning. Om inte familjebostad kan erbju- das i ifrågavarande arbetsort skall föräld- rar med hemmavarande ej vuxna barn kun- na göra anspråk på att endast en av dem skall vara beredd att antaga arbete på annan ort än den dittillsvarande bostadsorten.

I en följande punkt 5.6 har utredningen bla behandlat hänsynen till arbetssökan- des personliga förhållanden vid bedömning av visst arbetes eller arbetsförslags lämplig— het. Utredningen har där betonat betydel-

sen av möjligheterna att erhålla bostad — i förekommande fall familjebostad — av tillfredsställande beskaffenhet på en ny ar— betsort. I den närmast följande punkten 5.5 lämnas en redogörelse för arbetsförmedling— ens service till enskilda arbetssökande (5.5.2). Under rubriken Omställningsutred— ningen behandlas där den omfattande in- formation som arbetsförmedlingen har att lämna för att underlätta arbetstagarnas geo— grafiska rörlighet; Utredningen finner det naturligt _att arbetssökanden vill' ha bästa möjliga utbyte av omställningen både i fråga om egna arbetsförhållanden och .med avse— ende på familjensönskemål i olika avseen- den, till nytta- för arbetssökande, arbetsgi- vare och samhälle.

Utredningen. har i bilaga 9 redovisat en undersökning rörande meddelande från ar- betsförmedlingen. om ifrågasatt ersättnings- rätt i arbetslöshetskassa under försäkringsi året 1967/ 68. 'Av huvudsakliga skäl för ar- betsavvisande dominerade där *typgruppen »särskilda omständigheter med hänsyn till personliga förhållanden eller arbetets natur» med ».närmare=67 procent av alla undersökta fall (3 358); I denna 'typgrupp ingick även fall av lokal bundenhet. Dessa utgjorde 17,3 procent av'saintliga fall_(för männen 21,0 % och för kvinnorna 7,1 %). Fallen av lokal bundenhet hadezi undersökningen fördelats påtre orsaksgrupper. .De'olika gruppernas andel av samtliga undersökta fall av arbets- ayvisande ,var följande '

Procent Familjeskäl . 4 " ' ' 5,2 Bisyssla eller annan sysselsättning (jordbruk, fastighet, uppdrag) 4,5 Annan orsak 7,6

Utredningen anser inte att dessa erfaren— heter behöver föranleda förslag till någon ny lydelse av ifrågavarande allmänna villkor för ersättningsrätt. Prövning av hänsyn till lokal bandenhet bör även i fortsättningen grundas på regeln att den arbetslöse skall vara ar- betsför »och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete». Dock vill utredningen fram- hålla följande.

När en lokal bundenhet huvudsakligen beror på uppdrag, bisyssla eller annan lik— nande förvärvsverksamhet tex mindre jordbruk eller annan rörelse som mest hela året vanligen kunnat bedrivas under fritid bör tiden för rådrum anpassas efter erfor— derlig skälig tid för avveckling eller över— låtelse av verksamheten.

Tiden för rådrum bör kunna förlängas eller förkortas beroende på den arbetslöses beredvillighet respektive bristande beredvil- lighet att genom egna åtgärder upphäva sin lokala bundenhet eller 'i övrigt förbättra sina möjligheter att förvärVSarbeta. Ofta är inte omfattande och långväga bostadsflyttning nödvändig för erforderlig anpassning till ar- betsmarknaden. Men även mindre omfat- tande åtgärder är beroende av den arbets- sökandes vilja att själv medverka. Samhälle och arbetslöshetskassor kan ej ha ansvar för arbetslöshet i de fall denna huvudsakligen beror på orealistiskt lokalt begränsat arbets- utbud, som den arbetssökande själv, även efter skäligt rådrum, vägrar att utvidga eller anpassa till den faktiskt föreliggande till— gången på lämpligt förvärvsarbete.

Problem liknande dem som uppstår vid lokal bundenhet'kan föreligga för den som till väsentlig del 'ha'rh'aft sin försörjning ge- nom stadigvarande förvärvsarbete i hemmet såsom arbetstagare och därmed byggt upp ersättningsrätt enligt arbetsvillkoret. Den som mister sådant arbete kan i vissa situa- tioner ha stora svårigheter att ställa om sig till förvärvsarbete utom hemmet. I prop 1964: 115 med förslag till nu "gällande ar- betslöshetsförsäkring behandlades synpunk- ter från 1960 års arbetslöshetsförsäkrings- utredning i detta avseende. Med anledning av utredningens förslag anförde departe- mentschefen att försäkrade, som är bundna vid hemmet till följd av personligt handi- kapp, bör kunna'få ersättning vid arbets- löshet,»om de till väsentlig del haft sin för- sörjning genom stadigvarande hemarbete och om de är beredda att utföra annat hem- arbete eller annat arbete som deras handi— kapp tillåter. Utredningen förordar att den- na bedömningsregel skall gälla även person- liga handikapp av andra slag än fysiska,

exempelvis bundenhet vid vård i hemmet av handikappad eller åldrig anhörig,.som i den föreliggande arbetslöshetssituationen ut- gör ett uppenbart hinder för att förvärvs— arbeta utom hemmet. ' .,

5.4.2. Hinder på grund av arbetsmarknadsutbildning

Arbetsmarknadsutbildningens ”karaktär av vuxenutbildning, som utformats o'ch erbjuds arbetssökande . på sysSelsättningspolitiska grunder, behandlar utredningen i samband med arbetsvillkoren för ersättning i arbets- löshetsförsäkring och , för kontant arbets- marknadsstöd. Sådan—utbildning bör enligt utredningens mening i fortsättningen prin- cipiellt likställas med vad i nu gällande för- fattningar kallas yrkesutbildning.

Gällande bestämmelser om arbets- och av- giftsvillkor i 23 och 24 å & kassaförordning- en- och om avstängning vid självförvållad arbetslöshet i 36 & samma förordning anger viss likställighet mellan förvärvsarbete och yrkesutbildning. Enligt arbetsmarknadskun- görelsen föreligger möjlighet för kassamed- lem att under yrkesutbildning. välja ersätt- ning från arbetslöshetskassa istället för ut- bildningsbidrag. I skrivelse .till chefen .för in— rikesdepartementet i juli 1967 har Arbets- löshetskassornas samorganisation framhållit, att denna möjlighet till kassaersättning un- der utbildningstid uppkom innan utbild- ningsbidrag hade införts. Det ursprungliga skälet för denna ersättningsmöjlighet var att kassamedlem skulle kunna få ersättning från försäkringen under en kortvarig kurs, som vid' uppkomande arbetserbjudande omedel- bart kunde avbrytas. När utbildningsbidraget under arbetsmarknadsutbildning infördes och detta bidrag i vissa fall kunde vara lägre än tillförsäkrad kassaersättning, ansågs det till en början rimligt att valmöjligheten fick kvarstå.

Organisationen har i skrivelsen framhål- lit att nackdelarna förkassamedlemmen att utnyttja ersättningsmöjligheten i arbetslös- hetskassan under utbildningstiden hittills in- te beaktats tillräckligt.. Särskilt under tider med dålig arbetstillgång och därmed stor ar-

betslö'shetsrisk finns "risker för att medlem- men efter avslutad utbildning .blirutförsäk- rad, dvs att längsta stadgade ersättnings- tid går till ända under utbildningstiden eller kort därefter. ' "' ' Samorganisationen : framförde i nämnda skrivelse den uppfattningen- att möjlighet till val mellan kassaersättning och utbildnings- bidrag ej bör föreligga; Samtidigtiföreslogs viSst »kompletterande utbildningsbid'rag». Utredningen anser: liksom. Arbetslöshets— kassornas samo'rganisationf'och "1960 års" ar- betslöshetsförsäkringsutredning att * någon valmöjlighet i fråga-om försäkringsersätt- ning ej bör föreligga under'denf'tid arbets- marknadsutbildning pågår? Utredningens ställningstagande grundas i första hand- på principiella skäl; Under utbildningstiden måste kassamedlemmen i regel anses vara förhindrad att förvärvsarbeta. Dessutom bör det undvikas att. 'stödsy'stemet blir så kon- struerat att kassamedlemm'arfförledsi'att iför— bruka sitt försäkringsskydduhdenen tid då samhället erbjuderen'annan stödform. 1

5.4.3 Säsongbegränsning- och arbete, för ,. egen räkning,.

Kollektiva säsongbegränsningar "

Enligt 34å kassaförordningen kan tillsyns- myndigheten beträffandei samtliga eller en viss grupp av en arbetslöshetskassas med- lemmar föreskriva begränsningar i ersätt— ningsrätten. Förutsättningen härför är. att kassans verksamhetsområde omfattar yrke inom vilket arbetslöshet förekommer årligen och regelbundet eller att'det eljest förelig— ger särskilda omständighe'ter. .

1960 års arbetslöshetsförsäkringsutred- ning behandlade den form av säsongarbets- löshet som uppkommer-' genom att arbetsta- gare är utsatta för variationer-i sin syssel— sättning, huvudsakligen beroende'på klima- tiska förhållanden men i_,viss mån andra faktorer. Utredningen fann att_den svenska arbetsmarknaden ännu under . högkonjunk- turen i slutet av 1930-talet kännetecknades av mycket kraftiga svängningar i sysselsätt- ningen mellan. sommar o'chvinter. Utveck-

lingen tenderade emellertid redan då mot en utjämning. För år 1945 noterades en dit- tills rekordartat liten spännvidd mellan ar- betslöshetsmaximum och arbetslöshetsmini- mum, 2,5 procent. Denna spännvidd hade därefter med något undantag hållit sig där- omkring. År 1960 utgjorde den 1,5 procent.

1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning föreslog att arbetslöshetskassorna skulle ges möjlighet att efter eget bedömande bibehål- la eller upphäva säsongbegränsningsbestäm- melserna. Tillsynsmyndighetens befogenhet att föreskriva säsongbegränsningar borde dock kvarstå. Det framhölls att ett slopande av säsongrestriktionerna betyder en admi— nistrativ lättnad för vederbörande kassa.

I Kungl Maj:ts proposition om änd- rade grunder för arbetslöshetsförsäkring (1964: 115) anslöt sig föredragande departe- mentschefen (sid 47) till utredningens upp- fattning att säsongbegränsningarna i kassa- stadgama borde kunna upphävas i avsevärd utsträckning. Det försäkringsmässiga skälet för säsongrestriktionerna hade förlorat i styr— ka. De områden där man kan tala om stän- dig eller vanligt förekommande säsongar— betslöshet hade blivit allt färre. Tillsyns— myndigheten skulle dock kunna ge före- skrifter som begränsade ersättningsrätten och därigenom fortlöpande ta hänsyn till arbets— marknadspolitikens och andra omständig- heters inverkan på olika yrkesområden, där säsongarbetslöshet förekommer.

I kassaförordningens förut nämnda be— stämmelser om säsongbegränsning (34 &) skedde i detta sammanhang huvudsakligen endast redaktionella ändringar. Upphävan- det av säsongrestriktionerna skulle ske inom ramen för gällande bestämmelser och sy- stem. Detta innebär att kassorna har frihet att själva bestämma om säsongbegränsning samt att tillsynsmyndigheten kan ge före— skrifter därom.

Vid tiden för 1960 års utredning hade 17 arbetslöshetskassor bestämmelser om sä- songbegränsning i sina stadgar. I augusti 1969 var antalet sju, varav tre med kollektiv begränsning, tre med individuell begräns- ning och en (Sveriges arbetares kassa) med begränsning. särskilt utformad med hänsyn

Den är 1964 förutsedda utvecklingen på detta område har således till stor del redan ägt rum. Utredningen har därför inte an- ledning att föreslå någon ändring i sak av säsongrestriktionerna men förordar att be- stämmelserna därom får viss ändrad lydelse på grund av de förhållanden som behandlas i det följande. I författningsförslaget har även införts bestämmelse om den beslutan- derätt för arbetslöshetskassa som för när- varande gäller enligt motiven för nuvarande regler.

Individuell begränsning av arbetsutbud mm

Den av utredningen föreslagna utvidgning— en av skyddad personkrets i arbetslöshets- försäkringen till att utan dispens omfatta även företagare samt införande av den nya stödformen kontant arbetsmarknadsstöd medför att säsongvariationer i sysselsättning- en får betydelse för stora grupper utanför den av säsongbegränsningsreglema hittills berörda kretsen av arbetstagare. Detta gäl— ler jordbrukare och andra rörelseidkare men även ett större antal än hittills av andra för- värvsarbetande, som mer eller mindre re- gelbundet är sysselsatta endast viss del av året. Denna typ av individuellt säsongarbete förekommer redan bland medlemmar i tex hotell-, kafé- och restaurantanställdas, kom— munalanställdas, teateranställdas och yrkes- fiskarnas arbetslöshetskassor.

Utredningen finner det principicllt riktigt och ekonomiskt ofrånkomligt att i fråga om sökande av detta slag konsekvent upprätt- hålla ersättningsvillkoret att sökande skall vara oförhindrad att förvärvsarbeta. Däri ligger ett krav på att sökande skall vara beredd att antaga ej blott tillfälligt utan även fast arbete. Någon begränsning av är— betsutbudet till att avse viss tid, tex intill början av visst säsongarbete, skall sålunda i regel inte godtas som skäl för att avvisa ett för sökande i övrigt lämpligt varaktigt arbete. Om sökanden i den situationen väl- jer att alltjämt i första hand satsa på annat planerat eller förväntat arbete för egen el- ler annans räkning och om tillgång på till-

fälligt arbete inte finns inom sökandens na- turliga arbetsområde, måste hinder för för- värvsarbete anses föreligga och ersättnings- rätt av det skälet vara utesluten så länge hindret kvarstår.

I 1956 års förordning om erkända arbets- löshetskassor infördes i 24% andra stycket 2 en möjlighet för tillsynsmyndigheten att beträffande vissa grupper av medlemmar medge »att den, som omväxlande mot av- löning användes till arbete för annans räk- ning och arbetar som självständig företaga- re, må tillgodoräknas avgift för tid, då han utför arbete som självständig företagare». Dessa medlemmar, som brukar benämnas växelarbetare, får sålunda bygga upp sin rätt till ersättning genom förvärvsarbete både som arbetstagare och som företagare.

Bestämmelsen syftar till att göra det lät- tare exempelvis för skogsarbetare med stöd- jordbruk att upparbeta arbetsvillkoren i kas- san. Arbete med jordbruk eller i egen skog får i viss utsträckning tillgodoräknas för full- görande av dessa villkor. En sådan utvidg- ning av ersättningsrätten innebär ett speci- ellt arbetslöshetsskydd för ifrågavarande grupp. Arbetslöshetskassan tillförs avgifter även för tid då vederbörande arbetar som företagare. Mot anordningen har anförts att det kan bli alltför lätt att kvalificera sig för ersättning, vilket skulle medföra ökade ut- betalningar, och att den arbetslöses orts- bundenhet kan ytterligare förstärkas.

Endast två kassor har hittills tagit in be- stämmelser om växelarbetare i sina stadgar, nämligen skogsarbetarnas och lantarbetar- nas kassor. I förstnämnda kassa har ett 80- tal personer hittills sökt medlemskap som växelarbetare, i sistnämnda kassa endast några få.

Systemet med växelarbete utvecklades sär- skilt under en period då nyetableringen in- om jordbruket hade en betydande omfatt— ning fram till slutet av 1940-talet — och då arbetstillgången för arbetstagare inom skogs- bruket — fram till slutet av 1950-talet —- var mycket god även under vinterhalvåret. Många som inträdde i arbetslivet fram till slutet av 1940-talet kom att bygga sin års- verksamhet på sådant växelarbete. Särskild

hänsyn bör enligt utredningens mening tas till denna befolkningsgrupp inom jord- och skogsbruk, om de i fortsättningen möter svårigheter att finna lämpligt arbete den tid då jordbruket inte ger dem sysselsättning.

F örslug

Utredningen har i sitt förslag till kontant arbetsmarknadsstöd förordat att det skapas en särregel för jordbrukare, födda år 1920 eller tidigare. Den innebär möjlighet för jordbrukare att varje år efter två månaders kvalifikationstid erhålla arbetsmarknads- stöd, om de inte kan erhålla lämpligt arbete som arbetstagare under den tid, högst sex månader varje årssäsong, då de i förväg deklarerat att de är av jordbruket oförhind- rade att arbeta som arbetstagare och på föreskrivet sätt söker sådant arbete.

Utredningen anser inte att det i övrigt fordras någon särregel om växelarbete. I ar— betslöshetsförsäkringen bör som regel för ersättningsrätt krävas att tidigare personlig verksamhet som företagare har upphört och att detta inte blott skett tillfälligt.

Denna allmänna förutsättning för ersätt- ningsrätt måste arbetslöshetskassorna beva- ka. I princip skall bevakningen av att olika framtida förhållanden inte utan godtagbara skäl begränsar arbetsutbudet avse både före- tagare och arbetstagare. Gällande bestäm- melser i 34% arbetslöshetskasseförordningen anvisar tre möjligheter till begränsning i er- sättningsrätten. De tre möjligheterna är

att karenstiden och dess ramtid förlängs, att det generellt bestäms att ersättning ej skall utges för viss tid av året eller

att den tid för vilken ersättning längst får utgå under försäkringsåret uppdelas i perio- der, av vilka någon eller några skall omfatta tid varunder arbetslöshet förekommer regel- bundet.

Dessa tre olika former för begränsning av ersättningsrätt vid säsongarbete bör i fram— tiden kunna sammanföras till en regel med det innehållet att arbetslöshetskassa, för medlem eller grupp av medlemmar som tidi- gare regelbundet förvärvsarbetat under en- dast viss del av året, äger besluta om före-

skrift att ersättningsrätten skall begränsas med hänsyn därtill. Denna regel skulle inne- fatta båda de sista att—satserna i 345 nu- Varande kassaförordningen och avse be- gränsning både individuellt och för viss grupp eller, om så även 'i framtiden kommer att erfordras, för kassans samtliga medlem- mar. Däremot skulle möjligheten till be— gränsning av ersättningsrätten genom för- längning av karenstid och dess ramtid bort— falla i arbetslöshetsförsäkringen.

Arbetsmarknadsstyrelsens nuvarande all- männa befogenhet att som tillsynsmyndig- het för arbetslöshetsförsäkringen föreskriva säsongbegränsningar av ersättningsrätten för medlemmar i arbetslöshetskassor bör kvar- stå. För motsvarande fall i fråga om kon- tant arbetsmarknadsstöd bör det likaså åvila arbetsmarknadsstyrelsen att lämna föreskrif- ter.

Arbetslöshetskassas beslut om införande eller upphävande av säsongbegränsning skall som regel införas i dess stadgar. Kassas stadgar och ändringar av dem skall regiStre- ras hos arbetsmarknadsstyrelsen som där— vid i sin tillsynsverksamhet har att pröva om de kan godtas för registrering. Utred- ningensförslag i fråga om kassornas beslu- tanderätt på detta område behöver därför inte medföra någon inskränkning av till- synsmyndighetens inflytande på utveckling- en av säsongrestriktionerna eller minska myndighetens möjligheter att ingripa i sär— skilda fall, då så erfordras för att hindra att försäkringen utnyttjas otillbörligt.

5 .4.4 Deltidsarbete

Förhållandena på arbetsmarknaden i fråga om deltidsarbete och förekomsten av olika former av deltidsarbete behandlas närmare i kap 6 (6.6). När det gäller de allmänna förutsättningarna för deltidsarbetssökandes ersättningsrätt vill utredningen framhålla följande.

Den som söker deltidsarbete skall av ar- betsförmedlingen i första hand få förslag till sådant arbete. Om det inte är möjligt för förmedlingen att inom skälig tid lämna förslag till deltidsarbete, bör erbjudande om

heltidsarbete, om sådant finns, diskuteras med sökanden. Avvisas sådant erbjudande och anser arbetsförmedlingen att sökandens motiv härför inte är godtagbara, bör ersätt— ningsrätten underställas prövningsorganet (arbetslöshetskassa resp länsarbetsnämnd). Vid prövningen av ersättningsrätten för sö— kanden bör dennes berättigade önskemål be- aktas och hänsyn särskilt tas till tidigare ar- betsförhållanden, tex att sökanden förut under längre tid har haft endast deltidsar- bete. Är så ej fallet och finns det ej till- gång på deltidsarbete inom sökandens na— turliga arbetsområde, kan övervägas om ett föreliggande erbjudande om heltidsarbete är att anse som lämpligt. Bedömningen härav får då ske enligt de principer och regler för prövning av lämpligt arbete som behand- las i det följande av detta kapitel (5.6).

5.5. Den offentliga arbetsförmedlingen och den enskilde arbetssökanden

Arbetsförmedlingens möjligheter att hjälpa arbetslösa kassamedlemmar och andra ar- betssökande som får kontant hjälp vid ar- betslöshet till nytt arbete och att vid sidan därav handha administrationen av den kon- tanta hjälpen och biträda försäkringsorganen med kontrolluppgifter inom arbetslöshets- försäkringen beror av flera olika faktorer. Till dessa hör bla arbetsförmedlingens or— ganisation och totala resurser, dess geogra- fiska och yrkesmässiga räckvidd och kon- takt med det totala utbudet av lediga plat- ser. Hit hör också utformningen av arbets- förmedlingens service till enskilda arbetssö- kande samt förekomsten och utformningen av individuellt inriktade arbetsmarknadspo- litiska medel. Innan utredningen behandlar frågan om arbetsförmedlingens möjligheter bör därför en redogörelse lämnas om dess organisation och service.

Till bilden hör också att arbetsmarknads— politiken under efterkrigstiden i ökad ut- sträckning fått uppgifter inom den ekono— miska politiken samtidigt som bla omfat- tande och snabba strukturella förändringar ökat kraven på dess socialpolitiska funk- tion. De spänningar, som finns mellan de

olika mål som arbetsmarknadspolitiken in- om dessa båda områden förutsätts medverka. till att uppnå, komplicerar arbetsförmed- lingens serviceroll på arbetsmarknaden. Till detta bidrar också motsägelser som finns mellan servicerollen och den kontroll som förmedlingen förutsätts utföra inom arbets— löshetsförsäkringen och kontanthjälpen. Dessa förhållanden behandlas nedan i samband med redovisningen av arbetsför— medlingens speciella funktioner i fråga om arbetslöshetsförsäkrade (5.5.4) och i fråga om kontant arbetsmarknadsstöd (5.5.6). De allmänna målen för arbetsmarknadspoliti— ken har beskrivits i kap 2. Där har också de särskilda arbetsmarknadspolitiska medlen behandlats.

5.5.1. Arbetsförmedlingens organisation

Nu varande förhållanden

Länsarbetsnämnderna är under arbetsmark- nadsstyrelsen länsmyndigheter för allmänna arbetsmarknadsfrågor. Vid varje länsarbets— nämnd är inrättat ett kansli. För arbetsför— medlingsverksamheten finns ett huvudkonL tor i varje län. Kanslierna och huvudkon— toren är lokalmässigt sammanförda. För för- medlingsverksamheten finns vidare samman- lagt 220 avdelningskontor. Av dessa är 116 tvåmans— eller enmanskontor. Dessutom finns ca 90 lokalombud och ca 110 orts- ombud.

För arbetsvård och yrkesvägledning finns expeditioner vid samtliga huvudkontor samt vid 38 respektive 29 avdelningskontor. Tjäns- temännen vid dessa är inte direkt underställ— da vederbörande kontorsföreståndare utan sorterar under föreståndarna för arbetsvård och yrkesvägledning på huvudkontoren.

Antalet tjänstemän var årsskiftet 1969/ 70 vid kanslierna 460, inom den allmänna för- medlingen 1 490, inom yrkesvägledningen 210 och inom arbetsvården 340. Biträdes- personalen uppgick till 580 tjänstemän. Det totala antalet tjänstemän inom arbetsför- medlingen var alltså ca 3 100.

