SOU 1971:42
Försäkring och annat kontant stöd vid arbetslöshet
Till Statsrådet och Chefen för inrikesdepartementet
Genom beslut 4.3.1966 bemyndigade Kungl Maj:t chefen för inrikesdepartementet att tillkalla högst elva utredningsmän med upp- gift att utreda frågor om kontant stöd vid arbetslöshet. Med stöd av detta bemyndi- gande tillkallade departementschefen 3.6. 1966 såsom utredningsmän riksdagsmannen numera statsrådet Ingemund Bengtsson, ord- förande, riksdagsmännen Erik-Filip Peters- son, Hans Nordgren och Claes Elmstedt, riksdagsledamoten Viola Sandell, utred- ningssekreteraren i Tjänstemännens central— organisation numera avdelningschef i so- cialstyrelsen Annika Baude, kassaförestån- darcn i Metallindustriarbetarnas erkända ar- betslöshetskassa Karl-Axel Bäck, kassaföre- ståndaren i Byggnadsarbetarnas erkända ar- betslöshetskassa numera byrådirektör i ar- betsmarknadsstyrelsen Algot Elf, borgarrå- det Sören Carlson, kanslirådet i inrikesde- partementet Olof Petersson och direktörs— assistenten i Svenska arbetsgivareföreningen Inge Svensson. Enligt departementsprotokol] 10.2.1969 entledigade chefen för inrikesde- partementet statsrådet Bengtsson från upp— draget i utredningen och tillkallade riksdags- mannen Lars Larsson att i statsrådet Bengts- sons ställe vara sakkunnig och tillika ordfö— rande i utredningen.
Vid sitt första sammanträde 15.9.1966 antog utredningsmännen benämningen ut- redningen om kontant stöd vid arbetslöshet (KSA-utredningen).
För att såsom experter biträda utredning-
en har chefen för inrikesdepartementet till- kallat, 16.9.1966 byråcheferna i arbets- marknadsstyrelsen Bernt Erici och Ove Jönsson samt byråchefen i riksförsäkrings- verket Kurt Ljungholm, 2.12.1966 byrådi— rektören i statistiska centralbyrån Margit Strandberg, 25.1.1968 sekreteraren vid Landsorganisationens utredningsavdelning numera byråchef i riksförsäkringsverket Sven F. Bengtson, 22.4.1968 direktören i Sveriges akademikers centralorganisation Lars Tobisson, 15.7.1968 departementsrådet numera rättschef i justitiedepartementet Hans— Olov Stark, 16.10.1968 hovrättsasses- sorn Ingemar Cosmo och 20.11.1968 kan— slirådet i finansdepartementet Stig Wern— lund.
Till sekreterare förordnades 30.8.1966 byrådirektören i arbetsmarknadsstyrelsen Eyvind Harland. Till biträdande sekreterare förordnades 25.7.1967 förste byråinspektö- ren i arbetsmarknadsstyrelsen numera de— partementssekreterare i socialdepartemenå tet Bernt Hedin, 9.9.1969 förste aktuarien numera förste kanslisekreterare i Huddinge kommun Torbjörn Holmquist och 22.5.1970 byrådirektören i arbetsmarknadsstyrelsen Erik Medelberg. Redaktör Tora-Brita Gjöt- terberg har sedan hösten 1969 handhaft re- digeringsarbetet.
För att beaktas vid fullgörandet av ut- redningens uppdrag har Kungl. Maj:t över- lämnat, 9.12.1966 riksdagsmotionerna sam- ma år I: 141 och II: 190 samt I: 227 och
11: 296 jämte andra lagutskottets utlåtande 1966: 70. De återges i bilaga 13 till detta betänkande. Vidare har Kungl Maj:t för beaktande i utredningens arbete överlämnat, 2.2.1968 en utredning inom nordiska arbets- marknadsutskottet beträffande harmonise- ring av nordisk arbetslöshetsförsäkring, 14.11.1969 en skrivelse från arbetsmark— nadsstyrelsen till inrikesdepartementet med framställning rörande nordiskt samarbete för att lösa vissa problem rörande medlem— mar i erkända arbetslöshetskassor i Sverige med bostad i annat nordiskt land, 20.3.1970 en skrivelse från arbetsmarknadsstyrelsen till chefen för inrikesdepartementet angående ändring av bestämmelserna om arbetsvillkor för erhållande av omställningsbidrag. Där- utöver har Kungl Maj:t till utredningen överlämnat, 20.3.1970 handlingarna röran— de en framställning från Statstjänstemän- nens erkända arbetslöshetskassa angående vissa särbestämmelser för lärare i fråga om rätt till ersättning från kassan och 11.12. 1970 handlingarna rörande riksdagens skri— velse 1965: 383 i anledning av väckta mo- tioner angående värdebeständig placering av arbetslöshetskassornas' fondmedel samt framställningar till inrikesdepartementet från Arbetsledarnas erkända arbetslöshets- kassa och Journalisternas erkända arbetslös— hetskassa angående arbetslöshetskassornas fondplacering respektive fondföreskrifter.
Efter särskilda remisser har utredningen avgett följande yttranden till Kungl Maj:t,
3.3.1967 över framställning från arbets— marknadsstyrelsen om höjning av maximi- belopp för kommunala kontantunderstöd och bemyndigande att jämka statsbidrag till sådan .understödsverksamhet,
25.8.1967 över förslag från Landsorga- nisationen till arbetsmarknadspolitiskt hand- lingsprogram, . __ 8.9.1967 över framställning från arbets— marknadsstyrelsen om ändring av vissa be- stämmelser i förordningen om erkända ar- betslöshetskassor och i förordningen om statsbidrag till dessa kassor,
8.9.1967 över framställning från De er- kända arbetslöshetskassornas samorganisa— tion om Vissa ändringar av bestämmelserna
för arbetslöshetsförsäkringen,
24.9.1968 över betänkandet »Konflikt— direktiv» (SOU 1968: 37),
12.11.1969 över riksförsäkringsverkets utredning och förslag till vidgad förtidspen— sionering (stencil 1969: 5),
22.1.1970 över framställning från Stats- tjänstemännens erkända arbetslöshetskassa angående särbestämmelser för lärare i frå- ga om rätt till ersättning från kassan,
17.9.1970 över betänkandet »Understöds- föreningar» (SOU 1970: 23),
5.11.197O över arbetsmarknadsstyrelsens anslagsframställning för budgetåret 1971 /72 i vad gällde höjning av de kommunala kon- tantunderstödens maximibelopp,
24.2.1971 över framställning från De er- kända arbetslöshetskassornas samorganisa- tion om höjning av arbetslöshetsförsäkring— ens dagpenningbelopp och
24.2.1971 över promemoria från inrikes- departementet om den äldre arbetskraftens anställningstrygghet (stencil In 1971: 1).
Kungl Maj:t uppdrog 7.4.1967 åt utred- ningen att med förtur utforma och framläg- ga förslag till stödformer för äldre arbetsta- gare som träffas av särskilda omställnings— svårigheter på arbetsmarknaden. Utred- ningen överlämnade i september 1967 be- tänkande rörande denna del av uppdraget (SOU 1967: 62). Särskilt stöd åt äldre ar- betslösa genomfördes sedan under år 1968 genom ändringar och tillägg i förordningen om erkända arbetslöshetskassor, förordning- en om statsbidrag till sådana kassor och i arbetsmarknadskungörelsen.
Utredningen eller dess sekretariat har un- der arbetets gång haft överläggningar med representanter för dels statliga myndigheter såsom arbetsmarknadsverket, riksförsäk- ringsverket, socialstyrelsen, lantbruksstyrel- sen och skolöverstyrelsen, dels statliga ut- redningar såsom handikapputredningen, låginkomstutredningen, socialutredningen, barnstugeutredningen och utredningen rö- rande den skyddade sysselsättningen, dels vetenskapliga institutioner bla den socio- logiska vid Göteborgs universitet. Överlägg- ningar har vidare ägt rum med representan- ter för Svenska kommunförbundet samt för
olika kommuner och landsting, allmänna försäkringskassor, erkända arbetslöshetskas- sor, arbetstagares och arbetsgivares organi- sationer jämte företagarorganisationer. Stu- diebesök har gjorts i Danmark och Norge.
Utredningen får härmed överlämna sitt slutbetänkande. Reservationer har avgetts av ledamöterna Svensson och Olof Peters- son. Särskilda yttranden har avgetts av leda- möterna Elmstedt, Erik Filip Petersson och Nordgren samt av experterna Erici och To- bisson.
Stockholm den 29 april 1971.
Lars Larsson
Erik F Petersson Hans Nordgren Claes Elmstedt Viola Sandell Annika Baude Karl-Axel Bäck Algot Elf Sören Carlson Olof Petersson Inge Svensson
/ Eyvind H arland
1 Förslag till lag om arbetslöshetsförsäk- ring ............... 2 Förslag till lag om kontant arbets- marknadsstöd .......... 3 Förslag till lag om särskild arbetsgivar- avgift till arbetslöshetsförsäkringen 4 Förslag till lag om ändring i förord- ningen (1959: 552) angående upphörd av vissa avgifter enligt lagen om all- män försäkring rn m 5 Förslag till kungörelse om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor . . . 6 Förslag till lag om ändring i kommu- nalskattelagen (1928: 370) Sammanfattning av utredningens förslag Reservationer och särskilda yttranden .
Kapitel ] KSA-utredningens uppdrag . .
Kapitel 2 Inledning ......... 2.1 Historik ............ 2.1.1 Förhållanden före år 1908 . . 2.1.2 Statsmakternas tidigare be- handling av statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring . . Utredningar och propositio—
ner m m före år 1935 . . .
Ändringar under åren 1935—
1956 ..........
Ändringar efter år 1956 . .
2.2 Arbetsmarknadspolitikens mål och medel ............. 2.2.1 Mål 2.2.2 Medel .......... Planering ........ Arbetsförmedling ..... Arbetsmarknadsutbildning .
13
29
35
36
38
41 45 57
65
68 68 68
70
70
72 76
77 77 79 79 79 80
Flyttningsbidrag Sysselsättningsskapande me— del ........... 2.3 Gällande system för kontant stöd vid arbetslöshet ........... 2.3.1 Arbetslöshetsförsäkringen. Gällande lagstiftning . . . Arbetslöshetskasseförord- ningen ......... Statsbidragsförordningen 2.3.2 Kommunalt kontantunderstöd. Gällande lagstiftning . . . 2.3.3 Statligt omställningsbidrag. Gällande lagstiftning . 2.4 Internationella överenskommelser . 2.4.1 ILO-konvention ...... 2.4.2 Europarådets avtal om social trygghet rn rn 2.4.3 Konvention mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om social trygghet . . 2.4.4 Konvention mellan Sverige och Italien om social trygghet . . 2.4.5 Konvention mellan Storbritan- nien och Sverige om social trygghet .......... 2.4.6 Överenskommelse mellan Dan- mark, Finland, Island, Norge och Sverige om bestämmelser för tillgodoräknande av av- gifts- och arbetsperioder för arbetslöshetsförsäkrade som flyttar mellan respektive länder
Kapitel 3 Principiella överväganden och ställningstaganden 3.1 Inledande synpunkter
80
81
81 83
84 85 86 86
87
87
87
88
88
3.2 Allmänna förhållanden på arbets- marknaden ........... Inledning Arbetskraften, deltidsarbete — delårsarbete . Arbetslösheten ....... Handikappade m fl ..... Företagare och medhjälpare, fria yrkesutövare ...... Fördelning efter sysselsättning Sammanfattning ...... 3.3 Stödsystem ........... 3.3.1 Allmänna synpunkter . . . . 3.3.2 Arbetslöshetsförsäkringen . . 3.3.3 Omfattningen av försäkrings- skyddet vid arbetslöshet . . . 3.3.4 Sammanfattning och ställnings- taganden 3.4 Skattefrågor Gällande rätt ........ Utredningens överväganden och förslag ......... 3.5 Frågor rörande den nordiska arbets- marknaden ........... 3.5.1 Harmonisering av nordisk ar- betslöshetsförsäkring . . 3.5.2 Nordisk grånsarbetsmarknad
Kapitel 4 Föreningsrättsliga bestämmel- ser om arbetslöshetskassor 4.1 Allmänt om de erkända arbetslös- hetskassoma 4.1.1 Inledning 4.1.2 Arbetslöshetskassornas ekono-
4.1.3 Arbetslöshetskassornas fonder 4.2 Arbetslöshetskassoma och under- stödsföreningslagen 4.2.1 Inledning 4.2.2 1960 års arbetslöshetsförsäk- ringsutredning ....... 4.2.3 Utredning för översyn av UFL 4.2.4 KSA-utredningens övervägan- den ............ 4.3 Medlemskap 4.3.1 Nuvarande förhållanden . . . 4.3.2 Utredningens överväganden och förslag Kassornas verksamhetsom- råden .......... Åldersgränser ...... Andra frågor om medlem-
93 93
93 95 96 97 99 99 100 100 103 106 108 109 109 109 110 110
111
113
113 113
114 114
114 114
116 116
117 119 119 120
120 122
4.4 Beslut om stadgeändring, likvidation och överlåtelse 4.4.1 Nuvarande förhållanden . . . 4.4.2 Förslaget till ny UFL . . . . 4.4.3 Arbetsmarknadsstyrelsens un- dersökning 4.4.4 Utredningen ........ 4.5 Fondplacering 4.5.1 Nuvarande förhållanden . . . 4.5.2 Framställningar ....... 4.5.3 Förslag till ny UFL ..... 4.5.4 Utredningen ........
Kapitel 5 Allmänna förutsättningar för rätt till försäkringsersättning och kontant arbetsmarknadsstöd ......... 5.1 Arbetslös Allmänna synpunkter . . . . 5.1.1 Arbetslöshetens inträde . . . Arbetstagare ....... Företagare Överväganden och förslag angående företagare . . . . Tidigare ej förvärvsarbetan— de 5.1.2 Arbetslöshetens fortsättning och upphörande ...... 5.2 Ålder 5.2.1 Gällande bestämmelser . . . 5.2.2 Överväganden och förslag be- träffande högsta åldersgräns och pensionärer Kontant arbetsmarknads- stöd Arbetslöshetsförsäkringen . Förslag angående arbetslös- hetsförsäkring 5.2.3 Lägsta åldersgräns 5.3 Arbetsför 5.3.1 Allmänna synpunkter . . . . 5.3.2 Sjukdom 5.3.3 Förtidspension ....... 5.3.4 Yrkesskada 5.4 Oförhindrad att förvärvsarbeta . . 5.4.1 Lokal bundenhet ...... 5.4.2 Hinder på grund av arbets- marknadsutbildning . . 5. 4. 3 Säsongbegränsning och arbete för egen räkning ...... Kollektiva säsongbegräns- ningar Individuell begränsning av arbetsutbud mm . . . . Förslag ......... 5.4.4 Deltidsarbete
130 130 130 132 132 133
134
136
136 137 137
138
138 138
141 141 142 142 143 144 146 146 147
149
149
149
150 151
5.5 Den offentliga arbetsförmedlingen och den enskilde arbetssökanden . . 5.5.1 Arbetsförmedlingens organisa-
tion ........... Nuvarande förhållanden . . Föreslagen ny kontorsorga— nisation ......... De olika kontorstypernas arbetsuppgifter och organi- sation .......... Differentierad service . . . Personalbehov ...... 5.5.2 Arbetsförmedlingens service till enskilda arbetssökande . . Allmän mottagning och öp- pen platsinformation Fackexpeditioner ..... Utbildningsutredning . . . Omställningsutredning Informativa samråd . . . . Rekrytering och ackvisition Pågående rationaliserings- åtgärder ......... 5.5.3 Arbetslösa kassamedlemmars kontakt med arbetsförmed- lingen ........... Nuvarande förhållanden . . Försöksverksamhet med te- lefonanmälan om arbetslös- het ........... Intyg om anmälan och kon- takt med arbetsförmedlingen Utredningens synpunkter 5.5.4 Arbetsförmedlingens speciella funktioner för arbetslöshets- försäkrade ........ Allmänna synpunkter . . . Fritt och övervägt val av ar- bete .......... Rådrum ......... Allmänna förutsättningar för ersättningsrätt . . . . 5.5.5 Arbetslöshetskassornas kon- takt med arbetsförmedlingen för kontroll av ersättningsrätt . Nuvarande förhållanden . . Utredningen ....... 5.5.6 Arbetsmarknadsorganens upp- gifter i fråga om sökande av kontant arbetsmarknadsstöd .
5.6 Lämpligt arbete ......... 5.6.1 Gällande regler .......
5.6.2 Tidigare överväganden 5.6.3 Utredningens undersökningar 5.6.4 Under utredningen framkomna
152
153 153
154
154 155 156
157
157 158 159 159 160 161
161
161 161
162
162 163
164 164
164 165
165
166 166 167
168 169 169 169 171
erfarenheter, önskemål och synpunkter ........ 5.6.5 Utredningens överväganden och förslag ........ Inledande synpunkter . . . 5.6.6 Hänsynen till den arbetssökan- des förutsättningar, önskemål och personliga förhållanden i övrigt ........... Skälig lön ........ Arbetskontlikt Arbetarskydd ...... 5.7 Självförvållad arbetslöshet . 5.7.1 Gällande bestämmelser 5.7.2 Under utredningen framkomna önskemål och synpunkter be- träffande arbetslöshetsförsäk- ring 5.7.3 Arbetslöshetsförsäkringen. Ut- redningens principiella övervä- ganden och förslag ..... Påföljd vid Självförvållad ar- betslöshet ........ 5.7.4 Kontant arbetsmarknadsstöd. Utredningens förslag till på- följder vid självförvållad ar- betslöshet ......... 5.8 Självförvållad arbetslöshet i sam- band med arbetsmarknadsutbild- ning .............. Gällande bestämmelser Överväganden och förslag . .
Kapitel 6 Arbetslöshetsförsäkringen . . 6.1 Avgifts- och arbetsvillkor .....
6.1.1 12-månadersvillkoret .
Nuvarande förhållanden . .
Överväganden och förslag .
6.1.2 5-månadersvillkoret .....
Nuvarande förhållanden . .
Överväganden och förslag
rörande avgiftsvillkor . . .
Överväganden och förslag
rörande arbetsvillkor . . .
6.2 Karensvillkor .......... 6.2.1 Nuvarande förhållanden mm 6.2.2 Överväganden ....... Allmänna synpunkter . Anmälningsdagen . Enstaka arbetslös dag . . . 6.2.3 Förslag .......... 6.3 Ersättningstid ......... 6.3.1 Ersättningsperiodens längd . .
Nuvarande förhållanden . .
Överväganden ......
174 177 179 179 180 180
180
181
183
Förslag ......... 6.3.2 Ersättningsförbjudna dagar Nuvarande förhållanden . . Överväganden ...... Förslag ......... 6.4 Ersättningsbelopp ........ 6.4.1 Utveckling sedan början av 1950-talet ......... 6.4.2 Överväganden och förslag be- träffande dagpenning . . . . Allmänt ......... Frågor om dagpenningklas- ser ........... Möjligheter till automatisk reglering av dagpenningbe- lopp .......... 6.4.3 Överväganden och förslag om barntillägg m m 6.5 Överförsäkringsbestämmelser . . . 6.5.1 Nuvarande förhållanden. . . 6.5.2 Utredningens överväganden . 6.5.3 Förslag .......... Överförsäkringsregelns ut- formning ........ Normal inkomst ..... Tabellkonstruktion . . . . Förslag till överförsäkrings- tabell .......... 6.6 Deltidsarbetare ......... 6.6.1 Förhållanden på arbetsmark- naden ........... 6.6.2 Definitioner ........ 6.6.3 Gällande bestämmelser Rätt till medlemskap Rätt till ersättning . 6.6.4 Överväganden och förslag . . Rätt till ersättning . . . Följdregler på andra områ- den ........... 6.7 Pensionsavdrag för ålderspensionä— rer .............. Gällande bestämmelser Pensionsavdragens omfatt- ning .......... Utredningens överväganden och förslag 6.8 Samordning med förtidspension . . Gällande bestämmelser Utredningens överväganden och förslag .......
Kapitel 7 Kontant arbetsmarknadsstöd . 7.1 Inledande synpunkter ...... 7.2 Allmän bestämning av skyddad per-
sonkrets ............
202 202 203 203 204
204
205 205
206
206
208 210 210 211 211
211 212 213
214 214
214 215 215 215 216 216 216
218
219 219
220 220 222 222
223
Förslag 7.3 Särskilda villkor för ersättningsrätt . 228
7.3.1 Arbetsvillkor ....... 228 Överväganden ...... 228 Förslag ......... 229 7.3.2 Karensvillkor för den som upp- fyller arbetsvillkor ..... 230 Överväganden ...... 230 Förslag ......... 231 7.3.3 Särskilt kvalifikationsvillkor för den som är nytillträdande eller återinträder på arbets- marknaden ........ 231 Överväganden ...... 23 1 Förslag ......... 235 7.3.4 Kvalinationsvillkor för växel- arbetande jordbrukare . . . . 235 Överväganden ...... 235 Förslag ......... 236 7.4 Ersättningstid .......... 236 Överväganden ...... 236 Förslag ......... 238 7.5 Ersättningsbelopp ........ 239 7.5.1 Jämförelser med andra stöd- former .......... 239 7.5.2 Överväganden ....... 240 7.5.3 Förslag .......... 241 7.6 Särskilda frågor om deltidsarbete och reduktionsregler ....... 242 Deltidsarbete ....... 242 Reduktionsregler ...... 243 7.7 Det statliga omställningsbidraget . 244 7.7.1 Gällande bestämmelser . . . 244 7.7.2 Framkomna ändringsförslag och erfarenheter i övrigt av gällande bestämmelser . . . . 245 7.7.3 Utredningens överväganden . 245 Förslag ......... 247 7.8 Utbetalning .......... 247
Kapitel 8 Specialkommentar till författ-
ningsförslag ............ 249 8.1 Lagen om arbetslöshetsförsäkring . 249 8.1.1 Första avdelningen: Försäk-
ringsbestämmelser ..... 249 8.1.2 Andra avdelningen: Bestäm- melser om erkända arbetslös- hetskassor ......... 253 8.2 Lagen om kontant arbetsmarknads- stöd .............. 258 8.3 Övriga författningsförslag rn m . . 262 Kapitel 9 Kostnader ......... 263 9.1 Allmänna hållpunkter för kostnads- uppskattningar ......... 263 SOU 1971: 42
9.2 Huvudsakliga kostnadsfaktorer . . 264 9.3 Stödformernas kostnadsnivåer . 265 9.3.1 Arbetslöshetsförsäkringen . . 265 Alternativa beräkningar av kostnader för utbetald er- sättning ......... 265 Kostnader för utbetald er- sättning ......... 267 Arbetslöshetskassornas ad- ministrationskostnader . . 268 9.3.2 Kontant arbetsmarknadsstöd . 268 Nya arbetssökande . . . . 268 Äldre arbetslösa ..... 270 Årskostnad för utbetald er- sättning ......... 271 9.4 Några speciella kostnadsundersök- ningar ............. 272 9.4.1 Karensbortfall i arbetslöshets- försäkringen ........ 272 Karensbortfallets kostnads- effekt .......... 272 9.4.2 Kostnadsförändringar på grund av föreslagna regler om ersätt- ningstiden i arbetslöshetsför- säkringen ......... 273 300-dagarsregeln för försäk- rade i ålder under 55 år . . 273 450-dagarsregeln för försäk— radeiålder 55—59 år . . . 275 Total kostnadsökning genom ändringsförslag om ersätt- ningstid ......... 276 9.4.3 Särregeln för växelarbetande jordbrukare ........ 276 9.5 Sammanfattande bedömning av kostnadsnivåer ......... 277 9.6 Arbetsmarknadsverkets personal- kostnader ........... 278 9.6.1 Allmänna personalfrågor . . 278 Arbetsförmedlingen . . . . 278 Länsarbetsnämndernas kans- lier ........... 279 Arbetsmarknadsstyrelsen . 279 9.6.2 Ökade personalbehov . . . . 279 Arbetsförmedlingen . . . . 279 Länsarbetsnämndernas kans- lier ........... 280 Arbetsmarknadsstyrelsen 280 Slutsatser ........ 281 Kapitel 10 Finansiering ....... 282 10.1 Finansieringsvägar i arbetslöshets- försäkringen .......... 282 10.1.1 Nuvarande förhållanden . . 282 10.1.2 Allmänna överväganden . . 283
Återblick ....... Utredningens principiella synpunkter ...... 10.2 Förslag till finansieringssystem . .
286
10.2.1 Kontant arbetsmarknadsstöd 287
10.2.2 Arbetslöshetsförsäkringen . Nuvarande avgifter från arbetsgivare ...... Överväganden och förslag rörande utformningen av en särskild arbetsgivarav- gift till arbetslöshetsför- säkringen ....... Fondbildning i arbetslös- hetskassorna ......
10.3 Statsbidragssystem i arbetslöshets- försäkringen ..........
10.3.1 Nuvarande förhållanden . .
10.3.2 Utredningens överväganden
och förslag ....... Förslag till utformning av statsbidrag ...... Grundbidrag ...... Progressivt bidrag . . Förvaltningsbidrag . . . Statsbidragets beloppsnivå Statsbidragets utbetalning
287
287
288
290
290 290
291
293 293 294 296 296 297
Förslag till Lag om arbetslöshetsförsäkring
FÖRSTA AVDELNINGEN
Försäkringsbestämmelser
Inledande bestämmelser
15
Arbetslöshetsförsäkringen handhas av erkända arbetslöshetskassor. Dessa står under tillsyn av arbetsmarknadsstyrelsen.
2 & Förening med ändamål att bereda medlemmarna ersättning vid arbetslöshet kan vinna registrering som erkänd arbetslöshetskassa. Närmare bestämmelser om arbetslöshetskassor finns i andra avdelningen.
3 s Försäkrad enligt denna lag är var och en som är medlem i erkänd arbetslöshetskassa.
Allmänna villkor för rätt till ersättning 4 &
Ersättning vid arbetslöshet tillkommer försäkrad som
1. är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete,
2. är beredd att ta erbjudet lämpligt arbete under tid för vilken han icke anmält hinder som kan godtagas av arbetslöshetskassan,
3. är anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen i den ordning som arbetsmarknadsstyrelsen föreskriver, och
' 4. icke kan erhålla lämpligt arbete.
Företagare anses arbetslös, när hans personliga verksamhet i rörelsen har upphört »ej endast tillfälligt, om icke arbetsmarknadsstyrelsen av särskilda skäl föreskriver annat.
5 &
Erbjudet arbete skall anses lämpligt, om
1. inom ramen för tillgången på arbetstillfällen skälig hänsyn tagits såväl till den försäkrades yrkesvana och förutsättningar i övrigt för arbetet som till hans önskemål i fråga om arbetsval och andra personliga förhållanden,
2. anställningsförmånerna är skäliga i förhållande till den ersättning som den för— säkrade har rätt nu enligt denna lag,
3. anställningsförmånerna är förenliga med kollektivavtal, om sådant finns, och ej är oskäliga i förhållande till de förmåner som vid jämförliga företag utgår till arbets- tagare med likvärdiga arbetsuppgifter och kvalifikationer,
4. arbetet ej hänför sig till arbetsplats där arbetskonflikt råder till följd av strids- åtgärd som är lovlig enligt lag och kollektivavtal,
5. förhållandena på arbetsplatsen motsvarar vad som föreskrives i lag eller författ- ning rörande åtgärder till förebyggande av ohälsa eller olycksfall.
Arbetsvillkor 6 5
Rätt till ersättning vid arbetslöshet föreligger, om försäkrad efter senaste inträdet i arbetslöshetskassan under en ramtid av högst tolv månader omedelbart före arbetslös- hetens inträde utfört förvärvsarbete i fem månader (arbetsvillkor).
Arbetsmarknadsstyrelsen får medge att tid då förvärvsarbete skall vara utfört beräk- nas i annan tidsenhet än månad.
Tid då förvärvsarbete har utförts får icke räknas mer än en gång för uppfyllande av arbetsvillkoret.
75
Med tid varunder försäkrad enligt 6 5 skall ha utfört förvärvsarbete jämställes tid då han
1. genomgått arbetsmarknadsutbildning, fullgjort värnplikt eller åtnjutit tilläggssjuk- penning enligt 3 kap 13å lagen (1962: 381) om allmän försäkring, dock tillsammans högst två månader,
2. haft semester, eller
3. eljest med helt eller delvis bibehållen lön varit ledig av annan anledning än sjuk- dom, värnpliktstjänstgöring eller barnsbörd.
85
Vid bestämmande av ramtid enligt 6 & inräknas icke tid då försäkrad varit hindrad att arbeta på grund av styrkt sjukdom, värnpliktstjänstgöring, vuxenutbildning, nykter- hetsvård på anstalt, frihetsberövande på kriminalvårdens område eller Vårdnad av eget barn eller adoptivbarn som ej fyllt tre år, i den mån tiden ej med tillämpning av 7 & jämställes med tid under vilken förvärvsarbete utförts.
95
Erkänd arbetslöshetskassa får föreskriva att arbetsvillkoret skall vara uppfyllt endast genom arbete som arbetstagare, om arbetsmarknadsstyrelsen medger det.
10%
Försäkrad som omedelbart före inträdet i erkänd arbetslöshetskassa varit medlem i annan sådan kassa får för uppfyllande av arbetsvillkoret tillgodoräkna sig tid i den tidigare kassan. Vad nu har sagts gäller utan hinder av vad som kan ha föreskrivits enligt 9 &.
Ersättningens form m m
115
Ersättning utgår i form av ett för dag beräknat belopp, benämnt dagpenning. Summan av antalet ersatta och arbetade dagar under en kalendervecka får uppgå till högst fem.
Antal ersättningsdagar under en kalendervecka, då ersättning vid deltidsarbete beräk— nas enligt omräkningstabell som anges i 21 5, följer av 23 &.
125
Dagpenning får ej utges för söndag. För helgdag som ej infaller på söndag samt för påskafton, pingstafton, midsommarafton, julafton och nyårsafton får dagpenning % utges endast om dagpenning utgår för minst två ytterligare dagar under samma kalen- 1, dervecka och en arbetslös dag infaller omedelbart före eller efter helgen.
Dagpenning får ej utges för dag då försäkrad uppbär tilläggssjukpenning enligt 3 kap 13 5 lagen (1962: 381) om allmän försäkring.
Ersättningstidens längd 13 &
Ersättning utgår längst under 300 dagar från arbetslöshetens inträde (ersättnings— period). Har försäkrad uppnått 55 års ålder innan ersättningsperioden gått till ända är perioden i stället 450 dagar.
I ersättningsperioden inräknas i fall som avses i 10 & ersättningstid i den tidigare arbetslöshetskassan.
Ersättningsrätten upphör när försäkrad uppnår 67 års ålder eller, om arbetslöshets- kassan bestämmer det, 70 års ålder. Ersättning får dock ej i något fall utges under mer än 150 dagar efter det att försäkrad uppnått 67 års ålder.
145
Om arbetslöshet upphör innan ersättningsperioden gått till ända, har den försäkrade, om ej annat följer av 15 5, rätt till ersättning under återstående antal dagar av perioden vid ny arbetslöshet även om han då ej uppfyller arbetsvillkoret.
Har ersättningsperioden gått till ända men har den försäkrade under perioden ånyo uppfyllt arbetsvillkoret, utgår ersättning under ytterligare ersättningsperiod. Den nya perioden räknas från inträdet av den arbetslöshet då den försäkrade senast uppfyllde arbetsvillkoret.
155
Har en sammanhängande tid av tolv månader, vari icke inräknas tid som anges i 8 €, förflutit från det försäkrad senast uppbar ersättning, föreligger rätt till ersättning endast om den försäkrade ånyo uppfyller arbetsvillkoret.
Dagpennt'ngens storlek 16 &
Dagpenning får utges i dagpenningklasser om 30, 35, 40, 45, 50, 55, 60, 65, 70 och 75 kronor. Erkänd arbetslöshetskassa beslutar om försäkrads placering i dagpen- ningklass. Arbetsmarknadsstyrelsen kan föreskriva att gällande lägsta dagpenningklass ej längre skall tillämpas.
Med arbetsmarknadsstyrelsens godkännande får kassa höja högsta dagpenning enligt första stycket med icke statsbidragsgrundande dagpenningbelopp.
17%:
Övergår försäkrad till klass med högre dagpenning, får, om arbetsmarknadsstyrelsen ej föreskriver annat, den högre dagpenningen ej utges till honom, förrän han efter övergången uppfyllt en månad av arbetsvillkoret.
185
Dagpenning får icke sättas lägre än att den uppfyller de krav som uppställes i inter- nationella arbetsorganisationens konvention angående minimistandard för social trygg— het.
Överförsäkringsavdrag 19 5
Dagpenning får ej utgå med högre belopp i förhållande till den försäkrades dags- förtjänst än som framgår av en av Konungen fastställd överförsäkringstabell.
Med dagsförtjänst avses en femtedel av den veckoinkomst eller, i fråga om försäkrad med månadslön, en tjugotvåendel av den månadsinkomst, som den försäkrade före arbetslöshetens inträde vanligen åtnjöt under arbetstid som var normal för honom. Där särskilda omständigheter föreligger, får arbetsmarknadsstyrelsen medge att större andel av medlems inkomst än som sagts nu skall utgöra hans dagsförtjänst.
Saknas underlag för beräkning av dagsförtjänsten enligt andra stycket, skall såsom medlemmens dagsförtjänst räknas den i orten vanliga arbetsförtjänsten per arbetsdag för arbetstagare inom samma yrke och med samma arbetsförmåga som medlemmen.
Åtnjuter medlem med anledning av arbetslöshet fortlöpande ersättning från annan än erkänd arbetslöshetskassa, får dagpenning utges högst med belopp som motsvarar skill— naden mellan det högsta belopp som får utgå enligt första — tredje stycket och ersätt- ningen, sedan denna minskats med preliminär skatt.
Pensionsavdrag 20 5
Sedan försäkrad erhållit ålderspension skall han, då ansökan om ersättning därefter första gången göres under verksamhetsåret, inplaceras i avdragsklass enligt en av Konungen fastställd pensionsavdragstabell. Dagpenning skall nedsättas med det mot avdragsklassen svarande avdragsbeloppet. Ersättning understigande fem kronor för dag utbetalas ej.
Ersättning vid deltidsarbete m m
215
Försäkrad som söker deltidsarbete har rätt till ersättning endast om arbetsutbudet är minst tre timmar varje arbetsdag och i genomsnitt minst sjutton timmar i veckan. Ersättning vid deltidsarbete utgår, om särskild dagpenningklass för deltidsarbetande ej tillämpas, med det antal dagpenningbelopp per vecka som svarar mot den arbetslöshet som skall ersättas enligt en av Konungen fastställd omräkningstabell.
Arbetsmarknadsstyrelsen får utfärda föreskrifter för beräkning av ersättning vid deltidsarbete för det fall att arbetstiden ej är bestämd i visst antal timmar per dag eller vecka.
225
Är någon arbetslös under del av vecka i annat fall än som sägs i 21 &, utgår ersätt- ning med det antal dagpenningbelopp per vecka som svarar mot den arbetslöshet som skall ersättas enligt tabell som avses i 21 & första stycket.
Vid beräkning av sådan arbetslöshet tages icke hänsyn till bisyssla som försäkrad före arbetslöshetens inträde varaktigt utfört vid sidan av heltidsarbete, om bisysslan ej utvidgas under arbetslösheten, ej hindrar den försäkrade från att antaga erbjudet lämpligt arbete och ej heller omfattar mer än fem timmar under dag som vanligen varit arbetsfri i den försäkrades ordinarie arbete före arbetslösheten.
23 5
Har ersättning bestämts enligt omräkningstabell som anges i 21 eller 225, utgör antalet dagar vid bestämmande av ersättningstiden två gånger det antal dagpenning— belopp som utgått, dock högst fem dagar under en vecka. Vid tillämpning av bestäm- melserna om överförsäkringsavdrag utgör därvid dagsförtjänsten arbetsinkomsten per vecka delad med det antal dagpenningbelopp som skall utgå under samma tid,
Ersättning till försäkrad som regelbundet utför deltidsarbete under veckor då han i övrigt är arbetslös utgår med högst 50 dagpenningbelopp. Arbetslöshetskassan får
dock för enskild medlem medge att antalet belopp ökas till 150. Med arbetsmarknads- styrelsens tillstånd kan i dessa fall under särskilda förhållanden antalet belopp ökas ytterligare.
245
Överstiger försäkrads arbetsutbud per vecka den veckotid, under vilken han normalt utfört arbete närmast före arbetslösheten, medräknas ej överskjutande tid vid fast- ställande av ersättning. Arbetslöshetskassan får dock medge undantag, om den försäk- rade har särskilda skäl för utvidgning av arbetsutbudet.
Den som närmast före arbetslösheten haft anställning med arbetstid, som någon arbetsdag eller flera regelmässigt varit kortare än tre timmar, skall ha rätt att medräkna även sådan tid vid fastställande av ersättning enligt omräkningstabell.
255
Har försäkrad vid det företag där han fortlöpande är anställd på grund av arbets— inskränkning arbete mindre än fem dagar i veckan (korttidsarbete), får arbetsmarknads- styrelsen, om särskilda skäl föreligger, föreskriva att antalet dagar under varje vecka för vilka han annars skulle haft rätt till dagpenning minskas med en. Arbetsmarknads- styrelsen får lämna motsvarande föreskrifter även i fråga om sådan arbetsinskränkning som ej innebär att antalet arbetsdagar per vecka minskas.
Begränsning vid säsongarbetslöshet 26 &
Omfattar erkänd arbetslöshetskassas verksamhetsområde yrke inom vilket arbets- löshet årligen regelbundet förekommer eller föreligger eljest särskilda omständigheter, får kassan eller arbetsmarknadsstyrelsen beträffande samtliga medlemmar eller viss grupp av dem begränsa rätten till dagpenning.
Avstängning från rätt till ersättning
27 5 Försäkrad skall avstängas från rätt till ersättning under tid som anges i 28 Så, om han 1. frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete, 2. på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet, 3. avvisat erbjudet lämpligt arbete, eller 4. utan att uttryckligen ha avvisat sådant arbete likväl genom sitt uppträdande uppen- barligen vållat, att anställning ej kommit till stånd.
285
Är det sannolikt att arbete som avses i 27 & skulle ha varat högst fem dagar eller mer än fem men högst tio dagar, utgör avstängningstiden sju respektive fjorton dagar. [ annat fall är avstängningstiden tjugoåtta dagar.
Är det uppenbart att försäkrad ej vill antaga lämpligt arbete såsom då han vid upprepade tillfällen har avvisat erbjudet sådant arbete, skall han vara avstängd till dess han utfört förvärvsarbete under tjugo dagar.
Avstängningstiden räknas från den dag då det förhållande som anges i 27 & inträffat eller från den senare dag arbetsmarknadsstyrelsen medger.
29 5 Bestämmelserna i 27 & 1—3 om arbete får, om det är skäligt, tillämpas i fråga om
arbetsmarknadsutbildning. Avstängningstiden är i dessa fall tjugoåtta dagar. Bestäm- melsen i 28 ?) tredje stycket äger motsvarande tillämpning.
Ansökan om ersättning m m
30 &
Ansökan om ersättning göres skriftligen hos arbetslöshetskassan. Vid ansökningen skall fogas intyg av arbetsgivare om den försäkrades arbetsförhållanden samt de upp- gifter i övrigt som behövs för bedömande av den försäkrades ersättningsrätt.
Intyg och övriga uppgifter skall förvaras bland kassans handlingar. Arbetsgivaren skall på begäran utfärda intyg som avses i första stycket enligt formu— lär som fastställts av arbetsmarknadsstyrelsen.
Särskilda bestämmelser
31 5 Har Konungen träffat överenskommelse med annan stat om andra villkor för rätt att erhålla ersättning än som föreskrives i denna lag, skall erkänd arbetslöshetskassa tillämpa dessa villkor.
325
Finner erkänd arbetslöshetskassa att försäkrad medlem, som medvetet eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande av betydelse för bedömande av hans rätt till ersättning, icke bör uteslutas ur kassan enligt 47 & denna lag, kan kassan frånkänna honom rätt till ersättning för en tid av högst ett år.
Förekommer sannolika skäl att försäkrad gjort sig skyldig till förfarande som avses i första stycket, kan ersättning som tillkommer honom innehållas i avbidan på utredning i ärendet. Beslut enligt första eller andra stycket skall av kassan ofördröjligen anmälas till
arbetsmarknadsstyrelsen. 33 5 Lagen (1969: 93) om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt äger tillämpning på ersättning enligt denna lag. , 34 5
Har någon genom oriktig uppgift eller genom underlåtenhet att fullgöra honom åvilande uppgifts— eller anmälningsskyldighet eller annorledes orsakat att ersättning utgått obehörigen eller med för högt belopp eller har någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit ersättning och har han skäligen bort inse detta, skall det som betalats ut för mycket återbetalas, om ej i särskilt fall anledning föreligger att helt eller delvis efterge återbetalningsskyldighet. Föreligger återbetalningsskyldighet enligt första stycket, får vid senare utbetalning skäligt belopp innehållas i avräkning på vad som betalats ut för mycket.
ANDRA AVDELNINGEN
Bestämmelser om erkända arbetslöshetskassor
Allmänna bestämmelser
355
Erkänd arbetslöshetskassa registreras hos arbetsmarknadsstyrelsen. Med registreringen följer rätt till statsbidrag enligt de bestämmelser som gäller därom.
Denna lag äger icke tillämpning på facklig organisation eller annan liknande förening för vårdande av yrkesangelägenheter av den anledningen att föreningen meddelar understöd vid arbetslöshet.
36 5 Erkänd arbetslöshetskassa skall till medlemmarna utgiva ersättning vid arbetslöshet i enlighet med bestämmelserna i denna lag.
Kassan får ej utöva annan verksamhet än sådan som avses i första stycket eller använda medel för ändamål som är främmande för sådan verksamhet.
375 "
För erkänd arbetslöshetskassas förbindelser svarar endast kassans tillgångar, förfallna men ej erlagda avgifter inräknade.
385
Innan erkänd arbetslöshetskassa blivit registrerad kan den ej förvärva rättighetef eller ikläda sig skyldigheter eller vara part inför domstol eller annan myndighet. Handlar medlemmar i kassan eller ledamöter av dess styrelse eller andra på kassans vägnar, innan den registrerats, svarar de som deltagit i åtgärden solidariskt för upp- komna förbindelser såsom för egen skuld.
395
För att vinna registrering som erkänd arbetslöshetskassa skall förening bestå av minst 1500 medlemmar, om ej arbetsmarknadsstyrelsen av särskilda skäl medger att kassan får ha mindre medlemsantal, samt i.enlighet med denna lag ha antagit stadgar samt utsett styrelse och revisorer.
405
Sammanfaller det avsedda verksamhetsområdet för kassa som söker registrering helt eller till huvudsaklig del med verksamhetsområdet för redan registrerad arbetslös— hetskassa, och kan på grund härav förväntas uppkomma olägenheter med hänsyn-till försäkringsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande, får registrering vägras. " »”
Stadgar och firma m m
415
Erkänd arbetslöshetskassas stadgar skall i tillämpliga delar och i enlighet med denna lag avfattas enligt normalstadgar som är fastställda av arbetsmarknadsstyrelsen. ' Stadgarna skall ange
1. kassans firma,
2. kassans verksamhetsområde med uppgift huruvida kassan är avsedd för anställda eller företagare eller för bådadera kategorierna,
3. den ort inom riket, där kassans styrelse skall ha sitt säte,
4. de villkor som skall gälla för inträde i kassan och för uteslutning av medlem,
5. vad som skall gälla beträffande medlemmarnas förmåner och skyldigheter i arbets-, löshetsförsäkringen samt ordningen för utbetalning av ersättning,
6. storleken av de fasta avgifter, som skall erläggas till kassan och ordningen för avgifternas erläggande,
7. påföljden av försummelse att till kassan erlägga fast avgift eller uttaxerat belopp, 8. grunderna för fondbildning,
9. bestämmelser angående fondmedels placering och värdehandlingars förvarande,
10. antalet styrelseledamöter, revisorer och suppleanter för dem, sättet för deras tillsättande och tiden för deras uppdrag,
11. grunderna för styrelsens beslutförhet samt hur revision av styrelsens förvaltning skall ske,
12. bestämmelser om föreningssammanträde och hur dess befogenhet skall utövas, 13. därest föreningssammanträdets befogenhet skall utövas av därtill utsedda ombud, antalet ombud, hur de skall utses samt tiden för deras uppdrag,
14. tid för ordinarie föreningssammanträde, 15. det sätt varpå kallelse till föreningssammanträde skall ske och andra meddelanden bringas till medlemmarnas eller ombudens kännedom, ävensom den tid före samman- träde, då förslag, som enskild medlem önskar få behandlat, skall vara styrelsen till- handa och den tid då kallelse senast skall vara utsänd, 16. vad som skall ske med behållna tillgångar i händelse av kassas upplösning. Stadgarna får ej utan medgivande av arbetsmarknadsstyrelsen innehålla annat än som angivits i andra stycket.
425
Erkänd arbetslöshetskassas firma skall innehålla orden »erkänd arbetslöshetskassa». Annan än erkänd arbetslöshetskassa får ej i sin firma eller eljest vid beteckning av rörelsen använda ordet »arbetslöshetskassa» tillsammans med ordet »erkänd» eller eljest i firman intaga något, varigenom kan ges sken av att firman innehas av erkänd arbetslöshetskassa.
43 & Ansökan om registrering av erkänd arbetslöshetskassa göres skriftligen av kassans
styrelse. Vid ansökningshandlingen skall fogas 1. två exemplar av kassans stadgar, 2. avskrift av protokoll vid konstituerande sammanträde, utvisande att stadgarna
blivit antagna, liksom av sådant protokoll eller annan handling, varav framgår att styrelse och revisorer utsetts, 3. skriftliga uppgifter rörande medlemmarnas antal och tillförsäkrade förmåner ävensom angående föreningens tillgångar och skulder samt av samfund, inrättning eller annan gjord utfästelse om bidrag till kassan. De uppgifter som avses i andra stycket 3. skall avfattas enligt formulär som fast- ställes av arbetsmarknadsstyrelsen och skall vara styrkta med styrelseledamöternas egenhändiga, bevittnade namnunderskrifter.
445
Ansökningen om erkänd arbetslöshetskassas registrering skall vidare innehålla upp- gifter om kassans postadress, om styrelseledamöters, revisorers och eventuella supplean- ters fullständiga namn, medborgarskap och hemvist samt förklaring att dessa personer ej är omyndiga.
I ansökningshandlingen skall anges av vilka och hur kassans firma skall tecknas, om ej denna befogenhet skall utövas endast av styrelsen. Skall firman tecknas av annan än styrelseledamot eller styrelsesuppleant, gäller vad som säges i första stycket även i fråga om sådan firmatecknare. Har ej envar som ensam eller gemensamt med annan är bemyndigad att teckna föreningens firma på ansökningshandlingen egenhändigt skrivit sin av vittnen styrkta
namnteckning, skall till ansökningshandligen fogas särskild bilaga, på vilken namn- teckningen finns och blivit styrkt av vittnen.
M edlems förteckning 45 5
Över erkänd arbetslöshetskassas medlemmar skall finnas förteckning. Denna skall för varje medlem innehålla uppgift om fullständigt namn, folkbokföringsnummer, senast kända hemvist samt tiden för inträdet i kassan.
Förteckningen skall förvaras på betryggande sätt.
Medlemskap 46 5
Rätt att bli medlem i erkänd arbetslöshetskassa tillkommer var och en som uppfyller föreskrift i kassans stadgar om arbete inom dess verksamhetsområde.
Från rätt att bli medlem i kassa skall undantagas
1. den som är medlem i annan arbetslöshetskassa,
2. den som icke fyllt 15 år,
3. den som fyllt 66 år,
4. den som inte är beredd att utföra förvärvsarbete minst tre timmar per arbetsdag och i genomsnitt minst sjutton timmar per vecka. i
47 5 Från rätt att kvarstå som medlem i kassa får undantagas 1. den som ej uppfyller och ej heller under minst sex av de senaste tolv månaderna uppfyllt föreskrift i kassans stadgar om arbete inom visst verksamhetsområde, 2. den som medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande upp- gift angående förhållande av betydelse för hans rätt till medlemskap eller ersättning,
3. den som underlåter att ställa sig till efterrättelse kassans stadgar eller styrelsens behörigen utfärdade föreskrifter,
4. den som fyllt 67 år. Från rätt att kvarstå som medlem i erkänd arbetslöshetskassa skall undantagas den som fyllt 70 år.
485
Inträffar omständighet som enligt 47 5 kan föranleda att medlem uteslutes ur erkänd arbetslöshetskassa, skall kassans styrelse genom rekommenderat brev under medlem— mens senast kända adress underrätta honom därom samt utsätta skälig tid för förklaring. Vad som sagts nu gäller ej, om rätten att kvarstå som medlem upphör på grund av att medlemmen uppnått viss i stadgarna angiven ålder.
Meddelas beslut om medlems uteslutning av annan anledning än som anges i 47 5 första stycket 2. under tid då medlemmen har rätt till dagpenning, skall beslutet träda i kraft när hans rätt härtill upphör.
49 &
I rätten att utträda ur erkänd arbetslöshetskassa får icke föreskrivas någon be- gränsning.
Medlem som icke vid utgången av andra månaden efter den tid, på vilken fast med- lemsavgift eller uttaxerat belopp belöper, till kassan antingen erlagt avgiften eller beloppet eller anmält förhållande, på vilket befrielse från betalningsskyldighet kan grundas, skall anses ha utträtt ur kassan vid nämnda tidpunkt. Om särskilda skäl före-
ligger, får» arbetsmarknadsstyrelsen medge, att utträdet skall anses äga rum vid en senare tidpunkt, dock senast vid utgången av sjätte månaden.
Kassans styrelse får medge, att den som underlåtit att inom föreskriven tid anmäla förhållande, på vilket befrielse från betalningsskyldighet kan grundas, ändå får bibehål- las vid sitt medlemskap. Om särskilda skäl föreligger, får styrelsen även eljest besluta, att medlem som underlåtit att inom föreskriven tid erlägga fast avgift eller uttaxerat belopp skall få kvarstå i kassan.
Avgifter och uttaxering 50 5
Erkänd arbetslöshetskassa skall till verksamhetens bedrivande upptaga fasta medlems- avgifter. Dessa skall vara så avvägda att de i förening med andra för verksamheten avsedda inkomster får antagas förslå till betalning av utfästa ersättningar, förvaltnings— kostnader och övriga kassan åliggande utgifter ävensom föreskriven fondbildning.
515
Är erkänd arbetslöshetskassas tillgångar otillräckliga för verksamhetens behöriga ut- övande, får kassan besluta om särskild uttaxering utan hinder av att stadgarna ej medger det. Beslutet är giltigt endast om det godkänts av arbetsmarknadsstyrelsen. Särskild uttaxering får ej äga rum i annat fall än som sagts nu.
Räkenskapers förande 52 5
. Arbetsmarknadsstyrelsen får meddela särskilda föreskrifter om hur erkänd arbetslös- hetskassas räkenskaper skall föras att gälla vid sidan av dem som kassan är skyldig att iakttaga enligt bokföringslagen (1929: 117). Handlingar av betydelse för arbetslöshets- kassans verksamhet skall förvaras under den i bokföringslagen angivna tiden, om arbetsmarknadsstyrelsen ej medger annat. I balansräkningen skall såsom skuld upptagas ett belopp, minst motsvarande det för kassan föreskrivna lägsta fondbeloppet.
F ondbildning 53 å
Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar, motsvarande per med- lem räknat minst summan av förvaltningskostnader per medlem under det sistförflutna räkenskapsåret och det genomsnittliga ersättningsbelopp kassan utgivit per ersättnings- dag och medlem under det sistförflutna räkenskapsåret, multiplicerat med det genom— snittliga antalet ersättningsdagar per medlem under de fem senaste åren.
Har arbetslöshetskassan mindre än 10 000 medlemmar, får arbetsmarknadsstyrelsen föreskriva att såsom fond skall avsättas större tillgångar än som följer av första stycket. Om det genomsnittliga antalet ersättningsdagar per medlem för arbetslöshetskassa är högre än vad som i allmänhet gäller för arbetslöshetskassoma, får arbetsmarknads- styrelsen föreskriva att såsom fond skall avsättas mindre tillgångar än som följer av första stycket.
Intill dess kassan varit i verksamhet under fem år skall arbetsmarknadsstyrelsen årligen, med hänsynstagande till vad ovan sägs, bestämma fondens minimibelopp.
Utbetalning av ersättning får ej påbörjas, förrän arbetsmarknadsstyrelsen med hänsyn till kassans tillgångar samt kassans ekonomiska ställning i övrigt lämnat medgivande till det.
Överskott på verksamheten skall tillföras fonden.
Fonden får tas i anspråk endast i den mån kassans inkomster ej förslår till täckande av kassans löpande utgifter.
Kapitalplacering 54 5
Fondens tillgångar skall redovisas i en eller flera av följande former. l. Obligationer utfärdade av staten, kommun, Sveriges allmänna hypoteksbank eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassa.
2. Obligationer garanterade av staten eller kommun.
3. Obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, som offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag eller Sveriges investeringsbank aktie— bolag, med undantag av sådana förskrivningar, som medför rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis).
4. Andra skuldförbindelser utfärdade eller garanterade av staten eller kommun eller utfärdade av riksbanken, postbanken, bankaktiebolag, sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit.
5. Intill högst en femtedel av fondens tillgångar i skuldförbindelser, för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning i annan fastighet än industrifastighet eller i tomträtt inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde, varvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet icke får medräknas taxeringsvärdet å växande skog; dock skall byggnad, för att inteckning i fastigheten skall godkännas, vara brandförsäkrad i för- säkringsbolag, som avses i lagen om försäkringsrörelse, eller i utländsk försäkrings- anstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i landet.
6. Med arbetsmarknadsstyrelsens medgivande i fastighet, avsedd för kassans verk- samhet, varvid i fråga om brandförsäkring skall gälla vad som anges i 5 . Utan hinder av första stycket får ett belopp motsvarande högst en tiondel av fonden redovisas i andra former än som avses i första stycket 1—6, dock ej i aktier eller andelar i aktiefonder.
Styrelse och firmateckning 55 5
Styrelseledamot får ej utses för längre tid än fyra år. När särskilda skäl föreligger. får dock tillsynsmyndigheten medge att mandattiden omfattar längre tid.
I övrigt äger bestämmelserna i 20—28 åå lagen om understödsföreningar motsvarande tillämpning i fråga om erkänd arbetslöshetskassa. Arbetsmarknadsstyrelsen skall dock efter förslag av kassan utse en styrelseledamot jämte suppleant för honom. Sådan ledamot och suppleant har rätt att för uppdragets fullgörande uppbära ersättning med belopp som arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer.
Årsredovisning och revision
565
Bestämmelserna i 29—32 åå lagen om understödsföreningar äger motsvarande tillämp- ning i fråga om erkänd arbetslöshetskassa.
F öreni ngssam man träde
575
Vid handhavandet av erkänd arbetslöshetskassas angelägenheter kan medlemmarna företrädas av valda ombud.
Ombuden utövar sina befogenheter vid ombudsmöte. Detta skall anses som förenings- sammanträde. Ombud skall vara medlem i kassan. När särskilda skäl föreligger till det, får dock arbetsmarknadsstyrelsen medge att även annan än medlem kan vara ombud. Bestämmelserna om föreningssammanträde i 33 å andra och tredje styckena samt 34—38 åå lagen om understödsföreningar äger motsvarande tillämpning i fråga om föreningssammanträde eller sammanträde för val av ombud. Arbetsmarknadsstyrelsen skall dock kunna medge att ordinarie föreningssammanträde skall hållas vid annan tid- punkt än före den 1 juli.
Talan mot styrelseledamot, revisor, föreningsmedlem eller röstberättigad
585
Styrelseledamot skall anses ha fått ansvarsfrihet när föreningssammanträde fattat beslut därom och ej mer än en fjärdedel av samtliga röstberättigade röstat mot detta beslut. Har talan ej väckts mot styrelseledamots förvaltning inom sex månader från det redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen framlades på föreningssammanträde, skall styrelseledamoten anses ha fått ansvarsfrihet för det räkenskapsår redovisningen
avser. Utan hinder av att ansvarsfrihet sålunda erhållits kan talan väckas mot styrelseleda-
mot på grund av åtgärd om vars vidtagande eller betydelse för kassan styrelsen eller styrelseledamot uppsåtligen eller av vårdslöshet lämnat föreningssammanträde eller revisorer i väsentligt hänseende oriktiga eller ofullständiga upplysningar.
Talan mot revisorer om skadestånd skall vid äventyr av talans förlust väckas senast inom två år från det revisionsberättelse framlades på föreningssammanträde. Mot för- eningsmedlem eller röstberättigad, som ej är medlem, får sådan talan ej väckas sedan två år förflutit efter beslut eller åtgärd på vilken talan grundas.
Talan som grundas på att styrelseledamot, revisor, medlem eller röstberättigad som ej är medlem begått brottslig handling får väckas utan hinder av vad i denna paragraf tidigare sägs, dock ej i fråga om styrelseledamot när honom beviljad ansvarsfrihet uppen- barligen avsett även den handlingen.
Ändring av stadgar
595
Beslut om ändring av erkänd arbetslöshetskassas stadgar är giltigt endast om det vid föreningssammanträde biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande.
Innebär ändring av stadgarna att dessas innehåll anpassas till tvingande bestämmelse i denna lag får beslut om ändringen fattas av kassans styrelse.
För att beslut om stadgeändring skall bli giltigt fordras utöver vad som anges i första och andra styckena att arbetsmarknadsstyrelsen godkänner beslutet.
Är för giltighet av beslut om stadgeändring något ytterligare villkor bestämt i stad— garna, skall det också iakttagas.
60 &
Bestämmelserna i 59 & äger motsvarande tillämpning på beslut om att erkänd arbetslöshetskassa skall träda i likvidation i annat fall än när förhållande inträffat som medför att kassan enligt stadgarna skall upphöra med sin verksmhet eller när kassans medlemsantal nedgått under föreskrivet antal. Detsamma gäller beslut under likvidation om överlåtelse av kassans rörelse eller beslut av överlåtande kassa om godkännande av fusionsavtal enligt 63 &.
. ...—.:!
A.-äb$# we
Beslut om ändring av erkänd arbetslöshetskassas stadgar skall ofördröjligen anmälas för registrering och får ej gå i verkställighet innan registrering skett. Vid anmälningen skall fogas två avskrifter av protokoll som förts i ärendet.
Beslut som avses i 59 å eller 60 å första punkten får ej underställas arbetsmarknads- styrelsen för godkännande annat än genom beslutets anmälan för registrering.
Beslut som avses i 60 å andra punkten skall ofördröjligen anmälas hos arbetsmark- nadsstyrelsen för godkännande. Vid anmälningen skall fogas avskrift av protokoll, som förts i ärendet, och av de på föreningssammanträdet i ärendet framlagda handlingarna.
Likvidation och upplösning 62 5
Bestämmelserna i 46—68 åå lagen om understödsföreningar äger motsvarande till- lämpning i fråga om erkänd arbetslöshetskassa.
Fusion
635
Mellan erkända arbetslöshetskassor får avtal träffas om att den ena kassan (över— låtande kassan) skall uppgå i den andra kassan (övertagande kassan) på så sätt att dels medlemmarna i den överlåtande kassan enligt avtalets närmare bestämmelser blir med- lemmar i den övertagande kassan, dels den överlåtande kassan utan likvidation upp- löses samt alla dess tillgångar och skulder övertages av den övertagande kassan (fusion). Fusionsavtal får ej verkställas förrän det godkänts av arbetsmarknadsstyrelsen. Sedan avtalet godkänts, skall det registreras. Fusionen anses genomförd, när registrering skett.
Registrering 64 5
Bestämmelserna i 70—79 åå lagen om understödsföreningar äger motsvarande till- lämpning i fråga om erkänd arbetslöshetskassa.
Tillsyn 65 5
Arbetsmarknadsstyrelsen utövar tillsyn över de erkända arbetslöshetskassorna, vilka har att ställa sig arbetsmarknadsstyrelsens anvisningar till efterrättelse.
665
Erkänd arbetslöshetskassa är skyldig att lämna arbetsmarknadsstyrelsen eller dess ombud tillträde till föreningssammanträde och sammanträde med kassans styrelse.
675
Arbetsmarknadsstyrelsen får meddela de erinringar i fråga om erkänd arbetslöshets— kassas verksamhet som styrelsen finner påkallade.
Finner arbetsmarknadsstyrelsen att avvikelse skett från lag eller författning eller med stöd därav meddelade bestäm— melser eller från kassas stadgar,
att kassans stadgar ej längre motsvarar de i 41 å angivna kraven, att kassans tillgångar ej är tillräckliga, eller att annars allvarlig anmärkning kan riktas mot kassans verksamhet,
skall arbetsmarknadsstyrelsen anvisa kassan att inom viss tid vidtaga behövliga åtgärder.
Har anvisning enligt andra stycket ej efterkommits inom bestämd tid och har det anmärkta förhållandet ej heller på annat sätt undanröjts, får arbetsmarknadsstyrelsen förklara kassan för viss tid förlustig rätten till statsbidrag helt eller delvis. Om skäl därtill föreligger, får styrelsen också göra ansökan hos rätten att kassan skall förklaras skyldig att träda i likvidation. Har sådan ansökan skett, äger 87 å 3 mom andra och tredje styckena samt 88 å lagen om understödsföreningar motsvarande tillämpning.
Talan mot arbetslöshetskassas och arbetsmarknadsstyrelsens beslut 68 å
Talan mot beslut av arbetslöshetskassa föres genom besvär hos arbetsmarknadssty— relsen.
695
Talan mot arbetsmarknadsstyrelsens beslut i ärende angående medlems rätt till ersättning eller medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa enligt denna lag föres genom besvär hos försäkringsdomstolen, om ej annat följer av lagen (1969: 93) om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt.
Beslut som avses i första stycket och ej innebär tillämpning av sist nämnda lag får av arbetsmarknadsstyrelsen underställas försäkringsdomstolens prövning, om det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att saken prövas av dom- stolen eller annars särskilda skäl finns för sådan prövning.
Mot arbetsmarknadsstyrelsens beslut enligt denna lag i annat fall än som avses i första och andra stycket föres talan genom besvär hos Konungen.
705
Besvär skall inges till den myndighet eller det organ som har meddelat beslutet. Den omständigheten att besvären ingivits eller insänts direkt till den myndighet som har att pröva besvären utgör dock ej hinder för besvärens upptagande till prövning, om de inkommit före besvärstidens utgång.
Beträffande tid för anförande av besvär gäller även i fråga om erkänd arbetslöshets- kassas beslut bestämmelserna i lagen (1954: 355) om besvärstid vid talan mot förval- tande myndighets beslut. Besvär över arbetsmarknadsstyrelsens beslut om vägrad regi— strering föres sist inom två månader från beslutets dag.
Kassas beslut och arbetsmarknadsstyrelsens beslut enligt denna lag länder till ome- delbar efterrättelse, om ej annat angivits i beslutet eller bestämmes av myndighet som har att pröva beslutet.
Skadestånd 71 5
Bestämmelserna i 92—95 åå lagen om understödsföreningar äger motsvarande till- lämpning i fråga om arbetslöshetskassa.
Straffbestämmelser 72 5
Drivs verksamhet av oregistrerad arbetslöshetskassa, dömes den som deltar i åtgärd på kassans vägnar eller i beslut därom till böter.
Till böter dömes
l. styrelseledamot, likvidator eller annan som i ansökan om eller anmälan för regi- :strering eller i därvid fogade handlingar eller i annan enligt denna lag till arbetsmark- nadsstyrelsen ingiven handling eller vid lämnande av begärd upplysning till styrelsen uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift,
2. styrelseledamot eller likvidator som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i handling som hålles tillgänglig för medlemmar eller röstberättigade eller framlägges på ombudsmöte,
3. revisor eller likvidationsrevisor som i revisionsberättelse eller annan handling, som framlägges på ombudsmöte eller annorledes hålles tillgänglig för medlemmar eller röst— berättigade, uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift om kassans angelägenheter eller uppsåtligen eller av grov vårdslöshet under- låter att göra anmärkning beträffande förvaltningen, fastän anledning därtill föreligger,
4. revisor, likvidationsrevisor eller revisors eller likvidationsrevisors medhjälpare som, oaktat han insett eller bort inse att skada kunnat följa därav, yppar något som kommit till hans kännedom vid verkställd granskning, utan att det varit nödvändigt för att fullgöra hans uppdrag,
5. styrelseledamot, revisor, likvidator eller annan som ej iakttar eller fullgör vad som åligger honom enligt 48 å första stycket, 55 å såvitt därigenom hänvisas till 28 å lagen om understödsföreningar, 56å såvitt därigenom hänvisas till 29å andra stycket, 30å nionde stycket, 31å tredje stycket och 32å första stycket nämnda lag, 57å såvitt därigenom hänvisas till 35 å andra stycket samma lag, 61 å första eller tredje stycket, 62 å såvitt därigenom hänvisas till 47 å andra stycket första punkten, 53 å första eller andra stycket, 54å tredje stycket, jämfört med 31 å tredje stycket, 55 å andra stycket första punkten, 62å första stycket, 63 å första stycket och 66å första stycket samma lag, 65 å eller 67 å.
Särskilda bestämmelser 74 5
Bestämmelserna i 99 å första stycket, 100 å och 101 å lagen om understödsföreningar äger motsvarande tillämpning i fråga om erkänd arbetslöshetskassa.
755
De närmare föreskrifter som finns erforderliga för tillämpningen av denna lag, med- delas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av arbetsmarknadsstyrelsen.
Övergångsbestämmelrer
1. Denna lag träder i kraft den 1 september 1972, då förordningen (1956: 629) om erkända arbetslöshetskassor upphör att gälla. Har försäkrad uppburit ersättning under försäkringsåret 1971/ 72 enligt förordningen om erkända arbetslöshetskassor, äger han rätt till ersättning under ytterligare det antal dagar som följer av 13 å denna lag med avdrag för det antal dagar för vilka ersättning uppburits under nämnda försäkringsår. Med beslut om avstängning från rätt till ersättning enligt 27—29 åå jämställes mot- svarande beslut enligt förordningen om erkända arbetslöshetskassor.
2. Lagen äger icke tillämpning i fråga om registrerad understödsförening vilken vid denna lags ikraftträdande meddelar försäkring vid arbetslöshet och ej antagits som erkänd arbetslöshetskassa.
3. Registrerad understödsförening vilken vid lagens ikraftträdande är antagen som erkänd arbetslöshetskassa skall genom arbetsmarknadsstyrelsens försorg registreras hos. styrelsen. I registret skall därvid införas vad som vid lagens ikraftträdande är infört i understödsföreningsregistret. Anmälningsskrifter med därvid fogade handlingar angå- ende förening som nu angivits skall förvaras som bilagor till registret för erkända arbetslöshetskassor.
4. I fråga om beslut av erkänd arbetslöshetskassa som fattats före ikraftträdandet av denna lag och om talan mot sådant beslut tillämpas äldre lag. 5. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse som ersatts
genom bestämmelse i denna lag, skall i stället den bestämmelsen tillämpas.
Förslag till Lag om kontant arbetsmarknadsstöd
Inledande bestämmelser
15
Kontant arbetsmarknadsstöd utges enligt denna lag vid arbetslöshet till
1. den som icke är försäkrad enligt lagen (1972: 00) om arbetslöshetsförsäkring,
2. försäkrad enligt nämnda lag som efter inträdet i erkänd arbetslöshetskassa ännu ej uppfyllt arbetsvillkoret enligt lagen, eller
3. försäkrad enligt nämnda lag som ej har rätt till ersättning enligt lagen på grund av att ersättningsperiod gått till ända sedan han uppnått 60 års ålder.
25
Det kontanta arbetsmarknadsstödet handhas av arbetsmarknadsstyrelsen och läns- arbetsnämndema.
35
Kontant arbetsmarknadsstöd utgår till den som uppfyller föreskrivna ersättnings- villkor i Sverige.
Allmänna villkor för rätt till kontant arbetsmarknadsstöd 4 5
Kontant arbetsmarknadsstöd vid arbetslöshet tillkommer den som
1. är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete för arbetsgivares räkning minst tre timmar varje arbetsdag och i genomsnitt minst 17 timmar i veckan,
2. är beredd att taga erbjudet lämpligt arbete under tid för vilken han icke anmält hinder som kan godtagas,
3. är anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen i den ordning som arbetsmarknadsstyrelsen föreskriver, och
4. icke kan erhålla lämpligt arbete. Företagare anses arbetslös när hans personliga verksamhet i rörelsen har upphört ej endast tillfälligt, om icke arbetsmarknadsstyrelsen av särskilda skäl föreskriver annat.
55
Erbjudet arbete skall anses lämpligt, om
1. inom ramen för tillgången på arbetstillfällen skälig hänsyn tagits såväl till den arbetssökandes yrkesvana och förutsättningar i övrigt för arbetet som till hans önskemål i fråga om arbetsval och andra personliga förhållanden,
2. anställningsförmånerna är skäliga i förhållande till den ersättning som sökanden har rätt till enligt denna lag,
3. anställningsförmånerna är förenliga med kollektivavtal, om sådant finns, och ej är oskäliga i förhållande till de förmåner som vid jämförliga företag utgår till arbetstagare med likvärdiga arbetsuppgifter och kvalifikationer,
4. arbetet ej hänför sig till arbetsplats där arbetskonflikt råder till följd av stridsåtgärd som är lovlig enligt lag och kollektivavtal,
5. förhållandena på arbetsplatsen motsvarar vad som föreskrives i lag eller författning rörande åtgärder till förebyggande av ohälsa eller olycksfall.
65
Rätt till kontant arbetsmarknadsstöd föreligger, om den arbetslöse under en ramtid. av högst tolv månader omedelbart före arbetslöshetens inträde utfört förvärvsarbete i fem månader (arbetsvillkor). Härvid tages hänsyn endast till månad då förvärvsarbete utförts minst 10 dagar och minst 70 timmar.
Tid då förvärvsarbete har utförts får icke räknas mer än en gång för uppfyllande av arbetsvillkoret. 7 5 Med tid varunder sökanden enligt 6 å skall ha utfört förvärvsarbete jämställes tid då. han
1. i enskilt hem vårdat eller hjälpt åldring eller handikappad i sådan utsträckning att han varit förhindrad att stå till arbetsmarknadens förfogande,
2. genomgått arbetsmarknadsutbildning, fullgjort värnplikt eller åtnjutit tilläggssjuk-V penning enligt 3 kap 13å lagen (1962: 381) om allmän försäkring, dock tillsammans. högst två månader,
3. haft semester, eller
4. eljest med helt eller delvis bibehållen lön varit ledig av annan anledning än sjuk-— dom, värnpliktstjänstgöring eller barnsbörd.
8 5 Vid bestämmande av ramtid enligt 6 å inräknas icke tid då sökanden varit hindrad att arbeta på grund av styrkt sjukdom, vämpliktstjänstgöring, vuxenutbildning, nykter- hetsvård på anstalt, frihetsberövande på kriminalvårdens område eller vårdnad av eget: barn eller adoptivbarn som ej fyllt tre år, i den mån tiden ej med tillämpning av 7 å jämställes med tid under vilken förvärvsarbete utförts.
9 5 * Den som i minst tre månader i anslutning till att han avslutat ungdomsutbildning,. vuxenutbildning på heltid som berättigar till studiesocialt stöd eller arbetsmarknads— utbildning, utfört förvärvsarbete eller stått till arbetsmarknadens förfogande som arbets—- sökande genom den offentliga arbetsförmedlingen är berättigad till kontant arbetsmark— nadsstöd utan att ha uppfyllt arbetsvillkoret. Den tid under vilken sökanden skall ha stått till arbetsmarknadens förfogande skall * ligga inom åtta månader från utbildningens avslutande, om ej särskilda skäl föreligger- . Arbetslös som avses i 1 å 3. skall anses ha fullgjort arbetsvillkoret. '
105
Vid tillämpning av 6, 7, 8 och 9 åå tages ej hänsyn till tid innan sökanden uppnått femton års ålder.
Det kontanta arbetsmarknadsstödets form m m 11 å
Kontant arbetsmarknadsstöd utgår i form av ett för dag beräknat belopp. Summan av antalet ersatta och arbetade dagar samt karensdagar under en kalendervecka får uppgå till högst fem.
125. Kontant arbetsmarknadsstöd får ej utges för söndag. För helgdag som ej infaller på
söndag samt för påskafton, pingstafton, midsommarafton, julafton och nyårsafton får stöd utges endast om stöd utgår för minst två ytterligare dagar under samma kalender- vecka och en arbetslös dag infaller omedelbart före eller efter helgen.
Stöd får ej utges för dag då stödtagaren uppbär tilläggssjukpenning enligt 3 kap 13 å lagen (1962: 381) om allmän försäkring.
Karenstid 13 5
Kontant arbetsmarknadsstöd får icke utgå förrän sökanden under en sammanhängande tid av fem kalenderveckor varit arbetslös fem dagar (karenstid). I karenstid inräknas endast dag för vilken stöd skulle ha utgått, om karenstiden gått till ända.
Sökande som avses i 1 å 3. behöver ej fullgöra karenstid. Detsamma gäller den som är ersättningsberättigad enligt 9 å.
Ersättningstidens längd 14 5
Kontant arbetsmarknadsstöd utgår längst under 150 dagar från det karenstiden full- gjorts (ersättningsperiod), om ej annat följer av 15 å sista stycket. Har stödtagaren uppnått 55 års ålder innan ersättningsperioden gått till ända, är perioden i stället 300 dagar. Sedan stödtagaren uppnått 60 års ålder, är ersättningsperioden icke begränsad.
Rätten till kontant arbetsmarknadsstöd upphör med utgången av månaden före den under vilken den arbetslöse uppnår 67 års ålder eller när han dessförinnan börjar upp- bära ålderspension, hel förtidspension eller helt sjukbidrag enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring.
155
Om arbetslöshet upphör innan ersättningsperioden gått till ända, har stödtagaren, om ej annat följer av 16 å, rätt till kontant arbetsmarknadsstöd under återstående antal dagar av perioden vid ny arbetslöshet även om han då ej uppfyller arbetsvillkoret och utan att ånyo fullgöra karenstid.
Har ersättningsperioden gått till ända men har stödtagaren under perioden ånyo uppfyllt arbetsvillkoret, utgår kontant arbetsmarknadsstöd under ytterligare ersättnings- period utan att karenstid ånyo behöver fullgöras. Den nya ersättningsperioden räknas från inträdet av den arbetslöshet, då stödtagaren senast uppfyllde arbetsvillkoret.
Till den som haft heltidsarbete och söker sådant arbete men regelbundet utför del- tidsarbete under tid då han i övrigt är arbetslös utgår ersättning med högst 50 dagar. Om särskilda skäl föreligger, får dock ersättningstiden förlängas till vad som eljest gäller.
165
Har en sammanhängande tid av tolv månader, vari icke inräknas tid som anges i 8 å, förflutit från det stödtagaren senast uppbar kontant arbetsmarknadsstöd, föreligger rätt till sådant stöd vid därefter inträffad arbetslöshet endast om stödtagaren då uppfyller arbetsvillkoret och fullgjort karenstid.
175
Stödtagare som blivit ersättningsberättigad med stöd av 9 å kan icke erhålla kontant arbetsmarknadsstöd under ny ersättningsperiod utan att uppfylla arbetsvillkoret enligt 6—8 åå, om ej särskilda skäl föreligger.
Det kontanta arbetsmarknadsstödets storlek 18 å Kontant arbetsmarknadsstöd utgår för dag med en tvåhundrasextiofjärdedel av det för maj föregående år fastställda basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän för- säkring. Brutet krontal utjämnas till närmast högre krontal.
19 5 Uppbär stödtagare för viss dag halv sjukpenning enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring eller lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring nedsättes det kontanta arbetsmarknadsstödet för den dagen till hälften av vad som annars skolat utgå. Stöd- tagare som endast söker deltidsarbete äger icke rätt till stöd för dag då han uppbär halv sjukpenning.
Pensionsavdrag m m 20 5
Uppbär stödtagare änke— eller änklingspension eller annan ålderspension än enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, nedsättes det kontanta arbetsmarknadsstödet med pensionsbeloppet efter avdrag för preliminär skatt. Uppbär han mindre än hel förtidspension eller mindre än helt sjukbidrag enligt nämnda lag, får arbetsmarknads- stödet icke överstiga ett belopp som motsvarar helt sådant stöd minskat med ersättnings- beloppet efter avdrag för preliminär skatt. Uppbär stödtagare livränta från försäkringsinrättning på grund av yrkesskada eller olycksfall, nedsättes stödet enligt grunderna i första stycket.
Kontant arbetsmarknadsstöd till deltidsarbetande m m 21 å Halvt kontant arbetsmarknadsstöd utgår till den som före arbetslöshetens inträde haft deltidsarbete omfattande minst 17 timmar i veckan samt till den som söker sådant del- tidsarbete.
22å
Utför någon arbete under dag då han i övrigt är arbetslös utgår helt kontant arbets- v marknadsstöd endast om den arbetslösa tiden uppgår till minst fem timmar. Om den arbetslösa tiden uppgår till minst tre timmar utgår halvt stöd.
Kontant arbetsmarknadsstöd i vissa fall på jordbrukets område 23 5
Den som är född år 1920 eller tidigare och som sedan fem år är huvudsakligen sysselsatt inom jordbruket har, utan hinder av bestämmelsen i 4 å andra stycket, rätt till kontant arbetsmarknadsstöd under tid som anges i andra stycket. Stödet får dock icke utgå förrän sökanden har varit arbetslös i två månader av angiven tid.
Sökanden skall före den 1 oktober ange viss sammanhängande tid av högst sex måna— der under tiden fr o m den 1 oktober to m den 30 september påföljande år då jord- bruksarbete icke kan antagas komma att hindra honom från att taga annat arbete.
Begränsning vid säsongarbetslöshet 24 5
I fråga om arbetstagare som huvudsakligen är sysselsatta i yrke, inom vilket arbets— löshet årligen regelbundet förekommer, får arbetsmarknadsstyrelsen, om särskilda skäl föreligger, begränsa rätten till kontant arbetsmarknadsstöd.
Avstängning från rätten till kontant arbetsmarknadsstöd 25 å
Stödtagare skall avstängas från rätt till ersättning under tid som anges i 26 å, om han 1. frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete,
2. på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet,
3. avvisat erbjudet lämpligt arbete eller
4. utan att uttryckligen ha avvisat sådant arbete likväl genom sitt uppträdande uppen- barligen vållat, att anställning ej kommit till stånd.
26å
Är det sannolikt att arbete som avses i 25 å skulle ha varat högst fem dagar eller mer än fem men högst tio dagar, utgör avstängningstiden sju respektive fjorton dagar. I annat fall är avstängningstiden tjugoåtta dagar.
Är det uppenbart att stödtagaren ej vill antaga lämpligt arbete, såsom då han vid upprepade tillfällen har avvisat erbjudet sådant arbete, skall han vara avstängd till dess han utfört förvärvsarbete under tjugo dagar.
Avstängningstiden räknas från den dag då det förhållande som anges i 25 å inträffat eller från den senare dag arbetsmarknadsstyrelsen medger.
275
Bestämmelserna i 25 å 1—3 om arbete får, om det är skäligt, tillämpas i fråga om arbetsmarknadsutbildning. Avstängningstiden är i dessa fall tjugoåtta dagar. Bestäm- melsen i 26 å tredje stycket äger motsvarande tillämpning.
285
Med beslut om avstängning enligt 25—27 åå jämställes beslut om avstängning från rätt till ersättning enligt 27, 28, 29 och 32 åå lagen (1972: 00) om arbetslöshetsförsäk- ring.
Ansökan om kontant arbetsmarknadsstöd m m 29 å Ansökan om kontant arbetsmarknadsstöd göres skriftligen hos länsarbetsnämnden i det län där sökanden är bosatt. Vid ansökningen skall fogas intyg av arbetsgivaren om sökandens arbetsförhållanden samt de uppgifter i övrigt som behövs för bedömande av hans rätt till stöd.
Arbetsgivaren skall på begäran utfärda intyg som avses i första stycket enligt formulär som fastställts av arbetsmarknadsstyrelsen.
Särskilda bestämmelser 30 5
Har Konungen träffat överenskommelse med annan stat om andra villkor för rätt att erhålla ersättning än som föreskrives i denna lag, skall dessa villkor tillämpas.
Kontant arbetsmarknadsstöd får indragas eller skäligen nedsättas, om stödtagaren medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande som är av betydelse för rätten till stöd.
32å
Har någon genom oriktig uppgift eller genom underlåtenhet att fullgöra honom åvi- lande uppgifts- eller anmälningsskyldighet eller annorledes orsakat att kontant arbets- marknadsstöd utgått obehörigen eller med för högt belopp eller har någon eljest obehöri- gen eller med för högt belopp uppburit sådant stöd och har han skäligen bort inse detta, skall det som betalats ut för mycket återbetalas, om ej i särskilt fall anledning föreligger att helt eller delvis efterge återbetalningsskyldighet.
Har återbetalningsskyldighet ålagts någon enligt första stycket, får vid senare utbetal— ning till honom skäligt belopp innehållas i avräkning på vad som betalats ut för mycket.
335
Lagen (1969: 93) om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt äger tillämpning på ersättning enligt denna lag.
34å
De närmare föreskrifter som finns erforderliga för tillämpningen av denna lag, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av arbetsmarknads- styrelsen.
Denna lag träder i kraft den 1 september 1972.
Förslag till Lag om särskild arbetsgivaravgift till arbetslöshetsförsäkringen
Härigenom förordnas som följer.
1 5 Arbetsgivaravgift för finansiering av arbetslöshetsförsäkring enligt lagen (1972: 000) om arbetslöshetsförsäkring erlägges till staten enligt denna lag.
25
Arbetsgivare erlägger årligen arbetsgivaravgift med belopp som motsvarar procent av summan av vad arbetsgivaren under året utgivit som lön till arbetstagare i pengar eller 1 naturaförmåner 1 form av kost eller bostad eller," 1 fall som avses i 3 kap 2 å andra stycket sista punkten lagen (1962. 381) om allmän försäkring, annan ersättning för ut- fört arbete.
Vid beräkningen av avgiften tages icke hänsyn till arbetstagarens lön eller ersättning i vad den för år räknat överstiger sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring. Hänsyn tages ej heller till arbetstagare, vars lön under året understigit trehundra kronor, såvida fråga ej är om ar- betstagare som avses i 1 å första stycket förordningen (1958. 295) om sjömansskatt. Vidare bortses vid denna beräkning från arbetstagare, som icke är obligatoriskt försäk— rad enligt lagen (1954. 243) om yrkesskadeförsäkring, om ej fall som avses i 3 kap 2å andra stycket sista punkten lagen (19621381) om allmän försäkring är för handen.
35
Med arbetsgivare avses i denna lag den som enligt 19 kap 1 å lagen (1962: 381) om allmän försäkring skall erlägga avgift till sjukförsäkring.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.
Förslag till Lag om ändring i förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.
Härigenom förordnas, att 1 och 2 åå förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, mm1 skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse lå2
Angående debitering och uppbörd av avgifter från arbetsgivare enligt lagen om allmän försäkring samt avgift för obliga— torisk försäkring i riksförsäkringsverket enligt lagen om yrkesskadeförsäkring jäm- te tilläggsavgift enligt 39 å sistnämnda lag och avgiftstillägg jämlikt 14 å lagen an- gående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m.m. ävensom avgifter enligt förordningen an— gående byggnadsforskningsavgift och la- gen om lönegarantiavgift skall gälla vad nedan stadgas.
Angående debitering och uppbörd av av- gifter från arbetsgivare enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring samt avgift för obligatorisk försäkring i riksförsäk- ringsverket enligt lagen (1954.-243) om yrkesskadeförsäkring jämte tilläggsavgift enligt 39 å sistnämnda lag och avgiftstill- lägg jämlikt 14 å lagen (1955: 469) an- gående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m m även- som avgifter enligt förordningen (1960: 77) angående byggnadsforskningsavgift, lagen (1970: 742) om lönegarantiavgift och lagen (1972: 000) om särskild arbetsgivar- avgift till arbetslös/1etsförsäkringen skall gälla vad nedan stadgas.
Avgift jämte tilläggsavgift för frivillig försäkring i riksförsäkringsverket enligt lagen om yrkesskadeförsäkring uppbäres i den ordning verket bestämmer.
2å2
I denna förordning förstås med arbetsgivaravgift: summan av arbetsgivarens avgifter enligt 1 å första stycket; avgiftsunderlag: belopp varå avgift, som avses i 1 å första stycket, skall beräknas för
arbetsgivaren;
utgiftsår: det kalenderår för vilket avgiftsunderlag skall bestämmas. Såvitt gäller beräkning av avgiftsunder- lag för avgift till sjukförsäkringen och för- säkringen för tilläggspension samt för lö- negarantiavgift skall med lön enligt denna förordning förstås jämväl sådan ersättning, som enligt 3 kap 2 å andra stycket sista punkten eller 11 kap 2å andra stycket
Såvitt gäller beräkning av avgiftsunder- lag för avgift till sjukförsäkringen och försäkringen för tilläggspension samt för lönegarantiavgift och arbetsgivaravgift till arbetslöshetsförsäkringcn skall med lön en— ligt denna förordning förstås jämväl sådan ersättning, som enligt 3 kap 2å andra
1 Förordningen omtryckt 1962:396. Senaste lydelse av rubriken 1962z396. ” Senaste lydelse 1970:744.
lagen om allmän försäkring anses såsom stycket sista punkten eller 11 kap 2å inkomst av anställning. andra stycket lagen om allmän försäkring anses såsom inkomst av anställning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973. Vid debitering enligt 20å första stycket av arbetsgivares preliminära avgift för år 1973 skall hänsyn tagas även till avgiftsuttaget enligt lagen (1972: 000) om särskild arbetsgivaravgift till arbetslöshetsförsäkringen.
Förslag till Kungörelse om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor
1 5 Statsbidrag som avses i lagen (1972: 000) om arbetslöshetsförsäkring utgår i form av grundbidrag, progressivbidrag och förvaltningsbidrag samt beräknas för verksamhetsår, som omfattar tiden 1 september—31 augusti.
25
Grundbidrag utgår i form av en basdel och en procentdel. Basdelen utgör för varje hel utgiven dagpenning samma belopp som enligt lagen (1972: 000) om kontant arbetsmarknadsstöd utgör det kontanta arbetsmarknadsstödet i januari månad under verksamhetsåret.
Procentdelen utgör tio procent av den del av utbetalad dagpenning, som överstiger lägsta gällande dagpenningbelopp.
Grundbidrag utgår med en för basdel och procentdel gemensam procentuell andel för varje dagpenningklass, som framgår av en av arbetsmarknadsstyrelsen fastställd tabell.
35
Progressivbidrag utgår med viss procentuell andel av kassans sammanlagda kostnader för dagpenning efter avdrag av belopp, som svarar mot grundbidraget. Procenttalet bestämmes i förhållande till antalet ersättningsdagar per medlem i överensstämmelse med en till denna kungörelse som bilaga fogad tabell med tillhörande särskilda bestäm- melser.
4 5 För kassa, där medlemmarna jämlikt l6å lagen om arbetslöshetsförsäkring är för- delade på olika klasser, beräknas grundbidraget och progressivbidraget särskilt för varje klass.
5 5 Förvaltningsbidrag utgår för verksamhetsår med en procentuell andel av ett grund- belopp om sex kronor per medlem enligt följande tabell:
Antal ersättnings- Procentuell andel dagar per medlem av grundbeloppet 0,00— 0,39 50 0,40— 0,59 65 0,60— 0,79 80 0,80— 1,49 100 1,50— 2,99 115 3,00— 5,99 130 6,00— 8,99 150 9,00—11,99 175 12,00—14,99 200 15,00—17,49 225 17,50—19,99 250 20,00——21,99 275 22,00 300
6 5 Har antagande till erkänd arbetslöshetskassa gällt viss del av ett verksamhetsår, be- räknas progressivbidraget och förvaltningsbidraget för denna del av året efter förhål- landena under ett helt år. Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning beträffande beräkning av progressivbidraget för viss klass, då klassindelningen inom erkänd arbetslöshetskassa vä- sentligt ändrats under verksamhetsåret.
75
Antalet årsmedlemmar under visst verksamhetsår motsvarar en sjättedel av summan av antalet medlemmar vid utgången av envar av perioderna september—oktober, no- vember—december, januari—februari, mars—april, maj—juni och juli—augusti eller, om an— tagandet till erkänd arbetslöshetskassa gällt endast under del av året, vid utgången av varje period, under vilken antagandet hela tiden varit gällande.
Antalet ersättningsdagar per medlem under visst verksamhetsår motsvarar antal dagar under året, för Vilka hel dagpenning utgått, dividerat med antalet årsmedlemmar under samma år.
8 5 Vid tillämpningen av denna kungörelse skall vid beräkning av antalet ersättnings- dagar och utgiven ersättning halva ersättningsdagar sammanläggas till hela dagar.
95
Statsbidrag utbetalas i efterskott för verksamhetsår efter ansökan till arbetsmarknads— styrelsen. Kassa äger a konto erhålla statsbidrag per den 31 december och den 30 april samt därutöver efter arbetsmarknadsstyrelsens medgivande.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 september 1972, då förordningen 1956: 630 om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor skall upphöra att gälla. De äldre bestämmel- serna skall dock gälla för statsbidrag avseende försäkringsåret 1971/ 72. '
(Bilaga till kungörelsen om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor, se nästa sid.)
Bilaga till kungörelsen om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor
Progressivbidragets storlek
i procent av hela bidrags- underlaget enligt 3 5 vid Antal ersättnings- olika antal ersättnings- dagar per medlem dagar per medlem
0,00—2,00 0,0 2,25 7,4 2,50 14,7 2,75 21,4 3,00 27,1 3,25 32,0 3,50 36,3 3,75 40,0 4,00 43,3 4,25 46,3 4,50 48,9 5,00 53,4 5,50 57,1 6,00 60,3 7,00 65,2 8,00 69,0 9,00 72,0
10,00 74,3 11,00 76,2 12,00 77,9 13,00 79,3 14,00 80,5 15,00 81,5 16,00 82,4 17,00 83,1 18,00 83,7 19,00 84,3 20,00 84,7 21,00 84,9 22,00 85,00
och däröver
Särskilda bestämmelser:
Vid annat antal ersättningsdagar per medlem än sådant som direkt framgår av tabel- len interpoleras lineärt mellan de i tabellen angivna procenttalen, varvid det erhållna resultatet avrundas till närmaste tiondels procent.
Vid lika avstånd sker avrundningen uppåt.
Förslag till Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)
Härigenom förordnas, att 19 å och 53 ä 1 mom kommunalskattelagen (1928: 370) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 51
Till skattepliktig inkomst enligt denna lag räknas icke:
vad som vid bodelning eller eljest på grund av giftorätt tillfallit make eller vad som förvärvats genom arv, testamente, fördel av oskift bo eller gåva;
vinst å icke yrkesmässig avyttring av lös egendom i andra fall än som avses i 35 5 3 eller 4 mom.;
vinst i svenskt lotteri eller vinst vid vinstdragning på här i riket utfärdade premieob— ligationer och ej heller sådan vinst i utländsk lotteri eller vid vinstdragning på utländska premieobligationer, som uppgår till högst 100 kronor;
ersättning, som på grund av sjukförsäkring jämlikt lagen om allmän försäkring eller försäkring jämlikt lagen om yrkesskadeförsäkring tillfallit den försäkrade, så ock sådan ersättning enligt annan lag eller särskild författning, som utgått annorledes än på grund av sjukförsäkring, som nyss sagts, till någon vid sjukdom eller olycksfall i arbete eller under militärtjänstgöring, ävensom ersättning, vilken vid sjukdom, olycksfall eller ar- betslöshet tillfallit någon på grund av annan försäkring, som icke tagits i samband med tjänst, dock att till skattepliktig inkomst räknas ersättning i form av pension eller annan livränta, så ock ersättning som utgår på grund av trafikförsäkring eller annan ansvarig- hetsförsäkring och avser förlorad inkomst av skattepliktig natur;
belopp, som till följd av försäkringsfall eller återköp av försäkringen utgått på grund av kapitalförsäkring;
ersättning på grund av Skadeförsäkring, dock ej i den mån köpeskilling, som skulle hava influtit därest försäkrad egendom i stället försålts, varit att hänföra till intäkt av jordbruksfastighet, av annan fastighet eller av rörelse eller i den mån ersättningen eljest motsvarar sådan skattepliktig intäkt eller motsvarar sådan avdragsgill omkostnad, vilken är att hänföras till någon av nämnda förvärvskällor;
vinstandel, återbäring eller premieåterbetalning, som utgått på grund av annan person— försäkring än pensionsförsäkring eller sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring som tagits i samband med tjänst, samt vinstandel, som utgått på grund av Skadeförsäkring, och premieåterbetalning på grund av Skadeförsäkring, för vilken rätt till avdrag för premie icke förelegat;
ersättning jämlikt lagen om ersättning åt smittbärare; periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därför givaren jämlikt bestämmelserna i 20 & icke är berättigad till avdrag;
stipendier till studerande vid undervisningsanstalter eller eljest avsedda för mottaga— rens utbildning;
allmänt barnbidrag; lön eller annan gottgörelse, som enligt förordningen om sjömansskatt utgör inkomst ombord;
1 Som nuvarande lydelse har upptagits den som föreslagits i prop 1971: 104. Senaste lydelse dessförinnan 1970: 162.
Nuvarande lydelse ' Föreslagen lydelse kontantunderstöd, som utgives av arbets- kontant arbetsmarknadsstöd; löshetsnämnd med bidrag av statsmedel;
invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning enligt 9 kap. lagen om allmän försäkring, så ock hemsjukvårdsbidrag, som utgår av kommunala eller landstingskommunala medel till den vårdbehövande;
kommunalt bostadstillägg enligt lagen (1962: 392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension;
kommunalt bostadstillägg till handikappade; bostadstillägg som avses i kungörelserna den 28 maj 1968 (nr 425) om statliga bo— stadstillägg till barnfamiljer och (nr 426) om statsbidrag till kommunala bostadstillägg till barnfamiljer;
sådan gottgörelse för utgift eller kostnad som arbetsgivare uppburit från pensions- eller personalstiftelse ur medel, för vilka avdrag icke medgivits vid taxering, vid första tillfälle dylika medel finnas i stiftelsen;
kompensation av staten för bensinskatt på bensin som förbrukats vid yrkesmässig användning av motorsåg.
(Se vidare anvisningarna.)
535
1 m 0 m.1 Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger såframt ej annat föreskri- ves i denna lag eller i särskilda bestämmelser, meddelade på grund av överenskommel- se eller beslut, varom i 72 och 73 åå sägs:
a) fysisk person: för tid, under vilken han varit här i riket bosatt:
för all inkomst, som av honom här i riket eller är utländsk ort förvärvats; samt för tid, under vilken han ej varit här i riket bosatt: för inkomst av här belägen fastighet; för inkomst av rörelse, som här bedrivits; för avlöning eller annan därmed jämförlig förmån, som utgått av anställning eller uppdrag hos svenska staten eller svensk kommun;
för avlöning eller annan därmed jämförlig förmån, som utgått av annan anställning eller annat uppdrag, i den mån inkomsten uppburits härifrån och förvärvats genom verksamhet här i riket;
för pension enligt lagen om allmän försäkring eller på grund av anställning eller upp- drag hos svenska staten eller svensk kommun;
för annan härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket förvärvad inkomst av tjänst;
för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i riket eller tillbe— hör till sådan fastighet eller rörelse; samt
för belopp vilket motsvarar restituerad, avkortad eller aVSkriven tilläggspensionsavgift, sjukförsäkringsavgift eller allmän arbetsgivaravgift och med vilket avdrag enligt 46% 2 mom. åtnjutits vid tidigare års taxeringar;
b) staten: för inkomst av jordbruksdomäner, skogar samt uthyrda eller med tomträtt eller vattenfallsrätt upplåtna fastigheter; samt
för inkomst av rörelse, som ej härflutit av bank- eller försäkringsrörelse eller av kommunikationsverk med tillhörande byggnader och anläggningar eller av industriell verksamhet, som huvudsakligen avser att tillgodose statens egna behov;
* Senaste lydelse 1970: 915.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
c) landsting, kommuner och andra menigheter ävensom hushållningssällskap med stadgar som fastställts av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer:
för inkomst av fastighet och av rörelse;
d) akademier, Nobelstiftelsen samt stif- telsen Dag Hammarskjölds Minnesfond, så ock allmänna undervisningsverk, sådana sammanslutningar av studerande vid rikets universitet och högskolor i vilka de stude- rande enligt gällande stadgar äro skyldiga att vara medlemmar samt samarbetsorgan för sådana sammanslutningar med ända- mål att fullgöra uppgifter som enligt nämn- da stadgar ankomma på sammanslutning- arna, sjömanshus, svenska skeppshypoteks- kassan, skeppsfartens sekundärlånekassa, norrlandsfonden, malmfonden för forsk- nings- och utvecklingsarbete, järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare, aktiebo- laget tipstjänst, svenska penninglotteriet aktiebolag, allmänna pensionsfonden, all- männa sjukförsäkringsfonden, pensions- stiftelser som avses i lagen om tryggande av pensionsutfästelse m. m., allmänna för— säkringskassor, understödsföreningar, som icke bedriva till livförsäkring hänförlig verksamhet, personalstiftelser som avses i lagen om tryggande av pensionsutfästelse m.m. med ändamål uteslutande att lämna understöd vid arbetslöshet, sjukdom eller olycksfall ävensom sådana ömsesidiga för- säkringsbolag, som avses i lagen om yr— kesskadeförsäkring:
för inkomst av fastighet;
d) akademier, Nobelstiftelsen samt stif- telsen Dag Hammarskjölds Minnesfond, så ock allmänna undervisningsverk, sådana sammanslutningar av studerande vid rikets universitet och högskolor i vilka de stude- rande enligt gällande stadgar äro skyldiga att vara medlemmar samt samarbetsorgan för sådana samanslutningar med ändamål att fullgöra uppgifter som enligt nämnda stadgar ankomma på sammanslutningarna, sjömanshus, svenska skeppshypotekskas— san, skeppsfartens sekundärlånekassa, norr- landsfonden, malmfonden för forsknings- oeh utvecklingsarbete, järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare, aktie- bolaget tipstjänst, svenska penninglotteriet aktiebolag, allmänna pensionsfonden, all- männa sjukförsäkringsfonden, pensionsstif- telser som avses i lagen om tryggande av pensionsutfästelse m. m., allmänna försäk- ringskassor, erkända arbetslöshetskassor, understödsföreningar, som icke bedriva till livförsäkring hänförlig verksamhet, per— sonalstiftelser som avses i lagen om tryg- gande av pensionsutfästelse m.m. med ändamål uteslutande att lämna understöd vid arbetslöshet, sjukdom eller olycksfall ävensom sådana ömsesidiga försäkrings- bolag, som avses i lagen om yrkesskade— försäkring:
för inkomst av fastighet;
e) kyrkor, andra trossamfund än svenska kyrkan därest de utöva kyrklig verksamhet, sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrätt— ningar, stiftelser som hava till huvudsakligt ändamål att under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar eller att, utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer, främja vård och uppfostran av barn eller lämna understöd för beredande av undervisning eller utbildning eller utöva hjälpverksamhet bland behövande eller främja vetenskaplig forskning, ävensom sådana föreningar vilka, utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, huvudsakligen verka för ändamål av den i fråga om stiftelser här angivna art:
för inkomst av fastighet och av rörelse;
f) svenska aktiebolag och sådana bolag, som enligt särskild författning äro skyldiga att avstå sin vinst, ekonomiska föreningar, samfund, stiftelser, understödsföreningar, som bedriva till livförsäkring hänförlig verksamhet, verk, inrättningar och andra inländska
juridiska personer, därunder inbegripna ägare av för gemensamt behov avsatta så kal- lade besparingsskogar, häradsallmänningar och andra likartade samfälligheter, som för- valtas självständigt för delägarnas gemensamma räkning, samtliga i den mån de ej inbegripas under punkterna d) och e):
för all inkomst, som här i riket eller å utländsk ort förvärvats;
g) utländska bolag:
för inkomst av här belägen fastighet; för inkomst av rörelse, som här bedrivits; samt för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i riket eller tillbehör till sådan fastighet eller rörelse.
Riksskatteverket må, om särskilda skäl därtill äro, efter ansökan förklara, att stiftelse eller förening, som har till huvudsakligt ändamål att främja nordiskt samarbete, i fråga om skattskyldighet eller eljest vid tillämpning av denna lag skall anses jämställd med stiftelse eller förening, som ovan i första stycket vid e) angives. Sådant beslut må, när omständigheterna det föranleda, av riksskatteverket återkallas. Över beslut, som riks- skatteverket meddelat enligt detta stycke, må klagan ieke föras.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt dårå meddelad uppgift ut- kommit från trycket i Svensk författningssamling och tillämpas första gången vid 1973 års taxering. Äldre bestämmelser äger dock alltjämt tillämpning vid eftertaxering för år 1972 eller tidigare år.
Sammanfattning
Arbetskraftens struktur och dimensioner
I bilaga 3 av betänkandet lämnas en om- fattande kvantitativ beskrivning av arbets- kraften med fördelning på olika grupper av betydelse för belysningen av de stödfor- mer för arbetslösa, som utredningen före- slår. Huvudkälloma för denna beskrivning är de regelbundet återkommande arbets- kraftsundersökningarna samt vissa special- undersökningar som har gjorts i anslutning till dessa.
Arbetslöshetens omfattning enligt nämnda statistikkällor behandlas i bilagan dels för år 1970, dels för tiden augusti 1962—maj 1970. För år 1970 och vissa tidpunkter un- der perioden 1962—1970 lämnas även jäm- förande uppgifter från arbetsförmedlingar— nas statistik över där registrerade arbetslösa en dag i mitten av varje månad.
Den relativa arbetslösheten (procentandel
Män Kvinnor Samtliga
16—1 9 20—24 25—29 30—34 35—39 40—44 45 —49 50—54 55—59 60—64 65—66 67—74
Samtliga
».
u: oooooNxobxoxomÄNw
». »
».
».
». 0
>_- OLA—HOJ—A—b—ANHNU. OO ONONOOO—OUJD—OO-IÅH »— rh—HOPOOOHNW U) UJONNONXONOOOONOONHÄ .— _.Js—u—o—ooo—n—NQ
av arbetskraften som saknade arbete) var under år 1970 högst för ungdomar och äld- re. Detta framgår av ovanstående tablå som hämtats från bilagan.
Av dessa uppgifter från år 1970 och bi— lagans tabell 20 finner man att den relati- va arbetslösheten är större för kvinnor än för män. Framträdande är den höga rela- tiva arbetslösheten för ungdomarna. Som ett genomsnitt för hela år 1970 gäller att 3,9 procent av arbetskraften i åldrarna 16—24 år var arbetslös, medan genomsnittet för vuxna män var 1,1 procent och för vuxna kvinnor 1,4 procent. En högre arbetslöshet under hösten bland ungdomarna avspeglar att många då, efter studiernas slut och till- fälliga sommararbeten, söker sig ut på ar- betsmarknaden. Man kan förmoda att ar- betslösheten bland ungdomar över huvud taget mera än bland de äldre präglas av att de är nytillträdande på arbetsmarknaden och väntar på lämpliga arbetstillfällen.
Arbetslöshetens variationer med kon- junkturläget framgår av den i bilagan redo- visade tidsserien 1962—1970. Figur 13 visar att antalet arbetslösa män ökat avsevärt mer än antalet arbetslösa kvinnor i det försäm— rade sysselsättningsläget åren 1966—1968. Därefter var minskningen av antalet ar- betslösa kraftigare bland männen än bland kvinnorna. Kvinnornas relativa arbetslöshet var under perioden november 1967—augusti 1968, dvs i botten av konjunkturen 1962— 1970, densamma som männens, 2,2 procent.
Under hela den studerade perioden 1962— 1970 varierade kvinnornas relativa arbets— löshet endast mellan 1,7 och 2,3 procent. Motsvarande intervaller för män var 0,9 procent och förut nämnda 2,2 procent. Un- der högkonjunkturen 1969—1970 har för männen inte noterats en så låg relativ ar- betslöshet som i maj 1965.
De relativa arbetslöshetstalens förändring- ar för olika åldersgrupper under ifrågava— rande period 1962—1970 visar för männens del en entydig konjunkturvariation (figur 15). Den svagaste ökningen visar ålders- klassen 45—54 år. Den starkaste ökningen finns i åldersklassen 25—34 år. För männen i ålder 35—44 år har ökningen blivit accen- tuerad genom att deras relativa arbetslös— het under maj 1965 var mycket låg.
Kvinnornas relativa arbetslöshet i olika åldrar visar en mer splittrad och svårtolkad bild (figur 16). Detta kan hänga samman med att de arbetslösa för deras del omfat— tar inte bara personer som har mist ett ar- bete utan också många som söker sig ut på arbetsmarknaden. För samtliga kvinnor gäl- ler att den relativa arbetslösheten låg på ungefär samma nivå i maj 1970 som under högkonjunkturen 1965. De yngsta upp till 24 år, åldersgruppen 25—34 år och mest markerat de äldsta, 55—66 år, hade dock i maj 1970 kommit på något högre relativ arbetslöshetsnivå än under år 1965.
Rörligheten ut och in i arbetskraften be— lyses i bilagan av två specialbearbetningar, där samma individer i undersökningarna jämförts i arbetskraftsundersökningarna dels hösten 1966 och 1967, dels hösten 1967 och 1968. Uppgifterna från dessa två under- sökningar visar skillnader i den relativa ar- betslösheten det andra året för å ena sidan dem som var sysselsatta i arbetskraften re- dan det första året och å andra sidan dem som var nytillträdande i arbetskraften det andra året. Detta framgår av följande tablå.
Den större arbetslösheten bland ungdo- marna är märkbar även bland dem som har varit sysselsatta det första året. Påfal- lande är dock att närmare en tredjedel av de arbetslösa arbetssökande (33 % hösten 1967 och 29 % hösten 1968) varit nytill—
Relativ arbetslöshet hösten 1967 för
personer som var personer som ej sysselsatta 1966 var i AK 1966
Män Kvinnor Män Kvinnor
15—24 år 3,1 3,0 6,5 10,8 25—44 år 1,0 1,2 6,6 5,3 45— år 1,1 1,0 4,9 3,2 Samtliga 1,3 1,4 6,3 6,7 Relativ arbetslöshet hösten 1968 för personer som var personer som ej sysselsatta 1967 var i AK 1967 Män Kvinnor Samtliga 15—24 år 2,3 2,4 7,5 25—44 år 1,0 1,2 6,5 45— år 1,2 1,0 4,0 Samtliga 1,3 1,4 6,4
trädande på arbetsmarknaden.
De arbetslösa enligt arbetskraftsunder- sökningarna har även fördelats på arbets- löshetsförsäkrade och ej försäkrade, En tidserieanalys av materialet (tabell 22 och figurerna 17 och 18) visar att de ej för— säkrade arbetslösa uppvisar en svagare kon— junkturvariation än de försäkrade arbetslö- sa. Detta gäller speeiellt kvinnorna. Därtill jämförs uppgifterna från undersökningar med antalet vid arbetsförmedlingen anmäl- da arbetslösa (figur 29 och tabell 24). Av denna jämförelse framgår dels att antalet ej försäkrade arbetslösa är större enligt ar— betskraftsundersökningarna än det antal som registrerats vid arbetsförmedlingen, dels att sådana uppgifter om antalet försäkrade arbetslösa som är jämförbara i de två se— rierna stämmer ganska väl i högkonjunktu— ren. I en lågkonjunktur redovisar arbets- kraftsundersökningarna högre siffror även för de arbetslöshetsförsäkrade. Detta synes bero på att antalet utförsäkrade stiger som ett resultat av att arbetslöshetstiderna för— längs och att de utförsäkrade arbetslösa inte har kontinuerlig kontakt med arbets— förmedlingen. Orsaken till den nämnda skillnaden är således densamma som till att
antalet oförsäkrade — oavsett konjunkturlä— ge — är högre enligt arbetskraftsundersök- ningarna än enligt uppgifterna från arbets- förmedlingen.
Det finns enligt arbetskraftsundersök— ningarna också skillnader mellan grupperna försäkrade och ej försäkrade i fråga om ar- betslöshetstidens längd. Under år 1970 var den i genomsnitt 6,9 veckor för de försäk— rade och 3,4 veckor för de ej försäkrade. Arbetslöshetstidens längd belyses också för tiden 1964—1970 i figur 19. Långtidsarbets- lösheten har ökat, i synnerhet för de för- säkrade arbetslösa. Arbetslöshetstiderna har även genomsnittligt blivit längre; även detta mest markerat för de arbetslöshetsförsäk— rade. Omsättningen av arbetslösa har där- med blivit lägre.
Antalet personer som berörs av arbets- löshet belyses i bilagan av en sammanställ- ning från en arbetskraftsundersökning som avser hela året 1968 (tabell 25). Med led- ning av bla dessa uppgifter och uppgifter om arbetslöshetstidens längd under året har utredningen i kap 9 angett vissa allmänna hållpunkter för kostnadsuppskattningar.
I bilagan redovisas även uppgifter om latent arbetssökande samt, delvis i ett sär- skilt appendix, resultaten från en undersök— ning om personer utanför arbetskraften. Den avsåg närmast att kartlägga orsakerna till att dessa inte förvärvsarbetade och om de under vissa villkor skulle söka förvärvs- arbete. De mest förekommande orsakerna till att männen inte förvärvsarbetade var studier och hälsoskäl. Den vanligaste av de uppgivna anledningarna till att kvinnorna inte förvärvsarbetade var barntillsyn. Detta framgår av figur 33 och 34.
Prineipförslag
Skyddet mot inkomstbortfall vid arbetslös- het som har förorsakats av bristande till- gång på arbetstillfällen skall enligt utred- ningens förslag främst vara arbetslöshets— försäkring. Möjlighet att vara arbetslöshets— försäkrad bör finnas för alla förvärvsarbe- tande, företagare likaväl som arbetstagare. Samhällets stöd åt arbetslöshetsförsäkringen
är ett led i arbetsmarknadspolitiken. Det finns ett naturligt samband mellan arbets— löshetsförsäkringen och samhällets arbets— marknadsåtgärder i övrigt. Till arbetsför- medlingen måste den försäkrade vända sig för att anmäla sig som arbetssökande. Han måste både i initialskedet av arbetslöshe- ten och därefter fortlöpande ha nära kon— takt med arbetsmarknadsorganen. .
Utredningen har funnit att helt övervä— gande skäl talar för att arbetslöshetsförsäk- ringen även i fortsättningen skall utvecklas på samma frivilliga väg som hittills. De er— kända arbetslöshetskassomas verksamhet har utvecklats under samverkan med staten och den fackliga rörelsen. Statens medver— kan har skapat organisatoriska och ekono- miska förutsättningar för en mycket bety- dande utveckling av arbetslöshetskassornas verksamhet. Denna kan numera beräknas omfatta i det närmaste alla fackligt organi- serade arbetstagare. Medlemmarna i de flesta arbetslöshetskassorna har under lång tid anpassat sig till dessa förhållanden. Det fordras starka skäl för att upplösa detta system och ersätta det med en helt ny för- säkringsform.
Arbetslöshetskassornas kontakt med för- hållandena på arbetsmarknaden, arbets- marknadsmyndighetema och arbetstagarnas organisationer är utomordentligt god. Det finns all anledning att förutsätta att en ar- betslöshetsförsäkring bland företagarna, uppbyggd av deras organisationer, skall ge samma goda erfarenheter. En medverkan från medlemmarna i arbetslöshetskassorna genom deras representanter och funktionä— rer medför garantier för att prövningen av enskilda fall sker med ett underlag av till- räckliga kunskaper om den försäkrade och hans speciella förhållanden.
Utredningen har undersökt i vad mån en samordning av arbetslöshetsförsäkringens administration med den allmänna försäk- ringens skulle innebära fördelar. Vissa be- sparingar skulle möjligen kunna vinnas bl a i fråga om registrering av försäkrade. En sådan minskning av de administrativa kost- naderna skulle emellertid värdemässigt bli obetydlig i jämförelse med de begränsningar
av försäkringsutgifterna och den medverkan till effektivare sysselsättning av arbetskraf- ten, som kan åstadkommas genom arbets— löshetskassornas uppföljnings- och kontroll- verksamhet samt arbetsmarknadsmässiga uppgifter i övrigt. Därtill kommer att de all- männa försäkringskassorna står inför nya och utökade uppgifter inom sitt nuvarande verksamhetsområde. Övertagande av arbets- löshetsförsäkringens administration skulle, särskilt vid mindre och medelstora enheter, förorsaka avsevärda personal- och utbild— ningsproblem. Utredningen har därför fun— nit att grundförutsättningarna inte förelig— ger för överförande av arbetslöshetsförsäk- ringens administration till de allmänna för- säkringskassorna.
Rätt att bli medlem i erkänd arbetslös- hetskassa skall tillkomma var och en som uppfyller föreskrift i kassans stadgar om ar- bete inom dess verksamhetsområde. Flerta- let av de regler, som enligt gällande förord- ning begränsar enskilda personers rätt att inträda eller kvarstå i kassa, föreslås an— tingen bortfalla eller — i fråga om rätt att kvarstå — bero på kassans beslut. Utred- ningens förslag öppnar vidgade möjligheter att tillhöra försäkringen.
De erkända arbetslöshetskassorna faller enligt gällande bestämmelser under giltig— hetsområdet för lagen om understödsför- eningar. De utgör dock en enhetlig och från övriga understödsföreningar klart avgränsad grupp av föreningar. Tillsynen av kassorna är anförtrodd en särskild tillsynsmyndighet. Den har en omfattning och inriktning av helt annat slag än för övriga föreningar. Det för kassornas verksamhet betydelsefulla statsbidragssystemet saknar motsvarighet hos övriga understödsföreningar. En av sär- skild utredningsman verkställd översyn av lagen om understödsföreningar har visat att det för dessa föreningar i betydande ut- sträckning krävs föreskrifter som helt sak- nar betydelse för arbetslöshetskassornas verksamhet och organisation. KSA-utred— ningen föreslår bla av dessa skäl att de bestämmelser av föreningsrättslig natur, som fordras angående arbetslöshetskassorna, sam- las i en särskild andra del av den föreslagna
lagen om arbetslöshetsförsäkring. Denna lagdel innehåller en fristående fullständig reglering för kassorna. För att nedbringa författningsmaterialets omfång har utred- ningen dock funnit lämpligt att hänvisa till lagen om understödsföreningar, när det gäl- ler vissa bestämmelser av allmänt förenings- rättslig natur.
Försäkringsvillkoren för ersättningsrätt kommer enligt utredningens förslag att för— ändras så, att rätten uppkommer snabbare för nya medlemmar i arbetslöshetskassorna. Detta sker genom att av nuvarande arbets— villkor bortfaller det som innebär att er- sättning får utges först sedan den försäk- rade erlagt avgift för 52 veckor eller tolv månader och under den tiden förvärvsarbe- tat. Det kvarstående arbetsvillkoret — fem- månadersvillkoret — garanterar aktuell an- knytning till arbetsmarknaden. Inkomstbort- fall omedelbart efter arbetslöshetens inträ- de täcks i ökad utsträckning genom att nu- varande karensvillkor bortfaller. Risken för utförsäkring i mer svårartade arbetslöshets- fall minskas dels genom att ersättningsti- dens begränsning till försäkringsår upphör, dels genom att ersättningstiden kan upp- gå till 300 dagar efter det ersättningsrätt har upparbetats. Ersättningstiden förlängs generellt till 450 dagar för dem som har fyllt 55 år. Möjligheterna vidgas att bibe- hålla upparbetad ersättningsrätt under pe— rioder av bortovaro från arbetsmarknaden. Detta gäller bl a vid vård av eget barn eller adoptivbarn som ej fyllt tre år. Inkomstbort- fallet vid arbetslöshet täcks i större utsträck- ning genom att maximum för dagpenning höjs till samma nivå som sjukpenningen i allmän försäkring. Med bibehållande av ar- betslöshetsförsäkringens anknytning till femdagarsvecka innebär detta att högsta dagpenning, till vilken statsbidrag kan utgå, blir 75 kronor. Ersättning vid deltidsarbe— te blir mer differentierad och systematiskt reglerad än den hittills varit i arbetslöshets- försäkringen.
De av utredningen föreslagna ändringar- na av arbetslöshetsförsäkringens regler med- för en högst betydande utvidgning av för— säkringsskyddet. Med genomförande av des-
sa förslag bör förutsättningar finnas för att arbetslöshetsförsäkringen skall bli ett all- männare och kvalitativt bättre skydd för dem som har börjat varaktigt förvärvsar- bete.
En försäkringsmässig reglering av skyd— det vid arbetslöshet kan dock inte täcka alla uppkommande situationer. Förut återgivna uppgifter om de senaste årens sysselsätt- ningsförhållanden på arbetsmarknaden vi— sar att nya arbetssökande, tex ungdomar och andra som övergår från utbildning till förvärvsarbete, löper betydande arbetslös— hetsrisker. Speciella problem möter vidare dem som i olika åldrar söker sig ut i arbets- livet efter att längre tid huvudsakligen ha ägnat sig åt att vårda och hjälpa åldring el— ler handikappad. Detta gäller även dem som har blivit ensamstående och söker för- värvsarbete efter att tidigare ha haft sin sysselsättning i gemensamt hushåll med make eller annan person. För ensamståen— de kan behovet av förvärvsinkomst vara oundgängligt och en arbetslöshetssituation svårlöst även i andra fall. Ett exempel här— på är ensamstående kvinnor som har barn att försörja under förhållanden då de hu— vudsakligen är beroende av egen förvärvs- inkomst.
För dessa olika grupper nya arbetssökan— de är förmedling av arbete, yrkesvägled- ning, arbetsvård, arbetsmarknadsutbildning och andra samhällsåtgärder för att underlät- ta arbetsplacering det primärt betydelse- fulla. Först sedan sådana åtgärder har prö— vats en tid och arbetsmarknadsorganen där- vid fått en uppfattning om sökandens fak- tiska arbetsutbud bör hjälp genom kontant stöd komma i fråga.
Utredningen har funnit att en komplet- tering av arbetslöshetsförsäkringen med en särskild stödform är den naturliga vägen att skydda olika kategorier nytillträdande på arbetsmarknaden. Denna komplettering er- fordras vare sig försäkringen görs frivillig eller obligatorisk. Stödformen skall i det av utredningen föreslagna systemet omfatta även den som har en fastare anknytning till arbetsmarknaden men ej är ersättnings- berättigad i arbetslöshetsförsäkringen eller
inte tillhör erkänd arbetslöshetskassa. Ut- redningen föreslår att stödformen utformas som ett kontant arbetsmarknadsstöd, helt fi- nansierat av staten genom skattemedel och administrerat av arbetsmarknadsverket. Stö— dets omfattning och konstruktion ger det en allmän karaktär av grundskydd för ar— betssökandes försörjning vid ersättningsbar arbetslöshet utanför försäkringens verk- ningsområde.
De år 1968 införda temporära stödfor- merna för äldre arbetslösa, förlängd (extra) ersättning till försäkrade och statligt om- ställningsbidrag, bör integreras med arbets- löshetsförsäkringens reguljära förmåner och det kontanta arbetsmarknadsstödet. I fråga om det statliga omställningsbidraget inne- bär utredningens förslag till övergångsbe— stämmelser att det kan utgå endast till den som före det nya stödsystemets ikraftträdan— de har beviljats sådant bidrag samt därjäm- te till den som inom ett år därefter ansökt om bidraget. Det kommer därmed att succes- sivt avvecklas.
Efter genomförande av utredningens för- slag finns det ej skäl att bibehålla arbets- löshetshjälp i form av kommunalt kontant- understöd. Den stödformen bör därför kun— na avvecklas omedelbart.
Samhällsstöd i form av socialhjälp får däremot även i fortsättningen betydelse i de fall då fysiska, psykiska eller sociala handi- kapp hos en arbetssökande för en tid för- svårar eller omöjliggör arbetsplacering, lik— som då ersättningsbelopp som utgår från arbetslöshetsförsäkring eller om kontant ar- betsmarknadsstöd i något fall visar sig vara otillräckligt för att täcka föreliggande hjälp- behov. Socialhjälpen får framdeles liksom hittills betydelse som komplement till de statliga och statsunderstödda kontanta stöd- formerna på arbetsmarknaden.
I fråga om beskattning av utgående för- måner vid arbetslöshet konstaterar utred— ningen att den år 1970 tillkallade sjukpen- ningutredningen enligt sina direktiv prövar förutsättningama för att beskatta även ar- betslöshetsförsäkringens dagpenning samt vid sidan därav utgående kontant stöd från samhällets sida. I avvaktan på resultaten
av den utredningen föreslås att dagpenning- en och det kontanta arbetsmarknadsstödet tills vidare skall vara icke skattepliktiga samt att omställningsbidraget alltjämt skall vara skattepliktigt.
Allmänna förutsättningar för ersättningsrätt (kap 5)
De allmänna förutsättningarna gäller både arbetslöshetsförsäkringen och den nya stöd- formen kontant arbetsmarknadsstöd.
Grundläggande för det kontanta arbets- löshetsskyddets allmänna omfattning och begränsning är att den arbetslöse står till arbetsmarknadens förfogande, d v 5 kan och vill förvärvsarbeta samt i övrigt är oför- hindrad att åtaga sig sådant arbete. Denna allmängiltiga avgränsningsregel kommer i stort sett till uttryck både i nuvarande be- stämmelser om arbetslöshetsförsäkringen och i arbetsmarknadskungörelsen. Utred- ningen föreslår ingen väsentlig ändring av dessa grundförutsättningar och bygger ge- nomgående konstruktionen av komplette— rande detaljföreskrifter därpå.
Från denna utgångspunkt får kravet på att arbetslöshet skall föreligga huvudsakli- gen den innebörden. att ersättningssökande har förlorat ett förvärvsarbete eller i varje fall inte har någon inkomst av förvärvsar- bete. Sistnämnda kriterium på arbetslöshet har exempelvis betydelse för den som upp- bär ferielön, permitteringslön eller annan ersättning från arbetsgivaren under perioder då arbete inte utförs. I dessa fall underlättar en anknytning av begreppet arbetslös till avsaknaden av förvärvsinkomst även sam- ordningen mellan å ena sidan samhällsregle- rade stödformer och å andra sidan kollek- tivavtalsreglerade förmåner från arbetsgiva- re under eller i omedelbar anslutning till an— ställning. För bisyssla under arbetslöshet fö- reslår utredningen en reglering som i huvud- sak överensstämmer med nuvarande praxis i arbetslöshetsförsäkringen.
Företagare skall enligt utredningens för- slag anses arbetslös när hans arbete och övriga personliga verksamhet i rörelsen har upphört, ej endast tillfälligt, såvida inte ar-
betsmarknadsstyrelsen av särskilda skäl före- skriver annat.
Även kravet på arbetsförhet ansluter sig till grundförutsättningen att ersättningssö- kande skall stå till arbetsmarknadens för- fogande. Utredningen har behandlat vissa frågor som berör samordningen med sjuk- penning och förtidspension enligt lagen om allmän försäkring samt bedömning av ar- betsförmåga efter yrkesskada. Utredningen framhåller som en väsentlig allmän synpunkt att ökade samhällsinsatser i fråga om arbets— prövning, arbetsträning, yrkesutbildning och omskolning har skapat bättre möjligheter för de handikappade att helt eller delvis eliminera bristen i sin arbetsförmåga. Ar- betslösa personer med handikapp bör därför kunna påräkna faktiska arbetsalternativ till kontant stöd i allt större utsträckning. I det- ta sammanhang understryker utredningen betydelsen av kontakt och administrativ samverkan mellan arbetsförmedlingar, all— männa försäkringskassor, erkända arbets- löshetskassor och kommunernas sociala nämnder.
Lägsta och högsta ålder för ersättnings- rätt är enligt utredningens förslag 15 re- spektive 66 år. Den som har fyllt 67 år är således inte ersättningsberättigad vid arbets- löshet. I arbetslöshetsförsäkringen bör det dock finnas möjlighet för arbetslöshetskas— sa att medge ersättning sammanlagt under 150 dagar för arbetslös medlem i åldern 67—69 år. När medlem i sådan kassa fyller 70 år upphör ersättningsrätten.
Liksom enligt gällande bestämmelser ford- ras att ersättningssökande skall vara anmäld som arbetssökande vid den offentliga arbets- förmedlingen. Närmare föreskrifter om ord— ningen för denna kontakt mellan sökande och arbetsförmedling — personligt besök, telefonanmälan eller andra kontaktvägar - bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att utfärda. Utredningen lämnar i detta sammanhang en utförlig redogörelse för ar- betsförmedlingens organisation och service till enskilda arbetssökande, arbetslösa kassa- medlemmars kontakt med arbetsförmedling- en, dennas speciella funktioner i fråga om arbetslöshetsförsäkrade samt vidare om ar-
betslöshetskassornas kontakt med arbetsför- medlingen för kontroll av ersättningsrätt och arbetsmarknadsorganens uppgifter i frå- ga om sökande av kontant arbetsmarknads- stöd. I samband därmed behandlas även ut- vecklingsarbetet på detta område.
Som allmänt villkor för ersättningsrätt anges i utredningens förslag att sökanden inte kan erhålla lämpligt arbete. Den inne- börd som ges åt detta begrepp bestämmer i mångt och mycket karaktären av arbets- löshetsförsäkringen och det kontanta arbets- marknadsstödet. Av särskild betydelse är att de synsätt och värderingar som präglar den moderna arbetsmarknadspolitiken blir be— aktade i detta sammanhang. Utredningen har konstaterat att arbetslöshetsförsäkring— ens i huvudsak sedan mitten av 1930-talet gällande författningsbestämmelser möjlig- gjort en nyanserad bedömning av ifråga- satta arbetserbjudanden. Härtill har i hög grad bidragit att bedömningen har påverkats av den nuvarande aktiva arbetsmarknads- politiken. Det föreligger därför inte anled- ning att påyrka någon mera omvälvande förändring av praxis på detta område. Ange— läget är dock att den moderna arbetsmark- nadspolitikens målsättningar får komma till klart uttryck i de författningsbestämmelser och motivuttalanden, på vilka tillämpningen är grundad. Utredningens författningsför- slag innebär följande.
Som första förutsättning för att erbjudet arbete skall vara lämpligt anger utredningen att — inom ramen för tillgången på arbets— tillfällen — skälig hänsyn tagits såväl till sö- kandens yrkesvana och förutsättningar i öv- rigt för arbetet som till hans önskemål i fråga om arbetsval och andra personliga förhållanden. Nya regler föreslås i fråga om förmånerna i erbjuden anställning. De skall vara skäliga i förhållande till den försäk- ringsersättning respektive det kontanta ar- betsmarknadsstöd som sökanden är berätti- gad till. Vidare skall de vara förenliga med kollektivavtal, om sådant finns, och ej oskä- liga i förhållande till de förmåner som vid jämförliga företag utgår till arbetstagare med likvärdiga arbetsuppgifter och kvali- fikationer. Slutligen anges i huvudsaklig
överensstämmelse med gällande regler att det erbjudna arbetet ej hänför sig till arbets- plats där arbetskonflikt råder till följd av stridsåtgärd, som är lovlig enligt lag och kollektivavtal, samt att förhållandena på ar- betsplatsen motsvarar vad som föreskrivs-i lag eller annan författning rörande åtgärder till förebyggande av ohälsa eller olycksfall.
Påföljden av att sökande avvisat erbjudet lämpligt arbete eller i övrigt, enligt sära skilda regler därom, själv vållat sin arbets— löshet är enligt utredningens förslag avstäng- ning från rätt till ersättning viss tid, högst 28 dagar. Är det uppenbart att sökanden ej vill antaga lämpligt arbete, såsom då han upprepade gånger har avvisat sådant arbete, kan han avstängas från ersättningsrätt till dess han har förvärvsarbetat under tjugo dagar. I fall då' avvisat arbete sannolikt skulle ha pågått högst fem dagar eller mer än fem men högst tio dagar föreslås attav— stängningstiden blir sju respektive fjorton dagar. Förslaget i detta avseende. innebär att den nuvarande lindrigare påföljden vid avvisande av arbete, vilket är avsett att om- fatta högst två dagar, utsträcks att omfatta tillfälliga arbeten, som sannolikt kommer att vara högst fem respektive tio dagar. Av- stängningstiden blir i förstnämnda fall för- kortad till sju dagar
Huvudsakliga ändringsförslag i arbetslös- hetsförsäkringen (kap 6)
Arbetsvillkor. Det nuvarande 12-månaders- villkoret bortfaller. Det har bl a varit avsett att trygga kontinuiteten av medlemskap i arbetslöshetskassorna och innebär i stort sett att medlem för att kunna få ersättning måste ha arbetat och erlagt avgifter för minst tolv månader. Arbetsvillkoret enligt utred— ningens förslag innebär att rätt till ersättning föreligger, när den försäkrade utfört för- värvsarbete 1 fem månader efter senaste in- träde i arbetslöshetskassan inom en ramtid av högst tolv månader omedelbart före ar- betslöshetens början. Arbetsmarknadsstyrel- sen skall dock kunna medge att beräkning av tiden i förvärvsarbete görs i annan tids— enhet än månad. Med tid i förvärvsarbete
jämställs tid då den försäkrade har genom— gått arbetsmarknadsutbildning, fullgjort värnplikt, åtnjutit tilläggssjukpenning vid havandeskap och barnsbörd — i samtliga des- sa fall dock högst två månader — samt liksom enligt gällande regler tid då sökanden har haft semester eller eljest med helt eller del- vis bibehållen lön varit ledig av annan an- ledning än sjukdom, värnpliktstjänstgöring eller barnsbörd.
Vid bestämmande av arbetsvillkorets ram- tid inräknas inte tid då försäkrad varit för- hindrad att förvärvsarbeta på grund av sjukdom, värnpliktstjänstgöring, vuxenut- bildning, nykterhetsvård på anstalt, frihets— berövande på kriminalvårdens område eller vårdande av eget barn eller adoptivbarn som ej fyllt tre år. Detta gäller i den mån nämn- da tider inte enligt förslaget skall jämställas med tid i förvärvsarbete. De sk överhopp- ningsbara tiderna vid ramtidsberäkningen kommer således enligt utredningens förslag att omfatta nya och avsevärt utvidgade om— råden i förhållande till nu gällande regler.
Försäkrad som omedelbart före sitt in- träde i en arbetslöshetskassa har varit med- lem i en annan arbetslöshetskassa får för uppfyllande av arbetsvillkoret tillgodoräkna sig tid i förvärvsarbete och därmed jämställd tid då han var medlem i den förra kassan.
Karens. Villkoret härom har helt slopats i utredningens förslag. Ersättning kan där- med utgå från första arbetslösa dagen, dock tidigast fr o m den dag föreskriven anmälan om arbetslöshet har gjorts till arbetsförmed- lingen. Utredningens förslag skall ses mot bakgrunden av en preliminär överenskom- melse som har träffats mellan Svenska ar- betsgivareföreningen och Landsorganisatio- nen om vederlag vid avsked och permitte- ring.
Ersättningstidens längd. Ersättning utgår längst under 300 dagar från arbetslöshetens början. Har den försäkrade uppnått 55 års ålder innan denna ersättningsperiod gått till ända är perioden i stället 450 dagar. Om arbetslösheten upphör innan ersättningspe- rioden upphör har den försäkrade vid ny arbetslöshet rätt till ersättning under åter- stående antal dagar av perioden även om
han då inte uppfyller arbetsvillkoret. Har ersättningsperioden gått till ända men har den försäkrade dessförinnan ånyo uppfyllt arbetsvillkoret, utgår ersättning under ytter- ligare en hel period. Denna räknas från in- trädet av den arbetslöshet då den försäkrade senast uppfyllde arbetsvillkoret. För att för- enkla beräkningen av dessa perioder föreslår utredningen emellertid att rätt till ersättning skall föreligga endast såvida arbetsvillkoret uppfylls, när en sammanhängande tid av tolv månader — häri dock ej inräknade sk överhoppningsbara tider —- har förflutit se- dan ersättning senast uppbars av den för— säkrade.
Ersättningens form och storlek. Utred- ningen föreslår att barntillägg och hjälp till rese— och flyttningskostnader slopas som er- sättningsform i arbetslöshetsförsäkringen. Den enda ersättningsformen blir dagpenning, som även i fortsättningen skall utgå för högst fem dagar i veckan. Arbetslöshetskassan be- slutar om medlemmarnas placering i dag- penningklasser. Dessa betecknas med följan- de krontal som anger beloppet av medlem- marnas tillförsäkrade dagpenning: 30, 35, 40, 45, 50, 55, 60, 65, 70, 75. Arbetsmark- nadsstyrelsen kan föreskriva att lägsta gäl- lande dagpenningklass ej längre skall tilläm- pas. Med arbetsmarknadsstyrelsens godkän- nande får arbetslöshetskassa höja den högs- ta dagpenningen enligt den angivna skalan med icke statsbidragsgrundande dagpenning- belopp. Om den försäkrade övergår till klass med högre dagpenning får — om arbets- marknadsstyrelsen ej föreskriver annat —- den högre dagpenningen inte utges till honom förrän han efter övergången har uppfyllt en månad av arbetsvillkoret.
Ersättningsbeloppet bestäms —— förutom av tillförsäkrad dagpenning — av särskilda reg- ler om överförsäkringsavdrag och pensions- avdrag. De tabeller som nu gäller för sådana avdrag har utredningen omarbetat. I fråga om överförsäkringsavdrag bygger utredning- ens tabellförslag på att det sk marginalav- draget sänks från 8,3 till 5 procent. Detta innebär att ersättning till den, för vilken överförsäkringsregeln blir tillämplig, kan ut— gå med högst 95 procent i stället för 91,7
procent av den försäkrades inkomst efter skatt. Förslaget till tabell för pensionsavdrag bygger på en kronas i stället för tre kronors intervaller. Ersättningen i de olika avdrags- klasserna reduceras med belopp som mot- svarar omkring 1/300 av den årliga ålders- pensionen. Överförsäkringsavdrag och pen— sionsavdrag skall ej ske samtidigt. Det störs- ta avdraget skall tillämpas.
Ersättning vid deltidsarbete. Utredningen anser att ersättningsrätten för dem som före arbetslösheten har haft eller därunder får deltidsarbete bör bli så fullständigt reglerad som möjligt. En allmän förutsättning för ersättningsrätt i dessa fall är att arbetsutbu- det omfattar i genomsnitt minst 17 timmar i veckan och minst tre timmar per arbets- dag. Utredningens huvudförslag bygger på ett schematiskt veckoberäkningssystem, d v s omräkning enligt tabell till antal hela och halva dagpenningbelopp per vecka. Utred- ningen föreslår att beräkningsmetoden anges i lagen om arbetslöshetsförsäkring men att Kungl Maj:t bemyndigas att fastställa ta- bellutformningen.
Utredningens förslag till ifrågavarande omräkningstabell avser i första hand arbets- lösa som före arbetslösheten har haft del- tidsarbete och fortfarande önskar sådant arbete. Tabellen kan även tillämpas på den som före arbetslösheten har haft heltidsar— bete och fortfarande önskar sådant arbete men under ifrågavarande vecka utför arbete någon begränsad tid. Den är även tillämplig på den som önskar deltidsarbete och under veckan utför arbete kortare tid än arbets- utbudet avser. Vidare kan föreslagen om- räkningstabell tillämpas då någon under veckan har varit helt eller delvis arbetsoför- mögen på grund av sjukdom. Även vid ar- betshinder av annat slag skulle tabellen kun- na tillämpas.
Som förut nämnts avser dessa förslag om deltidsarbete att ersättningen skall bli mer differentierad och systematiskt reglerad än den hittills har varit genom 2- och 4-tim— marsreglerna i arbetslöshetsförsäkringen.
