SOU 1985:25

Kunskap för kemikaliekontroll : slutbetänkande

Till Statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet

Genom beslut den 10 februari 1983 bemyndigade regeringen chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla en kommission med högst 8 leda- möter med uppdrag att se över frågor om kontrollen över användningen av kemiska ämnen och produkter (kemikommissionen). Kommissionens sammansättning framgår av bilagda förteckning.

Kommissionen överlämnade i april 1984 delbetänkandet En bättre information om kemiska produkter (SOU l984:24). I september 1984 överlämnades huvudbetänkandet Kemikaliekontroll (SOU 1984177). Kommissionen överlämnar härmed sitt slutbetänkande Kunskap för kemikaliekontroll (SOU 1985:25) och en skrivelse av den 13 februari 1985 till regeringen. .

Till slutbetänkandet har fogats reservationer av Viola Claesson och Per-Richard Molén samt särskilda yttranden av Lars Ernestam och Britta Hammarbacken gemensamt, Britta Hammarbacken samt av Erik Brandt, Stieg Edlund och Harald Frostling gemensamt.

Kommissionen har därmed slutfört sitt uppdrag.

Stockholm i april 1985

Ulf Lönnqvist Viola Claesson Lars Ernestam Britta Hammarbacken Per-Richard Molén Kjell Nilsson Berit Oscarsson Bengt Silfverstrand / Sven Ove Hansson Bengt Bucht Gustaf Eriksson

Lars Gustafsson

Jan Hammar

in"”

,I. tr

..th

| 'u _ ll ll Mll

l,,” m

'f'lt'v). ' $$"le

Förteckning över medverkande i kemikommissionen

Ordförande

Ulf Lönnqvist, statssekreterare Övriga ledamöter

Viola Claesson, bibliotekarie (vpk) Lars Ernestam, riksdagsledamot (fp) Britta Hammarbacken, riksdagsledamot (c) Per-Richard Molén, riksdagsledamot (m) Kjell Nilsson, riksdagsledamot (s) Berit Oscarsson, riksdagsledamot (5) Bengt Silfverstrand, riksdagsledamot (s)

Sakkunniga

Erik Brandt, direktör

Fredrik Damgren, departementsråd Stieg Edlund, direktör Lars Ettarp, departementsråd Harald Frostling, fil.dr. Lennart Holm, överingenjör

Allan Johansson, länsråd Arne Kardell, tf. statssekreterare Leif Kjellstrand, ombudsman Kerstin Lindahl-Kiessling, professor Bertil Lindström, ombudsman Rune Lönngren, farm.dr. Egon Magnusson, ingenjör

Experter

Ulf Ahlborg, laborator Peter Ander, jur.kand. Ulf Andersson, hovrättsassessor Bengt Erik Bengtsson, docent Fredrik Björkman, kanslichef Bengt Bucht, avdelningsdirektör

Förordnad fr.o.m.

1983-04-18

1983-04-18 1983-04-18 1983-05-30 1983-04-18 1983-04-18 1983-04-18 1983-04-18

1983-04-18 1983-04-18 1983-04-18 1983-04-18 1983-04-18 1983-04-18 1983-04-18 1983-04-18 1983-04-18 1983-04-18 1983-05-30 1983-04-18 1983-04-18

1983-09-06 1983-05-30 1983-l 1-15 1983-09—06 1983-09-06 1983-04- 16

Jörgen Bäckström, docent 1983-05-30 Lars Dahllöf, hovrättsfiskal 1983-05-30 Bo Dahlner, byrådirektör 1983—10-03 Eva Dietrichson, tf. avdelningsdirektör 1983-09-06 Ulf Edling, departementssekreterare 1983-05-30 Ann Marie Fallenius, departementssekreterare 1983-09-06 Ove Fredholm, sprängämnesinspektör 1983-l 1-01 Göran Gustavsson, departementssekreterare 1983-05-30 Hans Hoppe, direktör 1983-05-30 Anders Jeppson, departementssekreterare 1983-l 1-15 Ingrid Kökeritz, byråchef 1983-05-30 Lars Landner, docent 1983-09-06 Lars Lindau, avdelningschef 1984-03-08 Erik Lindgren, organisationsdirektör 1983—05-30 Harald Linton, departementssekreterare 1983—05-30— 1983-] 1-3() Claes Ljungdahl, departementssekreterare 1983-05—30 Staffan Modig, avdelningsdirektör 1984-03-01 Robert Nilsson, avdelningsdirektör 1983-05-30 Robert Nilsson, avdelningsdirektör 1983-05-30 Per Olding, hovrättsassessor 1983-05-30— 1983-1 1-30 Nils Ringstedt, avdelningschef 1983-05-30 Mats Segnestam, intendent 1983-05-30 Inger Svanström, departementssekreterare 1983-05-30 Staffan Westerlund, docent 1983-05-30 Bertil Öhlin, avdelningsdirektör 1983-l 1-01 Sekretariat

Ingrid Bengtsson, assistent Bengt Bucht, expert 1983-04-16 Ann-Marie Ekström, assistent Gustaf Eriksson, bitr. sekreterare 1983-03-Ol Lars Gustafsson, bitr. sekreterare , 1983-06-15 Jan Hammar, bitr. sekreterare 1983-07-01

Sven Ove Hansson, huvudsekreterare 1983-03-01

Innehåll Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . ll Författningsförslag . . . . . . . . . . . .' . . . . 19 1 Bakgrund . . . . . . . . . . . . . . . . . 21 Behovet av kunskaper . . . . . . . . . . . . . 21 Vem behöver kunskap? . . . . . . . . . . . 22 Hur sprider vi information och kunskaper? . . . . . 24 Hur bygger vi upp ny kunskap? . . . . . . . . . 25 2Utbildning................. 27 2.1 Kunskapsbehoven . . . . . . . . . . . . . . 27 Allmänheten . . . . . . . . . . . . . . . . 27 Myndigheter . . . . . . . . . . . . . . 28 Leverantörer och återförsäljare . . . . . . . . . 29 Yrkesmässiga användare . . . . . . . . . . . . 30 Företagshälsovården . . . . . . . . . . . . . 32 Särskilda yrkesgrupper . . . . . . . . . . . . . 32 2.2 Grundskola och gymnasieskola . . . . . . . . . 33 Nuvarande undervisning . . . . . . . . . . . . 33 Slutsatser . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35 2.3 Högskolan . . . . . . . . . . . . . . . . . 37 Tekniska yrken . . . . . . . . . . . 37 Administrativa, ekonomiska och sociala yrken . . . 39 Vårdyrken . . . . . . . . . . . . . . . . . 40 Undervisningsyrken . . . . . . . . . . . . . . 40 Kultur- och informationsyrken . . . . . . . . . 41 Slutsatser . . . . . . . . . . . 41 2.4 Specialistutbildning för kemikaliekontrollen . . . . 44 Befintlig utbildning . . . . . . . . . . . . . . 44 Slutsatser . . . . . . . . . . . . 44 2.5 Myndighetersinternutbildning . . . . . . . . . . 45 2.6 Utbildning for leverantorer _ . . . . . . . . . . . 46 3 Forskning . . . . . . . . . . . . . . . 49 3.1 Toxikologisk forskning . . . . . . . . . . . . 49

Befintlig forskning . . . . . . . . . . . . . . 49

3.2

3.3

3.4 3.5

4.2 4.3

5.1 5.2

5.3

5.4 5.5

6 6.1

Toxikologiska forskningsprogram . . Ökat stöd till toxikologisk grundforskning Forskning om expositionsuppskattning Befintlig verksamhet

Slutsatser Forskning om riskelimination Befintlig verksamhet

Slutsatser . .

Information om forskning . . Myndigheterna och forskningsorganisationen

Laboratorieresurser . . Laboratorier för kemisk analys Tillgången till laboratorier Analysernas kvalitet . . Laboratorier för toxikologisk forskning Laboratorier för toxikologiska standardtester Standardisering av testmetoder Behovet av laboratorieresurser Tillgång till laboratorier . Förutsättningarna för en utbyggnad Laboratorier för utbildning Övervakning av laboratorier

Epidemiologi . . . . . Från misstanke till bedömning av risk Epidemiologiska undersökningar Metoder

Hälsoinformation

Miljöinformation

Felkällor

Statistisk analys . . Tolkning av undersökningsresultat Begränsningar

Metodutveckling

Bevarande av information . . . Skydd för den personliga integriteten Epidemiologisk bevakning

Metoder . .

Tidigare utredningar

Slutsatser .

Utbildning och forskning

51 52 54 54 54 55 55 56 57 58

61 61 61 62 65 65 66 66 67 67 68 69

71 71 72 73 75 77 78 79 80 81 82 83 85 85 85 87 89 90

Epidemiologin och de kemikaliekontrollerande myndig-

heterna

Miljöövervakning . Metoder att fastställa miljöskador Miljöobservation

91

93 93 94

Kemiska analyser . . . . . . . . . . . . . . . 95 Experimentella undersökningar . . . . . . . . . 96 6.2 Internationell miljöövervakning . . . . . . . . 97 6.3 Programmet för övervakning av miljökvalitet . . . . 97 Uppgift och omfattning . . . . . . . . . . . . 97 Prioriterade miljöproblem . . . . . . . . . . . 98 Miljöobservationer . . . . . . . . . . . . . . 99 Kemiska analyser . . . . . . . . . . . . . . . 99 Miljöprovbank . . . . . . . . . . . . . . . . 100 Planerad utbyggnad . . . . . . . . . . . . . . 101 Slutsatser . . . . . . . . . . . . . . . . . . 101 7 Kostnader . . . . . . . . . . . . . . 105 Utbildning (kapitel 2) . . . . . . . . . . . . . 105 Forskning (kapitel 3) . . . . . . . . . . . . . 106 Laboratorieresurser (kapitel 4) . . . . . . . . . . 107 Epidemiologi (kapitel 5) . . . . . . . . . . . . 107 Miljöövervakning (kapitel 6) . . . . . . . . . . 107 Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . 108 8 Specialmotivering . . . . . . . . . . . 1 1 1 8.1 Förslaget till lag om ändring 1 arbetsmiljölagen . . . 111 8.2 Förslaget till förordning om ändring 1 arbetsmiljöförord- ningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 112 9 Reservationer och särskilda yttranden . . . . . . . 113 9.1 Reservation av Per-Richard Molén . . . . . . . . 113 9.2 Reservation av Viola Claesson . . . . . . 1 14 9.3 Särskilt yttrande av Lars Ernestam och Britta Hammar- backen . . . . .- . . . . . . 117 9.4 Särskilt yttrande av Britta Hammarbacken . 1 17 9.5 Särskilt yttrande av Erik Brandt, Stieg Edlund och Harald Frostling . . . . . . . . . . . . . . . . . . 118 Bilaga 1 Remissvar på cancerkommitte'ns betänkande (SOU [984.67) 123 Bilaga 2 Skrivelse till regeringen om kadmiumregleringen . 129 Bilaga 3 Remissvar på betänkandet Samlad tillsyn av arbets- miljön (Ds A I985:I) . . . . . . . . . . . 135

Register till kemikommissionens tre betänkanden . . . . . 137

1.04 11,1”

itt

' "riv—l; .» x'. 1 11

*» |

Wii, nering .

Sammanfattning

1 kemikommissionens huvudbetänkande Kemikaliekontroll (SOU 1984:77) föreslogs ny lagstiftning, ny tillsynsorganisation och andra åtgärder för att förbättra kontrollen av kemikalier från hälso- och mil- jöskyddssynpunkt. Vissa delförslag behandlades mera utförligt i kemi- kommissionens delbetänkande En bättre information om kemiska pro- dukter (SOU 198424).

För att kemikaliekontrollen skall kunna förbättras i enlighet med dessa förslag krävs bättre kunskaper om kemiska hälso- och miljörisker. I detta slutbetänkande redovisar kemikommissionen sina överväganden om hur sådana kunskaper bättre skall kunna utvecklas och spridas.

Behovet av kunskaper (kapitel 1 )

För en effektiv kemikaliekontroll behövs goda kunskaper om kemiska ämnen och produkter. Kunskaper behövs för att bedöma vilka egenska— per ämnen och produkter har från hälso- och miljösynpunkt, vilka risker en viss hantering kan innebära, och vilka åtgärder som är nödvändiga för att undvika riskerna.

Det finns behov av kunskap på olika nivåer och med olika inriktning. Det är angeläget att alla har grundläggande kunskaper om kemiska hälso- och miljörisker. Arbetstagare och konsumenter har specifika be- hov av kunskaper om de produkter de hanterar. Leverantörsföretagen och de hanterande företagen har andra kunskapsbehov som varierar efter hanteringens art och omfattning. Myndigheternas kunskapsbehov är också olikartat allt efter verksamheten.

De kunskaper som redan finns om riskerna med olika ämnen har inte omsatts i åtgärder i tillräcklig utsträckning. Det är därför angeläget att redan befintlig kunskap får större spridning och tillämpning. Kemikalie- kontrollen försvåras emellertid avsevärt av att många ämnen är otill- räckligt undersökta. Kunskapsbrister om exponering och om åtgärdstek- nik är också hämmande i många fall. Det är därför också angeläget att kunskapsmassan utvidgas genom forskning och utvecklingsarbete.

Utbildning (kapitel 2)

De flesta av dem som kommer i kontakt med kemiska produkter har ingen annan utbildning om kemiska hälso- och miljöfrågor än vad de fått genom grundskola och gymnasieskola. Behovet av allmänna baskun-

skaper måste alltså tillgodoses inom dessa skolformer. Skolöverstyrelsen bör få i uppdrag att vid kommande revisioner av grundskolans och gymnasieskolans läroplaner särskilt beakta behovet av en god allmän grundutbildning i kemi och biologi samt en förbättrad utbildning om kemiska hälso- och miljörisker. Denna bör särskilt inriktas på kunskaper om kemiska ämnens inneboende egenskaper och om hanteringens bety- delse för risken. Man bör då bl. a. undersöka möjligheten att införa särskilda moment om dessa frågor på de gymnasielinjer där sådana moment nu helt saknas.

Det är angeläget att bra läromedel finns tillgängliga. Kemikaliemyn- digheten bör ta initiativ till ett projekt som syftar till att tillförsäkra att bra undervisningsmaterial om kemiska hälso- och miljörisker finns till- gängligt.

Det finns ett stort antal utbildningslinjer inom högskolan där en ökad utbildning om kemiska hälso- och miljöfrågor kan motiveras. Sådana önskemål måste vägas mot många andra liknande önskemål som kan resas gentemot utbildningsväsendet. En förstärkning är särskilt angelä- gen inom civilingenjörsutbildningen, kemistlinjen, biologlinjen, läkar- linjen och juristlinjen. Universitets- och högskoleämbetet bör få i upp- drag att se över utbildning om kemiska hälso- och miljöfrågor, särskilt inom dessa linjer.

På företagen får skyddsingenjörerna ofta ansvara även för miljö- skyddsfrågorna. I grundutbildningen för skyddsingenjörer ingår smärre inslag om skyddet av den yttre miljön. Det saknas dock en särskilt anpassad påbyggnadskurs i miljöskyddsteknik för skyddsingenjörer.

Universitets- och högskoleämbetet bör få i uppdrag att utreda möjlig- heterna för en påbyggnadsutbildning i miljöskyddsteknik för skyddsin-

genjörer.

Toxikologutbildningen i Stockholm och ekotoxikologutbildningen i Uppsala är de enda kvalificerade i sitt slag i landet. De utgör också grunden för vidare forskarutbildning. Toxikologutbildningen inrättas som allmän linje vid karolinska institutet fr. o. m. budgetåret 1986/ 87. Även ekotoxikologutbildningen vid Uppsala universitet bör inrättas som allmän linje.

Den nya yrkeshygienikerutbildningen i Lund har drabbats av rekry- teringssvårigheter. Universitets- och högskolämbetet bör få i uppdrag att utvärdera erfarenheterna av yrkeshygienikerutbildningen och att över- väga vilka förändringar som kan behövas.

Yrkesverksammä jurister har behov av korta, praktiskt inriktade kur- ser om utredningen av brott mot hälso— och miljöskyddslagstiftningen. Riksåklagarämbetet har redan anordnat enstaka kurser av det här aktu- ella slaget. Riksåklagarämbetet bör nu få i uppdrag att mer regelmässigt anordna utbildning om utredning av miljöbrott och arbetsmiljöbrott, i första hand för personal inom polis- åklagar- och domstolsväsendet.

Vid miljömyndigheterna finns ett betydande behov av vidare- och efterutbildning. Sådan utbildning kan ske dels genom högskolekurser, dels genom kurser som myndigheterna själva anordnar. Det finns anled— ning för myndigheterna att satsa betydligt mer på personalutbildning än vad de nu i allmänhet gör.

Flera myndigheter har gemensamma behov av efterutbildning i grund- läggande human- och ekotoxikologi. Det toxikologiska rådet bör få i uppdrag att ta initiativ till en för miljömyndigheterna gemensam intern- utbildning i toxikologi.

Det är ett samhällsintresse att det finns bra orienterande utbildningar för tillverkares och importörers personal. Utbildningarna bör ge kunskap om tillverkares och importörers skyldigheter och om gällande regler för klassificering och märkning. De bör också ge kunskaper om kemikaliers skadeverkningar. Syftet skall vara att ge sådana kunskaper som behövs för att se till att gällande regler följs och för att bedöma när extern sakkunskap behöver anlitas. Utbildning behöver anordnas även för personal i återförsäljarledet. Kemikaliemyndigheten bör få i uppdrag att ta initiativ till kurser för tillverkare, importörer och återförsäljare av kemiska produkter. Det bör prövas om arbetarskyddsstyrelsen kan vara arrangör för kursverksamheten.

Forskning (kapitel 3)

Ett bra stöd till den toxikologiska grundforskningen är väsentligt för att den tillämpade forskningen och utvecklingsarbetet skall kunna fram- skrida. Ökade kunskaper om grundläggande skademekanismer ger bätt- re möjligheter att utveckla nya testmetoder samt att vidareutveckla så- dana testmetoder som redan är i bruk. Ökade kunskaper om skademe- kanismer minskar dessutom osäkerheten när man tolkar testresultat. För att det skall vara möjligt att utveckla bättre försöksdjursfria testmetoder krävs dels att kunskaperna om grundläggande toxikologiska verknings- mekanismer ökas väsentligt, dels att dessa kunskaper omsätts i utveck- ling av testmetoder.

Det finns således goda skäl att öka stödet till toxikologisk grundforsk- ning. De medicinska och naturvetenskapliga forskningsråden bör därför få 6 milj. kr. per år för ett särskilt gemensamt program för toxikologisk grundforskning. Programmet bör starta budgetåret 1986/ 87.

Det behövs också fortsatt forskning och utveckling inom området expositionsuppskattning. Detta gäller bl. a. mät- och analysmetoder, spridningsmodeller och mätstrategier. Till stor del är dessa frågor spe- cifika för de olika miljösektorerna. De löses därför lämpligen inom det forsknings- och utvecklingsarbete som finansieras av sektorsorgan som arbetarskyddsfonden och naturvårdsverkets forskningsnämnd.

Myndigheterna bör inom sina resp. ansvarsområden fortlöpande be- vaka behovet av särskilda statliga insatser inom området expositions— uppskattning.

Ansvaret för riskeliminerande åtgärder vilar främst på näringslivet. Detta gäller även forskning och utvecklingsarbete om riskelimination. Någon anledning till annan ansvarsfördelning finns inte. Samtidigt finns dock ett behov av samhälleliga insatser på området riskelimina— tion, inte minst vad gäller grundläggande kunskapsuppbyggnad och kunskapsförmedling. Det är angeläget att hälso- och miljöaspekter är en integrerad del av högskolornas och universitetens forskning och utveck- lingsarbete om t.ex. material och processer. De begränsade statliga

anslagen för miljöforskning behövs dock i första hand för forskning om risker. Ökade kunskaper om risker är också en viktig drivkraft för utvecklingen av teknik för riskelimination. Därför är det rimligt att de resurser som nu kan avsättas för ökad statlig satsning på miljöforskning i huvudsak går till andra områden än riskelimination. Myndigheterna och de anslagsbeviljande organen bör dock fortlöpande bedöma beho— vet av särskilda statliga insatser på området.

En förhållandevis stor del av den tillämpade forskningen och utveck- lingsarbetet om kemiska hälso- och miljörisker har myndighetsanknyt- ning. Olika myndigheter har organiserat forskningen inom sin verksam- het på olika sätt. För och nackdelar finns med olika modeller, t. ex. beträffande hur väl myndigheternas behov av utredningshjälp tillgodo- ses, och hur väl forskningens integritet tillgodoses. Frågan om myndig- hetsanknuten forskningsverksamhet bör belysas i ett vidare samman- hang. Inför en kommande forskningsproposition bör fördelningen av forskning mellan universitet och myndighetsanknutna institutioner när- mare studeras. Vidare bör man behandla frågan om hur forskningen bör organiseras inom myndigheter, bl. a. med hänsyn till forskningens integ- ritet och kvalitet och behovet av kompetens inom myndigheterna.

Kemikaliemyndigheten bör bli representerad i vissa forskningsnämn- der, nämligen i naturvårdsverkets forskningsnämnd, i den rådgivande nämnden för statens miljömedicinska laboratorium samt i arbetar- skyddsstyrelsens forskningsdelegation.

Laboratorieresurser (kapitel 4)

I kemikaliekontrollen behövs laboratorieresurser för i huvudsak tre än- damål, nämligen kemiska analyser, toxikologisk forskning och toxiko- logiska standardtester.

