RH 1994:61

Åklagaren yrkade vid Malmö tingsrätt ansvar å J.M-L. och C.W. m.fl. för bl.a. grovt dobbleri och medhjälp därtill eller i andra hand for brott mot 28 § lotterilagen (1982:1011) samt anförde: Vid något tillfälle under början av 1993 bildades musikföreningen "Eleven to Seven" i Malmö. I föreningens lokaler installerades ett roulettbord och ett black jackbord vilka var tillgängliga för spel för allmänheten. Bord för spelen tillhandahölls på J.M-L:s begäran av C.W. som yrkesmässigt bedriver casinoverksamhet under firma Swedegamex Casino i Malmö. Personal for bemanning av borden - croupier och dealer - anskaffades av såväl C.W. som J.M-L.. Något tillstånd till spel fanns inte och någon ansökan därom hade heller inte gjorts. Under tiden den 1 april 1993 och fram till den 15 maj 1993 förekom spel på roulette och black jack for allmänheten under de kvällar och nätter som föreningen hade restaurangliknande verksamhet således tre nätter i veckan. Spelet har omsatt minst 60 000 kr. - Den olovliga spelverksamheten har avsett äventyrliga spel och har bedrivits yrkesmässigt och med särskild personal under restaurangliknande former med många gäster. Brotten är därför grova. - J.M-L. har anordnat verksamheten och faktiskt svarat för verksamhetens bedrivande. C.W. har genom att tillhandahålla spelutrustning och personal främjat gärningarna.

Åklagaren framställde dessutom mot C.W. yrkande om att spelutrustningen, dvs. ett roulettbord med marker, kula, sedelbox och insatser samt ett black jackbord med kort, marker, sedelbox och insatser, vilka föremål tagits i beslag, skulle förverkas enligt 36 kap. 1 § och 2 §brottsbalken eller enligt 30 § lotterilagen.

Envar av J.M-L. och C.W. förnekade vad åklagaren lade dem till last. C.W. bestred yrkandet om förverkande under påstående bl.a. att han efter beslagstillfället överlåtit spelutrustningen till N.J.. Åklagaren framställde därefter yrkandet om förverkande av spelutrustningen, utom insatserna, mot N.J..

N.J., som inte var tilltalad i målet, bestred åklagarens talan och begärde att föremålen skulle utlämnas till honom.

Malmö tingsrätt (1993-12-30, tf. chefsrådmannen Krister Theorin samt nämndemännen Thorsten Andersson, Thyra Häggman och Gert Rosen) dömde J.M-L. och C.W. för brott mot lotterilagen och förklarade beträffande C.W. de i beslag tagna insatserna förverkade. Tingsrätten förklarade beträffande N.J. den i beslag tagna spelutrustningen förverkad samt förordnade att beslagen skulle bestå.

I frågan om förverkande anförde tingsrätten i domskälen.

När det gäller förverkande finner tingsrätten förutsättningar härför föreligga enligt angivna lagrum i brottsbalken. Enligt 30 § lotterilagen kan dessutom förverkande, utöver vad som framgår av 36 kap. 5 § brottsbalken, ske hos den som yrkesmässigt tillhandahållit egendomen. Hos C.W. bör förverkande ske av insatserna. Överlåtelsen av spelutrustningen till N.J. utgör ej hinder för förverkande hos denne. C.W. har förklarat sig ej ha anspråk på egendomen. N.J. har också varit medveten om beslagen. Omständigheterna medför ej att förverkande till någon del framstår som uppenbart oskäligt.

N.J. m.fl. överklagade domen. N.J. yrkade att hovrätten skulle ogilla yrkandet om förverkande av spelutrustningen.

Åklagaren anförde i genmäle att skäl för prövningstillstånd inte förelåg. För det fall prövningstillstånd meddelades bestreds ändringsyrkandet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1994-04-06, hovrättslagmannen Olle Ekstedt, hovrättsrådet Jan E Ohlsson, referent, samt hovrättsassessorn Stefan Reimer) fann inte skäl att meddela prövningstillstånd beträffande domen såvitt den avsåg N.J. samt anförde.

