RH 1995:144

Den 31 augusti 1992 kl. 8.00 påträffade två polismän M.J., född 1968, liggande medvetslös invid en parkbänk på Järntorget i Oxelösund. Samma dag kl. 8.15 infördes M.J. till polisstationen i Nyköping. Som vakthavande befäl tjänstgjorde polisinspektören C-J.E.. Han beslutade att M.J. skulle omhändertas enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB). M.J. lades på golvet i en arrestlokal, väl synlig genom det fönster som fanns i celldörren. C-J.E. tjänstgjorde vid detta tillfälle ensam i inre tjänst på polisstationen och han beslutade att själv utöva tillsynen över M.J.. När M.J. vid 14-tiden skulle väckas av polisassistenterna K.E. och H.R. uppmärksammades att det inte gick att väcka honom. Han transporterades därför till lasarettet i Nyköping. Han hade när han inkom till lasarettet en kroppstemperatur av 28,2 grader. Han avled den 1 september 1992 under en operation på Karolinska sjukhusets neurologiska klinik. Det visade sig att han haft en svår skallskada, såsom efter ett fall mot ett hårt föremål.

Åklagaren - som inte hävdade att C-J.E. bar ansvar för M.J:s död - yrkade vid Nyköpings tingsrätt ansvar på C-J.E. för tjänstefel enligt följande gärningsbeskrivning.

C-J.E. har den 31 augusti 1992 tjänstgjort som vakthavande befäl på polisstationen i Nyköping under tiden 7.00-15.15. Efter att ha omhändertagits enligt LOB har M.J. förts in till polisstationen i Nyköping kl. 8.15 och efter beslut av C-J.E. satts in i arrest kl. 8.20. Tillsynen av M.J. har C-J.E. personligen ombesörjt. M.J. har frigivits kl. 15.00, då han kraftigt nedkyld och inte kontaktbar i ambulans förts till Nyköpings lasarett. Han har avlidit den 1 september 1992 på Karolinska sjukhuset i Solna.

C-J.E. har av oaktsamhet åsidosatt vad han i sin myndighetsutövning som vakthavande befäl haft att iaktta enligt lag och föreskrift genom att underlåta att under den tid M.J. varit omhändertagen kontrollera dennes hälsotillstånd genom att gå in i cellen till M.J. särskilt i beaktande av den varning han erhållit av den polispersonal som omhändertagit M.J. samt M.J:s sambo under förmiddagen underrättat C-J.E. om att M.J. på kvällen den 30 augusti 1992 fallit ihop på en restaurang.

C-J.E. förnekade gärningen.

Utöver förhör med C-J.E., hördes vid tingsrätten flera polismän som vittnen.

Nyköpings tingsrätt (1994-02-22, lagmannen Karl Fogelkvist samt nämndemännen Bjarne Westerlund, Helena Jansson och Sven-Åke Persson) ogillade åtalet.

Under rubriken domskäl anförde tingsrätten bl.a följande.