Tillgången till laboratorier för kemiska analyser är förhållandevis god. Däremot har tillräckliga åtgärder inte vidtagits för att säkra en god

analyskvalitet. Företagshälsovårdsutredningen har föreslagit ett system med aukto-

risation för laboratorier som utför analyser för arbetsmiljön. Natur- vårdsverket bör få i uppdrag att utarbeta ett förslag till övervakning av laboratorier som utför mätningar och analyser av miljö- och omgiv- ningsprover. Bl. a. bör frågor om rådgivning, kursverksamhet, interka- librering och auktorisation tas upp.

Något omedelbart behov av laboratorieutbyggnad för den toxikologis- ka grundforskningen kan inte nu konstateras. Det är angeläget att stats- makterna är lyhörda för den toxikologiska forskningens lokal- och ut- rustningsbehov som de framkommer t. ex. i anslagsäskanden från forsk- ningsinstitutioner.

Sverige deltar aktivt i det internationella samarbete som syftar till att tillförsäkra en god kvalitet på standardtester som utförs i olika länder. Detta arbete har hittills varit framgångsrikt. Under förutsättning att den positiva utvecklingen på detta område fortsätter är det inte oundgängli- gen nödvändigt att ha kapacitet inom landet för de tester som behövs för Sveriges del. På den internationella marknaden för standardtestning

råder f. n. överkapacitet. Bristen på bl. a. patologer är en av flera faktorer som talar mot att nu söka bygga upp ett stort standardtestlaboratorium i Sverige. Det är dock angeläget att den verksamhet i mera begränsad skala som är under uppbyggnad, främst FOA tox, får en god utveckling. Kemikaliemyndigheten bör också fortlöpande bevaka frågan om upp- byggnad av ett standardtestlaboratorium i Sverige. Den bör då också bevaka möjligheterna till samarbete på detta område mellan de nordiska länderna.

För att de internationella överenskommelserna om standardtestning skall fungera krävs att varje land övervakar att dess laboratorier följer OECD:s riktlinjer för standardtestning och regler om god laboratorie- sed. Kemikaliemyndigheten bör få det samlande ansvaret för sådan övervakning av i Sverige verksamma laboratorier. Vad gäller humantox- ikologiska tester bör myndigheten kunna få hjälp av socialstyrelsen, som redan övervakar humantoxikologiskt inriktad standardtestning inom läkemedelsindustrin. Naturvårdsverket bör på motsvarande sätt kunna hjälpa till med övervakningen av ekotoxikologiskt inriktad standardtest- nmg.

Epidemiologi (kapitel 5)

Om vi ser till att de kemikalier vi använder är grundligt testade, och att hanteringen anpassas till testresultaten, kan vi undvika de flesta kemiska hälsorisker. Någon garanti mot skaderisker får vi dock inte. Dessutom används ett stort antal ämnen vars hälsoeffekter ännu inte har under- sökts tillräckligt. Det är väsentligt att upptäcka inträffade skador tidigt och att om möjligt beräkna hur stor risken för skada är. Därför behövs epidemiologiska undersökningar, dvs. systematiska kartläggningar av hälsotillståndet hos människor som har utsatts för olika miljöfaktorer. En genomgång av det underlag söm finns för epidemiologiska under- sökningar visar att kompletteringar kan behöva göras i fråga om uppgif- ter som bör bevaras hos företagen. Kemikaliemyndigheten och arbetar- skyddsstyrelsen bör få i uppdrag att göra vad som behövs för att uppgif- ter för epidemiologiska undersökningar skall bevaras i lämplig utsträck- ning. För att möjliggöra detta bör också arbetsmiljölagen ändras så att regeringen eller arbetarskyddsstyrelsen kan föreskriva att arbetsgivare skall förvara sådana handlingar som säkerställer att uppgifter finns tillgängliga om vilka arbetstagare som har sysselsatts i visst arbete.

De resurser som kan avsättas till epidemiologi som avser kemiska hälsorisker utnyttjas mest effektivt om de huvudsakligen används till riktade undersökningar. Samtidigt är det angeläget att kemikaliefrågor— na beaktas om det blir aktuellt att utveckla epidemiologiska bevaknings- system.

Genom metodutveckling kan räckvidden och tillförlitligheten i epide- miologiska undersökningar förbättras. Ett exempel på sådan metodut- veckling är uppbyggandet av banker med prover från människa, t. ex. blod- och urinprover. Sådant material kan användas vid framtida epi- demiologiska undersökningar och för att kontrollera hur halten av olika

ämnen förändras med tiden. Socialstyrelsen bör få i uppdrag att utreda om det är möjligt att till rimliga kostnader bygga upp en ändamålsenlig provbänk.

För att säkra tillgången på välutbildade epidemiologer bör medicin- ska forskningsrådet få medel för att inrätta en professur i epidemiologi med särskild inriktning på kemiska hälsorisker.

Miljöövervakning (kapitel 6)

Genom skyddsåtgärder mot de risker som upptäcks vid ekotoxikologisk testning kan risken för skadori naturen minskas. Risken går emellertid aldrig att helt undanröja. Det är viktigt att tidigt upptäcka redan inträf- fade skador och sådana förändringar som senare kan leda till skador. Detta kan ske genom miljöövervakning.

Programmet för övervakning av miljökvalité (PM K) har från starten år 1978 varit under uppbyggnad. Programmet är nu nästan utbyggt, men det finns vissa förslag om kompletteringar. Programmet är väsentligt för kemikaliekontrollen.

Det är viktigt att de kemiska miljöfrågorna får tillräckligt utrymme i PMK. Naturvårdsverket bör få i uppdrag att utarbeta ett förslag till komplettering av PMK:s kemiprogram. Utvecklingsbehovet i fråga om kemiska analysmetoder bör då beaktas.

Naturvårdsverket bör också få i uppdrag att utreda hur PMK på sikt kan kompletteras med ytterligare biologisk effektövervakning. Organis- mer bör föreslås som kan tänkas ingå i en sådan övervakning. Vidare bör forskningsområden identifieras som bör prioriteras för att det på sikt skall vara möjligt att bygga ut den biologiska effektövervakningen.

För att förstärka kompetensen inom effektövervakning bör natur- vårdsverket få medel för en forskartjänst i patologi, med inriktning på miljöövervakning.

Kemikaliemyndigheten bör vara representerad i PMK-rådet.

Kostnader (kapitel 7)

Flertalet av förslagen i detta betänkande kan genomföras utan merkost- nader för staten. Dock behövs anslag om 0,2 milj. kr. för efterutbildning av åklagare m. fl., 0,5 milj. kr. för efterutbildning i toxikologi för myn- dighetspersonal, 6 milj. kr. för toxikologisk grundforskning, 1,0 milj. kr. för en professur i epidemiologi och 0,5 milj. kr. för en forskartjänst i veterinärpatologi.

Det framgår att de sammanlagda kostnaderna för detta är 8,2 milj. kr. Därtill kan komma en kostnad för humanprovbank och vissa kostnader för miljöövervakning, som inte nu kan uppskattas.

Kostnaderna för förslagen i detta betänkande skall ses mot bakgrund av den avsevärt större kostnadsbesparing genom avgiftsfinansiering av befintlig verksamhet som föreslogs i kemikommissionens huvudbetän- kande.

Några kostnader för näringslivet som inte uppvägs av kostnadsbespa- ringar på grund av tjänster från samhället kan inte förutses. Dock kan vissa kostnader uppkomma för arkivering av handlingar som kan behö- vas för epidemiologiska undersökningar. Företagens kostnader för att bevara uppgifter om vilka som varit anställda kan uppskattas till högst 0,2 milj. kr.

ii * '1'1' HQ |__) jr.111,___y.W

101 '_1'1

1 - ”Willi”—

Valli].— ....|t 'Mi'

1: 5410-11 pc""? h....ln

u- .kk! ? | ' . it”-m"

F örf attningsf örslag

] Förslag till Lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977 :1160)

Härigenom föreskrivs i fråga om arbetsmiljölagen (l977:1 160) dels att 8 kap. 2 5 skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i 3 kap. skall införas en ny paragraf, 19 5, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap. 19 5

För att säkerställa att uppgifter finns tillgängliga om vilka arbetsta— gare som har sysselsatts i visst ar- bete får regeringen eller, efter rege- ringens bestämmande, arbetar- skyddsstyrelsen meddela föreskrif- ter om skyldighet för arbetsgivare att förvara handlingar.

8 kap. 2 ä'

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av 3 kap. 12 eller 14 & döms till böter eller fängelse i högst ett år.

Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot 5 kap. 2 & första stycket,

2. bryter mot föreskrifter som 2. bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 3 kap. har meddelats med stöd av 3 kap. 13 eller 15-17 åeller 5 kap. 2 & and- 13,15-17 eller 19 5, eller 5 kap. 2 & ra stycket, 3 åandra stycket, 4 eller andra stycket, 3 & andra stycket, 4 5 5, eller 5 5,

3. lämnar oriktiga uppgifter om förhållanden av vikt, när en tillsyns- myndighet har begärt upplysningar, handlingar eller prov eller begärt

' Ändrad senast 19822674.

lÄndrad senast 198211092.

undersökningar enligt 7 kap. 3 eller 4 5, 4. utan giltigt skäl tar bort en skyddsanordning eller sätter den ur bruk.

Denna lag träder i kraft den

2. Förslag till Förordning om ändring i arbetsmiljöförordningen (1977zll66)

Härigenom föreskrivs att 185 arbetsmiljöförordningen (197711166) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 5' Arbetarskyddsstyrelsen bemyn- Arbetarskyddsstyrelsen bemyn- digas att digas att 1. meddela föreskrifter enligt 3 1. meddela föreskrifter enligt 3 kap. 12-16 55 och 175 första styc- kap. 12-16 55, 175 första stycket ket samt 5 kap. 2 5 andra stycket, och 19 5 samt 5 kap. 2 5 andra styc- 35 andra stycket, 4 och 5 55 ar- ket, 35 andra stycket, 4 och 5 55 betsmiljölagen (1977:1160), arbetsmiljölagen (1977:l 160),

2. föreskriva att den som har skyddsansvar enligt 3 kap. 2 eller 5 5 arbetsmiljölagen och använder eller avser att använda maskin, redskap, skyddsutrustning eller annan teknisk anordning av visst slag eller ämne, som kan föranleda ohälsa eller olycksfall, skall till tillsynsmyndighet göra anmälan om detta och om användningssättet,

3. föreskriva att den som har skyddsansvar enligt 2 skall till tillsyns- myndighet lämna uppgift om resultatet av kontroll eller undersökning som avses i 3 kap. 12 5, 3 kap. 17 5 första stycket eller 5 kap. 4 5 arbets- miljölagen,

4. i fråga om handlingar, som avses i 3 5 denna förordning, meddela föreskrifter om annan förvaringstid än där sägs, 5. meddela närmare föreskrifter om läkares anmälningsskyldighet enligt 2 a 5,

6. meddela ytterligare föreskrifter för verkställighet av arbetsmiljöla- gen.

För planering och kontroll av arbetmiljön kan arbetarskyddsstyrelsen meddela föreskrifter om gränsvärden.

Föreskrifter som rör även annan myndighets verksamhetsområde meddelar arbetarskyddsstyrelsen efter samråd med den myndigheten.

Arbetarskyddsstyrelsen får även medge undantag från föreskrifter som styrelsen har meddelat.

Denna förordning träder i kraft den

1. Bakgrund

I kemikommissionens huvudbetänkande Kemikaliekontroll (SOU 1984:77) föreslogs ny lagstiftning, ny tillsynsorganisation och andra åtgärder för att förbättra kontrollen av kemikalier från hälso- och mil- jöskyddssynpunkt. Vissa delförslag behandlades mera utförligt i kemi- kommissionens delbetänkande En bättre information om kemiska pro- dukter (SOU 198424).

För att kemikaliekontrollen skall kunna förbättras i enlighet med dessa förslag krävs, som kemikommissionen framhöll i de båda betän- kandena, bättre kunskaper om kemiska hälso- och miljörisker. I detta slutbetänkande redovisar kemikommissionen sina överväganden om hur sådana kunskaper bättre skall kunna utvecklas och spridas.

Behovet av kunskaper

Framställning och användning av kemikalier är ingen sentida samhälls- företeelse. Sådana naturprodukter som man erfarenhetsmässigt vetat ger önskad effekt har sedan mycket länge använts vid textilfärgning, för målning, vid Skinnberedning, vid livsmedelsframställning osv. De aktiva beståndsdelarna i dessa naturprodukter var kemiska ämnen. Forskning och utvecklingsarbete har efterhand gett oss bättre kunskaper om de kemiska ämnena, om deras egenskaper och om hur de kan utnyttjas för olika praktiska ändamål. Vi har också lärt oss att i stor skala framställa både sådana ämnen som redan finns i naturen och nya ämnen. Dessa kunskaper här i sin tur lett till en kraftigt ökad kemikalieanvändning. Vanliga konsumentprodukter som tvål, tvättmedel, rengöringsmedel, lim, färg osv. innehåller olika kemiska ämnen. Papper, stål, plast, gummi m.m. kan inte framställas utan tillgång till kemikalier, antingen som råvaror eller som hjälpmedel. Färdigvaruindustrin som verkstadsindu— strin, textilindustrin, möbelindustrin osv. är också beroende av kemika- lier. Antalet produkter har ökat kraftigt. Samtidigt som kemikalieanvändningen ökat har vi blivit mera med- vetna om negativa effekter som kemiska ämnen kan ha på människor och miljö. Det har visat sig att de flesta kemiska ämnen har egenskaper som kan medföra hälso- eller miljörisker vid oförsiktig eller felaktig användning. Detta gäller både ämnen som tas fram ur naturliga material och ämnen som framställs på konstgjord väg dvs. syntetiska ämnen.

Kemikaliekontrollens uppgift är att undanröja risker och förebygga skador på hälsa och miljö av kemikalier. Detta åstadkoms bl. a. genom valet av produkter och genom valet av hanteringssätt. En del ämnen har så farliga egenskaper och är så svåra att hantera på ett säkert sätt, att deras användning måste förbjudas eller inskränkas kraftigt. Flertalet ämnen kan dock användas under förutsättning att de hanteras på ett riktigt sätt i alla hanteringsled. För att kunna bedöma om och i så fall hur olika kemiska produkter kan användas måste vi lära oss mer om kemi- kalier och om deras effekter på hälsa och miljö.

Kemikaliekontrollen måste hela tiden flytta fram sina positioner. Vi måste målmedvetet arbeta för att kemikalieanvändningen skall medföra så små risker som möjligt för hälsa och miljö.

För en effektiv kemikaliekontroll behövs goda kunskaper om kemiska ämnen och produkter. Kunskaper behövs för att bedöma ämnens och produkters egenskaper från hälso- och miljösynpunkt, vilka risker en viss hantering kan innebära, och vilka åtgärder som är nödvändiga för att undvika riskerna.

De kunskaper som redan finns om riskerna med olika ämnen har inte i tillräcklig utsträckning omsatts i åtgärder. Det är därför angeläget att redan befintlig kunskap får större spridning och tillämpning. Samtidigt försvåras kemikaliekontrollen avsevärt av att många ämnen är otillräck- ligt undersökta. Brister i kunskaperna om exponering och om åtgärds- teknik är hämmande i många fall. Det är därför också angeläget att kunskapsmassan utvidgas genom forskning och utvecklingsarbete.

Vem behöver kunskap ?

Det behövs en bred diskussion om de kemiska hälso- och miljöfrågorna. Därför är det angeläget att kunskapsnivån hos allmänheten är tillräcklig. Vi måste alla genom utbildning och på annat sätt få allmänna kunskaper och insikter om kemikaliers egenskaper och om deras påverkan på hälsa och miljö. Vi behöver dels grundläggande kunskaper i kemi och biologi, dels kunskaper om kemiska hälso- och miljörisker. Kunskaperna behövs för att vi skall kunna ta ställning i de många olika frågor om kemikalie- användningen som fortlöpande dyker upp. De behövs också för att vi rätt skall förstå innebörden av den risk- och skyddsinformation som åtföljer kemiska produkter. Enskilda människor som hanterar kemika- lier, som arbetstagare eller som konsumenter, måste få kännedom om varje aktuell produkts egenskaper från hälso— och miljöskyddssynpunkt och om nödvändiga skyddsåtgärder och hanteringsrutiner.

1 t. ex. företag, fackliga organisationer, näringslivsorganisationer, miljöorganisationer, myndigheter, politiska organ och massmedia finns människor som har tagit på sig eller ålagts ett särskilt ansvar för att bevaka de kemiska miljöfrågorna. De har ett större kunskapsbehov. Särskilt gäller detta dem som enligt lagstiftningen har ett ansvar för att förhindra att kemikalieanvändningen skadar människor och miljö. De som för ut kemiska produkter på marknaden, tillverkarna och importörerna, är skyldiga att noga utreda hälso- och miljöfarligheten hos

sina produkter och att vidarebefordra korrekt och tillräcklig risk- och skyddsinformation för varje enskild produkt. 1 tillverknings— och im- portledet behövs tillgång till humantoxikologisk, ekotoxikologisk, ke— misk och annan sakkunskap för att ta fram nödvändig basinformation om produkternas egenskaper samt för att bedöma hälso— och miljöfarlig- heten och klassificera produkterna. Produkters hälso-och miljöfarlighet bedöms i allmänhet på grundval av toxiciteten hos ingående ämnen. Ibland finns också behov av toxikologiska undersökningar av den fär- diga produkten. Tillverkare och importörer behöver vidare kunskaper om skyddsåtgärder, kunskaper som de skall förmedla till brukarna.

Återförsäljare av kemikalier skall förse sina köpare med korrekt, ut- värderad risk- och skyddsinformation. [ allmänhet bör det vara tillräck- ligt att de vidarebefordrar, och vid behov förklarar, den information de får från tillverkaren eller importören. I återförsäljningsledet, hos gros- sister och detaljister, behövs sådana kunskaper om kemikaliers hälso- och miljöfarlighet att säljarna kan fungera som informationslänk mellan producenterna och brukarna.

Användatföretag behöver ha kunskaper om kemiska risker för att kunna bedöma vilka hälso- eller miljörisker som kan uppstå på grund av hanteringen. Dessa bedömningar måste grundas på kunskap dels om produkternas egenskaper, dels om hanteringssättet. Information om produkterna skall användarföretagen få från sina leverantörer. Sättet att hantera en produkt är avgörande för om och hur arbetstagarna och miljön exponeras för kemiska ämnen som ingår i produkten. Expone- ringens art och styrka avgör i sin tur vilka och hur stora riskerna blir. Hanteringen av avfall är av särskild betydelse från miljöskyddssyn- punkt.

Bedömningen av riskerna skall ligga till grund för arbetsgivarnas risk— och skyddsinformation till de anställda och för åtgärder för en säker hantering, inkl. omhändertagandet av avfall.

Myndigheterna har behov av bred sakkunskap för att för samhällets räkning kunna övervaka kemikaliehanteringen, utföra faroanalyser och riskanalyser samt vidta åtgärder. För det rutinmässiga tillsynsarbetet kan grundläggande kunskaper i tillämpad toxikologi, kemi, yrkeshy- gien, omgivningshygien och åtgärdsteknik vara tillräckliga. För ställ- ningstaganden i komplicerade frågor kan det behövas hög vetenskaplig sakkunskap. Värdering av riskerna med en viss exposition för ett ämne kan t. ex. kräva ingående toxikologisk och yrkes- eller omgivningshygie- nisk analys. Valet av åtgärder för att undanröja exponeringen kan också kräva djupare analys.

Som framgått gäller behovet av kunskap för kemikaliekontrollen kun- skaper på olika nivåer och med olika inriktning. I basen finns ett allmänt behov av kunskaper om kemiska hälso- och miljörisker. Arbetstagarna och konsumenterna har ett specifikt behov av kunskaper om de produk- ter de hanterar. De kemikaliehanterande företagens kunskapsbehov är ett annat och varierar efter hanteringens art och omfattning. Myndighe- ternas kunskapsbehov är också olikartat allt efter verksamheten.

Behovet av kunskap kan tillgodoses på flera sätt. Det är t. ex. inte nödvändigt, ofta inte heller möjligt, att bygga upp all nödvändig sakkun-

skap inom företaget eller myndigheten. Man kan också anlita expertis utifrån. Det väsentliga är att den sakkunskap som behövs finns tillgäng-

hg.

Hur sprider vi information och kunskaper?

Många av dem som kommer i kontakt med kemikalier på arbetet eller på fritiden hyser oro för skador på den egna hälsan och på miljön. 1 en del fall har man dålig information om de produkter man använder och är därför osäker om deras hälso- och miljöfarlighet. Därför behövs en förbättrad produktinformation om risker och skyddsåtgärder. Den som hanterar kemiska produkter skall inte behöva vara osäker om produkter- nas eventuella farlighet och inte heller om vilka åtgärder som är nödvän- diga för en säker hantering. Kemikommissionen föreslog både i sitt delbetänkande, En bättre information om kemiska produkter (SOU 198424) och i sitt huvudbetänkande, Kemikaliekontroll (SOU 1984:77), förbättringar av den risk- och skyddsinformation som tillverkare och importörer skall lämna till brukarna. Kommissionen pekade särskilt på behovet av att brukarna får information också om miljörisker. Vidare lämnades förslag om åtgärder mot otillbörlig marknadsföring.