I 1970 års statsverksproposition framla- des vissa riktlinjer angående den arbetsmark-

nadspolitiska verksamhetens utformning bl a beträffande arbetsförmedlingens kon- torsorganisation. Till grund för dessa låg dels statskontorets i slutet av år 1968 över- lämnade organisationsförslag, dels ett av ar- betsmarknadsstyrelsen i samråd med "länsar- betsnämnderna utarbetattförslag, vilket an- mäldes i verkets petita för budgetåret 1970/ 71. - .

Grundtankarna i statskontorets och ar- betsmarknadsstyrelsens förslag accepterades i 1970 års statsverksproposition, vari depar- tementschefen bl a framhåller.

I överensstämmelse med de principer som både statskontoret och' arbetsgruppen inom ar— betsmarknadsstyrelsen. lagt till grund för sina förslag anser jag att. stommen i förmedlingsor- ganisationen bör vara ett antal välutrustade en- heter som kallas distriktskontor. En riktpunkt för antalet distriktskontor bör vara att det nor- malt skall finnas ett sådant'kontor i varje kom- munblocksanpassad A—region. Till varje di- striktskontor bör anslutas ett lämpligt antal fas- ta lokala enheter som kallas lokalkontor. Dessa kontor skall alltefter behovet på orten'ha resur- ser för att själva kunna handlägga flertalet för- medlingsärenden. Till skillnad från statskonto- ret anser jag att lokalkontoren under överskåd- lig tid bör betraktas som normala delar av or— ganisationen.

För att lokalkontorens kvalitativa och kvan- titativa kapacitet i mån av behov skall kunna ökas bör deras verksamhet stödjas av distrikts- kontoren. Organisatoriskt bör lokalkontoren därför anknytas till och underställas distrikts- kontoren. Lokalkontoren skall förmedla kon- takt mellan kunder och distriktskontor i fråga om insatser som inte lämpligen kan utföras vid lokalkontoren. I detta sammanhang kan erin- ras om att resekostnadsersättning och trakta- mente kan utgå till den som kallas till arbets- förmedlingen för utredning om sin framtida sysselsättning.

Vidare anförde departementschefen.

Det är emellertid inte givet att' behovet av närservice tillgodoses bäst genom fasta för- medlingsenheter med i princip dagligt öppet- hållande. Enligt min uppfattning talar mycket för att sevicebehovet i många fall tillgodoses bättre genom ambulerande enheter. Sådana kan inlemma fler orter i ett servicenät än som kan nås med ett nät av fasta enheter. I detta av— seende innebär ambuleringen en förbättrad ser- vice. Särskilt i glesbygder ger ambulering möj- ligheter att med rimlig insats av resurser till- handahålla en tillfredsställande närservice. Den

begränsning av mottagningen till vissa bestäm- da tider på olika orter som torde bli en följd av en övergång till ökad temporär eller perma- nent ambulerande verksamhet anser jag inte in- nebära nämnvärda nackdelar i serviceavseen- de. Genom att den ambulerande verksamheten anknyts till stora välutrustade enheter ges vida- re möjlighet att höja servicens kvalitet även i förmedlingsorganisationens yttersta delar.

I brev till arbetsmarknadsstyrelsen gav Kungl Maj:t styrelsen i uppdrag att in- komma med förslag till ny kontorsorganisa- tion för arbetsförmedlingen mm. Arbets- marknadsstyrelsen avgav ett förslag härom i juni 1970. Utredningen har inte kunnat av- vakta den vidare behandlingen av detta för— slag. Med hänsyn till den översyn och de utredningar som föregått förslaget samt de i flera avseenden bestämda riktlinjer som Kungl Maj:t har angett i sitt uppdrag till arbetsmarknadsstyrelsen, har utredningen dock ansett sig kunna bygga sin huvudsak- liga uppfattning om arbetsförmedlingens framtida kontorsorganisation på detta för- slag.

Föreslagen ny kontorsorganisation

Arbetsmarknadsstyrelsens förslag till ny kon- torsorganisation har uppbyggts från de kom- munblocksanpassade A—regionerna och kom- munblocken. I varje A-region skall i prin- cip finnas ett distriktskontor med ansvar för förmedlingsverksamheten inom distriktet. Även de nuvarande huvudkontoren får ställ- ning som distriktskontor. Vid sidan av och underställda distriktskontoren kan, beroende av lokala behov, finnas inrättade lokalkon— tor med verksamhetsområden som omfattar ett eller flera kommunblock, i storstadsom- rådena kallade informationskontor.

Distriktskontoren föreslås få en självstän- dig ställning och rätt att handlägga och fatta beslut i ett stort antal ärenden. I samband därmed sker en fördelning av uppgifter och ansvar mellan distriktskontoren och länsar- betsnämndens kansli, främst dess förmed- lingsavdelning. Distriktskontorens självstän- diga ställning kommer att innebära ändrade arbetsuppgifter och ökat ansvar för persona— len på dessa kontor.

Behovet av arbetsförmedlingsservice på orter utan kontor tillgodoses genom rörliga enheter som utgår från distrikts- eller, i undantagsfall, lokalkontor.

Distriktskontoren föreslås få en personal- styrka bestående av tio tjänstemän eller fle- ra. Vissa lokalkontor blir lika stora som de minsta distriktskontoren. De minsta lokal- kontoren får två tjänstemän. I och med ge- nomförandet av den nya organisationen av- ses återstående ombud efter viss övergångs- tid avvecklas och ersättas av ambulerande förmedlingsverksamhet.

Den nya kontorsorganisationen bedöms innebära en rationalisering som ger arbets- förmedlingen ökad kapacitet. Emellertid an- ses det föreligga en avsevärd differens mel— lan å ena sidan omfattningen av de upp- gifter statsmakterna ålagt förmedlingen och de anspråk arbetsmarknaden ställer på den- samma samt å andra sidan disponibla or— ganisatoriska och personella resurser. En av- sevärd utbyggnad av personalorganisationen anses därför erforderlig.

De olika kontorstypernas arbetsuppgifter och organisation

Av arbetsmarknadsstyrelsens förslag fram- går också hur arbetsuppgifterna bör förde— las mellan olika typer av kontor och hur dessa bör vara organiserade.

Distriktskontoren skall ha ansvaret för för- medlingsverksamheten inom hela distriktet med underställda förmedlingsorgan och skall kunna ge en allsidig arbetsförmedlingsser- vice. Vid samtliga distriktskontor skall fin- nas specialister för arbetsvård och yrkesväg- ledning, direkt underställda kontorsförestån- daren. Distriktskontoren föreslås få beslutan- derätt, tex i ärenden rörande flyttnings- bidrag, reseersättning till sökande som kal- las till arbetsförmedlingen, flertalet ärenden angående arbetsmarknadsutbildning och ar- betsmarknadspolitisk annonsering. Chefen för distriktskontoret svarar för disposition av personalen vid distriktskontoret och un- derlydande lokalkontor.

I arbetsvårdsfrågor skall beslut i regel kunna fattas av distriktskontoret. Beslut om

anskaffning av tekniska hjälpmedel och om bidrag och lån för anskaffning av motor- fordon föreslås sålunda delegeras till di- striktskontoren. Det förordas att varje di- striktskontor bör få möjlighet att disponera platser vid arbetsvårdsinstitutioner, såsom skyddade verkstäder och kontorsarbetscen- traler, samt vid omskolningskurser och an— nan arbetsmarknadsutbildning.

Vid distriktskontor skall, där så bedöms erforderligt, även personal kunna disponeras för arbete i rörliga enheter på orter där arbetsmarknadsläget eller andra förhållan— den påkallar en insats. I de fall regelbunden ambulation förekommer, föreslås denna i regel utgå från distriktskontor.

Samtliga distriktskontor föreslås bli upp- byggda med en kundmottagning med order- central och fackexpeditioner, vari ingår ar- betsvård och yrkesvägledning. Distriktskon- toren föreslås få apparatur för mottagning av telefonanmälan från arbetslösa kassa- medlemmar. I åtskilliga fall kan dock tele— fonanmälan sammanföras till ett kontor för flera distrikt.

Lokalkontoren föreslås bli uppbyggda på i princip samma sätt som distriktskontoren med de modifikationer som blir en följd av arbetsuppgiftemas omfattning och personal- tillgången.

Lokalkontoren skall vara underställda distriktskontoren. De större av dem gesi sitt arbete möjlighet att agera relativt självstän— digt. Beslutanderätt föreslås delegerad till lokalkontoren antingen generellt för viss grupp av ärenden (exempelvis flyttningsbi- drag) eller selektivt för andra ärendegrup- per. Vid de större lokalkontoren placeras arbetsvårds- och yrkesvägledningstjänste- män.

Lokalkontoren avses organiseras med kundmottagning och fackexpeditioner med de modifikationer som kan vara nödvändiga på grund av respektive kontors uppbyggnad och verksamhetsområdets storlek och struk— tur.

På längre sikt bör enligt förslaget en or- ganisation eftersträvas där varje kontor har minst tre handläggande tjänstemän. Av olika skäl accepteras dock att de minsta lokalkon-

toren under ett övergångsskede får en fast personal om två tjänstemän. I enstaka fall finns också enmanskontor i den föreslagna nya organisationen. På mindre orter där be- hov finns, främst ett fåtal platser i övre Norrland, anses även lokalkontor med del— tidstjänstgöring kunna finnas.

Informationskontor föreslås bli inrättade främst i storstadsområdena. De skall till— handahålla platslistor och annat informa— tionsmaterial samt medverka till tidsbeställ— ning för arbetssökande vid fackexpeditioner, arbetsvård och yrkesvägledning. I det nu framlagda förslaget ingår ett sådant kontor iStockholm.

Den ambulatoriska verksamheten har in- om arbetsmarknadsstyrelsen varit föremål för en analys och förslag till framtida orga- nisation har utarbetats. Det framhålls där att förutsättningarna för den ambulerande verk— samheten har ändrats genom tillgången till lokala platslistor och införande av telefon— anmälan för arbetslösa kassamedlemmar. Undersökningen visar att en väsentlig del ca två tredjedelar av de ambulerande tjänstemännens arbetstid har upptagits av markering för arbetslöshetskassa. En in- skränkning av den regelbundna ambulatio- nen förutsätts därför Ske. Personalresurserna anses i stället böra användas för punktvisa insatser med kontinuerligt uppsökande, *in- formerande och informationsinhämtande verksamhet inom hela distriktet.

På vissa orter kan emellertid finnas ett permanent behov av arbetsförmedlingsser— vice utan att underlag finns för ett lokal— kontor. I sådana fall förutsätts ambulation med regelbundet återkommande besök med fastställd expeditionstid kunna anordnas. En sådan kontinuerlig ambulation bör dock, en- ligt förslaget, begränsas till ett fåtal orter.

Di f ferentierad service

Omläggningen av arbetsmetoderna har främst siktat till att ge förmedlingen möjlig- heter att ägna mer tid åt de kunder som

har behov av en ökad medverkan för att få sin sysselsättningsfråga löst. Genom för— enkling av förmedlingens service för vissa av dess kunder har kapacitet frigjorts för andra uppgifter. Härigenom har möjliggjorts dels att möta den ökande ström av kunder som söker sig till arbetsförmedlingen, dels större insatser för vissa sökande som handi- kappade, äldre, lokalt bundna och andra. -

I syfte att underlätta arbetslösa kassamed— lemmars kontakt med förmedlingen och samtidigt kunna avlasta förmedlingspersona- len visst kontroll- och markeringsarbete har möjlighet införts för kassamedlemmar att göra både nyanmälan och den veckovis åter— kommande återanmälan av arbetslöshet till telefonsvararanläggningar. ,

Erfarenheterna av förmedlingens nya ar- betssätt sägs vara övervägande positiva, men samtidigt framhålls att systemet med en differentierad service på vissa punkter be— höver förbättras eller vidareutvecklas. Sam— verkan mellan den allmänna kundmottag- ningen och fackexpeditionerna, arbetsvår- den och yrkesvägledningen måste utvecklas med sikte påatt verkligen kunna ta hand om sådana sökande som behöver mera in— gående stöd. Telefonanmälan för kassamed- lemmar avses leda till att kontakterna med arbetsförmedlingen får ett riktigare innehåll. Härvidlag finns det fortfarande en del att göra som dock inte innebär att manbehöver frågasätta de principer som börjat tillämpas.

Slopandet av de minsta kontorsenheterna samt en successiv avveckling av ombudsor- ganisationen innebär en koncentration av förmedlingens organisation. De längre av— stånd, som vissa sökande härigenom får till förmedlingen, anses dock kunna kompense— ras genom att de större kontoren har möj— ligheter att lämna en bättre och allsidigare service.

Tillgången till lokala platslistor framhålls innebära att arbetsförmedlingen numera med post kan översända samlade uppgifter om lediganmälda arbetstillfällen hos för— medlingen. Ambulation till orter som saknar förmedling anses kunna ge en bättre service än den som kan åstadkommas genom små fasta enheter.

Samtidigt som arbetsmarknadsstyrelsen an— för att grundtanken i organisationsförslaget är att uppnå en bättre servicefrån arbets- förmedlingen, understryker man att på ar- betsförmedlingen ankommande betydande uppgifter inte kan erhålla en rationell lös— ning utan väsentligt ökade personella resur- ser inom samtliga verksamhetsgrenar.

Inom arbetsförmedlingen existerar regio- nalt men också generellt inom vissa verk— samhetsgrenar köproblem, "som man med hittills disponibla resurser inte lyckats kom- ma till rätta med. Som exempel nämns bl a att det under senaste året trots en hög efter- frågan på arbetskraft har rått en betydande arbetslöshet eller undersysselsättning bland i synnerhet äldre, handikappade och lokalt bundna sökande. Två parallella uppgifter anges i detta sammanhang som särskilt vä— sentliga för arbetsförmedlingen. Dels bör den eftersträva mot bakgrund av den ökan— de tillgången på arbetstillfällen att de ar- betssökande får anställningar i så nära-an- slutning till de personliga önskemålen som möjligt. Dels bör man i ökad utsträckning söka medverka till att latenta arbetskrafts— resurser kan tillföras näringsliVet. Denna uppgift är angelägen eftersom man i'vårt land under flera år framöver har att räkna med ett i arbetstimmar mätt minskat arbets- kraftsutbud. En effektivare arbetsförmed- lingsorganisation — med bla åtgärder för en yrkesmässigt breddad arbetsmarknadsut- bildning och rationell geografisk omflytt- ning —— erfordras därför från både arbets- marknadsmässiga och individuella *utgångs- punkter.

Mängden av olösta problem i dagsläget och utvecklingen framöver sägs innebära att det måste ske en betydande upprust- ning av arbetsförmedlingen. Detta rör olika delar av arbetsmarknadspolitiken men är i första hand en personalfråga.

Genomförandet av den föreslagna kon- torsorganisationen föreslås påbörjad gemen- samt för hela landet år 1971.

Från utredningens synpunkter är en för— stärkning av arbetsförmedlingens kontorsor-

ganisation angelägen då nya grupper av ar— betssökande som följd av en vidgad arbets— löshetsförsäkring och föreslaget kontant ar— betsmarknadsstöd kommer att ställa ökade krav på arbetsförmedlingens service.

Inte minst kommer behov av ökade för— medlingsinsatser att gälla dem som genom en mindre fast anknytning till arbetsmark— naden behöver särskilt kvalificerat stöd från arbetsförmedlingen för lösning av sysselsätt- ningsfrågan. Många av dem kan dessutom höra hemma på orter med ensidigt närings— liv och dåliga allmänna kommunikationer. Deras arbetskraftsutbud kan av olika skäl vara inskränkt liksom deras tilltro till sin egen arbetsförmåga. Breddningen av valsi— tuationen för dessa arbetssökande både geografiskt och yrkesmässigt är ofta en mycket krävande uppgift för arbetsförmed- lingen. För vissa grupper behövs en speciell service. Behovet av en mer rörlig service belyses bl a av utredningens förslag om er- sättningsrätt för växelarbetande jordbrukare.

Utredningen anser att stor vikt måste till- mätas den kvalitativa förstärkningen av ar— betsförmedlingens service. I de rörliga en- heterna, som är avsedda att förstärka arbets- förmedlingens service till arbetssökande i glesbygder och ersätta de kontor som där kommer att dras in, bör enligt utredningens mening ingå erfarna och allsidigt utbildade arbetsförmedlare.

5.5.2. Arbetsförmedlingens service till enskilda arbetssökande

Arbetsförmedlingens verksamhet och de krav som ställs på denna beskrivs i arbets— marknadsstyrelsens handbok Förändring oeh trygghet. Boken har utarbetats av en arbets- grupp inom AMS i samverkan bl a med representanter för länsarbetsnämnderna och organisationerna på arbetsmarknaden. I frå- ga om arbetsmarknadspolitikens mål och även i övrigt bygger framställningen i bo- ken på arbetsmarknadsutredningen (SOU 1965: 9) och på Kungl Maj:ts prop nr 52 angående arbetsmarknadspolitiken som an- togs av 1966 års riksdag. Vidare har tagits till vara erfarenheter från arbetsförmedlings—

verksamheten. Huvuddelen av innehållet äg- nas åt en beskrivning av arbetsförmedlings-i verksamhetens olika led, i vilka ingår ar- betsvård och yrkesvägledning.

I det följande redogörs för arbetsförmed- lingens service och arbetsmetodik huvudsak- ligen med ledning från handboken.

Arbetsförmedlingens tjänster är informe— rande, förmedlande, kontaktskapande och vägbanande. Förmedlingen skall ge en ser- vice som kan vidga utrymmet för arbetssö— kandes och arbetsgivares överväganden och underlätta deras beslut.

Arbetsförmedlingen söker uppnå ett ef- fektivt utnyttjande av organisationens totala resurser genom en differentiering och an— passning av sina tjänster till arbetssökandens önskemål och olika behov av service. Tekni-. ken är bl a att, där så är möjligt, genom en» allmän och öppen information förenkla ar- betsrutinerna. Därmed skapas utrymme till fördjupning av informationen och för kvali-. tativt bättre insatser när så krävs i de en- skilda ärendena. .

För att underlätta en sådan arbetsfördelu ning har i första linjen införts en samman— hållen allmän mottagning av sökande i sk kundmottagningar. Service lämnas där utan att de sökande »skrivs in» på förmedlingen. För arbetssökande som behöver ytterligare hjälp för lösning av sysselsättningsfrågan hålls i andra linjen en utvidgad service till- gänglig på arbetsförmedlingens fackexpedi— tioner, yrkesvägledning och arbetsvård.

Allmän mottagning och öppen platsinformation

Särskilda allmänna kundmottagningar av- sedda att svara för arbetsförmedlingens förs— ta kontakt med allmänheten har införts främst vid huvudkontor och större arbets— förmedlingskontor. För att underlätta en differentierad service utges vidare lokala platslistor med öppna platsnotiser, dvs noti- serna innehåller, till skillnad mot vad som tidigare tillämpades, uppgifter om arbets— givare, dennes telefon och adress. Därige— nom kan sökanden själv välja i platsmateria- let och ta kontakt direkt med berörd ar-

betsgivare. Särskilda kundtelefoner finns som arbetssökande utan avgift får använda för kontakt med arbetsgivare.

Anvisningar lämnas i avsikt att så långt det är möjligt underlätta användningen av utlämnat material och ge stöd för arbets- sökandens självbetjäning. Kompletterande upplysningar till den tryckta informationen i platslistor och annat tryckt informations— material lämnas vid behov av personalen på fackexpeditionerna och genom särskild jour- tjänst av arbetsvårdare och yrkesvägledare.

I augusti 1970 fanns kundmottagning i kombination med lokala platslistor vid 45 arbetsförmedlingskontor, och 17 kontor pla- nerade att inom en nära framtid införa så— dan service. Vid 22 arbetsförmedlingar ut- gavs lokala platslistor utan att kundmottag- ning ännu inrättats. Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår i sitt förslag till ny kontorsorganisa- tion att särskild kundmottagning och lokala platslistor införs allmänt.

De ovan beskrivna formerna av informa- tion, inklusive i vissa fall kompletterande upplysningar från fackexpeditionerna, yr- kesvägledning och arbetsvård, kan vara till- räckliga för många arbetssökande. Detta gäl- ler främst lokalt inriktade och yrkesbestäm- da sökande inom områden med ett differen- tierat näringsliv och god efterfrågan på per- sonal samt personer som söker tillfälliga an- ställningar. Arbetsförmedlingens fackexpe- ditioner avlastas därigenom rutinuppgifter, och rekryteringsvägarna förkortas. För ar- betsförmedlama i kundmottagningen är det en viktig uppgift att vid samtal med de ar- betssökande observera och bedöma önske- mål och behov av hjälp från arbetsförmed— lingens övriga serviceenheter.

I metodiken med differentierad service ingår också de särskilda former av vidgad arbetsmarknadsinformation som utvecklats för att göra det möjligt att möta koncentre- rade krav på insatser för studerande och utryckande värnpliktiga under våren. Ar— betsmarknadsinformation till dessa ges nu- mera i stor utsträckning kollektivt vid skolor och militära förband samt genom dagstid- ningar och regionalradio. Centralt från ar- betsmarknadsstyrelsen distribueras en sär-

skild publikation med specialinformation, platslistor och blanketter för ansökan om utbildning och anställning. Detta material kompletteras med lokala platslistor och an- nat informationsmaterial från länsaröets- nämnderna. Samarbete sker med elevorgani- sationer och förbandens personalkonsulen— ter vilka även svarar för mottagning och fördelning av utsänt informationsmaterial. Därigenom kan en hög grad av självbetjä— ning ske och tillgängliga resurser kan kon— centreras till grupper av sökande och en— skilda ärenden där mer kvalificerade insat- ser krävs.

F ackex peditioner

I arbetet på arbetsförmedlingens fackexpe- dititioner ingår uppgifter som har att göra med anpassningsproblem såväl på arbets- givar— som sökandesidan och samhället i öv- rigt. Dessa kan gälla lösning av arbetslös— hets- och rekryteringsproblem men även åt- gärder för aktivering av icke yrkesverksam- ma personer eller för att underlätta mottag— ning på en ny ort av flyttande arbetskraft.

Till fackexpeditionerna vänder sig även arbetssökande som enbart behöver en kom— plettering till den tryckta informationen och som de liksom i kundmottagningen får utan att de registreras på förmedlingen. Dessa sökande får således service parallellt från olika serviceenheter. Andra behöver arbets— förmedlingen registrera och inhämta när— mare uppgifter om för att kunna lämna mera aktivt stöd. Detta gäller främst perso— ner vilkas möjligheter att välja arbete av oli— ka skäl är förhållandevis beskurna. Arbets— lösa kassamedlemmar har hittills i huvudsak betjänats på fackexpeditionerna, som då kun- nat hjälpa till med platsbevakning och, om så behövts, individuell platsackvisition.

För många sökande krävs en långtgående service för att en varaktig lösning av syssel- sättningsfrågan skall kunna uppnås. Dit hör tex personer som varit borta en längre tid från arbetslivet, äldre arbetssökande, ungdo— mar och nyutträdande på arbetsmarknaden med svårigheter att finna arbete inom ut— bildningsyrket samt även de som har an—

ställning inom yrken där arbetstillfällena minskar eller som är bosatta inom områden med brist på arbetstillfällen samt handikap- pade. Det är en framträdande uppgift för arbetsförmedlingen att i sådana fall stå till den enskildes förfogande för att vidga val- möjligheterna och underlätta arbetsvalet.

Det är dock alltid svårt att samtalsvis på arbetsförmedlingen ge en realistisk före- ställning om en viss anställning. Arbetssö— kanden behöver därför själv komplettera bil- den genom besök på arbetsplatsen och sam- tal med arbetsgivaren och den fackliga or— ganisationen innan avgörande kommer till stånd. På arbetsförmedlingen lämnas ut sk minneslistor med uppgift om vad sökanden särskilt bör orientera sig om.

Hur omfattande en arbetsförmedlingsin- tervju behöver bli beror av sökandens situa- tion och de faktiska förhållandena på ar- betsmarknaden. I mer komplicerade ären- den måste information i regel ges vid upp- repade besök på förmedlingen. Till de mer svårlösta ärendena hör i regel sådana där arbetssökande på grund av förändringar på arbetsmarknaden eller andra orsaker kan tvingas byta arbete och en lösning förutsät- ter arbetsmarknadsutbildning eller geogra- fisk omställning eller bådadera.