Huvudsaklig utformning av förslag till kan- tant arbetsmarknadsstöd (kap 7)
Berättigade till kontant arbetsmarknadsstöd är enligt förslaget till lag om detta stöd en— var — oavsett om han är svensk medborgare eller inte — som har uppfyllt föreskrivna ersättningsvillkor i Sverige och står till för- fogande för svensk arbetsmarknad. Mer pre— ciserat kommer stödformen att avse följande fall:
0 den som inte är arbetslöshetsförsäkrad, . arbetslöshetsförsäkrad som efter inträ-
det i arbetslöshetskassa ännu ej har uppfyllt försäkringens arbetsvillkor, arbetslöshetsförsäkrad som ej har rätt till försäkringsersättning på grund av att ersättningsperiod gått till ända se- dan han uppnått 60 års ålder. De allmänna förutsättningarna för ersätt- ningsrätt är desamma som i arbetslöshets- försäkringen. Sökande skall som arbetslös stå till arbetsmarknadens förfogande. Detta innebär samma krav på arbetsförhet som i försäkringen. Ersättningsrätt föreligger efter fyllda 15 år. Tid i förvärvsarbete och där- med jämställd tid före 15 års ålder med- räknas dock ej som kvalificerande för er- sättningsrätt. Ersättningsrätten upphör med utgången av månaden före den då den ar- betslöse uppnår 67 års ålder eller när han dessförinnan börjar uppbära ålderspension, hel förtidspension eller helt sjukbidrag enligt lagen om allmän försäkring.
Liksom i arbetslöshetsförsäkringen skall sökande av kontant arbetsmarknadsstöd va- ra anmäld som arbetssökande vid offentlig arbetsförmedling och vara beredd att antaga lämpligt arbete. Bedömning av erbjudet arbetes lämplighet skall ske efter regler som motsvarar arbetslöshetsförsäkringens. Reg— lerna om avstängning från ersättningsrätt är även desamma som i försäkringen.
Arbetsvillkor. För reglering av ersättnings- rätten anges liksom i arbetslöshetsförsäk- ringen ett arbetsvillkor. Bestämmelserna där- om är desamma som i försäkringen men därutöver gäller att som tid i förvärvsarbete skall räknas även tid under de tolv måna— derna närmast före anmälan till arbetsför-
medlingen, då sökande i enskilt hem har vårdat eller hjälpt åldring eller handikappad i sådan utsträckning att sökanden har varit "förhindrad att stå till arbetsmarknadens för- fogande.
Ytterligare möjligheter till ersättningsrätt öppnas för dem som i anslutning till att deras utbildning avslutats nyinträder eller återinträder på arbetsmarknaden. De kan bli ersättningsberättigade sedan de under tre månader efter avslutad utbildning har stått till arbetsmarknadens förfogande antingen i förvärvsarbete eller som arbetssökande vid arbetsförmedlingen och därefter är eller blir arbetslösa. Denna särskilda kvalifikations— möjlighet för rätt till kontant arbetsmark- nadsstöd avser arbetssökande som övergår till förvärvsarbete från ungdomsutbildning eller från därmed i fråga om studiesocialt stöd likställd vuxenutbildning, Dessutom av— ser möjligheten sökande som slutfört arbets- marknadsutbildning, vilken har bedrivits en- ligt arbetsmarknadsverkets beslut och med klar målsättning att sökanden efter utbild- ningen skall kunna få varaktigt förvärvs- arbete. Uppfyllande av dessa särskilda kvali- fikationsvillkor för nytillträdande medför er- sättningsrätt endast under en ersättningspe- riod, såvida inte särskilda skäl kan påvisas för att medge en upprepad kvalifikations— period.
För växelarbetande jordbrukare skall er- sättningsrätt föreligga trots att han inte har lämnat jordbruket. Vissa begränsande förut- sättningar anges dock. Jordbrukaren skall vara född år 1920 eller tidigare, och jord- bruket skall ha varit hans huvudsakliga sys- selsättning de senaste fem åren. Jordbruket skall vara bedrivet här i landet. Jordbruka- ren skall lämna en förhandsdeklaration av den tid arbetsutbudet avser. Under varje be- räkningsår (1.10—30.9) skall alltid finnas en kvalifikationstid av två månader. Den är att betrakta som jordbrukarens självrisk och kan infalla när som helst under den förhands— deklarerade perioden.
Karens. Ersättningsrätt för den som upp- fyllt arbetsvillkoret inträder efter en karens- tid, fem dagar anmälningsdagen inräknad, sedan den arbetslöse har anmält sig som
arbetssökande till arbetsförmedlingen. Dessa dagar behöver inte ligga i en följd utan kan vara utspridda över en ramtid av högst fem kalenderveckor. För den som kvalificerat sig för ersättning utan att ha uppfyllt arbets- villkoret föreskrivs ej någon karenstid.
Ersättningstid. Den allmänna regeln för ersättningstidens längd är att kontant arbets- marknadsstöd skall kunna utgå i 150 dagar — dock 300 dagar till arbetslös som har fyllt 55 år innan ersättningsperioden gått till ända. Ersättningsperioden räknas från den dag då den försäkrade första gången blir arbetslös och uppfyller arbetsvillkoret eller föreskrivet särskilt kvalifikationsvillkor. Därefter kan nyprövning av arbetsvillkor utlösa en ny er- sättningsperiod enligt regler motsvarande dem som föreslagits för arbetslöshetsförsäk— ringen. För den som under kalenderåret fyl- ler 60 år gäller inte någon annan begräns- ning av tiden för ersättning än att den utgår längst till och med månaden före den då den arbetslöse fyller 67 år eller när han dess— förinnan börjar uppbära ålderspension, hel förtidspension eller helt sjukbidrag enligt lagen om allmän försäkring. Dagpenning i arbetslöshetsförsäkringen och kontant ar- betsmarknadsstöd skall ej kunna utgå sam- tidigt.
Ersättningsbelopp. Stödbeloppet kan vara helt eller halvt. Det beräknas per dag och fem dagars arbetsvecka. Helt stöd skall mot- svara basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Det fastställs för ett år i sänder på så sätt att det för maj månad gällande basbeloppet avgör stödbeloppets storlek näst- kommande år. Med utgångspunkt i ett bas— belopp av 6400 kronor har stödbeloppet, utjämnat till närmast högre hela antal kro- nor, beräknats till 25 kronor per dag. Halvt stödbelopp skulle enligt motsvarande beräk- ning bli 13 kronor per dag.
Med hänsyn till stödbeloppens nivå och stödformens syfte att vara ett grundskydd för arbetssökandens försörjning under ar. betslösheten föreslår utredningen att bestäm- melserna ej skall tyngas av regler om över- kompensationsavdrag eller reduktioner på grund av sökandens allmänna inkomst- och förmögenhetsförhållanden i övrigt. Däremot
föreslår utredningen att pensionsavdrag på samma sätt som beträffande statligt omställ- ningsbidrag skall göras med det på ersätt- ningstiden belöpande beloppet — dock efter skatteavdrag _ av annan ålderspension än enligt lagen om allmän försäkring samt av partiell förtidspension, partiellt sjukbidrag och livränta på grund av yrkesskada eller olycksfall. Vidare skall avdrag på samma sätt göras för pension som sökande uppbär efter avliden make, om pensionen grundas på allmän försäkring eller i övrigt på den av- lidnes tjänsteförhållanden.
Ersättning vid deltidsarbete. Utredningen har som förut nämnts inte funnit skäl att i denna stödform göra annan differentiering av stödbeloppet än att det kan utgå med an- tingen helt eller halvt belopp per dag. Helt stödbelopp skall utgå till den som före ar- betslösheten har haft heltidsarbete och söker heltidsarbete samt vidare till den som söker heltidsarbete och är berättigad till stöd utan att ha utfört förvärvsarbete. Halvt stöd utgår till den som söker deltidsarbete som omfattar minst 17 timmar i veckan och till den som närmast före arbetslösheten har haft sådant deltidsarbete. För dag då sö— kandens arbetsutbud inte uppgår till minst tre timmar utgår ej stöd. Utredningen för- ordar att arbetsutbud, som omfattar 36 ar- betstimmar eller mer per vecka, skall med- föra rätt till helt stödbelopp.
Uppskattning av kostnader och förslag till finansiering (kap 9—10)
Utredningen har gjort nivåuppskattningar av de årskostnader som de föreslagna formerna av kontant stöd vid arbetslöshet skulle med- föra under de första åren efter deras genom- förande. Antalet arbetslöshetsförsäkrade an— tas då ha stigit till omkring 2,3 miljoner. Kostnadsbeloppen har sedan jämförts med en uppskattning av årskostnaderna för nu- varande stödformer om dessa skulle kvarstå under samma tid. Denna jämförelse har ställts samman i följande tablå.
Utredningens förslag miljoner kr ca Arbetslöshetsförsäkringen 730 Kontant arbetsmarknadsstöd 100 Kvarstående statligt omställ-
ningsbidrag 15 850 Nuvarande stödformer Arbetslöshetsförsäkringen 400 Statligt omställningsbidrag 27 Kommunalt kontantunderstöd 5 430
Kostnadsökning med utredningens förslag ca 420 miljoner kronor.
Utredningens förslag i fråga om finansiering av de former av kontantstöd vid arbetslös— het som skulle gälla de första åren efter förslagets genomförande kan sammanföras i följande tablå.
Finansieringsförslag
Kvarstående omställnings- bidrag liksom hittills Helt med statliga
skattemedel
Helt med statliga skattemedel
Kontant arbetsmarknads— stöd
Arbetslöshetsförsäkringen
liksom hittills Till större del med
statligt anslag (inkl arbetsgivaravgift) och till en mindre del med avgifter från de försäkrade och avkastningen från arbetslöshets- kassornas fonder
Utredningen föreslår att en särskild ar- betsgivaravgift till arbetslöshetsförsäkringen skall utgå och temporärt — i avvaktan på re- sultatet av pågående utredning om företags- beskattning — beräknas på underlaget för ar- betsgivaravgiften till sjukförsäkringen enligt lagen om allmän försäkring. Något precise- rat förslag om avgiftens storlek avges ej. Som riktpunkt för beräkningen av avgiften — i förväg bestämd för en femårsperiod i sän- der — anges dock en andel av arbetslöshets- försäkringens inkomster som i hela tiondels procent av avgiftsunderlaget kan beräknas komma att motsvara de försäkrades avgifter jämte avkastningen från arbetslöshetskassor- nas fonder under perioden. Med denna rikt- punkt torde avgiften bli 0,2 procent av av— giftsunderlaget, d v s ca 200 miljoner kronor per år, under den första femårsperioden. Konstruktionen av arbetsgivaravgiften över- ensstämmer lagtekniskt med den som nu gäl-
ler för den särskilda arbetsgivaravgiften till statlig lönegaranti vid konkurs.
Statsbidragen till arbetslöshetsförsäkring— en koncentreras i utredningens förslag till tre bidragsformer, nämligen grundbidrag, progressivt bidrag och förvaltningsbidrag. Grundbidraget ligger genom sin konstruk- tion på betydligt högre nivå än nuvarande grundstatsbidrag. Det progressiva bidraget är så utformat att det bl a möjliggör större avgiftsutjämning mellan de olika arbetslös- hetskassorna än nuvarande statsbidragssy- stem. Även förslaget till förvaltningsbidrag bygger på att bidraget skall stegras under år då antalet ersättningsdagar i kassan ökar.
De föreslagna statsbidragen till arbetslös- hetsförsäkringen under år då arbetslösheten har den omfattningen att antalet ersättnings- dagar per försäkrad uppnår talet 6 kan be- räknas uppgå till närmare 690 miljoner kro- nor. Detta skulle utgöra omkring 79 procent av försäkringens totala kostnader. I samma arbetslöshetsläge skulle statsbidragskostna- derna enligt nuvarande bestämmelser bli ca 620 miljoner kronor, motsvarande omkring 70 procent av försäkringens totala kostna- der. Under ett år då arbetslösheten är något lägre och antalet ersättningsdagar per för— säkrad stannar vid talet 5, vilket närmast mötsvarar förutsättningarna för de förut an- givna kostnadsuppskattningama, kan de fö- reslagna statsbidragen beräknas uppgå till ca 565 miljoner kronor, omkring 77 procent av försäkringens totala kostnader. Med nuva— rande statsbidragsbestämmelser skulle i detta läge statsbidragskostnaden bli ca 490 miljo- ner kronor, motsvarande 66 procent av to- talkostnaden i försäkringen.
Under försäkringsåret 1968/69 utgjorde antalet ersättningsdagar per försäkrad 4,5. Statsbidraget för det året uppgick till 224 miljoner kronor, motsvarande 67,5 procent av försäkringens totala inkomster. Antalet försäkrade uppgick vid försäkringsårets slut till 1 765 611. Per ersättningsdag utbetalades i genomsnitt 41: 63 kronor. I utredningens beräkningar har antalet försäkrade förut- satts vara omkring 2,3 miljoner. Genom- snittlig dagersättning har beräknats komma att uppgå till 60 kronor.
l. Reservation av ledamoten Olof Petersson
Kap 7, punkt 7.3.3. Utredningen har i sina principiella ställningstaganden, som jag an— sluter mig till, fastslagit att kontant stöd vid arbetslöshet skall utgöra kompensation för inkomstbortfall förorsakat av arbetslöshet. Grundvillkoret för att ersättning skall kun- na utgå är därför att förvärvsarbete har fullgjorts under minst fem av de tolv må- naderna närmast före arbetslöshetens in- träde. Detta villkor finns sedan gammalt i arbetslöshetsförsäkringen.
Vid sidan av arbetslöshetsförsäkringen kommer enligt utredningens förslag att fin- nas ett kontant arbetsmarknadsstöd. I stort sett föreslås samma villkor för att bli be- rättigad till sådant stöd som för att få rätt att uppbära ersättning från arbetslöshetskas- sa. I ett viktigt avseende är dock reglerna annorlunda utformade. Det skall nämligen i vissa fall vara möjligt att kvalificera sig för sådant stöd utan att tidigare ha utfört förvärvsarbete, vilket inte är möjligt i ar- betslöshetsförsäkringen. Det sker genom att man som kvalifikationsgrund för kontant arbetsmarknadsstöd godtar viss annan verk- samhet än förvärvsarbete. Jag kan inte bi- träda den del av detta förslag som innebär att arbetsmarknadsutbildning utan föregåen- de förvärvsarbete skall kvalificera till kon- tant arbetsmarknadsstöd. Liksom för med- lem i arbetslöshetskassa bör endast två må- naders tid i arbetsmarknadsutbildning kun-
Reservationer och särskilda yttranden
na jämställas med tid i förvärvsarbete.
Större delen av dem som deltar i arbets- marknadsutbildning har innan utbildningen påbörjats förlorat ett förvärvsarbete eller också stått inför hotet att förlora sitt ar— bete. De har alltså på vanligt sätt full- gjort arbetsvillkoret. Om de deltar i en ut- bildningskurs om minst två månader räcker det med att de har arbetat tre månader un- der de tio månaderna närmast före utbild- ningens början för att bli berättigade till ersättning. Har vederbörande haft vårdnad av barn under tre års ålder kan det kvalifi- cerande förvärvsarbetet ligga relativt långt tillbaka i tiden. Detsamma gäller för dem som varit sjuka, eftersom även sjukdom skall vara överhoppningsbar tid. Den som varit hemma och vårdat barn under tre år får vidare tillgodoräkna sig två månader av denna tid som kvalifikationstid.
Utredningen har inte föreslagit någon minimitid för kurs som skall kvalificera till kontant arbetsmarknadsstöd. En kurs på endast några veckor kan alltså enligt för- slaget vara tillräcklig som kvalifikations- grund. Även kurser som inte är yrkesin- riktade kan enligt förslaget kvalificera till arbetslöshetsersättning.
Konsekvenserna för arbetsmarknadsut- bildningen har inte beaktats av utredning- en. Om förslaget genomförs kan det enligt min mening uppstå ett ökat tryck på ar- betsmarknadsutbildningen utan att detta har något samband med förhållandena på ar-
Utredningens förslag lider sålunda i det- ta speciella avsnitt enligt min mening av stora brister. Det i sista hand avgörande för mitt ställningstagande mot förslaget är emellertid att de grupper som jag här disku- terat inte får sin försörjningssituation för- ändrad på sådant sätt att det kan jämställas med att ha förlorat ett förvärvsarbete. Vad som händer är att den som under en tid del- tagit i viss utbildning och uppburit utbild— ningsbidrag inte längre erhåller sådant bi- drag. Detta synes mig inte vara tillräckligt skäl för att det skall kunna utgå ett bi- drag avsett som ersättning för förlorad ar- betsförtjänst på grund av iråkad arbets— löshet.
2. Reservation av ledamoten Svensson
Antalet medlemmar i de erkända arbetslös- hetskassorna uppgick 1.9.1970 till 2 166 000. Enligt arbetskraftsundersökningen första kvartalet 1970 — uppgiften refererad i kap 3 - uppgick den totala arbetskraften i ål- dern 16—64 år till 3,7 miljoner personer. Av dessa var ca 3,0 miljoner heltidssyssel- satta. Det är alltså uppenbart att en icke obetydlig del av de personer som har en fast anknytning till arbetsmarknaden står utan försäkringsskydd vid arbetslöshet. Mot denna bakgrund och med beaktande av att arbetslöshetsförsäkringen inte endast utgör en del av arbetsmarknadspolitiken utan även är en av grenarna inom socialförsäkrings- systemet förtjänar frågan om en allmän arbetslöshetsförsäkring att noga övervägas. Då arbetslöshetsförsäkringen tillkom i början av 1930-talet utgjorde yrkesskade- försäkringen och folkpensioneringen — med var för sig skilda administrationer — de en- då allmänna socialförsäkringarna. För ar- betslöshetsförsäkringen befanns en admi- nistration i anslutning till de fackliga or- ganisationema mest ändamålsenlig. År 1955 blev sjukförsäkringen obligatorisk och år 1960 infördes allmän tilläggspensionering. Tillsammans med folkpensioneringen har dessa socialförsäkringar sammanförts till den allmänna försäkringen. Yrkesskadeför-
säkringen är nära anknuten till den all- männa försäkringen. Gemensamt för sjuk-
försäkringen och tilläggspensioneringen, som båda bygger på inkomstbortfallsprinci— pen, är att försäkringsskyddet automatiskt omfattar alla förvärvsarbetande. För den allmänna försäkringen har successivt byggts upp en väl fungerande administration med ett finmaskigt nät av försäkringskassor med lokalkontor, med vilka allmänheten vant sig vid att ha regelbundna kontakter. Arbets- löshetsförsäkringens organisation är beting- ad av att det i uppbyggnadsskedet inte fanns någon allmän socialförsäkringsadministra- tion att anknyta till. Detta var fallet även då socialvårdskommittén år 1948 lade fram förslag om obligatorisk arbetslöshetsförsäk- ring. I dag är situationen helt annorlunda. Inom ramen för en organisatoriskt samman- hållen socialförsäkring med en gemensam krets av försäkrade erbjuds de bästa möj- ligheterna att åstadkomma en rationell sam- ordning mellan de olika försäkringsgrenar— na. Betydelsen härav har accentuerats ge- nom den reform av förtidspensioneringen som trädde i kraft 1.7.1970. Den vidgade förtidspensioneringen innebär — särskilt för äldre försäkrade — en flytande gräns mel- lan pensionering och arbetslöshetsstöd ge- nom att arbetsmarknadsmässiga bedömning- ar tillmäts ökad betydelse för rätten till för- tidspension. Arbetsmarknadsmässiga bedöm— ningar är sålunda inget främmande för för- säkringskassorna inom deras nuvarande verksamhetsområde. Jag ställer mig därför tveksam till utredningens uttalande att ett övertagande av en obligatorisk arbetslöshets- försäkring skulle ställa försäkringskassorna »inför problem och frågeställningar, som är för dem helt främmande i deras nuvaran- de verksamhet» .
Ett annat exempel på beröringspunkter mellan arbetslöshetsförsäkringen och den allmänna försäkringen är bestämmelsen i 15 kap 2 & lagen om allmän försäkring om särskild pensionsberäkning inom ATP för den som visst år under mer än 60 dagar uppburit dagpenning från erkänd arbetslös- hetskassa.
En gemensam kompensationsnivå — ge-
nom klassplacering eller på annat sätt — vid sjukdom och arbetslöshet synes ända- målsenlig, eftersom både sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring syftar till att täcka relativt korta försäkringsfall. Detta skulle underlättas om försäkringarna vore gemen— .samt administrerade. Det kan nämnas att i Norge dagpenningen vid sjukdom och ar- betslöshet beräknas på samma sätt, nämli- gen fyra kronor ökat med en promille av den försäkrades årsinkomst, maximerad på visst sätt.
Den skildrade utvecklingen visar att de allmänna försäkringskassorna fått en central ställning inom socialförsäkringen. Statsmak- terna är uppenbarligen inställda på att fort- sätta på denna väg. Sålunda har socialmi- nistern i proposition 1971:22 aviserat en utredning att handläggningen av yrkesska- deärendena i första instans skall överflyt- tas till de allmänna försäkringskassoma. Pla- ner finns också på att utbetalningen av all- männa barnbidrag skall anförtros åt för- säkringskassorna.
Den nuvarande frivilliga arbetslöshetsför- säkringens struktur är mycket varierande. Jag ifrågasätter om de mindre enheterna har möjligheter att ge sina medlemmar en ser— vice motsvarande den som de allmänna för— säkringskassorna kan erbjuda. Denna fråga har utredningen i stort sett förbigått. — In- om den allmänna försäkringen kommer da— tarutiner till användning i ökad utsträck- ning. Det synes naturligt att för samtliga grenar av socialförsäkringen utnyttja dessa rutiner för enhetlig registrering och utbe- talning.
I kap 3 nämns att tre försäkringskas— sor på utredningens begäran år 1968 utfört vissa undersökningar angående kostnads- mässiga och andra konsekvenser för för- säkringskassorna vid ett övertagande av administrationen för en obligatorisk arbets- löshetsförsäkring. Det anförs att resultaten pekade på att vissa inbesparingar av admi- nistrationskostnader i förhållande till dåva- rande kostnader i arbetslöshetskassorna skulle kunna göras. Utredningen framhåller emellertid att värdet av bl a »de mera ar- betsmarknadsbetonade uppgifter som i prak-
tiken fullgörs av arbetslöshetskassorna» in- te kunde beaktas. Jag vill ifrågasätta om in- te dessa uppgifter snarare utförs av de fack- liga organisationerna bakom kassorna.
Jag delar utredningens uppfattning att de erkända arbetslöshetskassorna utfört en värdefull insats och att kontakterna med den fackliga rörelsen i allmänhet uppfattas som något positivt av kassamedlemmarna. Även inom en allmän arbetslöshetsförsäk— ring, administrerad av de allmänna försäk- ringskassorna, bör det enligt min mening vara möjligt att bevara ett fackligt infly- tande i frågor som rör ifrågasatt ersättnings- rätt till följd av avböjande av genom arbets- förmedlingen erbjudet arbete. Sådana frågor skulle inom försäkringskassan kunna prövas av en särskild delegation med representa— tion från de fackliga organisationerna. En sådan ordning tillämpas redan inom försäk- ringskassorna såvitt angår frågor om rätt till förtidspension.
Mot denna bakgrund har jag svårt att in— stämma i utredningens slutsats att »helt övervägande skäl talar för att arbetslöshets- försäkringen även i fortsättningen skall ut- vecklas på samma frivilliga väg som hittills». Jag anser att utredningen mycket ofullstän- digt analyserat de skäl som talar för en all- män arbetslöshetsförsäkring och betraktar det som en brist att utredningen inte — som ett alternativ till det framlagda förslaget — presenterat även ett förslag till en allmän arbetslöshetsförsäkring. Även en sådan för- säkring skulle behöva kompletteras med ett kontant arbetsmarknadsstöd. Detta kunde då mera renodlat utformas med sikte på dem som inte redan har en fast anknytning till arbetsmarknaden.
I fråga om det förslag utredningen fram- lagt har jag en avvikande uppfattning i följande avseenden:
Till en frivillig arbetslöshetsförsäkring, som alltså inte automatiskt omfattar alla arbetstagare, är det principiellt felaktigt att uttaga en specialdestinerad kollektiv ar- betsgivaravgift. En grundläggande förutsätt- ning för en sådan avgift måste vara att för- säkringens förmåner kommer alla anställda till godo. Som inledningsvis nämnts om-
fattar försäkringen f n endast ca två tredje- delar av de anställda. Jag vill inte ifrågasät- ta att denna andel kan komma att öka nå- got i framtiden.
Utredningen föreslår att den s k överför- säkringsmarginalen skall sänkas från 8,3 till 5 procent. Med hänsyn till att kompen- sationsnivåer över 90 procent endast un- dantagsvis förekommer inom övriga grenar av socialförsäkringen anser jag det omoti- verat att marginalen sänks.
I fråga om ålderspensionärernas ställning inom arbetslöshetsförsäkringen delar jag ex- perten Ericis i särskilt yttrande framförda synpunkter och anser sålunda att arbets- löshetskassa ej bör få utge dagpenning till medlem som fyllt 67 år.
3. Särskilt yttrande av ledamöterna Elm- stedt, Erik Filip Petersson och Nordgren
Det förslag till vidgat arbetslöshetsskydd som KSA-utredningen nu framlägger kan i stort sägas fylla kravet på ett allmänt så- dant. En förbättring av arbetslöshetsförsäk- ringen och framför allt införandet av det sk kontanta arbetsmarknadsstödet ger många nya grupper en trygghet, som de hittills saknat. Vi avser då främst alla små- företagare, som strukturomvandlingen stäl- ler i besvärliga situationer. Det finns vi- dare människor som på grund av vårdnads- uppgifter inte har kunnat gå ut på arbets— marknaden förrän de kommit långt upp i ålder, Vilket ofta har varit förenat med sär- skilda problem. Åtskilliga studerande som efter avslutade studier inte kunnat erhålla lämpligt arbete utgör en grupp, och bland jordbrukarna finns ganska många som har en besvärande försörjningssvårighet vissa de- lar av året.
Det måste anses rimligt att vissa villkor ställs upp för att erhålla ett kontant ar— betsmarknadsstöd, och utredningen har ock- så föreslagit ett arbetsvillkor om fem måna- der, uppfyllt under de senast förlupna tolv månaderna. Utredningen har föreslagit att ovan nämnda grupper genom sin hittills-
varande verksamhet skall anses ha helt el- ler delvis uppfyllt arbetsvillkorets mening och blir, därest arbete inte kan erhållas ef- ter fullgjord karenstid, berättigad till eko- nomisk ersättning på gällande villkor. Det är i vissa fall fråga om nyinträdande grup- per på arbetsmarknaden och det är själv- klart att alla arbetsmarknadspolitiska åt- gärder skall vidtas så att vederbörande kan erhålla det man söker, nämligen ett arbe- te. Först om detta inte lyckas träder det kontanta arbetsmarknadsstödet in.
Vad som i förslaget måste uppfattas som en brist är att det uppenbarligen finns män- niskor som under flera år varit knutna till arbetsmarknaden men då de efter några års uppehåll ånyo söker sig ut, står utan det arbetslöshetsskydd som utredningen fö- reslår, för så vitt de inte kan erhålla arbe— te i den omfattning att villkoret om fem må- naders arbete under den senaste tolv—må- nadersperioden kan uppfyllas. Det är fram- för allt hemmafruar som kommer in i bil- den härvidlag. Ofta har dessa genom ar- bete i hemmet, med allt vad detta innebär, fullgjort uppgifter som från arbetssynpunkt borde jämställas med annat arbete och så— lunda vara kvalificerande när det gäller det kontanta arbetsmarknadsstödet. För många av dessa kan det av olika skäl vara ytterst angeläget att erhålla ett förvärvs- arbete när förutsättningarna för dem att söka sådant finns. Om denna grupp vore med i den personkrets som berörs av det föreslagna arbetslöshetsskyddet skulle det- ta ge anledning till att det från samhäl- lets sida gjordes ytterligare ansträngningar att skapa förutsättningar för fler arbetstill- fällen, eftersom alternativet vore kontant ersättning.
Utredningen har emellertid inte velat sträcka sig så långt, framför allt med hän— syn till att även arbetsmarknadsutbildning enligt utredningens mening skall anses kva- lificerande för erhållande av berörda ar- betslöshetsskydd. Vi förutsätter dock att vid tillämpningen av utredningens förslag stör- sta möjliga hänsyn tas till dessa som inte direkt ryms inom ramen för de generella villkoren.
Utredningen har kommit till den slutsat- sen, att kostnaderna för arbetslöshetsförsäk- ringen bör finansieras dels med statliga me- del, dels med egenavgifter och fondavkast- ning och dels med en särskild arbetsgivar— avgift.
Det är med stor tveksamhet jag anslutit mig till förslaget att viss del av kostna- den skall finansieras med arbetsgivaravgif- ter, vilka avgifter redan nu uppgår till 15 å 16 procent av löneunderlaget. Enligt min mening är detta en fråga som bör bedömas tillsammans med företagsbeskattningen i dess helhet. Den statliga utredningen an- gående översyn av företagsbeskattningen borde därför ha avvaktats. För att finna en snabb lösning av arbetslöshetsförsäkring— ens finansiering accepterar jag dock den föreslagna finansieringsformen som en till- fällig utväg.
Slutligen vill jag understryka att den all- männa arbetsgivaravgiften _ de två pro- centenheter som enbart kommit till av fi— nanspolitiska skäl — är omotiverad såsom arbetsgivaravgift och bör avvecklas så fort sig göra låter.
5. Särskilt yttrande av experten Erici
Utredningen föreslår i 15 5, lagen om ar- betslöshetsförsäkring att ersättningsrätten skall upphöra när den försäkrade uppnår 67 års ålder. Arbetslöshetskassa får dock bestämma att den försäkrade har rätt till fortsatt ersättning på oförändrade villkor yt- terligare sammanlagt högst 150 dagar in- till dess han uppnår 70 års ålder.
I nuvarande bestämmelser om ersättnings- tidens längd — arbetslöshetskasseförordning- en 31 å — finns ingen särskild inskränkning i ersättningsrätten för den som fyller 67 år. Däremot utgår enligt statsbidragsförord- ningen (7 &) statsbidrag i fråga om med- lemmar som vid ingången av visst försäk- ringsår fyllt 67 år för högst 75 ersättnings- dagar under försäkringsåret. Alla kassor har bestämmelser om 75 dagars ersättning. Den formella frivilligheten är svår att upprätt—
hålla i praktiken. Sådana bestämmelser blir lätt generella om några kassor tillämpar dem, vilket med all säkerhet kommer att gälla även utredningens ovan angivna för- slag.
Redan i propositionen 1956: 144 med förslag till förordning om erkända arbets- löshetskassor uttalade chefen för socialde- partementet att han förutsatte, att folkpen- sionärernas ställning inom försäkringen kommer att upptas till förnyat övervägande i samband med att frågan om ett effekti- vare pensionssystem än den dåvarande folk- pensioneringen bringades till en lösning samt att de förordade reglerna angående statsbidragets begränsning till 78 dagar där- för borde betraktas som ett provisorium.
1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning uttalade att socialförsäkringarna numera i stort sett samordnats så att ersättningen i princip ej skall utgå jämsides från olika försäkringsgrenar. I enlighet härmed bör i och med tillkomsten av den allmänna till- läggspensioneringen (ATP) ålderspensionä- rerna principiellt ej tillhöra arbetslöshets- försäkringen. Så länge detta pensionssystem inte är fullt utbyggt, bör de emellertid vara berättigade att kvarstå i detsamma. Utred- ningen föreslog i anslutning härtill en suc— cessiv avveckling av pensionärernas rättig- heter inom försäkringen i takt med pen- sioneringens utbyggnad. Detta avsågs bli effekten av den föreslagna nu tillämpade pensionsavdragstabellen.
Jag finner att uttalandet av 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning om suc- cessiv avveckling av pensionärernas rättig- heter i princip fortfarande äger giltighet. Det provisorium som i olika former gällt i över 15 år bör därför nu vara moget att av- lösas av en mera definitiv ordning. Det sy- nes mig därför ej vara riktigt att som sker i utredningens förslag förbättra förmånerna för pensionärerna. Med utredningens för— slag till bestämmelser på denna punkt kom- mer pensionärerna att uppfatta det som en rätt »att stämpla ut» och erhålla de 150 da- gar i ännu högre grad än vad som gäller de nuvarande 75 dagarna. För pensionärerna gäller samma villkor för rätt till ersättning
som för andra medlemmar, nämligen att de skall vilja och kunna ta lämpligt arbete. Det föreligger emellertid stora svårigheter att konstatera om detta villkor är uppfyllt, eftersom det sällan kan prövas genom er- bjudande av arbete.
Även om medlem som uppnått 67 års ålder nu kan erhålla 75 dagars ersättning under flera försäkringsår och även om ar- betet i många fall kan ligga så att två er- sättningsperioder kan erhållas på samma arbete måste den särskilda rätt till ersätt— ning under 150 dagar mellan 67 och 70 år generellt sett innebära en förbättring av möjligheterna till ersättning i de aktuella åldrarna.
Den successiva avvecklingen av pensio- närernas rättigheter som 1960 års arbets- löshetsförsäkringsutredning förutsatte ge- nom den reduktion i ersättningsrätten som på utredningens förslag genomfördes år 1964 har ej gett något påtagligt resultat. Un- der den gångna tiden har arbetslöshetsersätt- ningen ökat snabbare än pensionsförmåner- na, varför den behållna ersättningen efter pensionsavdrag ej har minskat. Genom det förslag till höjning av dagpenningen som ut- redningen framlägger, kan antas att ersätt- ningen kommer att öka med i genomsnitt tio kronor per dag. Ersättningen till pen- sionärerna kan därför väntas öka även om pensionsavdragstabellen skärps något — från 1/350 till 1/300 — av årspensionens belopp.
Rätten till det nuvarande statliga omställ- ningsbidraget upphör med utgången av må- naden före den då arbetslösa fyller 67 år el- ler dessförinnan börjar uppbära ålderspen- sion, hel förtidspension eller helt sjukbidrag enligt lagen om allmän försäkring. Motsva- rande bestämmelse föreslår KSA-utredning— en i 16 5 lagen om kontant arbetsmarknads- stöd. Det synes därför logiskt att för ål- derspensionärer som fyllt 67 är samma be— stämmelser bör gälla beträffande arbetslös- hetsersättningen från erkänd arbetslöshets- kassa. I annat fall kan liksom nu inträffa att den som på grund av förtidspension ej kan erhålla ersättning från arbetslöshets- kassan när han fyller 67 år, och pensio- nen formellt övergår till ålderspension, får
Jag anser i likhet med vad som är upp- fattningen inom ett stort antal arbetslöshets— kassor att ersättningen i arbetslöthetskassor— na bör upphöra vid 67 års ålder. I varje fall synes någon förbättring av förmåner- na i dessa fall nu ej vara påkallad.
Ökningen av antalet pensionärer och sänkningen av pensionsåldern vidgar bety- delsen av frågan om pensionärernas ställ— ning i arbetslöshetsförsäkringen. Redan nu utgår i vissa kassor en betydande del av kassaersättning till ålderspensionärer som ännu ej fyllt 67 år. Är pensionen obetydlig, är det ofta nödvändigt att den kompletteras med arbetsinkomst eller — vid bortfall av sådan inkomst på grund av arbetslöshet — med ersättning från arbetslöshetskassa. Jag finner det därför lämpligt att samtidigt som ersättningsrätten i arbetslöshetskassa upphör vid 67 års ålder ersättning kan utges till ålderspensionärer som ej uppnått denna ål- der, dock med tillämpning av en pensions— avdragstabell så utformad att avdragen vid små pensionsbelopp blir relativt ringa och vid högre pensionsbelopp ökar efter en pro— gressiv skala.
I fråga om utredningens förslag till stats- bidrag i arbetslöshetsförsäkringen får jag anföra följande.
Jag är ense med utredningen om att stats- bidraget bör utformas så att det möjliggör större avgiftsutjämning än nuvarande stats- bidragssystem. Emellertid finner jag att en skala för det progressiva statsbidraget med maximum vid 80 procent, i stället för som utredningen föreslagit 85 procent, i huvud- sak skulle ge ett mer tillfredsställande re— sultat, om hänsyn tas till både nu utgåen— de avgifter och de nya avgifternas inbör— des relation mellan olika kassor samt där— jämte till avvägningen totalt sett mellan sta— tens och de försäkrades kostnader för ar- betslöshetsförsäkring.
Till detta yttrande i vad det avser ersätt— ning från arbetslöshetskassa till medlem som uppnått 67 års ålder ansluter sig ledamo— ten Nordgren.
Av expertutredningen Arbetskraftens struk- tur och dimensioner (bilaga 3) framgår att arbetslösheten är större bland ungdomar och äldre än i de mellanliggande åldrarna. För ungdomarnas del återspeglar detta de svå- righeter som möter nytillträdande på ar- betsmarknaden. Vid övergången från utbild- ning till förvärvsarbete uppkommer för många en period av arbetslöshet. Sådan s k initialarbetslöshet har blivit en inte ovan- lig företeelse även bland personer som just avslutat en långvarig eftergymnasial utbild- ning.
Mot denna bakgrund är det värdefullt att kontant arbetsmarknadsstöd av KSA-utred- ningen föreslås kunna utgå även till per- soner som efter avslutad utbildning träder ut på arbetsmarknaden, trots att de tidiga- re inte har uppfyllt arbetsvillkoret. Häri- genom stimuleras de nyutbildade att söka kontakt med arbetsförmedlingen, vilket mås- te underlätta deras anpassning på arbets- marknaden. Även om ersättningsnivån är låg, bör kontantstödet i alla fall kunna ge en viss grundtrygghet för försörjningen.
Emellertid anser jag den av utredningen föreslagna kvalifikationstiden på tre måna- der vara alltför lång. Syftet med denna vän— tetid är att arbetsförmedlingen skall få till— fälle att sätta in olika åtgärder, som kan ge prov på intensiteten i sökandens arbetsvil- ja och varaktigheten i hans arbetsutbud. Nu kan man dock i det stora flertalet av dessa fall räkna med ett starkt intresse för att få ett förvärvsarbete. Just genomgången av en utbildning tyder på en inriktning mot aktiva insatser på arbetsmarknaden. En så lång prövotid som tre månader kan därför inte vara erforderlig. '
Den föreslagna kvalifikationstiden kan också göra kontantstödet svåråtkomligt och kanske t o m omöjligt att utnyttja för många nyutbildade. Man måste ha klart för sig i vilken försörjningssituation de befinner sig. Just genom att de inte tidigare har för- värvsarbetat, har de inga besparingar att leva på under tremånadersperioden. Tvärt- om får man räkna med att deras ekonomi
är mycket bräcklig med stora studieskul- der som en vanlig företeelse. De möjlighe- ter som förutom kontantstödet står till buds för att klara försörjningen under en period av initialarbetslöshet blir då i stort sett två: socialhjälp eller studiemedel.
En lång kvalifikationstid för kontantstö- det gör att detta alternativ inte framstår som realistiskt eller konkurrenskraftigt. Man måste ju på något sätt lösa försörjningspro— blemen under vänteperioden. Från sam- hällets synpunkt är det emellertid angeläget att de nyutbildade snarast möjligt slussas ut på arbetsmarknaden i stället för att upp— bära socialhjälp. Samhället har också anled— ning undvika att ungdomar dröjer sig kvar vid läroanstalterna enbart i syfte att få fort— sätta uppbära studiemedel. Även från indi- vidernas synpunkt måste det vara olyckligt att frestas öka sin skuldsättning för kom- pletterande studier, som ofta inte förstärker konkurrensförmågan på arbetsmarknaden.
Önskvärdheten att de nyutbildade vän- der sig till arbetsförmedlingen i stället för att lita till andra, mera passiva metoder att klara försörjningen talar sålunda för en kort kvalifikationstid. En invändning häremot kan vara farhågor för missbruk av det sla- get, att studerande anmäler sig som arbets- sökande under normala sommarferier i för- hoppning att slippa bli anvisade arbete och i stället få uppbära kontantstöd. Med hän- syn till att sommarferiema omfattar en- dast drygt två månader bör emellertid kva- lifikationstiden utan risk kunna sättas till två månader. Härmed får man också en anknytning till studiemedelssystemet, som är uppbyggt på förutsättningen att de stu- derande själva skall klara sin försörjning under två av årets tolv månader.
Enligt min mening bör sålunda kvalifika- tionstiden för kontant arbetsmarknadsstöd vad avser gruppen nyutbildade sättas till högst två månader.
KSA-utredningens uppdrag
Direktiven
Direktiven för KSA-utredningens arbete har angetts av chefen för inrikesdepartementet i anförande till statsrådsprotokollet 4.3.1966. Anförandet har följande lydelse.
Den svenska arbetslöshetsförsäkringen är fri- villig. Den handhas av arbetslöshetskassor, som i allmänhet är organiserade av de för- säkrades fackliga organisationer på olika yr- kesområden. Kassorna är i föreningsrättsligt hänseende understödsföreningar. De är erkän- da av arbetsmarknadsstyrelsen, som är statlig tillsynsmyndighet. Arbetslöshetsförsäkringen fi- nansieras med medlemsavgifter till omkring 50 %, med statsbidrag till omkring 40 % och med fondavkastning till omkring 10%. Stats- bidraget är konstruerat så att det täcker en större del av kostnaderna när arbetslösheten ökar. Till medlem i erkänd arbetslöshetskassa utgår dagpenning, vars belopp kassorna själva bestämmer upp till ett maximibelopp av 40 kr. Ersättning utgår endast till arbetslös kassa— medlem som är arbetsför och oförhindrad att åta sig arbete och som också söker arbete genom den offentliga arbetsförmedlingen. Med— lem måste vidare bl.a. ha kvalificerat sig för ersättning genom avgiftsbetalning till kassan baserad på arbete under viss tid före arbets- löshetens inträde.
I direktiven till 1960 års arbetslöshetsför— säkringsutredning uttalades att det trots ar— betslöshetsförsäkringens betydande omfattning alljämt fanns grupper med inte ringa arbets- löshetsrisk som stod utanför försäkringen. Den- na borde såvitt möjligt omfatta alla grupper med arbetslöshetsrisk. Utredningen (SOU 1963: 40) undersökte vilka grupper som fortfa- rande stod utanför försäkringen och kom fram till att de oförsäkrade utgjorde omkring 1,4
milj., att hälften av dem hade möjlighet att bli medlemmar i befintliga kassor men inte begagnat sig härav samt att visst begränsat behov av arbetslöshetsförsäkring fanns bland de övriga. I prop. 1964: 115 angående ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäk- ringen konstaterade jag att många arbetstaga— re saknade ett för dem behövligt försäkrings- skydd och underströk att alla som blir ar- betslösa bör få sin försörjning tryggad på ett tillfredsställande sätt. Eftersom svårigheter att få och behålla ett arbete beror på många olika faktorer, ansåg jag det nödvändigt att under- söka arbetslöshetens orsaker innan man tog ställning till hur tryggheten borde ordnas. Jag framhöll också att försäkringen bara är en av många åtgärder i samband med arbetslös— het. Särskilt pekade jag på det framträdande behovet av åtgärder vid arbetslöshet i gles- bygdernas avfolkningsområden. Jag förordade i detta sammanhang att resultaten av de all- männa arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som kunde komma att bli aktuella inom den när- maste framtiden, skulle avvaktas innan ytter- ligare utredning om arbetslöshetsförsäkringen företogs.
I samband med nämnda proposition väcktes flera motioner (I: 37, 596 och 739 samt 11:51, 724, 908 och 957) i vilka begärdes utredning om allmän arbetslöshetsförsäkring. Riksdagen ansåg (LZU 48, rskr 310) att en sådan utred- ning borde tillsättas sedan resultatet av 1960 års arbetsmarknadsutrednings arbete hade fram- lagts.
Vad gäller kommunala kontantunderstöd fann arbetslöshetsförsäkringsutredningen att be- hovet av hjälp åt arbetslösa i sådan form skul— le komma att föreligga även i framtiden. Vill- koren för dessa understöd är — med undan- tag för avgiftsbetalningen — i stort desamma som för ersättning enligt arbetslöshetsförsäk- ringen men ersättningsbeloppen är lägre. 1960
års arbetsmarknadsutredning (SOU 1965: 9) an- såg likaså att kontantunderstöden alltjämt be- hövs som ett komplement till övriga arbets- marknadspolitiska åtgärder. Sistnämnda utred- ning föreslog att frågorna om bättre försäk- ringsskydd, om förtidspensionering av äldre ortsbundna arbetslösa i glesbygderna och om samordningen av dessa båda stödformer skul- le utredas särskilt.
Under arbetet med den proposition om rikt- linjer för arbetsmarknadspolitiken m.m. som förelagts riksdagen har den kommunala kon- tantunderstödsverksamheten varit föremål för övervägande. Sambandet med arbetslöshetsför- säkringen och med andra hjälpformer vid ar- betslöshet är emellertid så starkt att någon isolerad lösning inte bör ske.
Jag föreslår därför att den av riksdagen be- gärda utredningen nu kommer till stånd.
Som tidigare nämnts saknar vissa grupper av yrkesutövare, som kan bedömas löpa risk att bli arbetslösa, ekonomisk trygghet vid arbets- löshet. Främst gäller detta vissa småföretagare, jordbrukare och hemarbetare. Det gemensam- ma för dessa grupper är att de i regel inte haft någon anställning. Bland dem som saknar skydd mot arbetslöshet finns också en bety- dande grupp sådana som temporärt har an- ställningar hos olika arbetsgivare och som där— för löper särskild risk att bli arbetslösa. Sär- skilda problem föreligger beträffande utform- ningen av ett arbetslöshetsskydd för sådana grupper av arbetssökande som inte tidigare har haft förvärvsarbete.
Ett av syftena med de förslag som fram- lagts i propositionen om arbetsmarknadspoli- tiken är att minska riskerna för arbetslöshet och mildra arbetslöshetens verkningar. Fortfa- rande finns emellertid enligt min mening i vissa situationer behov av kontant stöd åt dem som blivit arbetslösa. För att det skall vara möj- ligt att i det enskilda fallet sätta in den ar- betsmarknadspolitiska åtgärd som är lämpli- gast på lång sikt behöver arbetsmarknadsmyn- digheterna liksom den arbetslöse rådrum för undersökningar och överväganden. Den arbets- löse behöver därför beredas kontant stöd un- der en övergångstid. Tidigare utredningar visar att den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen f. n. inte fullt ut tillgodoser detta behov.
Som lösningar på det föreliggande proble- met har föreslagits dels obligatorisk arbetslös- hetsförsäkring eventuellt kompletterad med fri- villig tilläggsförsäkring, dels bibehållande av den frivilliga försäkringen men med ökad kom- munal kontantunderstödsverksamhet. Obligato- risk försäkring torde utesluta kontantunder— stödsverksamhet i dess nuvarande form. Där- emot kan ökad kommunal kontantunderstöds- verksamhet i och för sig kombineras med den frivilliga försäkringen. En sådan ordning tor- de komma att påverka de frivilliga arbetslös-
hetskassornas betingelser.
I betydande utsträckning sammanhänger svå- righeterna att bereda vissa grupper skydd vid arbetslöshet med de ofullständiga sysselsätt- ningsmöjligheterna i glesbygdema. Detta spörs- mål övervägs i samband med den undersök- ning om glesbygdsproblemen som f.n. pågår i anslutning till det lokaliseringspolitiska arbetet. I viss mån likartade frågor kommer också att behandlas av den nyligen tillkallade utredning- en om låginkomstgruppemas problem. Dess uppgift är att kartlägga nämnda gruppers geo- grafiska och yrkesmässiga fördelning och bl. a. därigenom ge ökad klarhet om varför många medborgare i den fulla sysselsättningens sam- hälle inte har kunnat komma bort från mind- re givande eller ostadig sysselsättning till mera fördelaktig sådan. Det material som sålunda kan komma att stå till buds bör beaktas vid den utredning om kontant stöd vid arbetslös- het som jag förordar.
Utredningen bör vara förutsättningslös. Den bör undersöka och föreslå de former för kon- tant stöd vid arbetslöshet som kan befinnas lämpligast med hänsyn till övriga arbetsmark- nadspolitiska åtgärder och de nämnda grupper- nas särskilda förhållanden.
Stor vikt måste läggas vid de erfarenheter, som de nuvarande arbetslöshetskassornas verk- samhet har givit. Dessa frivilligt organiserade kassor har gjort synnerligen värdefulla insat- ser. Genom att de försäkrade själva har haft inflytande i kassorna har det varit möjligt att i stort sett utan friktioner lösa många känsliga problem. Det måste därför enligt min mening kunna företes starka skäl om ett försäkringssystem som har visat sig vara så värdefullt helt skall överges.
Skulle utredningen finna att någon form av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring behövs, bör möjligheterna att samordna den med den nuvarande frivilliga försäkringen undersökas. Är detta inte möjligt bör också andra lös- ningar prövas. Självfallet måste också undersö- kas vilka finansieringsformer som är lämp- ligast vid olika försäkringssystem. En obliga- torisk försäkring kommer att medföra en rad problem av försäkringsteknisk natur, vilka måste klarläggas. Som exempel må nämnas frågorna hur ersättningens storlek skall be- stämmas för arbetssökande som inte tidigare har haft någon inkomst av anställning samt hur kvalifikationssystemet skall ordnas för dem som under lång tid har saknat arbete och inte genast efter ansökan kan beredas arbete. Samordningen med andra socialförsäk- ringar bör också undersökas liksom de admi- nistrativa frågorna.
Obligatorisk arbetslöshetsförsäkring finns i Norge sedan år 1939. Utredningen bör till- godogöra sig erfarenheterna av denna försäk- ring.
Utredningen bör överväga vilka ändringar i den nuvarande frivilliga försäkringen som kan bli erforderliga om den kommunala kontant- understödsverksamheten vid arbetslöshet före- slås reformerad. Det bör uppmärksammas att en översyn pågår av lagen om understöds- föreningar och att i detta sammanhang prö- vas om arbetslöshetskassorna fortfarande bör betraktas som sådana föreningar.
För de förslag utredningen lägger fram bör den ange hur kostnaderna fördelar sig på olika berörda parter.
2. Inledning"
2.1. Historik 2.1.1 Förhållanden före år 19081
I det gamla ståndssamhället förekom inom skrån och andra grupper inbördes hjälp av begränsad omfattning. Särskilt vid sjukdom och dödsfall torde denna hjälp ha haft en viss betydelse. När dessa grupper upplöstes trädde andra i deras ställe. Föreningar av skilda slag bildades och utgjorde början till det »Organisationssverige» som man talar om i våra dagar. Under 1800-talets sista decennier inriktades denna hjälpverksamhet i hög grad på att skapa hjälpkassor med uppgift att bistå föreningsmedlemmarna i olika nödlägen. Redan i mitten av 1800- talet uttalades förhoppningar om att sådana frivilliga sammanslutningar skulle komma att åtminstone bidraga till att lösa hjälpproble- men och därigenom lätta bördan för fattig- vården. Även om så skedde i någon mån, blev det under 1800-talets sista decennier uppenbart att man inte på den vägen skulle kunna lösa hjälpproblemen. Liksom tidiga- re skett i andra länder väcktes i stället tan- ken att samhället självt skulle ta upp den i enskild regi tillämpade försäkringsidén och på den vägen lösa det kollektiva hjälppro- blemet.
Vid 1884 års riksdag väcktes sålunda en motion (S A Hedin) om utredning om säker- hetsåtgärder mot olycksfall i yrkesarbetc samt om försäkring för olycksfall i arbete
och om ålderdomsförsäkring för arbetare. Denna motion blev inledningen till en lång diskussions- och utredningsperiod. Riksda- gen anhöll om utredning. Hela problemet ansågs avse kroppsarbetarna och i överens— stämmelse därmed tog den sedermera till— satta kommittén namnet »arbetarförsäk— ringskommittén». Endast ett av kommitténs förslag ledde till lagstiftning, 1891 års sjuk- kasselag.
Inom flera fackföreningar hade man re— dan tidigare startat både sjukkassor och ar- betslöshetskassor. Bakom detta låg i en del fall traditionerna från den tid då skråna utövade understödsverksamhet.
De stadgar som överståthållarämbetet fast- ställde 2.2. 1857 för Machinz'st-Föreningen i Stockholm innehöll en bestämmelse om att medlem, som utan eget förvållande un- der seglationstiden blev utan anställning, skulle erhålla understöd från föreningen. Understödsbeloppen per dag fastställdes till 2 R:dr 50 öre i första klassen, 2 R:dr i andra klassen och 1 R:dr 50 öre i tredje klassen. Medlemsavgifterna per månad i respektive klasser var 2 R:dr, 1 R:dr 50 öre och 1 R:dr.
1 Källor: Höjer, Karl J, Svensk socialpolitisk historia. Sthlm: Norstedt 1952. Skogh, Sven, Arbetets marknad. Sthlm: Alm- qvist & Wiksell 1963. Söre, Anders, Från Machinistsamfundet 1848 till Svenska Maskinbefälsförbundet 1951. Utg av Svenska Maskinbefälsförbundet. Sthlm: 1951. Nilsson (Nitare), Gideon, Byggnadsarbetarnas
arbetslöshetskassor. Uppsats i socialpolitik. Lund: Sydsvenska socialinstitutet 1952.
Understödet upphörde då medlem hade er- hållit anställning och tillträdde denna. Med— lem som åtnjöt understöd var befriad från att erlägga avgift. Vid Machinist-Förening- ens sammanslagning med Machinist-Sam- fundet år 1860 bortföll emellertid bestäm- melsen om arbetslöshetsunderstöd ur stad- garna. Tydligen hade man varit före sin tid när man hade tänkt sig kunna lösa frågan om arbetslöshetsunderstöd i föreningens regi.
Det första fackförbundet i Sverige som bildade arbetslöshetskassa var Svenska typo— grafförbundet. Kassans verksamhet började år 1893. Redan år 1885 hade förbundet dock organiserat en sk reshjälpskassa som upphörde först år 1924 för egna medlem— mar. Reshjälpen var en vanlig form av ar- betslöshetshjälp under fackföreningsrörelsens första tid. Arbetslösa medlemmar fick bidrag för att kunna resa till ort där arbete möjli- gen kunde uppbringas. Reshjälpsverksamhe- ten har varit föregångare och komplement till ett stort antal arbetslöshetskassor.
I byggnadsbranschen var säsongarbetslös- heten så omfattande och så given att man länge ansåg en kassaverksamhet där dömd att misslyckas. Svenska bleck- och plåtsla- gareförbundet beslöt emellertid på sin andra kongress år 1894 att ge reshjälp åt arbets- lösa medlemmar och på den tredje kongres- sen år 1896 att stabilisera verksamheten och införa en ordning för starkare kontroll. Vid förbundets femte kongress år 1900 star- tades en verksamhet för understöd åt ar- betslösa medlemmar, vilken i princip upp- rätthölls tills den erkända arbetslöshetskas- san bildades 40 år senare. Svenska måle- riarbetareförbundet upprättade efter en rad motioner och utredningar under åren 1897 —1915 en fond som skulle utgöra grunden för en arbetslöshetskassa. Denna började sin verksamhet är 1916. Svenska elektriska ar- betareförbundet antog redan vid sin första kongress år 1906 en stadgeingress, i vilken bla föreskrevs att förbundet skulle verka för bildande av en understödskassa som skulle bistå medlemmarna vid arbetslöshet. Definitivt beslut om att bilda kassan fatta- des dock först vid en kongress år 1923. På
grund av otillräckliga resurser kunde den inte börja sin verksamhet förrän år 1928.
De två stora byggnadsfackförbunden — murarnas och byggnadsträarbetamas organi- sationer — kom vid denna tid aldrig i gång med någon kassaverksamhet. På många håll utbetalades emellertid understöd i avdelning- arnas egen regi. Enligt stadgarna från år 1890 för Skånes murareförbund hörde det sålunda till förbundets uppgifter att >utbe- tala reseunderstöd och understöd vid ar- betslöshet så snart förbundets ekonomiska ställning det tillåter». Hur allvarligt proble— met var för dessa förbund framgår av att frågan i fortsättningen diskuterades vid prak- tiskt taget varje kongress. Svenska murare- förbundets kongress år 1896 behandlade frå- gan om reshjälp. År 1904 framställdes för- slag om reshjälps- och arbetslöshetsunder— stöd med avstängning från understödsrätt under vintermånaderna. Förslaget avslogs. Efter utredningar och bordläggning vid föl— jande kongresser uttalade sig 1919 års kon- gress för att förbundsstyrelsen skulle verka för att frågan snarast förelades riksdagen.
I Svenska träarbetareförbundet, som byggnadsträarbetarna tillhörde före år 1923, synes det första yrkandet om arbetslöshets- och reshjälpskassa ha framförts vid kongres— sen år 1897 men avslogs på grund av bris— tande ekonomi. 1909 års kongress ställde sig i princip välvillig till en arbetslöshets— kassa. Medel skulle fonderas i avvaktan på beslut.
Medan sjukkassor, olycksfallsförsäkring och ålderspension i regel kommit till stånd på ett tidigt stadium i den socialpolitiska utvecklingen, har arbetslöshetsförsäkringen endast så småningom vuxit fram utan att dock ännu ha nått en omfattning som sva- rar mot behovet på arbetsmarknaden. Länge betraktades arbetslöshetsrisken som icke för— säkringsbar. Bedömningen av arbetslöshets- begreppet har ändrats efter hand. Kunska- pen om arbetslöshet har varit bristfällig. Det har visat sig svårt att bygga upp en utförlig och tillförlitlig arbetslöshetsstatistik. Detta i förening med krig och ekonomiska kriser har försvårat utvecklingen av arbets- löshetsförsäkringen. Å andra sidan har det
sagts att just krisproblemen drivit fram an- ordningar för att skapa större trygghet för arbetsinkomst och försörjning.
2.1.2. Statsmakternas tidigare behandling av statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring
Huvuddragen av statsmakternas behandling av frågan om arbetslöshetsförsäkring beträf- fande tiden före år 1957 belyses här ge- nom återgivande av vissa avsnitt ur 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutrednings betän- kande Arbetslöshetsförsäkringen (SOU 1963: 40). En utförligare historik för åren fram till år 1948 lämnas i socialvårdskom- mitténs betänkande Lag om obligatorisk ar- betslöshetsförsäkring (SOU 1948: 39).
Utredningar och propositioner m m före år 1935
Frågan om arbetslöshetsförsäkring var i vårt land föremål för offentlig prövning första gången vid 1908 års riksdag. I en motion hemställdes om utredning angående försäk- ring mot arbetslöshetens ekonomiska följ— der, men motionen avslogs trots att den tillstyrkts av vederbörande utskott. Motio- ner av samma innehåll till 1909 och 1910 års riksdagar ledde ej heller till resultat.
År 1915 uppdrog Kungl. Maj:t åt en so- cialförsäkringskommitté att utreda, huruvida och i vad mån åtgärder från det allmänna skulle kunna vidtas för att främja arbeta- res försäkring mot de ekonomiska följder- na av oförvållad arbetslöshet. År 1922 av- gav kommittén förslag angående offentlig arbetsförmedling och om statsbidrag till ar- betslöshetskassor. Kommittén förordade ett system med bidrag av allmänna medel till frivilliga arbetslöshetskassor, som för detta ändamål borde bildas av arbetarna själva. Kommitténs förslag blev inte genomfört.
' Vid 1924 års riksdag väcktes i båda kam-
rarna likalydande motioner med förslag till lag om statsbidrag till arbetslöshetskassor. Innehållet i förslaget anslöt i huvudsak till det av socialförsäkringskommittén utarbe- tade förslaget. Inte heller dessa motioner ledde till någon lagstiftning.
År 1925 tillkallades två sakkunniga för att fortsätta utredningen av frågan om ar- betslöshetsförsäkring och övriga åtgärder för att bekämpa arbetslöshetens verkningar. Denna utredning inriktades i första hand på att söka lösa frågan genom en tillämp- ning av båda de system för mildrande av arbetslöshetens verkningar — arbetslöshets- försäkring och anordnande av offentliga ar- beten för de arbetslösa — som kommit till uttryck i tidigare förslag. De sakkunniga fann lämpligt att uppdela bestämmelserna om arbetslöshetsförsäkring på två särskil- da författningsutkast, ett till lag om ar- betslöshetskassor och ett till förordning an- gående statsbidrag till sådana kassor. En- ligt det förstnämnda utkastet skulle bestäm- melserna i lagen om understödsföreningar med vissa avvikelser tillämpas på arbets- löshetskassorna. Den viktigaste skillnaden mellan de båda sakkunnigas och socialför— säkringskommitténs förslag framträdde i frå- ga om beräkning av statsbidraget. Enligt kommittéförslaget skulle statens bidrag utgå i visst förhållande till medlemsavgifterna. De båda sakkunnigas förslag däremot gick ut på att statsbidraget skulle utges som er- sättning för Viss del av utbetalad arbetslös- hetshjälp.
De sakkunnigas förslag blev därefter föremål för prövning av en gransknings- nämnd om 16 sakkunniga, vilka är 1926 lämnade utlåtande i ärendet. Flertalet in- om granskningsnämnden anslöt sig till upp— fattningen, att samhällets åtgärder borde in- riktas dels på en arbetslinje, som skulle komma att få sin största betydelse vid me- ra omfattande arbetslöshet, dels på en för- säkringslinje, vars huvudsakliga uppgift skulle bli att komplettera arbetslinjen un- der tider av normal arbetslöshet.
I yttrande över de sakkunnigas förslag och granskningsnämndens utlåtande fram- höll såväl socialstyrelsen som statens ar- betslöshetskommission, att den arbetslös- hetshjälp som staten enligt nämnda förslag skulle lämna sannolikt inte skulle komma vissa arbetargrupper till godo, däribland de ekonomiskt svagaste grupperna inom jord- och skogsbruket. Med anledning härav hän-
sköts frågan till förnyad utredning, varvid särskilt skulle beaktas frågan om utsträck- ning av försäkringen till arbetarna inom jord- och skogsbruket samt frågan om bi- drag från industrins arbetsgivare till kost- naderna för försäkringen. Nio sakkunniga tillkallades, 1926 års arbetslöshetssakkun— niga. Dessa hade även att pröva frågan om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
De sakkunniga avgav sitt betänkande år 1928. De hade utarbetat två alternativa för- slag, ett avseende obligatoriskt och ett av- seende frivilligt försäkringssystem. De fram- lade även förslag rörande reglering av den offentliga arbetsförmedlingen och om an- ordnande av allmänna arbeten (reservarbe- ten).
Enligt förslaget till obligatorisk försäk- ring skulle denna med vissa undantag om- fatta varje arbetare mellan 16 och 67 år, som mot avlöning utförde arbete för ar- betsgivares räkning i industriell eller annan rörelse. De viktigare undantagen utgjordes av kontors- och butikspersonal samt lant- och skogsarbetare ävensom personer med ordinarie anställning i statens tjänst. Kost- naderna för försäkringen skulle enligt för- slaget bestridas genom försäkringsavgifter av arbetare och arbetsgivare med bidrag av statsmedel.
Förslaget rörande frivillig försäkring, som sammanförts i en förordning om erkända arbetslöshetskassor, gick ut på att det all- männa skulle lämna bidrag till arbetslöshets- kassor, som bildats av arbetarna själva och som fyllde vissa i lagen angivna villkor rö- rande medlemsantal mm och bedrev sin verksamhet i enlighet med givna föreskrif— ter. De sakkunnigas flertal förordade att det allmännas bidrag till kassorna skulle bä- ras av staten ensam och bestämmas till ett belopp motsvarande medlemmarnas sam- manlagda avgifter.
1926 års arbetslöshetssakkunniga fram- höll i skrivelse till Kungl Maj:t att —- utöver den utredning som innefattades i de sak— kunnigas uppdrag — en särskild undersök- ning borde komma till stånd rörande ar- betslöshetens karaktär och orsaker samt om medlen för dess bekämpande. År 1927
tillsattes med anledning härav arbetslös- hetsutredningen, som år 1931 avgav ett be- tänkande om arbetslöshetens omfattning, karaktär och orsaker samt är 1934 ett be— tänkande om åtgärder mot arbetslöshet.
I riksdagen väcktes under åren 1928— 1932 ett flertal motioner med förslag om införande av arbetslöshetsförsäkring. Un- der hänvisning till bl a pågående utrednings— arbete blev samtliga motioner avslagna av riksdagen.
År 1932 tillkallades fem sakkunniga för att inom socialdepartementet biträda med den fortsatta behandlingen av frågan om införande av arbetslöshetsförsäkring. Ut- redningen skulle bla ta sikte på att försäk- ringen borde inbegripa största möjliga an- tal arbetargrupper. År 1933 avgav de sak- kunniga en promemoria rörande frivillig ar- betslöshetsförsäkring m m. Enligt denna promemoria skulle arbetslöshetsförsäkringen bygga på ett system av statsunderstödda ar- betslöshetskassor. I föreningsrättsligt hän- seende skulle dessa vara registrerade som understödsföreningar. Vidare skulle kassor- na för att åtnjuta statsbidrag antas till er- kända arbetslöshetskassor. I fråga om kas— sornas verksamhetsområde föreslogs inte nå- gon annan begränsning än att medlemmarna i kassorna skulle vara löntagare. Närmare bestämmelser om understödsverksamheten och om statsbidrag skulle ges i form av sär- skilda förordningar.
För att bli berättigad till understöd från erkänd arbetslöshetskassa föreslogs att med- lem under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna tolv månaderna skulle ha betalat minst 26 veckoavgifter. Med- lem som ej tidigare uppburit understöd skul— le därjämte fylla kravet att under de se— nast förflutna 24 månaderna ha betalat av- gifter för minst 52 veckor. Understöd skul- le utgå med ett för dag beräknat belopp, daghjälp. Denna fick uppgå till högst sex kronor och skulle i regel ej understiga två kronor. Varje kassa fick rätt att själv inrätta erforderligt antal daghjälpsklasser, och medlemmarna skulle själva få välja den dag- hjälpsklass de önskade tillhöra. Understöds- tiden fick av kassorna bestämmas till högst
120 dagar och lägst 90 dagar under 52 på varandra följande veckor. Kassorna skulle sortera under en tillsynsmyndighet, social- styrelsen, som skulle äga utse en ledamot i varje kassas styrelse och en revisor.
Statens bidrag till de erkända arbetslös— hetskassorna föreslogs utgå för att täcka dels kassornas utgifter för understöd (daghjälps- bidrag), dels kassornas förvaltningskostna- der (förvaltningsbidrag). Daghjälpsbidraget borde i princip vara avvägt så att de för- säkrade själva helt skulle finansiera under- stödsverksamheten vid arbetslöshet av ringa omfattning. Daghjälpsbidraget, uttryckt i procent av kostnaden för utgivet understöd, skulle enligt en till förslaget till statsbidrags- förordningen fogad tabell stiga i visst för— hållande till understödsverksamhetens om— fattning. Denna mättes härvid i antalet un- derstödsdagar per år och medlem. Vidare skulle statsbidraget avpassas så att det ut— gick med förhållandevis stor andel vid det regelmässigt lägsta daghjälpsbeloppet två kronor. För högre daghjälpsbelopp sjönk statsbidragsandelen successivt.
För att täcka en del av de av försäk- ringen föranledda merkostnaderna för den offentliga arbetsförmedlingen och arbetslös-
hetskassornas förvaltningskostnader före- slogs att ett system med arbetsgivarbidrag skulle införas.
I huvudsaklig överensstämmelse med sak- kunnigförslaget framlade Kungl Maj:t i prop nr 209 till 1933 års riksdag förslag om in- förande av frivillig arbetslöshetsförsäkring. Avgiftsvillkoret föreslogs dock till 26 vecko- avgifter under senast förflutna 18 månader. Medlemmar som ej tidigare uppburit un- derstöd skulle härjämte under de senaste 36 månaderna ha erlagt 52 avgifter.
I utlåtande av särskilda utskottet tillstyrk- tes propositionen i huvudsak. Dock avstyrk— tes arbetsgivarbidraget, och vidare föror- dades den av de sakkunniga föreslagna ut- formningen av avgiftsvillkoret. Vid frågans behandling i riksdagen föll emellertid för- slaget genom att kamrarna stannade vid oli- ka beslut. Första kammaren antog en re- servation med hemställan om avslag un- der motivering att vissa frågor ej hade lösts
Sedan förnyade utredningar verkställts inom socialdepartementet framlade Kungl Maj:t i prop nr 38 till 1934 års riksdag ånyo förslag om frivillig arbetslöshetsför- säkring, vilket i huvudsak anslöt sig till för- slaget från föregående år. Avgiftsvillkoret föreslogs dock till 20 avgifter under 12 månader respektive 40 avgifter under 24 månader.
Efter det att andra lagutskottet tillstyrkt införande av frivillig arbetslöshetsförsäkring med i huvudsak de ovan angivna modifika- tioner som gjorts i föregående års utskotts- utlåtande biföll riksdagen förslaget med de av utskottet förordade jämkningarna. Be- träffande avgiftsvillkoret fastställdes att medlem för rätt till understöd skulle ha er- lagt minst 52 veckoavgifter till kassan och att alltid minst 26 veckoavgifter skulle avse tid under de 12 månaderna närmast före arbetslösheten. Förordningarna om erkända arbetslöshetskassor och om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor trädde i kraft 1.1.1935.
Ändringar under åren 1935—1956
De ursprungliga bestämmelserna har ändrats genom beslut vid åtskilliga riksdagar. I några fall har ändringarna gällt detaljspörs- mål. Flera betydelsefulla ändringar har be- slutats vid 1941, 1944, 1946, 1953 och 1956 års riksdagar.
Statsbidragets ursprungliga konstruktion förde med sig vissa inte avsedda konsekven- ser. Till följd av att statsbidraget utgick med procentuellt större andel för lägre dag- hjälpsbelopp än för högre, kom avgifterna i de högre daghjälpsklasserna att för de försäkrade framstå som så betungande att de i stor utsträckning valde låga daghjälpsbe- lopp. De försäkrade fick härigenom inte ett tillräckligt skydd från försäkringen. Bl a med hänsyn härtill erhöll socialstyrelsen år 1939 i uppdrag att utreda frågan om erfor— derliga ändringar rörande statsbidragsbe- stämmelserna.
År 1941 överlämnade socialstyrelsen sin utredning. I anslutning härtill framlade Kungl Maj:t i prop 1941:214 förslag till
vissa förbättringar i fråga om statsbidraget liksom av förmånerna från den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.
Det framhölls ipropositionen, att det mås- te vara ett statsintresse av vikt att tillse att arbetslöshetsförsäkringen, till vars kostna- der arbetstagarna själva bidrog med avse- värda belopp, ordnades så att den inte blev satt ur spel därför att den erbjöd av- sevärt sämre förmåner än hjälpformer som helt bekostades av stat och kommun. För att åstadkomma en höjning av understöds- förmånerna föreslogs vissa ändringar av statsbidragsgrunderna. Vidare föreslogs in- förande av barntillägg med 60 öre per barn och dag. Kostnaderna för barntillägg skulle till 75 procent bestridas med statsmedel. För att få till stånd en allmän höjning av daghjälpsbeloppen och förhindra att per- soner med liten arbetslöshetsrisk företrädes- vis valde daghjälpsklasser med låga dag— hjälpsbelopp föreslogs att tillsynsmyndighe- ten skulle få befogenhet att medge före- skrifter om bunden klasstillhörighet. Depar- tementschefen ansåg emellertid inte de för- bättringar som skulle komma till stånd ge- nom dessa åtgärder vara tillräckliga. I pro- position föreslogs därför att de försäkrade skulle ha rätt att uppbära kompletterande understöd från arbetslöshetskommittéerna vid sidan av vad de erhöll från arbetslös- hetskassan. Härutöver föreslogs åtskilliga detaljändringar i arbetslöshetskasseförord- ningen, av vilka kan nämnas att det tids- bestämda avgiftsvillkoret skulle avse endast 20 veckoavgifter under de senaste 12 må— naderna.
Andra lagutskottet tillstyrkte förslaget om införande av barntillägg, regleringen av rät- ten att välja daghjälpsklass samt sänkningen av antalet avgifter för att uppfylla det tids- bestämda avgiftsvillkoret. Däremot ansåg sig utskottet inte kunna biträda förslaget om kompletteringsunderstöd från arbetslös- hetskommittéerna. I stället föreslog utskot- tet införande av rätt för arbetslöshetskas- sorna att, om de så önskade, utge hustru- tillägg om en krona per dag, varav 75 pro- cent skulle bestridas med statsmedel. Vi- dare föreslogs statsbidraget till daghjälpen
höjt utöver vad i propositionen föreslagits. Enligt utskottet borde de procentsatser som gällde för två kronors daghjälp avse samt— liga daghjälpsklasser. Statsbidraget skulle alltså inte längre göras förmånligare för de lägre daghjälpsklassema än för de högre. Utskottet föreslog också en sådan ändring i statsbidragsbestämmelserna att statsbidra- gets maximigräns höjdes från 26 till 35 un- derstödda dagar per år och medlem.
Vad utskottet föreslagit bifölls av riks- dagen.
I framställningar år 1944 framhöll social- styrelsen behovet av högre understöd från arbetslöshetskassorna, då dessa understöd i många fall låg under kontantunderstöden från arbetslöshetsnämndema. Som målsätt- ning för en förbättring uppställde styrelsen understödsbelopp från kassorna som i all- mänhet låg 25 procent över dagunderstöden från arbetslöshetsnämnderna. I sådant syfte föreslogs en förhöjning av hustrutillägget från 1 krona till 1: 25 kronor och av bamtill— lägget från 0: 60 kronor till 1 krona per dag. Dessa förbättringar ansågs dock inte tillräck- liga. Styrelsen föreslog dessutom ett grade- rat kristillägg till daghjälpen om 0: 25, 0: 50 respektive 0: 75 kronor per dag, helt bekos- tat av statsmedel. Vidare föreslogs en höj- ning av de maximala understödsbelopp som enligt överförsäkringsbestämmelserna fick utgå till familjeförsörjare med mer än två barn samt vissa lättnader i bestämmelserna i fråga om hyreshjälp från arbetslöshets- nämnderna.
I Kungl Maj:ts prop 1944-301 föror— dades socialstyrelsens förslag om höjning av hustru- och barntilläggen och om införande av ett med statsmedel helt bekostat kris- tillägg till daghjälpen, vilket dock borde ut— gå med 0:75 kronor för alla kassor utan hänsyn till avgiftsstorleken. Vidare tillstyrk— tes styrelsens övriga förslag.
Andra lagutskottet tillstyrkte de i propo- sitionen framlagda förslagen men under- strök att kristillägget var att betrakta som ett provisorium och att det därför snarast borde avvecklas.
Utskottets hemställan bifölls av riksda- gen.
I skrivelse till Kungl Maj:t år 1945 fram- lade delegerade för de erkända arbetslös- hetskassorna förslag om vissa ändringar i arbets]öshetskasseförordningen som bl a in- nebar förstärkning av försäkringsskyddet.
I Kungl Maj:ts prop 1946: 326 föreslogs att husföreståndarinnetillägg borde utgå även till kvinnlig medlem. De delegerades för- slag om föräldratillägg upptogs däremot inte i propositionen. I fråga om korttidsavdrag förordades att kassa skulle få rätt att medge befrielse från skyldighet att tillämpa sådant avdrag. Ramtiden för karens föreslogs för- längd från 14 till 21 dagar. Andra lagut- skottet anslöt sig till de i propositionen framlagda förslagen. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Enligt dittills gällande bestämmelser var utländska medborgare — med vissa undan- tag — uteslutna från rätten att vinna in— träde i erkänd arbetslöshetskassa. I skrivel- se till Kungl Maj:t år 1946 föreslog De er— kända arbetslöshetskassornas samorganisa- tion att de gällande inskränkningarna för utländsk medborgare att tillhöra erkänd ar- betslöshetskassa skulle helt bortfalla.
I Kungl Maj:ts prop 1947:200 anslöt sig föredragande departementschefen till för- slaget. I likhet med vad socialstyrelsen i skrivelse till Kungl Maj:t anfört ansåg stats- rådet att vissa möjligheter till inskränkning— ar i utlännings rätt att vinna inträde i och uppbära understöd från arbetslöshetskassa dock borde bibehållas. Behörighet att med- dela dylika inskränkningar borde tillkomma tillsynsmyndigheten.
Andra lagutskottet anslöt sig till de i propositionen framlagda förslagen. Utskot- tets hemställan bifölls av riksdagen.
1947 års riksdag beslöt vidare att tillsynen över arbetslöshetskassorna 1.1.1948 skulle överflyttas från socialstyrelsen till den nyin— rättade arbetsmarknadsstyrelsen. Inom den- na skulle ärenden angående arbetslöshets- försäkringen handläggas av en särskild dele- gation.
År 1937 hade en kommitté tillsatts med uppdrag att verkställa en översyn av den svenska socialvården. Kommittén, som tog namnet socialvårdskommittén, skulle bl a
söka få till stånd en samordning av social- vårdens olika grenar. Med utgångspunkt häri beslöt kommittén år 1941 att till behandling uppta frågan om införande av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Förslag härom framlades år 1948 (SOU 1948:39). Meningarna vid remissbehandlingen av för- slaget blev emellertid starkt delade rörande det lämpliga i att införa en sådan försäk— ring. I ett betydande antal yttranden häv- dades att man i stället borde inrikta sig på att förbättra den frivilliga försäkringen. Förslaget föranledde ingen åtgärd.
I bilaga ] lämnas ett kort utdrag ur social— vårdskommitténs förslag angående lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring (SOU 1948: 39).
Vid 1950 års riksdag beslöts att det år 1944 införda kristillägget skulle ersättas av ett fast statsbidrag, benämnt grundstatsbi- drag. Detta fastställdes till samma belopp som kristillägget, 0:75 kronor per under- stödsdag. Samtidigt höjdes daghjälpens maxi- mibelopp från sju till åtta kronor.
År 1951 tillsattes en utredning med upp- gift att överse bestämmelserna rörande ar- betslöshetsförsäkringen, 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkring. I anförande till statsrådsprotokollet angav chefen för social- departementet riktlinjerna för utredningsar- betet. Han erinrade därvid om att frågor avseende mer genomgripande ändringar av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen skju- tits undan med hänsyn till att försäkringens framtida utformning behandlats av social- vårdskommittén som ett led i dess genom- gång av socialförsäkring och socialvård. De- partementschefen anförde i anslutning där- till att ett införande av en obligatorisk ar- betslöshetsförsäkring fn av olika skäl icke kunde betraktas som en aktuell fråga samt att det under sådana förhållanden var av vikt att den frivilliga försäkringen gjordes så effektiv som möjligt.
1951 års utredning avlämnade år 1952 ett delbetänkande med förslag till vissa för- bättringar av försäkringsersättningarna. En- ligt utredningen utgjorde dessa en alltför låg kompensation för förlorade arbetsin— komster i jämförelse med de bidrag som då
utgick i form av kontantunderstöd eller un- derstöd från fattigvården. Beträffande dag— hjälpen uppställde utredningen som en all- män målsättning en kompensationsgrad, som för ensamstående inte skulle understi- ga 50 procent av nettoförtjänsten. Försäk- ringsersättningen borde främst anpassas ef- ter arbetsförtjänsten. Med hänsyn härtill och till förhållanden inom sjuk- och yrkes- skadeförsäkringarna föreslog utredningen en höjning av maximibeloppet för daghjälpen från 8 till 20 kronor. Vidare föreslogs, att make- och husföreståndarinnetillägget skulle höjas från 1: 25 kronor till 2 kronor samt barntillägget från 1 krona till 1: 50 kronor. Som motivering härför åberopades angelä- genheten att säkerställa en tillfredsställan- de nivå för ersättningarna till familjeför- sörjama även i kassor där daghjälpen blev låg. Även en kraftig lyftning av hela dag- hjälpsnivån ansågs nödvändig. Kostnaderna härför borde fördelas mellan staten och de försäkrade. Förutom att statens åtagande i fråga om daghjälpsbidrag och familjetill- läggsbidrag utsträcktes till de föreslagna högre beloppen, föreslogs statens insats få formen av ett förbättrat grundstatsbidrag. Kungl Maj:ts prop 1953: 166 anslöt sig
till utredningens förslag. Propositionen till-
styrktes av sammansatta stats- och andra lagutskottet. utskottets hemställan.
Övriga frågor rörande arbetslöshetsför- säkringen upptog utredningen i ett betän- kande som avgavs år 1955 (SOU 1955: 527). Bland där framförda förslag kan följande nämnas.
Minimiantalet medlemmar i erkänd ar- betslöshetskassa föreslogs höjt från 500 till 1 500. I samband med behandlingen av frå- gor rörande försäkringens omfattning utta- lade utredningen att något mera allmänt in— tresse från företagarnas sida för anslutning till arbetslöshetsförsäkringen inte kunde på- räknas. Med tanke på företagargrupper som i olika hänseenden stod arbetstagarna nä- ra föreslog dock utredningen vissa utvidg- ningar av företagarnas möjligheter till an- slutning. Ett förslag i samma riktning av- såg hemarbetarna, dv 5 personer som ar-
Riksdagen biföll
betar för annans räkning men utför arbetet i sitt hem. En av utredningen företagen undersökning visade dock att ej heller dessa kunde förväntas arbetslöshetsförsäkra sig i större utsträckning.
Till grund för prövningen av frågan om utförsäkring låg enligt då gällande bestäm- melser antalet ersättningsdagar under en tidsperiod av tolv månader bakåt i tiden med utgångspunkt i den aktuella ersätt- ningsdagen. Utredningen ansåg att väsent- liga administrativa förenklingar kunde vin- nas om detta sk rullande prövningsår för utförsäkringen ersattes av ett fast år. Den föreslog därför att utförsäkringsperio- den skulle omfatta tiden l.9—31.8 och benämnas »försäkringsår».
Ersättning borde enligt utredningen inte utgå för enstaka arbetslös dag i en vecka. Om medlem under fem dagar i en kalender- vecka arbetat i sådan utsträckning att hel daghjälp ej kunnat utgå för någon av da- garna, skulle således daghjälp ej heller ut- ges för den sjätte dagen.
Karensbefrielse föreslogs för vissa fall. Sålunda skulle medlem ej behöva genomgå karens när han blev arbetslös efter att ha uppburit sjukpenning eller hempenning från allmän sjukkassa för minst tre dagar eller tilläggspenning enligt lagen om moderskaps- hjälp eller fullgjort värnpliktstjänstgöring under minst 30 dagar. Ny karenstid skulle ej heller behöva genomgås när medlem styrkt sig ha haft arbete högst 48 dagar efter det han senast fullgjort karens eller uppburit daghjälp för minst fem av sex på varandra följande dagar.
Enligt tidigare bestämmelser skulle ersätt- ning från arbetslöshetsförsäkringen i princip utgå endast för helt arbetslösa dagar. I prax- is förekom emellertid att full ersättning ut- gick även för dag under vilken arbete ut- förts i högst två timmar och, om fråga var om bisyssla, i högst tre timmar. Utredningen föreslog lagfästande av dessa sk timregler. Härutöver föreslogs att tillsynsmyndigheten skulle få befogenhet att medge kassa rätt att utge halv ersättning till medlem som ar- betat i mer än två men ej över fyra tim- mar under en i övrigt arbetslös dag, under
förutsättning att medlemmen före arbetslös- hetens inträdande haft heldagsarbete och sökte sådant arbete. Vidare föreslogs att halv ersättning skulle kunna utgå för dag då medlem erhöll halv sjukpenning.
Överförsäkringsgränsema, 80 procent av bruttoförtjänsten för familjeförsörjare och 60 procent för andra, föreslogs ersatta med nya bestämmelser, som skulle fastställas av Kungl Maj:t och införas i en särskild över- försäkringstabell. Den mera schematiska be- räkningen skulle därmed ersättas av en till de olika inkomstlägena bättre anpassad be- räkning. Beloppen i tabellen skulle beräk- nas genom att arbetsförtjänsten för dag minskades med dels vanligen förekommande avdrag för preliminär skatt, dels ett margi- nalbelopp därutöver utgörande omkring en åttondel av nettoarbetsförtjänsten.
Beträffande ersättningstidens längd före- slog utredningen att tillsynsmyndigheten skulle få befogenhet att för viss kassa eller klass medge, att antalet dagar bestämdes till mer än 156, dock högst 210. Minimi- gränsen föreslogs höjd från 90 till 120 da- gar.
Daghjälpsbidraget utgick med en sjunkan- de procent av daghjälpskostnaderna alltef- tersom antalet ersatta dagar per medlem och år översteg 35. Denna begränsning av daghjälpsbidraget föreslogs slopad.
Kungl Maj:t framlade för 1956 års riks- dag en proposition (nr 144), som i huvud- sak överensstämde med utredningens för- slag. Avvikelser härifrån förekom beträf- fande några detaljer. Bl a borde enligt de- partementschefen statsbidrag till ersättning åt ålderspensionärer begränsas till att utgå för högst 78 ersättningsdagar varje försäk- ringsår efter det under vilket vederböran- de fyllt 67 år.
Andra lagutskottet tillstyrkte propositio- nen med ett par smärre ändringar. Försla- get bifölls av riksdagen i enlighet härmed.
Ändringar efter år 1956
Förordningar om erkända arbetslöshetskas- sor och om statsbidrag till erkända arbets- löshetskassor som trätt i kraft 1.9.1956 är
med däri senare gjorda ändringar alltjämt gällande (SFS 1956: 629 och 630, den se- nare i fullständig lydelse efter senare änd— ringar SFS 1968:141). Efter år 1956 har endast ett fåtal ändringar i arbetslöshets— kasse- och statsbidragsförordningarna ge- nomförts. Vid 1958 års riksdag beslöts dels att dag, för vilken halv ersättning skulle kunna utgå samtidigt med halv sjukpenning, finge inräknas i karenstiden, dels att en om- läggning skulle ske av arbetslöshetskassas redovisningsår och av statsbidragsberäkning— en till att avse försäkringsåret (l.9—31.8) i stället för kalenderåret.
Enligt beslut vid 1959 års riksdag höj- des barntillägget från 1: 50 kr till 2 kr om dagen för varje barn samtidigt som stats- bidraget från 1.l.1960 genomgående höjdes med 1 kr under förutsättning att motsvaran- de höjning av daghjälpsbeloppet genom- fördes. Ändringarna föranleddes av infö- randet av allmän varuskatt.
År 1960 tillsattes en utredning med upp- gift att överse bestämmelserna om den fri- villiga statsunderstödda arbetslöshetsförsäk- ringen, 1960 års arbetslöshetsförsäkringsut- redning. I sitt betänkande Arbetslöshets- försäkringen (SOU 1963: 40) behandlade utredningen bl a arbetslöshetsförsäkringens anpassning till fem dagars arbetsvecka, för- månerna i försäkringen, karenstid, ersätt- ningstidens längd, överförsäkringsgräns, sä- songbegränsning, bisyssla, pensionärernas ställning samt försäkringens finansiering och fondering.
Beträffande lön som försäkrad erbjuds för arbete som arbetsförmedlingen anvisar förordade utredningen — med principiell anslutning i övrigt till praxis — bl a att för- säkrad, som är kvalificerad inom yrket, skall ha rätt att avvisa arbetserbjudande om den erbjudna lönen utgör minimilön enligt kollektivavtal under det att lönen för jämförbara anställda inom företaget ligger väsentligt över denna minimilön.
I fråga om arbetslöshetsförsäkringens om- fattning övervägde utredningen att föreslå att en erkänd arbetslöshetskassa skulle bil- das som var öppen för alla arbetstagare inom yrkesområden där kassa saknades. Att
driva en sådan allmän kassa skulle dock vara förenat med såväl administrativa svå- righeter som kostnader av en omfattning som ej skulle stå i rimlig proportion till det sannolikt förhållandevis ringa antal ar- betstagare som kunde väntas ansluta sig till kassan. Utredningen föreslog därför ej att en sådan kassa skulle inrättas.
I fråga om hemarbetama ansåg utred— ningen att en förbättring av ersättningsvill- koren borde begränsas till personer som är bundna till hemmet på grund av nedsatt arbetsförmåga. Dessa borde — utan att förordningen därför behövde ändras —kun- na begränsa sitt arbetskraftsutbud till hem- arbete med bibehållen rätt till ersättning.
Beträffande företagare ansåg utredningen — efter undersökning rörande behovet av och intresset för arbetslöshetsförsäkring — att utvidgade möjligheter till sådan försäk- ring ej syntes erforderliga.
Kungl Maj:t föreslog i propositionerna 1964: 115 och 116 att arbetslöshetsförsäk- ringen skulle reformeras i de av utredningen förordade hänseendena. Under riksdagsbe- handlingen ändrades förslagen i vissa de- taljer. Bl a följande författningsändringar trädde i kraft 1.9.1964.
Försäkringen anpassades till femdagarsvecka. Arbetslöshetskassorna fick möjlighet att höja dagpenningen från dåvarande maximum 20 kronor till 40 kronor.
I syfte att successivt avveckla ålderspensio- närernas ersättningsrätt minskades ersättningen från kassan med viss del av pensionen. Stats- bidrag (utöver förvaltningsbidrag) skulle utgå, i fråga om medlem som vid ingången av försäkringsåret fyllt 67 år, för högst 75 ersätt- ningsdagar under försäkringsåret.
Ersättningstiden per försäkringsår förlängdes med fyra veckor till högst 150 dagar eller, ef- ter medgivande av tillsynsmyndigheten, högst 200 dagar. Kassorna fick ökad frihet att upp- häva förekommande säsongbegränsningar.
Endast en karensperiod om fem dagar behöv- de fullgöras varje försäkringsår.
Grundstatsbidrag skulle utgå med fallande skala från 50 procent vid lägsta till 35 procent vid högsta dagersättning. Ett tillägg till grund- statsbidraget i avgiftsutjämnande syfte inför- des.
Övriga ändringar i arbetslöshetskasseför- ordningen och i statsbidragsförordningen som har genomförts år 1964 eller med an-
ledning av riksdagsbehandlingen det året behandlas i det följande i det sammanhang dit de hör.
Efter förslag av KSA—utredningen (SOU 1967: 62) genomfördes år 1968 (prop 1968: 29 och 30, statsutskottets utlåtande nr 64 och andra lagutskottets utlåtande nr 27) två särskilda former för kontant stöd åt äldre arbetslösa kassamedlemmar och andra förvärvsarbetande. De betecknas för- längd (extra) kassaersättning och statligt omställningsbidrag. Dessa stödformer ut- gör temporära åtgärder i avvaktan på re- sultatet av KSA-utredningens fortsatta ar- bete och avser arbetslösa personer i åldern 60—66 år samt — under vissa förutsätt- ningar — även arbetslösa i åldern 55—59 år. Författningsbestämmelser härom inför- des genom ändring (SFS 1968: 140 och 141) i 1956 års förordningar om erkända arbets- löshetskassor och om statsbidrag till sådana kassor samt (SFS 1968: 246) i 1966 års arbetsmarknadskungörelse. I sistnämnda kungörelse har viss ändring av reglerna för beräkning av omställningsbidragets belopp beslutats vid 1969 års riksdag (SFS 1969: 100).
Vid denna riksdag behandlades även be- gränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt och därav föranledda ändringar av arbetslös- hetskasseförordningen. Författningsbestäm— melser härom är införda i SFS 1969: 93 och 94.
2.2 Arbetsmarknadspolitikens mål och me- del
2.2.1. Mål
I Kungl Maj:ts prop nr 52 till 1966 års riksdag framlades förslag till riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken. Det byggde på 1960 års arbetsmarknadsutrednings betän— kande Arbetsmarknadspolitik (SOU 1965: 9).
De allmänna synpunkter på arbetsmark- nadspolitiken som i propositionen (sid 184— 185) framfördes av föredragande departe- mentschefen avsåg bla dess uppgift som balansskapande faktor i den fulla syssel- sättningens samhälle. Arbetsmarknadspoli-
tiken måste vara i hög grad differentierad för att tillgodose de skiftande anspråk som föreligger. Dess mål är att åstadkomma och bevara full, produktiv och fritt vald syssel- sättning. Målet nås inte en gång för alla. Full sysselsättning kan tryggas endast ge- nom åtgärder som ständigt anpassas till si- tuationens krav. Ambitionema att ge med- borgarna möjlighet till meningsfull syssel- sättning har vuxit och ansträngningarna mås- te ökas ytterligare. Produktiv sysselsättning är i sig själv ett rörligt mål, som flyttas allteftersom produktionens förutsättningar ändras. Fritt vald sysselsättning innebär inte bara att varje tanke på att tvångsmäs- sigt dirigera arbetskraften avvisas, utan ock- så att möjligheterna vidgas för den enskilde att få ett arbete som svarar mot hans öns- kemål och förutsättningar.
Utbyggnaden av den svenska arbetsmark- nadspolitiken med angiven målsättning har skett under det senaste decenniet. Huvud- linjema är desamma i ILO:s konvention år 1964 angående sysselsättningspolitiken och OECD:s rekommendation år 1964 an- gående arbetsmarknadspolitiken som medel för ekonomiskt framåtskridande.
Arbetsmarknadspolitiken är numera ett led i den ekonomiska politiken. Den är en av de främsta bärarna av de selektiva medel som måste användas när ekonomisk politik med generella medel inte kan lösa balansproblemen i samhället. Dess uppgif- ter i strukturomvandlingsprocessen har un- der senare år alltmer vuxit i betydelse. Ar- betsmarknadsåtgärder kan därvid underlät- ta övergången av arbetskraft till expansiva näringar. I högre grad än hittills kan ar- betsmarknadspolitiken komma att användas som ett instrument för att säkra arbets- kraftsförsörjningen inom områden där det- ta är särskilt angeläget.
Stora krav ställs därvid på arbetskraften. Allt fler personer kan bli tvungna att byta arbetsmiljö och arbetsuppgifter. Om före- gående decenniers arbetsmarknadspolitik i stort sett gått ut på att skaffa arbetslösa sysselsättning, oavsett vilket slags arbete det gällt, väntas de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna i fortsättningen underlätta
för arbetskraften att söka sig till de områ— den där den efter fritt val kan göra den bästa produktionsinsatsen.
För de äldre, de lokalt bundna och de handikappade blir arbetssituationen ofta komplicerad. Detta kommer att ställa större kvalitativa krav på arbetsmarknadsåtgärder- na från samhällets sida.
Arbetsmarknadspolitiken måste emellertid underordna sig sociala och mänskliga hän- syn. Utvecklingen på det ekonomiska om- rådet utgör en uppfordran till samhället att inom ramen för behovet av arbetskraft skapa sådana förutsättningar att varje med— borgare kan få ett arbete som han är läm- pad för och som tillfredsställer honom själv eller kommer hans önskemål så nära som möjligt. Det blir en framträdande uppgift för samhällets framtida arbetsmarknadspo- litik att ge medborgarna ett effektivt stöd för att förverkliga ett övervägt arbetsval.
Arbetsmarknadspolitiken som service åt den enskilde har särskilt markerats i en av arbetsmarknadsstyrelsen utgiven handbok för personalutbildningen inom arbetsmark- nadsverket.1 Såsom huvudmål för arbets- marknadspolitiken anges där att den skall lämna ett verksamt och fullgott stöd åt den som kan och vill arbeta för att förverkliga ett fritt och övervägt val av arbete. Till hu- vudmålet ansluter sig sedan en rad delmål av olika slag. Det första av dem har att göra med konjunkturpolitiken och kan sägas in- nebära att arbetsmarknadspolitiken skall medverka till att göra det möjligt att upp- nå och vidmakthålla balans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Det andra delmålet gäller strukturpolitiken och inne- bär, att arbetsmarknadspolitiken skall med- verka till att lösa arbetskraftsproblem som uppkommer och därigenom underlätta och påskynda från helhetens synpunkt önskvär— da strukturförändringar. Det tredje del- målet slutligen är av allmänekonomisk na- tur och går ut på att arbetsmarknadspo- litiken skall medverka till en så produktiv användning som möjligt av arbetskraften.
1 Arbetsmarknadsstyrelsen, »Förändring och trygghet. Arbetsmarknadspolitiki tillämpning». Sthlm: Prisma 1967.
Ett väsentligt moment i denna samman- fattande målbeskrivning är enligt utredning- ens mening den såsom huvudmål angivna strävan att från samhällets sida tillgodose den enskildes behov av stöd och service. Åtgärder med detta huvudsyfte bör kunna förenas med de som delmål betecknade ekonomiska målsättningarna av stabilise- ringspolitisk, strukturpolitisk eller allmän- ekonomisk natur. Även den ekonomiska politiken i samhället utformas med hänsyn till sociala förhållanden och med sociala ambitioner. Ett uttryck härför är följande utdrag ur bilaga 1 till statsverkspropositio- nen år 1970: Huvuduppgiften för den eko- nomiska politiken under den överblickbara framtiden blir att söka lösa upp spänningar i vår ekonomi utan att ge avkall på de grundläggande målen full sysselsättning, fortsatt ekonomisk tillväxt och en jämnare inkomstfördelning.
Utredningen har i sina följande övervä- ganden — bl a i fråga om bedömning av »lämpligt arbete» — sökt anpassa sina förslag och förslagsmotiveringar efter de här angivna huvudprincipema för samhäl- lets arbetsmarknadspolitiska åtgärder i öv- rigt.
2.2.2. Medel
I det följande ges en översikt över de arbets- marknadspolitiska medlen med ledning av bl a förut nämnda handbok och komplet- terande uppgifter från arbetsmarknadsstyrel- sen.
Planering
För arbetsmarknaden fordras planering bå- de på kort och på lång sikt. Korttidspla- neringen avser huvudsakligen att göra det möjligt att anpassa de arbetsmarknadspoli- tiska insatserna efter konjunktur- och sä- songbetingade växlingar på arbetsmarkna- den. Avsikten med långsiktsplaneringen är att skapa förutsättningar för att möta och påverka förändringar, föranledda av tex strukturella eller befolkningsmässiga för— skjutningar.
För att på kort sikt följa utvecklingen på arbetsmarknaden utnyttjas en mängd oli— ka material. Arbetsmarknadsverkets egen administrativa statistik följer den regionalt, säsongmässigt eller av konjunkturförändring- ar betingade utvecklingen. Inom arbetsmark- nadsstyrelsen görs varje kvartal en prognos för den kommande utvecklingen. Till grund för denna bedömning ligger främst av läns- arbetsnämnderna särskilt upprättade arbets- marknadsöversikter för respektive läns nä- ringsliv. Nämndernas kvartalsrapporter byg- ger bla på synpunkter som kommer fram vid kontakter som nämndens och arbetsför- medlingens tjänstemän har med företagsle- dare, representerande olika delar av länets näringsliv.
Exempel på långsiktig planering är den som utlöses av befolkningsprognoser, lång- tidsutredningar mm. Denna planering kan syfta till att komma till rätta med en på längre sikt tilltagande spänning mellan till- gång och efterfrågan på arbetskraft eller med de av strukturomvandlingen inom nä- ringslivet orsakade förändringarna av ar- betskraftsbehoven. Till långtidsplaneringen hör också den planering som sammanhäng- er med lokaliseringspolitiken.
A rbetsförmed ling
Samhället lämnar genom arbetsförmedling- en kostnadsfritt en service av informativt och kontaktskapande slag. Arbetsförmed- lingen är ett kontaktorgan som arbetar åt olika håll — till tjänst för arbetstagare och arbetsgivare, för organisationer och för myndigheter. Den skaffar och ger informa— tion om läget på arbetsmarknaden och vän— tade förändringar, om lediga anställningar och tillgänglig arbetskraft samt förmedlar kontakt mellan arbetssökande och arbetsgi- vare. Dess viktigaste medel för att undan- röja hinder för rationella arbetsval och till- godose arbetskraftsbehov utgörs av informa- tion, utredning av sökandens situation, plan- läggning och andra vägbanande åtgärder. När så behövs ges denna information i för— ening med yrkesvägledning eller med sär- skilda åtgärder för den som är handikappad
(arbetsvård) samt ekonomiska bidrag till yr— kesutbildning och flyttning.
A rbetsmarknadsutbi ldn ing
Arbetssökande som saknar erforderliga yr- keskunskaper kan få ekonomiska bidrag vid yrkesutbildning genom arbetsförmedlingen. Detta gäller den som är utan arbete eller löper risk att bli ställd utan arbete samt — enligt 1966 års riksdagsbeslut om den fram- tida arbetsmarknadspolitiken — också den som står i arbete om yrkesutbildningen är inriktad på yrken med brist på arbetskraft. I nämnda riksdagsbeslut angavs även att begreppet »risk för arbetslöshet» bör ges en generös tolkning. Den enskilde arbets- tagaren skall ges möjlighet till arbetsmark- nadsutbildning inte bara när sysselsättnings- svårigheter är nära förestående utan också när en bedömning på längre sikt av sys- selsättningsutsikterna ger vid handen att övergång till annat arbete är nödvändig.
F lyttni ngsbidrag
Arbetsförmedlingen kan ge bidrag till resor både då vederbörande söker och tillträder anställning och bidrag till flyttning av familj och bohag. För att underlätta omställningen kan sk starthjälp lämnas omedelbart efter anställningens början. Familjeförsörjare som får arbete på annan ort, men som inte ome- delbart kan få familjebostad där, kan under längst ett år erhålla bidrag till familjens uppehälle (bortavistelsebidrag). Om bostad erhålls kan i stället under samma tid utgå hyrestillskott. Till arbetslösa från orter och områden 'i landet med särskilt hög arbets- löshet kan utgå ett sk utrustningsbidrag. Inom arbetsmarknadspolitikens ram kan vi- dare i viss omfattning bostäder anskaffas åt arbetslösa, som flyttar till en ny arbetsort. Det gäller särskilt då arbetslösa flyttar till orter som på grund av kraftig expension hos näringslivet fått extra tilldelning av låne- medel till bostadsbyggande.
Personer som är bosatta i delar av lan- det med särskilt hög och långvarig arbets- löshet och som har bostadsfastighet, som ut-
gör ett hinder för dem att ta arbete på annan ort och därmed få sitt sysselsättnings- problem löst, kan få fastigheten inlöst till taxeringsvärdet eller i vissa fall upp till låne- beloppet.
Sysselsättningsskapande medel
I lägen med otillräcklig tillgång på arbete inom vissa arbetsområden eller inom vissa delar av landet kan åtgärder sättas in för att snabbt söka återställa balans genom att skapa arbetsmöjligheter. På byggnadsområ- det kan verksamheten stimuleras genom att medel från investeringsfondema får tas i anspråk även för inköp av maskiner, lager- produktion mm. Åtgärder kan vidtas för att öka offentliga (statens och kommuner- nas) investeringar i byggnader och anlägg- ningar. I arbetsmarknadsverkets, annan stat- lig myndighets, kommuns eller enskilds regi kan allmänna arbeten sättas i gång, helt eller delvis finansierade med medel från arbets- marknadsanslagen (beredskapsarbeten). Så- dana arbeten kan även ordnas som ett led i den arbetsvårdande verksamheten för handi- kappade. Statliga myndigheter kan i spe- ciella situationer tidigarelägga beställningar hos industrin. Genom statsbidrag kan kom- muner och enskilda stimuleras att öka sin efterfrågan på industriprodukter.
Dessa åtgärders primära syfte är att un- der en övergångsperiod stödja sysselsättning- en. Lokaliseringspolitiska åtgärder syftar di- rekt till att åstadkomma en långsiktig ut- jämning av sysselsättningen mellan olika re- gioner. De är inriktade på det sk stödom— rådet men kan också användas på orter med speciella svårigheter i andra delar av landet.
2.3. Gällande system för kontant stöd vid arbetslöshet
De olika arbetsmarknadsåtgärderna komplet. teras med vissa former av kontant stöd un— der arbetslöshet. Dessa är försäkringsersättning från statsunderstöd— da erkända arbetslöshetskassor, kommunalt kontantunderstöd med stats-
statligt omställningsbidrag till äldre ar- betslösa.
Huvudformen är den statsunderstödda frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Antalet medlemmar i de erkända arbetslöshetskas- sorna beräknas under år 1970 komma att uppnå 2,1 milj. Kommunala kontantun- derstöd med statsbidrag har i olika former förekommit sedan år 1914. Den stödformen tillämpas numera i några av de större stä— derna och i enstaka andra kommuner. Bud- getåret 1969/70 förekom den i ca 30 kom- muner. Statligt omställningsbidrag infördes år 1968 som ett särskilt stöd åt äldre ar- betslösa. Införandet av detta stöd avsågs vara en temporär åtgärd i avvaktan på re- sultatet av KSA-utredningen (prop 1968: 29).
I Kungl Maj:ts prop 1966: 52 med för- slag till riktlinjer för arbetsmarknadspoliti- ken framhöll föredragande departements- chefen (sid 253) under rubriken konjunk— tur- och säsongväxlingar i sysselsättningen att arbetslinjen i svensk arbetsmarknadspo- l'itik skulle hävdas framdeles liksom hittills. Frågan om lämpligt arbete står att erhålla eller ej kan emellertid ofta inte avgöras utan att den arbetslöse och arbetsförmedlingen har haft viss tid på sig att undersöka arbets- marknadens möjligheter. I anslutning härtill anförde departementschefen vidare.
I denna situation behövs möjligheter att ge kontantunderstöd som ett tillfälligt skydd för den arbetslöse. Kontanthjälpen erfordras därför som ett medel att bereda den arbets- löse rådrum och ge arbetsförmedlingen tid att analysera hans situation som underlag för en arbetsplacering. Härigenom bör den arbetslöse få bättre hjälp till en varaktig lösning av sina sysselsättningsproblem än genom rutinmässig hänvisning till beredskapsarbete. Kontanthjäl— pens viktigaste uppgift är att i sådana samman- hang ge ersättning för inkomstbortfallet. Den är därmed ett viktigt komplement till de sys- selsättningspolitiska åtgärderna.
Syftet med arbetslöshetsförsäkringen och den kommunala kontantunderstödsverksam- heten är att ge detta skydd. Försäkrings- skyddet förbättrades avsevärt genom de änd- ringar av bestämmelserna som genomfördes år 1964. För att öka kommunernas intres-
se för att utge kommunalt kontantunder- stöd föreslog arbetsmarknadsutredningen att statsbidraget till sådant understöd skulle höjas från det gällande minimibidraget på 20 procent till 50 procent ( SOU 1965:9 ). Detta ledde dock inte till annan ändring än att statsbidraget i 1966 års arbetsmark- nadskungörelse bestämdes till 20 procent. Bidraget hade under senare år inte i något fall överstigit detta procenttal. Den dåva- rande regleringen av de kommunala kon— tantunderstöden bibehölls. Sambandet med arbetslöshetsförsäkring och andra hjälpfor- mer vid arbetslöshet ansågs vara så starkt att någon isolerad lösning inte borde ske.
2.3.1. Arbetslöshetsförsäkringen. Gällande lagstiftning
Gällande lagstiftning om arbetslöshetsför- säkringen omfattar förordningen 14.12. 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshets- kassor (arbetslöshetskasseförordningen)1 och förordningen samma dag (nr 630) om stats- bidrag till erkända arbetslöshetskassor (stats- bidragsförordningenP. Vissa tabeller och regler fastställs i kungörelsen 27.6.1957 (nr 481) med tillämpningsföreskrifter .till arbetslöshetskasseförordningen3 och kun- görelsen samma dag (nr 482) angående handläggning av frågor om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.
Kassorna är i föreningsrättsligt hänseende organiserade som understödsföreningar och lyder såsom sådana under lagen 24.3.1938 om understödsföreningar (understödsför- eningslagen).
A rbetslösh etskasseförordningen
Förening som enligt sina stadgar bereder medlem ersättning vid arbetslöshet och som består av minst 1 500 medlemmar kan anta— gas till erkänd arbetslöshetskassa. Om sär- skilda skäl föranleder därtill, kan dock un- dantag göras från regeln om lägsta antal med- lemmar. Ansökan om antagande görs hos 1 SFS 1956: 629 (senast ändrad 1969: 94).
** SFS 1956: 630 (senast ändrad 1968: 141). ** SFS 1957: 481 (senast ändrad 1968: 142).
tillsynsmyndigheten (arbetsmarknadsstyrel- sen). Vid sin prövning av ansökan har tillsynsmyndigheten att tillse att föreningens stadgar överensstämmer med vad som före- skrivs i arbetslöshetskasseförordningen.
De i arbetslöshetskasseförordningen före- kommande bestämmelserna om innehållet i erkänd arbetslöshetskassas stadgar avser bla medlemskap i kassan, avgifter, villkor för rätt till ersättning, ersättningens former och storlek, ersättningstidens längd samt tillsyn och besvär. Bestämmelserna har i huvudsak följande innehåll.
Från rätten att vinna inträde i arbetslös— hetskassa skall i stadgarna föreskrivas un- dantag för den som är medlem av annan kassa, den som ej uppnått viss i stadgarna angiven minirniålder samt den som inte mot avlöning utför arbete för annans räkning eller som utför arbete uteslutande för sin makes räkning (9 5 1 mom). Från rätt att kvarstå som medlem i kassa skall un- dantas den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem månader varit självständig företagare utan att samtidigt mot avlöning utföra arbete för annans räkning eller har arbetat uteslu- tande för sin makes räkning (9 5 2 mom). Beträffande självständiga företagare gäller dock att den som omväxlande mot avlö- ning utför arbete för annans räkning och arbetar som självständig företagare äger tillhöra kassa, under förutsättning att till- synsmyndigheten lämnat kassan medgivande därtill (9 5 3 mom första stycket). Det- samma gäller den som övergått till att bli självständig företagare, såvitt avser en tid av högst 24 månader efter övergången (9 & 3 mom första stycket). Självständiga fö- retagare kan jämväl under vissa förutsätt- ningar bilda egen arbetslöshetskassa (9 5 3 mom första stycket). Tillsynsmyndighe- ten kan även för viss kassa medge undan- tag från bestämmelserna om hinder för den som utför arbete uteslutande för sin makes räkning att tillhöra kassa (9 5 3 mom andra stycket). Vidare innehåller arbetslöshetskas- seförordningen regler, som anger i vilka ytterligare fall kassa i sina stadgar kan un- dantaga någon från rätt att vinna inträde i
kassa eller att där kvarstå som medlem (10 å).
Såsom huvudvillkor för rätt till ersätt- ning från arbetslöshetsförsäkringen gäller att ersättning endast får utgå till arbetslös med— lem över 16 år, som är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete (20 5)-
Medlem skall för en tid av 28, i vissa fall 14, kalenderdagar avstängas från rätt till ersättning, om han frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller om han avskedats på grund av otillbörligt uppföran- de. Samma påföljd inträder, om medlem- men avvisar lämpligt arbete eller utan att uttryckligen ha avvisat sådant arbete likväl genom sitt uppträdande uppenbarligen vål- lat, att anställning ej kommit till stånd (36 5 första stycket). I vissa fall kan kassa besluta att ersättning ej skall utges förrän medlem förvärvsarbetat 20 dagar (36 & tredje stycket). Erbjudet arbete skall anses lämpligt bl a om det motsvarar med- lemmens krafter och färdigheter och om det är förenat med avlöning som prövas vara skälig i förhållande till lön som utgår för sådant arbete enligt kollektivavtal eller, om kollektivavtal ej finns, i förhållande till i arbetsorten förekommande avlöning för samma arbete (36 & fjärde stycket).
Försäkrad som önskar ersättning skall personligen söka arbete hos offentlig arbets- förmedling (22 å). Möjlighet finns dock att i särskilda fall efterge denna skyldig- het. Vid ansökan om ersättning skall fogas intyg dels från den försäkrades arbetsgivare, utvisande den tid under vilken medlemmen utfört arbete och orsaken till anställningens upphörande, dels från arbetsförmedlingen om att medlemmen sökt arbete på sätt arbetslöshetskasseförordningen föreskriver (40 å)-
Rätten till ersättning är vidare beroende av att medlem fullgjort viss avgiftsbetalning till kassan. Därvid förutsätts att avgift får erläggas endast för månad, under vilken medlem utfört arbete i viss i kassastadgar— na angiven omfattning. Ersättning må ut- ges först sedan medlem erlagt minst tolv månadsavgifter, lZ-månadersvillkoret (23 5
1 mom). Dessutom gäller beträffande den första arbetslöshetsperioden under varje för- säkringsår (19—31.8), att medlem skall ha erlagt minst fem månadsavgifter under en period av tolv månader närmast före arbets- löshetens inträdande, S-månadersvillkoret (23 ä 2 mom). Vid tillämpningen av detta sistnämnda villkor jämställs tid, under vil— ken medlemmen varit befriad från avgifts— plikt på grund av yrkesutbildning eller tjänst- göring som värnpliktig eller åtnjutit tilläggs— sjukpenning med anledning av barnsbörd, med tid för vilken avgift erlagts. Sådana tidsperioder kan i viss utsträckning tillgodo- räknas medlem även för fullgörande av 12- månadersvillkoret.
Medlem får vid tillämpning av de i före- gående stycke återgivna bestämmelserna en- dast tillgodoräknas avgift som erlagts an- tingen för tid, då han för annans räkning mot avlöning utfört arbete annorstädes än i sitt hem, eller för tid, då medlemmen har haft semester eller eljest med helt eller delvis bibehållen avlöning åtnjutit ledighet av an- nan anledning än sjukdom, vämplikts- tjänstgöring eller barnsbörd. Med tillsyns- myndighetens medgivande kan dock undan— tag ske från denna regel i fråga om hem- arbetare och under vissa förutsättningar be- träffande självständiga företagare (24 å).
Arbetslöshetsförsäkringen är så konstrue- rad, att utgående förmåner skall kompen- sera inkomstbortfall för högst fem dagar per kalendervecka (32 å).
Medlem äger vidare ej rätt att uppbära ersättning, förrän han under en samman- hängande tid av högst fem kalenderveckor varit arbetslös fem dagar, karenstid (28 ä 1 mom första stycket). Om karenstid full- gjorts en gång under försäkringsåret gäller den för återstoden av detta år (28 ä 3 mom första stycket).
Ersättningsformerna är dagpenning en- ligt tolv klasser, den högsta 50 kronor, och barntillägg. Detta utgör 2 kr om da- gen för varje barn under 16 år. Hel dag- penning får utges även för dag, då den som i övrigt är arbetslös utför avlönat ar— bete i högst två timmar. Utför han avlönat arbete under längre tid, dock högst fyra
timmar, äger kassa med tillsynsmyndighe- tens medgivande utge dagpenning och barn- tillägg med hälften av vad eljest skulle ha utgått (29 ä 2 mom).
Om dagpenning jämte i förekommande fall barntillägg överstiger viss del av med- lems dagsförtjänst, reduceras ersättningen enligt en av Kungl Maj:t fastställd överför- säkringstabell (30 5 1 mom). För försäk- rade med ålderspension är likaså en av— dragstabell fastställd (30 ä 3 mom).
Ersättningen får utges för högst 150 da— gar under varje försäkringsår (31 ä 1 mom). Tillsynsmyndigheten äger dock med- ge, att denna tid får utsträckas till högst 200 dagar.
Försäkrad som fyller minst 60 år det försäkringsår då nämnda ersättning enligt 315 1 mom har börjat utgå kan erhålla extra ersättning i högst 300 dagar utöver an- givna ersättningstid (31 å ?. mom första stycket). Tillsynsmyndigheten kan medge så- dan förlängning av ersättningstiden även för försäkrad som fyllt minst 55 år, om han har blivit arbetslös på grund av före- tagsnedläggning eller bestående driftsin- skränkning eller, om han är företagare, måst nedlägga rörelsen på grund av omfat- tande eller genomgripande förändring i or- tens näringsliv eller inom ifrågavarande nä- ringsgren (31 5 2 mom tredje stycket).
Besvär över kassas beslut enligt förord- ningen skall anföras hos tillsynsmyndighe- ten, arbetsmarknadsstyrelsen. Mot styrelsens beslut i ärende angående försäkring enligt förordningen skall besvär anföras hos för- säkringsdomstolen (50 5 1 mom).
Ersättning från arbetslöshetsförsäkring är inte skattepliktig inkomst (19 & kommu- nalskattelagen).
Statsbidrags/örordningen
Enligt denna förordning utgår statsbidrag till kassa såsom grundstatsbidrag, dagpen- ningbidrag, barntilläggsbidrag, förläng- ningsbidrag och förvaltningsbidrag (1 5). Grundstatsbidraget utgår med visst belopp för varje dag, för vilken dagpenning ut- getts (2 5). Beloppet varierar med storle—
ken av den dagpenning kassan har fastställt.
Dagpenningbidraget utgår med viss pro- centuell andel av kassans sammanlagda kost- nader för dagpenning med avdrag för grund- statsbidraget. Procenttalet bestäms i förhål- lande till antalet ersättningsdagar per med- lem under försäkringsåret och uppgår till högst 75 procent vid 22 eller fler ersätt- ningsdagar per medlem (3 $).
Barntilläggsbidrag utgår i regel med 75 procent av utgifterna för detta bidrag (6 5).
I fråga om medlem, som fyllt 67 år, ut- går ovan angivna statsbidrag för högst 75 ersättningsdagar under försäkringsåret (7 å)-
Förlängningsbidrag utgår med 93 procent av kassans sammanlagda utgifter för dag— penning och barntillägg under förlängd er- sättningstid för äldre kassamedlemmar (6 a 5)-
Förvaltningsbidrag utgår huvudsakligen med belopp mellan fyra kronor och sex kro- nor per årsmedlem, beroende på kassans storlek.
2.3.2. Kommunalt kontantunderstöd. Gäl- lande lagstiftning
Arbetslöshetshjälp genom kommunala kon- tantunderstöd med statsbidrag har i olika former förekommit sedan år 1914. Nu gäl- lande bestämmelser är införda i arbetsmark- nadskungörelsen 3.6.1966 (SFS 1966: 368).1 Kommunalt kontantunderstöd är en av de i denna kungörelse angivna former- na för arbetslöshetshjälp tillsammans med beredskapsarbete, arkivarbete, musikerhjälp och statligt omställningsbidrag (71 5).
Som allmänna förutsättningar för sådan hjälp gäller (72 %) att den får lämnas ar- betslös som
a. är svensk medborgare eller tillhör stat med vilken överenskommelse träffats om ömse- sidighet beträffande hjälpåtgärder vid arbets- löshet,
b. fyllt 16 men ej 67 år, c. är arbetsför och i Övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete för annans räkning,
d. söker arbete genom den offentliga arbets- förmedlingen,
e. inte kan anvisas lämpligt arbete på den öppna marknaden och inte lämpligen kan hjäl-
pas med annan åtgärd för att underlätta pla- cering i lämpligt arbete samt
f. behöver sådan hjälp på grund av arbets- löshet som varat minst fem dagar efter det ansökan om arbetslöshetshjälp har gjorts (ka- renstid). I särskilda fall kan bla kommunalt kon- tantunderstöd utgå till annan utlänning än som avses i punkt a (72 % sista stycket).
Kontantunderstödsverksamheten leds cen- tralt av arbetsmarknadsstyrelsen och regio- nalt av länsarbetsnämnderna. Lokal-t hand- has verksamheten inom kommunerna av särskilt inrättade arbetslöshetsnämnder eller — där sådan ej har tillsatts -— av drätselnämnd eller annan kommunens nämnd.2 Om kom- muns handläggning av frågor om arbetslös- hetshjälp enligt arbetsmarknadskungörelsen gäller (114 5) lagen 30.6.1944 (nr 475) om arbetslöshetsnämnd och kungörelsen 3.6. 1966 (nr 369) med närmare föreskrifter om arbetslöshetsnämnd och dess verksamhet.
Statsbidrag till kommunal kontantunder- stödsverksamhet utgår med 20 procent av de kostnader för verksamheten som arbets- marknadsstyrelsen godkänner. Kostnad för kontantunderstöd åt utlänningar bestrids helt av statsmedel (98 & arbetsmarknadskun— görelsen).
Länsarbetsnämnd skall fortlöpande hålla kommunerna i länet underrättade om be- hovet av kontantunderstöd åt arbetslösa (86 & arbetsmarknadskungörelsen). Kom— mun som vill utbetala kontantunderstöd med statsbidrag skall innan verksamheten påbörjas ansöka om tillstånd hos arbets- marknadsstyrelsen. Har tillstånd givits be- stämmer styrelsen det största antal arbets- lösa inom kommunen till vilket understöd med statsbidrag får utgå vid varje tidpunkt. Sedan tillstånd givits får kontanta under- stöd som kommunen utgett till arbetslös inte i något fall anses som socialhjälp (97 & arbetsmarknadskungörelsen).
Arbetslös som önskar komma i fråga för kontantunderstöd skall göra ansökan därom i den kommun där han uppehåller sig. Ut- betalning sker även i den kommunen (92 & arbetsmarknadskungörelsen). Kontantunder—
1 Omtryckt SFS 1968: 246 (senast ändrad 1969: 100). = De nya verkställande organen fr o m år 1971.
stöd får inte utges till arbetslös som i an- ledning av arbetslösheten uppbär socialhjälp för sig eller sin familj. Undantag får dock göras för den som i synnerligen trängande fall tillfälligt erhåller socialhjälp (87 & ar— betsmarknadskungörelsen).
Den som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete, skilts från arbetet på grund av otillbörligt uppförande, avvisat erbjudet lämpligt arbete eller på annat sätt uppenbarligen vållat att anställning inte kommit till stånd, äger inte erhålla kon- tantunderstöd under 28 dagar, eller om ar- betet avsågs vara högst två dagar, under 14 dagar närmast efter det något av nämnda förhållanden inträffat. I fråga om bedöm- ning av lämpligt arbete gäller regler mot— svarande arbetslöshetsförsäkringens (74—75 55 arbetsmarknadskungörelsen).
Kontantunderstöd utgörs av dagunderstöd och barntillägg. Kommunen bestämmer un- derstödsbeloppen. Dessa får dock inte över- stiga,
dagunderstöd till ensamstående 24 kronor om dagen,
dagunderstöd till makar 28 kronor om dagen , barntillägg två kronor om dagen för varje barn under 16 år.
Understödet utgår för högst fem arbets- dagar under en kalendervecka. Dagunder- stöd får ej utges för tid då arbetslös upp- bär dagpenning från erkänd arbetslöshets- kassa eller statligt omställningsbidrag. Un- dantag kan dock i ömmande fall och under vissa villkor medges för dagunderstöd till bostadskostnad (88—89 %% och 91 & arbets- marknadskungörelsen).
Som allmän regel gäller att dagunderstöd inte får uppgå till eller överstiga gängse lön i orten för icke kvalificerad arbetskraft. Det får ej heller överstiga vad den arbetslöse med hänsyn till sin tidigare inkomst skulle ha kunnat få på grund av arbetslöshetsför- säkring (90 å arbetsmarknadskungörelsen).
Kontantunderstöd med statsbidrag är inte skattepliktig inkomst (19 å kommunalskat- .elagen).
2.3.3. Statligt omställningsbidrag. Gällande lagstiftning
Arbetslöshetshjälp i form av statligt om- ställningsbidrag infördes år 1968. Det sked— de genom att i arbetsmarknadskungörelsen införa regler om den nya stödformen (SFS 1968: 246). I sistnämnda kungörelse åter— gavs arbetsmarknadskungörelsens fullständi- ga nya lydelse. Vissa ändringar har sedan skett genom kungörelsen 14.5 .1969 (nr 100). Följande redogörelse avser bestämmelserna i arbetsmarknadskungörelsen efter denna ändring.
Ärenden rörande statligt omställningsbi— drag skall prövas av arbetsmarknadsstyrel— sen som dock äger uppdra prövningen åt länsarbetsnämnd. Det sistnämnda gäller dock inte ärende om bidragsrätt för sökan- de i ålder under 60 år (111 5).
Stödformen är avsedd för äldre arbets— lösa. Omställningsbidrag utgår till medlem i erkänd arbetslöshetskassa som under för— säkringsåret fyller minst 60 år (eller i vissa. fall fyllt 55 år) och erhållit dagpenning un— der längsta för sådan medlem föreskriven- förlängd ersättningstid (101 5). Annan ar— betslös som fyller minst 60 år (i vissa fall fyllt 55 år) under kalenderåret kan även er— hålla omställningsbidrag (102 5). Villkor härför är att han i minst 24 månader under de senaste tre åren närmast före arbetslös- hetsaumälan har haft sin huvudsakliga för-' sörjning genom avlönat arbete för annans räkning eller genom sedermera avvecklad verksamhet som självständig företagare.
Samma regler som för annan arbetslös— hetshjälp och för arbetslöshetsförsäkring gäl- ler i fråga om avstängning från ersättnings- rätt vid frivillig och självförvållad arbets— löshet samt för bedömning av erbjudet ar- betes lämplighet (74—75 55). Den som upp- bär omställningsbidrag är skyldig att anmäla sig hos den offentliga arbetsförmedlingen i den ordning arbetsmarknadsstyrelsen före— skriver (110 S).
För omställningsbidrag gäller även för öv- rigt i huvudsak samma allmänna förutsätt- ningar som för andra former av arbetslös- hetshjälp (71—75 åå). I stället för de förut
ipunkt 2.3.2 återgivna bestämmelserna i 72 & om (b) ålder samt (f) behovsprövning och karenstid gäller dock förenämnda och andra särskilda föreskrifter.
Omställningsbidrag enligt 102 5 till den som ej är arbetslöshetsförsäkrad börjar så- lunda utgå först när arbetslösheten varat två månader räknat från och med den dag då anmälan gjorts om arbetslöshetens in- träde (1031 €).
Bidragsbeloppet är högst 800 kronor i månaden (106 5). I vissa fall utgår halvt bidrag (107 och 109 55). Bidragsbeloppet får ej överstiga elva tolftedelar av tidigare normal månadsinkomst. Denna bestämmel- se får dock inte föranleda att helt omställ- ningsbidrag sätts lägre än 400 kronor eller halvt bidrag lägre än 200 kronor i måna- den (108 & efter ändring SFS 1969:100). Bidraget skall reduceras även på grund av sökandens förmögenhet samt med hänsyn till viss pension och livränta (108 å).
I motsats till ersättning från arbetslös- hetsförsäkring och kommunalt kontantun— derstöd utgör omställningsbidrag skatteplik— tig inkomst (anvisningarna till 19 & kom- munalskattelagen).
2.4 Internationella överenskommelser 2.4.1 ILO-konvention
Internationella arbetsorganisationens allmän- na konferens antog 28.6.1962 konvention nr 118 angående utlänningars likställande med ett lands egna medborgare i fråga om social trygghet. Varje medlemsstat får god— taga de ur konventionen härrörande för- pliktelserna med avseende på en eller flera av nio grenar av social trygghet. Sveriges ratifikation av konventionen registrerades 25.4.1963, varvid i ratifikationshandlingen angavs att Sverige godtar de av konventio— nen härrörande förpliktelserna beträffande bl a arbetslöshet (SFS 1964: 57).
I konventionens artikel 2 punkt 6 anges att medlemsstat skall meddela vilka förmå- ner i dess lagstiftning som staten anser vara a) förmåner, vilkas utgivande är oberoende såväl av direkt finansiellt deltagande från
de skyddade personerna eller deras arbets— givares sida som av fullgörande av viss kvalifikationstid i förvärvsarbete, b) förmå- ner, som utges inom ramen för övergångs- system.
I konventionens artikel 3 punkt 1 före- skrivs, att varje medlemsstat, för vilken konventionen är i kraft, skall inom sitt ter- ritorium i förhållande till sin lagstiftning tillförsäkra medborgare från varje annan medlemsstat, för vilken konventionen lika- ledes är i kraft, samma behandling som sta- tens egna medborgare i fråga om såväl an- slutning till som rätt till förmåner inom varje gren av social trygghet, beträffande vilken medlemsstaten godtagit konventio- nens förpliktelser. I samma artikels punkt 3 bestäms att medlemsstat i fråga om viss bestämd gren av social trygghet dock ej är skyldig att tillämpa bestämmelserna i de bå- da ovan nämnda punktema med avseende på medborgare i annan medlemsstat, som visserligen har en lagstiftning beträffande denna gren men ändock inte tillerkänner förstnämnda stats medborgare likabehand- ling beträffande samma gren.
I artikel 4 punkt 1 föreskrivs att likabe— handling vad gäller förmåner skall garante— ras utan villkor med avseende på bosättning. Enligt punkt 2 får utan hinder av denna be— stämmelse uppställas krav på bosättning som inte får överstiga sex månader omedelbart innan ansökan om förmån vid arbetslöshet görs. Detta gäller emellertid endast förmå- ner som anges i artikel 2 punkt 6. Finns ett arbetsvillkor som förutsättning för att förmånen skall utgå kan alltså inte med stöd av denna bestämmelse uppställas krav på bosättning.
I artikel 10 föreskrivs att bestämmelser— na i konventionen är tillämpliga på flykting— ar och statslösa personer utan villkor om ömsesidighet.
Konventionen har per 1.4.1971 trätt i kraft i förhållande till Brasilien, Central- afrikanska republiken, Danmark, Ecuador, Finland, Guatemala, Guinea, Indien, Irland, Israel, Italien, Jordanien, Kongo (Kinshasa), Madagaskar, Mauretanien, Nederländerna, Norge, Pakistan, Syrien och Tunisien.
2.4.2. Europarådets avtal om social trygghet m rn
Europarådets medlemsstater undertecknade 11.12.1953 vissa avtal om social trygghet, bla en provisorisk europeisk överenskom— melse om social trygghet, dock ej vid ålder- dom och nedsatt arbetsförmåga eller för efterlevande. Sverige ratificerade avtalen 11. 3.1955 (SFS 1955: 563), varvid dock för nämnda avtals vidkommande vissa förbe- håll gjordes beträffande arbetslöshetshjälp.
Överenskommelsen gäller lagar och för- fattningar som avser arbetslöshet. I över- enskommelsen föreskrivs bla att den äger tillämpning på såväl av avgifter beroende som av avgifter oberoende förmånsgrenar. Medborgare i ett av de fördragsslutande länderna skall, där ej annat föreskrivs, äga rätt till förmåner, som gäller i annat för- dragsslutande land, på samma villkor som landets egna medborgare. Härvid förutsätts beträffande arbetslös dock att utlänningen stadigvarande bosatt sig inom sistnämnda lands område före arbetslöshetens början.
Följande länder har per 1.1.1971 ratifice- rat avtalen, nämligen Belgien, Danmark, Frankrike, Grekland, Irland, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Stor- britannien och Nordirland, Sverige, Turkiet och Västtyskland.
2.4.3. Konvention mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om social trygg- het
Denna konvention (SFS 1956: 491, 1962: 226, 1966: 562, 1967:113 och 19691797) är den mest långtgående av de internatio- nella överenskommelserna om social trygg- het. Med hänsyn till den likhet som råder mellan systemen för social trygghet i de olika nordiska länderna har nämligen i konventio- nen kunnat tas in bestämmelser för hela det sociala fältet och varje land erbjuder tillgång för de andra ländernas medborgare till alla de förmåner som faller inom kon- ventionens ram. Bland de förmåner som konventionen omfattar ingår förmåner vid arbetslöshet.
I konventionens kapitel IV föreskrivs i
artikel 14 att i fråga om inträde i och för- måner från arbetslöshetsförsäkringen gäller för medborgare i ett av de fördragsslutam de länderna samma villkor och samma reg- ler som för landets egna medborgare. Om vistelselandet vid arbetslöshet erbjuder and- ra förmåner än ovannämnda försäkrings— förmåner, skall dessa utgå till de andra län- dernas medborgare på samma villkor och enligt samma regler som till vistelselandets egna medborgare. I samma kapitels artikel 15 förbinder sig de fördragsslutande länder- na att verka för att vid anslutning till ar- betslöshetsförsäkringen av arbetstagare, som tillhört sådan försäkring i ett annat av lån- derna, hänsyn skall tas till avgiftsperioder och arbetsperioder i vederbörande land på de närmare villkor och enligt de närmare regler som fastställs i särskild överenskom- melse. _
I särskilt slutprotokoll har ländernas be- fullmäktigade ombud avgett följande förkla- ring. När det gäller lagstadgade förmåner skall förmånerna för personer, som omfat— tas av konventionen, vara desamma som för vederbörande lands egna medborgare. När det gäller förmåner, som beror på kom- muns eget beslut, skall varje land sträva efter att tillförsäkra personer, som omfat- tas av konventionen, också sådana förmå— ner.
Till belysning av konventionens omfatt- ning vid tiden för dess undertecknande har länderna angivit, vilka förmåner som om- fattas av konventionen. För Sverige har bla angetts att förmåner vid arbetslöshet skall kunna bestå av
a) ersättning enligt förordningen 15.6. 1934 om erkända arbetslöshetskassor,
b) kontantunderstöd enligt kungörelsen 27.5 .1949 angående vissa statliga och stats- understödda åtgärder vid arbetslöshet,
c) förmån enligt kungörelsen 29.6.1945 angående yrkesutbildningskurser för arbets- lösa.
2.4.4. Konvention mellan Sverige och Italien om social trygghet
Konventionen med Italien (SFS 1957: 458) är tillämplig på bla lagstiftningen om un-
derstöd från erkända arbetslöshetskassor samt om vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet.
I konventionens artikel 2 fastslås att svens- ka medborgare i Italien och italienska med- borgare i Sverige omfattas av den italienska respektive svenska lagstiftningen och att de därvid är jämställda med vederbörande lands egna medborgare i fråga om rättigheter och skyldigheter, såvida ej annat stadgas i kon- ventionen.
Enligt artikel 16 äger efter överenskom- melse mellan berörda svenska arbetslöshets- kassa och vederbörande italienska försäk— ringsinrättning och enligt de närmare reg- ler, som därvid uppställs, svensk eller ita- liensk medborgare, som flyttat från Italien till Sverige, för rätt till förmån från den svenska arbetslöshetsförsäkringen tillgodo- räkna tid, varunder han varit ansluten till den italienska försäkringen. Dessutom äger italiensk medborgare, som minst ett år haft stadigvarande anställning inom det svenska näringslivet, på samma villkor som svensk medborgare åtnjuta viss hjälp vid arbets- löshet.
2.4.5. Konvention mellan Storbritannien och Sverige om social trygghet
Konventionen med Storbritannien (SFS 1957: 154) är tillämplig vad angår Sverige på den svenska lagstiftningen rörande bla arbetslöshetsförsäkring.
I konventionens artikel 12, förmåner vid arbetslöshet, föreskrivs att svenska rege- ringen förbinder sig att verka för att den svenska tillsynsmyndigheten och de svenska erkända arbetslöshetskassorna skall med- ge svensk eller brittisk medborgare, som är medlem i arbetslöshetskassa, rätt att till- godoräkna försäkringsavgifter, som han er- lagt i egenskap av arbetstagare enligt den brittiska lagstiftningen, såsom avgifter er- lagda till denna kassa.
2.4.6 Överenskommelse mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om be- stämmelser för tillgodoräknande av avgifts-
och arbetsperioder för arbetslöshetsförsäk- rade som flyttar mellan respektive länder
Enligt artikel 2 i överenskommelsen (SFS 1959: 524) äger den som fullgjort avgifts- och arbetsperioder i ett av de avtalsslutande länderna rätt att genom överflyttning bli medlem av arbetslöshetsförsäkringen i ett annat av länderna, så snart han där erhållit avlönat arbete inom försäkringens område. Med avgifts- och arbetsperioder avses perio- der av avlönat arbete, för vilket skall er- läggas avgift och som får tillgodoräknas inom försäkringen.
Enligt artikel 4 betraktas avgifts- och ar- betsperioder som är tillgodoräkningsbara i de övriga avtalsslutande länderna som full- gjorda i vistelselandet. Denna bestämmelse tillämpas endast beträffande försäkrad som uppehåller sig i något av de avtalsslutande länderna och som efter sin senaste inflytt- ning i landet har fullgjort avgifts- och ar- betsperioder om sammanlagt fyra veckor.
Överenskommelsen avser de erkända ar— betslöshetskassor i Sverige som biträtt över- enskommelsen. Samtliga kassor har biträtt den.
3 Principiella överväganden och
ställningstaganden
3.1. Inledande synpunkter
Arbetsmarknadsutredningen framhöll i sitt betänkande Arbetsmarknadspolitik (SOU 1965:9, sid 265) i fråga om behovet av kontant stöd vid arbetslöshet, att detta inte bör ses enbart som en försörjningsfråga utan även som ett viktigt led i — eller en förut- sättning för —— arbetskraftens ändamålsenliga anpassning till arbetsmarknaden. Under för- utsättning att den arbetslöses försörjning un— der en väntetid kan ordnas genom försäk- ringsersättning eller annan form av ekono- miskt stöd, är ett visst rådrum vid ompla- cering av en person som har blivit arbets- lös av central betydelse för kvaliteten på anpassningsåtgärderna. Rådrummet är enligt arbetsmarknadsutredningens uppfattning ett villkor för att den enskilde arbetslöse skall kunna få en så tillfredsställande arbetspla- cering som möjligt.