Tillverkare, importörer och återförsäljare måste ha det kunnande och den kompetens i övrigt som behövs med hänsyn till deras verksamhet och till de produkter de saluför. Kemikommissionen föreslog i huvud- betänkandet att kemikaliemyndigheten skall få befogenhet att meddela föreskrifter om kompetenskrav. Tillståndskrav föreslogs för särskilt far- liga produkter. Såväl kompetenskraven som tillståndskraven syftar bl. a. till att de produktansvariga skall ha sådana kunskaper om egenskaperna hos sina produkter att de kan informera om produkternas hälso- och miljöfarlighet samt om skyddsåtgärder.

Kemikommissionen föreslog i huvudbetänkandet en effektivare myn- dighetstillsyn av att tillverkare och importörer uppfyller sina skyldighe- ter, inte minst vad gäller produktinformation. En effektiv tillsyn förut- sätter att myndigheterna har god kännedom om hälso- och miljöriskerna med olika slags kemikalieanvändning. De måste bevaka kemikaliean- vändningens utveckling och följa den allmänna kunskapsutvecklingen om kemikaliers skadeeffekter på människa och miljö.

Det uppstår ofta osäkerhet om riskerna med en viss kemikalieanvänd- ning. Detta beror inte bara på bristande information om enskilda pro- dukter. Den allmänna information om hälso- och miljörisker som når allmänheten är ofta ofullständig, ibland missvisande eller t. o. m. felak- tig. Inte sällan förekommer motsägande uppgifter från olika källor. Även detta kan givetvis orsaka både förvirring och oro.

En mycket viktig myndighetsuppgift är därför att sprida allmän infor— mation om hälso- och miljöfarligheten hos kemiska ämnen och produk- ter samt om hanteringssättets betydelse för riskerna. Särskilt viktig är informationen om nya rön och erfarenheter. Inte minst angeläget är det att nå allmänheten med relevant information. Kemikommissionen före- slog i huvudbetänkandet (SOU 1984:77, s. 230) att kemikaliemyndighe-

ten skall bedriva en förhållandevis omfattande information till allmän- heten och till massmedia.

För att massmedia skall kunna ge allmänheten en rättvisande bild av riskerna med kemiska produkter måste de själva ha tillgång till ett tydligt och korrekt underlag. Det är därför viktigt att myndigheterna visar stor öppenhet, inte minst om underlaget för sina ställningstaganden och beslut. Av bl. a. samma skäl är det angeläget att företagen strävar efter största möjliga öppenhet om sina produkter.

För att sprida grundläggande kunskaper om kemikaliers hälso- och miljöfarlighet samt om åtgärdsteknik måste lämpliga former för utbild- ning finnas tillgängliga. Detta gäller i första hand grundutbildningen i grundskolan, i gymnasieskolan och på högskolan. Det behövs också vidareutbildning, dels för dem som behöver särskilda kunskaper, dels för dem som inte fått grundutbildning. Utbildningsfrågor behandlas i kapitel 2 av detta betänkande.

Hur bygger vi upp ny kunskap?

Det räcker inte att endast sprida befintlig kunskap, även om detta är mycket angeläget. Som kemikommissionen framhöll i sitt huvudbetän- kande har vi inte tillfredsställande kunskaper om kemikaliers egenska— per från hälso— och miljöskyddssynpunkt. Vi behöver veta mer om egen- skaperna hos de kemikalier som redan används. Egenskaperna hos nya ämnen måste vara bättre kända innan ämnena förs ut i användning. Vi måste också skaffa oss bättre kunskaper om hur vi kan skydda oss mot hälso- och miljöskador av kemikalier. De nödvändiga baskunskaperna om kemikaliers egenskaper och om skadeförebyggande åtgärder kan vi få fram genom forskning och genom utredningsverksamhet.

Toxikologisk forskning syftar till att förbättra våra kunskaper om ke- miska ämnens skadliga effekter på hälsa och miljö. Derma forskning är mycket betydelsefull för den praktiska kemikaliekontrollen. Ökade kun- skaper förbättrar möjligheterna att utveckla testmetoder som dels ger säkrare resultat, dels minskar behovet av försöksdjur. För att bättre kunna förutsäga kombinationseffekter mellan kemiska ämnen behövs också ökade kunskaper om toxikologiska verkningsmekanismer.

För att på lång sikt förbättra kemikaliekontrollen är det avgörande att toxikologisk grundforskning stöds. Sverige har goda förutsättningar att lämna värdefulla bidrag till den internationella utvecklingen på detta område. En inhemsk forskning av hög klass behövs också för att upprätt- hålla kompetens att tillgodogöra oss forskningsresultat från andra län- der.

Forskning om expositionsuppskattning behövs för att vi bättre skall kunna bedöma de risker för människa och miljö som kemikalier ger upphov till i olika praktiska situationer. Å tgärdsteknisk forskning behövs för att t. ex. få fram hanteringsteknik, ventilationsteknik, förpackningar, personlig skyddsutrustning m. 111. som gör det möjligt att använda ke- mikalier utan att skada hälsa och miljö.

I detta betänkande behandlas frågor om forskning i kapitel 3. Toxikologisk testning på laboratorier är nödvändig om man skall

kunna utröna kemikaliers egenskaper från hälso— och miljöskyddssyn- punkt. I sitt delbetänkande (SOU 198424, sid. 72) föreslog kemikom- missionen ett system för förhandsgranskning av nya ämnen. Detta inne- fattar krav på att nya ämnen skall ha genomgått toxikologisk testning innan de förs ut i användning. I sitt huvudbetänkande (SOU 1984:77, sid. 165) föreslog kemikommissionen att Sverige aktivt skall medverka i det internationella arbetet för att genom testning öka kunskaperna om

ämnen som är i bruk. I kapitel 4 behandlas frågan om laboratorieresurser för bl.a. toxikolo—

gisk testning.

Med toxikologisk standardtestning kan många skaderisker upptäckas i förväg. Testning kan emellertid aldrig med fullständig säkerhet förut- säga vilka skador som kan uppstå. Därtill kommer att ett stort antal otillräckligt testade ämnen redan är i bruk. Testningen måste därför kompletteras med undersökningar som syftar till att på ett tidigt stadium uppmärksamma och utreda sådana skador på hälsa eller miljö som kan misstänkas bero på kemikalier. För att undersöka om det finns samband mellan observerade hälsoskador och kemiska miljöfaktorer används epidemiologiska undersökningar. Genom miljöövervakning kan man upp- täcka skador i naturen och utröna orsakerna. Epidemiologi och miljö- övervakning behandlas i kapitel 5 och 6.

I kapitel 7 uppskattas kostnaderna för de föreslagna åtgärderna.

2 Utbildning

För skyddet mot kemiska hälso- och miljörisker behövs utbildning i olika ämnen, såsom kemi och kemiteknik, biologi, toxikologi, omgiv- nings- och yrkeshygien och åtgärdsteknik. Det behövs utbildning på olika nivåer och i olika skolformer: i grundskola och gymnasieskola, vid högskolan och som vidare- och efterutbildning av yrkesverksamma.

Flera utredningar har sammanställt material om utbildning om kemis- ka risker. Universitets— och högskoleämbetet har gett ut rapporterna Toxikologi - utbildning, forskning, testning (UHÄ 198226), Arbetsve- tenskap i högskolan (UHÄ 1982:1 1) och Kemi- och kemiteknikutbild- ning och forskning (UHÄ 198420). 1976 års företagshälsovårdsutred- ning behandlade utbildningsfrågor i slutbetänkandet Företagshälsovård för alla (SOU 1983:32). Kemikommissionen kartlade under hösten 1983 befintlig utbildning genom en enkät till skolor, myndigheter och orga- nisationer.

Många beslut inom undervisningsväsendet är decentraliserade. Lära- re på grundskola och gymnasieskola har valfrihet att prioritera olika moment i undervisningen. Besluten om högskoleundervisningens inne- håll fattas till stor del på de enskilda högskolorna. De studerande på många av högskolans olika linjer kan välja mellan olika delkurser. Det är därför svårt att bedöma hur mycket undervisning om kemiska risker som olika kategorier av studerande faktiskt får.

2.1. Kunskapsbehoven

Det är angeläget att grundskolan och gymnasieskolan ger allmänna baskunskaper i biologi och kemi samt grundläggande kunskaper om kemiska hälso- och miljörisker. Bl.a. myndigheter, leverantörer och återförsäljare, yrkesmässiga användare och många arbetstagare har sär— skilda kunskapsbehov som måste tillgodoses på annat sätt.

Allmänheten

De flesta människor kommer i kontakt med kemiska hälso— och miljöfrå- gor som konsumenter. Många gör det också i samhällspolitiska samman- hang, t. ex. som aktiva i fackföreningar, miljöorganisationer och politis- ka organisationer.

Som konsumenter hanterar vi olika slags kemiska produkter, varav en del vid felaktig hantering kan medföra betydande hälso— eller miljöris- ker. I hemmen används kemikalier med frätrisker (t. ex. maskindiskme- del och avloppsrensningsmedel), allergirisker (t. ex. epoxilim och for- malinhaltiga produkter) och påverkan på centrala nervsystemet (t. ex. lösningsmedelshaltiga lim, färger, rengörings— och avfettningsmedel).

Konsumentanvändningen per köpare i fråga om de flesta kemikalier är relativt begränsad. Riskerna med hanterade kemikalier är normalt därför också mindre än vid en mer omfattande yrkesmässig användning. Å andra sidan har en vanlig konsument ofta mindre insikter om kemiska risker och hur de förebyggs än arbetstagare som regelmässigt använder kemikalier. Detta kan leda till att riskerna för akut påverkan, i vissa fall blir större vid konsumentanvändning än vid yrkesmässig användning. Riskerna för barnolycksfall är speciella för konsumentanvändning.

Som konsumenter behöver vi sådana kunskaper att vi förstår innebör- den av den varnings- och skyddsinformation som följer med kemiska produkter. Detta är förutsättningen för att vi skall kunna vidta nödvän- diga skyddsåtgärder, t. ex. i fråga om hanteringssätt, skyddsutrustning, förvaring och kvittblivning. Självfallet måste alltid varnings- och skyddsinformationen till konsumenter vara lättbegriplig.

Som medborgare behöver vi också kunskaper för att kunna följa och ta ställning i den offentliga diskussionen om kemiska risker. Många av oss kommer också att delta i beslut som rör miljöfrågor. Då behövs en bredare kunskap om kemi, biologi och kemiska risker än vad vi behöver som enbart konsumenter.

Myndigheter

De myndigheter som har centralt ansvar inom kemikaliekontrollen be- höver en både bred och djup sakkunskap. Detta gäller framför allt kemikaliemyndigheten, arbetarskyddsstyrelsen, naturvårdsverket, livs- medelsverket och socialstyrelsen. Också myndigheter med ett regionalt eller lokalt ansvar har ett betydande kunskapsbehov. Detta gäller t. ex. yrkesinspektionen, länsstyrelserna och miljö— och hälsoskyddsnämnder- na. Forskningsorienterade myndigheter, såsom statens miljömedicinska laboratorium och försvarets forskningsanstalt, har ett kvalificerat kun- skapsbehov.

De enskilda tjänstemännens kunskapsbehov beror på arbetsuppgifter- na. För det löpande tillsynsarbetet vid centrala, regionala och lokala myndigheter behövs baskunskaper i t. ex. kemi, kemiteknik, biologi, tillämpad human- eller ekotoxikologi, yrkeshygien eller omgivningshy- gien och åtgärdsteknik. Sådana kunskaper behövs t. ex. för bedömningar av produkters klassificering och övrig produktinformation, för upp- skattningar av expositionsförhållanden och för avgöranden av om han- teringen är tillfredsställande, om skyddsåtgärderna är tillräckliga och om avfallet hanteras rätt.

Vid centrala myndigheter förekommer också mer kvalificerat utred- ningsarbete om kemiska risker, t. ex. vid värderingen av nya rön om kemikaliers hälso- och miljöfarlighet, för prioritering av insatser och

som underlag för föreskrifter. För sådant arbete kan kompetens på forskarnivå behövas.

Flera högskolelinjer ger en utbildning som kan vara en lämplig bak- grund för arbete med kemiska hälso— och miljöfrågor på myndigheter. Det gäller t. ex. kemiteknik-, kemist-, biolog-, agronom-, läkar- och apotekarlinjerna. Grundutbildningen kan kompletteras med tillvalskur- ser om kemiska risker. Mera grundliga kunskaper inom området kan inhämtas genom påbyggnadslinjerna i toxikologi och ekotoxikologi. För att myndigheterna skall kunna följa utvecklingen inom de aktuella kun— skapsområdena krävs vidare- och efterutbildning av personalen.

Leverantörer och återförsäljare

Tillverknings— och importörsledet behöver tillgång till främst humantox- ikologisk, ekotoxikologisk och kemisk sakkunskap. Denna sakkunskap behövs för att ta fram nödvändig basinformation om produkternas egenskaper, för att bedöma om det finns hälso- eller miljöskäl att inte marknadsföra en produkt, för att klassificera produkterna och för att utarbeta produktinformation. Det gäller här i första hand att bedöma utförda toxikologiska undersökningar av olika ämnen och att samman- väga kunskapen om de ingående ämnena till en sammanfattande be- dömning av en produkt. Tillverkare och importörer behöver också kun- skaper om åtgärdsteknik att förmedla till brukarna.

Kunskapsbehovet varierar med företagens verksamhet. De största behoven har tillverkare som själva utvecklar produkter med nya ämnen. Detta gäller i Sverige läkemedelsföretagen och ett begränsat antal andra större kemikalietillverkare. Dessa har behov av högt kvalificerad toxiko- logisk kompetens för att bl. a. kunna genomföra de omfattande utred- ningar som behövs. I allmänhet byggs sådan kompetens upp internt inom företagen.

För andra tillverkare och importörer kan det vara tillräckligt att ha kompetens för att utifrån känd, utvärderad information klassificera produkterna och förse dem med tillräcklig och korrekt risk- och skydds- information. Sådant arbete kräver goda baskunskaper i kemi och biologi samt grundläggande kunskaper i toxikologi. För företag med större kemikaliehantering är det i praktiken ofta ofrånkomligt att ha sådan kompetens inom den egna organisationen. Importörer kan få både be- dömningsunderlag och hjälp med bedömningar från sina utländska leverantörer. Grundläggande kunskaper om lagstiftningen och om ke- miska risker måste finnas hos varje företag som tillverkar eller importe- rar kemikalier.

I återförsäljarledet (hos grossister och detaljister) behövs sådana kun- skaper om kemikaliers hälso- och miljöfarlighet att säljarna kan bli en informationslänk mellan å ena sidan producenter, å andra sidan yrkes- mässiga brukare samt konsumenter. För att kunna ge brukarna lämplig information och vägledning kan säljarna behöva grundläggande kun- skaper om kemiska risker samt kunskap om bl.a. lagstiftning, märk-

ningsregler, skyddsföreskrifter, lagring och destruktion. Kunskapsbeho- vet varierar bl. a. efter kemikalieförsäljningens omfattning och typen av kemikalier. Det äri allmänhet mindre än för tillverkare och importörer.

Yrkesmässiga användare

Användarföretag har ansvar främst enligt arbetsmiljölagen och miljö- skyddslagen för att förhindra hälso- och miljöskador. För att ta detta ansvar behöver de tillräckliga kunskaper för att kunna bedöma vilka hälso- och miljörisker som kan uppstå på grund av deras hantering av kemiska produkter. De måste kunna tolka de uppgifter om hanterade produkters egenskaper som framgår t. ex. ur leverantörernas produktin- formation. De måste också kunna bedöma hanteringssättets betydelse. Sättet att hantera en produkt är avgörande för om och hur människor och miljö exponeras för kemiska ämnen som ingår i produkten. Expo- neringens art och styrka samt ämnenas inneboende egenskaper avgör vilka och hur stora riskerna blir. Bedömningen av risker skall ligga till grund för risk- och skyddsinformation till de anställda och för skydds- åtgärder av olika slag. Om hanteringen av kemikalier är omfattande eller innebär speciella risker kan ett användarföretag behöva tillgång till betydande sakkunskap inom toxikologi, kemi, yrkeshygien, omgiv- ningshygien och åtgärdsteknik. Behovet av sakkunskap måste i många fall till stor del tillgodoses genom att man anlitar extern expertis.

Bland användarföretagens personal kan flera grupper med skilda kunskapsbehov urskiljas: inköpare, produktionsansvariga, arbetsledare och personal som praktiskt hanterar kemikalierna.

Inköpare behöver orienterande kunskaper om kemikaliers hälso- och miljöeffekter. Vidare behöver de kunskaper om lagstiftning och regler för märkning och klassificering. Dessa kunskaper behövs för att man skall kunna lägga upp och arbeta efter sådana inköpsrutiner att bedöm- ningar av hälso-och miljöfarligheten blir ett naturligt led då nya produk- ter införs i företagen.

Företag med omfattande kemikaliehantering behöver normalt bygga egen specialkompetens för att inhämta information från leverantörer och för att bedöma denna information. Ofta behöver man kompletterande information som man då får begära från leverantören eller skaffa fram på annat håll. Förutom utvärderad information kan man även behöva ta del av vetenskaplig basinformation. Kompetensen för detta kan ofta byggas upp inom ramen av en egen inbyggd företagshälsovård (se 5. 32).

Det är i regel endast de större företagen som har möjlighet att bygga upp en egen specialkompetens. Andra företag får i större omfattning ta hjälp utifrån, t. ex. från företagshälsovårdscentraler som de är anslutna till. De behöver dock egen kompetens för sådana bedömningar som skall ingå i företagets dagliga verksamhet.

Företag som inte är anslutna till företagshälsovårdscentraler, särskilt de minsta företagen, är mer än andra företag beroende av en utförlig information från leverantörerna.

Produktionsansvariga och arbetsledare skall se till att företaget lever upp till sitt arbetsgivaransvar för arbetsmiljön och sitt ansvar för den yttre miljön. De behöver därför grundläggande kunskaper om bl.a.

kemikaliers hälso- och miljöfarlighet, gällande lagstiftning, hanterings- frågor, skyddsåtgärder och eliminationsteknik. Inte minst arbetsledare

som fortlöpande har ansvar för arbetets utförande måste ha tillräckliga kunskaper t. ex. för att kunna bedöma vilka åtgärder som behövs för att eliminera risker. Här kan noteras att arbetsledare har fått utbildning i skyddsfrågor i mindre utsträckning än skyddsombud.

Arbetstagare som praktiskt hanterar kemikalier har ett större behov av kunskaper om kemikaliers hälso- och miljöfarlighet än vad konsumenter har. Den yrkesmässiga kemikaliehanteringen är nämligen i allmänhet mera omfattande och ger upphov till större exposition. På många arbets- platser används också regelmässigt produkter som är farligare än de som förekommer i hemmen.

Arbetstagarna behöver ha goda kunskaper om riskerna med de pro- dukter de hanterar och om vilket skydd som behövs. Arbetsgivaren är skyldig att förse dem med sådan kunskap. Arbetsgivaren skall i sin tur kunna få det underlag från leverantörerna som behövs för en god infor- mation till arbetstagarna. Han har dock själv det fulla ansvaret för att arbetstagarna får korrekt och tillräcklig information.

Utöver kunskaper om enskilda produkter behöver arbetstagarna ock- så baskunskaper om kemiska hälso- och miljörisker. De skall kunna förstå risk- och skyddsinformationen om enskilda produkter t. ex. för att kunna uppmärksamma risker i den aktuella hanteringen och kunna ta initiativ till skyddsåtgärder. Arbetstagarna behöver sådana baskunska- per också för att kunna bedöma när de behöver begära mer information om enskilda ämnen och produkter. Företagshälsovården är en viktig kunskapskälla för arbetstagarna, liksom för miljöansvariga inom före- tagen.

Skyddsombud är valda av sina arbetskamrater för att för deras räkning vaka över skyddet mot ohälsa och olycksfall. Skyddsombuden skall bl. a. delta i planeringen av kemikalieanvändningen. De behöver därför så- dana kunskaper om kemiska hälsorisker, om lagstiftning och åtgärdstek- nik, att de effektivt kan delta i överläggningar om dessa frågor med arbetsgivaren, med myndighetsföreträdare och olika experter. Det är också angeläget att skyddsombuden har kunskaper om hanteringens betydelse för den yttre miljön. Skyddsombuden kan ge väsentliga bidrag till företagens arbete för att undvika miljöskador på grund av kemikalie- utsläpp.

För skyddsombud finns sedan länge en särskild utbildning anordnad av arbetarskyddsnämnden. I kemiska arbetsmiljöfrågor finns en på- byggnadsutbildning. Mot bakgrund av den stora omsättningen av skyddsombud och den snabba utvecklingen inom området kemiska häl- sorisker är det angeläget att denna utbildning ständigt utvecklas. Den måste ha tillräcklig omfattning och erbjudas alla som behöver den.

Skyddsombudsutbildningen sköts helt av arbetsmarknadens parter genom arbetarskyddsnämnden. Kemikommissionen ser ingen anled- ning att närmare diskutera denna utbildning utöver vad som sagts ovan.

Företagshälsovården

Företagshälsovården har en opartisk, rådgivande expertfunktion gent- emot den lokala arbetsmiljöorganisationen i företagen, skyddskommit- té, skyddsombud, arbetsledare m. fl. Den har vanligen skyddskommittén (motsvarande) som ledningsorgan. Företagshälsovården är alltså inte arbetsgivarnas organ utan skall bistå både arbetsgivare och arbetstagare med sakkunskap. Expertrollen innebär inte att företagshälsovården en- bart skall arbeta med frågor som väcks av uppdragsgivarna. Det ligger i företagshälsovårdens uppgift att också ta egna initiativ.