I sådana ärenden är arbetsförmedlingens första uppgift att klarlägga sökandens si— tuation och gå igenom olika alternativ till lösning. Valet kan då komma att stå mel— lan en arbetsmarknadsutbildning och arbete på hemorten eller en geografisk omställ— ning med eller utan föregående utbildning.

U tbildni ngsu tredning

I 1966 års riksdagsbeslut om riktlinjerna för arbetsmarknadspolitiken angavs arbets— marknadsutbildningen vara ett av de bety- delsefullaste hjälpmedlen. Syftet skulle va- ra inte enbart att lösa arbetslöshetsproblem utan också att tillgodose strukturpolitiska insatser och förbättra de lågavlönades ställ— ning på arbetsmarknaden.

Behövs arbetsmarknadsutbildning gör ar- betsförmedlingen en utbildningsutredning. De beslut som därvid blir aktuella är om

utbildningen inte enbart avser en fortbild- ning inom det tidigare yrket dels val av framtida yrke, dels beslut att genomgå en bestämd utbildning som leder fram till detta.

Utbildningsutredningen har till uppgift att skapa eller komplettera underlag för de av- göranden som skall fattas. Förmedlaren mås- te inhämta uppgifter om sökanden och den- ne måste få information om de arbetsom- råden som kan komma i fråga, om olika tänkbara utbildningar, ekonomiska villkor under utbildningstiden och utbildningskrav. I en del fall kan det räcka med en komplet- tering av den kännedom som den sökande har om det tilltänkta yrkesområdet men många gånger krävs att praktiskt taget byg- ga upp en kunskap från grunden. I andra fall kan som förberedande åtgärd behöva göras en mera grundlig utredning av den sökandes individuella förutsättningar. Detta gäller särskilt när den sökande på grund av fysiskt, psykiskt eller socialt handikapp be- höver en grundligare kartläggning av sin ar- betssituation. Arbetsförmedlaren kan då samverka med yrkesvägledning eller arbets— vård eller remittera ärendet till dessa.

Sökanden behöver vidare för sitt beslut få besked om anställningsmöjligheter, arbets- krav, lön och framtidsutsikter i det nya ar- betet.

Trots en mycket ingående information, i vilken kan ingå även studiebesök vid kurser, kan det många gånger vara svårt att ge den sökande en realistisk föreställning om vad utbildningen faktiskt kommer att innebära. Den första delen av en längre utbildning fungerar därför som en prövotid. Arbetsför- medlingen har även möjligheter att låta sö- kande med särskilda problem få deltaga i de informations— och utredningskurser som ar- betsmarknadsverket anordnar tillsammans med skolöverstyrelsen.

Omställningsutredning

Till arbetsförmedlingens mer krävande in— formationsuppgifter hör att underlätta ar- betstagarnas geografiska rörlighet. Arten och omfattningen av den hjälp som behövs

För arbetssökande på orter med brist på arbetstillfällen är anledningen att söka ar- bete på annan ort ofta att han blivit ar- betslös eller är undersysselsatt. Samtidigt kan det för familjens del finnas andra skäl som talar för flyttning, tex önskemål om att komma till en ort med större möjligheter för båda makarna att få förvärvsarbete el- ler bättre möjligheter till arbetsval för har- nen. Flyttningsbenägenheten kan också stär- kas av t ex önskan att göra det lättare för familjemedlemmar att få önskad utbildning.

Brist på bostäder samt högre hyreskost— nader försvårar ofta den geografiska om- ställningen. Kostnaderna för en flyttning är ett påtagligt hinder. Ofta beror flyttnings- hindren på sökandens personliga förhållan- den. Han själv eller någon familjemedlem kan vara bunden av plikter och ansvar mot anhöriga eller ha uppdrag inom samhället eller inom föreningar. Den arbetslöse och hans familj kan vara känslomässigt bundna till hemorten. Den lokala bundenheten för- stärks om sökanden har jordbruk eller annan fast egendom. I många fall kan också handi- kapp eller ålder göra att möjligheterna till anställning på en ny ort ter sig så ogynnsam- ma att sökanden inte bedömer flyttning som en möjlig lösning.

Arbetsförmedlingen måste i många fall återkommande ta upp frågan om flyttning, innan ett allvarligt övervägande av en sådan lösning över huvud taget kommer till stånd. Arbetsförmedlaren och sökanden behöver viss tid, liksom vid yrkesmässig omställning, för att'kunna undersöka och pröva olika möjligheter till lösning.

I ärenden av mer komplicerat slag gör arbetsförmedlingen en s k omställningsut- redning. Till denna hör att i sökandens be- slutsunderlag skall ingå en basinformation med översikt av efterfrågan, bransch— och yrkesorientering samt genomgång av olika motiv som stöder en flyttning respektive oli- ka svårigheter som sökanden har att ta hän— syn till. Omställningsutredningen avser ock- så att i förekommande fall tillsammans med sökanden och berörda myndigheter klarläg— ga förutsättningarna och villkoren för av-

veckling av fastighetsinnehav eller inlösen av egnahem eller jordbruksfastighet.

För den vidare information som behövs om arbete och arbetsort kan arbetsförmed— lingen bekosta enskilda eller kollektiva sk sökanderesor. Arbetssökanden får därige— nom tillfälle att tillsammans med maka/ma- ke besöka den ifrågasatta nya arbetsorten och där bese företag och arbetsplatser samt att genom arbetsgivare och facklig organisa- tion på platsen få de närmare besked som han önskar, innan han bestämmer sig.

Det säger sig självt att behovet av in- formation och kravet på säkerhet i omställ- ningsärenden är stort. Det är naturligt att arbetstagaren vill ha bästa möjliga utbyte av omställningen i fråga om såväl egna ar- betsförhållanden som familjens behov i olika avseenden. '

Det är till nytta för alla parter, arbets- tagare, arbetsgivare och samhälle, att om- ställningen blir väl förberedd så att miss- lyckanden så långt möjligt kan undvikas. Åtskilligt fler flyttningar skulle ha kommit till stånd — har det framhållits om man haft bättre överblick över arbetsmarknaden och varit bättre orienterad om olika möjlig- heter på andra håll och om det stöd som de arbetsmarknadspolitiska medlen ger.

I nformati va samråd

Ofta arbetar två eller flera förmedlare till- sammans med ett gemensamt material av' person— och platsinformation. En regel är att samråd skall ske i ärenden som är svåra att lösa. Vid större kontor har möjligheter ordnats till dagliga samråd även med yrkes- vägledare och arbetsvårdare, vilket har med- fört att behovet av formella remisser till arbetsvård och yrkesvägledning minskat. Dessa övertar i regel ärendet först när det blir fråga om en vidare utredning med sär- skild tonvikt på sökandes individuella fy- siska och psykiska förutsättningar.

Ärenden som erbjuder särskilda problem på förmedlingen eller är mera tidskrävande tas vid vissa kontor regelmässigt upp till be- dömning i en grupp, i vilken ingår förmed- lare, yrkesvägledare och arbetsvårdare. Vid

andra kontor sker sådana ordnade samråd med kontorsföreståndaren eller koordinator. När så behövs tas enskilda ärenden upp till samråd även med förmedlingsavdelningen på länsarbetsnämnden.

Rekrytering och ackvisition

Arbetsförmedlingens arbete begränsar sig inte till att ta emot och vidarebefordra upp- lysningar från arbetsgivare om lediga platser och från sökande om önskat arbete. För- medlingen måste vara aktiv och ta initiativ för att utveckla system för rekrytering, ack— Visition och inventering av tillgängliga ar- betskraftsresurser och arbetstillfällen.

Rekryteringsåtgärderna innebär att för- medlingen tar kontakter för att sprida in- formation om anställnings- och utbildnings- möjligheterna. Därigenom medverkar arbets- förmedlingen till att öka utbudet av ar- betskraft, vilket är särskilt angeläget i tider med arbetskraftsbrist och på längre sikt med hänsyn till de begränsade arbetskraftstill- gångar som väntas stå till förfogande.

Ackvisition innefattar åtgärder både för att skaffa fram uppgifter om behov av ar- betskraft, som inte anmälts hos den lokala arbetsförmedlingen, och för att ge förslag på sökande till lediga platser. Denna uppgift är mest angelägen på orter med brist på ar- betstillfällen och i tider med en allmänt låg sysselsättning.

Arbetsförmedlingen skall också informera arbetsgivare om tillgängliga arbetskraftsre- surser och om utvecklingen på arbetsmark- naden som underlag för deras personalrekry- tering och långsiktiga planering. Därigenom kan förmedlingen medverka till att rekryte- ringsåtgärderna från början kan anpassas till befintlig arbetskraftstillgång.

Pågående rationaliseringsåtgärder

Inom arbetsmarknadsstyrelsen planeras åt- gärder som syftar till att ytterligare för- bättra arbetsmetodiken och de nya hjälp- medel som införts. Dit hör bla utveck- lingen av samarbetet mellan de sk kund- mottagningarna och arbetsförmedlingens

fackexpeditioner, arbetsvård och yrkesväg— ledning, översyn av platslistorna med avse— ende på såväl utformning som innehåll och anpassning av systemet för kassamedlem- marnas kontakt med arbetsförmedlingen och arbetstillfällen som finns anmälda hos för- medlingen.

Ytterst syftar de nya arbetsmetoderna till att skapa utrymme för en förbättrad ser- vice från förmedlingens sida gentemot alla uppdragsgivare. Särskilt betydelsefullt synes vara att den eftersträvade differentieringen av servicen blir så fullständig att resurser säkras för de fördjupade förmedlingsinsatser som krävs för uppdragsgivare med behov av mer ingående och kvalificerad hjälp.

Dessa effektivitetssträvanden blir också, enligt utredningens mening, av största bety- delse för den framtida arbetslöshetsförsäk- ringen och ett utökat kontant arbetslöshets— stöd. Det är inte minst angeläget att såväl arbetslöshetsförsäkringen som kontant ar— betsmarknadsstöd samordnas med arbetsför- medlingens åtgärder för att ett effektivt stöd skall ges personer som möter särskilda om- ställningsproblem på arbetsmarknaden.

5.5.3. Arbetslösa kassamedlemmars kontakt med arbetsförmedlingen

Nuvarande förhållanden

Som villkor för rätt till ersättning från ar— betslöshetskassa gäller enligt 22% kassa- förordningen att arbetslösa kassamedlemmar skall vara anmälda som arbetssökande hos arbetsförmedlingen och besöka denna minst en gång i veckan på dag som förmedlingen bestämmer.

Arbetsförmedlingens nuvarande system för kontakt med arbetslösa kassamedlemmar bygger således i viss utsträckning på kassa- medlemmens personliga inställelse hos för- medlingen. För övriga arbetslösa och om- bytessökande bestäms samarbetet mellan sö- kanden och förmedlaren från fall till fall beroende av ärendets art. Enligt 225 andra stycket kassaförordningen äger arbetsmark- nadsstyrelsen som tillsynsmyndighet för ar- betslöshetsförsäkringen medge, om särskilda

skäl föreligger, att kassamedlems skyldighet att personligen inställa sig hos arbetsför— medlingen inskränks. Sedan år 1967 pågår inom arbetsmarknadsverket en försöksverk— samhet genom vilken besöken på arbetsför- medlingen har ersatts av ett kontaktsystem, som i huvudsak bygger på telefonanmälan via automatiska telefonsvarare.

F örsöksverksamhet med tele fonanmälan om arbetslöshet

Arbetsmarknadsverkets erfarenheter från den praktiska tillämpningen av kassaförord- ningens nuvarande huvudregel om skyldig- het för ersättningssökande kassamedlemmar att personligen besöka förmedlingen har vi- sat, att svårigheter uppstått för arbetsför- medlaren att kunna helt utnyttja de före- skrivna kontakterna för förmedlande åtgär- der. Vid besöken skall förmedlaren granska och med ortsdatumstämpel markera med- lemmens kassakort. Under perioder med hög arbetslöshet har uppstått väntrumsköer av arbetssökande som kommit för att få mar- kering. Särskilt gäller detta vid arbetsför— medlingar på orter med låg efterfrågan på arbetskraft samt på expeditioner som om— besörjer service till yrkesgrupper med sä- songarbetslöshet.

Den sedan år 1967 bedrivna försöksverk- samheten syftar till att kassamedlemmar skall kunna genom telefonanmälan i stället för vid personligt besök meddela sin ar- betslöshet och fullgöra fortsatta kontakter under arbetslöshetstiden.

Efter en tids användning av detta kon- taktsystem i tre försöksområden gjordes en uppföljning av erfarenheterna av en arbets- grupp med representanter för arbetsmark- nadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna och Ar- betslöshetskassornas samorganisation. På grundval av arbetsgruppens redovisade re— sultat beslöt arbetsmarknadsstyrelsen år 1968 att successivt utöka användningen av systemet med telefonanmälan. Med en under år 1970 planerad utbyggnad inberäknad, kommer möjlighet till telefonanmälan att före det årets utgång finnas inom hela lan- det med undantag av Södermanlands och

Jönköpings län samt vissa områden inom Stockholms, Kalmar, Malmöhus och Öre- bro län.

Kontaktkraven i övrigt är desamma som i systemet med besöksskyldighet. Vid ny- anmälan lämnar den arbetslöse uppgift om namn, adress, arbetslöshetskassa, senaste ar- betsgivare m m. Under arbetslöshetstiden skall fortsatt anmälan göras varje vecka på dag och tid som fastställs av arbetsförmed- lingen. Uteblir anmälan, kan ersättning inte utgå förrän anmälan på nytt gjorts till tele- fonsvararen. Någon markering av arbetssö- kandens kassakort görs inte av arbetsför- medlingen. I stället tillämpas ett rapporte- ringssystem, enligt vilket personal på för- medlingens telefonsvararcentral till arbets- löshetskassan meddelar anmälan om arbets- löshet (nyanmälan) och när fortsatt anmälan uteblir (avanmälan).

I systemet med telefonanmälan har en sär- skild rutin införts för personligt besök på förmedlingen. Arbetslösa som är nyanmäl- da och om vilka förmedlingen inte har ti- digare uppgifter skall inom en vecka kallas till besök för klarläggande av sin arbets- löshetssituation. Likaså skall sökande vars tidigare kontakt med arbetsförmedlingen lig- ger längre tillbaka i tiden snarast kontak- tas och, om så behövs, kallas till förmed- lingen för klarläggande av ärendet. Kontak- terna i övrigt mellan arbetsförmedlare och arbetslösa kassamedlemmar fastställs indivi- duellt och bestäms av det kontaktbehov som ärendets art och förmedlingens servicefunk- tion medför.

Intyg om anmälan och kontakt med arbetsförmedlingen

Enligt 225 kassaförordningen skall kassa- medlem från arbetsförmedlingen skaffa in- tyg om att han anmält sig som arbetssökan- de och fullgjort sin besöksskyldighet. Sådant intyg lämnas till kassamedlemmen på sär- skilt kassakort, vilket vid besök på förmed- lingen markeras med ortsdatumstämpel. Det— ta kort, som ligger till grund för utbetal- ning av ersättning lämnar medlemmen till arbetslöshetskassan.

Vid telefonanmälan om inträdd arbetslös- het lämnar kassamedlemmen uppgift om namn, födelsetid, adress, telefonnummer, ar- betslöshetskassa och avdelning, yrke samt senaste arbetsgivare. Dessa uppgifter skrivs ut i telefonsvararcentralen på särskilda blan- ketter som dels sänds till kassaredogöraren, dels kvarstannar hos förmedlingen som be— vis för att vederbörande är anmäld som arbetslös och arbetssökande. Till kassamed- lemmen översänds informationsmaterial med uppgifter bla om reglerna för fortsatt kon- takt med arbetsförmedlingen.

Utredningens synpunkter

Risk föreligger att institutionellt styrda be— sök viss dag varje vecka får negativa ef- fekter för arbetet på förmedlingen. Erfaren- heterna har visat att väntrumsköer, åtmins— tone tidvis, har uppstått. I sådana lägen har arbetsförmedlarens utrymme för för- medlande åtgärder vid de fastställda besöks- tillfällena ofta varit begränsat. Beroende på tidspress har åtgärderna när det gäller ar- betslösa med långa och kostsamma resor till arbetsförmedlingen ibland fått inskränkas till enbart granskning och markering av kas- sakort även då skäl från servicesynpunkt i övrigt för besök på den fastställda besöks- dagen funnits. Sådana inte önskvärda ef- fekter såväl för kassamedlemmarna vid de— ras besök på arbetsförmedlingen som för ar— betsförmedlarens planering av det dagliga arbetet på expeditionen kan undvikas ge- nom ett mer flexibelt kontaktsystem. Systemet med telefonanmälan har visat sig ge möjlighet att undvika besök på för- medlingen som från kassamedlemmarnas synpunkt inte upplevts som meningsfulla. Telefonanmälan innebär också en viss tids- vinst för arbetsförmedlaren genom att arbe- tet med granskning och markering av kassa- kort bortfallit. En del av arbetet har också övertagits av arbetslöshetskassorna, som in- om det nya systemet får ökat arbete med mottagning och registrering av ny- och av- anmälningar samt granskning av kassakort. Såväl kassamedlemmen som arbetsför- medlingen har nytta av att kontakt genast

tas med arbetsförmedlingen när medlemmen får vetskap om att hans arbete skall upphö- ra. Det tidsutrymme som man därigenom vinner kan utnyttjas för platsinformation och andra förmedlingsåtgärder. Möjligheter- na ökar också för orientering bland ett stör- re urval av platser.

Vid samtidig uppsägning av fem eller fle- ra arbetssökande inom områden där arbets- marknadsstyrelsen träffat överenskommelse om varsel fungerar redan sådana kontakter regelmässigt.

Utredningen anser det vara önskvärt att arbetstagare även i andra fall av avsked el- ler icke tidsbestämd permittering snarast möjligt efter det han erhållit del av upp- sägning eller permitteringsbeslut anmäler sig som arbetssökande till arbetsförmedlingen. En sådan utveckling skulle främjas om där- för erforderlig ledighet, med eller utan kom- pensation för inkomstbortfall, kunde bere- das den arbetssökande under den kvarva- rande anställningstiden.

Vid arbetsförmedlingens och arbetslös- hetskassornas information om kassamedlem- mars kontakt med arbetsförmedlingen bör sålunda, enligt utredningens mening, klart framhållas önskvärdheten av tidiga kontak- ter för att öka arbetsförmedlingens möjlig- heter att ge en effektiv hjälp för lösning av anställningsfrågan. Bestämmelsen om kontakt första arbetslösa dagen bör därvid anges som ett minimikrav enbart för att kassamedlemmen inte av försäkringsteknis- ka skäl skall gå miste om någon dags ersätt- ning vid arbetslöshetens början.

Liknande synpunkter gäller också beträf- fande avanmälan. En utebliven kontakt be— ror många gånger på tillfälligt arbete, arbete för egen räkning eller tillfälligt hinder att stå till arbetsmarknadens förfogande. I ett sådant läge avanmäls sökanden eftersom er- sättning då inte kan utgå. Samtidigt är det dock önskvärt att kassamedlemmens anmä- lan som arbetssökande vid förmedlingen inte påverkas. Genom en rutin där kassamed- lemmen erbjuds fortsatt service kan ökat rådrum skapas och fortlöpande uppföljning bättre utnyttjas.

Utredningen förordar att arbetsmarknads-

verket fortsätter arbetet med att förbättra och anpassa kontaktsystemet till förmed- lingens arbetssätt. Det bör ankomma på ar- betsmarknadsstyrelsen att i anslutning till det fortlöpande samråd som sker med Ar- betslöshetskassornas samorganisation när- mare bestämma hur dessa kontakter i fram- tiden skall organiseras. Utredningens förslag till ändringar av nuvarande regler i 225 kassaförordningen avser i huvudsak att be- stämmelserna om formerna för och inter- vallerna mellan kontakterna utgår samt att arbetsmarknadsstyrelsen bemyndigas att ut- färda bestämmelserna härom.

5.5.4. Arbetsförmedlingens speciella funk— tioner för arbetslöshetsförsäkrade

Allmänna synpunkter

Enligt anvisningarna om arbetslöshetsför- säkringen till arbetsförmedlingen gäller att denna inte får erbjuda kassamedlem arbete framför andra sökande men att medlemmen ej heller får sättas i efterhand vid arbets- anvisning. Formuleringen av denna regel måste ses mot bakgrund av de förhållanden som rådde, då förmedlingen för sökanden inte tillhandahöll ett öppet och samlat plats- material och därför var hänvisad till att, ur ett för sökanden okänt platsregister, från fall till fall plocka fram lämpliga arbeten. Innebörden av denna bestämmelse att åt- skillnad i fråga om service givetvis inte skall göras kan alltjämt framhållas.

En förutsättning för att ett övervägt val av arbete över huvud taget skall kunna ske är att den arbetssökande erhåller korrekta och utförliga informationer om arbeten som står till buds och att han, när så behövs, även får hjälp att jämföra olika alternativ. Som framgår av beskrivningen i det före- gående ingår det i arbetsförmedlingens ser- vice att ge sökanden stöd för ett övervägt val mellan olika förslag. Av redovisningen för arbetsmetodiken har också framgått att beträffande de arbeten till vilka sökanden skall ta ställning en tillräcklig information till grund för ett övervägt val knappast kan ges enbart samtalsvis på arbetsförmedlingen.

Det ingår i förmedlingens uppgifter att ordna sammanträffanden mellan arbetsgiva- re och arbetssökande och verka för att ar- betssökande får tillfälle att på platsen in- formera sig om arbete, arbetsplats och ar- betsort samt att få upplysningar även från den fackliga organisationen.

I anvisningarna om förmedlingens med- delande till arbetslöshetskassa om ifrågasatt rätt till ersättning bör särskilt understrykas, att det från arbetssökandens synpunkt är av väsentlig vikt att han har fått erforderlig basinformation. Han bör således, innan han skall ta ställning till ett visst arbete, ha fått eller beretts tillfälle att få information om möjliga alternativa lösningar.

Fritt och övervägt val av arbete

Graden av frihet i arbetsvalet är i första hand beroende av antalet möjliga arbetstill— fällen som står till buds och deras kvalitet. Möjligheterna är olika under olika tider och varierar exempelvis mellan storstad och landsbygd och mellan olika delar av landet.

Friheten i arbetsvalet är även beroende av den sökandes förutsättningar för arbete. Skillnader i utbildning, yrkesskicklighet, ål- der etc är avgörande för arbetsgivarens be- dömning av de sökande och därigenom för deras valmöjligheter på arbetsmarknaden. Geografisk och yrkesmässig rörlighet be- stämmer i stor utsträckning vilka arbetstill- fällen som för de sökande framstår som möjliga. Sökandenas benägenhet att ställa krav på sin blivande arbetsuppgift, deras förmåga att begagna information om olika arbetstillfällen och den hjälp de får för att underlätta valsituationen är andra faktorer, som påverkar deras möjlighet att göra ett genomtänkt arbetsval.

Vidare är graden av frihet i arbetsvalet beroende av det tidsutrymme inom vilket valet måste ske. Längre tid innebär att ar- betsförmedlingen och den sökande får större möjlighet att undersöka och överväga olika alternativ. I praktiken begränsas tidsutrym- met oftast av de sökandes ekonomiska resur- ser. För många innebär därför arbetslöshets- försäkring och kontant stöd vid arbetslös—

het att graden av frihet i arbetsvalet ökar. Detsamma gäller om sökandet av arbete kan påbörjas innan arbetslösheten inträder eller om möjlighet finns att öka rådrummet ge- nom tillfälligt förvärvsarbete under förutsätt- ning att det inte hindrar ett aktivt sökande av ett nytt varaktigt arbete.