C-J.E. har berättat: När M.J. anlände fann C-J.E. lika litet som de polismän som tagit hand om M.J. anledning att tvivla på att orsaken till att M.J. var medvetslös var höggradig berusning. C-J.E. såg till att M.J. i vederbörlig ordning lades på cellgolvet för tillnyktring. Denna process kunde för M.J., enligt vad C-J.E. visste, ta lång tid. M.J. hade vid tidigare tillfällen undanbett sig försök att väcka honom och det var känt att M.J., om han stördes i sin sömn, blev aggressiv och våldsam. C-J.E. lät honom vara i fred, sovande på golvet i sin cell. Var femtonde minut tittade C-J.E. till honom - och lyssnade på honom - genom inspektionsfönstret. Däremellan kopplade han ibland in M.J:s cell på internkommunikationsanläggningen och kunde då via högtalare höra M.J. andas men också avge de klagande ljud som kunde höras genom celldörrens fönster. C-J.E. fann inte ljuden anmärkningsvärda, eftersom han ofta hört berusade personer i sömnen stöna och ge egendomliga ljud ifrån sig. Någon anledning att gå in i cellen fann han inte. Han ansåg sig ha full kontroll över M.J:s tillstånd genom de åtgärder han vidtog. Om anledning hade uppkommit skulle C-J.E. ha kallat in någon kollega att gå in tillsammans med honom. Han skulle inte ha gått in ensam, dels med tanke på risken att M.J. skulle bli våldsam, dels för att han velat ha ett vittne om M.J., såsom andra arrestanter ibland gjort, skulle efteråt påstå sig ha blivit misshandlad i cellen. Att M.J. inte vaknade var inte oroande, eftersom C-J.E. visste att M.J. under tillnyktring brukade sova djupt och länge. - Inte någon gång under de år som gått sedan Nyköpings nya polishus togs i bruk och därmed de moderna arrestlokalerna med dess överblickbara celler, möjliga att avlyssna direkt eller via interntelefon, har C-J.E. behövt gå in till en arrestant. Detta görs numera över huvud taget inte i normala fall, till skillnad från vad som var nödvändigt i Nyköpings gamla polishus, där insyn i cellerna gavs bara genom ett titthål, som lämnade möjlighet att se bara en begränsad del av utrymmet och där inget hördes genom de tjocka celldörrarna.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Av vittnesmålen framgår dels att M.J:s tillstånd vid inläggningen av en medicinskt outbildad person inte kunde skiljas från det M.J. brukade vara i då han omhändertogs enligt LOB.

Å andra sidan är utrett att M.J., då han senare skulle väckas, var kallsvettig och företedde även andra tecken som föranledde C-J.E. att besluta om omedelbar transport till akutmottagningen.

Vad tingsrätten har att pröva är om C-J.E. kan anses ha fullgjort vad som ålegat honom enligt lag, alltså ha följt bestämmelsen i 6 § LOB om att en omhändertagen skall ha fortlöpande tillsyn. Det konkreta innehållet i begreppet "fortlöpande tillsyn" bestäms inte av Rikspolisstyrelsens tillämpningsföreskrifter. I den mån dessa tillför begreppet något nytt kan det, som försvaret framhållit, inte medföra straffansvar att inte ha iakttagit dem.

Att C-J.E. inte gick in i cellen till M.J. är alltså inte i och för sig straffbart.

Avgörande är i stället om de åtgärder som C-J.E. faktiskt vidtog kan anses innebära erforderlig tillsyn med tanke på de omständigheter som var kända för C-J.E..

Som ovan sagts har vid inläggningen ingenting förekommit som bort föranleda C-J.E. till extra vaksamhet. De poliser som kom med M.J. har sålunda inte haft någon annan uppfattning om M.J:s tillstånd än den C-J.E. bildade sig. Inte heller har, såvitt visats, M.J:s sambo eller någon annan underrättat C-J.E. om att M.J. fallit eller råkat ut för något annat anmärkningsvärt.

Att man, såsom de av C-J.E. åberopade vittnena berättat, i Nyköping efter öppnandet av de nya arrestlokalerna allmänt tillämpat LOB:s bestämmelser om fortlöpande tillsyn på samma sätt som C-J.E. gjort är inte av omedelbar betydelse i ansvarsfrågan. Vad som förekommit visar däremot att det i allmänhet går att väl se och höra en omhändertagen utan att gå in i cellen till honom. Så har också varit fallet beträffande M.J..

C-J.E. har sålunda var femtonde minut sett och lyssnat till M.J. genom celldörren och har därutöver i outredd omfattning lyssnat via högtalarsystemet. Han har därvid kunnat höra M.J. andas regelbundet men också "gapa". Enligt C-J.E. innebar det senare att M.J. vid varje avlyssningstillfälle om cirka 30 sekunder en eller två gånger lät undslippa sig ett gnällande ljud. C-J.E. har ytterligare noterat att M.J. låg stilla.