Företagshälsovården är organiserad i fyra huvudformer. Större ar- betsplatser har en inbyggd företagshälsovård. Medelstora och små arbets- platser inrättar vanligen gemensamt företagshälsovårdscentraler. ] vissa branscher kan inrättas en branschhälsovård. Slutligen finns landstings- driven extern företagshälsovård för i första hand små och spridda företag.

Företagshälsovården har en mycket viktig kunskapsförmedlande roll. Detta gäller även i frågor som rör företagens kemikaliekontroll. Inte minst i de små och medelstora företagen, som i regel har små kunskaper och begränsade egna resurser, har företagshälsovården en mycket viktig funktion. Det kan t. ex. gälla analyser av riskerna med kemikaliehante- ringen, förslag till åtgärder för riskelimination vid planerad eller befint- lig verksamhet, samt rådgivning om skyddsföreskrifter och personlig skyddsutrustning.

För kunskapsförmedlningen är det av största vikt att företagshälso- vården samverkar med dem i företagen som ansvarar för planering och drift och som på annat sätt kan påverka arbetsmiljön. Företagshälsovår- dens synpunkter måste ständigt föras vidare till de ansvariga i linjeor- ganisationen och till de anställdas fackliga organisationer.

Företagshälsovården erbjuder en decentraliserad form av rådgivning med kunskaper om förhållandena inom de kemikaliehanterande företa- gen. Den blir därför särskilt värdefull i frågor om vilka risker som är aktuella och vilka åtgärder som är lämpligast inom det enskilda företa- get. Kemikommissionen framhöll i sitt huvudbetänkande (SOU 1984:77, s. 1 16) att en utbyggnad av företagshälsovården är ytterst angelägen.

För att företagshälsovården skall kunna lösa sina uppgifter krävs att personalen är välutbildad och att den fortlöpande bygger upp ny sak- kunskap. I anslutning till uppgifterna inom kemikaliekontrollen behövs ingående kunskaper bl. a. om kemikaliers hälso- och miljöfarlighet, yrkeshygien, skyddsteknik, eliminationsteknik och yrkesepidemiologi.

Särskilda yrkesgrupper

Många administratörer, ekonomer, utredare, produktutvecklare och projektörer inom förvaltning och näringsliv förbereder eller fattar beslut som har anknytning till kemiska hälso- och miljörisker. De behöver i vart fall orienterande kunskaper inom området. Sådana kunskaper behöver också de jurister och journalister som arbetar med kemiska hälso- och miljöfrågor.

Lärare i naturvetenskapliga ämnen vid grundskola och gymnasieskola behöver kunskaper om elementär toxikologi och om kemiska hälso- och miljörisker för att kunna ge en relevant undervisning om detta.

Även andra yrkeskategorier behöver särskilda kunskaper om kemiska hälso-och miljöfrågor. Det gäller t. ex. vårdpersonal, forskare och en del handläggare även på vissa myndigheter som inte har direkt miljöansvar.

2.2. Grundskola och gymnasieskola

För allmänheten, som kommer i kontakt med kemiska produkter som konsumenter eller arbetstagare, är utbildningen på grundskolans högsta- dium och på gymnasieskolan avgörande för kunskaperna. Även folk- högskolan har här en viktig uppgift. Jämförelsevis få av dem som kom- mer i kontakt med kemiska produkter har någon annan utbildning om kemiska hälso- och miljöfrågor än vad de fått genom grundskola och gymnasieskola. Behovet av allmänna baskunskaper måste alltså tillgo- doses inom dessa skolformer.

Nuvarande undervisning

Läroplaner för grundskolans högstadium och gymnasieskolans olika linjer fastställs av Skolöverstyrelsen. Läroplanerna anger vilka moment som skall ingå i t.ex. biologi och kemi, men de anger inte hur stor omfattning de olika momenten skall ha. Det är den enskilde läraren som avgör tidsfördelningen mellan olika moment. En viktig faktor som på- verkar undervisningens innehåll är den utbildning i bl. a. biologi och kemi som blivande lärare genomgår. En annan viktig faktor är den omfattning och utformning de olika momenten ges i läromedel som faktaböcker, studieböcker och lärarhandledningar. Det finns stora loka- la variationer i det utrymme grundskolan och gymnasieskolan ägnar åt kemiska hälso- och miljörisker.

Enligt läroplanen för grundskolan (Lgr 80) skall lärare och elever söka komma överens om den kärna av kunskaper som kan anses nödvändig för alla i dagens samhälle. Det framhålls att ekologiska hänsyn och hälsofrågor får allt större betydelse i samhället.

Undervisningen i kemi och biologi på grundskolans högstadium kan numera, efter de enskilda skolornas avgörande, ingå i en blockundervis- ning i naturorienterande ämnen, med ett sammanfattande betyg. F.n. ger endast ca tre procent av skolorna sådant betyg men fr. o. rn. läsåret 1986/87 skall samtliga göra det.

Det finns en risk att den ökade förekomsten av blockundervisning kan bli till nackdel för undervisningen i kemi. Detta ämne har ibland fått mindre omfattning i blockundervisningen än då det lärs ut som separat ämne. Undervisning i kemi ges ibland av lärare som är utbildade för att undervisa i andra ämnen. Risken är stor att utbildningen i kemi blir otillfredsställande om läraren i naturorienterande ämnen inte har ge- nomgått erforderlig kemiutbildning.

Grundskolans kemiundervisning skall enligt läroplanen innehålla moment dels om säkerhetsrisker vid laboratoriearbete (årskurs 7), dels om hur kemiska produkter påverkar människa och miljö (årskurs 9). Dessa moment samordnas ofta med undervisningen om kemiska risker i biologi. Läroböcker i kemi för högstadier tar bl. 3. upp hälso- och miljöfarliga varor, hygieniska gränsvärden samt luft- och vattenförore- ningar.

Grundskolans biologiundervisning innefattar moment om miljövård, i regel förlagda till årskurs 9. Ofta kommer miljövärden sist i årskurs 9 och kan då drabbas av tidsbrist. Faktaböckerna i biologi för högstadiet behandlar bl. a. luft- och vattenföroreningar, miljögifter och avfall.

Gymnasieskolans treåriga naturvetenskapliga linje är f.n. den enda gymnasielinjen med obligatorisk biologiundervisning. Antalet elever på denna linje minskar och är f. n. endast ca 5 procent av det totala antalet gymnasieelever. På gymnasieskolans fyraåriga tekniska linje kan eleverna välja biologi istället för samhällskunskap i årskurs 2. Ca 40 procent av eleverna väljer biologi. Skall eleverna få fullständig biologikurs måste ämnet läsas som utökad studiekurs i årskurs 3. Fr. o. m. läsåret 1985/86 blir emellertid biologiundervisningen obligatorisk i årskurs 2 även på teknisk linje. Kemiämnet är obligatoriskt på båda linjerna.

I läroplanen för kemiundervisningen på de båda linjerna omnämns att gällande skyddsföreskrifter inom arbetsmiljöområdet skall beaktas där de har tillämpning. Vidare sägs att skriftliga ordningsregler för laboratoriet bör delas ut till eleverna, samt att eleverna bör få detaljerade anvisningar för hantering av kemikalier. I övrigt anges inga kursmoment om kemiska hälsorisker.

Biologiundervisningen på gymnasieskolans treåriga naturvetenskap- liga linje skall enligt läroplanen innehålla ett huvudmoment om ekologi. Det anges som lämpligt att börja biologiundervisningen med detta av- snitt. Bland de delavsnitt som i läroplanen föreslås ingå i ekologiunder— visningen märks: människans ekologiska situation, störningar i den ekologiska balansen, sambandet mellan arbetsmiljö och yttre miljö, eliminationsproblem, gränsvärden, bekämpningsmedlens ekologiska effekter, luft- och vattenvård samt industri- och hushållsavfall. Om valet av lärostoff sägs i läroplanens kommentardel bl. a.:

Biologins anknytning till samhällsfrågor har betonats i förslaget. I första hand har detta skett genom att stoffet grupperats i tre avsnitt med övergri- pande tema. Mest konkret torde biologins samhällsanknytning framstå i avsnitt A Ekologi-miljövård. I avsnitt B Fysiologi-medicinsk orientering har de medicinska frågorna och deras samhällsaspekter endast berörts översikt- ligt. Det är emellertid angeläget att humanfysiologin som helhet inriktas på att belysa för individ och samhälle viktiga hälsofrågor, bl.a. frågor som berör arbetsmiljön. Avsnitt C Genetik, evolution, etologi syftar till att ge eleverna ett biologiskt perspektiv på människornas situation, vilket bör kunna ge dem möjlighet att bättre förstå viktiga delar ur samhällsdebatten.

Avsnittet bör behandlas under ständiga hänvisningar till redan klarlagda principiella ekologiska förhållanden. Målet är att visa på ekologins betydel- se som en grund för en ny attityd till naturen och för ett långsiktigt rationellt utnyttjande av naturtillgångarna. Sambandet mellan yttre miljö och arbets-

miljö berörs, liksom eliminationsproblem samt viktiga toxikologiska be- grepp, t. ex. hygieniskt gränsvärde.

Arbetsmetoder inom vatten- och luftvård kan belysas genom experimen- tella undersökningar samt studiebesök. Huvudvikten bör därvid läggas på grundläggande biologiska sammanhang medan tekniska förfaranden inte kan behandlas mer ingående. (Supplement 55 till Lgy 70.)

På gymnasieskolans tvååriga sociala linje samt treåriga ekonomiska, hu- manistiska och samhällsvetenskapliga linjer ingår kemi och biologi till- sammans med fysik och geografi i ämnet naturkunskap. Detta ämne har ett varierande antal timmar på de olika linjerna. Så t. ex. kan studerande på den ekonomiska linjen välja bort ämnet, alternativt läsa det endast det första året.

Läroplanen (supplement 59 till Lgy 70) för naturkunskap innehåller dels vissa obligatoriska huvudmoment, dels förslag till innehåll i under- visningen inom olika moment. Bland de sex huvudmomenten ingår momentet människan, naturen och tekniken, miljövård. Det föreslås att studierna i naturkunskap knyts till ett antal teman (10 st). Ett av dessa föreslås vara ekologi och miljövård. Där kan man bl. a. ta upp orsaker till förändringari några ekosystem, lokala och regionala miljöproblem, miljövårdens organisation och arbetsuppgifter. Inom ramen för ett an- nat tema, tekniken kring människan, föreslås att man skall behandla samhällets behov av råvaror och produkter, ställt i relation till negativa effekter av kemiska miljöfaktorer, föroreningar i luft, försurning, över- gödsling och förgiftning av mark och vatten.

På gymnasieskolans tvååriga praktiska linjeringår oftast varken biolo- gi eller naturkunskap. Därmed förekommer inte heller någon övergri- pande undervisning om kemiska risker. Moment om arbetsmiljörisker i det aktuella yrket förekommer dock. På jordbrukslinjen och skogsbruks- linjen ingår obligatoriska huvudmoment om miljövård (ca 30 timmar).

Utbildningen på den kommunala vuxenskolan skall ge motsvarande kunskaper som grundskolans och gymnasieskolans utbildning. Detta gäller även utbildning om kemiska hälso- och miljörisker, vilken berörs i läroplanen (ELVUX 82). De läromedel som används är i stort desamma som på grundskolan och gymnasieskolan. Det är vidare vanligt att lärare undervisar såväl på vuxenskolan som på grund- eller gymnasieskolan.

Slutsatser

Ur kemikaliekontrollens synvinkel är det angeläget att det allmänna skolväsendet ger dels allmän grundutbildning i kemi och biologi, dels kunskaper om kemiska hälso— och miljörisker (elementär toxikologi). Allmän grundutbildning i kemi och biologi är en nödvändig förutsätt- ning för att man i skolan och senare skall kunna tillgodogöra sig infor- mation och utbildning om kemiska risker.

Grundskolans högstadium och gymnasieskolan har de bästa möjlig- heterna att nå fram till alla medborgare med utbildning om kemiska hälso- och miljöfrågor. Grundutbildningen om kemiska risker bör ge grundläggande insikter om kemiska ämnens inneboende egenskaper och

om hanteringens betydelse för risken. Ett nära samarbete mellan kemi- och biologiämnena om dessa kursmoment är önskvärt.

Som framgått ovan riskerar grundskolans kemiundervisning att för- sämras i samband med att ämnet slås samman med andra ämnen till naturorienterande s. k. blockundervisning. En försämring av grundsko- leelevernas kemikunskaper skulle i många sammanhang göra det svårare att förmedla information om kemiska hälso- och miljörisker. Kommis- sionen ser det som angeläget att alla genom grundskolan får en god utbildning i grundläggande kemi. Som också framgått minskar antalet studerande på gymnasiets treåriga naturvetenskapliga linje, som f. n. endast har ca 5 procent av gymnasieskolans elever. Denna utveckling kan på sikt allvarligt försvåra kunskapsuppbyggnaden om bl. a. kemiska hälso- och miljörisker.

Ett viktigt skäl till att färre elever väljer naturvetenskaplig linje är svårigheterna att på denna linje få tillräckligt höga betyg jämfört med andra linjer. För att komma in på högskolans tekniska och naturveten- skapliga linjer taktikläser många elever. De väljer en annan linje, oftast en tvåårig teoretisk, och kompletterar sedan med de ämnen som är obligatoriska för tillträde till den aktuella linjen på högskolan. En sådan studiegång ger ofta en sämre kunskapsbas än att gå på naturvetenskaplig linje. En särskild utredning arbetar f. n. med tillträdesreglerna till hög— skolan (kommittén för översyn av tillträdesreglerna till högskoleutbild- ning, U 1983 :03). Enligt vad kemikommissionen har inhämtat uppmärk- sammar utredningen särskilt den naturvetenskapliga linjens problem. Ur kemikommissionens synvinkel är det angeläget att antalet studerande på naturvetenskaplig linje ökar.

De som genomgår enbart grundskola och det stora flertalet av dem som fortsätter på någon av de tvååriga praktiska linjerna (ca 2/3 av de gymnasiestuderande) får sina kunskaper om kemiska risker främst ge- nom högstadiets undervisning. Det är därför angeläget att högstadiet ger en god grundläggande utbildning om kemiska hälso- och miljörisker. Det finns också goda skäl att införa undervisning om kemiska hälso— och miljörisker på de tvååriga praktiska linjerna.

De som även genomgår någon av gymnasieskolans tre- eller fyråriga linjer får i allmänhet ytterligare undervisning om kemiska risker. Denna är bäst företrädd på den naturvetenskapliga och sämst på den ekono- miska linjen. Många av de elever som genomgår den ekonomiska linjen kommer att bidra till beslutsunderlag och medverka i beslut om kemi- kaliehantering. Det finns därför starka skäl att göra undervisning om kemiska risker obligatorisk även på ekonomisk linje.

Kemikommissionen föreslår att Skolöverstyrelsen ges i uppdrag att vid kommande revisioner av grundskolans och gymnasieskolans läroplaner särskilt beakta behovet av en god allmän grundutbildning i kemi och biologi samt en god utbildning om kemiska hälso- och miljörisker. Denna bör särskilt inriktas på kunskaper om kemiska ämnens inneboen- de egenskaper och om hanteringens betydelse för risken. Möjligheten bör undersökas att införa särskilda moment om dessa frågor på de gymnasielinjer där sådana moment nu helt saknas.

Läroplanerna avgör vilka moment som skall ingå i undervisningen. Däremot styr de inte fördelningen av undervisningstimmar mellan dessa moment. Skolorna har här en betydande valfrihet.

För att få till stånd en utökad och förbättrad undervisning måste därför även andra åtgärder än läroplansrevisioner vidtas. De viktigaste påverkansmedlen är lärarutbildning och läromedel. Lärarutbildningen behandlas i avsnitt 2.3.

Grundskolan och gymnasieskolan behöver goda läromedel som be- handlar kemiska hälso-och miljörisker. Att medverka till sådant material bör vara en angelägen informationsuppgift för de miljöansvariga myn- digheterna. Uppgiften bör i första hand kunna lösas inom ramen för befintliga anslag.

Kemikommissionen föreslår att kemikaliemyndigheten får i uppdrag att ta initiativ till ett projekt som syftar till att tillförsäkra att bra undervis- ningsmaterial om kemiska hälso- och miljörisker finns tillgängligt för grundskolans och gymnasieskolans undervisning i kemi, biologi och naturkunskap. Projektet bör bedrivas i samarbete mellan berörda myn- digheter, främst kemikaliemyndigheten, arbetarskyddsstyrelsen, natur- vårdsverket, livsmedelsverket, socialstyrelsen, konsumentverket, styrel- sen för arbetarskyddsfonden och Skolöverstyrelsen. Det böri första hand finansieras genom omprioritering inom ramen för befintliga anslag hos de sju först nämnda myndigheterna. Det bör undersökas om stöd kan erhållas från statens institut för läromedelsinformation.

2.3. Högskolan

Högskolans utbildning delas in i grundläggande högskoleutbildning och forskarutbildning. Den grundläggande högskoleutbildningen erbjuds i form av utbildningslinjer och enstaka kurser. Utbildningslinjerna kan vara allmänna, lokala, individuella eller påbyggnadslinjer. Allmänna utbildningslinjer och påbyggnadslinjer är fördelade mellan fem yrkes- utbildningssektorer: tekniska yrken, administrativa, ekonomiska och sociala yrken, vårdyrken, undervisningsyrken, samt kultur- och infor- mationsyrken.

I detta avsnitt behandlas utbildningen om kemiska hälso- och miljö- risker på högskolans allmänna utbildningslinjer. Viss likartad utbildning med annan anordnare tas också upp. Genomgången koncentreras till utbildning för yrken där man ofta får med kemiska hälso- och miljöpro- blem att göra. Utbildningen av specialister för kemikaliekontrollen (tox- ikologer och yrkeshygeniker) behandlas i avsnitt 2.4.

Tekn iska yrken

Av de tekniska utbildningarna är civilingenjörs— och skyddsingenjörs— utbildning samt kemist— och biologlinjerna särskilt viktiga för kemikalie- kontrollen.

Civilingenjörsutbildning anordnas på sex orter. Kemitekniklinje finns f. n. i Stockholm, Lund och Göteborg. Till huvudmomenten på denna

* 1 poäng motsvarar en veckas heltidsstudier och 20 poäng en termins heltidsstudier.

linje hör matematik, fysik, kemi, mekanik och tillämpade kemitekniska ämnen. Kurser som berör kemiska risker ingår med totalt 3-4,5 poäng i Stockholm och Lundl. (Detta gäller även linjen för bergsvetenskap.) 1 Göteborg är endast en 1-poängskurs obligatorisk medan två kurser om tillsammans 5 poäng kan väljas till. Förutom dessa särskilda kurser ingår på kemitekniklinjen även vissa delmoment om kemiska risker i andra kurser (laboratoriekurser).

Inom andra civilingenjörslinjer än den kemitekniska anordnas i all- mänhet inga kurser om hälso- och miljörisker. 1 Linköping ingår dock en kurs i arbetsvetenskap med kortare inslag om kemiska risker i samtliga linjer. I Luleå kan de studerande på samtliga linjer det sista året välja en arbetsvetenskaplig inriktning med inslag om kemiska risker. En särskild arbetsmiljölinje finns.

Arbetsvetenskaplig vidareutbildning anordnas i Stockholm vid Kung- liga tekniska högskolan (KTH), dock utan status av påbyggnadslinje. Bland de kurser som f. n. anordnas vid KTH märks kemiska hälsorisker (10 poäng) och miljövårdsteknik (10 poäng).

Skyddsingenjörsutbildning anordnas av arbetarskyddsstyrelsen och av högskolan i Jönköping. Arbetarskyddsstyrelsens utbildning motsvarar 40 poäng och har som inträdeskrav gymnasieingenjörsutbildning och minst fyra års praktik alternativt Civilingenjörsutbildning och minst ett års praktik. Ca fem veckor av utbildningen berör kemiska risker. Arbe- tarskyddsstyrelsen anordnar också en 20-poängskurs för verksamma skyddsingenjörer samt olika kortare påbyggnadskurser.

Skyddsingenjörslinjen i Jönköping motsvarar 60 poäng och har som inträdeskrav teknisk linje på gymnasieskolan samt minst två års praktik, eller motsvarande kunskaper förvärvade på annat sätt. Ca tio veckor av utbildningen berör kemiska risker. En påbyggnadskurs om 40 poäng om kemiska hälsorisker och åtgärdsteknik anordnas.

Det finns ett förhållandevis rikt utbud av påbyggnads- och efterutbild- ning om arbetsmiljö för skyddsingenjörer. Frågan om utbildning av skyddsingenjörer och andra verksamma inom företagshälsovården har utretts särskilt av 1976 års företagshälsovårdsutredning i betänkandet Företagshälsovård för alla (SOU 198332). Av dessa skäl finns inte anledning att här gå närmare in på skyddsingenjörernas utbildning i arbetsmiljöfrågor.

Skyddsingenjörerna får ofta på företagen ansvara även för miljö— skyddsfrågorna. I grundutbildningen för skyddsingenjörer finns smärre inslag om skyddet av den yttre miljön. Någon mer inträngande utbild- ning i kemiskt miljöskydd ges dock inte. Vissa kurser i miljöskyddstek- nik ges vid de tekniska högskolorna, samt vid Lunds och Umeå univer- sitet. Det saknas dock en särskilt anpassad påbyggnadskurs i miljö- skyddsteknik för skyddsingenjörer.