Enligt 49 kap. 12a § rättegångsbalken krävs i brottmål prövningstillstånd för att hovrätten skall pröva en tingsrätts dom genom vilken den tilltalade inte dömts till annan påföljd än böter eller frikänts från ansvar för brott för vilket det inte är föreskrivet svårare straff än fängelse i sex månader. Om en dom omfattar flera tilltalade skall bedömningen göras för varje tilltalad för sig när det gäller frågan om prövningstillstånd.

Mot N.J. förs inte någon ansvarstalan. Han var således inte tilltalad i tingsrätten utan domen såvitt gäller honom avser en särskild talan om förverkande av egendom. Fråga uppkommer då om kravet på prövningstillstånd i hovrätt också omfattar domen i denna del.

Förs talan om förverkande av egendom till det allmänna mot någon som inte är tilltalad för brott gäller enligt 2 § lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. för sådan talan i tillämpliga delar reglerna i rättegångsbalken om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff än böter. En motsvarande bestämmelse för fall när allmän domstol prövar frågor om utdömande av viten efter särskild talan finns i 8 § lagen (1985:206) om viten.

När bestämmelserna om prövningstillstånd i brottmål infördes berördes inte frågan om prövningstillstånd erfordras i mål som gäller enbart förverkande av egendom. När det gäller talan om utdömande av vite uttalades emellertid i specialmotiveringen till 49 kap. 12 § rättegångsbalken att den då gällande bestämmelsen om att prövningstillstånd inte behövdes när talan fördes mot tingsrätts beslut angående utdömande av vite kunde upphävas, eftersom frågor om viten behandlas som bötesmål - departementschefen hänvisade därvid till 8 § lagen om viten - och de föreslagna reglerna om prövningstillstånd för bötesmål därför omfattade även dessa mål. (Se prop. 1992/93:216 s 87-88.)

Av intresse är också att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1976 s 315 ansett att en fråga om förverkande kunnat avgöras utan huvudförhandling. En ledamot hänvisade därvid till att förverkande var att likställa med bötesstraff vid tillämpning av 55 kap. 12 § tredje stycket rättegångsbalken jämfört med 51 kap. 21 § andra stycket samma balk i dess dåvarande lydelse.

Det förhållandet att talan om förverkande kan tänkas omfatta mycket betydande ekonomiska värden skulle möjligen kunna tas till intäkt för att inte likställa ett sådant avgörande med ett bötesmål. Det finns då anledning beakta att om prövningstillstånd krävs enligt bestämmelsen i 49 kap. 12a § rättegångsbalken till följd av att påföljden inte bestämts till annat än böter omfattar detta krav alla frågor som har avgjorts i domen, alltså även ett beslut om förverkande (prop. 1992/93:216 s 89). Med andra ord om en person har dömts till ett bötesstraff och det i domen samtidigt beslutats om förverkande krävs prövningstillstånd oavsett om överklagandet avser skuldfrågan, påföljden eller enbart beslutet om förverkande. Med hänsyn härtill synes det inte finnas skäl att behandla överklagande av ett beslut om förverkande efter särskild talan på annat sätt.

Med hänvisning till det anförda finner hovrätten att 49 kap. 12a § rättegångsbalken skall tolkas så att prövningstillstånd krävs för att hovrätten skall pröva tingsrätts dom om förverkande av egendom till det allmänna när frågan rör någon som inte är tilltalad för brott. Hovrätten skall således pröva tingsrättens dom såvitt gäller talan mot N.J. endast om prövningstillstånd meddelas.

Hovrätten finner att skäl för prövningstillstånd inte föreligger beträffande domen såvitt den avser N.J..

Målnummer B 112/94