Åklagaren har åberopat de senare omständigheterna till stöd för sin ståndpunkt att C-J.E. oavsett innehållet i tillämpningsföreskrifterna haft anledning att gå in till M.J..

Uppgiften att M.J. legat stilla kommer från C-J.E. själv. Det har inte blivit utrett att M.J. varit orörlig på ett för en kraftigt berusad person onaturligt sätt, i vart fall inte så att stillheten varit ägnad att inge oro hos en medicinskt outbildad betraktare.

Inte heller de ljud utöver andhämtningen som C-J.E. hört har, såvitt visats, varit sådana att de borde ha ingivit en lekman misstanke om ett sjukligt tillstånd. - Det kan inte uteslutas att de ljud som M.J. gav i från sig under väckningsförsöken och som gjorde H.R. orolig var andra än dem han tidigare frambragt.

Förmodligen skulle C-J.E., om han utövat sin tillsyn vid besök inne i cellen, på något stadium ha lagt märke till att M.J. börjat kallsvettas. Denna förändring i förhållande till status vid intagningen kan nämligen inte antagas ha inträtt omedelbart före väckningsförsöken. Huruvida så skulle ha skett beror emellertid på hur nära C-J.E. i så fall kommit M.J.. Någon undersökning liknande den som i sjukvårdssammanhang bestås en intagen patient kan det inte åligga den för tillsyn enligt LOB ansvarige att fortlöpande underkasta en omhändertagen. - En annan sak är att, om C-J.E. faktiskt lagt märke till förändringen, denna sannolikt hade bort föranleda läkarkontakt.

Tingsrätten finner inte att C-J.E. brustit i tillsyn av den honom anförtrodde M.J. på ett sätt som innebär att han gjort sig skyldig till tjänstefel.

Åtalet skall ogillas.

Nämndemannen Sven-Åke Persson var skiljaktig i fråga om skälen och anförde: De ljud som C-J.E. hörde M.J. frambringa samt M.J:s relativa orörlighet hade bort hos C-J.E. framkalla farhågor om att inte allt stod rätt till och föranleda C-J.E. att gå in och förvissa sig om M.J:s tillstånd. Genom att underlåta att göra så har C-J.E. gjort sig skyldig till tjänstefel, som emellertid med hänsyn till bl.a. den praxis som utbildat sig ifråga om sättet för tillsyn bör anses ringa och inte föranleda ansvar.

Åklagaren överklagade tingsrättens dom samt justerade därvid andra stycket i gärningsbeskrivningen enligt följande.

C-J.E. har av oaktsamhet åsidosatt vad han i sin myndighetsutövning som vakthavande befäl haft att iaktta enligt lag och föreskrift genom att underlåta att under den tid M.J. varit omhändertagen gå in i cellen och förvissa sig om dennes hälsotillstånd särskilt i beaktande av den varning han erhållit av den polispersonal som omhändertog M.J. samt M.J:s sambo under förmiddagen underrättat C-J.E. om att M.J. dagen innan haft ett "tupp-juck", vilket C-J.E. uppfattat vara delirium tremens.

Utöver omhörande av C-J.E. och av vid tingsrätten hörda polismän, hölls på åklagarens begäran i hovrätten vittnesförhör med lokalvårdaren A-S.S.. Hovrätten företog vidare syn i de aktuella arrestlokalerna.

Svea hovrätt (1995-03-20, hovrättslagmannen Lars Eklycke, hovrättsrådet Tommy Lennberg, t.f. hovrättsassessorn Anders Eka, referent, samt nämndemännen Bo Lundberg och Sven-Eric Huss) ändrade tingsrättens dom och dömde C-J.E. för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § första stycket brottsbalken till trettio dagsböter.