Kemistlinjen omfattar mellan 80 och 160 (ofta 120) poäng och anord- nas vid samtliga universitet. Utbildningen innehåller dels ett basblock med bl. a. grundläggande kemikurser, dels ett påbyggnadsblock med profilering mot olika tillämpade områden. Exempel på sådana är analy- tisk kemi, materialkemi och livsmedelskemi. Inom kemistlinjen ges un- dervisning om kemiska risker främst som delmoment i andra större

kurser, vid Lunds universitet t. ex. som ett l-poängsinslag i en kemikurs. I vissa fall ingår dock större särskilda kurser. 1 kemistlinjen vid Linkö- pings universitet ingår t. ex. en 5—poängs kurs i ekologi och omgivnings- hygien.

Biologlinjen (120 poäng) anordnas vid samtliga universitet. De obliga- toriska momenten om kemiska risker på biologlinjen ingår i regel som smärre delmoment i större kurser. 1 Lund ingår t. ex. kortare inslag om kemiska risker i kurserna i zoologi (zoofysiologi), farmakologi, kemisk ekologi och vattenvård. Särskilda kurser om hälso- eller miljörisker (t. ex. ekotoxikologi och genetisk toxikologi) kan väljas till. Utbudet av sådana kurser varierar mellan utbildningsorterna.

Agronom-, hortonom- fiskevårds- och jägmästarlinjerna anordnas av Sveriges lantbruksuniversitet. En särskild institution för ekologi och miljövård finns. Kurser anordnas om ekologi och i viss utsträckning också om kemiska hälso— och miljörisker.

Hälso- och miljövårdslinjen i Umeå är en treårig linje som i första hand syftar till verksamhet som hälsovårdsinspektör i kommun, industri och offentlig förvaltning. I utbildningen ingår bl. a. fysiologi och miljöme- dicin (10 poäng) och tillämpade hälso- och miljövårdsinriktade ämnen (bl. a. bostads- och arbetsmiljö, miljöpåverkande industrier och epide- miologi), totalt 40 poäng.

Livsmedelslinjen i Kalmar är en treårig linje inriktad mot arbete inom livsmedelskontroll eller livsmedelsproduktion. En lO-poängs kurs om hälso- och miljöeffekter ingår vid specialisering mot kontroll. Miljö- och naturresurslinjen i Kalmar är en treårig linje inriktad mot arbete inom miljöteknik och naturresursplanering. Det ingår 10 poäng i miljökemi med miljöeffekter. De studerande har också möjlighet att välja en 20—poängskurs i miljö- och mätteknik.

I kemiekonomilinjen i Karlstad (160 poäng) ingår en 20-poängskurs i industriell biologi. Linjen inhemska råvarusystem i Östersund (80 poäng) innefattar en kurs i ekologisk kemi. Biogeovetarlinjen i Stockholm (120 poäng) innehåller kursmoment om ekologi. Utvecklingsingenjörslinjen i Halmstad (120 poäng) innehåller en 3- poängskurs i arbetsvetenskap (inklusive yrkeshygien).

Administrativa, ekonomiska och sociala yrken

Juristlinjen (180 poäng) anordnas i Lund, Stockholm och Uppsala. Grundutbildningen innehåller vissa obligatoriska moment som berör miljöskydds- och arbetsmiljölagen. I Uppsala anordnas en påbyggnads- kurs om 10 poäng i miljörätt. Till de 30 platserna har man årligen 200 sökande. De flesta av dem som genomgår kursen är dock inte jurister utan t. ex. hälsovårdsinspektörer.

Riksåklagarämbetet (RÅ) har anordnat en tvådagars kurs om miljö- brott för över- och länsåklagare.

Ekonomlinjen (140 poäng) som anordnas på 11 orter har hittills inte innehållit någon miljövårdsundervisning. Handelshögskolan i Stock- holm har dock nyligen fått medel från naturvårdsverkets forsknings- nämnd för en professur i miljövård. Avsikten är att detta ämne skall ingå

i undervisningen. Varken förvaltningslinjen (140 poäng) eller samhälls— vetarlinjen (120 poäng), som båda anordnas på ett flertal orter, har några inslag av miljövårdsundervisning.

Vårdyrken

Låkarlinjen (220 poäng) anordnas på sex orter, i samarbete mellan hög- skolan och olika sjukhus. Endast kortare moment (från några timmar till en vecka) om kemiska hälsorisker ingår i grundutbildningen, ofta som ett led i utbildning i hygien, farmakologi och invärtesmedicin.

Bland övriga vårdyrkeslinjer bör nämnas apotekarlinjen i Uppsala (160 poäng) där det ingår en 20-poängskurs i toxikologi, samt tandläkar-, receptarie-, veterinär- och hälso- och sjukvårdslinjerna, som samtliga har vissa mindre inslag om kemiska risker.

Specialutbildning till yrkesmedicinare, företagsläkare, f öretagssköter- ska m. 111. har berörts av 1976 års företagshälsovårdsutredning i betän- kandena Utbyggnad av yrkesmedicinen (SOU 198022) och Företagshäl- sovård för alla (SOU 198322). Dessa utbildningar behandlas därför inte här.

Undervisningsyrken

Matematisk-naturvetenskaplig ämneslärarlinje (160 poäng) anordnas på sju orter. Av särskilt intresse är här utbildningen av lärare i kemi, biologi och naturkunskap.

Högskolans ämneslärarutbildning innebär att ämneslärarna får hu- vuddelen av kunskaperna om kemiska risker vid den universitetsutbild- ning (om totalt minst 120 poäng) i resp. ämnen som de genomgår före metodikundervisningen.

Som framgått ingår endast korta obligatoriska moment om kemiska risker i högskolans grundutbildning i biologi och kemi. En blivande ämneslärare kan välja särskilda kurser i miljövård eller om kemiska risker i sin grundutbildning eller som efterutbildning. Få av dessa kurser har anpassats till behovet för lärare. Vid Umeå universitet finns dock en 5— poängskurs om risker och skydd vid kemiskt laboratoriearbete, av- sedd bl. a. för lärare. Chalmers tekniska högskola har en fristående 5- poängskurs i kemi och miljö, som mest läses av gymnasielärare i kemi och biologi. Många av högskolans mera allmänt inriktade kurser om kemiska hälso- och miljörisker kan också vara lämpliga för ämneslärare i kemi och biologi.

I metodikundervisningen i kemi (40 timmar) ingår 2 lektionstimmar om olycksfallsrisker med kemiska ämnen. I metodikundervisningen i biologi (40 timmar) ingår några timmar miljövård, varav en del om kemiska risker. Detsamma gäller för metodikundervisningen i naturkun- skap. Merparten av den ettåriga metodikundervisningen utgörs av prak- tik.

Ett förslag om förändrad utbildning av lärare till grundskolan bereds f. 11. av utbildningsdepartementet. Enligt förslaget skall vidden i högsta— dielärarnas utbildning ökas och avse t. ex. samtliga naturorienterande

ämnen samt matematik, istället för tre enskilda ämnen som nu är fallet. Detta innebär mindre undervisning i något eller flera av de enskilda ämnena.

Kultur- och informationsyrken

Journalistlinjen (80 poäng) anordnas av journalisthögskolorna i Stock- holm och Göteborg. Grundutbildningen behandlar inte kemiska risker. Journalisthögskolan anordnar efterutbildning i form av 10- poängskur- ser, men dessa har ännu inte berört miljövård eller arbetsmiljö. Kurser i miljövård, innefattande moment om kemiska risker, anordnas däremot av institutet för fortbildning av journalister (FOJO) vid högskolan i Kalmar.

Slutsatser

Som framgått är utbildningen om kemiska risker bristfällig i flera yrkes- utbildningar som ofta leder till arbetsuppgifter med anknytning till kemiska risker.

Många civilingenjörer får arbetsuppgifter där de kan påverka eller fatta beslut som påverkar arbetsmiljön eller den yttre miljön. Det är därför angeläget att samtliga civilingenjörer får åtminstone någon ut- bildning om kemiska risker. Inom andra civilingenjörslinjer än den kemitekniska anordnas i allmänhet inga kurser om hälso- och miljöris- ker. På kemiteknisk linje varierar utbildningen i detta moment mellan utbildningsorterna. Det är angeläget att civilingenjörsutbildningen kom- pletteras så det på varje linje ges utbildning om kemiska risker i den utsträckning som behövs för att ge en god yrkesförberedelse.

Skyddsingenjörer får på företagen ofta ansvara även för miljöskydds- frågorna. I regel har de ingen särskild utbildning för detta. Det torde f. n. inte vara realistiskt att införa en särskild utbildning för miljöskyddsin- genjörer. Alltför begränsade anställningsmöjligheter vore att förvänta. Det finns inte heller utrymme för att kraftigt öka miljöskyddsinslagen i skyddsingenjörernas grundutbildning på bekostnad av andra moment. Däremot skulle påbyggnads- och efterutbildning i miljöskydd och mil- jöskyddsteknik för skyddsingenjörer kunna vara en realistisk fram- komstväg.

Studerande som genomgått kemistlinjen får i stor utsträckning arbets- uppgifter där det är angeläget att vara väl förtrogen med kemiska hälso- och miljörisker, t. ex. inom industrin eller som kemilärare. Det är därför angeläget att alla studerande på kemistlinjen får tillfredsställande grund- läggande kunskaper om kemiska hälso- och miljörisker.

Biologlinjen förbereder för yrkesverksamhet inom t. ex. miljö- och naturvård, livsmedels- och läkemedelsindustri, utrednings- och kon- trollverksamhet inom den offentliga sektorn, samt biologiundervisning i grundskola och gymnasium. Många biologer kommer således i sin yrkesverksamhet att arbeta med kemiska hälso- och miljöproblem. Där- för borde en bra undervisning om kemiska hälso- och miljörisker ingå bland de obligatoriska momenten på biologlinjen.

Grundskolans och gymnasieskolans lärare i biologi och kemi har en central roll då det gäller att ge allmänheten en god grundutbildning i dessa ämnen samt om kemiska hälso— och miljörisker. Det är därför angeläget att de har god utbildning i sina ämnen, med tillräckliga inslag om kemiska hälso- och miljörisker. Detta är i huvudsak en uppgift för universitetens undervisning i kemi och biologi. Det är också angeläget att högskolans metodikundervisning innehåller tillräckliga moment om kemiska hälso- och miljörisker.

Många verksamma lärare behöver vidare— och efterutbildning om kemiska hälso- och miljörisker. Det är angeläget att de bereds möjlighet till sådan utbildning. I sammanhanget kan särskilt nämnas möjligheten att ta upp kemiska hälso- och miljörisker vid de särskilda studiedagarna för lärare.

Också inom förskolan och fritidsverksamheten kan insikter förmedlas om kemiska hälso- och miljörisker. Det kan därför vara lämpligt att ta upp de kemiska hälso- och miljöfrågorna i utbildningen påförskollärar— och fritidspedagoglinjerna.

Läkare har en central roll då det gäller att upptäcka yrkesskador och miljöskador orsakade av kemiska ämnen. En ny utbildningsplan för läkarlinjen har nyligen fastställts. Inom ramen för denna har områden som yrkeshygien, miljömedicin och epidemiologi förstärkts. Det är an- geläget att de lokala kursplanerna ger ökat utrymme för undervisning inom dessa ämnesområden.

Jurister, såsom åklagare, försvarsadvokater, domare m.fl. behöver vara orienterade om kemiska och andra miljöfrågor för att kunna full- göra sina uppgifter i samband med miljöbrott. Det är angeläget att utbildningen om lagstiftning som berör kemiska ämnens påverkan på hälsan och miljön får ett större utrymme i den grundläggande juristut- bildningen. Det är också viktigt att lämplig efterutbildning finns till- gänglig.

Journalister som skriver om kemiska hälso- och miljörisker behöver dels vissa grundläggande kunskaper inom området, dels kännedom om var de kan inhämta information. Journalisternas grundutbildning är metodinriktad, och kemiska risker är ett av ett bland många ämnesom- råden som journalister kan behöva kunskaper om. Därför är det inte realistiskt att införa ett särskilt moment om kemiska risker i grundutbild- ningen. Däremot är det angeläget att goda möjligheter finns till efterut- bildning av journalister som är verksamma inom området.

Behovet av efterutbildning kan tillgodoses dels genom särskilda kur- ser, dels genom presseminarier. Naturvårdsverket anordnar sådana se- minarier någon gång per år. Seminarierna är väl besökta och har av journalisterna bedömts som värdefulla för deras yrkesutövning.

Det är angeläget att även de andra miljömyndigheterna bidrar till journalisters möjligheter att fördjupa sig i miljöfrågor, t. ex. genom att anordna presseminarier. I kemikommissionens huvudbetänkande f ram- hölls att det kan vara lämpligt att kemikaliemyndigheten anordnar pres- seminarier (SOU 1984:77 s. 231).

Det är således angeläget att utveckla och förstärka utbildningen om kemiska risker på ett flertal högskolelinjer. Sådana önskemål måste

emellertid vägas mot de många andra liknande önskemål som kan resas gentemot utbildningsväsendet. Inom fem av de utbildningslinjer som redovisats ovan är en förstärkt utbildning om kemiska risker särskilt angelägen, nämligen civilingenjörsutbildningen, kemistlinjen, biolog- linjen, läkarlinjen och juristlinjen. .

Översyn och förbättring av befintlig utbildning utförs lämpligast av dem som har ansvar för utbildningen. Den är självfallet en fördel om man kan samordna med annat översynsarbete som gäller samma utbild- ningslinjer.

Kemikommissionen föreslår att universitets— och högskoleämbetet (UHÄ) får i uppdrag atti samråd med berörda linjenämnder se över kursutbudet om kemiska risker. Särskild vikt bör fästas vid behovet av obligatoriska moment om kemiska risker på olika utbildningslinjer. I detta översyns- arbete bör de synpunkter beaktas som kemikommissionen här har redo- visat på civilingenjörsutbildningen, kemistlinjen, biologlinjen, läkarlin- jen och juristlinjen.

En påbyggnadskurs i miljöskyddsteknik för skyddsingenjörer bör kunna anordnas hos någon av de båda institutioner som ordnar utbildning för skyddsingenjörer (arbetarskyddsstyrelsen och högskolan i Jönköping). Att närmare utreda förutsättningarna och formerna för en sådan utbild- ning bör vara en uppgift för universitets- och högskoleämbetet, i samråd med arbetarskyddsstyrelsen och naturvårdsverket.

Liksom annan påbyggnadsutbildning för skyddsingenjörer bör en påbyggnadskurs i miljöskyddsteknik kunna finansieras med kursavgif- ter.

Kemikommissionen föreslår att universitets- och högskoleämbetet får i uppdrag att utreda möjligheterna att anordna en påbyggnadsutbildning i miljöskyddsteknik för skyddsingenjörer. Samråd bör ske med arbetar- skyddsstyrelsen och naturvårdsverket.

Den vidare- och efterutbildning som behövs för jurister är främst prak- tiskt inriktade kurser om utredningen av brott mot hälso— och miljö- skyddslagstiftningen. Att ordna sådana kurser är inte en förstahands- uppgift för högskolan. Riksåklagarämbetet har redan anordnat kurser av det här aktuella slaget. Det är lämpligt att denna myndighet får huvudansvaret för den nu aktuella utbildningen.

Kemikommissionen föreslår att riksåklagarämbetet ges i uppdrag att an— ordna utbildning om utredningen av miljöbrott och arbetsmiljöbrott. Utbildningen bör i första hand utformas för personal inom polis-, åkla- gar- och domstolsväsendet, men också göras tillgänglig för jurister inom näringslivet och hos myndigheter. Utbildningen bör delvis kunna av- giftsfinansieras. Samråd bör ske med arbetarskyddsstyrelsen, kemikalie- myndigheten och naturvårdsverket.

2.4. Specialistutbildning för kemikaliekontrollen

Påbyggnadslinjer bygger på genomgången allmän linje. De utgör alltså en form av vidareutbildning eller specialisering. Vid högskolorna finns f. n. tre påbyggnadslinjer som leder till specialistkompetens av stor be- tydelse för kemikaliekontrollen, nämligen toxikologutbildning, ekotox- ikologutbildning och yrkeshygienikerutbildning. Skyddsingenjörsutbildningen, som har stora moment om kemiska hälsorisker, behandlades i avsnitt 2.3. Frågan om laboratorieresurser för utbildning om standardtestning för toxikologer behandlas i avsnitt 4.3.

Befintlig utbildning

Toxikologutbildningen i Stockholm (80 poäng) anordnas på försök som lokal påbyggnadslinje vid Karolinska institutet. Den inleds med en grundläggande kurs i toxikologi om 20 poäng som kan läsas separat. Därefter följer fördjupningsstudier inom de olika toxikologiska special- vetenskaperna. Antalet kursplatser är 30 på 20—poängskursen och 10 på fortsättningskursen. Inträdeskrav till 20—poängskursen är högskole- eller universitetsutbildning i kemi och biologi, alternativt medicinska eller veterinärmedicinska ämnen om sammanlagt 100 poäng samt 20 poäng i valfritt ämne. För fortsättningskursen krävs dessutom att grundutbild- ningen skall innehålla minst 40 poäng i kemi.

Ekotoxikologutbildningen i Uppsala (60 poäng) anordnas på försök som lokal påbyggnadslinje vid zoofysiologiska institutionen vid Uppsa- la universitet. Antalet kursplatser är 12. Inträdeskravet till ekotoxikolog- utbildningen är 120 poäng på biologlinjen med allmänbiologisk inrikt- ning eller annan motsvarande utbildning.

Yrkeshygienikerutbildningen i Lund (60 poäng) påbörjades år 1984. Den är en påbyggnadsutbildning för dem som har högskoleutbildning med kemisk inriktning. Också erfarna yrkeshygieniker och skyddsingen- jörer med dokumenterade kunskaper i kemi är behöriga till utbildning- en. I utbildningen ingår minst 30 poäng om kemiska risker (inkl. ex- amensarbete).

Utbildningen har 25 utbildningsplatser. Vid det första ansökningstill- fället till vårterminen 1984 anmälde sig 22 behöriga sökande av vilka 12 påbörjade utbildningen. Endast 6 studerande deltar f. n. i utbildningen.

Under år 1982 och 1983 utbildade arbetarskyddsstyrelsen på försök 20 yrkeshygieniker. I motsats till Lundautbildningen genomfördes denna utbildning som deltidsstudier. Vidare gäller andra, betydligt bättre stu- dieekonomiska villkor. Praktiskt taget alla har fått anställning som sva- rar mot utbildningen.

Slutsatser

Som framhölls i avsnitt 2.1 har myndigheter och företag stort behov av personer med gedigen utbildning i human- och ekotoxikologi. F. 11. råder allvarlig brist på kvalificerad kompetens på området. De nämnda tox-

ikolog- och ekotoxikologutbildningarna är de enda kvalificerade i sitt slag i landet. De utgör också grunden för vidare forskarutbildning.

I universitets- och högskoleämbetets rapport Toxikologi — utbild- ning, forskning, testning (UHÄ rapport 198226) föreslogs att de nämn- da linjerna görs permanenta. De allra flesta remissinstanserna stödde förslaget.

Universitets- och högskoleämbetet har därefter i sin petita föreslagit att de båda utbildningarna inrättas som permanenta linjer. Regeringen har i budgetpropositionen år 1985 (prop. 1984/851100) föreslagit att en påbyggnadslinje i toxikologi inrättas som allmän linje vid Karolinska institutet fr. o. m. budgetåret 1986/87. Den skall omfatta en baskurs om 20 poäng och en fortsättningskurs om 60 poäng.

Ekotoxikologutbildningen i Uppsala har hittills finansierats med me- del från ett anslag för försöksvis drift. Den inrättas fr. o. m. budgetåret 1985/ 86 som lokal påbyggnadslinje. De behov av ekotoxikologisk kom- petens som följer av förslagen i kemikommissionens båda tidigare betän- kanden gör det ytterligare angeläget att ekotoxikologiutbildningens fort- bestånd tryggas. Den bör därför inrättas som allmän linje.

Kemikommissionen föreslår att ekotoxikologutbildningen (60 poäng) vid Uppsala universitet inrättas som allmän linje.

Som framgått ovan har den nya yrkeshygienikerutbildningen drabbats av allvarliga rekryteringssvårigheter under sitt första år. Inför komman- de kurser har förändringar genomförts med syfte att underlätta för yrkesverksamma att följa utbildningen. Denna kommer att kunna ge- nomföras även som deltidsstudier.

Det faktiska behovet av yrkeshygieniker har vitsordats från flera håll. Det är därför angeläget att sådana förändringar görs som behövs för att yrkesverksamma med lämplig bakgrund skall kunna rekryteras och ge- nomgå utbildningen.

Kemikommissionen föreslår att universitets- och högskoleämbetet får i uppdrag att utvärdera erfarenheterna av yrkeshygienikerutbildningen och att överväga vilka förändringar som kan behövas bl. a. för att säkra rekryteringen till utbildningen. Samråd bör ske med berörd linjenämnd och med arbetarskyddsstyrelsen.

2.5. Myndigheters internutbildning

Som nämndes i avsnitt 2.1 har miljömyndigheterna behov av bred sak- kunskap för att för samhällets räkning kunna övervaka kemikaliehante- ringen, utföra faroanalyser och riskanalyser samt vidta åtgärder. Särskilt hos de centrala myndigheterna finns ett stort behov av kvalificerad toxikologisk kunskap.