Rådrum

Betydelsen av möjligheter till differentierad service åt olika arbetssökande framgår av den förut lämnade redogörelsen för arbets— förmedlingens uppbyggnad och arbetssätt (5.5.1—5.5.2). Fönnedlingsservice lämnas of- ta på allmän kundmottagning med tonvikt på platsinformation. Detta kan vara tillräck- ligt för många som söker tillfälligt arbete eller är yrkesbestämda på områden med dif— ferentierat näringsliv och god efterfrågan på arbetskraft. Redan omedelbart eller efter någon dag kan sökanden själv finna lämp- ligt arbete. I andra fall kan visst rådrum un- der likartade allmänna förhållanden komma att behövas under flera dagar eller några veckor. Även denna tid bör kunna anses vara skälig, om det inte finns särskild an- ledning att ifrågasätta sökandens egen akti- vitet för att utnyttja tillgänglig förmedlings- information om lediga platser.

Helt andra tidsfrister för rådrummet kan ifrågakomma när sökande på förmedlingens fackexpeditioner visar sig behöva långtgå- ende information och service, exempelvis genom utbildningsutredning, omställningsut- redning eller arbetsvårdsutredning. Ej blott för sistnämnda fall utan även som en all- män förutsättning vill utredningen framhålla att hänsynstagande till den enskilde arbets- sökandens förhållanden måste vägas mot de faktiska förhållandena på arbetsmarkna- den. Vid behandlingen av innebörden i be— greppet »lämpligt arbete» (5.6) har utred— ningen sålunda understrukit betydelsen av att den arbetssökande sätts i tillfälle att göra ett övervägt arbetsval. Vill sökanden ha särskilt stor rörelsefrihet i sitt val av arbete, bör detta inte ske på bekostnad av arbetslöshetsförsäkringen. I utredningens författningsförslag anges även att hänsyns-

tagande till den enskilde arbetssökandens förutsättningar och förhållanden skall ske inom ramen för tillgången på arbetstillfällen.

Utredningen har inte funnit det möjligt att ge förslag till några generella regler om längden för det rådrum som bör ställas till arbetssökandes förfogande. Den måste kunna variera från fall till fall. Riktgivande bör vara att arbetsförmedlingen och den sökande får tillräckligt rådrum för att om- sorgsfullt pröva förutsättningarna för en var— aktig anställning. Arbetsförmedlingen bör avväga tidsfristen så att den målsättning som gäller för arbetsförmedlingens service till enskilda arbetssökande beaktas. Ett fram- tvingat och misslyckat arbetsval kan inne- bära stora påfrestningar för individen och dra med sig avsevärda kostnader för före- tag och samhälle. Alla parter är bäst be- tjänta av att den arbetssökande får det råd- rum som är tillräckligt för att kunna göra ett så bra arbetsval som omständigheterna medger. Väsentligt är även att tillfälligt ar- bete förutsätts kunna ingå i rådrumstiden om det inte hindrar sökandet av varaktigt arbete.

Allmänna förutsättningar för ersättningsrätt

I arbetslöshetsförsäkringen förutsätts även att arbetsförmedlingen medverkar vid bevak— ningen av att de allmänna villkoren enligt 205 kassaförordningen är uppfyllda. Det åligger dock i första hand kassan att kon- trollera att villkoren för ersättning är upp- fyllda.

Enligt utredningens mening är arbetsför- medlingens medverkan vid bevakningen vär- defull främst genom de möjligheter som för- medlingen har att i sin kontakt med de ar- betssökande observera om sådana arbets- hinder föreligger, att det kan antas att sö- kanden inte står till arbetsmarknadens för- fogande. Arbetsförmedlingens uppgift är att klarlägga och undanröja sådana hinder.

För arbetsförmedlingens handläggning av mer svårbedömbara och svårlösta ärenden har vissa rutiner utformats. Dessa har när— mare beskrivits ovan (5.5.2). Därutöver bör ett nära samarbete ske mellan kassan och

arbetsförmedlingen. Initiativ till åtgärder i enskilda fall bör tas från båda sidor. I regel bör även ärenden där det måste

ifrågasättas om sökanden verkligen vill ha arbete handläggas i denna ordning. Man kan nämligen inte förvänta att arbetsför- medlingen skall kunna avge ett specificerat arbetserbjudande till personer som säger sig inte vilja diskutera anställning eller som på annat sätt försvårar lösning av anställ- ningsfrågan. Utnyttjandet av rådrummet för- utsätter både aktivitet från sökandens sida och samarbete mellan denne och arbetsför- medlaren. För det fåtal ärenden av detta slag som kan uppkomma är därför inte syn— punkterna i det föregående om rådrum för ett omsorgsfullt val av en varaktig anställ— ning tillämpliga. När ärenden av nämnda slag aktualiseras hos förmedlingen bör sam— råd alltid ske med arbetslöshetskassan. Om rätt till ersättning ifrågasätts, bör initiativ i första hand tas av kassan.

Utredningen behandlar i punkt 5.6 be- greppet »lämpligt arbete» och i punkt 5.7 påföljderna av att arbetslöshet är att anse som Självförvållad om den arbetslöse har avvisat erbjudet lämpligt arbete. Innebörden av dessa regler i vad avser frågan om när er- bjudande av arbete skall anses ha skett kan ibland ifrågasättas på grund av att arbets— förmedlingens verksamhet i regel begränsas till att lämna förslag. Förmedlingen dispone- rar oftast inte själv lediga platser på sådant sätt att den faktiskt kan lämna ett arbets— erbjudande. Arbetsgivaren vill vanligen själv informera sig om sökanden innan erbjudan— de om anställning ges. En situation likställd med den då arbetsgivare direkt lämnar ar- betserbjudande måste dock anses föreligga även då den försäkrade — efter att från ar- betsförmedlingen ha fått tillräckligt utförlig information om ifrågavarande arbete av- visar förslag från förmedlingen att ta kon- takt med arbetsgivaren eller underlåter att ta sådan kontakt. I annat fall skulle regelsyste- met om bedömning av lämpligt arbete be- höva kompletteras med särskilda regler om bedömning av lämpliga förslag från arbets- förmedlingens sida. Utredningen anser inte att generella bestämmelser härom bör ut-

formas i andra fall än de då arbetsförmed— lingens förslag avser arbetsmarknadsutbild- ning för att förbättra den arbetslöses möj- ligheter att finna stadigvarande arbete. Den— na fråga behandlas i punkt 5.8. I övrigt bör bedömningen av ett förslag från arbets- förmedlingen till den arbetssökande och där- med sammanhängande tillämpning av reg- lerna om Självförvållad arbetslöshet huvud— sakligen bero på det ifrågavarande förslagets karaktär av tillfälligt eller varaktigt arbete och på den information till sökanden som ligger till grund för förslaget. Bedöms denna vara tillräckligt utförlig får avvisande av förslaget anses vara likställt med avvisande av ett fullständigt arbetserbjudande.

5.5.5 Arbetslöshetskassornas kontakt med arbetsförmedlingen för kontroll av ersätt-

ningsrätt Nuvarande förhållanden

För den lokala handläggningen av arbets- löshetsförsäkringsärenden lämnas i hand— böckerna för kassorna anvisningar om pröv- ning av ersättningsrätt. Huvudsakligen inne— bär dessa anvisningar att kassans lokala or- gan skall

a) kontrollera att medlemmen är ofrivil— ligt arbetslös och oförhindrad att åtaga sig arbete,

b) kontrollera att medlemmen inte är ut— försäkrad samt att hinder för ersättning, tex ersättningsförbjudna dagar och karens- villkor, inte föreligger samt

c) pröva arbets- och avgiftsvillkor. Punkt a) anger vad utredningen avser med allmänna förutsättningar för ersätt- ningsrätt. Punkterna b) och c) avser tekniska regler av den art som utredningen behand- lar i kap 6. De i punkterna 5.5.1—4 be- handlade frågorna om den offentliga arbets- förmedlingens uppgifter när det gäller ar- betslöshetsförsäkringen har närmast sam- band med kassornas kontroll av att ersätt— ningssökande medlem är ofrivilligt arbets- lös och oförhindrad att åtaga sig förvärvs- arbete. Allmänt förutsätts att kassorna både centralt och lokalt skall utöva kontrollen av

att ofrivillig arbetslöshet föreligger, dvs att medlemmen är utan arbete samt verkligen vill och kan förvärvsarbeta. Därvid skall kassan även kontrollera att medlemmens si- tuation är sådan att han faktiskt är oför— hindrad att åtaga sig arbete för annans räkning. Dessa allmänna förutsättningar in- går i det allmänna kravet att ersättnings— sökande skall stå till arbetsmarknadens för- fogande.

Utredningen

I kap 3 har utredningen framhållit värdet av arbetslöshetskassornas hittillsvarande kontakt med arbetsmarknaden. Genom an- knytning till arbetstagarnas organisationer får kassorna en naturlig information om för- hållandena på arbetsmarknaden. Initiativ till arbetsmarknadspolitiska åtgärder har ofta kommit från kassornas medarbetare. Sådana initiativ har stor betydelse bla därför att de skärper uppmärksamheten i fråga om varaktiga eller tillfälligt uppkommande sär- förhållanden av mer allmänt slag inom olika yrken och näringsgrenar.

Vid prövning av enskilda arbetslöshets- fall bör kontrollsystemet i arbetslöshetsför- säkringen därför till väsentlig del bygga på kassornas egen verksamhet. Genom den of— fentliga arbetsförmedlingens service och in— formationsskyldighet till kassorna får dessa ett allmänt underlag för sin kontroll. Detta underlag kan kompletteras i särskilda fall då så erfordras. Kassan begär exempelvis ut- redning om en ersättningssökande i något speciellt avseende eller uppgifter för att gö- ra bilden av medlemmen mer fullständig. Arbetsförmedlingen å sin sida bör likaledes kunna förbättra sitt underlag för erforderlig information till arbetslös arbetssökande ge- nom att begära uppgifter från kassan. De informativa kommunikationerna mellan ar- betsförmedling och arbetslöshetskassa bör således gå i båda riktningarna även om in- formationen, när det gäller ersättningsrätt i arbetslöshetsförsäkringen, till slut syftar till att ge kassorna ett tillräckligt underlag för deras prövning och kontroll.

Särskilda problem kan uppstå när den

försäkrade under arbetslösheten visar mind- re beredvillighet att tillgodogöra sig infor- mation om arbetstillfällen eller att förbättra sina möjligheter att erhålla lämpligt arbete som arbetsförmedlingen kan lämna. Det kan förekomma att sökandens attityd är så pas- siv oaktat att han håller föreskriven formell kontakt med arbetsförmedlingen att förmed— lingen inte ens får tillfälle att lämna ett kon- kret förslag. I sådana fall är det av största betydelse att förmedlingen i god tid in- formerar kassan om sökandens uppträdande och att kassan —- om den inte på annat sätt kan åstadkomma en attitydförändring hos medlemmen - hos förmedlingen begär nöd- vändig utredning för prövning om medlem— men verkligen står till arbetsmarknadens för- fogande.

Av arbetsförmedlingens utredning i dessa och andra fall framgår ibland att förmed- lingen har lämnat sökanden konkreta upp- gifter om viss ledig plats eller visst annat förslag som sökanden dock inte har utnytt- jat. Eftersom förslaget inte har lett till något arbetserbjudande saknas underlag för pröv- ning av arbetets lämplighet. Det är då från kontrollsynpunkt angeläget att kassan ge- nom arbetsförmedlingen eller på annat sätt söker få ett sakligt underlag för att även pröva de allmänna förutsättningarna för medlemmens aktuella ersättningsrätt. Man bör inte eftersträva att i sådana fall alltid bygga prövningen på reglerna om påföljd av att lämpligt arbete har avvisats. Detsam- ma gäller om medlemmens arbetsförhet kan ifrågasättas trots att han själv bestrider el— ler inte vill medge detta. Kassan har i dessa fall att självständigt pröva om medlemmen under ersättningstiden verkligen står till ar- betsmarknadens förfogande.

Kassans prövning av de allmänna förut- sättningarna för ersättningsrätt kan ofta be— röra personliga förhållanden av sådan karak- tär att de måste behandlas med diskretion. Om dessa förhållanden har väsentlig bety- delse för ersättningsrätten måste de utredas med samma fullständighet som omständig- heter av annat slag. För att arbetslöshetskas- sorna av hänsyn till medlemmen inte skall undvika att bygga ersättningsprövning på

relevanta personliga förhållanden, bör anvis- ningar lämnas om tillvägagångssättet vid prövning av sådana fall inom ramen för se— kretessbestämmelserna.

Till kontrollen av de allmänna förutsätt— ningarna för ersättningsrätt hör även pröv- ning av lokal bundenhet och begränsningar i övrigt av den ersättningssökande kassa- medlemmens arbetsutbud, tex önskan att endast få deltidsarbete. Kassans prövning kommer i dessa fall att i hög grad fordra allmänna insikter om arbetsmarknadsläget och om tillgången på arbete av det slag som medlemmen önskar. Sådana fall ställer även stora krav på inbördes information och samråd mellan arbetsförmedling och ar— betslöshetskassa. Enligt utredningens me- ning bör kassorna i sådana svårbedömda fall kunna begära utredning inte blott från det lokala arbetsmarknadsorganet utan även från länsarbetsnämnden. Utredningen förut— sätter att arbetsmarknadsstyrelsen som till- synsmyndighet för arbetslöshetsförsäkringen utfärdar anvisningar om tillvägagångssättet vid samråd av detta slag mellan arbetsmark— nadsorganen och arbetslöshetskassa.

Undersökningar av speciell karaktär kan ibland erfordras när kassan misstänker att medlem genom oriktiga eller vilseledande uppgifter erhållit ersättning utan att vara berättigad därtill. Då sådana fall uppkom- mer är det inte sällan till arbetsförmedlingen som den försäkrade har lämnat de ifråga- satta uppgifterna. Sättet att gå till väga vid sådana undersökningar måste kassan givet- vis från fall till fall kunna anpassa efter de föreliggande omständigheterna. Om det från arbetsmarknadsorganens sida skulle erford- ras mer omfattande undersökningar än kon- troll av enstaka uppgift, bör kassan dock som regel inte vända sig direkt till för- medlingsexpedition utan till länsarbetsnämn- den.

5.5.6. Arbetsmarknadsorganens uppgifter i fråga om sökande av kontant arbetsmark- nadsstöd

Stödsökandens kontakt med arbetsförmed— lingens expeditioner och förmedlingens ser—

vice till sökanden bör genomgående över— ensstämma med vad som gäller de arbets- löshetsförsäkrade. I de fall då sökande har möjlighet att kvalificera sig för ersättnings- rätt på annat sätt än genom att uppfylla det reguljära arbetsvillkoret måste dock speciel- la observations- och servicefunktioner byg- gas upp. Dessa frågor behandlas i kap 7. Vidare medför utredningens förslag, att ka- rensvillkoret skall bortfalla i försäkringen men att ett sådant villkor skall tillämpas vid kontant arbetsmarknadsstöd, vissa speciella uppgifter för arbetsmarknadsorganen. I stort sett kommer emellertid arbetsförmedlingsex- peditionernas service till arbetssökande som söker kontant arbetsmarknadsstöd att bli densamma som till försäkrade arbetslösa.

När det gäller ansökningar om kontant arbetsmarknadsstöd anser utredningen att förmedlingsexpeditionernas medverkan bör inskränkas till att omfatta erforderlig infor- mation om villkoren för stödet och hjälp åt sökande, som så önskar, att upprätta an- sökan. Service av detta slag lämnar för- medlingsexpeditionerna som regel redan nu när det gäller kontanta bidrag i samband med andra arbetsmarknadsåtgärder.

Prövningen av ansökningarna om kontant arbetsmarknadsstöd bör enligt utredningens mening inte ske på förmedlingsexpeditioner— na utan på länsarbetsnämndens förmedlings- avdelning eller annan av nämndens kansliav- delningar. Frågan om delegation av dessa ärendens prövning bör avgöras av arbets- marknadsstyrelsen med stöd av sådant be- myndigande som nu gäller för statligt om— ställningsbidrag (111 & arbetsmarknadskun- görelsen). Givetvis måste underlaget för denna prövning till stor del bestå av upp- gifter från den förmedlingsexpedition som närmast har haft kontakt med sökanden.

Utbetalningen av beviljat kontant arbets- marknadsstöd bör ske centralt från länsar— betsnämnden och samordnas med rutinerna för utbetalning av utbildningsbidrag. Detta innebär bl a att utbetalning av stöd i regel kommer att ske endast en gång i månaden. Dessa frågor behandlar utredningen närma- re i kap 7.

Vid jämförelse med den organisation och

fördelning av olika uppgifter som i fråga om arbetslöshetsförsäkringen har behand- lats i punkterna 5.5.l—5 kan följande fram- hållas. Arbetsförmedlingsexpeditionernas serviceuppgifter blir huvudsakligen desam- ma som för de försäkrande men utökas i vissa fall med speciella åtgärder enligt sär- skilda anvisningar. Länsarbetsnämndens kansli förutsätts få i stort sett samma upp— gifter som arbetslöshetskassornas huvud- kontor och styrelse i fråga om prövning av ersättningsrätt och administrationen i övrigt. Detsamma gäller den fortlöpande kontrol- len av ersättningsrätten och initiativ till undersökningar för att hindra missbruk av stödet. Vissa kontrollmoment bör även ingå i de löpande utbetalningsrutiner som ut— redningen föreslår bli samordnade med läns- arbetsnämndens utbetalning av utbildnings- bidrag.

5.6. Lämpligt arbete

5.6.1. Gällande regler

Bestämmelserna om Självförvållad arbetslös- het, lämpligt arbete och avstängning från ersättning är sammanförda i 365 kassaför- ordningen. I stora delar är principerna och bestämmelserna desamma som i den första författningen om statsunderstödd arbetslös- hetsförsäkring, förordningen 15.6.1934 om erkända arbetslöshetskassor (SFS 1934: 264).

Erbjudet arbete skall anses lämpligt un— der förutsättning

att det motsvarar medlemmens krafter och färdigheter,

att det är förenat med avlöning, som prö- vas vara skälig i förhållande till lön som för sådant arbete utgår enligt kollektivavtal el- ler, om dylikt avtal ej finnes, till i arbets- orten förekommande lön för samma arbete,

att det icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder,

att förhållandena på arbetsplatsen väsent- ligen motsvarar vad som i lag och författ- ning kan finnas föreskrivet rörande åtgär- der till förebyggande av ohälsa och olycks— fall samt

att icke heller eljest särskilda omständig- heter föreligga med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller arbetets natur.

I en handbok om arbetslöshetsförsäkring för arbetsförmedlare, Bruna boken, senas- te upplaga utgiven år 1968, har arbets- marknadsstyrelsen lämnat föreskrifter röran- de arbetsförmedlingens befattning med ar- betslöshetsförsäkringen. Den är avsedd att underlätta samarbetet mellan arbetsförmed- lingen och arbetslöshetsförsäkringen. Mot- svarighet till denna handbok finns i särskilda handböcker för de olika arbetslöshetskassor- na. Dessa handböcker innehåller tillsyns- myndighetens detaljanvisningar för den praktiska tillämpningen av kassaförordning- ens och kassastadgarnas bestämmelser.

Bruna boken innehåller förklaringar, de- finitioner, exempel och hållpunkter för be- dömning av Självförvållad arbetslöshet, av- stängning och lämpligt arbete. Avvisande av lämpligt arbete anges där som en av de speciella typerna av Självförvållad ar- betslöshet. Den är i praktiken helt domine- rande. Under försäkringsåret 1967/ 68 läm- nade arbetsförmedlingarna meddelande till arbetslöshetskassorna om ifrågasatt ersätt- ningsrätt i ca 3 600 fall. Av dessa avsåg 3 360 avvisat arbetserbjudande.

5.6.2. Tidigare överväganden

Vid båda de tillfällen — år 1956 och år 1964 — då statsmakterna under de senaste årtiondena haft att ta ställning till frågan om lämpligt arbete har några komplikationer och svårigheter framträtt.

1951 års utredning om arbetslöshetsför- säkringen anförde i kapitel 21 »Avstäng- ningsförfarande. Lämpligt arbete» i sitt be- tänkande SOU 1955: 27 några allmänna synpunkter på frågor om lämpligt arbete. Den uppehöll sig därvid bla vid arbete utanför den försäkrades yrkesområde, skä— lig tidsfrist för ställningstagande till erbju- det arbete (väntetid), säsongarbete, arbets- erbjudande utom hemorten, bundenhet vid egen fastighet och möjligheterna att resa mellan bostad och ifrågasatt arbetsplats.

Utredningen fann att då gällande praxis

överensstämde med utredningens synpunk- ter. Den föreslog endast det tillägget i kassa- förordningen, att såsom ytterligare förutsätt- ning för erbjudet arbetes lämplighet skulle gälla att förhållandena på arbetsplatsen vä— sentligen motsvarade vad som i lag och författning finns föreskrivet rörande åtgär- der till förebyggande av ohälsa och olycks— fall. Bestämmelse därom infördes sedan i kassaförordningen (36 å).

Utredningens uttalanden i övrigt rörande tolkningen av begreppet lämpligt arbete för- anledde emellertid vissa erinringar i remiss- yttrande från arbetsmarknadsstyrelsen. Sty- relsen fann att några av utredningens ut- talanden om arbetserbjudande kunde få ej önskvärda konsekvenser för arbetsförmed- lingarnas möjligheter att fungera som clea- ringorgan på arbetsmarknaden. Vissa av utredningen använda formuleringar kunde, enligt styrelsens mening, missförstås och tas till intäkt för en icke önskvärd uppmjuk— ning av praxis. Föredragande departements- chefen — liksom vid riksdagsbehandlingen andra lagutskottet i sitt av riksdagen god- kända utlåtande 1956: 58 — ansåg att de principer för tolkningen av begreppet lämp- ligt arbete, för vilka arbetsmarknadsstyrel- sen redogjort i sitt remissyttrande, borde vara normgivande vid den praktiska till- lämpningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen hade i remissytt- randet bl a anfört följande.

Utredningen anser att en medlem som har löfte om anställning inom den närmaste tiden skall kunna åberopa detta som skäl för att ej taga ett erbjudet arbete. Styrelsen finner detta uttalande vara alltför kategoriskt och onyanse- rat.

Det måste sålunda anses mindre lämpligt och knappast förenligt med en aktiv arbetsmark- nadspolitik, att en kassamedlem genom att upp- ge, att arbete väntas, fördröjer ett ställningsta- gande till erbjudet arbete. Detta kan innebära, att i tider med en i övrigt hög sysselsättning le- diga arbetstillfällen icke nöjaktigt tillvaratas samtidigt med att försäkringsersättning utgår. Självfallet skall onödig yrkesväxling eller olämplig lokal omflyttning icke uppmuntras. Men då läget bedömes sådant att förflyttning måste ske, om de arbetslösa skall erhålla nya arbeten, bör sådana strävanden icke motverkas genom mer eller mindre lösa uppgifter om vän-

tat arbete. Erfarenheten ger i en del fall vid handen, att arbetsgivare och arbetstagare väl förstått att utnyttja arbetslöshetskassan som en utjämnande ekonomisk faktor.

Arbetserbjudande till säsongarbetande kassa- medlemmar kan enligt styrelsens uppfattning icke lämnas efter så schematiska grunder, som utredningen angivit i sitt betänkande. De sä- songarbetande omfattar en mångfald olika grupper med vitt skilda löne— och arbetsvill- kor samt anställningsförhållanden. Av arbets- marknadsstyrelsen företagna undersökningar har visat att en del av dessa arbetarkategorier, såsom exempelvis sockerbrukens kampanjarbe- tare och tegelbrukens säsonganställda, i stor ut- sträckning har en mycket ofullständig syssel- sättning. För de flesta av dessa säsongarbetare torde en omplacering till andra fack med jäm- nare arbetstillgång uppenbart vara en fördel. Styrelsen vill rikta uppmärksamheten på ytter- ligare en säsongnäring, där arbetstillgången väx- lar avsevärt på grund av säsongvariationer, nämligen konservindustrin, inom vilken man of- ta icke har en utan flera säsongtoppar under året. Härtill kommer att säsongerna på grund av den ojämna råvarutillförseln ofta uppträder oregelbundet och är av starkt växlande varaktig- het. Också förhållandena inom den av utred- ningen särskilt omnämnda säsongarbetargrup- pen — byggnadsarbetarna — varierar avsevärt. Utredningens skrivning kan anses tillämplig främst på kassamedlemmar, som är tämligen fast knutna till ett visst företag.