C-J.E. tillade i hovrätten följande.

Han har tjänstgjort som polisman i 15 års tid och har sedan 1986 arbetat som vakthavande befäl. När polismännen E.S. och L.L. anlände till polisstationen med M.J. hade denne någon form av ytliga skrapsår i ansiktet, vilka såg ut som vanliga skrubbsår. Den notering som gjorts i omhändertagandebladet om att M.J. påträffats "liggande ylande" måste vara en uppgift som lämnats av E.S. och L.L.. Det är inte helt korrekt att M.J. i cellen lades i framstupa sidoläge. Det var snarare så att han lades på magen med ena armen under huvudet. De ljud som M.J. gav ifrån sig var närmast ett slags "sömnliknande drömljud", vilka hade en lägre ljudnivå än vanligt tal. Det var inte några smärtljud och det är inte korrekt att, såsom tingsrätten gjort, beskriva ljuden som "klagande". Det är riktigt att M.J:s sambo ringde under dagen den 31 augusti 1992 vid ett eller två tillfällen för att höra om M.J. fanns omhändertagen hos polisen. Hon fick därvid beskedet att M.J. sov, ett besked som hon inte oroades av. Hon nämnde också att M.J. haft ett "tupp-juck" den 30 augusti, vilket han uppfattade som delirium tremens. Han tillämpar alltid punkten 4.1 i Rikspolisstyrelsens föreskrifter, RPS FS 1984:5, FAP 023-1. Han utövar sålunda tillsyn av den omhändertagne med högst 15 minuters mellanrum och kontrollerar så att denne inte snarkar. Med hänsyn till att full insyn i cellen kan erhållas genom glasrutan samt då även andning och andra ljud kan höras utifrån och genom snabbtelefonen är det, förutom i undantagsfall, obehövligt att gå in i cellen för att förvissa sig om den omhändertagnes tillstånd.

Hovrätten anförde i sina domskäl följande.

Allmänt om tjänstefel

För att det skall komma i fråga att utdöma ansvar för tjänstefel erfordras enligt bestämmelsen i 20 kap. 1 § brottsbalken till en början att gärningen skett vid myndighetsutövning. Med detta avses bl.a. faktiska åtgärder som ytterst grundar sig på samhällets maktbefogenheter. Det råder inte någon tvekan om att C-J.E:s åtgärder i samband med tillsynen av den omhändertagne M.J. har skett vid myndighetsutövning. Vidare krävs enligt nämnda lagrum att vad som gäller för uppgiften genom handling eller underlåtenhet har åsidosatts samt slutligen att detta skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. De två sistnämnda förutsättningarna behandlas närmare nedan. Därutöver stadgas att om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa, skall gärningen vara straffri. Även denna fråga återkommer hovrätten till i det följande.

Närmare om begreppet "vad som gäller för uppgiften"

Enligt förarbetena till nu gällande bestämmelser om tjänstefel (se prop. 1988/89:113 s. 24) avser uttrycket "vad som gäller för uppgiften" regler som mera konkret tar sikte på hur en viss uppgift skall handläggas, t.ex. rättegångsbalkens regler, förfarandereglerna i förvaltningslagen eller en myndighets föreskrifter som direkt angår myndighetsutövningen. Däremot avses inte allmänna anvisningar om hur standarden i olika hänseenden bör vara, exempelvis regler av innebörd att myndighetens verksamhet bör vara så effektiv och billig som möjligt.