Liksom annan kunskapsuppbyggnad, t. ex. bevakning av den veten- skapliga utvecklingen, tenderar personalutbildning att komma till korta i konkurrens med den dagliga ärendehandläggningen. Det finns anled-

ning för miljömyndigheterna att satsa betydligt mer på personalutbild- ning än vad de nu i allmänhet gör.

Myndigheternas behov av mer kvalificerad sakkunskap inom toxiko- login bör efterhand kunna tillgodoses genom att nyanställd personal i ökad utsträckning har genomgått toxikologisk och ekotoxikologisk på- byggnadsutbildning. (Se avsnitt 2.4.)

Under jämförelsevis lång tid får man dock räkna med att en stor del av personalen inte har fått någon mer omfattande utbildning om kemis- ka risker i sin grundutbildning vid högskolan. Därför finns ett betydande behov av vidare- och efterutbildning. Myndigheterna har dels behov av utbildning som är specifik för resp. myndighets ansvarsområde, dels vissa gemensamma behov som gäller grundläggande human- och eko- toxikologi. Sådan utbildning kan ske dels genom högskolekurser, dels genom kurser som myndigheterna själva anordnar.

Flera myndigheter har gemensamma behov av vidare— och efterutbild- ning i grundläggande human- och ekotoxikologi. Det torde bl.a. gälla arbetarskyddsstyrelsen, kemikaliemyndigheten, livsmedelsverket, na- turvårdsverket och socialstyrelsen. Ett samarbete om sådan kursverk- samhet bör tas upp. Uppgiften att ta initiativ till ett sådant samarbete tillfaller naturligt det i kemikommissionens huvudbetänkande (SOU 1984:77, s. 181) föreslagna toxikologiska rådet. Arbetarskyddsstyrelsen, som av de berörda myndigheterna har de mest omfattande erfarenheter- na av kursverksamhet, ligger mest naturligt till som kursarrangör. Kurs- verksamheten bör mot avgift kunna vara öppen även för andra intresse- rade, t. ex. inom näringslivet.

Kemikommissionen föreslår att det toxikologiska rådet får i uppdrag att ta inititativ till en för miljömyndigheterna gemensam internutbildning i toxikologi. Samarbetet bör i första hand omfatta arbetarskyddsstyrelsen, kemikaliemyndigheten, livsmedelsverket, naturvårdsverket och social- styrelsen.

2.6. Utbildning för leverantörer

Behovet av kompetens hos företag som tillverkar eller importerar kemi- kalier varierar med verksamhetens natur. Varje företag behöver dock vissa grundkunskaper, en minimikompetens, för att kunna leva upp till det ansvar man ålagts i lagstiftningen. Man måste ha god kännedom om de lagar och andra regler som är aktuella för företagets kemikaliehante- ring. Men man måste också ha förståelse för avsikten med reglerna, vilket bl. 3. innebär behov av närmare kunskaper om varför kemikalier kan orsaka hälso- eller miljöskada.

I enkla bedömningsfall kan denna minimikompetens vara tillräcklig för att företaget skall kunna göra riktiga bedömningar och utforma en tillfredsställande risk- och skyddsinformation till sina produkter. Så kan vara fallet i fråga om vissa enkla baskemikalier vars egenskaper från hälso— och miljösynpunkt är väl kända och dokumenterade i allmänt tillgängliga handböcker.

I de fall utvärderad dokumentation saknas eller är osäker krävs det betydande kompetens för att skaffa fram tillräckligt underlag, för att utvärdera detta och slutligen för att bedöma produktens hälso— eller miljöfarlighet. För att självständigt bedöma toxikologisk dokumentation behövs kunskaper på en nivå som svarar mot universitetsutbildning i toxikologi (jfr. avsnitt 2.4). Det är inte nödvändigt att ha denna kvalifi- cerade sakkunskap inom företaget. I många fall bör det vara fullt till- räckligt att företaget på t. ex. konsultbas skaffar sig tillgång till den nödvändiga kompetensen. Då måste man se till att den externa sakkun- skapen verkligen tas i anspråk när behov föreligger. Importerande före- tag kan utnyttja kompetens hos sina utländska leverantörer.

Den nuvarande kompetensen inom företagen varierar kraftigt. En del större företag har särskild personal med Specialistutbildning i toxikologi för sin företagsinterna kemikaliekontroll. Många företag har lagt den praktiska kemikaliekontrollen på personer med allmän naturvetenskap- lig, främst kemisk bakgrund, ibland påbyggd med kortare toxikologisk utbildning. Tillverkare och importörer som har tillgång till företagshäl- sovård kan tillgodogöra sig kompetens inom den även för den kemika- liekontroll de har att utföra som leverantörer.

Det är fortfarande ett problem att många företag inte har tillgång till den kompetens de behöver för sina uppgifter inom kemikaliekontrollen. En bidragande orsak till detta har varit avsaknaden av myndighetstillsyn riktad mot leverantörsledet. Resultatet har blivit att många företag inte uppmärksammat behovet av kunskaper om kemikaliers hälso- och mil- jöeffekter för att kunna leva upp till sitt ansvar. Kemikommissionen har i sitt huvudbetänkande (SOU 1984:77) lagt förslag som syftar till en kraftigt förstärkt myndighetstillsyn.

Det är som nämnts en nödvändig förutsättning för en god kemikalie- kontroll i samhället att leverantörerna, i första hand tillverkare och importörer, har tillgång till erforderlig kompetens. Detta ställer krav på utbildning av olika personalkategorier inom företagen.

Varken myndigheterna eller högskolan anordnar f. n. utbildning av- passad till det ovan nämnda minimibehovet av kompetens. Däremot anordnar bl. a. Sveriges Kemiska Industrikontor (Kemikontoret), Plast- och Kemikalieleverantörers Förening (PKL) samt Kemisk-Tekniska Le- verantörförbundet (KTF) kortare kurser i produktkontroll för medlems- företagens personal. Dessa organisationer har som medlemmar ca 250 av de ca 2 000 tillverkare och importörer som finns i landet. Medlemsföre- tagen svarar för drygt två tredjedelar av de kemiska produkterna på den svenska marknaden.

Näringslivsorganisationernas kurser är korta, en till två dagar. Många, särskilt mindre, företag har svårt att avvara personalen under längre kurser. Handläggarna kan i stället delta i flera kortare kurser. Vissa större företag har internutbildning. Vissa importörer kan dessutom utnyttja utländska moderbolags internutbildning. Näringslivsorganisa- tioner har också utarbetat skriftligt vägledningsmaterial om kemikalie- kontroll.

Mot bakgrund av behovet av grundkunskaper hos alla tillverkare och importörer och att en del företag saknar sådana grundkunskaper, är det

otillfredsställande att grundutbildning i dagsläget i allmänhet är till- gänglig endast för den minoritet av företagen som är medlemmar i vissa organisationer. Det är ett samhällsintresse att det finns bra grundutbild- ning tillgänglig för samtliga tillverkare och importörer.

Kemikommissionen har i sitt huvudbetänkande (SOU 1984:77 s. 199) föreslagit bestämmelser om kompetenskrav för tillverkare och importö- rer och att kemikaliemyndigheten bör utfärda närmare föreskrifter om dessa krav. För att dessa intentioner skall kunna realiseras är det ange- läget att anordna utbildning även i samhällets regi för tillverkare och importörer.

Utbildningen bör ge kunskap om tillverkares och importörers skyldig- heter, och om gällande regler för klassificering och märkning. Den bör också ge kunskaper om kemikaliers skadeverkningar. Syftet skall vara att ge sådana kunskaper som behövs för att se till att gällande regler följs och för att bedöma när mer kvalificerad sakkunskap behöver anlitas.

Kemikaliemyndigheten bör få huvudansvaret för innehållet i denna utbildning. Det är dock inte rationellt att denna myndighet bygger upp kompetens som utbildningsarrangör. Däremot talar mycket för att arbe- tarskyddsstyrelsen kan vara en lämplig utbildningsarrangör. Arbetar- skyddsstyrelsen har, som tidigare nämnts, en särskild utbildningsenhet och en betydande vana att arrangera utbildning för personal inom näringslivet bl. a. i kemiska arbetsmiljöfrågor.

Kortare utbildning behöver anordnas även för personal i återförsäl- jarledet. Återförsäljare behöver som nämndes i avsnitt 2.1 grundläggan- de kunskaper om kemiska risker, märkningsregler och skyddsföreskrif- ter. Kunskapsbehovet är mindre än för tillverkare och importörer.

Som tidigare nämnts behövs kvalificerad toxikologisk sakkunskap för att utföra mer avancerat utrednings— och utvärderingsarbete. Utbildning som ger fördjupade kunskaper i toxikologi behandlades i avsnitt 2.4.

Kemikommissionen föreslår att kemikaliemyndigheten får i uppdrag att ta initiativ till utbildning för tillverkare, importörer och återförsäljare av kemiska produkter. Det bör prövas om arbetarskyddsstyrelsen kan vara arrangör för utbildningsverksamheten. Uppdraget bör utföras i samråd med arbetarskyddsstyrelsen och naturvårdsverket. Utbildningen bör fi- nansieras med kursavgifter.

3. Forskning

Besluten inom kemikaliekontrollen fattas i dag ofta på grundval av otillräcklig kunskap. För att kemikaliekontrollen skall kunna effektivi- seras behövs bättre kunskaper. Sådana får vi bl. a. genom forskning. I detta kapitel behandlas forskning om toxikologi, expositionsuppskatt— ning och åtgärdsteknik. Laboratorieresurser för toxikologisk forskning behandlas i avsnitt 4.2. Forskning med anknytning till epidemiologi behandlas i avsnitt 5.4 och forskning med anknytning till miljöövervak- ning i avsnitt 6.3.

Den svenska forskningen utgör endast en bråkdel av det sammanlag- da forskningsarbetet i världen. Den svenska kemikaliekontrollen måste därför till övervägande del grundas på kunskaper som kommer från andra länder. Vi behöver egen forskning för att upprätthålla den kom— petens som krävs för att tillgodogöra oss resultatet av forskning i andra länder. Det är också angeläget att Sverige lämnar goda bidrag till det internationella forskningsarbetet.

3.1. Toxikologisk forskning

Toxikologi är vetenskapen om kemiska ämnens skadliga effekter på människan (humantoxikologi) och på biologiska system i miljön (eko- toxikologi).

Den toxikologiska forskningen syftar till att förbättra våra kunskaper om kemiska ämnens skadliga effekter på hälsa och miljö. Ämnenas upptag, omsättning och verkningsmekanismer studeras. Som grund för dessa studier ligger kunskaper från andra biologiska vetenskapsgrenar om normala skeenden i organismen och i ekosystemen. Kemin bidrar med kunskaper om bl.a. ämnens kemiska och fysikaliska egenskaper.

Utvecklingen av testmetoder är en viktig del av den toxikologiska forskningen. Toxikologisk standardtestning, dvs. utnyttjande av redan utvecklade och standardiserade testmetoder, bör däremot inte räknas som forskning.

Befintlig forskning

Toxikologisk forskning med humantoxikologisk inriktning bedrivs i Sverige vid universitet och högskolor (bl. a. institutioner för toxikologi, farmakologi, genetik och hygien) samt vid forskningsenheter knutna till

centrala myndigheter som arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen och livsmedelsverket. Sådan forskning bedrivs också vid särskilda forsk- nings- och undersökningsenheter som försvarets forskningsantalt (FOA) och statens miljömedicinska laboratorium (SML), inom hälso- och sjuk- vården vid bl. a. yrkesmedicinska kliniker samt inom läkemedelsföreta- gen.

Toxikologisk forskning med ekotoxikologisk inriktning bedrivs vid universitet och högskolor (främst vid biologiska och ekologiska institu- tioner), vid forsknings— och undersökningsenheter knutna till natur- vårdsverket, vid Institutet för vatten- och luftvårdsforskning (IVL), vid Studsvik Energiteknik AB, vid Svenska miljöforskargruppen (MFG) och vid Naturhistoriska Riksmuseet.

Statliga anslag till toxikologisk forskning går delvis genom särskilda forskningsfinansierande organ såsom forskningsråden och arbetar- skyddsfonden. Delvis går de direkt till institutioner som själva utför forskning, t. ex. universitet och högskolor, myndigheters forskningsav- delningar och särskilda forsknings— och undersökningsenheter. Några centrala myndigheter, bl. a. naturvårdsverket, har särskilda anslag att fördela till forsknings- och undersökningsverksamhet. Inom näringsli- vet är det främst läkemedelsföretag som anslår medel till forskning med toxikologisk anknytning.

Det är svårt att dra gränsen för vad som är toxikologisk forskning. Därför är det också svårt att uppskatta hur stora belopp som satsas på sådan forskning. Olika utredningar har kommit till delvis olika resultat.

Universitets- och högskoleämbetet utgav år 1982 rapporten Toxikolo- gi — utbildning, forskning, testning (UHÄ rapport 198226). Arbetar- skyddsfonden (ASF) har sammanställt uppgifter om toxikologisk forsk- ning (ASF rapport 198411). I tabell 1 återfinns deras uppskattningar av forskningsråds och forskningsfonders anslag till toxikologisk forskning. Skillnaden mellan deras resp. bedömningar torde i huvudsak bero på att arbetarskyddsfonden använt en vidare definition av toxikologisk forsk- ning. Det kan konstateras att enligt båda bedömningarna kommer över hälften av stödet till den toxikologiska forskningen från sektorsorgan, nämligen från arbetarskyddsfonden och naturvårdsverkets forsknings- nämnd.

Tabell 1 Anslagen från forskningsråd och forskningsfonder till toxikologisk forsk- ning, dels enligt universitets— och högskoleämbetets uppskattning för år 1980, dels enligt arbetarskyddsfondens uppskattning för budgetåret 1980/81

UHÄ 1980 ASF 1980/81

Forskningsrådsnämnden 3, 4 3, 7 Naturvetenskapliga forskningsrådet 1 Medicinska forskningsrådet 4 Arbetarskyddsfonden 10, Statens naturvårdsverks forskningsnämnd 0 Riksföreningen mot cancer Riksbankens jubileumsfond 0 3 Övriga 0,9

1

29 36 50 3,0 32 06

ca 21 milj. kr. ca 32 milj. kr.

Tabell 2 Universitets- och högskoleämbetets uppskattning av den toxikologiska verksamhetens omfattning år 1980

Forskning Testning Bedömning Summa

Universitet och högskolor 30 3 0,5 33 Forsknings— och undersökningsenheter 4 4 2 10 Myndigheter 6 1 6 13 Industrin (huvudsakligen läkemedels- ) 8 12 2 22 48 20 10 78 milj.kr.

Universitets- och högskoleämbetet uppskattade också de totala kost- naderna för toxikologisk forskning. Man räknade då även in de kostna- der som finansieras via olika institutioners fasta anslag. Som framgår i tabell 2 bedömde man de totala kostnaderna för toxikologisk forskning till ca 48 milj. kr.

Toxikologiska forskningsprogram

Både forskningsrådsnämnden och arbetarskyddsfonden bedriver sär- skilda program för att stödja toxikologisk forskning.

Forskningsrådsnämndens program ”Kemiska hälsorisker i vår totala mil jö” startades år 1980 för att pågå under sex år. Ett antal forskningsråd och sektorsorgan stödjer gemensamt programmet; nämligen arbetar- skyddsfonden, byggforskningsrådet, forskningsrådsnämnden, medi- cinska forskningsrådet, naturvetenskapliga forskningsrådet, natur- vårdsverkets forskningsnämnd, riksföreningen mot cancer och styrelsen för teknisk utveckling. Det första året hade programmet ett anslag om 3 milj. kr. För år 1984/85 var anslaget ca 6 milj. kr. Programmet skall stödja forskning inom områden som är gemensamma för de deltagande forskningsorganen, särskilt forskning kring metodologiska och andra grundläggande problem.

Följande områden har ägnats särskild uppmärksamhet i programmet: metoder för kartläggning av farliga kemikalier och deras omfördelning i miljön, miljögifters omsättning, effekter och verkningsmekanismer, epidemiologi och riskvärdering.

En utvärderingsgrupp som bedömt programmets verksamhet under åren 1980-1982 ansåg att vinster nåtts genom att forskningsråd och sektorsorgan har gjort en gemensam insats för att stödja ett angeläget område. Man bedömde att den svaga grundläggande forskningen på området hade förstärkts genom programmet.

Arbetarskyddsfondens styrelse tillsatte år 1980 en programgrupp för toxikologisk och angränsande forskning. Programgruppen redovisade sina slutsatser och förslag i rapporten ”Toxikologisk forskning — utvär- dering och behovsanalys” (ASF rapport 1984:1).

Gruppen sökte identifiera kunskapsluckor och angelägna insatsområ— den. Den föreslog på grundval av detta att arbetarskyddsfonden i sin fortsatta verksamhet skulle prioritera områdena allergi och hyperreak- tivitet, gentoxikologi i vid bemärkelse samt neurotoxikologi. Detta skul-

le ske genom att speciella program för långsiktig kunskapsuppbyggnad startar inom de tre prioriterade områdena. Dessa tre program skulle ta i anspråk 30—40 procent av arbetarskyddsfondens resurser för toxiko- logisk forskning. Resten skulle som hittills fördelas mellan projekt av mera begränsad omfattning efter ansökan från enskilda forskare och institutioner.

Arbetarskyddsfondens styrelse beslutade år 1984 om ett särskilt pro- gram för toxikologisk forskning. Huvudsyftet med detta program är långsiktig uppbyggnad av toxikologisk kunskap i frågor av central bety- delse för arbetslivet. En sådan kunskapsbas förväntas kunna tjäna som underlag för att upptäcka, åtgärda och förebygga kemiska arbetsmiljö- problem. Verksamheten skall i huvudsak omfatta de tre områden som enligt programgruppen borde prioriteras. Aktuella frågor inom dessa områden är metodutveckling, mekanismstudier och samverkanseffekter. Programmet skall genomföras under sexårsperioden 1985— 1990 inom en planeringsram om 40 milj. kr. för hela perioden. Programmet innebär dock inte totalt sett ett ökat stöd från arbetarskyddsfonden till toxikolo- gisk forskning. I stället innebär det en ökad styrning av det stöd som redan ges, genom ett mer långsiktigt och koncentrerat stöd till de priori- terade områdena.

Ökat stöd till toxikologisk grundforskning

Sverige har en väl uppbyggd allmän forskningskompetens inom det biomedicinska området. Det finns därför goda förutsättningar att öka satsningen på toxikologisk forskning. Kommissionen vill här särskilt peka på behovet av ett kraftfullt stöd till den toxikologiska grundforsk- ningen. Detta gäller inte minst sedan forskningsrådsnämndens projekt om kemiska hälsorisker upphört vid halvårsskiftet 1986. I sammanhang- et bör betonas att det också är väsentligt att anslagen till sektorsforsk- ningen inom området inte minskas. Den innehåller betydande mått av långsiktig kunskapsuppbyggnad.

Ett bra stöd till den toxikologiska grundforskningen är väsentligt även för att den tillämpade forskningen och utvecklingsarbetet skall kunna framskrida. Ökade kunskaper om grundläggande skademekanismer ger bättre möjligheter att utveckla nya testmetoder samt att vidareutveckla sådana testmetoder som redan är i bruk. Med bra kunskaper om meka- nismen bakom en viss skada kan toxikologiska tester utformas som gör det möjligt att testa om ett kemiskt ämne har de egenskaper som orsakar just den skadan.

Ökade kunskaper om grundläggande skademekanismer ger bättre möjligheter att bedöma hur användbara olika testmetoder är. Hundra- tals olika testmetoder finns beskrivna i den vetenskapliga litteraturen. Vilken relevans olika korttidstest har är t. ex. svårt att bedöma utan omfattande kunskaper om skademekanismen.

Ökade kunskaper om skademekanismer minskar dessutom osäkerhe- ten när man tolkar testresultat. Möjligheterna blir bättre att förutsäga vilka typer av skador som kan uppstå på människor och i miljön. Möjligheterna blir också större att förutsäga vid vilka exponeringsnivåer skador uppstår.

För att förutsäga kombinationseffekter behövs kunskaper dels om de enskilda ämnenas egenskaper, dels om toxikologiska verkningsmekanis- mer. För det sistnämnda behövs toxikologisk grundforskning.

Forskningen har de senaste årtiondena kraftigt ökat våra kunskaper om grundläggande biokemiska och fysiologiska skeenden i kroppen, vilket har förbättrat möjligheterna att studera hur olika kemiska skador uppstår. Dessa ökade kunskaper har därmed också gjort det möjligt att utveckla testmetoder där inga eller endast ett fåtal djur används. Vissa av dessa testmetoder bidrar redan i dag med viktig kompletterande infor- mation till djurförsöken. Cellernas inbördes organisation och funktioner medför emellertid att organismen som helhet kan reagera på ett sätt som inte kan förutsägas från studier av isolerade celler. Djurförsök är därför f. n. oumbärliga för att förutsäga kemiska hälsorisker. Av bl. a. djur- skyddsskäl är det angeläget att djurförsöken begränsas så långt möjligt. För att det skall vara möjligt att utveckla bättre försöksdjursfria testme- toder krävs dels att kunskaperna om grundläggande toxikologiska verk- ningsmekanismer ökas väsentligt, dels att dessa kunskaper omsätts i utveckling av testmetoder. Det är även av detta skäl viktigt att toxikolo- gisk grundforskning stöds.

Grundforskningen behövs också för att upprätthålla kompetensen att tillgodogöra sig resultat av forskning i andra länder. Även för bedöm- ningen av utländska undersöknings- och testresultat krävs kompetens från grundforskning inom området, kombinerad med erfarenheter från tillämpad forskning.