Detta understrykande av kontantstödets betydelse innebar emellertid enligt arbets- marknadsutredningens mening inte att så- dant stöd i fortsättningen borde intaga nå- gon dominerande plats i arbetsmarknadspo- litiken. Det behövdes som ett komplement till övriga åtgärder men i en helt annan ut— sträckning än som då var fallet. De brister som då förelåg i fråga om möjligheterna att ge kontant stöd resulterade ofta i att man fick tillgripa dåligt förberedda eller i övrigt irrationella lösningar. Bristerna kun- de ibland även resultera i att kostnaderna
för arbetslösheten övervältrades helt på den enskilde. Systemet för kontant stöd vid ar- betslöshet borde enligt arbetsmarknadsutred- ningens mening kompletteras för att arbets— tagare vid behov skall kunna få sådant stöd vid i första hand kortvariga arbetslöshets- perioder.
Dessa uttalanden från mitten av 1960-ta— let kan jämföras med socialvårdskommit- téns allmänna motivering för sina förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring (SOU 1948: 39). Kommittén framhöll där att arbetslöshetspolitiken i vårt land sedan länge hade förts efter i stort sett två sam— ordnade linjer, nämligen en arbetslinje och en understödslinje. Ehuru arbetslöshetspo- litiken från tid till annan undergått långt gående förändringar i olika avseenden, hade dock tyngdpunkten alltid legat på arbets- linjen. Oberoende av läget på arbetsmark— naden hade man alltid strävat efter att be- reda arbete åt så många arbetslösa som möjligt och — så långt detta låtit sig göra — att inskränka de kontanta understöden. Des- sa hade alltid haft karaktär av en hjälp- form som kompletterade arbetslinjen. I det avseendet hade den svenska arbetsmark- nadspolitiken på ett markant sätt skilt sig från den politik som förts i många andra länder.
I de av statsmakterna år 1966 angivna riktlinjerna för den framtida svenska arbets- marknadspolitiken framhölls principen om företräde för åtgärder som bereder de ar-
betslösa sysselsättning framför hjälp i form av kontantstöd. Arbetslinjen skulle hävdas framdeles liksom dittills. Kontanthjälpen be- hövs emellertid som ett medel att bereda den arbetslöse rådrum och ge arbetsförmedling- en tid att analysera hans situation som un- derlag för arbetsplacering.
Dessa synpunkter på arbetslinjens bety- delse i svensk arbetsmarknadspolitik är en— ligt utredningens mening av största betydelse vid valet av lämpliga former för kontant stöd vid arbetslöshet liksom vid stödformer- nas anpassning till samhällets trygghetssy- stem i övrigt, dvs dels anpassningen till arbetsmarknadsåtgärderna i övrigt, dels samordningen med den allmänna försäk- ringens sjuk- och pensionsförmåner samt med kommunal socialhjälp.
Kontanthjälpens betydelse som komple- ment till sysselsättningsskapande och syssel- sättningsfrämjande samhällsåtgärder år sär- skilt framträdande i vissa arbetslöshetssitua— tioner. Främst gäller detta vid kortvarig ar- betslöshet. En effektiv stödform måste då ha omedelbar beredskap. Den skall snabbt kunna lämna försörjningsskydd. Om vänte- tiden innan den arbetslöse kan finna nytt arbete beräknas bli endast några veckor, blir andra speciella arbetsmarknadsåtgärder, tex utbildning och beredskapsarbete, ofta opåkallade, särskilt om de skulle medföra betydande omställning utan större värde på längre sikt för den arbetslöse.
I bilaga 3 lämnas uppgifter om arbetslös- hetsperiodernas längd. Det framgår där att frekvensen kortvariga arbetslöshetsfall är re- lativt stor. Även om utvecklingen av arbets- marknadsåtgärderna medfört en allmänt god omställningsberedskap för olika sysselsätt- ningslägen, blir kontanthjälp i åtskilliga av dessa kortvariga fall en naturlig åtgärd för att skapa ekonomisk trygghet under erfor— derligt rådrum.
Det har ibland framhållits såsom typiskt för arbetslöshetsförsäkringen att den är av- sedd för relativt korta försäkringsfall. 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning fram- höll i sitt betänkande om arbetslöshetsför- säkringen (SOU 1963: 40 sid 116 ff) att man vid bedömandet av ersättningstidens
längd har att ta hänsyn till att fortlöpande ersättning vid kronisk arbetslöshet inte bör täckas genom arbetslöshetsförsäkringen. Ut- redningen framhöll även att hänsyn skall tas till att den arbetslöses försörjning tryggas under den tid som i normala fall erfordras för att nytt arbete skall kunna anskaffas. Utredningen antog att, om inte långvariga perioder av lågkonjunktur med allvarliga störningar på arbetsmarknaden skulle kom- ma att inträffa, antalet långtidsarbetslösa skulle bli förhållandevis litet.
Arbetsmarknadsutredningen framhöll i sitt förut nämnda betänkande (sid 268) att en försämring av sysselsättningsunderlaget i glesbygdema som inte kompenseras med 10- kaliseringspolitiska ågärder kan medföra svårlösta problem i fråga om sysselsättning och försörjning av ortsbunden äldre arbets- kraft. Trots en stark tilltro till omställnings- möjligheterna och trots ökade och mer diffe- rentierade åtgärder för arbetskraftens an- passning skulle, enligt arbetsmarknadsutred- ningens mening, antalet svårplacerade äldre arbetssökande med säkerhet komma att öka i vissa områden i landet.
Denna bedömning har visat sig riktig. Svårigheterna att finna lämpligt arbete för äldre arbetssökande framträdde klart vid den försämring av sysselsättningsläget som inträdde under hösten 1966 och fortsatte under år 1967. I de på våren 1967 utfär- dade tilläggsdirektiven till KSA-utredningen framhöll chefen för inrikesdepartementet att den allt snabbare strukturomvandlingen i form av driftsförändringar och företagsned- läggningar, särskilt inom industri och han- del, hade medfört svåra påfrestningar för den därav berörda arbetskraften. I synner- het hade det visat sig vara svårt att finna lämplig ny anställning för äldre arbetstagare. KSA—utredningen borde därför med förtur undersöka möjligheterna att komplettera arbetslöshetsförsäkringens tidsbegränsade skydd i syfte att täcka försäkringsbehovet för tiden efter utförsäkring enligt då gäl- lande regler samt undersöka hur dåvarande andra former för kontantstöd fungerade och föreslå erforderliga åtgärder för att effek- tivera dem.
Utredningens förslag i dessa avseenden i delbetänkandet SOU 1967: 62 och de där- efter från 1.7.1968 genomförda särskilda stödformerna för äldre arbetslösa, förlängd (extra) ersättning från arbetslöshetskassa och statligt omställningsbidrag, bygger på ett framträdande behov av kontanthjälp även vid långvarig arbetslöshet för dessa katego- rier äldre personer som vill och kan för- värvsarbeta men inte finner lämplig syssel- sättning.
Dessa problem har delvis kvarstått även i det allmänt förbättrade sysselsättningsläge som inträdde år 1968. Arbetsmarknadssi- tuationen här i landet kan därefter karak- täriseras som motsägelsefull. Från april 1969 var antalet vid den offentliga arbets— förmedlingen anmälda lediga platser en tid större än det varit vid något tidigare till— fälle från det att statistiska uppgifter där- om började lämnas år 1961. Trots att an- talet lediga platser har varit så högt och fast- än arbetsmarknadsåtgärderna sedan 1960- talets början har utvidgats och effektive- rats, har registrerad arbetslöshet åren 1969 —70 varit betydligt högre än i tidigare jäm- förbara konjunkturlägen. Uppgången av an- talet vid arbetsförmedling anmälda lediga platser har ej såsom tidigare medfört en nedgång av arbetslöshetssiffrorna.
En förklaring härtill kan vara att det i en tid av snabb strukturrationalisering blir oundvikligt med en sk omställningsarbets- löshet. En mycket stor del av de vid arbets- förmedling registrerade arbetslösa har varit 60 år och däröver. De regionala skillna— derna och de problem som uppstår vid för- sämringar i vissa bygders sysselsättningsun- derlag har väsentligt bidragit till en splittrad bild av arbetsmarknadssituationen. Knapp- het på angelägna och för beredskapsarbete lämpade arbetsobjekt samt i vissa fall ofrån- komlig lokal bundenhet har inom dessa om- råden tidvis medfört att det uppstått behov av kontanthjälp för åtskilliga — och ej blott äldre — arbetslösa vid sidan av övriga ar- betsmarknadsåtgärder, som kan sträcka sig över långvariga arbetslöshetsperioder. Svå- righeterna att finna varaktig sysselsättning förvärras ej sällan i enskilda fall av person—
liga handikapp som ytterligare begränsar den arbetslöses arbetsutbud.
En samverkan mellan sådana försvåran- de faktorer kan givetvis ibland skapa situa- tioner då det måste ifrågasättas om den ar- betslöse verkligen är arbetslös och står till arbetsmarknadens förfogande dvs om han kan och vill förvärvsarbeta och är oför- hindrad därtill. I ett system med väsent— ligt utvidgad kontanthjälp blir det ännu an- gelägnare än tidigare att klargöra den all- mängiltiga avgränsningsregcln att kontant- hjälp i arbetslöshetssituationer endast kan ifrågakomma när den arbetslöse — utöver att han uppfyller vissa speciella kvalifika- tionskrav — verkligen står till arbetsmarkna— dens förfogande.
Denna avgränsning blir av betydelse vid samordning med sjuk- och pensionsförmå- ner enligt lagen om allmän försäkring. Ut— redningen framhöll denna synpunkt i re- missyttrande 12.11.1969 över ett förslag från riksförsäkringsverket om vidgad för- tidspensionering. Den av verket angivna bakgrunden till detta förslag överensstämde med utredningens synsätt. Förtidspensione- ringen med dess individuella prövning av pensionsbehovet har betydande avgräns- ningssvårigheter i förhållande till samhäl- lets arbetsmarknadspolitiska stöd. Inom det gemensamma fältet för arbetsmarknadsåt- gärder och pensionering är det en avväg— ningsfråga var och hur gränsen skall dras. Genom den reform som from 1.7.1970 har genomförts på detta område (ändring i lagen om allmän försäkring, SFS 1970: 186) kommer äldre förvärvsarbetande, som inte orkar med sitt arbete eller som fri- ställs utan att annat lämpligt arbete finns att tillgå, att efter individuell prövning kun- na få förtidspension i större utsträckning än hittills. Därmed skapas även ökade re- ella förutsättningar för individuell valfrihet.
För den faktiska valfriheten mellan hjälp- formerna på arbetsmarknadssidan och inom den allmänna pensioneringen är det dess- utom betydelsefullt i vilken utsträckning dessa hjälpformer kan anses likvärda i frå- ga om effektivitet. De arbetsmarknadspoli- tiska stödformerna bör utformas så att de
inom sin del av det gemensamma fältet kva- litativt svarar mot de förmåner som i en valsituation kan komma i fråga när det gäl- ler pension.
Till kontanthjälpens effektivitet hör er- sättningstidens längd. Av förut nämnda principiella skäl men även med hänsyn till faktiskt föreliggande kontant stödbehov, sär- skilt bland äldre och handikappade arbets- lösa, anser utredningen att det i arbetslös- hetsförsäkringen bör ske en omreglering av ersättningstiden, som medger ersättningsrätt under längre perioder och täcker stödbe- hovet på ett jämnare och rättvisare sätt än hittills.
Av arbetskraftsundersökningarna om sys- selsättningsförhållandena på den svenska ar— betsmarknaden under hela åren 1967 och
Figur 1 .
Befolkningen Totalt 16—66 år år Därav i arbetskraften
1968 framgår att arbetslöshetstidernas längd ökat avsevärt. Andelen arbetslösa över tre månader steg från 26,3 procent år 1966 till 36,4 procent år 1967 och till 40 procent år 1968. Samtidigt hade antalet arbetslös- hetsperioder under året blivit fler.1 Utredningen anser att den arbetslöse jäm- te stöd genom andra arbetsmarknadsåtgär- der vanligen bör kunna påräkna kontant- hjälp så länge han står till arbetsmarknadens förfogande. Kontanthjälpen får därmed be— tydelse som komplement till arbetslinjen även vid fall av långvarig arbetslöshet. För äldre och handikappade personer som själva, i stället för att utnyttja möjligheten till för-
1 AMS Meddelanden från utredningsbyrån 1969:11 och 1970:3
8 004 400 5 307 400 3 775 700
l ARBETSKRA FTEN
Källor: Befolkningen 31.12.1969, Statistiska meddelanden, Be 1970: 4 (SCB) Arbetskraftsundersökningen l:a kvartalet 1970 (SCB)
tidspension, önskar tillhöra arbetskraften och står till arbetsmarknadens förfogande bör kontant arbetslöshetshjälp jämte tillgång till andra arbetsmarknadsåtgärder utgöra ett i flertalet fall likvärdigt alternativ till pen- sron.
3.2. Allmänna förhållanden på arbetsmarknaden
Inledning
Den totala folkmängden uppgick 31.12.1969 till drygt 8,0 miljoner personer. Av dessa befann sig ca 66 procent i åldern 16—66 år. Hur befolkningen i arbetskraften respektive ej i arbetskraften var fördelad på ålder och kön framgår av figur 1 .
Utredningen har vid sina allmänna be- dömningar av arbetskraftsförhållandena främst utgått från det material som fram- kommit genom de kvartalsvisa redovisning- ar av arbetskraftsundersökningarna som
Figur 2. Arbetskraften i åldern 16—64 år Totalt 3 715 100
Kvinnor 922.100
from januari 1970 grundar sig på inter— vjuer med 54 000 personer i åldrarna 14—74 år.
Arbetskraften, deltidsarbete — delårsarbete
I betänkandets bilaga 3 redovisas olika ar- betsmarknadsdata. Utredningen har där— jämte vid sina överväganden följt redovis- ningarna av arbetskraftsundersökningen un- der senare år. Det framgår av dem att, me- dan ungefär 4,3 miljoner av befolkningen i åldern 14—74 år hade varit ute på arbets- marknaden någon gång — dvs minst en vec- ka —— under år 1966, så uppgick antalet vid de tidpunkter då arbetskraftsundersökning— arna gjordes till ungefär 3,8 miljoner. Det- ta innebär att ett relativt stort antal perso- ner uppträder på arbetsmarknaden under endast en del av året. År 1966 var det 1 300 000 personer som arbetade mindre än 50 veckor, varav ca 500000 till följd av
Män 2.145.800 57.8 %
Källa: Arbetskraftsundersökningen l:a kvartalet 1970 (SCB)
studier. Enligt arbetskraftsundersökningen första kvartalet 1970 uppgick den totala ar-
betskraften i åldern 16—64 år till 3,7 mil- joner personer. Av dessa var ca 3,0 miljo- ner personer heltidssysselsatta. Omkring 582 000 personer var deltidssysselsatta. An— talet arbetslösa var ca 65 000. Detta fram- går av figur 2.
I anslutning till arbetskraftsundersökning- en i februari 1969 insamlades vissa uppgif- ter om sysselsättningsförhållanden avseende hela året 1968. Dessa visar följande huvud- fördelning av orsakerna till deltidsarbete.
Männen uppgav i större utsträckning än kvinnorna brist på heltidsarbete som orsak till förvärvsarbete på deltid.
Figur 3 visar bla skillnader i fråga om sysselsättningens intensitet år 1968. De sys- selsatta personerna har uppdelats i fyra grupper.
1. Sysselsatta hela året (50—52 veckor) a) på heltid (minst 35 timmar per vec- ka) b) på deltid (mindre än 35 timmar per vecka)
2. Sysselsatta del av året (1—49 veckor)
Brist på heltidsarbete Andra orsaker Summa Antal % Antal % Antal % Mån 23 000 17,0 112 000 83,0 135 000 100 Kvinnor 58 100 8,5 627 600 91,5 685 000 100 Båda könen 81 100 9,9 739 000 90,1 820 000 100 Figur 3. Förvärvsarbetande i åldern 14—74 år Totalt 4 337 400 Därav i åldern 65—74 år 185 200
' Mason
" — jeansen/, ' ass/.
HELA ÅRET
DEL AV ÅRET
2.651.100
868.000 20,0 %
Källa: Sysselsättningsförhållanden år 1968 deltids- och delårsarbete. Meddelande från utredningsbyrån AMS 1970: 6
a) på heltid (se 1. a) b) på deltid (se 1.b)
Arbetslösheten
Arbetslöshet har sedan länge registrerats vid de offentliga arbetsförmedlingarna (Af). En gång i månaden insamlas sifferuppgifter över denna registrerade arbetslöshet. Även arbetskraftsundersökningarna (AKU) inne- håller uppgifter om arbetslösheten. Dessa bygger på intervjuer med ett representativt urval av befolkningen i åldrarna 16—74 år.
De båda metoderna ger helt olika siffer— uppgifter över antalet arbetslösa. Detta framgår av följande sammanställning. Den innehåller utjämnade värden för november månad åren 1967—1969. Med utjämnade värden menas ett genomsnitt av uppgifter för november samt september, oktober, de- cember och januari månader.
lunda för kvinnorna inemot fyra gånger så höga som den vid arbetsförmedlingama re- gistrerade arbetslösheten för kvinnor.
Det finns en iögonfallande förändring i skillnaderna mellan de två sifferseriema. Den gäller för åldersgruppen 55—66 år samt för både män och kvinnor. Medan uppgif- terna för både år 1967 och år 1968 visar ett större antal arbetslösa inom denna ål- dersgrupp enligt AKU än enligt månadsräk— ningarna inom arbetsförmedlingarna, är för- hållandet omvänt för år 1969. För männen noterades en stark nedgång mellan åren 1968 och 1969 i antalet arbetslösa enligt AKU men en mindre ökning av antalet an- mälda vid arbetsförmedlingarna. För kvin- norna var nedgången i AKU-siffrorna inte lika stark, men ökningen i antalet anmälda var relativt starkare än för männen.
Denna förändring i arbetslöshetstalet tor- de kunna förklaras med att äldrestödet vid
1967 1968 1969 AKU Af AKU Af AKU Af
Mån
——24 16100 5101 13800 3717 12300 2555 25—34 10 300 3 886 9 700 3 344 6 800 2 727 35—44 6 400 4 059 5 700 3 639 3 700 2 886 45—54 7 700 5 431 5 500 5 188 4 900 4 345 55—66 12 000 10 287 14 400 13 282 8 800 13 950 Kvinnor
——24 14500 2442 13000 1950 13600 1447 25—34 5 400 947 6 500 936 5 600 897 35—44 3 400 1 285 5 500 1 243 3 200 1 012 45—54 4 800 1 713 4 100 1 736 4 300 1 488 55—66 2 900 1 643 3 000 2 684 2 300 3 437
I denna sammanställning kan man läsa ut arbetslöshet infördes från halvårsskiftet att det är i tre avseenden som skillnaderna mellan de olika uppgifterna är särskilt på- tagliga.
Uppgifterna från AKU är mellan tre och tio gånger så höga som från arbetsförmed- lingen för den yngsta åldersgruppen. Detta visar att de yngre inte uppträder som ar- betssökande vid förmedlingen i samma om- fattning som de anser sig vara arbetslösa.
Det framgår vidare klart att de arbetslö- sa kvinnorna inte i samma omfattning som männen söker arbete genom den offentliga arbetsförmedlingen. AKU-siffroma är så-
1968. Reformen synes alltså ha fört med sig att de arbetslösa äldre i större omfatt- ning än tidigare har anmält sig som arbets— sökande. Ett av villkoren för att erhålla äldrestöd — antingen i form av extra ersätt- ning eller omställningsbidrag — är just att vara anmäld som arbetssökande vid offent- lig arbetsförmedling. Ur ovanstående sammanställning kan man också erhålla ett par andra uppgifter. För- bättringen i sysselsättningsläget minskade männens arbetslöshet starkare än kvinnor- nas. Skillnaden var markant i fråga om
Figur 4. Arbetslösai åldern 16—64 år. Totalt 65 100
Kvinnor 13.000
Källa: Arbetskraftsundersökningen l:a kvartalet 1970 (SCB)
AKU-materialet. Medan männens siffror för november 1969 låg på knappt 70 procent av november 1967 låg kvinnornas på ca 95 procent. I fråga om antalet anmälda vid ar- betsförmedlingarna sjönk det absoluta talet för männen mera än för kvinnorna, men den relativa minskningen var ungefär av samma styrka för båda könen.
Minskningen av arbetslösheten var rela- tivt sett starkare i den yngsta åldersgrup- pen. Detta gäller de vid arbetsförmedling- arna anmälda. Minskningen enligt AKU in- om denna åldersgrupp var påtagligt svagare.
Figur 4 visar uppdelningen av de arbets- lösa på personer som sökte heltidsarbete och personer som sökte deltidsarbete under första kvartalet 1970. Det helt övervägande antalet arbetslösa män sökte heltidsarbete. Endast 4,5 procent av de arbetslösa männen i åldrarna 16—64 år sökte deltidsarbete. Motsvarande andel av kvinnorna var 48,6 procent.
Handikappade m fl
I bilaga 8 lämnas redogörelse för social- hjälpens hittillsvarande betydelse vid arbets- löshet. Under rubriken Sammanfattning framhålls där bl a följande.
Många kommuner understryker att särskilt kvinnor, handikappade och äldre personer har svårt att få arbete och att dessa grupper utgör ett betydande inslag bland personer som i brist på arbete måste utnyttja socialhjälpen för att få sin försörjning. Även dessa gruppers svårigheter att få arbete kan antas ha samband med kon- junktursvängningarna, dvs minskar under tider av god sysselsättning och ökar under perioder av minskad efterfrågan på arbetskraft. Den mera långsiktiga utvecklingen innebär emellertid ris- ker för att äldre och handikappade personer kan få ökade svårigheter att erhålla arbete. Dessa risker följer av tilltagande effektivering genom rationaliseringar och teknisk utveckling inom in- dustrin och näringslivet i övrigt.
Avsaknaden av arbete har många olika, di- rekta och indirekta orsaker. De i traditionell mening arbetslösa utgjorde bara en mindre an—
del (12 % av icke-pensionärerna). Men också åtskilliga av de personer som saknade förvärvs- arbete men som inte betecknades såsom arbets- lösa torde under andra betingelser vara i stånd att ta förvärvsarbete. Ett stort antal personer uppgavs sakna arbete på grund av nedsatt ar- betsförmåga, anpassningssvårigheter eller aso- cial belastning» av ena eller andra slaget. Orsa- kerna hänförs till den enskilda individen. Men svårigheterna att kunna få och bli kvar i arbete beror naturligtvis också på olika faktorer i samhället och är då inte bara en fråga om sociala och medicinska rehabiliteringsresurser.
En annan betydande grupp av arbetshindrade personer utgör de hjälpberoende mödrarna med minderåriga barn. En fråga som här inte kan besvaras är hur många av dessa mödrar som skulle kunna, eventuellt efter arbetsmarknads- utbildning, ta förvärvsarbete om barntillsynen kunde ordnas.
Tillämpar man ett vidgat arbetslöshetsbe- grepp kan konstateras att en mycket stor grupp av socialhjälpstagarna är arbetslösa. Orsakerna hänförs vanligen till individuella faktorer såsom sjukdom eller handikapp. Men denna arbetslös-
Figur 5. Sysselsatta i åldern 16—74 år. Totalt 3 769 500 Därav i åldern 65—74 år 119 400
Mån 1.984.700 52.7 %
het speglar också bristerna på olika områden i dagens samhälle.
Utredningen delar de synpunkter som här framförts. Vid utformningen av förslaget till kvalifikationsregler för kontant arbets- marknadsstöd har utredningen i möjligaste mån sökt knyta även generella bestämmelser till förhållanden, vilka inte sammanhänger med ett fixerat arbetslöshetsbegrepp av an— nan innebörd än att sökanden inte har in- komst av förvärvsarbete. Dock måste alltid det kravet ställas att den arbetslöse faktiskt står till arbetsmarknadens förfogande.
Företagare och medhjälpare, fria yrkesutövare
Av 3,8 miljoner sysselsatta i åldern 16—74 år var under första kvartalet 1970 89 pro- cent anställda, 9 procent företagare och 2 procent medhjälpare. Till företagare hänförs
Kvinnor 1.371.700
36,4 %
Källa: Arbetskraftsundersökningen l:a kvartalet 1970 (SCB).
även de fria yrkesutövarna. Medhjälpare är Totalantalet anställda samt företagare och personer som utfört oavlönat arbete minst medhjälpare, de båda sistnämnda grupperna 15 timmar per mätvecka i företag som till- fördelade på dels jordbruk mm, dels övri- hör en hushållsmedlem med vilken han eller ga näringsgrenar, framgår av figur 5. hon är gift eller besläktad. Första kvartalet 1970 var drygt 37 pro— Figur 6. Olika befolkningsgrupper i åldern 16—64 år, fördelade på sysselsättning M Ä N K v | N N o R GIFTA EJ GIFTA GIFTA EJ GIFTA
E ] ! arbetskraften Övriga
Övriga
Frånvarande, ej i arbetskraften och arbetslosa ej i arbetskraften 1—19 tim.
Studerande Ej i arbetskraften Studerande Frånvarande och arbetslösa Frånvarande, 1— 19 tim. och arbetslosa 1- 19 tim.
Frånvarande; och arbetslosa
20 tim. eller mer 1—19 tim.
20 tim. eller mer
20 tim. eller mer "'
Källa: Arbetskraftsundersökningen: första kvartalet 1970.
Förklaring
Till kategorin frånvarande hänförs personer som på grund av sjukdom, semester, tjänstledighet, värnpliktstjänstgöring, arbetskonflikt eller ledighet av annan anledning varit tillfälligt frånvarande från arbetet. De arbetslösa uppdelade på kön och civilstånd, i procent av totala befolkningen i respektive kategori. gifta män 1 procent ej gifta män 2 » gifta kvinnor 1 » ej gifta kvinnor 1 » Kategorierna studerande gifta män och studerande gifta kvinnor utgjorde relativt sett så små andelar av de olika befolkningskategorierna att de ej har tagits med i figuren. De värnpliktiga har inte särskilt angetts i staplarna. Enligt ifrågavarande arbetskraftsundersökning är deras antal och status följande
antal
män, ej i arbetskraften 26 900 därav gifta 1 300
» ej gifta 25 600
män, frånvarande 28 500
Av de värnpliktiga hade 28 500 fast anställning vid inryckningstillfället och ingår således definitions- mässigt bland de frånvarande. De resterande 26 900 värnpliktiga hade ej fast anställning vid in- ryckningstillfället och ingår ej i arbetskraften. 98 SOU 1971: 42
cent av alla företagare och nära 70 procent av de medhjälpande sysselsatta med jord- bruk mm. De största företagargruppema framgår av nedanstående antalsuppgifter.
Jordbruk, skogsbruk och fiske 139 600 Gruvor, tillverkningsindustri m m 34 200 Byggnadsindustri 32 900 Varuhandel m m 54 600 Samfärdsel, post och tele 24 400 Bank-, försäkrings- och uppdrags-
verksamhet 10 500 Officiell förvaltning och andra tjänster 46 000
Källa Arbetskraftsundersökningen, första kvartalet 1970
Fördelning efter sysselsättning
I figur 6 belyses olika befolkningsgrupper i åldern 16—64 år, fördelade på sysselsätt- ningens omfattning m m.
Samman fattning
Av föregående uppgifter framgår hur skif— tande anknytningen till arbetsmarknaden kan vara för många av dem som enligt ar- betskraftsundersökningarnas intervjuer vid något tillfälle under ett kalenderår har till— hört arbetskraften som förvärvsarbetande el- ler som arbetslösa. Många förvärvsarbetar uppenbarligen endast en del av året. En del arbetar regelbundet endast viss del av nor— mal arbetstid. Antalet veckoarbetstimmar och antalet arbetade veckor under ett år ger uttryck för skiftande anknytning till arbets— marknaden. Det råder ett samband mellan dessa variabler. Sålunda hade 85 procent av de personer som varit sysselsatta hela är 1968 varit det på heltid. För dem som varit sysselsatta del av året var motsvarande pro- centtal 70.
De kända orsakerna till att ett stort an- tal personer har tillhört arbetskraften en- dast en viss del av året tyder på att en bety- dande del av denna kategori har en så till— fällig eller lös anknytning till arbetsmarkna- den att reguljärt arbetslöshetsstöd genom försäkring inte kan bli aktuellt för dem. De torde varken ha intresse för att ansluta sig till arbetslöshetsförsäkring eller tillräcklig anknytning till arbetsmarknaden för att kun- na upparbeta ersättningsrätt i en sådan för- säkring. Andra åter är uppenbarligen av ar-
betsmarknadsskäl nödsakade att förvärvsar- beta endast del av år eller del av normal arbetstid. Hur deras situation skall bedö- mas, torde kunna avgöras först efter pröv- ning i varje särskilt fall.
Det får beaktas att ovan nämnda arbets- kraftsundersökningar redovisar uppräknade tal som grundas på ett urval personer i ål- dern 14—74 år. För många människor i de högsta och lägsta av dessa åldrar får ar- betskraftstillhörigheten antas vara endast tillfällig. Av dem som arbetar del av år har å andra sidan ett betydande antal under året nyinträtt på arbetsmarknaden efter utbild— ning eller annan verksamhet. En del kan ha återvänt till förvärvsarbete efter en tids uppehåll. De flesta av dem kan antas ha för avsikt att i fortsättningen förvärvsarbeta stadigvarande och bör därför vid den här ifrågavarande bedömningen kunna likstäl— las med helårsarbetande.
Antalet personer som varje år söker sig från ungdomsutbildning eller — i fråga om studiesocialt stöd — därmed likställd vuxen- utbildning till förvärvsarbete kan antas upp— gå till ca 150000. Denna grupp torde bli närmare 200000 om dit hänförs även de som har genomgått arbetsmarknadsutbild— ning och därefter har börjat eller vill börja förvärvsarbeta. Antalet jordbrukare och andra företagare jämte medhjälpande fa— miljemedlemmar är något över 400000. Företagarna är till helt övervägande del helårsarbetande (ca 90 %) och heltidsarbe— tande (ca 85 %). Bland medhjälpande är deltidsarbete vanligast, särskilt i jord— och skogsbruk (ca 55 %). När personer från dessa båda huvudgrupper — de som övergår från utbildning till förvärvsarbete samt fö- retagare och medhjälpande — söker förvärvs— arbete som arbetstagare, kan det förutsät— tas att upparbetat skydd genom arbetslös- hetsförsäkring under nuvarande förhållan- den föreligger endast i mycket begränsad omfattning.
Med ledning av bla ovanstående uppgif- ter kan man få en uppfattning av kvanti- teten av de huvudkategorier arbetslösa som framdeles kan tänkas söka förvärvsarbete utan att därvid regelmässigt ha skydd genom
nuvarande frivilliga arbetslöshetsförsäkring. Främst torde detta gälla dels företagare, dels nya arbetssökande på arbetsmarknaden som övergår från utbildning eller annan verk— samhet till förvärvsarbete, dels personer av olika kategorier, bla delårs- och deltidsar- betande, som har varierande men oftast mindre fast anknytning till arbetsmarknaden eller som själva inte har intresse för att ar- betslöshetsförsäkra sig.
Behovet av' att det ekonomiska skyddet vid arbetslöshet vidgas beror främst på des- sa kategoriers förhållanden. Frågan om de verkligen vill och kan förvärvsarbeta i upp- given utsträckning och om deras status som arbetslösa blir ofta svårbedömd. På grund härav har exempelvis företagare och nya ar— betssökande på arbetsmarknaden vanligen, även i obligatöriska försäkringssystem, ställts utan kontant stöd i situationer som de själ- va uppfattar som arbetslöshetssituationer. Behovet av ekonomiskt skydd vid arbetslös- het för företagare och vid sk initialarbets- löshet samt möjligheterna att tillgodose det behovet måste, enligt utredningens mening, tillmätas stor betydelse i framtiden. Det- samma' gäller de deltidsarbetande och den partiella arbetslöshet som kan förekomma bland dem. *
3.3. Stödsystem 3.3.1 Allmänna synpunkter
Olika vägar har påvisats för att kontant stödja de arbetslösa. I utredningens direk- tiv framhålls att som lösningar på förelig- gande problem har föreslagits dels obli- gatorisk arbetslöshetsförsäkring, eventuellt kompletterad med ' frivillig tilläggsförsäk- ring, dels bibehållande av den frivilliga för-_ säkringen men med ökad kommunal kon-_ tantunderstödsverksamhet. ,
I motioner till 1966 års riksdag som över- lämnats till utredningen för beaktande (riks-' dagens'skrivels'e 25.11.1966 nr 330 och skri— velse från Kungl! Maj:t 9;12.1966) har fram- förts dels förslag om en allmän grundför- säkring för alla medborgare med möjlighet till frivillig försäkring därutöver, dels för—
slag om en helt ny typ av socialförsäkring, en allmän sysselsättningsförsäkring, omfat- tande alla svenska medborgare from 16 år tom 65 år samt i Sverige bosatta ut- ländska medborgare. Dessa riksdagsmotio— ner (1966 1:141 och II: 190 resp. I: 227 och II: 296) återges i bilaga 13 liksom andra lagutskottets av riksdagen godkända utlå- tande i anledning av motionerna (2LU 1966: 70).
Utredningen anser att utgångspunkten för varje slag av arbetslöshetsförsäkring och principiellt även för andra former av kon- tantstöd vid arbetslöshet skall vara att de som skall ersättas bör ha viss fast anknyt- ning till arbetsmarknaden. För närvarande garanteras denna anknytning inom arbets— löshetsförsäkringen bla genom krav på tolv månaders arbete och avgifter innan ersätt- ning kan utgå. Därefter skall medlemmen varje försäkringsår i princip utföra arbete i minst fem månader för att vidmakthålla er- sättningsrätten. För det statliga omställ- ningsbidragets del garanteras anknytningen till arbetsmarknaden genom ett krav på 24 månaders arbete under en treårsperiod.
Enligt utredningens mening måste arbets- löshetsförsäkringen, vare sig den förblir fri- villig eller görs obligatorisk, även i fram- tiden bygga på förutsättningen att den för- säkrade har haft förvärvsarbete av viss om- fattning före arbetslöshetens början. I reg- lerna för ersättningsrätt brukar detta kom- ma till uttryck genom att ett arbetsvillkor uppställs för ersättningsrätt. Konstruktionen av detta villkor har central betydelse för för- säkringsskyddets omfattning.
Arbetsvillkoret kan liksom i gällande för- säkringsbestämmelser konstrueras så att med tid i förvärvsarbete likställs perioder, då den försäkrades tidigare verksamhet varit av an- nat slag än förvärvsarbete. Man kan också vid beräkning av den ramtid, inom vilken tillgodoräkningsbar verksamhet skall ha på- gått, bortse från perioder då verksamheten har måst avbrytas genom sjukdom eller av andra anledningar som lika väl kan motivera att perioden överhoppas. På så sätt kan för— säkringsskyddet utsträckas i tiden och om- fatta betydligt fler arbetslöshetssituationer
Metoden att vidga försäkringsskyddet ge— nom att liberalisera arbetsvillkoret har dock sin begränsning. Om det generella arbets- villkoret tillförs alltför många Specialregler och långtgående särbestämmelser kommer dess ursprungliga innebörd att tunnas ut. Ett sådant arbetsvillkor kommer inte längre att vara en garanti för den fasthet i ersättnings- berättigade försäkringstagares anknytning till arbetsmarknaden som principith bör krävas för att ersättningsrätt skall föreligga i arbetslöshetsförsäkringen.
Såsom förut framhållits är det i första hand företagare samt ungdomar och andra som övergår från utbildning till förvärvsar- bete vilka vid arbetslöshet saknar skydd ge— nom den nuvarande arbetslöshetsförsäkring- en. Därtill kommer olika kategorier, bla delårs- och deltidsarbetande, av vilka många endast har tillfällig eller lös anknytning till arbetsmarknaden. Arbetssökande i dessa si- tuationer kommer emellertid i första hand att behöva stöd genom arbetsmarknadsåtgär- der som är inriktade på en planerad och målmedveten start i arbetslivet.
De svårigheter som möter ungdomarna när de söker sig ut på arbetsmarknaden har samband med deras utbildning och utgångs- läge i övrigt vid övergången från studier till förvärvsarbete. Förmedling av arbete, yrkes- vägledning, arbetsvård, arbetsmarknadsut- bildning och andra samhällsåtgärder för att underlätta arbetsplacering blir för dessa ny- komna på arbetsmarknaden i utpräglat hög grad det primärt betydelsefulla. Först sedan sådana åtgärder prövats en tid och arbets— marknadsorganen därvid fått en uppfatt- ning om sökandens faktiska arbetsutbud, bör samhällshjälp genom enbart kontantstöd kunna komma i fråga.
En hög relativ arbetslöshet har under se- nare år framträtt för ungdomar i ålder upp till 24 år. Särskilda problem möter också den som söker sig ut i arbetslivet i högre ålder. Detta gäller exempelvis den som läng- re tid har vårdat och hjälpt åldring eller handikappad. Detsamma gäller personer som blivit ensamstående och söker förvärvsarbe- te efter att tidigare ha ägnat sig åt gemen-
samt hushåll med make eller annan person. För ensamstående kan behovet av förvärvs- inkomst bli oundgängligt och även i andra fall kan en arbetslöshetssituation bli mycket besvärande. Ett exempel härpå är ensam- stående kvinnor som får barn att försörja under förhållanden där de huvudsakligen är beroende av egen förvärvsinkomst.
Kvinnornas ställning i sådana situationer har framhållits som ett samhällsproblem som även berör arbetsmarknaden. Starka sociala skäl talar för en förstärkning av samhällsinsatsema. Viljan att genom eget förvärvsarbete medverka till att lösa de ak- tuella problemen föreligger i många fall. Svårigheterna att finna lämpligt förvärvsar— bete kan bero på bristande utbildning och yrkeserfarenhet. Ofta sammanhänger svå— righeterna även med brist på arbetstillfäl- len i bostadsorten och inskränkta valmöj— ligheter på orter med ensidigt näringsliv. Sådana svårigheter accentueras för kvin— norna ej sällan av att deras yrkesval är tra- ditionellt begränsat till vissa yrkesområden. Om just dessa inte förekommer kring bo- stadsorten blir arbetsmöjlighetema ytterliga- re begränsade. Dessa problem förekommer inte bara inom glesbygdsområden. Även i tätorter med utvecklat näringsliv har tradi— tionell begränsning av- rekrytering till en- bart manlig arbetskraft skapat framträdande sysselsättningssvårigheter för kvinnorna. .
Samhällsinsatser för att lösa svårigheter av detta slag måste genomföras inom olika områden. Det gäller attfå tillstånd en fort; satt utbyggnad av barntillsynen, en aktiv vuxenutbildning och arbetsmarknadspolitis4 ka åtgärder som är speciellt inriktade på att lösa sysselsättningsproblemen förde hem- mavarande kvinnor som önskankomma ut på arbetsmarknaden. En geografisk utjäme ning av arbetstillfällen liksom en mindre könsbunden rekrytering är dock för stora delar av landet en nödvändig förutsättning för att kvinnorna skall kunna integreras i ar- betskraften, något som enligt utredningens mening måste ses som angelägen uppgift för de arbetsmarknadspolitiska samhällsåtgär— derna.
I många fall, då brist på utbildning är en
starkt bidragande orsak till svårigheten att komma ut på arbetsmarknaden, kan om- skolning möjliggöra arbetsplacering på bo— stadsorten. I andra fall är detta ej möjligt. Det fordras en omställning som innebär fle- ra och samordnade sysselsättningsfrämjande åtgärder liksom att direkt sysselsättningsska- pande åtgärder från samhällets sida priori- teras före olika former av kontant stöd.
Med hänsyn till dessa allmänna förhål- landen bör ersättningsrätten vid arbetslöshet för dem som första gången eller efter lång- varigt uppehåll söker varaktigt förvärvsar- bete främst knytas till situationer, då det generellt sett föreligger ett klart stödbehov. Risken för initialarbetslöshet i dessa situa- ftioner kan inte bedömas i förväg med nå- gon säkerhet. Den beror ofta på förhållan- den som uppkommer eller utvecklas på om- råden utanför arbetsmarknaden. Underlag för försäkringsmässig avgiftsberäkning kan ej heller påräknas i nämnvärd omfattning. Även om allt fler vuxna personer, som för närvarande står utanför arbetskraften, fram- deles väntas söka förvärvsarbete, kan man inte med någon säkerhet förutse i vilken situation de befinner sig då så sker och vil- ken orsak till stödbehov som de kan åbe- ropa.
Försäkring, dvs en stödform finansierad med förhandsbestämda avgifter från en be— stämd personkrets, är inte den naturliga vä— gen att skapa ett ekonomiskt skydd för olika kategorier nykomna på arbetsmarknaden. Utredningen har funnit att den lämpligaste kontanta stödformen för de nya arbetssö- kandena, liksom för dem som uppfyller fordringarna enligt arbetsvillkor utan att va- ra arbetslöshetsförsäkrade, är en från för— säkringen artskild form av grundläggande ekonomiskt skydd som kan komplettera öv- riga arbetsmarknadsåtgärder. Ett sådant eko- nomiskt grundskydd bör ha så allmän ka- raktär att det även för nykomna på arbets- marknaden blir ett stöd för effektivare ut— nyttjande av samhällets arbetsmarknadsser- vice till den enskilde sökanden.
I delbetänkandet med förslag till stöd— former för arbetslösa äldre arbetstagare (SOU 1967: 62) redogjorde utredningen för
den kommunala kontantunderstödsverksam- heten vid arbetslöshet (kap 5). Den hade en blygsam omfattning och tillämpades då en- dast i ett fåtal kommuner. I det försämrade sysselsättningsläge som därpå följde under åren 1967 och 1968 ökade visserligen denna kommunala understödsverksamhet. Även er- farenheterna från dessa senare år visar dock att hjälpforrnen inte kan komma till ratio- nell användning utan att dess tillämpning görs tvingande för alla kommuner och utan att statsbidraget i samband därmed bestäms till den helt övervägande delen av kostna— derna.
Utredningen anser att det primära ansva- ret för bedömning av arbetslösa arbetssö- kandes ekonomiska stödbehov i situationer, då de är nykomna på arbetsmarknaden el- ler av annan anledning inte skyddas av ar- betslöshetsförsäkring, i första hand bör åvila de statliga arbetsmarknadsorganen. Den of- fentliga arbetsförmedlingen och arbetsmark— nadsmyndighetema i övrigt måste få en cen- tral funktion vilken form av kontant stöd man än väljer.
Under sådana förhållanden har utredning- en funnit att det erforderliga ekonomiska stödet till nytillträdande på arbetsmarkna- den och andra som inte skyddas av arbets- löshetsförsäkring bör utformas som ett kan- tant arbetsmarknadsstöd, helt finansierat av staten genom skattemedel och administrerat av de statliga arbetsmarknadsorganen.
Stödformen blir ett komplement till ar- betslöshetsförsäkringen och får karaktären av ett ekonomiskt grundskydd vid arbetslös- het att gälla för dem som har en sådan an- knytning till arbetslivet att de kan sägas stå till arbetsmarknadens förfogande men som av en eller annan anledning inte tillhör för- säkringen. De allmänna förutsättningar som enligt utredningens mening bör gälla för rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen bör i stor utsträckning kunna göras tillämp— liga också på det kontanta arbetsmarknads- stödet. Dessa frågor behandlas i kap 5. I övrigt behandlas förslaget om kontant ar— betsmarknadsstöd närmare i kap 7.
De försäkrades rättigheter och skyldigheter bör regleras med det klara syftet att för förvärvsarbetande skapa skydd mot inkomst- bortfall vid arbetslöshet som förorsakats av bristande tillgång på arbetstillfällen.
Möjlighet att bli arbetslöshetsförsäkrad bör i vidaste utsträckning finnas för alla för- värvsarbetande och för företagare likaväl som för arbetstagare. Arbetslöshetsriskerna för några kategorier företagare har under senare år tidvis varit framträdande. Enligt utredningens mening bör företagare utan särskilda formaliteter, undantag eller in- skränkningar kunna bygga upp försäkrings— skydd vid uppkommande arbetslöshet på samma sätt som arbetstagare. Företagares egen arbetsinsats i rörelsen bör likaledes kunna grunda ersättningsrätt i arbetslöshets- försäkring i samma utsträckning som nu gäller för den som arbetar såsom anställd. På några områden har under senare år även visats ökat intresse från företagare och de— ras organisationer för att bilda arbetslöshets- kassa.
Arbetslöshetskassornas verksamhet har ut- vecklats under samverkan mellan staten och den fackliga rörelsen. Statens medverkan har stimulerat till samt skapat organisatoriska och ekonomiska förutsättningar för en myc- ket betydande utveckling av arbetslöshets- kassornas verksamhet. Denna kan numera beräknas omfatta i det närmaste alla fack- ligt organiserade arbetstagare. Dessa kassa- medlemmar och deras organisationer har — i många fall under decennier — anpassat sig till dessa förhållanden. Det fordras star- ka skäl för att upplösa detta trygghetssy- stem och ersätta det med en för svenska för- hållanden ny och på detta område oprövad försäkringsform.
Arbetslöshetskassornas kontakt med för- hållandena på arbetsmarknaden, med ar- betsmarknadsmyndigheterna och med ar- betstagarnas organisationer är utomordent- ligt god. Denna kontakt skapas inte genom ett administrationsbeslut. Det tar årtionden att bygga upp de kontakter, de förbindelser och den känsla för dessa frågor som nu
finns inom arbetslöshetskassorna och som sammanhänger just med deras anknytning till arbetstagarnas organisationer. Detsamma gäller tillsynsmyndigheten, arbetsmarknads- styrelsen. Där finns också denna naturliga och dagliga kontakt med förhållandena på arbetsmarknaden i alla dess former. Denna kontakt är en central punkt i allt som gäller arbetslöshetsförsäkring.
Initiativ till arbetsmarknadspolitiska åt- gärder för att komma till rätta med olika arbetslöshetssituationer har ofta kommit från arbetslöshetskassornas medarbetare. Inte minst gäller detta lokalt. Sådana initiativ från arbetslöshetskassorna har betydelse bl a därför att de skärper uppmärksamheten på föreliggande eller uppkommande särförhål- landen inom olika yrken och näringsgrenar. Arbetslöshetskassornas anknytning till sina verksamhetsområden medger anpassning till de särskilda förhållandena på dessa områ- den. Kassoma kan anpassa sina åtgärder och sina stadgar till dessa förhållanden. Ar- betslösheten är olika både till karaktär och till orsaker inom olika verksamhetsområden. Arbetslöshetsförsäkringen är inte en yrkes— försäkring, men bedömningen av arbetslös- hetssituationen i det enskilda fallet kräver ofta god kännedom om de för ifrågavarande yrke, näringsgren eller verksamhetsområde speciella förhållandena.
Det finns enligt utredningens uppfattning all anledning att förutsätta att en arbetslös- hetsförsäkring bland företagarna, uppbyggd av deras organisationer, skall ge samma goda erfarenheter. I olika uppkommande försäk- ringsfall bland företagare i de olika närings- grenarna torde det ofta komma att krävas en branschinitierad bedömning av bla tid- punkten för arbetslöshetens inträde, den ar- betslöses tidigare arbetssituation och den för- säkrades arbetsutbud. En objektiv medver— kan från medlemmarna i arbetslöshetskas- sor för företagare genom deras representan- ter och funktionärer medför goda garantier för att prövningen av enskilda fall sker med ett underlag av tillräckliga kunskaper om den försäkrade och dennes speciella situa- tion. För arbetsfö-rmedlingarna kan möjlig- heten till initierat samråd med företagarnas
arbetslöshetskassor säkerligen visa sig lika värdefull som deras hittillsvarande samar- bete med arbetstagarnas kassor.
Såsom skäl för att den nuvarande frivil— liga arbetslöshetsförsäkringen skulle ersättas med en obligatorisk försäkring har bla an- förts att det föreligger ett systematiskt sam- band mellan arbetslöshetsförsäkringen och övriga grenar av socialförsäkringarna, främst sjukpenningförsäkringen. Båda för- säkringamas syfte är att täcka ett inkomst- bortfall. Vare sig detta uppkommer genom sjukdom eller arbetslöshet bestäms skyddets omfattning i fråga om tid och ersättnings- belopp i flera avseenden av likartade all— männa sociala och ekonomiska hänsyn. Den för skyddet aktuella personkretsen är i stort sett densamma i de båda försäkringarna, nämligen de förvärvsarbetande som vid för- säkringsfallet förlorar sin arbetsinkomst. Det skulle för den enskilde försäkrade kunna va— ra en fördel att få vända sig till ett och sam- ma försäkringsorgan vare sig ärendet avser ersättning till följd av sjukdom eller arbets- löshet.
Det primärt betydelsefulla är, enligt ut— redningens mening, dock om den ena för— säkringsformen till samma kostnad kan läm- na bättre skydd än den andra, och vidare om den ena försäkringsformen kan beräk— nas komma att fungera bättre än den and- ra. Den första frågeställningen gäller för- säkringsförmånemas kvalitet. Den andra gäl- ler försäkringens adminiStration.
" I det första avseendet — försäkringsförmd— nernas kvalitet — har det bla anförts att dagpenningen i arbetslöshetskassorna inte står i någon bestämd relation till den en- skilde medlemmens inkomst. De allmänna försäkringskassoma klassplacerar alla för- säkrade med hänsyn till beräknad framtida inkomst. Man tar därvid hänsyn till den beräknade inkomsten för omkring ett år framåt i tiden. Metoden för bestämmande av ersättningsbelopp i den nuvarande arbets- löshetsförsäkringen är att kassamedlemmen placeras i någon av kassan enligt kassaför- ordningen tillämpad dagpenningklass. Er- sättning får sedan ej utges med högre belopp i förhållande till medlemmens vanliga dag-
förtjänst före arbetslösheten än som framgår av en av Kungl Maj:t fastställd överförsäk- ringstabell.
Arbetslöshetskassornas metod möjliggör att ersättningsbeloppet vid arbetslöshet mer direkt anpassas till den aktuella inkomsten. Vanligen torde detta uppfattas som ett bätt- re skydd än det som skapas i sjukpenning- försäkringens klassplaceringssystem. Utred- ningen vill i detta sammanhang endast på- peka att valet av system att beräkna in- komstbortfallet vid arbetslöshet i sak inte har något samband med försäkringens ka- raktär av frivillig eller obligatorisk. Detsam- ma gäller ett annat huvudmoment av för- säkringsförmånerna, ersättningstidens längd. Utredningen föreslår av hänsyn till de mer svårartade arbetslöshetsfallen bland äldre och handikappade en förlängning av den er- sättningstid som nu gäller i arbetslöshets- försäkringen. Därigenom kommer arbets- marknadens kontanta stödformer att bli mer likvärda pensionsförmånerna enligt lagen om allmän försäkring för den som står in— för valet mellan att söka förtidspension eller att stå kvar på arbetsmarknaden. Denna kvalitativa utvidgning av det nuvarande ar- betslöshetsskyddet har i sak ej heller något direkt samband med försäkringens karaktär av frivillig eller obligatorisk. Utredningens uppfattning är emellertid att önskemålen om en både nyanserad och principenlig bedöm- ning av enskilda gränsfall kan bli bättre tillgodosedda genom att sökandens skäl för att i en valsituation kvarstå på arbetsmark- naden blir prövade av hans arbetslöshets— kassa och inte av allmän försäkringskassa. Detta gäller inte minst personer som under längre eller kortare tid är svårplacerade på arbetsmarknaden, särskilt då handikappen är av social eller kombinerad social och psykisk karaktär.
I fråga om arbetslöshetsförsäkringens ad- ministration har utredningen undersökt i vad" mån en samordning med den allmänna för— säkringen skulle innebära administrativa för— delar. Utredningen har därvid funnit att en sådan ordning på några punkter möjligen kan ge vissa fördelar, tex genom samord— ning av registreringsfunktioner och utnytt-
jande av de allmänna försäkringskassornas resurser när det gäller personal, lokaler och utrustning. Den allmänna försäkringen har ett över landet väl förgrenat kontorsnät som torde kunna tillgodose rimliga krav på en god betjäning av allmänheten.
År 1968 utfördes i tre försäkringskassor på utredningens begäran vissa undersökning- ar angående kostnadsmässiga och andra kon- sekvenser för försäkringskassorna vid ett övertagande av administrationen för en obli- gatorisk arbetslöshetsförsäkring. Resultaten av undersökningen pekade på att vissa in- besparingar av administrationskostnader i förhållande till dåvarande kostnader i ar— betslöshetskassorna skulle kunna göras. Des- sa besparingar var dock förhållandevis blyg- samma. Med hänsyn bla till den korta tid under vilken undersökningarna utfördes måste underlaget betraktas som osäkert. Då undersökningarna huvudsakligen utfördes av försäkringskassomas personal, som inte när— mare kände till arbetslöshetsförsäkring och arbetsmarknadsfrågor, kunde de inte inne- fatta annat än mer rutinmässiga funktioner. Värdet av den uppföljnings- och kontroll— verksamhet samt de mera arbetsmarknads- betonade uppgifter som i praktiken fullgörs av arbetslöshetskassorna, kunde således inte bli beaktat. Denna sistnämnda verksamhet inom arbetslöshetskassorna kan antas med- föra begränsning av försäkringsutgifterna och medverka till en effektivare sysselsätt- ning av arbetskraften som värdemässigt många gånger överstiger eventuella minsk- ningar av administrationskostnadema.
Det bör också understrykas att arbetslös- hetsförsäkringen är ett arbetsmarknadsskydd i vilket grunderna och villkoren för rätt till ersättning helt avviker från den allmänna försäkringens. Försäkringskassorna skulle därför vid ett övertagande av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring ställas inför problem och frågeställningar, som är för dem helt främmande i deras nuvarande verksamhet. Detta skulle i sin tur aktualisera personal- och utbildningsfrågor som, särskilt vid mind- re och medelstora enheter, skulle förorsaka problem.
Vid bedömningen av möjligheterna för
den allmänna försäkringen att administrera en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring bör även beaktas, att försäkringskassorna i fram- tiden torde få nya och utökade uppgifter in- om det nuvarande arbetsområdet. Detta för— svårar att till dem inom rimlig tid överföra ett helt nytt verksamhetsområde. Härför ta- lar bl a pågående och aviserade utredning— ar inom socialförsäkringsområdet. Därtill kan komma genomförande under 1970—ta- let av ett föreslaget datasystem som innebär stora och genomgripande förändringar i frå— ga om det praktiska handhavandet av den allmänna försäkringen.
Mot bakgrunden av bla anförda syn— punkter anser utredningen att grundförut- sättningarna bortfaller för ett överförande av arbetslöshetsförsäkringens administration till de allmänna försäkringskassorna.
En obligatorisk arbetslöshetsförsäkring kan givetvis tänkas vara administrerad av andra organ än försäkringskassorna. Det av social— vårdskommitténs majoritet förordade alter- nativet II i kommitténs år 1948 framlagda förslag angående obligatorisk arbetslöshets— försäkring innebar att arbetslöshetskassorna skulle bibehållas, att försäkringens centrala organisation skulle handhas av arbetsmark- nadsstyrelsen, att länsarbetsnämnderna skul— le ombildas på sådant sätt att de även kunde tjänstgöra som försäkringsorgan samt att det inom var och en av ett antal förstorade kommuner skulle finnas en socialförsäk— ringsnämnd med uppgift bla att mottaga ansökningar om understöd från arbetslösa förvärvsarbetande som inte tillhörde arbets- löshetskassa.
Principiellt kan det vara skäl att överväga en sådan organisation av administrationen som innebär att arbetslöshetsförsäkringen blir mer integrerad med arbetsmarknads- administrationen. På den vägen har sålunda den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen byggts upp i Norge. Där har denna för- säkring, sedan den infördes år 1939, både centralt och lokalt handhafts av samma myndigheter som sköter arbetsförmedlingen. Även sedan det i Norge numera vidtagits åtgärder för att syketrygden och yrkesskade— trygden skall inkorporeras i folketrygden,
har man i frågan om arbeidslöysetrygdens inkorporering med folketrygden kommit till att i fortsättningen upprätthålla den hittills— varande ordningen med arbetsmarknadsor- ganens administration av ärenden om at— betslöshetshjälp och stöd för att finna nytt arbete.
Även i en obligatorisk arbetslöshetsför- säkring kommer således det naturliga sam- bandet mellan det kontanta arbetslöshets- stödet och samhällets arbetsmarknadspoli- tiska åtgärder i övrigt att föra till admi- nistrativa lösningar, där den offentliga ar- betsförmedlingen genomgående får väsent- liga uppgifter. Till arbetsförmedlingen mås- te den arbetslöse vända sig för att anmäla sin arbetslöshet och söka arbete. Det är den försäkrades primära skyldighet om han skall utnyttja försäkringen. Arbetsförmedlingen har sedan att lämna arbetsupplysningar och annan information om lämpliga arbetsmark- nadsåtgärder. Om den försäkrade under ar- betslösheten avvisar arbetserbjudande som förmedlingen finner lämpligt, skall denna lämna meddelande till försäkringen. En ar- betslöshetsförsäkrad måste således både i initialskedet och därefter fortlöpande ha nä- ra kontakt med arbetsförmedlingen.
Utredningen finner det helt naturligt att de kontanta stödformerna på den svenska arbetsmarknaden även i fortsättningen skall ingå som ett led i arbetsmarknadspolitiken. Det nuvarande systemet med självständiga, till fack— och branschorganisationer knutna arbetslöshetskassor, som arbetar i samverkan med arbetsmarknadsorganen har skapat ett fruktbärande system av kontakter mellan ar- betsmarknadsorganen och organisationerna. Detta kontaktsystem har central betydelse för såväl arbetslöshetsförsäkringen som and- ra arbetsmarknadsåtgärder. Det är, enligt ut- redningens mening, av stor betydelse att det skydd som arbetslöshetsförsäkringen lämnar även i fortsättningen får bygga på en sådan samverkan mellan den statliga arbetsmark- nadsadministrationen samt arbetstagarnas och företagarnas organisationer.
De erkända arbetslöshetskassornas kon- takt med förhållandena på arbetsmarkna- den, arbetsmarknadsmyndigheterna och ar-
betstagamas organisationer har, som förut framhållits, varit utomordentligt god. Ut- redningen anser därför att helt övervägande skäl talar för att arbetslöshetsförsäkringen även i fortsättningen skall handhas av er- kända arbetslöshetskassor som administra- tiva bärare av arbetslöshetsförsäkringen. Ge- nom utredningens förslag om kontant ar- betsmarknadsstöd skapas ett grundskydd vid arbetslöshet för dem som står till arbets— marknadens förfogande utan att tillhöra för— säkringen. Med hänsyn härtill och till öv- riga förut anförda skäl anser utredningen att försäkringen även i fortsättningen skall vara frivillig. Som närmare utvecklas i nästa av- snitt bör i stället reformsträvandena inrik- tas på att utforma försäkringen på sådant sätt att den står öppen för så många som möjligt. Utredningen kommer att i det föl- jande lägga fram skilda förslag med denna inriktning. Enligt utredningens mening kom- mer härigenom praktiskt sett var och en som så önskar och har behov av försäk- ring att kunna ansluta sig till försäkringen. Den som av en eller annan orsak själv väl- jer att ställa sig utanför försäkringen blir ändå ej utan ekonomiskt skydd vid arbets- löshet, eftersom det kontanta arbetsmark- nadsstödet kommer att gälla för alla som har tillräcklig anknytning till arbetsmarkna- den men inte tillhör försäkringen.
3.3.3. Omfattningen av försäkringsskyddet vid arbetslöshet
Avgörande för den fortsatta utvecklingen av arbetslöshetsförsäkringen är enligt utred- ningens mening att den öppnar möjlighet för envar, som vill försäkra sig, att inträda i en arbetslöshetskassa. Sådana möjligheter kan numera anses föreligga för praktiskt taget alla arbetstagare. När det gäller före- tagare kan möjligheterna inte överblickas förrän den av utredningen för dem före- slagna försäkrings— och ersättningsrätten har genomförts och verkat en tid. Förutsättning- ar synes dock finnas för bildande av allt fler företagarkassor eller utvidgning av be- fintliga arbetstagarkassor till att även om- fatta företagare.
Givetvis kan en frivillig försäkring aldrig uppnå fullständig anslutning från alla som formellt skulle vara berättigade att ansluta sig. En del vill helt allmänt utnyttja sin frihet att stå utanför försäkringen. Andra bedömer sin arbetslöshetsrisk som obefint- lig eller så liten att det inte är någon me- ning med att försäkra den. Det kan vara naturligt att många företagare gör en så- dan bedömning. Likaså kan ofrånkomliga begränsningar av försäkringsförmånerna, ex- empelvis ersättningsbeloppets maximering, ibland medföra bristande intresse för för- _säkringsanslutning.
Det väsentligaste i fråga om försäkrings- skyddets omfattning när det gäller den skyd- dade personkretsen är enligt utredningens mening att arbetslöshetskassorna och försäk- ringens tillsynsmyndighet konsekvent arbe— tar med den målsättningen att varje för- värvsarbetande skall ha möjlighet att vara medlem i en arbetslöshetskassa. För varje arbetslöshetskassa gäller det därvid att i största möjliga utsträckning begränsa till- lämpningen av dispositiva regler om in— skränkningar i rätten att inträda eller kvar— stå som medlem i kassan. Detta kan vara särskilt angeläget för personer i högre ar- betsför ålder, där några kassor för närva- rande har åldersgränser redan vid 55—60 år. Det är även av stor betydelse för personer som på grund av fysiskt, psykiskt eller so- cialt handikapp kan antagas löpa större risk för arbetslöshet. Utredningen föreslår att flertalet av de regler, som i nuvarande för- ordning om erkända arbetslöshetskassor be- gränsar enskilda personers rätt att inträda eller kvarstå i kassa, antingen bortfaller el- ler enbart görs beroende av kassans eget beslut. De obligatoriska reglerna på detta område bör reduceras till vad som kan an— ses nödvändigt för den tillsyn av kassornas verksamhet som arbetsmarknadsstyrelsen skall utöva.
I fråga om företagare kommer flera fak- torer att påverka kassabildningens utveck- ling och medlemsanslutningen till nybildade kassor. Inte minst torde erfarenheterna om försäkringsskyddets faktiska omfattning, t ex bedömningen av arbetslöshetens början
och kraven på erforderligt arbetsutbud, att inverka på företagarnas intresse för försäk- ringen. Utredningen förordar att det för företagare prövas en frivillig väg att uppnå ett allmännare försäkringsskydd, motsvaran- de det som gäller för arbetstagare.
Med de av utredningen förordade prin- ciperna för utvidgning av den skyddade per- sonkretsen kommer försäkringsskyddets fak- tiska omfattning i framtiden att huvudsak- ligen bestämmas av ersättningsvillkoren. Dessa bör förändras så att ersättningsrätten uppkommer snabbare för nya medlemmar i arbetslöshetskassorna. En väg att uppnå det- ta är att slopa det av nuvarande arbetsvill- kor som innebär att ersättning får utges först sedan medlem har erlagt antingen 52 vec- kors avgifter eller 12 månaders avgifter och under den tiden förvärvsarbetat.
Det kvarstående arbetsvillkoret för ersätt- ningsrätt skall garantera viss aktuell anknyt- ning till arbetsmarknaden. Det bör dock öppna vidgade möjligheter att bibehålla upp- arbetad ersättningsrätt under perioder av bortovaro från arbetsmarknaden. Tillsam- mans med möjlighet att i viss utsträckning likställa annan tid, tex arbetsmarknadsut- bildning och värnpliktstjänstgöring, med tid i förvärvsarbete kan denna utvidgning av skyddet från arbetslöshetsförsäkringen vä- sentligt öka försäkringens effektivitet. De som för en tid lämnar arbetslivet får ett mer påtagligt intresse av att kvarstå i försäkring- en, om de i väsentligt större utsträckning kan räkna med oförändrad ersättningsrätt när de återvänder till arbetsmarknaden.
Risken för utförsäkring i mer svårartade arbetslöshetsfall bör som förut nämnts mins- kas. Detta har betydelse bla för äldre och handikappade som ibland kan behöva längre tid än normalt för att efter omställning eller rehabilitering finna lämpligt arbete. Ersätt— ningstiden bör som regel inte utlöpa förrän det i alla rimligen tänkbara fall har skapats tillräckligt rådrum att finna lämpligt arbete. Detta innebär bla att ersättningstiden ge— nerellt bör förlängas för äldre arbetslösa. Vidare bör inkomstbortfall omedelbart efter arbetslöshets inträde täckas i större utsträck- ning än för närvarande genom borttagande
Inkomstbortfallet bör täckas av försäk- ringsersättning i större utsträckning än som möjliggörs genom nuvarande maximering av ersättningsbeloppen. Marginalen för arbets- löshetskassornas beslut om höjning av er- sättningsbelopp, till vilka statsbidrag utgår, bör därför höjas så att maximum ligger på samma nivå som sjukpenningförsäkringens högsta klass.
Inte minst väsentligt för framtiden torde det vara att ersättningsrätten för deltidsar- betande blir systematiskt reglerad. Försäk- ringsbestämmelser och statsbidragsregler bör utformas så att ersättningen till helt eller partiellt arbetslösa deltidsarbetande kan bli mer differentierad och direkt jämförbar med ersättningsrätten för heltidsarbetande än den hittills har varit i arbetslöshetsförsäkringen.
De här angivna ändringarna av arbetslös- hetsförsäkringens gällande regler skulle till- sammans medföra en högst betydande kvan- titativ och kvalitativ utvidgning av det nu- varande försäkringsskyddet. Det av utred— ningen 1 kap 10 föreslagna finansierings- systemet innebär att detta utvidgade skydd skulle kunna lämnas utan väsentlig höjning av nuvarande avgiftsnivå för de försäkrade. Förutsättningar bör därmed ha skapats för att arbetslöshetsförsäkringen skall vara ett allmänt tillgängligt skydd som för varaktigt förvärvsarbetande blir den helt dominerande kontanta stödformen.
3.3.4. Sammanfattning och ställnings- taganden
Helt övervägande skäl talar för att den svenska arbetsläshetsförsäkringen även i fortsättningen skall utvecklas på samma fri— villiga väg som den hittills har följt. Det ekonomiska skyddet vid arbetslöshet behö- ver dock kompletteras med ett kontant stat- ligt arbetsmarknadsstöd. Genom ett sådant arbetsmarknadsstöd kan det ekonomiska ar- betslöshetsskyddet i vissa fall utvidgas till att även avse nykomna på arbetsmarknaden. Därutöver kan det ges en omfattning som helt täcker de fall då den arbetslöse skulle ha skyddats genom arbetslöshetsförsäkring
om han varit ansluten till denna. Det eko— nomiska arbetslöshetsskydd som totalt sett skapas med arbetslöshetsförsäkringen och kontant arbetsmarknadsstöd ger dels ett grundläggande försörjningsskydd vid arbets— löshet i betydligt större utsträckning, dels allmän möjlighet för de förvärvsarbetande att genom försäkring få ett kvalitativt bättre skydd.
Det förordade systemet ställer betydligt ökade krav på den offentliga arbetsförmed— lingen, länsarbetsnämnderna och arbets- marknadsstyrelsen. I sin tillsyn av försäk— ringen kommer styrelsen därjämte sanno— likt att möta avsevärda problem även i frå— ga om utveckling och samordning av arbets— löshetskassornas verksamhet. Utredningen förutsätter att arbetsmarknadsverkets resur- ser för aktiva arbetsmarknadspolitiska åt- gärder därvid kan förstärkas samt att sty— relsen i sin tillsyn av arbetslöshetsförsäk— ringen får värdefullt bistånd från de erkända arbetslöshetskassornas samorganisation.
De år 1968 införda temporära stödfor- merna för äldre arbetslösa, förlängd (ext— ra) ersättning till medlemmar i erkända ar- betslöshetskassor och statligt omställnings- bidrag, bör enligt utredningens mening in— tegreras med arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet. Detta kan ske genom en förlängning av ersätt- ningstiden för dem som har uppnått 55 års ålder och, i fråga om det kontanta arbets— marknadsstödet, genom övergångsbestäm- melser samt viss möjlighet till ytterligare förlängning av ersättningstid för arbetslösa arbetssökande vid 60 års ålder. Dessa för- slag behandlas i kap 6 (arbetslöshetsförsäk- ringen) och kap 7 (kontant arbetsmarknads— stöd).
Efter genomförande av utredningens för— slag finns det ej skäl att bibehålla arbets— löshetshjälp i form av kommunalt kontant-— understöd. Denna hjälpform torde ej kun— na komma till rationell användning utan att tillämpningen av den görs tvingande för alla kommuner gentemot alla som saknar för— säkringsskydd och utan att statsbidraget i samband därmed bestäms till en andel som täcker i det närmaste hela kostnaden.
I bilaga 7 lämnas en redogörelse för det kommunala kontantunderstödets utveckling 'och nuvarande omfattning.
Kommunal socialhjälp torde däremot även i fortsättningen få betydelse i fall då fysiska, psykiska eller sociala handikapp hos arbetssökanden för en tid försvårar eller omöjliggör arbetsplacering samt då de nor- maliserade belopp som utgår från arbets- löshetskassa eller såsom kontant arbetsmark- nadsstöd visar sig vara otillräckliga. Genom införandet av kontant arbetsmarknadsstöd toch föreslagna utvidgningar och förmåns- förbättringar i arbetslöshetsförsäkringen — bla genom förlängning och differentiering av ersättningstid samt höjning av ersätt- ningsbelopp — bör emellertid i det närmaste _alla egentliga arbetslöshetsrisker kunna bli täckta av statliga och statsunderstödda stöd- former som inte belastar kommunerna. För .hela detta hjälpområde får således social— "hjälpen framdeles liksom hittills betydelse 'som komplement till de statliga och statsun- derstödda kontanta stödformerna på arbets- marknaden.
.3.4 Skattefrågor Gällande rätt
En redogörelse för gällande rätt på detta område lämnas i bilaga 12.
Utredningens överväganden och förslag
När det först gäller arbetslöshetsförsäk- .ringen bör framhållas att ersättningsbelop- pen alltid i princip har betraktats som skat- tepliktig inkomst fastän de av andra skäl undantagits från beskattning. Detta princi- piella betraktelsesätt finner utredningen rik- "tigt, eftersom hela arbetslöshetsförsäkringen "bygger på att den utbetalade ersättningen träder i stället för en arbetsinkomst och ef- tersom denna arbetsinkomst skulle ha be- skattats om arbetslösheten ej hade inträffat.
Tidigare har man ofta som skäl för skat— tefrihet för utfallande försäkringsbelopp i 'olika sammanhang åberopat, att avdragsrätt inte föreligger för försäkringspremierna. Ut-
redningen vill vända på frågeställningen. Det primära måste vara om inkomsten skall be- skattas eller ej. Först sedan man avgjort denna fråga, bör man ta ställning till frå- gan om avdragsrätt för försäkringspremi-
erna.
Utredningen vill härefter övergå till att bedöma de sociala och praktiska skäl som kan tala mot en beskattning av den i prin- cip skattepliktiga inkomsten. Man har ibland inorn skattelagstiftningen avstått från be— skattning av det skälet att ett understöds storlek avsiktligt har satts så lågt att det ungefär motsvarar existensminimum och därför inte tål någon beskattning. Som ex- empel på sådana skattefria ersättningar kan nämnas socialhjälp och kommunalt kontant- understöd.
Genom utredningens förslag skapas möj- lighet att höja dagpenningbeloppen till 75 kronor. Vidare föreslås en höjning av mini— mibeloppet 18 kronor till 30 kronor. En be- skattning av dessa belopp skulle givetvis minska förmånernas realvärde. Detta var ett av de främsta skälen för att man år 1950 avstod från att införa skatteplikt.
Utredningen delar visserligen uppfattning— en att detta vore en otillfredsställande kon- sekvens av införandet av beskattning. Denna konsekvens kan man dock undkomma ge- nom att räkna om ersättningsbeloppen till högre belopp. En sådan omräkning ansågs år 1950 innebära ett alltför betungande mer- arbete. Detta skäl kan utredningen i dag inte åberopa när det gäller arbetslöshetsför- säkringen, eftersom det ingår i utrednings— uppdraget att överse beloppen i de olika dagpenningklasserna. En förutsättning för en sådan uppräkning av beloppen måste dock enligt utredningens mening vara att statsbidraget höjs i motsvarande män. Det kan nämligen inte anses rimligt att låta med— lemmarna betala högre avgifter därför att deras ersättningar skall beskattas.
Ett annat skäl som är av praktisk natur och tidigare har åberopats mot beskattning är den uppgiftsskyldighet som man måste införa för det utbetalande organet. Det är nämligen absolut nödvändigt från kontroll— synpunkt att den som utbetalar en skatte-
pliktig ersättning lämnar en kontrolluppgift till taxeringsmyndigheterna för kontroll av att det skattepliktiga beloppet upptagits i försäkringstagarens självdeklaration. En så- dan uppgiftsskyldighet skulle för åtskilliga av de utbetalande kassor som normalt har relativt hög procent arbetslösa innebära ett betydande administrativt merarbete, särskilt som uppgiftslämnandet skall ske i januari när arbetslösheten och utbetalningen av er- sättningar är som störst under året.
Utanför arbetslöshetsförsäkringens områ- de finns det även vissa faktorer som påver- kar bedömningen av skattefrågan. Utred- ningen vill erinra om att arbetslöshetsförsäk- ringen är endast en av flera socialförsäk- ringar som har det gemensamt att ersätt- ningen är skattefri. En av dessa socialför- säkringar, sjukförsäkringen, har såvitt av- ser sjukpenningen samma principiella syfte som dagpenningen inom arbetslöshetsförsäk- ringen, nämligen att träda i stället för en arbetsinkomst som skulle ha beskattats. Samma natur har i stor utsträckning även yrkesskadeförsäkringen. Man kan därför en- ligt utredningens mening inte föreslå infö- rande av skatteplikt för en typ av social- försäkring (i detta fall arbetslöshetsförsäk— ringen) utan att samtidigt föreslå samma ändring beträffande de andra likartade so- cialförsäkringarna. Förslag om en samlad lösning måste emellertid föregås av ingåen- de överväganden på de övriga socialförsäk- ringarnas område, vilket KSA-utredningen i och för sig inte har något att invända emot.
Behovet av en samlad översyn kommer att tillgodoses genom den utredning an- gående sjukpenningförmåner mm som so— cialministern tillsatt med stöd av Kungl Maj:ts bemyndigande 27.5.1970. Enligt di- rektiven för sjukpenningutredningen skall undersökas möjligheterna att göra sjukpen— ningen skattepliktig. Vidare skall sjukpen— ningutredningen pröva förutsättningarna för att beskatta arbetslöshetsförsäkringens dag- penning och sådant kontant stöd som kan utgå till arbetslös vid sidan av arbetslös- hetsförsäkringen. Vidare har inrikesminis- tern, med stöd av Kungl Maj:ts bemyndi- gande 11.9.1970, tillkallat en sakkunnig för
översyn av bidragsbestämmelserna rn m in- om arbetsmarknadsutbildningen. Enligt di- rektiven skall den sakkunnige i samråd med sjukpenningutredningen överväga de förde- lar och nackdelar som kan följa av att ut— bildningsbidragen höjs och beskattas.
Efter dessa överväganden vill utredningen förorda att skattefriheten tills vidare bibe- hålls för arbetslöshetsförsäkringens dagpen- ning.
I fråga om den av utredningen föreslagna nya stödformen, kontant arbetsmarknads— stöd, får utredningen framhålla samma syn- punkter som utredningen redovisat i fråga om arbetslöshetsförsäkringen.
När det gäller omställningsbidraget kan man av sociala skäl inte gärna nu införa skattefrihet, eftersom detta skulle kräva en nedräkning av ersättningsbeloppen, vilket för mottagarna måhända skulle framstå som en standardsänkning. Utredningen vill där- för föreslå att skatteplikten för omställ- ningsbidraget bibehålls i de fall bidraget kvarstår som en särskild stödform. Såsom framgår av punkt 4.3. skulle detta enligt ut— redningens förslag gälla endast personer som vid ikraftträdandet av de föreslagna nya reg- lerna för äldrestöd uppbär omställningsbi- drag eller tillerkänts sådant bidrag enligt övergångsbestämmelser.
3.5. Frågor rörande den nordiska arbetsmarknaden
3.5.1. Harmonisering av nordisk arbetslös— hetsförsäkring
Nordiska arbetsmarknadsutskottet beslöt år 1964 med anledning av en rekommen- dation från Nordiska rådet att genom en arbetsgrupp utreda förutsättningarna för harmonisering av de nordiska ländernas ar- betslöshetsförsäkringar. En rapport från ar- betsgruppen lämnades år 1966. I rapporten framhölls att arbetsgruppen behandlat de viktigaste områdena där en samordning av bestämmelserna i de nordiska länderna skul- le vara önskvärd och möjlig. Arbetsgruppen hade dock inte närmare analyserat de prak- tiska möjligheterna för en sådan samord-
ning och ej heller undersökt frågornas stor- lek eller de ekonomiska konsekvenserna för de enskilda länderna. Detta borde enligt rapporten bli en uppgift för en mer om— fattande kommitté i vilken bl a även arbets- löshetskassorna borde vara representerade. Förslaget om tillsättande av en sådan kom- mitté avslogs av arbetsmarknadsutskottet, som dock beslutade att arbetsgruppen skul- le bestå för att hålla kontakt med pågåen- de utredningsarbete i de nordiska länderna och för att följa upp förefintliga möjlighe- ter till harmonisering. Det socialpolitiska ut- skottet, som hade att följa regeringarnas be- handling av rekommendationen, konstatera- de i februari 1968 att harmoniseringsmöj- ligheterna torde uppmärksammas av arbets- gruppen, vars fortsatta uppgift var att hålla kontakt med pågående utredningsarbete i länderna och dessutom följa upp harmoni- seringsmöjligheterna på detta område. Med hänvisning bl a till detta ansåg utskottet yt- terligare åtgärder med anledning av rekom— mendationen vid den tidpunkten ej påkal- lade. Nordiska rådet slutbehandlade därefter rekommendationen vid sessionen år 1968.
Frågan om arbetslöshetsförsäkringens ut- formning har därefter varit under behand— ling i samtliga nordiska länder. Flera såväl principiellt som praktiskt betydelsefulla änd- ringar av försäkringen har skett i de olika länderna. Genomförande av utredningens förslag skulle innebära väsentliga föränd— ringar även av den svenska arbetslöshetsför— säkringen. Utredningen har under sitt arbe— te följt utvecklingen i samtliga nordiska län— der. I bilaga 2 lämnas redogörelser om ar- betslöshetsförsäkringama i Danmark, Fin- land och Norge.
Enligt utredningens mening bör de sam— ordningsfrågor vilka framdeles Visar sig va- ra av större praktisk eller principiell bety- delse tas upp till gemensam behandling i den ordning som är mest ändamålsenlig. Er- forderlig analys av förutsättningar för sam- ordning bör — som framhålls i nämnda rap— port till Nordiska arbetsmarknadsutskottet — ske i nära kontakt med arbetslöshetskassor- na samt arbetstagarnas och arbetsgivarnas organisationer.
I skrivelse till inrikesdepartementet 20.5. 1969 hemställde arbetsmarknadsstyrelsen att departementet skulle verka för samarbete mellan de nordiska länderna för att lösa vissa gränsproblem inom arbetslöshetsför- säkringen. Kungl Maj:t har överlämnat framställningen till utredningen för att be— aktas vid fullgörande av utredningsuppdra- get.
Det framhålls i arbetsmarknadsstyrelsens framställning att det i inte obetydlig om- fattning förekommer att personer som re- gelmässigt arbetar i Sverige och tillhör svensk arbetslöshetskassa stadigvarande är bosatta i annat nordiskt land i närheten av dess gräns till Sverige. Sådana personer -— kallade » gränsgångare» —- stannar då de blir arbetslösa vanligen i hemlandet. Detta har medfört en del problem när det gäller att bestämma deras rätt till ersättning från den svenska arbetslöshetsförsäkringen.
I syfte att underlätta arbetsplacering av arbetslösa gränsgångare föreslår arbetsmark- nadsstyrelsen i sin framställning ett samar— bete över gränserna mellan närliggande ar- betsförmedlingar. Arbetsförmedling i gräns- ort bör instrueras att underrätta motsvaran- de förmedlingsorgan på andra sidan grän- sen om där bosatta arbetslösa som söker ar— bete och försäkringsersättning genom för- medlingen. Vidare föreslår arbetsmarknads- styrelsen vissa föreskrifter om intyg och uppgiftslämnande i anslutning härtill. Des- sa åtgärder bör enligt utredningens mening kunna medverka till effektivering av för- medlingsarbetet inom en gemensam gräns- arbetsmarknad. De synes i detta hänseende vara väl förenliga med utredningens förslag i det följande (kap 5) om allmänna förut- sättningar för ersättningsrätt vid arbetslös- het. Gränsgångaren skall vara anmäld hos offentlig arbetsförmedling i den ordning ar— betsmarknadsstyrelsen föreskriver.
Även övriga villkor för gränsgångarens ersättningsrätt bör enligt utredningens me- ning bedömas med hänsyn till hans arbete och arbetsutbud i en gemensam gränsar- betsmarknad. För ersättningsrätt i Sverige
fordras att han står till den svenska arbets— marknadens förfogande men han skall vara beredd att antaga erbjudet lämpligt arbete även i hemlandet. Skälig hänsyn bör därvid tas även till förhållandena på hemlandets arbetsmarknad då det gäller att bedöma ar- bete som erbjuds där. Om det erfordras sär- skilda föreskrifter om utredning av sådana fall, bör dessa kunna utfärdas av arbets- marknadsstyrelsen.
Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller slut- ligen i den förutnämnda skrivelsen att en del grupper av anställda, med bostadsort i ett nordiskt land och anställning i ett an- nat, på grund av olikheter i bestämmelser om rätt till arbetslöshetsförsäkring inte kan erhålla sådan försäkring. Utredningen anser att sådana fall lämpligen bör behandlas i samband med nordiska samordningsfrågor av de slag som avses i punkt 3.5.1. Det kan därvid, enligt utredningens mening, vara skäl att även behandla nu gällande överens- kommelse om problem som uppstår genom att arbetslöshetsförsäkrad trots upparbetad ersättningsrätt i annat nordiskt land inte har rätt till ersättning i hemlandet den tid han under arbetslöshet uppehåller sig där.
4 F öreningsrättsliga bestämmelser om arbetslöshets-
kassorna
4.1 Allmänt om de erkända arbetslöshets- kassorna
4.1.1. Inledning
År 1935 startades den statsunderstödda ar- betslöshetsförsäkringen. Försäkringen byg- ger på arbetslöshetskassor som har tillkom- mit på initiativ av de fackliga organisa- tionerna. I dessas stadgar finns ofta före- skrivet skyldighet för medlemmarna att till— höra den för yrkesområdet bildade kassan. Kassorna skall vara registrerade som un- derstödsföreningar enligt 1938 års lag om understödsföreningar (UFL). Kassorna är självständiga juridiska personer och är öpp— na för alla arbetstagare inom kassans verk- samhetsområde. En arbetslöshetskassa skall ha antagits till erkänd arbetslöshetskassa av arbetsmarknadsstyrelsen för att bli berätti- gad till statsbidrag för sin verksamhet. För att kunna antagas måste för kassa finnas stadgar som står i överensstämmelse med arbetslöshetskasseförordningen (kassaförord- ningen). Kassas stadgar kan dock innehålla strängare bestämmelser än förordningen. I regel har stadgarna utformats efter normal- stadgar som har fastställts av arbetsmark- nadsstyrelsen. På föreningsmöte utser med— lemmarna en styrelse som svarar för kas- sans administration. En ledamot i styrelsen utses av arbetsmarknadsstyrelsen. Den cen- trala handläggningen av kassaärenden sker på huvudkontor som leds av kassaförestån-
dare. Det lokala arbetet, såsom avgiftsupp— börd och utbetalning av arbetslöshetsersätt- ning, sköts av lokala redogörare. Dessa är i regel också fackföreningskassörer.
Samtliga erkända arbetslöshetskassor är rikskassor. Deras verksamhetsområde om- fattar hela landet. Något formellt hinder föreligger emellertid inte att bilda lokala kassor. Kassorna är däremot i allmänhet avgränsade till vissa yrkesområden. Arbets— löshetskassorna har bildat en sammanslut- ning, Arbetslöshetskassornas samorganisa- tion, som skall företräda kassorna när de har anledning att uppträda gemensamt.
Arbetsmarknadsstyrelsen är tillsynsmyn- dighet över arbetslöshetskassorna. Styrelsens beslut i ärenden om arbetslöshetsförsäkring- en fattas i stor utsträckning av arbetslöshets- försäkringsdelegationen, som består av ar- betsmarknadsstyrelsens generaldirektör och överdirektör samt tre representanter för kas- sorna.
Arbetslöshetsförsäkringen är i princip av- sedd för arbetstagare. I några fall står ar- betslöshetskassa öppen även för företagare. Arbetslöshetskassoma har, som tidigare nämnts, tillkommit på initiativ av facklig organisation inom visst yrkesområde. Det— ta utgör respektive kassas verksamhetsom— råde. En kassa är emellertid öppen för an— ställda oavsett yrkestillhörighet. Utlänning som arbetar på den svenska arbetsmarkna- den har i huvudsak samma rätt som svensk medborgare att bli medlem i kassa.
Vissa fackliga organisationer som bildat arbetslöshetskassa har under årens lopp upp- gått i annan facklig enhet. Därvid har ve- derbörande arbetslöshetskassa trätt i likvi- dation. Medlemmar och tillgångar har över- förts till den nya organisationens kassa.
4.1.2. Arbetslöshetskassornas ekonomi
Arbetslöshetskassornas utgifter omfattar kostnaderna för försäkringsersättning (dag- penning jämte visst barntillägg), fondering och förvaltning.
Förvaltningskostnaderna varierar starkt mellan kassorna beroende bla på med— lemsantal och verksamhetens omfattning. I många kassor har kostnaderna kunnat ned- bringas genom gemensam administration med vederbörande fackliga organisation, t ex gemensam personal, lokaler o dyl.
Arbetslöshetskassornas inkomster utgörs av medlemsavgifter, statsbidrag och räntor på fonderade medel. Medlemmarna i kassa är i regel indelade i klasser, beroende på medlemmarnas arbetslöshetsrisk och in— komstförhållande. Medlemsavgifterna fast- ställs av arbetsmarknadsstyrelsen. De va- rierar starkt mellan såväl kassor som klas- ser beroende på arbetslöshetsrisken och för- säkringsersättningens storlek. Någon utjäm- ning kassoma emellan beträffande avgif- terna förekommer inte. Däremot är statsbi- draget konstruerat så att en avgiftsutjäm- nande effekt uppnås. Under försäkringsåret 1968/69 varierade månadsavgifterna mel- lan 0:60 kronor (järnvägsmännens kassa) och 15 kronor (lantarbetarnas kassa och Sveriges arbetares kassa).
Bestämmelser om statsbidrag finns intag- na i förordningen 14.12.1956 (SFS 630) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskas- sor (nytryck SFS 1968: 141).
Statsbidraget till dagpenningersättningen i arbetslöshetsförsäkringen omfattar en pro- portionell del, grundstatsbidraget, och en till antalet ersättningsdagar per årsmedlem knuten progressiv del, dagpenningbidraget. Statsbidraget till kassorna utbetalas årsvis i efterskott. När särskilda skäl föreligger, kan
dock under verksamhetsåret förskott på statsbidraget utbetalas.
I kassaförordningen finns bestämmelser intagna om hur fondmedlen får placeras. Här bör emellertid observeras att en stor del av kassornas fondmedel alltid måste an- vändas i den löpande rörelsen. Den genom- snittliga förräntningen (avkastning i förhål- lande till fondernas storlek vid räkenskaps- årets början) var
1945 1950 1955 1; 1960 1965 1969 298 % 297 % 298 % is. 396 % 498 % 571 %
4.1.3. Arbetslöshetskassornas fonder
I kassaförordningen finns bestämmelser om kassornas fonder. Avgifterna i kassan skall vara så avvägda att de tillsammans med öv- riga inkomster uppfyller kravet på föreskri- ven fondbildning. Med hänsyn till riskut- jämningen är fondkravet större i en arbets- löshetskassa med litet medlemsantal än i kassa med högre medlemsantal. Fondens storlek bestäms dessutom av förvaltnings- kostnader, genomsnittligt ersättningsbelopp per ersättningsdag och medlem senaste året samt genomsnittligt antal ersättningsdagar per medlem under de senaste tio åren.
Bestämmelser för fondmedlens placering finns intagna i förordningen. De följer i stort det reglemente som enligt lagen om allmän försäkring gäller för de allmänna försäkringskassorna i vad avser sjukförsäk— ringens fonder. För arbetslöshetskassornas del gäller dock att högst en femtedel av fon— den — efter arbetsmarknadsstyrelsens med- givande — får placeras i skuldförbindelser med säkerhet i fastighetsinteckningar.
Fördelningen av kassornas tillgångar vid försäkringsårens utgång åren 1959 och 1969 återges överst på nästa sida.
4.2 Arbetslöshetskassorna och understöds- föreningslagen
4.2.1. Inledning
När man införde den frivilliga, statsunder- stödda arbetslöshetsförsäkringen genomför- des vissa ändringar i den då gällande under—
Kassa, bank, postgiro Obligationer Lån (kommun- rn ii) Fastighet (inteckning i) Övriga tillgångar (utestående avgifter, statsbidrag rn rn)
stödsföreningslagen (UFL). I 1 & fastslogs nämligen att med understödsförening även skulle förstås sådan förening för inbördes bistånd, som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse »bereda un- derstöd vid arbetslöshet». Tidigare omfatta— de lagen endast föreningar som meddelade pension, begravningshjälp, sjukhjälp eller moderskapshjälp.
Genom denna ändring knöts arbetslös— kassorna i föreningsrättsligt hänseende till UFL. I 1 & KF 15.6.1934 (SFS 264) om erkända arbetslöshetskassor angavs att till erkänd arbetslöshetskassa kunde antagas re— gistrerad understödsförening. Motsvarande lagtekniska konstruktion hade då redan kommit till användning i KF 26.6.1931 (nr 200) om erkända sjukkassor. Vissa be- stämmelser i UFL skulle emellertid inte gäl- la för erkända arbetslöshetskassor. 1934 års förordning innehöll i stället tämligen detal- jerade regler om särskilda krav med av- seende på stadgarnas bestämmelser om med- lemskap, understöd, avgifter, fondbildning- ar m m. Även i fråga om styrelse, revisorer och föreningssammanträde samt om tillsyns- verksamheten innehöll förordningen särskil- da regler för de erkända arbetslöshetskas— sorna.
Varken tillkomsten av 1938 års UFL eller nu gällande kassaförordning har medfört någon ändring av det grundläggande lag— tekniska sambandet mellan bestämmelserna för understödsföreningar och för arbetslös- hetskassor. I formellt hänseende gäller alltså UFL:s bestämmelser för arbetslöshetskas- sorna, i den mån kassorna inte uttryckligen undantagits från bestämmelsemas tillämp- lighet. Med hänsyn till de i kassaförordning- en intagna bestämmelserna om minimigräns
för medlemsantalet (3 €), försäkringsår (7 ä), medlemskap (9—14 så), avgifter och uttax- ering (16—17 åå), ersättningens former (18— 19 55), villkor för rätt till ersättning (20— 28 åå), ersättningens storlek (29—30 55), er- sättningstiden (315), inskränkning i rätten till ersättning (32—39 åå), ansökan om ersätt- ning (40 å) fondbildning (41—42 55), sty- relse mm (43—44 55) och om tillsyn samt återkallande av antagande (45—50 55) torde emellertid UFL:s betydelse för arbetslös- hetskassorna i praktiken endast vara knuten till en rad föreningsrättsliga bestämmelser av mera allmän natur. Hit hör regler om sty- relse, firmateckning, revision, föreningssam- manträde, stadgeändring samt likvidation och upplösning.
Som framgår av det anförda gäller enligt UFL att varje förening som har till uppgift att bereda understöd vid arbetslöshet måste vara registrerad som understödsförening. Ett viktigt undantag finns dock i 905 UFL. I denna paragraf anges, att >>fackförening, fackförbund eller annan liknande förening för vårdande av yrkesangelägenheter» inte är underkastad reglerna i UFL av den an- ledningen att föreningen meddelar under— stöd vid arbetslöshet.
Med ett enda undantag är numera alla understödsföreningar som bereder understöd vid arbetslöshet antagna som erkända ar- betslöshetskassor. Den enda förening som inte är erkänd har enligt uppgift från till- synsmyndigheten numera i huvudsak upp- hört att driva någon verksamhet. Formellt har man emellertid alltjämt anledning att räkna med tre olika slag av föreningar som bereder understöd vid arbetslöshet, nämligen (1) erkända arbetslöshetskassor, (2) under— stödsföreningar som inte har ställningen av
erkänd arbetslöshetskassa samt (3) fackliga organisationer som inte är underkastade be— stämmelserna i UFL.
Det finns ett flertal grundläggande och betydelsefulla skillnader mellan de erkända arbetslöshetskassorna och övriga under— stödsföreningar. Verksamhetens ändamål, organisation och finansiering utgör tydliga exempel på sådana olikheter. Medan pen- sionskassor och begravningskassor i princip baserar hela sin verksamhet på medlemsav- gifter utgår betydande statsbidrag till de er- kända arbetslöshetskassorna. För räken- skapsåret 1968/ 69 utgjorde statsbidraget i genomsnitt för samtliga kassor till medlem- marnas försäkringsersättning 66,6 procent av utbetalt belopp. Statsbidraget till förvalt- ningen var 37 procent av förvaltningskost- naderna. Arbetsmarknadsstyrelsen har ett sanktionsmedel mot de erkända arbetslös— hetskassorna som försäkringsinspektionen saknar. Den kan förklara att kassan inte skall ha något statsbidrag. Slutligen före— ligger även den principiella skillnaden, att de under försäkringsinspektionens tillsyn lydande föreningarna skall bidraga till kost- naderna för tillsynsverksamheten (67 & gäl— lande UFL), medan arbetsmarknadsstyrel- sens motsvarande utgifter betalas av stats- medel.
4.2.2 1960 års arbetslöshetsförsäkrings- utredning
Arbetslöshetsförsäkringsutredningen kon- staterade i sitt betänkande (SOU 1963: 40 s 218) bla att en stor del av UFL:s be- stämmelser inte är tillämpliga för arbetslös- hetskassorna och att UFL för dessa kassors del är så oöverskådlig att det redan av det- ta skäl kunde vara motiverat att utbryta ar- betslöshetskassorna från lagens giltighets- område. Utredningen anför som ytterligare stöd för en sådan åtgärd att arbetslöshets- kassorna genom sin uppbyggnad och genom verksamhetens art utgör en klart avgränsad grupp föreningar som är olika andra un- derstödsföreningar och skiljer sig från des- sa i många väsentliga avseenden. Utred- ningen framhåller i detta sarnmanhang att
arbetslöshetskassorna lyder under en sär- skild tillsynsmyndighet, arbetsmarknadssty- relsen, och att tillsynen över arbetslöshets- kassorna är av helt annan omfattning och beskaffenhet än beträffande övriga under- stödsföreningar.
Utredningen anförde i denna del slutli- gen (s 220):
Ett utbrytande av arbetslöshetskassorna från understödsföreningslagen synes dock inte ute- sluta, att vissa i understödsföreningslagen in- gående bestämmelser av allmän föreningsrätts- lig natur alltjämt bör gälla för arbetslöshets- kassorna. Såsom exempel på sådana bestämmel- ser må nämnas de omfattande reglerna om för- enings likvidation och upplösning. I den mån understödsföreningslagens regelsystem i någon del alltjämt skall vara tillämpligt för arbetslös- hetskassorna bör detta enligt vår mening tydligt anges i varje enskilt fall genom en hänvisning från arbetslöshetskasseförordningen till de ifrå- gavarande bestämmelserna i understödsför: eningslagen.
För utredningen är bekant, att understöds- föreningslagen inom kort avses skola göras till föremål för en översyn. Med hänsyn härtill talar starka skäl mot att för närvarande vidta någon omdisposition av den för arbetslöshets- kassorna gällande föreningsrättsliga lagstift- ningen. Denna fråga bör i stället upptas till förnyad prövning vid den kommande översy- nen av understödsföreningslagen.
Under hänvisning till vad sist anförts har vi ej ansett lämpligt att föreslå en särreglering för arbetslöshetskassorna, ehuru vi finner en sådan åtgärd motiverad. Med hänsyn till det- ta ställningstagande har vi ej heller funnit an- ledning att närmare ingå på någon prövning i övrigt av understödsföreningslagens för ar- betslöshetskassorna tillämpliga stadganden av föreningsrättslig natur. En sådan undersökning torde lämpligen böra genomföras i anslutning till översynen av understödsföreningslagen. Bland de frågor som därvid bör beaktas mär- kes särskilt reglerna för ändring av under- stödsförenings stadgar, vilka regler synes allt- för restriktiva för arbetslöshetskassornas del.
4.2.3. Utredningen för översyn av UFL
Försäkringsinspektionen angav i en prome— moria 1.7.1964 att en översyn av UFL bör omfatta frågan om en separat lagstiftning för erkända arbetslöshetskassor. Inspektio— nen konstaterade i detta sammanhang att dessa kassor numera har en sådan särställ-
ning att UFL inte längre bör gälla för dem. Enligt inspektionens mening skulle det kun- na uppstå onödiga komplikationer om man vid omarbetningen av UFL även måste be- akta arbetslöshetskassomas speciella förhål- landen.
Den sakkunnige som tillkallats för att se över UFL har i avgivet betänkande (SOU 1970: 23) anfört, att en förestående refor- mering av UFL enligt hans mening bla i princip bör grundas på den utveckling som ägt rum i fråga om den försäkringsverksam- het som regleras av lagen om försäkrings— rörelse (FL). Detta innebär framför allt en anpassning av UFL:s bestämmelser till de normer och värderingar som brukar sam- manfattas under beteckningarna skälighets— principen och behovsprincipen liksom över huvud taget en kraftigare betoning av med'- lemsintresset. I associationsrättsligt avseen- de bör en översyn av UFL enligt den sak- kunnige medföra en närmare anknytning till vissa bestämmelser i bla FL och lagen om ekonomiska föreningar (1951: 308).
Det råder enligt den sakkunnige inte nå- gon tvekan om att en ändring av UFL ef- ter dessa allmänna riktlinjer i många fall kommer att avse förhållanden och ge upp— hov till föreskrifter och regler som inte alls har någon betydelse för de erkända ar- betslöshetskassornas verksamhet eller orga- nisation. Hit hör bla vissa bestämmelser om främmande verksamhet, ändring av för- säkringsverksamheten, rätt till fribrev och återköp, användning av överskottsmedel och fria fonder, fondbildning, styrelse och års- redovisning, revision, registrering och till- syn. I den mån det inte direkt framgår av bestämmelsens innehåll eller avfattning att den inte kan avse de erkända arbetslöshets- kassorna, föreligger här en uppenbar risk för ej avsedda komplikationer eller miss- förstånd. En mera genomgripande översyn av UFL kan sålunda resultera i bestäm- melser som direkt konkurrerar med redan förefintliga särregler i förordningen om er- kända arbetslöshetskassor (AKF). Den av 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning betonade svårigheten att i praktiken få en samlad överblick av gällande lagstiftnings
exakta innehåll i fråga om arbetslöshetskas- sorna kommer dessutom under alla förhål— landen att bli ännu mera kännbar än ti— digare. Från lagteknisk synpunkt är det gi- vetvis även mindre tilltalande att genom återkommande undantag i olika paragra— fer eller genom särskild disposition av vis- sa enstaka bestämmelser eller grupper därav söka eliminera de svårigheter som kan upp- stå om UFL och AKF även i fortsättning- en skall tillämpas jämsides.
Den sakkunnige erinrar om de' olikheter som föreligger mellan de erkända arbetslös— hetskassorna och gruppen övriga understöds— föreningar. Dessa skillnader !har under den nuvarande UFL: s giltighetstid blivit allt me— ra påtagliga. Den förestående reformen av UFL kommer endast att ytterligare under— Stryka dessa grundläggande olikheter. Frå— gan om arbetslöshetsförsäkringens framtida utformning har under senare tid fått för- nyad aktualitet. .
Oavsett hur en framtida reform på det— ta område kommer att gestaltas och även om den således endast får formen av en ut— byggnad eller ändring av nuvarande riktlin- jer för organisationen av de statsunderstöd— da arbetslöshetskassornas verksamhet lär be- hovet av en fortsatt lagteknisk samordning med UFL i varje fall inte komma att öka. Det förefaller då mycket mera'sannolikt att det kommer att framstå som uppenbart och nödvändigt att de organ som handhar denna speciella form av försäkring även i associa- tionsrättsligt hänseende blir helt skilda från understödsföreningarna.
Vid utarbetandet av förslaget till ny UFL har den sakkunnige därför ansett sig kun— na utgå ifrån att denna lag inte bör göras direkt tillämplig på de erkända arbetslös- hetskassorna.
4.2.4. KSA-utredningens överväganden
Utredningen ansluter sig till den principiel- la uppfattning som intogs av 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning' och som innebär att de erkända arbetslöshetskassor- na ej längre bör falla in under:-giltighets— området för UFL. De väsentligaste mo-
tiven härför är följande. De erkända ar- betslöshetskassorna utgör en enhetlig och från övriga understödsföreningar klart av- gränsad grupp av föreningar. Det för kas- sornas verksamhet synnerligen betydelseful- la statsbidragssystemet saknar motsvarighet beträffande övriga understödsföreningar. Tillsynen över kassorna är anförtrodd en särskild tillsynsmyndighet och har en om- fattning och inriktning av helt annat slag än för övriga föreningar. Den verkställda översynen av UFL har visat att det för des- sa senare föreningar i betydande utsträck- ning krävs regler och föreskrifter som helt saknar betydelse för arbetslöshetskassornas verksamhet och organisation. Ett fasthållan- de vid det nuvarande rättsliga sambandet mellan understödsföreningama och arbets- löshetsförsäkringen skulle ge upphov till en ytterligare komplicering av regelsystemet. Uppenbarligen föreligger ett lämpligt till- fälle att upplösa detta samband, när så- väl UFL som arbetslöshetskasseförordning- en är föremål för en grundläggande över- syn.
Utredningen föreslår på nu anförda skäl att arbetslöshetskassorna ej längre skall om- fattas av bestämmelserna i UFL. Detta ståndpunktstagande bör enligt utredningens mening vidare leda till att arbetslöshetskas- sorna görs till juridiska personer av sär. skilt slag. Den nödvändiga registreringen av kassorna bör ske i ett särskilt register som förs av arbetsmarknadsstyrelsen. Re- gistret bör läggas upp och föras efter sam- ma principer som gäller för understödsför- eningarna.
För närvarande kan förening bedriva verksamhet för beredande av ersättning åt sina medlemmar vid arbetslöshet utan att föreningen antagits som erkänd arbetslös- hetskassa och utan erhållande av statsbi- drag. Föreningen skall i sådant fall vara re- gistrerad som understödsförening och stå under tillsyn "av försäkringsinspektionen. Endast en sådan kassa finns fn. Det för- slag som framlagts av den sakkunnige för översyn av UFL innebär att inte heller en kassa av detta slag skall betraktas som un- derstödsförening i fortsättningen. Med stöd
av en särskild övergångsbestämmelse skall dock den hittills gällande understödsför- eningslagens bestämmelser gälla för kassa som existerar vid tidpunkten för lagens upp- hävande.
Enligt KSA-utredningens mening har er- farenheten givit vid handen att det i prak— tiken inte finns något utrymme för sär- skilda föreningar som driver verksamhet för utgivande av ersättning vid arbetslöshet utanför arbetslöshetskasseförordningens ram. Samtliga de kassor som har nybildats under senare år har valt att söka bli antagna som erkänd arbetslöshetskassa. Mot bakgrund härav föreslår utredningen att det i fort- sättningen inte skall få bildas särskilda för- eningar för beredande av ersättning vid ar- betslöshet vid sidan av de kassor som re- gistreras hos arbetsmarknadsstyrelsen och som har till ändamål att utge ersättning en- ligt lagstiftningen om ersättning vid arbets— löshet. Utredningen ansluter sig till den sakkunniges förslag att kassa som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande är re— gistrerad som understödsförening skall få fortsätta sin verksamhet tills vidare. Den av den sakkunnige föreslagna övergångsbestäm— melsen synes lämplig för detta syfte.
Som en följd av vad som förut anförts föreslår utredningen att de bestämmelser av föreningsrättslig natur som fordras angåen- de arbetslöshetskassorna samlas i en sär- skild del av den föreslagna lagen om ar- betslöshetsförsäkring. Denna lagdel bör i princip innehålla en fristående, fullständig reglering för kassorna. I syfte att nedbringa författningsmaterialets omfång har utred- ningen dock funnit motiverat att när det gäller vissa bestämmelser av allmänt för- eningsrättslig natur i sitt lagförslag hänvi- sa till UFL. I dessa frågor saknas anled- ning att ha skilda bestämmelser för arbets- löshetskassorna och understödsföreningarna. Av praktiska skäl har hänvisningarna gjorts till det föreliggande förslaget till ny UFL. Hänvisningarna är så utformade att det en- tydigt skall framgå vilka regler i under- stödsföreningslagen som är tillämpliga på kassorna.
Liksom fn bör facklig organisation inte
vara underkastad vare sig bestämmelserna i UFL eller reglerna för arbetslöshetskas- sor endast av den anledningen att organi- sationen som ett led i den fackliga verk- samheten bereder understöd vid arbetslös- het.
4.3. Medlemskap 4.3.1 Nuvarande förhållanden
Erkänd arbetslöshetskassa — i det följan- de kallad arbetslöshetskassa — är öppen för alla löntagare inom kassans verksamhets- område. Samtliga kassor är organiserade som rikskassor och är i allmänhet avsedda för anställda inom vissa avgränsade yrkes- områden. Undantagsvis kan även företagare tillhöra arbetslöshetsförsäkringen.
Kassaförordningen tar upp vissa omstän- digheter som obligatoriskt skall utgöra hin- der mot medlemskap. Dessutom kan kassa i vissa angivna fall vägra medlemskap eller utesluta medlem ur kassan.
Ingen får samtidigt vara medlem i mer än en arbetslöshetskassa. Detta regleras i förordningen genom bestämmelse om att som villkor för inträde i kassa gäller att man inte är medlem i annan kassa. Dess- utom är den som inte har uppnått viss i stadgarna angiven ålder utesluten från rätt att bli medlem. Denna föreskrift hänger samman med att understöd från kassa en- dast kan utgå till den som fyllt 16 år.
Bland de obligatoriska villkoren för rätt till medlemskap tas även upp kravet på att vederbörande skall vara löntagare. Den som icke mot avlöning används till arbe— te för annans räkning har nämligen inte rätt att vinna inträde i kassa. En löntagare har emellertid rätt att i viss utsträckning arbeta som självständig företagare. Det framgår motsättningsvis av föreskriften att den som under de senaste tolv månaderna under längre tid än fem månader har va- rit enbart företagare inte får kvarstå som medlem i kassa. Arbete som företagare i mindre omfattning utesluter inte från möj- lighet att vara medlem. Kungl Maj:t och tillsynsmyndigheten har viss dispensrätt.
Den som används till arbete uteslutande för sin makes räkning får inte bli medlem i erkänd arbetslöshetskassa. Även i detta fall finns ett tidsmått angivet så till vida att den som uteslutande utfört sådant arbete under mer än fem månader under senast förflutna tolv månaderna inte får kvarstå i kassan. Har arbete för make utförts un- der kortare tid har vederbörande rätt att vinna inträde eller kvarstå som medlem. Tillsynsmyndigheten får beträffande viss kassa medge undantag från dessa regler.
Kassa har rätt att i stadgarna införa bestämmelser enligt vilka inträde kan väg- ras eller medlem kan uteslutas. Om kassans verksamhetsområde är begränsat, har kas- san under vissa i kassaförordningen angivna förutsättningar rätt att vägra medlemskap eller utesluta medlem som ej tillhör verk- samhetsområdet. I fråga om samtliga exi- sterande kassor gäller att kassans styrelse äger rätt att vägra inträde för person som ej tillhör och ej heller under minst tre av de senast förflutna tolv månaderna har till- hört verksamhetsområdet. Medlem som in- te uppfyller dessa villkor kan av kassan uteslutas.
Den som under de senaste tolv måna— derna under längre tid än fem månader har använts till arbete uteslutande av för- älder eller adoptant, barn eller adoptivbarn får, om föreskrifter härom tas in i stadgar- na, vägras inträde i kassa eller uteslutas ur kassan.
I stadgarna kan också tas in bestämmel- ser om att kassan skall vägra person inträ- de eller utesluta medlem för vilken synner- lig risk för arbetslöshet är för handen på grund av varaktig nedsättning av arbetsför- mågan, lättja, dryckenskap eller annan så- dan anledning. Vidare kan person som svik- ligen lämnat oriktig uppgift eller förtigit något som är av betydelse för hans rätt till medlemskap eller ersättning vägras inträ- de eller uteslutas. I dessa fall skall besluten anmälas till tillsynsmyndigheten. Den som inte ställer sig kassans stadgar till efterrät- telse kan uteslutas. Från rätt att vinna in- träde i kassa eller att där kvarstå som med-
lem kan kassan utesluta den vars ålder överstiger viss gräns.
Utlänning äger samma rätt till inträde i kassa som svensk medborgare. Tillsynsmyn- digheten får emellertid föreskriva begräns- ningar i denna rätt. Någon sådan begräns- ning har inte utfärdats.
Om Kungl Maj:t träffar överenskom- melse med främmande stat får kassa med stöd av sådan överenskommelse tillämpa andra villkor för utlännings rätt att vinna inträde eller kvarstå som medlem än som stadgas i kassaförordningen. Några särskil- da villkor har inte införts i kassastadgarna med stöd härav.
Om det inträffar omständighet som kan föranleda att medlem utesluts skall styrel— sen underrätta honom härom. Han skall härvid få skälig tid att avge förklaring.
' Kassa får inte utesluta någon under tid, då han på grund av redan inträffad arbets- löshet är berättigad till dagpenning. Vid svikligt förfarande kan medlem dock ute— slutas Omedelbart.
Kassa får enligt kassaförordningen inte begränsa rätten för medlem att utträda ur kassan. Som villkor för medlemskap i fackorganisation kan organisationen före— skriva skyldighet att tillhöra viss kassa. Fler- talet organisationer som har bildat kassa har begagnat sig av detta. I dessa fall medför utträde ur kassa i allmänhet också utträde ur organisationen.
Den som inte senast vid utgången av åt- tonde veckan efter den tid på vilken av- gift till kassan belöper har erlagt förfallen avgift eller anmält förhållande som medger betalningsbefrielse skall anses ha utträtt ur kassan. Beslut härom behöver således inte fattas av styrelsen i varje särskilt fall. I kassor med månadsavgifter har tiden in- om vilken avgift skall vara erlagd satts till två månader. Den som har underlåtit att anmäla förhållande som kan grunda betal- ningsbefrielse eller på grund av särskilda skäl icke erlagt avgift kan emellertid efter beslut av kassans styrelse anses inte ha ut- trätt ur kassan. När särskilda skäl åberopas skall tillsynsmyndigheten godkänna styrel-
sens beslut. Tillsynsmyndigheten får också beträffande viss kassa medge att respittiden bestäms till tjugosjätte veckan respektive sjätte månaden. Denna bestämmelse har till- kommit särskilt med tanke på sjöfolket.
4.3.2. Utredningens överväganden och för- slag
Kassornas verksamhetsområden I kassaförordningen har man försökt hålla de olika kassornas verksamhetsområden skilda åt bl a genom att föreskriva att an- tagande till erkänd kassa får vägras om kassans tillämnade verksamhetsområde helt eller till huvudsaklig del sammanfaller med verksamhetsområde för redan erkänd kassa. Utredningen anser inte att avsikten att öpp— na försäkringen för så många förvärvsarbe- tande som möjligt nämnvärt motverkas av en sådan begränsning. Däremot torde den ha stor betydelse för att ge försäkringen en rationell utformning. Utredningen anser det därför nödvändigt att bibehålla en liknan- de bestämmelse. Trots den sålunda föror- dade bestämmelsen kan man emellertid in- te undvika att många förvärvsarbetande har möjligheter att välja mellan flera kassor. Dubbelförsäkring hindras emellertid genom bestämmelse om att ingen samtidigt ”kan tillhöra mer än en kassa. Utredningen an- ser att man även i fortsättningen bör ha en sådan föreskrift. I kassor där det på grund av organisationsförhållanden och kollektiv- anslutning kan föreligga risk för att'medlem formellt är ansluten även till annan kassa måste särskilt bevakas att medlemmen inte utnyttjar detta förhållande.
Enligt de nuvarande bestämmelserna i kassaförordningen kan en kassas verksam- hetsområde begränsas till personer arbetan- de inom visst yrkesområde eller viss verk- samhetsgren, till personer bosatta inom ett visst område eller till personer anställda vid visst företag. Det har visat sig att möjlighe- ten att avgränsa en kassas verksamhetsom- råde till visst geografiskt område eller till personer sysselsatta vid visst företag saknar praktisk betydelse. När nya kassor i fram- tiden bildas är det med hänsyn till bla den
konkurrenssituation som kan uppkomma i förhållande till andra kassor olämpligt att ha sådan begränsning. Även nybildade kas- sor torde i regel huvudsakligen få karaktär av rikskassor. Däremot är det enligt ut- redningen önskvärt att kassa liksom hittills har möjlighet att begränsa sin verksamhet till viss verksamhetsgren. Det har visat sig att initiativ till bildande av kassor tas av organisationer som företräder medlemmar- nas intressen på arbetsmarknaden. Det är naturligt om det i dessa fall framförs öns- kemål om att begränsa kassans verksamhets- område på ett mot organisationens utform- ning svarande sätt. Utredningen vill i det— ta sammanhang påpeka att detta inte får medföra något organisationstvång. Kassor- na bör givetvis stå öppna för alla inom verk- samhetsområdet.
Det är kassorna själva som uppehåller den begränsning i verksamhetsområdet som fö- rekommer. Kassa har fn ingen skyldighet att vägra inträde åt löntagare som tillhör annat verksamhetsområde eller att utesluta medlem som övergått till annat område. Kassorna har emellertid enligt kassaförord- ningen viss rätt att begränsa medlemmarna till sådana som arbetar inom verksamhets- området. Kassorna har begagnat sig av den- na rätt. Det kan enligt utredningen inte går— na komma i fråga att ändra på dessa för- hållanden och införa skyldighet för kassor— na att begränsa medlemsstocken till en- dast dem som arbetar inom verksamhets— området.
Utredningens förslag innebär att arbets- löshetsförsäkringen skall stå öppen även för företagare. Kassa bör i sina stadgar kunna begränsa verksamhetsområdet till att avse förvärvsarbetande antingen som företagare eller som löntagare. Dessutom bör det vara möjligt att i särskilda fall bilda kassor öppna för både företagare och löntagare.
Till följd av försäkringens nuvarande be- gränsning till att avse endast löntagare har kassorna fn skyldighet att vägra inträde åt person i företagarställning och att ute- sluta medlem som blir företagare. Samma skyldighet föreligger i fråga om den som
arbetar åt make. Då dessa kategorier för— värvsarbetare enligt utredningens förslag kommer att kunna omfattas av försäkringen, överensstämmer det inte med försäkringens konstruktion att behålla denna skyldighet. På samma sätt som i fråga om dem som i andra hänseenden inte tillhör kassas verk- samhetsområde bör dock, enligt utredning- ens mening, kassa för anställda ha rätt men ej skyldighet att vägra medlemskap beträf— fande företagare. Däremot bör i en sådan kassa det förhållandet att vederbörande ar- betar åt make inte vara någon särskild grund att vägra medlemskap under förutsättning att det föreligger ett klart anställningsför- hållande.
Om någon tillsammans med make med- arbetar i rörelse utan att vara anställd, skall vederbörande kunna inträda som medlem i kassa för företagare inom verksamhetsom- rådet.
De regler som i det föregående föreslås gälla i fråga om begränsning av arbetslös- hetskassas verksamhetsområde blir givetvis tillämpliga även på en företagare, när den- ne övergår till annan verksamhet. Detta gäl— ler oavsett om han i den nya verksamheten fortsätter i företagarställning eller övergår till att vara löntagare.
Kassornas möjligheter att begränsa sitt verksamhetsområde med hänsyn till försäk— ringstagarens ställning som företagare re- spektive löntagare torde få till följd att kas- sa för enbart löntagare vägrar inträde och utesluter den som är företagare, medan kassa för enbart företagare vägrar inträde och utesluter löntagare enligt de bestämmel- ser som tas in i lagen. Det måste nämligen vara ett intresse för kassa för löntagare re— spektive företagare att dess medlemmar in- te i för stor utsträckning sysselsätts som fö- retagare respektive löntagare.
De regler som fn bestämmer när en kassa skall ha rätt att vägra inträde respekti— ve utesluta medlem är inte enhetliga. Gäller det en företagare, skall han stå utanför kas- sa om han under de senaste tolv månaderna under längre tid än fem månader haft den- na ställning, såvida han inte samtidigt utfört arbete mot lön. Beträffande en löntagare,
som inte arbetar inom kassans verksam- hetsområde, inträder rätten att vägra inträ- de respektive utesluta då han ej uppfyller och ej heller under tre av de senaste tolv må- naderna har uppfyllt villkoret att tillhöra verksamhetsområdet. Detta innebär att han, om han har anställning utanför verksamhets- området, riskerar att vägras inträde eller att uteslutas efter nio månaders sådan anställ- ning.
Det är naturligt att en rent tillfällig sys- selsättning utanför en kassas verksamhets- område inte skall få några följder i här an- givet avseende. En sådan regel skulle näm- ligen kunna motverka arbetslösas villighet att ta lediga arbetsanställningar. Det måste emellertid vara ett intresse för kassa att dess medlemmar inte i för stor utsträckning sysselsätts utanför kassans område. Skulle medlemmarna ha en sådan rätt skulle re- dogörarna få problem att lösa som ligger helt utanför kassans verksamhet. En kassa för löntagare skulle exempelvis kunna kom- ma att bedöma ersättningsfrågor för före- tagare.
Den niomånaderstid som man valt för verksamhet utanför kassans verksamhets- område är enligt utredningen alltför lång. Den hänger delvis samman med de all- varliga konsekvenser en uteslutning från kassa kan medföra för medlem. Han för- lorar nämligen rätten till försäkringsersätt- ning och det kan vara så att han först ef— ter ett år i annan kassa byggt upp en ny rätt till ersättning. Kassorna har emellertid nästan undantagslöst träffat överenskommel- se enligt 25 & kassaförordningen om att medlemskap i en kassa skall tillgodoräknas vederbörande i den kassa till vilken han går över. Med utredningens förslag blir förhållandet delvis ett annat. Om medlem byggt upp rätt till ersättning i en kassa skall han efter inträde i ny kassa ha kvar den rätt han byggt upp. Någon överenskommelse kassorna emellan bör enligt utredningens förslag ej längre fordras. Dessutom föreslår utredningen att kassa liksom hittills bör ha möjlighet att ha kvar medlem som arbetar utanför kassans verksamhetsområde. Denna bestämmelse föreslås utvidgad till att avse
Utredningen anser mot bakgrunden av vad sålunda anförts att sex månaders ar— bete utanför verksamhetsområdet bör vara tillräckligt för att kassa skall ha rätt att utesluta medlem. Utredningen föreslår alltså att kassa får rätt att utesluta medlem som inte uppfyller och inte heller under minst sex av de tolv senaste månaderna uppfyllt villkoret att tillhöra kassans verksamhets- område. Som förutsättning för rätt till in- träde som medlem bör i fortsättningen gälla att sökanden vid tiden för inträdet uppfyl- ler villkoret att tillhöra kassans verksam- hetsområde.
Den som arbetar åt förälder, adoptant, barn eller adoptivbarn bör liksom den som arbetar åt make kunna omfattas av försäk- ringen om det föreligger ett klart anställ- ningsförhållande. Den möjlighet som fn finns för kassa att utesluta sådana personer bör därför utgå.
Åldersgränser Enligt kassaförordningen äger kassorna själ- va bestämma lägsta åldersgräns för rätt till inträde samt högsta åldersgräns för rätt till inträde och rätt att kvarstå. Beträffan- de den lägre åldersgränsen är kassornas fri— het begränsad genom att ersättning inte får utgå till personer under 16 år. Medlem- skap kan emellertid erhållas före denna ål- der. Denna utväg har kassorna använt för att möjliggöra att medlem omedelbart efter fyllda 16 år skall bli berättigad till ersätt— ning. Detta medför att den lägsta gränsen för medlemskap i realiteten vanligen blivit 15 år.
Någon nedre åldersgräns för rätten till ersättning har utredningen inte föreslagit. Det blir således den gräns som sätts för rätten till medlemskap som blir avgörande för när ersättning tidigast kan komma att ut- gå. Det kan enligt utredningen inte komma i fråga att sätta denna gräns så att ersätt- ning inte skulle kunna utgå vid uppnådda 16 års ålder. Den gräns som nu oftast gäller för rätt till medlemskap, eller 15 år, synes däremot väl avvägd. Med en sådan gräns skulle ersättning med de bestämmelser ut-
redningen i övrigt föreslår kunna komma att utgå när medlem uppnått en ålder av 15 år och 5 månader. Det kan synas onödigt att ersättning skall kunna utgå före 16 års ålder då endast ett fåtal människor går ut i arbetslivet före denna ålder. Utredningen anser emellertid att skydd kan vara befogat för det fåtal som kommer ut i arbetslivet före nämnda ålder och blir arbetslösa se- dan de uppfyllt arbetsvillkoret. Dessutom skulle det te sig egendomligt att sätta grän- sen för medlemskap vid 15 år och 7 måna- der för att uppnå att ersättning skall kunna utgå först vid uppnådda 16 år.
Regeln om lägsta åldersgräns för med- lemsinträde, 15 år, bör gälla alla kassor.
Beträffande den högre åldersgränsen be- handlas först frågan om möjligheter att väg- ra inträde för den som uppnått viss ålder. Flera kassor saknar bestämmelser i denna del. I dessa kassor kan sålunda ingen vägras inträde under hänvisning till ålder. I många kassor upphör rätten att vinna inträde vid 55—65 år. I några kassor har gränsen för rätt att vinna inträde satts vid 67 år.
Enligt utredningens mening är det inte lämpligt att kassorna alltjämt har kvar sin rätt att bestämma vid vilken högsta ålder vederbörande skall vägras inträde i kas- san. Det torde vara tillräckligt att personer som fyllt 66 år alltid skall vägras inträde.
Beträffande rätten att utesluta medlem har endast några få kassor regler om ovill- korlig uteslutning vid viss ålder. Endast i en av dessa kassor är åldersgränsen under 67 år. Åtskilliga kassor har däremot regler om villkorlig uteslutning. Den vanligaste gränsen är 67 år. Ett fåtal har dock satt ål- dersgränsen vid 60—65 år. Även 70 år före- kommer som åldersgräns.
Det är inte lämpligt och synes ej heller föreligga behov av att nuvarande varia- tionsmöjligheter kvarstår beträffande dem som ej har uppnått 67 års ålder. Utred- ningen har i annat sammanhang föreslagit att ersättning endast i begränsad utsträck- ning och efter kassans bestämmande skall kunna utgå till medlem i åldern 67—69 år. Det torde därför vara lämpligt att möjlig- het för kassa att utesluta medlem i denna
ålder blir beroende av vad kassa bestäm— mer. Vid 70 års ålder upphör de försäkra- des ersättningsrätt enligt utredningens för- slag. Det torde vara lämpligt att även med- lemskapet upphör vid den åldern.
Andra frågor om medlemskap Utlänningar som är bosatta i vårt land har samma rätt som svenska medborgare att vinna inträde i och kvarstå i försäkringen. Tillsynsmyndigheten kan emellertid före- skriva begränsningar i rätten till inträde. Bestämmelse om någon sådan begränsning har inte utfärdats. Utredningen anser att utlänningar som är bosatta här skall vara jämställda med svenska medborgare i den- na del och föreslår därför att möjligheten att begränsa inträdesrätten för dem utgår.
Kassas möjlighet att för utlänning ha and- ra villkor än förordningens för inträde och rätt att kvarstå i kassa, i den mån avvikel- sen har stöd i överenskommelse som Kungl Maj:t träffar med annan stat, synes sakna praktisk betydelse och kan därför slopas.
I kassaförordningen finns nu regler för situationer då medlem kan anses ha förbru— kat rätten till medlemskap. Sålunda får kas— sa själv avgöra om den skall vägra med- lemskap åt den som har synnerlig arbets- löshetsrisk på grund av nedsatt arbetsför— måga, lättja, dryckenskap eller liknande. Denna bestämmelse tillämpas mycket sällan. Ett behållande av den kan enligt utred- ningens mening inte ses enbart från försäk- ringens synpunkt. Det måste nämligen vara av betydelse för denna fråga om regeln skall införas även för det kontanta arbets- marknadsstödet. Inför man den för detta stöd innebär det att de personer som faller under bestämmelsen kommer att bli helt utan ersättning vid arbetslöshet. Samhället måste då ta hand om dem på annat sätt. Det är då att märka att dessa personer måste ha uppfyllt arbetsvillkoret för att bli berättigade till arbetslöshetsersättning. Utredningen an- ser det därför lämpligast att de kan bli er- sättningsberättigade som arbetslösa. Att ha kvar bestämmelsen enbart inom kassornas område och överlämna åt dessa att själva av— göra om de vill ha med bestämmelsen 'i sina
stadgar är heller inte tillfredsställande. Ut- redningen vill dessutom peka på de möjlig- heter som i annat sammanhang föreslås be— träffande avstängning från ersättning. Mot bakgrund av det anförda och då försäkring- en bör omfatta så många som möjligt anser utredningen att bestämmelsen skall utgå.
Nuvarande bestämmelser om den som svikligen uppger eller förtiger något som är av betydelse för bedömande av hans rätt till medlemskap eller ersättning bör enligt utredningens mening i huvudsak kvarstå men utformas i överensstämmelse med 20 kap 3 5 d) lagen om allmän försäkring. Be— stämmelsen skulle därmed avse den som medvetet eller av grov vårdslöshet har läm- nat oriktig eller vilseledande uppgift av be- tydelse för bedömande av hans rätt till medlemskap eller ersättning. Dessutom bör kassa enligt utredningens mening liksom hittills ha möjlighet att vägra medlemskap åt den som inte följer kassans stadgar eller styrelsens föreskrifter.
Slutligen vill utredningen framhålla att rätten till inträde i arbetslöshetskassa bör begränsas till den som normalt utför arbe- te i sådan omfattning att rätt till ersättning kan uppkomma genom fullgörande av fö- reskrivet arbetsvillkor. Får någon inträde i en försäkring, där han på grund av för- säkringsbestämmelsema inte har möjlighet att få ersättning, kan han lätt känna sig vil- seledd. Spärren bör gälla inträdet i för- säkringen. Däremot skall den som har blivit medlem i arbetslöshetskassa och därefter av olika skäl har kommit att begränsa sitt arbetsutbud inte av den anledningen ute- slutas ur kassan. För rätt till ersättning ford— ras för närvarande ett minimiarbetsutbud av fyra timmar per dag. Utredningen före- slår att minimum av arbetstid för inträde i arbetslöshetskassa bestäms till tre timmar per arbetsdag och 17 timmar i genomsnitt per vecka.
4.4 Beslut om stadgeändring, likvidation och överlåtelse
4.4.1. Nuvarande förhållanden
Enligt 42 5 första stycket gällande UFL krävs för att beslut om ändring av under—
stödsförenings stadgar skall bli giltigt att samtliga röstberättigade har förenat sig där- om eller att beslut har fattats vid två på varandra följande föreningssammanträden- — varav minst ett ordinarie — och av två tredjedelar av de röstande på sista samman-' trädet. Om beslutet avser sådan ändring av arbetslöshetskassas stadgar som fordras för att statsbidrag skall utgå räcker det om tre fjärdedelar av de röstande biträder be- slutet. I paragrafens andra stycke föreskrivs att om ändringen gäller införande av ny grund för medlems uteslutning och bestäm- melsen skall avse även dem som är med- lemmar när stadgeändringsfrågan avgörs, skall samtliga medlemmar samtycka för att ändringen skall bli giltig. I alla dessa fall fordras enligt tredje stycket att tillsynsmyn- digheten godkänner ändringen. Om stad- garna innehåller ytterligare villkor för gil- tighet av stadgeändring så skall de enligt fjärde stycket också gälla. Understödsförening skall träda i likvida- tion när föreningen enligt sina stadgar skall upphöra med sin verksamhet. Om un- derstödsförening inte var i likvidation när dess egendom avträddes till konkurs skall föreningen träda i likvidation, om det finns överskott efter konkursens avslutande. Slut— ligen skall förening träda i likvidation om understödsförenings rörelse i sin helhet skall överlåtas på annan understödsförening. Vid beslut om att understödsförening skall träda i likvidation i andra än de nämnda fallen skall, enligt 43 & första stycket gällande UFL, den allmänna bestämmelsen i 42 5 första stycket och bestämmelserna i tredje och fjärde stycket tillämpas. Detsamma gäl- ler vid överlåtelse av understödsförenings rörelse eller del därav enligt 59 och 66 55. Enligt 44 5 första stycket gällande UFL skall beslut om ändring av understödsför- enings stadgar anmälas för registrering av styrelsens ordförande. Det får inte gå i verkställighet innan registrering har skett. Vid anmälan skall fogas två avskrifter av protokoll i ärendet. Dessa avskrifter skall vara bestyrkta av notarius publicus eller med styrelseledamöternas egenhändiga, be— vittnade namnunderskrifter. I andra stycket
föreskrivs att andra beslut än överlåtelsebe- slut inte får underställas tillsynsmyndigheten för gillande på annat sätt än genom anmä- lan om registrering. Enligt tredje stycket skall beslut om överlåtelse av förening an- mälas hos tillsynsmyndigheten för godkän- nande. Överlåtelse under likvidation skall anmälas av likvidatorema och överlåtelse i andra fall av styrelsens ordförande. Vid an- mälan skall fogas avskrift av protokoll, be- styrkt på sätt i första stycket föreskrivs, samt av handlingar framlagda på förenings- stämma.
4.4.2. Förslaget till ny UFL
Den sakkunnige som utsetts för översyn av understödsföreningslagen har till en början konstaterat att de nuvarande bestämmel- serna beträffande tillsynsmyndighetens in- flytande på en stadgeändrings giltighet lämpligen bör överföras till den nya lagen. Av dessa bestämmelser framgår att tillsyns- myndigheten vid sin prövning av ett sådant ärende särskilt skall tillse, att ändringen inte får till följd att vissa medlemmar eller and- ra understödsberättigade blir otillbörligt gynnade på övriga medlemmars eller under- stödsberättigades bekostnad. Att så ej får vara fallet framgår väl i och för sig redan av skälighetsprincipen. Nämnda samband bör emellertid enligt den sakkunnige inte hindra att just detta rättvisekrav här blir ytterligare understruket.
Mot bakgrund av dessa ställningstagan- den och med beaktande av den allmänna förstärkning av tillsynsmyndighetens ställ- ning som blir en följd av andra framlagda förslag synes skyddet mot oskäliga eller på annat sätt olämpliga stadgeändringar för un- .derstödsföreningarnas del vara vida bättre tillgodosett än enligt annan liknande asso- nciationsrättslig lagstiftning. Vid sådant för- hållande finns det enligt utredningens me- ning inte några avgörande betänkligheter mot en viss uppmjukning av övriga villkor för att en stadgeändring skall bli giltig.
Beträffande normalfallet har inte tagits in någon motsvarighet till nuvarande be- stämmelse om att minst ett av de två er-
forderliga föreningssammanträdena skall vara ordinarie. Vidare har föreskrivits att beslut om stadgeändring för införande av ny uteslutningsgrund utan begränsad giltig- het skall fattas vid två på varandra föl- jande ordinarie föreningssammanträden och därvid på det sista sammanträdet biträdas av minst tre fjärdedelar av de röstande. Detta utgör ett alternativ till den nuvarande bestämmelsen om krav på samtliga röstbe- rättigades samtycke.
Den i 44 & föreskrivna anmälan skall en- ligt förslaget till understödsföreningslag gö- ras genom styrelsens försorg. Särskild före- skrift hur avskrifterna av protokollen skall vara bestyrkta har inte upptagits. I övrigt har ifrågavarande bestämmelser i allt vä- sentligt samma innehåll som de nuvarande.
4.4.3. Arbetsmarknadsstyrelsens undersök- ning
I en inom arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) utförd undersökning beträffande vilka para- grafer i understödsföreningslagen som be- rör de erkända arbetslöshetskassorna görs följande kommentar i anslutning till 42 & första stycket. Erfarenheten från en mer än trettioårig tillsyn över arbetslöshetskas- sorna har visat, att det knappast för dessa understödsföreningars del är erforderligt med de i 42 5 första stycket stadgade vill- koren för giltighet av beslut om stadgeänd- ring. Till stor del är genom lagstiftningen bestämt vad kassans stadgar skall innehålla. Detta har underlättat för arbetsmarknads- styrelsen att utarbeta sk normalstadgar för kassorna, varigenom kassornas stadgar kommit att endast på ett mindre antal punk- ter avvika från varandra. När sådan ändring skett i lagstiftningen, som påfordrat ändring i kassornas stadgar, har AMS utarbetat och tillställt kassorna. förslag till ändring av stad- garna för att enhetligheten i kassornas stad— gar skall bevaras. Det framstår under sådana förhållanden för kassorna som en onödigt omständlig affär att ärendet skall behöva underställas kassans föreningssammanträde och där biträdas av minst tre fjärdedelar av de röstberättigade för att stadgeändringen
skall vinna giltighet. Enda alternativet till genomförandet av stadgeändringen är för kassan att avstå från erkännandet, en möj— lighet som endast har teoretisk betydelse, helst som det mestadels rört sig om änd- ringar vilka syftat till att förbättra försäk- ringsförmånema. Det kan därför ifrågasät- tas, om inte i dylika fall av stadgeändring arbetslöshetskassas styrelse kunde få beslu- ta att genomföra ändringar och sedan an- mäla beslutet för registrering hos AMS. Skulle kassastyrelse vara tveksam om änd- ringen, skall styrelsen givetvis vara oför- hindrad att hänskjuta frågan till förenings— sammanträdet för avgörande.
Vad gäller andra stadgeändringar än dem som påkallas av ändring i lagstiftningen fordras för giltighet av stadgeändring att be- slut fattats av ett enhälligt föreningssam- manträde. Detta villkor är enligt undersök- ningen onödigt strängt då det gäller arbets- löshetskassorna. Innan en kassastyrelse fö- relägger föreningssammanträdet förslag om stadgeändring har AMS som regel rådfrå- gats i ärendet. Härvid har diskuterats så— väl lämpligheten och nödvändigheten av den planerade stadgeändringen som den nya be- stämmelsens utformning. Med hänsyn till det sätt varpå stadgeändringsfrågor sålunda förbereds synes det kunna vara till fyllest att tre fjärdedelar av de röstande på förenings- sammanträde enar sig om antagande av för— slaget för att ett giltigt beslut skall föreligga.
I den inom AMS utförda undersökningen uttalas vidare att bestämmelsen i 42 5 andra stycket synes kunna upphävas beträffande arbetslöshetskassorna. Den ingående tillsyn som utövas över dessa kassor utesluter ris— ken för kuppartade beslut, varigenom med- lemmar otillbörligt berövas förmåner vartill de byggt upp en rätt.
