RÅ 2008:10
Vid prövningen i kammarrätt av ett mål om vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga har deltagit en nämndeman som även var ledamot i skattenämnd och därför inte haft rätt att vara nämndeman. Målet har visats åter till kammarrätten för ny behandling.
Länsrätten i Gävleborgs län
Socialnämnden i Gävle kommun ansökte hos Länsrätten i Gävleborgs län om att R.N. skulle beredas vård med stöd av 1 och 2 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU.
R.N. medgav ansökningen, medan dennes moder M.R. motsatte sig ansökningen.
Länsrätten i Gävleborgs län (2007-05-31, ordförande Berendt) biföll ansökningen på anförda skäl.
Kammarrätten i Sundsvall
M.R. överklagade länsrättens dom och yrkade att R.N. inte skulle beredas vård enligt LVU.
Socialnämnden och R.N. bestred bifall till överklagandet.
Kammarrätten i Sundsvall (2007-09-03, Forkman, Ericsson, Karlsson, referent, nämndemännen Eriksson och Modée) avslog överklagandet.
M.R. överklagade hos Regeringsrätten och yrkade att kammarrättens dom skulle undanröjas och målet återförvisas till kammarrätten. Som grund för yrkandet anförde hon att kammarrätten vid prövningen av målet inte varit lagligen beslutför eftersom en av domstolens ledamöter haft ett nämnduppdrag som är oförenligt med domstolsuppdraget.
Regeringsrätten (2008-02-05, Eliason, Stävberg, Jermsten) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Kammarrätten har uppgett att det efter förhandlingen där har kommit fram att en av nämndemännen var ledamot i skattenämnd.
Enligt 37 § LVU ska nämndemän ingå i kammarrätten vid prövningen av mål av detta slag. Av 12 § andra stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar följer att kammarrätten i sådana fall är domför med tre lagfarna ledamöter och två nämndemän. I 20 § andra stycket föreskrivs att en ledamot i skattenämnd inte får vara nämndeman i kammarrätt. Kammarrätten har således inte varit domför. Kammarrättens dom ska därför undanröjas och målet visas åter till kammarrätten för ny behandling.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten undanröjer Kammarrättens i Sundsvall dom den 3 september 2007 i mål 1876-07 utom de i domen intagna besluten om sekretess och ersättning till offentliga biträden.
Regeringsrätten visar målet åter till kammarrätten för ny behandling.
Regeringsråden Heckscher och Lundin var skiljaktiga och ville avslå överklagandet. De anförde: För förvaltningsdomstolarnas del är frågan när ett rättegångsfel bör leda till att en dom undanröjs inte lagreglerad. För de allmänna domstolarna finns regler i ämnet i 50 kap.26-28 §§ och 51 kap.26-28 §§rättegångsbalken, RB. De reformerades år 1989.
Frågan om att införa regler för förvaltningsdomstolarna om när bristande domförhet ska leda till ett undanröjande har varit aktuell (prop. 1996/97:133 s. 45). Regeringsrätten har bedömt att uttalanden som då gjordes kan sägas ge stöd för att RB:s regler i avsaknad av bestämmelser i förvaltningsprocesslagen (1971:291) bör tjäna till ledning i situationer av bristande domförhet i förvaltningsdomstolarna (RÅ 1999 ref. 52). Här kan tilläggas att det inte heller finns någon saklig anledning att bedöma frågan på olika sätt beroende på om målet har handlagts i en allmän domstol eller i en allmän förvaltningsdomstol.
Domförhetsfel ska enligt RB leda till att en lägre domstols avgörande undanröjs endast om felet kan antas ha inverkat på målets utgång. I förarbetena till reformen framhölls att ett huvudsyfte med lagändringen var att av bl.a. processekonomiska skäl minska antalet undanröjanden och återförvisningar. Bestämmelsens konstruktion och ordalydelse ger också uttryck för att man ska iaktta restriktivitet.
Högsta Domstolen har visserligen uttalat att rättegångsfel som består i bristande domförhet i allmänhet kan antas ha inverkat på målets utgång (NJA 2004 s. 65, se även NJA 1991 s.783, 1994 s. 545, 1999 s. 788). Situationen ska likväl i det enskilda fallet prövas mot de restriktiva kriterierna i RB:s bestämmelse.
Vid en sammantagen sådan bedömning kan det inte antas att felet vid kammarrättens handläggning har inverkat på målets utgång. Målet ska alltså inte visas åter till kammarrätten.