Frågan om vad som i förevarande fall gällt för uppgiften

Omhändertagandet av M.J. har grundats på LOB. I lagens 6 § anges att omhändertagen som förvaras hos polisen skall fortlöpande underkastas tillsyn. Skulle den omhändertagnes tillstånd - stadgas det vidare - ge anledning till det, skall han föras till sjukhus eller läkare tillkallas så snart det kan ske. Även beträffande denna bestämmelse kan det finnas anledning att nämna vad som uttalades i förarbetena till lagen. I anslutning till bestämmelsen i 6 § angavs bl.a. att det i de fall då den omhändertagne skall förvaras i polisarrest är av vikt att han underkastas tillsyn och att avvikelser från det normala tillnyktringsförloppet noggrant observeras. Vidare uttalades att bevakningspersonalen måste se till att personen inte har fallit i medvetslöst tillstånd, verkar deprimerad eller av annat skäl har blivit i behov av läkarvård (se prop. 1975/76:113 s. 93).

Rikspolisstyrelsen har den 19 juli 1984 utfärdat föreskrifter m.m. för verkställighet av LOB, RPS FS 1984:5, FAP 023-1. Avsnitt 4 i dessa behandlar 6 § LOB. Punkt 4.1 lyder:

4.1 Föreskrifter

Omhändertagen som förvaras i polisarrest skall underkastas noggrann tillsyn. I fråga om den som är kraftigt berusad skall tillsynen ske med högst 15 minuters tidsmellanrum. Om det inte framstår som obehövligt skall den som har att ombesörja tillsynen gå in i arrestlokalen och förvissa sig om den omhändertagnes tillstånd. Omhändertagen som snarkar skall väckas eftersom snarkning kan vara tecken på ett allvarligt tillstånd.

C-J.E. har i målet gjort gällande att dessa föreskrifter inte skall tillämpas vid bedömningen av ansvarsfrågan eftersom de tillför lagbestämmelsen i 6 § LOB ett väsentligen nytt innehåll. Till stöd härför har C-J.E. åberopat regeln om lagprövning i 11 kap. 14 § regeringsformen enligt vilken en föreskrift som står i strid med en bestämmelse i en överordnad författning inte får tillämpas.

Rikspolisstyrelsens föreskrifter har tillkommit som en följd av regeringens bemyndigande till Rikspolisstyrelsen att meddela de närmare föreskrifter som behövs för verkställighet av LOB, se förordningen (1976:518 om föreskrifter för verkställighet av lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m.

Den konstitutionella grunden för detta bemyndigande återfinns i 8 kap. 13 § första stycket 1 regeringsformen, där det anges att regeringen genom förordning får besluta föreskrifter om verkställighet av lag. I paragrafens tredje stycke anges vidare att regeringen får överlåta åt myndighet under regeringen att meddela bestämmelser i ämnet.

Enligt förarbetena till den nämnda bestämmelsen i regeringsformen syftar uttrycket verkställighetsföreskrifter i första hand på tillämpningsföreskrifter av rent administrativ karaktär. Samtidigt framhölls att det i viss utsträckning var ofrånkomligt att tillåta att regeringen också, med stöd av denna behörighet, utfärdade verkställighetsföreskrifter som i materiellt hänseende "fyllde ut" en lag. En förutsättning för att regeringen skulle få göra detta måste emellertid vara, framhölls det vidare, att den lagbestämmelse som skall kompletteras är så detaljerad att regleringen inte tillfördes något väsentligt nytt genom den av regeringen beslutade föreskriften. I verkställighetsföreskriftens form får således inte beslutas om något som kan upplevas som ett nytt åliggande för enskilda eller om något som kan betraktas som ett tidigare ej föreliggande ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden (se prop. 1973:90 s. 211; se även Strömberg, Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, 1983, s. 106 ff.).