Det framstår sålunda som angeläget, att upp- gift om väntat arbete på lämpligt sätt bekräf- tas, varvid beräknad väntetid anges. Vidare skall väntetid begränsas och därtill bör kassa- medlem inte beredas tillfälle att åberopa ytter- ligare väntetid i den takt det först väntade ar- betet icke kommit till stånd, allt i överensstäm- melse med den praxis som härutinnan tillämpas av arbetsförmedlingsorganen.

Utredningen har inte närmare redogjort för innebörden av sitt uttalande att den försäkrade dessutom icke får hindras i uppfyllandet av sina underhålls— och försörjningsplikter. Det är oklart huruvida utredningen härmed menat att familjeförsörjare överhuvud taget icke skall kunna anvisas arbete på annan ort, om familje- bostad icke omedelbart kan erbjudas. Förhål- landena på bostadsmarknaden gör det ofta omöjligt att omgående uppdriva familjebostad i samband med ett arbetserbjudande. I de fall arbetsgivare ställer bostad till förfogande upp- ställes ofta som villkor att anställningen åtmin- stone tillträdes, innan familjebostad utlämnas.

Om man sålunda skulle vänta med arbets- erbjudande till familjeförsörjare, tills familje- bostad står till omgående disposition, skulle omflyttning av gifta kassamedlemmar i flertalet fall omöjliggöras. Även på denna punkt har en

fast praxis utformats innebärande att ett åbe- ropande av nämnda omständigheter endast i undantagsfall godtages. Uttrycket att arbetet är lämpligt endast om bostad och kost kan ord- nas på arbetsorten får enligt styrelsens mening därför icke tolkas så att arbetsförmedlingen skall vara skyldig att ordna bostads- och kost- frågan, innan arbetserbjudande göres.

Arbetsmarknadsstyrelsens försäkringsdele- gation (majoriteten) ansåg sig inte kunna ur utredningens betänkande utläsa, att risk för de konsekvenser skulle föreligga som för- utsattes i vissa delar av styrelsens utlåtande.

1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning behandlade i sitt betänkande (SOU 1963: 40) särskilt frågan om skälig län. Den anförde bl a följande.

Det är i princip inte rimligt att en ar- betslös utan påföljd skall kunna vägra att antaga ett arbete för vilket erbjuds lön i en— lighet med kollektivavtal. Ett strikt fasthål- lande vid denna princip kunde emellertid få konsekvenser som utredningen inte ansåg godtagbara. Som exempel nämndes det fal- let att en arbetsgivare erbjuder minimilön enligt kollektivavtalet, medan lägsta lönen för samtliga jämförbara anställda inom fö- retaget ligger väsentligt över den erbjudna lönen. Under förutsättning att sökanden är kvalificerad inom yrket, ansåg utredningen inte skäligt att han skulle behöva uppbära nämnvärt lägre lön än övriga anställda med motsvarande arbetsuppgifter. Däremot bor- de kollektivavtalslön i princip anses skälig som begynnelselön inom ett yrke. Denna utredningens inställning innebar att frågan om skäligheten inte avgörs med hänsyn till löneförhållandena på den ifrågavarande or- ten i dess helhet utan begränsas till att gälla förhållandena inom det företag eller på den arbetsplats där arbetet erbjuds.

Vidare ansåg 1960 års utredning att ett kollektivavtal, som omfattade hela landet eller del därav, borde anses vara gällande även på orter där branschen är represente- rad men ingen avtalsbunden arbetsgivare finns och avtalet sålunda inte tillämpas. Även i sådana orter borde alltså i princip den i kollektivavtalet angivna lönen anses som minimilön vid bedömningen av erbju- den löns skälighet.

Departementschefen föreslog i proposi- tion nr 116 till 1964 års riksdag, att den nu ifrågavarande bestämmelsen skulle ut- formas så att lön enligt i arbetsorten gäl— lande kollektivavtal i första hand skulle läg- gas till grund för skälighetsprövningen. Det— ta skulle inte hindra att högre lön, om så- dan var allmänt förekommande, efter någon tids anställning kunde anses vara lägsta skä- liga lön. I sådana fall skulle den försäkrade, enligt departementschefen, kunna lämna an- ställningen utan att förlora ersättningsrätt.

För det fall att kollektivavtal inom yrkes- området inte tillämpades i arbetsorten, före- slog departementschefen att där förekom- mande lön för arbete av erbjudet slag skulle anses skälig.

Vid riksdagsbehandlingen anfördes i and- ra lagutskottets av riksdagen godkända ut- låtande (1964: 48, sid 77—78).

I de fall då den på en arbetsplats tillämpade lönesättningen ligger över kollektivavtalets löne- villkor är det enligt utskottets uppfattning rim— ligt, att en inom vederbörande yrke kvalificerad arbetstagare utan risk för avstängning från er- sättning skall kunna vägra ta arbete enligt kol- lektivavtalets minimilön. Denna synpunkt bör beaktas vid bedömningen huruvida en erbjuden avlöning för ett arbete är skälig. Utskottet anser vidare » ——————— », att kollektivavtal, som omfattar hela landet eller del därav, vid bedöm- ningen av om erbjuden lön skall anses skälig bör vara normerande även på orter där avtalet ej tillämpas.

De år 1964 genomförda ändringarna i 36 & kassaförordningen har utformats enligt utskottets förslag.

5.6.3. Utredningens undersökningar

I propositionen 1956: 144 anförde föredra- gande departementschefen (sid 148) att det ligger i sakens natur att frågan huruvida ett erbjudet arbete kan anses lämpligt eller ej måste bedömas från fall till fall med led— ning aV de allmänna riktlinjer som uppdra- gits i lagtexten. Departementschefen fram— höll att det under den tid försäkringen varit i tillämpning hade utbildats en rikhaltig praxis, som ännu icke publicerats i någon av tillsynsmyndigheten utgiven prejudikat-

samling eller på något annat auktoritativt sätt.

Någon sådan prejudikatsamling har ej heller därefter utgetts. Den förut åberopade handboken bygger på erfarenheter från sty- relsens prövning av tillsyns— och besvärs- ärenden. Svårigheten att sammanställa en allmänt vägledande prejudikatsamling torde just sammanhänga med att frågan om lämp- ligt arbete måste bedömas från fall till fall och att hänsyn därvid måste tas till flera och i de olika fallen varierande omständig- heter.

För att ändock få en bild av de områden där de försäkrades och försäkringsorganens bedömningar av ifrågakomna arbetens lämp- lighet oftast skiljer sig, har utredningen gått igenom en sammanställning av försäkrings- domstolens domar under åren 1964-1968 i besvärsmål som rör tillämpning av 20, 22 och 36 55 kassaförordningen och en re- dogörelse för behandlingen av tillsynsären- den hos arbetsmarknadsstyrelsen under för-

säkringsåret 1967/ 1968.

Vidare har utredningen låtit göra en un— dersökning med viss statistisk analys av med- delanden från arbetsförmedling till arbets- löshetskassa om ifrågasatt ersättningsrätt för kassamedlemmar under försäkringsåret 1967 / 1968 (bilaga 9).

I syfte att något belysa verkningarna av påföljderna då arbetslöshet anses självför— vållad har utredningen gjort en intervjuun- dersökning av omkring 100 avstängnings- fall under senare delen av år 1968 (bila- ga 10).

5.6.4. Under utredningen framkomna erfarenheter, önskemål och synpunkter

Nu gällande regler på detta område har till stor del sin grund i bedömningar och for- muleringar som gjordes vid tillkomsten av 1934 års förordning om erkända arbetslös- hetskassor. Som framgår av kap 2 förbe- reddes denna förordning genom ett flertal utredningar om arbetslöshet och arbetslös- hetsförsäkring fram till den slutliga riks- dagsbehandlingen år 1934. Det är till stor del erfarenheter från dessa överväganden

som ännu är huvudsakligen grundläggande för utformningen av reglerna för bedöm- ningen av om en person är självförvållat arbetslös.

Det är naturligt att tillämpningen av des- sa regler under årens lopp förändrats. En omfattande praxis har utbildats av tillsyns- myndigheten och det organ i denna — ar- betslöshetsförsäkringsdelegationen — som år— ligen prövat ej blott en mångfald enskilda ärenden utan även frågor av större princi- piell betydelse. Sedan år 1964 har en ny besvärsordning medfört att även domar i försäkringsdomstolen kunnat få prejudice- rande betydelse i principfrågor.

Utvecklingen av samhället och den all— männa arbetsmarknadspolitiken med akti- vering av dess olika medel har förändrat åtskilliga värderingar som kan påverka tolk- ningen av gällande bestämmelser. Föränd- ringar av praxis vid tillämpningen av dessa bestämmelser har dock endast kunnat ske inom ramen för de grundläggande författ— ningsregler som anger principerna för be- dömningen.

Ett mått på minskning eller ökning av skillnaderna i bedömning av lämpligt arbete från arbetsförmedlingarnas respektive de ar— betslösas sida kan vara antalet fall, då ar— betsförmedling har meddelat arbetslöshets- kassa att kassamedlem avvisat erbjudet ar- bete. Antalet sådana sk arbetsvägransfall under ett år påverkas av många förhållan- den. Av uppgifter från de tio försäk- ringsåren 1958—1968 framgår bl a samban- det med det allmänna sysselsättningsläget. Det synes emellertid även vara så att antalet arbetsvägransfall under 1960-talet — trots det ökande medlemstalet i hela kassakollek— tivet inte ökat utan i stället visat en ten— dens att minska. Det starkt minskade an- talet undcr försäkringsåret 1967/1968, som utredningen särskilt undersökt, kan visser- ligen bero på exceptionella arbetsmarknads- förhållanden under större delen av det året. Antalet arbetsvägransfall har under försäk- ringsåret 1968/1969 ånyo ökat. Det all- männa intrycket från hela 1960-talet är sta- biliteten kring 4000 av det årliga antalet meddelanden om ifrågasatt ersättningsrätt.

Endast smärre förändringar har förekom- mit i samband med arbetslöshetens avsevärt växlande omfattning. Om detta kan anses vara uttryck för hur kassamedlemmarna uppfattar arbetsförmedlingarnas bedömning av lämpligt arbete, kan tendensen inte an- ses utvisa någon stigande spänning mellan arbetsförmedlingarnas och de arbetslösas be- dömning i detta hänseende.

Detta är totalbilden. Den kan sägas ut- göra resultatet av arbetsförmedlingarnas, ar- betslöshetskassornas och tillsynsmyndighe- tens verksamhet för att fortlöpande, inom ramen för gällande författningsregler, söka anpassa bedömningen efter moderna syssel- sättningspolitiska principer samt förändrade arbetsmarknads- och samhällsförhållanden. De svårigheter som ändock uppkommit har belysts vid överläggningar som sekretariatet på utredningens uppdrag har haft med re- presentanter för myndigheter, kassor och organisationer. Synpunkter och önskemål som därvid framkommit har genomgående åsyftat att få bättre underlag för en enhetlig och rättvis bedömning av de enskilda fallen och samtidigt möjlighet att i dessa bedöm— ningar kunna ta hänsyn till skiftande person- liga förhållanden.

Framförda önskemål i olika avseenden kan sammanfattas enligt följande.

Författningsföreskrifterna bör harmoni- seras med principerna för arbetsmarknads- politiken. Reglerna för bedömning av lämp- ligt arbete i arbetslöshetsförsäkring bör så- lunda ej motverka samhällets strävanden att förstärka den kvalitativa sidan av arbets- marknadsåtgärderna och därvid ge den ar- betslöse stöd till bättre övervägt val av yrke och arbete. Hänsyn bör tas till den arbets- löses utvecklingsmöjligheter.

Vid bedömning av »skälig lön» bör beak- tas dels att arbetsmarknadspolitiken arbetar för att hjälpa de lågavlönade (ex bristyrkes- utbildningen), dels att det även bör vara en samhällsambition att genom arbetslös- hetsförsäkringen hjälpa de försäkrade att bevara och även förbättra sin standard.

När det gäller tillämpningen av författ- ningarna om åtgärder för att förebygga ohälsa och olycksfall på arbetsplatserna fö-

rekommer dispensfall. Avvisande av erbju- det arbete på arbetsplats, där sådan dispens lämnats, bör i regel godtas.

Särskilda omständigheter med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller ar- betets natur är ofta avgörande vid bedöm- ning av enskilda fall. Reglerna härom bör under alla förhållanden ges central bety- delse.

Nettoinkomst (efter skatt) från erbjudet arbete bör om detta skall anses lämpligt vara minst på samma nivå som ersättning- en från arbetslöshetskassan. Det är för den- na inkomstförlust medlemmen försäkrat sig.

Ett ökat samarbete för arbetsmarknads- politiskt riktiga bedömningar bör komma till stånd mellan arbetsförmedlingar och ar- betslöshetskassor. Även ansvarsfördelningen mellan arbetsförmedling och kassa bör över- ses.

Kassastyrelserna och arbetsmarknadssty- relsens arbetslöshetsförsäkringsdelegation bör få större utrymme för egna bedöm- ningar.

5.6.5. Utredningens överväganden och förslag

Inledande synpunkter

Som framgår av föregående redogörelse har bestämmelserna om påföljd för den som av- visar erbjudet lämpligt arbete eller som på annat sätt själv vållar att han blir arbetslös eller att en iråkad arbetslöshet förlängs fun- nits i huvudsak oförändrade alltsedan till- komsten av arbetslöshetsförsäkringen i mit- ten av 1930-talet. Bestämmelserna i 36 & kassaförordningen innehåller dels en närma- re beskrivning av de situationer då arbets- löshet skall anses Självförvållad, dels regler om den påföljd som i en sådan situation drabbar kassamedlemmen, dvs regler om avstängning från ersättningsrätt. Särskild be- tydelse har bestämningen av ett arbetes be- skaffenhet för att det ur försäkringens syn- vinkel skall anses lämpligt i den meningen att ett erbjudande om arbetet inte kan av- visas utan att kassamedlemmen avstängs från ersättningsrätt.

Bestämmelserna i 36 å i förordningen ger även uttryck för några av de grundsatser på vilka arbetslöshetsförsäkringen vilar. Den innebörd som ges åt begreppet lämpligt ar- bete bestämmer i mångt och mycket för- säkringssystemets karaktär. Mot bakgrunden härav är det självfallet att utredningen mås- te ta upp bestämmelserna till granskning i hela deras vidd. Av särskild betydelse är att de synsätt och värderingar som präglar den moderna arbetsmarknadspolitiken blir beak- tade inom arbets]öshetsförsäkringen. Vid granskningen av bestämmelserna måste vi- dare hela tiden hållas i minnet att bestäm- melserna, enligt utredningens förslag, skall tillämpas inte bara på kassamedlem utan även på arbetslös som har rätt till enbart kontant arbetsmarknadsstöd. Detta innebär emellertid inte att bestämmelserna i alla de- lar kan tillämpas på samma sätt på kassa- medlemmar och på andra ersättningstagare.

Hänsynen till den'arbetssökandes förutsätt- ningar, önskemål och personliga förhållan- deni övrigt

Av såväl samhällsekonomiska som rent ar- betsmarknadspolitiska skäl har det ansetts oriktigt att utbetala försäkringsersättning samtidigt som behov av arbetskraft förele- gat, om det inte funnits något absolut hin— der för den arbetssökande att åtaga sig ar- betet i fråga. Nu nämnda förhållande kom- mer bla till uttryck i den inledande att- satsen i 36 & fjärde stycket där innebör- den av begreppet lämpligt arbete läggs fast. I den nämnda satsen anges att erbjudet ar- bete skall anses lämpligt under förutsätt- ning att det motsvarar medlemmens krafter och färdigheter.

I den praktiska tillämpningen sådan den kommer till uttryck i arbetsmarknadsstyrel- sens anvisningar (Bruna boken) anses hän- synstagandet till kassamedlemmens krafter och färdigheter innebära i huvudsak föl— jande. Det erbjudna arbetet får inte över- stiga medlemmens krafter. Vid denna be- dömning blir arbetsförmedlarens personliga intryck av medlemmen avgörande. Ledning kan i vissa fall hämtas av den arbetssökan-

des ålder och kroppskonstitution. En äldre person utan vana vid tungt kroppsarbete bör normalt inte komma i fråga för sådant arbete. När det gäller kravet att arbetet skall motsvara medlemmens färdigheter byg- ger praxis på grundsatsen att arbetslöshets- försäkringen inte är någon yrkesförsäkring. Ett erbjudet arbete får därför ej anses mind- re lämpligt bara därför att det ligger utan- för det yrkesområde, inom vilket den ar- betssökande har utbildat sig eller eljest för- värvat yrkesvana. I arbetsmarknadsstyrel- sens anvisningar betonas dock att det ligger såväl i arbetsgivarens och den enskilde med- lemmens som i det allmännas intresse att arbetstagaren såvitt möjligt får arbete inom det egna yrket. Det anses att ett arbete inte är lämpligt, om det förutsätter viss kompetens som den arbetssökande saknar. Vid denna bedömning anses arbetsgivarens bedömning av medlemmens kvalifikationer böra tillmätas särskild betydelse.

Den nu lämnade redogörelsen för praxis är som nämnts grundad på innehållet i de av arbetsmarknadsstyrelsen utfärdade anvis- ningarna till arbetsförmedlare, vilka i sin tur går tillbaka på uttalanden i lagstiftning- ens motiv. Otvivelaktigt blir dock bedöm- ningen av ett arbete från de synpunkter som nu diskuteras betydligt mera nyanserad vid den praktiska tillämpningen än redogö- relsen ger vid handen. Det kan sålunda kon- stateras att såväl författningsbestämmelser som tillämpningsföreskrifter möjliggjort en nyanserad bedömning av ifrågasatta arbets- erbjudanden under hänsynstagande till den arbetssökandes situation ävensom att dessa möjligheter i allmänhet blivit tillvaratagna. Till denna utveckling har i hög grad bidragit att bedömningen härvidlag kommit att påverkas av den moderna aktiva arbets- marknadspolitikens grundvärderingar. Enligt utredningens mening är det därför tvivel un- derkastat om det föreligger anledning att påyrka någon mera omvälvande förändring av den praktiska tillämpningen på detta om- råde. Det är dock angeläget att den moder- na arbetsmarknadspolitikens målsättningar får komma till klart uttryck i de författ- ningsbestämmelser och motivuttalanden, på

vilka tillämpningen skall vara grundad. En- ligt utredningens mening är det ofrånkom- ligt att ge regeln om hänsynstagande till kassamedlems krafter och färdigheter vid bedömningen av vad som skall anses som lämpligt arbete en utformning som står i bättre överensstämmelse med den nu rådan- de arbetsmarknadspolitikens mål än vad den nu gällande utformningen gör.

Vad som särskilt präglar nutida arbets— marknadspolitik i jämförelse med gångna decenniers förhållanden är att det nu gäl- ler att skaffa arbetslösa en så produktiv sys- selsättning som möjligt och inte bara arbete av vilket slag som helst. De arbetsmark- nadspolitiska medlen syftar till att under- lätta för arbetskraften att inrikta sig på så- dana arbetsområden där den bästa produk- tionsinsatsen kan göras. Detta innebär å ena sidan att stora krav numera ställs på arbets- kraften när det gäller anpassning till den på- gående strukturomvandlingsprocessen. Å andra sidan förutsätts att samhället inom ra- men för behovet av arbetskraft i möjligaste mån skapar förutsättningar för den arbets- sökande att få ett arbete som han är lämpad för och som tillfredsställer honom själv eller kommer hans önskemål så nära som möjligt. Arbetsmarknadspolitikens syfte är att inom ramen för behovet av arbetskraft i samhäl- let ge var och en som kan och vill arbeta ett verksamt och fullgott stöd för att förverk- liga ett fritt och övervägt val av arbete.

Det ligger i sakens natur att ersättnings- reglerna i arbetslöshetsförsäkringen liksom för det kontanta arbetsmarknadsstödet mås- te grundas på samma värderingar som ar- betsmarknadspolitiken i övrigt. Endast här- igenom blir stödformerna verksamma me- del bland andra att förverkliga de arbets- marknadspolitiska målen.

Regeln att erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsättning att det mot- svarar sökandens krafter och färdigheter ger, enligt utredningens mening, i alltför hög grad uttryck åt att det huvudsakligen gäller att skaffa den arbetslöse avlönad sysselsättning oavsett arbetets karaktär. Däremot kom- mer inte till synes att sökanden i möjli- gaste mån bör sättas i stånd att förverkliga

ett fritt och övervägt val av arbete varvid all rimlig hänsyn tas inte bara till hans kraf- ter av psykisk och fysisk art, färdigheter, yrkesvana, utbildning och förutsättningar i övrigt för arbetet utan även till hans önske- mål i fråga om arbetsval och hans person- liga förhållanden i övrigt. Vid övervägandet av om ett arbete kan anses lämpligt för den aktuelle arbetssökanden bör i enlighet härmed eftersträvas att sammanväga de skil- da förhållanden som bör tillmätas betydel- se för arbetsvalet till en helhetsbild. Bedöm- ningen av arbetets lämplighet bör ske med respekt för arbetssökandens yrkeskunnande och personliga ambitioner.

I det nuvarande kravet att arbete skall motsvara sökandens krafter ligger att det inte får föreligga något på medicinska skäl grundat hinder för honom att ta arbetet. Detta krav, som i och för sig är självklart, måste givetvis gälla alltjämt och liksom fn har kassan respektive förmedlingsorganet i allmänhet att grunda sin bedömning på lä- karintyg som företes av den arbetssökande. Om så anses behövligt får intyget komplet- teras med utlåtande av länsarbetsnämndens förtroendeläkare. I vissa fall kan det vara be- fogat att kassan respektive förmedlingsorga- net direkt inhämtar läkarintyg.

Vid bedömandet av om hinder från me- dicinsk synpunkt föreligger för att antaga ett arbetserbjudande är det vidare angeläget att hänsyn tas inte bara till arbetshinder av rent kroppslig natur. Modernt arbetsliv stäl- ler mången gång höga krav på den enskil- des psykiska motståndskraft.

Dessa krav är sådana att de inte kan upp— fyllas av alla arbetstagare även om dessa i och för sig besitter sådan grad av arbets- förhet att de omfattas av ersättningsrätten. Såvitt möjligt bör exempelvis en förklaring av den enskilde att han inte orkar med den påfrestning som kan följa med ackordsarbete och dess miljö beaktas. Detsamma gäller önskemål om sysselsättning i annan ej allt- för pressande arbetsmiljö. Visst arbete kan även eljest vara av den natur att det ställer sådana krav på arbetstagarens psykiska ba- lans att en arbetssökande som inte anser sig uppfylla kraven bör ha rätt att utan på-

följd avvisa arbetet. Objektivitet bör givet- vis eftersträvas i bedömningen av den ar- betssökandes invändningar mot ett arbete. Hans egen uppfattning är sålunda inte utan vidare slutgiltig. Har den arbetssökande ej erfarenhet av det anvisade arbetet och där- för är tveksam, måste i allmänhet fordras att han ändock prövar på det. Även i fall av nu behandlat slag kan det finnas anled- ning att anlita medicinsk sakkunskap vid bedömningen.

Det låter sig knappast göra att mera pre- ciserat ange några riktlinjer för den mera nyanserade bedömning som utredningen för- ordar. Därtill är tillämpningen alltför myc- ket beroende på förhållanden i det enskilda fallet. Frågan får alltså bedömas från fall till fall och den enskilde arbetsförmedlaren blir i stor utsträckning hänvisad till sitt eget personliga omdöme. Härvid har han dock att falla tillbaka på vad som kan anses ut- göra god praxis i arbetsförmedlingsverk- samheten. I det följande skall några situa- tioner dock behandlas mera utförligt.