Det finns således goda skäl att öka stödet till toxikologisk grundforsk- ning. Ett sådant nytt program bör kunna ta sin början då forskningsråds- nämndens (FRN) program ”Kemiska hälsorisker i vår totala miljö” som har en årsbudget om ca 6 milj. kr. upphör vid utgången av budgetåret 1985/ 86.

Anslag till grundforskning fördelas i allmänhet via forskningsråden efter inomvetenskapliga kriterier. Både det medicinska och det naturve- tenskapliga forskningsrådet ger redan stöd till toxikologisk grundforsk- ning. De har också båda god tillgång till den kompetens som behövs för att fördela medel inom detta område. En samordning av de båda rådens stöd till toxikologin underlättar prioriteringen och granskningen av forskningsprojekten. Det kan övervägas att låta en internationellt sam- mansatt utvärderingsgrupp bidra till bedömningarna.

Med hänsyn till de långsiktiga behoven bör ett program för toxikolo- gisk grundforskning inte tidsbegränsas. Det bör innefatta såväl human- toxikologi som ekotoxikologi.

Kemikommissionen föreslår att de medicinska och naturvetenskapliga forskningsråden tilldelas ett tilläggsanslag om 6 milj. kr. per år för ett särskilt gemensamt program för toxikologisk grundforskning. Program- met bör starta budgetåret 1986/ 87. Möjligheterna till samordning med andra anslagsgivare till toxikologisk forskning bör undersökas.

De föreslagna 6 milj. kr. är givetvis avsedda att vara ett tillskott utöver de medel som redan nu anslås av de nämnda råden för forskning inom området.

3.2. Forskning om expositionsuppskattning

Uppskattning av expositionen är en väsentlig förutsättning för att man skall kunna bedöma vilken risk ett kemiskt ämne eller en kemisk produkt medför i en viss praktisk hantering. Expositionsuppskattningar är där- med också viktiga för bedömningen av vilka skyddsåtgärder som skall vidtas.

Expositionsuppskattning fordrar bl. a. bra mät— och analysmetoder, samt tillförlitliga metoder för spridningsberäkning. På båda dessa om- råden finns behov av forskning och utveckling.

Som exempel på utvecklingsarbete inom mät— och analysteknik kan nämnas metoder för att insamla och bereda prov av olika slag, metoder för att kvantitativt mäta förekomsten av kända föroreningar, metoder för att spåra och analysera nya föroreningar, samt utveckling av mätstra- tegier.

Utveckling av spridningsmodeller kan gälla t. ex. metoder att beräkna spridning av föroreningar i luften från en skorsten eller från en förore- ningskälla i arbetsmiljön. Det kan också gälla metoder att beräkna hur kemiska ämnen sprids i miljön och bioackumuleras i näringskedjor.

Befintlig verksamhet

Forskning och utveckling inom mät— och analysteknik bedrivs till stor del som sektorsforskning vid de olika centrala myndigheterna, särskilt arbetarskyddsstyrelsen, naturvårdsverket och livsmedelsverket. Arbe- tarskyddsfonden har stöd till utveckling av arbetshygieniska mätningar som särskilt programområde. Naturvårdsverkets forskningsnämnd ger bidrag till utveckling av mät— och analysteknik för den yttre miljön. Naturvetenskapliga forskningsrådet stödjer projekt för utveckling av mät- och analysmetoder. Styrelsen för teknisk utveckling stödjer utveck- ling av ny mätteknik för arbetsmiljön.

Forskning och utveckling av spridningsmodeller för den yttre miljön bedrivs vid försvarets forskningsanstalt (FOA) och Sveriges meteorolo- giska och hydrologiska institut (SMHI), samt vid vissa universitetsinsti- tutioner. Institutet för vatten- och luftvård (IVL) arbetar med spridnings- modeller både för arbetsmiljön och den yttre miljön. Flera av miljömyn- digheterna, bl. a. arbetarskyddsstyrelsen, naturvårdsverket och produkt- kontrollnämnden utför expositionsuppskattningar som underlag för be- slut om regleringar. Detta arbete innefattar utvecklingsarbete. Statistiska centralbyrån (SCB) har utvecklat metoder för materialströmsanalyser.

Det föreligger inget samlat underlag för att bedöma hur stora resurser som satsas på forskning och utveckling inom expositionsuppskattning.

Slutsatser

Det praktiska miljöarbetet försvåras ofta av bristen på standardiserade och lättanvända mätmetoder. Möjligheterna att förutsäga eller uppskat- ta en exposition begränsas också ofta av en brist på generellt tillämpbara spridningsmodeller och av bristande erfarenhet av att utnyttja modeller.

Cancerkommittén har inventerat tillgängliga expositionsuppgifter för cancerframkallande ämnen hos några centrala myndigheter. Kommittén konstaterar i sitt betänkande Cancer (SOU 1984267), att myndigheternas överblick över exponeringssituationen delvis är otillräcklig. Det är an- geläget att förbättra denna överblick. Myndigheterna måste fortlöpande skaffa det underlag om expositionsförhållanden som behövs bl. a. för prioritering av myndighetsarbetet. För en del ämnen krävs också bättre mät- och analysmetoder samt mätstrategier.

Det behövs således fortsatt forskning och utveckling av mät- och analysmetoder, spridningsmodeller och mätstrategier. Detta behov före- ligger inom flera miljösektorer. Till stor del är problemen specifika för de olika sektorerna. De löses därför lämpligen inom ramen för det forsknings- och utvecklingsarbete som finansieras av sektorsorgan som arbetarskyddsfonden och naturvårdsverkets forskningsnämnd.

Det bör ankomma på myndigheterna, var och en inom sitt ansvarsom- råde, att fortlöpande bevaka behovet av särskilda statliga insatser inom området expositionsuppskattning. Det får anses ingå i de berörda myn- digheternas uppdrag att uppmärksamma medelstilldelande organ och vid behov regeringen när ökade eller ändrade insatser behövs inom detta område.

3.3. Forskning om riskelimination

För att kemiska hälso- och miljörisker effektivt skall kunna förebyggas krävs kunskaper om riskelimination.

Utbyte av produkter till andra som medför mindre risker och utnytt- jande av processteknik som medför mindre risker är exempel på metoder som är användbara för skyddet både av den yttre miljön och av arbets- tagarna. Det nödvändiga skyddet kan också åstadkommas genom mer renodlad åtgärdsteknik och skyddsteknik. Skyddet av den yttre miljön kan tillgodoses genom rening av utsläpp samt genom återvinning eller destruktion av kemikalier. Arbetstagare kan skyddas genom t. ex. pro- cessventilation eller andra förebyggande tekniska skyddsåtgärder, i sista hand med personlig skyddsutrustning.

Befintlig verksamhet

Forskning om och utveckling av riskelimination utförs i huvudsak av enskilda företag, som led t. ex. i deras processutveckling och produkt- utveckling. Sådant utvecklingsarbete kan föranledas av krav som ställs t. ex. i samband med koncession eller i föreskrifter från arbetarskydds- styrelsen. Skyddsombudens och företagshälsovårdens verksamhet kan leda till teknikutveckling med inriktning på arbetsmiljön.

Flera branschforskningsinstitut utvecklar riskeliminationsteknik inom sina resp. områden. Exempel på sådana institut är institutet för verkstadsteknisk forskning, träforskningsinstitutet, korrosionsforsk- ningsinstitutet och ytkemiska institutet.

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) och arbetarskyddsfonden

(ASF) ger anslag till forskningsinstitutioner, branschinstitut och företag för eliminationsteknisk forskning och till utvecklingsprojekt. Arbetar— skyddsstyrelsen bedriver med egna anslag forskning bl. a. om ventila- tionsteknik och personlig skyddsutrustning. Institutet för vatten- och luftvårdsforskning (IVL) arbetar med riskelimination i både den yttre miljön och i arbetsmiljön. '

Vid de tekniska högskolorna och universiteten bedrivs teknisk och annan forskning med eliminationstekniska inslag. Så har t. ex. Kungl. Tekniska Högskolan forskning bl. a. om ventilationsteknik, om skydds- utrustning och om arbetsmiljöteknik i samband med ny polymerteknik. I det senare fallet rör det sig om åtgärdsteknik som en del i utvecklingen av ny teknik.

Det finns endast begränsat underlag att bedöma hur stora resurser som totalt satsas på forskning och utveckling avseende riskelimination. Den helt övervägande delen av forskningen och utvecklingen bedrivs som nämnts av enskilda företag. I många fall är det ogörligt att avgöra hur stor del av kostnaderna för ett utvecklingsprojekt som avser åtgärder mot kemiska hälso- och miljörisker.

En uppfattning om satsningarna på åtgärdsteknik (där dock utveck- lingskostnader är en mindre del) ger riksrevisionsverkets rapport Sektor- och samhällsintresset i teknisk forskning och utveckling (Dnr 19841984). Det redovisas där att industrins och kommunernas investeringar i miljö- skydd (främst vattenrening) under 1970—talet uppgick till ca 12 miljar- der kr. i 1974 års penningvärde, medan de rörliga kostnaderna för samma ändamål uppgick till ca 3 miljarder kr. per år.

Som exempel på statliga satsningar inom detta område kan nämnas att arbetarskyddsfonden anslår ca 15 milj. kr. per år till åtgärdsteknik för kemiska risker i arbetsmiljön. Styrelsen för teknisk utveckling (STU) har under perioden 1968-1983 totalt anslagit ca 100 milj. kr. till miljövårds- teknik (vatten- och luftvård, avfallsbehandling, mätteknik). Dessa an- slag har minskat kraftigt de senaste åren. Detsamma gäller styrelsens anslag till arbetsmiljöteknik. Naturvårdsverkets forskningsnämnd har under perioden fr. o. nr. 1967/68 t. o. m. 1981/82 anslagit totalt ca 30— 35 milj. kr. till utveckling av teknik för kommunal avloppsrening. Ver- kets forskningsanslag används dock i allt mindre utsträckning till åt- gärdsteknisk forskning. Verket har f. n. ett särskilt anslag för bl. a. stöd till utprovning av nya tekniska metoder inom miljöskyddsområdet (20 milj. kr. 1984/85). I budgetpropositionen år 1985 (prop. 1984/85:100, bil. 1 1, s. 98—99) föreslås att detta anslag skall upphöra fr. o. m. budget- året 1985/ 86 samt att styrelsen för teknisk utveckling skall ges det sam- lade ansvaret för stöd till miljöteknik.

Slutsatser

Utveckling av bra och ekonomiskt sett användbar riskeliminationstek- nik är en viktig förutsättning för en god kemikaliekontroll. Stora forsk— nings- och utvecklingsbehov finns inom samtliga nämnda områden. Vi behöver mer forskning och utveckling för att få fram produkter som är oskadliga eller mindre skadliga för hälsa och miljö. Det finns t. ex. behov

av att få fram mer selektiva bekämpningsmedel än många av de nuva- rande och därigenom minska hälso— och miljöriskerna. Genom process- teknisk forskning och utveckling kan vi få fram från hälso-och miljösyn- punkt bättre processteknik. På motsvarande sätt kan bättre åtgärdstek- nik och skyddsteknik utvecklas. _

Det är av största vikt att behovet av att skydda människor och miljö från skadlig kemikaliepåverkan beaktas vid all teknisk forskning och produktutveckling. Dessa behov måste utgöra en del av ”kravspecifika- tionen” inför utvecklingsarbetet. Det är nödvändigt att man i forsknings- och utvecklingsarbetet fortlöpande inte bara beaktar de rent tekniska aspekterna på t. ex. ett nytt material eller en ny teknik utan också materialets eller teknikens tänkbara effekter på människor och miljö. Om inte hälso- och miljöaspekterna är med från början i utvecklingsar- betet är det sannolikt att vi får fram produkter, material och teknik som är onödigt farliga men som vi ändå anser oss tvingade att ta i bruk mot bakgrund av t. ex. stora utvecklingskostnader. Det kan också bli både svårare och kostsammare att i efterhand, när en teknik eller en produkt är färdigutvecklad, rätta till det som brister från hälso- och miljöskydds- synpunkt.

Ansvaret för att lämpliga riskeliminerande åtgärder kommer fram vilar främst på näringslivet. Detta gäller även forskning och utvecklings- arbete. Någon anledning till annan ansvarsfördelning finns inte. Det är en allmänt godtagen princip att miljökostnader skall bäras av den mil- jöstörande verksamheten. Den principen måste också gälla utvecklings- kostnader.

Detta utesluter emellertid inte ett behov av samhälleliga insatser på området riskelimination, inte minst vad gäller grundläggande kunskaps- uppbyggnad och kunskapsförmedling. Då det t. ex. inom högskolor och universitet bedrivs forskning eller utvecklingsarbete om t. ex. material och processer är det angeläget att hälso- och miljöaspekter är en integ- rerad del av arbetet. De begränsade statliga anslagen för miljöforskning behövs dock i första hand för forskning om risker. Ökade kunskaper om risker är en viktig drivkraft för utvecklingen av teknik för riskelimina- tion. Det är bl. a. mot denna bakgrund som kemikommissionens förslag om ökade statliga forskningssatsningar gäller andra områden än detta.

Det är angeläget att de anslagsbeviljande organen (bl. a. styrelsen för teknisk utveckling) och miljömyndigheterna fortlöpande bedömer beho- vet av särskilda statliga insatser på området. Det är vidare angeläget att eliminationstekniska problem uppmärksammas av högskolor och forsk- ningsinstitut. Dessa har viktiga uppgifter i kunskapsuppbyggnad om industriell teknik, inkl. riskelimination.

3.4. Information om forskning

För kemikaliekontrollen är det väsentligt att ny kunskap vunnen genom forskning snabbt sprids till berörda myndigheter, till näringslivet och till allmänheten.

Information om forskningsresultat kan spridas på flera sätt. Resultat från forskning publiceras i vetenskapliga tidskrifter. Referenser till dessa

artiklar lagras i databaser som ger möjlighet till överblick. Flera forsk- ningsfinansierande organ låter utarbeta sammanfattningar och i vissa fall populariserade skrifter om nya kunskaper. Detta gäller bl. a. arbetar- skyddsfonden och naturvårdsverkets forskningsnämnd.

Moderna bibliotek med bl. a. databastjänster har en viktig roll i inf or- mationsförmedlingen. I kemikommissionens huvudbetänkande (SOU 1984:77, s. 261) betonades ansvarsbibliotekens roll. Det föreslogs att naturvårdsverkets bibliotek blir ansvarsbibliotek inom miljöområdet (inkl. ekotoxikologi). Ansvarsbibliotek finns sedan år 1983 vid arbetar- skyddsstyrelsen (arbetsmiljöområdet) och sedan den 1 juli 1984 vid Karolinska institutet (medicin, inkl. humantoxikologi).

Arbetarskyddsstyrelsens och naturvårdsverkets bibliotek har ett om- fattande samarbete, bl. a. i form av en nystartad databastjänst som är gemensam med arbetslivscentrum. Syftet med databastjänsten, som kal- las ARAMIS, är att ge informationssökare tillgång till snabb och heltäc- kande information om svenska myndigheters och forskningsinstitutio- ners projekt och publikationer på arbetslivs— och miljöområdet. I ARA- MIS samordnas också svenska och utländska databaser i syfte att öka täckningen av den internationella litteraturen inom området.

Ansvarsbiblioteken har en viktig uppgift också i att genom kursverk- samhet sprida kunskap om informationskällor och metodik för att söka efter information. Arbetarskyddsstyrelsens bibliotek ger t. ex. sådana kurser.

I kemikommissionens huvudbetänkande (SOU 1984:77, s. 229) beto- nades vikten av att ansvariga miljömyndigheter avsätter tillräckliga re- surser för att fortlöpande bevaka forskningen om risker och om teknik- användning.

Myndigheterna har också viktiga uppgifter när det gäller att informera om nya rön om risker och åtgärdsteknik. Kemikommissionen framhöll i sitt huvudbetänkande (SOU 1984:77, s. 276) att den utåtriktade infor- mationen måste samordnas så att mottagarna möter ett enhetligt och konsekvent agerande från de olika miljömyndigheterna.

Det är angeläget att bl. a. myndigheter och forskningsbeviljande organ utvecklar sin forskningsinformation, så att ny kunskap som vunnits genom forskning snabbt kan utnyttjas i kemikaliekontrollen. Ansvars- biblioteken har här viktiga uppgifter. Det är angeläget att arbetarskydds- styrelsen och naturvårdsverket ytterligare utvecklar bibliotekssamarbe- tet och att Karolinska institutets bibliotek också inbegrips i detta.

Ett väl utvecklat internationellt samarbete är nödvändigt för att kunna tillgodogöra sig den nya kunskap som kommer fram på olika håll. Detta gäller såväl för ansvariga miljömyndigheter som för forskningsorgan, högskolan och näringslivet.

3.5. Myndigheterna och forskningsorganisationen

En förhållandevis stor del av den tillämpade forskningen och utveck- lingsarbetet om kemiska hälso- och miljörisker är som framgått myndig- hetsanknuten. Olika myndigheter har organiserat forskningen inom sin

verksamhet på olika sätt. För och nackdelar finns med olika modeller, t. ex. beträffande hur väl myndigheternas behov av utredningshjälp till- godoses, och hur väl forskningens integritet tillgodoses. Endast delar av sektorsforskningen inom området har tidigare utvärderats på ett syste- matiskt sätt.

Forskningens organisation är en principiell forskningspolitisk fråga som sträcker sig vida utöver detta forskningsområde. Frågan berördes i 1984 års proposition om forskning (prop. 1983/84:107). Där sades bl. a. att grundforskningen ibland har åsidosatts då sektorsforskningen ex- panderat. En del av högskolans sektorsforskning har fått karaktären av utrednings—och sammanställningsarbete som hellre borde bedrivas inom t. ex. myndigheter. Det framhålls vidare i propositionen att formerna för sektorsforskningen måste utvecklas så att en långsiktig kunskaps- och kompetensuppbyggnad kommer till stånd i tillräcklig omfattning.

Frågan om myndighetsanknuten forskningsverksamhet bör belysas i ett vidare sammanhang.

Kemikommissionen föreslår att frågan om myndighetsanknuten forsk- ningsverksamhet bereds inför en kommande forskningsproposition. Fördelning av forskning mellan universitet och myndighetsanknutna institutioner bör då tas upp. Vidare bör man behandla frågan om hur forskningen bör organiseras inom myndigheter, bl. a. med hänsyn till forskningens integritet och kvalitet och behovet av kompetens inom myndigheterna.

Den i kommissionens huvudbetänkande (SOU 1984:77, s. 269) föreslag- na kemikaliemyndigheten har, liksom övriga miljömyndigheter, behov av goda forskningskontakter. Den måste kunna tillgodogöra sig ny kunskap vunnen genom forskning och i övrigt kunna dra nytta av forskares sakkunskap inom olika områden. Vidare bör den kunna påver- ka prioriteringen av forskningsområden. Sådana kontakter upprätthålls bäst på ett i huvudsak informellt sätt, men det finns också anledning att myndigheten är representerad i vissa beslutande och rådgivande organ för forskningsfrågor.

Den nuvarande kemikaliemyndigheten, produktkontrollnämnden, är representerad bl. a. i naturvårdsverkets forskningsnämnd och i den råd- givande nämnden för statens miljömedicinska laboratorium. Det är angeläget att den nya kemikaliemyndigheten ges motsvarande represen- tation i dessa forskningsorgan, Detsamma gäller arbetarskyddsstyrel- sens forskningsdelegation.

Kemikommissionen föreslår att kemikaliemyndigheten blir representerad i naturvårdsverkets forskningsnämnd, i den rådgivande nämnden för statens miljömedicinska laboratorium samt i arbetarskyddsstyrelsens forskningsdelegation.

_,m_._I =....th av”. "I..". ;

"..;Itjeläljr 1” vw. & . . , _ ,. små”-'!" ;;."u, 1'i.;n:(r,i_

3.111

.1 "film

thi-*: .:. "'

11- 11 '

”.”-i 1111”- " gym

” lifllnllwä

1.497 ")-”'I

- 1... 1... nr:

.? Hb

4. Laboratorieresurser

I kemikaliekontrollen behövs laboratorieresurser för i huvudsak tre än- damål, nämligen kemiska analyser, toxikologisk forskning och toxiko- logiska standardtester.

4.1. Laboratorier för kemisk analys

Kemiska analyser behövs för flera ändamål inom kemikaliekontrollen. Både företag och myndigheter kan behöva kontrollera kemiska produk- ters sammansättning. Halten av kemiska föroreningar behöver analyse- ras i mark, luft, vatten och biologiska prover (se kapitel 6). Liknande analyser görs av dricksvatten och livsmedel.

Tillgången till laboratorier

Laboratorier för kemisk analys finns vid högskolorna och hos centrala myndigheter som naturvårdsverket, livsmedelsverket, generaltullstyrel- sen och statens lantbrukskemiska laboratorium. Staten, kommunerna och näringslivet äger tillsammans AB Svelab som har 12 regionala laboratorier för bl. a. kemisk analys. Många industriföretag har analys- laboratorier, och det finns också ett antal privata uppdragslaboratorier. Inom sjukvården finns stora laboratorieresurser, men de har i allmänhet inte intresse i detta sammanhang, frånsett laboratorier vid de yrkesme- dicinska klinikerna.