Vad som anges i punkten 4.1 i Rikspolisstyrelsens föreskrifter skall alltså jämföras med ordalagen i 6 § LOB där det sägs att den omhändertagne skall "fortlöpande underkastas tillsyn". De av Rikspolisstyrelsen lämnade anvisningarna utgör enligt hovrättens mening en konkretisering av det i lagen uppställda kravet på tillsyn. Genom föreskriften anges med andra ord hur - rent praktiskt - LOB:s krav på fortlöpande tillsyn skall genomföras. Föreskriftens anvisningar går därvid inte utanför innebörden av det angivna uttrycket i lagtexten och tillför således inte den aktuella regleringen något väsentligen nytt. Till detta kommer att det inte är fråga om tillämpning av regler rörande åligganden för enskilda eller ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden av det slag som åsyftades i det ovan berörda förarbetsuttalandet. Genom föreskrifterna ges detaljerade anvisningar om hur polisens maktutövning mot enskilda skall genomföras i fråga om personer omhändertagna enligt LOB. Reglerna syftar följaktligen inte till att inskränka enskilda personers rättigheter utan är tvärtom att se som skyddsregler för att myndighetsutövningen gentemot enskilda skall genomföras på ett så tillfredsställande sätt som möjligt.

En bedömning av de i målet aktuella, av Rikspolisstyrelsen utfärdade, föreskrifternas grundlagsenlighet leder sålunda till slutsatsen att det inte finns något som tyder på att föreskrifterna står i strid med det konstitutionella regelsystemet och därför av detta skäl inte skall tillämpas i målet.

Denna slutsats innebär att C-J.E:s uppgift att handha tillsynen över M.J. reglerats av punkten 4.1 i föreskrifterna. Dessa föreskrifter har således, tillsammans med andra bestämmelser avsedda att reglera omhändertagandefall som det aktuella, utgjort de normer efter vilka C-J.E. haft att handla.

Frågan huruvida C-J.E. genom oaktsamhet åsidosatt vad som sålunda gällt för uppgiften

Åklagaren har lagt C-J.E. till last att han underlåtit att gå in i cellen och förvissa sig om M.J:s tillstånd. Av punkten 4.1 i föreskrifterna framgår att den som har att ombesörja tillsynen skall gå in i arrestlokalen, om detta inte framstår som obehövligt. Genom denna formulering slås fast att huvudregeln är att den som utövar tillsynen skall gå in i arrestlokalen och förvissa sig om den omhändertagnes tillstånd.

C-J.E. har dock menat att det genom den utformning som arrestlokalerna numera har i Nyköping mycket sällan är behövligt att gå in i arrestlokalen för att kunna förvissa sig om tillståndet hos den omhändertagne. Av de uppgifter som samtliga i målet hörda polismän lämnat har också framgått att detta synsätt varit det allmänt rådande hos Nyköpingspolisen sedan de nya lokalerna togs i bruk. Enligt hovrättens mening påverkar arrestlokalernas utformning självfallet frågan hur ofta det kan framstå som obehövligt att gå in i arrestlokalen. Är lokalerna moderna och ändamålsenligt utformade - vilket enligt vad bl.a. den företagna synen visat är fallet i Nyköping - kan det mycket väl tänkas att den som har att utöva tillsynen i något högre utsträckning än annars kan underlåta att gå in i arrestlokalen. Detta resonemang kan emellertid inte rubba det förhållandet att föreskriften i punkten 4.1 anger som en mycket klar huvudregel att den som har att utöva tillsynen skall gå in i arrestlokalen för att fullgöra sin viktiga tillsynsuppgift.

Av vad som har blivit utrett om omständigheterna i samband med införandet av M.J. till polisstationen har framgått att denne inte varit kontaktbar och att denne företett en sårskada i ansiktet, även om det inte är klarlagt hur denna skada närmare sett ut. Enligt C-J.E. har M.J. efter det att han lagts in på cellgolvet kl. 8.20 legat orörlig i samma ställning ända till dess det allvarliga i hans tillstånd upptäckts kl. 14.30, således under drygt sex timmars tid. Dessa förhållanden - och då särskilt vad som sist angetts - har varit ägnade att fästa C-J.E:s uppmärksamhet på frågan om hur det förhöll sig med M.J:s tillstånd.