I undersökningen inom AMS har anförts att för giltighet av beslut som avses i 43 & torde det för kassorna vara till fyllest, att beslutet fattats på föreningssammanträde med tre fjärdedelars majoritet. Det må näm- nas att av praktisk betydelse för kassorna endast har varit överlåtelse av kassas rörelse på sätt i 66 & UFL förmäls.
I AMS' undersökning anförs i anslutning
till 44 5 att anmälan av beslut om stadge- ändring liksom anmälan av beslut om över- låtelse enligt 66 å UFL bör kunna göras av kassaföreståndaren. Nuvarande bestämmelse är nämligen opraktisk för kassorna. I varje kassa finns en kassaföreståndare, som före- träder kassan i de flesta sammanhang, inte minst då det gäller kontakten med AMS. Han bör därför kunna anförtros uppdraget att göra anmälningar till AMS om ändringar som här angetts.
Förenkling bör ske av föreskriften att vid anmälan fogade avskrifter av protokoll som förts i ärendet och handlingar som framlagts på föreningssammanträde skall vara bestyrk- ta av notarius publicus eller med styrelse- ledamöternas egenhändiga bevittnade namn- underskrifter. Som ovan framgått tar AMS. i allmänhet aktiv del i förberedelserna av ärende om stadgeändring (liksom i ärende om likvidation av kassa med anledning av överlåtelse av rörelsen) och vid förenings- sammanträde där ärendet behandlas är en representant för AMS närvarande. AMS har alltså full insyn i dylika ärendens hand- läggning. Det borde under sådana förhållan- de vara tillräckligt att protokollsavskrifter etc, som bifogas i 44 & angivna anmälningar, bestyrks av kassaföreståndaren.
4.4.4. Utredningen
De nuvarande bestämmelserna om att till- synsmyndigheten skall godkänna stadgeänd- ring för att den skall bli giltig bör över- föras till lagen om arbetslöshetsförsäkring. Vid prövningen av fråga om godkännande av stadgeändring bör myndigheten givetvis tillse att ändringen inte får till följd att vissa medlemmar blir otillbörligt gynnade på and- ra medlemmars bekostnad. Innan stadge- ändring kommer till stånd bör dessutom kassorna liksom hittills rådfråga tillsynsmyn- digheten om dess inställning. Härvid bör stadgeändringen och dess konsekvenser nog- grant övervägas.
Mot bakgrund av den starka ställning som tillsynsmyndigheten har och alltjämt får i stadgeändringsärenden anser utredningen att det för normalfallen av stadgeändringar är
tillräckligt med beslut på ett föreningssam- manträde och att härvid tre fjärdedelar av de röstande är överens om beslutet. Denna regel bör också gälla beslut om likvidation och överlåtelse.
När det gäller stadgeändringar som på- kallas av ändring i lagstiftningen synes det onödigt att kräva beslut av föreningssam- manträde. Att bestämmelserna införs i stad- garna är i dessa fall i regel en förutsättning för att statsbidrag skall utgå till kassan. Dessutom har tillsynsmyndigheten varit in- kopplad genom att utarbeta och tillställa kassorna förslag till ändring av stadgarna. Enligt utredningens mening är det därför tillräckligt att kassans styrelse i dessa fall fattar beslut om ändringen.
I varje kassa finns en kassaföreståndare som företräder kassan framför allt i kontak- terna med AMS. Det är därför enligt utred— ningen naturligt att det blir föreståndaren som svarar för de anmälningar som skall gö- ras hos AMS. Ansvaret för att anmälan sker åvilar styrelsen. Vid anmälningen skall fogas två avskrifter av protokoll. Avskrifter skall vara bestyrkta av två personer som vid sina namn bör ange yrke och postadress.
Enligt bestämmelserna i UFL kan inte en erkänd arbetslöshetskassa uppgå i annan sådan kassa på annat sätt än genom att den förra kassans rörelse överlåtes och kas— san därefter träder i likvidation. Detta för- farande är enligt utredningens mening onö- digt komplicerat. En förenkling kan vin- nas genom införande av regler om fusion av det slag som finns i 96 5 lagen om ekono- miska föreningar. Enligt dessa regler kan en förening uppgå i en annan förening genom fusionsavtal. Fusionen innebär att den över- låtande föreningens medlemmar blir med- lemmar i den övertagande föreningen samt att den överlåtande föreningen upplöses utan likvidation och dess tillgångar och skulder övertas av den övertagande för- eningen. Fusionen måste godkännas av stämman i den överlåtande föreningen. Stämmobeslutet är giltigt endast om an— tingen samtliga röstberättigade förenat sig om beslutet eller det fattats på två på var- andra följande föreningsstärnmor och, på
den stämma som hålls sist, biträtts av minst två tredjedelar av de röstande. Fusionsavta- let måste dessutom godkännas av rätten. Dessa regler synes vara i huvudsak ända- målsenliga även för de erkända arbetslös— hetskassorna. Dock bör rättens prövning er- sättas av en prövning av tillsynsmyndighe- ten. Det synes även vara tillräckligt med be— slut på ett föreningssammanträde, om där- vid tre fjärdedelar av de röstande är överens om beslutet.
I övrigt bör bestämmelserna om likvi- dation och upplösning av arbetslöshetskassa samordnas med motsvarande bestämmelser i förslaget till lag om understödsföreningar.
4.5. F ondplacering
4.5.1. Nuvarande förhållanden
I samband med den reform av socialförsäk- ringen som skedde år 1962 fastställdes reg- lemente angående förvaltningen av de all- männa försäkringskassomas fonder för den obligatoriska och frivilliga sjukförsäkringen. Under år 1964 (prop 1964:116) omarbe- tades placeringsbestämmelserna för arbets- löshetskassorna så att de i huvudsak kom att överensstämma med reglementets placerings- regler. År 1967 genomfördes en mindre änd- ring i placeringsbestämmelserna.
4.5 .2 Framställningar
Journalisternas erkända arbetslöshetskassa har i skrivelse 21.12.1964 till inrikesminis— tern anfört att nu gällande mycket snäva placeringsbestämmelser för arbetslöshetskas- sorna leder till att de inte kan uppnå en önskvärd spridning på flera objekt för sina placeringar. En ökad spridning skulle ge bättre avkastning än den ensidiga inrikt- ningen på obligationer. Friare regler skulle vidare kunna väsentligt reducera de bety- dande förluster som nu åsamkas kassorna genom det stora innehavet av obligationer. Vidare bör det enligt skrivelsen övervägas om inte möjlighet bör öppnas för kassorna att såsom tillgång redovisa av tillsynsmyn- digheten godkänd, räntebärande förbindelse av fackorganisation.
I motioner (I: 126 och II: 169) till 1965 års riksdag hemställdes om utredning angå- ende ändring av reglerna för placering av arbetslöshetskassornas fondmedel, så att dessa inte värdeminskas genom en fortgå- ende penningvärdeförsämring utan på ett bättre sätt kan värdeökas.
Arbetsmarknadsstyrelsen framhöll i re- missyttrande över motionerna att de medel som årligen skulle placeras, drygt 30 mil- joner, är av förhållandevis måttlig storlek och att under senare år inte förelegat svå— righeter att mot god ränta placera medel på kapitalmarknaden. Styrelsen påpekade vi- dare att spörsmålet om skydd mot penning- värdeförsämring är av komplicerad natur. Slutligen uttalade styrelsen att en översyn av de gällande placeringsbestämmelsema för de erkända arbetslöshetskassornas fondme- del skulle vara av värde.
De erkända arbetslöshetskassornas samor— ganisation hänvisade i sitt remissyttrande till vad man uttalade i yttrande över 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutrednings för- slag. Däri framhölls att med hänsyn till att utredningen föreslog en väsentlig uppmjuk- ning av kassornas skyldighet att verkställa avsättning till fonder, som enligt utred- ningens mening endast skulle hållas vid un- gefär hälften av vad som dittills gällt, över- steg åtskilliga kassors fonder betydligt vad som krävdes enligt utredningförslaget. Det ifrågasattes därför om inte kassor med över- fond borde kunna erhålla tillsynsmyndighe- tens tillstånd till fri placering för den del av fonden som översteg det av utredningen fö— reslagna fondkravet. Dessutom framhöll samorganisationen att det är möjligt att för— säkringskassorna inte har samma behov av värdesäkring för fondmedel som arbetslös- hetskassorna, för vilka det är fråga om lång- siktig fondering. Samorganisationen tillstyrk- te motionärernas hemställan.
Riksdagen (2LU 72) framhöll att pro- blemen om värdeökning av fondmedel är svårbemästrade och inte torde kunna lösas genom en till kassornas verksamhetsområde begränsad utredning. Riksdagen anslöt sig till samorganisationens yttrande där det ifrå- gasattes om inte en friare placeringsrätt för
en del av arbetslöshetskassornas fonder bor— de införas. Riksdagen föreslog att spörsmå- let skulle utredas närmare.
Arbetsledarnas erkända arbetslöshetskassa har i skrivelse till inrikesministern 9.2.1966 ifrågasatt om inte tillsynsmyndigheten bör ha möjlighet att ge kassorna tillstånd till fri placering av kassornas överfond, dvs den del av fonden som överstiger tillsynsmyndig- hetens fondkrav. En annan utväg skulle en- ligt skrivelsen vara att helt slopa bestäm— melsen att endast en femtedel av fonderna får placeras i inteckningar.
4.5.3. Förslag till ny UFL
Den sakkunnige som utsetts för översyn av understödsföreningslagen har anmärkt att försäkringsinspektionen i promemoria har föreslagit att placeringsbestämmelser i UFL ändras så att de kommer i bättre överens— stämmelse med motsvarande regler i FL. Enligt inspektionen bör även övervägas om inte dessa ändringar bör få till följd att un- derstödsföreningarna medges en begränsad fri placeringsrätt.
Den sakkunnige har fäst uppmärksamhe- ten på vissa grundläggande skillnader mel— lan FL och UFL beträffande det system i vilket kapitalplaceringsbestämmelserna är infogade. Med hänvisning härtill har den sakkunnige stannat för att föreslå att det nu- varande systemet i huvudsak bibehålls. I en— lighet med nuvarande praxis bör emellertid uttryckligen anges, att placeringsbestämmel- sema inte bara avser medel till försäkrings- fonden utan även skall gälla de medel som fordras för att täcka de av föreningens öv- riga skulder som inte utgörs av sk fria fonder.
Mot denna bakgrund kan enligt den sak- kunnige givetvis ifrågasättas om det för un- derstödsföreningarnas del finns utrymme för någon fri placeringsrätt utöver den som kan tillkomma dem beträffande medel i fria fonder. En fri sektor av försäkringsfonden innebär ytterligare ett riskmoment i fråga om en förenings soliditet. Därtill kommer att många understödsföreningar till skillnad från försäkringsbolagen inte förfogar över
den expertis och sakkunskap som ofta utgör förutsättningen för en lyckosam avvägning mellan väntade fördelar och kalkylerade ris- ker. '
Den sakkunnige är å andra sidan väl med— veten om att det är ett betydande medlems— intresse att de medel som förvaltas av för- eningarna för försäkringstagarnas räkning inte bara är betryggande placerade utan även ger en god avkastning. Utestängs för- eningarna även i fortsättningen från varje möjlighet att utnyttja viss del av försäkrings- fonden till sk fria placeringar kan sålunda befaras att försäkring i understödsförening från rent ekonomisk synpunkt i längden framstår som ett i jämförelse med andra för- säkringsformer allt mindre fördelaktigt al- ternativ. Att placeringsfrågorna kan vara mycket väsentliga för en understödsför— enings utveckling framgår bla av de svå— righeter som jämförelsevis stora innehav av bundna lågprocentiga värdepapper, tex 1934 års statsobligationer, förorsakat en del föreningar.
Efter en avvägning mellan dessa med- lemsintressets soliditets- och skälighetsaspek- ter har den sakkunnige ansett sig böra före- slå att den nya lagen medger understödsför- ening en fri sektor på en tiondel av försäk- ringsfonden. Huruvida den enskilda för- eningen bör få utnyttja en sådan möjlighet, och i så fall i vilken omfattning och för vilka särskilda placeringsobjekt, bör avgöras av stadgarnas innehåll. Dessa skall nämli- gen såväl enligt gällande UFL som enligt den sakkunniges förslag alltid ange hur av- kastning skall erhållas av medel som ej be— hövs för löpande utgifter. Genom att pla— ceringsbestämmelserna på detta sätt alltid är knutna till stadgarna kommer ytterst de allmänna kraven på stadgarnas innehåll i fråga om skälighet och soliditet att bli av— görande för de faktiska möjligheterna att ut- nyttja den genom den sakkunniges förslag öppnade möjligheten till fria placeringar. Den sakkunnige förutsätter att tillsynsmyn- digheten i sin befattning med dessa frågor kommer att ägna speciellt soliditetssynpunk— terna ett särskilt intresse.
Fondplaceringsreglerna för arbetslöshetskas- sorna överensstämmer i huvudsak med mot- svarande bestämmelser för försäkringskas— sorna inom sjukförsäkringen. Det har från kassornas samorganisation framhållits att de överfonder som uppstod när kravet på fond- bildning sänktes borde kunna placeras fritt efter tillstånd av AMS. Även i övrigt har önskemål framställts om möjlighet till fri placering av kassornas fondmedel.
Enligt utredningens mening är det ett medlemsintresse att de medel som förvaltas av kassorna är betryggande placerade. Detta gäller såväl de medel som ingår i de obli- gatoriska fonderna som de överfonder som vissa kassor har. En fri sektor för fondpla— cering innebär naturligtvis viss risk för för- eningens soliditet. Å andra sidan har med- lemmarna ett intresse av att fondmedlen ger god avkastning.
Efter en avvägning mellan dessa olika intressen har understödsföreningsutredning— en föreslagit en fri sektor för placering av en tiondel av understödsföreningarnas för- säkringSfonder. Placering i aktier är undan- tagen.
KSA-utredningen anser för sin del att man bör medge även arbetslöshetskassorna fri placeringsrätt inom samma gräns. Sådan fri fondplacering, liksom kapitalplacering mot säkerhet i fastighetsinteckning o dyl enligt punkt 5) i 42 å kassaförordningen och motsvarande föreskrift i utredningens lag- förslag, bör kunna ske utan förhandspröv- ning av AMS. Däremot bör 'möjligheten och omfattningen av fri fondplacering an- ges i kassans stadgar.,I stadgarna kan även lämnas föreskrifter om särskild röstplurali- tet vid styrelsens beslut om sådan kapital- placering.
5. Allmänna förutsättningar för rätt till försäkringser- sättning och kontant arbetsmarknadsstöd
5.1. Arbetslös
Allmänna synpunkter
Någon definition av begreppet arbetslös ges inte i nuvarande kassaförordning. Det har inte ansetts vara påkallat. Ordet »arbetslös» fanns inte i de lagstiftningsförslag som före- gick propositionen om statsunderstödd ar- betslöshetsförsäkring till 1933 år riksdag. Det tillades i denna proposition (nr 209) och då i avsikt att få det eljest självklara för- hållandet utsagt, att understöd inte fick utgå annat än till försäkrad som saknade syssel- sättning i förvärvsarbete eller i produktivt arbete för egen räkning.
1951 års utredning om arbetslöshetsför- säkringen (SOU 1955: 27, sid 93) lämnade — efter att ha konstaterat sistnämnda för- hållande — följande definition av begreppet: »Att vara arbetslös betyder enligt praxis i den nuvarande försäkringen att medlem på grund av arbetsbrist inte kan utföra avlönat arbete för annans räkning och ej heller ut— för arbete för egen räkning i affärsmässigt, vinstgivande syfte.» Även KSA-utredningen anser att arbetsbrist skall vara den verkliga orsaken till att ersättningssökande inte har något förvärvsarbete. I kap 3 har utredning— en vidare framhållit sambandet mellan er— sättningsvillkoret att sökanden är arbetslös och det allmänna kravet på att sökanden står till arbetsmarknadens förfogande. Detta 'in— nebär att sökanden verkligen kan och vill förvärvsarbeta samt är oförhindrad därtill.
Denna allmängiltiga avgränsningsregel får än större betydelse i ett system med väsentligt utvidgad rätt till kontant stöd vid arbetslös- het.
Innebörden av begreppet förvärvsarbete och inkomst av förvärvsarbete behandlar ut- redningen bla 1 kap 6 punkt 6.1.2 under rubriken Överväganden och förslag röran- de arbetsvillkor. Definitionen ansluter sig till utformningen av begreppet inkomst av förvärvsarbete i sjukpenningförsäkring en- ligt 3 kap 2 5 andra stycket lagen om all- män försäkring.
Den arbetslöses vilja och förmåga att för— värvsarbeta framgår av arbetsutbudet när han anmäler sig som arbetssökande vid of- fentlig arbetsförmedling. För närvarande gäller i arbetslöshetsförsäkringen som regel att arbetslös försäkrad skall vara beredd att antaga heltidsarbete för att bli ersättningsbe- rättigad. Endast om han har godtagbara skäl härför kan han inskränka sitt arbetsutbud. Detta måste dock uppgå till minst fyra tim- mar per dag för att den försäkrade över huvud taget skall vara berättigad till ersätt- ning.
Utredningen anser att kontant stöd vid arbetslöshet i större utsträckning och enligt ett fastare regelsystem bör tillkomma dem som inte anser sig kunna antaga ett hel- tidsarbete. Deltidsarbete bör i framtiden be— traktas som en ordinär arbetsform för en avsevärd del av arbetskraften. En viss om- fattning och varaktighet måste dock fordras
för att det sökta arbetet skall kunna godtas som verkligt förvärvsarbete. Utredningen fö- reslår att endast den skall vara ersättnings- berättigad vid arbetslöshet som är beredd att för arbetsgivares räkning utföra arbete minst 17 timmar i veckan. Den lägsta timgränsen per dag för vilken ersättning kan utgå bör i anslutning därtill sänkas från fyra till tre timmar.
Arbetsutbud avseende kortare arbetstid är ofta att likställa med bisyssla eller sådant rent tillfälligt eller sporadiskt arbete som, liksom hittills, bör hållas utanför stödområ— det. När sådant arbete utförs under pågåen- de arbetslöshet påverkar det i vissa fall inte heller rätten till ersättning. Beträffande bi- syssla gällde före 1964 års ändringar av kassaförordningen att bisysslan inte påver- kade ersättningsrätten, om den inte omfatta— de mer än tre timmar per dag. Denna regel utgick ur förordningen efter förslag av 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning. Den ansåg att rätten till ersättning i arbetslös— hetsförsäkringen i princip borde göras obe- roende av bisyssla och dennas omfattning (SOU 1963: 40, sid 130). Bisysslan fick dock inte utgöra hinder för den försäkrade att uppträda som arbetssökande. För att arbetet skulle betraktas som bisyssla måste den för- säkrade vidare före arbetslöshetens inträde ha utfört arbetet samtidigt med en huvud- syssla.
KSA-utredningen ansluter sig i princip till denna uppfattning om bisyssla. Med hän- syn till svårigheterna att allmänt definera begreppet bisyssla förordar dock utredning- en att den av bisyssla oberoende rätten till ersättning under arbetslöshet i regel begrän— sas till fall, då sökanden före arbetslösheten har haft bisyssla på fritid samtidigt med huvudsakligt förvärvsarbete och därmed har visat att bisysslan faktiskt har kunnat för- enas med varaktigt heltidsarbete. Vidare bör rätten att uppbära ersättning under arbets- löshet kvarstå endast om bisysslan inte ut- vidgas och endast så länge den inte utgör hinder för att utföra ett erbjudet i övrigt lämpligt arbete.
För reglering av ersättningsrätten vid kortvarigt tillfälligt arbete finns i nuvarande
arbetslöshetsförsäkring en »2-timmarsrege1», enligt vilken hel ersättning får utbetalas till en arbetslös medlem även om han viss dag har haft ett arbete som varat högst två tim- mar. Detta gäller dock endast om han har haft och fortfarande söker heldagsarbete. Under denna förutsättning kan även halv ersättning utbetalas till medlem som viss dag har arbetat mer än två men högst fyra timmar. Utredningen föreslår i kap 6 att ersättningsrätten för deltidsarbetande — vare sig den försäkrade söker heltidsarbete el- ler endast önskar deltidsarbete — blir betyd- ligt mer differentierad och direkt jämförbar med ersättningsrätten för heltidsarbetande än den har varit i arbetslöshetsförsäkringen hittills. Sålunda föreslås som huvudregel ge— nerell tillämpning av en tabell, byggd på omräkning till hela och halva dagar. Även i detta tabellförslag finns ett bottenskikt av kortvarigt tillfälligt arbete, som inte alls påverkar ersättningsrätten om det utförs un- der arbetslöshet. Den föreslagna tabellen är vidare så konstruerad att den, i motsats till 2- och 4-timmarsreglerna, kan tillämpas även för arbetssökande med deltidsutbud. Partiell arbetslöshet, som vanligen kommer till synes då den som söker heltidsarbete endast får deltidsarbete, kan med de av utredningen föreslagna reglerna, med viss begränsning, ersättas enligt samma omräk- ningstabell i vissa fall. En sådan tillämpas redan nu.
En förutsättning för ersättning måste emellertid vara att den deltidsarbetssökande kassamedlemmen har upparbetat ersättnings— rätt genom att uppfylla ett arbetsmått som är likvärdigt med det för alla inom kassans verksamhetsområde gällande minsta måttet på arbetad tid enligt gällande arbetsvillkor. För det kontanta arbetsmarknadsstödet före— slår utredningen i anslutning därtill att för- värvsarbete eller motsvarande verksamhet skall ha pågått minst 70 timmar under en månad för att månaden skall vara tillgodo— räkningsbar enligt föreskrivet arbetsvillkor.
Vilja och förmåga att förvärvsarbeta do— kumenteras naturligast genom att sökanden före arbetslösheten faktiskt har utfört för- värvsarbete i viss omfattning. 1951 års ut—
redning om arbetslöshetsförsäkringen ansåg det ligga iesakens natur att arbetslösheten principiellt förutsätts vara förenad med in- komstbortfall (SOU 1955: 27, sid 94). KSA- utredningen anser att denna principiella för- utsättning alltjämt bör gälla. Försäkringens principiella syfte är att skydda mot inkomst- bortfall vid arbetslöshet. Fullgörandet av förut nämnda arbetsvillkor är därför enligt utredningens förslag ett av de särskilda vill- koren för rätt till försäkringsersättning.
Viljan och förmågan att förvärvsarbeta kan dock vara uppenbar och tillräckligt do- kumenterad även i situationer då någon ej alls, i obetydlig utsträckning eller för länge sedan har haft inkomst av förvärvsarbete. En sådan person som är oförhindrad att förvärvsarbeta kan givetvis även anses vara arbetslös. Arbetssökande i den situationen behöver emellertid i första hand stöd genom arbetsmarknadsåtgärder som är inriktade på en planerad och målmedveten start i ar- betslivet. Förmedling av arbete, yrkesvägled- ning, arbetsvård, arbetsmarknadsutbildning och andra samhällsåtgärder för att under- lätta arbetsplaeering blir för dessa nyinträ— dande på arbetsmarknaden i utpräglat hög grad det primärt betydelsefulla. Först sedan sådana åtgärder., prövats under erforderlig tid bör samhällshjälp genom enbart kontant- stöd komma i fråga. Utredningen har kal- lat denna period kvalifikationstid för kon- tant arbetsmarknadsstöd. Principiella över- väganden i dessa frågor behandlas närmare i kap 3 och i förslaget till kontant arbets- marknadsstöd i kap 7.
5 . 1 . 1 Arbetslöshetens inträde
Arbetstagare
För arbetstagare inträder arbetslöshet i nor— malfallen när anställning upphör. Vanligen sker detta efter uppsägning. Uppsägningsti- derna varierar men uppgår i regel till minst en vecka. Den första arbetslösa dagen blir i dessa fall den första dag, för vilken sö- kanden inte erhåller inkomst från anställ- ningen därför att den har upphört.
Under särskilda förhållanden kan det un—
der pågående anställning förekomma att lön regelbundet inte utgår under en enstaka dag i veckan eller att anställda permitteras för tid som kan vara i förväg bestämd eller obe- stämd. Olika problem i samband med sådan permittering behandlas närmare i samband med karensvillkoret. I dessa särfall uppstår enligt utredningens mening arbetslöshet var- je dag, för vilken den anställde helt mister sin inkomst från anställningen på grund av arbetsgivarens beslut om korttidsarbete el— ler permittering.
I speciella fall kan frågan om arbetslös- het har inträtt eller ej vara svårbedömd. Det har exempelvis visat sig att extra ordi- narie lärare, som har förordnande för ett läsår i sänder, efter utgången av läsåret den 30 juni inte bestämt vet om nytt förord- nande kommer att utfärdas. Blir så fallet utgår lön retroaktivt från det nya läsårets början den 1 juli. I annat fall har den förutvarande läraranställningen definitivt upphört den 30 juni.
Förutsättningama för en sannolikhetsbe- dömning kan växla i sådana fall. Det kan dock inte vara rimligt att den som i en sådan situation vill förvärvsarbeta och söker arbete vid offentlig arbetsförmedling inte skall anses vara berättigad till arbetslöshets- stöd förrän det har blivit definitivt klar- lagt att förnyad anställning inte kommer att erbjudas. Detta kan i enstaka fall dröja åt- skilliga veckor. Enligt utredningens mening bör arbetslöshet anses ha inträtt vid den tidpunkt då den tidigare anställningen hade upphört. Skulle en sådan bedömning senare visa sig felaktig, tex genom ett nytt an- ställningsavtal med bakåtverkande kraft, får tidigare beslut om ersättningsrätt omprövas på samma sätt som i andra fall, då admini- strativa beslut har fattats på felaktig grund. I arbetslöshetskassor, där osäkra fall av det- ta slag kan förekomma i någon betydande omfattning, bör reservationer göras i stadgar och ersättningsbeslut för att säkerställa even- tuella återbetalningskrav mot medlemmar som felaktigt uppburit försäkringsersättning. I möjligaste mån bör dock sådana återkrav undvikas.
Förutsättning för ersättningsrätt är givet-
vis i alla fall att den arbetslöse söker arbete och faktiskt står till arbetsmarknadens för— fogande. I de olika fall som kan inträffa vid avgörande av tidpunkten för en arbets- löshetsperiods början måste hänsyn även tas till det i punkt 5.5 behandlade kravet att ersättningssökanden skall anmäla sig hos of— fentlig arbetsförmedling för att söka arbete. Detta medför att ersättningsrätt inte i något fall kan uppkomma före den dag då sökan- den i föreskriven ordning gör sådan an- mälan. Utredningen föreslår 1 kap 6 punkt 6.2.3 beträffande arbetslöshetsförsäkringen att ersättning skall utgå from den första arbetslösa dagen, dock tidigast from den dag då försäkrad personligen eller på annat godtagbart sätt anmält sig som arbetssökan— de vid offentlig arbetsförmedling.
I detta avseende föreslår utredningen i kap 7 en särskild regel för kontant arbets- marknadsstöd. Den innebär att stöd utgår först sedan den arbetslöse har anmält sig som arbetssökande till offentlig arbetsför- medling och därefter har varit arbetslös sammanlagt fem dagar under en ramperiod av högst fem veckor. I vissa fall, då sökan- den inte har uppfyllt föreskrivet arbetsvill- kor, kan rätt till stöd ändock föreligga men först sedan den arbetslöse under tre måna— der har sökt förvärvsarbete genom offentlig arbetsförmedling.
Företagare
Erforderlig precisering av den tidpunkt då arbetslöshet inträder för förvärvsarbetande som dessförinnan har varit företagare måste ske efter andra bedömningslinjer. Det för- hållandet att inkomst av förvärvsarbete ej längre föreligger kan inte på samma sätt som för arbetstagare vara klar och entydig utgångspunkt för en huvudregel.
Viss vägledning för bedömningen av såda- na fall kan hämtas från tillämpningen av det år 1968 införda statliga omställningsbi— draget. Denna stödform omfattar även den som före anmälan om arbetslöshetens in- träde har haft sin huvudsakliga försörjning genom sedermera avvecklad verksamhet som självständig företagare (1025 arbetsmark-
nadskungörelsen). I prop 1968: 29 anförde föredragande departementschefen bl a föl- jande beträffande förutsättningarna för det— ta stöd.
Som jag har framhållit inledningsvis har jag funnit det önskvärt att stödet vidgas så att det omfattar även andra förvärvsarbetande än arbetstagare. Jag föreslår därför att också ar- betslösa som har varit företagare skall få rätt till särskilt äldre-stöd, om de i- övrigt uppfyller stödförutsättningarna. Som villkor för att den arbetslöse företagaren skall få stöd bör gälla att han lämnat sin rörelse. Garantier bör näm- ligen skapas mot att stödet blir en inkomstut- fyllnad i mindre lönsamma företag. Det van- ligaste fallet i detta sammanhang torde bli att företagaren avvecklar sin rörelse genom att läg- ga ned den och sälja inventarier, redskap och andra rörelsetillgångar. Att någon annan över- tar och fortsätter rörelsen bör dock inte ge- nerellt utgöra hinder att överlåtaren får stöd. Inom framför allt jordbruket är det vanligt att rörelsen överlåts till släkting som fortsätter verksamheten. Om överlåtaren i ett sådant fall bor kvar på gården och alltjämt deltar i sysslor- na där, måste man från fall till fall pröva om han skall anses berättigad till sådant stöd som avser arbetslösa. Inte heller i övrigt bör under likartade omständigheter godtas överlåtelser som med skäl kan antas ha kommit till stånd i det huvudsakliga syftet att tillföra överlåtaren omställningsbidrag. Överlåtelsen måste vara motiverad av att rörelsen inte gav överlåtaren rimlig försörjning.
Den som har rörelse som huvudsyssla, tex jordbruk eller fiske, och därjämte har annan rörelse eller anställning som bisyssla, bör vara berättigad till stöd om han lämnar den rörelse som var huvudsysslan. Som jag strax kommer till bör som allmän stödförutsättning gälla att den arbetslöse står till arbetsmarknadens förfo- gande. Härav följer att den kvarstående syss- lan måste vara av ganska begränsad omfattning om' stöd skall kunna utgå.
I samma proposition anförde departe— mentschefen beträffande nedsättning av om- ställningsbidraget bl a följande.
Som jag har nämnt tidigare bör en förut- sättning för äldre-stöd åt företagare vara att han har lämnat sin rörelse. I allmänhet innebär det att han skall ha sålt fast egendom eller rörel- setillgångar eller bådadera. Principiellt sett bör stöd utgå endast då rörelsen avvecklas av det skälet att den inte längre ger rörelseidkaren skälig försörjning. Det föranleder emellertid praktiska svårigheter och kan ibland vara mind- re lämpligt att i stödärendet utreda rörelsens ekonomiska utfall. Det allmänna villkoret att
bidragstagaren skall stå till arbetsmarknadens förfogande kommer att från bidrag utesluta många företagare som efter 60 års ålder av- vecklar rörelsen av andra skäl än ringa lönsam- het.
Från tillämpningen hos arbetsmarknads- verket av dessa bestämmelser under tiden 1.7.1968—30.6.1969 har utredningen fått en redogörelse som återges i bilaga 6 Upp- gifter och erfarenheter från äldrestödets till- lämpning.
Dessa riktlinjer och erfarenheter i fråga om äldre företagares avveckling av sin verk- samhet bör i huvudsak kunna bli vägledan— de även när det gäller föreskrifter för ar— betslöshetsförsäkring och kontant arbets- marknadsstöd, som kan tillämpas på sökan— de i alla för dessa stödformer ifrågakom— mande åldrar.
Överväganden och förslag angående företagare
Utredningen har eftersträvat att i möjli- gaste mån få en fast utgångspunkt för be— dömningen av frågan när en verksamhet som företagare skall anses vara avvecklad. Den principiella och grundläggande huvud- regeln vid en sådan bedömning bör vara att en företagares arbetslöshet börjar den dag då hans personliga verksamhet i rörel- sen har upphört.
Syftet med den föreslagna huvudregeln är bla att skapa garanti mot att kontant stöd vid arbetslöshet blir en inkomstutfyll- nad i mindre lönsamma företag.
Regeln att verksamheten skall ha upphört innebär att det inte skall röra sig om ett till- fälligt eller tidsbegränsat avbrott utan om ett upphörande som kan beräknas vara de- finitivt. I undantagsfall då företagare har varit tvungen att för blott en tid avbryta sin verksamhet och detta avbrott är en ren engångsföreteelse, som inte till någon del har säsongkaraktär, bör dock — med ar- betsmarknadsstyrelsens medgivande — ersätt— ning ändock kunna utges under förutsätt- ning att sökanden står till arbetsmarknadens förfogande som arbetssökande genom of- fentlig arbetsförmedling.
För yrkesfiskare gäller i nuvarande ar- betslöshetsförsäkring en särskild definition av begreppet arbetslös. De betraktas som ar— betslösa under dag då fiske omöjliggörs på grund av väderleksförhållanden, ishinder, maskin- och båthaveri eller drivmedelsbrist till följd av importsvårigheter.
Angivna huvudregel och undantagsbe- stämmelser föreslås gälla även kontant ar- betsmarknadsstöd. I fråga om den stödfor- men föreslår utredningen även en särregel för jordbrukare som är födda år 1920 eller tidigare och under olika perioder av året växlar mellan arbete som jordbrukare och arbete som löntagare. Denna särregel be- handlas i kap 7.
Bedömningen av frågan om när sökandens personliga verksamhet i rörelsen har upp- hört måste i första hand grundas på en förklaring från honom själv. Den bör ske skriftligt och kan lämpligen ingå i en skrift- lig ansökan om försäkringsersättning eller kontant arbetsmarknadsstöd.
Principiellt bör vidare gälla att företagare, liksom arbetstagare, skall ha lämnat tidigare förvärvsverksamhet av giltig anledning. Ar- betslösheten skall inte vara Självförvållad och det skall inte med skäl kunna antas att sökanden upphört med den tidigare verk- samheten i det huvudsakliga syftet att er- hålla försäkringsersättning eller kontantstöd. Företagare har en naturligt giltig anledning att upphöra med en verksamhet som inte längre ger honom skälig försörjning. Regler- na om Självförvållad arbetslöshet för arbets— tagare bör i tillämpliga delar kunna an— vändas som hållpunkter för bedömning av tveksamma fall. Även påföljderna av själv- förvållad arbetslöshet, dvs avstängning från ersättningsrätt viss tid, bör enligt utredning- ens mening vara desamma som för arbets— tagare. Först om det skulle visa sig att dessa påföljder inte är tillräckliga för att hindra företagare att missbruka stödformerna, bör ett annat och strängare påföljdssystem prö— vas. Förhindrandet av missbruk bör i första hand knytas till avgörandet om arbetslös- het verkligen har inträtt.
Av praktiska skäl och med hänsyn till ris- ker för ekonomisk skada, som kan försvåra
lösningen av sökandens sysselsättningspro- blem, anser utredningen inte att försäljning av fastighet, inventarier, redskap och andra rörelsetillgångar, överlåtelse av rättigheter el- ler avregistrering av firma od regelmässigt skall vara villkor för att företagaren skall anses vara arbetslös och berättigad till er- sättning. Däremot kan i vissa fall, tex in- om jordbruk och skogsbruk, fortsatt inne- hav av fastighet eller annan rörelsetillgång av betydande värde vara skäl för prövnings— organet (länsarbetsnämnd eller arbetslöshets- kassa) att ifrågasätta om sökandens person- liga verksamhet i tidigare rörelse verkligen har upphört. Tillsammans med andra om- ständigheter kan sådan oförändrad rätt till rörelsetillgång utgöra skäl för att avvisa an— sökan om försäkringsersättning eller kontant arbetsmarknadsstöd.
Sådana andra omständigheter kan exem- pelvis vara att sökandens make eller barn uppges fortsätta sökandens tidigare verksam- het, men att make eller barn i realiteten, på grund av nedsatt arbetsförmåga eller an- nat arbete, har uppenbart begränsade möj— ligheter att faktiskt utöva verksamheten. Då ett kontantstöd i sådana fall egentligen skul- le få karaktär av inkomstutfyllnad i fort— satt rörelse, bör ansökan efter bedömning av helhetsbilden kunna avslås.
Även om rörelse och/eller rörelsetillgång- ar överlåtits till annan, kan det förekomma fall då prövningsorganet bör undersöka om överlåtelsen verkligen skett under förhållan- den som tyder på att sökandens personliga verksamhet i rörelsen har upphört i prakti— ken. Såsom departementschefen framhållit i den förut återgivna delen av propositio- nen om äldrestöd är det inom jordbruket vanligt att rörelse överläts till släkting som fortsätter verksamheten. Överlåtaren kan i sådana fall bo kvar på gården och alltjämt deltaga i sysslorna där. Från fall till fall får då prövas dels om sökandens personliga in- sats i den huvudsakliga produktionen har upphört, dels om hans deltagande i sysslor- na på gården begränsar hans arbetsutbud. Om då visar sig att sökanden står till ar- betsmarknadens förfogande i mindre ut- sträckning än han eljest skulle göra, förelig—
ger som regel ingen rätt till ersättning vare sig i arbetslöshetsförsäkring eller som kon- tant arbetsmarknadsstöd.
Som allmän regel bör vidare gälla att önskemål från sökanden att fortsätta en
tidigare huvudsaklig förvärvsverksamhet som bisyssla inte kan godtas. Han personliga verksamhet i rörelsen skall ha upphört utan reservationer.
Verksamhet kan ha bedrivits av flera per— soner som under olika former var och en varit delägare i företaget och där varit verk- sam genom en arbetsinsats i rörelsen utan att alla haft inkomst hänförlig till denna inkomstkälla. För varje sådan delägare får prövas när den personliga verksamheten i rörelsen har upphört.
Detta gäller även makar som båda utfört arbete i rörelsen. För ersättningsrätt i ar- betslöshetsförsäkringen bör gälla att båda makarna skall ha varit medlemmar i arbets— löshetskassa och erlagt föreskrivna avgifter samt uppfyllt arbetsvillkoret. När det gäller kontant arbetsmarknadsstöd kan det gemen— samma arbetet i företaget ådagaläggas ge- nom att båda makarna deklarerat och taxe- rats för inkomst av rörelsen.
I åtskilliga fall, företrädesvis inom jord- bruk och handel, förekommer emellertid att endast ena maken taxeras för inkomst, även om andra maken svarat för en betydande del av de gemensamma arbetsinsatserna i verksamheten. I en sådan situation — då två makar båda uppger sig ha blivit arbetslösa genom att jordbruk eller annan rörelse av— vecklats och uppgifter från inkomsttaxering rörande omfattningen av arbetsinsats i rö- relsen helt saknas för endera maken — måste prövningsorganet (länsarbetsnämnd eller ar- betslöshetskassa) fordra klarläggande utred- ning om denna makes faktiska arbete i rö- relsen. Verksamhet som medhjälpare i rö— relse bör godtas som förvärvsarbete om det utförts under större delen av ett år. Det bör inte ha någon betydelse om arbetsinsatsen föranletts av tillfälliga förhållanden, exem- pelvis makes sjukdom, eller regelbunden ar- betsfördelning. Vidare bör klart framgå att de båda sökandena faktiskt står till arbets- marknadens förfogande.
I avsnittet om arbetstagare har redogjorts för utredningens förslag i fråga om skyldig- het att göra anmälan till offentlig arbetsför- medling och angående karenstid m m beträf- fande kontant arbetsmarknadsstöd. Dessa regler föreslås gälla också företagare.
Tidigare ej förvärvsarbetande
Arbetssituationen för tidigare ej förvärvs- arbetande personer bestäms huvudsakligen av deras egen Vilja att börja förvärvsarbe- ta samt av deras personliga förhållanden och tidigare verksamhet. Bakgrunden till den aktuella situationen kan vara mycket skiftande. Det kan gälla ungdomar som ge- nomgått utbildning i den obligatoriska sko- lan eller därpå följande gymnasial eller ef- tergymnasial skolform. Andra kan efter av- brott i denna skolgång ha återupptagit sina studier för att sedan efter en tid söka finna lämpligt förvärvsarbete. Därvid kan ofta möjligheter till fortsatt utbildning vara ett närliggande alternativ. För många i högre ålder kan personlig bundenhet av familje— skäl — såsom vård av barn, vård och tillsyn av äldre eller handikappad anförvant eller hemförhållanden i övrigt — under lång tid ha varit ett svårfrånkomligt hinder för för- värvsarbete som successivt eller ibland med en gång upphör. Önskan att förvärvsarbeta beror ej sällan på ändringar i den person- liga försörjningssituationen, tex makes bort- gång, sjukdom eller arbetslöshet.
Tidpunkten för arbetslöshetens inträde i dessa olika fall kan inte fastställas med tillämpning av någon generell regel. Hänsyn måste tas till de skiftande förhållandena. Arbetslöshet kan inte i något fall anses ha inträtt tidigare än den dag då sökanden har anmält sig som arbetslös hos offentlig ar- betsförmedling för att söka arbete genom förmedlingen.
5.1.2. Arbetslöshetens fortsättning och upphörande
I nuvarande arbetslöshetsförsäkring klar- läggs och kontrolleras förloppet av varje försäkringsfall dag för dag och vecka för
vecka. Detta sker genöm medlemmens kon- takt med arbetsförmedling, självdeklaration på kassakort, arbetsförmedlingens gransk- ning av deklarerade uppgifter och markering därav samt arbetslöshetskassans fortlöpande prövning av ersättningsrätt. Dessa rutiner grundas på föreskrifterna i 22 & kassaförord- ningen att ersättningssökande kassamedlem skall vara anmäld som arbetssökande hos ar— betsförmedlingen och besöka förmedlingen minst en gång i veckan samt visa intyg från förmedlingen om att han anmält sig som arbetssökande och fullgjort föreskriven be— söksskyldighet.
Från den föreskrivna skyldigheten att per- sonligen inställa sig hos arbetsförmedlingen kan arbetsmarknadsstyrelsen såsom arbets- löshetsförsäkringens tillsynsmyndighet med— ge inskränkningar. Under senare år har med stöd härav en omfattande försöksverksam- het bedrivit med bl a ett system som byg- ger på telefonanmälan. Dessa arbetsrutiner beskrivs i punkt 5.5. Utredningen förordar där att arbetsmarknadsverket fortsätter ar— betet med att förbättra anpassningen av ar- betslöshetsförsäkringens kontaktsystem till utvecklingen av arbetsförmedlingsmetodi— ken. Vidare föreslår utredningen i punkt 5.5.6 att kontakten mellan sökande av kon- tant arbetsmarknadsstöd och arbetsförmed- lingen genomgående skall överensstämma med vad som gäller för de försäkrade.
I föregående punkt och vid behandlingen av karenstid i arbetslöshetsförsäkringen har utredningen framhållit behovet av intensiv kontakt mellan arbetsförmedling och arbets- sökande vid det tillfälle då denne först an- mäler till förmedlingen att han är eller vän— tar att bli arbetslös. Föreskrifter och ruti- ner för fortsatt kontakt mellan arbetsför- medling och arbetssökande under tid dennes arbetslöshet pågår bör enligt utredningens mening ankomma på arbetsmarknadsverket att utforma. Utredningen förutsätter att det— ta sker efter samråd med Arbetslöshetskas— sornas samorganisation.
Arbetslöshetens upphörande då den ar- betslöse har börjat förvärvsarbeta synes in- te ha vållat kontrollsvårigheter annat än i de enstaka fall då ofullständiga eller vilse-
ledande uppgifter har. lämnats. Medlem i arbetslöshetskassa som medvetet eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig eller vilse— ledande uppgift om förhållande, som är av betydelse för rätt till ersättning från kassan, skall enligt utredningens förslag kunna ute- slutas som medlem i kassan. Kontant ar- betsmarknadsstöd skall enligt utredningens förslag kunna indragas eller nedsättas om er- sättningstagaren lämnar felaktiga uppgifter under nämnda förhållanden. Motsvarande regel finns i 20 kap 3 & lagen om allmän försäkring första stycket d).
Avbrott i arbetslöshetsperiod på grund av sjukdom som medför att arbetslös beviljas helt sjukbidrag eller hel förtidspension har skapat vissa samordningsproblem för arbets- förmedlingarna, arbetslöshetskassorna och de allmänna försäkringskassorna. Dessa pro- blem har utredningen delvis behandlat i ett remissyttrande över riksförsäkringsverkets förslag Utvidgad förtidspensionering (Sten- cil 1969: 5, socialdepartementet). I yttrandet anförde utredningen bl a att utvecklingsarbe— tet för erforderlig breddning och effektive- ring av kontaktvägarna mellan nämnda sam- hällsorgan bör kunna anförtros åt de be— rörda ämbetsverken, arbetsmarknadsstyrel— sen och riksförsäkringsverket, som på detta och andra områden har ett naturligt gemen- samt verksamhetsfält och var för sig genom- för rationalisering av organisation och ar- betsrutiner. Ersättningsrättens upphörande i dessa fall sammanhänger med att sökandens arbetsförmåga vid prövning av hans ansökan om sjukbidrag eller förtidspension konstate— rats vara nedsatt i sådan grad att inget eller endast en ringa del därav återstår. Dessa frå- gor behandlar utredningen närmare i följan- de punkt 5.3 och i kap 6 (6.8).
Arbetslöshetsförsäkrad som erhåller ål- derspension placeras enligt gällande regler i avdragsklass enligt en av Kungl Maj:t fastställd avdragstabell. Rätten till ersätt— ning i arbetslöshetsförsäkringen påverkas så- ledes i princip ej av att ålderspension ut- går. Högsta antal ersättningsdagar för vilka statsbidrag utgår är däremot enligt gällande statsbidragsförordning nedsatt till 75 per försäkringsår för den som vid årets ingång
fyllt 67 år. Bedömningen av dessa regler sammanhänger med den principiella frågan om flera socialförsäkringsförmåner skall kunna utgå samtidigt. Den beror'även på möjligheterna att framdeles finna vägar för en mer automatisk samordning mellan ar- betslöshetsförsäkring och ålderspensionering. Dessa frågor behandlas i närmast följande punkt 5.2 och i kap 6 (6.7).
5.2. Ålder
5.2.1. Gällande bestämmelser
I nuvarande kassaförordning (20 %) före- skrivs att ersättning endast får utgå till för- säkrad över 16 år. Den föreskriften utgör ej hinder för arbetslöshetskassa att fastställa en högre minimiålder. Detta har också skett i sex kassor. Högsta förekommande ålder är enligt uppgift från arbetsmarknadssyrelsen 19 år. Vanligen innehåller kassornas stadgar en åldersgräns för inträde som är ett år lägre än den som anges för ersättningsrätt, dvs 15 år. Det beror på nu gällande villkor att ersättning får utges först sedan medlemmen har erlagt 52 veckoavgifter eller tolv må— nadsavgifter och utfört avlönat arbete mot- svarande tid.
Någon generell övre åldersgräns finns inte i arbetslöshetsförsäkringen. Åtskilliga kas— sor har dock i stadgarna infört begräns- ningar i rätten att tillhöra kassan vid viss ålder. Enligt uppgift från arbetsmarknadssty- relsen i mars 1970 hade stadgebestämmelser om ovillkorlig uteslutning vid viss ålder in- tagits i stadgarna för fem kassor. Ålders- gränsen var 70 år (tre kassor), 67 år (en kas- sa) och 65 år (en kassa). Villkorliga bestäm- melser om uteslutning vid viss ålder fanns i stadgarna för ett 30-ta1 kassor. De angiv- na åldersgränserna varierade från 60 år till 70 år. Vanligast var 67 år. En övre gräns för inträde som medlem angavs i stadgarna för flertalet kassor (ca 45). Åldersgränserna varierade från 55 år till 67 år. Vanligast var 60 år (28 kassor).
I 7 & förordningen om statsbidrag till er— kända arbetslöshetskassor (SFS 19561630, nu gällande lydelse SFS 19682141) före-
skrivs att grundstatsbidrag och tillägg därtill, dagpenningbidrag och barntilläggsbidrag i fråga om medlem, som vid ingången av visst försäkringsår fyllt 67 år, utgår för högst 75 ersättningsdagar under försäkringsåret.
Enligt de allmänna förutsättningarna för arbetslöshetshjälp enligt arbetsmarknadskun- görelsen (72 &) får sådan hjälp lämnas den som fyllt 16 men ej 67 år. Dessa ålders- gränser gäller således för kommunalt kon- tantunderstöd. Den är 1968 införda nya stödformen statligt omställningsbidrag kan utgå längst to m månaden före den då bidragstagaren fyller 67 år eller börjar upp— bära ålderspension, hel förtidspension eller helt sjukbidrag enligt lagen om allmän för- säkring.
5.2.2. Överväganden och förslag beträffande högsta åldersgräns och pensionärer
Utredningen har beträffande den övre ål— dersgränsen både i arbetslöshetsförsäkring och för kontant arbetsmarknadsstöd över- vägt att föreslå samma regel som nu gäller för statligt omställningsbidrag. En sådan re- gel skulle medföra systematiskt klar samord- ning mellan samhällets stödformer vid ar- betslöshet och ålderdom.
Kontant arbetsmarknadsstöd
Utredningen har inte funnit skäl att för nya arbetssökande på arbetsmarknaden eller för dem som utfört förvärvsarbete, som skulle ha möjliggjort ersättningsrätt i arbetslöshets- försäkringen, föreslå rätt till kontant arbets- marknadsstöd sedan de fyllt 67 år eller er- hållit ålderspension, hel förtidspension eller helt sjukbidrag enligt lagen om allmän för— säkring. Utredningens förslag rörande kon— tant arbetsmarknadsstöd i detta avseende överensstämmer sålunda med gällande regel för statligt omställningsbidrag.
A rbetslöshetsförsäkringcn
Även när det gäller arbetslöshetsförsäkring— en finns skäl att genomföra en klar gräns- dragning till den allmänna försäkringens pen-
sionssystem. Hänsyn måste dock tas till att pensionssystemet ännu ej är fullt utbyggt. Detta förhållande kommer att kvarstå ännu åtskilliga år. Efter förslag av 1960 års arbets— löshetsförsäkringsutredning (SOU 1963: 40) infördes år 1964 i arbetslöshetsförsäkringen en regel att försäkrad som åtnjuter ålders— pension skall inplaceras i viss avdragsklass enligt av Kungl Maj:t fastställd tabell. Denna är i stort sett upplagd så att ersättningen till kassamedlem som uppbär ålderspension minskas med 1/ 350 av årspensionen.
Utveckling av ålderspensioner och konse- kvenser i fråga om pensionsavdrag. Under åren 1969—1978 kommer folkpensionen år- ligen att öka med ett belopp, som benämnts pensionstillskott. För de folkpensionärer som saknar tilläggspension kommer den år- liga ökningen under tioårsperioden att ut- göra tre procent av basbeloppet. Pensions— tillskottet utgår normalt inte i den mån det tillsammans med vad den försäkrade har rätt att uppbära i tilläggspension överstiger 30 procent av basbeloppet.
När det gäller utvecklingen av den all- männa tilläggspensionens storlek kommer den genomsnittliga pensionen för den års- kull som varje år fyller 67 år att vid i övrigt lika omständigheter öka med ungefär 1/ 20. Detta beror på att varje pensionsberättigad person i en ny årskull 67-åringar har haft möjlighet att intjäna ett poängår mer än den som pensionerades ett år tidigare. Där- till kommer en höjning av pensionsbelop- pen betingad av den allmänna utvecklingen. Eftersom pensionsbeloppen är knutna till basbeloppet, vilket bygger på storleken av konsumentprisindex, måste man för att kun- na göra en bedömning av de nominella pen- sionsbeloppens ökning även göra ett anta— gande om utvecklingen i den allmänna pris- nivån.
För att få en åtminstone grov uppskatt- ning av den genomsnittliga ökningen i pen- sionsnivån har utredningen räknat fram vis- sa genomsnittsvärden med utgångspunkt i de av pensionsförsäkringskommittén i dess betänkande Pensionstillskott m.m. (SOU 1968: 21) publicerade prognoserna.
Dessa avsåg utvecklingen av antalet folk- pensionärer och antalet personer med till- läggspension samt utvecklingen av totalkost- naderna för folk- och tilläggspensionen. ] grundmaterialet utgick man från att basbe- loppet under hela prognosperioden är 6 000 kronor.
Den genomsnittliga pensionen för ålders— pensionär vilken uppbär både folkpension och allmän tilläggspension kommer enligt dessa beräkningar att uppgå till följande be- lopp budgetåren 1970/ 71—1978/ 79. Hänsyn har därvid tagits även till pensionstillskott.
Summa allmän pension
Allmän till-
Är Folkpension läggspension
l970l7l 1971/72 1972/73 1973/74 1974/75 1975/76 l976/77 1977/78 1978179
5 261 5 388 5 499 5 597 5 682 5 750 5 806 5 846 5 870
2 220 2 457 2 692 2 967 3 182 3 386 3 643 3 829 4 014
7 481 7 845 8 191 8 564 8 864 9 136 9 449 9 675 9 884
De i tabellen redovisade beloppen gäller ett genomsnitt för såväl gifta som ej gifta ålderspensionärer, vilka uppbär såväl folk- som tilläggspension respektive år. Det be- tyder alltså att i materialet ingår även myc— ket gamla personer, vilka inte är aktuella som ersättningstagare i erkänd arbetslöshets— kassa. De redovisade genomsnittsvärdena ligger därför betydligt lägre än vad som respektive år kan komma att gälla för den grupp pensionärer, vilka kommer i fråga för kassaersättning och därmed pensionsavdrag.
Pensionsavdraget skulle med tillämpning av gällande pensionsavdragstabell enligt des- sa beräkningar öka från 20 till 29 kronor per ersättningsdag under perioden 1970/ 71—1978/79. Utgår man från hittillsva- rande genomsnittligt tillförsäkrade dagpen— ningen, vilken enligt arbetsmarknadsstyrel— sen uppgår till ca 45 kronor (september 1969), skulle den utbetalade dagpenningen under perioden minska från 25 till 16 kro- nor.
Vid gränsdragning mellan arbetslöshetsför- säkringen och den allmänna försäkringens
pensionssystem får hänsyn tas till möjlighe— terna att göra förtida uttag eller uppskjutet uttag av ålderspension. Förtida uttag får gö- ras fr o m den månad man fyller 63 år. Där- vid minskas pensionen enligt vissa regler. Uppskjutet uttag innebär att man väntar med uttaget till efter 67 års ålder. Därvid ökas pensionen enligt motsvarande regler, men hänsyn tas inte till tid efter början av den månad, under vilken den försäkrade fyllt 70 år.
Enligt riksförsäkringsverkets månadsrap- port var i januari 1971 antalet utbetalda folkpensioner avseende ålderspension 969 179. Av dessa pensioner var 47 892 ut— tagna före 67 års ålder och 1680 uttagna efter 67 års ålder.
Utveckling av förtidspensioner. Hänsyn bör även tas till möjligheterna att få förtidspen- sion. Förslag om utvidgning av dessa möj— ligheter behandlades vid 1970 års riksdag (prop 1970: 66, SFS 1970: 186). Ändringar- na innebär att sökande skall kunna beviljas hel förtidspension från omkring 63 års ålder i vissa situationer där det — trots att för sådan pension enligt hittillsvarande bedöm- ningsprinciper erforderlig invaliditet inte fö- religger — är sannolikt eller har visat sig att sökanden inte kan finna lämpligt, mer sta- digvarande arbete. Även förslag som avser uttag av ålderspension före 67 års ålder be- handlades av riksdagen i detta sammanhang.
Arbetslöshetsförsäkringens nuvarande reg- ler innebär att den som uppbär hel förtids— pension inte har rätt till ersättning vid ar- betslöshet. Han anses inte uppfylla ersätt- ningsvillkoret att vara arbetsför. Då förtids- pension även enligt förut nämnda utvidg- ning av rätten till sådan pension är avsedd att träda i stället för en arbetsinkomst, kan hel sådan pension i princip inte utgå till den som samtidigt har ett förvärvsarbete. I sådana fall dras pensionen in eller minskas. Den som uppbär ålderspension är däremot fullt berättigad att samtidigt ha inkomst av förvärvsarbete. Han är i princip enligt nu- varande regler ersättningsberättigad i arbets— löshetsförsäkringen så länge han uppfyller arbetsvillkor och krav på arbetsförhet.
*På samma sätt som ålderspensionär be- döms principiellt även de som uppbär par- tiell förtidspension (% eller 1/2). Deras antal är emellertid obetydligt i förhållande till antalet som uppbär hel förtidspension. I januari 1971 var enligt riksförsäkringsver- kets månadsrapport dessa kategoriers an— tal följande.
3/3 förtidspension ' 150 651 2/3 » 10 834 112 » 5 332
Genomförande av vidgade möjligheter till förtidspension kommer att ytterligare höja den andel av pensionärerna som uppbär hel förtidspension. I samband därmed blir grun- den för pensionsbeslutet för ett allt större antal av dessa förtidspensionärer att pen- sionärens arbetsförmåga som följd av ar— betsmarknadsförhållanden visat sig vara fik- tiv. Sambandet mellan skälen för beslutet om hel förtidspension och ren medicinsk bedömning av personens arbetsförhet kom- mer därmed inte att föreligga på det Ikon— sekventa sätt som man hittills har kunnat förutsätta.
Antal arbetslösa arbetssökande kassamed— lemmar i ålder 67 år och däröver. Med ledning av arbetsmarknadsstyrelsens arbets- löshetsstatistik har utredningen sammanställt uppgifter om genomsnittligt antal 67-ån'ngar och äldre bland arbetslösa medlemmar i arbetslöshetskassorna, som har varit an- mälda som arbetssökande vid offentlig ar— betsförmedling åren 1967—1969. Detta antal har ställts i förhållande till det genomsnitt- liga totala antalet medlemmar i varje kassa, som under de åren har varit arbetslösa ar- betssökande. Fördelning efter ålder har skett med hänsyn till ålder vid kalenderårets bör—
jan. Därför underskattas något storleken av åldersklassen 67 år och däröver i dessa sam- manställningar.
Den genomsnittliga procentandelen ar- betslösa 67-åringar och äldre under dessa år för samtliga kassor har varit 4 men upp- visat en tendens till minskning.
Fördelningen på arbetslöshetskassorna ef— ter frekvensen av i frågavarande äldre ar- betssökande medlemmar i kassan belyses i nedanstående översiktstablå.
Det genomsnittliga antalet ifrågavarande arbetslösa arbetssökande 67-åringar och äld- re per månad i jämförelse med motsvarande antal arbetslösa arbetssökande kassamedlem- mar i ålder 65—66 år och i samtliga åldrar framgår av följande sammanställning.
Antal
År 1967 1968 1969
67 år och äldre 1 562 1 333 1 143 65—66 år 3 161 3 965 4 482 Samtliga åldrar 28 813 33 358 29 851
Överväganden om samordning med ål- derspensionering. Enligt 7 kap 1 5 lagen om allmän föräkring utgår förtidspension längst intill den månad då den försäkrade fyller 67 år. Därefter erhåller den försäk- rade ålderspension enligt 6 kap 1 & samma lag. Den tidigare förtidspensionerade är så— ledes efter fyllda 67 år att betrakta som ål- derspensionär. Om han därefter vill för- värvsarbeta, har tillräcklig arbetsförmåga samt har uppfyllt andra ersättningsvillkor, bör han i arbetslöshetsförsäkringen som re- gel ha samma ersättningsrätt efter fyllda 67 år, vare sig han tidigare har varit förtids-
Översiktstablå Andel arbetslösa arbetssökande medlemmar åren 1967—1969 ' som varit i ålder 67 år och däröver .0—2 % 3—5 % 6—8 % 9— % Antal kasssor 19 13 7 4 Samm-anlagt medlemsantal i dessa kassor 30.6.1968 627 546 479 379 150 071 432 188 140 SOU 1971: 42
pensionär eller inte. Den som före 67 år uppburit hel förtidspension, och därför då inte har kunnat upparbeta ersättningsrätt i arbetslöshetsförsäkringen, skall dock ej kun- na åberopa sådan arbetad tid före 67 år vid prövning av arbetsvillkor efter det han har blivit ålderspensionär.
I allmänna försäkringen har åldersgrän- sen 67 år även betydelse i fråga om rätten till sjukpenning. Från den månad den för- säkrade fyllt 67 år får sjukpenning inte ut- gå för mer än ett bestämt sammanlagt antal dagar som förbrukas alltefter de utnyttjas.
I arbetslöshetsförsäkringen gäller som för- ut nämnts den föreskriften att statsbidrag till ersättning åt medlem, som vid ingången av visst försäkringsår fyllt 67 år, utgår för högst 75 ersättningsdagar under försäkrings- året. Detta dagantal är hälften av den re- guljära nu gällande ersättningstiden per för- säkringsår, 150 dagar. Utredningens förslag till reglering av ersättningstiden, den s k 300—dagarsregeln, innebär dels att ersättning kan utgå under 300 dagar för alla försäkra- de, dels att ersättningstiden förlängs till 450 dagar för försäkrad som har fyllt 55 år, dels att tidberäkningens nuvarande anknytning till försäkringsår upphör.
Utredningen anser att arbetslöshetskassor- na även i fortsättningen bör ha möjlighet att med statsbidrag utbetala ersättning i viss omfattning till medlemmar som fyllt 67 år. Antalet ersättningsdagar bör stå i samma förhållande till reguljär ersättningstid som enligt nuvarande bestämmelser om statsbi-
drag. Antalet ersättningsdagar skulle därmed, bestämmas till sammanlagt 150 dagar räknat från det medlemmen har fyllt 67 år.
Med hänsyn till arbetslöshetsförsäkring— ens karaktär och för att underlätta kassor- nas administration är det dock motiverat att för alla försäkrade införa en generell högsta åldersgräns. Det har visat sig att det stora flertalet av de kassamedlemmar, som utnyttjar den nu föreliggande ersättningsrät- ten sedan de fyllt 67 är, gör detta åren närmast efter att ha uppnått denna ålder. Därför torde det inte möta hinder att införa en generell regel att ersättning under för- säkringsåren närmast efter det kassamedlem
fyllt 67 år .inte får utgå längre än till dess medlemmen fyller 70 år.
Förslag angående arbetslöshetsförsäkring
Huvudregel:
Ersättning utgår längst intill dess kassamed- lem har fyllt 67 år eller, om medlemmen dessförinnan börjar uppbära hel förtidspen— sion eller helt sjukbidrag, längst tom må- naden före den då pensionen eller bidraget börjar utgå.
Kompletteringsregel:
Arbetslöshetskassa kan till medlem, som har fyllt 67 år, under tiden intill dess medlem- men fyller 70 år med statsbidrag utbetala ersättning för sammanlagt högst 150 dagar under förutsättning att för ersättning i öv- rigt föreskrivna villkor är uppfyllda.
Arbetslöshetskassa skall själv besluta hu- ruvida eller i vilken utsträckning den före- slagna kompletteringsregeln skall tillämpas för kassans medlemmar.
Utredningens förslag i fråga om beräk- ning av den försäkringsersättning som vid arbetslöshet kan utgå till den som uppbär pension (pensionsavdrag) behandlas i kap 6.
5.2.3. Lägsta åldersgräns
Enligt kassaförordningen (20 &) får ersätt- ning som förut nämnts endast utgå till för— säkrad över 16 år. Samma åldersgräns före- skrivs i arbetsmarknadskungörelsen (72 å) i fråga om arbetslöshetshjälp.
Elever som gått ut den obligatoriska 9- åriga grundskolan och därefter omedelbart börjar förvärvsarbeta kan regelmässigt vän- tas vara 16 år. Under vissa förutsättningar kan elev dock under det nionde skolåret bedriva skolarbetet så att han samtidigt ut- för ett arbete som är att likställa med för- värvsarbete. Utredningen anser att det inte är av oväsentlig betydelse att dessa ungdo-
mar kan påräkna kontant stöd om de blir arbetslösa innan de fyllt 16 år och har upp— arbetad ersättningsrätt.
I fråga om arbetslöshetsförsäkringen före- slår utredningen att den nuvarande regeln om lägsta ålder för ersättningsrätt bortfaller och ersätts med en regel om lägsta ålder för inträde som medlem i arbetslöshetskas- sa. Den som söker sådant medlemskap skall ha fyllt 15 år. Om det nuvarande 12—månadersvillkoret, enligt utredningens förslag, bortfaller, skulle den som vid 15 års ålder börjat förvärvsarbeta och då även blivit medlem i arbetslöshetskassa kunna ha byggt upp sin ersättningsrätt enligt det kvarstående arbetsvillkoret (fem månaders förvärvsarbete eller därmed likställd tid) i tillräcklig omfattning för att möta även en arbetslöshetssituation som uppkommer, in- nan han fyllt 16 år.
Ej heller för kontant arbetsmarknadsstöd bör det enligt utredningens mening föreskri- vas någon lägsta ålder för ersättningsrätt. Däremot bör tid i förvärvsarbete eller annan tid innan sökanden fyllt 15 år ej medräknas vid prövning av arbetsvillkoret. Utredning- ens förslag i det avseendet motsvarar när- mast det föreslagna villkoret för inträde som medlem i arbetslöshetskassa.
Den föreslagna regeln om lägsta ålders- gräns (15 år) för inträde i arbetslöshetskas- sa föreslås vara obligatorisk för arbetslös— hetskassorna. Ungdomarna bör redan från 15—årsåldern ha möjlighet till arbetslöshets— försäkring inom varje verksamhetsområde som representeras av arbetslöshetskassa.
5.3. Arbetsför
5.3.1. Allmänna synpunkter
I nuvarande arbetslöshetsförsäkring gäller som allmän princip att kassamedlem är att anse som arbetsför, om han kan prestera ett normalt arbetsresultat i ett för honom lämp- ligt arbete. Denna princip fanns redan an- given i handbokskommentaren till den första förordningen om erkända arbetslöshetskas- sor (år 1935). Där framhölls att den som på grund av sjukdom, invaliditet eller hög
ålder ej kan utföra arbete ej heller kan er— hålla understöd. Det påpekades att detta vill- kor måste iakttas strängt men framhölls sam- tidigt, att en person med ett betydande kroppsligt lyte i en för honom lämpad an- ställning kan prestera fullt normalt arbets— resultat. Han kan därför vara att anse såsom fullgod arbetskraft, oaktat han ej alls är ar— betsför inom andra arbetsområden.
Det osäkra momentet i dessa bedömning- ar har varit den faktiska tillgången på lämp- ligt arbete för de handikappade. I hand- bokskommentaren år 1935 framhölls att man genom angivna bedömning av arbets- förheten i viss utsträckning avvikit från den allmänna principen att ersättningsberättigad medlem skall vara fullt arbetsför. Det tilla- des: >>Är å andra sidan nedsättningen av arbetsförmågan så avsevärd, att han icke ens vid gynnsamt läge på arbetsmarknaden kan erhålla någon anställning, bör understöd från erkänd arbetslöshetskassa icke kunna ifråga- komma.» Den i ett gynnsamt arbetsmark- nadsläge tänkbara tillgången på arbetstill- fällen, som är så lämpliga för den handikap— pade att han där kan prestera fullt normalt arbetsresultat, skulle således vara avgörande för bedömningen >>arbetsför» eller »ej ar— betsför».
Utvecklingen av möjligheterna till för- värvsarbete har under de senaste årtiondena något förändrat förutsättningarna för denna bedömning. Uppgifter om arbetsvården och dess utveckling samt uppskattningar av fram- tida arbetsvårdsbehov lämnas i statskonto- rets huvudrapport om arbetsmarknadsver— ket och arbetsmarknadspolitiken (SOU 1968: 60, sid 127—136). Antalet arbetsvårds- sökande uppgick år 1967 till ca 82000. År 1970 var antalet i det närmaste 90 000. Man räknar därefter med ökning under yt- terligare några år innan tillströmningen har stabiliserats. Den mest betydelsefulla ök- ningsfaktorn ansåg statskontoret vara den allmänna attitydförändring som ägt rum på detta område.
Stark kritik har riktats mot de handi- kappades sysselsättningsmöjligheter på svensk arbetsmarknad. Det har sagts att denna inte är handikappvänlig. Företrädare
för såväl de handikappades organisationer som arbetsmarknadsparter och samhällsor- gan har understrukit att en bättre handi- kappmiljö inte kan åstadkommas utan att arbetsmarknadens rekryteringspolitik mar- kant ändras. Detta gäller både den offent- liga och privata sektorn.
Det har framhållits att personer som för- värvsarbetar eller önskar förvärvsarbete inte kan indelas i två skilda klasser — de som är fullt arbetsföra och produktiva, å ena si— dan, och de som inte är det, å den andra. Det rör sig i stället om en kontinuerlig skala. Någonstans på den skalan finns en gräns. Den gränsen är emellertid inte skarp. De som befinner sig över gränsen kan finna sysselsättning på den öppna arbetsmarkna- den. De som befinner sig under gränsen lyckas inte därmed. För en stor mellangrupp är det ovisst om de lyckas eller ej.
Under senare tid har behov av förbätt— rad arbetsmiljö fått en framträdande bety- delse. Man söker alltmer tillgodose arbets- tagarnas behov av att arbetsplatserna inrät- tas så att de fysiska och psykiska påfrest— ningarna minskar. Med hjälp av nya forsk- ningsrön, bla inom arbetsmedicin och er- gonomi, har rationell inredning av arbets- platser och bättre planering av arbetsmeto— der jämte selektiv arbetsplacering visat sig kunna minska risken för uppkomst av handi- kapp och öka möjligheterna för redan handi- kappade att utnyttja sin arbetsförmåga. Ge- nom ökade samhällsinsatser i fråga om ar- betsprövning, arbetsträning, yrkesutbildning och omskolning kan även den handikappade få bättre möjlighet att själv medverka till att arbetshämmande handikapp helt eller delvis elimineras. Faktiska arbetsalternativ till kon— tant stöd bör därför i allt större utsträck- ning kunna påräknas för arbetslösa med handikapp.
Samhällsåtgärdema för rehabilitering och arbetsvård kommer att ställa ökade krav på samverkan mellan olika samhällsorgan. Ut- redningen har konstaterat att administrativ samverkan mellan arbetsförmedlingar och allmänna försäkringskassor redan påbörjats och i fortsättningen bör kunna utvecklas ytterligare enligt anvisningar från de stat-
liga tillsynsmyndighetema, arbetsmarknads- styrelsen och riksförsäkringsverket. Social- vårdens uppsökande verksamhet kommer att utvidgas. Därmed kan ökad kontakt skapas mellan kommunernas sociala nämnder samt arbetsförmedlingar, allmänna försäkrings- kassor och arbetslöshetskassor bla efter råd och anvisningar som år 1969 utfärdats av socialstyrelsen på grund av 1968 års änd— ringar av lagen om socialhjälp. Intresse för försöksverksamhet med nya former av sy- stematisk samverkan mellan nämnda organ har under hand framkommit, bla hos kom- muner som sökt planlägga sina insatser för rehabilitering och socialvård på längre sikt. Det är angeläget att det sker en utvidgning och effektivisering av denna samverkan.
Med hänsyn till den sålunda pågående ut- vecklingen har utredningen funnit att er- forderlig utvidgning, fasthet och kontinui- tet i samarbetet mellan de lokala organen för administration av samhällets totala trygghetssystem bör kunna uppnås utan för- fattningsföreskrifter annat än när sådana er- fordras i särskilda fall, exempelvis i förut— nämnda ärenden om förtidspension.
5 .3.2 Sjukdom
Nu gäller i arbetslöshetsförsäkringen att medlem vid sjukdom som förorsakar full- ständig nedsättning av arbetsförmågan, vil- ken medför rätt till hel sjukpenning från allmän försäkringskassa, inte får uppbära er— sättning från arbetslöshetskassa.
Vid sjukdom som ej förorsakar fullstän— dig nedsättning av arbetsförmågan men lik- väl nedsätter denna med minst hälften ut— går halv sjukpenning från allmän försäk— ringskassa. I sådana fall gäller nu i arbets- löshetsförsäkringen att medlemmen anses som ej arbetsför halva dagen och som ar- betsför halva dagen. Om medlemmen inte får något arbete av det slag som motsvarar hans sålunda bedömda arbetsförhet, är han, under förutsättning att han före sjukdomen haft heltidsarbete, berättigad till halv ersätt— ning från arbetslöshetskassan.
Sistnämnda regler bygger huvudsakligen på bestämmelsen i 29 & 2 mom sista stycket
kassaförordningen. De har medfört vissa olä- genheter för arbetslöshetskassorna och deras medlemmar.
Sålunda har det påpekats från skogsarbe- tarnas arbetslöshetskassa, att deras medlem- mar ofta har svårt att på sin arbetsmarknad finna sådant kortvarigare och lättare arbete som halv sjukskrivning förutsätter. Följden har blivit att skogsarbetare som blir halvt sjukskrivna i allmänhet inte kunnat finna lämpligt arbete under sjukdomstiden utan förblivit arbetslösa, ej sällan under avsevärd tid.
Detta har belysts genom en närmare un- dersökning i skogsarbetamas arbetslöshets- kassa av de medlemmar som under försäk— ringsåret 1966/67 erhöll halv dagpenning. Därvid framkom även åtskilliga fall, där man har ställt sig frågande till läkarnas mo— tiv till halv sjukskrivning. Det påpekades att skyldighet inte synes föreligga för läka- re och försäkringskassa att samråda med varandra om hel eller halv sjukskrivning bör göras. Om läkaren ej har tillräcklig kän- nedom om ifrågavarande arbetsmarknad, kan detta'leda till halv sjukskrivning även i sådana fall där hel sjukskrivning väl kan motiveras om hänsyn tas till såväl medicins— ka som arbetsmarknadsmässiga synpunkter.
Detta är ett problem som inte kan lösas inom arbetslöshetsförsäkringen och reglerna för kontant arbetsmarknadsstöd. Utredning- en vill dock påpeka den inte obetydliga ut— vidgning av riskområdet för dessa stöd- former, som kan uppstå genom brister i samråd mellan läkare, försäkringskassa och arbetsmarknadsorgan.
5.3.3. Förtidspension
Förtidspensionärer med rätt till hel förtids- pension och personer med helt sjukbidrag bör i princip likställas med dem som är helt sjukskrivna. Deras arbetsförmåga har i samband med pensionsbeslutet bedömts vara varaktigt respektive för avsevärd tid så ned— satt att »intet eller endast ringa del därav återstår». Så länge denna bedömning kvar- står bör kravet på arbetsförhet ej anses upp- fyllt. Utredningens förslag i kap 6 (6.8)
om samordning med förtidspension bygger på denna förutsättning.
Om arbetsförmågan bedömts vara nedsatt i mindre grad och pension eller sjukbidrag därför utgår med två tredjedelar eller hälf- ten, partiell förtidspension och partiellt sjuk- bidrag, kan några generella antaganden ej göras om de aktuella verkningarna av sjuk- dom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan, som i det enskilda fallet har legat till grund för pen- sionsbeslutet. Invaliditetsbegreppet i fråga om förtidspension och sjukbidrag är visser- ligen utformat som en arbetsinvaliditet, grundad på medicinska orsaker, men hän- syn skall även tas till andra omständigheter som påverkar den försäkrades förmåga att bereda sig arbetsinkomst. Möjlighet bör fin- nas till individuell prövning med speciell hänsyn till bl a arbetsmedicinska förhållan- den och allmänna sysselsättningsförhållan- den på ifrågavarande del av arbetsmarkna— den. Denna bedömning kan bli komplice- rad och -— om fallen blir många — kräva betydande insatser från läkare och andra experter.
Dessa synpunkter har utredningen utveck- lat i remissyttrande 12.11.1969 över riks- försäkringsverkets förslag till vidgad förtids— pensionering. Där anförs bl a följande.
Utredningen har funnit att de föreslagna rikt- linjerna för förhandsbedömning av möjlighe- terna till varaktig arbetsplacering avsevärt kan medverka till en i sak riktigare gränsdragning mellan systemen för pensionering och kontant- stöd på arbetsmarknaden. Av värde inom ut- redningens område är även de ökade möjlig- heterna att i pensionsbeslut ta individuell hän- syn till personer med tungt eller pressande ar- bete, som vid högre ålder men före ordinarie pensionsålder själva vill lämna arbetslivet direkt utan att ta vägen över arbetslöshet och osäkra sysselsättningsförhållanden. Även i detta av- seende anser utredningen att verkets förslag vinner i värde genom att avgränsning ej sker till i förväg bestämda yrkes- eller befolknings- grupper.
I dessa fall då särskilda regler för äldre ar- betskraft skulle bli tillämpliga anser verket na- turligt att pensionssökanden får hel förtidspen- sion. Utredningen tillstyrker detta. Erfarenhe- terna under utredningsarbetet visar att den kvarstående arbetsförmåga som i pensionsbeslut motiverat partiell pension ofta måste anses fik-
tiv för den som inte har något stadigvarande förvärvsarbete. Detta gäller i särskild hög grad de äldre. Liknande erfarenheter har för övrigt gjorts i fråga om halv sjukpenning till arbets- lösa. Nedsättning från hel till halv sjukpenning under arbetslöshet medför ej sällan endast en partiell övervältring av stödansvaret från all— män försäkringskassa till arbetslöshetskassa.
Utredningen har inte något att erinra mot verkets förslag att halv pension utgår till den som har sin arbetsförmåga nedsatt i mindre grad än som fordras för 2/ 3 pension men lik- väl med minst hälften. Arbetssökande med den- na nedsättning av arbetsförmågan bör enligt utredningens mening anses uppfylla den allmän- na förutsättningen »arbetsför» för kontant ar- betsmarknadsstöd. För dessa liksom för dem vars arbetsförmåga är nedsatt med mindre än hälften blir arbetsmarknadens rekryteringspo- litik och effektiviteten i samhällets arbetsmark- nadsåtgärder avgörande för möjligheterna att skapa den i verkets förslag tänkta kombinatio— nen av arbetsinkomst och pension.
Individuell bedömning av den arbetsför- het som är allmän förutsättning för ersätt- ningsrätt'underlättas givetvis om det finns vissa fasta utgångspunkter för bedömning- en. En sådan är regeln om demsom upp- bär hel förtidspension eller helt sjukbidrag. För de partiella fallen kan viss ledning vid bedömningen finnas i kollektivavtal mellan Svenska kommunalarbetareförbundet, å ena sidan, samt Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet, å andra sidan, om bestämmelser angående löne- och anställ- ningsvillkor för handikappade arbetstagare vid kommunala verkstäder för skyddad sys- selsättning, gällande fr o m 1.7.1970. Be- stämmelserna i detta kollektivavtal omfattar sj den som är intagen på vårdinrättning och ej heller den som undergår introduktions- utbildning eller arbetsprövn'ing och/ eller ar- betsträning. I de fall fråga uppkommer om indragning eller minskning av förtidspension, skall vid bedömningen av pensionstagarens arbetsförmåga främst beaktas vederbörandes faktiska arbetsprestation och inte den utgå- ende lönens storlek. Enligt riksförsäkrings- verkets cirkulär nr 4/1969 är riktlinjerna för denna bedömning följande.
När lön utgår i form av ackordslön eller blandackordslön—varvid det i lönen ingående ackordsbeloppet beräknas på grundval av en individuell redovisning av arbetsprestationema
— bör man vid bedömningen av en arbetstaga- res arbetsförmåga jämföra hans arbetsresultat med en fullt arbetsför arbetstagares normala prestation i samma slags arbete. Till grund för jämförelsen bör läggas de uppgifter om dessa båda värden som kan inhämtas från den skyd- dade verksamhetens ledning. I förekommande fall bör även inkomstnivån i den försäkrades tidigare yrke eller huvudsakliga sysselsättning beaktas.
När lön utgår enbart i form av tidlön och uppnådda arbetsresultat inte redovisas indivi- duellt, bör arbetstagarens arbetsförmåga bedö- mas med utnyttjande av de uppgifter som kan lämnas av den skyddade verksamhetens ledning och av den representant för länsarbetsnämn- den som är lmuten till denna.
Varje möjlighet att göra en liknande be- dömning av handikappad ersättningssökan— des verkliga prestationsförmåga inom det för honom tänkbara arbetsområdet bör en— ligt utredningens mening utnyttjas. Har sö- kanden själv styrkt sin arbetsförmåga, tex genom att med ifrågavarande invaliditet ut— föra förvärvsarbete i den utsträckning som fordras för ersättningsrätt (uppfyllt arbets—' villkoret), behöver hans arbetsförhet i regel inte närmare undersökas. Saknas helt an"— nat underlag för bedömning av sökandens arbetsförhet än beslut om förtidspension el- ler sjukbidrag, enligt vilket hans arbetsför-' måga beräknas vara en tredjedel eller mindre av den normala, kan sökanden i regel ej anses vara'arbetsför i sådan utsträckning att rätt till försäkringsersättning eller kon— tant arbetsmarknadsstöd föreligger. I tvek-t samma fall bör dock utredas, i vilken ut- sträckning denna arbetsinvaliditet beror på medicinska faktorer. Om det då visar sig att bedömningen av arbetsförmågans ned— sättning till— avsevärd del. grundats på andra faktorer än medicinska, och” dessa andra faktorer efter pensionsbeslutet blivit påtag- ligt förändrade — tex genom flyttning el- ler ändrade sysselsättningsförhållanden el— ler bättre personliga anpassningsmöjligheter på ifrågavarande arbetsmarknad — bör bris- tande arbetsförhet enligt pensionsbeslutet in— te enbart vara skäl för att avvisa ersättnings- rätt. Bedömning bör då ske av samtliga de omständigheter som i den föreliggande situa- tionen skapar svårigheter för sökanden att finna lämpligt förvärvsarbete.
Likaså bör förändringar i den andra rikt— ningen uppmärksammas. Sökandens arbets- invaliditet kan efter pensionsbeslutet ha för- värrats utan att de rent medicinska fakto— rerna förändrats, tex genom flyttning el- ler ändrade allmänna sysselsättningsförhål- landen inom sökandens naturliga arbetsom- råde. Förutsättningarna för ett tidigare be- slut om partiell förtidspension kan därmed ha blivit betydligt förändrade. Dessa fall bör vid arbetsförmedling och arbetslöshets- kassa som regel handläggas i samråd med vederbörande allmänna försäkringskassa.
5 3.4 Yrkesskada
Har en yrkesskada medfört invaliditet som nedsätter arbetsförmågan med minst en tion— del utgår livränta så länge som denna invali- ditet består. Livräntans storlek beräknas dels efter det 5 k ersättningsunderlaget, dels efter invaliditetsgraden. Vid bedömning av den nedsättning av arbetsförmågan som yr- kesskada medfört skall hänsyn tas till ska- dans beskaffenhet och dess inverkan ej blott på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av arbete utan även på hans förmåga att utöva sitt yrke.
Yrkesskadeförsäkringens invaliditetsbe- grepp och metoder för invaliditetsbedöm- ning skiljer sig avsevärt från den allmänna försäkringens. I sistnämnda försäkring in- riktas bedömningen av arbetsförmågans ned— sättning i princip direkt på den försäkrade och dennes kvarvarande arbetsförmåga, me— dan reglerna i yrkesskadeförsäkringen byg— ger på genomsnittsbedömningar som utfor- mats i tabellsystem. Yrkesskadorna domine- ras av yttre kroppsskador. De har ansetts vara betydligt enklare att bedöma och klas- sificera än de sjuklighetstillstånd som prövas i den allmänna försäkringen. De försörj- ningsekonomiska följderna av en sjukdom eller skada samt medicinska och arbetsmäs— siga åtgärder för rehabilitering har även till— mätts större betydelse i den allmänna för- säkringen än inom yrkesskadeförsäkringen.
I kap 6 (6.8) har utredningen behandlat samordningen med yrkesskadeförsäkring- en och förtidspensioneringen. För de fall
där nedsättningen av den försäkrades ar- betsförmåga medför behov av samordning mellan arbetslöshetsförsäkringen och yrkes- skadeförsäkringen bör denna enligt utred- ningens förslag i huvudsak kunna göras ef- ter samma regler som föreslås gälla för ar— betslöshetsförsäkringen beträffande förtids- pensionärer. Det stora flertalet av dem som uppbär yrkesskadelivränta på grund av ned- sättning av arbetsförmåga, som överstiger hälften, uppbär även förtidspension.
Bedömningen av arbetsförheten som all- mänt villkor för ersättningsrätt i fråga om arbetslöshetsförsäkring och kontant arbets— marknadsstöd bör principiellt ske enligt sam— ma invaliditetsbegrepp och med samma me- toder, vare sig nedsättning av arbetsförmå— gan uppstått genom yrkesskada eller på an- nat sätt. Därvid bör bedömningen inriktas direkt på sökanden och avse dennes aktuella arbetsförmåga. Endast i de fall en sådan be- dömning visar att arbetsförmågan ej uppgår till den gräns — en tredjedel av den normala — som generellt förordats för dem som upp- bär partiell förtidspension (sjukbidrag), bör ersättningsrätt avvisas på grund av bristande arbetsförhet. Sökandens möjligheter att själv genom förvärvsarbete före arbetslösheten styrka sin arbetsförhet, liksom hänsynen till förändrade förhållanden av annat slag än medicinska, bör vara likartade även i fråga om yrkesskada och andra fall av arbetsin- validitet.
5.4. Oför/ändrad att förvärvsarbeta
I föregående punkt har utredningen beträf- fande begreppet arbetsför i några samman- hang framhållit, att arbetsförheten även mås- te prövas med hänsyn till övriga omstän- digheter som utgör hinder för den arbetssö— kande att finna lämpligt arbete. Stora krav ställs på arbetskraften när det gäller an— passning till omvandlingsprocessen i närings— liv och samhälle. Numera förutsätts dock att samhället i möjligaste mån skapar förutsätt- ningar för den arbetssökande att få ett ar- bete som han är lämpad för och som kom- mer hans önskemål så nära som möjligt.
Därmed framträder ett sakligt samband
mellan den nu ifrågavarande regeln »oför— hindrad att förvärvsarbeta» och arbetsför- heten. Samband framträder även mellan den arbetslöses övriga personliga förhållanden och tillgången på arbetstillfällen, som med hänsyn till dessa förhållanden och skäliga krav på arbetsmarknadsanpassning från den arbetslöses sida kan anses lämpliga.
Ifrågavarande villkor för ersättningsrätt kan därför endast ges en självständig gene— rell betydelse i det avseendet, att det inte får föreligga någon omständighet som hind- rar den arbetslöse att över huvud taget ut- föra tillgängligt och lämpligt förvärvsarbete under tid för vilken han gör anspråk på kontant stöd under arbetslöshet. Villkoret in— nefattar samtidigt alla omständigheter som kan utgöra hinder för att utföra tillgängligt förvärvsarbete. Det kan dämied sägas inne- bära att arbetssökande skall stå till arbets- marknadens förfogande.
På grund härav föreslår utredningen att reglerna om de allmänna förutsättningarna för ersättningsrätt, vilka i gällande kassa- förordning behandlas i 20 å, i en ny för- fattning sammanförs med reglerna om be— dömning av lämpligt arbete och självför— vållad arbetslöshet. I nuvarande kassaför— ordning behandlas dessa senare frågor i 36 &.
Utredningen behandlar i följande punk- ter några speciella typer av fall, då det har uppstått särskilda svårigheter att bedöma huruvida arbetssökande kan anses stå till arbetsmarknadens förfogande, dvs vara ge— nerellt sett oförhindrad att åtaga sig för— värvsarbete.
5.4.1. Lokal bundenhet
Ett särskilt exempel på arbetshinder är en- ligt nuvarande praxis lokal bundenhet. Den— na innebär att det inte kan begäras att ar— betssökande skall ta arbete på annan ort. Med annan ort avses därvid ort som är be- lägen så långt från medlemmens bostad att han måste bo på arbetsorten åtminstone un— der arbetsveckan.
Lokal bundenhet är inte något totalt ar-
betshinder. Den medför dock i många fall en sådan begränsning av arbetsutbudet att bundenheten faktiskt kan innebära ett i det närmaste totalt arbetshinder. Detta gäller främst sökande utan egentlig eller speciellt erforderlig yrkes- eller arbetserfarenhet, som är bosatta i trakter där det för dem inte finns annat än enstaka möjligheter till lämp- ligt förvärvsarbete inom det för hemortens befolkning naturliga arbetsområdet.
De nu gällande anvisningarna i detta hän- seende från arbetslöshetsförsäkringens till- synsmyndighet till arbetsförmedlama inne- håller närmast generella bedömningsregler för vissa speciella fall. Flera av dessa fall avser lokal bundenhet av familjeskäl, så sär— skilt för kvinnliga arbetssökande. Ej sällan kan emellertid den lokala bundenheten i en familj bero på mannens arbetsförhållanden eller hänsyn till samboende föräldrar eller barn och då även till barn som ej är min- deråriga. Flera samverkande boende— och ansvarsförhållanden skapar i dessa fall en komplicerad bundenhet för både kvinnor och män. Har de små barn och är samhäl- lets service för tillsyn av dem ej utbyggd, uppstår särskilda svårigheter. Utredningen belyser problem av detta slag i bilaga 11 Traditionella vårduppgifter och förvärvsar- bete.
Bundenhet vid hemmet får bedömas på ett annat sätt då barnen inte längre är i så- dan ålder att de behöver kontinuerlig vård eller tillsyn. Då kan förekomsten av barn inte längre utgöra ett hinder för att ta ar- bete på annan ort, men det är önskvärt att arbetsorten är belägen så att bortavarande förälder kan besöka hemmet varje vecka såvida det ej är fråga om en kortvarig an- ställning. Om inte familjebostad kan erbju- das i ifrågavarande arbetsort skall föräld- rar med hemmavarande ej vuxna barn kun- na göra anspråk på att endast en av dem skall vara beredd att antaga arbete på annan ort än den dittillsvarande bostadsorten.
I en följande punkt 5.6 har utredningen bla behandlat hänsynen till arbetssökan- des personliga förhållanden vid bedömning av visst arbetes eller arbetsförslags lämplig— het. Utredningen har där betonat betydel-
sen av möjligheterna att erhålla bostad — i förekommande fall familjebostad — av tillfredsställande beskaffenhet på en ny ar— betsort. I den närmast följande punkten 5.5 lämnas en redogörelse för arbetsförmedling— ens service till enskilda arbetssökande (5.5.2). Under rubriken Omställningsutred— ningen behandlas där den omfattande in- formation som arbetsförmedlingen har att lämna för att underlätta arbetstagarnas geo— grafiska rörlighet; Utredningen finner det naturligt _att arbetssökanden vill' ha bästa möjliga utbyte av omställningen både i fråga om egna arbetsförhållanden och .med avse— ende på familjensönskemål i olika avseen- den, till nytta- för arbetssökande, arbetsgi- vare och samhälle. —
Utredningen. har i bilaga 9 redovisat en undersökning rörande meddelande från ar- betsförmedlingen. om ifrågasatt ersättnings- rätt i arbetslöshetskassa under försäkringsi året 1967/ 68. 'Av huvudsakliga skäl för ar- betsavvisande dominerade där *typgruppen »särskilda omständigheter med hänsyn till personliga förhållanden eller arbetets natur» med ».närmare=67 procent av alla undersökta fall (3 358); I denna 'typgrupp ingick även fall av lokal bundenhet. Dessa utgjorde 17,3 procent av'saintliga fall_(för männen 21,0 % och för kvinnorna 7,1 %). Fallen av lokal bundenhet hadezi undersökningen fördelats påtre orsaksgrupper. .De'olika gruppernas andel av samtliga undersökta fall av arbets- ayvisande ,var följande '
Procent Familjeskäl . 4 " ' ' 5,2 Bisyssla eller annan sysselsättning (jordbruk, fastighet, uppdrag) 4,5 Annan orsak 7,6
Utredningen anser inte att dessa erfaren— heter behöver föranleda förslag till någon ny lydelse av ifrågavarande allmänna villkor för ersättningsrätt. Prövning av hänsyn till lokal bandenhet bör även i fortsättningen grundas på regeln att den arbetslöse skall vara ar- betsför »och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete». Dock vill utredningen fram- hålla följande.
När en lokal bundenhet huvudsakligen beror på uppdrag, bisyssla eller annan lik— nande förvärvsverksamhet — tex mindre jordbruk eller annan rörelse som mest hela året vanligen kunnat bedrivas under fritid — bör tiden för rådrum anpassas efter erfor— derlig skälig tid för avveckling eller över— låtelse av verksamheten.
Tiden för rådrum bör kunna förlängas eller förkortas beroende på den arbetslöses beredvillighet respektive bristande beredvil- lighet att genom egna åtgärder upphäva sin lokala bundenhet eller 'i övrigt förbättra sina möjligheter att förvärVSarbeta. Ofta är inte omfattande och långväga bostadsflyttning nödvändig för erforderlig anpassning till ar- betsmarknaden. Men även mindre omfat- tande åtgärder är beroende av den arbets- sökandes vilja att själv medverka. Samhälle och arbetslöshetskassor kan ej ha ansvar för arbetslöshet i de fall denna huvudsakligen beror på orealistiskt lokalt begränsat arbets- utbud, som den arbetssökande själv, även efter skäligt rådrum, vägrar att utvidga eller anpassa till den faktiskt föreliggande till— gången på lämpligt förvärvsarbete.
Problem liknande dem som uppstår vid lokal bundenhet'kan föreligga för den som till väsentlig del 'ha'rh'aft sin försörjning ge- nom stadigvarande förvärvsarbete i hemmet såsom arbetstagare och därmed byggt upp ersättningsrätt enligt arbetsvillkoret. Den som mister sådant arbete kan i vissa situa- tioner ha stora svårigheter att ställa om sig till förvärvsarbete utom hemmet. I prop 1964: 115 med förslag till nu "gällande ar- betslöshetsförsäkring behandlades synpunk- ter från 1960 års arbetslöshetsförsäkrings- utredning i detta avseende. Med anledning av utredningens förslag anförde departe- mentschefen att försäkrade, som är bundna vid hemmet till följd av personligt handi- kapp, bör kunna'få ersättning vid arbets- löshet,»om de till väsentlig del haft sin för- sörjning genom stadigvarande hemarbete och om de är beredda att utföra annat hem- arbete eller annat arbete som deras handi— kapp tillåter. Utredningen förordar att den- na bedömningsregel skall gälla även person- liga handikapp av andra slag än fysiska,
exempelvis bundenhet vid vård i hemmet av handikappad eller åldrig anhörig,.som i den föreliggande arbetslöshetssituationen ut- gör ett uppenbart hinder för att förvärvs— arbeta utom hemmet. ' .,
5.4.2. Hinder på grund av arbetsmarknadsutbildning
Arbetsmarknadsutbildningens ”karaktär av vuxenutbildning, som utformats o'ch erbjuds arbetssökande . på sysSelsättningspolitiska grunder, behandlar utredningen i samband med arbetsvillkoren för ersättning i arbets- löshetsförsäkring och , för kontant arbets- marknadsstöd. Sådan—utbildning bör enligt utredningens mening i fortsättningen prin- cipiellt likställas med vad i nu gällande för- fattningar kallas yrkesutbildning.
Gällande bestämmelser om arbets- och av- giftsvillkor i 23 och 24 å & kassaförordning- en- och om avstängning vid självförvållad arbetslöshet i 36 & samma förordning anger viss likställighet mellan förvärvsarbete och yrkesutbildning. Enligt arbetsmarknadskun- görelsen föreligger möjlighet för kassamed- lem att under yrkesutbildning. välja ersätt- ning från arbetslöshetskassa istället för ut- bildningsbidrag. I skrivelse .till chefen .för in— rikesdepartementet i juli 1967 har Arbets- löshetskassornas samorganisation framhållit, att denna möjlighet till kassaersättning un- der utbildningstid uppkom innan utbild- ningsbidrag hade införts. Det ursprungliga skälet för denna ersättningsmöjlighet var att kassamedlem skulle kunna få ersättning från försäkringen under en kortvarig kurs, som vid' uppkomande arbetserbjudande omedel- bart kunde avbrytas. När utbildningsbidraget under arbetsmarknadsutbildning infördes och detta bidrag i vissa fall kunde vara lägre än tillförsäkrad kassaersättning, ansågs det till en början rimligt att valmöjligheten fick kvarstå.
Organisationen har i skrivelsen framhål- lit att nackdelarna förkassamedlemmen att utnyttja ersättningsmöjligheten i arbetslös- hetskassan under utbildningstiden hittills in- te beaktats tillräckligt.. Särskilt under tider med dålig arbetstillgång och därmed stor ar-
betslö'shetsrisk finns "risker för att medlem- men efter avslutad utbildning .blirutförsäk- rad, dvs att längsta stadgade ersättnings- tid går till ända under utbildningstiden eller kort därefter. ' "' ' Samorganisationen : framförde i nämnda skrivelse den uppfattningen- att möjlighet till val mellan kassaersättning och utbildnings- bidrag ej bör föreligga; Samtidigtiföreslogs viSst »kompletterande utbildningsbid'rag». Utredningen anser: liksom. Arbetslöshets— kassornas samo'rganisationf'och "1960 års" ar- betslöshetsförsäkringsutredning att * någon valmöjlighet i fråga-om försäkringsersätt- ning ej bör föreligga under'denf'tid arbets- marknadsutbildning pågår? Utredningens ställningstagande grundas i första hand- på principiella skäl; Under utbildningstiden måste kassamedlemmen i regel anses vara förhindrad att förvärvsarbeta. Dessutom bör det undvikas att. 'stödsy'stemet blir så kon- struerat att kassamedlemm'arfförledsi'att iför— bruka sitt försäkringsskydduhdenen tid då samhället erbjuderen'annan stödform. 1
5.4.3 Säsongbegränsning- och arbete, för ,. egen räkning,.
Kollektiva säsongbegränsningar "
Enligt 34å kassaförordningen kan tillsyns- myndigheten beträffandei samtliga eller en viss grupp av en arbetslöshetskassas med- lemmar föreskriva begränsningar i ersätt— ningsrätten. Förutsättningen härför är. att kassans verksamhetsområde omfattar yrke inom vilket arbetslöshet förekommer årligen och regelbundet eller att'det eljest förelig— ger särskilda omständighe'ter. .
1960 års arbetslöshetsförsäkringsutred- ning behandlade den form av säsongarbets- löshet som uppkommer-' genom att arbetsta- gare är utsatta för variationer-i sin syssel— sättning, huvudsakligen beroende'på klima- tiska förhållanden men i_,viss mån andra faktorer. Utredningen fann att_den svenska arbetsmarknaden ännu under . högkonjunk- turen i slutet av 1930-talet kännetecknades av mycket kraftiga svängningar i sysselsätt- ningen mellan. sommar o'chvinter. Utveck-
lingen tenderade emellertid redan då mot en utjämning. För år 1945 noterades en dit- tills rekordartat liten spännvidd mellan ar- betslöshetsmaximum och arbetslöshetsmini- mum, 2,5 procent. Denna spännvidd hade därefter med något undantag hållit sig där- omkring. År 1960 utgjorde den 1,5 procent.
1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning föreslog att arbetslöshetskassorna skulle ges möjlighet att efter eget bedömande bibehål- la eller upphäva säsongbegränsningsbestäm- melserna. Tillsynsmyndighetens befogenhet att föreskriva säsongbegränsningar borde dock kvarstå. Det framhölls att ett slopande av säsongrestriktionerna betyder en admi— nistrativ lättnad för vederbörande kassa.
I Kungl Maj:ts proposition om änd- rade grunder för arbetslöshetsförsäkring (1964: 115) anslöt sig föredragande departe- mentschefen (sid 47) till utredningens upp- fattning att säsongbegränsningarna i kassa- stadgama borde kunna upphävas i avsevärd utsträckning. Det försäkringsmässiga skälet för säsongrestriktionerna hade förlorat i styr— ka. De områden där man kan tala om stän- dig eller vanligt förekommande säsongar— betslöshet hade blivit allt färre. Tillsyns— myndigheten skulle dock kunna ge före- skrifter som begränsade ersättningsrätten och därigenom fortlöpande ta hänsyn till arbets— marknadspolitikens och andra omständig- heters inverkan på olika yrkesområden, där säsongarbetslöshet förekommer.
I kassaförordningens förut nämnda be— stämmelser om säsongbegränsning (34 &) skedde i detta sammanhang huvudsakligen endast redaktionella ändringar. Upphävan- det av säsongrestriktionerna skulle ske inom ramen för gällande bestämmelser och sy- stem. Detta innebär att kassorna har frihet att själva bestämma om säsongbegränsning samt att tillsynsmyndigheten kan ge före— skrifter därom.
Vid tiden för 1960 års utredning hade 17 arbetslöshetskassor bestämmelser om sä- songbegränsning i sina stadgar. I augusti 1969 var antalet sju, varav tre med kollektiv begränsning, tre med individuell begräns- ning och en (Sveriges arbetares kassa) med begränsning. särskilt utformad med hänsyn
Den är 1964 förutsedda utvecklingen på detta område har således till stor del redan ägt rum. Utredningen har därför inte an- ledning att föreslå någon ändring i sak av säsongrestriktionerna men förordar att be- stämmelserna därom får viss ändrad lydelse på grund av de förhållanden som behandlas i det följande. I författningsförslaget har även införts bestämmelse om den beslutan- derätt för arbetslöshetskassa som för när- varande gäller enligt motiven för nuvarande regler.
Individuell begränsning av arbetsutbud mm
Den av utredningen föreslagna utvidgning— en av skyddad personkrets i arbetslöshets- försäkringen till att utan dispens omfatta även företagare samt införande av den nya stödformen kontant arbetsmarknadsstöd medför att säsongvariationer i sysselsättning- en får betydelse för stora grupper utanför den av säsongbegränsningsreglema hittills berörda kretsen av arbetstagare. Detta gäl— ler jordbrukare och andra rörelseidkare men även ett större antal än hittills av andra för- värvsarbetande, som mer eller mindre re- gelbundet är sysselsatta endast viss del av året. Denna typ av individuellt säsongarbete förekommer redan bland medlemmar i tex hotell-, kafé- och restaurantanställdas, kom— munalanställdas, teateranställdas och yrkes- fiskarnas arbetslöshetskassor.
Utredningen finner det principicllt riktigt och ekonomiskt ofrånkomligt att i fråga om sökande av detta slag konsekvent upprätt- hålla ersättningsvillkoret att sökande skall vara oförhindrad att förvärvsarbeta. Däri ligger ett krav på att sökande skall vara beredd att antaga ej blott tillfälligt utan även fast arbete. Någon begränsning av är— betsutbudet till att avse viss tid, tex intill början av visst säsongarbete, skall sålunda i regel inte godtas som skäl för att avvisa ett för sökande i övrigt lämpligt varaktigt arbete. Om sökanden i den situationen väl- jer att alltjämt i första hand satsa på annat planerat eller förväntat arbete för egen el- ler annans räkning och om tillgång på till-
fälligt arbete inte finns inom sökandens na- turliga arbetsområde, måste hinder för för- värvsarbete anses föreligga och ersättnings- rätt av det skälet vara utesluten så länge hindret kvarstår.
I 1956 års förordning om erkända arbets- löshetskassor infördes i 24% andra stycket 2 en möjlighet för tillsynsmyndigheten att beträffande vissa grupper av medlemmar medge »att den, som omväxlande mot av- löning användes till arbete för annans räk- ning och arbetar som självständig företaga- re, må tillgodoräknas avgift för tid, då han utför arbete som självständig företagare». Dessa medlemmar, som brukar benämnas växelarbetare, får sålunda bygga upp sin rätt till ersättning genom förvärvsarbete både som arbetstagare och som företagare.
Bestämmelsen syftar till att göra det lät- tare exempelvis för skogsarbetare med stöd- jordbruk att upparbeta arbetsvillkoren i kas- san. Arbete med jordbruk eller i egen skog får i viss utsträckning tillgodoräknas för full- görande av dessa villkor. En sådan utvidg- ning av ersättningsrätten innebär ett speci- ellt arbetslöshetsskydd för ifrågavarande grupp. Arbetslöshetskassan tillförs avgifter även för tid då vederbörande arbetar som företagare. Mot anordningen har anförts att det kan bli alltför lätt att kvalificera sig för ersättning, vilket skulle medföra ökade ut- betalningar, och att den arbetslöses orts- bundenhet kan ytterligare förstärkas.
Endast två kassor har hittills tagit in be- stämmelser om växelarbetare i sina stadgar, nämligen skogsarbetarnas och lantarbetar- nas kassor. I förstnämnda kassa har ett 80- tal personer hittills sökt medlemskap som växelarbetare, i sistnämnda kassa endast några få.
Systemet med växelarbete utvecklades sär- skilt under en period då nyetableringen in- om jordbruket hade en betydande omfatt— ning — fram till slutet av 1940-talet — och då arbetstillgången för arbetstagare inom skogs- bruket — fram till slutet av 1950-talet —- var mycket god även under vinterhalvåret. Många som inträdde i arbetslivet fram till slutet av 1940-talet kom att bygga sin års- verksamhet på sådant växelarbete. Särskild
hänsyn bör enligt utredningens mening tas till denna befolkningsgrupp inom jord- och skogsbruk, om de i fortsättningen möter svårigheter att finna lämpligt arbete den tid då jordbruket inte ger dem sysselsättning.
F örslug
Utredningen har i sitt förslag till kontant arbetsmarknadsstöd förordat att det skapas en särregel för jordbrukare, födda år 1920 eller tidigare. Den innebär möjlighet för jordbrukare att varje år efter två månaders kvalifikationstid erhålla arbetsmarknads- stöd, om de inte kan erhålla lämpligt arbete som arbetstagare under den tid, högst sex månader varje årssäsong, då de i förväg deklarerat att de är av jordbruket oförhind- rade att arbeta som arbetstagare och på föreskrivet sätt söker sådant arbete.
Utredningen anser inte att det i övrigt fordras någon särregel om växelarbete. I ar— betslöshetsförsäkringen bör som regel för ersättningsrätt krävas att tidigare personlig verksamhet som företagare har upphört och att detta inte blott skett tillfälligt.
Denna allmänna förutsättning för ersätt- ningsrätt måste arbetslöshetskassorna beva- ka. I princip skall bevakningen av att olika framtida förhållanden inte utan godtagbara skäl begränsar arbetsutbudet avse både före- tagare och arbetstagare. Gällande bestäm- melser i 34% arbetslöshetskasseförordningen anvisar tre möjligheter till begränsning i er- sättningsrätten. De tre möjligheterna är
att karenstiden och dess ramtid förlängs, att det generellt bestäms att ersättning ej skall utges för viss tid av året eller
att den tid för vilken ersättning längst får utgå under försäkringsåret uppdelas i perio- der, av vilka någon eller några skall omfatta tid varunder arbetslöshet förekommer regel- bundet.
Dessa tre olika former för begränsning av ersättningsrätt vid säsongarbete bör i fram— tiden kunna sammanföras till en regel med det innehållet att arbetslöshetskassa, för medlem eller grupp av medlemmar som tidi- gare regelbundet förvärvsarbetat under en- dast viss del av året, äger besluta om före-
skrift att ersättningsrätten skall begränsas med hänsyn därtill. Denna regel skulle inne- fatta båda de sista att—satserna i 345 nu- Varande kassaförordningen och avse be- gränsning både individuellt och för viss grupp eller, om så även 'i framtiden kommer att erfordras, för kassans samtliga medlem- mar. Däremot skulle möjligheten till be— gränsning av ersättningsrätten genom för- längning av karenstid och dess ramtid bort— falla i arbetslöshetsförsäkringen.
Arbetsmarknadsstyrelsens nuvarande all- männa befogenhet att som tillsynsmyndig- het för arbetslöshetsförsäkringen föreskriva säsongbegränsningar av ersättningsrätten för medlemmar i arbetslöshetskassor bör kvar- stå. För motsvarande fall i fråga om kon- tant arbetsmarknadsstöd bör det likaså åvila arbetsmarknadsstyrelsen att lämna föreskrif- ter.
Arbetslöshetskassas beslut om införande eller upphävande av säsongbegränsning skall som regel införas i dess stadgar. Kassas stadgar och ändringar av dem skall regiStre- ras hos arbetsmarknadsstyrelsen som där— vid i sin tillsynsverksamhet har att pröva om de kan godtas för registrering. Utred- ningensförslag i fråga om kassornas beslu- tanderätt på detta område behöver därför inte medföra någon inskränkning av till- synsmyndighetens inflytande på utveckling- en av säsongrestriktionerna eller minska myndighetens möjligheter att ingripa i sär— skilda fall, då så erfordras för att hindra att försäkringen utnyttjas otillbörligt.
5 .4.4 Deltidsarbete
Förhållandena på arbetsmarknaden i fråga om deltidsarbete och förekomsten av olika former av deltidsarbete behandlas närmare i kap 6 (6.6). När det gäller de allmänna förutsättningarna för deltidsarbetssökandes ersättningsrätt vill utredningen framhålla följande.
Den som söker deltidsarbete skall av ar- betsförmedlingen i första hand få förslag till sådant arbete. Om det inte är möjligt för förmedlingen att inom skälig tid lämna förslag till deltidsarbete, bör erbjudande om
heltidsarbete, om sådant finns, diskuteras med sökanden. Avvisas sådant erbjudande och anser arbetsförmedlingen att sökandens motiv härför inte är godtagbara, bör ersätt— ningsrätten underställas prövningsorganet (arbetslöshetskassa resp länsarbetsnämnd). Vid prövningen av ersättningsrätten för sö— kanden bör dennes berättigade önskemål be- aktas och hänsyn särskilt tas till tidigare ar- betsförhållanden, tex att sökanden förut under längre tid har haft endast deltidsar- bete. Är så ej fallet och finns det ej till- gång på deltidsarbete inom sökandens na— turliga arbetsområde, kan övervägas om ett föreliggande erbjudande om heltidsarbete är att anse som lämpligt. Bedömningen härav får då ske enligt de principer och regler för prövning av lämpligt arbete som behand- las i det följande av detta kapitel (5.6).
5.5. Den offentliga arbetsförmedlingen och den enskilde arbetssökanden
Arbetsförmedlingens möjligheter att hjälpa arbetslösa kassamedlemmar och andra ar- betssökande som får kontant hjälp vid ar- betslöshet till nytt arbete och att vid sidan därav handha administrationen av den kon- tanta hjälpen och biträda försäkringsorganen med kontrolluppgifter inom arbetslöshets- försäkringen beror av flera olika faktorer. Till dessa hör bla arbetsförmedlingens or— ganisation och totala resurser, dess geogra- fiska och yrkesmässiga räckvidd och kon- takt med det totala utbudet av lediga plat- ser. Hit hör också utformningen av arbets- förmedlingens service till enskilda arbetssö- kande samt förekomsten och utformningen av individuellt inriktade arbetsmarknadspo- litiska medel. Innan utredningen behandlar frågan om arbetsförmedlingens möjligheter bör därför en redogörelse lämnas om dess organisation och service.
Till bilden hör också att arbetsmarknads— politiken under efterkrigstiden i ökad ut- sträckning fått uppgifter inom den ekono— miska politiken samtidigt som bla omfat- tande och snabba strukturella förändringar ökat kraven på dess socialpolitiska funk- tion. De spänningar, som finns mellan de
olika mål som arbetsmarknadspolitiken in- om dessa båda områden förutsätts medverka. till att uppnå, komplicerar arbetsförmed- lingens serviceroll på arbetsmarknaden. Till detta bidrar också motsägelser som finns mellan servicerollen och den kontroll som förmedlingen förutsätts utföra inom arbets— löshetsförsäkringen och kontanthjälpen. Dessa förhållanden behandlas nedan i samband med redovisningen av arbetsför— medlingens speciella funktioner i fråga om arbetslöshetsförsäkrade (5.5.4) och i fråga om kontant arbetsmarknadsstöd (5.5.6). De allmänna målen för arbetsmarknadspoliti— ken har beskrivits i kap 2. Där har också de särskilda arbetsmarknadspolitiska medlen behandlats.
5.5.1. Arbetsförmedlingens organisation
Nu varande förhållanden
Länsarbetsnämnderna är under arbetsmark- nadsstyrelsen länsmyndigheter för allmänna arbetsmarknadsfrågor. Vid varje länsarbets— nämnd är inrättat ett kansli. För arbetsför— medlingsverksamheten finns ett huvudkonL tor i varje län. Kanslierna och huvudkon— toren är lokalmässigt sammanförda. För för- medlingsverksamheten finns vidare samman- lagt 220 avdelningskontor. Av dessa är 116 tvåmans— eller enmanskontor. Dessutom finns ca 90 lokalombud och ca 110 orts- ombud.
För arbetsvård och yrkesvägledning finns expeditioner vid samtliga huvudkontor samt vid 38 respektive 29 avdelningskontor. Tjäns- temännen vid dessa är inte direkt underställ— da vederbörande kontorsföreståndare utan sorterar under föreståndarna för arbetsvård och yrkesvägledning på huvudkontoren.
Antalet tjänstemän var årsskiftet 1969/ 70 vid kanslierna 460, inom den allmänna för- medlingen 1 490, inom yrkesvägledningen 210 och inom arbetsvården 340. Biträdes- personalen uppgick till 580 tjänstemän. Det totala antalet tjänstemän inom arbetsför- medlingen var alltså ca 3 100.
I 1970 års statsverksproposition framla- des vissa riktlinjer angående den arbetsmark-
nadspolitiska verksamhetens utformning bl a beträffande arbetsförmedlingens kon- torsorganisation. Till grund för dessa låg dels statskontorets i slutet av år 1968 över- lämnade organisationsförslag, dels ett av ar- betsmarknadsstyrelsen i samråd med "länsar- betsnämnderna utarbetattförslag, vilket an- mäldes i verkets petita för budgetåret 1970/ 71. - .
Grundtankarna i statskontorets och ar- betsmarknadsstyrelsens förslag accepterades i 1970 års statsverksproposition, vari depar- tementschefen bl a framhåller.
I överensstämmelse med de principer som både statskontoret och' arbetsgruppen inom ar— betsmarknadsstyrelsen. lagt till grund för sina förslag anser jag att. stommen i förmedlingsor- ganisationen bör vara ett antal välutrustade en- heter som kallas distriktskontor. En riktpunkt för antalet distriktskontor bör vara att det nor- malt skall finnas ett sådant'kontor i varje kom- munblocksanpassad A—region. Till varje di- striktskontor bör anslutas ett lämpligt antal fas- ta lokala enheter som kallas lokalkontor. Dessa kontor skall alltefter behovet på orten'ha resur- ser för att själva kunna handlägga flertalet för- medlingsärenden. Till skillnad från statskonto- ret anser jag att lokalkontoren under överskåd- lig tid bör betraktas som normala delar av or— ganisationen.
För att lokalkontorens kvalitativa och kvan- titativa kapacitet i mån av behov skall kunna ökas bör deras verksamhet stödjas av distrikts- kontoren. Organisatoriskt bör lokalkontoren därför anknytas till och underställas distrikts- kontoren. Lokalkontoren skall förmedla kon- takt mellan kunder och distriktskontor i fråga om insatser som inte lämpligen kan utföras vid lokalkontoren. I detta sammanhang kan erin- ras om att resekostnadsersättning och trakta- mente kan utgå till den som kallas till arbets- förmedlingen för utredning om sin framtida sysselsättning.
Vidare anförde departementschefen.
Det är emellertid inte givet att' behovet av närservice tillgodoses bäst genom fasta för- medlingsenheter med i princip dagligt öppet- hållande. Enligt min uppfattning talar mycket för att sevicebehovet i många fall tillgodoses bättre genom ambulerande enheter. Sådana kan inlemma fler orter i ett servicenät än som kan nås med ett nät av fasta enheter. I detta av— seende innebär ambuleringen en förbättrad ser- vice. Särskilt i glesbygder ger ambulering möj- ligheter att med rimlig insats av resurser till- handahålla en tillfredsställande närservice. Den
begränsning av mottagningen till vissa bestäm- da tider på olika orter som torde bli en följd av en övergång till ökad temporär eller perma- nent ambulerande verksamhet anser jag inte in- nebära nämnvärda nackdelar i serviceavseen- de. Genom att den ambulerande verksamheten anknyts till stora välutrustade enheter ges vida- re möjlighet att höja servicens kvalitet även i förmedlingsorganisationens yttersta delar.
I brev till arbetsmarknadsstyrelsen gav Kungl Maj:t styrelsen i uppdrag att in- komma med förslag till ny kontorsorganisa- tion för arbetsförmedlingen mm. Arbets- marknadsstyrelsen avgav ett förslag härom i juni 1970. Utredningen har inte kunnat av- vakta den vidare behandlingen av detta för— slag. Med hänsyn till den översyn och de utredningar som föregått förslaget samt de i flera avseenden bestämda riktlinjer som Kungl Maj:t har angett i sitt uppdrag till arbetsmarknadsstyrelsen, har utredningen dock ansett sig kunna bygga sin huvudsak- liga uppfattning om arbetsförmedlingens framtida kontorsorganisation på detta för- slag.
Föreslagen ny kontorsorganisation
Arbetsmarknadsstyrelsens förslag till ny kon- torsorganisation har uppbyggts från de kom- munblocksanpassade A—regionerna och kom- munblocken. I varje A-region skall i prin- cip finnas ett distriktskontor med ansvar för förmedlingsverksamheten inom distriktet. Även de nuvarande huvudkontoren får ställ- ning som distriktskontor. Vid sidan av och underställda distriktskontoren kan, beroende av lokala behov, finnas inrättade lokalkon— tor med verksamhetsområden som omfattar ett eller flera kommunblock, i storstadsom- rådena kallade informationskontor.
Distriktskontoren föreslås få en självstän- dig ställning och rätt att handlägga och fatta beslut i ett stort antal ärenden. I samband därmed sker en fördelning av uppgifter och ansvar mellan distriktskontoren och länsar- betsnämndens kansli, främst dess förmed- lingsavdelning. Distriktskontorens självstän- diga ställning kommer att innebära ändrade arbetsuppgifter och ökat ansvar för persona— len på dessa kontor.
Behovet av arbetsförmedlingsservice på orter utan kontor tillgodoses genom rörliga enheter som utgår från distrikts- eller, i undantagsfall, lokalkontor.
Distriktskontoren föreslås få en personal- styrka bestående av tio tjänstemän eller fle- ra. Vissa lokalkontor blir lika stora som de minsta distriktskontoren. De minsta lokal- kontoren får två tjänstemän. I och med ge- nomförandet av den nya organisationen av- ses återstående ombud efter viss övergångs- tid avvecklas och ersättas av ambulerande förmedlingsverksamhet.
Den nya kontorsorganisationen bedöms innebära en rationalisering som ger arbets- förmedlingen ökad kapacitet. Emellertid an- ses det föreligga en avsevärd differens mel— lan å ena sidan omfattningen av de upp- gifter statsmakterna ålagt förmedlingen och de anspråk arbetsmarknaden ställer på den- samma samt å andra sidan disponibla or— ganisatoriska och personella resurser. En av- sevärd utbyggnad av personalorganisationen anses därför erforderlig.
De olika kontorstypernas arbetsuppgifter och organisation
Av arbetsmarknadsstyrelsens förslag fram- går också hur arbetsuppgifterna bör förde— las mellan olika typer av kontor och hur dessa bör vara organiserade.
Distriktskontoren skall ha ansvaret för för- medlingsverksamheten inom hela distriktet med underställda förmedlingsorgan och skall kunna ge en allsidig arbetsförmedlingsser- vice. Vid samtliga distriktskontor skall fin- nas specialister för arbetsvård och yrkesväg- ledning, direkt underställda kontorsförestån- daren. Distriktskontoren föreslås få beslutan- derätt, tex i ärenden rörande flyttnings- bidrag, reseersättning till sökande som kal- las till arbetsförmedlingen, flertalet ärenden angående arbetsmarknadsutbildning och ar- betsmarknadspolitisk annonsering. Chefen för distriktskontoret svarar för disposition av personalen vid distriktskontoret och un- derlydande lokalkontor.
I arbetsvårdsfrågor skall beslut i regel kunna fattas av distriktskontoret. Beslut om
anskaffning av tekniska hjälpmedel och om bidrag och lån för anskaffning av motor- fordon föreslås sålunda delegeras till di- striktskontoren. Det förordas att varje di- striktskontor bör få möjlighet att disponera platser vid arbetsvårdsinstitutioner, såsom skyddade verkstäder och kontorsarbetscen- traler, samt vid omskolningskurser och an— nan arbetsmarknadsutbildning.
Vid distriktskontor skall, där så bedöms erforderligt, även personal kunna disponeras för arbete i rörliga enheter på orter där arbetsmarknadsläget eller andra förhållan— den påkallar en insats. I de fall regelbunden ambulation förekommer, föreslås denna i regel utgå från distriktskontor.
Samtliga distriktskontor föreslås bli upp- byggda med en kundmottagning med order- central och fackexpeditioner, vari ingår ar- betsvård och yrkesvägledning. Distriktskon- toren föreslås få apparatur för mottagning av telefonanmälan från arbetslösa kassa- medlemmar. I åtskilliga fall kan dock tele— fonanmälan sammanföras till ett kontor för flera distrikt.
Lokalkontoren föreslås bli uppbyggda på i princip samma sätt som distriktskontoren med de modifikationer som blir en följd av arbetsuppgiftemas omfattning och personal- tillgången.
Lokalkontoren skall vara underställda distriktskontoren. De större av dem gesi sitt arbete möjlighet att agera relativt självstän— digt. Beslutanderätt föreslås delegerad till lokalkontoren antingen generellt för viss grupp av ärenden (exempelvis flyttningsbi- drag) eller selektivt för andra ärendegrup- per. Vid de större lokalkontoren placeras arbetsvårds- och yrkesvägledningstjänste- män.
Lokalkontoren avses organiseras med kundmottagning och fackexpeditioner med de modifikationer som kan vara nödvändiga på grund av respektive kontors uppbyggnad och verksamhetsområdets storlek och struk— tur.
På längre sikt bör enligt förslaget en or- ganisation eftersträvas där varje kontor har minst tre handläggande tjänstemän. Av olika skäl accepteras dock att de minsta lokalkon-
toren under ett övergångsskede får en fast personal om två tjänstemän. I enstaka fall finns också enmanskontor i den föreslagna nya organisationen. På mindre orter där be- hov finns, främst ett fåtal platser i övre Norrland, anses även lokalkontor med del— tidstjänstgöring kunna finnas.
Informationskontor föreslås bli inrättade främst i storstadsområdena. De skall till— handahålla platslistor och annat informa— tionsmaterial samt medverka till tidsbeställ— ning för arbetssökande vid fackexpeditioner, arbetsvård och yrkesvägledning. I det nu framlagda förslaget ingår ett sådant kontor iStockholm.
Den ambulatoriska verksamheten har in- om arbetsmarknadsstyrelsen varit föremål för en analys och förslag till framtida orga- nisation har utarbetats. Det framhålls där att förutsättningarna för den ambulerande verk— samheten har ändrats genom tillgången till lokala platslistor och införande av telefon— anmälan för arbetslösa kassamedlemmar. Undersökningen visar att en väsentlig del — ca två tredjedelar — av de ambulerande tjänstemännens arbetstid har upptagits av markering för arbetslöshetskassa. En in- skränkning av den regelbundna ambulatio- nen förutsätts därför Ske. Personalresurserna anses i stället böra användas för punktvisa insatser med kontinuerligt uppsökande, *in- formerande och informationsinhämtande verksamhet inom hela distriktet.
På vissa orter kan emellertid finnas ett permanent behov av arbetsförmedlingsser— vice utan att underlag finns för ett lokal— kontor. I sådana fall förutsätts ambulation med regelbundet återkommande besök med fastställd expeditionstid kunna anordnas. En sådan kontinuerlig ambulation bör dock, en- ligt förslaget, begränsas till ett fåtal orter.
Di f ferentierad service
Omläggningen av arbetsmetoderna har främst siktat till att ge förmedlingen möjlig- heter att ägna mer tid åt de kunder som
har behov av en ökad medverkan för att få sin sysselsättningsfråga löst. Genom för— enkling av förmedlingens service för vissa av dess kunder har kapacitet frigjorts för andra uppgifter. Härigenom har möjliggjorts dels att möta den ökande ström av kunder som söker sig till arbetsförmedlingen, dels större insatser för vissa sökande som handi- kappade, äldre, lokalt bundna och andra. -
I syfte att underlätta arbetslösa kassamed— lemmars kontakt med förmedlingen och samtidigt kunna avlasta förmedlingspersona- len visst kontroll- och markeringsarbete har möjlighet införts för kassamedlemmar att göra både nyanmälan och den veckovis åter— kommande återanmälan av arbetslöshet till telefonsvararanläggningar. ,
Erfarenheterna av förmedlingens nya ar- betssätt sägs vara övervägande positiva, men samtidigt framhålls att systemet med en differentierad service på vissa punkter be— höver förbättras eller vidareutvecklas. Sam— verkan mellan den allmänna kundmottag- ningen och fackexpeditionerna, arbetsvår- den och yrkesvägledningen måste utvecklas med sikte påatt verkligen kunna ta hand om sådana sökande som behöver mera in— gående stöd. Telefonanmälan för kassamed- lemmar avses leda till att kontakterna med arbetsförmedlingen får ett riktigare innehåll. Härvidlag finns det fortfarande en del att göra som dock inte innebär att manbehöver frågasätta de principer som börjat tillämpas.
Slopandet av de minsta kontorsenheterna samt en successiv avveckling av ombudsor- ganisationen innebär en koncentration av förmedlingens organisation. De längre av— stånd, som vissa sökande härigenom får till förmedlingen, anses dock kunna kompense— ras genom att de större kontoren har möj— ligheter att lämna en bättre och allsidigare service.
Tillgången till lokala platslistor framhålls innebära att arbetsförmedlingen numera med post kan översända samlade uppgifter om lediganmälda arbetstillfällen hos för— medlingen. Ambulation till orter som saknar förmedling anses kunna ge en bättre service än den som kan åstadkommas genom små fasta enheter.
Samtidigt som arbetsmarknadsstyrelsen an— för att grundtanken i organisationsförslaget är att uppnå en bättre servicefrån arbets- förmedlingen, understryker man att på ar- betsförmedlingen ankommande betydande uppgifter inte kan erhålla en rationell lös— ning utan väsentligt ökade personella resur- ser inom samtliga verksamhetsgrenar.
Inom arbetsförmedlingen existerar regio- nalt men också generellt inom vissa verk— samhetsgrenar köproblem, "som man med hittills disponibla resurser inte lyckats kom- ma till rätta med. Som exempel nämns bl a att det under senaste året trots en hög efter- frågan på arbetskraft har rått en betydande arbetslöshet eller undersysselsättning bland i synnerhet äldre, handikappade och lokalt bundna sökande. Två parallella uppgifter anges i detta sammanhang som särskilt vä— sentliga för arbetsförmedlingen. Dels bör den eftersträva — mot bakgrund av den ökan— de tillgången på arbetstillfällen — att de ar- betssökande får anställningar i så nära-an- slutning till de personliga önskemålen som möjligt. Dels bör man i ökad utsträckning söka medverka till att latenta arbetskrafts— resurser kan tillföras näringsliVet. Denna uppgift är angelägen eftersom man i'vårt land under flera år framöver har att räkna med ett i arbetstimmar mätt minskat arbets- kraftsutbud. En effektivare arbetsförmed- lingsorganisation — med bla åtgärder för en yrkesmässigt breddad arbetsmarknadsut- bildning och rationell geografisk omflytt- ning —— erfordras därför från både arbets- marknadsmässiga och individuella *utgångs- punkter.
Mängden av olösta problem i dagsläget och utvecklingen framöver sägs innebära att det måste ske en betydande upprust- ning av arbetsförmedlingen. Detta rör olika delar av arbetsmarknadspolitiken men är i första hand en personalfråga.
Genomförandet av den föreslagna kon- torsorganisationen föreslås påbörjad gemen- samt för hela landet år 1971.
Från utredningens synpunkter är en för— stärkning av arbetsförmedlingens kontorsor-
ganisation angelägen då nya grupper av ar— betssökande som följd av en vidgad arbets— löshetsförsäkring och föreslaget kontant ar— betsmarknadsstöd kommer att ställa ökade krav på arbetsförmedlingens service.
Inte minst kommer behov av ökade för— medlingsinsatser att gälla dem som genom en mindre fast anknytning till arbetsmark— naden behöver särskilt kvalificerat stöd från arbetsförmedlingen för lösning av sysselsätt- ningsfrågan. Många av dem kan dessutom höra hemma på orter med ensidigt närings— liv och dåliga allmänna kommunikationer. Deras arbetskraftsutbud kan av olika skäl vara inskränkt liksom deras tilltro till sin egen arbetsförmåga. Breddningen av valsi— tuationen för dessa arbetssökande — både geografiskt och yrkesmässigt — är ofta en mycket krävande uppgift för arbetsförmed- lingen. För vissa grupper behövs en speciell service. Behovet av en mer rörlig service belyses bl a av utredningens förslag om er- sättningsrätt för växelarbetande jordbrukare.
Utredningen anser att stor vikt måste till- mätas den kvalitativa förstärkningen av ar— betsförmedlingens service. I de rörliga en- heterna, som är avsedda att förstärka arbets- förmedlingens service till arbetssökande i glesbygder och ersätta de kontor som där kommer att dras in, bör enligt utredningens mening ingå erfarna och allsidigt utbildade arbetsförmedlare.
5.5.2. Arbetsförmedlingens service till enskilda arbetssökande
Arbetsförmedlingens verksamhet och de krav som ställs på denna beskrivs i arbets— marknadsstyrelsens handbok Förändring oeh trygghet. Boken har utarbetats av en arbets- grupp inom AMS i samverkan bl a med representanter för länsarbetsnämnderna och organisationerna på arbetsmarknaden. I frå- ga om arbetsmarknadspolitikens mål och även i övrigt bygger framställningen i bo- ken på arbetsmarknadsutredningen (SOU 1965: 9) och på Kungl Maj:ts prop nr 52 angående arbetsmarknadspolitiken som an- togs av 1966 års riksdag. Vidare har tagits till vara erfarenheter från arbetsförmedlings—
verksamheten. Huvuddelen av innehållet äg- nas åt en beskrivning av arbetsförmedlings-i verksamhetens olika led, i vilka ingår ar- betsvård och yrkesvägledning.
I det följande redogörs för arbetsförmed- lingens service och arbetsmetodik huvudsak- ligen med ledning från handboken.
Arbetsförmedlingens tjänster är informe— rande, förmedlande, kontaktskapande och vägbanande. Förmedlingen skall ge en ser- vice som kan vidga utrymmet för arbetssö— kandes och arbetsgivares överväganden och underlätta deras beslut.
Arbetsförmedlingen söker uppnå ett ef- fektivt utnyttjande av organisationens totala resurser genom en differentiering och an— passning av sina tjänster till arbetssökandens önskemål och olika behov av service. Tekni-. ken är bl a att, där så är möjligt, genom en» allmän och öppen information förenkla ar- betsrutinerna. Därmed skapas utrymme till fördjupning av informationen och för kvali-. tativt bättre insatser när så krävs i de en- skilda ärendena. .
För att underlätta en sådan arbetsfördelu ning har i första linjen införts en samman— hållen allmän mottagning av sökande i sk kundmottagningar. Service lämnas där utan att de sökande »skrivs in» på förmedlingen. För arbetssökande som behöver ytterligare hjälp för lösning av sysselsättningsfrågan hålls i andra linjen en utvidgad service till- gänglig på arbetsförmedlingens fackexpedi— tioner, yrkesvägledning och arbetsvård.
Allmän mottagning och öppen platsinformation
Särskilda allmänna kundmottagningar av- sedda att svara för arbetsförmedlingens förs— ta kontakt med allmänheten har införts främst vid huvudkontor och större arbets— förmedlingskontor. För att underlätta en differentierad service utges vidare lokala platslistor med öppna platsnotiser, dvs noti- serna innehåller, till skillnad mot vad som tidigare tillämpades, uppgifter om arbets— givare, dennes telefon och adress. Därige— nom kan sökanden själv välja i platsmateria- let och ta kontakt direkt med berörd ar-
betsgivare. Särskilda kundtelefoner finns som arbetssökande utan avgift får använda för kontakt med arbetsgivare.
Anvisningar lämnas i avsikt att så långt det är möjligt underlätta användningen av utlämnat material och ge stöd för arbets- sökandens självbetjäning. Kompletterande upplysningar till den tryckta informationen i platslistor och annat tryckt informations— material lämnas vid behov av personalen på fackexpeditionerna och genom särskild jour- tjänst av arbetsvårdare och yrkesvägledare.
I augusti 1970 fanns kundmottagning i kombination med lokala platslistor vid 45 arbetsförmedlingskontor, och 17 kontor pla- nerade att inom en nära framtid införa så— dan service. Vid 22 arbetsförmedlingar ut- gavs lokala platslistor utan att kundmottag- ning ännu inrättats. Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår i sitt förslag till ny kontorsorganisa- tion att särskild kundmottagning och lokala platslistor införs allmänt.
De ovan beskrivna formerna av informa- tion, inklusive i vissa fall kompletterande upplysningar från fackexpeditionerna, yr- kesvägledning och arbetsvård, kan vara till- räckliga för många arbetssökande. Detta gäl- ler främst lokalt inriktade och yrkesbestäm- da sökande inom områden med ett differen- tierat näringsliv och god efterfrågan på per- sonal samt personer som söker tillfälliga an- ställningar. Arbetsförmedlingens fackexpe- ditioner avlastas därigenom rutinuppgifter, och rekryteringsvägarna förkortas. För ar- betsförmedlama i kundmottagningen är det en viktig uppgift att vid samtal med de ar- betssökande observera och bedöma önske- mål och behov av hjälp från arbetsförmed— lingens övriga serviceenheter.
I metodiken med differentierad service ingår också de särskilda former av vidgad arbetsmarknadsinformation som utvecklats för att göra det möjligt att möta koncentre- rade krav på insatser för studerande och utryckande värnpliktiga under våren. Ar— betsmarknadsinformation till dessa ges nu- mera i stor utsträckning kollektivt vid skolor och militära förband samt genom dagstid- ningar och regionalradio. Centralt från ar- betsmarknadsstyrelsen distribueras en sär-
skild publikation med specialinformation, platslistor och blanketter för ansökan om utbildning och anställning. Detta material kompletteras med lokala platslistor och an- nat informationsmaterial från länsaröets- nämnderna. Samarbete sker med elevorgani- sationer och förbandens personalkonsulen— ter vilka även svarar för mottagning och fördelning av utsänt informationsmaterial. Därigenom kan en hög grad av självbetjä— ning ske och tillgängliga resurser kan kon— centreras till grupper av sökande och en— skilda ärenden där mer kvalificerade insat- ser krävs.
F ackex peditioner
I arbetet på arbetsförmedlingens fackexpe- dititioner ingår uppgifter som har att göra med anpassningsproblem såväl på arbets- givar— som sökandesidan och samhället i öv- rigt. Dessa kan gälla lösning av arbetslös— hets- och rekryteringsproblem men även åt- gärder för aktivering av icke yrkesverksam- ma personer eller för att underlätta mottag— ning på en ny ort av flyttande arbetskraft.
Till fackexpeditionerna vänder sig även arbetssökande som enbart behöver en kom— plettering till den tryckta informationen och som de liksom i kundmottagningen får utan att de registreras på förmedlingen. Dessa sökande får således service parallellt från olika serviceenheter. Andra behöver arbets— förmedlingen registrera och inhämta när— mare uppgifter om för att kunna lämna mera aktivt stöd. Detta gäller främst perso— ner vilkas möjligheter att välja arbete av oli— ka skäl är förhållandevis beskurna. Arbets— lösa kassamedlemmar har hittills i huvudsak betjänats på fackexpeditionerna, som då kun- nat hjälpa till med platsbevakning och, om så behövts, individuell platsackvisition.
För många sökande krävs en långtgående service för att en varaktig lösning av syssel- sättningsfrågan skall kunna uppnås. Dit hör tex personer som varit borta en längre tid från arbetslivet, äldre arbetssökande, ungdo— mar och nyutträdande på arbetsmarknaden med svårigheter att finna arbete inom ut— bildningsyrket samt även de som har an—
ställning inom yrken där arbetstillfällena minskar eller som är bosatta inom områden med brist på arbetstillfällen samt handikap- pade. Det är en framträdande uppgift för arbetsförmedlingen att i sådana fall stå till den enskildes förfogande för att vidga val- möjligheterna och underlätta arbetsvalet.
Det är dock alltid svårt att samtalsvis på arbetsförmedlingen ge en realistisk före- ställning om en viss anställning. Arbetssö— kanden behöver därför själv komplettera bil- den genom besök på arbetsplatsen och sam- tal med arbetsgivaren och den fackliga or— ganisationen innan avgörande kommer till stånd. På arbetsförmedlingen lämnas ut sk minneslistor med uppgift om vad sökanden särskilt bör orientera sig om.