Den arbetssökandes anspråk på att få till- fälle att orientera sig på arbetsmarknaden och närmare bedöma de arbetsalternativ som kan komma i fråga bör tillgodoses i rimlig utsträckning. Arbetssökande som genom om- skolning eller annan utbildning, arbets- och yrkesvana eller på annat sätt innehar sär- skilda förutsättningar för att fullgöra vissa arbetsuppgifter bör ges den tid som i det en- skilda fallet kan anses skälig för att kunna få ett arbete som svarar mot dessa förut- sättningar. Arbetssökande skall dock inte kunna grunda arbetsavvisande endast på att han genomgått viss utbildning. Sökandens strävan att göra ett förmånligt arbetsval bör emellertid inte motverkas. Det kan förekom- ma att erbjudande om arbete, som under andra förhållanden kunde vara lämpligt för arbetssökanden, bör få avvisas av denne utan påföljd, därför att arbetet skulle hindra el- ler allvarligt försvåra hans arbetsval på läng- re sikt. Det är en helhetsbedömning av den arbetssökandes situation och förutsättningar för det ifrågavarande arbetet som bör ef- tersträvas.

När det gäller anvisning av arbete på an-

nan ort än bostadsorten får givetvis den arbetssökandes personliga förhållanden sär- skild betydelse. De riktlinjer som fn till- lämpas och som fastställts av arbetsmark— nadsstyrelsen synes i allt väsentligt innebära att tillfredsställande hänsyn tas till den ar- betssökandes personliga förhållanden. Utred- ningen finner därför inte påkallat att påyrka någon ändring i dessa riktlinjer. Det finns dock anledning att betona betydelsen av hänsyn till möjligheterna att erhålla bostad — i förekommande fall familjebostad av tillfredsställande beskaffenhet på den nya orten.

I det föregående har utredningen under- strukit betydelsen av att den arbetssökande sätts i tillfälle att göra ett fritt och övervägt val av arbete. Detta innebär å andra sidan inte att man får bortse från tillgången på arbetstillfällen. Till bedömningsbilden hör även den allmänna förutsättningen att sö- kanden skall vara oförhindrad att förvärvs- arbeta, dvs stå till arbetsmarknadens förfo- gande, samt förhållanden som i det enskilda fallet skapar ofrånkomlig tidsfrist för skä- ligt rådrum hos arbetsförmedlingen (5.5.4). Vill den arbetssökande ha särskilt stor rö- relsefrihet i sitt val av arbete, bör han gi- vetvis inte hindras från det. Det bör dock inte ske på bekostnad av arbetslöshetsför- säkring eller med kontant arbetsmarknads- stöd.

Det går tyvärr inte att ge några generella regler för hur lång den tidsfrist bör vara som kan ställas till den arbetssökandes för- fogande. Hänsynstagande till den enskilde arbetssökandens förhållanden måste vägas mot de faktiska förhållandena på arbets- marknaden. Detta har i utredningens för- fattningsförslag skett genom angivande av att hänsynstagandet till den enskildes för- utsättningar och förhållanden skall ske inom ramen för tillgången på arbetstillfällen. Där- med följer även att försäkringen inte är nå- gon yrkesförsäkring.

Sammanfattningsvis föreslår utredningen att kassaförordningens nuvarande regel om hänsynstagande till den arbetssökandes kraf- ter och färdigheter ersätts med en bestäm- melse att erbjudet arbete skall anses lämp-

ligt, om inom ramen för tillgången på ar- betstillfällen skälig hänsyn har tagits såväl till sökandens yrkesvana och föreliggande förutsättningar i övrigt för arbetet som till hans önskemål 1 fråga om arbetsval och andra personliga förhållanden.

I 36 & fjärde stycket kassaförordningen finns en sista att-sats, i vilken anges att er- bjudet arbete är lämpligt om »icke heller eljest särskilda omständigheter föreligga med hänsyn till sökandens personliga för— hållanden eller arbetets natur». Denna re- gel torde vara överflödig vid sidan av nu föreslagna bestämmelse och bör därför utgå.

Skälig lön

Enligt 36 & fjärde stycket andra att-satsen kassaförordningen skall erbjudet arbete an- ses lämpligt under förutsättning att det är förenat med avlöning, som prövas vara skä- lig i förhållande till lön som för sådant ar- bete utgår enligt kollektivavtal eller, om dy- likt avtal ej finns, till i arbetsorten före- kommande lön för samma arbete.

Skäligheten hos den avlöning som gäller för det erbjudna arbetet prövas alltså i förs- ta hand med utgångspunkt i den lön som an- ges i tillämpligt kollektivavtal. Denna prin- cip modifieras dock för det fall att löne- sättningen på den aktuella arbetsplatsen lig- ger över minimilönen enligt kollektivavtalet. Om sålunda en arbetsgivare erbjuder den arbetssökande som är kvalificerad inom yr- ket minimilön enligt kollektivavtalet trots att den lägsta lönen för samtliga jämför- bara anställda inom företaget ligger väsent- ligt över den erbjudna lönen, kan denna inte anses skälig.

Den nu beskrivna modifikationen i prin- cipen om hänsynstagande till gällande kol- lektivavtalslön tillkom på förslag av 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning. En så- dan utveckling var naturlig med hänsyn till de förändringar som i lönehänseende hade skett under senare årtionden och som har gjort sig gällande på allt flera yrkesom- råden. Frånsett den offentliga sektorn av arbetsmarknaden är de i kollektivavtal an-

givna tarifflönerna i allt mindre utsträck- ning uttryck för det reella löneläget inom avtalets giltighetsområde. Till denna utveck- ling har i hög grad bidragit att ackords- arbcte förekommit i större utsträckning.

Det väsentligt nya i 1964 års ändring av ifrågavarande bestämmelse i kassaför- ordningen var sålunda ej att anknytningen till kollektivavtal infördes i författningstex- ten — denna metod hade tillämpats i praxis sedan år 1935 — utan att den faktiskt till- lämpade lönesättningen på en arbetsplats skulle kunna vara jämförelsegrund. I andra lagutskottets förut återgivna utlåtande 1964: 48 uttrycks detta på följande sätt: »I de fall då den på en arbetsplats tillämpade lö- nesättningen ligger över kollektivavtalets lö- nevillkor, är det enligt utskottets uppfatt- ning rimligt att en inom vederbörande yrke kvalificerad arbetstagare utan risk för av- stängning från ersättning skall kunna vägra ta arbete enligt kollektivavtalets minimilön.» Denna synpunkt beaktades genom lydelsen »lön som för sådant arbete utgår enligt kol- lektivavtal» i nuvarande författningstext. Samtidigt kan dock iakttas en tendens i rikt- ning mot fastare löneformer.

En sådan anknytning till det faktiska lö- neläget vid prövning av erbjuden löns skä- lighet innebar en viss förbättring från den försäkrades synpunkt i förhållande till tidi- gare praxis. 1964 års ändring innebar där- jämte att skälighetsbedömning av erbjuden lön även för andra arbetstagare än tjänste- män med individuell lönesättning kunde grundas på kassamedlemmens personliga kvalifikation, ålder, erfarenhet, meriter o d samt beräknas med stöd av den lönestati- stik rörande vederbörande yrkesgrupp som fanns tillgänglig. Det framhölls dock i ut- skottsutlåtandet att kollektivavtal 'i princip bör läggas till grund vid prövning huruvida erbjuden lön är skälig. De individuella be- dömningsgrunderna skulle bli alltför svåra att i normalfallen tillämpa för kassorna.

I fråga om lönen anser utredningen att det kan finnas anledning att gå ett steg vi- dare och att vid prövningen av erbjuden löns skälighet i första hand söka anknyt- ning till den inkomsttrygghet som tillför-

säkrats kassamedlemmarna genom arbets- löshetsförsäkringen.

En grundläggande princip inom arbets- löshetsförsäkringen har visserligen hittills va- rit att den erbjudna lönens skälighet prövas utan hänsyn till de inkomster kassamedlem- men haft i tidigare anställning. Enligt ut- redningens mening kan det inte heller kom- ma i fråga att nu frångå denna princip. Emellertid förekommer stundom i prakti- ken vissa fall där en strikt tillämpning av denna princip upplevs som en orättvisa av kassamedlemmarna. Utredningen syftar på det fall att den arbetssökande erbjuds ett arbete som är förenat med lägre nettolön (efter skatt) än den ersättning som han har rätt till från sin arbetslöshetskassa. Det är naturligt att medlemmen uppfattar det av kassan fastställda ersättningsbeloppet som en garanterad minimiinkomst i händelse av arbetslöshet och att han därför uppfattar en skyldighet att godtaga ett erbjudet arbete som ger lägre inkomst än försäkringen som att denna i Viss mån sätts ur spel på ett sätt som medlemmen saknat anledning att ta med i beräkningen. För övrigt kan enligt utredningens mening med Visst fog göras gällande att en stödform av detta slag bör vara utformad på sådant sätt att den er— sättningsberättigade på förhand kan över- blicka vad stödet kommer att innebära den dag det kan behöva tas i anspråk.

Mot bakgrunden av det sagda föreslår utredningen att erbjudet arbete skall anses lämpligt bara om anställningsförmånerna är skäliga i förhållande till den ersättning som den arbetssökande har rätt till enligt för- säkringen. Förslaget har följande närmare innebörd.

Vid fastställande av den ersättning som utgår enligt försäkringen skall i förekom- mande fall överförsäkringsavdrag tillämpas. Vid jämförelse med den lön som utgår för det erbjudna arbetet skall vidare beaktas att lönen men ej ersättningen är skattepliktig inkomst. Lönen skall alltså reduceras med belopp som motsvarar skatten. Anställnings- förmånerna bör vidare anses ej skäliga bara om-lönen med avdrag för skatt klart under- stiger ersättning som den arbetslöse inom

ramen för statsbidragsbestämmelserna och med tillämpning av överförsäkringsregeln är tillförsäkrad.

Den nu föreslagna principen om anknyt- ning till den försäkringsersättning som den arbetssökande har rätt till torde i regel ge tillräcklig ledning för avgörande om ett er- bjudet arbete är förenat med skälig lön.

I särskilda fall kan det dock förekomma att en arbetslös kassamedlem erbjuds ett ar- bete där lönen, trots att den kan anses skä- lig i förhållande till hans försäkringsersätt- ning, ändock är väsentligt lägre än vad som utgår till andra arbetstagare som besitter jämförbara kvalifikationer och utför likvär- digt arbete. Detta kan bero på särskilda löneförhållanden vid företag eller på ort där arbete erbjuds. Det kan även bero på den försäkrades egna yrkeskvalifikationer och personliga förhållanden eller på bestäm- melser om ersättningsbelopp i den arbets- löshetskassa där han är medlem.

Enligt utredningens mening kan det i så- dana speciella fall saknas anledning att be- gära att den arbetssökande skall acceptera ett erbjudet arbete, om lönen är väsentligt lägre än vad som utgår till andra arbets- tagare som besitter jämförbara kvalifikatio- ner och utför likvärdigt arbete. Vid bedöm- ning av frågan om den erbjudna lönen är väsentligt lägre skall jämförelse göras med lön som utgår vid andra företag med an- ställda inom samma yrkesområde och i sam- ma ortsgrupp. I regel leder givetvis denna bedömning till att lönen är skälig, om den överensstämmer med lönesättningen vid det företag där arbete erbjuds. Endast i undan— tagsfall torde det bli så att lönen anses oskä- lig trots att den överensstämmer med löne- sättningen för övriga anställda i företaget.

Den nu föreslagna anknytningen till det allmänna löneläget i vissa fall förutsätter att arbetsförmedlingen har tillgång till lönesta- tistik eller därmed jämförlig utredning. Som regel torde det vara möjligt att genom den information, som kan väntas ingå i arbets- förmedlingens allmänna service, få tillgång till den utredning som är behövlig för att bedöma den erbjudna lönens skälighet. I övriga fall är förmedlaren eller kassaredo-

göraren hänvisad till att göra ett mera fritt bedömande mot bakgrunden av sin känne— dom om löneläget i den aktuella och lik- artade branscher.

När det gäller arbete som erbjuds på om— råden där lönesättningen helt eller delvis bygger på sk prislistor för ackord, tex för byggnadsarbete och skogsarbete, blir hållpunkterna för denna särskilda bedöm- ning av skälig lön för arbetet delvis av annat slag. Om ackordslöner baseras på rikspris- listor eller områdesprislistor, varom över— enskommelse träffats mellan arbetsmark- nadsparterna på riksnivå, och det erbjudna arbetet skall utföras enligt sådana listor, be- höver som regel någon jämförelse med fak- tiskt utgående löner inom yrkesområdet inte göras.

Utredningens förslag att tillförsäkrade er- sättningsbelopp och, i vissa fall, det faktiska löneläget skall tillmätas betydelse innebär dock inte att man har att bortse från inne- hållet i tillämpligt kollektivavtal. Som förs- ta förutsättning bör gälla att den erbjudna lönen är förenlig med kollektivavtal. Här- vid är det enligt utredningens mening inte nödvändigt att avtalet är kollektivavtalsrätts— ligt sett gällande på den arbetsplats som ar- betserbjudandet avser. Ett kollektivavtal som enligt sitt innehåll är tillämpligt på orten bör som regel vara normerande oavsett om arbetsgivaren är bunden av avtalet eller ej. Om något normerande kollektivavtal inte finns, får skälighetsprövningen grundas på enbart jämförelse med det löneläge som i allmänhet råder för samma arbete inom yr- kesområdet.

Utredningen vill betona att ej endast lö- nen har betydelse när det gäller att bedöma ett erbjudet arbetes lämplighet från före- varande synpunkt. Även andra anställnings- förmåner — såsom pension, sjuklön, semes- ter, övertidsersättning, skift- och andra till- lägg, helglön, resekostnadsersättning, trakta— mentsersättning samt tjänstegruppliv— och avgångsbidragsförsäkring — bör beaktas. Ett erbjudet arbete bör som regel anses lämpligt, om den arbetssökande tillförsäkras de an- ställningsförmåner av detta slag som utgår enligt kollektivavtal.

A rbetskon fli kt

Enligt 36 & fjärde stycket tredje att-satsen i kassaförordningen skall erbjudet arbete an— ses lämpligt bara under förutsättning att det inte hänför sig till arbetsplats där ar— betskonflikt råder. I femte stycket ges en närmare förklaring till vad som i detta sammanhang skall avses med arbetskonflikt. Sålunda anges bla att hänsyn inte får tas till konflikt som strider mot kollektivavtal eller kollektivavtalslagen. Det bör beaktas att för de offentliga tjänstemännens del en stridsåtgärd kan vara olovlig också genom att den strider mot statstjänstemannalagen eller kommunaltjänstemannalagen.

Det är en förutsättning för att erbjudet arbete med detta skäl skall kunna avvisas utan påföljd att stridsåtgärd, som inte är olovlig enligt lag eller kollektivavtal, vidta- gits vid företaget. Det kan inte anses till— räckligt att varsel om stridsåtgärd utfärdats eller att företaget på annat sätt är konflikt-* hotat.

Om en arbetskonflikt strider mot lag el- ler kollektivavtal eller i fråga om arbets—.. plats där kollektivavtal inte gäller — är av' okynneskaraktär, behöver arbetsförmedling— en enligt tillämpade anvisningar (Bruna bo- ken) inte ta hänsyn till konflikten vid be— dömande av arbetets lämplighet. Det kan emellertid enligt utredningens mening i så- dana fall vara anledning att även ta hänsyn till arbetssökandens personliga svårigheter att godtaga ett sådant arbetserbjudande.

A rbetarskydd

I 36 % fjärde stycket fjärde att-satsen i kas- saförordningen anges att förhållandena på arbetsplatsen väsentligen skall motsvara vad som i lag och författning föreskrivs rörande åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall.

Utredningen har inte funnit anledning att överväga annan ändring av" ifrågavarande bestämmelse än att pröva behovet av ordet »väsentligen» i kravet att förhållandena på" arbetsplatsen skall motsvara föreskrifterna i" lag och författning om åtgärder för att före-

bygga ohälsa och olycksfall.

Till denna lagstiftning hör främst arbe- tarskyddslagen och de föreskrifter som med— delats med stöd av denna lag. Arbetarskydds- lagen innehåller grundläggande stadganden och därjämte en del kortfattade, allmänt hållna bestämmelser om åtgärder av skydds- teknisk och yrkeshygienisk art. De komplet— teras av arbetarskyddskungörelsen samt de anvisningar som arbetarskyddsstyrelsen ut- givit. I de särskilda fallen lämnar yrkesin- spektionens olika tillsynsorgan erforderliga upplysningar, råd och anvisningar rörande lagens tillämpning.

Ett stort antal bestämmelser inom denna arbetarskyddslagstiftning har fått en relativt vag och obestämd utformning med hänsyn till att bestämmelserna kan gälla för ett stort antal skilda verksamhetsgrenar och därför att tillämpningen bör kunna anpas- sas efter de från tid till annan ändrade för- hållanden varunder arbetet bedrivs. En mar- ginal för bedömning av vad som är väsent— ligt på en viss arbetsplats finns sålunda in- byggd i arbetarskyddslagstiftningen. Någon ytterligare marginal för bedömning inom arbetslöshetsförsäkringen synes ej erforder- lig.

I utredningens förslag till lagtext har där- för ordet »väsentligen» inte medtagits.

5.7 Självförvållad arbetslöshet

5.7.1 Gällande bestämmelser

I 36 & första stycket kassaförordningen ges en närmare beskrivning av de situationer då arbetslöshet skall anses självförvållad. Självförvållad arbetslöshet föreligger, om den arbetssökande

a) frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete,

b) på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet,

c) avvisat erbjudet lämpligt arbete, eller (1) utan att uttryckligen ha avvisat sådant arbete likväl genom sitt uppträdande up- penbarligen vållat, att anställning ej kom- mit till stånd.

Vad som i 36 5 första stycket kassaför-

ordningen föreskrivs om arbete skall enligt andra stycket i samma paragraf i tillämp- liga delar gälla sådan yrkesutbildning som av arbetsmarknadsstyrelsen förklaras vara av beskaffenhet att kunna medföra befriel- se från kravet på karenstid enligt 28 ä 2 mom i förordningen.

I handböcker för arbetsförmedlare och för redogörelse i arbetslöshetskassorna har arbetsmarknadsstyrelsen lämnat förklaring- ar och exempel i anslutning till kassaför- ordningens bestämmelser. Dessa anvisning- ar har nära anknytning dels till de förut i punkt 5.6 behandlade frågorna om lämpligt arbete, dels till de i följande punkt 5.7.3—4 behandlade frågorna om påföljder vid själv- förvållad arbetslöshet.

5.7.2 Under utredningen framkomna önske- mål och synpunkter beträffande arbetslös- hetsförsäkring

a) Den som frivilligt lämnat sitt arbete utan giltig anledning. Det kan ibland vara svårt att avgöra om en medlem i verkligheten slutat sitt tidigare arbete på egen begäran. Även om arbetsbetyg och arbetsgivarintyg innehåller denna uppgift, är det inte ovan- ligt att helt andra förhållanden ligger bakom anställningens upphörande. Det kan ha va- rit så att den anställde inte klarat sina ar— betsuppgifter eller känt sig vara illa sedd av arbetsledningen eller på annat sätt haft svårigheter att anpassa sig i arbetsmiljön. Tilltagande vantrivsel i ett arbete, för vilket den anställde en längre tid känt sig olämp- lig, eller resignation efter att en tid ha prö- vat på nytt arbete inom annat yrkesområde eller på annan ort än tidigare, kan ha varit den avgörande orsaken till att en anställ- ning uppsagts. Att denna uppsägning for- mellt skett av den anställde, »på egen be— gäran», kan ej sällan vara överenskommet med arbetsgivaren för att undvika vidare utveckling av orosanledningar på arbets- platsen eller för att inte försämra den an- ställdes möjligheter att få nytt arbete. Ar— betslöshetskassornas utredning av sådana förhållanden blir ofta komplicerad och le- der ej alltid till en så klar uppfattning av

de faktiska omständigheterna att kassan an- ser sig kunna hävda den gentemot innehållet i arbetsbetyg och arbetsgivarintyg.

Från arbetslöshetskassornas sida har i det- ta sammanhang framhållits att nuvarande regel kan skapa för stor bundenhet vid ar- betsplatsen för en medlem, som har full— goda skäl att på allvar söka finna för ho- nom lämpligare arbete. Sålunda bör en ar- betslös, som följt arbetsförmedlings anvis- ning att pröva på ett för honom nytt ar- bete, sedermera kunna ha möjlighet att söka byta till ett lämpligare utan att riskera ar— betslöshet utan ersättningsrätt. Önskemål har även framförts om större frihet för ar- betsförmedlingar och arbetslöshetskassor att inom en vidare marginal bedöma vad som kan anses vara »giltig anledning» för den försäkrade att lämna sitt arbete.

I 1968 års handbok om arbetslöshetsför- säkring för arbetsförmedlare anges två ex- empel på godtagbara skäl för »frivilligt slu- tande», nämligen att medlemmen inte har kunnat få ut sin lön av arbetsgivaren eller att han kan styrka att arbetet är olämpligt för honom av hälsoskäl. I annat samman- hang påpekas även att arbetsgivarintyget inte alltid anger den verkliga orsaken till att anställningen upphört.

b) Den som på grund av otillbörligt upp- trädande skilts från sitt arbete. Med otill- börligt uppträdande menas enligt förenämn— da handbok exempelvis onykterhet i arbe- tet, upprepad sen ankomst till arbetet, från— varo utan giltig anledning och vägran att efterkomma arbetsledningens order.

Kritiska anmärkningar mot reglerna för denna typ av Självförvållad arbetslöshet gäl- ler närmast bristen på närmare beskrivning hur uppförande skall vara för att i detta sammanhang betecknas som otillbörligt. Hänvisning till civilrättens regler om ar- betsavtalet kan ge olika tolkningar för olika yrkesområden, arbetsplatser och arbetsnivå— er. Vad som är tillbörligt på ett arbetsområ- de kan anses vara otillbörligt på ett annat. Särskilt komplicerad blir tillämpningen av regeln, om den skall gälla även fall då an— ställningen uppsagts i avtalsenlig ordning.

(1) Den som genom eget uppträdande up—

penbarligen vållat att anställning ej kommit till stånd. Dessa år 1956 införda typfall, där arbetssökande inte avvisat men genom sitt eget uppträdande vållat att anställning ej kommit till stånd, kan vara ganska svå— ra att utreda. Anledningen till att en viss arbetssökande inte anställts brukar ej alltid framgå av arbetsgivarens uppgifter till ar— betsförmedlingen. Med anledning av påpe- kanden från vissa remissinstanser framhöll föredragande departementschefen i proposi- tionen med förslag till 1956 års arbetslös- hetskasseförordning (1956: 144 sid 147), att den nya regeln endast var avsedd att kom- ma till användning då det är uppenbart att medlemmen själv vållat den uppkomna si- tuationen.

Exempel på dessa typfall i 1968 års hand- bok för arbetsförmedlare är bla att kassa- medlem infunnit sig spritpåverkad på en ar- betsplats för att söka arbete eller att medlem på arbetsförmedlingen förklarat sig accep- tera ett arbetserbjudande men sedan vid be- söket hos arbetsgivaren genom uppenbart olämpligt uppträdande givit denne uppfatt- ningen att han inte är intresserad av anställ- ningen.

Under utredningens genomgång av detta avsnitt har önskemål framförts om klarläg— gande formulering av regelns innebörd.

Frågorna har bl a avsett fall då arbets- sökande genom sitt uppträdande på fritid, efter det arbetet antagits men innan det på— börjats, vållat att arbetsgivaren avvisat ho- nom, när arbetet skulle påbörjas. Ett annat diskuterat exempel är en byggnadsarbetare, tidigare van vid utomhusarbete, som vid an— ställningsintervju avseende anvisat inomhus— arbete i fabrik sanningsenligt svarat ja på intervjuarens fråga, om han tänkte åter- gå till utomhusarbete därest tillfälle därtill framdeles uppkom. Andra exempel av lik- nande slag avser svar på direkta frågor som mer eller mindre rutinmässigt framställs un- der en anställningsintervju.