Vad som dock enligt hovrättens mening i alldeles särskild grad gett C-J.E. anledning att närmare förvissa sig om M.J:s tillstånd är de av honom själv uppgivna och av flera av de övriga i målet hörda personerna omvittnade ljud som M.J. kontinuerligt gett ifrån sig redan då han påträffats på Järntorget i Oxelösund och under hela den tid som omhändertagandet varat. C-J.E. har vid huvudförhandlingen inför hovrätten gett intryck av att vilja tona ned omfattningen och betydelsen av dessa ljud. Han har enligt tingsrättens dom beskrivit det som att M.J. "klagade", medan han i hovrätten talat om sömnljud av lägre styrka än vanligt tal. Det av honom själv förda omhändertagandebladet visar emellertid att han vid 21 av de 22 tillfällen som han utövat tillsyn över M.J. har gjort en anteckning om att denne "gapar". Till detta kommer att H.R. uppgett att C-J.E. berättat att M.J. "vrålat". Samtliga dessa omständigheter tyder på att även C-J.E. ansett att de ljud som M.J. avgett varit av annat slag än de ljud som vanligtvis kommer från omhändertagna och berusade personer.

De uppgifter som lokalvårdaren A-S.S. lämnat i denna del skall också framhållas. Hon har på ett mycket trovärdigt sätt, utan att ge intryck av att vilja överdriva sina iakttagelser, redogjort för vad hon, som varit van att vistas i arrestlokalerna, uppfattat som ljud som tytt på att allt inte stått rätt till med den i cellen liggande M.J.. Hon har beskrivit ljuden som gnällande och som ett slags grymtningar, vilka föranlett henne och hennes kollega att vid flera tillfällen titta in i cellen där M.J. legat. Även K.E. och H.R. har, när de beskrivit sina intryck från den första kontakten med M.J. efter kl. 14.00, gett hovrätten intryck av att de uppfattat M.J:s ljud som onormala.

C-J.E. samt E.S., som deltog vid införandet av M.J. till polisstationen, har berättat att M.J. vid tidigare tillfällen då han omhändertagits varit redlöst berusad och ej kontaktbar, vilket medfört att han legat kvar länge i arresten för att sova ruset av sig. Detta förhållande kan i någon mån försvara C-J.E:s bedömning att M.J:s tillstånd även denna gång enbart orsakats av höggradig berusning.

Såsom tidigare fastslagits gäller emellertid som huvudregel enligt föreskrifterna att den som utövar tillsynen skall gå in i arrestlokalen och förvissa sig om den omhändertagnes tillstånd. Med hänsyn härtill och med beaktande av vad som ovan anförts om M.J:s tillstånd vid införandet till polisstationen och under omhändertagandetiden - och då särskilt att M.J. hela tiden legat orörlig och att han gett i från sig de nämnda ljuden - finner hovrätten att C-J.E. saknat fog för sin bedömning att det varit obehövligt att gå in i cellen och förvissa sig om M.J:s tillstånd.

C-J.E. har - oberoende av huruvida en mot Rikspolisstyrelsens föreskrifter stridande rutin utvecklats på polisstationen - haft att följa dessa föreskrifter. Hovrätten finner därmed att C-J.E. förfarit oaktsamt genom att inte gå in i cellen och förvissa sig om M.J:s tillstånd.

Fråga är om överträdelse av betydelsefulla föreskrifter till skydd för enskilda vid samhällets myndighetsutövning mot dem. Med hänsyn härtill, till att det enligt vad som framgått ovan förelegat omständigheter som särskilt bort föranleda C-J.E. att uppfylla föreskrifternas krav samt till den erfarenhet som polisman och vakthavande befäl som C-J.E. besuttit, kan den gärning som han gjort sig skyldig till inte bedömas som ringa.

C-J.E. skall följaktligen fällas till ansvar för tjänstefel av normalgraden.

Påföljd

För tjänstefel av nu aktuellt slag bör påföljden bestämmas till ett bötesstraff.

Målnummer B 823/94