Hur omfattande en arbetsförmedlingsin- tervju behöver bli beror av sökandens situa- tion och de faktiska förhållandena på ar- betsmarknaden. I mer komplicerade ären- den måste information i regel ges vid upp- repade besök på förmedlingen. Till de mer svårlösta ärendena hör i regel sådana där arbetssökande på grund av förändringar på arbetsmarknaden eller andra orsaker kan tvingas byta arbete och en lösning förutsät- ter arbetsmarknadsutbildning eller geogra- fisk omställning eller bådadera.
I sådana ärenden är arbetsförmedlingens första uppgift att klarlägga sökandens si— tuation och gå igenom olika alternativ till lösning. Valet kan då komma att stå mel— lan en arbetsmarknadsutbildning och arbete på hemorten eller en geografisk omställ— ning med eller utan föregående utbildning.
U tbildni ngsu tredning
I 1966 års riksdagsbeslut om riktlinjerna för arbetsmarknadspolitiken angavs arbets— marknadsutbildningen vara ett av de bety- delsefullaste hjälpmedlen. Syftet skulle va- ra inte enbart att lösa arbetslöshetsproblem utan också att tillgodose strukturpolitiska insatser och förbättra de lågavlönades ställ— ning på arbetsmarknaden.
Behövs arbetsmarknadsutbildning gör ar- betsförmedlingen en utbildningsutredning. De beslut som därvid blir aktuella är — om
utbildningen inte enbart avser en fortbild- ning inom det tidigare yrket — dels val av framtida yrke, dels beslut att genomgå en bestämd utbildning som leder fram till detta.
Utbildningsutredningen har till uppgift att skapa eller komplettera underlag för de av- göranden som skall fattas. Förmedlaren mås- te inhämta uppgifter om sökanden och den- ne måste få information om de arbetsom- råden som kan komma i fråga, om olika tänkbara utbildningar, ekonomiska villkor under utbildningstiden och utbildningskrav. I en del fall kan det räcka med en komplet- tering av den kännedom som den sökande har om det tilltänkta yrkesområdet men många gånger krävs att praktiskt taget byg- ga upp en kunskap från grunden. I andra fall kan som förberedande åtgärd behöva göras en mera grundlig utredning av den sökandes individuella förutsättningar. Detta gäller särskilt när den sökande på grund av fysiskt, psykiskt eller socialt handikapp be- höver en grundligare kartläggning av sin ar- betssituation. Arbetsförmedlaren kan då samverka med yrkesvägledning eller arbets— vård eller remittera ärendet till dessa.
Sökanden behöver vidare för sitt beslut få besked om anställningsmöjligheter, arbets- krav, lön och framtidsutsikter i det nya ar- betet.
Trots en mycket ingående information, i vilken kan ingå även studiebesök vid kurser, kan det många gånger vara svårt att ge den sökande en realistisk föreställning om vad utbildningen faktiskt kommer att innebära. Den första delen av en längre utbildning fungerar därför som en prövotid. Arbetsför- medlingen har även möjligheter att låta sö- kande med särskilda problem få deltaga i de informations— och utredningskurser som ar- betsmarknadsverket anordnar tillsammans med skolöverstyrelsen.
Omställningsutredning
Till arbetsförmedlingens mer krävande in— formationsuppgifter hör att underlätta ar- betstagarnas geografiska rörlighet. Arten och omfattningen av den hjälp som behövs
För arbetssökande på orter med brist på arbetstillfällen är anledningen att söka ar- bete på annan ort ofta att han blivit ar- betslös eller är undersysselsatt. Samtidigt kan det för familjens del finnas andra skäl som talar för flyttning, tex önskemål om att komma till en ort med större möjligheter för båda makarna att få förvärvsarbete el- ler bättre möjligheter till arbetsval för har- nen. Flyttningsbenägenheten kan också stär- kas av t ex önskan att göra det lättare för familjemedlemmar att få önskad utbildning.
Brist på bostäder samt högre hyreskost— nader försvårar ofta den geografiska om- ställningen. Kostnaderna för en flyttning är ett påtagligt hinder. Ofta beror flyttnings- hindren på sökandens personliga förhållan- den. Han själv eller någon familjemedlem kan vara bunden av plikter och ansvar mot anhöriga eller ha uppdrag inom samhället eller inom föreningar. Den arbetslöse och hans familj kan vara känslomässigt bundna till hemorten. Den lokala bundenheten för- stärks om sökanden har jordbruk eller annan fast egendom. I många fall kan också handi- kapp eller ålder göra att möjligheterna till anställning på en ny ort ter sig så ogynnsam- ma att sökanden inte bedömer flyttning som en möjlig lösning.
Arbetsförmedlingen måste i många fall återkommande ta upp frågan om flyttning, innan ett allvarligt övervägande av en sådan lösning över huvud taget kommer till stånd. Arbetsförmedlaren och sökanden behöver viss tid, liksom vid yrkesmässig omställning, för att'kunna undersöka och pröva olika möjligheter till lösning.
I ärenden av mer komplicerat slag gör arbetsförmedlingen en s k omställningsut- redning. Till denna hör att i sökandens be- slutsunderlag skall ingå en basinformation med översikt av efterfrågan, bransch— och yrkesorientering samt genomgång av olika motiv som stöder en flyttning respektive oli- ka svårigheter som sökanden har att ta hän— syn till. Omställningsutredningen avser ock- så att i förekommande fall tillsammans med sökanden och berörda myndigheter klarläg— ga förutsättningarna och villkoren för av-
veckling av fastighetsinnehav eller inlösen av egnahem eller jordbruksfastighet.
För den vidare information som behövs om arbete och arbetsort kan arbetsförmed— lingen bekosta enskilda eller kollektiva sk sökanderesor. Arbetssökanden får därige— nom tillfälle att tillsammans med maka/ma- ke besöka den ifrågasatta nya arbetsorten och där bese företag och arbetsplatser samt att genom arbetsgivare och facklig organisa- tion på platsen få de närmare besked som han önskar, innan han bestämmer sig.
Det säger sig självt att behovet av in- formation och kravet på säkerhet i omställ- ningsärenden är stort. Det är naturligt att arbetstagaren vill ha bästa möjliga utbyte av omställningen i fråga om såväl egna ar- betsförhållanden som familjens behov i olika avseenden. '
Det är till nytta för alla parter, arbets- tagare, arbetsgivare och samhälle, att om- ställningen blir väl förberedd så att miss- lyckanden så långt möjligt kan undvikas. Åtskilligt fler flyttningar skulle ha kommit till stånd — har det framhållits — om man haft bättre överblick över arbetsmarknaden och varit bättre orienterad om olika möjlig- heter på andra håll och om det stöd som de arbetsmarknadspolitiska medlen ger.
I nformati va samråd
Ofta arbetar två eller flera förmedlare till- sammans med ett gemensamt material av' person— och platsinformation. En regel är att samråd skall ske i ärenden som är svåra att lösa. Vid större kontor har möjligheter ordnats till dagliga samråd även med yrkes- vägledare och arbetsvårdare, vilket har med- fört att behovet av formella remisser till arbetsvård och yrkesvägledning minskat. Dessa övertar i regel ärendet först när det blir fråga om en vidare utredning med sär- skild tonvikt på sökandes individuella fy- siska och psykiska förutsättningar.
Ärenden som erbjuder särskilda problem på förmedlingen eller är mera tidskrävande tas vid vissa kontor regelmässigt upp till be- dömning i en grupp, i vilken ingår förmed- lare, yrkesvägledare och arbetsvårdare. Vid
andra kontor sker sådana ordnade samråd med kontorsföreståndaren eller koordinator. När så behövs tas enskilda ärenden upp till samråd även med förmedlingsavdelningen på länsarbetsnämnden.
Rekrytering och ackvisition
Arbetsförmedlingens arbete begränsar sig inte till att ta emot och vidarebefordra upp- lysningar från arbetsgivare om lediga platser och från sökande om önskat arbete. För- medlingen måste vara aktiv och ta initiativ för att utveckla system för rekrytering, ack— Visition och inventering av tillgängliga ar- betskraftsresurser och arbetstillfällen.
Rekryteringsåtgärderna innebär att för- medlingen tar kontakter för att sprida in- formation om anställnings- och utbildnings- möjligheterna. Därigenom medverkar arbets- förmedlingen till att öka utbudet av ar- betskraft, vilket är särskilt angeläget i tider med arbetskraftsbrist och på längre sikt med hänsyn till de begränsade arbetskraftstill- gångar som väntas stå till förfogande.
Ackvisition innefattar åtgärder både för att skaffa fram uppgifter om behov av ar- betskraft, som inte anmälts hos den lokala arbetsförmedlingen, och för att ge förslag på sökande till lediga platser. Denna uppgift är mest angelägen på orter med brist på ar- betstillfällen och i tider med en allmänt låg sysselsättning.
Arbetsförmedlingen skall också informera arbetsgivare om tillgängliga arbetskraftsre- surser och om utvecklingen på arbetsmark- naden som underlag för deras personalrekry- tering och långsiktiga planering. Därigenom kan förmedlingen medverka till att rekryte- ringsåtgärderna från början kan anpassas till befintlig arbetskraftstillgång.
Pågående rationaliseringsåtgärder
Inom arbetsmarknadsstyrelsen planeras åt- gärder som syftar till att ytterligare för- bättra arbetsmetodiken och de nya hjälp- medel som införts. Dit hör bla utveck- lingen av samarbetet mellan de sk kund- mottagningarna och arbetsförmedlingens
fackexpeditioner, arbetsvård och yrkesväg— ledning, översyn av platslistorna med avse— ende på såväl utformning som innehåll och anpassning av systemet för kassamedlem- marnas kontakt med arbetsförmedlingen och arbetstillfällen som finns anmälda hos för- medlingen.
Ytterst syftar de nya arbetsmetoderna till att skapa utrymme för en förbättrad ser- vice från förmedlingens sida gentemot alla uppdragsgivare. Särskilt betydelsefullt synes vara att den eftersträvade differentieringen av servicen blir så fullständig att resurser säkras för de fördjupade förmedlingsinsatser som krävs för uppdragsgivare med behov av mer ingående och kvalificerad hjälp.
Dessa effektivitetssträvanden blir också, enligt utredningens mening, av största bety- delse för den framtida arbetslöshetsförsäk- ringen och ett utökat kontant arbetslöshets— stöd. Det är inte minst angeläget att såväl arbetslöshetsförsäkringen som kontant ar— betsmarknadsstöd samordnas med arbetsför- medlingens åtgärder för att ett effektivt stöd skall ges personer som möter särskilda om- ställningsproblem på arbetsmarknaden.
5.5.3. Arbetslösa kassamedlemmars kontakt med arbetsförmedlingen
Nuvarande förhållanden
Som villkor för rätt till ersättning från ar— betslöshetskassa gäller enligt 22% kassa- förordningen att arbetslösa kassamedlemmar skall vara anmälda som arbetssökande hos arbetsförmedlingen och besöka denna minst en gång i veckan på dag som förmedlingen bestämmer.
Arbetsförmedlingens nuvarande system för kontakt med arbetslösa kassamedlemmar bygger således i viss utsträckning på kassa- medlemmens personliga inställelse hos för- medlingen. För övriga arbetslösa och om- bytessökande bestäms samarbetet mellan sö- kanden och förmedlaren från fall till fall beroende av ärendets art. Enligt 225 andra stycket kassaförordningen äger arbetsmark- nadsstyrelsen som tillsynsmyndighet för ar- betslöshetsförsäkringen medge, om särskilda
skäl föreligger, att kassamedlems skyldighet att personligen inställa sig hos arbetsför— medlingen inskränks. Sedan år 1967 pågår inom arbetsmarknadsverket en försöksverk— samhet genom vilken besöken på arbetsför- medlingen har ersatts av ett kontaktsystem, som i huvudsak bygger på telefonanmälan via automatiska telefonsvarare.
F örsöksverksamhet med tele fonanmälan om arbetslöshet
Arbetsmarknadsverkets erfarenheter från den praktiska tillämpningen av kassaförord- ningens nuvarande huvudregel om skyldig- het för ersättningssökande kassamedlemmar att personligen besöka förmedlingen har vi- sat, att svårigheter uppstått för arbetsför- medlaren att kunna helt utnyttja de före- skrivna kontakterna för förmedlande åtgär- der. Vid besöken skall förmedlaren granska och med ortsdatumstämpel markera med- lemmens kassakort. Under perioder med hög arbetslöshet har uppstått väntrumsköer av arbetssökande som kommit för att få mar- kering. Särskilt gäller detta vid arbetsför— medlingar på orter med låg efterfrågan på arbetskraft samt på expeditioner som om— besörjer service till yrkesgrupper med sä- songarbetslöshet.
Den sedan år 1967 bedrivna försöksverk- samheten syftar till att kassamedlemmar skall kunna genom telefonanmälan i stället för vid personligt besök meddela sin ar- betslöshet och fullgöra fortsatta kontakter under arbetslöshetstiden.
Efter en tids användning av detta kon- taktsystem i tre försöksområden gjordes en uppföljning av erfarenheterna av en arbets- grupp med representanter för arbetsmark- nadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna och Ar- betslöshetskassornas samorganisation. På grundval av arbetsgruppens redovisade re— sultat beslöt arbetsmarknadsstyrelsen år 1968 att successivt utöka användningen av systemet med telefonanmälan. Med en under år 1970 planerad utbyggnad inberäknad, kommer möjlighet till telefonanmälan att före det årets utgång finnas inom hela lan- det med undantag av Södermanlands och
Jönköpings län samt vissa områden inom Stockholms, Kalmar, Malmöhus och Öre- bro län.
Kontaktkraven i övrigt är desamma som i systemet med besöksskyldighet. Vid ny- anmälan lämnar den arbetslöse uppgift om namn, adress, arbetslöshetskassa, senaste ar- betsgivare m m. Under arbetslöshetstiden skall fortsatt anmälan göras varje vecka på dag och tid som fastställs av arbetsförmed- lingen. Uteblir anmälan, kan ersättning inte utgå förrän anmälan på nytt gjorts till tele- fonsvararen. Någon markering av arbetssö- kandens kassakort görs inte av arbetsför- medlingen. I stället tillämpas ett rapporte- ringssystem, enligt vilket personal på för- medlingens telefonsvararcentral till arbets- löshetskassan meddelar anmälan om arbets- löshet (nyanmälan) och när fortsatt anmälan uteblir (avanmälan).
I systemet med telefonanmälan har en sär- skild rutin införts för personligt besök på förmedlingen. Arbetslösa som är nyanmäl- da och om vilka förmedlingen inte har ti- digare uppgifter skall inom en vecka kallas till besök för klarläggande av sin arbets- löshetssituation. Likaså skall sökande vars tidigare kontakt med arbetsförmedlingen lig- ger längre tillbaka i tiden snarast kontak- tas och, om så behövs, kallas till förmed- lingen för klarläggande av ärendet. Kontak- terna i övrigt mellan arbetsförmedlare och arbetslösa kassamedlemmar fastställs indivi- duellt och bestäms av det kontaktbehov som ärendets art och förmedlingens servicefunk- tion medför.
Intyg om anmälan och kontakt med arbetsförmedlingen
Enligt 225 kassaförordningen skall kassa- medlem från arbetsförmedlingen skaffa in- tyg om att han anmält sig som arbetssökan- de och fullgjort sin besöksskyldighet. Sådant intyg lämnas till kassamedlemmen på sär- skilt kassakort, vilket vid besök på förmed- lingen markeras med ortsdatumstämpel. Det— ta kort, som ligger till grund för utbetal- ning av ersättning lämnar medlemmen till arbetslöshetskassan.
Vid telefonanmälan om inträdd arbetslös- het lämnar kassamedlemmen uppgift om namn, födelsetid, adress, telefonnummer, ar- betslöshetskassa och avdelning, yrke samt senaste arbetsgivare. Dessa uppgifter skrivs ut i telefonsvararcentralen på särskilda blan- ketter som dels sänds till kassaredogöraren, dels kvarstannar hos förmedlingen som be— vis för att vederbörande är anmäld som arbetslös och arbetssökande. Till kassamed- lemmen översänds informationsmaterial med uppgifter bla om reglerna för fortsatt kon- takt med arbetsförmedlingen.
Utredningens synpunkter
Risk föreligger att institutionellt styrda be— sök viss dag varje vecka får negativa ef- fekter för arbetet på förmedlingen. Erfaren- heterna har visat att väntrumsköer, åtmins— tone tidvis, har uppstått. I sådana lägen har arbetsförmedlarens utrymme för för- medlande åtgärder vid de fastställda besöks- tillfällena ofta varit begränsat. Beroende på tidspress har åtgärderna när det gäller ar- betslösa med långa och kostsamma resor till arbetsförmedlingen ibland fått inskränkas till enbart granskning och markering av kas- sakort även då skäl från servicesynpunkt i övrigt för besök på den fastställda besöks- dagen funnits. Sådana inte önskvärda ef- fekter såväl för kassamedlemmarna vid de— ras besök på arbetsförmedlingen som för ar— betsförmedlarens planering av det dagliga arbetet på expeditionen kan undvikas ge- nom ett mer flexibelt kontaktsystem. Systemet med telefonanmälan har visat sig ge möjlighet att undvika besök på för- medlingen som från kassamedlemmarnas synpunkt inte upplevts som meningsfulla. Telefonanmälan innebär också en viss tids- vinst för arbetsförmedlaren genom att arbe- tet med granskning och markering av kassa- kort bortfallit. En del av arbetet har också övertagits av arbetslöshetskassorna, som in- om det nya systemet får ökat arbete med mottagning och registrering av ny- och av- anmälningar samt granskning av kassakort. Såväl kassamedlemmen som arbetsför- medlingen har nytta av att kontakt genast
tas med arbetsförmedlingen när medlemmen får vetskap om att hans arbete skall upphö- ra. Det tidsutrymme som man därigenom vinner kan utnyttjas för platsinformation och andra förmedlingsåtgärder. Möjligheter- na ökar också för orientering bland ett stör- re urval av platser.
Vid samtidig uppsägning av fem eller fle- ra arbetssökande inom områden där arbets- marknadsstyrelsen träffat överenskommelse om varsel fungerar redan sådana kontakter regelmässigt.
Utredningen anser det vara önskvärt att arbetstagare även i andra fall av avsked el- ler icke tidsbestämd permittering snarast möjligt efter det han erhållit del av upp- sägning eller permitteringsbeslut anmäler sig som arbetssökande till arbetsförmedlingen. En sådan utveckling skulle främjas om där- för erforderlig ledighet, med eller utan kom- pensation för inkomstbortfall, kunde bere- das den arbetssökande under den kvarva- rande anställningstiden.
Vid arbetsförmedlingens och arbetslös- hetskassornas information om kassamedlem- mars kontakt med arbetsförmedlingen bör sålunda, enligt utredningens mening, klart framhållas önskvärdheten av tidiga kontak- ter för att öka arbetsförmedlingens möjlig- heter att ge en effektiv hjälp för lösning av anställningsfrågan. Bestämmelsen om kontakt första arbetslösa dagen bör därvid anges som ett minimikrav enbart för att kassamedlemmen inte av försäkringsteknis- ka skäl skall gå miste om någon dags ersätt- ning vid arbetslöshetens början.
Liknande synpunkter gäller också beträf- fande avanmälan. En utebliven kontakt be— ror många gånger på tillfälligt arbete, arbete för egen räkning eller tillfälligt hinder att stå till arbetsmarknadens förfogande. I ett sådant läge avanmäls sökanden eftersom er- sättning då inte kan utgå. Samtidigt är det dock önskvärt att kassamedlemmens anmä- lan som arbetssökande vid förmedlingen inte påverkas. Genom en rutin där kassamed- lemmen erbjuds fortsatt service kan ökat rådrum skapas och fortlöpande uppföljning bättre utnyttjas.
Utredningen förordar att arbetsmarknads-
verket fortsätter arbetet med att förbättra och anpassa kontaktsystemet till förmed- lingens arbetssätt. Det bör ankomma på ar- betsmarknadsstyrelsen att i anslutning till det fortlöpande samråd som sker med Ar- betslöshetskassornas samorganisation när- mare bestämma hur dessa kontakter i fram- tiden skall organiseras. Utredningens förslag till ändringar av nuvarande regler i 225 kassaförordningen avser i huvudsak att be- stämmelserna om formerna för och inter- vallerna mellan kontakterna utgår samt att arbetsmarknadsstyrelsen bemyndigas att ut- färda bestämmelserna härom.
5.5.4. Arbetsförmedlingens speciella funk— tioner för arbetslöshetsförsäkrade
Allmänna synpunkter
Enligt anvisningarna om arbetslöshetsför- säkringen till arbetsförmedlingen gäller att denna inte får erbjuda kassamedlem arbete framför andra sökande men att medlemmen ej heller får sättas i efterhand vid arbets- anvisning. Formuleringen av denna regel måste ses mot bakgrund av de förhållanden som rådde, då förmedlingen för sökanden inte tillhandahöll ett öppet och samlat plats- material och därför var hänvisad till att, ur ett för sökanden okänt platsregister, från fall till fall plocka fram lämpliga arbeten. Innebörden av denna bestämmelse — att åt- skillnad i fråga om service givetvis inte skall göras — kan alltjämt framhållas.
En förutsättning för att ett övervägt val av arbete över huvud taget skall kunna ske är att den arbetssökande erhåller korrekta och utförliga informationer om arbeten som står till buds och att han, när så behövs, även får hjälp att jämföra olika alternativ. Som framgår av beskrivningen i det före- gående ingår det i arbetsförmedlingens ser- vice att ge sökanden stöd för ett övervägt val mellan olika förslag. Av redovisningen för arbetsmetodiken har också framgått att beträffande de arbeten till vilka sökanden skall ta ställning en tillräcklig information till grund för ett övervägt val knappast kan ges enbart samtalsvis på arbetsförmedlingen.
Det ingår i förmedlingens uppgifter att ordna sammanträffanden mellan arbetsgiva- re och arbetssökande och verka för att ar- betssökande får tillfälle att på platsen in- formera sig om arbete, arbetsplats och ar- betsort samt att få upplysningar även från den fackliga organisationen.
I anvisningarna om förmedlingens med- delande till arbetslöshetskassa om ifrågasatt rätt till ersättning bör särskilt understrykas, att det från arbetssökandens synpunkt är av väsentlig vikt att han har fått erforderlig basinformation. Han bör således, innan han skall ta ställning till ett visst arbete, ha fått eller beretts tillfälle att få information om möjliga alternativa lösningar.
Fritt och övervägt val av arbete
Graden av frihet i arbetsvalet är i första hand beroende av antalet möjliga arbetstill— fällen som står till buds och deras kvalitet. Möjligheterna är olika under olika tider och varierar exempelvis mellan storstad och landsbygd och mellan olika delar av landet.
Friheten i arbetsvalet är även beroende av den sökandes förutsättningar för arbete. Skillnader i utbildning, yrkesskicklighet, ål- der etc är avgörande för arbetsgivarens be- dömning av de sökande och därigenom för deras valmöjligheter på arbetsmarknaden. Geografisk och yrkesmässig rörlighet be- stämmer i stor utsträckning vilka arbetstill- fällen som för de sökande framstår som möjliga. Sökandenas benägenhet att ställa krav på sin blivande arbetsuppgift, deras förmåga att begagna information om olika arbetstillfällen och den hjälp de får för att underlätta valsituationen är andra faktorer, som påverkar deras möjlighet att göra ett genomtänkt arbetsval.
Vidare är graden av frihet i arbetsvalet beroende av det tidsutrymme inom vilket valet måste ske. Längre tid innebär att ar- betsförmedlingen och den sökande får större möjlighet att undersöka och överväga olika alternativ. I praktiken begränsas tidsutrym- met oftast av de sökandes ekonomiska resur- ser. För många innebär därför arbetslöshets- försäkring och kontant stöd vid arbetslös—
het att graden av frihet i arbetsvalet ökar. Detsamma gäller om sökandet av arbete kan påbörjas innan arbetslösheten inträder eller om möjlighet finns att öka rådrummet ge- nom tillfälligt förvärvsarbete under förutsätt- ning att det inte hindrar ett aktivt sökande av ett nytt varaktigt arbete.
Rådrum
Betydelsen av möjligheter till differentierad service åt olika arbetssökande framgår av den förut lämnade redogörelsen för arbets— förmedlingens uppbyggnad och arbetssätt (5.5.1—5.5.2). Fönnedlingsservice lämnas of- ta på allmän kundmottagning med tonvikt på platsinformation. Detta kan vara tillräck- ligt för många som söker tillfälligt arbete eller är yrkesbestämda på områden med dif— ferentierat näringsliv och god efterfrågan på arbetskraft. Redan omedelbart eller efter någon dag kan sökanden själv finna lämp- ligt arbete. I andra fall kan visst rådrum un- der likartade allmänna förhållanden komma att behövas under flera dagar eller några veckor. Även denna tid bör kunna anses vara skälig, om det inte finns särskild an- ledning att ifrågasätta sökandens egen akti- vitet för att utnyttja tillgänglig förmedlings- information om lediga platser.
Helt andra tidsfrister för rådrummet kan ifrågakomma när sökande på förmedlingens fackexpeditioner visar sig behöva långtgå- ende information och service, exempelvis genom utbildningsutredning, omställningsut- redning eller arbetsvårdsutredning. Ej blott för sistnämnda fall utan även som en all- män förutsättning vill utredningen framhålla att hänsynstagande till den enskilde arbets- sökandens förhållanden måste vägas mot de faktiska förhållandena på arbetsmarkna- den. Vid behandlingen av innebörden i be— greppet »lämpligt arbete» (5.6) har utred— ningen sålunda understrukit betydelsen av att den arbetssökande sätts i tillfälle att göra ett övervägt arbetsval. Vill sökanden ha särskilt stor rörelsefrihet i sitt val av arbete, bör detta inte ske på bekostnad av arbetslöshetsförsäkringen. I utredningens författningsförslag anges även att hänsyns-
tagande till den enskilde arbetssökandens förutsättningar och förhållanden skall ske inom ramen för tillgången på arbetstillfällen.
Utredningen har inte funnit det möjligt att ge förslag till några generella regler om längden för det rådrum som bör ställas till arbetssökandes förfogande. Den måste kunna variera från fall till fall. Riktgivande bör vara att arbetsförmedlingen och den sökande får tillräckligt rådrum för att om- sorgsfullt pröva förutsättningarna för en var— aktig anställning. Arbetsförmedlingen bör avväga tidsfristen så att den målsättning som gäller för arbetsförmedlingens service till enskilda arbetssökande beaktas. Ett fram- tvingat och misslyckat arbetsval kan inne- bära stora påfrestningar för individen och dra med sig avsevärda kostnader för före- tag och samhälle. Alla parter är bäst be- tjänta av att den arbetssökande får det råd- rum som är tillräckligt för att kunna göra ett så bra arbetsval som omständigheterna medger. Väsentligt är även att tillfälligt ar- bete förutsätts kunna ingå i rådrumstiden om det inte hindrar sökandet av varaktigt arbete.
Allmänna förutsättningar för ersättningsrätt
I arbetslöshetsförsäkringen förutsätts även att arbetsförmedlingen medverkar vid bevak— ningen av att de allmänna villkoren enligt 205 kassaförordningen är uppfyllda. Det åligger dock i första hand kassan att kon- trollera att villkoren för ersättning är upp- fyllda.
Enligt utredningens mening är arbetsför- medlingens medverkan vid bevakningen vär- defull främst genom de möjligheter som för- medlingen har att i sin kontakt med de ar- betssökande observera om sådana arbets- hinder föreligger, att det kan antas att sö- kanden inte står till arbetsmarknadens för- fogande. Arbetsförmedlingens uppgift är att klarlägga och undanröja sådana hinder.
För arbetsförmedlingens handläggning av mer svårbedömbara och svårlösta ärenden har vissa rutiner utformats. Dessa har när— mare beskrivits ovan (5.5.2). Därutöver bör ett nära samarbete ske mellan kassan och
arbetsförmedlingen. Initiativ till åtgärder i enskilda fall bör tas från båda sidor. I regel bör även ärenden där det måste
ifrågasättas om sökanden verkligen vill ha arbete handläggas i denna ordning. Man kan nämligen inte förvänta att arbetsför- medlingen skall kunna avge ett specificerat arbetserbjudande till personer som säger sig inte vilja diskutera anställning eller som på annat sätt försvårar lösning av anställ- ningsfrågan. Utnyttjandet av rådrummet för- utsätter både aktivitet från sökandens sida och samarbete mellan denne och arbetsför- medlaren. För det fåtal ärenden av detta slag som kan uppkomma är därför inte syn— punkterna i det föregående om rådrum för ett omsorgsfullt val av en varaktig anställ— ning tillämpliga. När ärenden av nämnda slag aktualiseras hos förmedlingen bör sam— råd alltid ske med arbetslöshetskassan. Om rätt till ersättning ifrågasätts, bör initiativ i första hand tas av kassan.
Utredningen behandlar i punkt 5.6 be- greppet »lämpligt arbete» och i punkt 5.7 påföljderna av att arbetslöshet är att anse som Självförvållad om den arbetslöse har avvisat erbjudet lämpligt arbete. Innebörden av dessa regler i vad avser frågan om när er- bjudande av arbete skall anses ha skett kan ibland ifrågasättas på grund av att arbets— förmedlingens verksamhet i regel begränsas till att lämna förslag. Förmedlingen dispone- rar oftast inte själv lediga platser på sådant sätt att den faktiskt kan lämna ett arbets— erbjudande. Arbetsgivaren vill vanligen själv informera sig om sökanden innan erbjudan— de om anställning ges. En situation likställd med den då arbetsgivare direkt lämnar ar- betserbjudande måste dock anses föreligga även då den försäkrade — efter att från ar- betsförmedlingen ha fått tillräckligt utförlig information om ifrågavarande arbete — av- visar förslag från förmedlingen att ta kon- takt med arbetsgivaren eller underlåter att ta sådan kontakt. I annat fall skulle regelsyste- met om bedömning av lämpligt arbete be- höva kompletteras med särskilda regler om bedömning av lämpliga förslag från arbets- förmedlingens sida. Utredningen anser inte att generella bestämmelser härom bör ut-
formas i andra fall än de då arbetsförmed— lingens förslag avser arbetsmarknadsutbild- ning för att förbättra den arbetslöses möj- ligheter att finna stadigvarande arbete. Den— na fråga behandlas i punkt 5.8. I övrigt bör bedömningen av ett förslag från arbets- förmedlingen till den arbetssökande och där- med sammanhängande tillämpning av reg- lerna om Självförvållad arbetslöshet huvud— sakligen bero på det ifrågavarande förslagets karaktär av tillfälligt eller varaktigt arbete och på den information till sökanden som ligger till grund för förslaget. Bedöms denna vara tillräckligt utförlig får avvisande av förslaget anses vara likställt med avvisande av ett fullständigt arbetserbjudande.
5.5.5 Arbetslöshetskassornas kontakt med arbetsförmedlingen för kontroll av ersätt-
ningsrätt Nuvarande förhållanden
För den lokala handläggningen av arbets- löshetsförsäkringsärenden lämnas i hand— böckerna för kassorna anvisningar om pröv- ning av ersättningsrätt. Huvudsakligen inne— bär dessa anvisningar att kassans lokala or- gan skall
a) kontrollera att medlemmen är ofrivil— ligt arbetslös och oförhindrad att åtaga sig arbete,
b) kontrollera att medlemmen inte är ut— försäkrad samt att hinder för ersättning, tex ersättningsförbjudna dagar och karens- villkor, inte föreligger samt
c) pröva arbets- och avgiftsvillkor. Punkt a) anger vad utredningen avser med allmänna förutsättningar för ersätt- ningsrätt. Punkterna b) och c) avser tekniska regler av den art som utredningen behand- lar i kap 6. De i punkterna 5.5.1—4 be- handlade frågorna om den offentliga arbets- förmedlingens uppgifter när det gäller ar- betslöshetsförsäkringen har närmast sam- band med kassornas kontroll av att ersätt— ningssökande medlem är ofrivilligt arbets- lös och oförhindrad att åtaga sig förvärvs- arbete. Allmänt förutsätts att kassorna både centralt och lokalt skall utöva kontrollen av
att ofrivillig arbetslöshet föreligger, dvs att medlemmen är utan arbete samt verkligen vill och kan förvärvsarbeta. Därvid skall kassan även kontrollera att medlemmens si- tuation är sådan att han faktiskt är oför— hindrad att åtaga sig arbete för annans räkning. Dessa allmänna förutsättningar in- går i det allmänna kravet att ersättnings— sökande skall stå till arbetsmarknadens för- fogande.
Utredningen
I kap 3 har utredningen framhållit värdet av arbetslöshetskassornas hittillsvarande kontakt med arbetsmarknaden. Genom an- knytning till arbetstagarnas organisationer får kassorna en naturlig information om för- hållandena på arbetsmarknaden. Initiativ till arbetsmarknadspolitiska åtgärder har ofta kommit från kassornas medarbetare. Sådana initiativ har stor betydelse bla därför att de skärper uppmärksamheten i fråga om varaktiga eller tillfälligt uppkommande sär- förhållanden av mer allmänt slag inom olika yrken och näringsgrenar.
Vid prövning av enskilda arbetslöshets- fall bör kontrollsystemet i arbetslöshetsför- säkringen därför till väsentlig del bygga på kassornas egen verksamhet. Genom den of— fentliga arbetsförmedlingens service och in— formationsskyldighet till kassorna får dessa ett allmänt underlag för sin kontroll. Detta underlag kan kompletteras i särskilda fall då så erfordras. Kassan begär exempelvis ut- redning om en ersättningssökande i något speciellt avseende eller uppgifter för att gö- ra bilden av medlemmen mer fullständig. Arbetsförmedlingen å sin sida bör likaledes kunna förbättra sitt underlag för erforderlig information till arbetslös arbetssökande ge- nom att begära uppgifter från kassan. De informativa kommunikationerna mellan ar- betsförmedling och arbetslöshetskassa bör således gå i båda riktningarna även om in- formationen, när det gäller ersättningsrätt i arbetslöshetsförsäkringen, till slut syftar till att ge kassorna ett tillräckligt underlag för deras prövning och kontroll.
Särskilda problem kan uppstå när den
försäkrade under arbetslösheten visar mind- re beredvillighet att tillgodogöra sig infor- mation om arbetstillfällen eller att förbättra sina möjligheter att erhålla lämpligt arbete som arbetsförmedlingen kan lämna. Det kan förekomma att sökandens attityd är så pas- siv oaktat att han håller föreskriven formell kontakt med arbetsförmedlingen att förmed— lingen inte ens får tillfälle att lämna ett kon- kret förslag. I sådana fall är det av största betydelse att förmedlingen i god tid in- formerar kassan om sökandens uppträdande och att kassan —- om den inte på annat sätt kan åstadkomma en attitydförändring hos medlemmen - hos förmedlingen begär nöd- vändig utredning för prövning om medlem— men verkligen står till arbetsmarknadens för- fogande.
Av arbetsförmedlingens utredning i dessa och andra fall framgår ibland att förmed- lingen har lämnat sökanden konkreta upp- gifter om viss ledig plats eller visst annat förslag som sökanden dock inte har utnytt- jat. Eftersom förslaget inte har lett till något arbetserbjudande saknas underlag för pröv- ning av arbetets lämplighet. Det är då från kontrollsynpunkt angeläget att kassan ge- nom arbetsförmedlingen eller på annat sätt söker få ett sakligt underlag för att även pröva de allmänna förutsättningarna för medlemmens aktuella ersättningsrätt. Man bör inte eftersträva att i sådana fall alltid bygga prövningen på reglerna om påföljd av att lämpligt arbete har avvisats. Detsam- ma gäller om medlemmens arbetsförhet kan ifrågasättas trots att han själv bestrider el— ler inte vill medge detta. Kassan har i dessa fall att självständigt pröva om medlemmen under ersättningstiden verkligen står till ar- betsmarknadens förfogande.
Kassans prövning av de allmänna förut- sättningarna för ersättningsrätt kan ofta be— röra personliga förhållanden av sådan karak- tär att de måste behandlas med diskretion. Om dessa förhållanden har väsentlig bety- delse för ersättningsrätten måste de utredas med samma fullständighet som omständig- heter av annat slag. För att arbetslöshetskas- sorna av hänsyn till medlemmen inte skall undvika att bygga ersättningsprövning på
relevanta personliga förhållanden, bör anvis- ningar lämnas om tillvägagångssättet vid prövning av sådana fall inom ramen för se— kretessbestämmelserna.
Till kontrollen av de allmänna förutsätt— ningarna för ersättningsrätt hör även pröv- ning av lokal bundenhet och begränsningar i övrigt av den ersättningssökande kassa- medlemmens arbetsutbud, tex önskan att endast få deltidsarbete. Kassans prövning kommer i dessa fall att i hög grad fordra allmänna insikter om arbetsmarknadsläget och om tillgången på arbete av det slag som medlemmen önskar. Sådana fall ställer även stora krav på inbördes information och samråd mellan arbetsförmedling och ar— betslöshetskassa. Enligt utredningens me- ning bör kassorna i sådana svårbedömda fall kunna begära utredning inte blott från det lokala arbetsmarknadsorganet utan även från länsarbetsnämnden. Utredningen förut— sätter att arbetsmarknadsstyrelsen som till- synsmyndighet för arbetslöshetsförsäkringen utfärdar anvisningar om tillvägagångssättet vid samråd av detta slag mellan arbetsmark— nadsorganen och arbetslöshetskassa.
Undersökningar av speciell karaktär kan ibland erfordras när kassan misstänker att medlem genom oriktiga eller vilseledande uppgifter erhållit ersättning utan att vara berättigad därtill. Då sådana fall uppkom- mer är det inte sällan till arbetsförmedlingen som den försäkrade har lämnat de ifråga- satta uppgifterna. Sättet att gå till väga vid sådana undersökningar måste kassan givet- vis från fall till fall kunna anpassa efter de föreliggande omständigheterna. Om det från arbetsmarknadsorganens sida skulle erford- ras mer omfattande undersökningar än kon- troll av enstaka uppgift, bör kassan dock som regel inte vända sig direkt till för- medlingsexpedition utan till länsarbetsnämn- den.
5.5.6. Arbetsmarknadsorganens uppgifter i fråga om sökande av kontant arbetsmark- nadsstöd
Stödsökandens kontakt med arbetsförmed— lingens expeditioner och förmedlingens ser—
vice till sökanden bör genomgående över— ensstämma med vad som gäller de arbets- löshetsförsäkrade. I de fall då sökande har möjlighet att kvalificera sig för ersättnings- rätt på annat sätt än genom att uppfylla det reguljära arbetsvillkoret måste dock speciel- la observations- och servicefunktioner byg- gas upp. Dessa frågor behandlas i kap 7. Vidare medför utredningens förslag, att ka- rensvillkoret skall bortfalla i försäkringen men att ett sådant villkor skall tillämpas vid kontant arbetsmarknadsstöd, vissa speciella uppgifter för arbetsmarknadsorganen. I stort sett kommer emellertid arbetsförmedlingsex- peditionernas service till arbetssökande som söker kontant arbetsmarknadsstöd att bli densamma som till försäkrade arbetslösa.
När det gäller ansökningar om kontant arbetsmarknadsstöd anser utredningen att förmedlingsexpeditionernas medverkan bör inskränkas till att omfatta erforderlig infor- mation om villkoren för stödet och hjälp åt sökande, som så önskar, att upprätta an- sökan. Service av detta slag lämnar för- medlingsexpeditionerna som regel redan nu när det gäller kontanta bidrag i samband med andra arbetsmarknadsåtgärder.
Prövningen av ansökningarna om kontant arbetsmarknadsstöd bör enligt utredningens mening inte ske på förmedlingsexpeditioner— na utan på länsarbetsnämndens förmedlings- avdelning eller annan av nämndens kansliav- delningar. Frågan om delegation av dessa ärendens prövning bör avgöras av arbets- marknadsstyrelsen med stöd av sådant be- myndigande som nu gäller för statligt om— ställningsbidrag (111 & arbetsmarknadskun- görelsen). Givetvis måste underlaget för denna prövning till stor del bestå av upp- gifter från den förmedlingsexpedition som närmast har haft kontakt med sökanden.
Utbetalningen av beviljat kontant arbets- marknadsstöd bör ske centralt från länsar— betsnämnden och samordnas med rutinerna för utbetalning av utbildningsbidrag. Detta innebär bl a att utbetalning av stöd i regel kommer att ske endast en gång i månaden. Dessa frågor behandlar utredningen närma- re i kap 7.
Vid jämförelse med den organisation och
fördelning av olika uppgifter som i fråga om arbetslöshetsförsäkringen har behand- lats i punkterna 5.5.l—5 kan följande fram- hållas. Arbetsförmedlingsexpeditionernas serviceuppgifter blir huvudsakligen desam- ma som för de försäkrande men utökas i vissa fall med speciella åtgärder enligt sär- skilda anvisningar. Länsarbetsnämndens kansli förutsätts få i stort sett samma upp— gifter som arbetslöshetskassornas huvud- kontor och styrelse i fråga om prövning av ersättningsrätt och administrationen i övrigt. Detsamma gäller den fortlöpande kontrol- len av ersättningsrätten och initiativ till undersökningar för att hindra missbruk av stödet. Vissa kontrollmoment bör även ingå i de löpande utbetalningsrutiner som ut— redningen föreslår bli samordnade med läns- arbetsnämndens utbetalning av utbildnings- bidrag.
5.6. Lämpligt arbete
5.6.1. Gällande regler
Bestämmelserna om Självförvållad arbetslös- het, lämpligt arbete och avstängning från ersättning är sammanförda i 365 kassaför- ordningen. I stora delar är principerna och bestämmelserna desamma som i den första författningen om statsunderstödd arbetslös- hetsförsäkring, förordningen 15.6.1934 om erkända arbetslöshetskassor (SFS 1934: 264).
Erbjudet arbete skall anses lämpligt un— der förutsättning
att det motsvarar medlemmens krafter och färdigheter,
att det är förenat med avlöning, som prö- vas vara skälig i förhållande till lön som för sådant arbete utgår enligt kollektivavtal el- ler, om dylikt avtal ej finnes, till i arbets- orten förekommande lön för samma arbete,
att det icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder,
att förhållandena på arbetsplatsen väsent- ligen motsvarar vad som i lag och författ- ning kan finnas föreskrivet rörande åtgär- der till förebyggande av ohälsa och olycks— fall samt
att icke heller eljest särskilda omständig- heter föreligga med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller arbetets natur.
I en handbok om arbetslöshetsförsäkring för arbetsförmedlare, Bruna boken, senas- te upplaga utgiven år 1968, har arbets- marknadsstyrelsen lämnat föreskrifter röran- de arbetsförmedlingens befattning med ar- betslöshetsförsäkringen. Den är avsedd att underlätta samarbetet mellan arbetsförmed- lingen och arbetslöshetsförsäkringen. Mot- svarighet till denna handbok finns i särskilda handböcker för de olika arbetslöshetskassor- na. Dessa handböcker innehåller tillsyns- myndighetens detaljanvisningar för den praktiska tillämpningen av kassaförordning- ens och kassastadgarnas bestämmelser.
Bruna boken innehåller förklaringar, de- finitioner, exempel och hållpunkter för be- dömning av Självförvållad arbetslöshet, av- stängning och lämpligt arbete. Avvisande av lämpligt arbete anges där som en av de speciella typerna av Självförvållad ar- betslöshet. Den är i praktiken helt domine- rande. Under försäkringsåret 1967/ 68 läm- nade arbetsförmedlingarna meddelande till arbetslöshetskassorna om ifrågasatt ersätt- ningsrätt i ca 3 600 fall. Av dessa avsåg 3 360 avvisat arbetserbjudande.
5.6.2. Tidigare överväganden
Vid båda de tillfällen — år 1956 och år 1964 — då statsmakterna under de senaste årtiondena haft att ta ställning till frågan om lämpligt arbete har några komplikationer och svårigheter framträtt.
1951 års utredning om arbetslöshetsför- säkringen anförde i kapitel 21 »Avstäng- ningsförfarande. Lämpligt arbete» i sitt be- tänkande SOU 1955: 27 några allmänna synpunkter på frågor om lämpligt arbete. Den uppehöll sig därvid bla vid arbete utanför den försäkrades yrkesområde, skä— lig tidsfrist för ställningstagande till erbju- det arbete (väntetid), säsongarbete, arbets- erbjudande utom hemorten, bundenhet vid egen fastighet och möjligheterna att resa mellan bostad och ifrågasatt arbetsplats.
Utredningen fann att då gällande praxis
överensstämde med utredningens synpunk- ter. Den föreslog endast det tillägget i kassa- förordningen, att såsom ytterligare förutsätt- ning för erbjudet arbetes lämplighet skulle gälla att förhållandena på arbetsplatsen vä— sentligen motsvarade vad som i lag och författning finns föreskrivet rörande åtgär- der till förebyggande av ohälsa och olycks— fall. Bestämmelse därom infördes sedan i kassaförordningen (36 å).
Utredningens uttalanden i övrigt rörande tolkningen av begreppet lämpligt arbete för- anledde emellertid vissa erinringar i remiss- yttrande från arbetsmarknadsstyrelsen. Sty- relsen fann att några av utredningens ut- talanden om arbetserbjudande kunde få ej önskvärda konsekvenser för arbetsförmed- lingarnas möjligheter att fungera som clea- ringorgan på arbetsmarknaden. Vissa av utredningen använda formuleringar kunde, enligt styrelsens mening, missförstås och tas till intäkt för en icke önskvärd uppmjuk— ning av praxis. Föredragande departements- chefen — liksom vid riksdagsbehandlingen andra lagutskottet i sitt av riksdagen god- kända utlåtande 1956: 58 — ansåg att de principer för tolkningen av begreppet lämp- ligt arbete, för vilka arbetsmarknadsstyrel- sen redogjort i sitt remissyttrande, borde vara normgivande vid den praktiska till- lämpningen.
Arbetsmarknadsstyrelsen hade i remissytt- randet bl a anfört följande.
Utredningen anser att en medlem som har löfte om anställning inom den närmaste tiden skall kunna åberopa detta som skäl för att ej taga ett erbjudet arbete. Styrelsen finner detta uttalande vara alltför kategoriskt och onyanse- rat.
Det måste sålunda anses mindre lämpligt och knappast förenligt med en aktiv arbetsmark- nadspolitik, att en kassamedlem genom att upp- ge, att arbete väntas, fördröjer ett ställningsta- gande till erbjudet arbete. Detta kan innebära, att i tider med en i övrigt hög sysselsättning le- diga arbetstillfällen icke nöjaktigt tillvaratas samtidigt med att försäkringsersättning utgår. Självfallet skall onödig yrkesväxling eller olämplig lokal omflyttning icke uppmuntras. Men då läget bedömes sådant att förflyttning måste ske, om de arbetslösa skall erhålla nya arbeten, bör sådana strävanden icke motverkas genom mer eller mindre lösa uppgifter om vän-
tat arbete. Erfarenheten ger i en del fall vid handen, att arbetsgivare och arbetstagare väl förstått att utnyttja arbetslöshetskassan som en utjämnande ekonomisk faktor.
Arbetserbjudande till säsongarbetande kassa- medlemmar kan enligt styrelsens uppfattning icke lämnas efter så schematiska grunder, som utredningen angivit i sitt betänkande. De sä- songarbetande omfattar en mångfald olika grupper med vitt skilda löne— och arbetsvill- kor samt anställningsförhållanden. Av arbets- marknadsstyrelsen företagna undersökningar har visat att en del av dessa arbetarkategorier, såsom exempelvis sockerbrukens kampanjarbe- tare och tegelbrukens säsonganställda, i stor ut- sträckning har en mycket ofullständig syssel- sättning. För de flesta av dessa säsongarbetare torde en omplacering till andra fack med jäm- nare arbetstillgång uppenbart vara en fördel. Styrelsen vill rikta uppmärksamheten på ytter- ligare en säsongnäring, där arbetstillgången väx- lar avsevärt på grund av säsongvariationer, nämligen konservindustrin, inom vilken man of- ta icke har en utan flera säsongtoppar under året. Härtill kommer att säsongerna på grund av den ojämna råvarutillförseln ofta uppträder oregelbundet och är av starkt växlande varaktig- het. Också förhållandena inom den av utred- ningen särskilt omnämnda säsongarbetargrup- pen — byggnadsarbetarna — varierar avsevärt. Utredningens skrivning kan anses tillämplig främst på kassamedlemmar, som är tämligen fast knutna till ett visst företag.
Det framstår sålunda som angeläget, att upp- gift om väntat arbete på lämpligt sätt bekräf- tas, varvid beräknad väntetid anges. Vidare skall väntetid begränsas och därtill bör kassa- medlem inte beredas tillfälle att åberopa ytter- ligare väntetid i den takt det först väntade ar- betet icke kommit till stånd, allt i överensstäm- melse med den praxis som härutinnan tillämpas av arbetsförmedlingsorganen.
Utredningen har inte närmare redogjort för innebörden av sitt uttalande att den försäkrade dessutom icke får hindras i uppfyllandet av sina underhålls— och försörjningsplikter. Det är oklart huruvida utredningen härmed menat att familjeförsörjare överhuvud taget icke skall kunna anvisas arbete på annan ort, om familje- bostad icke omedelbart kan erbjudas. Förhål- landena på bostadsmarknaden gör det ofta omöjligt att omgående uppdriva familjebostad i samband med ett arbetserbjudande. I de fall arbetsgivare ställer bostad till förfogande upp- ställes ofta som villkor att anställningen åtmin- stone tillträdes, innan familjebostad utlämnas.
Om man sålunda skulle vänta med arbets- erbjudande till familjeförsörjare, tills familje- bostad står till omgående disposition, skulle omflyttning av gifta kassamedlemmar i flertalet fall omöjliggöras. Även på denna punkt har en
fast praxis utformats innebärande att ett åbe- ropande av nämnda omständigheter endast i undantagsfall godtages. Uttrycket att arbetet är lämpligt endast om bostad och kost kan ord- nas på arbetsorten får enligt styrelsens mening därför icke tolkas så att arbetsförmedlingen skall vara skyldig att ordna bostads- och kost- frågan, innan arbetserbjudande göres.
Arbetsmarknadsstyrelsens försäkringsdele- gation (majoriteten) ansåg sig inte kunna ur utredningens betänkande utläsa, att risk för de konsekvenser skulle föreligga som för- utsattes i vissa delar av styrelsens utlåtande.
1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning behandlade i sitt betänkande (SOU 1963: 40) särskilt frågan om skälig län. Den anförde bl a följande.
Det är i princip inte rimligt att en ar- betslös utan påföljd skall kunna vägra att antaga ett arbete för vilket erbjuds lön i en— lighet med kollektivavtal. Ett strikt fasthål- lande vid denna princip kunde emellertid få konsekvenser som utredningen inte ansåg godtagbara. Som exempel nämndes det fal- let att en arbetsgivare erbjuder minimilön enligt kollektivavtalet, medan lägsta lönen för samtliga jämförbara anställda inom fö- retaget ligger väsentligt över den erbjudna lönen. Under förutsättning att sökanden är kvalificerad inom yrket, ansåg utredningen inte skäligt att han skulle behöva uppbära nämnvärt lägre lön än övriga anställda med motsvarande arbetsuppgifter. Däremot bor- de kollektivavtalslön i princip anses skälig som begynnelselön inom ett yrke. Denna utredningens inställning innebar att frågan om skäligheten inte avgörs med hänsyn till löneförhållandena på den ifrågavarande or- ten i dess helhet utan begränsas till att gälla förhållandena inom det företag eller på den arbetsplats där arbetet erbjuds.
Vidare ansåg 1960 års utredning att ett kollektivavtal, som omfattade hela landet eller del därav, borde anses vara gällande även på orter där branschen är represente- rad men ingen avtalsbunden arbetsgivare finns och avtalet sålunda inte tillämpas. Även i sådana orter borde alltså i princip den i kollektivavtalet angivna lönen anses som minimilön vid bedömningen av erbju- den löns skälighet.
Departementschefen föreslog i proposi- tion nr 116 till 1964 års riksdag, att den nu ifrågavarande bestämmelsen skulle ut- formas så att lön enligt i arbetsorten gäl— lande kollektivavtal i första hand skulle läg- gas till grund för skälighetsprövningen. Det— ta skulle inte hindra att högre lön, om så- dan var allmänt förekommande, efter någon tids anställning kunde anses vara lägsta skä- liga lön. I sådana fall skulle den försäkrade, enligt departementschefen, kunna lämna an- ställningen utan att förlora ersättningsrätt.
För det fall att kollektivavtal inom yrkes- området inte tillämpades i arbetsorten, före- slog departementschefen att där förekom- mande lön för arbete av erbjudet slag skulle anses skälig.
Vid riksdagsbehandlingen anfördes i and- ra lagutskottets av riksdagen godkända ut- låtande (1964: 48, sid 77—78).
I de fall då den på en arbetsplats tillämpade lönesättningen ligger över kollektivavtalets löne- villkor är det enligt utskottets uppfattning rim— ligt, att en inom vederbörande yrke kvalificerad arbetstagare utan risk för avstängning från er- sättning skall kunna vägra ta arbete enligt kol- lektivavtalets minimilön. Denna synpunkt bör beaktas vid bedömningen huruvida en erbjuden avlöning för ett arbete är skälig. Utskottet anser vidare » ——————— », att kollektivavtal, som omfattar hela landet eller del därav, vid bedöm- ningen av om erbjuden lön skall anses skälig bör vara normerande även på orter där avtalet ej tillämpas.
De år 1964 genomförda ändringarna i 36 & kassaförordningen har utformats enligt utskottets förslag.
5.6.3. Utredningens undersökningar
I propositionen 1956: 144 anförde föredra- gande departementschefen (sid 148) att det ligger i sakens natur att frågan huruvida ett erbjudet arbete kan anses lämpligt eller ej måste bedömas från fall till fall med led— ning aV de allmänna riktlinjer som uppdra- gits i lagtexten. Departementschefen fram— höll att det under den tid försäkringen varit i tillämpning hade utbildats en rikhaltig praxis, som ännu icke publicerats i någon av tillsynsmyndigheten utgiven prejudikat-
samling eller på något annat auktoritativt sätt.
Någon sådan prejudikatsamling har ej heller därefter utgetts. Den förut åberopade handboken bygger på erfarenheter från sty- relsens prövning av tillsyns— och besvärs- ärenden. Svårigheten att sammanställa en allmänt vägledande prejudikatsamling torde just sammanhänga med att frågan om lämp- ligt arbete måste bedömas från fall till fall och att hänsyn därvid måste tas till flera och i de olika fallen varierande omständig- heter.
För att ändock få en bild av de områden där de försäkrades och försäkringsorganens bedömningar av ifrågakomna arbetens lämp- lighet oftast skiljer sig, har utredningen gått igenom en sammanställning av försäkrings- domstolens domar under åren 1964-1968 i besvärsmål som rör tillämpning av 20, 22 och 36 55 kassaförordningen och en re- dogörelse för behandlingen av tillsynsären- den hos arbetsmarknadsstyrelsen under för-
säkringsåret 1967/ 1968.
Vidare har utredningen låtit göra en un— dersökning med viss statistisk analys av med- delanden från arbetsförmedling till arbets- löshetskassa om ifrågasatt ersättningsrätt för kassamedlemmar under försäkringsåret 1967 / 1968 (bilaga 9).
I syfte att något belysa verkningarna av påföljderna då arbetslöshet anses självför— vållad har utredningen gjort en intervjuun- dersökning av omkring 100 avstängnings- fall under senare delen av år 1968 (bila- ga 10).
5.6.4. Under utredningen framkomna erfarenheter, önskemål och synpunkter
Nu gällande regler på detta område har till stor del sin grund i bedömningar och for- muleringar som gjordes vid tillkomsten av 1934 års förordning om erkända arbetslös- hetskassor. Som framgår av kap 2 förbe- reddes denna förordning genom ett flertal utredningar om arbetslöshet och arbetslös- hetsförsäkring fram till den slutliga riks- dagsbehandlingen år 1934. Det är till stor del erfarenheter från dessa överväganden
som ännu är huvudsakligen grundläggande för utformningen av reglerna för bedöm- ningen av om en person är självförvållat arbetslös.
Det är naturligt att tillämpningen av des- sa regler under årens lopp förändrats. En omfattande praxis har utbildats av tillsyns- myndigheten och det organ i denna — ar- betslöshetsförsäkringsdelegationen — som år— ligen prövat ej blott en mångfald enskilda ärenden utan även frågor av större princi- piell betydelse. Sedan år 1964 har en ny besvärsordning medfört att även domar i försäkringsdomstolen kunnat få prejudice- rande betydelse i principfrågor.
Utvecklingen av samhället och den all— männa arbetsmarknadspolitiken med akti- vering av dess olika medel har förändrat åtskilliga värderingar som kan påverka tolk- ningen av gällande bestämmelser. Föränd- ringar av praxis vid tillämpningen av dessa bestämmelser har dock endast kunnat ske inom ramen för de grundläggande författ— ningsregler som anger principerna för be- dömningen.
Ett mått på minskning eller ökning av skillnaderna i bedömning av lämpligt arbete från arbetsförmedlingarnas respektive de ar— betslösas sida kan vara antalet fall, då ar— betsförmedling har meddelat arbetslöshets- kassa att kassamedlem avvisat erbjudet ar- bete. Antalet sådana sk arbetsvägransfall under ett år påverkas av många förhållan- den. Av uppgifter från de tio försäk- ringsåren 1958—1968 framgår bl a samban- det med det allmänna sysselsättningsläget. Det synes emellertid även vara så att antalet arbetsvägransfall under 1960-talet — trots det ökande medlemstalet i hela kassakollek— tivet — inte ökat utan i stället visat en ten— dens att minska. Det starkt minskade an- talet undcr försäkringsåret 1967/1968, som utredningen särskilt undersökt, kan visser- ligen bero på exceptionella arbetsmarknads- förhållanden under större delen av det året. Antalet arbetsvägransfall har under försäk- ringsåret 1968/1969 ånyo ökat. Det all- männa intrycket från hela 1960-talet är sta- biliteten kring 4000 av det årliga antalet meddelanden om ifrågasatt ersättningsrätt.
Endast smärre förändringar har förekom- mit i samband med arbetslöshetens avsevärt växlande omfattning. Om detta kan anses vara uttryck för hur kassamedlemmarna uppfattar arbetsförmedlingarnas bedömning av lämpligt arbete, kan tendensen inte an- ses utvisa någon stigande spänning mellan arbetsförmedlingarnas och de arbetslösas be- dömning i detta hänseende.
Detta är totalbilden. Den kan sägas ut- göra resultatet av arbetsförmedlingarnas, ar- betslöshetskassornas och tillsynsmyndighe- tens verksamhet för att fortlöpande, inom ramen för gällande författningsregler, söka anpassa bedömningen efter moderna syssel- sättningspolitiska principer samt förändrade arbetsmarknads- och samhällsförhållanden. De svårigheter som ändock uppkommit har belysts vid överläggningar som sekretariatet på utredningens uppdrag har haft med re- presentanter för myndigheter, kassor och organisationer. Synpunkter och önskemål som därvid framkommit har genomgående åsyftat att få bättre underlag för en enhetlig och rättvis bedömning av de enskilda fallen och samtidigt möjlighet att i dessa bedöm— ningar kunna ta hänsyn till skiftande person- liga förhållanden.
Framförda önskemål i olika avseenden kan sammanfattas enligt följande.
Författningsföreskrifterna bör harmoni- seras med principerna för arbetsmarknads- politiken. Reglerna för bedömning av lämp- ligt arbete i arbetslöshetsförsäkring bör så- lunda ej motverka samhällets strävanden att förstärka den kvalitativa sidan av arbets- marknadsåtgärderna och därvid ge den ar- betslöse stöd till bättre övervägt val av yrke och arbete. Hänsyn bör tas till den arbets- löses utvecklingsmöjligheter.
Vid bedömning av »skälig lön» bör beak- tas dels att arbetsmarknadspolitiken arbetar för att hjälpa de lågavlönade (ex bristyrkes- utbildningen), dels att det även bör vara en samhällsambition att genom arbetslös- hetsförsäkringen hjälpa de försäkrade att bevara — och även förbättra — sin standard.
När det gäller tillämpningen av författ- ningarna om åtgärder för att förebygga ohälsa och olycksfall på arbetsplatserna fö-
rekommer dispensfall. Avvisande av erbju- det arbete på arbetsplats, där sådan dispens lämnats, bör i regel godtas.
Särskilda omständigheter med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller ar- betets natur är ofta avgörande vid bedöm- ning av enskilda fall. Reglerna härom bör under alla förhållanden ges central bety- delse.
Nettoinkomst (efter skatt) från erbjudet arbete bör — om detta skall anses lämpligt — vara minst på samma nivå som ersättning- en från arbetslöshetskassan. Det är för den- na inkomstförlust medlemmen försäkrat sig.
Ett ökat samarbete för arbetsmarknads- politiskt riktiga bedömningar bör komma till stånd mellan arbetsförmedlingar och ar- betslöshetskassor. Även ansvarsfördelningen mellan arbetsförmedling och kassa bör över- ses.
Kassastyrelserna och arbetsmarknadssty- relsens arbetslöshetsförsäkringsdelegation bör få större utrymme för egna bedöm- ningar.
5.6.5. Utredningens överväganden och förslag
Inledande synpunkter
Som framgår av föregående redogörelse har bestämmelserna om påföljd för den som av- visar erbjudet lämpligt arbete eller som på annat sätt själv vållar att han blir arbetslös eller att en iråkad arbetslöshet förlängs fun- nits i huvudsak oförändrade alltsedan till- komsten av arbetslöshetsförsäkringen i mit- ten av 1930-talet. Bestämmelserna i 36 & kassaförordningen innehåller dels en närma- re beskrivning av de situationer då arbets- löshet skall anses Självförvållad, dels regler om den påföljd som i en sådan situation drabbar kassamedlemmen, dvs regler om avstängning från ersättningsrätt. Särskild be- tydelse har bestämningen av ett arbetes be- skaffenhet för att det ur försäkringens syn- vinkel skall anses lämpligt i den meningen att ett erbjudande om arbetet inte kan av- visas utan att kassamedlemmen avstängs från ersättningsrätt.
Bestämmelserna i 36 å i förordningen ger även uttryck för några av de grundsatser på vilka arbetslöshetsförsäkringen vilar. Den innebörd som ges åt begreppet lämpligt ar- bete bestämmer i mångt och mycket för- säkringssystemets karaktär. Mot bakgrunden härav är det självfallet att utredningen mås- te ta upp bestämmelserna till granskning i hela deras vidd. Av särskild betydelse är att de synsätt och värderingar som präglar den moderna arbetsmarknadspolitiken blir beak- tade inom arbets]öshetsförsäkringen. Vid granskningen av bestämmelserna måste vi- dare hela tiden hållas i minnet att bestäm- melserna, enligt utredningens förslag, skall tillämpas inte bara på kassamedlem utan även på arbetslös som har rätt till enbart kontant arbetsmarknadsstöd. Detta innebär emellertid inte att bestämmelserna i alla de- lar kan tillämpas på samma sätt på kassa- medlemmar och på andra ersättningstagare.
Hänsynen till den'arbetssökandes förutsätt- ningar, önskemål och personliga förhållan- deni övrigt
Av såväl samhällsekonomiska som rent ar- betsmarknadspolitiska skäl har det ansetts oriktigt att utbetala försäkringsersättning samtidigt som behov av arbetskraft förele- gat, om det inte funnits något absolut hin— der för den arbetssökande att åtaga sig ar- betet i fråga. Nu nämnda förhållande kom- mer bla till uttryck i den inledande att- satsen i 36 & fjärde stycket där innebör- den av begreppet lämpligt arbete läggs fast. I den nämnda satsen anges att erbjudet ar- bete skall anses lämpligt under förutsätt- ning att det motsvarar medlemmens krafter och färdigheter.
I den praktiska tillämpningen sådan den kommer till uttryck i arbetsmarknadsstyrel- sens anvisningar (Bruna boken) anses hän- synstagandet till kassamedlemmens krafter och färdigheter innebära i huvudsak föl— jande. Det erbjudna arbetet får inte över- stiga medlemmens krafter. Vid denna be- dömning blir arbetsförmedlarens personliga intryck av medlemmen avgörande. Ledning kan i vissa fall hämtas av den arbetssökan-
des ålder och kroppskonstitution. En äldre person utan vana vid tungt kroppsarbete bör normalt inte komma i fråga för sådant arbete. När det gäller kravet att arbetet skall motsvara medlemmens färdigheter byg- ger praxis på grundsatsen att arbetslöshets- försäkringen inte är någon yrkesförsäkring. Ett erbjudet arbete får därför ej anses mind- re lämpligt bara därför att det ligger utan- för det yrkesområde, inom vilket den ar- betssökande har utbildat sig eller eljest för- värvat yrkesvana. I arbetsmarknadsstyrel- sens anvisningar betonas dock att det ligger såväl i arbetsgivarens och den enskilde med- lemmens som i det allmännas intresse att arbetstagaren såvitt möjligt får arbete inom det egna yrket. Det anses att ett arbete inte är lämpligt, om det förutsätter viss kompetens som den arbetssökande saknar. Vid denna bedömning anses arbetsgivarens bedömning av medlemmens kvalifikationer böra tillmätas särskild betydelse.
Den nu lämnade redogörelsen för praxis är som nämnts grundad på innehållet i de av arbetsmarknadsstyrelsen utfärdade anvis- ningarna till arbetsförmedlare, vilka i sin tur går tillbaka på uttalanden i lagstiftning- ens motiv. Otvivelaktigt blir dock bedöm- ningen av ett arbete från de synpunkter som nu diskuteras betydligt mera nyanserad vid den praktiska tillämpningen än redogö- relsen ger vid handen. Det kan sålunda kon- stateras att såväl författningsbestämmelser som tillämpningsföreskrifter möjliggjort en nyanserad bedömning av ifrågasatta arbets- erbjudanden under hänsynstagande till den arbetssökandes situation ävensom att dessa möjligheter i allmänhet blivit tillvaratagna. Till denna utveckling har i hög grad bidragit att bedömningen härvidlag kommit att påverkas av den moderna aktiva arbets- marknadspolitikens grundvärderingar. Enligt utredningens mening är det därför tvivel un- derkastat om det föreligger anledning att påyrka någon mera omvälvande förändring av den praktiska tillämpningen på detta om- råde. Det är dock angeläget att den moder- na arbetsmarknadspolitikens målsättningar får komma till klart uttryck i de författ- ningsbestämmelser och motivuttalanden, på
vilka tillämpningen skall vara grundad. En- ligt utredningens mening är det ofrånkom- ligt att ge regeln om hänsynstagande till kassamedlems krafter och färdigheter vid bedömningen av vad som skall anses som lämpligt arbete en utformning som står i bättre överensstämmelse med den nu rådan- de arbetsmarknadspolitikens mål än vad den nu gällande utformningen gör.
Vad som särskilt präglar nutida arbets— marknadspolitik i jämförelse med gångna decenniers förhållanden är att det nu gäl- ler att skaffa arbetslösa en så produktiv sys- selsättning som möjligt och inte bara arbete av vilket slag som helst. De arbetsmark- nadspolitiska medlen syftar till att under- lätta för arbetskraften att inrikta sig på så- dana arbetsområden där den bästa produk- tionsinsatsen kan göras. Detta innebär å ena sidan att stora krav numera ställs på arbets- kraften när det gäller anpassning till den på- gående strukturomvandlingsprocessen. Å andra sidan förutsätts att samhället inom ra- men för behovet av arbetskraft i möjligaste mån skapar förutsättningar för den arbets- sökande att få ett arbete som han är lämpad för och som tillfredsställer honom själv eller kommer hans önskemål så nära som möjligt. Arbetsmarknadspolitikens syfte är att inom ramen för behovet av arbetskraft i samhäl- let ge var och en som kan och vill arbeta ett verksamt och fullgott stöd för att förverk- liga ett fritt och övervägt val av arbete.
Det ligger i sakens natur att ersättnings- reglerna i arbetslöshetsförsäkringen liksom för det kontanta arbetsmarknadsstödet mås- te grundas på samma värderingar som ar- betsmarknadspolitiken i övrigt. Endast här- igenom blir stödformerna verksamma me- del bland andra att förverkliga de arbets- marknadspolitiska målen.
Regeln att erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsättning att det mot- svarar sökandens krafter och färdigheter ger, enligt utredningens mening, i alltför hög grad uttryck åt att det huvudsakligen gäller att skaffa den arbetslöse avlönad sysselsättning oavsett arbetets karaktär. Däremot kom- mer inte till synes att sökanden i möjli- gaste mån bör sättas i stånd att förverkliga
ett fritt och övervägt val av arbete — varvid all rimlig hänsyn tas inte bara till hans kraf- ter av psykisk och fysisk art, färdigheter, yrkesvana, utbildning och förutsättningar i övrigt för arbetet utan även till hans önske- mål i fråga om arbetsval och hans person- liga förhållanden i övrigt. Vid övervägandet av om ett arbete kan anses lämpligt för den aktuelle arbetssökanden bör i enlighet härmed eftersträvas att sammanväga de skil- da förhållanden som bör tillmätas betydel- se för arbetsvalet till en helhetsbild. Bedöm- ningen av arbetets lämplighet bör ske med respekt för arbetssökandens yrkeskunnande och personliga ambitioner.
I det nuvarande kravet att arbete skall motsvara sökandens krafter ligger att det inte får föreligga något på medicinska skäl grundat hinder för honom att ta arbetet. Detta krav, som i och för sig är självklart, måste givetvis gälla alltjämt och liksom fn har kassan respektive förmedlingsorganet i allmänhet att grunda sin bedömning på lä- karintyg som företes av den arbetssökande. Om så anses behövligt får intyget komplet- teras med utlåtande av länsarbetsnämndens förtroendeläkare. I vissa fall kan det vara be- fogat att kassan respektive förmedlingsorga- net direkt inhämtar läkarintyg.
Vid bedömandet av om hinder från me- dicinsk synpunkt föreligger för att antaga ett arbetserbjudande är det vidare angeläget att hänsyn tas inte bara till arbetshinder av rent kroppslig natur. Modernt arbetsliv stäl- ler mången gång höga krav på den enskil- des psykiska motståndskraft.
Dessa krav är sådana att de inte kan upp— fyllas av alla arbetstagare även om dessa i och för sig besitter sådan grad av arbets- förhet att de omfattas av ersättningsrätten. Såvitt möjligt bör exempelvis en förklaring av den enskilde att han inte orkar med den påfrestning som kan följa med ackordsarbete och dess miljö beaktas. Detsamma gäller önskemål om sysselsättning i annan ej allt- för pressande arbetsmiljö. Visst arbete kan även eljest vara av den natur att det ställer sådana krav på arbetstagarens psykiska ba- lans att en arbetssökande som inte anser sig uppfylla kraven bör ha rätt att utan på-
följd avvisa arbetet. Objektivitet bör givet- vis eftersträvas i bedömningen av den ar- betssökandes invändningar mot ett arbete. Hans egen uppfattning är sålunda inte utan vidare slutgiltig. Har den arbetssökande ej erfarenhet av det anvisade arbetet och där- för är tveksam, måste i allmänhet fordras att han ändock prövar på det. Även i fall av nu behandlat slag kan det finnas anled- ning att anlita medicinsk sakkunskap vid bedömningen.
Det låter sig knappast göra att mera pre- ciserat ange några riktlinjer för den mera nyanserade bedömning som utredningen för- ordar. Därtill är tillämpningen alltför myc- ket beroende på förhållanden i det enskilda fallet. Frågan får alltså bedömas från fall till fall och den enskilde arbetsförmedlaren blir i stor utsträckning hänvisad till sitt eget personliga omdöme. Härvid har han dock att falla tillbaka på vad som kan anses ut- göra god praxis i arbetsförmedlingsverk- samheten. I det följande skall några situa- tioner dock behandlas mera utförligt.
Den arbetssökandes anspråk på att få till- fälle att orientera sig på arbetsmarknaden och närmare bedöma de arbetsalternativ som kan komma i fråga bör tillgodoses i rimlig utsträckning. Arbetssökande som genom om- skolning eller annan utbildning, arbets- och yrkesvana eller på annat sätt innehar sär- skilda förutsättningar för att fullgöra vissa arbetsuppgifter bör ges den tid som i det en- skilda fallet kan anses skälig för att kunna få ett arbete som svarar mot dessa förut- sättningar. Arbetssökande skall dock inte kunna grunda arbetsavvisande endast på att han genomgått viss utbildning. Sökandens strävan att göra ett förmånligt arbetsval bör emellertid inte motverkas. Det kan förekom- ma att erbjudande om arbete, som under andra förhållanden kunde vara lämpligt för arbetssökanden, bör få avvisas av denne utan påföljd, därför att arbetet skulle hindra el- ler allvarligt försvåra hans arbetsval på läng- re sikt. Det är en helhetsbedömning av den arbetssökandes situation och förutsättningar för det ifrågavarande arbetet som bör ef- tersträvas.
När det gäller anvisning av arbete på an-
nan ort än bostadsorten får givetvis den arbetssökandes personliga förhållanden sär- skild betydelse. De riktlinjer som fn till- lämpas och som fastställts av arbetsmark— nadsstyrelsen synes i allt väsentligt innebära att tillfredsställande hänsyn tas till den ar- betssökandes personliga förhållanden. Utred- ningen finner därför inte påkallat att påyrka någon ändring i dessa riktlinjer. Det finns dock anledning att betona betydelsen av hänsyn till möjligheterna att erhålla bostad — i förekommande fall familjebostad — av tillfredsställande beskaffenhet på den nya orten.
I det föregående har utredningen under- strukit betydelsen av att den arbetssökande sätts i tillfälle att göra ett fritt och övervägt val av arbete. Detta innebär å andra sidan inte att man får bortse från tillgången på arbetstillfällen. Till bedömningsbilden hör även den allmänna förutsättningen att sö- kanden skall vara oförhindrad att förvärvs- arbeta, dvs stå till arbetsmarknadens förfo- gande, samt förhållanden som i det enskilda fallet skapar ofrånkomlig tidsfrist för skä- ligt rådrum hos arbetsförmedlingen (5.5.4). Vill den arbetssökande ha särskilt stor rö- relsefrihet i sitt val av arbete, bör han gi- vetvis inte hindras från det. Det bör dock inte ske på bekostnad av arbetslöshetsför- säkring eller med kontant arbetsmarknads- stöd.
Det går tyvärr inte att ge några generella regler för hur lång den tidsfrist bör vara som kan ställas till den arbetssökandes för- fogande. Hänsynstagande till den enskilde arbetssökandens förhållanden måste vägas mot de faktiska förhållandena på arbets- marknaden. Detta har i utredningens för- fattningsförslag skett genom angivande av att hänsynstagandet till den enskildes för- utsättningar och förhållanden skall ske inom ramen för tillgången på arbetstillfällen. Där- med följer även att försäkringen inte är nå- gon yrkesförsäkring.
Sammanfattningsvis föreslår utredningen att kassaförordningens nuvarande regel om hänsynstagande till den arbetssökandes kraf- ter och färdigheter ersätts med en bestäm- melse att erbjudet arbete skall anses lämp-
ligt, om inom ramen för tillgången på ar- betstillfällen skälig hänsyn har tagits såväl till sökandens yrkesvana och föreliggande förutsättningar i övrigt för arbetet som till hans önskemål 1 fråga om arbetsval och andra personliga förhållanden.
I 36 & fjärde stycket kassaförordningen finns en sista att-sats, i vilken anges att er- bjudet arbete är lämpligt om »icke heller eljest särskilda omständigheter föreligga med hänsyn till sökandens personliga för— hållanden eller arbetets natur». Denna re- gel torde vara överflödig vid sidan av nu föreslagna bestämmelse och bör därför utgå.
Skälig lön
Enligt 36 & fjärde stycket andra att-satsen kassaförordningen skall erbjudet arbete an- ses lämpligt under förutsättning att det är förenat med avlöning, som prövas vara skä- lig i förhållande till lön som för sådant ar- bete utgår enligt kollektivavtal eller, om dy- likt avtal ej finns, till i arbetsorten före- kommande lön för samma arbete.
Skäligheten hos den avlöning som gäller för det erbjudna arbetet prövas alltså i förs- ta hand med utgångspunkt i den lön som an- ges i tillämpligt kollektivavtal. Denna prin- cip modifieras dock för det fall att löne- sättningen på den aktuella arbetsplatsen lig- ger över minimilönen enligt kollektivavtalet. Om sålunda en arbetsgivare erbjuder den arbetssökande som är kvalificerad inom yr- ket minimilön enligt kollektivavtalet trots att den lägsta lönen för samtliga jämför- bara anställda inom företaget ligger väsent- ligt över den erbjudna lönen, kan denna inte anses skälig.
Den nu beskrivna modifikationen i prin- cipen om hänsynstagande till gällande kol- lektivavtalslön tillkom på förslag av 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning. En så- dan utveckling var naturlig med hänsyn till de förändringar som i lönehänseende hade skett under senare årtionden och som har gjort sig gällande på allt flera yrkesom- råden. Frånsett den offentliga sektorn av arbetsmarknaden är de i kollektivavtal an-
givna tarifflönerna i allt mindre utsträck- ning uttryck för det reella löneläget inom avtalets giltighetsområde. Till denna utveck- ling har i hög grad bidragit att ackords- arbcte förekommit i större utsträckning.
Det väsentligt nya i 1964 års ändring av ifrågavarande bestämmelse i kassaför- ordningen var sålunda ej att anknytningen till kollektivavtal infördes i författningstex- ten — denna metod hade tillämpats i praxis sedan år 1935 — utan att den faktiskt till- lämpade lönesättningen på en arbetsplats skulle kunna vara jämförelsegrund. I andra lagutskottets förut återgivna utlåtande 1964: 48 uttrycks detta på följande sätt: »I de fall då den på en arbetsplats tillämpade lö- nesättningen ligger över kollektivavtalets lö- nevillkor, är det enligt utskottets uppfatt- ning rimligt att en inom vederbörande yrke kvalificerad arbetstagare utan risk för av- stängning från ersättning skall kunna vägra ta arbete enligt kollektivavtalets minimilön.» Denna synpunkt beaktades genom lydelsen »lön som för sådant arbete utgår enligt kol- lektivavtal» i nuvarande författningstext. Samtidigt kan dock iakttas en tendens i rikt- ning mot fastare löneformer.
En sådan anknytning till det faktiska lö- neläget vid prövning av erbjuden löns skä- lighet innebar en viss förbättring från den försäkrades synpunkt i förhållande till tidi- gare praxis. 1964 års ändring innebar där- jämte att skälighetsbedömning av erbjuden lön även för andra arbetstagare än tjänste- män med individuell lönesättning kunde grundas på kassamedlemmens personliga kvalifikation, ålder, erfarenhet, meriter o d samt beräknas med stöd av den lönestati- stik rörande vederbörande yrkesgrupp som fanns tillgänglig. Det framhölls dock i ut- skottsutlåtandet att kollektivavtal 'i princip bör läggas till grund vid prövning huruvida erbjuden lön är skälig. De individuella be- dömningsgrunderna skulle bli alltför svåra att i normalfallen tillämpa för kassorna.
I fråga om lönen anser utredningen att det kan finnas anledning att gå ett steg vi- dare och att vid prövningen av erbjuden löns skälighet i första hand söka anknyt- ning till den inkomsttrygghet som tillför-
säkrats kassamedlemmarna genom arbets- löshetsförsäkringen.
En grundläggande princip inom arbets- löshetsförsäkringen har visserligen hittills va- rit att den erbjudna lönens skälighet prövas utan hänsyn till de inkomster kassamedlem- men haft i tidigare anställning. Enligt ut- redningens mening kan det inte heller kom- ma i fråga att nu frångå denna princip. Emellertid förekommer stundom i prakti- ken vissa fall där en strikt tillämpning av denna princip upplevs som en orättvisa av kassamedlemmarna. Utredningen syftar på det fall att den arbetssökande erbjuds ett arbete som är förenat med lägre nettolön (efter skatt) än den ersättning som han har rätt till från sin arbetslöshetskassa. Det är naturligt att medlemmen uppfattar det av kassan fastställda ersättningsbeloppet som en garanterad minimiinkomst i händelse av arbetslöshet och att han därför uppfattar en skyldighet att godtaga ett erbjudet arbete som ger lägre inkomst än försäkringen som att denna i Viss mån sätts ur spel på ett sätt som medlemmen saknat anledning att ta med i beräkningen. För övrigt kan enligt utredningens mening med Visst fog göras gällande att en stödform av detta slag bör vara utformad på sådant sätt att den er— sättningsberättigade på förhand kan över- blicka vad stödet kommer att innebära den dag det kan behöva tas i anspråk.
Mot bakgrunden av det sagda föreslår utredningen att erbjudet arbete skall anses lämpligt bara om anställningsförmånerna är skäliga i förhållande till den ersättning som den arbetssökande har rätt till enligt för- säkringen. Förslaget har följande närmare innebörd.
Vid fastställande av den ersättning som utgår enligt försäkringen skall i förekom- mande fall överförsäkringsavdrag tillämpas. Vid jämförelse med den lön som utgår för det erbjudna arbetet skall vidare beaktas att lönen men ej ersättningen är skattepliktig inkomst. Lönen skall alltså reduceras med belopp som motsvarar skatten. Anställnings- förmånerna bör vidare anses ej skäliga bara om-lönen med avdrag för skatt klart under- stiger ersättning som den arbetslöse inom
ramen för statsbidragsbestämmelserna och med tillämpning av överförsäkringsregeln är tillförsäkrad.
Den nu föreslagna principen om anknyt- ning till den försäkringsersättning som den arbetssökande har rätt till torde i regel ge tillräcklig ledning för avgörande om ett er- bjudet arbete är förenat med skälig lön.
I särskilda fall kan det dock förekomma att en arbetslös kassamedlem erbjuds ett ar- bete där lönen, trots att den kan anses skä- lig i förhållande till hans försäkringsersätt- ning, ändock är väsentligt lägre än vad som utgår till andra arbetstagare som besitter jämförbara kvalifikationer och utför likvär- digt arbete. Detta kan bero på särskilda löneförhållanden vid företag eller på ort där arbete erbjuds. Det kan även bero på den försäkrades egna yrkeskvalifikationer och personliga förhållanden eller på bestäm- melser om ersättningsbelopp i den arbets- löshetskassa där han är medlem.
Enligt utredningens mening kan det i så- dana speciella fall saknas anledning att be- gära att den arbetssökande skall acceptera ett erbjudet arbete, om lönen är väsentligt lägre än vad som utgår till andra arbets- tagare som besitter jämförbara kvalifikatio- ner och utför likvärdigt arbete. Vid bedöm- ning av frågan om den erbjudna lönen är väsentligt lägre skall jämförelse göras med lön som utgår vid andra företag med an- ställda inom samma yrkesområde och i sam- ma ortsgrupp. I regel leder givetvis denna bedömning till att lönen är skälig, om den överensstämmer med lönesättningen vid det företag där arbete erbjuds. Endast i undan— tagsfall torde det bli så att lönen anses oskä- lig trots att den överensstämmer med löne- sättningen för övriga anställda i företaget.
Den nu föreslagna anknytningen till det allmänna löneläget i vissa fall förutsätter att arbetsförmedlingen har tillgång till lönesta- tistik eller därmed jämförlig utredning. Som regel torde det vara möjligt att genom den information, som kan väntas ingå i arbets- förmedlingens allmänna service, få tillgång till den utredning som är behövlig för att bedöma den erbjudna lönens skälighet. I övriga fall är förmedlaren eller kassaredo-
göraren hänvisad till att göra ett mera fritt bedömande mot bakgrunden av sin känne— dom om löneläget i den aktuella och lik- artade branscher.
När det gäller arbete som erbjuds på om— råden där lönesättningen helt eller delvis bygger på sk prislistor för ackord, tex för byggnadsarbete och skogsarbete, blir hållpunkterna för denna särskilda bedöm- ning av skälig lön för arbetet delvis av annat slag. Om ackordslöner baseras på rikspris- listor eller områdesprislistor, varom över— enskommelse träffats mellan arbetsmark- nadsparterna på riksnivå, och det erbjudna arbetet skall utföras enligt sådana listor, be- höver som regel någon jämförelse med fak- tiskt utgående löner inom yrkesområdet inte göras.
Utredningens förslag att tillförsäkrade er- sättningsbelopp och, i vissa fall, det faktiska löneläget skall tillmätas betydelse innebär dock inte att man har att bortse från inne- hållet i tillämpligt kollektivavtal. Som förs- ta förutsättning bör gälla att den erbjudna lönen är förenlig med kollektivavtal. Här- vid är det enligt utredningens mening inte nödvändigt att avtalet är kollektivavtalsrätts— ligt sett gällande på den arbetsplats som ar- betserbjudandet avser. Ett kollektivavtal som enligt sitt innehåll är tillämpligt på orten bör som regel vara normerande oavsett om arbetsgivaren är bunden av avtalet eller ej. Om något normerande kollektivavtal inte finns, får skälighetsprövningen grundas på enbart jämförelse med det löneläge som i allmänhet råder för samma arbete inom yr- kesområdet.
Utredningen vill betona att ej endast lö- nen har betydelse när det gäller att bedöma ett erbjudet arbetes lämplighet från före- varande synpunkt. Även andra anställnings- förmåner — såsom pension, sjuklön, semes- ter, övertidsersättning, skift- och andra till- lägg, helglön, resekostnadsersättning, trakta— mentsersättning samt tjänstegruppliv— och avgångsbidragsförsäkring — bör beaktas. Ett erbjudet arbete bör som regel anses lämpligt, om den arbetssökande tillförsäkras de an- ställningsförmåner av detta slag som utgår enligt kollektivavtal.
A rbetskon fli kt
Enligt 36 & fjärde stycket tredje att-satsen i kassaförordningen skall erbjudet arbete an— ses lämpligt bara under förutsättning att det inte hänför sig till arbetsplats där ar— betskonflikt råder. I femte stycket ges en närmare förklaring till vad som i detta sammanhang skall avses med arbetskonflikt. Sålunda anges bla att hänsyn inte får tas till konflikt som strider mot kollektivavtal eller kollektivavtalslagen. Det bör beaktas att för de offentliga tjänstemännens del en stridsåtgärd kan vara olovlig också genom att den strider mot statstjänstemannalagen eller kommunaltjänstemannalagen.
Det är en förutsättning för att erbjudet arbete med detta skäl skall kunna avvisas utan påföljd att stridsåtgärd, som inte är olovlig enligt lag eller kollektivavtal, vidta- gits vid företaget. Det kan inte anses till— räckligt att varsel om stridsåtgärd utfärdats eller att företaget på annat sätt är konflikt-* hotat.
Om en arbetskonflikt strider mot lag el- ler kollektivavtal eller — i fråga om arbets—.. plats där kollektivavtal inte gäller — är av' okynneskaraktär, behöver arbetsförmedling— en enligt tillämpade anvisningar (Bruna bo- ken) inte ta hänsyn till konflikten vid be— dömande av arbetets lämplighet. Det kan emellertid enligt utredningens mening i så- dana fall vara anledning att även ta hänsyn till arbetssökandens personliga svårigheter att godtaga ett sådant arbetserbjudande.
A rbetarskydd
I 36 % fjärde stycket fjärde att-satsen i kas- saförordningen anges att förhållandena på arbetsplatsen väsentligen skall motsvara vad som i lag och författning föreskrivs rörande åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall.
Utredningen har inte funnit anledning att överväga annan ändring av" ifrågavarande bestämmelse än att pröva behovet av ordet »väsentligen» i kravet att förhållandena på" arbetsplatsen skall motsvara föreskrifterna i" lag och författning om åtgärder för att före-
bygga ohälsa och olycksfall.
Till denna lagstiftning hör främst arbe- tarskyddslagen och de föreskrifter som med— delats med stöd av denna lag. Arbetarskydds- lagen innehåller grundläggande stadganden och därjämte en del kortfattade, allmänt hållna bestämmelser om åtgärder av skydds- teknisk och yrkeshygienisk art. De komplet— teras av arbetarskyddskungörelsen samt de anvisningar som arbetarskyddsstyrelsen ut- givit. I de särskilda fallen lämnar yrkesin- spektionens olika tillsynsorgan erforderliga upplysningar, råd och anvisningar rörande lagens tillämpning.
Ett stort antal bestämmelser inom denna arbetarskyddslagstiftning har fått en relativt vag och obestämd utformning med hänsyn till att bestämmelserna kan gälla för ett stort antal skilda verksamhetsgrenar och därför att tillämpningen bör kunna anpas- sas efter de från tid till annan ändrade för- hållanden varunder arbetet bedrivs. En mar- ginal för bedömning av vad som är väsent— ligt på en viss arbetsplats finns sålunda in- byggd i arbetarskyddslagstiftningen. Någon ytterligare marginal för bedömning inom arbetslöshetsförsäkringen synes ej erforder- lig.
I utredningens förslag till lagtext har där- för ordet »väsentligen» inte medtagits.
5.7 Självförvållad arbetslöshet
5.7.1 Gällande bestämmelser
I 36 & första stycket kassaförordningen ges en närmare beskrivning av de situationer då arbetslöshet skall anses självförvållad. Självförvållad arbetslöshet föreligger, om den arbetssökande
a) frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete,
b) på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet,
c) avvisat erbjudet lämpligt arbete, eller (1) utan att uttryckligen ha avvisat sådant arbete likväl genom sitt uppträdande up- penbarligen vållat, att anställning ej kom- mit till stånd.
Vad som i 36 5 första stycket kassaför-
ordningen föreskrivs om arbete skall enligt andra stycket i samma paragraf i tillämp- liga delar gälla sådan yrkesutbildning som av arbetsmarknadsstyrelsen förklaras vara av beskaffenhet att kunna medföra befriel- se från kravet på karenstid enligt 28 ä 2 mom i förordningen.
I handböcker för arbetsförmedlare och för redogörelse i arbetslöshetskassorna har arbetsmarknadsstyrelsen lämnat förklaring- ar och exempel i anslutning till kassaför- ordningens bestämmelser. Dessa anvisning- ar har nära anknytning dels till de förut i punkt 5.6 behandlade frågorna om lämpligt arbete, dels till de i följande punkt 5.7.3—4 behandlade frågorna om påföljder vid själv- förvållad arbetslöshet.
5.7.2 Under utredningen framkomna önske- mål och synpunkter beträffande arbetslös- hetsförsäkring
a) Den som frivilligt lämnat sitt arbete utan giltig anledning. Det kan ibland vara svårt att avgöra om en medlem i verkligheten slutat sitt tidigare arbete på egen begäran. Även om arbetsbetyg och arbetsgivarintyg innehåller denna uppgift, är det inte ovan- ligt att helt andra förhållanden ligger bakom anställningens upphörande. Det kan ha va- rit så att den anställde inte klarat sina ar— betsuppgifter eller känt sig vara illa sedd av arbetsledningen eller på annat sätt haft svårigheter att anpassa sig i arbetsmiljön. Tilltagande vantrivsel i ett arbete, för vilket den anställde en längre tid känt sig olämp- lig, eller resignation efter att en tid ha prö- vat på nytt arbete inom annat yrkesområde eller på annan ort än tidigare, kan ha varit den avgörande orsaken till att en anställ- ning uppsagts. Att denna uppsägning for- mellt skett av den anställde, »på egen be— gäran», kan ej sällan vara överenskommet med arbetsgivaren för att undvika vidare utveckling av orosanledningar på arbets- platsen eller för att inte försämra den an- ställdes möjligheter att få nytt arbete. Ar— betslöshetskassornas utredning av sådana förhållanden blir ofta komplicerad och le- der ej alltid till en så klar uppfattning av
de faktiska omständigheterna att kassan an- ser sig kunna hävda den gentemot innehållet i arbetsbetyg och arbetsgivarintyg.
Från arbetslöshetskassornas sida har i det- ta sammanhang framhållits att nuvarande regel kan skapa för stor bundenhet vid ar- betsplatsen för en medlem, som har full— goda skäl att på allvar söka finna för ho- nom lämpligare arbete. Sålunda bör en ar- betslös, som följt arbetsförmedlings anvis- ning att pröva på ett för honom nytt ar- bete, sedermera kunna ha möjlighet att söka byta till ett lämpligare utan att riskera ar— betslöshet utan ersättningsrätt. Önskemål har även framförts om större frihet för ar- betsförmedlingar och arbetslöshetskassor att inom en vidare marginal bedöma vad som kan anses vara »giltig anledning» för den försäkrade att lämna sitt arbete.
I 1968 års handbok om arbetslöshetsför- säkring för arbetsförmedlare anges två ex- empel på godtagbara skäl för »frivilligt slu- tande», nämligen att medlemmen inte har kunnat få ut sin lön av arbetsgivaren eller att han kan styrka att arbetet är olämpligt för honom av hälsoskäl. I annat samman- hang påpekas även att arbetsgivarintyget inte alltid anger den verkliga orsaken till att anställningen upphört.
b) Den som på grund av otillbörligt upp- trädande skilts från sitt arbete. Med otill- börligt uppträdande menas enligt förenämn— da handbok exempelvis onykterhet i arbe- tet, upprepad sen ankomst till arbetet, från— varo utan giltig anledning och vägran att efterkomma arbetsledningens order.
Kritiska anmärkningar mot reglerna för denna typ av Självförvållad arbetslöshet gäl- ler närmast bristen på närmare beskrivning hur uppförande skall vara för att i detta sammanhang betecknas som otillbörligt. Hänvisning till civilrättens regler om ar- betsavtalet kan ge olika tolkningar för olika yrkesområden, arbetsplatser och arbetsnivå— er. Vad som är tillbörligt på ett arbetsområ- de kan anses vara otillbörligt på ett annat. Särskilt komplicerad blir tillämpningen av regeln, om den skall gälla även fall då an— ställningen uppsagts i avtalsenlig ordning.
(1) Den som genom eget uppträdande up—
penbarligen vållat att anställning ej kommit till stånd. Dessa år 1956 införda typfall, där arbetssökande inte avvisat men genom sitt eget uppträdande vållat att anställning ej kommit till stånd, kan vara ganska svå— ra att utreda. Anledningen till att en viss arbetssökande inte anställts brukar ej alltid framgå av arbetsgivarens uppgifter till ar— betsförmedlingen. Med anledning av påpe- kanden från vissa remissinstanser framhöll föredragande departementschefen i proposi- tionen med förslag till 1956 års arbetslös- hetskasseförordning (1956: 144 sid 147), att den nya regeln endast var avsedd att kom- ma till användning då det är uppenbart att medlemmen själv vållat den uppkomna si- tuationen.
Exempel på dessa typfall i 1968 års hand- bok för arbetsförmedlare är bla att kassa- medlem infunnit sig spritpåverkad på en ar- betsplats för att söka arbete eller att medlem på arbetsförmedlingen förklarat sig accep- tera ett arbetserbjudande men sedan vid be- söket hos arbetsgivaren genom uppenbart olämpligt uppträdande givit denne uppfatt- ningen att han inte är intresserad av anställ- ningen.
Under utredningens genomgång av detta avsnitt har önskemål framförts om klarläg— gande formulering av regelns innebörd.
Frågorna har bl a avsett fall då arbets- sökande genom sitt uppträdande på fritid, efter det arbetet antagits men innan det på— börjats, vållat att arbetsgivaren avvisat ho- nom, när arbetet skulle påbörjas. Ett annat diskuterat exempel är en byggnadsarbetare, tidigare van vid utomhusarbete, som vid an— ställningsintervju avseende anvisat inomhus— arbete i fabrik sanningsenligt svarat ja på intervjuarens fråga, om han tänkte åter- gå till utomhusarbete därest tillfälle därtill framdeles uppkom. Andra exempel av lik- nande slag avser svar på direkta frågor som mer eller mindre rutinmässigt framställs un- der en anställningsintervju.
5.7.3 Arbetslöshetsförsäkringen. Utredning- ens principiella överväganden och förslag
En naturlig utgångspunkt för reglerna om mistad kassaersättning vid Självförvållad ar-
betslöshet har varit att inom ett försäkrings- system inte rimligen kan utgå försäkrings- förmåner till försäkrad som själv vållar för- säkringsfall. En motsvarighet till sådana be— stämmelser finns som regel inom all för- säkring. Som exempel kan nämnas att er- sättning enligt lagen om allmän försäkring kan dras in eller sättas ned, om den ersätt- ningsberättigade uppsåtligen åsamkat sig sjukdom eller skada som orsakat den utgift eller nedsättning av arbetsförmågan för vil- ken ersättning begärs eller om han gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosyn- punkt (20 kap 3 5 lagen om allmän för- säkring). Bestämmelser av detta slag mot- verkar missbruk av försäkringen och syftar till att garantera att försäkringsersättning utgår endast i sådana fall då detta framstår som motiverat utifrån de grundsatser som bär upp försäkringssystemet. Inte heller in- om en modern arbetslöshetsförsäkring kan påföljdsbestämmelser av nu berörd typ und- varas. Det finns tvärtom anledning att an- taga att bestämmelserna får ökad betydelse i den mån kretsen av försäkrade vidgas till att avse även andra än sådana, som visat sin positiva inställning till arbetslöshetsför- säkringen genom att under ej alltför kort tid ha tillhört och fullgjort sina skyldighe- ter gentemot arbetslöshetskassan.
Utredningen anser inte att skäl föreligger att föreslå någon saklig ändring i gällande bestämmelser. I anslutning till de förut i punkt 5.7.1 under a—d återgivna nuvarande bestämmelserna vill utredningen dock an— föra följande synpunkter på tillämpningen av dem.
Vad först gäller punkten c) har utred— ningen i det föregående utförligt behandlat innebörden av uttrycket lämpligt arbete och finner inte anledning att här ytterligare be- röra frågan.
Punkten a) äger emellertid nära samband med vad som anses som lämpligt arbete. Vid prövningen av vad som utgör giltig an— ledning att lämna arbetet har tidigare häv- dats att stränga krav bör uppställas och att spörsmålet väsentligen bör bedömas med ledning av civilrättens regler om arbetsav- talet. I enlighet härmed skulle den arbets—
tagare som frivilligt lämnat sitt arbete bedö- mas strängare än den som avvisat erbjudet arbete. Dessa tillämpningsanvisningar står enligt utredningens mening inte i överens- stämmelse med nutida synsätt. Utredningen har i det föregående vid diskussionen om vad som skall anses som lämpligt arbete förordat en mera nyanserad bedömning med skäligt hänsynstagande till den arbetssökan— des förutsättningar, önskemål och personli- ga förhållanden i övrigt. Motsvarande be- traktelsesätt bör anläggas när det gäller den som själv lämnat sitt arbete.
Den som har ett arbete men av någon i och för sig godtagbar anledning vill skaf- fa sig en lämpligare sysselsättning bör inte motverkas i sitt yrkesval av ersättningsreg- lema. Som giltig anledning att sluta en an- ställning bör godtas att vederbörande har en allvarlig önskan att söka sig till annat för honom lämpligare yrkesområde. Dock bör som regel krävas att han i god tid in- nan anställningen upphör anmält sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen. Är det innehavda arbetet uppenbarligen ej lämpligt enligt de regler som gäller för be— dömande av erbjudet arbetes lämplighet, bör en arbetstagare likaledes kunna sluta sin anställning utan risk för att avstängas från ersättningsrätt. Detsamma bör gälla, om det innehavda arbetet tagits på försök efter an— visning av arbetsförmedlingen men arbets- tagaren vill söka byta till ett lämpligare arbete.
Beträffande punkten b), självförvållad ar— betslöshet på grund av att arbetstagaren skilts från arbetet på grund av otillbörligt uppförande, torde arbetsrättens regler vara lämpliga som grundval för bedömningen. Onykterhet i arbetet, upprepad sen ankomst till arbetet, frånvaro utan giltig anledning och vägran att efterkomma arbetsledningens anvisning synes alltjämt kunna tjäna som exempel. Det bör inte ha någon avgörande betydelse om arbetstagaren skilts från an- ställningen genom omedelbart avsked eller med iakttagande av avtalad uppsägnings- tid. Har förhandling med arbetsgivaren på- kallats av arbetstagarorganisation med an— ledning av uppsägning eller avsked, bör
eventuell avstängning ej verkställas förrän situationen klarlagts mellan förhandlings- parterna.
I fråga om punkten d), som avser det fallet att den arbetssökande utan att ut- tryckligen ha avvisat lämpligt arbete likväl genom sitt uppträdande uppenbarligen har vållat att anställning ej kommit till stånd, bör betonas att regeln endast syftar på klart klandervärda beteenden från den arbetssö- kandes sida, där det kan anses uppenbart för envar att det enbart är detta klander— värda beteende som utgör orsaken till att anställningen inte kommit till stånd. Som exempel kan nämnas att kassamedlem in- funnit sig spritpåverkad på en arbetsplats för att söka arbete och att han lämnat vil— seledande uppgifter om sin kompetens. Den arbetssökandes uppträdande på fritid bör i allmänhet inte tillmätas någon betydelse. Inte heller bör den arbetssökande läggas nå— got till last bara av det skälet att han under en anställningsintervju lämnar sanningsenli— ga svar på frågor, som ställs till honom an- gående hans önskemål och personliga för- hållanden. Annorlunda ligger saken till om den arbetssökande genom olämpligt uppträ- dande provocerar fram ett negativt besked om anställningen.
Påföljd vid självförvållad arbetslöshet
Påföljden vid självförvållad arbetslöshet var fram till mitten av 1960-talet ytterst scha- blonmässigt utformad inom arbetslöshetsför- säkringen. Sålunda fick i fall av arbetsväg- ran eller annan självförvållad arbetslöshet ersättning inte utges under de närmast föl- jande 28 kalenderdagarna från det arbets— erbjudandet avvisades eller anställningen lämnades. Avstängningstidens längd påver- kades inte på något sätt av det erbjudna arbetets varaktighet.
Detta påtalades av 1960 års arbetslös- hetsförsäkringsutredning. Utredningen ansåg det motiverat att såsom alternativ införa en kortare avstängningstid för sådana fall då medlem avvisat erbjudande om ett kort- varigt arbete. Den föreslog en avstängnings—
tid om 2 veckor för de fall då medlem avvisat ett lämpligt arbete som uppgetts skola pågå högst 2 dagar.
Utredningen ansåg även att en skärpning i avstängningsregeln var erforderlig för spe- ciella fall, i huvudsak sådana då medlems arbetsvilja kan starkt ifrågasättas. Enligt då gällande regler avstängdes medlem i sådana fall med stöd av de allmänna ersättningsvill— koren (20 % kassaförordningen) såsom icke arbetssökande och ej oförhindrad att antaga arbete. Först sedan vederbörande genom sta— digvarande arbete visat sig kunna och öns— ka ta arbete upphävdes avstängningen. En viss osäkerhet vid behandlingen av dessa fall hade enligt utredningen gjort sig gällande hos arbetslöshetskassorna.
I syfte att öppna möjligheter till en mera nyanserad tillämpning av påföljdsreglerna infördes år 1964 på förslag av 1960 års utredning två ytterligare påföljder, en sträng- are och en mildare än den dittills gällande.
Numera gäller som följd därav följande. Om det erbjudna arbetet var avsett att om- fatta högst 2 dagar, är avstängningstiden 14 kalenderdagar. Vid arbetserbjudanden som avser längre tid gäller 28-dagarsregeln. Har medlem vid upprepade tillfällen avvisat erbjudet lämpligt arbete eller är det i annat fall uppenbart att medlem inte vill ta sådant arbete, får kassan dock besluta att ersättning inte skall utges förrän medlemmen utfört förvärvsarbete under 20 dagar.
RSA-utredningens undersökningar visar att den nu redovisade lagändringen inte har gett upphov till den mera differentierade bedömning av påföljdsfallen som ändringen syftade till. De nytillkomna reglerna har tillämpats i endast några få undantagsfall. Under försäkringsåret 1967/1968 föranled- de meddelanden om ifrågasatt ersättnings— rätt (3 634) avstängning under 28 dagar i 2324 fall och under 14 dagar i 31 fall. I 15 fall beslöts avstängning till dess den försäkrade utfört avlönat arbete minst 20 dagar. Alltjämt är sålunda 28-dagarsregeln förhärskande. Det kan också konstateras att önskemålen, särskilt från kassahåll, om ett ändrat påföljdssystem kvarstår.
I diskussionen har ofta den tanken fram-
förts att påföljden borde på något sätt mera direkt anknytas till längden av den tid un- der vilken det erbjudna arbetet kan antas pågå. Ett sådant system skulle otvivelaktigt ge möjlighet till en differentierad bedöm- ning av påföljdsfallen. Av flera skäl anser emellertid utredningen att detta förslag inte innebär någon framkomlig väg. Till en bör— jan bör understrykas att ett sådant system skulle vara förenat med betydande admi— nistrativt besvär. Det har också betvivlats att det skulle finnas tillräckliga förutsätt- ningar att tillhandahålla försäkringsorganen ett tillförlitligt grundmaterial till ledning för fastställande av avstängningstidens längd. Det finns också ett principiellt skäl mot för- slaget. Det erbjudna arbetets varaktighet är inte den enda faktor som bör tillmätas bety- delse när det gäller att ta ställning till själv- förvållad arbetslöshet. Det kan vara lika berättigat att vid bestämmandet av avstäng— ningstidens längd ta hänsyn till exempelvis det erbjudna arbetets större eller mindre lämplighet för den arbetssökande eller till den arbetssökandes personliga förhållanden i övrigt. Mot bakgrunden av det anförda anser utredningen att övervägande skäl talar för att avstängningstidens längd inte bör direkt knytas till det erbjudna arbetets längd.
Det sist sagda innebär emellertid inte att man helt bör bortse från det erbjudna ar— betets längd. Avser arbetsvägran ett arbete av endast ganska kort varaktighet finns det i allmänhet starka skäl, sett såväl från för- säkringens som den enskildes synpunkt, att tillgripa en påföljd vilken inte är alltför långtgående. Utredningen föreslår därför dels att, om arbetet skulle ha varat under högst 5 dagar, avstängningstiden skall ut- göra 7 kalenderdagar, dels att, om arbe— tet skulle ha varat under högst 10 dagar, avstängningstiden skall utgöra 14 kalender- dagar.
Förslaget innebär att den nuvarande lind- rigare påföljden vid avvisande av arbete, som var avsett att omfatta högst 2 dagar, sträcks ut till att avse tillfälliga arbeten som skulle ha varat högst 5 respektive 10 arbets- dagar. Ibland kommer det självfallet att vara svårt att få fram tillförlitlig utredning om
den avsedda längden hos ett erbjudet arbete. Enligt utredningens mening finns anledning att härvidlag iakttaga en relativt generös till- lämpning gentemot den arbetssökande. Det bör sålunda vara tillräckligt att det är san- nolikt att arbetet endast skulle pågå angivna antal dagar för att de kortare avstängnings— tiderna skall tillämpas.
Vid övriga fall av självförvållad arbets— löshet föreslår utredningen att avstängnings- tiden normalt skall utgöra 4 veckor, vil- ket motsvarar den tid som hittills gällt.
I fall av allvarlig självförvållad arbets— löshet bör krävas av den arbetssökande att han genom att fullgöra förvärvsarbete un— der en ej alltför begränsad tid visar att han står till arbetsmarknadens förfogande, in— nan han kan få ersättning på nytt. För när- varande krävs förvärvsarbete under 20 da— gar (4 veckor). Utredningen föreslår ingen ändring härvidlag. Det kan finnas fall där det från försäkringens synpunkt i stället vore lämpligare med en längre avstäng— ningstid än 28 dagar. Utredningen syftar på situationer då den arbetssökande har möjlighet att fullgöra förvärvsarbete under 20 dagar utan att likväl ha för avsikt att i fortsättningen stå till förfogande för varak— tigt arbete. Utredningen har övervägt en så- dan längre avstängningstid men funnit att påföljdssystemet inte bör kompliceras med någon regel om längre avstängningstid än 28 dagar vare sig som alternativ till kravet på förvärvsarbete under 20 dagar eller som fristående påföljd.
Utredningens förslag innebär samman- fattningsvis att det skall finnas fyra grader av påföljd vid självförvållad arbetslöshet, nämligen (l) avstängning under en tid av 7 kalenderdagar, (2) avstängning under en tid av 14 kalenderdagar, (3) avstängning un— der en tid av 28 kalenderdagar och (4) krav på förvärvsarbete under 20 dagar. Skillna- den i utredningens förslag jämfört med den gällande ordningen är att de lindrigaste på- följderna skall vara tillämpliga i ett betyd— ligt större antal fall än för närvarande.
Arbetslöshetskassas beslut om avstängning bör bli gällande utan föregående godkän- nande av tillsynsmyndigheten. Föreskrift om
godkännade gäller nu i fråga om avstäng- ning under tid innan den försäkrade utfört arbete under 20 dagar. Enligt vad utredning- en erfarit från tillämpningen av den före- skriften föreligger inte anledning till betänk- ligheter mot att arbetslöshetskassorna fattar definitivt avstängningsbeslut också i dessa fall. Prövning av tillsynsmyndigheten i an- nan ordning än besvärsvägen anses numera inte erforderlig.
5.7.4 Kontant arbetsmarknadsstöd. Utred- ningens förslag till påföljder vid självför— vållad arbetslöshet
De arbetslöshetsförsäkrade är en kategori som har skaffat sig en fast anknytning till arbetsmarknaden och genom en tid i för- värvsarbete fått erfarenhet av sina möjlig- heter i arbetslivet. I flertalet fall kan de re- dovisa en intresseinriktning för sitt fortsatta arbete.
De personer som kommer i fråga för kontant arbetsmarknadsstöd kan i vissa fall tillhöra samma kategori men de torde i många fall komma att vara antingen helt nya på arbetsmarknaden eller i situationer då de saknar en bestämd yrkesinriktning. Förhållanden av detta slag kan utgöra skäl att betrakta och behandla frågan om ar- betslöshet är självförvållad eller inte och påföljderna i de fall då sådant vållande fö— religger på annat sätt än motsvarande fall för de arbetslöshetsförsäkrade.
Å andra sidan måste det vara en styrka vid tillämpningen av en ny form för kon— tant stöd, som skall utgå under förhållan- den vilka i flertalet situationer motsvarar försäkringsfall i arbetslöshetsförsäkringen, att kunna tillämpa samma regler och där- med samma erfarenhetsgrundade praxis som i försäkringen. Nu gällande allmänna förut- sättningar för arbetslöshetshjälp enligt ar- betsmarknadskungörelsen innehåller även i huvudsak samma regler för bedömning av lämpligt arbete och självförvållad arbetslös— het som anges i förordningen om erkända arbetslöshetskassor (74—75 åå arbetsmark- nadskungörelsen). Den som enligt dessa be- stämmelser är självförvållat arbetslös äger
inte erhålla arbetslöshetshjälp under 28 el- ler, om ifrågasatt arbete avsetts vara högst 2 dagar, under 14 dagar närmast efter det självförvåll ad arbetslöshet har inträffat (74 & arbetsmarknadskungörelsen).
Utredningen förslår därför att bedömning- en huruvida arbetslöshet är självförvållad eller ej sker enligt samma regler när det gäller kontant arbetsmarknadsstöd som ut- redningen föreslagit beträffande arbetslös— hetsförsäkringen. Även de för försäkringen föreslagna påföljderna av att arbetslöshet är att anse som självförvållad bör enligt utredningens mening gälla den som söker eller uppbär kontant arbetsmarknadsstöd.
5.8 Självförvållad arbetslöshet i samband med arbetsmarknadsutbildning
Gällande bestämmelser
Utredningen har bla vid behandling av arbetsvillkoren i kapitlen 6 och 7 angett att den med arbetsmarknadsutbildning avser ut— bildning där utbildningsbidrag enligt arbets- marknadskungörelsen utgår till eleverna. Så- dant bidrag utgår jämlikt 15 & arbetsmark— nadskungörelsen till den som deltar i yrkes- utbildning enligt kungörelsen 29.6.1945 (nr 445) angående yrkesutbildningskurser för arbetslösa eller som av sysselsättningspoli- tiska skäl får yrkesutbildning i annan ord- ning liksom till äldre arbetstagare som ut- bildas för nya arbetsuppgifter i provanställ- ning som han erhållit genom den offentliga arbetsförmedlingen.
I 36 å andra stycket kassaförordningen anges att vad i första stycket föreskrivits om arbete — påföljden av att den försäk- rade lämnat, skilts från eller avvisat erbju— det lämpligt arbete m m — i tillämpliga de- lar skall gälla sådan yrkesutbildning som av tillsynsmyndigheten har förklarats vara av beskaffenhet att kunna medföra befriel- se från kravet på karenstid (28 ä 2 mom första stycket kassaförordningen).
Överväganden och förslag
Sedan begreppet arbetsmarknadsutbildning numera genom bestämmelser om utbild-
ningsbidrag i arbetsmarknadskungörelsen fått en bestämd begränsning — det syssel- sättningspolitiska syftet — och prövningen härav regelmässigt sker vid prövning av ut- bildningsbidrag, synes det lämpligt att di— rekt anknyta därtill i nya bestämmelser, motsvarande nuvarande regel i 36 å andra stycket kassaförordningen.
Utredningen anser att de i punkt 5.7 föreslagna bestämmelserna om arbete i sam- band med självförvållad arbetslöshet skall i tillämpliga delar äga motsvarande tillämp- ning i fråga om yrkesutbildning, vid vilken utbildningsbidrag utgår enligt arbetsmark- nadskungörelsen. Frånsett benämningen ar- betsmarknadsutbildning i stället för yrkes- utbildning innebär utredningens författnings— förslag inte någon ändring av nu gällande bestämmelse. Vid tillämpningen av bestäm— melsen bör beaktas vad föredragande de- partementschefen anförde i prop 1964: 116 med förslag till ändring i kassaförordningen. Med anledning av ett bland remissinstanser anfört skäl mot förslaget från 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning om av- stängning från ersättningsrätt vid vägran att deltaga i yrkesutbildning — att tvång inte kan accepteras när det gäller utbild- ning — framhöll departementschefen att tvångsmomentet inte kunde vara något av— görande skäl mot förslaget, under förutsätt- ning att utbildningen inte medförde några kostnader för deltagaren och att utbildning- en för just honom noga hade prövats. Ut- bildningens lämplighet borde enligt depar- tementschefens mening prövas efter viss kortare tids deltagande i utbildningen. En sådan ordning vore ägnad att betydligt mins- ka en eventuell förekommande känsla av tvång hos någon deltagare.
En prövotid ingår numera generellt på åtskilliga områden av arbetsmarknadsutbild- ningen. Eleven har därvid möjlighet att prö- va på och välja olika vägar för den fort- satta utbildningen. Förslag från arbetsför— medling till arbetslös sökande att genomgå arbetsmarknadsutbildning föregås som regel av en utredning i varje enskilt fall. Den år 1966 utfärdade arbetsmarknadskungörelsen medger även att utbildningsbidrag utgår till
den som undergår utredning om förutsätt— ningarna för yrkesutbildning (15 å). KSA— utredningen anser därför att anledningarna att befara någon känsla av tvång från ar- betssökandens sida numera bör ha minskat. I de enstaka fall där sökande ändock upp- ger sig vara osäker och inte vill binda sig för en föreslagen utbildning, kan det i var- je fall fordras av honom att han ändock prövar på arbetsförmedlingens förslag ge- nom att en tid deltaga i utbildningen. En sådan prövotid får då närmast karaktär av förlängd utredning. Kvarstår även därefter elevens ovillighet att slutföra utbildningen kan det vara lämpligast att arbetsförmed- lingen fortsätter sin utredning och söker finna annan väg att lösa sökandens syssel- sättningsproblem.
I remissyttrande över förslaget från 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning att medlem som avvisar eller avbryter viss yr— kesutbildning skall avstängas från ersätt- ningsrätt underströk arbetsmarknadsstyrel— sen, att sådan avstängning bör ske endast när omständigheterna ger belägg för ovillig- het från medlemmens sida att själv bidraga till att komma ur en svår arbetslöshetssi- tuation.
Utredningen anser att denna synpunkt som regel skall vara avgörande. I tveksam- ma fall bör det i första hand vara de all- männa förutsättningarna för ersättningsrätt som prövas. Avvisat förslag till utbildning får då bli ett av de moment i sökandens situation som utreds och prövas enligt be— stämmelserna i 4 5 i lagförslagen om arbets- löshetsförsäkring respektive om kontant ar- betsmarknadsstöd. Denna paragraf motsva- rar närmast 20 å i gällande kassaförordning.
Hänvisning till lagförslag avser i detta ka- pitel, om annat inte anges, utredningens för- slag till lag om arbetslöshetsförsäkring.
6.1 Avgifts- och arbetsvillkor 6.1.1 12-månadersvillkoret
Nuvarande förhållanden
I 23 och 24 åå kassaförordningen har bl a uppställts ett 12—månadersvillkor som förut- sättning för rätt till ersättning. 12-månaders- villkoret är avsett att bla trygga medlem— skapets kontinuitet. Det innebär att med- lem — för att kunna få ersättning — måste antingen ha arbetat och erlagt avgifter för minst tolv månader eller först ha arbetat och erlagt avgifter för minst tre månader samt därefter ha
1. genomgått av tillsynsmyndigheten god- känd yrkesutbildning eller
2. fullgjort värnplikt eller
3. åtnjutit tilläggssjukpenning på grund av havandeskap samt på grund härav varit befriad från avgiftsskyldighet så länge att den sammanlagda tiden uppgår till minst tolv månader.
De tolv månaderna enligt detta villkor be- höver inte ligga i följd utan kan vara spridda över flera år under förutsättning att med- lemskapet är obrutet. När medlem en gång uppfyllt 12-månadersvillkoret behöver detta inte prövas på nytt vid senare arbetslöshets-
Arbetslöshetsförsäkrin gen
period under samma medlemskap.
Vid prövning av 12-månadersvillkoret får endast sådana avgifter tillgodoräknas som erlagts för tid, då medlem utfört avlönat ar— bete för annans räkning utanför sitt hem i minst den omfattning som anges i kassans stadgar (10—15 dagar per månad) eller med bibehållen lön åtnjutit ledighet av annan an— ledning än sjukdom, värnpliktstjänstgöring och havandeskap (t ex semester). I vissa fall får avgifter tillgodoräknas även för tid, då medlem arbetat som företagare eller som hemarbetare.
En del kassor har infört bestämmelsen att medlem skall erlägga avgift för varje må- nad, oavsett om han utfört avlönat arbete eller ej (kontinuerlig avgift). Detta innebär i sak ingen ändring i fråga om kravet att medlem skall ha utfört avlönat arbete för rätt att tillgodoräkna erlagd avgift.
Överväganden och förslag
12-månadersvillkorets uppgift enligt 1934 års kassaförordning var bl a att från ersätt- ningsrätt utesluta personer som inte i egent— lig mening kan anses som lönearbetare. En- ligt utredningens förslag bör försäkrings— skyddet kunna omfatta alla förvärvsarbe- tare. Villkorets uppgift i denna del bortfal— ler med detta förslag.
Utredningen anser det vara tillräckligt med ett arbetsvillkor som styrker att den
försäkrade tillhör arbetsmarknaden, något som också Arbetslöshetskassornas samorga- nisation framhållit i en framställning till chefen för inrikesdepartementet 25.7.1967. Ett villkor motsvarande det nuvarande 5- månadersvillkoret är därvid att föredraga. Villkoret är så konstruerat att den försäkrade genom att uppfylla villkoret styrker att hans anknytning till arbetsmarknaden är aktuell.
Ursprungligen anfördes att 12-månaders— Villkorets ändamål var att skapa en fast grundval för kassornas ekonomi. Denna syn- punkt var naturlig under den frivilliga ar- betslöshetsförsäkringens uppbyggnadsskede. Stor vikt fästes då vid principen att varje medlem skulle i viss utsträckning ha bidragit till arbetslöshetskassans fondbildning, innan han blev berättigad att få ersättning.
Utvecklingen efter år 1935 har medfört att flertalet under uppbyggnadsskedet bilda- de arbetslöshetskassor numera har betydan- de fonder. Dessa kassors verksamhetsområ- den omfattar även de delar av arbetsmarkna- den där de största arbetslöshetsriskerna hit— tills har förelegat och framdeles kan antagas uppkomma. Arbetslöshetsriskema inom de på senare år bildade arbetslöshetskassornas verksamhetsområden är vanligen mindre. Detsamma kan antagas för huvuddelen av de kassor som kan komma att bildas i fort- sättningen. I varje fall bör erforderlig upp- byggnad av deras fonder kunna garanteras genom att tillsynsmyndigheten tar särskild hänsyn till fondbildningsbehovet i nybildade kassor när deras medlemsavgift skall be- stämmas.
Slutligen kan framhållas att hela samhäl- lets gemensamma ansvar för följderna av oförutsedda större ökningar av arbetslöshet på särskilda områden eller under vissa tids- perioder numera utgör en ojämförligt större säkerhetsfaktor än vid den tid då nuvarande regelsystem med ifrågavarande 12-måna- dersvillkor skapades. Detta kommer till ut- tryck i utredningens förslag till statsbidrag.
Av de skäl som kan tänkas tala för ett bi- behållet särskilt villkor motsvarande nu gäl- lande 12-månadersvillk0r i arbetslöshetsför— säkringen har utredningen inte funnit annat av större betydelse än det att förebygga upp-
komst av ersättningsrätt för medlem som inträtt i arbetslöshetskassa först då ökad ar- betslöshet befarats. På grund av de långa uppsägningstider som numera förekommer för vissa arbetstagargrupper kan det även tänkas fall då någon söker inträde i ar- betslöshetskassa först sedan han blivit upp— sagd från sin anställning och därefter skulle kunna upparbeta ersättningsrätt enligt 5- månadersvillkoret före uppsägningstidens ut- gång.
Arbetslöshetskassornas samorganisation har föreslagit ett allmänt krav på tolv måna- ders medlemskap för rätt till ersättning. Det— ta skulle onekligen skapa en spärr för så— dana fall. Utredningen ifrågasätter emeller— tid om dessa fall kan antagas bli så många att regelsystemet i framtiden bör tyngas med den föreslagna regeln.
Utredningen har även i andra samman- hang framhållit betydelsen av att försäk- ringsvillkoren blir så enkla och allmängil— tiga som möjligt. De bör utformas så att medlemsrekryteringen till arbetslöshetskas- sorna underlättas. Försäkringsskyddet för ungdomar och andra nykomna på kassans verksamhetsområde bör kunna inträda så snart som möjligt. Allmänt gällande försäk- ringsvillkor skall inte enligt utredningen be- höva motiveras med särförhållanden som kan tänkas uppstå endast i mycket speciella fall. Dessutom torde det kunna vara av vär- de att nya medlemmar i kassan redan ti- digt känner sig likaberättigade med övriga kassamedlemmar.
Möjlighet har övervägts för arbetslös- hetskassa att i stadgarna införa bestämmel- ser som kan förebygga missbruk av ersätt— ningsrätt under det första året efter med- lems senaste inträde i kassan från någon medlem, vilken tidigare upprepade gånger eller för längre tid har varit utesluten ur ar— betslöshetskassa på grund av bristande av— giftsbetalning eller annan omständighet, som är grund för uteslutning enligt utredningens förslag till lag om arbetslöshetsförsäkring (47 5 första stycket). I dessa fall skulle kassan kunna frånkänna medlemmen rätt till ersättning för viss tid under de tolv månaderna närmast efter medlemmens se—
naste inträde i kassan. Utredningen förordar dock inte en sådan regel.
Mot bakgrunden av det anförda föreslår utredningen att 12-månadersvillkoret slo- pas som ersättningsvillkor.
6.1.2 5-månadersvillkoret Nuvarande förhållanden
Utöver 12—månadersvillkoret uppställs i 23 och 24 åå kassaförordningen ett 5-måna- dersvillkor som förutsättning för rätt till er— sättning. S-månadersvillkoret innebär att medlem — för att kunna få ersättning — un- der de 12 månaderna närmast före arbets— löshetens inträdande måste sammanlagt minst 5 månader ha
1. arbetat och erlagt avgift eller
2. varit befriad från avgiftsplikt på grund av yrkesutbildning (godkänd av tillsynsmyn— digheten) eller värnplikt eller
3. åtnjutit tilläggssjukpenning i anledning av barnsbörd.
I den nämnda 12-månadersperioden in— räknas inte tid, då medlem avgiftsbefriats på grund av styrkt sjukdom (överhoppnings- bar tid).
5-månadersvillkoret skall uppfyllas innan medlemmen första gången erhåller ersätt— ning under försäkringsåret (19—31.8). Till— synsmyndigheten får i vissa fall medge att 5-månadersperioden ersätts med en 4-måna- dersperiod.
Vid prövningen av 5—månadersvillkoret får endast sådana avgifter tillgodoräknas som erlagts för tid, då medlem antingen ut- fört avlönat arbete för annans räkning utan— för sitt hem i minst den omfattning som an- ges i kassans stadgar (10—15 dagar per må- nad) eller med bibehållen lön åtnjutit ledig- het av annan anledning än sjukdom, värn- pliktstjänstgöring och barnsbörd (t ex se— mester). I vissa fall får avgifter tillgodoräk- nas även för tid då medlem arbetat som fö- retagare eller som hemarbetare.
En del kassor har infört bestämmelsen att medlem skall erlägga avgift för varje må— nad, oavsett om han utfört avlönat arbete eller ej (kontinuerlig avgift som behandlas
i det följande). Detta innebär i princip ing— en ändring i fråga om kravet att medlem skall ha utfört avlönat arbete för rätt att tillgodoräkna erlagd avgift.
Med stöd av en överenskommelse mel— lan samtliga arbetslöshetskassor får med— lem, som övergår från en kassa till en an- nan, i den senare kassan tillgodoräkna av— gifter som erlagts i den förra.
Medlemsavgifterna i arbetslöshetsförsäk- ringen är avsedda att jämte statsbidrag och ränteinkomster utgöra erforderliga medel för kassornas verksamhet. Från kassor- nas synpunkt torde det vara likgiltigt hur avgiften fördelas i tiden eller om den ut— tages i form av års-, kvartals—, månads- eller veckoavgifter.
På grund av arbetslöshetskassornas nära anknytning till fackförbunden har kassorna i allmänhet följt samma avgiftsbetalnings- system som förbunden. Avgiftsplikten har knutits till den tid då avlönat arbete har ut- förts. För övrig tid har avgiftsbefrielse med- givits. Medlemmen har som det heter fått >>fristämpla». Administrativt är detta av- giftssystem relativt svårhanterligt och föga lämpligt för databehandling och andra mo— derna kontorstekniska hjälpmedel. Vid fast- ställandet av den erforderliga medlemsav- giften i en arbetslöshetskassa framräknas all— tid en årskostnad per medlem. Denna kost- nad fördelas sedan på det antal avgifter som medlemmarna i genomsnitt per år erlägger eller beräknas erlägga till kassan.
Mot detta traditionella avgiftssystem har rests invändningar. Bla har kritiken gällt det förhållandet att de medlemmar som har den lägsta arbetslöshetsrisken — de som har årsanställning —— har haft den högsta avgifts- kostnaden, medan de som har arbetat en- dast en del av året och erlagt färre månads- avgifter än tolv har fått en lägre årskostnad samtidigt som de har fått mest ersättning från arbetslöshetskassan.
Under senare år har arbetslöshetskassor- na i allt större utsträckning övergått till ett system med kontinuerlig avgift, dvs al- la medlemmar erlägger i princip avgift för samtliga årets månader. 1.9.1968 tillämpa- de 14 av de 43 arbetslöshetskassorna syste-
met med kontinuerlig avgift. Bland dessa befann sig några av de största arbetslös- hetskassorna. Systemet omfattade 760000 medlemmar, eller 45 procent av samtliga då arbetslöshetsförsäkrade. I vissa fall till- lämpas systemet konsekvent genom att ve— derbörande fackförbund inbetalar avgiften för alla månader för samtliga medlemmar av förbundet som tillhör arbetslöshetskas— san. I andra fall tillämpas systemet med viss avgiftsbefrielse, exempelvis vid längre tids sjukdom eller förstagångsvärnplikt eller då medlem är utförsäkrad eller deltar i kurs där studiebidrag eller utbildningsbi- drag eller annan ersättning ej uppgår till minst kassaersättningens belopp. I fråga om avgifternas samordning förekommer så- väl kontinuerlig fackförbundsavgift och kas- saavgift som icke-kontinuerlig förbundsav- gift och kontinuerlig kassaavgift.
Då fackförbundet erlägger avgiften till ar- betslöshetskassan förenklas givetvis avgifts- administrationen. Några problem beträffan- de försummad avgiftsbetalning och restans— tid behöver ej uppkomma för kassan.
I nuvarande bestämmelser förutsätts att avgift erläggs antingen per vecka eller må- nad. Under senare år har kassorna alltmer övergått till månadsavgifter. För närvarande tilllämpas ej veckoavgifter i någon erkänd arbetslöshetskassa. Troligen kommer inte heller i framtiden veckoavgifter att uttagas i någon arbetslöshetskassa.
På senare tid har arbetslöshetskassor bil- dats av organisationer vilka av sina med- lemmar tar ut årsavgift. I sådana fall har det varit lämpligt att även för arbetslöshets— kassan fastställa årsavgift. Betalningen av denna årsavgift kan sedan fördelas på lämp- liga terminer, tex halvår eller kvartal. För längre betalningstermin har avgiften som regel erlagts i förskott. En del av de grupper som här avses har en låg arbetslöshetsrisk och därmed mycket låg avgift, 12—15 kro- nor per år. Att dela upp så låga avgifter i mindre delar kan i vissa fall vara mindre rationellt.
Överväganden och förslag rörande avgiftsvillkor
Något principiellt skäl varför avgiften till arbetslöshetsförsäkringen ej skall erläggas på samma sätt som premierna till andra för- säkringar torde ej kunna förebringas. Rent praktiskt har det tidigare kunnat vara svårt för medlemmen att vid ett inkomstbortfall på grund av exempelvis sjukdom eller ar- betslöshet klara avgiften till arbetslöshets- kassan. Dessa svårigheter har minskat av- sevärt genom att sjukförsäkringen och ar- betslöshetsförsäkringen kommit att täcka en större del av detta inkomstbortfall.
Enligt utredningens mening bör arbets- löshetskassa ha möjlighet att välja det för kassan lämpligaste systemet, det traditio- nella med avgiftsbefrielse eller det kontinu- erliga. I regel blir avgiftssystemet i arbets— löshetskassa beroende av utformningen av avgiftssystemet på den fackliga sidan.
Den bundenhet för avgiftssystemet som uppstår genom kombinationen av kraven att arbete skall ha utförts viss tid och att av- gift skall ha erlagts för samma tid bör där- för upplösas. Därmed skapas större frihet åt arbetslöshetskassorna att utforma avgifts- systemet som det är lämpligt för varje kas- sa. Avgiftsformen bör dock godkännas av tillsynsmyndigheten. Fullgörande av den i kassans stadgar föreskrivna avgiftsbetalning- en bör, i stället för att vara ett särskilt krav för att ersättning skall utgå, ingå i kassa- medlemmens stadgeenliga förpliktelser och — liksom medlemskapets bevarande genom fullgörande av andra medlemsförpliktelser — vara en given förutsättning för att ersätt- ningsrätt skall uppkomma och fortlöpa.
Att avgift erläggs bör, liksom hittills, ga- ranteras genom föreskrift att avgift skall er- läggas inom viss tid, restanstid. Dessa be— stämmelser, som behandlas i anslutning till föreskrifterna om medlemskap, innebär bla att den som ej har erlagt avgift till kassan inom två månader efter det avgiften förfallit till betalning förlorar sitt medlem- skap i kassan, om denna inte av särskilda skäl beslutar annat. Bestämmelserna om ute- slutning på grund av bristande avgiftsbetal-
ning bör så långt som möjligt kompletteras med avisering till medlemmen snarast möj— ligt efter avgiftens förfallodag.
AV de skäl som här anförts föreslår ut- redningen att 5-månadersvillkoret ej längre skall ha karaktären av avgiftsvillkor och att erforderliga lagbestämmelser om avgift tas upp bland de föreningsrättsliga reglerna.
Överväganden och förslag rörande arbetsvillkor
Utredningens förslag att lZ-månadersvillko- ret helt skall utgå som ersättningsvillkor medför att den för ersättningsrätt i arbets- löshetsförsäkringen erforderliga anknytning- en till arbetsmarknaden helt måste byggas på en regel, motsvarande det arbetsvillkor som ingår i nuvarande 5-månadersvillkor.
Beträffande längden av den erforderliga sammanlagda tiden i arbete föreslår utred— ningen inte någon ändring. I den mån nu- varande S-månadersarbetsvillkor behöver skärpas, bör detta ske utan förändring av antalet månader.
Som benämningen S-månadersvillkor anger innebär regeln i praktisk tillämpning att medlemmen skall ha minst fem tillgodoräk- ningsbara månader. Det i 23 ä 2 mom kas— saförordningen angivna alternativet 20 vec- kor tillämpas numer inte och kan därför utgå. Huvudregeln bör därför bli månads- beräkning. Utredningen anser att varje ar- betslöshetskassa bör ha viss frihet att själv bestämma detaljerade regler för beräkning av den arbetade tid som fordras för att en månad skall kunna tillgodoräknas. För när- varande tillämpas vanligen tidsgränser på 10 dagar och 80 timmar. Enligt utredningens mening finns anledning att överväga en sänkning av sistnämnda gräns. Skälet härtill är — förutom beslutad arbetstidsförkort— ning — att ersättningsmöjligheterna för del— tidsarbetande därmed kan utsträckas i skä- lig omfattning.
I den praktiska tillämpningen har fram- kommit ett alternativ till denna månadsräk- ning. För att slippa kontrollera hur arbetet fördelar sig på olika månader och därige- nom underlätta prövningen av arbetsvillko-
ret, har inom nuvarande arbetslöshetsför- säkring på försök prövats ett system — kvan- titetsmetoden — som innebär att arbetsvill- koret ej uttrycks i arbete under ett visst antal månader utan i arbete under ett visst antal dagar under hela 12-månadersperio— den. Härigenom undviks en olägenhet som vidlåder det traditionella systemet med må— nadsberäkning och som innebär att olika ar- bete av samma omfattning på grund av förläggningen till olika månader kan ge skil- da resultat vid prövningen av arbetsvillkoret.
På försök har kvantitetsregeln medgivits för tillämpning i byggnadsarbetarnas och skogsarbetarnas kassor och gett ett tillfreds- ställande resultat. I byggnadsarbetarnas kas— sa fick medlemmarna tidigare vid pröv- ningen av arbetsvillkoret tillgodoräkna må- nad, under vilken avlönat arbete utförts minst 10 dagar. Detta betydde en samman— lagd minimitid av 50 dagar i 5-månaders— villkoret. Denna minimikvantitet arbete har vid kvantitetsregelns införande år 1966 ökats till 90 dagar.
Beträffande annan tillgodoräkningsbar tid än arbete (värnplikt, yrkesutbildning och barnsbörd) har varje dag enligt kvantitets- regeln ansetts motsvara 6/ 10 arbetsdag. Samtidigt som »timregeln» vid månadsbe- räkning (minst 90 timmar) sedermera bort- tagits har tillsynsmyndigheten föreskrivit att endast dag då arbete utförts minst 4 timmar får tillgodoräknas.
Utredningen anser att det bör finnas möj— lighet för kassa som så önskar att övergå till kvantitetsregeln. Det gamla systemet med månadsberäkning bör emellertid bibehållas som huvudregel. I utredningens förslag till motsvarande regel för kontant arbetsmark— nadsstöd (7.3.1) anges att sökande endast får tillgodoräkna månad under vilken arbete har utförts minst 10 dagar (motsvarande 2 arbetsveckor), dock minst 70 timmar. Detta bör vara en riktpunkt även för arbetslös— hetsförsäkringen. Arbetstidsförhållandena kan emellertid förändras så att det i för- säkringen erfordras jämkningar av angivna tidsmått.