5.7.3 Arbetslöshetsförsäkringen. Utredning- ens principiella överväganden och förslag

En naturlig utgångspunkt för reglerna om mistad kassaersättning vid Självförvållad ar-

betslöshet har varit att inom ett försäkrings- system inte rimligen kan utgå försäkrings- förmåner till försäkrad som själv vållar för- säkringsfall. En motsvarighet till sådana be— stämmelser finns som regel inom all för- säkring. Som exempel kan nämnas att er- sättning enligt lagen om allmän försäkring kan dras in eller sättas ned, om den ersätt- ningsberättigade uppsåtligen åsamkat sig sjukdom eller skada som orsakat den utgift eller nedsättning av arbetsförmågan för vil- ken ersättning begärs eller om han gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosyn- punkt (20 kap 3 5 lagen om allmän för- säkring). Bestämmelser av detta slag mot- verkar missbruk av försäkringen och syftar till att garantera att försäkringsersättning utgår endast i sådana fall då detta framstår som motiverat utifrån de grundsatser som bär upp försäkringssystemet. Inte heller in- om en modern arbetslöshetsförsäkring kan påföljdsbestämmelser av nu berörd typ und- varas. Det finns tvärtom anledning att an- taga att bestämmelserna får ökad betydelse i den mån kretsen av försäkrade vidgas till att avse även andra än sådana, som visat sin positiva inställning till arbetslöshetsför- säkringen genom att under ej alltför kort tid ha tillhört och fullgjort sina skyldighe- ter gentemot arbetslöshetskassan.

Utredningen anser inte att skäl föreligger att föreslå någon saklig ändring i gällande bestämmelser. I anslutning till de förut i punkt 5.7.1 under a—d återgivna nuvarande bestämmelserna vill utredningen dock an— föra följande synpunkter på tillämpningen av dem.

Vad först gäller punkten c) har utred— ningen i det föregående utförligt behandlat innebörden av uttrycket lämpligt arbete och finner inte anledning att här ytterligare be- röra frågan.

Punkten a) äger emellertid nära samband med vad som anses som lämpligt arbete. Vid prövningen av vad som utgör giltig an— ledning att lämna arbetet har tidigare häv- dats att stränga krav bör uppställas och att spörsmålet väsentligen bör bedömas med ledning av civilrättens regler om arbetsav- talet. I enlighet härmed skulle den arbets—

tagare som frivilligt lämnat sitt arbete bedö- mas strängare än den som avvisat erbjudet arbete. Dessa tillämpningsanvisningar står enligt utredningens mening inte i överens- stämmelse med nutida synsätt. Utredningen har i det föregående vid diskussionen om vad som skall anses som lämpligt arbete förordat en mera nyanserad bedömning med skäligt hänsynstagande till den arbetssökan— des förutsättningar, önskemål och personli- ga förhållanden i övrigt. Motsvarande be- traktelsesätt bör anläggas när det gäller den som själv lämnat sitt arbete.

Den som har ett arbete men av någon i och för sig godtagbar anledning vill skaf- fa sig en lämpligare sysselsättning bör inte motverkas i sitt yrkesval av ersättningsreg- lema. Som giltig anledning att sluta en an- ställning bör godtas att vederbörande har en allvarlig önskan att söka sig till annat för honom lämpligare yrkesområde. Dock bör som regel krävas att han i god tid in- nan anställningen upphör anmält sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen. Är det innehavda arbetet uppenbarligen ej lämpligt enligt de regler som gäller för be— dömande av erbjudet arbetes lämplighet, bör en arbetstagare likaledes kunna sluta sin anställning utan risk för att avstängas från ersättningsrätt. Detsamma bör gälla, om det innehavda arbetet tagits på försök efter an— visning av arbetsförmedlingen men arbets- tagaren vill söka byta till ett lämpligare arbete.

Beträffande punkten b), självförvållad ar— betslöshet på grund av att arbetstagaren skilts från arbetet på grund av otillbörligt uppförande, torde arbetsrättens regler vara lämpliga som grundval för bedömningen. Onykterhet i arbetet, upprepad sen ankomst till arbetet, frånvaro utan giltig anledning och vägran att efterkomma arbetsledningens anvisning synes alltjämt kunna tjäna som exempel. Det bör inte ha någon avgörande betydelse om arbetstagaren skilts från an- ställningen genom omedelbart avsked eller med iakttagande av avtalad uppsägnings- tid. Har förhandling med arbetsgivaren på- kallats av arbetstagarorganisation med an— ledning av uppsägning eller avsked, bör

eventuell avstängning ej verkställas förrän situationen klarlagts mellan förhandlings- parterna.

I fråga om punkten d), som avser det fallet att den arbetssökande utan att ut- tryckligen ha avvisat lämpligt arbete likväl genom sitt uppträdande uppenbarligen har vållat att anställning ej kommit till stånd, bör betonas att regeln endast syftar på klart klandervärda beteenden från den arbetssö- kandes sida, där det kan anses uppenbart för envar att det enbart är detta klander— värda beteende som utgör orsaken till att anställningen inte kommit till stånd. Som exempel kan nämnas att kassamedlem in- funnit sig spritpåverkad på en arbetsplats för att söka arbete och att han lämnat vil— seledande uppgifter om sin kompetens. Den arbetssökandes uppträdande på fritid bör i allmänhet inte tillmätas någon betydelse. Inte heller bör den arbetssökande läggas nå— got till last bara av det skälet att han under en anställningsintervju lämnar sanningsenli— ga svar på frågor, som ställs till honom an- gående hans önskemål och personliga för- hållanden. Annorlunda ligger saken till om den arbetssökande genom olämpligt uppträ- dande provocerar fram ett negativt besked om anställningen.

Påföljd vid självförvållad arbetslöshet

Påföljden vid självförvållad arbetslöshet var fram till mitten av 1960-talet ytterst scha- blonmässigt utformad inom arbetslöshetsför- säkringen. Sålunda fick i fall av arbetsväg- ran eller annan självförvållad arbetslöshet ersättning inte utges under de närmast föl- jande 28 kalenderdagarna från det arbets— erbjudandet avvisades eller anställningen lämnades. Avstängningstidens längd påver- kades inte på något sätt av det erbjudna arbetets varaktighet.

Detta påtalades av 1960 års arbetslös- hetsförsäkringsutredning. Utredningen ansåg det motiverat att såsom alternativ införa en kortare avstängningstid för sådana fall då medlem avvisat erbjudande om ett kort- varigt arbete. Den föreslog en avstängnings—

tid om 2 veckor för de fall då medlem avvisat ett lämpligt arbete som uppgetts skola pågå högst 2 dagar.

Utredningen ansåg även att en skärpning i avstängningsregeln var erforderlig för spe- ciella fall, i huvudsak sådana då medlems arbetsvilja kan starkt ifrågasättas. Enligt då gällande regler avstängdes medlem i sådana fall med stöd av de allmänna ersättningsvill— koren (20 % kassaförordningen) såsom icke arbetssökande och ej oförhindrad att antaga arbete. Först sedan vederbörande genom sta— digvarande arbete visat sig kunna och öns— ka ta arbete upphävdes avstängningen. En viss osäkerhet vid behandlingen av dessa fall hade enligt utredningen gjort sig gällande hos arbetslöshetskassorna.

I syfte att öppna möjligheter till en mera nyanserad tillämpning av påföljdsreglerna infördes år 1964 på förslag av 1960 års utredning två ytterligare påföljder, en sträng- are och en mildare än den dittills gällande.

Numera gäller som följd därav följande. Om det erbjudna arbetet var avsett att om- fatta högst 2 dagar, är avstängningstiden 14 kalenderdagar. Vid arbetserbjudanden som avser längre tid gäller 28-dagarsregeln. Har medlem vid upprepade tillfällen avvisat erbjudet lämpligt arbete eller är det i annat fall uppenbart att medlem inte vill ta sådant arbete, får kassan dock besluta att ersättning inte skall utges förrän medlemmen utfört förvärvsarbete under 20 dagar.

RSA-utredningens undersökningar visar att den nu redovisade lagändringen inte har gett upphov till den mera differentierade bedömning av påföljdsfallen som ändringen syftade till. De nytillkomna reglerna har tillämpats i endast några få undantagsfall. Under försäkringsåret 1967/1968 föranled- de meddelanden om ifrågasatt ersättnings— rätt (3 634) avstängning under 28 dagar i 2324 fall och under 14 dagar i 31 fall. I 15 fall beslöts avstängning till dess den försäkrade utfört avlönat arbete minst 20 dagar. Alltjämt är sålunda 28-dagarsregeln förhärskande. Det kan också konstateras att önskemålen, särskilt från kassahåll, om ett ändrat påföljdssystem kvarstår.

I diskussionen har ofta den tanken fram-

förts att påföljden borde på något sätt mera direkt anknytas till längden av den tid un- der vilken det erbjudna arbetet kan antas pågå. Ett sådant system skulle otvivelaktigt ge möjlighet till en differentierad bedöm- ning av påföljdsfallen. Av flera skäl anser emellertid utredningen att detta förslag inte innebär någon framkomlig väg. Till en bör— jan bör understrykas att ett sådant system skulle vara förenat med betydande admi— nistrativt besvär. Det har också betvivlats att det skulle finnas tillräckliga förutsätt- ningar att tillhandahålla försäkringsorganen ett tillförlitligt grundmaterial till ledning för fastställande av avstängningstidens längd. Det finns också ett principiellt skäl mot för- slaget. Det erbjudna arbetets varaktighet är inte den enda faktor som bör tillmätas bety- delse när det gäller att ta ställning till själv- förvållad arbetslöshet. Det kan vara lika berättigat att vid bestämmandet av avstäng— ningstidens längd ta hänsyn till exempelvis det erbjudna arbetets större eller mindre lämplighet för den arbetssökande eller till den arbetssökandes personliga förhållanden i övrigt. Mot bakgrunden av det anförda anser utredningen att övervägande skäl talar för att avstängningstidens längd inte bör direkt knytas till det erbjudna arbetets längd.

Det sist sagda innebär emellertid inte att man helt bör bortse från det erbjudna ar— betets längd. Avser arbetsvägran ett arbete av endast ganska kort varaktighet finns det i allmänhet starka skäl, sett såväl från för- säkringens som den enskildes synpunkt, att tillgripa en påföljd vilken inte är alltför långtgående. Utredningen föreslår därför dels att, om arbetet skulle ha varat under högst 5 dagar, avstängningstiden skall ut- göra 7 kalenderdagar, dels att, om arbe— tet skulle ha varat under högst 10 dagar, avstängningstiden skall utgöra 14 kalender- dagar.

Förslaget innebär att den nuvarande lind- rigare påföljden vid avvisande av arbete, som var avsett att omfatta högst 2 dagar, sträcks ut till att avse tillfälliga arbeten som skulle ha varat högst 5 respektive 10 arbets- dagar. Ibland kommer det självfallet att vara svårt att få fram tillförlitlig utredning om

den avsedda längden hos ett erbjudet arbete. Enligt utredningens mening finns anledning att härvidlag iakttaga en relativt generös till- lämpning gentemot den arbetssökande. Det bör sålunda vara tillräckligt att det är san- nolikt att arbetet endast skulle pågå angivna antal dagar för att de kortare avstängnings— tiderna skall tillämpas.

Vid övriga fall av självförvållad arbets— löshet föreslår utredningen att avstängnings- tiden normalt skall utgöra 4 veckor, vil- ket motsvarar den tid som hittills gällt.

I fall av allvarlig självförvållad arbets— löshet bör krävas av den arbetssökande att han genom att fullgöra förvärvsarbete un— der en ej alltför begränsad tid visar att han står till arbetsmarknadens förfogande, in— nan han kan få ersättning på nytt. För när- varande krävs förvärvsarbete under 20 da— gar (4 veckor). Utredningen föreslår ingen ändring härvidlag. Det kan finnas fall där det från försäkringens synpunkt i stället vore lämpligare med en längre avstäng— ningstid än 28 dagar. Utredningen syftar på situationer då den arbetssökande har möjlighet att fullgöra förvärvsarbete under 20 dagar utan att likväl ha för avsikt att i fortsättningen stå till förfogande för varak— tigt arbete. Utredningen har övervägt en så- dan längre avstängningstid men funnit att påföljdssystemet inte bör kompliceras med någon regel om längre avstängningstid än 28 dagar vare sig som alternativ till kravet på förvärvsarbete under 20 dagar eller som fristående påföljd.

Utredningens förslag innebär samman- fattningsvis att det skall finnas fyra grader av påföljd vid självförvållad arbetslöshet, nämligen (l) avstängning under en tid av 7 kalenderdagar, (2) avstängning under en tid av 14 kalenderdagar, (3) avstängning un— der en tid av 28 kalenderdagar och (4) krav på förvärvsarbete under 20 dagar. Skillna- den i utredningens förslag jämfört med den gällande ordningen är att de lindrigaste på- följderna skall vara tillämpliga i ett betyd— ligt större antal fall än för närvarande.

Arbetslöshetskassas beslut om avstängning bör bli gällande utan föregående godkän- nande av tillsynsmyndigheten. Föreskrift om

godkännade gäller nu i fråga om avstäng- ning under tid innan den försäkrade utfört arbete under 20 dagar. Enligt vad utredning- en erfarit från tillämpningen av den före- skriften föreligger inte anledning till betänk- ligheter mot att arbetslöshetskassorna fattar definitivt avstängningsbeslut också i dessa fall. Prövning av tillsynsmyndigheten i an- nan ordning än besvärsvägen anses numera inte erforderlig.

5.7.4 Kontant arbetsmarknadsstöd. Utred- ningens förslag till påföljder vid självför— vållad arbetslöshet

De arbetslöshetsförsäkrade är en kategori som har skaffat sig en fast anknytning till arbetsmarknaden och genom en tid i för- värvsarbete fått erfarenhet av sina möjlig- heter i arbetslivet. I flertalet fall kan de re- dovisa en intresseinriktning för sitt fortsatta arbete.

De personer som kommer i fråga för kontant arbetsmarknadsstöd kan i vissa fall tillhöra samma kategori men de torde i många fall komma att vara antingen helt nya på arbetsmarknaden eller i situationer då de saknar en bestämd yrkesinriktning. Förhållanden av detta slag kan utgöra skäl att betrakta och behandla frågan om ar- betslöshet är självförvållad eller inte och påföljderna i de fall då sådant vållande fö— religger på annat sätt än motsvarande fall för de arbetslöshetsförsäkrade.

Å andra sidan måste det vara en styrka vid tillämpningen av en ny form för kon— tant stöd, som skall utgå under förhållan- den vilka i flertalet situationer motsvarar försäkringsfall i arbetslöshetsförsäkringen, att kunna tillämpa samma regler och där- med samma erfarenhetsgrundade praxis som i försäkringen. Nu gällande allmänna förut- sättningar för arbetslöshetshjälp enligt ar- betsmarknadskungörelsen innehåller även i huvudsak samma regler för bedömning av lämpligt arbete och självförvållad arbetslös— het som anges i förordningen om erkända arbetslöshetskassor (74—75 åå arbetsmark- nadskungörelsen). Den som enligt dessa be- stämmelser är självförvållat arbetslös äger

inte erhålla arbetslöshetshjälp under 28 el- ler, om ifrågasatt arbete avsetts vara högst 2 dagar, under 14 dagar närmast efter det självförvåll ad arbetslöshet har inträffat (74 & arbetsmarknadskungörelsen).

Utredningen förslår därför att bedömning- en huruvida arbetslöshet är självförvållad eller ej sker enligt samma regler när det gäller kontant arbetsmarknadsstöd som ut- redningen föreslagit beträffande arbetslös— hetsförsäkringen. Även de för försäkringen föreslagna påföljderna av att arbetslöshet är att anse som självförvållad bör enligt utredningens mening gälla den som söker eller uppbär kontant arbetsmarknadsstöd.

5.8 Självförvållad arbetslöshet i samband med arbetsmarknadsutbildning

Gällande bestämmelser

Utredningen har bla vid behandling av arbetsvillkoren i kapitlen 6 och 7 angett att den med arbetsmarknadsutbildning avser ut— bildning där utbildningsbidrag enligt arbets- marknadskungörelsen utgår till eleverna. Så- dant bidrag utgår jämlikt 15 & arbetsmark— nadskungörelsen till den som deltar i yrkes- utbildning enligt kungörelsen 29.6.1945 (nr 445) angående yrkesutbildningskurser för arbetslösa eller som av sysselsättningspoli- tiska skäl får yrkesutbildning i annan ord- ning liksom till äldre arbetstagare som ut- bildas för nya arbetsuppgifter i provanställ- ning som han erhållit genom den offentliga arbetsförmedlingen.

I 36 å andra stycket kassaförordningen anges att vad i första stycket föreskrivits om arbete — påföljden av att den försäk- rade lämnat, skilts från eller avvisat erbju— det lämpligt arbete m m i tillämpliga de- lar skall gälla sådan yrkesutbildning som av tillsynsmyndigheten har förklarats vara av beskaffenhet att kunna medföra befriel- se från kravet på karenstid (28 ä 2 mom första stycket kassaförordningen).

Överväganden och förslag

Sedan begreppet arbetsmarknadsutbildning numera genom bestämmelser om utbild-

ningsbidrag i arbetsmarknadskungörelsen fått en bestämd begränsning det syssel- sättningspolitiska syftet och prövningen härav regelmässigt sker vid prövning av ut- bildningsbidrag, synes det lämpligt att di— rekt anknyta därtill i nya bestämmelser, motsvarande nuvarande regel i 36 å andra stycket kassaförordningen.

Utredningen anser att de i punkt 5.7 föreslagna bestämmelserna om arbete i sam- band med självförvållad arbetslöshet skall i tillämpliga delar äga motsvarande tillämp- ning i fråga om yrkesutbildning, vid vilken utbildningsbidrag utgår enligt arbetsmark- nadskungörelsen. Frånsett benämningen ar- betsmarknadsutbildning i stället för yrkes- utbildning innebär utredningens författnings— förslag inte någon ändring av nu gällande bestämmelse. Vid tillämpningen av bestäm— melsen bör beaktas vad föredragande de- partementschefen anförde i prop 1964: 116 med förslag till ändring i kassaförordningen. Med anledning av ett bland remissinstanser anfört skäl mot förslaget från 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning om av- stängning från ersättningsrätt vid vägran att deltaga i yrkesutbildning — att tvång inte kan accepteras när det gäller utbild- ning framhöll departementschefen att tvångsmomentet inte kunde vara något av— görande skäl mot förslaget, under förutsätt- ning att utbildningen inte medförde några kostnader för deltagaren och att utbildning- en för just honom noga hade prövats. Ut- bildningens lämplighet borde enligt depar- tementschefens mening prövas efter viss kortare tids deltagande i utbildningen. En sådan ordning vore ägnad att betydligt mins- ka en eventuell förekommande känsla av tvång hos någon deltagare.

En prövotid ingår numera generellt på åtskilliga områden av arbetsmarknadsutbild- ningen. Eleven har därvid möjlighet att prö- va på och välja olika vägar för den fort- satta utbildningen. Förslag från arbetsför— medling till arbetslös sökande att genomgå arbetsmarknadsutbildning föregås som regel av en utredning i varje enskilt fall. Den år 1966 utfärdade arbetsmarknadskungörelsen medger även att utbildningsbidrag utgår till

den som undergår utredning om förutsätt— ningarna för yrkesutbildning (15 å). KSA— utredningen anser därför att anledningarna att befara någon känsla av tvång från ar- betssökandens sida numera bör ha minskat. I de enstaka fall där sökande ändock upp- ger sig vara osäker och inte vill binda sig för en föreslagen utbildning, kan det i var- je fall fordras av honom att han ändock prövar på arbetsförmedlingens förslag ge- nom att en tid deltaga i utbildningen. En sådan prövotid får då närmast karaktär av förlängd utredning. Kvarstår även därefter elevens ovillighet att slutföra utbildningen kan det vara lämpligast att arbetsförmed- lingen fortsätter sin utredning och söker finna annan väg att lösa sökandens syssel- sättningsproblem.

I remissyttrande över förslaget från 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning att medlem som avvisar eller avbryter viss yr— kesutbildning skall avstängas från ersätt- ningsrätt underströk arbetsmarknadsstyrel— sen, att sådan avstängning bör ske endast när omständigheterna ger belägg för ovillig- het från medlemmens sida att själv bidraga till att komma ur en svår arbetslöshetssi- tuation.

Utredningen anser att denna synpunkt som regel skall vara avgörande. I tveksam- ma fall bör det i första hand vara de all- männa förutsättningarna för ersättningsrätt som prövas. Avvisat förslag till utbildning får då bli ett av de moment i sökandens situation som utreds och prövas enligt be— stämmelserna i 4 5 i lagförslagen om arbets- löshetsförsäkring respektive om kontant ar- betsmarknadsstöd. Denna paragraf motsva- rar närmast 20 å i gällande kassaförordning.

Hänvisning till lagförslag avser i detta ka- pitel, om annat inte anges, utredningens för- slag till lag om arbetslöshetsförsäkring.

6.1 Avgifts- och arbetsvillkor 6.1.1 12-månadersvillkoret

Nuvarande förhållanden

I 23 och 24 åå kassaförordningen har bl a uppställts ett 12—månadersvillkor som förut- sättning för rätt till ersättning. 12-månaders- villkoret är avsett att bla trygga medlem— skapets kontinuitet. Det innebär att med- lem för att kunna få ersättning — måste antingen ha arbetat och erlagt avgifter för minst tolv månader eller först ha arbetat och erlagt avgifter för minst tre månader samt därefter ha

1. genomgått av tillsynsmyndigheten god- känd yrkesutbildning eller

2. fullgjort värnplikt eller

3. åtnjutit tilläggssjukpenning på grund av havandeskap samt på grund härav varit befriad från avgiftsskyldighet så länge att den sammanlagda tiden uppgår till minst tolv månader.

De tolv månaderna enligt detta villkor be- höver inte ligga i följd utan kan vara spridda över flera år under förutsättning att med- lemskapet är obrutet. När medlem en gång uppfyllt 12-månadersvillkoret behöver detta inte prövas på nytt vid senare arbetslöshets-

Arbetslöshetsförsäkrin gen

period under samma medlemskap.

Vid prövning av 12-månadersvillkoret får endast sådana avgifter tillgodoräknas som erlagts för tid, då medlem utfört avlönat ar— bete för annans räkning utanför sitt hem i minst den omfattning som anges i kassans stadgar (10—15 dagar per månad) eller med bibehållen lön åtnjutit ledighet av annan an— ledning än sjukdom, värnpliktstjänstgöring och havandeskap (t ex semester). I vissa fall får avgifter tillgodoräknas även för tid, då medlem arbetat som företagare eller som hemarbetare.

En del kassor har infört bestämmelsen att medlem skall erlägga avgift för varje må- nad, oavsett om han utfört avlönat arbete eller ej (kontinuerlig avgift). Detta innebär i sak ingen ändring i fråga om kravet att medlem skall ha utfört avlönat arbete för rätt att tillgodoräkna erlagd avgift.

Överväganden och förslag

12-månadersvillkorets uppgift enligt 1934 års kassaförordning var bl a att från ersätt- ningsrätt utesluta personer som inte i egent— lig mening kan anses som lönearbetare. En- ligt utredningens förslag bör försäkrings— skyddet kunna omfatta alla förvärvsarbe- tare. Villkorets uppgift i denna del bortfal— ler med detta förslag.

Utredningen anser det vara tillräckligt med ett arbetsvillkor som styrker att den

försäkrade tillhör arbetsmarknaden, något som också Arbetslöshetskassornas samorga- nisation framhållit i en framställning till chefen för inrikesdepartementet 25.7.1967. Ett villkor motsvarande det nuvarande 5- månadersvillkoret är därvid att föredraga. Villkoret är så konstruerat att den försäkrade genom att uppfylla villkoret styrker att hans anknytning till arbetsmarknaden är aktuell.

Ursprungligen anfördes att 12-månaders— Villkorets ändamål var att skapa en fast grundval för kassornas ekonomi. Denna syn- punkt var naturlig under den frivilliga ar- betslöshetsförsäkringens uppbyggnadsskede. Stor vikt fästes då vid principen att varje medlem skulle i viss utsträckning ha bidragit till arbetslöshetskassans fondbildning, innan han blev berättigad att få ersättning.