Kvantitetsmetoden bör enligt utredning- ens mening kunna tillämpas endast i arbets—
löshetsförsäkringen. Under nuvarande för- hållanden synes tiden 90 dagar under ram— tiden vara i stort sett väl avvägd. Minimi— arbetstiden för dag som kan tillgodoräknas enligt kvantitetsmetoden bör däremot kun- na minskas från 4 till 3 timmar. En sådan minskning ligger i linje med utredningens förslag i fråga om crsättningsberättigade da- gar för deltidsarbetande. Även i övrigt kan framdeles förändringar inträffa som ford- rar jämkning av tid eller omprövning av förutsättningarna för beräkningsmetodens användning.
Tillämpningen av försäkringens kvanti- tetsregel liksom regler om tidsmåtten vid månadsberäkning och övriga föreskrifter med hänsyn till speciella förhållanden i vis- sa kassor bör därför bygga på dispensrätt för tillsynsmyndigheten.
Utredningen har inte funnit anledning att föreslå någon ändring i fråga om ramtidens längd. Den bör även i fortsättningen vara en period av 12 månader närmast före ar- betslöshetens början. Beträffande överhopp- ningsbar tid vid beräkning av ramtid före- slår dock utredningen några ändringar. Des- sa behandlas i ett senare sammanhang.
Utredningen föreslår i fråga om arbets- villkoret att i princip all tid med inkomst av förvärvsarbete skall medräknas. Med in— komst av förvärvsarbete avser utredningen inkomst såväl i pengar som naturaförmå— ner i form av kost eller bostad antingen så- som arbetstagare i allmän eller enskild tjänst (inkomst av anställning) eller eljest (inkomst av annat förvärvsarbete).
Som allmän regel för alla kassor skall gälla att endast förvärvsarbete efter senaste inträde som medlem i arbetslöshetskassa kan tillgodoräknas för att att uppfylla arbetsvill- villkoret i försäkringen. Detta krav på med- lemskap ersätter i princip tidigare gällande avgiftsvillkor. Särskilda bestämmelser för att i detta avseende reglera övergång mellan kassor föreslås i 10 % lagförslaget. Kassa vars verksamhetsområde är begränsat till att omfatta endast arbetstagare skall, utom vid kassaövergång, kunna bestämma arbetsvill— koret till att endast avse arbete som anställd (9 & lagförslaget).
Utredningen finner ej skäl att nu förorda ändring av gällande regel att med tid i ur- bete likställs tid då medlem har haft semes— ter eller eljest med helt eller delvis bibehål— len lön varit ledig av annan anledning än sjukdom, värnpliktstjänstgöring eller barns- börd (7 ä 2. och 3. lagförslaget).
Frågan om annan tillgodoräkningsbar tid än förvärvsarbete har varit omdebatterad under senare år. På förslag av 1951 års ut— redning om arbetslöshetsförsäkringen ge- nomfördes år 1956 i nu gällande kassaför- ordning vissa ändringar av reglerna för be- räkning av 5-månadersvillkoret. För att prövningstiden i fråga om detta villkor skul- le kunna begränsas till en period av 12 må- nader och prövningen av en medlems rätt till ersättning skulle kunna begränsas till två på varandra följande försäkringsår, ersattes den förut tillämpade förlängningen av ramti— den (överhoppningsbar tid) med ett nytt be— räkningssystem. Detta innebar att tid under vilken medlem varit befriad från avgift på grund av värnpliktstjänstgöring eller yrkes— utbildning samt tid när medlem uppburit tilläggspenning enligt dåvarande lag om mo- derskapshjälp skulle kunna likställas med tid under vilken avgift erlagts och arbete ut- förts. I stället för hänvisningen till lagen om moderskapshjälp gäller numer hänvisning till 3 kap 13 & lagen om allmän försäkring.
Vid tillämpning av denna regel har svårig— heter uppstått för gränsdragning mellan yr- kesutbildning och annan utbildning. Ef— ter den genomgripande omvandlingen av skolväsendet under senare år har yrkesut— bildning och annan utbildning kommit att alltmer gå in i varandra. Den tidigare rela- tivt klara gränsen dem emellan har delvis upplösts. Detta har lett till att önskemål framförts — bla i den förut nämnda skri- velsen år 1967 från Arbetslöshetskassornas samorganisation till chefen för inrikesdepar- tementet — att vid prövning av avgifts- och arbetsvillkoret avgiftsbefrielse under yrkes- utbildningstid ej skall få jämställas med tid varunder avgift erlagts och arbete utförts. Yrkesutbildningen skulle i stället likställas med annan utbildning och all utbildning skulle enligt dessa önskemål göras överhopp-
ningsbar vid beräkning av ramtid. Detta skulle innebära att man utgår från den för- säkrades situation i fråga om ersättnings- rätten vid den tidpunkt då utbildningen bör- jade.
Detta förslag skulle medföra en försäm- ring för den som före yrkesutbildning för- värvsarbetat endast i ringa omfattning. I fall då medlemmen genomgått annan utbildning än yrkesutbildning skulle det bli en för- bättring. Med nuvarande bestämmelser kan en tidigare uppbyggd ersättningsrätt gå för- lorad under sådan utbildningstid.
Utredningen har förståelse för dessa öns— kemål. Ungdomsutbildningens planläggning och organisation jämte de senare årens kra f- tiga expansion av denna utbildning kommer säkerligen att medföra ännu större svårighe- ter än hittills att i enskilda fall avgöra vil— ken utbildning som varit så yrkesinriktad att eleverna skall få tillgodogöra sig en del av utbildningstiden som arbetad tid. För ungdom i gemen torde det vara av större värde att efter en tids förvärvsarbete i exem— pelvis 16—18 års ålder kunna återupptaga ut- bildning utan risk att redan uppbyggd er- sättningsrätt i arbetslöshetsförsäkringen går förlorad.
Nuvarande möjlighet att tillgodoräkna sig tid under yrkesutbildning torde numera och i framtiden ha sitt största värde för den vux- enutbildning som under tiden efter år 1956 utvecklats som en av de betydelsefullaste arbetsmarknadspolitiska samhällsåtgärderna. Denna utbildning — arbetsmarknadsutbild- ningen — har utredningen förut delvis nå- got berört i samband med arbetsmässig re— habilitering av arbetslösa med nedsatt ar- betsförmåga. Utredningen vill i samband därmed framhålla stimulansvärdet för den arbetslöse att kunna få tillgodoräkna sig tid i arbetsmarknadsutbildning som arbetad tid för uppbyggnad av ersättningsrätt. I annat sammanhang har utredningen framhållit att arbetsförmedlingens funktion i systemet för kontantstöd vid arbetslöshet även innefat- tar bevakning av att möjligheterna till ar- betsmarknadsutbildning utnyttjas i de en- skilda fallen. Bedömningen av ersättnings— rätten i dessa fall har utredningen behand—
Bestämmande för begreppet arbetsmark- nadsutbildning är utbildningens syfte. Den är en utbildning som beviljas på sysselsätt- ningspolitiska grunder. Den som undergår sådan utbildning uppfyller förutsättningarna för att erhålla utbildningsbidrag enligt ar- betsmarknadskungörelsen. Själva utbildning- en kan sedan ges antingen i särskilt anord- nade kurser eller inom det ordinarie utbild— ningsväsendet eller i företag.
Enligt utredningens mening bör genom- gång av en på detta sätt definierad arbets- marknadsutbildning i viss utsträckning kun— na likställas med arbetad tid vid bedömning av arbetsvillkoret. Avgörande vid gräns- dragning mot annan utbildning blir det sys» selsättningspolitiska syftet med ifrågavaran— de utbildning i det särskilda fallet. Då pröv— ning av olika förutsättningar i detta hänse- ende enligt arbetsmarknadskungörelsen (15 och 16 55) skall ske för att utbildningsbi- drag skall kunna utgå, bör utbildning till vilken sådant bidrag utgår i regel kunna lik- ställas med arbetad tid.
Utredningen anser att även värnplikts- tjänstgöring i viss omfattning bör likställas med förvärvsarbete. Med värnpliktstjänstgö- ring bör enligt utredningens mening likstäl- las vapenfri tjänst enligt därom gällande lag.
Havandeskap och barnsbörd får tillgodo- räknas vid bedömning av arbetsvillkor för så lång tid som medlemmen enligt 3 kap 13 & lagen om allmän försäkring uppburit tilläggssjukpenning, dvs tidigast fro rn den sextionde dagen före den beräknade ned- komsten och senast from förlossningsda- gen och därefter under högst 180 dagar.
Utredningen har funnit att även sådan tid i viss utsträckning bör vara tillgodoräk- ningsbar vid prövning av arbetsvillkoret (7 & l. lagförslaget).
Beträffande arbetsmarknadsutbildning, värnpliktstjänstgöring samt havandeskap och barnsbörd skall enligt utredningens mening gälla att högst 2 av de 5 månaderna skall kunna vara tid som kan tillgodoräknas. Minst 3 av de 5 månaderna i arbetsvillkoret skall vara tid då förvärvsarbete har utförts. Motsvarande förhållande mellan arbetad tid
och annan därmed likställd tid skall gälla då kvantitetsregeln tillämpas. Ersättningsrätt skall sålunda endast delvis kunna uppbyg- gas på annat sätt än genom förvärvsarbete. Till övervägande del bör nämligen detta vill- kor vara ett renodlat arbetsvillkor.
I fråga om tid som inte inräknas i ramti- den — överhoppningsbar tid — förordar ut- redningen att nuvarande bestämmelse om sjukdom kvarstår. Den innebär att den ar- betslöshetsförsäkrade i fråga om ersättnings— rätt befinner sig i samma situation när sjuk- domstiden slutar som när den började. Detta gäller även tid då arbetslös kassamedlem har varit sjuk med halv sjukpenning men inte utnyttjat arbetslöshetsförsäkringens er- sättningsmöjligheter.
Arbetslöshetskassornas samorganisation har i sin förut nämnda skrivelse till chefen för inrikesdepartementet föreslagit att all ut- bildningstid skulle bli överhoppningsbar på samma sätt som sjukdomstid. Organisationen framhöll även den uppfattningen att all öv- rig icke arbetad tid som är kvalificerande i arbetsvillkoret skulle förändras till över— hoppningsbar tid. Därjämte fann organisa- tionen anledning att såsom överhoppnings- bar tid betrakta även sådant avbrott i arbete som var en följd av domstolsutslag.
I viss utsträckning bör som utredningen förut anfört tid i arbetsmarknadsutbildning likställas med tid i förvärvsarbete. I den mån ifrågavarande tid inte kan utnyttjas som tillgodoräkningsbar bör den vara över- hoppningsbar vid ramtidsberäknin g.
I övrigt har utredningen funnit att samor- ganisationens förslag beträffande överhopp— ningsbara tider är sakligt motiverade. All utbildning som utöver tidigare studiegång av kortare eller längre varaktighet kan byg- ga på kunnighet, förvärvad genom arbete och på praktiska erfarenheter av arbetsmil- jöer, bör i princip kunna vara överhopp— ningsbar.
Utredningen har övervägt om sålunda även tid i ungdomsutbildningen inom det ordinarie skolväsendet kan föreslås bli över— hoppningsbar. På grund av de skiftande möjligheterna till arbete under ferier i olika utbildningsgrenar och med hänsyn till ferie-
arbetets skiftande karaktär i olika åldrar, har utredningen dock funnit sig böra för- orda en begränsning av överhoppnings— möjligheten till sådan utbildning som har föregåtts av minst fem månaders samman- hängande förvärvsarbete med en för arbe- tet normal heltidstjänstgöring. Sådan utbild— ning benämns i utredningens förslag vuxen- utbildning.
Vidare har utredningen i anslutning till samorganisationens förslag övervägt om det är möjligt och lämpligt att förstärka arbets- löshetsskyddet vid återinträde på arbets- marknaden efter frihetsberövande på kri- minalvårdens område. Ett kvarstående för- säkringsskydd skulle i dessa situationer med— föra omedelbar och direkt kontakt med ar- betsmarknaden och dess organ. Det skulle skapa ekonomiska förutsättningar för över— vägande och planering av rehabilitering och andra arbetsmarknadsåtgärder under en tid då personliga störningar ofta skapar svårig- heter att återvinna fast anknytning till ar— betsmarknaden. Utredningen förordar där— för att tid då kassamedlem varit hindrad att förvärvsarbeta på grund av frihetsbe— rövande på kriminalvårdens område blir överhoppningsbar vid ramtidsberäkning. Detsamma bör gälla tid då den försäkrade har varit hindrad att arbeta på grund av nykterhetsvård på anstalt.
Slutligen har utredningen sökt finna lämp- liga regler för den situationen då försäkrad efter barnsbörd gör avbrott i förvärvsarbe- tet för att vårda barnet längre tid än som enligt tidigare förslag skulle vara tillgodo.— räkningsbar såsom likställd med arbetad tid. Barnets behov av föräldrarnas vård är givet-' vis beroende av barnets—hälsa och ålder, till-' gången på andra vårdmöjligheter och en rad andra yttre omständigheter. Därtill kommer föräldrarnas skiftande förhållanden och öns— kemål. Även om alla dessa omständigheter helst borde prövas individuellt, har utred- ningen inte funnit möjligt att vid reglering av ramtidsberäkningen föreslå annat än en generell regel. Med hänsyn särskilt till de individuella variationerna i barnens utveck- ling under de första levnadsåren föreslår utredningen att tiden bestäms till tre år. Den
föreslagna regeln innebär att tid, då försäk- rad varit hindrad att förvärvsarbeta på grund av vårdnad av eget barn eller adoptiv- tivbarn som ej fyllt tre år, skall vara över- hoppningsbar i den mån den ej är tillgodo— räkningsbar som likställd med arbetad tid.
Förslag till bestämmelser om ramtidsbe- räkning finns i 8 & lagförslaget.
Enligt nuvarande bestämmelser måste ar- betsvillkorets prövning ske innan medlem- men första gången varje försäkringsår erhål- ler ersättning från försäkringen. I följande punkt 6.3 Ersättningstid framhåller utred- ningen vissa olägenheter med denna regel i kombination med regeln att ersättnings- tidens maximala längd även är bestämd till viss tid per försäkringsår. Dessa olägenheter har senare år uppfattats som orättvisor vid individuella jämförelser och utredningen har därför föreslagit ändring av bestämmelserna om ersättningstid. Förslaget kallas 300-da— garsregeln och bygger bl a på att arbetsvill- koret skall prövas innan ersättning första gången utgår. Därefter skall arbetsvillkoret i princip inte behöva prövas förrän med- lemmen erhållit ersättning i 300 dagar. Vid sådan nyprövning av arbetsvillkoret skall undersökas vid vilken arbetslöshetsperiod medlem under den gångna 300-dagarsperio- den senast uppfyllde arbetsvillkoret. Tid i förvärvsarbete och annan tillgodoräknings- bar tid som medräknats vid ett prövnings- tillfälle och då utlöst ersättningsrätt under en period får ej medräknas på nytt vid se— nare prövning av arbetsvillkoret.
Fördelarna med detta förslag är huvud- sakligen att det undanröjer de ojämnheter och orättvisor i fråga om ersättningstidens faktiska längd som uppkommit vid tillämp— ningen av nuvarande regler. I fråga om sät— tet att gå tillväga vid prövning av arbetsvill— kor kan olika rutiner tänkas. Markering av att arbetsvillkor på nytt har uppfyllts kan ske fortlöpande under loppet av en ersätt- ningsperiod. Bevakning av medlems tillgo— doräkningsbara tid kan också uppskjutas till slutet av den löpande ersättningsperio— den. Valet av lämpligaste bevakningsmetod måste få bero på medlemmarnas vanligaste arbetsförhållanden. I vissa kassor kan med-
lemmarna ha ofta och mer eller mindre re- gelbundet återkommande kortare arbetslös- hetsperioder. I andra kassor kan arbetslös- het uppkomma mer sällan men omfatta längre perioder. I samtliga fall måste dock beräkning, som avgör huruvida medlemmen upparbetat ersättningsrätt för en ny period och hur mycket ersättningstiden förlängs; ske från den senaste tidpunkt då arbetslös— het inträdde och arbetsvillkoret var uppfyllt under den utgångna ersättningsperioden (6 & jämförd med 14 & lagförslaget).
Om kassamedlem har varit arbetslös och ersättningsberättigad under en del av ersätt— ningsperioden och därefter börjar ett lång—z varigt, kanske mångårigt, fortlöpande ar— bete kan det dock vara onödigt betungande för administrationen att vid en framtida ar—; betslöshet behöva medräkna en för lång tid sedan utnyttjad del av då tillförsäkrad er— sättningstid. Det naturligaste i den: nya ar— betslöshetssituationen är att utgå från den oftast uppenbara rätten till en ny ersättnings— period av 300 dagar, räknat från den nya" arbetslöshetens början. .
Vidare kan det anses onödigt administra- tivt betungande och för arbetslöshetsförsäkf ringens ändamål ej ofrånkomligt att till godo- föra kassamedlem återstående del av.tidi-' gare delvis utnyttjad ersättningsperiod, om medlemmen under längre tid varken föra värvsarbetat eller stått till arbetsmarknadens förfogande som arbetssökande, såvida den tiden inte är överhoppningsbar enligt reg— lerna för ramtidsberäkning.
Utredningen föreslår därför en särskild regel för dessa fall (15 & lagförslaget). Den innebär följande. Om tolv månader för- flutit från det medlemmen senast uppbar ersättning från kassan, skall arbetsvillkoret nyprövas vid början av'därefter inträffad arbetslöshet. Ersättningsrätt föreligger då endast om medlemmen vid nyprövningen' uppfyller arbetsvillkoret. I den angivna tids—; perioden av tolv månader skall inte inräknas sådan tid som är överhoppningsbar vid be—' räkning av ramtid.
6.2.1 Nuvarande förhållanden m m
Karensvillkoret finns i 28 & kassaförord— ningen. Villkoret innebär att ersättning inte får utges till medlem förrän han varit ar— betslös fem dagar (karenstid). Dessa dagar behöver inte ligga i följd utan kan vara ut- spridda över en sammanhängande tid av högst fem kalenderveckor.
För att få räkna viss dag som karensdag måste medlem den dagen vara arbetslös, vara anmäld som arbetssökande hos arbets- förmedlingen och även i övrigt uppfylla vill- koren för ersättningsrätt. Arbetslös dag före första besöket på förmedlingen får således ej räknas som karensdag. Dag för vilken permitteringslön utgår får räknas som ka- rensdag.
De nu gällande bestämmelserna om ka— renstid infördes år 1964 (SFS 1964: 495) efter förslag av 1960 års arbetslöshetsför— säkringsutredning (SOU 1963: 40) och inne- bar några betydande ändringar i tidigare regler.
1964 års ändringar tillgodosåg önskemål på detta område som framställts av både arbetsmarknadsstyrelsen och arbetslöshets- kassorna. Det tidigare gällande systemet med ny karens vid upprepad arbetslöshet ansågs missgynna kassamedlem som drabba— des av arbetslöshet mer än en gång per för- säkringsår. Den engångskarens som inför- des medförde större likställighet mellan medlemmarna. Administrativt var engångs- karensen också förenad med påtagliga för- delar. Kostnadsökningen beräknades till 1 420 000 kronor per år, varav statens an- del skulle utgöra 870 000 kronor.
Om karensen skulle slopas beräknades de årliga kostnaderna vid detta tillfälle till 18 840000 kronor, varav ca 11530000 kronor skulle falla på staten. Även de indi- rekta kOStnaderna antogs bli mycket stora i detta fall. Antalet ersättningsfall vid kor- tare arbetslöshet skulle enligt 1960 års ut- redning öka i mycket hög grad.
Omprövning av karensbestämmelserna i ar- betslöshetsförsäkringen har påkallats under KSA-utredningens arbete. Arbetslöshetskas- sornas samorganisation framhöll i förut om- nämnd skrivelse till chefen för inrikesdepar- tementet i juli 1967 att frågan om karensda- garnas antal hade diskuterats inom organisa- tionen, särskilt sedan karenstiden inom sjuk- försäkringen minskats till endast insjuknan- dedagen.
Allmänna synpunkter
En av anledningarna till att karensbestäm- melser "infördes i den första kassaförord- ningen var att man ansåg sig kunna utgå från att en arbetslös under den närmaste ti- den efter anställningens upphörande hade tillgångar till förfogande för sitt eget och familjens uppehälle. Behov av hjälp skulle därför i allmänhet inträda först sedan ar— betslösheten varat någon tid. Med hänsyn till att avlöning då vanligen utbetalades vec- kovis, ansågs det lämpligt att bestämma mi— nimikarenstiden till sex dagar. En annan or— sak till att karenstid infördes var att arbets- löshetsfall av endast kortare varaktighet skulle medföra en alltför stark belastning av kassans ekonomi och dess administrativa apparat. Dessa kortvariga arbetslöshetsfall jämfördes med de bagatellskador, för vilka inom sjukförsäkring och annan försäkring någon ersättning inte utgavs.
Principiellt sett har frågan om ersättning vid kortvarigt inkomstbortfall kommit i ett delvis nytt läge på socialförsäkringarnas om- råde genom nya regler from år 1967 om karensdagar i sjukpenningförsäkringen. Sjukpenning skall numera enligt huvudre- geln utgå fr o m dagen efter insjuknandeda- gen. För sjukperioder som inte varar mer än sex dagar utöver insjuknandedagen skall gälla en sk fridagsregel. Den innebär att sjukpenning utgår endast för dag då den försäkrade skulle ha utfört förvärvsarbete i sin huvudsakliga sysselsättning. Under en sjukperiod skall dock fridagsregeln kunna tillämpas på högst två fridagar.
Huvudmotivet för denna karenstidsreform i sjukförsäkringen var önskemål om likställ— lighet mellan olika grupper av förvärvsar— betande i fråga om skydd mot inkomstbort- fall på grund av sjukdom. Bland de grupper som var hänvisade till enbart sjukförsäk— ringens förmåner hade det länge funnits starka önskemål om en förbättring av skyd— det mot inkomstbortfall vid sjukdom. En förstärkning av sjukpenningskyddet hade ansetts önskvärd inte minst med hänsyn till att utgifterna för de flesta människor är så bundna, att det kan innebära betydande svå- righeter att även för en begränsad tid anpas- sa utgifterna efter en lägre inkomstnivå.
Utredningens utgångspunkt är att skapa ett så bra försäkringsskydd mot inkomst— bortfall vid arbetslöshet som möjligt. Enligt utredningens mening kan redan några da— gars fullständigt inkomstbortfall innebära en avsevärd ekonomisk påfrestning för den som är helt beroende av arbetsinkomst för sin försörjning. Det är därför skäl att ånyo överväga att slopa karensdagarna inom för- säkringen.
Ett tidigare åberopat motiv för karensda- gar inom arbetslöshetsförsäkringen är att kortvariga arbetslöshetsfall skulle medföra en stor belastning av kassornas ekonomi och administration. Dessa skäl har alltjämt sin konkreta betydelse. Det framgår av de kostnadsundersökningar som redovisas i kap 9. Även i denna del har emellertid ut- vecklingen givit anledning till nya övervä- ganden.
Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen träffade i samband med den centrala uppgörelsen år 1964 en överenskommelse om permitteringslön. Den- na innebär, efter senast år 1969 vidtagna ändringar, att anställd arbetare är berätti— gad till permitteringslön under förutsättning att han varit anställd hos arbetsgivaren 3 månader under de senaste 24 månaderna samt att han är anställd för att utföra ar- bete under genomsnittligt lägst 18 timmar i veckan. Permitteringslön utgår högst 10 dagar under den tidsperiod, 1.9—31.8, som utgör arbetslöshetsförsäkringens försäkrings— år. Den är bunden till arbetslöshetsförsäk—
ringens karensregler på det sättet att permit- teringslön till arbetslöshetsförsäkrad, som har upparbetad försäkringsrätt, utgår en- dast för tid som infaller före den dag då ersättning från erkänd arbetslöshetskassa ti- digast kan utgå.
Enligt protokollsbilaga 2 till 1969 års centrala uppgörelse mellan Svenska arbets- givareföreningen och Landsorganisationen har parterna tillsatt en arbetsgrupp för re- videring av 1964 års överenskommelse om permitteringslön. Arbetsgruppen skulle be— akta följande synpunkter.
De nu gällande reglerna för permitteringslön är bundna till den frivilliga arbetslöshetsför- säkringens karensregler. En ömsesidig anpass- ning av villkoren för permitteringslön och ar- betslöshetsunderstöd har ej kommit till stånd, varför permitteringslönereglerna för att täcka alla situationer har måst göras ytterst komplice- rade. Svårigheter att överblicka detta regelsy- stem uppkommer erfarenhetsmässigt i synner- het på företagarplanet.
Med anledning härav bör en revidering av permitteringslöneöverenskommelsen ske, varvid bör beaktas arbetet i den pågående KSA-utred- ningen med översyn av arbetslöshetsförsäk-
ringen.
Utredningen har under sitt arbete haft in— formativa överläggningar med nämnda ar— betsgrupp. Preliminär överenskommelse om vederlag vid avsked och permittering har sedermera träffats mellan Svenska arbetsgi- vareföreningen och Landsorganisationen. Den har av parterna förklarats skola förbli preliminär tills statsmakterna tagit ställning till utredningens förslag. Denna preliminära överenskommelse har avgörande betydelse för utredningens ståndpunktstagande att slo- pa karenstiden inom arbetslöshetsförsäkring— en. Överenskommelsen innebär att arbetare som har avskedats eller permitterats under vissa närmare angivna förutsättningar är be- rättigad till vederlag för högst tre dagar i omedelbar anslutning till den tidpunkt då avskedandet respektive permitteringen trä- der i kraft. För arbetslöshetsförsäkringen skulle enligt utredningens mening ett slopan— de av karensbestämmelser utan att and- ra preventiva åtgärder insattes medföra en högst betydande kostnadsökning för försäk- ringen. Det är mycket vanskligt att uppskat- ta den kostnadsmässiga betydelsen av ett
sådant åtagande från företagarsidan, vars syfte är att premiera en god personalpla- nering i företagen. Utredningen hade inte varit beredd att föreslå ett slopande av ka- rensbestämmelserna i försäkringen om inte den preliminära överenskommelsen mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Lands- organisationen hade ingåtts. Denna åtgärd för att avlasta försäkringen kostnader som eljest skulle åvila densamma är en omstän- dighet som får beaktas vid bestämmandet av hur försäkringen skall finansieras. Vidare har utredningen från tillgängligt statistiskt material sökt få en uppfattning om den kol— lektivavtalsreglerade permitteringslönens be- tydelse när det gäller förekomst och omfatt- ning av permittering och avsked för kortare tid, främst s k helgpermittering.
Arbetsmarknadsstyrelsen har under en följd av år genom länsarbetsnämnderna in- hämtat uppgifter om beräknat antal helg— permitterade arbetssökande personer kring jul- och nyårshelgerna. Uppgifterna har i första hand avsett helgpermitteringar som . varit så betydande att arbetsförmedlingar el- ler länsarbetsnämnder redan före undersök- ningstillfället i början av december fått kän- nedom om dem. Undersökningarna har inte utgjort allmän inventering av planerade per— mitteringar men torde genom länsarbets- nämndernas goda lokalkännedom ändock ge en tämligen fullständig bild av situationen vid undersökningstillfällena.
Uppgifterna i följande sammanställning avser beräknat antal permitterade i samband med ful- och nyårshelgema enligt de preli- minärt (före den 10 december) inhämtade uppgifterna från länsarbetsnämnderna.
Det bör nämnas att tabellens tal inklu- derar även icke arbetslöshetsförsäkrade per- soner. Deras andel har dock uppgått till en- dast ett fåtal procent. Trots redovisningens något summariska art belyser tabellen helg- permitteringarnas ökade omfattning vid konjunkturnedgången 1957—1959 liksom även den branta och bestående nedgången i antalet helgpermitterade sedan den cen— trala avtalsuppgörelsen om permitteringslön mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen trätt i kraft.
Årsskifte Antal
1954/55 24 100 1955/56 22 600 1956/57 63 600 1957/58 61 300 1958/59 68 300 1959/60 22 800 1960/61 14 500 1961/62 10 700 1962/63 12 600 1963/64 11 800 1964/65 900 1965/66 1 300 1966/67 5 3001 1967/68 1 900 1968/69 1 000
1 Därav 3 640 medlemmar inom Gruvindustri- arbetarnas erkända arbetslöshetskassa i Norrbot- tens län.
Om karensvillkoret slopas kommer ersätt— ning att kunna utgå från försäkringen i fall då den fn ej kan utnyttjas, tex vid kor- tare perioder av omställningsarbetslöshet, och därjämte i fall då en omedelbar ersätt- ningsrätt av andra skäl skulle föranleda ar- betsutbud från kassamedlemmar som hit— tills avhållits därifrån på grund av karens— reglerna.
Den stora kostnadsökningen kommer att uppstå i de reguljära och mera långvariga försäkringsfallen, då den försäkrade enligt nuvarande karensregler ej får ersättning för de fem första arbetslöshetsdagarna. För alla kategorier beräknar utredningen att den år- liga merbelastningen för försäkringen på grund av karensvillkorets bortfall kan upp- gå till 0,5 ersättningsdagar per försäkrad. Med ett genomsnittligt ersättningsbelopp av 55 kronor per dag och 2,3 miljoner försäk- rade skulle denna merbelastning motsvara en årskostnad av ca 60 miljoner kronor.
A nmälningsdagen
Utredningen har övervägt om begränsning av försäkringens kostnader och bibehållande av en viss självrisk för den försäkrade lämp- ligen kan ske genom en regel att ersättning inte skall utgå för den första arbetslöshets- dag, då den försäkrade anmäler sig som ar- betssökande på arbetsförmedling. En sådan regel skulle motsvara sjukpenningförsäkring- ens huvudregel i 3 kap 10 5 första styc-
ket lagen om allmän försäkring. Där före— skrivs att sjukpenning utgår tidigast fro m dagen efter insjuknandedagen under förut— sättning att sjukanmälan då är gjord.
Väsentliga olikheter föreligger mellan sjukfall och arbetslöshetsfall. Sjukfall kan uppstå snabbt och omedelbart vid olika tider på dygnet. Arbetslöshet för de för- värvsarbetande uppkommer oftast först ef- ter uppsägning eller annan förvarning. Den första arbetslösa dagen kan vanligen förutses och anmälan kan göras i förväg eller i varje fall i så god tid under den första arbets- lösa dagen att inkomstbortfall kan konstate— ras och åtgärder för arbetsplacering kan vid— tagas eller förberedas.
En regel om generell begränsning av er- sättningsrätten till den första arbetslösa da— gen efter den då anmälan gjorts till arbets- förmedlingen skulle emellertid belasta vissa arbetstagargrupper, för vilka arbetslöshet återkommer ofta och utan förvarning. En generell regel om anmälningsdagen som kvarstående karensdag skulle i sådana fall kunna medföra försämring av ersättningsrät- ten i förhållande till gällande bestämmelser 'om fem dagars engångskarens under försäk- ringsåret. Skall en sådan regel införas måste den därför kompletteras med särregler för fall av ofta återkommande arbetslöshet.
Utredningen har i andra sammanhang framhållit värdet av enkla och entydiga reg— ler för ersättningsrätten. Detta har betydelse inte blott för administrationen utan även för de försäkrades möjligheter att följa reg- lerna och förstå deras mening. Bortfall av karensvillkoret skulle innebära en väsentlig förenkling av arbetslöshetsförsäkringens re- gelsystem. Värdet härav skulle delvis bort- falla om ett visst generellt karensvillkor av begränsad ekonomisk betydelse ändock skul- le kvarstå och dessutom kombineras med särbestämmelser för speciella anställnings- förhållanden, som utesluter eller försvårar möjligheterna att förutse och i förväg an— mäla arbetslöshet.
Enstaka arbetslös dag
Denna fråga behandlades av statsmakterna år 1964 i samband med de förändringar som
då genomfördes i arbetslöshetsförsäkringen. Med anledning av riksdagsmotioner anförde andra lagutskottet i sitt av riksdagen god- kända utlåtande nr 48 att utskottet inte an- såg det vara motiverat att bibehålla det principiella förbudet mot ersättning för en- staka arbetslös dag. Farhågorna för miss— bruk borde enligt utskottets mening ej över- drivas. Det påpekades att för rätt till ersätt- ning för sådan dag måste karensen vara fullgjord. För att trots allt begränsa riskerna för missbruk föreslog utskottet en regel som gav arbetslöshetskassorna och tillsynsmyn- digheten möjlighet att, då särskilda skäl fö— relåg, förbjuda att ersättning utges för en- staka arbetslösa dag.
Om nuvarande karensvillkor bortfaller och ersättning kan utgå from den första arbetslösa dag då försäkrad anmäler sig som arbetssökande vid offentlig arbetsförmed— ling, behöver detta icke medföra annan be— dömning av riskerna för missbruk än som ovan angivits. Samma regler som nu gäl— ler bör därför alltjämt finnas för fall av en— staka arbetslös dag.
6.2.3 Förslag
Mot bakgrunden av vad ovan anförts anser utredningen att karensvillkoret bör bortfalla i arbetslöshetsförsäkringen. Ersättning kan därmed utgå från första arbetslösa dagen, dock tidigast from den dag den försäk- rade gjort föreskriven anmälan till arbets- förmedlingen. Någon särskild bestämmelse behövs inte då det av övriga bestämmelser framgår att ersättning utgår endast till ar- betslös som anmäler sig som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen (4 5 lagförslaget).
Bestämmelsen om enstaka arbetslös dag är införd i 25 % lagförslaget.
6.3 Ersättningstid 6.3.1 Ersättningsperiodens längd
Nuvarande förhållanden
Enligt 31 ä 1 mom kassaförordningen får medlem ej uppbära dagpenning för mer än
150 dagar (30 veckor) under varje försäk- ringsår. Tillsynsmyndigheten äger dock för viss kassa eller viss klass medge att dag— penning får utgå för högst 200 dagar (40 veckor) under varje försäkringsår. Sådant medgivande har lämnats till kassor med sammanlagt ca 600000 medlemmar. Des- sa kassor är verksamma inom tjänstemanna— området och har i allmänhet få men rela- tivt långvariga ersättningsfall.
Medlem kan utan hinder av dessa be— stämmelser få ersättning, om han fyller minst 60 år (undantagsvis 55 år) under det försäkringsår, då ersättning senast började utgå. Från de 300 dagarna skall dock avdrag göras på grund av viss tidigare uppburen ersättning. Extra ersättning får utgå längst till och med månaden före den då medlem- men fyller 67 år eller till dess ålderspen- sion, hel förtidspension eller helt sjukbi— drag börjar utgå till honom enligt lagen om allmän försäkring.
Medlem som fyllt 67 år får i de kassor där ersättning utgår efter 67 års ålder er- sättning för högst 75 dagar per försäkrings- år. Detta har samband med statsbidragsbe- stämmelserna.
De nuvarande bestämmelserna om er— sättningstid infördes i kassaförordningen år 1964, då den maximala ersättningstiden ef- ter förslag av 1960 års arbetslöshetsförsäk- ringsutredning höjdes från 26 respektive 35 veckor till 30 respektive 40 veckor. Frågan om ersättningstidens längd behandlades ut- förligt av 1960 års utredning (SOU 1963: 40 sid 111—118). Av utredningens undersök— ningar av utförsäkringsfall i ett antal kas— sor under de tre försäkringsåren 1958/59— 1960/61 framgick att inte mindre än hälf- ten av alla utförsäkringsfall avsåg medlem- mar i åldern 67 år och däröver. Dessa re- gistrerades på grund av statsbidragsbestäm- melserna som utförsäkrade efter 78 dagar. En undersökning av antalet utförsäkrade under försäkringsåret 1960/ 61 i 13 kassor med ett medlemsantal av ca 884 000, mot- svarande 65,0 procent av samtliga 1.1.1962 arbetslöshetsförsäkrade, visade att 60,2 pro- cent av 3 603 utförsäkrade medlemmar upp- nått 67 års ålder och att 83,6 procent av
de utförsäkrade var 60 år och däröver. Un- der dessa försäkringsår rådde dock myc- ket livlig efterfrågan på arbetskraft. Enligt en undersökning från försäkringsåret 1958/ 59, då det efter andra världskriget dittills största antalet arbetslösa anmäldes vid den offentliga arbetsförmedlingen, var andelen utförsäkrade över 60 år betydligt lägre, 62,0 procent. Utredningen ansåg det uppen- bart att arbetsmarknadsläget påverkade inte endast antalet utan även sammansättning- en av de utförsäkrade i kassorna. Föränd- ringarna blir relativt större för arbetstagare under 60 år än för de äldre.
1960 års utredning ansåg det ligga utan- för arbetslöshetsförsäkringens uppgift att fortlöpande utge ersättning till medlem som är arbetslös under mycket lång tid. Ersätt- ningstiden måste ha en gräns, bla för att stimulera de långtidsarbetslösa medlemmar- nas egen aktivitet för att återinträda i arbets- livet. Utredningen föreslog dock en viss förlängning av ersättningstiden med hänsyn just till de utförsäkrade, vilkas arbetslöshet är betingad enbart av arbetsmarknadsför- hållanden.
Metoden att knyta ersättningstidens längd till försäkringsår infördes i 1956 års kas— saförordning efter förslag av 1951 års ut- redning om arbetslöshetsförsäkringen (SOU 1955: 27). Metoden ersatte då den tidigare i 1934 års förordning gällande metoden med s k rullande prövningsår.
Förslaget till fast prövningsår motivera- des av 1951 års utredning med att det rul- lande prövningsåret hade påtagliga olägen- heter. Genom att 12—månadersperioden för- sköts ett steg i taget för varje ny arbetslös dag var det inte alltid givet, att en ny er- sättningsdag under löpande arbetslöshets- period behövde innebära att sammanlagda antalet ersättningsdagar i den vid varje pröv- ningstillfälle aktuella 12-månadersperioden också ökades med en. Genom att underlåta att ta ut ersättning för viss dag kunde den försäkrade själv fördröja att utförsäkring inträdde. I många fall kunde det vara svårt att på förhand fastställa när utförsäkring faktiskt inträdde. Härtill kom att den nor- mala 12-månaders utförsäkringsperioden i
händelse av därunder förekommande sjuk- dom, vämpliktstjänstgöring och i vissa and- ra fall av överhoppningsbar tid skulle för— längas med motsvarande tid. Allt detta gjor— de att tillämpningen av reglerna om det rul— lande prövningsåret ofta kunde bli tidsödan- de och inverka försvårande både vid de 10— kala redogörarnas arbete och på den efter- kontroll av alla utbetalda ersättningar, som verkställdes på kassornas huvudkontor.
Vid ett system med fast prövningsår be- höver man vid prövningen av utförsäkring- en inte gå längre tillbaka än till den första dagen av året. Därigenom blir i flertalet fall utförsäkring aktuell först under den senare hälften av prövningsåret. Genom fortlöpande anteckningar och summering av antalet ersättningsdagar för varje medlem kan lätt konstateras hur många dagar, som uttagits under året och som därutöver even- tuellt kan återstå innan vederbörande blir utförsäkrad.
Överväganden
Ersättningstiden är fn begränsad till 150 (200) dagar under ett försäkringsår. Genom metoden att nypröva arbetsvillkoret vid bör- jan av närmast följande försäkringsår finns dessutom möjlighet för den som då alltjämt är arbetslös att omedelbart få en ny ersätt- ningsperiod. Den som närmast föregående försäkringsår har fått ersättning 150 dagar kan i sådant fall få ersättning ytterligare 150 dagar under det nya försäkringsåret. Därmed kan i dessa fall med nuvarande regler uppstå en sammanlagd och även sam- manhängande ersättningstid av 300 dagar. Det vanligast framhållna gynnsamma typ— fallet är det då en person blir arbetslös den 1 februari efter att då ha uppfyllt arbetsvill- koret genom stadigvarande arbete under längre tid. Om denne är arbetslös under res- ten av försäkringsåret har han rätt till maxi- mal ersättning, vanligen 150 dagar. Han uppfyller också arbetsvillkoret vid nypröv— ning av detsamma den 1 följande september genom förvärvsarbetet september—januari föregående försäkringsår. Det är således möjligt för denne kassamedlem att under två
på varandra följande försäkringsår få ersätt- ning under sammanlagt 300 dagar eller, i vissa kassor, drygt 350 dagar.
Det närmast jämförbara ogynnsamma typ- fallet uppstår för den som vid i övrigt lik— artade förhållanden blir arbetslös den 1 ja- nuari. Vid en därefter fortlöpande arbets— löshet uppkommer inte någon ersättnings- rätt vid nyprövning av arbetsvillkoret den I följande september. Endast fyra månader av det tidigare förvärvsarbetet infaller un- der det då prövade arbetsvillkorets ramtid, tolv månader. Ersättningstiden under två på varandra följande försäkringsår kan i så- dana fall bli endast 150 dagar eller, i vissa kassor, något längre.
Konsekvenserna av nuvarande regler om arbetsvillkor, tiden för dess prövning samt ersättningstidens längd vid anknytning till försäkringsår var förutsedda när reglerna infördes.
Dessa bestämmelser har emellertid med- fört individuella orättvisor som under se— nare år synes ha blivit alltmer framträdande och uppmärksammade. I fråga om äldre arbetslösa har ojämnheterna i det faktiska utfallet av nuvarande metod för beräkning av ersättningstid undanröjts. Den regel om dagpenning under förlängd ersättningstid som trädde i kraft år 1968 är kombinerad med en avräkningsregel. Denna skapar ett utjämnat utgångsläge för beräkning av den sammanlagda ersättningstiden (31 ä 2 mom kassaförordningen). Alla de äldre långtids- arbetslösa kan därför få kassaersättning un— der lika lång tid oberoende av vid vilken tid- punkt under året de har blivit arbetslösa. De kan i allmänhet räkna med att den tid under vilken kassaersättning längst kan utgå blir sammanlagt 450 dagar.
Den utjämning av variationerna i den or- dinära ersättningstidens längd som därmed genomförts för de äldre långtidsarbetslösa bör enligt utredningens mening fullföljas ge- nom liknande regler för alla försäkrade. Denna utjämning bör ske så att alla blir be— rättigade till den ersättningstid som f 11 kan utgå endast i gynnsamma fall av det slag som förut beskrivits.
Det kan övervägas att bestämma ersätt-
ningstiden till högst 300 dagar under två på varandra följande försäkringsår för den som enligt nuvarande regler ej är berättigad till förlängd ersättning. En sådan begränsning av ersättningsperioden till två försäkringsår skulle emellertid medföra att hela den med— givna ersättningstiden i vissa fall inte kunde utnyttjas. Detta kan tänkas förekomma då den försäkrade under ifrågavarande försäk- ringsår har varit förhindrad att förvärvsar— beta på grund av sjukdom, värnplikt eller andra förhållanden, som enligt utredningens förslag till arbetsvillkor skulle skapa över- hoppningsbara perioder vid beräkning av ramtid. I speciella fall skulle en sådan till två är knuten beräkning av ersättningstiden även kunna medföra försämring av ersätt- ningsmöjligheterna i förhållande till nu gäl- lande regler.
Utredningen har därför funnit att den lägsta generella ersättningstiden väl bör be— stämmas till 300 dagar men att denna tid — sedan arbetslöshet en gång inträtt och ar- betsvillkoret därvid visat sig vara uppfyllt —- bör kunna utnyttjas under en period som inte begränsas i tiden.
Förslag
Mot bakgrunden av det ovan anförda fö- reslår utredningen (13 & lagförslaget) att er— sättningstiden inom försäkringen skall ut— göra 300 dagar räknade från den dag då den försäkrade första gången blir arbetslös och uppfyller arbetsvillkoret. Detta villkor skall såsom utredningen tidigare har anfört i prin— cip innefatta fem månaders förvärvsarbete under de tolv månader som har föregått arbetslösheten. Förvärvsarbete som har ut- förts innan ersättning började utgå första gången får inte medräknas ånyo för att medlem senare skall kunna uppfylla ar- betsvillkoret.
Nyprövning av arbetsvillkor skall däref- ter inte behöva göras förrän ersättning utgår i sammanlagt 300 dagar. Vid sådan nypröv- ning av arbetsvillkor och möjlighet till fort- satt ersättning skall utgångspunkten vara början av den arbetslöshetsperiod då med- lem under den gångna 300-dagarsperioden
Den en gång upparbetade ersättningspe- rioden på 300 dagar avbryts emellertid om den försäkrade inte begär ersättning under en sammanhängande tid av tolv månader. I denna tid inräknas inte överhoppningsbar tid (15 & lagförslaget).
Den del av äldrestödet som, enligt de år 1968 införda bestämmelserna om för- längd ersättningstid (extra ersättning), utgår till den som fyller minst 60 år det försäk- ringsår då arbetslöshet inträder och — un- der vissa förutsättningar — till den som fyllt minst 55 år kan utan försämring av nuva- rande förmåner helt integreras med försäk- ringens regelsystem, såvida ersättningstiden för denna kategori bestäms till 450 dagar.
Utredningen föreslår därför en regel som innebär förlängning av ersättningstiden till 450 dagar för äldre arbetslösa (13 & lagför- slaget). Vidare förordar utredningen att den- na regel skall gälla för den som vid arbets- löshetens inträde eller senare innan ersätt— ningsperioden gått till ända uppnått 55 års ålder. Detta förslag innebär att de som be— finner sig i åldern 55—60 år inte behöver begära arbetsmarknadsstyrelsens medgivan- de till förlängning av ersättningstiden. Sty- relsens prövning av arbetslöshetens orsaker i sådana fall blir därmed onödig.
Utredningen anser att de föreslagna be- stämmelserna skall gälla för alla kassor, vilket innebär att de möjligheter som nu finns för Viss kassa att efter tillsynsmyndig— hetens medgivande höja ersättningstidens maximigräns inte längre bör finnas.
Minimiregeln om ersättningstid har hit- tills inte haft någon praktisk betydelse. Alla kassor tillämpar för närvarande maximitid och det är knappast troligt att någon kassa i framtiden skulle önska tillämpa kortare ersättningstid än 300 dagar. Någon bestäm- melse om minimitid fordras därför inte.
6.3.2 Ersättningsförbjudna dagar
Nuvarande förhållanden
Enligt 32 å andra stycket kassaförordningen får ersättning inte utges för vissa allmänna vilodagar, nämligen söndag, helgdag samt
påskafton, pingstafton, midsommarafton, julafton och nyårsafton, om inte tillsyns- myndigheten medgivit att dagpenning får utgå för sådan dag.
Sådant medgivande har arbetsmarknads- styrelsen lämnat för de fall då antalet ersätt- ningsförbjudna dagar uppgått till två eller flera i en kalendervecka. Dock gäller även vid dispens förbud mot ersättning för en helgdag eller helgdagsafton per kalender- vecka. Detta dispensbeslut behandlas när— mare här nedan.
Reglerna om ersättningsförbjudna dagar och dispensrätt för arbetsmarknadsstyrelsen infördes år 1964 efter förslag av 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning. Tidigare gällde en regel att daghjälp inte fick utges för »annan helgdag» (än söndag) med mind- re medlemmen varit arbetslös nästföregå- ende eller efterföljande vardag och ej heller för »avtalsenlig fridag», såvida inte arbets- marknadsstyrelsen medgivit att dylik fridag skulle likställas med helgdag.
1960 års utredning ansåg att ersättning principiellt inte bör utgå för helgdagar och avtalsenliga fridagar. Under dessa dagar fö- religger i allmänhet inte något inkomstbort- fall.
För de avtalsenliga fridagar som uppkom- mit i samband med arbetstidens förkort- ning kunde enligt utredningen ersättning över huvud taget inte utgå, eftersom arbets- löshet då inte kunde förekomma och ledig— heten under dessa dagar närmast var att be- trakta som frivillig. Särbestämmelserna om dessa dagar bortföll därför vid 1964 års ändringar av kassaförordningen.
Helgdagar och storhelgdagsaftnar ansåg 1960 års utredning vara jämställda i försäk- ringshänseende. De borde behandlas lika. Ersättning skulle principiellt ej utgå. Med den av utredningen föreslagna uppmjukning- en av karensregeln genom övergång till en- gångskarens skulle möjligheterna till ersätt- ning i samband med helger öka. Utredning— en föreslog därför att det gällande undanta- get från ersättningsförbudet — ersättning kunde utgå om medlemmen hade varit ar- betslös vardag närmast före eller efter helg— dagen — skulle bortfalla och ersättas med
förut nämnda dispensmöjlighet för att till— godose de stödbehov som kunde uppkomma för exempelvis långvarigt arbetslösa.
Överväganden
Arbetsmarknadsstyrelsens dispensrätt i fråga om helgdagar och helgdagsaftnar har tilläm- pats så att styrelsen i cirkulär till arbetslös- hetskassorna 20.11.1967 medgivit dispens från ersättningsförbud för annan helgdag än söndag samt för påskafton, pingstafton, mid- sommarafton, julafton och nyårsafton i föl- jande fall.
Uppgår i en kalendervecka antalet ersätt- ningsförbjudna helgdagar (ej söndagar) och helgdagsaftnar till mer än en, får ersättning utges för överskjutande sådana dagar om a) den helgdag eller helgdagsafton, för vil- ken ersättning skulle utgå, antingen ligger i en arbetslöshetsperiod eller inleder eller av- slutar densamma och b) i kalenderveckan kassaersättning utgår för minst två dagar ut- över ovan nämnda dispensdag eller dispens— dagar.
Arbetsmarknadsstyrelsens dispensbeslut innebär att förbudet mot ersättning för helg- dagar och storhelgdagsaftnar upprätthålls, men att undantag generellt medges med hänsyn till att ersättningsförbudet för med- lemmarna i vissa kassor blir alltför oför- månligt med tanke på förekomsten av helg- dagslön.
Förslag
Utredningen har funnit att arbetsmarknads- styrelsens dispensbeslut tillgodoser både oli- ka intressen och principiella krav. Då styrel- sens dispens fått en generell giltighet och erfarenheterna av dess tillämpning synes vara goda, föreslår utredningen att bestäm- melser som i stort överensstämmer med till- lämpningen införs i lagen. Ersättning bör dock kunna utgå för helgdag även om an- talet helgdagar i veckan inte är mer än en (12 & lagförslaget). De mest väsentliga förut- sättningarna för ersättningsrätt i dessa fall är enligt utredningens mening, att arbets— löshet under ifrågavarande kalendervecka medför att kassaersättning utgår för minst
två eljest ersättningsberättigade dagar och att en arbetslös dag infaller omedelbart före eller efter ifrågavarande helgdag eller helgdagsafton.
6.4 Ersättningsbelopp
6.4.1 Utveckling sedan början av 1950-talet
1951 års utredning om arbetslöshetsförsäk- ringen föreslog i ett betänkande (stencil 15.11.1952) vissa förbättringar av dåvarande ersättningar inom den frivilliga arbetslös- hetsförsäkringen. I förslaget behandlades de väsentliga frågorna om försäkringsersätt- ningarnas belopp och försäkringens finan- siering. Förslaget medförde att vissa för- bättringar genomfördes från 1.7.195 3.
Dessförinnan gällde att daghjälp fick ut- göra högst 8 kronor om dagen (6-dagars— vecka). Härtill kom make— och husförestån- darinnetillägg med 1: 25 kronor per dag och barntillägg med 1 krona per dag och barn.
Fro rn 1.7.1953 höjdes maximibeloppet för daghjälp till 20 kronor, make— och husfö- reståndarinnetillägget till 2 kronor och barn- tillägget till 1: 50 kronor. Dessa belopp ut— gick för högst 6 dagar i veckan. Någon änd- ring av dessa belopp ansågs inte påkallad vid införandet år 1956 av en ny förordning om erkända arbetslöshetskassor.
From 1.9.1964 höjdes maximibeloppet för dagpenningen, som daghjälpen från den tidpunkten benämndes, till 40 kronor sam- tidigt som försäkringen omvandlades till 5— dagarsförsäkring, dvs ersättning utgick för högst 5 dagar i veckan. Make- och husföre- ståndarinnetillägget slopades och barntilläg- get, som år 1960 höjts till 2 kronor, bibe- hölls oförändrat.
Tidigare hade arbetslöshetskassorna fritt fått välja ersättningsbelopp inom den i för- ordningen angivna maximigränsen. I sam- band med 1964 års ändringar normalisera— des dagpenningbeloppen till 13 dagpenning— klasser, A—M, med belopp från 12 till 40 kronor.
Arbetslöshetskassornas samorganisation föreslog i juli år 1967 i skrivelse till chefen för inrikesdepartementet att ytterligare 4
dagpenningklasser, N—R, skulle införas med ersättningsbelopp på 42, 45, 50 och 55 kronor. Vidare föreslogs att de lägsta klas- serna A—C med belopp å 12, 14 och 16 kronor skulle slopas. Organisationen hän- visade bl a till att ersättningsbeloppen i sjuk— penningförsäkringen höjts from 1.1.1967 och att högsta ersättningen där utgjorde 52 kronor per dag eller 364 kronor per vecka. Omräknat till 5 ersättningsdagar per vecka skulle detta motsvara en dagpenning om 72—73 kronor. Då det var önskvärt att so- cialförsäkringarna lämnade likvärdig kom— pensation för inkomstbortfall skulle en höj- ning av arbetslöshetsförsäkringens maximi— dagpenning till nämnda belopp vara den från principiell synpunkt riktiga lösningen.
Samorganisationen framhöll att förslaget till nya ersättningsklasser hade begränsats till förut angivna med hänsyn till att arbets- löshetsförsäkringen har en annan konstruk- tion än sjukförsäkringen, där tillförsäkrade sjukpenningklasser är mera differentierade efter medlemmarnas inkomster, och till att arbetslöshetsförsäkringen då ej i någon stör- re omfattning inneslöt inkomsttagare, som tillhörde sjukförsäkringens högre ersätt- ningsklasser.
I propositionerna 29 och 30 till 1968 års riksdag medtogs ej den av samorganisa- tionen föreslagna 42-kronorsklassen och — med hänvisning till att man i avvaktan på KSA—utredningens slutliga förslag inte bor- de göra ändringar inom arbetslöshetsförsäk— ringen på lång sikt — ej heller 55-kronors- klassen.
Utredningen hade i remissyttrande över samorganisationens förslag förordat att an— talet nya klasser begränsades till tre med en dagpenning av 45, 50 och 55 kronor.
Efter de år 1968 beslutade ändringarna av 29 ä 1 mom kassaförordningen får from 1.9.1968 dagpenning utges med be- lopp som anges i någon av de dagpen- ningklasser som anges i förteckningen på nästa sida.
Barntillägget utgör 2 kronor om dagen för varje barn.
I motsats till vad tidigare hade varit fal— let ökade arbetslöshetskassorna vid höjning—
Dagpenningklass Kronor
18 20 22 25 27 30 32 35 37 40 45 50
ozgraermommo
en av arbetslöshetsförsäkringens maximier— sättning både år 1964 och år 1968 mycket snabbt ersättningsbeloppen upp mot och till det nya maximibeloppet. Detta har bla sin förklaring i att statsbidragssystemet nume- ra främjar höjning av ersättningen i stör— re utsträckning än vad tidigare varit fallet. Vidare har kassorna haft bättre ekonomis- ka möjligheter att höja ersättningarna sam- tidigt som förbättrade inkomster hos med- lemmarna ökat kraven på högre ersättning. Valet av dagpenningklasser har således snabbt koncentrerats till de högsta dagpen- ningbeloppen. Detta framgår av nedanståen- de sammanställning som avser ersättnings— beloppen 1.9.1970, dvs vid början av för- säkringsåret 1970/71.
Antal medlemmar i erkända arbetslöshets- kassor fördelat på de dagpenningklasser de tillhörde 1.9.1970.
Medlemmar i erkända arbetslös-
Dagpenning— hetskassor klass (kronor) Antal Procenttal 18 5 557 0,3 20 1 754 0,1 22 11 709 0,5 25 45 449 2,1 27 4 783 0,2 30 1 517 0,1 32 9 590 0,4 35 131 529 6,1 37 49 065 2,3 40 75 179 3,5 45 188 627 8,7 50 1 641 303 75,8 Samtligaklasser 2 166 062 100,0
Antalet medlemmar med en tillförsäkrad dagpenning understigande 35 kronor var
80 359, vilket motsvarar 3,7 procent av samtliga medlemmar. Den tillförsäkrade dagpenningen uppgick 1.9.1970 till i genom- snitt kronor 47: 09.
Alltjämt gäller att beloppen i de olika dagpenningklasserna måste värderas med hänsyn till att de är icke skattepliktiga och att de lägre klasserna främst avser lärlingar, ungdomar och deltidsarbetande.
From 1.9. 1971 införs två nya klasser på 55 respektive 60 kronor.
6.4.2 Överväganden och förslag beträffande dagpenning
Allmänt
För att bedöma var ersättning från arbets- löshetsförsäkringen bör ligga i förhållande till arbetsinkomsten på arbetsmarknaden har valts den genomsnittliga dagsinkomsten för industriarbetare. Enligt statistiska centralby- råns statistik beträffande sysselsättning och löneutvecklingen för arbete inom industrin under augusti 1970 utgjorde den genom— snittliga timförtjänsten för samtliga industri— grupper inklusive statliga verkstäder 12 kro- nor, vilket vid en arbetsdag om 8 timmar ger en dagsinkomst av 96 kronor. Enligt gäl— lande överförsäkringstabell skulle denna in- komst medge en högsta ersättning av 63 kronor.
Väljer man såsom högsta dagpenning 75 kronor ges en relativt god marginal. Denna kan redan från början komma att erford- ras för grupper med högre inkomstläge.
Inom den allmänna försäkringen utgår till den som har en arbetsinkomst av 39 000 kronor och däröver per år sjukpenning med 52 kronor per dag under 7 dagar i veckan, vilket motsvarar 364 kronor per vecka. I arbetslöshetsförsäkringen skulle nämnda sjukpenning motsvara en dagpenning av kro- nor 72: 80 under 5 dagar i veckan. För långt gående paralleller bör emellertid ej dras mellan sjukförsäkringen och arbets- löshetsförsäkringen. Fördelningen av de för- säkrade på olika ersättningsbelopp blir olika beroende på att sjukförsäkringen bygger på årsinkomsten, medan arbetslöshetsförsäk- ringen har dagsinkomsten som grund. Här-
till kommer att sjukförsäkringen arbetar med ett stort antal sjukpenningklasser, medan arbetslöshetsförsäkringen endast undantags- vis har mer än två dagpenningklasser och i övrigt bygger differentieringen på överför- säkringsregler. Olikheter mellan de båda för- säkringarna föreligger även beträffande barntillägg.
F rågor om dagpenningklasser
Antalet medlemmar i arbetslöshetskassornas lägre klasser är relativt obetydligt. De tre lägsta klasserna, med ersättningsbelopp 18, 20 och 22 kronor per dag, kan uppenbar- ligen utgå. Det gäller även om fall av del- tidsarbete med mycket kort daglig arbets- tid beaktas. Den av utredningen förordade 17-timmarsregeln, som innebär att arbets— utbud understigande 17 timmar per vecka inte omfattas av arbetslöshetsförsäkringen, utesluter i regel försäkringsfall där dagsin— komsten i genomsnitt blir så låg. Skulle än- dock sådana fall uppkomma, kan ersätt— ningens storlek regleras med tillämpning av överförsäkringsregeln.
Det relativt obetydliga antalet kassamed- lemmar som under senare tid registrerats i de närmast högre dagpenningklasserna med ersättningsbelopp om 25 och 27 kronor per dag kan motivera att även dessa dag- penningklasser får utgå. Utredningens för- slag om ersättning vid deltidsarbete och om överförsäkring möjliggör att ersättningens storlek kan regleras utan att dessa dagpen— ningklasser behöver medtagas i nya försäk— ringsbestämmelser.
Önskemål har framförts att dagpenning— klasserna i arbetslöshetsförsäkringen endast skall avse ersättningsbelopp med 5-kronors- intervaller. De »udda» ersättningsklasserna 32 och 37 kronor har kommit till obetyd- lig användning. Detta framfördes av utred— ningen som skäl för att en dagpenningklass på 42 kronor ej skulle införas när höjningen av ersättningsnivån övervägdes i samband med framställningen från Arbetslöshetskas- sornas samorganisation år 1967.
Den naturliga utvecklingen skulle enligt dessa antaganden vara att dagpenningklas-
serna i en ny arbetslöshetsförsäkring bilda- de en skala med 5-kronorsintervaller från 30 till 75 kronor.
Bokstavsbeteckningar av dagpenningklas— serna infördes år 1964 men har mött viss kritik. Detta beror på att arbetslöshetskas— sorna tidigare har haft sina egna klassbe- hämningar. Nya bokstavsbeteckningar i samband med ändring av dagpenningbelopp 'i en kassa kräver vissa eljest ej erforderliga stadgeändringar. Det kan därför vara lämp- ligt att övergå till ett system där klasserna betecknas med antalet ersättningskronor, dvs 30—35—40—45—50—55—60—65—70—75 (16 å lagförslaget).
Även med en ny klassindelning som inne- bär att nuvarande maximiersättning höjs väsentligt, kan det dock förekomma grupper förvärvsarbetande för vilka en ersättning av 75 kronor per dag (375 kronor per vecka) anses vara otillräcklig som erforder— ligt skydd mot inkomstbortfall vid arbetslös- het. För sådana fall bör arbetslöshetskassa få möjlighet att inom överförsäkringsreg- lernas ram införa en utan statsbidrag finan- sierad påbyggnad. För denna del av för— säkringen bör samma regler gälla som för den statsbidragsberättigade delen. Detta gäl- ler exempelvis avgiftsberäkning och tillsyn av arbetsmarknadsstyrelsen.
Möjligheter till automatisk reglering av dagpenningbelopp
Vid olika tillfällen har frågan om automa— tiskt reglerade ersättningsbelopp diskuterats. I yttrande över förslaget från 1951 års ut— redning om arbetslöshetsförsäkringen ang förbättring av försäkringsersättningarna (år 1952) behandlade Landsorganisationen och Arbetslöshetskassornas samorganisation frå- gan om ersättningsbeloppens anpassning ef— ter förändringar i levnadskostnader och lö- ner. Enligt Landsorganisationens mening var det riktigt att ingen maximigräns fastställdes för daghjälpen. Överförsäkringsreglerna fick då utgöra övre taket för utgående daghjälp. Organisationen ansåg att det måste anses tillräckligt om statsmakterna beslutar om själva systemets grundläggande principer
och i övrigt medger försäkringen smidig an- passning efter pris- och löneförändringar. Även Arbetslöshetskassornas samorganisa- tion ansåg då att det var lämpligare att inte fastställa något annat högsta daghjälpsbe- lopp än det som framkommer genom över- försäkringsregeln. Såsom alternativ föreslog samorganisationen en anknytning av det högsta ersättningsbeloppet till ett löneindex innebärande att om detta index steg utöver visst belopp skulle »taket» för arbetslöshets- försäkringens ersättningsbelopp höjas i för- hållande härtill.
1951 års utredning behandlade såväl för— hållandet mellan daghjälp och avgifter som automatisk reglering av daghjälpen och in— dexreglering av daghjälpsmaximum (SOU 1955: 27, sid 126—131). I den sistnämnda frågan framhöll utredningen att en index- reglering av ersättningsmaximum i och för sig inte möter några oöverstigliga tekniska svårigheter. Åtskilliga problem ansågs dock uppkomma vid valet av index och i fråga om erforderliga detaljbestämmelser. Utred— ningen ansåg att den lösningen att något daghjälpsmaximum ej alls fastställdes i och för sig var att föredraga framför en index- reglering. Emellertid fann utredningen att det både med hänsyn till behovet av en sam- ordning med sjukförsäkringen och av all- mänt administrativa skäl var lämpligt att statsmakterna fastställde en yttre ram för försäkringsersättningarnas storlek. Till den- na ståndpunkt anslöt sig föredragande de- partementschefen i Kungl Maj:ts prop 1956: 144 (sid 109).
1960 års arbetslöshetsförsäkringsutred- ning uppehöll sig inte vid dessa frågor. Den ansåg att den kompensationsgrad som 1951 års utredning uppställt som allmän målsätt— ning för arbetslöshetsförsäkringen — ersätt- ningen till ensamstående skulle inte under- stiga 50 procent av nettoinkomsten — syn— tes väl låg (SOU 1963240, sid 103—104). Utredningen föreslog det sedermera år 1964 införda dagpenningmaximum 40 kronor och utgick därvid från en medelinkomst för in— dustriarbetare som i februari 1963 var kro- nor 7: 06 per timme. Efter källskatt (tab: 16 kr) beräknades motsvarande nettoinkomst
per dag variera mellan 41 och 49 kronor beroende på arbetstidens längd (7,5 resp 9 timmars arbetsdag). Differensen mellan det föreslagna ersättningsmaximum, 40 kronor, och 50 procent av nämnda nettoinkomst kunde, menade utredningen, synas väl hög. Det borde emellertid framhållas att detta maximum skulle gälla för en längre tid var- under lönerna kunde väntas stiga. Dåvaran- de erfarenheter gav vid handen att maximi— belopp av angiven karaktär uppnås först ef- ter viss tid. Det föreslagna maximibeloppet skulle därför tills vidare endast få teoretisk betydelse.
Som förut framhållits är nuvarande er- farenheter att höjningen av maximiersätt- ningen både år 1964 och år 1968 mycket snabbt ökat ersättningsbeloppen upp mot och till det nya maximibeloppet. De täta ändringarna i arbetslöshetskasseförordning- en och statsbidragsförordningen rörande dagpenningens maximibelopp har åter aktua— liserat förslagen om rörligt maximum för dagpenningen.
Det har sålunda framhållits vara en mind- re rationell ordning att varje uppenbart be- hov av dagpenningklassernas justering ef—. ter betydande förändringar av priser och lö— ner skall behöva föranleda framställning från arbetslöshetskassor och tillsynsmyndig- het, remissbehandling, propositionsarbete, riksdagsbeslut och lagändring.
Å andra sidan kan anföras att i varje fall bestämmandet av den övre ersättningsgrän- sen måste ske med hänsyn även till andra förhållanden än pris- och löneläge samt att statsmakterna vid bedömningen av statsbi— draget, om detta till någon del utgörs av en bestämd andel av ersättningsbeloppet, måste beakta konsekvenserna för andra socialför— säkringar.
Behovet av samordning mellan sjukpen— ningförsäkringens och arbetslöshetsförsäk- ringens maximala ersättningsbelopp är fram— trädande. Kortare eller längre sjukdom och arbetslöshet kan i enskilda fall följa på var- andra. I många fall, särskilt då den förlo— rade förvärvsinkomsten har haft mer väsent— lig betydelse för den försäkrades försörj- ning, är behovet av skydd mot inkomstbort-
Grunden för beräkning av förlorad ar— betsinkomst är enligt nuvarande regler inte densamma i sjukpenningförsäkring (beräk— nad årsinkomst) och arbetslöshetsförsäkring (aktuell dagsinkomst). Vidare skiljer sig er- sättningsbeloppen per dag också därför att sjukpenning utgår för sju dagar i veckan och arbetslöshetsdagpenning endast för de fem beräknade arbetsdagarna i veckan. Här- till kommer de skillnader som uppstår ge- nom sjukpenningförsäkringens mer differen- tierade indelning av sjukpenningklasserna. Utredningen har inte funnit skäl att i fråga om arbetslöshetsförsäkringen föreslå änd- ringar för att eliminera eller minska dessa skillnader i beräkningsmetoder. Det väsent- liga är att skyddet mot inkomstbortfall un- der vecka och längre perioder blir likvär- digt i de båda försäkringarna. I varje fall torde ändringar av arbetslöshetsförsäkring- ens regler i den riktningen, att de mer skulle överensstämma med sjukpenningförsäkring- ens i dessa avseenden, av arbetslöshetskas- sorna komma att uppfattas som en försäm— ring av försäkringens värde för medlem- marna.
Med hänsyn till det behov av samordning mellan sjukpenningförsäkringen och arbets— löshetsförsäkringen som ändock i princip föreligger kan utredningen inte förorda att maximigränsen för statsbidragsberättigad er— sättning i arbetslöshetsförsäkringen blir reg— lerad genom automatisk anpassning efter allmänna förändringar i levnadskostnader och löner. Utredningens förslag i fråga om den övre delen av dagpenningskalan inne- bär att där införs fem nya dagpenningklas- ser över den nuvarande högsta klassen 50 kronor per dag. I den föreslagna nya högsta klassen är ersättningsbeloppet 75 kronor per dag. Detta förslag innebär en höjning av dagpenningmaximum med 50 procent och möjliggör för det stora flertalet kassamed- lemmar en ökning av ersättningsbeloppen efter förändringar i levnadskostnader och löner genom att kassan inom den angivna skalan av dagpenningklasser beslutar om uppflyttning av medlemmarna till högre klasser.
Om förhållandena framdeles skulle mo- tivera införande i arbetslöshetsförsäkringen och sjukpenningförsäkringen av nya klasser med högre ersättningsbelopp eller om auto- matisk reglering av den övre ersättnings- gränsen skall övervägas, bör dessa frågor utredas gemensamt för sjukpenning— och ar- betslöshetsförsäkringarna. Erforderliga åt- gärder bör även genomföras på ett samord— nat sätt.
När det gäller den nedre delen av dag- penningskalan i arbetslöshetsförsäkringen föreligger inte samma skäl för samordning med sjukpenningförsäkringen eller samma principiella betänkligheter mot en reglering utan beslut av Kungl Maj:t och riksdag. Det av arbetslöshetsförsäkringen skyddade området är heltidsarbete och, enligt utred- ningens förslag, deltidsarbete där arbetsut— budet omfattar minst 17 timmar i genom- snitt per vecka. Sjukpenningförsäkringen skyddar i princip bortfall av inkomst från arbete som pågår mycket kortare tid. Den nedre delen av ersättningsskalan blir där— för under alla förhållanden väsentligt olika i de båda försäkringarna.
I den lägsta dagpenningklassen i arbets- löshetsförsäkringen skulle enligt utredning- ens förslag utgå en ersättning av 30 kronor per dag.
Om allmänna förändringar av penning- värde och löner framdeles medför att an- talet försäkrade i den lägsta dagpenningklas- sen blir lika obetydligt som i de klasser med ersättningsbelopp 18—27 kronor, vilka enligt utredningens förslag skall bortfalla, är frågan om klassens bortfall i skalan när- mast av administrativ art. Det bör enligt ut- redningens mening anförtros åt tillsynsmyn- digheten att efter samråd med arbetslöshets- kassorna göra den bedömningen. Bemyn- digandet skall således gälla den dagpen- ningklass som vid prövningstillfället är den lägsta.
6.4.3 Överväganden och förslag om barntillägg rn m
I början av 1950-talet utgjorde familjetill- lägget till dagpenning, dvs make— och hus—
föreståndarinnetillägget samt barntillägget, närmare hälften (41 %) av den maximala dagpenningen. Under 1960-talet har make— och husföreståndarinnetillägget slopats (år 1964) och barntillägget (2 kr per ersätt- ningsdag och barn) varit oförändrat under lång tid samtidigt som dagpenningen höjts avsevärt.
Förändringarna sedan år 1951 framgår av nedanstående sammanställning.
tilläggen nu slopas helt.»
Från år 1968 har det skett en viss höj- ning av dagpenningbeloppen efter det att kassaförordningens dagpenningskala tillförts två klasser på 45 respektive 50 kronor ut- över tidigare högsta klass på 40 kronor. I det sammanhanget ifrågasattes inte att barn— tilläggen skulle slopas.
När utredningen nu föreslår att dagpen- ningbeloppen skall kunna bestämmas inom
___—___—
Familjetillägg Tidpunkt Maximal Make- och hus- Barntillägg % av för dagpenning föreståndarinne- kr för make och dagpen- ändring kr tillägg kr två barn kr ning 1.1.1951 8:00 1:25 1:00 3:25 41 1.7.1953 20:00 2:00 1:50 5:00 25 1.1.1960 20: 00 2:00 2:00 6:00 30 1.9.1964 40:00 — 2:00 4:00 10 1.9.1968 50: 00 — 2: 00 4: 00 8
Här framgår klart den starka förändring— en i relationen mellan huvudersättningen och familjetillägget. Denna utveckling inne— bär förverkligande av ett önskemål framfört bla av arbetslöshetskassorna, att i allt stör- re omfattning tillämpa inkomstbortfallsprin- cipen och använda tillgängliga resurser till att höja kompensationsgraden för inkomst- bortfallet. En betydande höjning av kom- pensationsgraden ger ett begränsat utrym- me för familjetillägget på grund av den maximering av ersättningen i förhållande till den normala arbetsinkomsten som överför— säkringsbestämmelsen medför.
' 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning föreslog att barntilläggets belopp skulle vara oförändrat 2 kronor men även den begräns— ningen att barntillägg skulle få utgå för högst fyra barn. Sistnämnda begränsning godtogs emellertid ej av departementschefen i de propositioner som utarbetades på grundval av utredningens betänkande. Departements— chefen anförde i frågan om barntillägget i övrigt följande (1964: 115, sid 45): >>Frå- gan om hur samhället bör tillgodose barn— familjernas behov anser jag i första hand bör lösas i annan ordning än genom sär- skilda tillägg i arbetslöshetsförsäkringen. Då emellertid dagpenningbeloppen inte kan be— räknas bli höjda mera avsevärt under den närmaste tiden, är det inte lämpligt att barn-
en ram där övre gränsen är en dagpenning på 75 kronor, torde emellertid dagpenning- ens höjning kunna beräknas bli avsevärd. Samtidigt synes utvecklingen alltmer stödja uppfattningen att samhället bör tillgodose barnfamiljernas behov i annan ordning än genom särskilda tillägg till eljest utgående er- sättning i sådana stödformer som arbetslös— hetsförsäkring. Samhällsstöd som är påkal- lat av hänsyn till barnfamiljernas försörj- ningsbörda har kommit att inriktas på all- männa barnbidrag, statliga och kommunala bostadstillägg till barnfamiljer samt andra åtgärder inom familjepolitikens ram.
Väsentligt för bedömningen av barntill— läggets värde är även konsekvenserna av arbetslöshetsförsäkringens överförsäkrings- bestämmelser. Dessa kommer givetvis att främst få tillämpning på kassamedlemmar med relativt, låga inkomster. Enligt nuva- rande regler skall först barntillägget nedsät- tas eller helt innehållas, om ersättningen till medlemmen måste minskas på grund av överförsäkringsbestämmelserna. För dessa medlemmar i lägre inkomstlägen kan det därför vara av större värde att överförsäk- ringsavdragen generellt minskas — utred- ningen föreslår att marginalavdraget sänks från nuvarande 8,3 till 5 procent (6.5.3) — än att barntillägget bibehålls.
Utredningens förslag om försäkringser—
sättningen inrymmer även i övrigt möjlighe- ter till betydligt höjd kompensation. Detta blir av värde för alla försäkrade. Enligt ut- redningens mening skulle det för arbetslös- hetsförsäkringens framtida utveckling vara en fördel att alla tillgängliga resurser kon— centreras på en höjning av den allmänna kompensationsgraden. Utredningen anser sig böra förorda att beslut om barntillägget fat- tas för arbetslöshetsförsäkringen just i sam— band med genomförande av de reformer som medför ett avsevärt ökat kompensationsut— rymme för alla arbetslöshetsförsäkrade. Ut redningens förslag är således att barntill lägget slopas.
Enligt 18 å andra stycket kassaförord- ningen får ersättning från arbetslöshetskassa även utges som hjälp till täckande av rese- och flyttningskostnader för tillträdande av arbete på annan ort.
Föreskrifterna om olika arbetsmarknads- åtgärder från arbetsförmedlingens sida (ar- betsmarknadskungörelsen 29—56 åå) med- ger numera att statligt flyttningsbidrag läm- nas i sådan utsträckning, att bestämmelsen om möjligheten för arbetslöshetskassorna att lämna sådant tillägg kommit att sakna prak- tisk betydelse. Utredningen anser därför att denna bestämmelse bör utgå.
6.5 Överförsäkringsbestämmelser
6.5.1 Nuvarande förhållanden
Överförsäkringsbestämmelserna behandlas i 30 & kassaförordningen. De innebär att er- sättning ej får utges med högre belopp i för- hållande till medlemmens dagsförstjänst än som framgår av en av Konungen fastställd överförsäkringstabell. Med dagsförtjänst av- ses en femtedel av den veckoinkomst eller, i fråga om medlem med månadslön, en tju— gotvåendel av den månadsinkomst som med- lemmen före arbetslöshetens inträdande van- ligen erhöll under arbetstid som var nor- mal för honom. I särskilda fall kan tillsyns- myndigheten medge att större andel skall anses utgöra dagsförstjänsten. Saknas under— lag för beräkning av dagsförtjänsten skall som sådan räknas den i orten vanliga ar— betsförtjänsten för arbetstagare inom samma
yrke och med samma arbetsförmåga som medlemmen. I allmänhet erhålls erforder- liga uppgifter för tillämpning av överför- säkringsbestämmelserna i det arbetsgivarin- tyg som medlemmen skall lämna till arbets- löshetskassan vid arbetslöshetens början.
Överförsäkringsbestämmelserna skall en- ligt 30 5 2 mom tillämpas även i de fall då medlem på grund av arbetslöshet fortlöpan- de erhåller understöd från arbetsgivaren el- ler från annan sammanslutning för medde— lande av arbetslöshetshjälp än erkänd arbets- löshetskassa. Ersättning från arbetslöshets— kassan får utges med högst det belopp som motsvarar skillnaden mellan det högsta be- lopp som får utgå enligt överförsäkringsta- bellen och understödet sedan detta minskats med preliminär skatt.
Nu gällande överförsäkringstabell finns intagen som bilaga 1 till Kungl Maj:ts kun- görelse 17.5.1968 (nr 142) angående änd- ring av kungörelsen av 27.6.1957 (nr 481) med tillämpningsföreskrifter till förordning— en 14.12.1956 (nr 629) om erkända arbets— löshetskassor.
Enligt gällande tillämpningsföreskrifter skall i den inkomst som läggs till grund för prövningen av överförsäkringen inräknas normalt förekommande ersättningar för obe— kväm arbetstid, skifttillägg, regelbundet ut- gående drickspengar, naturaförmåner (ex- empelvis beklädnadsersättning) och ersätt- ning för mera regelbundet förekommande övertidsarbete. Ersättning för tillfälligt över- tidsarbete, gratifikationer eller andra ej re- gelmässigt utgående ersättningar skall där— emot ej inräknas i inkomsten.
I allmänhet har förändringen i dagpen- ningnivån inom arbetslöshetsförsäkringen släpat efter i förhållande till förändringar i inkomstnivån. Detta har medfört att över- försäkringsavdrag kommit att tillämpas i re- lativt begränsad omfattning. Under försäk- ringsåret 1967/ 68 utgjorde överförsäkrings- avdraget endast 0,5 procent eller 1,5 milj kronor av bruttoersättningen 292 milj kro— nor.
Överförsäkringsavdrag har således i regel ej varit erforderliga. Detta sammanhänger även med att dagpenningbeloppen i arbets—
löshetskassorna i möjligaste mån anpassas efter den allmänna inkomstnivån inom de medlemsgrupper som kassan försäkrar. Ge- nom de höjningar av dagpenningen som gjorts under de senaste åren har emellertid överförsäkringsregeln fått större betydelse. I övrigt förekommer överförsäkringsavdrag främst då det gäller medlemmar, som är be— rättigade till flera barntillägg eller som på grund av nedsatt arbetsförmåga eller be- gränsat arbetsutbud har särskilt låg inkomst. Den nuvarande överförsäkringstabellen har varit gällande from 1.9.1968. Den är beräknad efter en kommunal utdebitering — den vanligast förekommande år 1967 — av 19 kronor per skattekrona och med avdrag från nettoinkomsten efter skatt med 8,3 pro- cent. Närmast föregående överförsäkrings- tabell hade gällt från 1.9.1964 och var be- räknad efter ett genomsnittligt kommunalt skatteuttag år 1963 på 16 kronor jämte ett ytterligare avdrag om 12,5 procent av netto- inkomsten. Vinsten för den försäkrade av marginalsänkningen från 12,5 till 8,3 pro- cent i nu gällande tabell neutraliserades till stor del av kommunalskattens höjning från 16 till 19 kronor. Ersättningsgränsen höjdes därför i allmänhet med endast 1—2 kronor jämfört med beloppen i tidigare tabell.
6.5.2 Utredningens överväganden
Även om överförsäkringsavdragen är av re- lativt liten omfattning finner utredningen det nödvändigt att bibehålla överförsäk— ringsbestämmelser i arbetslöshetsförsäkring— en. Kassaförordningen (29 å) upptar tolv dagpenningklasser, men flertalet kassor an— vänder endast en eller två av dessa klasser och ingen kassa tillämpar fler än fyra olika dagpenningbelopp. Tendensen vid nybildan- det av kassor är att arbeta med endast en eller högst två klasser. Höjning av dagpen- ningbeloppets maximum enligt utredningens förslag torde dock i framtiden komma att kräva en större differentiering av dagpen- ningbeloppen i arbetslöshetskassorna.
Om kassan väljer att tillämpa endast den högsta av de föreskrivna dagpenningklas- serna — enligt utredningens förslag 75 kro-
nor per dag — innebär det att alla medlem- mar i inkomstläge som motsvarar denna klass och i inkomstlägen därunder får en genom överförsäkringsbestämmelser indivi- duellt och efter det faktiska inkomstbortfal- let reglerad ersättning. Överförsäkringsre- geln kommer därigenom att tillämpas i re- lativt många fall. Om kassan däremot be- stämmer att den högsta i kassan tillämpade dagpenningklassen skall vara lägre, tex 60 kronor, innebär det att medlemmar med högre inkomster godtar en lägre kompensa- tionsgrad, medan de övriga medlemmarna får en i förhållande till deras faktiska in- komst före arbetslösheten beräknad ersätt— ning. Ju lägre den av kassan bestämda högsta dagpenningklassen är, ju mer sällan behöver överförsäkringsregeln tillämpas. Gi— vetvis påverkar valet av dagpenningklass även medlemsavgiftens storlek. Som förut nämnts har kassorna hittills bestämt sina dagpenningklasser så att överförsäkringsav— drag i regel inte har varit erforderliga. Ut— redningen förutsätter att denna praxis kom- mer att följas även i framtiden. Överför- säkringsregeln blir under alla förhållanden ett tekniskt nödvändigt komplement till gäl— lande och av utredningen föreslagen regle— ring av dagpenningklasser. Detta gäller oav- sett om försäkringsersättningen beskattas el— ler ej och även om ersättningen i princip skall täcka hela det uppkomna inkomstbort- fallet. Inom sitt verkningsområde blir det överförsäkringsregeln som bestämmer er—
sättningsbeloppets storlek i det enskilda fal— let.
6.5.3 Förslag Överförsäkringsregelns utformning
Den av utredningen föreslagna överförsäk— ringstabellen är i princip utformad på sam- ma sätt som nu gällande tabell. Från dagsin— komsten görs ett generellt beräknat avdrag motsvarande en preliminärskatt som täcker statlig inkomstskatt, kommunal inkomst- skatt, folkpensionsavgift m m enligt viss skattetabell. Detta avdrag beror på att er- sättningen från arbetslöshetsförsäkringen
förutsätts vara ej skattepliktig inkomst. Från den sålunda erhållna nettoinkomsten görs sedan enligt gällande regel ytterligare ett av— drag, vilket skall vara en marginal, huvud- sakligen motsvarande resekostnader och andra med arbetsinkomstens förvärvande förenade kostnader. Det belopp som sedan kvarstår utgör den gräns som ersättningen från arbetslöshetskassan ej får överstiga en- ligt överförsäkringsbestämmelserna. Margi- nalen motiveras även av att det avdrag som skall motsvara inkomstskatt på ersättnings— beloppet är generellt beräknat för hela riket. I vissa fall kan den kommunala utdebitering- en vara högre än den som tabellberäkning- arna bygger på. Vidare kan de faktiska kommunala utdebiteringarna såsom under de senast gångna åren komma att genom- snittligt höjas utan att överförsäkringstabel- len samtidigt förändras. En viss marginal fordras därför om tabellbeloppen under längre tid skall motsvara överförsäkrings- regelns syfte.
Någon exakt kompensationsgrad kan med tillämpning av dessa regler generellt inte anges för ersättningsbeloppen i arbetslös— hetsförsäkringen. Kompensationsgraden va— rierar från fall till fall och är beroende av skiftande allmänna och personliga förhållan- den. I stort sett bör enligt utredningens me- ning ersättningsbeloppen, i de fall överför- säkringsregeln tillämpas, kompensera mer än 90 procent men i regel ej mer än 95 procent av den arbetslöses arbetsinkomst ef- ter avdrag av den på inkomsten belöpande skatten.
Utredningen delar därför den uppfatt— ningen, som bland annat har framförts av Arbetslöshetskassornas samorganisation, att marginalen mellan nettolön och försäkrings— ersättning för närvarande är för vid. Perso- ner med lägre inkomster, som redan när de är i arbete har svårigheter att klara sin för- sörjning, drabbas som arbetslösa särskilt hårt genom avdragsmarginalen i överförsäk- ringsregeln.
Det kan övervägas om inte marginalen helt bör slopas för vissa grupper eller om de hänsyn som i och för sig motiverar en sådan marginal kan beaktas tillräckligt vid
beräkning av skatteavdraget utan tillämp- ning av ett fast marginalavdrag. Å andra sidan kommer den höjning av dagpenningen som kan väntas bli följden av föreslagen höjning av dagpenningens maximibelopp att medföra flera fall av ersättning för bortfall av inkomster som inte'direkt kan hänföras till de låga inkomsterna. Vidare anser ut- redningen att det av principiella skäl bör finnas en klart angiven marginal som all— mänt giltig grund för konstruktionen av överförsäkringsregeln. Även om skäl kan anföras för att denna marginal skall vara mindre i lägre inkomstlägen, anser utred- ningen inte att behovet av en differentiering uppväger de komplikationer vid regelns konstruktion och tillämpning som då skulle uppstå. En marginal på mindre än 5 procent är knappast tänkbar, om den skall ha någon praktisk effekt.
Utredningen föreslår därför att marginal— avdraget sänks från nuvarande 8,3 till 5 pro- cent och att det tillämpas i alla inkomstlä— gen där överförsäkringsregeln kommer till användning. Marginalavdraget kommer att ange den undre gränsen för försäkringser— sättningen. För de högre inkomsttagarna kommer som förut framhållits kompensa— tionsgraden att bli betydligt mer reducerad genom bestämmelsen om dagpenningens maximibelopp och den i arbetslöshetsför— säkringen tillämpade klassplaceringsmeto— den.
Normal inkomst"
I kassaförordningen har inte närmare an- getts till vilken tidsperiod bedömningen av medlemmens normala arbetsinkomst skall anknytas. Vid—varierande arbetsinkomst har dock ansetts att i princip genomsnittsin- komsten under den tid 5-månadersvillkoret fullgjorts skall läggas till grund för pröv— ningen av överförsäkringsbestämmelserna. Utredningen delar denna uppfattning.
Med de generösare regler för överhopp— ningsbar tid som utredningen föreslår kan i vissa fall relativt lång tid komma att för- flyta från det arbetsvillkoret uppfylldes till den tid ersättningsrätten aktualiseras. Un-
der denna tid kan löneläget ha förändrats för den grupp medlemmen tillhör. Fråga uppkommer då om till grund för prövningen av överförsäkringsvillkoret skall läggas den arbetsinkomst som medlemmen hade då förvärvsarbete senast utfördes eller den in— komst som vederbörande kan beräknas ha haft om arbetet utförts i omedelbar anslut— ning till arbetslöshetstillfället. Utredningen finner det rimligt att — inom gränsen för vad som är administrativt möjligt _ hänsyn får tagas till allmänna löneförändringar som un- der mellantiden har ägt rum inom medlem- mens yrkesområde och vilka låter sig klart fastställas till sin storlek.
Det kan även förekomma att en avtalsrö- relse under själva arbetslösheten kan komma att medföra höjningar av lönenivån. Även i dessa fall bör en kassa ha rätt att, i den mån så är möjligt, ompröva överförsäkringsav- draget och sätta detta i relation till den ar- betsinkomst medlemmen kan antagas ha haft om han varit i arbete.
För företagarna måste i allmänhet bedöm— ningen av vad som är att anse som normal arbetsinkomst bli mer komplicerad än för anställda. Ett nedläggande och många gång— er även en försäljning av ett företag före— gås ofta av att ägarens inkomst från företa- get sjunker mot en nivå vid vilken rörelsen blir klart olönsam. Det torde i sådana fall ej vara rimligt att välja inkomsten från det sista verksamhetsåret som bas för pröv— ningen av överförsäkringsbestämmelserna, om inkomsten av rörelsen är mycket ringa eller underskott föreligger. Det kan vara svårt att i dessa fall ange en mer exakt be- räkningsform för den inkomst som skall läg- gas till grund för överförsäkringsprövningen. Möjligen kan man använda sig av ett ge— nomsnitt för exempelvis de senaste tre eller fem åren. Men även dessa uppgifter torde få bedömas med hänsyn till de faktiska förhål- landena i det enskilda fallet och i den ak— tuella situationen. Skulle det visa sig vara svårt att fastställa den arbetsinkomst som för företagaren skall läggas till grund för be- dömningen av överförsäkringen, bör man såsom riktpunkt kunna välja den normala arbetsinkomsten för anställda som arbetar
inom den typ av företag som det här är frå- ga om och som har motsvarande färdigheter, arbetsförmåga och förutsättningar i övrigt. Härigenom erhålls enligt utredningens me- ning för överförsäkringsbedömningen ett både fastare och mer lättillgängligt underlag, som även ger ett i stort sett skäligt resultat.
Som jämförelse kan framhållas regeln om inkomstberäkning för företagare i sjukpen- ningförsäkringen (lagen om allmän försäk— ring 3 kap 2 & tredje stycket). Inkomst av arbete för egen räkning får enligt denna re- gel ej beräknas högre än som motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för an"— nans räkning. Riksförsäkringsverket har i utfärdade riktlinjer för denna inkomstbe- räkning framhållit, att den utvägen ofta tor- de kunna väljas att såsom företagarens för- värvsinkomst anses vara den. inkomst som i orten brukar åtnjutas av en anställd person med motsvarande förutsättningar och fär- digheter.
T abellkonstruktion
Medan den nuvarande överförsäkringstabell len slutar vid en dagsinkomst av 117 kronor, har den föreslagna tabellen räknats upp till en dagsinkomst av 152 kronor, mot- svarande en veckoinkomst på 760 kronor och en månadsinkomst på 3 344 kronor, varvid högsta ersättningen per dag utgör'90 kronor. Tabellkonstruktionen har sålunda en del även för beräkning av ersättning över den gräns för statsbidragsgrundande dagpenning, 75 kronor, som utredningen har föreslagit. Skälen härför är bla att tabellen skall kun- na användas även då den försäkrade under arbetslösheten uppbär exempelvis bidrag från tidigare arbetsgivare samt då kassa ut- ger icke statsbidragsgrundande ersättning _ut- över en dagpenning av 75 kronor. . Den föreslagna tabellen är, liksom nu gällande tabell, utformad med en kronas in- tervall i fråga om kassaersättningen. Om dagsförtjänsten ligger mellan två i tabellen angivna inkomstbelopp, tas närmast högre belopp till utgångspunkt för beräkningen av ersättningens storlek. '1 Utredningens förslag till överförsäkrings-
tabell grundas på källskattetabell 22/1971, som har antagits bli den under år 1971 van- ligast tillämpade källskattetabellen. För framräkning av nettoinkomsten har använts de belopp på preliminär skatt som finns intagna i skattetabellens kolumn 2. Denna avser gift inkomsttagare vars make saknar inkomst eller har en sammanräknad netto— inkomst understigande 2000 kr. Ifrågava- rande kolumn kan antagas vara den mest tillämpade. Högsta ersättningsbelopp i ta— bellen är därefter beräknade så att de mot— svarar 95 procent av framräknad nettoin— komst.
Utredningen anser beträffande överför— säkringsbestämmelsema i övrigt att i stort sett samma principer som gäller för närva- rande bör kunna tillämpas. Det torde kunna överlåtas åt arbetsmarknadsstyrelsen att i enlighet med av statsmakterna godkända normer utfärda ny överförsäkringstabel], då exempelvis ändrad beskattning ger anled- ning därtill.
FÖRSLAG TILL ÖVERFÖRSÄKRINGS- TABELL Beloppen avser kronor
Inkomst Högsta ersättnings- per dag vecka månad belopp 16 80 352 15 17 85 374 16 18 90 396 17 19 95 418 18 20 100 440 19 '21 105 462 20 22 110 484 21 23 115 506 22 24 120 528 23 25 125 550 24 26 130 572 25 27 135 594 26 28 140 616 27 29 145 638 28 31 155 682 29 32 160 704 30 33 165 726 31 35 175 770 32 36 180 792 33 38 190 836 34 40 200 880 35 41 205 902 36 43 215 946 37 45 225 990 38 46 230 1 012 39 48 240 1 056 40 50 250 1 100 41 52 260 1 144 42
Inkomst Högsta ersättnings- per dag vecka månad belopp 53 265 1 166 43 55 275 1 210 44 57 285 1 254 45 58 290 1 276 46 60 300 1 320 47 63 315 1 386 48 65 325 1 430 49 66 330 1 452 50 67 335 1 474 51 68 340 1 496 52 71 355 1 562 53 72 360 1 584 54 74 370 1 628 55 77 385 1 694 56 78 390 1 716 57 79 395 1 738 58 82 410 1 804 59 85 425 1 870 60 86 430 1 892 61 87 435 1 914 62 90 450 1 980 63 91 455 2 002 64 92 460 2 024 65 95 475 2 090 66 96 480 2 112 67 99 495 2 178 68 102 510 2 244 69 103 515 2 266 70 104 520 2 288 71 107 535 2 354 72 108 540 2 376 73 111 555 2 442 74 114 570 2 508 75 118 590 2 596 76 119 595 2 618 77 122 610 2 684 78 123 615 2 706 79 127 635 2 794 80 130 650 2 860 81 131 655 2 882 82 135 675 2 970 83 136 680 2 992 84 139 695 3 058 85 144 720 3 168 86 145 725 3 190 87 150 750 3 300 88 151 755 3 322 89 152 760 3 344 90
6.6 Deltidsarbetare 6.6.1 Förhållandena på arbetsmarknaden
Deltidsarbete som arbetsform förekommer i olika yrken och näringsgrenar. Begräns- ningen av arbetstiden kan vara tillfällig för personer som vanligen förvärvsarbetar på heltid men kan också vara stadigvarande. Grunden för arbetsformen kan vara överens-
kommelse mellan arbetstagare och arbetsgi— vare. Den kan även vara ett ensidigt beslut av arbetsgivare som följd av driftsinskränk- ningar o dyl. Orsaken kan ibland vara till- fälliga yttre omständigheter, såsom dåligt väder och sjukdom, eller arbetstagares per- sonliga förhållanden och önskemål. Deltids- arbetet kan pågå mellan samma tidpunkter varje dag eller varje vecka men även vara förlagt till olika tider, beroende på arbetets art och arbetstillgången.
En närmare redogörelse för deltidsarbete på arbetsmarknaden lämnas i bilaga 3 Ar— betskraftens struktur och dimensioner.
Genomsnittstalen för de fyra årliga ar- betskraftsundersökningama visar att antalet deltidsarbetande under de senaste sex åren har ökat med ca 120000 personer, varav 100000 kvinnor (73 000 gifta och 27 000 icke gifta). Av figur 2 i kap 3 framgår att antalet sysselsatta deltidsarbetande enligt ar- betskraftsundersökningarna första kvartalet 1970 var ca 582 000. Totalantalet sysselsatta var samma tid ca 3,6 milj.
6.6.2 Definitioner
I den följande redogörelsen för gällande bestämmelser samt i därefter följande över- väganden och förslag har utredningen utgått från nedanstående definition och kategoriin- delning.
Deltidsarbetare är den som antingen ar- betar eller söker arbete endast under viss del av normal arbetstid.
Deltidsarbete kan ha formen antingen av en förkortning av den dagliga arbetstiden eller av att arbete utförs endast vissa dagar i veckan. Arbete kortare tid än 36 timmar i veckan hänförs som regel till deltidsarbete.
Deltidsarbetare kan delas upp i två kate- gorier:
a) de vilkas arbetsutbud endast omfattar deltidsarbete,
b) de som tidigare har haft heltidsarbete och fortfarande önskar sådant arbete men som av arbetsmarknadsskäl endast kunnat finna sysselsättning under deltid.
En variant av b) är korttidsarbetare, dVS de som i samband med driftsinskränkning arbetar kortare tid än normal arbetstid hos den ordinarie arbetsgivaren.
Den helt övervägande delen av deltidsar- betarna tillhör kategori a). Av de deltidsar- betande år 1968 angav ca tio procent brist på heltidsarbete som orsak till att de de]- tidsarbetade.
Deltidsarbetande år 1968 fördelade sig ef- ter kön och orsak till deltidsarbete enligt ar- betskraftsundersökningar avseende hela året (AMS” utredningsbyrå meddelande 1970: 6) på sätt som framgår av tablån nederst på denna sida.
6.6.3 Gällande bestämmelser
Rätt till medlemskap
Kassaförordningen reglerar i bestämmelser- na om medlemskap ej närmare deltidsarbe- tarens rätt till arbetslöshetsförsäkring. 8 % talar om att varje kassa skall ha ett verk- samhetsområde. I princip har alla som ar— betar inom kassans verksamhetsområde rätt att tillhöra densamma. I 9 & anges vissa fall som skall eller kan undantagas från rätten att tillhöra en erkänd arbetslöshetskassa. Här anges ingen minimigräns för arbetet. Indirekt framkommer emellertid en sådan gräns genom bestämmelserna om ersätt- ningsrätt. Enligt dessa kan ersättning ej utgå för dag, för vilken medlemmen sökt arbete för kortare tid än fyra timmar. Även arbetsvillkorets minimibestämmelse sätter en viss gräns för deltidsarbetarens praktiska
Brist på heltidsarbete Andra orsaker Summa
1 OOO-tal procent ] OOO-tal procent 1 OOO—tal procent Män 23,0 17,0 112,3 83,0 135,3 100,0 Kvinnor 58,1 8,5 626,6 91,5 684,6 100,0 Båda könen 81,1 9,9 738,9 90,1 819,9 100,0 SOU 197l:42 215
möjligheter att få ersättning från arbetslös— hetskassa. I princip är gränsen hälften av normal arbetstid, även om detta ej är direkt utsagt i gällande förordning. Det är således närmast ersättningsrätten som drar upp gränsen för deltidsarbetarens skydd i nu— varande arbetslöshetsförsäkring.
Utredningens förslag om minimiarbetstid för rätt till inträde som medlem i arbetslös— hetskassa behandlas 1 kap 4 (4.3.2).
Rätt till ersättning
Ersättningsvillkoren är desamma för heltids- arbetande och deltidsarbetande. Ersättning- ens storlek varierar däremot. Den bestäms för medlemmar med deltidsutbud (gruppen a) genom överförsäkringsbestämmelserna och för medlemmar med heltidsutbud (grup— pen b) genom de sk 2- och 4-timmarsreg— lerna och vissa omräkningsregler som byg— ger på bestämmelserna i 29 ä 2 mom kassa- förordningen. Vidare tillämpas i några kas- sor dagpenningklasser som är avsedda för bl a medlemmar med deltidsutbud.
Beträffande korttidsarbetare finns sär- skilda bestämmelser i 33 å kassaförordning— en som medger att tillsynsmyndigheten, där särskilda skäl föreligger, kan föreskriva att antalet ersättningsdagar under varje vecka skall minskas med en för medlem som ar— betar mindre än fem dagar i veckan vid det företag, där han är fortlöpande anställd. Bestämmelsen har tillämpats endast i un— dantagsfall.
6.6.4 Överväganden och förslag Rätt till ersättning
För rätt till ersättning bör fortfarande fin- nas ett krav på ett minimiarbetsutbud. Det- ta är för närvarande fyra timmar per dag. För rätt till inträde som medlem i arbetslös- hetskassa bör enligt utredningens mening krävas en minimiarbetstid av 3 timmar per arbetsdag och i genomsnitt minst 17 timmar i veckan. Arbetsutbud som avser kortare ar- betstid kan inte anses syfta till sådan fast an— knytning till arbetsmarknaden som arbetslös-
hetsförsäkringen förutsätter, bl a genom ar- betsvillkoret, för ersättningsrätt. Utredning— en föreslår att samma förutsättningar skall gälla för deltidsarbetares rätt till ersättning. Ersättningssökande skall vara beredd att ar- beta minst 17 timmar i genomsnitt per vecka och minst 3 timmar varje dag arbete utförs. Den som närmast före arbetslösheten under någon eller några dagar i veckan vanligen har haft kortare arbetstid än tre timmar skall dock ha rätt till ersättning även för så- dan arbetslöshet.
Svårigheter kan uppstå vid tillämpning av den här angivna gränsen för minimiar- betsutbud liksom vid beräkning av ersätt- ning enligt följande förslag till omräknings- tabeller, när det gäller försäkrade, exempel— vis lärare, för vilka den normala arbetsti- den inte är direkt reglerad i antal arbetstim- mar. Utredningen anser att arbetsmarknads— styrelsen bör bemyndigas att utfärda före— skrifter om särskilda beräkningsregler för sådana fall.
Efter övergången år 1964 till ersättning under högst fem dagar i veckan kan kalen- derveckan användas som en fast tidsram för beräkning av denna ersättning. Detta möjliggör en beräkning av ersättning i nära anslutning till antalet arbetade timmar un— der kalenderveckan. Det erfordras dock att en omräkning sker av arbetstimmarna till hela och halva arbetsdagar. Härigenom kan man slopa de nuvarande mera schematiska 2— och 4—timmarsreglerna. Dessa används för att reglera ersättningen för tidigare hel—- tidsanställda, vilka under arbetslöshet får arbete kortare tid än hel tid.
Veckoreglering av deltidsarbetandes er- sättning skulle innebära en generell tillämp— ning av det omräkningsförfarande som en- ligt 29 å kassaförordningen nu endast un— dantagsvis kan tillämpas. Sådan omräkning av arbetstiden till hela eller halva arbets- dagar under en kalendervecka medges för närvarande, om medlemmen arbetat kortare tid än fyra timmar per dag i fyra eller flera dagar under en kalendervecka eller arbetat med starkt varierande arbetstid dag från dag i minst fyra dagar under en kalender- vecka. För en och samma medlem får utan
tillsynsmyndighetens medgivande omräkning ej pågå under längre tid än 15 veckor.
De nuvarande 2- och 4—timmarsreglerna kan ibland ge ett otillfredsställande resul- tat. Dessa regler avser i likhet med den gäl- lande omräkningsregeln endast den som har heltidsutbud (grupp b). Ersättningen vid samma arbetstid under en vecka kan bli helt olika beroende på arbetstidens förlägg— ning. Den som arbetar exempelvis 3 dagar med 8,5 timmar per dag (veckoarbetstid 25,5 timmar) kan erhålla ersättning för 2 dagar, medan den som arbetar 5 dagar med 5 timmar (veckoarbetstid 25 timmar) ej er— håller någon ersättning, såvida ej först- nämnda speciella omräkningsregel tillämpas. Detta talar för att göra omräkningsreglerna mera generellt gällande. Härigenom skulle man få ett enhetligare resultat i de olika ersättningsfallen. Det betyder att man lå- ter veckoarbetstiden avgöra ersättningens storlek, dock med bibehållande av dagersätt— ningen som måttenhet.
Med tillämpning av samma metod kan man låta omräkningsförfarandet omfatta även deltidsarbetande med deltidsutbud (grupp a). Omräkningstabell skulle kunna användas för ifrågavarande kategori med- lemmar genom att man med arbetad tid lik- ställer den tid, varmed deltidsutbudet per vecka understiger 40 timmar.
Utredningens förslag innebär att den en— ligt gällande regler för vissa fall av deltids- arbetslöshet tillämpade omräkningsmetoden läggs till grund för ett schematiskt veckobe— räkningssystem som förutsätter en normal- arbetsvecka av 40 timmar och bygger på generell tillämpning av omräkning enligt ta- bell till hela och halva ersättningsdagar per vecka. Utredningen föreslår att beräknings- metoden anges i lagen om arbetslöshetsför- säkring men att Kungl Maj:t bemyndigas att fastställa tabellutformningen.
Utredningen föreslår nedanstående tabell. Arbetslöshet som skall ersättas kan avse dels arbetslös som tidigare har haft heltids- arbete och fortfarande söker sådant arbete men under ifrågavarande vecka utför ar- bete någon begränsad tid, dels arbetslös som söker endast deltidsarbete och som un-
der veckan är helt arbetslös eller utför ar- bete kortare tid än arbetsutbudet avser.
Omräkningstabell får ersättning vid deltids- arbete
Arbetslöshet som skall ersät- tas omfattar ett antal timmar under veckan uppgående
Antal ersätt- ningsdagar
till men ej till under veckan 6 0 6 9 1 9 13 1,5 13 17 2 17 21 2,5 21 25 3 25 29 3,5 29 33 4 33 36 4,5
Arbetslös som har haft heltidsarbete och fortfarande önskar sådant arbete utan be— gränsning av den för ifrågakommande ar- bete gällande arbetstiden skall erhålla er- sättning enligt huvudregeln för heltidsarbete om han är helt arbetslös eller har arbetat högst 4 timmar under veckan.
Vid bedömning av arbetslöshetens omfatt- ning skall hänsyn ej tagas till bisyssla, som den försäkrade före arbetslösheten har kun- nat förena med varaktigt heltidsarbete och som därefter inte har utvidgats.
Om den försäkrade regelbundet utför del- tidsarbete under en period, då han i övrigt är arbetslös, skall ersättning utgå för högst 50 dagar under en sammanhängande ersätt- ningsperiod. Kassa skall dock kunna medge att ersättningsperioden förlängs till 150 da- gar. Med arbetsmarknadsstyrelsens tillstånd bör under särskilda förhållanden ytterligare förlängning kunna medges. Motivet för des- sa inskränkningar är att det bör undvikas, att partiell arbetslöshet under deltidsarbete i kombination med ersättning från arbetslös- hetsförsäkringen normaliseras genom att på- gå längre tid. I sådana fall kan det vara så att varken den försäkrade eller hans arbets— givare har något intresse av att den aktuella situationen förändras.
För arbetslösa som söker endast deltids— arbete gäller vid tillämpning av omräknings- tabellen det förut angivna kravet på minimi- arbetsutbud 17 timmar per vecka. Översti—
ger arbetsutbudet den tid per vecka som en sådan kassamedlem normalt har arbetat när— mast före arbetslösheten, skall överskjutande tid ej medräknas vid beräkning av arbets- löshetens omfattning. Kassa bör dock kun— na medge undantag från denna regel, om medlemmen har särskilt skäl för utvidg- ningen av arbetsutbudet.
Veckoberäkningssystemet skall enligt ut- redningens förslag kunna tillämpas i alla fall av deltidsarbetslöshet, således även un- der vecka då den arbetslöse är helt eller delvis arbetsoförmögen på grund av sjukdom och uppbär hel eller halv sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring. För arbetslös som söker heltidsarbete medför då hel sjuk- penning under en dag i veckan (även sön- dag) sex timmars minskning av arbetslös- hetstiden under veckan. Utgår under dagen endast halv sjukpenning blir minskningen tre timmar.
Även vid arbetshinder av annat slag än sjukdom kan metoden med veckoberäkning enligt omräkningstabellen tillämpas. Den ar- betslöshet som skall ersättas under veckan kan därvid beräknas motsvara en femtedel av den försäkrades normala arbetsutbud per vecka multiplicerat med antalet arbetsoför- hindrade ersättningsberättigade dagar i vec— kan. Närmare föreskrifter om sådan beräk— ning liksom om tillämpning i detta samman- hang av de i punkt 6.3.2 behandlade be— stämmelserna om ersättningsförbjudna da- gar kan lämpligen utfärdas av arbetsmark— nadsstyrelsen.
Korttidsavdrag. 33 & kassaförordningen innehåller bestämmelse om reducerad er— sättning vid korttidsarbete. Arbetar medlem vid företag, där han fortlöpande är anställd, mindre än fem dagar i veckan (driftsin- skränkning), äger tillsynsmyndigheten före- skriva att antalet ersättningsdagar per vecka skall minskas med en. Bestämmelsen skall äga motsvarande tillämpning även där ar- betsinskränkning har annan form än minsk- ning av antalet arbetsdagar per vecka.
Dessa bestämmelser har tillämpats endast i mycket begränsad omfattning. Detta beror i viss mån på att korttidsarbete har före- kommit endast i ringa omfattning under se-
nare år. I de fall då bestämmelsen tilläm- pats, dvs då korttidsarbetet befunnits vara av arbetsmarknadsskäl inte önskvärt, har i allmänhet avsedd effekt uppnåtts genom in— förandet av korttidsavdrag. Korttidsarbetet har då upphört. Det synes önskvärt att bi— behålla bestämmelsen om korttidsavdrag, vilken bör kunna tillämpas även om omräk- ningsförfarandet generellt införs.
F öljdregler på andra områden
Den föreslagna metoden att reglera ersätt- ningen till arbetslösa deltidsarbetande per vecka enligt omräkningstabellen kommer att medföra behov av särskilda bestämmelser på några andra områden av arbetslöshets- försäkringen.
Överförsäkringsbestämmelserna. Den nor— mala veckoarbetsinkomsten måste för ar- betslösa deltidsarbetare omräknas till dags— inkomst efter antalet ersättningsdagar per vecka och ej genom att veckoinkomsten de- las med fem.
Exempel: Den som normalt arbetar 25 timmar i veckan är enligt omräkningstabel- len berättigad till 3,5 dagars ersättning. Om arbetsinkomsten är 10 kronor per timme och veckoarbetsinkomsten 250 kronor, erhålles dagsinkomsten genom att 250 kronor delas med 3,5 vilket ger 71: 43 kronor. I den mån överförsäkringsbestämmelserna ej medför nedsättning utgår hel dagpenning enligt gäl- lande dagpenningklass för 3,5 dagar.
Placering i dagpenningklass. Omräknings- systemet enligt tabellförslaget förutsätter att de försäkrades placering i dagpenningklass sker oberoende av deras arbetstid. Enligt utredningens mening bör klassplaceringen endast avse bestämmande av dagpenningens belopp. Ersättningens storlek påverkar gi— vetvis avgiftens nivå, men avgiftens diffe- rentiering efter arbetstiden och dennas ka- raktär av heltid eller deltid samt andra för— hållanden, som har samband med försäk— ringsrisker odyl, kan regleras genom ett avgiftssystem som är fristående från dag— penningens klassindelning. Arbetslöshetskas— sans val av den eller de av dagpenningklas- serna, som skall tillämpas, blir därmed i
första hand beroende på medlemmarnas ar- betsförtjänst per timme. Utredningens för— slag i fråga om dagpenningklasser innebär att dessa endast skall reglera ersättningens storlek och att klassplacering skall ske med hänsyn enbart till kassamedlemmarnas ar- betsförtjänst. Denna skall därvid i regel be- räknas per timme Och i varje fall så att klassplaceringen inte påverkas av att med- lemmen arbetar eller söker arbete endast un- der viss del av normal arbetstid. Det bör dock alltjämt finnas möjlighet för kassa som så önskar att tillämpa särskild dagpenning- klass för deltidsarbetande.
Avgiftssystem. Den avgiftsdifferentiering som erfordras bland kassans medlemmar bör, som förut framhållits, inte i första hand bestämmas av den dagpenningklass medlemmen tillhör. I den mån avgiftsdiffe— rentiering bygger på faktisk arbetsförtjänst kan denna lämpligen beräknas per vecka, månad eller år. I särskilda fall bör det kunna medges att särskild avgiftsklass för vissa medlemmar inrättas. Utredningens förslag innebär att varje arbetslöshetskassa i sina stadgar anger hur dessa och andra frågor om avgifter till arbetslöshetsförsäkring skall reg- leras.
Ersättningstid. Utredningens förslag om ersättningstid innebär att ersättningsvecka, då medlem vid deltidsarbete eller deltids- utbud har uppburit dagpenning, vid beräk- ning av ersättningsperiod skall likställas med fem dagar, om antalet ersättningsdagar un- der veckan uppgått till minst 2,5. Har antalet ersättningsdagar under veckan endast uppgått till två eller mindre, utgör ersätt- ningsperiodens dagantal den veckan två gånger antalet ersättningsdagar.
Statsbidrag. Enligt gällande statsbidrags- bestämmelser (SFS 1968: 141 3 5 andra stycket) utgår ej dagpenningbidrag till dag- penning som enligt 29 ä 2 mom kassaför- ordningen utgår med halvt belopp. Arbets— marknadsstyrelsen föreslog år 1967 i förut nämnda framställning till Kungl Maj:t att vid bestämmande av statsbidragets storlek halv ersättning skall behandlas på samma sätt som hel ersättning.
En följd av det omräkningsförfarande
som utredningen nu föreslår är att det i statsbidragshänseende ej kan göras någon skillnad mellan hel och halv ersättning. Hal- va ersättningsdagar och dagar med halv dag- penning bör därför omräknas till hela dagar, som medtas vid fastställande av det totala antal ersättningsdagar som skall bestämma det progressiva statsbidragets procentsats.
6.7 Pensionsavdrag för ålderspensionärer Gällande bestämmelser
Föreskrifter om pensionsavdrag behandlas i 30 5 3 mom kassaförordningen. Bestäm- melserna innebär att medlem som erhåller ålderspension skall inplaceras i avdragsklass enligt en av Konungen fastställd avdragsta- bell. Detta sker då medlem första gången un- der ett försäkringsår ansöker om ersättning från arbetslöshetskassa. Dagpenning och barntillägg skall nedsättas med det för av- dragsklassen angivna avdragsbeloppet. Er- sättning understigande fem kronor för dag utbetalas ej.
Bestämmelserna infördes i kassaförord- ningen fro m 1.9.1964 efter förslag av 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning. Avdragsbestämmelserna avsågs vara en pro- visorisk lösning av ålderspensionärernas ställning inom arbetslöshetsförsäkringen. Ut- redningen uttalade att det från såväl prin- cipiell som ekonomisk synpunkt vore riktigt att pensionärerna inte tillhörde arbetslös- hetsförsäkringen. Med hänsyn till att den in— dividuella pensionsstandarden under det när- maste decenniet kunde förutsättas bli myc- ket ojämn, borde dock pensionen ej få ut- göra grund för ovillkorlig uteslutning ur ar- betslöshetskassorna. Även nedsättningen av antalet ersättningsdagar eller reduktionen av dagersättningen med bestämt belopp ansågs innebära en alltför stel anpassning av kassa- ersättningen till pensionärernas skiftande förhållanden. Av ekonomiska och admini- strativa skäl avvisades även tanken att bilda särskilda kassor med begränsade förmåner för pensionärer, eftersom detta skulle inne- bära en alltför stark koncentration av stor arbetslöshetsrisk med oförmånliga avgifter till följd.
1960 års utredning valde därför att före— slå att kassaersättningen skulle nedsättas i viss relation till pensionens storlek i det en- skilda fallet. Utredningen ansåg att denna metod skulle ge en smidig avveckling av pensionärernas rättigheter inom arbetslös— hetsförsäkringen parallellt med pensionering— ens utbyggnad. Metoden skulle bli någor— lunda enkel att tillämpa. Systemet med pen— sionsavdrag hade tidigare tillämpats i några kassor, varför praktiska erfarenheter i be- gränsad omfattning fanns på detta område.
Enligt 1960 års utredning borde man prin— cipiellt vid tillämpningen av avdragsregeln helst ta viss hänsyn till sättet för pensions- rättens uppbyggnad och pensioneringens ut- formning. Av administrativa skäl ansågs emellertid detta ej vara möjligt. Undantag borde göras endast för sådana pensionslik— nande anordningar som medlemmen ,helt privat tagit initiativ till för sin framtida försörjning.
Gällande bestämmelser innebär att dag- ersättningen i arbetslöshetskassa minskas med 1/350 av årspensionens belopp. Endast medlemmens egen ålderspension lägges till grund för avdraget från kassaersättningen. Däremot inverkar ej familjepension eller makes ålderspension på avdraget. Pensions— avdraget beräknas av praktiska skäl på brut- topensionen, dvs pensionen före avdrag av skatt, eftersom vid debiteringen av skatt även andra inkomster ofta påverkar debi- teringens storlek.
Inplacering i avdragsklass sker i samband med ansökan om ersättning första gången under ett försäkringsår. I allmänhet görs un- der en ettårsperiod endast smärre mera indexbetonade justeringar av pensionsbelop— pen. Skulle mera väsentliga ändringar ske, tar kassan dock hänsyn härtill.
För medlem som med hänsyn till lågt inkomstläge — tex på grund av deltidsar-
F örsäkri n gsår
bete — får ett överförsäkringsavdrag som är större än pensionsavdraget skall överförsäk- ringsavdraget tillämpas och ej pensionsav- draget. Båda avdragen skall således ej göras- samtidigt.
Pensionsavdragens omfattning
Sedan pensionsavdragen infördes år 1964 har kassaersättningen per dag stigit snabbare än pensionen. Detta har medfört att den av 1960 års utredning förutsatta avvecklingen av pensionärernas rättigheter inom arbets- löshetsförsäkringen knappast förverkligats. Pensionsavdraget i förhållande till bruttoer— sättningen företer en sjunkande kurva med viss stabilisering under senare år. Detta framgår av sammanställning nederst på den— na sida.
Utredningens överväganden och förslag
Utredningen föreslår bibehållande av det nuvarande systemet med pensionsavdrag för ålderspensionärer. Ett sådant avdrag är prin- cipiellt motiverat av att arbetslös kassamed— lem, som uppbär ålderspension under sin ersättningstid, inte bör komma i bättre ställ— ning än annan arbetslös medlem med mot- svarande inkomst av förvärvsarbete. Det nu- varande systemet innebär att kassaersätt- ningen till pensionärer begränsas på så sätt att den nedsätts i viss relation till pensio- nens storlek. Dagersättningen minskas enligt en avdragstabell som är konstruerad så att ersättningen minskas med ca 1/350 av års-
vpensionen. Arbetslöshetsförsäkringens kon— sekvent genomförda anpassning till femda— garsvecka medför visserligen att ersättning- en är beräknad efter totalt ca 260 arbetsda— gar per år (semesterdagar och vissa helg- dagar inräknade). Hänsyn har emellertid ta— gits till att pensionen i motsats till kassa- ersättningen är skattepliktig inkomst.
1964/65 1965/66 1966/67 1967/68 1968/69 Avdrag milj kr 11,0 11,7 15,1 20,1 24,5 I procent av totala ersättningen 8,7 7,7 6,9 6,9 6,9 220 SOU 1971: 42
Den under år 1970 beslutade skattere- formen med lättnader i den direkta beskatt- ningen på de inkomstnivåer, där ålderspen— sionärema vanligen befinner sig, medför att skattemotiveringen för att hålla pensionsav— dragen på så låg nivå som 1/350 bortfaller. Utredningens förslag till pensionsavdragsta— bell bygger på mindre intervaller, motsva- rande en kronas skillnad mellan varje av- dragsklass. Ersättningen i de olika avdrags- klasserna reduceras med belopp som mot— svarar omkring 1/300 av årspensionen. Om denna understiger 1 050 kronor skall av- drag dock ej alls göras. Medför pensionsav- drag att dagersättningen understiger fem kronor skall ersättning, liksom enligt nuva— rande regler, ej alls utbetalas. Tabellen slu— tar vid årspensioner å 22 351 kronor och däröver.
Utredningen förutsätter att kassorna kom- mer att placera försäkrad som är pensionär i sådan dagpenningklass att han inte kom- mer i åtnjutande av eventuellt icke statsbi- dragsgrundande dagpenningbelopp. Skulle maximigränsen för statsbidrag framdeles hö- jas, får pensionsavdragstabellen byggas ut med erforderliga nya avdragsklasser i sam- band därmed. Hänsyn har inte tagits till barntillägg, eftersom dessa enligt utredning- ens förslag skall bortfalla.
Inplacering i avdragsklass bör även i fort— sättningen ske i samband med ansökan om ersättning första gången under kassans verksamhetsår och därefter gälla under åter- stående del av året. Skulle det under denna tid uppstå mer väsentliga ändringar av sökandens pensionsförhållanden än smär- re justeringar av pensionsbeloppet av index- karaktär, skall kassan dock ta hänsyn där— till.
Överförsäkringsavdrag och pensionsavdrag skall ej kunna ske samtidigt. Utredningen har ej funnit anledning att föreslå någon ändring av nuvarande regel att endast det största avdraget tillämpas. Blir överförsäk- ringsavdraget större än pensionsavdraget är det överförsäkringsavdraget som skall till— lämpas.
Utredningen anser att all egen ålderspen- sion liksom hittills skall påverka arbetslös—
hetsersättningen i form av pensionsavdrag. Detta bör gälla även om pensionen såsom ibland förekommer ges en annan benäm- ning. Om en förmån är knuten till innehavet av viss anställning samt är åldersbetingad och utgår med visst belopp per år eller må— nad och är oberoende av om nytt arbete er- hålls, skall den påverka arbetslöshetsersätt- ningens storlek genom pensionsavdrag. Upp- hör förmånen att utgå vid ny anställning är det däremot fråga om arbetslöshetsunder- stöd. I sådana fall skall härför gällande sär— skilda överförsäkringsbestämmelser tilläm— pas.
Frivillig pensionering bör liksom enligt gällande regler inte påverka ersättningen om den ej utgår till följd av anställning. Pen- sioner till vilka medlem privat har tagit ini— tiativ för sin framtida försörjning skall in- te påverka rätten till ersättning i arbetslös— hetsförsäkringen. Hit räknas exempelvis fri- villig pensionsförsäkring enligt lagen om all— män försäkring samt pensioner som utgår till följd av försäkringsavtal med enskilda försäkringsinrättningar eller medlemskap i understödsföreningar, om de ej utgår till följd av anställning.
I likhet med vad som redan gäller anser utredningen att endast medlemmens egen ål- derspension skall i arbetslöshetsförsäkringen påverka ersättningsbeloppet. Däremot på- verkas det ej av efterlevandepension, tex änkepension.
Förslag till pensionsavdragstabell.
Avdragsintervall 1 kr.
Pension Avdrag för år kr för månad kr kr — 1050' _ 87 0 1051— 1 350 88—ll2 4 155i—16-"0 113—137 5 1 651— 1950 138—162 6 1951— 2 250 163—187 7 2251— 2550 188—212 8 2 551— 2 850 213—237 9 2 851— 3 150 238—262 10 3 151— 3 450 263—287 11 3 451— 3 750 288—312 12 3 751— 4 050 313—337 13 4 051— 4 350 338—362 14 4 351— 4 650 363—387 15 4 651— 4 950 388—412 16 221
Pension Avdrag för år kr för månad kr kr 4951— 5 250 413— 437 17 5 251— 5 550 438— 462 18 5 551— 5 850 463— 487 19 5 851— 6150 488— 512 20 6151— 6450 513— 537 21 6 451— 6 750 538— 562 22 6 751— 7 050 563— 587 23 7 051— 7 350 588— 612 24 7 351— 7 650 613— 637 25 7 651— 7 950 638— 662 26 7 951— 8 250 663— 687 27 8 251— 8 550 688— 712 28 8 551— 8 850 713— 737 29 8 851— 9 150 738— 762 30 9151— 9 450 763— 787 31 9 451— 9 750 788— 812 32 9 751—10 050 813— 837 33 10 051—10 350 838— 862 34 10 351—10 650 863— 887 35 10 651—10 950 888— 912 36 10 951—11 250 913— 937 37 11 251—11 550 938— 962 38 11 551—11 850 963— 987 39 11 851—12 150 988—1 012 40 12151—12 450 1013—1037 41 12 451—12 750 1 038—1 062 42 12 751—13 050 1 063—1 087 43 13 051—13 350 1088—1 112 44 13 351—13 650 1 113—1 137 45 13 651—13 950 1 138—1 162 46 13 951—14 250 1 163—1 187 47 14 251—14 550 1 188—1 212 48 14 551—14 850 1 213—1 237 49 14 851—15 150 1238—1262 50 15151—15 450 1263—1287 51 15 451—15 750 1288—1312 52 15 751—16 050 1313—1337 53 16 051—16 350 1 338—1 362 54 16 351—16 650 1 363—1 387 55 16 651—16 950 1388—1412 56 16 951—17 250 1413—1437 57 17 251—17 550 1 438—1 462 58 17 551—17 850 1 463—1 487 59 17 851—18150 1488—1512 60 18151—18 450 1513—1537 61 18 451—18 750 1 538—1 562 62 18 751—19 050 1 573—1 587 63 19 051—19 350 1588—1612 64 19 351—19 650 1 613—1 637 65 19 651—19 950 1 638—1 652 66 19 951—20 250 1 653—1 687 67 20 251—20 550 1 688—1 712 68 20 551—20 850 1 713—1 737 69 20 851—21 150 1 738—1 762 70 21 151—21 450 1 763—1 787 71 21 451—21 750 1 788—1 812 72 21 751—22 050 1 813—1 837 73 22 051—22 350 1 838—1 862 74 22 351— 1 863— 75
Erhålles vid intervallgräns olika avdrag för års- pension och för månadspension, skall det för medlemmen fördelaktigaste avdraget gälla.
6.8 Samordning med förtidspension Gällande bestämmelser
Rätt till förtidspension tillkommer enligt la- gen om allmän försäkring en försäkrad i ål- dern 16—66 år, vars arbetsförmåga på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan är varaktigt nedsatt med minst hälften. Kan nedsättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig men ändå antagas bestå avsevärd tid har den försäkrade rätt till en tidsbe- stämd förmån, sjukbidrag, som i det en- skilda fallet utgår med samma belopp som förtidspensionen skulle ha gjort.
De som har rätt till förtidspension inde- las i tre grupper efter graden av invaliditet. Till grupp I, som erhåller hel förtidspen— sion, hänförs försäkrad vars arbetsförmåga är så nedsatt att intet eller en ringa del av den återstår. Detta innebär i princip att ar- betsförmågan är nedsatt med minst %. Till grupp 11, som erhåller % av hel förtids- pension, hänförs försäkrad vars arbetsför- måga är nedsatt i mindre grad men ändå med avsevärt mer än hälften. I princip skall arbetsförmågan i dessa fall vara ned- satt med 2/3 men ej med 5/6. Till grupp III slutligen, som erhåller 1/2 av hel förtidspen- sion, hänförs övriga försäkrade med rätt till förtidspension, dvs de vars arbetsförmåga är nedsatt med minst hälften men ej med %.
Arbetsmarknadsstyrelsen har utfärdat till— lämpningsföreskrifter om ersättningsrätten inom arbetslöshetsförsäkringen för medlem- mar som uppbär förtidspension eller sjuk— bidrag. Arbetsförheten bestäms av till vil— ken av ovan nämnda grupper de hänförts vid prövningen av rätten till förtidspension. Från denna utgångspunkt har bedömts att den medlem som vid pensionsprövningen hänförts till grupp I inte är ersättningsbe- rättigad inom arbetslöshetsförsäkringen. Den som hänförts till grupp 11 är ersätt- ningsberättigad om han, sedan han börjat uppbära förtidspension, haft förvärvsarbete och erlagt avgifter i sådan omfattning att 5- månadersvillkoret uppfyllts. Den som hän— förts till grupp III, slutligen, är i princip ersättningsberättigad inom ramen för över—
försäkringsreglema.
De försäkrade som önskar erhålla förtids- pension skall ansöka därom hos försäkrings- kassan. Förtidspensionen beviljas i regel fr o m den månad rätten till förmånen före- ligger, dvs nedsättningen i arbetsförmågan har konstaterats vara för handen. Förtids- pension beviljas dock icke för längre tid till- baka än tre månader före ansökningsmåna- den. På grund av att handläggningen av för- tidspensionsärendena tar en viss tid, kan den första pensionsutbetalningen omfatta förmå- ner för fyra fem månader före beslutsda- gen. Den medlem i arbetslöshetskassa som uppburit dagpenning och senare tillerkänns förtidspension som utbetalas retroaktivt blir återbetalningsskyldig för det belopp han er- hållit för tid under vilken han erhållit för- tidspension.
Utredningens överväganden och förslag
Vid prövningen av rätten till förtidspension bedöms den försäkrades arbetsförmåga på grundval av det faktiska eller beräknade in— komstbortfall som den medicinska defektcn orsakar. Vid uppskattningen av detta in- komstbortfall jämförs den arbetsinkomst som den försäkrade beräknas kunna upp— bära i fortsättningen med den arbetsinkomst som det kan antagas att han skulle ha haft om han förblivit frisk.
Mot denna bakgrund finner utredningen att de av arbetsmarknadsstyrelsen utfärda- de samordningsföreskrifterna kan användas även i fortsättningen. Försäkrad som har rätt till och uppbär hel förtidspension, dvs är att hänföra till grupp 1, skall således inte ha rätt till ersättning från arbetslöshetsför— säkringen. Det kan emellertid uppkomma fall där den försäkrades rätt till förtidspen- sion upphört till följd av att han förmått förvärva en så hög arbetsinkomst att något inkomstbortfall inte alls kan påvisas. I detta fall skall medlemmen ha samma rätt till er- sättning från arbetslöshetsförsäkringen som andra medlemmar men endast under förut- sättning att han vid arbetslöshetens början uppfyller försäkringens arbetsvillkor genom arbete som har utförts efter det förtidspen—
sionen börjat utgå. Har pensionen reduce- rats blir den försäkrade att hänföra till nå- gon av grupperna II eller III.
Medlem som uppbär partiell pension i grupp II, % pension, skall enligt utredning- ens mening kunna förvärva ersättningsrätt från arbetslöshetskassan. Förutsättningen skall även här vara att arbetsvillkoret har fullgjorts efter det pension börjat utgå och att endast tid då den försäkrade har utfört förvärvsarbete skall tillgodoräknas. Ersätt- ningen vid arbetslöshet regleras genom över- försäkringsregeln. Därvid torde i de flesta fall också de regler utredningen föreslagit vid deltidsarbete komma att bli tillämpliga.
För medlem som har förtidspension i grupp Ill, 1/2 pension, gäller att ersättning vid ar- betslöshet utges inom ramen för överförsäk— ringsreglerna. Det allmänt gällande arbets- villkoret skall vara uppfyllt. Hur och när detta skall ske behöver inte särskilt regle- ras. Även för dessa fall torde reglerna vid deltidsarbete ofta bli tillämpliga. I den hit— tillsvarande behandlingen av dessa ärenden har det i vissa fall varit svårt att fastställa den normala inkomst på vilken överförsäk- ringsreglerna skall tillämpas. Detta gäller i de fall medlemmen icke haft förvärvsarbete efter pensioneringstillfället. Med anledning därav vill utredningen föreslå följande re— gel. Man utgår från medlemmens inkomst före pensioneringen. Av denna inkomst be- räknas hälften täckas av förtidspensionen. Den andra hälften av denna inkomst blir då den inkomst på vilken överförsäkringsre— geln skall tillämpas. Vad som här föresla- gits bör också kunna tillämpas i de fall ar- betsinkomsten före pensioneringstillfället förvärvats genom deltidsarbete. Den nu fö- reslagna regeln skall sålunda enligt utred— ningens mening tillämpas i de fall medlem uppbär 1/2 förtidspension eller sjukbidrag och icke haft förvärvsarbete efter det pen- sionen har börjat utgå.
De tidigare redovisade bestämmelserna om retroaktiv utbetalning av förtidspension samt återbetalningsskyldighet för dagpen- ning från arbetslöshetsförsäkringen orsakar svårigheter både för de försäkrade och för arbetslöshetskassorna.
I de enskilda fallen kan det gälla så stora belopp som 3000—4 000 kronor som ar- betslöshetskassan har att återkräva. Man har också påpekat att frekvensen av fall där återkrav aktualiseras på grund av att med— lemmen tillerkänts förtidspension har ökat, sedan rätten till förtidspension vidgats ge- nom den lagändring som trädde 'i kraft 1.7.1970.
Mot bakgrund av de erfarenheter som re- dovisats för utredningen finner den att sam- ordningen mellan arbetslöshetsförsäkringen och förtidspensioneringen i det ifrågavaran- de speciella avseendet bör lösas på ett smi- digare sätt än för närvarande. Lösningen synes kunna åstadkommas på två helt skilda sätt. Det ena är att den försäkrade under tid, för vilken han uppburit dagpenning och senare tillerkänts förtidspension, får tillgo— dogöra sig ett belopp som motsvarar den högsta av dessa förmåner. Då förtidspensio- nen utgår per månad men ersättningen från arbetslöshetskassan per dag skulle emellertid särskilda regler erfordras för avräkningsför- farandet i det enskilda fallet. Därtill kom- mer att medel finge överföras från den ena försäkringen till den andra.
Utredningen finner att en samordning bör utformas så att den bereder den försäkrade så litet obehag som möjligt samtidigt som den blir administrativt enkel. Enligt rapport från riksförsäkringsverkets tekniska byrå ut- gjorde i januari 1971 antalet pensionstagare med förtidspension 166 817, varav 150 651 hade hel och 10 834 % pension. I de fall där en försäkrad som uppbär dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa tillerkänns hel eller 2/3 förtidspension skall den enligt utredningens mening inte utbetalas för retro- aktiv tid. Försäkringskassa skall efter sam-, råd med arbetslöshetskassa besluta om den tidpunkt från vilken pensionen skall utgå. Arbetslöshetsdagpenning upphör då att utgå. En sådan regel skulle eliminera nästan alla de fall då återkrav kan förekomma på grund av att en försäkrad tillerkänts förtidspen- sion. En kompletteringsregel kan behöva ut- formas för de undantagsfall där dagpen- ningen ger lägre förmån än förtidspensio- nen. I dessa fall bör den överskjutande pen-
sionen utbetalas till den försäkrade och be— slutet alltså ha retroaktiv verkan enligt hu- vudregeln inom förtidspensioneringen. Från försäkringsekonomisk synpunkt har dessa fall så liten betydelse att någon reglering mellan arbetslöshetskassa och pensionssyste- met inte är påkallad.
Vissa specialfall kan uppstå till följd av statsmakternas uttalanden angående om- prövning av pensionsrätt (Kungl Maj:ts prop 1970: 66, 2LU 1970: 34).
Vid prövningen av invaliditetsgraden upp— skattar man, som ovan anförts, det inkomst— bortfall som nedsättningen av arbetsförmå- gan föranleder. I den mån detta bortfall minskar kan förtidspensionen reduceras el- ler helt dragas in. Tidigare hade den för— säkrade, som på nytt drabbades av inkomst- bortfall till följd av nedsättningen i arbets— förmågan, att ansöka om att återfå indra- gen eller reducerad pension. Enligt gällande bestämmelser räcker det numera att den för— säkrade till försäkringskassan lämnar en an- sökningsblankett, som innehåller upplysning om att förvärvsarbete upphört samt en för- säkran att övriga förhållanden är oföränd- rade sedan han beviljades pension, för att förtidspensionen på nytt skall börja utgå. I sådana fall kan tiden i förvärvsarbete kom— ma att uppgå till mer än fem månader, dvs vara så lång att medlemmen arbetar upp er- sättningsrätt. Om arbetslöshet därefter in- träder skall medlemmen — om han väljer att stå till arbetsmarknadens förfogande fram— för att utnyttja sin vilande rätt till förtids— pension — ha rätt att uppbära försäkrings- ersättning.
I det föregående av denna punkt har ut— redningen för vissa fall hänvisat till arbets— löshetsförsäkringens arbetsvillkor. Detta be- handlas i punkt 6.1.2. Där har utredningen i fråga om tid som inte inräknas i ramtiden — överhoppningsbar tid _ förordat att nu- varande bestämmelser om sjukdom kvarstår. De innebär att försäkrad som på grund av styrkt sjukdom har varit förhindrad att åta— ga sig arbete i fråga om ersättningsrätt be— finner sig i samma situation när sjukdoms— tiden slutar som när den började. Denna re- gel kan tillämpas för försäkrade som under
sjukdomstiden uppburit sjukpenning eller sjukbidrag. Den kan dock enligt utredning- ens mening inte tillämpas sedan hel eller 2/3 förtidspension har börjat utgå.
Den allmänna sjukförsäkringen och pen— sioneringen å ena sidan samt yrkesskade— försäkringen å andra sidan är samordnade. I fråga om försäkrade som uppbär livränta på grund av att de genom yrkesskada fått sin arbetsförmåga nedsatt med mer än hälf- ten förekommcr endast i undantagsfall att de inte även uppbär förtidspension. Undan- tagsfallen beror på olikheter i invaliditetsbe- greppet i de båda försäkringarna. I det stora flertalet fall då livränta utgår från yrkesska— deförsäkringen utan att den försäkrade även har förtidspension är den försäkrades arbets- förmåga inte nedsatt med minst hälften. I dessa fall påverkar yrkesskadelivräntan gi- vetvis inte rätten till ersättning från arbets— löshetsförsäkringen.
Med hänsyn härtill anser utredningen att samordning mellan ersättning från arbets- löshetsförsäkringen och livränta från yrkes- skadeförsäkringen endast behöver behand— las särskilt i de enstaka undantagsfall .då den yrkesskadade har fått sin arbetsförmåga nedsatt med mer än hälften och uppbär yr— kesskadelivränta utan att samtidigt erhålla förtidspension. I sådana fall kan det förut- sättas att den försäkrade före arbetslöshe- ten har haft en inte obetydlig arbetsinkomst och att arbetslöshetsförsäkringens arbetsvill— kor därför vanligen är uppfyllt. Om den för- säkrade fullgjort detta och andra ersätt- ningsvillkor, skall livräntan från yrkesskade- försäkringen inte påverka ersättningsrätten i arbetslöshetsförsäkringen. Detsamma.- gäl- ler som förut nämnts yrkesskadelivränta i de fall nedsättningen av arbetsförmågan 'inte uppgår till mer än hälften. .
, Övriga fall — då således den som uppbär yrkesskadelivränta även uppbär förtidspen- sion — bör i arbetslöshetsförsäkringen enligt utredningens mening behandlas som fall av förtidspension i den av förut nämnda grupe per (I—III), dit den försäkrade i fråga. om förtidspension är att hänföra.
7.1 Inledande synpunkter
Utredningen har i kap 3 utvecklat de prin— cipiella synpunkter som har lett fram till förslaget att vid sidan av arbetslöshetsför- säkringen införa en ny stödform vid arbets— löshet, kontant arbetsmarknadsstöd. Det kontanta arbetsmarknadsstödet syftar till att skapa ekonomiskt grundskydd för arbetslösa som av en eller annan orsak inte bereds så- dant skydd genom arbetslöshetsförsäkringen. Man har härvid att räkna med två huvud- grupper arbetssökande. Grupperna skiljer sig från varandra med hänsyn till deras tidi- gare anknytning till arbetsmarknaden.
Den ena gruppen utgörs av personer som söker sig ut på arbetsmarknaden för första gången eller som återgår till förvärvsarbete efter längre tids bortovaro. Arbetslöshetsför- säkringens regelsystem kan inte utan vidare tillämpas på dem. Genom bristen på fast anknytning till arbetsmarknaden kommer ar- betsvillkoret att i alltför hög grad begränsa ersättningsrätten för vissa av dem. Arbets- villkoret kan emellertid inte utan vidare ef- terges, enär det har till uppgift att ge belägg för att personen i fråga verkligen ställer sin arbetskraft till arbetsmarknadens förfogan- de. Utredningen har dock sett det som en viktig uppgift att utforma reglerna om det kontanta arbetsmarknadsstödet med skä- lig hänsyn till föreliggande behov av ett eko- nomiskt grundskydd vid arbetslöshet även för de nykomna på arbetsmarknaden.
Kontant arbetsmarknadsstöd
Den andra gruppen utgörs av sökande som i likhet med dem som tillhör försäk— ringen har viss anknytning till arbetsmark- naden. I de fall sökanden arbetar som ar- betstagare finns vanligen möjlighet att vinna anslutning till arbetslöshetskassa. Endast i undantagsfall beror frånvaron av försäk- ringsskydd i sådana fall på att ingen kassa står öppen för arbetstagaren. Utformningen av reglerna om kontantstödet bereder i fråga om denna grupp inga speciella problem. De flesta av de för försäkringen gällande ersätt— ningsvillkoren kan för denna grupp göras tillämpliga även på kontantstödet.
7.2 Allmän bestämning av skyddad personkrets
1 kap 5 har utredningen behandlat de all- männa förutsättningama för ersättningsrätt. De gäller för kontant arbetsmarknadsstöd likaväl som för ersättningsrätt i arbetslös- hetsförsäkringen. Förslagen i kap 5 ansluter sig i huvudsak även till de i 725 arbets— marknadskungörelsen föreskrivna allmänna förutsättningarna för arbetslöshetshjälp, frånsett den där angivna föreskriften om be- hovsprövning i varje särskilt fall. Utredningen har i detta sammanhang främst uppmärksammat och övervägt bety- delsen av svenskt medborgarskap. I arbets- löshetsförsäkringen regleras sådana förhål- landen i första hand genom föreskrifter om rätt till medlemskap samt om avgifts- och
arbetsvillkor. Därjämte föreskrivs — exem- pelvis i fråga om dem som är arbetslöshets— försäkrade i annat nordiskt land — att för- säkrad efter sin inflyttning till Sverige skall ha fullgjort avgifts- och arbetsperioder om sammanlagt fyra veckor.
Såsom allmän förutsättning för arbetslös- hetshjälp anges i 72 & arbetsmarknadskungö- relsen att sökanden skall vara svensk med— borgare eller tillhöra stat med vilken Sverige träffat överenskommelse om ömsesidighet i fråga om hjälpåtgärder vid arbetslöshet. I kap 2 (2.4) lämnas redogörelse för sådana överenskommelser. Arbetsmarknadsstyrelsen har i cirkulär (Hz4/1968) med bestämmel- ser om kommunalt kontantunderstöd lämnat följande anvisningar i detta avseende.
Som huvudregel gäller att kontantunder- stöd endast kan tillkomma svenska medbor- gare och medborgare i stat, med vilken Sve- rige träffat överenskommelse om ömsesidig- het beträffande hjälpåtgärder vid arbetslös- het. Kontantunderstöd får dock i särskilda fall utgå även till annan utlänning än som nyss nämnts. Sådant särskilt fall skall anses föreligga om utlänningen är stadigvarande bosatt i Sverige samt har haft och är be- rättigad att ha anställning i landet.
Försäkrade enligt lagen om allmän för- säkring är svenska medborgare och de som utan att vara svenska medborgare är bosatta i Sverige. Enligt 20 kap 15 & samma lag äger Konungen träffa överenskommelse med främmande makt angående utsträckt tillämp- ning av lagen eller om undantag i vissa fall från vad i lagen är stadgat.
Kungl Maj:t har med stöd av prop 1963: 29 förordnat att en av Internationella arbetskonferensen (ILO) antagen konvention angående utlänningars likställande med ett lands egna medborgare i fråga om social trygghet skall lända till efterrättelse i för- hållande till några länder i de delar Sverige godtagit konventionens förpliktelser (SFS 1964: 57 mfl). Dessa delar är hälso- och sjukvård, kontantförmåner vid sjukdom, för- måner vid havandeskap och barnsbörd, för- måner vid yrkesskada och förmåner vid ar- betslöshet.
Utlänningars likabehandling skall enligt
denna konvention garanteras utan villkor med avseende å bosättning. Vissa undantag medges dock. I fråga om bla förmåner vid arbetslöshet får sålunda vissa krav på bosättning uppställas. Dessa krav får då det gäller bla arbetslöshetsförmåner inte över— stiga sex månader omedelbart innan ansö- kan om förmånen görs. Undantagen från hu— vudregeln om bosättningskrav gäller emel- lertid endast förmåner, vilkas utgivande är oberoende av såväl finansiellt deltagande från de skyddade personernas eller deras ar- betsgivares sida som fullgörande av viss kva- lifikationstid i förvärvsarbete.
Såsom framgår av kap 2 (2.4) föreligger flera slag av multilaterala och bilaterala överenskommelser som innehåller svenska åtaganden beträffande hjälpåtgärder vid ar- betslöshet.
Förslag
Utredningen föreslår att ifrågavarande be- stämmelser om kontant arbetsmarknadsstöd i viss lkhet med reglerna i lagen om allmän försäkring utformas såsom generel- la föreskrifter för svenska och utländska medborgare, dock med bemyndigande för Kungl Maj:t att utfärda särbestämmelser på grund av internationella överenskommelser. Till de generella föreskrifterna bör knytas regeln om den för all arbetslöshetshjälp ge- n:rellt gällande förutsättningen att sökan- den skall stå till den svenska arbetsmarkna— dens förfogande.
Den föreslagna generella regeln har föl- jande innehåll. Berättigad till kontant ar- betsmarknadsstöd är den som står till den svenska arbetsmarknadens förfogande och har uppfyllt föreskrivna ersättningsvillkor i Sverige. Regeln gäller både svenska med- borgare och andra sökande. Villkoret att den arbetslöse skall stå till den svenska ar- betsmarknadens förfogande innebär att han skall vara lätt anträffbar och snabbt kunna inställa sig på svensk arbetsförmedling eller arbetsplats.
Bemyndigandet för Kungl Maj:t att ut- färda bestämmelser har intagits i 34 & lag- förslaget.
7.3 Särskilda villkor för ersättningsrätt 7.3.1 Arbetsvillkor
Överväganden
I likhet med vad som föreslås gälla för ar- betslöshetsförsäkringen bör ett arbetsvillkor uppställas som grundläggande krav för rätt till kontant arbetsmarknadsstöd. Detta vill— kor bör baseras på samma regler som ar- betslöshetsförsäkringens arbetsvillkor. För rätt till kontantstöd skall alltså gälla att sö- kanden har utfört förvärvsarbete under minst fem av de tolv månaderna närmast före arbetslöshetens början. Med tid i för- värvsarbete jämställs tid då sökanden har haft semester eller, med helt eller delvis bi- behållen lön, har varit ledig av annan anled— ning än sjukdom, vämpliktstjänstgöring el- ler barnsbörd. Även perioder då sökanden genomgått arbetsmarknadsutbildning eller värnpliktstjänstgöring eller varit ledig från arbete och erhållit tilläggssjukpenning en- ligt 3 kap 13 5 lagen om allmän försäkring bör, i enlighet med vad som föreslås gälla beträffande försäkringen, delvis — två av fem månader — likställas med tid iförvärvs- arbete. I den mån denna tid inte är tillgodo- räkningsbar som likställd med arbetad tid, skall den vara Överhoppningsbar vid beräk— ning av ramtid. Överhoppningsbar vid ram- tidsberäkning skall också vara tid då sökan- den har varit förhindrad att förvärvsarbeta på grund av_vuxenutbildning, varmed i ut— redningens förslag avses utbildning som fö- regåtts av minst fem månaders samman- hängande förvärvsarbete samt vidare vård av eget barn eller adoptivbarn som ej fyllt tre år, frihetsberövande inom kriminalvår- dens ram, nykterhetsvård på anstalt och slutligen på grund av styrkt sjukdom. _ Den föreslagna konstruktionen av arbets- villkoret innebär dels att villkoret till över- vägande del blir ett renodlat arbetsvillkor, dels att den som inte helt uppfyller kravet på fem månaders arbete i begränsad omfatt- ning kan medräkna även perioder, vilka av arbetsmarknadsskäl eller andra hänsyn rim- ligen bör i Viss mån kunna jämställas med tid i förvärvsarbete, trots att verksamheten
inte har pågått i förvärvssyfte eller medfört inkomst. Detta gäller arbetsmarknadsutbild- ning, värnpliktstjänstgöring samt havande- skap och vård av barn under tiden närmast efter dess födelse.
I fråga om kontant arbetsmarknadsstöd har utredningen övervägt möjligheterna att jämställa oavlönat vårdarbete med förvärvs- arbete i större utsträckning än som föresla- gits beträffande arbetslöshetsförsäkringen. För åtskilliga som under längre tid huvud- sakligen ägnat sig åt vård av föräldrar, an» nan anhörig eller andra personer, för vilka de ansett sig ha ansvar, kan vårduppgiften ha haft så betydande omfattning att den ut- gjort ett väsentligt hinder för annat arbete. Har ersättning ej utgått för detta vårdarbete, kan det enligt förutnämnda regler ej räknas som förvärvsarbete.
Fullgörande av sådana vårduppgifter mås— te dock oftast anses vara en arbetsinsats av värde inte bara för den vårdade och den- nes familj. Vårdinsatsen är en del av de om— sorger, för vilka hela samhället har ansvar. Har vårdnaden pågått regelbundet under längre tid och har den haft så betydande omfattning att vårdaren varit förhindrad att stå till arbetsmarknadens förfogande, finns goda skäl att jämställa Vårdinsatsen med för— värvsarbete vid tillämpning av arbetsvillko- ret.
Framdeles torde en allt större del av des— sa vårduppgifter komma att utföras under former som kan likställas med förvärvsar- bete, främst som social hemhjälp till åld- ringar och handikappade. I socialstyrelsens råd och anvisningar i socialvårdsfrågor (nr 175, utgivna i januari 1965) anges som mål för hemsamaritverksamheten att såmånga åldringar och handikappade som möjligt skall kunna leva kvar i sina invanda mil-, jöer. Institutionsvård bör inte bli. aktuell förrän det krävs så kvalificerad vård eller så- dan tillsyn att den inte kan ges i hemmet. Socialstyrelsen har med anledning av för- frågningar om olika problem i samband med anlitande av anhöriga som hemsamariter hos åldringar och handikappade även framhål- lit att anhörighjälpen i största möjliga ut- sträckning bör tillvaratas och att anhörig,
anlitad som hemsamarit, bör avlönas enligt samma normer som gäller för kommunens övriga samariter.
Socialstyrelsen har i detta sammanhang även understrukit att det — såväl från den anhöriges som från kommunens synpunkt — är synnerligen fördelaktigt om en anhö— rig är hemsamarit. Antalet timmar som den gamla eller handikappade får tillsyn blir ju ofta större än det antal arbetstimmar, för vilka den anhöriga hemsamariten erhål- ler arvode. _
Utredningen har även funnit stöd för an— tagandena om den framtida utvecklingen i handikapputredningens betänkande Kom- munerna och den sociala omvårdnaden (SOU 1967: 53). Där framhålls (sid 66) att anhörigas uppoffringar för många män- niskor är en förutsättning för att de skall kunna bo kvar hemma och klara det dag- liga livet. Vidare anförde utredningen:
Handikapputredningen finner att en god om— vårdnad innefattar stöd och hjälp också till alla dem, anhöriga och andra, som i sina hem vår- dar handikappade. Det torde i de flesta fall vara lämpligt att dimensionera och utforma hemhjälpsorganisationen så att dessa vårdares behov av avbytarhjälp kan tillgodoses. Detta behov bör bedömas generöst. Likaså bör kom- munerna — med en generös bedömning av den handikappades hjälpbehov — ersätta vårdarbetet. Det statliga stödet till social hemhjälp, 35 pro- cent av kommunernas nettokostnader, kan i båda fallen utgå med tillämpning av kungö- relsen om statsbidrag till social hemhjälp (1964: 427). Socialstyrelsen har erinrat härom i skrivelse till kommunerna.
Av riksdagen med anledning av handi- kapputredningens förslag beslutade ändring— ar i lagen om socialhjälp, som trädde i kraft 1.7.1968, innebar en ytterligare markering av det allmänna samhällsansvaret för att den enskilde medborgarens vårdbehov tillgodo- ses och av kommunernas skyldigheter att vidtaga alla härför erforderliga åtgärder. Detta får ses som uttryck för en aktiv social— politik från samhällets sida.
Ett allt större antal även av de anhöriga som har till sin huvudsakliga uppgift att i hemmen hjälpa åldringar och handikappade kan således i framtiden förutsättas få in- komst som hemsamariter från sitt vårdarbe-
te. Därmed har de möjligheter att uppfylla arbetsvillkoret och får därigenom rätt till försäkringsersättning eller — om de inte är försäkrade — till kontant arbetsmarknads- stöd. Särskilda regler fordras endast för den som inte har haft inkomst av sitt vårdarbete.
Förslag
Arbetsvillkoret för rätt till kontant arbets- marknadsstöd föreslås bli" detSamma som ar- betsvillkoret i arbetslöshetsförsäkringen med följande tillägg.
Såsom tid i förvärvsarbete skall även räk- nas tid under de tolv månaderna närmast före anmälan till arbetsförmedlingen, då sö— kanden har haft till uppgift att —f,utan att någon inkomst uppburits — -i enskilt hem vårda eller hjälpa åldring eller handikap- pad och därigenom varit förhindrad att stå till arbetsmarknadens förfogande. Förslaget innebär att sökande av arbetsmarknadsstöd helt skall kunna bygga upp sin ersättnings- rätt genom angivna vård av åldring eller handikappad, om den pågått under minst fem av de senaste tolv månaderna och därefter upphört. .
I det enskilda fallet får bedömas. hur vårduppgiften inverkat på vårdarens möjlig— heter att stå till arbetsmarknadens förfo- gande. Bedömningen skall som regel grun- das på skriftlig försäkran av sökanden. I de fall den vårdade har uppburit invaliditets- tillägg enligt 9 kap 2 5 första stycket lagen om allmän försäkring eller vårdbidrag enligt 9 kap 3 5 första stycket samma lag får vård- behovet och vårdens omfattning anses vara styrkta. Antalet timmar som gamla och handi- kappade får tillsyn är. ofta mycket större än det antal arbetstimmar för vilka t ex an— höriga får ersättning. Vårduppgiftens inVer- kan på. möjligheterna'att utföra annat ar- bete måste därför bedömas med hänsyn till hela den tid som skäligen kan anses ha åtv gått för vården, oavsett om vårdaren skulle ha kunnat få arvode för hela denna tid eller inte.
För prövningen av arbetsvillkoret före- slår utredningen — i anslutning till vad där- om anförts beträffande försäkringens ar-
betsvillkor (6.1.2) — följande precisering av tidberäkningen. Sökande får tillgodoräkna sig månad endast om arbete under månaden har utförts minst tio dagar (motsvarande två arbetsveckor). Den sammanlagda arbets- tiden under månaden skall dock uppgå till minst 70 timmar.
7.3.2 Karensvillkor för den som uppfyller arbetsvillkor
Överväganden
1 kap 6 har utredningen behandlat karens- villkoret i arbetslöshetsförsäkringen. Utred- ningen föreslår där att de nuvarande be- stämmelserna om karenstid utgår och ersätts med en regel som innebär att ersättning ut- går fro m den första arbetslösa dagen, dock tidigast from den dag då den för- säkrade personligen eller på annat godtag- bart sätt anmält sig som arbetssökande vid offentlig arbetsförmedling.
Förslaget i fråga om de försäkrade moti- verar utredningen bl a med vissa allmänna synpunkter. De flesta förvärvsarbetande har så många bundna och fasta utgifter att re— dan några dagars fullständigt inkomstbort— fall innebär en avsevärd ekonomisk påfrest- ning för den som är helt beroende av sin arbetsinkomst för försörjningen.
Dessa allmänna synpunkter på de anställ- das förhållanden har samma betydelse för många av dem som kommer att söka kon- tant arbetsmarknadsstöd. I varje fall gäller detta i fråga om dem som har börjat för- värvsarbete och vid arbetslöshet uppfyller det reguljära arbetsvillkoret. Redan genom utvidgningen av möjligheterna att vid pröv- ning av detta villkor inräkna visst slag av oavlönat arbete -— vård av åldring eller handikappad — uppstår emellertid en mer heterogen sammansättning av den genom arbetsmarknadsstödet skyddade personkret- sen. Åtskilliga av dessa personer med tidiga- re vårduppgifter kan ha haft obetydlig ti- digare kontakt med arbetsmarknaden, när de anmäler sig som arbetssökande vid offent- lig arbetsförmedling. Både de själva och ar-
betsförmedlingen måste då ha tid att klar- lägga situationen.
Detta gäller i särskilt hög grad dem som tidigare ej alls förvärvsarbetat eller arbetat för så länge sedan eller i så obetydlig ut- sträckning att deras arbetssituation helt mås- te nyprövas. För dem föreslår utredningen en särskild kvalifikationstid. Förslaget be- handlas i närmast följande punkt 7.3.3.
Även för många av dem som förvärvs— arbetat i en omfattning vilken är fullt till- räcklig för att uppfylla arbetsvillkoret och som gjort detta genom reguljärt inkomstgi- vande arbete kan det emellertid uppstå svå— righeter att omedelbart klarlägga arbetslös— hetssituationen när de anmäler sig vid ar— betsförmedlingen. De som tidigare varit verksamma som företagare skall styrka att deras personliga verksamhet i företaget upp- hört och att detta inte endast har skett till- fälligt. Arbetsförmedlingen skall pröva de därvid åberopade omständigheterna. Vid be- dömningen av dessa fall har arbetsförmed— lingen inte möjlighet, på samma sätt som i fråga om de försäkrade, att rådgöra med representanter för organisationer på be— rörda yrkesområden och få information om relevanta förhållanden i sökandens tidigare verksamhet.
Behovet av karensvillkor för sökande av kontant arbetsmarknadsstöd, som uppfyllt det i punkt 7.3.1 föreslagna arbetsvillkoret, har utredningen bedömt på följande sätt. För åtskilliga sökande kommer förhållande- na att bli tämligen lika dem som förutsatts för de försäkrade. I dessa fall skulle något karensvillkor inte erfordras. För andra sö- kande kommer det återigen att behövas av- sevärd tid för att klarlägga arbetslöshetssi- tuationen. Även en rent preliminär bedöm- ning kan kräva sin tid, särskilt om sökan— den tidigare inte har anlitat arbetsförmed— lingen. Å andra sidan kan det för dessa ar— betssökande lika väl som för de arbetslös- hetsförsäkrade medföra en avsevärd belast- ning att redan i början av en längre arbets- löshetsperiod drabbas av en tids totalt in- komstbortfall. Även vid kortvarigare arbets- löshet kan samma belastning uppstå, om sö- kanden endast finner tillfälliga arbeten och
under årets lopp upprepade gånger möter ny arbetslöshet.
Förslag
Kontant arbetsmarknadsstöd utgår till den som har kvalificerat sig för sådant stöd ge- nom att uppfylla föreskrivet arbetsvillkor först sedan han har anmält sig som arbets- sökande vid offentlig arbetsförmedling och därefter varit arbetslös sammanlagt fem da- gar, anmälningsdagen inräknad. Dessa da— gar behöver inte ligga i en följd utan kan vara utspridda över en sammanhängande tid (ramtid) av högst fem kalenderveckor. I karenstid inräknas endast dag, för vilken kontant arbetsmarknadsstöd skulle ha utgått om karensvillkoret hade varit uppfyllt.
På grund av att karenstiden sålunda gene- rellt har begränsats till fem dagar anser ut- redningen att föreskrifter om karensbefriel- se — såsom nu gäller i arbetslöshetsförsäk- ringen vid sjukdom och i vissa andra fall — inte skall behöva införas i fråga om kon- tant arbetsmarknadsstöd. Även om ömman- de skäl ibland skulle kunna åberopas för karensbefrielse, anser utredningen att den nya stödformens administration inte bör be- lastas med kontroll av andra förhållanden än dem som direkt avser sökandens arbets- utbud och arbetslöshet.
Sökande av kontant arbetsmarknadsstöd skall inte behöva genomgå karens mer än en gång varje ersättningsperiod av 150 re- spektive 300 dagar. Utredningens förslag om dessa ersättningsperioder behandlas i punkt 7.4.
7.3.3 Särskilt kvalifikationsvillkor för den som är nytillträdande eller återinträder på arbetsmarknaden
Överväganden
Av naturliga skäl kan den som är ny på ar- betsmarknaden vara utsatt för väsentligt större arbetslöshetsrisk än den som där re- dan funnit en fastare anknytning. Särskilt utgör avsaknad av yrkesvana och erfarenhet av tidigare förvärvsarbete en belastning för
honom. Ofta föreligger också brister i ut- bildningen som begränsar arbetsutbudet. Dessa och andra omständigheter bidrar till att man har att räkna med att arbetsgivare tvekar att anställa den som tidigare ej har förvärvsarbetat, såvida annan arbetskraft finns att tillgå.
Som förut anförts föreslår utredningen att ett med arbetslöshetsförsäkringens arbetsvill- kor i huvudsak överensstämmande villkor skall gälla även beträffande det kontanta ar- betsmarknadsstödet. I enlighet härmed skall som huvudregel gälla för rätt till kontant— stöd att den arbetssökande skall ha utfört förvärvsarbete i fem månader under en ram- tid av tolv månader omedelbart före arbets- löshetens inträde. Ett sådant villkor kommer alltid att utestänga den som är nytillträdande på arbetsmarknaden från ekonomiskt skydd under den första tid efter inträdet då, en- ligt vad nyss anförts, arbetslöshetsrisken kan vara störst. Enligt utredningens mening är det ofrånkomligt att närmare undersöka om och i vad mån det är befogat att utforma det kontanta arbetsmarknadsstödet så att det ger ekonomiskt skydd även för denna kate- gori av arbetstagare. Vad som härvid kan komma i fråga är att i större eller mindre grad efterge arbetsvillkorets krav på utfört förvärvsarbete som förutsättning för rätt till kontantstöd. För den nytillträdande arbets- sökanden skulle i stället gälla en efter den- nes situation särskilt utformad särregel.
En viktig uppgift för den offentliga ar— betsförmedlingen är att vidtaga åtgärder i syfte att öka benägenheten hos personer utanför arbetskraften att ta arbete samt — vilket är särskilt betydelsefullt i detta sammanhang — att undanröja hinder för inträdet på arbetsmarknaden och att under— lätta arbetssökandens anpassning till arbetet. Det måste därför anses vara motiverat även från arbetsmarknadspolitisk synpunkt att ge kontantstödet en sådan inriktning att det kommer att utgöra en stimulans för arbets- sökande att ta kontakt med arbetsförmed- lingen.
Det kan inte komma i fråga att utan nå- gon som helst begränsning göra arbetsmark- nadsstödet tillämpligt på en nytillträdande
arbetssökande. Tvärtom bör enligt utred- ningens mening ställas vissa bestämda krav på den som söker sig ut på arbetsmarkna- den för att kontantstöd skall kunna utgå. Man bör fordra en positiv vilja till anpass— ning efter arbetsmarknadens behov och till de aktuella möjligheterna att finna stadigva- rande arbete. Sedan arbetsförmedlingen har fått tillfälle att under en tid lämna anvisning- ar om tillgängligt arbete eller att söka ge- nomföra andra lämpliga arbetsmarknadsåt- gärder, har man fått ett prov på intensiteten i sökandens arbetsvilja och varaktigheten i hans arbetsutbud. Därmed kan den sökande anses ha visat en aktivitet som åtminstone i viss utsträckning kan jämställas med för— värvsarbete. Det kan därför övervägas att för en nytillträdande i vissa fall efterge kra— vet på utfört förvärvsarbete enligt arbetsvill— koret och i stället som grundförutsättning för rätt till kontantstöd fordra att vederbö- rande under viss, ej alltför kort tid har stått till arbetsmarknadens förfogande genom att söka arbete genom arbetsförmedlingen.
. Av flera skäl anser utredningen emeller- tid att det åtminstone för närvarande inte är möjligt att generellt dispensera den" ny- tillträdande arbetskraften från arbetsvillko- ret ens om krav om särskild kvalifika- tionstid uppställs. Innan erfarenhet har vun- nits av det kontanta arbetsmarknadsstödets verkningar finns anledning att iakttaga bety- dande försiktighet vid utsträckandet av stöd- formen till sådana arbetstagare" vilkas an— knytning till arbetsmarknaden är osäker. Vi- dare bör beaktas att villkoren för kontant— stödet inte ges en sådan utformning att för— medlingen kommer att sakna förutsättningar för en meningsfull verksamhet.
Enligt utredningens mening kan en lämp- lig avgränsning av tillämpningsområdet för Särregeln om den nytillträdande arbetskraf- ten vinnas genom att man närmare precise- rar den situation som förelåg innan den ny- tillträdande ställde sig till arbetsmarknadens förfogande. Utredningen har närmare analy- serat de skilda anledningar som kan förelig- ga till att den nytillträdande tidigare ej för- värvsarbetat. Därvid har utredningen under- sökt möjligheterna att utforma en särbestäm-
melse för nytillträdande som en allmän re- gel utan direkt anknytning till några bestäm— da grupper arbetssökande. Om man vill hål— la fast vid utgångspunkten att befrielse från arbetsvillkoret inte skall kunna komma i frå- ga för alla nyinträdande på arbetsmarkna— den, måste dock en sådan allmänt syftande regel bygga på vissa situationer då särpräg- lat starka skäl att söka förvärvsarbete före— ligger och sökanden därför vanligen har klart uttalat behov av den ekonomiska trygg- het som kontant arbetsmarknadsstöd kan lämna. Sådana behovssituationer kan exem— pelvis uppkomma när någon under längre tid har varit bunden av att vårda eller hjälpa åldring eller handikappad och söker för— värvsarbete sedan vårduppgiften har upp— hört. Hänsyn till den situationen har utred- ningen tagit genom förslaget i punkt 7.3.1 om en tilläggsregel i arbetsvillkoret för den- na kategori. Liknande behovssituationer kan uppstå i andra närliggande typfall. Framför allt synes behovssituationen vara utpräglad och allmänt förekommande för dem som efter utbildning vill övergå till förvärvsar— bete.
En mer allmängiltig innebörd kan ges åt bestämmelser för olika typfall om de in- rymmer befogenhet för prövningsorganet att behandla andra likartade fall på samma sätt. Detta kunde innebära fördelar från allmän Wrättvisesynpunkt och motverka komplikatio— ner på grund av svårigheter att med fullstän- dig klarhet avgränsa olika kategorier. Å and- ra sidan skulle en sådan obestämd utvidg- ning av ersättningsrätten medföra risker för en svåröverskådlig kostnadsutveckling samt avsevärt ökat ansvar och ökad belastning för prövningsorganet. Individuell bedömning av enskilda fall och speciella kategorier skul— le sannolikt ofta kräva längre observations- tid och mer ingående kontinuerlig uppfölj— ning. Om en särregel för de nytillträdande på arbetsmarknaden i möjligaste mån be— gränsas till att gälla en klart avgränsad grupp arbetssökande, behöver man be- träffande kvalifikationstidens längd ej ta hänsyn till svårbedömda kategorier och komplicerade fall.
Denna synpunkt är väsentlig även i andra hänseenden. Om kontantstödet för de nytill- trädande på arbetsmarknaden skall få av- sedd trygghetseffekt, måste det kunna utgå relativt snart efter det att sökanden slutat sin tidigare verksamhet ooh börjat söka för- värvsarbete. Annars kan ekonomiskt stöd från annat håll behövas, tex kommunal so— cialhjälp. Vidare kan en längre tids arbets- löshet under övergång från utbildning till förvärvsarbete utan möjlighet till kontant stöd föranleda en eljest inte motiverad fort- sättning av utbildningen och återgång till därmed förenat studiesocialt stöd. Uppställ- da kvalifikationsvillkor för kontant arbets- marknadsstöd skulle i sådana fall kunna komplicera arbetsmarknadsorganens uppgift att stimulera och underlätta inträde på ar- betsmarknaden. Utredningen har därför fun— nit att kvalifikationstiden för nytillträdande, som kan komma i fråga för kontant arbets- marknadsstöd utan att ha uppfyllt arbetsvill— koret, inte bör pågå längre än tre månader från det sökanden efter utbildningens slut har anmält sig till offentlig arbetsförmed- ling och därmed ställt sig till arbetsmarkna- dens förfogande.
Kvalifikationsvillkoren bör i övrigt be- stämmas med hänsyn till naturligt förelig- gande möjligheter för sökanden att under denna tid klarlägga sin vilja och förmåga att förvärvsarbeta. Som förut framhållits bör enligt utredningens mening bestämda krav i detta avseende ställas på den som söker sig ut på arbetsmarknaden för att kontant- stöd skall kunna komma i fråga. De största möjligheterna att motsvara dessa krav "har generellt sett de ungdomar som är i den si- tuationen att de skall övergå från utbildning till förvärvsarbete. Utbildningen kan ha va- rit av växlande tidslängd och mer eller mind- re inriktad på ett bestämt yrkesområde. Den kan ha avslutats eller avbrutits på olika sta- dier och i olika ålder. Avslutningen av stu— dierna kan ha haft karaktär av examen el- ler skett på mindre markerat sätt. Den ge— nomgångna utbildningen kan traditionellt anses som ett led i fortgående teoretiska stu- dier eller som en period av sådana studier som kan följas av en tids förvärvsarbete före
avsett återupptagande av studierna. Har den arbetssökande valt att börja förvärvsarbeta bör det i dessa situationer vanligen kunna förutsättas att sökanden har all anledning att visa både intensitet i arbetsvilja och till— räcklig stadga i arbetsutbudet.
Från samhällets sida är det i dessa situa- tioner naturligt att ge de nyutbildade ung- domarna lämpligt stöd för att underlätta de- ras anpassning på arbetsmarknaden. Skälen härför kan sägas vara av såväl utbildnings- politisk och arbetsmarknadspolitisk som all'- mänt social karaktär. Från ren arbetsmark— nadssynpunkt är det givetvis betydelsefullt att kunna knyta arbetsmarknadsåtgärderna till en aktuell utbildning. Om denna inte är tillräckligt yrkesinriktad eller i övrigt inte helt lämpad för tillgängliga arbeten, skapar dock utbildningens aktualitet goda förutsätt- ningar för effektiva och individuellt anpas- sade åtgärder från arbetsmarknadsorganens sida.
. Vad här anförts om dem som genomgått ungdomsutbildning gäller enligt utredningens mening även vuxna personer som på heltid har deltagit i ungdomsutbildning eller stu— derar vid särskilda läroanstalter för vuxna, om det för denna utbildning har förelegat rätt att uppbära studiesocialt stöd (studie- hjälp eller studiemedel). I samband härmed har utredningen även övervägt om samma särskilda kvalifikations- möjligheter kan tänkas gälla även för dem som har genomgått arbetsmarknadsutbild- ning. Det grundläggande syftet med denna utbildning är att ge arbetslösa och svårpla- cerade möjlighet till en ny arbetsplacering. Målsättningen ' för— arbetsmarknadsutbild- ningen är att kunna ge de enskilda en så väl anpassad utbildning som möjligt och där- utöver tillgodose det behov av nya yrkes- grupper som näringslivet kommer att få som en följd av :den fortsatta tekniska och eko— nomiska utvecklingen. Vissa arbetstagar- gruppers speciella utbildningsbehov beaktas särskilt. Detta gäller i första hand handikap- pade, äldre och vissa inte yrkesverksamma. Arbetsmarknadsutbildningens värde för sistnämnda grupper är i detta sammanhang av särskild betydelse. Handikappade arbets-
sökande som efter arbetsvårdsutredning ge- nomgår arbetsmarknadsutbildning utgör en betydande del — under år 1969 enligt upp- gift omkring en tredjedel — av eleverna i denna utbildningsform. Bland de handi— kappade är det åtskilliga ungdomar i ålder under 20 år som efter avslutad grundskola får sin yrkesutbildning i kurser inom arbets- marknadsutbildningen Även bland handi- kappade som är 20 år och äldre kan ar— betsmarknadsutbildningen i många fall va- ra deras första egentliga yrkesutbildning. Detsamma gäller oavsett handikapp ej sällan även personer som tidigare inte har varit yrkesverksamma och i viss utsträckning får sitt behov av utbildning tillgodosett ge- nom arbetsmarkn—adsutbildning.
I kap 5 (5.5.2) har en redogörelse läm- nats för den utbildningsutredning på arbets- förmedlingen som föregår beslut att bevilja en arbetssökande arbetsmarknadsutbildning. Förmedlingens beslut i sådana utbildnings- ärenden innehåller i regel även fastställan- de av utbildningsmålet i varje enskilt fall. Frånsett informationskurser od, som när- mast kan anses vara en del av utbildnings— utredningen, är vanligen det allmänna utbild- ningsmålet för varje elev att denne efter ut- bildningens slut skall kunna finna varaktigt förvärvsarbete. Denna primära målsättning påverkas inte av att elevens individuella mål för den påbörjade utbildningen ibland korri- geras med ledning av erfarenheter och önskemål från elevens och kursledningens sida. Informationen till eleverna före utbild- ningens början omfattar regelmässigt även upplysningar om de krav på rörlighet och anpassning i övrigt till arbetsmarknaden som kan komma att fordras för att finna avsett arbete.
Under dessa förhållanden kan hävdas att det inte medför någon mer betydande ut- vidgning av området för det kontanta ar— betsmarknadsstödet, om särskilda kvalifika- tionsmöjligheter utan fullgörande av arbets- villkor skulle öppnas även för den som har genomgått arbetsmarknadsutbildning. Här- emot kan å andra sidan invändas att så- dana kvalifikationsmöjligheter skulle kunna öka anspråken på arbetsmarknadsutbild-
ningen. Fara kunde även uppkomma för missbruk både av arbetsmarknadsutbildning— en och den särskilda kvalifikationsmöjlighe- ten för ersättningsrätt.
Utredningen vill inte undervärdera far- hågor av sistnämnda slag men anser att ar- betsmarknadsutbildningen numera enligt till- gängliga uppgifter har blivit så fast utfor- mad att erforderlig information, utredning och precisering av utbildningsmål i fråga om varje elev bör kunna Väntas ske med samma omsorg som nu, även om antalet elever skul— le stiga med anledning av utredningens för- slag. Under denna förutsättning bör arbets- löshetsriskerna och därmed de relativa kost- naderna för kontant arbetsmarknadsstöd kunna överblickas och hållas på en inte allt- för obestämd nivå, även om den särskilda kvalifikationsmöjligheten för stödet öppnas också för de elever i arbetsmarknadsutbild- ning som efter slutförd utbildning söker sig in på arbetsmarknaden.
Därtill kommer att en sådan kvalifika- tionsmöjlighet skulle få betydelse för tidi- gare inte yrkesverksamma som söker sig till arbetsmarknaden i situationer där samhäl- lets sociala ansvar är särskilt framträdande. Utredningen avser exempelvis ensamstående som har fått försörjningsansvar för barn samt sökande som nyligen har blivit ensam- stående — tex genom makes död, upp- lösning av äktenskap eller avbrytande av an— nat varaktigt samboende — efter att dess- förinnan under längre tid ha ägnat sig åt hushållsarbete i hemmet. Dessa grupper till- hör dem vilkas speciella utbildningsbehov särskilt skall beaktas i arbetsmarknadsutbild- ningen. Särskild kvalifikationsmöjlighet ef- ter genomgång av arbetsmarknadsutbildning skulle i många fall täcka deras behov av kontantstöd även i svårartade sysselsättnings- situationer. Därmed skulle det för situatio- ner av detta slag inte erfordras speciella särregler, vilka i och för sig kunde vara mo- tiverade av rent sociala skäl men som ofrån— komligt måste bli tämligen komplicerade.
I vissa fall kan det dock tänkas att ar- betsmarknadsutbildning uppenbart inte är lämplig eller nödvändig med hänsyn till att den arbetssökandes möjligheter att finna sys-
:selsättning därigenom inte skulle förbättras. Arbetsmarknadsorganen bör i sådana fall kunna efterge utbildningskravet som kvali- fikationsgrund. Inte heller i dessa undan- tagsfall skall dock kontant arbetsmarknads- stöd kunna börja utgå förrän arbetslösheten varat tre månader efter det sökanden har anmält sig till arbetsförmedlingen.
Förslag
Utredningen har stannat för att föreslå en generell regel om särskilda kvalifikations- möjligheter för dem som söker sig in på ar- betsmarknaden utan att dessförinnan ha uppfyllt arbetsvillkoret. Regeln avser
dels dem som övergår till förvärvsarbete från ungdomsutbildning eller därmed i fråga om studiesocialt stöd likställd vuxenutbild- ning på heltid,
dels även dem som enligt arbetsförmed- lings beslut med klar målsättning att efter utbildningen kunna få varaktigt förvärvsar- bete söker sådant arbete efter att ha slut- fört arbetsmarknadsutbildning.
Främst får en sådan regel tillämpning på ungdomar som kommer från grundskola, fackskola, gymnasium och yrkesskola eller från studier vid universitet eller motsvarande läroanstalter liksom från arbetsmarknadsut— bildning. Vuxna personer som har genom- gått sådan utbildning torde — frånsett de förut nämnda grupperna handikappade, en- samställda mfl — i många fall komma att uppfylla det reguljära arbetsvillkoret, bla genom möjligheten att vid beräkning av ram- tid enligt arbetsvillkorets bestämmelser över- hoppa utbildningstiden.
Under en kvalifikationstid av tre måna- der skall sökanden efter utbildningens slut stå till arbetsmarknadens förfogande som arbetssökande vid offentlig arbetsförmedling och i övrigt uppfylla de allmänna förutsätt- ningarna för ersättningsrätt. I kvalifikations- perioden inräknas givetvis även tid då sö— kanden förvärvsarbetat.
I samtliga fall då nya sökande på arbets- marknaden kan kvalificera sig för ersätt- ningsrätt enligt de här föreslagna bestäm-
melserna bör fordras att sökanden ställer sig till arbetsmarknadens förfogande inom inte alltför lång tid efter det att utbildning har avslutats. Någon bestämd tidsfrist som kan tillämpas på alla fall torde inte böra uppställas. Sökandens situation kan vara oli- ka i de enskilda fallen. I princip bör gälla att tidsfristen inte i något fall får bli längre än att man alltjämt kan säga, att orsaken till att vederbörande söker sig ut på arbets- marknaden är att utbildningen har avslutats. Längre tid än fem månader bör inte god- tagas, såvida inte speciell utbildningskom- plettering, värnplikt, sjukdom, havandeskap eller liknande personliga hinder har kommit emellan.
7 .3.4 Kvalifikationsvillkor för växel- arbetande jordbrukare
Ö verväganden
Ett speciellt slag av säsongarbete regleras i arbetslöshetskasseförordningen. Det gäller medlemmar i kassa vilken, med tillstånd av tillsynsmyndigheten, kan medge att med- lem får bygga upp sin rätt till ersättning ge- nom förvärvsarbete omväxlande som arbets- tagare och som företagare. De kallas växel- arbetare. Denna utvidgning av ersättnings— möjligheterna innebär ett speciellt arbets— löshetsskydd för denna grupp. Enligt upp— gift har dock endast ett 80-tal hittills sökt medlemskap i arbetslöshetskassa som växel- arbetare. Blott två kassor — skogsarbetar- nas och lantarbetarnas kassor — har i sina stadgar tagit in bestämmelser om växel- arbetare.
Inom jordbruket och bland dess arbets- kraft har dock systemet med växelarbete en betydande omfattning. Det utvecklades un- der en period då nyetableringen inom jord- bruket alltjämt var avsevärd — fram till slu- tet av 1940-talet — och arbetstillgången för arbetstagare inom skogsbruket var god och tidvis mycket god — fram till slutet av 1950-talet. Många som inträdde i arbetslivet fram till senare delen av 1940—talet kom att bygga sin årsverksamhet på sådant växelar- bete.
Särskild hänsyn bör enligt utredningens mening tas till denna grupp växelarbetande jordbrukare, om de i fortsättningen möter svårigheter att finna lämpligt arbete under den tid av året då jordbruket inte ger dem sysselsättning. Även om deras personliga verksamhet i jordbruket endast har upphört temporärt och skall återupptas efter vinter- periodens slut, bör de som sökande på ar- betsmarknaden under uppehållet i jordbruks- arbetet kunna påräkna visst ekonomiskt skydd. Utredningen föreslår att detta utfor- mas som rätt till kontant arbetsmarknads- stöd under vissa förutsättningar. Till dessa. förutsättningar hör en årlig kvalifikations- tid av annat slag än den tidigare behand- lade.
Förslag
Följande speciella förutsättningar bör enligt utredningens mening gälla.
Sökanden skall vara född år 1920 eller tidigare och sålunda tillhöra de åldersgrup— per jordbrukare för vilka växelarbete vid inträdet i arbetslivet var naturligt.
Arbete i jordbruk skall under de senaste fem åren ha varit sökandens huvudsakliga sysselsättning. Detta innebär att sökanden årligen i genomsnitt minst sex månader för- värvsarbetat enbart inom jordbruk.
Av de i punkt 7.2 föreslagna reglerna följer att jordbruksarbetet skall ha utförts härilandet.
Beträffande kvalifikationstid för kontant arbetsmarknadsstöd föreslår utredningen i dessa fall följande regler.
För varje beräkningsår, vilket föreslås börja den 1 oktober, skall sökanden i för- väg deklarera vilken tidsperiod han kommer att stå till arbetsmarknadens förfogande som arbetsför och eljest arbetsoförhindrad arbetssökande. Han skall under den perio- den vara anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen om han inte arbetar som anställd. Av den tid — högst sex månader per beräkningsår — som jord— brukaren sålunda står till arbetsmarknadens förfogande skall två månader (sammanlagt 44 ersättningsdagar) varje beräkningsår ut-
göra kvalifikationstid, dvs tid såsom ar- betslös arbetssökande för vilken kontantstöd ej utgår.
Kvalifikationstiden utgör jordbrukarens självrisk och kan infalla under vilken del av den förhandsdeklarerade perioden som helst. Om denna period börjar den 1 november och arbete inte kan erhållas under november och december, kan kontant stöd utgå först i början av januari. Får sökanden arbete omedelbart men pågår detta inte längre än till utgången av december, börjar kvalifika— tionstiden löpa i januari. Fortsätter arbets- lösheten kan i det fallet kontantstöd utgå först i mars.
Bakgrunden till förslaget om växelarbe- tande jordbrukare behandlas i bilaga 4 Jordbruket och dess arbetskraft.
7.4 Ersättningstid
Överväganden
Sökande av kontant arbetsmarknadsstöd kommer, som utredningen inledningsvis framhållit, till stor del att vara nyutbildade och andra nytillträdande på arbetsmarkna— den. För dem föreligger i regel inte samma behov av långvarigt ekonomiskt skydd som man i arbetslöshetsförsäkringen måste räkna med i svårbemästrade situationer. Utred- ningen anser därför att den utsträckning av ersättningstiden som föreslagits för arbetslös- hetsförsäkringen inte kan komma i fråga för kontant arbetsmarknadsstöd.
Däremot anser utredningen att den tek- niska metoden för ersättningstidens regle- ring i största möjliga utsträckning bör över- ensstämma med den som föreslås gälla i arbetslöshetsförsäkringen. Där innebär ut- redningens förslag att den maximala ersätt— ningstiden skall räknas från den dag då ar7 betsvillkoret har uppfyllts. Den sålunda upp"— arbetade ersättningsperioden fortlöper så länge den försäkrade utan längre avbrott står till arbetsmarknadens förfogande. För- värvsarbete och annan enligt arbetsvillkoret tillgodoräkningsbar verksamhet, som en gång har utlöst ersättningsrätt under en pe- riod, får inte tillgodoräknas på nytt vid se-
Enligt nu gällande bestämmelser i arbets- löshetsförsäkringen får ersättning vanligen inte uppbäras för mer än 150 dagar under varje försäkringsår, såvida inte de särskilda reglerna om extra ersättning under förlängd ersättningstid för äldre försäkrade kan till— lämpas. Denna tid — 150 dagar — anser utredningen vara den längsta som generellt kan förordas vid införande av kontant ar- betsmarknadsstöd. Däremot bör liksom i för- säkringen viss förlängning kunna ske när det gäller arbetslös som har fyllt minst 55 år. I båda fallen är det skäl att tillämpa samma beräkningsmetod som den för arbetslöshets- försäkringen föreslagna, dvs förläggning- en av ersättningsperioden blir inte fixerad i tiden eller på annat sätt knuten till en tid motsvarande det i försäkringen nu gällande försäkringsåret.
Förlängningen av ersättningstiden för den som fyllt 55 år men ej 60 år är, enligt nu— varande regler för arbetslöshetsförsäkring och statligt omställningsbidrag, beroende av arbetslöshetens orsak. Sökanden skall ha bli- vit arbetslös som en omedelbar följd av ned— läggning eller bestående ändring av driften vid företag där han har varit anställd. Be- träffande företagare gäller att den tidigare verksamheten skall ha avvecklats på grund av omfattande eller genomgripande föränd— ring i ortens näringsliv eller i den närings— gren där sökanden har utövat sin verksam- het.
Dessa begränsningar av möjligheterna till ersättning för sökande i åldern 55—59 år har visat sig medföra tillämpningssvårigheter. och i vissa fall svårförklarliga konsekvenser. Utredningen framhöll redan i delbetänkan— det SOU 1967: 62 med förslag till stödfor- mer för arbetsföra äldre arbetstagare att den inte ansett sig böra föreslå någon speciell arbetslöshetsorsak för rätt till särskilt stöd åt äldre arbetstagare. Däremot kunde ar- betslöshetens orsak få viss betydelse vid be- dömning av gränsfall som uppkommer vid tillämpning av en generell åldersgräns (sid 62). Erfarenheterna från äldrestödets till— lämpning styrker denna uppfattning. Efter- som det framträtt påtagliga svårigheter inom
flera områden för äldre arbetslösa även i åldern 55—59 år att finna lämpligt varaktigt arbete utan längre tidsfrist och omställning, föreligger starka skäl för att sätta den ge- nerella gränsen för ersättningstidens förläng- ning i den nya stödformen kontant arbets- marknadsstöd vid 55 år.
Alltjämt kvarstår emellertid speciella för— hållanden för arbetslösa i 60-årsåldern. Des- sa förhållanden kan i enskilda fall samman- hänga med närheten till pensionsålder eller särskilda svårigheter som medför övervägan— de av möjligheten att söka förtidspension. Försämn'ng eller förbättring av den person- liga arbetsförmågan liksom förändringar av tillgången på arbetstillfällen kan från tid till annan avsevärt förändra situationen. Utredningen har funnit att det inte kan vara lämpligt att i den åldern begränsa ersättningstidens längd för den som i övrigt är berättigad till kontant arbetsmarknads- stöd. Denna stödmöjlighet bör, liksom det nuvarande statliga omställningsbidraget, va— ra öppen så länge den arbetslöse står till ar- betsmarknadens förfogande fram till dess han fyller 67 år eller dessförinnan börjar uppbära ålderspension, hel förtidspension el— ler helt sjukbidrag enligt lagen om allmän försäkring.
I fråga om de nya arbetssökande som i vissa fall föreslås få möjlighet till kon— tant arbetsmarknadsstöd utan att fullgöra det eljest gällande arbetsvillkoret vill utred- ningen framhålla följande. Syftet med utred- ningens förslag om särskilda kvalifikations— möjligheter för dessa nya arbetssökande är att — under en period då de intensivt söker finna lämplig sysselsättning på arbetsmark- naden och arbetsförmedlingen lika intensivt söker bistå dem med effektivaste t—arbets- marknadsåtgärder — skapa en viss ekono— misk trygghet för de fall då stadigvarande, arbetsplacering inte kan ordnas inom, skälig tid. Detgäller således i alla dessa fall att söka koncentrera ansträngningarna under en begränsad tid. Avsikten är inte att sådan särskild kvalificering för ersättningsrätt skall kunna upprepas gång efter annan.
En arbetssökande som har utnyttjat hela den ersättningstid, för vilken han en gång
kvalificerat sig utan att uppfylla det regul- jära arbetsvillkoret, bör sedan inte kunna återkomma för att på nytt söka kontant ar— betsmarknadsstöd utan att arbetsvillkoret har uppfyllts.
Förslag
Utredningen föreslår att ersättningstiden för kontant arbetsmarknadsstöd skall utgöra 150 dagar räknade från den dag då den för— säkrade första gången blir arbetslös och upp- fyller arbetsvillkoret eller föreskrivet sär- skilt kvalifikationsvillkor. Arbetsvillkoret skall såsom i arbetslöshetsförsäkringen inne- fatta fem månaders förvärvsarbete eller an- nan tillgodoräkningsbar tid under de tolv månader som har föregått arbetslösheten. Det särskilda kvalifikationsvillkoret innebär att vissa sökande, regelmässigt de som skall övergå till förvärvsarbete efter utbildning, kan bli ersättningsberättigade efter att ha sökt arbete genom offentlig arbetsförmed- ling under minst tre månader efter avslutad utbildning.
Uppfyllande av det särskilda kvalifika- tionsvillkoret medför ersättningsrätt endast under en ersättningsperiod av 150 dagar. Nyprövning av arbetsvillkor i samband med att en ersättningsperiod utlöper skall ske på sätt som motsvarar de för arbetslös- hetsförsäkringen föreslagna reglerna härom (punkt 6.3.1). Sådan nyprövning kan ut— lösa en ny ersättningsperiod.
Ersättningstiden förlängs till 300 dagar för arbetslös som vid ersättningsperiodens början har uppnått 55 års ålder. För en i öv- rigt ersättningsberättigad arbetslös som har fyllt minst 60 år gäller inte någon annan be- gränsning av ersättningstiden än att ersätt- ning utgår längst till och med månaden före den då den arbetslöse fyller 67 år eller bör— jar uppbära ålderspension, hel förtidspen- sion eller helt sjukbidrag enligt lagen om all— män försäkring. Denna begränsning är all— män och gäller även arbetslösa personer i lägre ålder.
Dagpenning i arbetslöshetsförsäkring och kontant arbetsmarknadsstöd skall inte utgå samtidigt. Är man försäkrad kan man en-
dast utnyttja sin ersättningsrätt i arbetslös—- hetskassan. När ersättningstiden i arbetslös- hetsförsäkringen utlöper, har man för tid därefter ingen rätt till kontant arbetsmark- nadsstöd. Undantag från denna regel kan dock behöva göras för tänkbara enstaka fall, då arbetslös kassamedlem i 60-årsål- dem blir utförsäkrad trots förlängningen av ersättningstiden för äldre till 450 dagar i ar— betslöshetsförsäkringen. Möjlighet till kon-- tant arbetsmarknadsstöd bör i den situatio— nen stå öppen även för honom.
Ersättningstiden i arbetslöshetsförsäkring— en skall å andra sidan inte påverkas av att. den försäkrade tidigare har uppburit kon— tant arbetsmarknadsstöd. Inträde som med-— lem i arbetslöshetskassa bör medföra att. medlemmen tillförsäkras förmåner som en- bart regleras av försäkringsvillkoren och in— te påverkas av tidigare förhållanden. Sär-' skilt angeläget kan detta vara för nyinträ- dande på arbetsmarknaden, som under den första tiden möter osäkra förhållanden med tillgång endast till deltidsarbete eller kortva— rig sysselsättning. Det kontanta arbetsmark» nadsstödet är i princip en från arbetslöshets-- försäkringen artskild stödform. Utnyttjan— de av det stödet bör inte påverka ersätt—- ningsrätten för den som sedermera finner fastare anknytning till arbetsmarknaden och blir medlem i arbetslöshetskassa.
Erforderlig kontroll av att arbetslöshets-- försäkrad inte genom felaktiga uppgifter er-— håller kontant arbetsmarknadsstöd samtidigt som han uppbär försäkringsersättning eller' eljest utan att vara berättigad till stödet un— derlättas genom att utbetalning av stödet sker centralt inom arbetsmarknadsverket.. En beskrivning av verkets nuvarande system för liknande kontantutbetalning lämnas i punkt 7.8. Arbetslöshetskassorna får där— med en central informationskälla för sin bevakning. Den bevakningen bör, förutom i misstänkta fall, ske genom stickprov med viss regelbundenhet enligt anvisningar fråm arbetsmarknadsstyrelsen.
I fråga om ersättningstidens längd när det gäller deltidsarbetande, som tidigare har haft och alltjämt söker heltidsarbete, före— slår utredningen liksom beträffande arbets—
äng.—gå. .. _— .....
.! l 1 i i !
löshetsförsäkringen en särskild regel avsedd som spärr mot normalisering av sådan par- tiell arbetslöshet. Det förslaget behandlas närmare i punkt 7.6.
7.5 Ersättningsbelopp
Syftet med det kontanta arbetsmarknadsstö- det är som förut angetts att under vissa vill- kor bereda ett ekonomiskt grundskydd åt arbetslösa som av olika orsaker —- bla att de är nykomna på arbetsmarknaden — inte är arbetslöshetsförsäkrade. Förutsättningen för bestämmandet av ersättningsbeloppets storlek är således dels att det skall motsvara de anspråk som vanligen ställs på ett grund- läggande försörjningsskydd, dels att det i flertalet fall snart kommer att ersättas med ett kvalitativt bättre försäkringsskydd när sökanden funnit fastare anknytning till ar- betsmarknaden. Stödbeloppet kommer då att ingå i arbetslöshetsförsäkringens dagpenning. Enligt den i kap 10 föreslagna utformning— en av statsbidragssystemet kommer storleken av det kontanta arbetsmarknadsstödets be- lopp även att påverka grundstatsbidragets storlek.
7.5.1 Jämförelser med andra stödformer
Utbildningsbidrag utgörs enligt 14% arbets- marknadskungörelsen av grundbidrag, hy- resbidrag, familjetillägg och särskilt bidrag. De olika bidragens belopp är i kungörelsen maximerade enligt olika regler. Bidrags— beloppen beror bla på civilstånd, under- hållsskyldighet, faktisk bostadskostnad på hemorten och antal hemmavarande barn. Särskilt bidrag avser bla dagliga resor, kursavgifter, arbetskläder och undervisnings- materiel.
För bestämmande av bidragsbeloppen i de
Ålderspension + Pensionstillskott
Ogift försäkrad samt gift, vars make ej uppbär förtidspension eller ålders— pension och ej heller fyllt 67 år Gift försäkrad vars make fyllt 67 år eller dessförinnan uppbär ålderspen- sion eller hel förtidspension. Makarna tillsammans 735: 00
472: 50 kr/mån
enskilda fallen finns reduceringsregler. En- ligt dessa skall bidrag till familjeförsörjare bestämmas med hänsyn till familjemedlems inkomst under utbildningstiden. Vidare får bidraget inte överstiga den genomsnittliga lönen i utbildningsorten i det yrke som ut- bildningen avser. Bidraget skall i regel redu- ceras med pension, livränta, sjukpenning el- ler annan därmed jämförlig ersättning för samma tid som utbildningsbidraget.
Kommunalt kontantunderstöd utgörs av dagunderstöd och barntillägg. Kommunen bestämmer om understöd skall lämnas och om beloppens storlek. De får inte överstiga 24 kr om dagen till ensamstående, 28 kr om dagen till makar gemensamt och 2 kr om dagen i tillägg för varje barn. Understöd utgår för högst fem arbetsdagar per kalen— dervecka. För ensamstående utgör under— stöd per månad sålunda högst 528 kr, för makar utan barn högst 616 kr och för ma- kar med två barn högst 704 kr (22 dagar i månaden). Dessa belopp är således maxi- mibelopp. Medeltalet av utbetalade kom- munala kontantunderstödsbclopp inklusive barntillägg var under det statliga budgetåret 1969/70 kronor 23: 52 per dag.
Folkpension utgör from 1.7.1968 för ogifta 90 procent av basbeloppet (se nedan) och för gifta 70 procent av basbeloppet per person och år. Till detta kommer ett pen— sionstillskott till folkpensionärer som har låg tilläggspension (ATP) eller ingen tilläggspen- sion alls. Detta tillskott började utbetalas 1.7.1969 med 3 procent av gällande bas- belopp. Efter tio år uppnås en garantinivå på 30 procent av basbeloppet. En ogift pen— sionär får då 120 procent och en gift 100 procent av basbeloppet i folkpension.
Ålderspensionen vid 67 år från folkpen— sioneringen exkl kommunalt bostadstillägg var i juni 1970 (basbeloppet 6 300 kr).
Summa pension
15: 75 kr/mån 488: 25 kr/mån
» 31:50 » 766: 50 »
Enligt kommunalskattelagen och upp- bördsförordningen fastställs årligen normal- belopp för existensminimum. För att be- frielse från eller nedsättning av skatteav- drag för preliminär skatt skall kunna be- viljas, fordras att den skattskyldiges skatte- förmåga är nedsatt genom begränsad arbets- förmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan därmed jämförlig omständighet. I normalbeloppen för existensminimum beräknas bostad in- gå med 2160 kronor, dock att hänsyn i det enskilda fallet alltid tas till faktisk hy- reskostnad. Återstående del av normalbe- loppen avser utgifter för kost, kläder, tvätt, hygien, gas, elektricitet, fackföreningsavgif- ter och andra nödvändiga medlemsavgifter samt smärre utgifter för tillfälliga behov. Normalbeloppen som centrala folkbokfö- rings- och uppbördsnämnden, CFU (nume- ra riksskatteverket), har fastställt till led- ning vid bestämmande av existensminimum år 1971 är för ensamstående 7 200 kronor i ortsgrupp 4 och 7 500 kronor i ortsgrupp 5.
7 .5 .2 Överväganden
Utredningen har i fråga om arbetslöshets— försäkringen föreslagit att hel dagpenning skall utgå med följande antal kronor i de olika dagpenningklasserna: 30—35—40—45— 50—55—60—65—70—75. Vidare har utred— ningen föreslagit att arbetsmarknadsstyrel— sen ' efter samråd med arbetslöshetskas- sorna skall kunna besluta att klass med lägsta gällande dagpenning skall bortfalla. Sådant beslut skall vara grundat på bety- dande allmänna ökningar av levnadskost- n'aderioch löner samt på konstaterad minsk- ning av det totala och relativa antal kassa- medlemmar som tillförsäkrats ersättning en— ligt ifrågavarande dagpenningklass. Belop— peh i »de olika dagpenningklasserna måste" värderas dels med hänsyn till att de inte är skattepliktiga, dels i fråga om de lägre klas- serfla med beaktande av att de främst avser & lärlingar och elever, andra ungdomar un- der 20 år och deltidsarbetande. Arbetslöshetsförsäkringens syftelär att be-
reda de förvärvsarbetande trygghet och skydd mot inkomstbortfall vid arbetslöshet. Det kontanta arbetsmarknadsstödet har en- ligt utredningens förslag ett mer samman- satt syfte. Ersättningsmöjligheter har öpp- nats i Vissa situationer för arbetssökande, som kan beräknas ha särskilt behov av så- dant skydd när de börjar söka förvärvsar- bete eller återinträder på arbetsmarknaden efter längre tids bortovaro. Visserligen före— slår utredningen såsom huvudregel att ett visst arbetsvillkor skall ha uppfyllts. Undan- tagen från den regeln avser emellertid be- tydande befolkningsgrupper. Stödet blir så- lunda tillgängligt för åtskilliga som tidigare inte har haft förvärvsinkomst eller förvärvs— arbetat endast tillfälligt under någon mindre del av året men inte sökt eller funnit så— dan stadigvarande anknytning till arbets- marknaden att de blivit arbetslöshetsförsäk- rade. Detta gäller bla dem som tidigare har varit förhindrade att förvärvsarbeta på grund av att de vårdat eller hjälpt handi- kappade eller gamla anhöriga. Stödet avser även dem som övergår från utbildning och, i speciella fall, från enbart hushållsarbete till förvärvsarbete.
Stödets uppgift i dessa fall är att eko- nomiskt underlätta möjligheterna för ny- komna på arbetsmarknaden att under skä— ligt rådrum göra ett övervägt arbetsval. Stödformen är avsedd-att vara en del av det arbetsmarknadspolitiska stödsystemet.. I: det avseendet skiljer den sig visserligen i princip inte från arbetslöshetsförsäkringen. Vid jämförelse med utländska förhållanden .' och internationella konventioner bör dock detta för ,det kontanta arbetsmarknadsstödet karakteristiska drag särskilt beaktas. ' - Den föreslagna konstruktionen av stöd— formen grundas även på speciella sOcialpoJ litiska förhållanden'i Sverige. Inom den all- männa "försäkringen spelar basbeloppet en framträdande roll. Basbeloppet anger i pen— sionssystemet den! inkomst för vilken folk- pensioneringen i princip har ansetts erbjuda ett tillfredsställande skydd. Det utgör en hörnpelare i pensionssystemets konstruktion och skapar värdesäkring för detta system. Folkpensionsförmånerna har gjorts värdebe-
ständiga genom att de i lagen om allmän försäkring genomgående (undantag det kom- munala bostadstillägget) angetts till visst procenttal av det gällande basbeloppet. Vi— dare används basbeloppet inom tilläggspen— sioneringen vid beräkning av den pensions— grundande inkomsten så till vida att in- komsten under viss minimigräns (: bas- beloppet) och över viss maximigräns (: 7 1/2 gånger basbeloppet) undantas. Uträk— ningen av de s k pensionspoängen sker med hjälp av basbeloppet. Basbeloppets storlek är därmed avgörande för storleken av utgåen- de tilläggspensioner.
Basbeloppet fastställs av Kungl Maj:t för varje månad. Det utgör 4000 kronor multiplicerat med det tal som anger för- hållandet mellan det allmänna prisläget un— der andra månaden före den som basbe- loppet avser och prisläget i september 1957. Ändring av detta relationstal medför änd— ring av basbeloppet endast om talet stigit eller nedgått med minst tre procent sedan närmast föregående ändring av basbeloppet vidtogs. Basbeloppet avrundas till närmaste hundratal kronor.
Basbeloppet har fastställts för (januari) år 1960 till 4 200 kronor
» » 1961 » 4300 » » » 1962 » 4 500 » januari—december 1963 » 4 700 » januari—oktober 1964 >> 4 800 » november 1964— augusti 1965 » 5 800 » september—december 1965 » 5 200 » januari—april 1966 » 5 300 » maj 1966—mars 1967 » 5 500 » april 1967—februari 1968 » 5 700 » mars 1968—juli 1969 » 5 800 » augusti 1969—februari 1970 » 6000 » mars—juli 1970 » 6 300 » augusti 1970—januari 1971 » 6400 » februari l97l >> 6700 » mars ]971— » 6 900 »
I fråga om arbetslöshetsförsäkringen har utredningen redogjort för olika övervägan- den om automatisk reglering av försäkrings— ersättningen efter löne— och penningvärde- utveckling (6.4.2). Inom ramen för det i fråga om försäkringen föreslagna systemet med dagpenningklasser från 30 till 75 kro- nor finns betydande utrymme för anpass— ning till höjt löneläge och försämrat pen-
ningvärde genom att arbetslöshetskassan själv beslutar tillämpa högre dagpenning- klasser. Någon automatisk reglering av för- säkringsersättningens maximibelopp har ut— redningen inte förordat. När det gäller den nedre delen av ersättningsskalan föreslås däremot bemyndigande för arbetsmarknads- styrelsen att efter samråd med arbetslöshets- kassorna föreskriva att lägsta gällande dag- penningklass skall bortfalla.
7.5.3 Förslag
Med hänsyn till den automatiska rörlighet som förordas för den lägsta gällande dag- penningklassen i arbetslöshetsförsäkringen anser utredningen att även det kontanta ar— betsmarknadsstödets belopp i viss utsträck- ning bör kunna regleras efter förändringar i det allmänna prisläget utan att Kungl Maj:t och riksdag prövar och beslutar varje änd- ring av beloppet. I varje fall bör detta kun— na gälla höjning av beloppet som är moti- verad av sådant ändrat prisläge som med- för höjning av basbeloppet. Skulle situatio— nen bli den att basbeloppet sänks, bör dock den föreliggande situationen och dess kon- sekvenser för det kontanta arbetsmarknads— stödet bedömas av statsmakterna.
Utredningen föreslår — med sistnämnda undantag -— att kontant arbetsmarknads- stöd skall utgå med ett belopp som står i ett bestämt förhållande till det i allmän försäkring gällande basbeloppet. Det kan övervägas vilket detta förhållande skall va- ra. Folkpensionen utgör som förut nämnts 90 procent av basbeloppet eller, för gift försäkrad vars make åtnjuter folkpension i form av ålderspension eller förtidspension, 70 procent av basbeloppet. Därtill kommer pensionstillskott till pensionärer med låg el- ler ingen tilläggspension. Vid slutet av 1970- talet skall detta tillskott uppnå en garanti- nivå på 30 procent av basbeloppet. En ogift pensionär får då 120 procent av basbeloppet i folkpension. För en gift pensionär blir folkpensionsbeloppet 100 procent av basbe- loppet.
Det kontanta arbetsmarknadsstödets be- lopp bör liksom ersättningen i arbetslös—
hetsförsäkringen enligt utredningens mening vara oberoende av ålder, civilstånd och fa— miljesituation. Bamtillägg och andra familje- tillägg skall sålunda inte förekomma. Lik- som när det gäller arbetslöshetsförsäkringen (6.4.3) har utredningen funnit att samhället bör tillgodose barnfamiljernas behov i an- nan ordning än genom tillägg till eljest ut— gående kontant stöd vid arbetslöshet. In— riktningen av samhällsstödet till barnfamil- jerna har kommit att alltmer bestämmas av hänsyn till att kostnaderna för barnen före— ligger kontinuerligt och i stort sett obero— ende av föräldrarnas arbetssituation. Till- gängliga resurser för kontant stöd vid ar- betslöshet bör därför enligt utredningens me- ning koncentreras på att så långt som möj- ligt tillgodose den arbetslöses behov inom. ramen för den allmänna ersättningsnivån. Vidare föreslår utredningen att beloppet blir enhetligt för hela riket. Tillägg för särskilt höga bostads- och andra levnadskostnader i vissa trakter kan utredningen inte förorda. Stödbeloppet förutsätts vara icke skatteplik— tig inkomst.
Utredningen föreslår att helt stödbelopp blir detsamma som basbeloppet. Av admi- nistrativa skäl synes lämpligt att stödbelop— pet fastställs för ett år i sänder på så sätt att det enligt lagen om allmän försäkring för en viss månad, förslagsvis maj, gällande basbeloppet avgör stödbeloppets storlek för nästkommande år. Föreskrifter om årsperio- dens förläggning — kalenderår, det statliga budgetåret eller ett för arbetslöshetsförsäk- ringen särskilt gällande verksamhetsår — bör lämpligen utfärdas av Kungl Maj:t med hänsyn bla till de budgettekniska förhål- landena vid genomförandet av utredningens förslag. Stödbeloppet bör bestämmas till ett belopp i helt krontal att utgå under högst fem dagar i veckan liksom dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen. Vid beräkning av dagbelopp kan antalet ersättningsdagar för- utsättas vara 264 per är (motsvarande i ge— nomsnitt 22 dagar per månad). Med ut— gångspunkt i ett basbelopp av 6 400 kronor (januari 1971) kan helt stödbelopp beräknas bli 6 400: 264 = 24: 20. Utjämnat till närmaste högre antal kronor blir be-
loppet således i detta exempel 25 kronor per ersättningsdag.
För de fall sökanden uppbär halv sjuk- penning enligt lagen om allmän försäkring eller lagen om yrkesskadeförsäkring eller sökandens arbetsutbud av annat skäl avser endast deltidsarbete föreslår utredningen att ersättningsrätten begränsas till halvt stödbe— lopp. Detta skulle i förut nämnda exem- pel utgöra 25: 2 = 12: 50. Om det vid den- na beräkning uppstår delat krontal, bör stödbeloppet fastställas till närmaste högre antal kronor. I nämnda exempel blir halvt stödbelopp därmed 13 kronor per ersätt- sättningsdag.
7.6 Särskilda frågor om deltidsarbete och reduktionsregler
Deltidsarbete
Utredningen har övervägt men inte funnit skäl för annan differentiering av stödet än helt och halvt belopp. Härvid kan erinras om vad utredningen anfört rörande deltids— arbete i kap 5 och 6. Ersättningsrätt före- ligger över huvud taget inte för dag då arbetsutbudet är mindre än tre timmar. Per vecka räknat skall utbudet gälla minst 17 timmars arbete. Avser sökandens utbud ar- bete med kortare arbetstid, är det sökta arbetet närmast att jämföra med bisyssla eller med andra sysslor av så liten omfatt— ning och betydelse att de i varje fall inte kan grunda någon framtida ersättningsrätt för sökanden enligt det reguljära arbetsvill— koret. Ej sällan kommer sysslor med denna begränsade omfattning inte att ens påverka ersättningsrätten om de utförs under pågå— ende arbetslöshet. Detta framgår av den om— räkningstabell för deltidsarbetande som ut- redningen föreslagit i kap 6 (6.6.4).
Å andra sidan förordar utredningen att arbetsutbud som omfattar 36 arbetstimmar eller mer per vecka i regel skall godtagas som heltidsutbud och medföra rätt till helt stödbelopp. Förutsättningen härför är dock att prövningsorganet anser att det finns till- gång till arbetstillfällen med sådan be- gränsning av arbetstiden inom sökandens
naturliga arbetsområde.
I fråga om sökande som tidigare har varit företagare eller medhjälpande famil- jemedlem i jordbruk eller annan rörelse kan särskilda bedömningssvårigheter vid del— tidsutbud uppstå. Grundförutsättningen för all ersättningsrätt är i dessa liksom andra fall då företagare söker kontantstöd vid ar- betslöshet att den föregående personliga verksamheten i rörelsen har upphört. Detta innebär att skälet till arbetsutbudets begräns- ning inte till någon del får vara kvarstående göromål i tidigare verksamhet eller arbets- uppgifter som har samband därmed. Om företagarens eller medhjälparens tidigare verksamhet har haft karaktär av deltidsar- bete och de som arbetssökande är helt fri- gjorda från de tidigare arbetsuppgifterna, måste de däremot anses ha upparbetat er— sättningsrätt som deltidsarbetande. Då den deltidsverksamheten upphör, är det naturligt att likställa dem med sökande som har för— lorat tidigare deltidsanställning. Deltidsut— bud bör då kunna godtagas. Detta gäller gi- vetvis under den allmänna förutsättningen att det finns tillgång på sådana arbetstill- fällen inom sökandens naturliga arbetsom- råde.
Fall då sökande tidigare har arbetat på heltid men under arbetslösheten utan tving— ande skäl (t ex sjukdom) begränsar sitt ar- betsutbud till deltid bör prövas med särskilt beaktande av tillgången på arbetstillfällen med mindre arbetstid än normalt inom sö- kandens naturliga arbetsområde. Är denna tillgång liten eller ingen och är sökanden inte beredd att själv medverka till att utvidga sitt arbetsområde genom utbildning, dagliga resor till och från arbetsplats, bortavistel- se under arbetsveckan, flyttning ed, kan sökanden ej anses vara oförhindrad att ut- föra det sökta förvärvsarbetet. Därmed bris- ter en av de allmänna förutsättningarna för ersättningsrätt. Dessa frågor behandlas när— mare i kap 5. Där lämnas även en redo- görelse för den information som arbetsför— medlingen i sådana fall skall lämna sökan- den innan ansökan om kontantstöd avgörs.
Deltidsarbetande som tidigare har arbe- tat heltid och fortfarande söker sådant ar-
bete men endast har kunnat finna deltids- arbete är partiellt arbetslös. Om den arbets- lösa tiden per dag uppgår till minst tre tim- mar blir den arbetslöse berättigad till kon- tant arbetsmarknadsstöd med halvt belopp för varje sådan dag. Innebär deltidsarbetet att vissa dagar blir helt arbetslösa, kan helt stödbelopp utgå för dessa dagar. Det bör undvikas att deltidsarbete i kombination med kontant arbetslöshetsstöd pågår längre tid och därigenom mer eller mindre nor- maliseras. Ibland kan det i dessa fall före- komma att varken den deltidsarbetande el— ler dennes arbetsgivare har något intresse av att den rådande kombinationen av del- tidsarbete och ersättningsgrundande partiell arbetslöshet ändras.
För att motverka sådana konsekvenser av huvudreglerna om ersättningstidens längd (7.4) föreslår utredningen att rätt till kon— tant arbetsmarknadsstöd för partiellt arbets— lös deltidsarbetande skall upphöra, sedan stöd har utgått för 50 ersättningsdagar un— der fortlöpande deltidsarbete hos en och samma arbetsgivare. Arbetsmarknadsstyrel- sen bör dock bemyndigas att medge undan— tag från denna spärrande regel, om den arbetslöses personliga förhållanden i särskil— da fall motiverar detta.
Reduktionsregler
Det föreslagna kontanta arbetsmarknadsstö— det är avsett att vara ett grundskydd för arbetssökandens försörjning under arbetslös— heten. Nivån på föreslaget belopp — basbe— loppet i allmän försäkring — framträder vid jämförelser med de i punkt 7.5.1 be— skrivna andra stödformerna närmast som ett genomsnittligt minimum för en persons. försörjning. På grund härav och med hän- syn till den ökning av administrativ belast— ning och kostnad som tillämpning av reduk- tionsregler alltid medför har utredningen funnit sig böra föreslå sådana regler en-_ dast i begränsad omfattning.
Utredningen anser att de föreslagna hela och halva stödbeloppen inte motiverar att någon regel motsvarande arbetslöshetsför- säkringens bestämmelser om överförsäkring
införs för stödet. En sådan regel skulle dessutom ej kunna tillämpas för dem som kvalificerar sig för ersättningsrätt utan att tidigare ha utfört arbete med förvärvsin- komst. Fall av överkompensation kan möj— ligen tänkas för sökande som tidigare har haft och alltjämt söker arbete med endast tre timmar per dag eller 17 timmar per vecka eller något däröver. Halvt stöd med 13 kronor per dag skulle ge en sådan stöd- tagare en veckoersättning av 65 kronor. Överkompensation skulle då kunna tänkas uppkomma om sökandens timförtjänst tidi- gare har understigit fyra kronor efter skatte- avdrag. Sådana fall torde dock bli så säll- synta att de inte kan motivera att en över- försäkringsregel införs. För sökande med heltidsutbud, dvs med minst 36 timmar per vecka, torde det bli än mindre troligt att ett stödbelopp av 25 kronor per dag, motsvarande 125 kronor per vecka, medför överkompensation.
Däremot anser utredningen att pensions- avdrag bör göras dels i de fall som i fråga om statligt omställningsbidrag föreskrivs i 108 & tredje och fjärde styckena arbetsmark- nadskungörelsen, dels i de fall sökanden uppbär pension efter avliden make grundad på dennes tjänsteförhållanden. Till de först- nämnda fallen hör de då sökanden uppbär annan ålderspension än enligt lagen om all- män försäkring samt mindre än hel förtids- pension eller mindre än helt sjukbidrag en— ligt nämnda lag liksom de fall då sökanden uppbär livränta på grund av yrkesskada el- ler olycksfall. Med ålderspension och pen- sion efter make avser utredningen alla for— mer av pension med undantag för sådana till vilka initiativ har tagits privat, utan samband med tjänst, för framtida försörj- ning. Denna avgränsning grundar utredning- en på departementschefens uttalande i frå— ga om arbetslöshetsförsäkringens avdrag för ålderspension i prop 1964: 115 (sid 27). Till sistnämnda privata pensioner skall enligt samma departementschefsuttalande räknas exempelvis frivillig pensionsförsäkring enligt lagen om allmän försäkring samt pensioner som utgår till följd av försäkringsavtal med enskilda försäkringsinrättningar eller med—
lemskap i understödsföreningar.
Pensionsavdrag bör göras med pensions- beloppet efter avdrag för preliminär skatt. Förslagen till författningsbestämmelser har i tillämpliga delar i övrigt utformats i hu- vudsaklig överensstämmelse med nu gäl- lande föreskrifter i 108 5 arbetsmarknads- kungörelsen.
7.7 Det statliga omställningsbidraget
7.7.1 Gällande bestämmelser
Särskilt kontant stöd åt äldre arbetslösa i form av statligt omställningsbidrag infördes i arbetsmarknadskungörelsen 1.7.1968 (SFS 1968: 246). Detta avsågs vara en temporär åtgärd i avvaktan på resultatet av KSA—ut- redningens pågående arbete. Omställnings— bidrag utgår till arbetslösa i åldern 60—66 år vilka har fått ersättning genom arbets- löshetsförsäkringen under längsta möjliga tid samt till arbetslösa i samma ålder, som inte tillhör arbetslöshetsförsäkringen och har varit arbetslösa en väntetid av två måna- der (karenstid). Högsta bidrag utgör 800 kr/mån och är skattepliktigt. Det skall ned- sättas med hänsyn bla till inkomsten av förvärvsarbete före arbetslösheten (det får ej överstiga 11/12 av den då normala må- nadsinkomsten) och till inkomst av kapital. Den som äger förmögenhet över 100000 kronor är inte berättigad till bidrag. I vissa fall utgår halvt bidrag med högst 400 kr/ mån.
Bidraget utgår både till den som har va- rit anställd och till den som varit företagare. Förutsättning är dock alltid att den arbets- löse har haft sådan förvärvsverksamhet i 24 månader under treårsperioden närmast före arbetslöshetens början.
Efter särskild dispens av arbetsmarknads- styrelsen kan omställningsbidrag utges till den som har fyllt 55 år men inte 60 år, om hans arbetslöshet är en omedelbar följd av nedläggning eller annan bestående änd- ring i driften vid företag där han varit an- ställd eller, i fråga om företagare, av om- fattande eller genomgripande förändring av näringslivet i orten eller i branschen.
Sedermera har den ändringen av bestäm- melserna om bidraget genomförts (SFS 1969: 100 med giltighet från 1.7.1969 även i fråga om bidrag som beviljats dessförin- nan) att sådan reduktion som sker med hän- syn till tidigare inkomst av förvärvsarbete inte skall föranleda att helt omställningsbi- drag sätts lägre än 400 kronor eller halvt bi- drag lägre än 200 kronor i månaden.
7.7.2 Framkomna ändringsförslag och erfa- renheter i övrigt av gällande bestämmelser
Arbetsmarknadsstyrelsen har i skrivelse till chefen för inrikesdepartementet 28.1.1970 föreslagit följande. Den kvalifikationstid un- der vilken omställningsbidragets arbetsvill- kor skall vara uppfyllt för den som inte tillhör arbetslöshetsförsäkringen bör förläng- as från tre till fyra år. I denna kvalifika- tionstid bör styrkt sjukdom inte inräknas. Vidare föreslår styrelsen att arbetslös som fortlöpande har varit anmäld som arbets- sökande på arbetsförmedlingen under kva- lifikationstiden skall vara berättigad till om- ställningsbidrag.
Denna skrivelse har 20.3.1970 överläm- nats till utredningen för att övervägas vid det fortsatta arbetet. Den återges i bilaga 6.
I övrigt har olika synpunkter direkt fram- förts till utredningen och berörs även i bi- laga 6. Huvudsakligen avser de omställ- ningsbidragets arbetsvillkor, deltidsarbete, tillfälligt diversearbete, överhoppningsbar tid vid längre sjukdom, samordning med sjukpenningförsäkringen, husligt arbete samt förhållandena för äldre skogsarbetare och företagare.
Synpunkter på omställningsbidraget har även framförts i riksdagsmotioner. Sålunda har det påtalats att reglerna för omställ- ningsbidrag inte berättigar arbetssökande företagare till stöd så länge som ett med make gemensamt ägt företag sköts av ma- ken (motion 1970: II: 755). Vidare har det anförts att omställningsbidragets maximibe- lopp bör utgå oreducerat till sökande som på grund av låga inkomster nu endast kan beviljas reducerat bidrag (motion 1970: II: 761). I sistnämnda motion har även före-
slagits att kvalifikationsvillkoren ändras an- tingen så att tidsramen förlängs från 36 till 48 månader eller på så sätt att kravet på arbetad tid med nu gällande tidsram mins- kas från 24 till 12 månader.
7.7.3 Utredningens överväganden
Utredningens förslag rörande äldrestöd framlades år 1967 och avsåg äldre arbets— tagare som hade träffats av särskilda om- ställningssvårigheter på arbetsmarknaden. I de tilläggsdirektiv som låg till grund för förslaget anfördes bla att den allt snabba- re strukturomvandlingen i form av drifts— förändringar och företagsnedläggningar, sär- skilt inom industri och handel, hade med- fört svåra påfrestningar för den därav be- rörda arbetskraften.
Det av utredningen föreslagna och nu gäl- lande kvalifikationsvillkoret för sökande av omställningsbidrag som inte tillhör arbets- löshetsförsäkringen — minst 24 månaders förvärvsarbete under de tre senaste åren — får ses mot denna bakgrund. Detsamma gäl— ler månadsberäkningens anknytning till se- mesterlagen, karenstidens längd och bidrags— beloppets storlek samt ersättningstidens längd. Ersättningsvillkoren är jämförelsevis stränga. Å andra sidan kan bidragsbeloppet — oreducerat — anses vara relativt högt och ersättningstiden — i princip obegränsad fram till pensionsinträde under förutsättning att sökanden fortlöpande står till arbetsmark— nadens förfogande — betydligt mer omfat- tande än den som hittills vanligen har gällt för kontant arbetslöshetsskydd.
Denna avvägning mellan villkor och för— måner torde alltjämt kunna anses riktig om bedömningen i främsta rummet görs med hänsyn till dem som har blivit arbetslösa som en direkt följd av strukturförändringar i näringslivet. De har vanligen en lång pe- riod av fortlöpande förvärvsarbete bakom sig och behöver ofta långt rådrum för över— gång till ett nytt stadigvarande arbete. Kort- variga tillfälliga arbeten bör för dem endast godtagas som en del av det rådrum som fordras för att finna nytt fast arbete. Vida— re har förutsättningen för omställningsbidra-
gets konstruktion från utredningens sida va- 'rit att stödformen huvudsakligen skall av— Se personer som före arbetslösheten vanligen förvärvsarbetat på heltid och gjort detta un- der i stort sett hela året.
Önskemål har framkommit att denna sär- skilda form av äldrestöd till arbetslösa, som ej tillhör "arbetslöshetsförsäkringen, skall kunna tillämpas över hela fältet och .så- lunda vara konstruerad med hänsyn även tilldeltidsarbetande, intermittent sysselsatta "samt personer-som i enskilt hem sköter hus- håll eller vårdar sjuk anhörig. Beträffande ersättningsvillkoren innebär framkomna för- slag att villkoren mildras samt, exempelvis i fråga om överhoppningsbar tid vid sjuk- dom och metoden att bestämma tillgodo— räkningsbar månad vid prövning av arbets- villkor, förändras i riktning mot de regler som allmänt— gäller inom arbetslöshetsför- säkringen.-
Utredningen anser att starka skäl före- ligger för en sådan utvidgning av äldrestö- det. Erfarenheterna från omställningsbi- dragets tillämpning talar uppenbarligen för att det framdeles kan bli svårt att upprätt- hålla de strängare . kvalifikationskrav som nu gäller. Samtidigt bör dock beaktas att dessa krav måste-ställas i förhållande till förmånernas kvalitet. I ett avseende —- er- sättningstidens längd för arbetslösa i ålder 6066 år — har utredningen förut fram— hållit (7.4) att omställningsbidragets regler allmänt bör bibehållas för framtiden genom att överföras till bestämmelserna för kon— tant arbetsmarknadsstöd. Enligt utredning- ens mening är detta en principiellt mycket viktig" del av det nu gällande äldrestödets konstruktion.
Uppmjukningoch differentiering a:; er- sättningsvillkoren i syfte att möjliggöra en vidsträcktare ersättningsrätt kan i övrigt åstadkommas med tillämpning av de regler som utredningen föreslagit i fråga om kon- tant arbetsmarknadsstöd. Detta gäller både den allmänna bestämningen av skyddad perf sonkrets samt .de allmänna förutsättningar- na (kap 5) och de särskilda villkoren för er- sättningsrätt, tex arbetsvillkor, karensvill- kor, särskilt kvalifikationsvillkor och regler
för deltidsarbetande. Med tillämpning av dessa regler för arbetslösa i alla åldrar skul- le det endast återstå egentlig skillnad i ett avseende mellan omställningsbidrag och kontant arbetsmarknadsstöd, nämligen i frå- ga om ersättningsbeloppets storlek.
. Vid en ny avvägning av bidragsbeloppet måste hänsyn givetvis i första hand tas till avsedda förändringar av ersättningsvillko— ren och den skyddade personkretsen. Den senare skulle med tillämpning av de regler som har föreslagits för kontant arbetsmark- nadsstöd bli mer omfattande. Det skulle vi- dare bli lättare att få stödet. Detta gäller inte blott arbetsvillkoret utan även karens- reglema. Skyddet kommer i större utsträck- ning att omfatta dem som vanligen förvärvs- arbetar endast en del av året och de del- tidsarbetande.
Direkt jämförelse mellan omställningsbi- draget och det för kontant arbetsmarknads- stöd föreslagna ersättningsbeloppet — dvs basbeloppet enligt lagen om allmän försäk— ring — kan inte göras. För helt omställ- ningsbidrag gäller ett maximum av 800 kr/mån och ett minimum av 400 kr/mån. Maximum och minimum för halvt omställ- "ningsbidrag är hälften av dessa belopp. Bi- draget är skattepliktigt. Från maximibe- loppen skall reduktion göras med hänsyn till tidigare inkomst enligt olika regler. Det får bla inte överstiga 11/12 av den må- nadsinkomst bidragstagaren före arbetslös— heten vanligen hade under arbetstid som var normal för honom. Reduktionsreglerna medförde att genomsnittsbeloppet för helt omställningsbidrag under det första året (budgetåret 1968/ 69) har beräknats till ca 27 kronor per ersättningsdag. Efter avdrag för beräknad skatt återstår ca 23 kronor per dag. Närmare redogörelse för dessa be- räkningar lämnas i bilaga 6.
Det kontanta arbetsmarknadsstödets före- slagna belopp förutsätts bli skattefritt.
Vidare föreslår utredningen i detta kapi- tel (7.6) att överförsäkringsbestämmelser och andra reduktionsregler än pensionsavdrag inte skall föreskrivas. Stödbeloppet, som vid ett ikraftträdande år 1972 med hänsyn till basbeloppets troliga utveckling har beräk-
nats bli minst 25 kronor per dag för helt belopp och 13 kronor för halvt belopp, får således karaktär av normalbelopp och inte av maximibelopp. Detta kan få väsentlig betydelse för personer med låga löner och endast intermittent sysselsättning även under de tillgodoräkningsbara månaderna.
För personer med fastare arbetsförhål- landen och bättre löneläge kommer den för omställningsbidraget nu gällande metoden för beräkning av ersättningsbelopp dock att innebära en fördel. Ej sällan kan bidraget även efter tillämpning av reduktionsregler uppgå till 800 kr/mån. Å andra sidan bör det kunna förutsättas att just förvärvsarbe- tande i sådant inkomstläge och med sådan fastare anknytning till arbetsmarknaden framdeles kommer att vara arbetslöshets— försäkrade i större utsträckning än för när- varande och i varje fall i betydligt större an- tal än år 1967 då förslaget till omställnings- bidrag utarbetades. Detta antagandc gäller främst arbetstagare men avser även företa— gare. Antalet försäkrade har under dessa år stigit med ca 400 000 till närmare 2 200 000.
Omställningsbidragets integrering i det kontanta arbetsmarknadsstödet skulle för framtiden innebära stora fördelar. Den skul— le medföra ett enklare och klarare regel- system som avsevärt skulle underlätta ad- ministrationen. Dessa fördelar bör kunna vinnas utan att någon egentlig försämring i äldre oförsäkrades arbetslöshetsskydd be- höver uppkomma dels om de omställnings- bidrag som har beviljats vid ikraftträdande av nya bestämmelser får kvarstå och. utgå till dess bidragstagaren fyller 67 år eller dessförinnan börjar uppbära ålderspension, hel förtidspension eller helt sjukbidrag en— ligt lagen om allmän försäkring, dels om möjlighet att söka omställningsbidrag för oförsäkrad arbetslös i ålder 60—66 år kvar- står under ett år från de nya bestämmelser- nas ikraftträdande. Utredningen förutsätter därvid att äldre förvärvsarbetande —- i varje fall arbetstagare — skall ha möjlighet att ansluta sig till arbetslöshetsförsäkringen även sedan de har fyllt 60 år.
Då utredningens förslag genomförts och er- sättningsbelopp utgår som motsvarar vad utredningen föreslagit skall statligt omställ- ningsbidrag till äldre arbetslösa successivt avvecklas enligt följande övergångsbestäm- melser.
Efter ikraftträdandet av det föreslagna nya stödsystemet kan statligt omställningsbidrag utgå endast till den som dessförinnan har beviljats sådant bidrag. Därjämte kan om— ställningsbidrag utgå till den som inom ett år från de nya reglernas ikraftträdande har ansökt om bidraget. I samtliga fall utgår omställningsbidraget längst till och med må- naden före den då bidragstagaren fyller 67 år eller börjar uppbära ålderspension, hel förtidspension eller helt sjukbidrag enligt la— gen om allmän försäkring.
Utredningen finner inte skäl att för denna övergångstid föreslå någon ändring av de för omställningsbidrag i övrigt nu gällande bestämmelserna.
Den som uppbär omställningsbidrag har inte rätt att samtidigt uppbära kontant ar- betsmarknadsstöd eller ersättning från ar- betslöshetsförsäkringen.
7.8 Utbetalning
Utredningen har i kap 5 (5.5.6) i några huvuddrag angett arbetsmarknadsorganens uppgifter i fråga om dem som söker kontant arbetsmarknadsstöd. Arbetsförmedlingens expeditioner förutsätts lämna information om villkoren för stödet och hjälp att upp- rätta erforderlig skriftlig ansökan. Prövning- en av ansökningarna bör sedan ske på läns— arbetsnämnden. .
Vid planeringen av utbetalningssystemet anser utredningen att man i största möjliga utsträckning bör tillvarata möjligheterna till samordning med arbetsrutinerna för ut— betalning av övriga ekonomiska bidrag från länsarbetsnämnd till arbetssökande. Det sy- nes därvid lämpligt att i första hand söka samordna utbetalningarna med det datasy- stem som sedan hösten 1969 är under upp- byggnad inom arbetsmarknadsverket för ut-
betalning av bidrag under arbetsmarknads- utbildning.
Enligt vad utredningen erfarit vid infor- mativa överläggningar hos länsarbetsnämn- den i Stockholms län kan en sådan sam- ordning avsevärt underlätta planeringen av det kontanta arbetsmarknadsstödets utbetal- ning och begränsa merkostnadema för ad- ministrationen av detta stöd. Sedan utbygg— naden av datasystemet för utbildningsbidra— get blivit fullt genomförd, vilket beräknas ske under åren 1970-1971, och dess ar- betsrutiner har prövats i olika detaljer, tor- de säkerheten i utbetalningarna av det kon- tanta arbetsmarknadsstödet bli störst om de samordnas med utbildningsbidraget.
För att genomföra en sådan samordning fordras dock att bestämmelserna för det kontanta arbetsmarknadsstödet i några av- seenden anpassas till vissa grundläggande rutiner i fråga om utbildningsbidraget. Det- ta gäller valet av tidsenhet för bestämman- de av stödbeloppet. Utredningens förslag innebär att stödet bestäms till visst belopp per dag, högst fem dagar i veckan. An- talet ersättningsdagar per månad kommer därmed att variera liksom de under måna- der av fortlöpande arbetslöshet faktiskt ut- gående beloppen. Under ett år kommer an— talet ersättningsdagar i genomsnitt per må- nad att något understiga 22. Detta system går enligt uppgift väl att förena med data- systemet för utbildningsbidrag. Det faktiska antalet ersättningsdagar under den period utbetalningen avser multiplicerat med dag- beloppet blir den summa som skall utbeta- las.
Utbetalning av utbildningsbidrag sker re- gelmässigt en gång i månaden. Underlaget är deklarationer från eleven, uppgifter från kursledning m m och avser vanligen en period fro m den 16 en månad to m den 15 nästa månad. Utbetalning sker se- dan före utgången av denna månad. Viss förskottsbetalning kan förekomma.
Utredningen anser att det i och för sig vore önskvärt att kontant arbetsmarknads- stöd rutinmässigt kunde beräknas och ut— betalas för tvåveckorsperioder. Om detta önskemål inte kan tillgodoses utan betydan-
de tekniska svårigheter och administrativt merarbete bör dock månadsutbetalning god- tas även för det kontanta arbetsmarknads- stödet. Avvägningen mellan å ena sidan önskemålet om snabbaste möjliga utbetal- ningar samt å andra sidan hänsyn till ad- ministrativa och tekniska förutsättningar för integration av utbetalningsrutinerna torde bäst ske i samband med den fortgående utbyggnaden av systemet för utbetalning av utbildningsbidrag inom arbetsmarknadsver- ket.
Utbetalning av utbildningsbidrag och lik- nande kontantbelopp sker numera centralt inom arbetsmarknadsverket. Detta möjlig- gör full kontroll av att missbruk inte kan ske genom att någon under arbetslöshet sö— ker samma stöd hos flera länsarbetsnämn- der. För det kontanta arbetsmarknadsstö- det innebär det som förut framhållits den fördelen att arbetslöshetskassorna på ett ställe kan få information om personer som uppbär sådant stöd.
I arbetsmarknadsstyrelsens berättelse för verksamheten under budgetåret 1969/ 70 lämnas bla följande uppgifter om utbetal— ningsrutinerna. Vid budgetårets början in- fördes på länsarbetsnämnderna riksräken— skapsverkets system S, innebärande att ut- betalning mm och bokföring sker via ett datasystem. Till detta system är bl a integre- rat ett delsystem H : utbetalning av bidrag vad beträffar utbildningsbidrag. Under vå- ren 1970 har försöksverksamhet med termi— naler anslutna till vissa register i nämnda system pågått hos styrelsen och några läns- arbetsnämnder. Terminalerna, som är myc- ket lättskötta, har visat sig användbara och underlättande för personalen.
S&W”
. — '(.de — — M — * ___.” a...—n
8. Specialkommentar till författningsförslag
8.1 Lagen om arbetslöshetsförsäkring
8.1.1 Första avdelningen: Försäkringsbe— stämmelser
Lagen om arbetslöshetsförsäkring är upp- delad i två avdelningar. Den första avdel- ningen avser bestämmelserna om de all- männa förutsättningarna för rätt till för— säkringsersättning, särskilda ersättningsvill— kor, ersättningstid och ersättningsbelopp samt regler i övrigt om enskild medlems förmåner och skyldigheter i försäkringen. Till försäkringsområdet i vidsträckt mening kan även föras frågor om medlemskap, d v s rätt att inträda och kvarstå som med— lem i arbetslöshetskassa. Dessa frågor har dock tillförts den andra avdelningen i lag- förslaget, där utredningen framlägger för- slag till en fullständig, fristående förenings- rättslig lagstiftning för erkända arbetslös- hetskassor.
Inledande bestämmelser
1—3 55
Såsom inledning till första avdelningen har i 1—3 åå införts några alhnänna huvud- bestämmelser om administrationen av ar- betslöshetsförsäkringen genom erkända ar- betslöshetskassor samt om registrering och tillsyn av dessa kassor. Anslutning till för- säkringen uppkommer genom medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa.
Någon bestämmelse om försäkringsår,
motsvarande 7 5 kassaförordningen, erford- ras inte med utredningens förslag till regle- ring av ersättningstid, arbetsvillkor och and- ra förhållanden där reglerna fn är knutna till försäkringsår. Om det efter genomfö— rande av utredningens förslag alltjämt finns behov att reglera verksamhets- och räken- skapsår för erkända arbetslöshetskassor, bör detta ske genom beslut av arbetsmarknads- styrelsen efter samråd med kassornas sam- organisation.
Allmänna villkor för rätt till ersättning
45
Paragrafen motsvarar i kassaförordning- en huvudsakligen 20 och 22 55. Utredning- en har i kap 5 (5.1—5.5) redogjort för inne— börden av kraven rörande arbetslöshet, ål- der, arbetsförhet och möjligheter i övrigt att stå till arbetsmarknadens förfogande. Där behandlas även frågor rörande kontakten mellan de arbetslösa och den offentliga ar- betsförmedlingen.
Innebörden av begreppet »lämpligt arbe- te» i punkt 4 framgår av 5 %.
Företagares arbetslöshet har utredningen behandlat i kap 5 (5.1.1). Där anges en rad olika förhållanden som bör sammanvägas vid bedömningen.
55
Paragrafen motsvarar kassaförordningens 36 & fjärde och femte styckena. Utredningen
har i kap 5 (5.6) behandlat innebörden av begreppet lämpligt arbete.
I fråga om punkt 4 får utredningen här anföra följande.
Om en arbetskonflikt strider mot kollek— tivavtal eller lagen om kollektivavtal eller — i fråga om arbetsplats där kollektivavtal in- te gäller -— är av »okynneskaraktär», behöver enligt tillämpade anvisningar från arbets- marknadsstyrelsen hänsyn inte tas till kon- flikten vid bedömandet av arbetets lämp- lighet. Däremot har tillsynsmyndigheten in- te i något fall tillämpat det i nuvarande bestämmelser anvisade tillvägagångssättet att viss konflikt — utan att den befunnits strida mot kollektivavtal eller lagen om kollektiv— avtal — förklarats vara av den särskilda be- skaffenhet att skälig anledning till arbets- vägran inte har förelegat.
Principen att de särskilda bestämmelserna om arbetsavvisande i fråga om arbetsplats, där det råder arbetskonflikt, inte skall till- lämpas på olovliga konflikter är fundamen- tal. Förhållandena vid konflikter av detta slag är emellertid ofta komplicerade. Ej säl— lan kan förhållandena vara sådana att man inte kan begära att arbetslös skall ta anställ- ning vid arbetsplats där sådan konflikt rå- der.
Föreslagen lydelse av paragrafen innebär att den nuvarande bestämmelsen om förkla— ring från tillsynsmyndigheten rörande be— skaffenhet av viss arbetskonflikt utgår. Re- geln i punkt 4 avser arbetskonflikt till följd av stridsåtgärd, som är lovlig enligt lag och kollektivavtal. I andra fall behöver ar- betsförmedling och arbetslöshetskassa in- te ta hänsyn till konflikten vid bedömandet av arbetets lämplighet. Uppkommer fråga om arbetserbjudande vid konfliktberörd ar- betsplats bör som regel direktiv begäras från arbetsmarknadsstyrelsen.
A rbetsvillkor
6—10 55
Föreslagna bestämmelser om arbetsvill- koret i dessa paragrafer motsvarar närmast reglerna om S-månadersvillkoret i kassaför- ordningen 23 5 2 mom och 24 5 första styc—
Arbetsvillkoret och utredningsförslagen härom detaljbehandlas i kap 6 (6.1.2).
9 &; sammanhänger med bestämmandet av kassans verksamhetsområde. Enligt utred- ningens förslag i lagens andra avdelning skall i arbetslöshetskassas stadgar anges kassans verksamhetsområde med uppgift huruvida kassan är aVSedd enbart för anställda eller fö- retagare. I kap 4 (4.3.2) framhålls bla att det måste vara ett intresse för kassa att dess medlemmar inte i för stor utsträckning sys— selsätts utanför kassans område. Redogörar— na skulle då få problem att lösa som ligger helt utanför deras eget område.
10 & motsvarar 25 & kassaförordningen. Bestämmelsen innebär att kassamedlem vid övergång från en kassa till annan generellt får rätt att tillgodoräkna sig tid i förvärvs- arbete och därmed jämställd tid i den kassa från vilken han kommer. Denna rätt blir således ej längre beroende av överenskom- melse mellan de berörda kassorna.
Ersättningens form m m
115
Paragrafen är att jämföra med 18—19 55 och 32 % första stycket kassaförordningen.
Olika frågor om ersättningsbelopp och dagpenningklasser detaljbehandlas i kap 6 (6.4). Enligt nu gällande bestämmelser får kassa ej utge ersättning i annan form än dagpenning, barntillägg till dagpenning samt hjälp till täckande av rese- och flyttnings- kostnader. Av skäl som närmare behandlas i kap 6 föreslås att kassaersättning endast skall utgå som dagpenning och med något av de belopp som anges i 16 5.
I paragrafens andra stycke anges den grundläggande regeln om arbetslöshetsför- säkringens anknytning till femdagarsvecka, som infördes år 1964 och nu anges i 32 5 första stycket kassaförordningen.
Regeln innebär att ersättning beräknas för fem dagar i veckan även för sexdagars- arbetande. Dessa kan i vissa fall av endast några få dagars arbetslöshet inte uppnå full likställighet med femdagarsarbetande. För- delarna med en allmängiltig femdagarsför—
säkring har emellertid ansetts avsevärt över- väga dessa olägenheter. En jämförelse mel— lan olika arbetstagare måste i sådana fall avse summan av arbetsinkomst och försäk- ringsersättning under en vecka (prop 1964: 115 s 32).
Antalet ersättningsdagar per vecka för medlem med ersättning beräknad enligt vomräkningstabell som anges i 21 & regle- ras av 23 5.
125
Paragrafen är att jämföra med 32 5 and— ra stycket kassaförordningen.
Frågorna om ersättningsförbjudna helg— dagar och helgdagsaftnar behandlas i kap 6 (6.3.2). Bestämmelserna överensstämmer i huvudsak med nuvarande praxis enligt dis- pensbeslut av arbetsmarknadsstyrelsen, dock med den utvidgningen av ersättningsrätten att regeln gäller även om antalet helgdagar i veckan inte är mer än en. Ersättning skall utges för helgdag och helgdagsafton, om dagpenning utgår för minst två vardagar under samma kalendervecka och en arbets- lös dag infaller omedelbart före eller efter ifrågavarande helg.
I fråga om söndag innebär förslaget ingen ändring av nuvarande bestämmelser.
Bestämmelsen i andra stycket samman- hänger med att rätten till tilläggssjukpen- ning i anledning av barnsbörd enligt 3 kap 13 5 lagen om allmän försäkring gäller även om nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften inte är för handen. Syf- tet med bestämmelsen är att samordna sjuk- försäkringens och arbetslöshetsförsäkringens förmåner. Prövningen av den försäkrades arbetsförhet odyl under tid, då ifrågava- rande tilläggssjukpenning ej utgår, skall ske med ledning av de allmänna förutsättning- arna för ersättningsrätt (5.3-4).
Ersättningstidens längd
13—15 55
Föreslagna bestämmelser om ersättnings- tiden i dessa paragrafer motsvarar delvis reglerna om ersättningstidens maximala längd under varje försäkringsåri 31 å kassa-
förordningen. Ersättningstid för deltidsar— betande med ersättning bestämd enligt om— räkningstabell samt för vissa fall av deltids- arbete under arbetslöshet behandlas i 23 &.
Ersättningstiden och utredningsförslagen härom detaljbehandlas i kap 6 (6.3).
D_agpenningens storlek
165
Paragrafen är att jämföra med 29 ä 1 mom kassaförordningen.
Om allmänna förändringar av penning— värde och löner framdeles medför att an- talet försäkrade i lägsta dagpenningklass blir obetydligt, skall arbetsmarknadsstyrel- sen efter samråd med arbetslöshetskassor- nas samorganisation äga besluta att klassen ej längre skall tillämpas. Utredningen för- utsätter att lägsta dagpenningbelopp, kom— mer att klart överstiga det kontanta arbets- marknadsstöd, som skulle ha ifrågakommit om medlemmen inte hade varit försäkrad. Regleringen av arbetsmarknadsstödets be- lopp behandlas i kap 7 (7.5).
Andra stycket öppnar möjlighet för kas- sa att, efter arbetsmarknadsstyrelsens med- givande, utge dagpenningbelopp utöver det högsta i första stycket angivna, 75 kronor. Till den del sådant högre dagpenningbelopp överstiger 75 kronor skall det inte vara statsbidragsgrundande. Den överskjutande delen skall helt finansieras genom medlems- avgifter.
175
Paragrafen motsvarar närmast 27 & kassa- förordningen.
Den hittills gällande kombinationen av avgifts— och arbetsvillkor skall enligt utred- ningens förslag upplösas. Utredningen har därför funnit, att det nuvarande kravet på erläggande av minst en avgift efter över- gång till högre dagpenningklass bör ersättas med en regel att den högre dagpenningen ej får utges, förrän medlemmen efter övergång- en har uppfyllt en månad av arbetsvillkoret. Denna regel gäller även om övergång till högre dagpenningklass sker i samband med övergång mellan olika kassor. Arbetsmark-
nadsstyrelsen bemyndigas att föreskriva un— dantag för fall, då särskilda förhållanden motiverar förkortning eller förlängning av den angivna tiden.
185
Paragrafen har samma innehåll som 29 ä 1 mom tredje stycket kassaförordningen med redaktionell ändring beträffande barn- tillägg i anslutning till bestämmelserna i 11 5.
195
Paragrafen motsvarar bestämmelserna om överförsäkring i 30 5 1 och 2 mom kassa- förordningen. Dessa frågor behandlas i kap 6 (6.5).
205
Paragrafen motsvarar bestämmelserna om pensionsavdrag i 30 ä 3 mom kassaför- ordningen. Dessa frågor behandlas i kap 6 (6.7).
21—25 55
Paragraferna avser deltidsarbete och mot- svarar närmast 29 5 2 mom, 32 å andra stycket 4) och tredje stycket samt 33 & kassaförordningen.
Regleringen av ersättning till deltidsar- betande behandlas i 6 kap (6.6). Exempel på användning av omräkningstabell enligt 21 5 är följande.
Den försäkrade har före arbetslösheten haft en arbetstid av 5 timmar om dagen under 5 dagar i veckan, dvs en veckoar— betstid av 25 timmar eller 15 timmar mind- re än den för heltidsarbete förutsatta arbets- tiden 40 timmar. Den arbetslöshet som skall ersättas under veckan uppgår till 25. Er- sättning skall enligt tabellen utgå för 3,5 dagar. Antag att den försäkrade under ar- betslösheten får arbete i 2 dagar med 5 timmar om dagen. Den arbetslöshet som skall ersättas under veckan minskar med 10 timmar till 15. Enligt tabellens intervall 13— 17 timmar skall ersättning en sådan vecka utgå för 2 dagar. Förändras den försäkrades
arbetstid under en vecka till 2 dagar med endast 3 timmars arbete per dag, blir den arbetslöshet som skall ersättas 19 timmar. Enligt tabellens intervall 17—21 timmar skall ersättning under den veckan utgå för 2,5 dagar.
Begränsning vid säsongarbetslöshet
265
Paragrafen motsvarar 34 å kassaförord- ningen.
Skälen för viss omredigering av reglerna om begränsningsmetoder och bestämmelsen om kassans beslutanderätt behandlas i kap 5 (5.4.3).
Avstängning från rätt till ersättning
27—29 55
Paragraferna motsvarar kassaförordning- ens 36 5 första, andra och tredje styckena. Utredningen har i kap 5 (5.7—8) behandlat självförvållad arbetslöshet och påföljderna därav.
Ansökan om ersättning
30 å
Paragrafen är att jämföra med 21 och 40 55 kassaförordningen. Bestämmelsen i tredje stycket innebär skyldighet för arbets- givare att utfärda intyg om anställds arbets- förhållanden.
Särskilda bestämmelser
315
Paragrafen är att jämföra med 11 % and- ra stycket kassaförordnigen.
Kassas möjlighet att, i den mån avvikel- sen har stöd i överenskommelse som Kungl Maj:t träffar med annan stat, ha andra vill- kor för utlänning i vad avser inträde och rätt att kvarstå i kassa synes sakna prak— tisk betydelse. Däremot kan möjligheten till avvikelse av sådant skäl vara av värde i fråga om ersättningsvillkoren. Om Kungl Maj:t träffar överenskommelse med främ- mande stat bör kassa vara skyldig att till-
lämpa de regler för ersättningsrätt som gäl- ler enligt överenskommelsen.
325
Paragrafen motsvarar 38 & kassaförord- ningen. Liksom den alternativa regeln om uteslutning (47 5) har denna bestämmelse utformats i huvudsaklig överensstämmelse med 20 kap 3 5 d) lagen om allmän försäk- ring.
335
Paragrafen överensstämmer med 37 & kassaförordningen i lydelse enligt förord- ning 14.5.1969 (SFS 1969: 94).
345
Paragrafen har inte någon direkt mot- svarighet i kassaförordningen. Däremot an— ges i de av arbetsmarknadsstyrelsen fast- ställda normalstadgama för erkänd arbets- löshetskassa att medlem, om han felaktigt erhållit ersättning från kassan, är skyldig att återbetala densamma. Vidare föreskrivs där att återbetalning skall ske i den ord- ning kassastyrelsen föreskriver.
Den föreslagna bestämmelsen överens- stämmer i tillämpliga delar med 20 kap 4 & lagen om allmän försäkring.
8.1.2 Andra avdelningen: Bestämmelser om erkända arbetslöshetskassor
Allmänna bestämmelser
35å
Som utredningen utvecklat i kap 4 före— slås att de erkända arbetslöshetskassorna ej längre skall vara underkastade under- stödsföreningslagens bestämmelser (UFL). Utredningen lägger fram förslag till en fullständig, fristående föreningsrättslig lag— stiftning för arbetslöshetskassorna. Försla- get grundas på att kassorna skall vara ett särskilt slag av juridiska personer, vilka re- gistreras i ett register som förs av arbets- marknadsstyrelsen, och att det inte skall få finnas registrerade föreningar med ända- mål att bereda sina medlemmar stöd vid arbetslöshet vid sidan av de kassor som
är verksamma inom arbetslöshetsförsäk- ringen. Lagens uppbyggnad och sakliga in- nehåll ansluter till det föreliggande försla- get till lag om understödsföreningar. Den- na paragraf innehåller i första stycket den grundläggande regeln om skyldighet för för- ening med ändamål att bereda medlemmar- na ersättning vid arbetslöshet att vara regi- strerad som erkänd arbetslöshetskassa. Re- gistrering skall ske hos arbetsmarknadssty- relsen som även är tillsynsmyndighet. I andra stycket tas upp en erinran om den rätt till statsbidrag som följer med registre- ringen. Enligt sista stycket undantas fack— liga organisationer från lagens tillämpnings— område (jfr 90 's' första stycket 2 nuvaran- de UFL).
36ä
Paragrafen innehåller bestämmelser om arbetslöshetskassas verksamhet (jfr 6 & kas- saförordningen).
37 och 38 %%
Paragraferna motsvarar 6 5 i förslaget till UFL.
395
Till paragrafen har överförts de nuvaran- de bestämmelserna i 3 % kassaförordning- en om krav på visst minimiantal medlem— mar som förutsättning för registrering. Vi— dare anges att kassan skall ha antagit stad- gar samt utsett styrelse och revisorer.
405
Paragrafen motsvarar 4 & andra stycket kassaförordningen.
Stadgar och firma m m
415
Arbetsmarknadsstyrelsen utfärdar nor- malstadgar som tjänar till ledning för kas- sorna vid avfattande av deras stadgar. En- ligt utredningens mening bör nu i lag fast- slås att kassas stadgar skall avfattas enligt sådana stadgar. En regel härom har tagits in i första stycket.
Andra stycket innehåller närmare bestäm-
melser om vad som skall anges i stadgar- na. Jämte uppgift om kassans verksamhets- område (jfr 8 & kassaförordningen) bör stad- garna innehålla uppgift om huruvida kas— san är avsedd för anställda eller företagare eller — i undantagsfall — för båda kategori— erna. Detta påverkar nämligen i skilda hän- seenden utformningen i övrigt av stadgar- na (tex in- och utträdesvillkor, arbetsvill- kor och bedömning av arbetslöshet). I kas- saförordningen finns bestämmelser av inne- håll att i stadgarna skall anges under vilka förutsättningar uttaxering vid sidan av den fasta medlemsavgiften skall få ske, i vilken ordning beslut om uttaxering skall fattas och efter vilka grunder beslut om uttaxe- ring skall verkställas (16 5 andra stycket) samt under vilka förutsättningar ersättning- ens storlek och ersättningstidens längd får minskas (35 å). Arbetslöshetskassornas stad- gar innehåller mycket detaljerade bestäm- melser i de nämnda hänseendena. Bestäm— melserna har tillämpats vid ett enda tillfäl- le sedan tillkomsten av arbetslöshetsförsäk— ringen. Numera synes behovet av sådana bestämmelser vara synnerligen ringa. Utred- ningen anser därför överflödigt att belasta stadgarna med bestämmelserna. I stället bör genom lag öppnas möjlighet för kassorna att efter medgivande av arbetsmarknadssty- relsen i speciella situationer utan hinder av stadgarnas innehåll begränsa rätten till dag- penning eller företa uttaxering. Regler här- om tas upp i 26 resp 51 55 av detta lag— förslag.
Enligt utredningens mening kan inte an- ses behövligt att kassornas stadgar innehål- ler fullständiga bestämmelser om fondbild— ningen. Det synes tillräckligt att i stadgar- na tas in hänvisning till lagens bestämmel- ser härom. Detta uttrycks i förslaget på det sättet att stadgarna skall ange grunder— na för fondbildningen.
425
Paragrafen innehåller bestämmelser om användningen av orden »erkänd arbetslös- hetskassa» i firma. Första stycket överens— stämmer med 1 & tredje stycket kassaför-
ordningen. Enligt andra stycket hindras an- nan än erkänd arbetslöshetskassa att använ- da dessa ord eller förkortning därav i sin: firma.
43 och 44 åå
Paragraferna innehåller bestämmelser an— gående ansökan om registrering. I vissa de- lar motsvaras 43 & av 2 & kassaförordning- en. I övrigt ansluter paragrafernas innehåll till förslaget om ny UFL.
M edlemsförteckning
455
Paragrafen ansluter till 10 's” i förslaget till UFL och innebär den nyheten att med- lemsförteckningen skall innehålla uppgift även om medlems folkbokföringsnummer och senast kända hemvist. Föreskriften om medlemsförteckning kan vara uppfylld ge— nom att kassa har register gemensamt med ett eller flera fackförbund, vilkas medlem- mar även är medlemmar i kassan. Ansva- ret för registrets förande åligger i sista hand kassans styrelse.
Medlemskap
46 och 47 Så
Paragraferna motsvarar 9—11 55 kassaför- ordningen. 46 å anger att var och en, som uppfyller föreskrifterna i kassans stadgar om arbete inom dess verksamhetsområde, har rätt att bli medlem i kassan. Vidare an- ges i 46 5 vilka som i kassastadgarna obli- gatoriskt skall undantas från rätt att bli medlem i kassan. I 47 & anges dels vilka kassan i sina stadgar får undantaga från rätt att kvarstå som medlem, dels en obligato- risk åldersgräns för rätt att kvarstå som medlem. I rätten att bli medlem eller kvar- stå som medlem i kassa får ej föreskrivas andra begränsningar än dem som anges i 46 och 47 55. Bestämmelserna är utförligt behandlade i kap 4.
485
Paragrafen överensstämmer i sak med
12 och 13 gä kassaförordningen. Dock har i första stycket tagits upp en regel om att underrättelseförfarande i samband med ifrå- gasatt uteslutning av medlem inte skall be- höva äga rum, om rätten att kvarstå som medlem upphör på grund av att medlem- men uppnått viss i stadgarna angiven ålder. I dessa fall, som är lätt konstaterbara, sy- nes underrättelseförfarandet inte ha någon mening.
495
Paragrafen överensstämmer med 14 och 17 åå kassaförordnin gen.
Avgifter och uttaxering
505
Paragrafen innehåller bestämmelser om medlemsavgifter och ersätter 16 & första stycket kassaförordningen och 13 & första stycket nuvarande UFL. Vissa bestämmel- ser i sistnämnda lagrum har inte någon till- lämplighet på arbetslöshetskassorna. Detta gäller dels regeln att avgifternas upptagan- de inte får göras beroende av inträffade för— säkringsfall, dels bestämmelsen om avgifts- reglernas tillämpning när förenings verk- samhet är uppdelad på flera verksamhets- grenar. Paragrafen har därför ingen mot- svarighet till dessa bestämmelser. I 13 5 första stycket nuvarande UFL finns vidare en bestämmelse om differentiering av av- gifterna mellan skilda medlemsgrupper med hänsyn till försäkringsrisk och understöds- rätt. En sådan bestämmelse synes inte ha någon allmän funktion att fylla beträffan- de arbetslöshetskassoma och har därför inte tagits upp i paragrafen. I undantagsfall bör arbetsmarknadsstyrelsen dock kunna med- ge att arbetslöshetskassa inrättar särskild avgiftsklass för viss medlemsgrupp med hän- syn till sistnämnda förhållanden.
515
Enligt 16 å andra stycket kassaförord- ningen skall erkänd arbetslöshetskassa i sina stadgar ange under vilka förutsättningar ut- taxering av medlemmarna skall äga rum, i vilken ordning beslut om uttaxering skall
fattas och efter vilka grunder beslutad ut- taxering skall verkställas.
I enlighet med dessa regler innehåller kassornas stadgar mycket utförliga bestäm— melser i angivna hänseenden. Bestämmel- serna har dock inte behövt tillämpas annat än i något undantagsfall som ligger myc- ket lång tid tillbaka. Utredningen har förut framhållit att det kan vara onödigt att be- lasta stadgarna med regler av denna natur. Å andra sidan bör kassorna inte helt från— händas möjligheten att besluta om extra uttaxering när tillgångarna är otillräckliga för verksamhetens behöriga utövande. En- ligt utredningens mening synes en lämplig lösning vara att genom lagbestämmelse ge kassorna rätt att besluta om särskild ut- taxering i angivet fall även utan stöd i stad— garna. För beslutets giltighet bör krävas god- kännande av arbetsmarknadsstyrelsen. I an— nat fall bör särskild uttaxering ej få äga rum. Bestämmelser med angivet innehåll har tagits upp i paragrafen.
Räkenskapers förande
525
Paragrafen överensstämmer i sak med 46 & kassaförordningen. Särskilda föreskrif— ter om tid för handlingars förvarande kan erfordras exempelvis i fråga om kassakort. Kortare förvaringstid än tio är bör kunna gälla för dem.
F ondbildning
53's'
Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 41 & kassaförordningen. Den nuvaran— de bestämmelsen för kassa som har minst 10 000 medlemmar har i lagförslaget införts som huvudregel. Om kassan har mindre än 10000 medlemmar får arbetsmarknadssty- relsen föreskriva att kassan skall göra stör- re fondavsättningar än enligt huvudregeln. Därvid torde de nu tillämpade beräknings- metodema för kassor med sådant mindre medlemsantal vanligen kunna användas. Vi- dare föreslår utredningen att beräkning av genomsnittlig årskostnad skall ske för de
fem och inte som nu för de tio senaste åren samt att arbetsmarknadsstyrelsen i vissa fall får föreskriva mindre fondavsättning än en- ligt huvudregeln.
Kapitalplacering
545
Paragrafens första stycke överensstäm- mer i sak med 42 & kassaförordningen. I andra stycket har tagits upp bestämmelser om fri placeringsrätt. Dessa bestämmelser har behandlats i kap 4. Placering i såväl aktier som aktiefonder har undantagits i be- stämmelsen om den fria sektorn.
Styrelse och firmateckning
555
I paragrafen hänvisas till bestämmelser- na om styrelse och firmateckning i försla- get till UFL. Bestämmelserna innebär bla nyheter i fråga om minimiantalet styrelse— ledamöter, sättet för utseende av ledamöter- na, dessas mandattid samt förbud mot att utse anställd till styrelseordförande. I prak- tiken innebär dock de nya bestämmelserna ingen nämnvärd förändring för kassorna. I fråga om mandattiden för styrelseledamot har dispensmöjlighet öppnats. Bestämmel- serna i 43 å kassaförordningen har tagits upp i paragrafen.
Årsredovisning och revision
565
Paragrafen hänvisar till bestämmelserna om årsredovisning och revision i förslaget till UFL. Bestämmelserna innebär ingen nämnvärd saklig ändring i förhållande till vad som hittills gällt.
F öreningssainman träde
575
I paragrafen tas upp bestämmelser om föreningssammanträde. Bestämmelserna in- nebär att för arbetslöshetskassornas del för— eningssammanträdes befogenheter helt kan utövas av valda ombud vid ombudsmöte. Av 41 5 13. följer att stadgarna skall innehålla
uppgifter om antalet ombud, grunderna för utseende av dem samt tiden för deras upp- drag. Paragrafens tredje stycke innehåller vissa kompletterande bestämmelser om ut- seende av ombud.
Enligt fjärde stycket skall bestämmelser- na om föreningssammanträde i UFL — med ett obetydligt undantag — äga motsvaran- de tillämpning på föreningssammanträde och sammanträde för val av ombud. Detta innebär inte någon nämnvärd saklig avvi- kelse från vad som gäller nu. Dock med— för hänvisningen att ordinarie ombudsmö- te skall hållas före den 1 juli varje år och inte som hittills den 1 augusti. Möjlighet till dispens från denna regel har öppnats.
Talan mot styrelseledamot, revisor, föreningsmedlem eller röstberättigad
585
Paragrafen överensstämmer med motsva- rande bestämmelser i 40 å förslaget till ny UFL. Detta förslag innebär inga sakliga nyheter av större betydelse, så när som på att fristen för talan mot styrelsens förvalt- ning inskränkts från ett år till sex månader.
Ändring av stadgar m m
59—61 55
Paragrafernas innehåll är behandlat i kap 4.
Likvidation och upplösning
625
Paragrafen hänvisar till motsvarande be- stämmelser i UFL. Bestämmelserna i 48 & kassaförordningen ersätts av 47 å andra stycket förslaget till ny UFL, vilket lag- rum innehåller regler som nära överens- stämmer med motsvarande regler i kassa- förordningen.
Fusion
635
Paragrafens innehåll är behandlat i den allmänna motiveringen (kap 4).
64 5
Som anförts i den allmänna motivering- en i kap 4 skall särskilt register föras hos arbetsmarknadsstyrelsen för arbetslöshets- kassorna. I fråga om förfarandet vid regist- rering och registrets förande hänvisas i pa- ragrafen till motsvarande bestämmelser i UFL.
Tillsyn
65—67 55
Bestämmelser om tillsyn ges dels genom att vissa regler tas upp direkt i lagen, dels genom hänvisning till vissa paragrafer i UFL. Härigenom åstadkoms att regleringen sakligt sett blir densamma som fn gäller på grund av bestämmelser i UFL samt 47 och 49 55 kassaförordningen.
Talan mot arbetslöshetskassas och arbets- marknadsstyrelsens beslut
685
Enligt 50 ä 1 mom första stycket kassa— förordningen gäller att beslut av erkänd arbetslöshetskassa kan överklagas genom besvär hos arbetsmarknadsstyrelsen, om be- slutet gäller fråga enligt förordningen. Be- träffande annat beslut av arbetslöshetskassa kan i vissa fall talan föras genom stämning till allmän domstol eller genom skiljeman- naförfarande, om kassans stadgar innehål— ler förbehåll därom (45 å andra stycket och 84 å nu gällande UFL).
Enligt utredningens mening finns anled- ning att nu ompröva frågan om rätten att föra talan mot arbetslöshetskassas beslut och det därmed sammanhängande spörsmå— let om ordningen för prövning av sådan talan, när det gäller andra frågor än direk- ta försäkringsfrågor. De erkända arbets- löshetskassorna har numera en sådan ställ— ning och sådana uppgifter att starka skäl ta- lar för att varje beslut av en kassa, även om det inte direkt angår försäkringsfråga, alltid bör kunna underkastas prövning i
besvärsväg av tillsynsmyndigheten. Endast härigenom erbjuds kassamedlemmen det rättsskydd som är nödvändigt inom ett so- cialförsäkringssystem. Detta innebär inte nå- gon större reell inskränkning i arbetslös- hetskassornas rörelsefrihet och självständig- het. I den mån det överklagade beslutet är förenligt med givna lagbestämmelser, till- synsmyndighetens anvisningar och kassans egna stadgar bör överprövningen av beslutet normalt begränsas till frågan om beslutet tillkommit i behörig ordning och inte avse lämpligheten av beslutet. I paragrafen har tagits upp regeln att talan mot arbetslös- hetskassas beslut förs genom besvär hos arbetsmarknadsstyrelsen. Med en sådan ord- ning finns ej heller något utrymme i fort- sättningen för skiljemannaförfarande.
695
Paragrafen innehåller bestämmelser om fullföljd mot beslut av arbetsmarknadssty- relsen enligt denna lag. Bestämmelserna stämmer sakligt överens med 50 ä 1 mom andra och tredje styckena samt 3 mom kassaförordningen.
Enligt 50 5 1 mom andra stycket kassa- förordningen gäller att beslut av tillsyns- myndigheten i ärende angående försäkring enligt förordningen skall överklagas genom besvär hos försäkringsdomstolen. Utred- ningen föreslår inte någon saklig ändring av bestämmelserna för denna år 1964 in- förda besvärsordning men har i första styc— ket av lagförslaget infört ett förtydligande beträffande uppdelningen av dessa besvärs- ärenden mellan försäkringsdomstolen och regeringsrätten. I överensstämmelse med departementschefens principiella uttalande i prop 1964: 116 (s 70) föreslår utredningen den utformningen av bestämmelsen att ta- lan mot arbetsmarknadsstyrelsens beslut skall föras genom besvär hos försäkrings- domstolen i alla ärenden, som rör enskild kassamedlems rätt till ersättning eller med- lemskap i erkänd arbetslöshetskassa enligt denna lag.
Andra stycket överensstämmer i sak med nuvarande bestämmelser i 50 5 1 mom tredje stycket kassaförordningen.
Tredje stycket stämmer sakligt överens med nuvarande bestämmelser i 50 ä 3 mom kassaförordningen.
705
Paragrafen innehåller regler om bla in- givande av besvär och besvärstid. I fråga om besvär över arbetsmarknadsstyrelsens beslut om vägrad registrering föreslås att talan skall föras sist inom två månader från beslutets dag och inte som eljest i allmän- het tre veckor från dagen för delgivning av beslutet. Detta stämmer överens med vad som gäller annars enligt associationsrätts- lig lagstiftning.
Skadestånd
715
Paragrafen hänvisar till bestämmelserna om skadestånd i förslaget till ny UFL.
Straffbestämmelser
72 och 73 55
Bestämmelserna ansluter till motsvaran- de bestämmelser i förslaget till ny UFL.
Särskilda bestämmelser
74 5
I paragrafen hänvisas till bestämmelser i förslaget till ny UFL dels” om förbud mot lån till styrelseledamot, styrelsesuppleant, re— visor eller befattningshavare inom förening eller lån mot borgen av sådan person, dels om avskrifters bestyrkande, dels om forum för förening.
755
Paragrafen har utformats i överensstäm- melse med det bemyndigande att utfärda tillämpningsföreskrifter som i 20 kap 16 5 lagen om allmän försäkring har lämnats Konungen eller, efter Konungens bemyndi- gande, riksförsäkringsverket.
Övergångsbesrämmelser
Första punkten innehåller bestämmelser om lagens ikraftträdande och upphävande av kassaförordningen. Enligt andra punkten blir lagen inte tillämplig i fråga om sådan vid ikraftträdandet befintlig arbetslöshets- kassa som inte antagits som erkänd arbets- löshetskassa. Att UFL alltjämt gäller i frå- ga om sådan kassa följer av en övergångs- bestämmelse i förslaget till ny UFL. I tred- je punkten ges vissa föreskrifter angående upptagande i det register över arbetslöshets- kassor som skall föras hos arbetsmarknads- styrelsen av de vid ikraftträdandet befintli- ga erkända arbetslöshetskassorna.
Lagen föreslås träda i kraft 1.9. 1972. Den som blir arbetslös efter lagens ikraft- trädande har rätt att för uppfyllandet av ersättningsvillkor åberopa förhållanden före ikraftträdandet. Detta får anses följa utan särskild övergångsbestämmelse. Därutöver bör gälla att försäkrad som uppburit ersätt- ning under försäkringsåret 1971/72 har rätt till ersättning under ytterligare det antal da— gar som medges enligt den nya lagen med avdrag för antalet ersättningsdagar under nämnda försäkringsår. Detta framgår av första punkten andra stycket.
8.2. Lagen om kontant arbetsmarknadsstöd
Lagförslaget har utformats med förslaget till lag om arbetslöshetsförsäkring (FLA) som grund. De allmänna förutsättningarna för ersättningsrätt är i huvudsak desamma som i försäkringsbestämmelsema. Även de särskilda ersättningsvillkoren överensstäm- mer i väsentliga delar med försäkringens. Utredningen har eftersträvat att så långt det varit möjligt få likalydande bestämmelser i de delar av lagförslagen där lika tillämp- ning av de båda stödformemas regler bör eftersträvas.
Inledande bestämmelser
1—3 55 Förutom en allmän huvudbestämmelse om administrationen genom arbetsmarknadssty-
relsen och länsarbetsnämnderna bestäms i dessa paragrafer den med stödformen
skyddade personkretsen. Utgångspunkten är—
att det kontanta arbetsmarknadsstödet skall vara ett komplement till arbetslöshetsför— säkringen och få karaktär av ett ekonomiskt grundskydd vid arbetslöshet att gälla för dem som har sådan anknytning till arbets-. livet att de kan sägas stå till arbetsmark— nadens förfogande.
I 1 & behandlas samordningen med ar- betslöshetsförsäkringen. Bakgrunden till 3 & behandlas i kap 7 (7.2). Förutom den allmänt gällande förutsättningen att sökan- de skall stå till den svenska arbetsmarkna- dens förfogande, dvs att han skall vara lätt anträffbar och snabbt kunna inställa sig på svensk arbetsförmedling eller arbetsplats, krävs att föreskrivna ersättningsvillkor skall ha uppfyllts i Sverige.
Allmänna villkor för rätt till ersättning
45
Paragrafen motsvarar 4 & FLA. I första punkten har vidare införts en bestämmelse motsvarande en av de i 46 % FLA före- slagna föreskrifterna om rätt att bli medlem i erkänd arbetslöshetskassa. Sökande skall vara oförhindrad att för arbetsgivares räk- ning åtaga sig arbete minst tre timmar var- je arbetsdag och i genomsnitt minst sjutton timmar i veckan.
I andra stycket anges när företagare an- ses arbetslös. Bestämmelsen överensstäm- mer med 4 å andra stycket FLA. De olika förhållanden som bör sammanvägas vid be-
dömningen har utredningen behandlat i kap 5 (5.1.1). '
55
De för stödformen centrala bestämmel- serna om bedömning av erbjudet arbetes lämplighet överensstämmer med 5 5 FLA.
A rbetsvillkor
65
Paragrafen motsvarar 6 5 FLA. I första stycket andra punkten har införts en regel
om den minimitid av.-förvärvsarbete under en månad som skall fordras för att måna- den skall få tillgodoräknas vid prövning av arbetsvillkor. Regeln motsvarar vad utred- ningen i kap 6 (6.1.2) föreslagit-som rikt- punkt för arbetslöshetsförsäkringen. Utredningen har inte ansett lämpligt att. för beräkning av det kontanta-arbetsmark- nadsstödets arbetsvillkor införa någon re- gel motsvarande 6 5 andra stycket FLA.
7 5 . Paragrafen innehåller i punkterna 2.—4. bestämmelser motsvarande 7 & FLA. Punk-. ten 1. om den som i enskilt hem har vårda—t' eller hjälpt åldring eller handikappad är spe-' ciell för kontant arbetsmarknadsstöd. Mo-
tiveringen för detta förslag behandlas ut- förligt i kap 7 (7.3.1).
85
Paragrafen överensstämmer med 8 & FLA.
95
Paragrafen är speciell för kontant arbets-_ marknadsstöd och öppnar möjlighet till er- sättningsrätt i vissa situationer även för den som är nytillträdande eller återinträder på arbetsmarknaden och inte har uppfyllt arbetsvillkoret enligt 6—8: 55. I de arbets- löshetssituationer som anges i paragra— fen skall sökande vara ersättningsberät- tigad trots att han ej har uppfyllt arbetsvill- koret. Motiveringen till förslaget behandlas utförligt i kap 7 (7.3.3).
105
Paragrafen motsvarar närmast bestäm- melsen i 46 5 FLA om minimiålder för rätt att bli medlem i erkänd arbetslöshets— kassa jämförd med regeln i 6 & FLA att endast förvärvsarbete efter inträde i arbets- löshetskassan tillgodoräknas vid prövning av arbetsvillkor.
Stödets form
115
I första punkten anges att det kontanta arbetsmarknadsstödet innehåller endast en
ersättningsform, ett per dag beräknat be- lopp.
Andra punkten innebär att ersättning lik— som i arbetslöshetsförsäkringen beräknas för fem dagar i veckan och att detta gäller även sexdagarsarbetande. Detta har utred- ningen behandlat närmare i kommentaren till 11 & FLA.
125
Paragrafen överensstämmer helt med 12 & FLA.
Karenstid
135
Första stycket innehåller en karensregel som i stort sett motsvarar nuvarande be- stämmelser om arbetslöshetsförsäkringen i 28 5 1 mom första stycket kassaförord- ningen. Utredningens motivering för att ka- rensvillkor föreslås i denna stödform, trots att nu gällande karensbestämmelser för ar— betslöshetsförsäkringen föreslås slopade, be- handlas i kap 7 (7.3.2). Sökande skall in- te behöva genomgå karens mer än en gång varje ersättningsperiod (jämför 15 5). Den som blir ersättningsberättigad enligt 9 & skall ej behöva fullgöra även det här ifråga- varande villkoret.