Utvecklingen efter år 1935 har medfört att flertalet under uppbyggnadsskedet bilda- de arbetslöshetskassor numera har betydan- de fonder. Dessa kassors verksamhetsområ- den omfattar även de delar av arbetsmarkna- den där de största arbetslöshetsriskerna hit— tills har förelegat och framdeles kan antagas uppkomma. Arbetslöshetsriskema inom de på senare år bildade arbetslöshetskassornas verksamhetsområden är vanligen mindre. Detsamma kan antagas för huvuddelen av de kassor som kan komma att bildas i fort- sättningen. I varje fall bör erforderlig upp- byggnad av deras fonder kunna garanteras genom att tillsynsmyndigheten tar särskild hänsyn till fondbildningsbehovet i nybildade kassor när deras medlemsavgift skall be- stämmas.

Slutligen kan framhållas att hela samhäl- lets gemensamma ansvar för följderna av oförutsedda större ökningar av arbetslöshet på särskilda områden eller under vissa tids- perioder numera utgör en ojämförligt större säkerhetsfaktor än vid den tid då nuvarande regelsystem med ifrågavarande 12-måna- dersvillkor skapades. Detta kommer till ut- tryck i utredningens förslag till statsbidrag.

Av de skäl som kan tänkas tala för ett bi- behållet särskilt villkor motsvarande nu gäl- lande 12-månadersvillk0r i arbetslöshetsför— säkringen har utredningen inte funnit annat av större betydelse än det att förebygga upp-

komst av ersättningsrätt för medlem som inträtt i arbetslöshetskassa först då ökad ar- betslöshet befarats. På grund av de långa uppsägningstider som numera förekommer för vissa arbetstagargrupper kan det även tänkas fall då någon söker inträde i ar- betslöshetskassa först sedan han blivit upp— sagd från sin anställning och därefter skulle kunna upparbeta ersättningsrätt enligt 5- månadersvillkoret före uppsägningstidens ut- gång.

Arbetslöshetskassornas samorganisation har föreslagit ett allmänt krav på tolv måna- ders medlemskap för rätt till ersättning. Det— ta skulle onekligen skapa en spärr för så— dana fall. Utredningen ifrågasätter emeller— tid om dessa fall kan antagas bli så många att regelsystemet i framtiden bör tyngas med den föreslagna regeln.

Utredningen har även i andra samman- hang framhållit betydelsen av att försäk- ringsvillkoren blir så enkla och allmängil— tiga som möjligt. De bör utformas så att medlemsrekryteringen till arbetslöshetskas- sorna underlättas. Försäkringsskyddet för ungdomar och andra nykomna på kassans verksamhetsområde bör kunna inträda så snart som möjligt. Allmänt gällande försäk- ringsvillkor skall inte enligt utredningen be- höva motiveras med särförhållanden som kan tänkas uppstå endast i mycket speciella fall. Dessutom torde det kunna vara av vär- de att nya medlemmar i kassan redan ti- digt känner sig likaberättigade med övriga kassamedlemmar.

Möjlighet har övervägts för arbetslös- hetskassa att i stadgarna införa bestämmel- ser som kan förebygga missbruk av ersätt— ningsrätt under det första året efter med- lems senaste inträde i kassan från någon medlem, vilken tidigare upprepade gånger eller för längre tid har varit utesluten ur ar— betslöshetskassa på grund av bristande av— giftsbetalning eller annan omständighet, som är grund för uteslutning enligt utredningens förslag till lag om arbetslöshetsförsäkring (47 5 första stycket). I dessa fall skulle kassan kunna frånkänna medlemmen rätt till ersättning för viss tid under de tolv månaderna närmast efter medlemmens se—

naste inträde i kassan. Utredningen förordar dock inte en sådan regel.

Mot bakgrunden av det anförda föreslår utredningen att 12-månadersvillkoret slo- pas som ersättningsvillkor.

6.1.2 5-månadersvillkoret Nuvarande förhållanden

Utöver 12—månadersvillkoret uppställs i 23 och 24 åå kassaförordningen ett 5-måna- dersvillkor som förutsättning för rätt till er— sättning. S-månadersvillkoret innebär att medlem för att kunna få ersättning — un- der de 12 månaderna närmast före arbets— löshetens inträdande måste sammanlagt minst 5 månader ha

1. arbetat och erlagt avgift eller

2. varit befriad från avgiftsplikt på grund av yrkesutbildning (godkänd av tillsynsmyn— digheten) eller värnplikt eller

3. åtnjutit tilläggssjukpenning i anledning av barnsbörd.

I den nämnda 12-månadersperioden in— räknas inte tid, då medlem avgiftsbefriats på grund av styrkt sjukdom (överhoppnings- bar tid).

5-månadersvillkoret skall uppfyllas innan medlemmen första gången erhåller ersätt— ning under försäkringsåret (19—31.8). Till— synsmyndigheten får i vissa fall medge att 5-månadersperioden ersätts med en 4-måna- dersperiod.

Vid prövningen av 5—månadersvillkoret får endast sådana avgifter tillgodoräknas som erlagts för tid, då medlem antingen ut- fört avlönat arbete för annans räkning utan— för sitt hem i minst den omfattning som an- ges i kassans stadgar (10—15 dagar per må- nad) eller med bibehållen lön åtnjutit ledig- het av annan anledning än sjukdom, värn- pliktstjänstgöring och barnsbörd (t ex se— mester). I vissa fall får avgifter tillgodoräk- nas även för tid då medlem arbetat som fö- retagare eller som hemarbetare.

En del kassor har infört bestämmelsen att medlem skall erlägga avgift för varje må— nad, oavsett om han utfört avlönat arbete eller ej (kontinuerlig avgift som behandlas

i det följande). Detta innebär i princip ing— en ändring i fråga om kravet att medlem skall ha utfört avlönat arbete för rätt att tillgodoräkna erlagd avgift.

Med stöd av en överenskommelse mel— lan samtliga arbetslöshetskassor får med— lem, som övergår från en kassa till en an- nan, i den senare kassan tillgodoräkna av— gifter som erlagts i den förra.

Medlemsavgifterna i arbetslöshetsförsäk- ringen är avsedda att jämte statsbidrag och ränteinkomster utgöra erforderliga medel för kassornas verksamhet. Från kassor- nas synpunkt torde det vara likgiltigt hur avgiften fördelas i tiden eller om den ut— tages i form av års-, kvartals—, månads- eller veckoavgifter.

På grund av arbetslöshetskassornas nära anknytning till fackförbunden har kassorna i allmänhet följt samma avgiftsbetalnings- system som förbunden. Avgiftsplikten har knutits till den tid då avlönat arbete har ut- förts. För övrig tid har avgiftsbefrielse med- givits. Medlemmen har som det heter fått >>fristämpla». Administrativt är detta av- giftssystem relativt svårhanterligt och föga lämpligt för databehandling och andra mo— derna kontorstekniska hjälpmedel. Vid fast- ställandet av den erforderliga medlemsav- giften i en arbetslöshetskassa framräknas all— tid en årskostnad per medlem. Denna kost- nad fördelas sedan på det antal avgifter som medlemmarna i genomsnitt per år erlägger eller beräknas erlägga till kassan.

Mot detta traditionella avgiftssystem har rests invändningar. Bla har kritiken gällt det förhållandet att de medlemmar som har den lägsta arbetslöshetsrisken de som har årsanställning —— har haft den högsta avgifts- kostnaden, medan de som har arbetat en- dast en del av året och erlagt färre månads- avgifter än tolv har fått en lägre årskostnad samtidigt som de har fått mest ersättning från arbetslöshetskassan.

Under senare år har arbetslöshetskassor- na i allt större utsträckning övergått till ett system med kontinuerlig avgift, dvs al- la medlemmar erlägger i princip avgift för samtliga årets månader. 1.9.1968 tillämpa- de 14 av de 43 arbetslöshetskassorna syste-

met med kontinuerlig avgift. Bland dessa befann sig några av de största arbetslös- hetskassorna. Systemet omfattade 760000 medlemmar, eller 45 procent av samtliga då arbetslöshetsförsäkrade. I vissa fall till- lämpas systemet konsekvent genom att ve— derbörande fackförbund inbetalar avgiften för alla månader för samtliga medlemmar av förbundet som tillhör arbetslöshetskas— san. I andra fall tillämpas systemet med viss avgiftsbefrielse, exempelvis vid längre tids sjukdom eller förstagångsvärnplikt eller då medlem är utförsäkrad eller deltar i kurs där studiebidrag eller utbildningsbi- drag eller annan ersättning ej uppgår till minst kassaersättningens belopp. I fråga om avgifternas samordning förekommer så- väl kontinuerlig fackförbundsavgift och kas- saavgift som icke-kontinuerlig förbundsav- gift och kontinuerlig kassaavgift.

Då fackförbundet erlägger avgiften till ar- betslöshetskassan förenklas givetvis avgifts- administrationen. Några problem beträffan- de försummad avgiftsbetalning och restans— tid behöver ej uppkomma för kassan.

I nuvarande bestämmelser förutsätts att avgift erläggs antingen per vecka eller må- nad. Under senare år har kassorna alltmer övergått till månadsavgifter. För närvarande tilllämpas ej veckoavgifter i någon erkänd arbetslöshetskassa. Troligen kommer inte heller i framtiden veckoavgifter att uttagas i någon arbetslöshetskassa.

På senare tid har arbetslöshetskassor bil- dats av organisationer vilka av sina med- lemmar tar ut årsavgift. I sådana fall har det varit lämpligt att även för arbetslöshets— kassan fastställa årsavgift. Betalningen av denna årsavgift kan sedan fördelas på lämp- liga terminer, tex halvår eller kvartal. För längre betalningstermin har avgiften som regel erlagts i förskott. En del av de grupper som här avses har en låg arbetslöshetsrisk och därmed mycket låg avgift, 12—15 kro- nor per år. Att dela upp så låga avgifter i mindre delar kan i vissa fall vara mindre rationellt.

Överväganden och förslag rörande avgiftsvillkor

Något principiellt skäl varför avgiften till arbetslöshetsförsäkringen ej skall erläggas på samma sätt som premierna till andra för- säkringar torde ej kunna förebringas. Rent praktiskt har det tidigare kunnat vara svårt för medlemmen att vid ett inkomstbortfall på grund av exempelvis sjukdom eller ar- betslöshet klara avgiften till arbetslöshets- kassan. Dessa svårigheter har minskat av- sevärt genom att sjukförsäkringen och ar- betslöshetsförsäkringen kommit att täcka en större del av detta inkomstbortfall.

Enligt utredningens mening bör arbets- löshetskassa ha möjlighet att välja det för kassan lämpligaste systemet, det traditio- nella med avgiftsbefrielse eller det kontinu- erliga. I regel blir avgiftssystemet i arbets— löshetskassa beroende av utformningen av avgiftssystemet på den fackliga sidan.

Den bundenhet för avgiftssystemet som uppstår genom kombinationen av kraven att arbete skall ha utförts viss tid och att av- gift skall ha erlagts för samma tid bör där- för upplösas. Därmed skapas större frihet åt arbetslöshetskassorna att utforma avgifts- systemet som det är lämpligt för varje kas- sa. Avgiftsformen bör dock godkännas av tillsynsmyndigheten. Fullgörande av den i kassans stadgar föreskrivna avgiftsbetalning- en bör, i stället för att vara ett särskilt krav för att ersättning skall utgå, ingå i kassa- medlemmens stadgeenliga förpliktelser och — liksom medlemskapets bevarande genom fullgörande av andra medlemsförpliktelser — vara en given förutsättning för att ersätt- ningsrätt skall uppkomma och fortlöpa.

Att avgift erläggs bör, liksom hittills, ga- ranteras genom föreskrift att avgift skall er- läggas inom viss tid, restanstid. Dessa be— stämmelser, som behandlas i anslutning till föreskrifterna om medlemskap, innebär bla att den som ej har erlagt avgift till kassan inom två månader efter det avgiften förfallit till betalning förlorar sitt medlem- skap i kassan, om denna inte av särskilda skäl beslutar annat. Bestämmelserna om ute- slutning på grund av bristande avgiftsbetal-

ning bör så långt som möjligt kompletteras med avisering till medlemmen snarast möj— ligt efter avgiftens förfallodag.

AV de skäl som här anförts föreslår ut- redningen att 5-månadersvillkoret ej längre skall ha karaktären av avgiftsvillkor och att erforderliga lagbestämmelser om avgift tas upp bland de föreningsrättsliga reglerna.

Överväganden och förslag rörande arbetsvillkor

Utredningens förslag att lZ-månadersvillko- ret helt skall utgå som ersättningsvillkor medför att den för ersättningsrätt i arbets- löshetsförsäkringen erforderliga anknytning- en till arbetsmarknaden helt måste byggas på en regel, motsvarande det arbetsvillkor som ingår i nuvarande 5-månadersvillkor.

Beträffande längden av den erforderliga sammanlagda tiden i arbete föreslår utred— ningen inte någon ändring. I den mån nu- varande S-månadersarbetsvillkor behöver skärpas, bör detta ske utan förändring av antalet månader.

Som benämningen S-månadersvillkor anger innebär regeln i praktisk tillämpning att medlemmen skall ha minst fem tillgodoräk- ningsbara månader. Det i 23 ä 2 mom kas— saförordningen angivna alternativet 20 vec- kor tillämpas numer inte och kan därför utgå. Huvudregeln bör därför bli månads- beräkning. Utredningen anser att varje ar- betslöshetskassa bör ha viss frihet att själv bestämma detaljerade regler för beräkning av den arbetade tid som fordras för att en månad skall kunna tillgodoräknas. För när- varande tillämpas vanligen tidsgränser på 10 dagar och 80 timmar. Enligt utredningens mening finns anledning att överväga en sänkning av sistnämnda gräns. Skälet härtill är — förutom beslutad arbetstidsförkort— ning att ersättningsmöjligheterna för del— tidsarbetande därmed kan utsträckas i skä- lig omfattning.

I den praktiska tillämpningen har fram- kommit ett alternativ till denna månadsräk- ning. För att slippa kontrollera hur arbetet fördelar sig på olika månader och därige- nom underlätta prövningen av arbetsvillko-

ret, har inom nuvarande arbetslöshetsför- säkring på försök prövats ett system kvan- titetsmetoden — som innebär att arbetsvill- koret ej uttrycks i arbete under ett visst antal månader utan i arbete under ett visst antal dagar under hela 12-månadersperio— den. Härigenom undviks en olägenhet som vidlåder det traditionella systemet med må— nadsberäkning och som innebär att olika ar- bete av samma omfattning på grund av förläggningen till olika månader kan ge skil- da resultat vid prövningen av arbetsvillkoret.

På försök har kvantitetsregeln medgivits för tillämpning i byggnadsarbetarnas och skogsarbetarnas kassor och gett ett tillfreds- ställande resultat. I byggnadsarbetarnas kas— sa fick medlemmarna tidigare vid pröv- ningen av arbetsvillkoret tillgodoräkna må- nad, under vilken avlönat arbete utförts minst 10 dagar. Detta betydde en samman— lagd minimitid av 50 dagar i 5-månaders— villkoret. Denna minimikvantitet arbete har vid kvantitetsregelns införande år 1966 ökats till 90 dagar.

Beträffande annan tillgodoräkningsbar tid än arbete (värnplikt, yrkesutbildning och barnsbörd) har varje dag enligt kvantitets- regeln ansetts motsvara 6/ 10 arbetsdag. Samtidigt som »timregeln» vid månadsbe- räkning (minst 90 timmar) sedermera bort- tagits har tillsynsmyndigheten föreskrivit att endast dag då arbete utförts minst 4 timmar får tillgodoräknas.

Utredningen anser att det bör finnas möj— lighet för kassa som så önskar att övergå till kvantitetsregeln. Det gamla systemet med månadsberäkning bör emellertid bibehållas som huvudregel. I utredningens förslag till motsvarande regel för kontant arbetsmark— nadsstöd (7.3.1) anges att sökande endast får tillgodoräkna månad under vilken arbete har utförts minst 10 dagar (motsvarande 2 arbetsveckor), dock minst 70 timmar. Detta bör vara en riktpunkt även för arbetslös— hetsförsäkringen. Arbetstidsförhållandena kan emellertid förändras så att det i för- säkringen erfordras jämkningar av angivna tidsmått.

Kvantitetsmetoden bör enligt utredning- ens mening kunna tillämpas endast i arbets—

löshetsförsäkringen. Under nuvarande för- hållanden synes tiden 90 dagar under ram— tiden vara i stort sett väl avvägd. Minimi— arbetstiden för dag som kan tillgodoräknas enligt kvantitetsmetoden bör däremot kun- na minskas från 4 till 3 timmar. En sådan minskning ligger i linje med utredningens förslag i fråga om crsättningsberättigade da- gar för deltidsarbetande. Även i övrigt kan framdeles förändringar inträffa som ford- rar jämkning av tid eller omprövning av förutsättningarna för beräkningsmetodens användning.

Tillämpningen av försäkringens kvanti- tetsregel liksom regler om tidsmåtten vid månadsberäkning och övriga föreskrifter med hänsyn till speciella förhållanden i vis- sa kassor bör därför bygga på dispensrätt för tillsynsmyndigheten.

Utredningen har inte funnit anledning att föreslå någon ändring i fråga om ramtidens längd. Den bör även i fortsättningen vara en period av 12 månader närmast före ar- betslöshetens början. Beträffande överhopp- ningsbar tid vid beräkning av ramtid före- slår dock utredningen några ändringar. Des- sa behandlas i ett senare sammanhang.

Utredningen föreslår i fråga om arbets- villkoret att i princip all tid med inkomst av förvärvsarbete skall medräknas. Med in— komst av förvärvsarbete avser utredningen inkomst såväl i pengar som naturaförmå— ner i form av kost eller bostad antingen så- som arbetstagare i allmän eller enskild tjänst (inkomst av anställning) eller eljest (inkomst av annat förvärvsarbete).

Som allmän regel för alla kassor skall gälla att endast förvärvsarbete efter senaste inträde som medlem i arbetslöshetskassa kan tillgodoräknas för att att uppfylla arbetsvill- villkoret i försäkringen. Detta krav på med- lemskap ersätter i princip tidigare gällande avgiftsvillkor. Särskilda bestämmelser för att i detta avseende reglera övergång mellan kassor föreslås i 10 % lagförslaget. Kassa vars verksamhetsområde är begränsat till att omfatta endast arbetstagare skall, utom vid kassaövergång, kunna bestämma arbetsvill— koret till att endast avse arbete som anställd (9 & lagförslaget).

Utredningen finner ej skäl att nu förorda ändring av gällande regel att med tid i ur- bete likställs tid då medlem har haft semes— ter eller eljest med helt eller delvis bibehål— len lön varit ledig av annan anledning än sjukdom, värnpliktstjänstgöring eller barns- börd (7 ä 2. och 3. lagförslaget).

Frågan om annan tillgodoräkningsbar tid än förvärvsarbete har varit omdebatterad under senare år. På förslag av 1951 års ut— redning om arbetslöshetsförsäkringen ge- nomfördes år 1956 i nu gällande kassaför- ordning vissa ändringar av reglerna för be- räkning av 5-månadersvillkoret. För att prövningstiden i fråga om detta villkor skul- le kunna begränsas till en period av 12 må- nader och prövningen av en medlems rätt till ersättning skulle kunna begränsas till två på varandra följande försäkringsår, ersattes den förut tillämpade förlängningen av ramti— den (överhoppningsbar tid) med ett nytt be— räkningssystem. Detta innebar att tid under vilken medlem varit befriad från avgift på grund av värnpliktstjänstgöring eller yrkes— utbildning samt tid när medlem uppburit tilläggspenning enligt dåvarande lag om mo- derskapshjälp skulle kunna likställas med tid under vilken avgift erlagts och arbete ut- förts. I stället för hänvisningen till lagen om moderskapshjälp gäller numer hänvisning till 3 kap 13 & lagen om allmän försäkring.

Vid tillämpning av denna regel har svårig— heter uppstått för gränsdragning mellan yr- kesutbildning och annan utbildning. Ef— ter den genomgripande omvandlingen av skolväsendet under senare år har yrkesut— bildning och annan utbildning kommit att alltmer gå in i varandra. Den tidigare rela- tivt klara gränsen dem emellan har delvis upplösts. Detta har lett till att önskemål framförts — bla i den förut nämnda skri- velsen år 1967 från Arbetslöshetskassornas samorganisation till chefen för inrikesdepar- tementet — att vid prövning av avgifts- och arbetsvillkoret avgiftsbefrielse under yrkes- utbildningstid ej skall få jämställas med tid varunder avgift erlagts och arbete utförts. Yrkesutbildningen skulle i stället likställas med annan utbildning och all utbildning skulle enligt dessa önskemål göras överhopp-

ningsbar vid beräkning av ramtid. Detta skulle innebära att man utgår från den för- säkrades situation i fråga om ersättnings- rätten vid den tidpunkt då utbildningen bör- jade.

Detta förslag skulle medföra en försäm- ring för den som före yrkesutbildning för- värvsarbetat endast i ringa omfattning. I fall då medlemmen genomgått annan utbildning än yrkesutbildning skulle det bli en för- bättring. Med nuvarande bestämmelser kan en tidigare uppbyggd ersättningsrätt gå för- lorad under sådan utbildningstid.

Utredningen har förståelse för dessa öns— kemål. Ungdomsutbildningens planläggning och organisation jämte de senare årens kra f- tiga expansion av denna utbildning kommer säkerligen att medföra ännu större svårighe- ter än hittills att i enskilda fall avgöra vil— ken utbildning som varit så yrkesinriktad att eleverna skall få tillgodogöra sig en del av utbildningstiden som arbetad tid. För ungdom i gemen torde det vara av större värde att efter en tids förvärvsarbete i exem— pelvis 16—18 års ålder kunna återupptaga ut- bildning utan risk att redan uppbyggd er- sättningsrätt i arbetslöshetsförsäkringen går förlorad.

Nuvarande möjlighet att tillgodoräkna sig tid under yrkesutbildning torde numera och i framtiden ha sitt största värde för den vux- enutbildning som under tiden efter år 1956 utvecklats som en av de betydelsefullaste arbetsmarknadspolitiska samhällsåtgärderna. Denna utbildning arbetsmarknadsutbild- ningen — har utredningen förut delvis nå- got berört i samband med arbetsmässig re— habilitering av arbetslösa med nedsatt ar- betsförmåga. Utredningen vill i samband därmed framhålla stimulansvärdet för den arbetslöse att kunna få tillgodoräkna sig tid i arbetsmarknadsutbildning som arbetad tid för uppbyggnad av ersättningsrätt. I annat sammanhang har utredningen framhållit att arbetsförmedlingens funktion i systemet för kontantstöd vid arbetslöshet även innefat- tar bevakning av att möjligheterna till ar- betsmarknadsutbildning utnyttjas i de en- skilda fallen. Bedömningen av ersättnings— rätten i dessa fall har utredningen behand—

Bestämmande för begreppet arbetsmark- nadsutbildning är utbildningens syfte. Den är en utbildning som beviljas på sysselsätt- ningspolitiska grunder. Den som undergår sådan utbildning uppfyller förutsättningarna för att erhålla utbildningsbidrag enligt ar- betsmarknadskungörelsen. Själva utbildning- en kan sedan ges antingen i särskilt anord- nade kurser eller inom det ordinarie utbild— ningsväsendet eller i företag.

Enligt utredningens mening bör genom- gång av en på detta sätt definierad arbets- marknadsutbildning i viss utsträckning kun— na likställas med arbetad tid vid bedömning av arbetsvillkoret. Avgörande vid gräns- dragning mot annan utbildning blir det sys» selsättningspolitiska syftet med ifrågavaran— de utbildning i det särskilda fallet. Då pröv— ning av olika förutsättningar i detta hänse- ende enligt arbetsmarknadskungörelsen (15 och 16 55) skall ske för att utbildningsbi- drag skall kunna utgå, bör utbildning till vilken sådant bidrag utgår i regel kunna lik- ställas med arbetad tid.

Utredningen anser att även värnplikts- tjänstgöring i viss omfattning bör likställas med förvärvsarbete.