Bestämmelsen i andra stycket första punkten sammanhänger med att det ekono- miska skyddet för arbetslösa i denna kate- gori — utförsäkrade kassamedlemmar som uppnått 60 års ålder —— bör vara samman- hängande och täcka fortlöpande arbetslös- het utan avbrott vid övergång till ny stöd- form.
Ersättningstidens längd
14—16 55
Paragraferna är att jämföra med 13—15 55 FLA. Ersättningsperioden är till sin konstruktion utformad på huvudsakligen samma sätt som i arbetslöshetsförsäkringen. Ersättningsperioderna är dock kortare, 150 dagar enligt huvudregeln i 14 % första punk- ten, och 300 dagar för den som uppnått 55 års ålder. Sedan sökanden uppnått 60 års
ålder är ersättningsperioden ej begränsad.
14 å andra stycket innehåller en regel motsvarande den som nu gäller för statligt omställningsbidrag enligt 105 5 första styc- ket arbetsmarknadskungörelsen. Den be- handlas även under 20 å i det följande.
15 & sista stycket motsvarar i fråga om den som har haft och söker heltidsarbete närmast 23 å andra stycket FLA. För and- ra fall av deltidsarbete under arbetslöshet motiverar de föreslagna reglerna om kon- tant arbetsmarknadsstöd till deltidsarbetande inte någon motsvarande särbestämmelse.
17?)
Paragrafen innehåller en specialbestäm- melse för att hindra, att den som en gång har prövats vara ersättningsberättigad enligt 9 5 utan att ha fullgjort det reguljära ar- betsvillkoret enligt 6—8 && senare återkom— mer för att i en upprepad liknande situation bli ersättningsberättigad på samma grund.
S tödets storlek
18 5
Vid den tidpunkt då utredningen utarbe- tade förslaget till kontant arbetsmarknads- stöd var basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring 6400 kr. Motsvarande stödbe- lopp per dag skulle utgöra 25 kr. Beräknings- sättet behandlas i kap 7 (7.5.3). Sedermera har basbeloppet stigit till 6 900 kr (mars 1971). Motsvarande stödbelopp per dag skulle utgöra 27 kr.
195
I paragrafen föreskrivs att eljest utgående kontant arbetsmarknadsstöd skall nedsättas till hälften för dag då stödtagaren uppbär halv sjukpenning. I de fall stödtagaren en- dast är berättigad till halvt kontant ar— betsmarknadsstöd enligt 21 5, har han ej rätt till stöd för dag då han uppbär 'Jalv sjukpenning.
Pensionsavdrag
205
Paragrafen kan jämföras med 20 & FLA. En väsentlig olikhet i förhållande til ar—
betslöshetsförsäkringen är att rätten till kon- tant arbetsmarknadsstöd upphör med ut- gången av månaden före den då stödtaga— ren uppnår 67 års ålder eller han dessför- innan börjar uppbära ålderspension (liksom hel förtidspension eller helt sjukbidrag) en- ligt lagen om allmän försäkring. Detta föl- jer av 14 å andra stycket. Bestämmelser om pensionsavdrag erfordras därför inte i des- sa fall.
I 20 & behandlas pensionsavdrag för an- nan ålderspension än enligt lagen om all- män försäkring. Avdrag skall då göras med pensionsbeloppet efter avdrag för prelimi- när skatt. För arbetslöshetsförsäkringen till- lämpas i sådant fall en särskild pensions- avdragstabell med något gynnsammare av- dragsberäkning för den försäkrade. I fråga om kontant arbetsmarknadsstöd skall av- drag även göras för änke- eller änklings- pension som stödtagaren uppbär och som grundas på avliden makes tjänsteförhållan- den. Motiveringen härför och avgränsning- en av ifrågavarande änke- och änklingspen— sioner behandlas i kap 7 (7.6 reduktions— regler).
Bestämmelsen i första stycket andra punkten om partiell förtidspension mm motsvarar i fråga om statligt omställnings- bidrag 108 's” tredje och fjärde styckena ar- betsmarknadskungörelsen. De har ingen motsvarighet i FLA.
Stöd vid deltidsarbete
21—22 55
Bestämmelserna om kontant arbetsmark- nadsstöd till deltidsarbetande bygger på dagberäkning och inte som i FLA på vec- koberäkning. I dessa paragrafer anges när halvt stödbelopp skall utgå. Utredningen har inte funnit skäl för annan differentie- ring av det kontanta arbetsmarknadsstödet.
Frågan om helt eller halvt stöd skall ut- gå bestäms i första hand av sökandens ar- betstid före arbetslösheten och i andra hand — om sökanden inte tidigare har förvärvs- arbetat — av arbetsutbudets omfattning.
235
Bakgrunden och motiveringen till dessa bestämmelser behandlas utförligt i kap 7 (7.3.4).
Säsongbegränsning
24 & Paragrafen motsvarar 26 & FLA.
Avstängning från ersättningsrätt
25—27 åå
Paragraferna överensstämmer med 27—29 55 FLA.
285
Bestämmelsen innebär att beslut av ar- betslöshetskassa om avstängning av medlem från ersättningsrätt gäller under den i kas- sans beslut angivna tiden även beträffande kontant arbetsmarknadsstöd, för den hän- delse medlemmen skulle utträda ur kassan och söka sådant stöd.
A nsökan
295
I fråga om arbetsgivares skyldighet att ut- färda intyg om arbetsförhållanden motsva- rar paragrafen 30 & FLA.
Särskilda bestämmelser
30 & Paragrafen motsvarar 31 å FLA.
315
Paragrafen motsvarar 32 och 47 55 FLA. Den har utformats i nära överensstämmel— se med 20 kap 3 5 d) lagen om allmän försäkring.
325
Paragrafen motsvarar 34 % FLA och överensstämmer med 20 kap 4 5 första stycket och andra stycket första punkten lagen om allmän försäkring.
Paragrafen motsvarar 33 & FLA.
Utredningen har inledningsvis framhål- lit att stödformen kontant arbetsmarknads- stöd är avsedd att vara ett komplement till arbetslöshetsförsäkringen och får karaktä- ren av ett ekonomiskt grundskydd vid ar- betslöshet för dem som'har en sådan an- knytning till arbetslivet att de kan sägas stå till arbetsmarknadens förfogande men som av en eller annan anledning inte tillhör försäkringen. Föreslagna allmänna villkor och andra regler för ersättningsrätt öster- ensstämmer i stora delar med reglema' 1 ar— betsloshetsforsakrmgen Frånsett stödets storlek överensstämmer deti fråga om syf- te och ersättningsvillkor så väsentligt med arbetslöshetsförsäkringen, att dess ställning till samhällsneutraliteten enligt utredning- ens mening bör vara densamma som arbets- löshetsförsäkringens.
34 .5 Paragrafer motsvarar 75 & FLA.
8.3 Övriga författningsförslag mm
Utredningen framlägger utöver förslagen till lagarna om arbetslöshetsförsäkring och kontant arbetsmarknadsstöd förslag till föl- jande författningar.
Lag om särskild arbetsgivaravgift till ar- betslöshetsförsäkringen.
Ändring i förordningen (1959: 552) an- gående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring m m.
Kungörelse om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.
Ändring i kommunalskattelagen.
Utredningenxär medveten om att dess förslag om försäkring och annat kontant stöd vid arbetslöshet, bla i fråga om kom- munalt kontantunderstöd och statligt om'- ställningsbidrag, medför behov av konse- kvensändringar i arbetsmarknadskungörel- sen, men utredningen framlägger inte något författningsförslag härom i betänkandet.
; !
9. Kostnader
9.1. Allmänna hållpunkter för kostnadsuppskattningar
Antalet arbetslösa personer i genomsnitt per vecka för åren 1967—1970 kan beräknas med hjälp av uppgifter från arbetskraftsun- dersökningama (AKU). Först fr o rn år 1970 har undersökningarna företagits varje månad. Dessförinnan gjordes fyra undersök- ningar per år. Med ledning av den säsong- variation som arbetslösheten uppvisat under år 1970 har en viss reduktion gjorts i de ob- serverade siffrorna för de tidigare åren och som ett genomsnitt per vecka kan beräknas att under nämnda år antalet arbetslösa per- soner upp till 64 års ålder var
1967 78 200 1968 82 600 1969 70 600 1970 59 100
Den totala arbetslöshetsvolymen i antalet arbetslösa veckor per år erhålls genom mul- tiplicering med 52. Därefter kan i sin tur antalet arbetslösa dagar erhållas genom mul- tiplicering med 5, om man för kostnadsbe- räkningarna förutsätter att antalet arbets- löshetsdagar skall beräknas för femdagars- vecka. Det finns ett antal arbetslösa i AKU som uppgett att de söker deltidsarbete. Egentligen borde en viss reduktion göras för dessa, men deras antal är så litet att beräkningarna skulle påverkas ytterst mar- ginellt. Arbetslöshetsvolymen för åren 1967 —1970 kan enligt uppgifterna i AKU såle- des beräknas till
1967 4,1 milj veckor, eller 20,3 milj dagar 1968 4,3 » » » 21,5 » » 1969 3,7 » » » 18,4 » » 1970 3,1 » » » 15,4 » »
För exempelvis år 1968 kan en jämfö- relse göras med resultaten från den under— sökning som belyser sysselsättning och ar- betslöshet under hela året 1968. Denna typ av undersökningar har nu gjorts sedan år 1966 av SCB:s utredningsinstitut på uppdrag av arbetsmarknadsstyrelsen. De görs i anslut- ning till de reguljära arbetskraftsundersök- ningarna i februari. Antalet arbetslösa per- soner i åldern 16—64 år med minst en vec- kas förvärvsarbete fördelade efter antalet arbetslösa veckor var enligt denna under- sökning år 1968
Antal arbetslösa Antal arbetslösa veckor personer 1— 2 31 300 3— 4 39 300 5— 9 61 400 10—13 47 700 14—17 25 200 18—26 42 300 27—39 23 700 40—49 18 200 50—51 — Totalt 289 200
Genom att väga samman den tid som samtliga dessa 289 200 personer varit ar- betslösa erhålls 4,2 miljoner veckor. Denna undersökning har således givit i stort sett samma resultat för den totala arbetslöshets
volymen som beräkningarna utifrån de re- guljära AKU, vilka belyser sysselsättnings- läget under en vecka.
I AKU ingår utöver uppgifter om ar— betslösa som har sökt arbete även uppgifter om antal personer som skulle ha sökt för- värvsarbete under mätveckan, om de ansett sig kunna få lämpligt arbete på bostadsor— ten. De brukar kallas »latent arbetssökan- de». Vanligen rör sig deras önskemål om olika former av deltidsarbete. Frånräknas antalet personer som fyllt 65 år och de som endast önskar 1—14 timmars arbetsvecka, uppgår antalet »latent arbetssökande» per vecka är 1968 enligt AKU till ca 125 000. År 1970 var motsvarande tal 100 000.
Utredningen har i det föregående angett högsta tänkbara utgångspunkter för ifråga- varande kostnadsuppskattningar. Helt andra tal framkommer i statistiken över de vid ar- betsförmedling registrerade arbetslösa. Des- sa räknas en viss dag i mitten av varje må- nad. Genomsnittstalen för åren 1967—1970 framgår av följande sammanställning. Upp- gifterna avser årsgenomsnitt för åldrar upp till 66 år.
1967 34 300 1968 38 800 1969 34 800 1970 (beräknat i början av december) 34 700
Beträffande de arbetslöshetsförsäkrades arbetslöshet redovisar arbetsmarknadsstyrel— sen en särskild statistik. Den avser försäk- ringsår (13—31.8). Från denna statistik läm- nas bl a följande uppgifter.
Antal Totalt antal ersättningsdagar ersättnings- per år och Försäkringsår dagar medlem 1967/68 7 609 062 4,5 1968/69 7 804 468 4,5 1969/70 6 800 000 3,3
Sistnämnda uppgifter avser således inte antal arbetslöshetsdagar utan endast antal ersättningsdagar. Antalet arbetslöshetsdagar kan vara åtskilligt flera beroende på ka- rens, utförsäkring och andra begränsningar av ersättningsrätten i försäkringen. Ett ex- empel härpå är att utredningens förslag till
bortfall av 12-månaders- Och karensvillkor, reglering av ersättningstid och förbättringar av ersättningsrätten för deltidsarbetande be- räknas medföra en ökning av antalet er— sättningsdagar per år och medlem med en dag, vilket med 2,3 miljoner försäkrade skulle motsvara 2,3 miljoner ersättningsda- gar per år.
Antalet icke försäkrade, vid arbetsförmed- ling registrerade arbetslösa varierar starkt mellan olika län. Genomsnittstalen för hela landet från mittmånadsräkningarna åren 1967—1970 framgår av följande samman- ställning. Uppgifterna avser årsgenomsnitt för åldrar upp till 66 år.
1967 7 026 1968 6 795 1969 6 141 1970 (beräknat i början av december) 6 797
9.2. Huvudsakliga kostnadsfaktorer
Utredningen har inte funnit det ändamåls- enligt att göra fristående detaljberäkningar av den kostnadsförändring som kan följa av varje förslag om ändring av nuvarande system för kontant stöd som utredningen framlägger. Kostnadskonsekvenserna av de olika förslagen har ofta ett inbördes sam- manhang. Förslaget om större hänsyn till skäligt rådrum vid sökande av nytt arbete kan exempelvis medföra att antalet ersätt- ningsdagar ökar i enskilda fall medan an— talet arbetslöshetsfall minskar. De arbetslö- sa får större möjligheter att finna ett lämp— ligt varaktigt arbete, och frekvensen av åter- kommande arbetslöshetsperioder efter kort— variga anställningar minskar för varje per— son. Vidare kommer givetvis förslagen om bortfall av karensvillkor, 12-månadersvillkor och förlängning av ersättningstid att med- föra avsevärt ökade kostnader. A andra si- dan bör en bättre samordning med för- tids— och ålderspensioneringen kunna med- föra rationella kostnadsbegränsningar på ar- betsmarknadssidan.
Den huvudsakliga grunden för utredning— ens kostnadsberäkningar är följande anta- ganden.
För ersättningsrätt kommer att krävas minst den anknytning till arbetsmarknaden
.. ? _._ aga
och de villkor i övrigt som utredningen föreslagit.
Antalet arbetslöshetsförsäkrade kommer närmaste åren efter genomförande av ut- redningens förslag att uppgå till ca 2,3 mil- joner.
Det genomsnittliga antalet ersättningsda- gar per arbetslöshetsförsäkrad under ett år kommer att uppgå till minst samma tal som motsvarande tal (4,5) under försäkringsåren 1967/68 och 1968/69. En sänkning av det— ta tal kan visserligen uppkomma — förutom genom förändringar i efterfrågan på ar- betskraft — genom effektivering av arbets- marknadsåtgärderna och förändringar av försäkringskollektivets sammansättning. Åt- minstone i ett första skede kommer emel- lertid verkningarna av förlängda ersättnings tider i svårartade arbetslöshetsfall, särskilt för äldre och handikappade arbetssökande, samt av karensvillkorets bortfall i försäk- ningen sannolikt att öka antalet ersättnings— dagar och därmed kostnaderna.
Antalet vid arbetsförmedlingen anmälda arbetslösa personer kommer att stiga avse— värt dels som en följd av att den vid ar- betslöshet ekonomiskt skyddade personkret- sen utvidgas, bla till att allmänt omfatta även företagare och bland dem också växel- arbetande jordbrukare, dels under påverkan av förlängd ersättningstid och karensvillko— rets bortfallande, dels genom förbättrade er- sättningsmöjligheter för deltidsarbetande, dels genom möjligheterna för dem som över- går från utbildning till förvärvsarbete och vissa andra grupper att kvalificera sig för rätt till kontant arbetsmarknadsstöd såsom arbetssökande vid förmedlingen, dels på grund av möjligheterna att bevara uppar- betad ersättningsrätt under längre överhopp- ningsbara tider, tex efter barnsbörd, dels genom att som tillgodoräkningsbar tid i för- värvsarbete i vissa fall räknas även oavlönad vård och hjälp av åldring eller handikap- pad. Denna ökning kommer delvis till ut- tryck i antalet ersättningsdagar i arbetslös- hetsförsäkringen. Till större del kommer den dock att avse nykomna på arbetsmark-
naden som ännu inte är arbetslöshetsför- säkrade.
Stegringen av antalet vid arbetsförmed— ling anmälda arbetslösa kan till stor del komma att avse tidigare företagare och äld- re arbetssökande av den kategori som nu kan erhålla statligt omställningsbidrag. Or— sakerna härtill belyses av ett utdrag av ar- betsmarknadsutredningens betänkande som återges i det följande under rubriken Äld— re arbetslösa. Åtskilliga av dessa arbets- sökande torde åtminstone under ett första skede alltjämt vara oförsäkrade. I fråga om arbetslösa arbetstagare i övrigt som har en så fast anknytning till arbetsmarknaden att de uppfyller försäkringens arbetsvillkor, tor- de emellertid det relativa antalet oförsäk— rade komma att minska efter genomföran— de av utredningens förslag i samband med att antalet försäkrade i denna kategori ökas.
Genomsnittligt ersättningsbelopp per dag kommer de närmaste åren efter genomfö- rande av utredningens förslag att uppgå till 60 kr i arbetslöshetsförsäkringen och 25 kr för kontant arbetsmarknadsstöd.
Det nuvarande statliga omställningsbidra— get avvecklas successivt.
Dessa antaganden kan jämföras med de redogörelser för arbetslöshetens variationer år från år som lämnas 1 kap 3 och bilaga 3. Utredningen har ansett sig böra bygga kost- nadsberäkningar på årsgenomsnittet under en längre period, lämpligen fem år. Den kan innehålla betydande växlingar. Redan förhållandena under våren 1971 visar att kontant arbetsmarknadsstöd, beräknat en- ligt utredningens förslag, kommer att uppgå till 27 kr per dag.
9.3. Stödformernas kostnadsnivåer 9.3 . 1 Arbetslöshetsförsäkringen
Alternativa beräkningar av kostnader för ut- betald ersättning
Arbetslöshetsförsäkringens kostnader påver- kas förutom av utformningen av de olika bestämmelser som uppställs för verksamhe— ten även av faktorer som har samband med de varierande sysselsättningsmöjligheterna på arbetsmarknaden. Kostnadskonsekvenser— na vid ändringar i de förstnämnda reglerna kan — om än med varierande noggrannhet —
i allmänhet beräknas till riktning och unge- färlig storlek. De faktorer som har samband med arbetsmarknadssituationen är givetvis mera svårbedömda vad gäller den framtida utvecklingen. För att ge en uppfattning om de tänkbara variationer som i olika arbets- vmarknadssituationer kan uppstå i försäk- ningens totalkostnader skall här presenteras en sk känslighetsanalys. Därvid varieras olika kostnadsbestämmande faktorer i tur och ordning inom de gränser utredningen bedömt som realistiska under de närmaste åren efter reformens ikraftträdande.
För att göra en analys av här avsett slag något så när överskådlig krävs att man inne- fattar de olika kostnadsbestämmande fakto- rerna i några få övergripande variabler. En framkomlig väg är därvid att göra en be- dömning — utifrån erfarenhetsmaterial och den väntade utvecklingen med hänsyn till ändringar i försäkringssystemet samt varia-
tioner i sysselsättningssituationen — av an- talet medlemmar i arbetslöshetskassorna, ge- nomsnittligt antal ersatta dagar per årsmed- lem och den genomsnittligt utbetalade dag- penningens storlek i hela försäkringen.
Därefter varieras de tre nämnda fakto- rerna i tur och ordning inom de gränser som enligt ovan bedömts som möjliga. Följande räkneexempel klargör sambandet mellan de tre här beskrivna kostnadsbestämmande fak- torerna och arbetslöshetsförsäkringens kost- nader för ersättningsutbetalningar. I tabell 9.3.1:1—3 har de tre faktorerna — antalet medlemmar, antalet ersättningsdagar per medlem och den genomsnittligt utbetalade dagpenningen — i tur och ordning varierats medan de två övriga faktorerna hållits kon— stanta. Tabell 9.3.1: 4 återger kostnadsför- ändringama vid några olika kombinationer av samtliga tre faktorer.
Tabell 9.3.1: ] Förändring i arbetslöshetsförsäkringens kostnader om den genomsnittligt utbe- talade dagpenningen varieras
Antal arbetslöshetsförsäkrade (miljoner) 2,3 2,3 2,3 2,3 2,3 2,3 Antal ersättningsdagar per medlem 6,0 6,0 6,0 6,0 6,0 6,0 Genomsnittligt utbetald dagpenning (kr) 50 55 57,5 60 62,5 65 Kostnad (miljoner kr) 690 759 793,5 828 862,5 897
Tabell 9.3.I:2 Förändring i arbetslöshetsförsäkringens kostnader om antalet ersättningsdagar per medlem varieras
Antal arbetslöshetsförsäkrade (miljoner) 2 2,3 2,3 2,3 2,3 2,3 Antal ersättningsdagar per medlem 4 5,0 5,5 6,0 6,5 7,0 Genomsnittligt utbetald dagpenning (kr) 55 55 55 55 55 55 Kostnad (miljoner kr) 569,3 632,5 695,8 759,0 822,3 885,5
Tabell 9.3.I:3 Förändring i arbetslöshetsförsäkringens kostnader om antalet arbetslöshetsför- säkrade varieras
Antal arbetslöshetsförsäkrade (miljoner) 2,1 2,2 2,3 2,4 2,5 2,6 Antal ersättningsdagar per medlem 6,0 6,0 6,0 6,0 6,0 6,0 Genomsnittligt utbetald dagpenning (kr) 55 55 55 55 55 55 Kostnad (miljoner kr) 693 726 759 792 825 858
Tabell 9.3.I:4 Förändring i arbetslöshetsförsäkringens kostnader om antalet försäkrade, ersätt- ningsdagar per årsmedlem och den genomsnittligt utbetalade dagpenningen varieras
Antal arbetslöshetsförsäkrade (miljoner) 2,2 2,2 2,3 2,3 2,4 2,5 Antal ersättningsdagar per medlem 4,5 5,0 5,5 6,0 6,0 6,5 Genomsnittligt utbetald dagpenning (kr) 50 52,5 55 55 57,5 60 Kostnad (miljoner kr) 495 577,5 696 759 828 975
Vid jämförelse mellan dessa tabeller fram- träder betydelsen av faktorn »antal ersätt- ningsdagar per medlem» för storleken av arbetslöshetsförsäkringens årskostnader. En förändring av denna faktor från exempelvis 5,5 till 6,0 medför enligt tabell 9.3.1: 2 en höjning av årskostnaden med 63 miljoner kronor. Vid en ökning av antal försäkrade med 100000 från exempelvis 2,2 till 2,3 miljoner stannar enligt tabell 9.3.1: 3 mer- kostnaden vid 33 miljoner kronor per år. En förändring av den genomsnittliga dag- penningen med 5 kronor är i stort sett kost- nadsmässigt likvärdig med en förändring av antalet ersättningsdagar per år och medlem med 0,5 dagar (tabell 9.3.1: 1 jämförd med tabell 9.3.1: 2). Detta belyser bl a den eko- nomiska betydelsen av att arbetslöshetstider— na nedbringas.
Kostnader för utbetald ersättning
Antalet arbetslöshetsförsäkrade uppgick 31. 121960 till 1361000. Vid början av för- säkringsåret 1970/ 71 beräknas antalet till närmare 2,2 miljoner.
Det genomsnittliga antalet ersättningsda- gar per år och försäkrad har sedan slutet av 1950-talet varit följande. Antalet är för hela perioden beräknat efter femdagars- vecka.
Därav antal dagar med extra Försäkringsår Antal dagar ersättning
1958/59 4,8 1959/60 3,5 1960/61 2,5 1961 /62 2,7 1962/63 2,9 1963/64 2,3 1964/65 2,3 1965/66 2,8 1966/67 3,5 1967/68 4,5 1968/69 4,5 0,4 1969/70 3,3 0,4
Den framtida utvecklingen av dessa tal kommer att påverkas av många skiftande förhållanden. Om kostnadsberäkningar skall göras för en femårsperiod, vilket utredning- en förordar i finansieringsförslaget i kap 10,
»kan ett tämligen säkert utgångsläge finnas i fråga om antalet försäkrade. Det synes sannolikt att dessa vid början av en första femårsperiod omkring år 1972 kommer att uppgå till ca 2,3 miljoner för att därefter stiga i samband med att utbyggnaden av försäkringen verkar.
Antalet ersättningsdagar per år och för- säkrad under en kommande femårsperiod påverkas givetvis mest av det allmänna sys— selsättningslägets förändringar men därjäm- te av åtskilliga andra skiftande förhållan- den, bla av försäkringskollektivets utveck- ling och sammansättning. De under senare år nybildade arbetslöshetskassorna har till betydande del medlemmar med liten ar- betslöshetsrisk, tex stats- och kommunal- anställda. Samtidigt har emellertid den år 1968 införda förlängningen av ersättnings- tiden för äldre kassamedlemmar påtagligt ökat det genomsnittliga antalet ersättnings- dagar per år och medlem. Genomförande av utredningens förslag kan medföra att inte blott äldre utan även andra kassamedlem- mars längre ersättningstid än mer påverkar genomsnittsantalet ersättningsdagar. Samma effekt får förslaget att karensvillkoret skall bortfalla och att försäkringen blir öppen för alla förvärvsarbetande i ålder 15—66 år inom ramen för ett generellt krav på arbetsför- het. Ökade ersättningsmöjligheter i försäk- ringen kan därmed uppkomma för äldre och handikappade arbetslösa. Svårare att för— utse blir konsekvenserna av utredningens förslag i fråga om företagare och deltids- arbetande.
För en period av fem år efter ikraft- trädande av utredningens förslag kan i nu- varande läge följande räkneexempel vara vägledande.
Genomsnittlig dagpenning inom hela för- säkringskollektivet: 60 kronor
Antal försäkrade: 2,3 miljoner Årskostnad för en ersättningsdag per år och försäkrad: 60 X 2,3 miljoner = 138, avjämnat till 140 miljoner kronor.
Den totala årskostnaden för utbetald er- sättning, om det genomsnittliga antalet er- sättningsdagar per år och försäkrad är 4, blir
4 x 140 miljoner kronor : 560 miljoner kronor.
Vid högre nivåer genomsnittligt antal er- sättningsdagar per år och försäkrad stiger årskostnaden för utbetald ersättning enligt följande
service, registrering och kontroll av försäk- ringsfallen.
Frånsett kostnaden för nedskrivning av fondvärden o dyl beräknas kassornas år- liga administrationskostnader till ca 30 mil- joner kronor.
9.3.2. Kontant arbetsmarknadsstöd
Genomsnitt- Totalårs- llgt antal kostnad för Totalantal Denna kompletterande stödform avser hu- ersättnings- utbetald er- ersättnings-
dagar per år sättning, mil- dagar,
vudsakligen nya arbetssökande utan tidigare
och försäkrad joner kronor miljoner fast anknytning på arbetsmarknaden, ar—
betslösa som har fastare anknytning till ar- 4.5 630 10,4 betsmarknaden genom tidigare förvärvsar— 212 328 &; bete, bla som företagare, men ändock inte 6,0 840 13,8 är arbetslöshetsförsäkrade samt äldre oför-
De av utredningen föreslagna allmänna förbättringar av försäkringsförmånema som ej sammanhänger med den tillförsäkrade dagpenningens belopp — dvs bortfall av karensvillkor, omreglering och förlängning av ersättningstid, utvidgning av ersättnings— rätt vid deltidsarbete och deltidsutbud m m — kommer enligt utredningens bedömning att medföra en ökning av antalet ersätt- ningsdagar per år och försäkrad med om- kring en dag.
Arbetslöshetskassornas administrations- kostnader
Försäkringsåret 1968/ 69 var arbetslöshets- kassornas bokförda administrationskostna- der ca 21 miljoner kronor. Utredningen för- utsätter en administrativ utveckling som medför vissa rationaliseringsvinster men även kostnadsökningar för bättre medlems—
Personer utanför arbetskraften
säkrade arbetslösa i den ålder då de fn kan erhålla statligt omställningsbidrag.
Nya arbetssökande
De nykomna på arbetsmarknaden har i sin tidigare verksamhet ej tillhört dem som vid statistiska undersökningar räknas till arbets- kraften. Utgångsläget för deras utträde på arbetsmarknaden är ofta avgörande för möj- ligheterna att utan längre väntetid finna lämplig varaktig sysselsättning. På utred- ningens beställning ställdes i samband med den reguljära arbetskraftsundersökningen i februari 1968 tilläggsfrågor till personer utanför arbetskraften i ålder 20—65 år om orsaken till att de ej förvärvsarbetade. De tillfrågades även huruvida de under vissa villkor kunde tänkas söka arbete nu eller i framtiden. En redogörelse för denna under- sökning lämnas i bilaga 3. Vid undersök— ningen framkom bl a följande.
Kvinnor Män Totalt
Därav utan barn under Ålder Samtliga 17 år 20—24 116 700 47 800 63 300 180 000 25—29 109 300 9 800 18 000 127 300 30—34 94 500 3 100 6 200 100 700 35—39 84 600 6 000 2 600 87 200 40—44 64 000 13 200 3 100 67 100 45—54 186 200 107 400 7 100 193 300 55—64 236 400 227 100 24 700 261 000 65 30 000 30 000 5 900 35 900 Summa 921 700 444 500 130 800 1 052 500
Om de huvudsakliga anledningarna till att dessa personer utanför arbetskraften inte förvärvsarbetade framkom bl a följande.
Personer utanför arbetskraften fördelade efter uppgiven huvudanledning till att de ej förvärvs- arbetar
___________________—____—__—————————
Anledning
___—______—————————_—
Barntillsyn
Vård av annan anhörig Hushållsarbete Alltför betungande hushållsarbete Brist på lämpliga arbetstillfällen på bostadsorten
Otillräcklig utbildning Hälsoskäl Studier Make/makas inställning Ekonomiska skäl Åldersskäl Vill inte Annat skäl
Summa 921 700 100,0
Kvinnor Män
Antal % Antal %
314 300 34,1 500 0,4 21 200 2,3 500 0,4
109 000 11,8 —— —— 12 000 1,3 — — 67 900 7,4 7 300 5,6
7 600 0,8 — ——
163 200 17,7 29 100 22,3 57 800 6,3 79 000 60,4 18 200 2,0 — — 31 200 3,4 —— _— 52 700 5,7 8 700 6,6 43 800 4,8 1 500 1,2 22 700 2 5 4 200 3,2
130 800 100,0
Det stora flertalet personer utanför ar- betskraften var sålunda kvinnor. På frågor om deras önskan att förvärvsarbeta fram- kom vid ifrågavarande undersökning vissa uppgifter. Svaren har fått ges i formen »ja», »tror det», »tror det ej» eller »nej», då endast ett kategoriskt ja eller nej på des- sa för den intervjuade relativt hypotetiska frågor annars skulle kunna ha gett en stor frekvens »vet inte»-svar. Av de lämnade svaren framgår bla följande.
Andel (%) kvinnor som under vissa villkor önskar förvärvsarbeta i framtiden eller i nu- tiden
Ja + tror det Huvudskäl till att de ej förvärvsarbetar Framtid Nutid
Barntillsyn 80,9 22,4 Vård av annan anhörig 37,8 18,7 Hushållsarbete 35,1 11,8 Alltför betungande
hushållsarbete 51,5 21,5 Brist på arbetstillfällen —— 12,1 Otillräcklig utbildning 46,1 —
_ Anm. Procenttalen anger andelen av samt- liga som uppgett skälet i fråga.
De som under ett år kan beräknas kom- ma ut i arbetslivet som nya arbetssökande utan fastare anknytning till arbetsmarkna- den kan antas ha en mycket heterogen ka- raktär. Av dem som är under 20 år kom- mer flertalet från studier. Även i ålders- gruppema från 20 år, vilka omfattas av den här anförda undersökningen av perso- ner utanför arbetskraften, dominerar huvud- anledningen studier för männen (60,4 %). Den har viss omfattning även för kvinnor (6,3 %). Studerande tillhörande denna grupp berörs, då de söker förvärvsarbete, direkt av utredningens förslag till ersättningsvill- kor för kontant arbetsmarknadsstöd.
För kvinnorna dominerar dock barntill- syn som anledning till att de ej förvärvsar- betar. Dessa kvinnor uppvisar även den största andelen som i framtiden (ej »nu») tänker söka sig förvärvsarbete. Denna öns- kan är särskilt uttalad i de yngre åldrarna. Omkring 70 000 kvinnor eller drygt 20 pro- cent av dem som står utanför arbetskraften på grund av barntillsyn kan i ett nuläge väntas söka arbete om barntillsynen kan ordnas. Denna grupp berörs, då den söker förvärvsarbete, av utredningens förslag om arbets- och andra kvalifikationsvillkor för
Direkt berörda av de föreslagna ersätt- ningsvillkoren för kontant arbetsmarknads- stöd, då de söker förvärvsarbete, blir även de som tidigare har stått utanför arbets- kraften därför att de har vårdat annan an- hörig än barn. Vård av åldring eller handi- kappad skall enligt utredningens förslag lik- ställas med förvärvsarbete vid beräkning av ersättningsvillkor för kontant arbetsmark- nadsstöd. De blir omedelbart ersättnings- berättigade om de inte kan finna lämpligt arbete.
Hälsoskäl är enligt nämnda undersökning av personer i ålder 20—65 år utanför ar- betskraften en ofta förekommande huvud— anledning för både kvinnor och män till att de ej förvärvsarbetar (17,7 resp 22,3 %). Denna anledning var givetvis vanligast i åldern 40—65 år. Åldersskäl har emellertid i undersökningen angetts som en särskild anledning (5,7 % av kvinnorna och 6,6 % av männen). Det torde kunna antagas att utvecklingen av rehabiliteringsmöjligheterna kommer att möjliggöra utträde på arbets- marknaden för ett ökat antal personer som nu av hälsoskäl är förhindrade därtill. Ut- redningsförslagen möjliggör då för dessa personer att få kontant arbetsmarknadsstöd i ökad omfattning dels genom utformningen av kravet på arbetsförhet, dels genom att rehabilitering genom arbetsmarknadsutbild— ning delvis likställs med förvärvsarbete.
Hushållsarbete som sådant representerar för kvinnorna en avsevärd andel av huvud- anledningarna till att de ej förvärvsarbetar (ca 13 %). Deras önskan att förvärvsarbeta belyses i undersökningen. Av kvinnorna i »hushållsarbete» eller »alltför betungande hushållsarbete» svarade 12,8 procent »ja» eller »tror det» på frågan om de skulle söka förvärvsarbete »nu», såvida hushållsarbetet kunde ordnas på annat sätt. 36,4 procent ger samma svar på frågan om de »i fram- tiden» skulle söka förvärvsarbete, därest hushållet då skulle förändras så att det inte tog så mycket tid i anspråk.
För både framtid och nutid är andelen som önskar att förvärvsarbeta — frånsett åld- rarna 20—24 år — mindre framträdande i
gruppen hushållsarbete än i gruppen barn— tillsyn. De hushållsarbetande kvinnor som berörs av utredningens förslag till ersätt— ningsvillkor för kontant arbetsmarknadsstöd, när de söker förvärvsarbete, är i första hand de som i samband därmed genomgår arbets- marknadsutbildning.
De nya arbetssökandenas bakgrund kan, som de här återgivna uppgifterna visar, vara mycket skiftande. Ej sällan sker det första inträdet på arbetsmarknaden genom tillfäl- ligt arbete av deltidskaraktär. När en sö- kandes ersättningsrätt första gången skall bedömas, kan det därför föreligga kombina- tioner med både viss tid i förvärvsarbete och annan kvalifikationsgrund. Även en ny- kommen på arbetsmarknaden kan ofta med tillfälligt arbete ha uppfyllt föreskrivet ar- betsvillkor, när han första gången söker kon- tant arbetslöshetsstöd. Under sådana för- hållanden synes det ej vara skäl att vid kostnadsuppskattningarna söka göra någon särberäkning för just nya arbetssökande. Ut- redningen håller för sannolikt att inemot hälften av dem som första gången söker kontant arbetsmarknadsstöd kommer att till- höra denna kategori. Detta har bla bety— delse för bedömningen av arbetsförmedling- ens uppgifter.
Äldre arbetslösa
Den vid arbetsförmedlingarna registrerade arbetslösheten har under 1960-talet varit låg samtidigt som det skett en successiv höjning av sysselsättningsnivån. Arbetsmarknadsm- redningen framhöll i sitt betänkande (SOU 1965: 9 sid 20—21) bl a följande under rubri— ken Full sysselsättning: innebörd och för- utsättningar.
Det är utredningens mening att det finns ut- rymme för en ytterligare ökning av sysselsätt- ningen, bl. a. genom att grupper som nu är ar- betslösa eller ofullständigt sysselsatta ges ökade möjligheter till arbete. Ett ytterligare motiv för att man bör avstå från en siffermässig pre- cisering av målet för sysselsättningspolitiken är det förhållandet, att den syftar till att dra fram dold arbetslöshet eller undersysselsättning inom grupper, vilka eljest skulle finna det menings— löst att söka arbete. En framgångsrik politik av detta slag, vilken ökar chanserna till syssel-
sättning för vissa medborgare, kan således för en tid leda till att den statistiskt redovisade ar- betslösheten ökar samtidigt som sysselsättningen i verkligheten stiger.
Dessa synpunkter kan avse både nya ar- betssökande och personer som har viss tidi- gare anknytning till arbetsmarknaden. De bör enligt KSA-utredningens mening sär— skilt beaktas när det gäller de äldre arbets— lösa. Det är ej osannolikt att utvecklingen av den samlade arbetsmarknadspolitiken framdeles kommer att medföra en ökad sys- selsättning även för de äldre men att den registrerade arbetslösheten för dem ändock kommer att ligga på en hög nivå.
Äldre oförsäkrade arbetslösa i den ålder då de för närvarande kan få statligt om- ställningsbidrag kommer enligt utredningens förslag att ingå i den åldersgrupp, 55—66 år, för vilken ersättningstiden för kontant arbetsmarknadsstöd förlängs till 300 dagar eller — i åldrarna 60—66 år — ej är tids- begränsad. Under det första skedet efter genomförande av utredningens förslag kom- mer ett antal arbetslösa i dessa åldrar att kunna kvalificera sig för omställningsbidrag och finna den stödformen fördelaktigare. Vidare kommer de utvidgade möjligheterna att få förtidspension sannolikt att nedbringa antalet arbetslösa inom gruppen. Trots det- ta och även om sysselsättningen för de äld- re i verkligheten skulle stiga, är det troligt att antalet arbetslösa personer och det årliga antalet dagar med kontant arbetsmarknads- stöd till äldre arbetslösa, som fyllt 55 år eller mer, kommer att överstiga det antal som nu uppbär omställningsbidrag. Må- nadsgenomsnittet av antalet arbetslösa per- soner med omställningsbidrag har under ti- den juli—oktober 1970 börjat närma sig 4 000.
Kostnaderna för statligt omställningsbi- drag till äldre arbetslösa har arbetsmark- nadsstyrelsen för budgetåren 1970/71 och 1971/ 72 beräknat till ca 27 miljoner kro- nor. Utredningen föreslår att denna stöd- form successivt avvecklas. Under hela 1970- talet kommer den dock att kvarstå för ett antal årsklasser i 55—66 års ålder. För en del av dem kan det bli fördelaktigt att i
stället för omställningsbidrag välja den nya stödformen kontant arbetsmarknadsstöd. Ut- redningen håller för sannolikt att kostna- derna för statligt omställningsbidrag under de första åren efter genomförande av ut- redningens förslag kommer att kvarstå på en nivå av ca 15 miljoner kronor.
Å rskostnad för utbetald ersättning
I punkt 9.1 har några allmänna hållpunkter angetts för uppskattning av antal arbetslösa personer och totalantalet arbetslöshetsdagar under ett år. Vidare framgår av räkneex- emplen i punkt 9.3.1 hur många arbets- löshetsdagar som under ett år skulle täckas av arbetslöshetsförsäkringen vid olika ni- våer av genomsnittligt antal ersättningsda- gar per år och försäkrad. Om sistnämnda antal blir 5 —- dvs efter genomförande av utredningens förslag endast 0,5 dagar högre än försäkringsåren 1967/ 68 och 1968/ 69 då det var 4,5 — skulle det totala antalet er— sättningsdagar under ett år bli ca 11,5 mil— joner. Sysselsättningsläget ett sådant år får antagas ha varit gynnsammare än något av de nämnda försäkringsåren.
Utredningen har utgått från nuvarande arbetslöshetsförhållanden hos olika grupper nytillträdande och andra med mer eller mindre fast anknytning till arbetsmarkna- den som framdeles kan antagas stå utanför arbetslöshetsförsäkringen. Skulle antalet ar- betslöshetsdagar för dessa personer beräk— nas direkt efter nu föreliggande uppgifter från AKU, kan det antagas att årsgenom- snittet kommer att ligga mellan 4 och 8 miljoner. De av utredningen föreslagna er- sättningsvillkoren torde emellertid — liksom i fråga om arbetslöshetsförsäkringen -— med- föra att antalet ersättningsdagar blir betyd- ligt mindre. Utredningen anser sannolikt att antalet ersättningsdagar under den första femårsperioden inte kommer att överstiga 4 miljoner dagar per år. Detta skulle med en ersättning av 25 kronor per dag mot- svara en genomsnittlig årskostnad av 100 miljoner kronor. Varje kronas höjning av stödbeloppet per dag skulle öka årskostna- den med 4 miljoner kronor.
Som förut anförts har utredningen inte fun- nit det ändamålsenligt att göra fristående detaljberäkningar av den kostnadsföränd— ring som kan följa av varje förslag om änd- ring av nuvarande kontantstödssystem som utredningen framlägger. Under arbetets gång har utredningen dock gjort särskilda kost- nadsuppskattningar för flera av de förslag som utarbetats. I några fall har dessa upp- skattningar grundats på särskilda undersök- ningar. I det följande redovisas några av dessa specialberäkningar.
9.4.1. Karensbortfall i arbetslöshets- försäkringen
En tilläggsundersökning vid arbetskraftsun- dersökningen i februari 1967 som avsåg sys- selsättningen under hela år 1966 visade att bland personer som förvärvsarbetat 1—49 veckor under året hade 272000 varit ar- betslösa och av dessa var 110 500 medlem- mar i arbetslöshetskassa. Hur de arbets- lösa kassamedlemmama, som förvärvsarbe- tat minst en vecka under år 1966, fördelade sig efter ålder och kön framgår av följande sammanställning.
Ålder Män Kvinnor Totalt
14—19 2 700 1 600 4 300 20—24 12 100 4 400 16 500 25—34 21 100 4 400 25 500 35—44 10 800 4 200 15 000 45—54 17 000 7 600 24 600 55—66 21 400 1 100 22 500 67—74 2 100 2 100 Totalt 87 200 23 300 110 500
Undersökningen ger stöd för en uppskatt- ning av antalet personer som under år 1966 uppburit crsättn'ng från arbetslöshetskassa. Det kan antagas ha varit omkring 110 000.
KSA—utredningen inhämtade i juli 1969 uppgifter från 23 arbetslöshetskassor, som hade sådana tillgängliga, hur många med- lemmar som uppburit dagpenning under vart och ett av försäkringsåren 1964/65—1967/ 68.
Svaren från de 23 kassorna visade att det genomsnittliga antalet medlemmar som
uppburit dagpenning under ettvart av de fyra försäkringsåren var 84 814. Av det to- tala antalet medlemmar i arbetslöshetskas- sor representerade medlemmarna i dessa kassor ca 60 procent.
Om det antages att antalet personer som uppburit ersättning i samtliga arbetslöshets- kassor i genomsnitt under försäkringsåren 1964/65—1967/68 är ca 50 procent hög- re än det här framräknade antalet, som av— ser närmare två tredjedelar av samtliga ar- betslöshetsförsäkrade, skulle antalet ersätt- ningstagare i genomsnitt per år under den- na period ha uppgått till ca 130 000. Upp- gifterna från de kassor som lämnat full- ständiga svar visar att arbetslösheten stigit under de fyra försäkringsåren.
Med ledning av arbetsförmedlingens mitt- månadsräkning av antalet arbetslösa under försäkringsåren 1964/ 65—1967/ 68 och de uppgifter som varje kvartal lämnas om ar- betslöshetstidernas genomsnittliga längd har, på utredningens kansli, gjorts beräkningar av genomsnittsantalet vid arbetsförmedling ar— betssökande kassamedlemmar med arbets- löshetstider understigande fyra veckor. Des- sa har antagits vara nyblivna arbetslösa. De- ras antal var under vart och ett av de fyra försäkringsåren ca 94 000, 127 000, 141 000 och 163 000. Genomsnittsantalet under pe- rioden blir ca 131000. Ett visst antal av dessa får antagas ha blivit arbetslösa på nytt en eller flera gånger under ett försäkringsår.
Även enligt denna beräkningsmetod kom- mer man fram till att antalet kassamedlem- mar som under senare år uppburit ersätt» ning från kassan har uppgått till ca 130 000 i genomsnitt per år.
Karensbortfallets kostnadseffekt
Antalet personer som under år 1966 upp- bar ersättning från arbetslöshetskassa har med ledning av arbetskraftsundersökningen i februari 1967 uppskattats till omkring 110 000. Samtliga dessa kan antagas ha full- gjort karens. Denna motsvarar fem ersätt— ningsdagar om man bortser från fallen av karensbefrielse, Det årliga genomsnittsanta- let vid arbetsförmedling arbetssökande ar-
! i l l %
betslöshetsförsäkrade personer de fyra för- säkringsåren 1964/ 65—1967/ 68 har beräk- nats till ca 130000. Antalet arbetslöshets— försäkrade beräknar utredningen komma att öka så att det i mitten av 1970-talet är 40—50 procent högre än år 1966. Även om arbetslöshetsriskerna för flera nytillkomna grupper är mindre än genomsnittet, kom- mer ökningen av kollektivet sannolikt att medföra en ökning av antalet arbetslösa kassamedlemmar, som med nuvarandevka- rensregler skulle bli berättigade till ersätt- ning, till minst 150 000 i genomsnitt per år.
Därtill kommer — som indirekt merkost- nad — de arbetslösa som på grund av karens- regler kan antagas nu ej anmäla sig till ar- betsförmedling eller i varje fall ej söka kas— saersättning under tillfällig kortvarig arbets- löshet. Med stöd av jämförelser mellan arbetskraftsundersökningarna av sysselsätt- ningen hela åren 1966 och 1967 uppskat— tas deras antal till 35 000. Även om en del av dem kan vara arbetslösa endast någon eller några dagar -— exempelvis i samband med permittering eller platsbyte — och ofta kanske inte själva uppfattar sin situation som arbetslöshet, kan bortfall av karensen medföra att åtskilligt fler i denna kategori korttidsarbetslösa anmäler sig till arbetsför- medling och söker kassaersättning. Utred- ningen gör det antagandet att ökningen av det genomsnittliga antalet ersättningsdagar per försäkrad i denna kategori genom bort— fall av karensvillkoret blir omkring tre.
Den direkta merkostnaden per år för ka- rensvillkorets bortfall skulle med angivna förutsättningar bli 150 000 (antal personer) )( 5 (antal karens- dagar) X 55 kr (antagen genomsnittlig dag- penning) = 41 250 000 kronor.
Den indirekta merkostnaden per år skul— le under förut angivna förutsättningar bli 35 000 (antal personer) x 3 (antal ersätt- ningsdagar) X 55 kr (antagen genomsnittlig dagpenning) : 5 775 0001kronor.
Dessa beräkningar ger anledning antaga att den årliga merkostnadsnivån för arbets- löshetsförsäkringen, om nuvarande karens- regler helt slopas, kommer att uppgå till belopp som kan komma att variera mellan
40 och 50 miljoner kronor beröende' på ar- betslöshetens" omfattning i olika sysselsätt- ningslägen. Stiger genomsnittliga dagpen- ningbeloppet till exempelvis 60 kronor ökar merkostnaderna och blir 50—60 miljoner kronor. Sannolikt kan man vid en över- slagsberäkning av arbetslöshetsförsäkringens framtida kostnadsökning på griind av ka- rensvillkorets bortfall utgå från att den öka- de belastningen. på arbetslöshetsförsäkringen motsvarar omkring 0,5 ersättningsdagar per år och försäkrad.:wUnder försäkringsåren 1967/ 68 och 1968/ 69 "utgjorde det genom— snittliga antalet ersättningsdagar per för- säkrad 4,5. " . . :
Förutsättningen för dessa beräkningar är att den i kap 6 (6.6.2) omnämnda prelimi- nära överenskom'melsen om vederlag vid avsked och permittering mellan SAF och LO träder i kraft. Denna överenskommelse medför en väsentlig begränsning av risker- na för indirekta merkostnader genom Slo-_ pande av karensvillkoret. Den kostnadsmäs- siga betydelsen härav för arbetslöshetsför- säkringen är svår att uppskatta i bestämda tal, men överenskommelsens riskbegränsan— de effekt för arbetslöshetsförsäkringen får anses vara så .stor att utredningen inte har varit beredd att föreslå slopande av karens- bestämmelserna i försäkringen, om inte den preliminära överenskommelsen mellan SAF och LO hade ingåtts.
9.4.2. Kostnadsförändringar på grund av föreslagna regler om erSättningstiden i arbetslöshetsförsäkringen
300-dagarsregeln för försäkrade i ålder under 55 år '
Enligt den av utredningen föreslagna all- männa regeln om ersättningstidens längd för arbetslöshetsförsäkrade arbetslösa under 55 år skall ersättning kunna utgå under sam- manlagt 300 dagar efter den tidpunkt ar- betslösheten inträffat, om den försäkrade då uppfyller arbetsvillkoret. Ny ersättningspe- riod omfattande 300 ersättningsdagar börjar
löpa fr o m början av den arbetslöshet, som inträffar sedan arbetsvillkoret åter uppfyllts.
De försäkrade som med den föreslagna regeln om ersättningstidens längd under ett visst år kommer att ha möjlighet att erhålla fler ersättningsdagar än hittills torde huvud- sakligen vara de som enligt gällande bestäm- melser skulle ha utförsäkrats efter 150 eller 200 dagar. Därtill kommer försäkrade som vid ingången av ett nytt försäkringsår inte uppfyller arbetsvillkoret och därmed mis- ter sin ersättningsrätt utan att föregående försäkringsår ha erhållit 150 respektive 200 ersättningsdagar. Detta kan t ex inträffa om den försäkrade under viss tid lämnat arbetsmarknaden av annan orsak än sjuk- dom.
Utgångspunkten för en beräkning av kost- nadsökningen blir alltså antalet medlemmar som med ifrågavarande regel under ett visst år kommer att erhålla större antal ersätt- ningsdagar än enligt gällande bestämmelser. Antalet utförsäkrade har tidigare fluktuerat mellan olika år beroende främst på det all- männa sysselsättningsläget. Givetvis ökar an— talet utförsäkrade om det totala antalet för- säkrade ökar. Detta bör beaktas vid jäm- förelser med det årliga antalet utförsäkra- de i början av 1960-talet, då antalet försäk- rade uppgick till endast omkring 1,2 miljo- ner. Vid början av försäkringsåret 1970/ 71 var antalet försäkrade omkring 2,2 miljo- ner. Vidare fluktuerar antalet utförsäkrade per år med det totala antalet ersättnings- dagar under året. Erfarenheterna från det senaste försäkringsåret 1969/ 70 -— då antalet ersättningsdagar som en följd bla av det förbättrade sysselsättningsläget minskade till 6,8 miljoner från 7,8 miljoner närmast före- gående försäkringsår -— tyder på att an- talet utförsäkrade i ålder upp till 67 år mins- kat från ca 7 000 närmast föregåendejör- säkringsår till ca 5 000. Till detta kan dock ha medverkat att äldre långtidsarbetslösa under det senare försäkringsåret kunnat uppbära extra kassaersättning i stället för att på nytt registreras som utförsäkrade.
I antalet berörda personer inräknas här ej arbetslösa i åldern 55—66 år. En del av dem får redan med nuvarande regler er-
sättningstiden förlängd vid utförsäkring ef- ter 150 eller 200 dagar. Andra omfattas av den föreslagna nya regeln om att ersätt- ningstiden i åldern 55—59 år skall vara 450 dagar.
Den andra faktorn som har avgörande be- tydelse för storleken av den kostnadsökning som uppkommer med anledning av försla- get om ersättningstidens längd är den ge- nomsnittliga årliga ökningen i antalet ersätt- ningsdagar som de här aktuella kassamed- lemmarna kommer att medges. Därvid tor- de man kunna antaga att medlemmar, som enligt gällande kassaförordning skulle blivit utförsäkrade efter 150 (200) ersättningsda- gar, i medeltal kommer att erhålla ett nå- got lägre antal ytterligare ersättningsdagar än de som vid ingången av ett nytt försäk- ringsår var arbetslösa men inte uppfyllde arbetsvillkoret. De senare har nämligen, se- dan man senast klarade arbetsvillkoret, upp- burit ett mindre antal ersättningsdagar än de medlemmar, som utförsäkrats efter 150 (200) ersättningsdagar, och har därför fler ersättningsdagar kvar innan den enligt för- slaget maximala ersättningstiden 300 dagar uppnås.
En tredje faktor att ta med i beräkningen av kostnaderna för den utökade ersättnings- tiden är storleken av det per ersättningsdag utbetalade dagpenningbeloppet. En höjning av den tillförsäkrade och därmed även ut— betalade genomsnittliga dagpenningnivån i försäkringen kommer direkt att medföra ökade kostnader även för i detta samman- hang aktuella ersättningsdagar.
I följande tabeller anges räkneexempel med olika värden på de här angivna tre kostnadsbestämmande faktorerna (antalet kassamedlemmar som årligen erhåller läng- re ersättningstid enligt 300-dagarsrege1n, den genomsnittliga årliga ökningen i antalet er- satta dagar bland dessa medlemmar och den genomsnittligt utbetalade dagpenning- en). Därvid har en av dessa faktorer i tur och ordning varierats, medan de övriga två hållits konstanta (känslighetsanalys). I ta- bell 9.4.2: 8 har kostnadsökningen vid några speciella kombinationer av de tre faktorerna räknats fram.
Tabell 9.4.2: 5 Kostnadsförändring om antalet berörda personer som årligen erhåller längre ersättningstid varierar
Antal personer som årligen erhåller längre ersättningstid Genomsnittlig årlig ökning i antal ersatta dagar Utbetald dagpenning, kronor Kostnadsökning, miljoner kronor
2 000 3 000 4 000 5 000 6 000 50 50 50 50 50 55 55 55 55 55
5,5 8,25 11,0 13,75 16,5
Tabell 9.4.2:6 Kostnadsförändring om den genomsnittliga årliga ökningen i antalet ersatta dagar varierar
Antal personer som årligen erhåller längre ersättningstid 4 000 4 000 4 000 4 000 Genomsnittlig årlig ökning i antal ersatta dagar 25 50 75 100 Utbetald dagpenning, kronor 55 55 55 55
Kostnadsökning, miljoner kronor 5,5 11,0 16,5 22,0
Tabell 9.4.2: 7 Kostnadsförändring om den genomsnittligt utbetalade dagpenningen varierar
Antal personer som årligen erhåller längre ersättningstid 4 000 4 000 4 000 4 000 Genomsnittlig årlig ökning i antal ersatta dagar Utbetald dagpenning, kronor Kostnadsökning, miljoner kronor
50 50 50 50 45 50 55 65
9,0 10.0 11,0 13,0
Tabell 9.4.2:8 Kostnadsförändring vid kombinerad variation av antal berörda personer, genomsnittlig årlig ökning i antalet ersatta dagar och utbetald dagpenning
Antal personer som årligen erhåller längre ersättningstid Genomsnittlig årlig ökning i antal ersatta dagar Utbetald dagpenning, kronor Kostnadsökning, miljoner kronor
Antalet personer i ålder under 55 år som kan nödgas utnyttja ifrågavarande möjlig- het till längre ersättningstid kommer sanno- likt att uppgå till närmare 5 000. Vidare an- tar utredningen att ett realistiskt värde på den genomsnittliga ökningen av antalet er- satta dagar per år kan vara ca 75. Med en genomsnittlig dagpenning av 60 kronor skul- le kostnadsökningen då ligga på en nivå av ca 22,5 miljoner kronor per år.
300-dagarsregeln om ersättningstidens längd är givetvis grundläggande även för beräkningen av ersättningstiden för arbets- lösa i åldern 55—66 år. Genom att det nu gällande äldrestödet i form av förlängd er- sättningstid till kassamedlemmar i denna ål- der redan innefattar denna förlängda ersätt- ningstid för dem som är i åldern 60—66 år, kommer utredningens förslag dock inte att medföra större direkta merkostnader i för-
2 000 3 000 4 000 5 000 6 000 50 50 50 75 90 50 55 55 55 60
5,0 8,25 11,0 20,6 32,4
hållande till de nuvarande utgifterna annat än för de försäkrade som är i åldern 55— 59 år.
450-dagarsregeln för försäkrade i ålder. 55—59 år
Enligt utredningens förslag skall det nuva- rande äldrestödet i form av förlängd ersätt- ningstid inordnas i det föreslagna regel- systemet bla genom att ersättningstiden för kaSSamedlemmar som fyllt 55 år be- stäms till 450 dagar. Förslaget innebär att det nuvarande dispensförfarandet för kas— samedlemmar i ålder 55—59 år slopas och att den nedre åldersgränsen för rätt till för— längd ersättningstid generellt sätts vid 55 år.
Vid en bedömning av den kostnadsökning som denna regel medför kan i princip sam— ma resonemang föras som när det gäller
de yngre kassamedlemmarna. Man söker uppskatta dels antalet personer, som kom- mer att erhålla längre ersättningstid på grund av denna regel under ett år, dels den ge- nomsnittliga'årliga ökningen i antalet er- sättningsdagar, dels det i medeltal utbetala- de dagpenningbeloppet.
Antalet medlemmar i den här behandla- de ålderskategorin som kommer att erhålla fler ersättningsdagar än hittills kan bedö- mas med utgångspunkt i det antal som ”skulle ha utförsäkrats efter den allmänt gäl- lande ersättningstiden, 300 dagar. Antalet medlemmar som enligt nuvarande regler ge- nom dispensförfarande har erhållit förlängd ersättning ärwrelativt litet. Antalet sådana dispensfall var ca 300 under tiden 1.7.1968 —30.6.1969. Antalet dispenser synes dock öka beroende på en liberalare tillämpning av föreskriften, att arbetslösheten skall ha uppkommit som en omedelbar följd av ned— läggning av eller bestående ändring i drif- ten vid det företag där medlemmen var an- ställd.
Antalet personer som under ett år kom- mer att beröras av den generella regeln om ersättningstiden 450 dagar i åldern 55—59 år torde kunna uppskattas till omkring 2 000. Merkostnaden för förlängning av de- ras ersättningstid kan med förut angivna metod för sannolikhetsberäkning och en ge- nomsnittlig dagpenning av 60 kronor upp- skattas till ca 10 miljoner kronor per år.
Total kostnadsökning genom ändringsförslag om ersättningstid
Sammanlagt torde sålunda kostnadsökning- en beroende på de' av utredningen nu före— slagna reglerna om ersättningstidens längd inte understiga 30 miljoner kronor.
9.4.3. Särregeln—för växelarbetande jordbrukare
Följande faktorer kan bedömas vara av sär- .skilt värde. när det gäller att utifrån till- gängligt statistiskt material från statistiska centralbyrån och Jordbrukets utredningsm- stitut (närmare belyst i bilaga 4) beräkna särregelns kostnadseffekt:
. totala antalet jordbrukare (inklusive'med- hjälpande hustrur) . antal jordbrukare, som saknar förvärvs- arbete utom gården ' . antal jordbrukare med förvärvsarbete utom gården . antal jordbrukare som saknar förvärvs; arbete utom gården och som omfattas av särregeln . antal jordbrukare med förvärvsarbete utom gården och som omfattas av särre- geln * ' . den utsträckning i vilken de jordbrukare, som vanligen har, respektive inte har för- värvsarbete utom gården, önskar sådant men inte kan få det (beror bl a av arbe— tets art och arbetssökandens hemort) . kvalifikationstidens inverkan på kostna— derna . stödets storlek
Med utgångspunkt i tillgängliga uppgif- ter beträffande brukarnas och hustrumas antal och åldersfördelning år 1966, en an— tagen årlig minskning av deras antal med fyra procent samt en andel brukare med förvärvsarbete utom gården av 34 procent och en motsvarande andel för hustruma av åtta procent, kan antalet personer omfattade av särregeln uppskattas med ledning av ta- bellen på nästa sida.
Antalet personer som skulle omfattas av särregeln, om denna träder i kraft år 1972, kan enligt denna tabell uppskattas till 86 000 + 28 000 = 114 000. Varje därpå följande år tom slutet av år 1987 kommer den grupp av brukare som omfattas av särre- geln att på grund av regelns konstruktion minska med den årskull som det aktuella året fyller 67 år. För att åtminstone få en grov uppfattning av den kraftiga reduktion som gruppen därmed kommer att undergå, har den relativa minskning, som totalbe- folkningen årligen får vidkännas i motsva- rande ålderskategori, beräknats med hjälp av material från statistiska centralbyrån (Statistiska meddelanden Be 1968: 3). Mot- svarande reduktion har gjorts beträffande antalet brukare — med respektive utan utom- gårdsarbete — som omfattats av särregeln.
MCM." .» __
Tusental
Antal brukare Antal brukare
Antal brukare Antal brukare och med- och med- och med- och med- hjälpande hjälpande hjälpande hjälpande hustrur utan hustrur med Antal brukare hustrur utan hustrur med förvärvsarbete förvärvsarbete och med- förvärvsarbete förvärvsarbete utom bruknings- utom bruknings- hjälpande utom bruknings- utom bruknings- enheten omfat- enheten omfat- År hustrur enheten enheten tade av särregeln tade av särregeln
265 204 61 1971 254 196 58 1972 244 188 56 1973 234 180 54 1974 225 173 52 1975 216 166 50 1976 207 160 47 1977 199 153 46 1978 191 147 44 1979 183 141 42
176 136 40
Om den genomsnittliga arbetslöshetspe- rioden bland dem som blir arbetslösa upp- skattas till 88 dagar, kommer den genom- snittliga årliga ersättningstiden utöver kva- lifikationstiden att uppgå till 44 dagar per år.
Gör man vidare det antagandet att ar- betslöshetsprocenten blir 10, d v s att 10 pro- cent av antalet personer som omfattas av det speciella skyddet för jordbrukare blir arbetslösa och ersättningsberättigade under året samt att stödbeloppet är 25 kronor per ersättningsdag, kan följande räkneexempel för perioden 1972—73 uppställas.
11400 (antal ersättningsberättigade per- soner) X 44 (genomsnittligt antal ersätt- ningsdagar) )( 25 kronor (stödbeloppet per ersättningsdag) : 12,5 miljoner kronor.
Kostnader enligt utredningens förslag
105 35 95 31 86 28 80 25 70 23 60 20 52 17 45 15 40 13 33 11 28 9
9.5 Sammanfattande bedömning av kostnadsnivåer
Med hänvisning till föregående alternativa beräkningar och angivna underlag för upp- skattningar finner utredningen sannolikt att kostnadsnivåerna för de föreslagna former-' na för kontant stöd vid arbetslöshet under de första åren efter deras ikraftträdande kommer att ligga omkring de belopp som anges i sammanställningen nedan.
Denna kostnadsnivå kan jämföras med' kostnaderna för nuvarande stödformer. En- ligt uppgifter från statsverkspropositionen för budgetåret 1971/ 72 (Bilaga 13 sid 82—1 83) kan totalkostnaderna för nuvarande for— mer av kontant stöd vid arbetslöshet upp- skattas till de i sammanställningen på nästa ' sida angivna beloppen.
Miljoner kr
Arbetslöshetsförsäkringen, kostnadsberäknad efter en arbetslöshet motsvarande genom- snittligt 5 ersättningsdagar per år och försäkrad, inkl en beräknad administrations- kostnad av 30 miljoner kronor 730 Kontant arbetsmarknadsstöd 100 Kvarstående statligt omställningsbidrag £ _
Summa miljoner kronor ca 850 . SOU 1971: 42 277
Kostnader enligt gällande bestämmelser
Arbetslöshetsförsäkringen Genomsnittligt antal ersättnings- dagar per medlem under året Antal försäkrade (tusen)
Miljoner kr
Genomsnittlig ersättning (utredningens beräkning) kronor 3,5 x 2145 x 50 = 375 Tillkommer försäkringens administrationskostnad ca 25 Summa för arbetslöshetsförsäkringen 400 Statligt omställningsbidrag beräknad årskostnad ca 27 Kommunalt kontantunderstöd beräknad årskostnad ca __5 Summa miljoner kronor ca 430
9.6. Arbetsmarknadsverkets personalkostnader
9.6.1. Allmänna personalfrågor
Utredningens förslag om en utbyggnad av arbetslöshetsförsäkringen och införande av hjälpformen kontant arbetsmarknadsstöd kommer att aktualisera ökade och delvis nya anspråk på arbetsmarknadsverket. Det blir fråga inte endast om en kvantitativ mer- belastning "i samband med att försäkringen omsluter flera grupper och får ett väsentligt utökat medlemsantal samt att det kontanta arbetsmarknadsstödet blir tillgängligt för sto— ra grupper arbetslösa som saknar kassa- medlemmarnas anknytning till arbetsmark- naden. Det gäller även att tillämpa arbets- former och kunna disponera resurser som möjliggör för verket att medverka till att den vidgade personkretsen — företagare, ny- utbildade samt deltidsarbetande m fl -— får tillgång till både erforderlig individuell ser- vice och avsett ekonomiskt skydd vid ar- betslöshet. _
I det följande lämnas en redogörelse för dessa arbetsuppgifter med fördelning på oli- ka administrativa enheter. Utredningar på- går för närvarande angående organisatio- nen av dels arbetsmarknadsstyrelsen efter beslut av Kungl Maj:t, dels länsarbetsnämn- dernas kanslier genom en intern arbetsgrupp inom verket. Resultaten av dessa utredning- ar kan komma att påverka fördelningen av arbetsuppgifter både centralt och regionalt.
Arbetsförmedlingen
I olika sammanhang — senast i bilaga 13 till statsverkspropositionen år 1971 — har
fastslagits, att en effektiv arbetsförmedling utgör en förutsättning för arbetsmarknads- politikens genomförande. Likaledes har be- tydelsen av att olika former av kontant ar- betslöshetsersättning samordnas med andra arbetsmarknadspolitiska medel betonats.
Den utvidgning av kretsen av ersättnings- berättigade arbetslösa, som utredningens för- slag innebär, kommer att medföra väsent- ligt ökade arbetsuppgifter för arbetsförmed- lingen. Liksom hittills skall denna kunna av- göra om arbetslöshet verkligen föreligger samt söka fastställa om de sökande kan och vill arbeta. Detta är situationer och frågor som ofta är mycket svårbedömbara. Dessa förhållanden blir än mera markerade med hänsyn till att vissa av de nya grupperna tidigare har en mindre fast eller kontinuer- lig arbetsmarknadsanknytning.
Lokala sysselsättningsförhållanden -— med totalt otillräckliga eller bransch— och yrkes- mässigt begränsade utbud av arbetstillfäl- len — försvårar möjligheterna att finna sys- selsättning på eller i närheten av hemorten, vilket erfarenhetsmässigt innebär speciella svårigheter för kvinnor och äldre arbetslösa. Dessa kategorier träffas också i betydande omfattning av både konjunkturella och strukturmässiga förändringar på arbetsmark- naden.
Risker av ovan angivet slag ställer krav på en individuell och långtgående service från arbetsförmedlingens sida. De metodis- ka förändringar, som genomförts inom för- medlingen — öppen kundmottagning, tryck- ta platslistor m m — måste hela tiden kom- pletteras med mera individualiserade åtgär- der. En intensifierad förmedlingsverksam-
het, exempelvis i samband med företags- nedläggelser, har visat sig kunna ge goda resultat för återinplacering av friställda i arbete.
Enligt utredningens mening bör både i samband med arbetsförmedlingens organi- satoriska uppbyggnad och vid utformningen av dess metodik och hjälpmedel stor upp- märksamhet ägnas åt de behov och krav i fråga om arbetsmarknadsservice, som för- slagen om utvidgad personkrets för arbets- löshetshjälp innebär.
I kap 5 har utredningen redogjort för några huvuddrag av arbetsförmedlingens kontorsorganisation och förslag som arbets- marknadsstyrelsen lämnat till Kungl Maj:t därom. Utredningen förutsätter att det kom— mer att ske en fortgående upprustning av arbetsförmedlingen som väsentligen motsva- rar uppkommande servicebehov efter ge- nomförande av utredningens förslag.
Att våga de rent ekonomiska kostnader, som en förstärkning av förmedlingsorgani- sationen och en utbyggnad av de arbets- marknadspolitiska hjälpmedlen medför, mot de utgifter i form av kontant hjälp, som kan besparas arbetslöshetskassorna och sta- ten, om arbetsförmedlingen blir mera effek- tiv och får större resurser, låter sig knap- past göras. Förstnämnda kostnader ter sig relativt begränsade i jämförelse med de be- lopp, som kan beräknas utbetalas genom försäkringen och via det kontanta arbets- marknadsstödet.
Vilka arbetsrutiner vid arbetsförmedling- en som kan rationaliseras och förenklas kommer först successivt att klarläggas. Ut- rymme bör därför lämnas för arbetsmark- nadsstyrelsens fortlöpande översyn. Ratio- naliseringsverksamheten bör inte låsas ge- nom detaljföreskrifter från statsmakternas sida.
Länsarbetsnämndernas kanslier
Vad förut anförts om arbetsförmedlingens arbetsuppgifter gäller i huvudsak även för kansliernas vidkommande. Den kvantitati- va belastningen som kan förorsakas av ären— den om kontant arbetsmarknadsstöd kom-
mer att få betydligt större omfattning än vad nu är förhållandet i fråga om statligt omställningsbidrag. I synnerhet kommer ut- betalningsverksamheten att öka men det gäl- ler också i fråga om utrednings- och pröv- ningsårenden. Besvärsfrekvensen kommer sannolikt att stegras. Numera är länsarbets- nämndernas utbetalning av utbildningsbidrag lagd på datasystem. Vissa perioder uppgår den till mer än 40000 utbetalningar per månad. Erfarenheterna härav torde inne- bära att möjligheterna för arbetsmarknads- verket att handha utbetalningen av kontant arbetsmarknadsstöd väsentligt har ökats.
Arbetsmarknadsstyrelsen
För närvarande råder den arbetsfördelning- en inom styrelsen att frågor om arbetslös- hetsförsäkringen handläggs av försäkrings- byrån och frågor som statligt omställnings- bidrag av arbetsförmedlingsbyrån. De på försäkringsbyrån ankommande uppgifterna får i huvudsak samma principiella struktur som tidigare men kommer att öka i om- fattning. Däremot merbelastas arbetsförmed- lingsbyrån vid genomförande av förslaget om kontant arbetsmarknadsstöd, om den hittillsvarande uppdelningen av ärenden bi- behålls, ej endast kvantitativt utan även be- träffande arbetsuppgifternas art.
9.6.2. Ökade personalbehov A rbetsförmedlingen
Flertalet områden av förmedlingsarbetet är betydelsefulla med hänsyn till utredningens förslag. Väsentligt är att arbetsförmedling- ens totala personalorganisation blir avpas- sad så att den kan möta berättigade service— anspråk och detta även i lägen då antalet arbetslösa ökar. Den numera införda hand- läggningsmetodiken synes medge en bety- dande flexibilitet. ' Enligt arbetsmarknadsstyrelsens motive- ring i anslagsäskandena för budgetåret 1971 / 72 finns redan nu behov av avsevärda per- sonalförstärkningar. Ett sådant utbyggnads- behov förstärks ytterligare om dels service-
anspråken :från de arbetslöshetsförsäkrade ?och arbetslöshetskassorna ökar, dels nykom- 'na på arbetsmarknaden i ökad utsträckning tar förmedlingens service i anspråk. Genom- förande av utredningens förslag bedöms medföra att betydligt-fler personer kommer att anlita arbetsförmedlingens service. An- fspråken på individuell service kommer även '=att.växa från äldre, handikappade och ny- tillträdande efterutbildning.
' Sysselsättningspolitiken syftar —— som ar- 'bbtsmarknadsutredningen framhöll i det förut i punkt 9.3.2 återgivna avsnittet av sitt-betänkande —-- bl a till att klarlägga fö- rekomsten av dold arbetslöshet och under- sysselsättning inom grupper, vilka annars skulle finna det meningslöst att söka ar— bete. -Dimens'-ionering— och organisation av den offentliga arbetsförmedlingen är, enligt KSA—utredningens mening, i första hand bestämd av samhällets ambition att möta =sökandenas önskan om service för att fin- na lämpligt arbete. Omfattningen av sökan- denas möjligheter till kontant stöd under väntetiden ses som ett uttryck för nämnda Samhällsambition men är inte i första hand avgörande för" den egentliga förmedlings- verksamhetens omfattning.
Det nära sambandet mellan åtgärder i samband= medl arbetslöshet och andra ar- betsmarknadspolitiska åtgärder utgör dock, enligt utredningens mening, ett starkt motiv för att båda deluppgifterna får påverka frå- gan om arbetsförmedlingens organisatoris- ka resurser. Då de båda nämnda åtgärds- kategorierna är så intimt förbundna med varandra, synes det emellertid ligga utom ramen för utredningens uppdrag att försöka kvantitativt beräkna personalförstärknings- behovet.
Länsarbetsnämndernas kanslier
Genomförande av den nya stödformen kon- tant arbetsrnarknads'stöd medför på kan- slierna vissa delvis? helt nya arbetsuppgifter av administrativ art. Personalbehovet kom- mer på det området-att öka i fråga om både utredande tjänstemän och biträdespersonal.
Utredningen anser att detta behov bör till- godoses i anslutning till reformens ikraft- trädande.
I stort sett kommer de nya arbetsupp— giftema att avse följande moment:
. kontroll av vissa villkor för ersättnings- rätt . registrering och kontroll av ersättnings- tid 0 bestämmande av ersättningsbelopp . utbetalning av ersättning och därmed sammanhängande kamerala uppgifter De nya arbetsuppgifterna berör i första hand kansliernas förmedlingsavdelning och
administrativa avdelning. Utredningen har iuppskattat det omedelbara personalbehovet för detta arbete hos alla länsarbetsnämn- derna till omkring 60 tjänster på olika löne— gradsnivåer under förutsättning att utbetal- ningarna sker månadsvis. För mottagning av anmälningar och biträde med mer ru- tinmässig kontroll av villkor för kontant arbetsmarknadsstöd beräknas ett ytterligare behov av 30 tjänster. Enligt denna upp- skattning skulle lönekostnaden för de nya tjänsterna jämte lönekostnadspålägg och re- sekostnader i 1970 års löneläge uppgå till ca 3,5 miljoner kronor per år. Därvid har hänsyn tagits till de 15 tjänster som inrät- tades år 1969 för arbetsuppgifter i samband med det år 1968 införda statliga omställ— ningsbidraget.
Ärbetsmarknadsstyrelsen
I anslutning till införande av den nya stöd- formen kontant arbetsmarknadsstöd har ett begränsat behov av personalförstärkning be— räknats uppkomma vid arbetsmarknadssty- relsen. Sannolikt kommer behovet att om- fatta 5—10 tjänster och bero bla på möj- ligheterna att samordna dessa arbetsuppgif- ter med administrationen av arbetslöshets- försäkringens tillsynsverksamhet och be- svärsprövning. Lönekostnaden för det hög— re av nämnda antal tjänster — jämte löne— kostnadspålägg och resekostnader — har i 1970 års löneläge beräknats till omkring 550 000 kronor per år.
Slutsatser
Kommande behov av att kvantitativt för- stärka personalen inom den egentliga arbets- förmedlingsverksamheten har utredningen ansett ligga utanför ramen av sitt uppdrag. Vissa tillskott av personal för huvudsakli- gen administrativa arbetsuppgifter, samman- hängande med att utredningens förslag om kontant arbetsmarknadsstöd genomförs, bör ske redan i anslutning till stödets ikraft- trädande. Kostnaderna för detta personal- tillskott vid länsarbetsnämndernas kanslier och arbetsmarknadsstyrelsen uppskattar ut- redningen till sammanlagt omkring fyra mil- joner kronor per år.
10
Finansiering
10.1. Finansieringsvägar :" arbetslöshets- försäkringen 10.1.1 Nuvarande förhållanden
Arbetslöshetsförsäkringens utgifter finansi- eras genom avgifter från de försäkrade, statsbidrag och avkastning på fonderade medel. Därutöver har några kassor vid olika tillfällen erhållit anslag från statliga pris- regleringsfonder, organisationer mfl. Dessa anslag faller utom ramen för kassornas nor- mala inkomstkällor och uppgår dessutom i regel till relativt små belopp. De har därför utelämnats i följande sammanställning som belyser arbetslöshetsförsäkringens finansie- ring från mitten av 1940-talet.
Året 1968/69 tillkom äldrestöd i form av extra ersättning under förlängd ersättnings- tid. Till denna ersättning utgår högre stats- bidrag (93 % av kassans utgifter). Under försäkringsåret 1968/69 utbetalade kassorna som extra ersättning sammanlagt 26,8 mil- joner kronor. Statsbidraget utgjorde 25 mil- joner kronor.
Beträffande fondavkastningen kan fram- hållas att denna post årligen ökat kraftigt fram till mitten av 1960-talet. I det när— maste en fördubbling av fonderna hade då skett på mindre än tio år. Detta hänger sam- man med den låga arbetslösheten under början och mitten av 1960-talet samt med det höga ränteläget under senare år. Under
Intäkter Miljoner kronor Intäkter Procentuell fördelning
Kalen- derår Fond— Fond- Försäk— Stats- avkast- Stats- avkast- ringsår Avgifter bidrag ning m m Summa Avgifter bidrag ning m m Summa 1945 18,8 8,7 1,6 29,1 64,6 29,9 5,5 100 1950 29,6 12,9 3,5 46,0 64,4 28,0 7,6 100 1955 52,9 35,8 6,7 95,4 55,5 37,5 7,0 100 1958/59 59,2 85,6 10,0 154,8 38,2 55,3 6,5 100 1959/60 62,3 63,2 10,7 136,2 45,7 46,4 7,9 100 1960/61 65,3 49,2 13,4 127,9 51,0 38,5 10,5 100 1961/62 67,8 59,7 16,0 143,5 47,2 41,6 11,1 100 1962/63 69,1 63,0 15,3 147,4 46,9 42,7 10,4 100 1963/64 71,2 48,6 18,3 138,1 51,5 35,2 13,3 100 1964/65 72,6 74,1 22,2 168,9 43,0 43,9 13,1 100 1965/66 72,5 100,9 25,0 198,4 36,5 50,9 12,6 100 1966/67 73,2 134,5 28,1 235,8 31,1 57,0 11,9 100 1967/68 73,9 185,2 27,8 286,9 25,7 64,6 9,7 100 1968/69 81,0 224,1 27,0 332,1 24,4 67,5 8,1 100 1969/70 95,7 206,2 30,4 332,3 28,8 62,1 9,1 100 282 SOU 1971: 42
denna rubrik har även medräknats vissa smärre belopp såsom uppskrivning av kurs- värdet på värdepapper och enstaka anslag från stiftelse odyl. Belopp som kassa er- hållit från statens anslag Särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor har upptagits under tabellrubriken Statsbidrag.
Följande sammanställning visar fonderade kapital och fondernas storlek per medlem
År (31 aug) Fonderat Fond per kapital, medlem, miljoner kron. kronor
1960 323,1 241 1961 352,7 258 1962 389,5 279 1963 4219 295 1964 460,7 295 1965 495,7 315 1966 530,6 325 1967 549,4 331 1968 543,1 313 1969 522,8 296 1970 536,2 247
När det gäller avgifterna föreskrivs i gäl- lande kassaförordning endast att kassa skall ta upp fasta medlemsavgifter. Kassorna har sålunda själva rätt att inom den författnings- mässiga ramen fastställa avgifternas storlek. Den marginal inom vilken kassorna har möjlighet att variera avgifternas storlek är dock i praktiken mycket begränsad, efter- som det är tillsynsmyndighetens beräkningar i samband med registrering av bestämmel- serna om avgifter som ligger till grund för deras beräkning.
Den totala avgiftssumman har i absoluta tal årligen undergått en kontinuerlig och relativt långsam ökning under den senaste tioårsperioden. Om penningvärdeföränd— ringen också tas med i bilden, framkommer en real betydande avgiftsminskning. Orsa— kerna till att avgifterna kunnat hållas på ungefär samma nominella genomsnittliga nivå under så lång tid har bla varit det gynnsamma arbetsmarknadsläget under bör- jan och mitten av 1960-talet. I samband med de närmast därpå följande årens för- sämring av det allmänna sysselsättningsläget har emellertid ett betydande antal kassor höjt avgifterna. I några fall har denna av- giftshöjning varit avsevärd. Detta gör att
arbetsmarknadsstyrelsen räknar med en be- tydande ökning av kassornas totala avgifts- inkomster fr o m försäkringsåret 1969/70.
Statsbidragen har stigit ax'sevärt efter omregleringen av bidragen år 1964 och efter införandet av äldrestöd i form av extra er- sättning med särskilt statsbidrag (förläng- ningsbidrag) år 1968. Detta uppgår till 93 procent av kassornas utgifter för den extra ersättningen.
10.1.2. Allmänna överväganden
Å terblick
Utredningen har tagit del av olika synpunk- ter på kostnadsfördelningen som sedan år 1922 har framförts vid behandling av frågor om arbetslöshetsförsäkringens finansiering. Genomgående framträder därvid den upp- fattningen att huvudansvaret för arbetsta- garnas arbetslöshet naturligt åvilar staten, arbetstagarna och arbetsgivarna. Beträffande arbetstagare och arbetsgivare framhöll vi- dare 1926 års arbetslöshetssakkunniga (SOU 1928: 9) att bådas eventuella bidrag för att täcka försäkringens kostnader i sista hand blir en del av produktionskostnaderna. De sakkunniga ansåg dock att de ifrågasatta avgifterna inte skulle innefatta några sär- skilt betungande bördor, varför man sanno- likt hade att räkna med relativt små för- ändringar i det ekonomiska livets struktur till följd av dem.
I fråga om arbetsgivarnas bidrag över- vägde nämnda sakkunniga även om arbets- givaravgiftema skulle vara rörliga eller fas- ta. Fasta arbetsgivaravgifter skulle enligt de sakkunnigas mening oundgängligen få en ganska svag verkan på utjämningen av ar- betstillgången i tiden. I synnerhet vid en försäkring med enhetliga bidrag över nä- ringslivets hela område skulle sambandet mellan en avgiftshöjning och ökad arbets- löshet på grund av arbetsgivarnas oförstån- diga handlande bli alldeles för avlägset för att kunna väntas utöva något väsentligt in— flytande på arbetsgivarnas handlingssätt. En enstaka, klokt handlande arbetsgivare skulle alltid riskera att gå miste om fördelarna
med sina omsorger genom mindre lyckade åtgärder från yrkesbröder inom helt andra näringar. Därtill kom dock den viktiga syn— punkten att ifrågavarande arbetsgivarbidrag som regel inte torde vara tillräckligt stora för att medföra något väsentligt inflytande på arbetsgivarnas lust att utjämna arbets- tillgången. Arbetsgivarna hade i sitt eget intresse så pass många anledningar att ar- beta i denna riktning, att arbetsgivaravgift till arbetslöshetsförsäkring knappast kunde
väntas erbjuda något väsentligt tillskott till dem.
I Kungl Maj:ts proposition (nr 209) till 1933 års riksdag om införande av frivillig arbetslöshetsförsäkring ingick arbetsgivar- bidrag, avsedda att användas dels till de merkostnader för den offentliga arbetsför- medlingen som förslagen i propositionen förde med sig, dels till förvaltningsbidragen till arbetslöshetskassorna. I propositionen föreslogs att man av alla arbetsgivare med minst tio årsarbetare — utom av staten och kommunen — skulle uttaga avgifter för varje årsarbetare. Detta skulle ske oavsett om arbetarna var försäkrade eller inte. Debite- ring och uppbörd skulle ske på samma sätt som för avgifterna till den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Även i den propo- sition (nr 38) till 1934 års riksdag som —- efter det riksdagens kamrar år 1933 hade stannat i olika beslut och förslaget om ar- betslöshetsförsäkring därför fallit — ledde till genomförandet av nuvarande försäkrings- form ingick förslag om arbetsgivaravgift. Departementschefen anförde därvid bl a att som skäl däremot hade åberopats, att vid en frivillig försäkring många arbetsgivare ej alls och andra till endast mindre del kun- de antagas ha försäkrade arbetare anställda samt att det av tekniska skäl torde vara omöjligt att stadga bidragsskyldighet endast för de försäkrade. Detta skäl syntes dock knappast kunna göras gällande mot de yt— terst obetydliga arbetsgivarbidrag som för- ordades i propositionen. Vidare hade för- säkringen goda utsikter att bli en allmän arbetslöshetsförsäkring. Även på denna grund borde det anses riktigt att arbetsgi- varna direkt finge bidraga till den. Vid riks-
dagsbehandlingen anförde andra lagutskottet dock att det måste anses olämpligt att av- fordra bidrag till en frivillig arbetslöshets— försäkring från arbetsgivare, som endast i ringa utsträckning eller inte alls hade några försäkrade arbetare anställda. 1934 års riks- dag biföll propositionen om arbetslöshets- försäkring med bla denna i utskottsutlå- tandet förordade ändring i fråga om arbets- givaravgift.
Sedermera har frågan om arbetsgivarav- gift till arbetslöshetsförsäkringen aktualise- rats i några sammanhang. Socialvårdskom— mittén anförde i sitt betänkande SOU 1948: 39 bl a att underhållet av den som inte kan utnyttjas inom produktionsprocessen bör betraktas som en kostnad för produktionen och som denna, i varje fall till en del, skall bestrida. Kommittén hade övervägt olika alternativ för att bestämma arbetsgivarnas andel av kostnaderna. Man kunde tänka sig att sätta arbetsgivaravgiften till hälften eller till tredjedelen av totalkostnaden. För att få en så jämn fördelning som möjligt stan- nade kommittén för att föreslå en tredjedel. Uppbörden borde lämpligen ske i samband med avgifterna till den sociala olycksfalls- försäkringen. Avgifterna skulle inflyta till staten, som skulle utbetala bidragen till kassorna.
1951 års utredning om arbetslöshetsför- säkringen utgick från att kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen även i fortsätt- ningen skulle fördelas mellan staten och de försäkrade (stencil år 1952) men framhöll i fråga om arbetsgivarbidrag följande.
I och för sig synes den omständigheten att arbetslöshetsförsäkringen är frivillig — särskilt med den omfattning försäkringen numera fått — inte vara något avgörande hinder mot att ar- betsgivarbidrag till försäkringen uttages. Even- tuella sådana bidrag bör emellertid gå till stats- kassan och inte lämnas direkt till arbetslöshets- kassorna. Frågan blir alltså om statens bidrag till försäkringen bör tas ut genom den vanliga beskattningen eller om denna bör kompletteras med en specialskatt å arbetsgivarna för arbets- löshetsförsäkringens skull. Denna fråga synes böra prövas i samband med ett mera alhnänt övervägande av olika vägar för socialpolitikens finansiering.
Vid 1953 års riksdag beslöts att genom-
föra de höjningar av ersättningsbeloppen som 1951 års utredning hade föreslagit. Kostnaderna fördelades mellan staten och de försäkrade. Samma fördelningsgrund gäller alltjämt enligt de bestämmelser om arbetslöshetsförsäkring som infördes år 1964 efter förslag av 1960 års arbetslöshetsför— säkringsutredning.
Statens kostnadsandel har efter hand ökat. Från början var principen för kostnadsför- delningen mellan staten och de försäkrade att de senare skulle stå för kostnaderna vid låg arbetslöshet samt att staten vid större arbetslöshet skulle lämna ett, intill en viss gräns, allt kraftigare stöd. 1951 års utred- ning om arbetslöshetsförsäkringen anförde härom.
Utvecklingen under senare tid synes ha för- stärkt skälen för att en väsentlig del av kostna- derna för arbetslöshetsförsäkringen bestrids av samhället. Dettas ansvar för arbetsmarknads- politiken, innefattande både en effektiv arbets— förmedling och arbetsmarknadspolitiska åtgär- der av olika slag, syftar bla till att förhindra uppkomsten av arbetslöshet. Då en viss arbets- löshet det oaktat av olika skäl alltid torde kom- ma att finnas, är det konsekvent att samhället ger ett starkt stöd åt de institutioner, som har till syfte att ge de av arbetslöshet drabbade en rimlig försörjning under arbetslöshetstiden.
1960 års utredning påpekade att stats— bidraget procentuellt sett alltjämt hade spe- lat större roll för kassornas ekonomi under sådana är som från arbetsmarknadspolitisk synpunkt kunde betecknas som mindre go- da, tex försäkringsåret 1958/59, än under goda år. De efter förslag av denna utred- ning år 1964 genomförda ändringarna av statsbidraget avsåg bla förbättring av bi- draget för kassor med stora utbetalningar av ersättning och till följd härav höga av- gifter.
Statsbidragets utveckling under senare år har förut behandlats (10.1.1). Till dess nu- varande totala omfattning bidrar det för- längningsbidrag från staten som genomför- des år 1968 i samband med att särskilda stödformer infördes för äldre arbetslösa.
Utredningens principiella synpunkter
Åtskilligt av vad förut har anförts gäller alltjämt i de principiella frågorna om ar- betslöshetsförsäkringens kostnadsfördelning. Genom utvecklingen under senare delen av 1950-talet och under hela 1960-talet har skälen för att staten ger ett starkt stöd åt arbetslöshetsförsäkringen alltmer framhävts. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder av olika slag har under denna period utvecklats till ett omfattande system. Principerna härför har fastställts i statsmakternas beslut år 1966 om riktlinjer för arbetsmarknadspoliti- ken. På ett område har staten under senare år åtagit sig hela eller i det närmaste hela kostnaden och ansvaret för det kontanta stödet vid arbetslöshet. Detta gäller stöd- formerna för äldre arbetslösa.
Statens allt större ansvar för kontantstö- det vid arbetslöshet har även framträtt i förhållande till kommunerna. Dessa svara- de vid den statsunderstödda arbetslöshets- försäkringens genomförande på 1930-talet för en mycket betydande del av kostnader- na ej blott för kontantstöd utan även för andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Se— dan dess har utvecklingen medfört att den offentliga arbetsförmedlingen helt överförts till staten och att det numera är de statliga arbetsmarknadsorganen — arbetsmarknads- styrelsen, länsarbetsnämnderna och den av dem administrerade arbetsförmedlingen — som i första hand har att svara för syssel- sättningsfrämjande och sysselsättningsska- pande åtgärder enligt av statsmakterna fast- ställda riktlinjer.
Då utredningen uttalar att staten har ett primärt ansvar för finansieringen av kon- tantstödet vid arbetslöshet utesluter inte detta att även arbetsgivarnas ansvar för ar- betslöshetens förekomst och omfattning kommer till uttryck. Denna principiella syn kan också, enligt utredningens mening, sä- gas ligga till grund för de trygghetsåtgärder som regleras av kollektivavtal eller lagstift- ning.
De arbetslöshetsförsäkrades sysselsätt- ningssituation kan på ett avgörande sätt påverkas av arbetsgivarnas dispositioner. Det förekommer i stor utsträckning att en
arbetstagare efter en permitteringsperiod återanställs hos sin tidigare arbetsgivare. För en kortare tid kan han räkna med att få permitteringslön. Äldre arbetstagare skul- le enligt ett nyligen framlagt förslag fram- deles även kunna få viss lagfäst rätt till lön under permittering och uppsägningstid. Men i övrigt får arbetslöshetskassan träda till. Detta är ett av de skäl som enligt utred- ningens mening talar för att arbetslöshets- försäkringen, i varje fall delvis, bör finan- sieras med en arbetsgivaravgift. Arbetslöshetsförsäkringens omfattning kan inte längre vara något skäl mot en ar- betsgivaravgift. Redan 1951 års utredning ansåg att försäkringens karaktär av frivillig med dåvarande omfattning inte var något avgörande hinder mot införande av arbets- givaravgift. Numera är antalet försäkrade omkring en miljon större. Försäkringen har nu en betydligt större täckning av arbets- tagarna med fast anknytning till arbets— marknaden. Efter den på senare år genom- förda anslutningen av stats— och kommu- nalanställda finns ej heller längre skäl att undantaga någon grupp arbetsgivare.
Kostnaderna för andra arbetsmarknads- politiska åtgärder än kontantstöd finansieras helt av skattemedel. Detsamma bör enligt utredningens mening gälla det kontanta ar- betsmarknadsstödet. Till kostnadstäckningen i arbetslöshetsförsäkringen bidrar de för- säkrade. Det kan då vara naturligt att även arbetsgivarna till någon del medverkar vid finansieringen av försäkringen.
Utredningen anser därför det vara moti- verat att i varje fall en del av de kostnader för arbetslöshetsförsäkringen, som inte täcks av de försäkrades egna avgifter och fond- avkastning, direkt belastar produktionen. Oavsett storleken av den kostnadsdel som finansieras på detta sätt bör dock arbetslös- hetskassorna få det ekonomiska stödet från en enda källa, nämligen i form av statsbi— drag. Statens uppgift blir därvid att admini- strera uppbörd av en avgift från arbetsgiva- re till arbetslöshetsförsäkringen och svara för att statsbidragssystemet täcker avsedd del av försäkringens kostnader. Med hänsyn till företagarnas behov av att kunna förutse
storleken av denna kostnad, bör avgiften bestämmas för en period av förslagsvis fem år.
Som tidigare nämnts har en preliminär överenskommelse träffats mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisa- tionen om vederlag vid avsked och permitte- ring. Därigenom skulle ersättningsrätten vid permittering utsträckas att gälla även vid avsked.
Genom ett sådant kollektivavtal skulle arbetsgivarna komma att svara för en del av de kostnader som annars skulle falla på arbetslöshetsförsäkringen. Erfarenheten vi- sar emellertid att den största effekten av det avtal som nu gäller är, att permitteringar sker i ett avsevärt färre antal fall nu än under tiden före avtalets tillkomst. Från all- män synpunkt är det alltså viktigt att par- terna genom kollektivavtal reglerar dessa förhållanden. Ett sådant avtal torde också innebära en förbättrad planering i företagen, en jämnare produktion och bättre utnytt- jande av tillgängliga resurser. En sista vär- defull verkan av ett sådant avtal är att kostnaderna, i de fall de trots allt uppkom- mer, direkt drabbar det enskilda företaget.
Den allmänna utvecklingen av arbetsta- garnas anställningstrygghet kommer givet— vis att få stor betydelse för arbetslöshetens framtida omfattning. Denna utveckling kan ej alltid komma att ske samtidigt och lik— formigt på hela arbetsmarknaden. Efter vad utredningen nu kan finna torde dock före- liggande och framdeles eventuellt uppkom- mande olikheter inte motivera differentie— ring av en arbetsgivaravgift till arbetslös- hetsförsäkringen. En sådan differentiering kan inte få någon allmänt utjämnande effekt eller annan verkan, som uppväger de ofrån- komliga administrativa komplikationerna.
10.2. Förslag till finansieringssystem
Utredningen föreslår två former av kontant stöd vid arbetslöshet. Huvudformen är ar- betslöshetsförsäkring. Kompletteringsformen är kontant arbetsmarknadsstöd. Vid genom— förande av detta stödsystem skall enligt ut— redningens förslag den nuvarande stödfor-
men kommunalt kontantunderstöd bort— falla.
10.2.1. Kontant arbetsmarknadsstöd
För denna kompletterande stödform anser utredningen inte att det finns anledning att överväga annan finansieringsväg än den som nu gäller för statligt omställningsbidrag. Stödet bör således helt finansieras med stat- liga skattemedel.
10.2.2. Arbetslöshetsförsäkringen
Enligt utredningens förslag skall arbetslös- hetsförsäkringen utformas så att den kan omfatta alla förvärvsarbetande men ändock organiseras som en frivillig försäkring, ad- ministrerad av erkända arbetslöshetskassor. Det är därför naturligt att en del av försäk- ringens kostnader skall täckas genom avgif- ter från de försäkrade. Som likställd med avgifter bör räknas avkastningen från ar- betslöshetskassornas fonder. Dessa har hu— vudsakligen uppbyggts med avgifter och anslag från kassamedlemmarna och deras organisationer.
Medlemsavgifterna till arbetslöshetskas- sorna är av administrativa skäl relativt ste- la. De grundas enligt nuvarande beräknings- metod på den genomsnittliga arbetslöshe- ten i kassan under ett antal gångna år. Man bör därför i ett nytt finansieringssystem ut- gå från medlemsavgifterna som den fastare delen. Frånsett kostnadshöjningar på grund av att dagpenningbeloppen höjs bör de av utredningen föreslagna förbättringarna av försäkringsförmånerna kunna genomföras utan någon genomsnittlig höjning av nuva- rande medlemsavgifter. Med dessa utgångs- punkter finner utredningen nödvändigt att utforma statsbidraget på sådant sätt att av- giftsandelens relativa storlek kommer att minska.
Återstående del av arbetslöshetsförsäk- ringens kostnader bör täckas av statsbidrag till kassorna. Utformningen av detta statsbi- drag behandlas i punkt 10.3. Förslaget in- nebär att stödet åt kassorna från samhällets sida blir väsentligt förstärkt.
Utredningen skall enligt sina direktiv ange kostnadsfördelningen mellan berörda parter. Som förut anförts kan därvid någon form av arbetsgivaravgift komma i fråga. En sådan avgift får samma karaktär som övriga socialförsäkringsavgifter. Dessa be- rörs i direktiven för den utredning om fö- retagsbeskattning mm som chefen för fi- nansdepartementet har tillkallat enligt Kungl Maj:ts bemyndigande 29.6.1970. I avvaktan på resultaten av denna utredning synes det inte vara lämpligt att KSA-utredningen nu söker utarbeta förslag till någon helt ny form av arbetsgivaravgift till arbetslöshets- försäkringen. Utredningen har i stället över- vägt möjligheterna att tillsvidare knyta av— giftens beräkning och uppbörd till någon av de redan existerande formerna av arbets- givaravgift.
Nuvarande avgifter från arbetsgivare
Enligt lagen om allmän försäkring utgår ar- betsgivaravgift till sjukförsäkringen och ar— betsgivaravgift till försäkringen för tilläggs- pension. Varje arbetsgivare är avgiftsskyl- dig, även staten. Avgiften utgår med viss procent av arbetsgivarens lönekostnader. Därvid bortses från lönedelar över ATP— taket, som är 7,5 gånger det basbelopp som gäller vid årets ingång. För januari 1971 är basbeloppet 6 400 kronor. I fråga om avgif— ten till försäkringen för tilläggspension bort- ses dessutom från lönedelar som ligger un— der basbeloppet. För redare tillämpas en re- ducerad avgift med hänsyn till att en del av sjömännen inte är svenskar. Avgiften till sjukförsäkringen utgår från år 1971 med 3,1 procent. Avgiften till försäkringen för tilläggspension utgår för år 1971 med 10,25 procent och stiger de närmaste tre åren med 0,25 procent årligen.
Allmän arbetsgivaravgift skall enligt för- ordningen därom (1968: 419) erläggas av alla arbetsgivare. Den utgör från år 1971 två procent av lönekostnaden. Med arbets- givare avses i denna förordning den som enligt lagen om allmän försäkring skall er- lägga avgift till sjukförsäkringen (3 &) samt även i övrigt fysisk person som har inkomst
av »annat förvärvsarbete» enligt 11 kap 3 5 lagen om allmän försäkring i form av in— komst från här i riket bedriven rörelse eller inkomst av här belägen jordbruksfastighet som brukas av honom (4 5). I de senare fal- len (4 5) beräknas avgiften på inkomsten av rörelsen respektive jordbruksfastigheten.
Kostnaderna för den obligatoriska yrkes- skadeförsäkringen av arbetstagare hos and- ra arbetsgivare än staten skall — med bidrag av statsmedel till omkostnaderna — bestri- das genom försäkringsavgifter från arbets- givaren. Avgiften bestäms av riksförsäk- ringsverket till belopp som efter försäkrings- tekniska grunder prövas erforderliga för att täcka den risk som försäkringen avser. Av— giften varierar mellan olika företag alltefter arbetets farlighet och övriga omständigheter. I proposition nr 22 till 1971 års riksdag föreslås nya grunder för den obligatoriska yrkesskadeförsäkringens finansiering. Den- na skall ske enligt fördelningsmetod. Kost— naderna för försäkringen skall helt bestri- das genom en yrkesskadeförsäkringsavgift som skall erläggas av arbetsgivarna. Avgif- terna för ett visst år skall i princip täcka utgifterna för försäkringen samma år. Den nuvarande riskgraderingen ersätts av en för alla arbetsgivare enhetlig procentsats. För- säkringsavgiften avses bli omprövad i regel vart femte år. En arbetarskyddsavgift, kon— struerad som en särskild arbetsgivaravgift, skall uttagas i anslutning till yrkesskade- försäkringsavgiften. Den skall bidraga till vidgade insatser för en förbättrad arbets- miljö. En arbetarskyddsfond tillskapas för nya insatser i fråga om forskning, utbild- ning och upplysning på arbetsmiljöområdet. Den kommer att tillföras drygt 20 miljoner kronor om året. Arbetarskyddsavgiften in— nefattar dessutom ett visst bidrag till kost- naderna för den verksamhet som bedrivs av arbetarskyddsverket och arbetsmedi- cinska institutet. Det årliga avgiftsuttaget för yrkesskadeförsäkringen föreslås bli 0,30 procent av avgiftsunderlaget under inled— ningsperioden. Det årliga uttaget av särskild arbetarskyddsavgift skulle då vara 0,05 pro- cent av avgiftsunderlaget. För år 1971 har detta underlag beräknats till ca 72 000 mil-
Enligt förordningen (1970: 742) om löne- garantiavgift skall arbetsgivare — även sta- ten — för varje år erlägga sådan avgift för finansiering av statlig lönegaranti vid kon- kurs enligt lagen härom (1970: 741). Av- giftsunderlaget har bestämts så att det stäm— mer överens med underlaget för arbetsgi- varnas sjukförsäkringsavgift. Avgiftens stor- lek är 0,02 procent av detta underlag, vil— ket för år 1971 beräknas ge 16—17 miljoner kronor. Lönegarantiavgiften skall föras till en fond som förvaltas enligt grunder som Kungl Maj:t fastställer.
Med ledning av uppgifter från riksför- säkringsverket till riksrevisionsverket i no- vember 1970 har utredningen gjort följande beräkningar av avgiftsunderlag under bud- getåret 1971/72 för de huvudformer av ar- betsgivaravgift, till vilka en särskild arbets- givaravgift för arbetslöshetsförsäkringen i första hand synes böra anknytas.
Totalt avgifts- underlag miljo- ner kronor ca
Allmän arbetsgivaravgift 110 000 Arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen 100 000 Arbetsgivaravgift till försäkringen för tilläggs- pension (ATP) 76 000
Överväganden och förslag rörande utform- ningen av en särskild arbetsgivaravgift till arbetslöshetsförsäkringen
Av arbetslöshetskassornas sammanlagda in- komster under försäkringsåret 1970/71, be- räknade till 360 miljoner kronor, utgör statsbidraget enligt 1971 års statsverkspro- position (prop 1971: 1 bilaga 13 sid 82) 242 miljoner kronor. Beloppet motsvarar om- kring 67 procent av arbetslöshetskassornas beräknade sammanlagda inkomster under det försäkringsåret.
Som förut framhållits finner utredningen nödvändigt att statsbidraget, efter genom- förande av utredningens förslag om förbätt- ringar av försäkringsförmånerna, utformas på sådant sätt att de försäkrades relativa av-
17'7' t ___—___.
giftsandel nedbringas. Därav följande höj- ning av statsbidragets andel kan medföra en ökning av årsutgifterna för statens del i genomsnitt under en flerårsperiod till ca 550—650 miljoner kronor.
Därtill kommer kostnaderna för den fö— reslagna nya stödformen kontant arbets- marknadsstöd att belasta statsbudgeten med ca 100 miljoner kronor. Arbetsgivarnas bi— drag bör dock enligt utredningens mening endast avse kostnader för arbetslöshetsför- säkringen.
Utformningen av en särskild arbetsgivar— avgift till arbetslöshetsförsäkringen kan ske på olika sätt. Som förut anförts kan det dock med hänsyn till pågående utredning om företagsbeskattningen inte vara lämp- ligt att nu införa någon helt ny form av ar- betsgivaravgift. En väg är att höja den all— männa arbetsgivaravgiften. Detta skulle in- nebära skattefinansiering med specialdesti- nation. Man kan även överväga ett fristå- ende fondsystem med separat arbetsgivar- avgift av samma slag som i tilläggspensio- neringen. Ett mellanläge i förhållande till dessa alternativ är att temporärt knyta av- giften till nuvarande arbetsgivaravgift i sjuk- försäkringen.
En självständig fond med egen fondför- valtning innebär en rad administrativa och institutionella arrangemang. För att fonden skall utgöra en tillräcklig garanti för att försäkringsersättning kan utbetalas även un- der svårartad arbetslöshet måste den i ut- byggt skick uppgå till betydande belopp, uppskattningsvis en miljard kronor. Som temporär åtgärd i avvaktan på bl a resulta- tet av pågående utredning om företagsbe- skattningen synes en sådan lösning mindre lämplig.
Den allmänna arbetsgivaravgiften är mer av skattekaraktär. Ett skäl för att beräkna en särskild arbetsgivaravgift på underlaget för denna avgift skulle kunna vara att den då kommer att omfatta även företagare som driver rörelse utan anställda och därför inte har att erlägga arbetsgivaravgift till sjuk- försäkringen.
Utredningen finner emellertid övervägan- de skäl tala för att debitering och uppbörd
av en särskild arbetsgivaravgift till arbets- löshetsförsäkringen tills vidare samordnas med arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen och beräknas på underlaget för denna av— gift. Avgiften får därmed en viss anknyt- ning till de nu utgående arbetsgivaravgif- tema på socialförsäkringens område. Den för avgiften erforderliga administrationen blir okomplicerad. Ett enkelt sätt för av- räkning kan tillämpas. Några fonder att för- valta skulle inte uppstå.
På längre sikt _ när resultaten av utred— ningen om företagsbeskattningen föreligger — kan det vara skäl att på nytt överväga va- let mellan olika finansieringsvägar och ut- formningen av då ifrågakommande arbets- givaravgift.
Avgiftsunderlaget för sjukförsäkringen kan med ledning av förut angivna uppgifter beräknas uppgå till omkring 100 000 miljo- ner kronor under år 1972. En särskild ar- betsgivaravgift till arbetslöshetsförsäkringen beräknad på detta underlag med nedanståen- de procentdelar skulle ge omkring följande belopp
Total arbetsgivaravgift
Avgiftsprocent miljoner kronor
1 100 2 200 3 300 ,4 400 5 500 6 600
Utredningens förslag kan sammanfattas enligt följande. En särskild arbetsgivaravgift till arbetslöshetsförsäkringen skall utgå. Den bör beräknas på underlaget för arbetsgivar- avgiften till sjukförsäkringen enligt lagen om allmän försäkring. Debitering och upp- börd samordnas med sistnämnda avgift. Utredningen har ej ansett sig böra avge nå— got preciserat förslag om avgiftens storlek. En riktpunkt bör dock vara en andel av arbetslöshetsförsäkringens inkomster, som beräknade efter hela tiondels procent i stort sett kan antagas motsvara de försäkrades avgifter jämte avkastningen från arbetslös— hetskassornas fonder under ifrågavarande period.
I enlighet med det anförda har utred- ningen utarbetat förslag till dels lag om sär— skild arbetsgivaravgift till arbetslöshetsför- säkringen, dels lag om ändring i förord— ningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän för- säkring mm.
Fondbildning i arbetslöshetskassorna
Utredningen föreslår i huvudsak ingen änd- ring av nuvarande regler om erkänd arbets— löshetskassas skyldighet att såsom fond av— sätta vissa tillgångar. Sådan fondbildning har till huvudsaklig uppgift att möjliggöra en tidsmässig utjämning av de ekonomiska krav som ställs på kassan till följd av för- ändringar i fråga om arbetslöshet inom kas- sans verksamhetsområde under olika är. De fonderade medlen kan närmast karak- täriseras som en s k buffertfond. Vidare sä- kerställer innehavet av fonderade medel i viss mån framtida förpliktelser och tillgång till likvida medel för aktuella utbetalningar.
År 1964 genomfördes efter förslag av 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning ändringar av reglerna för fondbildning. Des- sa ändringar innebar att fonderna fick hål— las vid ungefär hälften av den tidigare ni- vån. Detta skedde genom att fondstorleken bestämdes till ett belopp motsvarande den genomsnittliga årskostnaden under de tio senaste försäkringsåren och inte som förut till två gånger årsinkomsten.
Utredningens förslag till regler om fond- bildning ansluter sig till nu gällande beräk- ningsmetod med den ändringen att beräk- ning av genomsnittlig årskostnad skall ske för de fem i stället för som nu de tio se- naste verksamhetsåren. Vidare föreslår ut- redningen att nuvarande bestämmelser för kassa med minst 10000 medlemmar blir huvudregel. Om kassan har mindre än 10000 medlemmar skall arbetsmarknads- styrelsen kunna föreskriva att kassan skall göra större fondavsättningar än enligt hu- vudregeln. Särskilda föreskrifter får lämnas för hårt belastad kassa.
10.3. Statsbidragssystem i arbetslöshetsför- säkringen
10.3.l Nuvarande förhållanden
Bestämmelserna om statsbidrag till arbets- löshetskassorna regleras i en särskild för- ordning SFS 1956: 630, nytryckt 1968: 141. Av denna framgår att statsbidraget till de erkända arbetslöshetskassornas verksamhet utgår i form av bidrag till kassornas ersätt- ningsutbetalningar och är uppdelat på grundstatsbidrag, tillägg till grundstatsbidra- get, dagpenningbidrag, barntilläggsbidrag och förlängningsbidrag. Dessutom utgår för- valtningsbidrag i form av arvodes- och med- lemsbidrag.
Grundstatsbidrag utgår med viss procent av det utbetalade dagpenningbeloppet. Det- ta procenttal är 50 i dagpenningklass D med 18 kronor i dagpenning och sjunker sedan till 35 i dagpenningklass E med 40 kronor i dagpenning. Även i klasserna N och 0 (45 respektive 50 kronor i dagpenning) utgår grundstatsbidraget med 35 procent.
Till kassor med förhållandevis omfattan- de arbetslöshet och därmed stor utbetalning av ersättning utgår ett tillägg till grundstats- bidraget. Detta tillägg utgör 25 procent av grundstatsbidraget, om antalet ersättnings- dagar per medlem och år i viss kassa eller dagpenningklass överstiger det genomsnitt— liga antalet ersättningsdagar för samtliga erkända arbetslöshetskassor under de tio närmast föregående försäkringsåren med minst 100 procent. Ligger avvikelsen mellan 75 och 100 procent, utgår tillägget med 10 procent av grundstatsbidraget.
Dagpenningbidraget beräknas liksom grundstatsbidraget i kassor med flera dag- penningklasser särskilt för varje klass. Bi- draget utgår med viss procentuell andel av den sk egendelen (skillnaden mellan det utbetalade dagpenningbeloppet och grund- statsbidraget innefattande eventuellt tillägg till detta). Denna procentandel beror av an— talet ersättningsdagar per medlem och år och stiger från 0 till maximibeloppet 75 pro- cent, då antalet ersatta dagar per årsmed- lem ökar från 2,5 till 22.
Dagpenning- Bamtilläggs- Förvalt- Förläng- Summa
Försäkringsår bidrag bidrag bidrag ningsbidrag ningsbidrag statsbidrag 1964/65 46,8 17,5 2,6 7,1 — 74,0 1965/66 61,1 29,2 3,3 7,3 —— 100,9 1966/67 81,0 42,2 3,9 7,4 —— 134,5 1967/68 106,7 63,9 5,1 7,5 1,9 185,1 1968/69 117,5 69,3 4,6 7,7 25,0 224,1
Barntilläggsbidraget utgår med 75 pro— cent av kassornas utgifter för barntillägg.
Förlängningsbidraget utgår med belopp motsvarande 93 procent av de sammanlag- de utgifterna för dagpenning och barntill- lägg under den med 300 dagar förlängda ersättningstiden för äldre arbetslösa kassa- medlemmar.
Av bidragen till kassornas förvaltning ut— går medlemsbidraget normalt med 6 kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som inte överstiger 3 000, med 5 kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som överstiger 3 000 men inte 25 000, och med 4 kronor per årsmedlem för det antal års- medlemmar som överstiger 25000. Med— lemsbidraget kan reduceras för kassor vilka beräknas komma att få mycket begränsade ersättningsutbetalningar. Arvodesbidrag ut- går med belopp motsvarande vad som ut— getts i ersättning till styrelseledamot vilken utsetts av tillsynsmyndigheten.
Storleken av de olika statsbidragen till arbetslöshetskassorna under försäkringsåren 1964—1969 framgår av ovanstående sam- manställning av utbetalade miljoner kronor.
10.3.2. Utredningens överväganden och förslag
Som framgår av sammanställningen i punkt 10.1.1 har den hittills tillämpade konstruk— tionen av statsbidragen till arbetslöshetsför- säkringen medfört, att bidragen svarat för en relativt sett betydligt större del av för- säkringens inkomster under år då arbetslös- heten och antalet ersättningsdagar per för- säkrad har varit av större omfattning än normalt. Det i statsbidragssystemet ingåen— de dagpenningbidraget har medfört denna effekt genom att det är progressivt vid sti- gande antal ersättningsdagar.
Genomförande av utredningens förslag — bl a om bortfall av karensvillkoret och er- sättningstidens förlängning — kommer i och för sig att medföra ökning av antalet ersätt- ningsdagar i arbetslöshetsförsäkringen. Här- till bidrar även att möjligheterna till med- lemskap i arbetslöshetskassorna vidgas och att särskilda begränsningar från kassornas sida av rätt till medlemskap, bla i fråga om ålder, ej längre skulle medges. Bestäm- melserna härom blir tvingande för kassor— na.
Utredningen har tagit hänsyn till dessa faktorer vid kostnadsuppskattningarna i kap 9. Vid dessa uppskattningar har utred- ningen utgått från ett allmänt sysselsätt- ningsläge som kan medföra arbetslöshet av minst samma omfattning som under försäk- ringsåren 1967—1969.
Det nuvarande progressiva statsbidraget, dagpenningbidraget, möjliggör avgiftsutjäm- ning inte blott under år med större och år med mindre arbetslöshet bland en arbets- löshetskassas medlemmar utan också av- giftsutjämning kassorna emellan. Trots det— ta har avgiftsskillnaderna mellan kassorna hittills varit betydande. Lägsta respektive högsta avgift per tillförsäkrad dagpenning- krona var 0:01 respektive 0: 30 under för- säkringsåret 1968/69. Den högsta månads- avgiften detta år var 15 kronor (två kassor). De lägsta avgifterna (ca en krona/mån) fin- ner man i tjänstemannakassor, där arbetslös- hetsrisken var låg.
1 en frivillig arbetslöshetsförsäkring kan relativt höga försäkringsavgifter i vissa kas- sor vara ett hinder för försäkringens utveck— ling. Var och en som så önskar och har be- hov av försäkringen skall enligt utredningens uppfattning i praktiken vara oförhindrad att ansluta sig till den. Utredningen har där- för funnit att statsbidragssystemet för fram-
tiden bör ges en utformning som, genom starkare progression av statsbidraget vid större ersättningsutbetalningar i en kassa, skapar ytterligare möjligheter till avgifts- utjämning mellan de olika kassorna.
Ett andra huvudmoment vid konstruktio— nen av ett nytt statsbidragssystem för arbets- löshetsförsäkringen enligt utredningens för- slag måste bli dess avpassning till den av ut— redningen föreslagna nya stödformen, stat- ligt kontant arbetsmarknadsstöd. Arbetslös- hetskassorna skall enligt utredningens me- ning för varje dag ersättning utbetalas er- hålla ett belopp motsvarande vad medlem- men skulle ha kunnat erhålla i kontant ar— betsmarknadsstöd om han inte varit försäk- rad. På grund av det kontanta arbetsmark- nadsstödets storlek kommer nivån av ett motsvarande bidrag att genomgående ligga väsentligt högre än det nuvarande grund— statsbidraget, vilket varierar mellan 50 och 35 procent. Ett nytt grundbidrag, innehål— lande en bas som motsvarar nämnda statli- ga kontantstöd, kommer således att väsent— ligen höja statsbidragets generella nivå. Den— na höjning kommer alla arbetslöshetskas— sor till del.
För att stimulera arbetslöshetskassorna att låta ersättningsbeloppen följa inkomst- utvecklingen anser utredningen även att det finns skäl för att från nuvarande system bi- behålla en konstruktion som medför att kassas övergång till högre dagpenningsklass medför högre statsbidrag. Detta får sin största betydelse för kassor, som på grund av lågt antal ersättningsdagar per medlem inte får något eller endast obetydligt pro- gressivbidrag.
Därjämte bör enligt utredningens mening varje arbetslöshetskassa erhålla statligt bi- drag till sin förvaltning. Beräkningen av det- ta förvaltningsbidrag grundas nu på antal årsmedlemmar och utgår med visst belopp per medlem för olika skikt av medlemsan— talet — 6 kronor upp till 3 000 medlemmar, 5 kronor för antalet mellan 3000 och 25000 samt 4 kronor för det antal som överstiger 25 000. Den största administra- tiva belastningen för arbetslöshetskassorna uppkommer i samband med utbetalning av
ersättning och därmed sammanhängande. prövning av ersättningsrätt. Utredningen an— ser därför att storleken av ett förvaltnings- bidrag, beräknat per årsmedlem, bör variera efter det genomsnittliga antalet ersättnings— dagar per medlem under verksamhetsåret. Däremot synes nuvarande skillnader i bi— dragsbelopp per medlem vid olika medlems— antal och i olika skikt av detta antal inte längre vara motiverade. Utredningen har funnit att basbeloppet för beräkning av för- valtningsbidraget bör vara 6 kronor per års- medlem i alla kassor. Bidraget kan sedan beräknas efter en skala, där antalet ersätt- ningsdagar per medlem under verksamhets- året bestämmer vilken procentandel av bas- beloppet som skall utgå.
Till nuvarande förvaltningsbidrag hör även ett särskilt bidrag, motsvarande vad som utgetts i ersättning till styrelseledamot som utsetts av tillsynsmyndigheten. Sådan ersättning'bör framdeles liksom hittills be- stämmas av arbetsmarknadsstyrelsen. Något särskilt statsbidrag till utbetalning av såda— na arvoden synes dock ej längre vara erfor- derligt.
Med de här angivna huvudformerna av statsbidrag — grundbidrag, progressivt bi— drag och förvaltningsbidrag — skapas enligt utredningens mening ett system som i fråga om både nivå och fördelning mellan kassor— na tillgodoser skäliga anspråk på samhälls- stöd. Enligt utredningens bedömning täcker dessa bidrag även de särskilda behov som enligt nuvarande bestämmelser tillgodoses genom tillägg till grundstatsbidrag åt kas- sor med särskilt hög arbetslöshet och för— längningsbidrag till ersättning åt äldre för- säkrade under förlängd ersättningstid. Till följd av utredningens förslag att barntillägg till dagpenning ej längre skall utgå, bort— faller barntilläggsbidraget.
Statsbidrag enligt de här angivna huvud— linjerna skulle innebära en väsentlig förenk- ling av nuvarande statsbidragssystem. Detta kompletteras nu av ett särskilt stöd åt er- kända arbetslöshetskassor.
Under budgetåren 1959/60 och 1960/61 anvisades anslag om sammanlagt 20 miljo- ner kronor till särskilt stöd åt erkända ar—
betslöshetskassor. För budgetåret 1970/71 anvisades för ändamålet ett nytt reserva- tionsanslag om 5 miljoner kronor. Under detta budgetår står, inberäknat reserverade medel, närmare 7,5 miljoner kronor till för- fogande. Under hösten 1970 har sex arbets- löshetskassor beviljats ifrågavarande stöd med sammanlagt 2 750 000 kronor. För bud- getåret 1971/72 föreslås i statsverkspropo- sitionen ett reservationsanslag av 7,5 mil- joner kronor för särskilt stöd åt erkända ar- betslöshetskassor.
Enligt kung] brev 27.5.1960 angående disposition av ifrågavarande särskilda kas— sastöd skall de riktlinjer beaktas som före— dragande departementschefen angett vid an- mälan av prop 1959: 171. Bidrag borde en- ligt propositionen i första hand beviljas för att möjliggöra för kassor med kortare er- sättningstid än normalt att förlänga denna eller för att ge kassor med låga dagpenning— belopp möjlighet att höja dessa, i den mån inte sådana förbättringar kunde uppnås på annat sätt. Vidare skulle bidrag kunna kom- ma i fråga vid stor arbetslöshet inom kas- sans område eller för att förbättra rätten till ersättning under säsongbegränsningstid. Mera generellt angavs att bidrag borde kun- na tillerkännas kassor som på grund av stor arbetslöshet, lågt löneläge bland med- lemmarna etc inte hade ekonomiska möj- ligheter att tillförsäkra sina medlemmar för- måner, som vid en jämförelse med andra kassor skulle framstå som tillfredsställande. En oväntad ökning av arbetslösheten kunde medföra så stora kostnadsökningar för en viss kassa, att kassan tillfälligt eller för längre tid drabbades av ekonomiska svårig— heter.
Efter genomförande av utredningens för- slag torde det ej längre finnas behov av sär— skilt statligt kassastöd efter så allmänna rikt- linjer som de nu gällande. Utredningens förslag till förstärkning av det progressiva dagpenningbidraget vid svårartad arbets- löshet tillgodoser bl a sådana behov. Utred- ningen anser dock lämpligt att för ett mer preciserat ändamål framdeles bibehålla möj- lighet till ett temporärt särskilt kassastöd som komplement till det föreslagna stats-
bidragssystemet. Det gäller kassor som i sin verksamhet möts av en oväntad steg- ring av arbetslösheten bland medlemmarna, vilken medför så stora kostnadsökningar att kassan drabbas av ekonomiska svårigheter. Om arbetsmarknadsstyrelsen bedömer att dessa svårigheter inte tillräckligt snabbt kan övervinnas genom höjning av avgifterna, bör särskilt stöd temporärt kunna lämnas. Utredningen förordar därför att statligt an— slag även fortsättningsvis lämnas för sär- skilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor.
Förslag till utformning av statsbidrag
Utredningen föreslår att statsbidraget till arbetslöshetskassorna för utbetalad ersätt- ning liksom hittills bör utgå i en proportio- nell och i en progressiv del, som bör kallas grundbidrag respektive progressivt bidrag. Härtill kommer ett förvaltningsbidrag till förvaltningskostnaderna. Dessa olika bidrag bör utformas på följande sätt.
G rundbidrag
Det proportionella bidraget består av två delar, basdelen och procentdelen.
a) Basdelen utgör samma belopp som det kontanta arbetsmarknadsstödet. Det är så- ledes ett belopp som efter utjämning till närmaste hela krontal motsvarar 1/264 av det för maj månad närmast före början av kassans verksamhetsår gällande basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.
b) Procentdelen. För att stimulera arbets- löshetskassorna till att beträffande ersätt— ningsbeloppen följa inkomstutvecklingen för de försäkrade föreslås att grundbidragets basdel kompletteras med ett bidrag, utgö- rande 10 procent av den del av utbetald dagpenning som överstiger lägsta gällande dagpenningbelopp, dvs enligt utredningens beräkningar med 50 öre för varje femkro- norsintervall över 30 kronor. För att und- vika tröskeleffekter, av vilka man har då- liga erfarenheter då de gärna vill bromsa en naturlig och önskvärd höjning av ersätt- ningen i arbetslöshetskassorna, bör detta procentbidrag gå ända upp i den högsta dagpenningklassen, 75 kronor.
I vissa fall, framför allt då pensionsav- drag tillämpas för den som uppbär ålders- pension, kan den ersättning som utbetalas komma att understiga grundbidragets be- lopp. Detta skulle för statsbidragsberäkning- en kräva en särredovisning av dessa dagar, vilket åtminstone i vissa kassor skulle med- föra ett relativt betydande administrativt merarbete för beräkning av statsbidraget. Statsbidraget kan ju aldrig tillåtas att över- skrida det faktiskt utbetalade ersättnings- beloppet. Av denna anledning har basde- len och procentdelen sammanslagits. Ett motsvarande procenttal har framräknats för varje dagpenningbelopp. Dessa procenttal framgår av följande grundbidragstabell, som bygger på basbeloppet 6400 kronor. Nya procenttal får framräknas varje gång bas- delen ändras eller en lägsta dagpenningklass har slopats.
Grundbidragstabell (byggd på basbeloppet 6 400 kronor)
Dagpenning Grundbidrag kronor %
30 83,3 (41,8) 35 72,9 (38,4) 40 65,0 (35,0) 45 58,9 (35,0) 50 54,0 (35,0) 55 50,0 (35,0) 60 46,7 (35,0) 65 43,8 ——
70 41,4 —— 75 39,3 —
(inom parentes anges motsvarande procent— tal för nuvarande grundstatsbidrag)
Progressivt bidrag
Detta bidrag ersätter det nuvarande dag- penningbidraget och är i princip konstruerat på samma sätt. Procenttalen vid olika antal ersättningsdagar per år och medlem i kas- san framgår av följande progressivbidrags- tabell. Bidraget börjar utgå när ersättnings- dagarnas antal överstiger 2 per medlem. Det är något tidigare än enligt nu gällande tabell, där dagpenningsbidraget börjar utgå när antalet ersättningsdagar överstiger 2,5. Olika skalor för det progressiva bidraget har
Bidragets storlek i pro- cent av hela bidrags— underlaget vid olika antal ersättningsdagar per
Antal ersättnings- dagar per medlem
medlem
0,00— 2,00 0,0 2,25 7,4 2,50 14,7 2,75 21,4 3,00 27,1 3,25 32,0 3,50 36,3 3,75 40,0 4,00 43,3 4,25 46,3 4,50 48,9 5,00 53,4 5,50 57,1 6,00 60,3 7,00 65,2 8,00 69,0 9,00 72,0 10,00 74,3 11,00 76,2 12,00 77,9 13,00 79,3 14,00 80,5 15,00 81,5 16,00 82,4 17,00 83,1 18,00 83,7 19,00 84,3 20,00 84,7 21,00 84,9 22,00 och där- 85,0
över
Särskilda bestämmelser: Vid annat antal ersättningsdagar per medlem, än sådant som direkt framgår av tabellen, inter- poleras lineärt mellan de i tabellen angivna pro- centtalen, varvid det erhållna resultatet avrundas till närmaste tiondels procent. Vid lika avstånd sker avrundningen uppåt.
övervägts. Utredningen har emellertid stan— nat för en skala som börjar vid 2 ersätt- ningsdagar per årsmedlem och sedan stiger till 85 procent vid 22 ersättningsdagar för att därefter kvarstå på denna nivå. Motsva— rande högsta nivå för det progressiva stats- bidraget är nu 75 procent. Procenttalen av- ser kassans kostnader för utbetald ersätt- ning efter avdrag för grundbidraget. Troligen skulle en större frihet vinnas i ut- formningen av progressivbidraget om stats- bidrag med de olika procenttalen kunde iso- leras till att gälla enbart det ifrågavarande
___—_a. _. h-..”- ;
Avgifter vid dagersättning 60 kr
nronor 20
IS
10
_Nuvoronde s'l'otsbidraqssusi'em (exkl effekten av förlöngningsbidraq)
——— Utredningens förslag
0 5 lt! l5 20 25
Antal ersättningsdagar per årsmedlem
skiktet ersättningsdagar. Olika progressiva skalor har testats med hänsyn till statsbi— dragets totala storlek och fördelningen av kostnaderna mellan statsbidraget och egen- finansieringen för kollektivet i dess helhet. Sammandrag härav lämnas i bilaga 14. I denna bilaga har statsbidragssystemet även testats med hänsyn till de avgifter som i några representativa kassor skulle krävas, sedan utredningens förslag genomförts.
Utjämningseffekten av det progressiva bi— draget jämte grundbidraget jämfört med nu- varande statsbidrag framgår av avgiftsdia- gram ovan.
Diagrammet visar en teoretisk avgiftsut—
veckling vid ökat antal ersättningsdagar per medlem och år. Den övre kurvan visar av- giftens nivå vid 60 kronors ersättning med nuvarande statsbidragssystem. Den undre kurvan visar avgiftens nivå vid 60 kronors ersättning med utredningens förslag till stats- bidrag. För de båda framräknade kurvorna antas förvaltningskostnader, kostnader för fonduppbyggnad samt intäkter såsom ränte- intäkter och förvaltningsbidrag gå jämnt upp. Avgifterna baseras således endast på den antagna dagersättningen 60 kronor. Beräknade avgifter för olika kassor kommer att förete en viss spridning kring de beräknade kurvorna, då kurvorna när-
mast kan betraktas som ett medianmått på avgiftsutvecklingen vid stigande antal ersätt- ningsdagar per medlem och år.
F örvaltn ingsbidrag
Även detta statsbidrag skall enligt utred- ningens förslag variera efter arbetslöshetens omfattning inom varje kassa under ett verk- samhetsår. Bidraget beräknas efter ett grundbelopp som är 6 kronor per medlem och år. Det utgår med 50 procent av grund- beloppet om antalet ersättningsdagar per medlem i kassan under verksamhetsåret har understigit 0,4. I kassor med större antal er- sättningsdagar per medlem under verksam- hetsåret stiger bidraget enligt nedanstående skala för förvaltningsbidrag. Högsta förvalt- ningsbidrag är 300 procent av grundbelop- pet. Denna bidragsnivå uppnås om antalet ersättningsdagar per medlem i kassan har uppgått till 22 eller däröver under verksam- hetsåret.
Skala för förvaltningsbidrag
Antal ersättnings-
Förvaltningsbidragets dagar per medlem
storlek i procent av grund- beloppet sex kronor per medlem 0,00— 0,39 50 0,40— 0,59 65 0,60— 0,79 80 0,80— 1,49 100 1,50— 2,99 1 15 3 ,00— 5,99 1 30 6,00— 8,99 1 50 9,00—] 1 ,99 175 12,00—14,99 200 15,00—17,49 225 17,50—19,99 250 20,00—21,99 275 22,00— 300
Statsbidragens beloppsnivå
Verkningarna av utredningens förslag till utformningen av statsbidrag i förhållande till nuvarande statsbidragssystem belyses delvis av förut nämnda bilaga 14. Av jämförel-
serna i bilagan mellan olika beräkningsalter- nativ och några olika arbetslöshetskassor framgår, att de föreslagna statsbidragen ger kassorna ett väsentligt bättre stöd än nu- varande regler. Detta gäller även kassor med relativt många äldre arbetslösa med- lemmar, där det år 1968 införda förläng- ningsbidraget för närvarande har särskilt stor betydelse.
Effekten av föreslagna statsbidrag belyses mer allmänt i totalkalkyl (se nästa sid) för hela arbetslöshetsförsäkringen. Beräkning- arna har gjorts under vissa antagna för- utsättningar. Statens kostnader för de av ut- redningen föreslagna statsbidragen har jäm- förts med statens kostnader under samma förutsättningar enligt nu gällande bestäm- melser. De antagna förutsättningarna är föl- jande.
. Det genomsnittliga antalet ersättnings- dagar per årsmedlem är detsamma som fö— relåg försäkringsåret 1968/69 ökat med 1,5 dagar. Vid beräkning av det progressiva bi- draget har dock antalet ersättningsdagar per år och försäkrad antagits vara det tal som enligt statsbidragsbestämmelserna motsvaras av det nu utgående faktiska dagpenningbi- draget för nämnda år ökat med 1,5 dagar. Under dessa förhållanden motsvarar beräk- nad kostnad för utbetald ersättning den högsta av de för arbetslöshetsförsäkringen i kap 9 uppskattade nivåerna (9.3.1). 0 Antal försäkrade har antagits vara 2 300000.
. Genomsnittlig utbetald ersättning per dag har beräknats till 60 kronor. Som kost- nad har medräknats förvaltningskostnader (30 mkr) och erforderlig årlig fondavsätt- ning (30 mkr). Med dessa förutsättningar för kalkylen belyser den närmast statsbidragens sam- manlagda beloppsnivå under perioder med relativt hög arbetslöshet samt förhållandet mellan statsbidrag och arbetslöshetsförsäk- ringens övriga inkomster under sådana pe- rioder. Om utgångspunkten skulle vara ett arbetslöshetsläge med en ersättningdag mindre per år och försäkrad, kommer stats- bidragets andel av totalkostnaderna att minska från 79 procent till 77 procent.
Enligt nuvarande bestämmelser utbetalas statsbidrag i efterskott för varje försäkrings- år. Under försäkringsåret får, när skäl där- till föreligger, efter tillsynsmyndighetens prövning till kassa utbetalas intill hela be— loppet av grundstatsbidrag och barntilläggs- bidrag, som belöper på tiden från försäk— ringsårets början till utbetalningsdagen, samt intill 9/10 av medlemsbidrag och dagpen- ningbidrag, som skäligen kan antas belöpa på samma tid.
Frågan om tiden för statsbidragets utbe- talning har delvis samband med kassornas behov av fondbildning och rörelsekapital. Frågan om fondbildning har behandlats i kap 4.
Utredningen föreslår att statsbidraget lik- som hittills utbetalas i efterskott per verk- samhetsår. En fast ordning för a konto-ut-
betalning av statsbidraget bör dock införas. En sådan utbetalning bör i den ordning ar- betsmarknadsstyrelsen föreskriver kunna ske två gånger om året, dels per den 31 december på grundval av kassornas tvåmå- nadersrapporter för september/oktober och november/december, dels per den 30 april på grundval av kassornas rapporter för ja- nuari/februari och mars/april. Per den 31 augusti regleras det definitiva statsbidraget för det senast förflutna verksamhetsåret på grundval av rapporterna för hela året. Den föreslagna ordningen förutsätter att arbets- löshetskassornas verksamhetsår regelmässigt är 1.9—31.8.
För att underlätta administrationen bör vid avräkningen en förenklad metod för be- räkningen av statsbidraget tillämpas vid a konto-utbetalningar. Statsbidragets procen- tuella storlek under närmast föregående verksamhetsår bildar utgångspunkten. Sam-
Totalkalkyl (avrundade belopp) i miljoner kronor
Kostnader Intäkter Dagersättning 815 Enligt Förvaltningskostnader 30 gällande Enligt Kostnader för fonduppbyggnad 30 bestämmelser förslaget Statsbidrag Grundbidrag 264 378 Extra grundstatsbidrag 66 — Dagpenningbidrag 208 292 (progressivt bidrag) Förlängningsbidrag 63 — Bamtilläggsbidrag _8 _— Summa 609 670 Förvaltningsbidrag 10 18 Totalt 619 688 _ Avgifter, räntor m m 2_5£ l_8_7_ 875 875 875
Några jämförelser kring totalkalkylen
Enligt gällande bestämmelser Enligt förslaget Statsbidrag i procent av totala kostnader 70% 79% Avgifter, räntor m m/medlem och år 110 kr 80 kr » » » » » månad 9 » 7 » Statsbidrag/medlem och år 270 » 300 » » » » månad 23 » 25 » SOU 1971: 42 297
ma procentsats används för att preliminärt beräkna det preliminära bidraget från sta- ten under det aktuella verksamhetsåret. 90 procent av det sålunda framräknade bidrags— beloppet utbetalas till kassan a konto. Sam- tidigt utbetalas 30 procent av föregående års förvaltningsbidrag vid varje preliminär avräkning.
Skulle någon enskild kassa före något av ovan angivna avräkningstillfällen vara i be- hov av statsbidrag, bör arbetsmarknadssty- relsen kunna medge a konto-utbetalning av statsbidrag även vid annan tidpunkt.
Utredningsförslaget om statsbidrag har införts i förslag till kungörelse om statsbi- drag till erkända arbetslöshetskassor.
Allmänna Förlaget