Miljökontrollutredningen föreslog i betänkandet (SOU l972:3l) Lag om hälso- och miljöfarliga varor att ett centralt utrednings— och under- sökningslaboratorium skulle bildas på naturvårdsverket genom sam- manslagning av vissa befintliga laboratorier. Det nya laboratoriet skulle bl. a. syssla med vattenundersökningar, luft- och bullerundersökningar och miljögiftsfrågor. Vidare föreslog miljökontrollutredningen tre regio- nala laboratorier. Remissinstanserna var kritiska och utredningens för- slag genomfördes inte. Idag finns dock i huvudsak de angivna verksam- heterna knutna till naturvårdsverket, däremot inte de föreslagna regio- nala laboratorierna.

Utredningen om den regionala laboratorieverksamheten LAB 76 fick i uppdrag att utreda laboratorier inom livsmedelshygien, veterinärme-

dicinsk diagnostik, miljövård och närbelägna områden. LAB 76 utredde dock inte närmare laboratorieresurser för produktkontroll och arbets- miljöundersökningar. Utredningen föreslog en rekonstruktion av AB Svensk laboratorietjänst (SOU 1979:3). Den föreslagna rekonstruktio- nen genomfördes, och den 1 januari 1983 bildades AB Svelab. Företaget har f. fi. en viss överkapacitet för kemiska analyser av rutinkaraktär.

Arbetarskyddsstyrelsen har inom sin forskningsavdelning kemiska laboratorieresurser för bl. a. metodforskning, service och interkalibre- ring (om interkalibrering, se nästa avsnitt). Styrelsens laboratorieresur- ser har delvis sitt ursprung i statens institut för folkhälsan.

1976 års företagshälsovårdsutredning utredde frågan om mät- och laboratorieresurser för arbetsmiljön (Ds A 198] :l). Utredningen konsta- terade att det inte råder någon brist på resurser för de vanligaste typerna av kemiska analyser. Den konstaterade att ökade behov bör klaras främst genom utveckling av befintliga laboratorier.

Nordiska ministerrådets ämbetsmannakommitté för miljövårdsfrågor genomförde år 1977 en enkät om laboratorieresurser för kemisk analys i de nordiska länderna. Inte heller denna utredning konstaterade någon brist på sådana laboratorieresurser.

När det gäller enklare analyser är tillgången till laboratorier således god. För mer speciella analyser finns dock inte så många laboratorier. Det kan t. ex. gälla analys av metaller i låga halter och kvalificerad analys av cyanider, tensider, oljor eller fetter. Mycket få laboratorier utför som uppdrag analys av ett större antal organiska ämnen. Univer- sitet och högskolor, där det finns kvalificerade analysresurser, åtar sig sällan stora analysuppdrag i kontroll- eller övervakningssyfte.

Analysernas kvalitet

Den kemiska analysen är en länk i en kedja, som också omfattar plane- ring och genomförande av provtagningen, förbehandling, transport och förvaring av prover samt utvärdering av analysresultatet. Samtliga dessa steg innehåller ett flertal felkällor. Själva den kemiska analysen är van- ligen inte den svagaste länken. Det har dock visat sig att den brister i en del fall. Detta gäller analyser av både omgivningsprover och prover från arbetsmiljön.

Myndighetstillsyn för att tillförsäkra en hög kvalitet hos analyser och mätningar kan ske i flera olika former. Vägledning kan ges i form av råd, anvisningar och kurser om mät- och analysmetodik. Mät- och analys- metoder kan standardiseras. Kontroll av laboratorieanalyser och mät- ningar kan ske genom tillsynsbesök. Den kan också ske genom 5. k. interkalibrering, dvs. olika laboratorier får analysera prover som har samma ursprung och som därför bör ge samma resultat.

Tillsynen kan formaliseras genom s.k. auktorisation. Detta innebär att ett laboratorium som uppfyller vissa villkor auktoriseras att utföra analyser av visst slag. Exempel på villkor är att laboratoriet skall delta i interkalibrering och använda enhetliga metoder. Auktorisationen kan också innebära skyldighet att efter myndighets anvisning ta emot prover för analys inom auktorisationsområdet. Auktorisationen är en kompe-

tensförklaring och därmed en konsumentgaranti. Auktorisation kan va- ra frivillig eller obligatorisk.

Tillsynen av laboratorier och deras mätningar och analyser sker f. n. på varierande sätt inom olika områden. Arbetarskyddsstyrelsen och naturvårdsverket har organiserat frivillig kontroll, bl. a. genom interka— librering (som försöksverksamhet). Livsmedelsverket auktoriserar labo- ratorier såväl för den offentliga livsmedelskontrollen (s. k. anvisningsla- boratorier) som för andra ändamål (s. k. godkända laboratorier). Tillsy- nen av laboratorierna sköts av verket genom besök och genom kontroll- analyser.

Lagen (1974:896) om riksprovplatser m. ni. har nyligen setts över av utredningen om riksprovplatssystemet. I betänkandet Kontroll genom provning (Ds I 1983122) föreslås en ny lag och förordning om obligato- risk kontroll genom provning, med ett vidare tillämpningsområde. Ge- nom lagförslaget öppnas möjligheter att bl. a. för miljökontrollområdet införa antingen ett riksprovplatssystem (offentlig kontrollanstalt), ett system med auktoriserade kontrollföretag eller en kombination av dessa system.

Övervakningen av laboratorier, mätningar och analyser på arbetsmil- jöområdet har utretts av 1976 års företagshälsovårdsutredning (Ds A 198111) Av utredningen framgår att brister i kvaliteten hos mätningar och analyser är relativt vanliga. Utredningen föreslog ett system med auktorisation för laboratorieföretag och mätföretag. Systemet förutsät- ter ett nära samarbete mellan i första hand arbetarskyddsstyrelsen och statens provningsanstalt (numera statens mät- och provråd). Provnings- anstalten föreslogs få ansvaret för själva auktorisationen och admini- strationen av förfarandet. Expertis för bedömning av kompetens, för kontrollbesök och annan tillsyn skulle anlitas inom arbetarskyddsstyrel- sen, yrkesmedicinska kliniker m.fl. Arbetarskyddsstyrelsen föreslogs också få ansvaret för att skaffa resurser för mätning och analys (för interkaliberering).

Utredningen föreslog att auktorisationen skall finansieras genom av- gifter. Som ett exempel på avgiftsnivå anges att mättekniska företag på andra områden för sin auktorisation betalar en grundavgift på 5 000 kr. och därefter en årlig avgift på 1 800 kr. samt 800 kr. per mättekniker och år. Utredningen framhöll att interkalibrering på sikt bör kunna finansie- ras genom avgifter, samt att kostnader för kursverksamhet bör kunna täckas genom deltagaravgifter.

Företagshälsovårdsutredningens förslag om auktorisation bereds vi- dare av industridepartementet i samband med en översyn av lagen om riksprovplatser.

För det yttre miljöområdet och produktkontrollområdet finns inget detaljerat förslag om auktorisation framtaget på samma sätt som för arbetsmiljöområdet.

Miljöskyddsutredningen berörde i sitt delbetäkande Bättre miljö- skydd I (SOU 1978 :80) bl. a. frågor om undersöknings— och mätverksam- heten på den yttre miljöns område. Utredningen menade att det krävs stora centrala resurser för standardisering, metodanvisningar och inter- kalibrering, för att man med den befintliga splittrade uppläggningen av mätverksamheten skall få jämförbara mätresultat.

Utredningen om regional laboratorieverksamhet (LAB 76) berörde i sitt betänkande Regional laboratorieverksamhet (SOU 1979:3) frågan om auktorisation av laboratorier. LAB 76 ansåg att auktorisation bör utföras av den för resp. verksamhetsområde ansvariga centrala myndig- heten, dvs. lantbruksstyrelsen, socialstyrelsen, statens livsmedelsverk och naturvårdsverket. Två slag av laboratorier föreslogs, nämligen dels auktoriserat laboratorium som av den centrala myndigheten bedömts vara kompetent för viss typ av undersökning, dels anvisningslaborato— rium som är ett auktoriserat laboratorium i vilket stat eller kommun har inflytande och som utför laboratorieundersökning som föreskrivs i lag eller annan författning.

Vid remissbehandlingen av förslagen från LAB 76 tillstyrkte flertalet remissinstanser utredningens förslag om auktorisation och tillsyn av laboratorier. Förslagen har dock ännu inte föranlett några beslut i denna del.

Naturvårdsverket har internt utrett frågan om övervakning och even- tuell auktorisation av laboratorier för miljökontroll. Som nämnts be— drivs interkalibrering på frivillig basis, som försök. Provtagnings- och mätanvisningar tas fram och kurser anordnas. Interkalibreringen sker delvis i samarbete med andra länder.

Naturvårdsverket anför i sitt remissvar på det ovan nämnda betänkan- det Kontroll genom provning att miljövårdsområdet i avvaktan på ytter— ligare utredning inte bör omfattas av den föreslagna lagen. Verket häv- dar att det föreslagna systemet riskerar att bli tungrott. Man menar att en uppläggning liknande den inom livsmedelskontrollen med anvisnings- laboratorier och godkända laboratorier skulle innebära mindre omfat- tande ändringar i den nuvarande organisationen och gällande ansvars- förhållande än den föreslagna lagen.

Enligt kemikommissionens mening är behovet av enhetlighet och kvalitetskontroll lika stort för miljö- och omgivningsprover som för arbetsmiljömätningar. Det är angeläget att naturvårdsverket fortsätter och vidareutvecklar sin kvalitetskontroll. Lika angeläget är arbetet med råd och anvisningar, som bl. a. bör innefatta handledningar för uttag och beredning av miljö- och omgivningsprover. Det är också angeläget att frågan om formerna för kontrollen — auktorisation eller annat system för kontroll — får en snar lösning.

Mot bakgrund av de erfarenheter som redan finns och av att natur- vårdsverket redan ägnat frågan om övervakning ett betydande intresse, bör den mest praktiska lösningen vara att naturvårdsverket får i uppdrag att i samråd med statens mät- och provråd utarbeta ett förslag till lämplig utformning av ett övervakningssystem. Systemet bör innefatta bl. a. handledningar, råd och anvisningar, kursverksamhet, interkalibrering samt besök vid laboratorier inom området. Det bör om så befinns lämp- ligt kunna inrymma ett auktorisationsförfarande, eller ett förfarande med anvisningslabo'ratorier. Verket bör dra nytta av de erfarenheter som gjorts inom arbetsmiljöområdet.

Kemikommissionen föreslår att naturvårdsverket får i uppdrag att i sam- råd med statens mät— och provråd utarbeta ett förslag till övervaknings-

system för laboratorier som utför mätningar och analyser av miljö- och omgivningsprover. En utgångspunkt bör vara att övervakningen skall kunna genomföras inom verkets befintliga resursramar. Eventuell auk- torisation bör avgiftsbeläggas. Kursverksamhet och interkalibrering bör också avgiftsbeläggas.

4.2. Laboratorier för toxikologisk forskning

I kapitel 3 konstaterades att det behövs en utvidgad toxikologisk forsk- ning. För sådan forskning behövs laboratorier.

Universitets— och högskoleämbetet har utrett det långsiktiga behovet av toxikologisk grund- och vidareutbildning, toxikologisk forskning och forskarutbildning samt toxikologisk laboratorieverksamhet (UHÄ- rapport 198226 Toxikologi — utbildning, forskning, testning). Beträf- fande laboratorieresurser ansåg utredningen att toxikologisk forskning och utbildning bör ges sådana resurser att det också finns utrymme för testningsverksamhet. Behovet av lokaler för verksamhet med försöks- djur framhölls särskilt. Utredningen menade att de utökade resurser till toxikologin som den föreslog kräver ett tillskott av sådana lokaler. Den gav däremot inte några synpunkter på frågan om det råder någon brist på laboratorieresurser för den forskning som bedrivs inom nuvarande resursram.

Utbildningsdepartementets handläggning av förslaget har bl. a. lett till ett tillskott om 1 milj. kr. till toxikologisk forskning, att fördelas mellan Stockholms och Uppsala universitet samt Karolinska institutet. Några särskilda medel för djurhus har inte anvisats.

Det finns särskilda anslag för lokalkostnader, byggnadsarbeten, samt inredning och utrustning vid högskoleenheterna. Forskningsrådsnämn— den har av detta att fördela vissa medel för dyrbar vetenskaplig utrust- ning. Önskemål finns, bl. a. från vissa institutioner inom Karolinska institutet, om bättre och samordnade laboratorielokaler för djurförsök. Nyligen invigdes vid Uppsala universitet nya djurlokaler gemensamma för de zoofysiologiska och zoologiska institutionerna.

De i avsnitt 3.1 föreslagna förstärkningarna till toxikologisk grund— forskning föranleder i vartfall inte omedelbart några särskilda behov av laboratorieutbyggnad. Det är dock angeläget att statsmakterna är lyhör- da för den toxikologiska forskningens lokal- och utrustningsbehov som de framkommer t. ex. i anslagsäskanden från forskningsinstitutioner.

4.3. Laboratorier för toxikologiska standardtester

Toxikologisk testning innebär att man med hjälp av olika testsystem kartlägger egenskaperna från hälso- och miljösynpunkt hos en given kemikalie eller produkt. Den biologiska testkomponenten i dessa system kan utgöras av djur, mikroorganismer eller celler. Testning kan också avse substansens fysikaliska och kemiska egenskaper.

Standardisering av testmetoder

För myndigheters och företags riskbedömningar är det av stor vikt att testresultaten håller hög kvalitet. Inom ramen för OECD:s Chemicals Testing Program har riktlinjer och kvalitetskriterier fastlagts för flertalet av de testsystem som är aktuella vid kartläggningen av ämnens egenska- per från hälso- och miljösynpunkt. OECD har också utarbetat regler om god laboratoriesed (Good Laboratory Practice, GLP). De innebär bl. a. krav om kvalificerad personal, planering och standardisering av tester samt dokumentering av data.

De internationella riktlinjerna för standardtestning har tillkommit bl. a. för att myndigheter i olika länder skall kunna använda dokumen- tation grundad på tester utförda i andra länder. Detta är nödvändigt om de begränsade laboratorieresurserna skall kunna användas effektivt. År 1981 togs ett för medlemsländerna i OECD bindande beslut om ömse- sidigt accepterande av testdata framtagna enligt OECD:s riktlinjer. Sve- rige bör liksom övriga länder verka för att OECD:s riktlinjer om testning och regler om god laboratoriesed genomförs. Detta gäller både human- toxikologiska och ekotoxikologiska tester.

Behovet av laboratorieresurser

Laboratorieresurser för standardtester kan behövas för företagens och för myndigheternas behov inom kemikaliekontrollen.

Företagens behov är delvis beroende av de krav som myndigheterna ställer på att företagen skall undersöka sina produkter från hälso- och miljösynpunkt. I kemikommissionens huvudbetänkande föreslogs ut- vidgade sådana krav, bl. a. i samband med förhandsgranskning av nya kemiska ämnen. I huvudsak är det tillverkande företag som har anled- ning att låta utföra toxikologiska tester.

När ett svenskt företag behöver utföra standardtestning är det inte nödvändigt att den görs i Sverige. Eftersom även tester utförda i andra länder enligt OECD:s riktlinjer skall accepteras påverkar faktorer som bl.a. priset och laboratoriernas internationella renommé valet av labo- ratorium. Den svenska kemiska industrin anlitar f. n. i allmänhet utländ- ska kommersiella laboratorier. Några läkemedelsföretag har dock egna testresurser.

Företagens behov av standardtester kan förväntas öka. Hur stor ök- ningen blir är dock svårbedömt. Det beror bl. a. på de krav som kommer att ställas av myndigheterna i Sverige och i de länder till vilka svenska företag exporterar kemikalier. Det beror också på innovationstakten och på den kemiska industrins intresse av att utveckla nya ämnen.

Myndigheternas behov av att själva låta utföra standardtester är myc— ket begränsat. Såväl enligt gällande lagstiftning som enligt den av ke— mikommissionen föreslagna lagen om kemiska produkter är det nämli- gen tillverkare och importörer som skall svara för att de tester som behövs blir utförda. I vissa fall kan det dock finnas anledning för myndigheterna att låta utföra standardtester t. ex. för egen kunskaps- uppbyggnad, för eget utredningsarbete eller i kontrollsyfte.

Myndigheternas beställningar av standardtester kan komma att öka om det internationella samarbetet skulle medföra en uppdelning på bl. a. Sverige av ansvaret för att testa ämnen som är i bruk. I kemikommissio- nens huvudbetänkande framhölls att det är ytterst angeläget att ett sådant internationellt samarbete kommer till stånd. (Se SOU 1984:77, s. 165.)

Tillgång till laboratorier

På den internationella marknaden för standardtestning råder f. n. över- kapacitet. De amerikanska privata konsultlaboratorierna dominerar världsmarknaden. I Storbritannien utförs toxikologisk testning dels av privata laboratorier, dels av ett laboratorium som drivs gemensamt av myndigheterna och av den brittiska kemiska industrin. Toxikologiska konsultlaboratorier finns också i bl. a. Schweiz, Frankrike, Italien och Holland. Många stora företag inom den internationella kemi- och läke- medelsbranschen har egna resurser för standardtestning.

I Sverige finns inget laboratorium som i större omfattning utför stan- dardtester som uppdragsverksamhet.

Försvarets forskningsanstalt (FOA) har i Umeå resurser att utföra standardtester enligt OECD:s riktlinjer, även sådana tester som kräver ett stort antal djur under lång tid. Man utför standardtester som upp- dragsverksamhet, men denna verksamhet (FOA tox) är under uppbygg- nad och har hittills inte fått någon större omfattning. Arbetet med standardtester motsvarar f. n. 1—2 årsarbetskrafter. FOA kan dock vid behov kraftigt öka personalinsatsen.

Institu-tet för vatten- och luftvård (IVL) startade 1980 en försöksverk- samhet med humantoxikologisk standardtestning på uppdrag. Verksam- heten fick läggas ned på grund av att man fick för få uppdrag. Man lyckades inte erbjuda sina tjänster till konkurrenskraftiga priser.

Naturvårdsverkets laboratorium för produktkontroll- och utsläpps- frågor (PULAB) och institutet för vatten- och luftvård (IVL) utför fler- talet ekotoxikologiska tester inom OECD:s MPD-lista. Enstaka ekotox— ikologiska standardtester utförs också vid Kristinebergs Marinbiologis- ka station samt vid några universitetsinstitutioner.

Flera svenska läkemedelsföretag har egna laboratorier för standard- tester. Dessa laboratorier är inte beredda att ta externa uppdrag.

Förutsättningarna för en utbyggnad

Vad beträffar ekotoxikologiskt inriktade standardtester bedöms tillgång- en till laboratorier vara tillräcklig inom Norden för de behov som finns.

De laboratorier för humantoxikologiskt inriktade standardtester som finns inom landet har kapacitet endast för en del av de standardtester som främst näringslivet, men även vissa myndigheter, har behov av att låta utföra. Ett stort antal tester läggs ut på utländska kommersiella laboratorier. De svenska laboratorieföretagen har haft svårigheter att hävda sig på marknaden.

Skälen till detta är flera. Den internationella överkapaciteten har pressat ned priserna. Flera av de stora utländska kommersiella labora- torierna är välkända och respekterade bl. a. hos utländska myndigheter. Detta bedöms av många beställande företag som en väsentlig faktor, och därför föredrar man dessa laboratorier framför mindre kända svenska laboratorier. Stordrift, som förekommer vid utländska kommersiella laboratorier, är oftast nödvändig för att kunna upprätthålla nödvändig kompetens, en konkurrenskraftig prisnivå och buffertkapacitet för att med kort varsel kunna åta sig uppdrag.

Sverige deltar aktivt i det internationella samarbete som syftar till att tillförsäkra en god standard hos tester utförda i olika länder. Detta arbete har hittills varit framgångsikt. Under förutsättning att den posi- tiva utvecklingen på detta område fortsätter är det inte oundgängligen nödvändigt att ha kapacitet inom landet för de tester som behövs för den svenska kemikaliekontrollen. Bristen på bl. a. patologer är en ytterligare faktor som talar mot att nu söka bygga upp ett stort standardtestlabora- torium i Sverige. Det är dock angeläget att den verksamhet i mera begränsad skala som är under uppbyggnad, främst FOA tox, får en god utveckling.

Ansträngningar pågår att få till stånd en internationell arbetsfördel- ning av ansvaret för att testa sådana ämnen som är i bruk men som är otillräckligt undersökta. Om Sverige åtar sig uppgifter i detta samman- hang kan förutsättningarna för att bygga upp ett standardtestlaborato- rium förändras. Kemikaliemyndigheten bör få i uppdrag att bevaka denna fråga.

Kemikommissionen föreslår att kemikaliemyndigheten får i uppdrag att bevaka frågan om uppbyggnad av ett standardtestlaboratorium i Sveri- ge. Den bör då också bevaka möjligheterna till samarbete på detta område mellan de nordiska länderna.

Laboratorier för utbildning

Utbildning i toxikologi innefattar även utbildning i undersökningsmeto- dik, Praktisk utbildning om olika standardiserade toxikologiska testsy- stem är viktig bl. a. för de handläggare på myndigheter som har att tolka olika data från företagen. De behöver kunskap om de krav i fråga om undersökningsmetodik, testredovisning osv. som måste vara uppfyllda för att det skall vara möjligt att sätta tilltro till testdata. De måste också veta vilka inneboende begränsningar olika tester har. Motsvarande kom- petens behövs hos handläggare inom näringslivet.

Sådan utbildning kräver förutom tillgång till laboratorier också till- gång till djurhus. Alla försök måste kunna genomföras under iakttagan- de av normerna för god laboratoriesed (GLP). Det krävs också utrust- ning och erforderlig—lärarkompetens bl. a. för provbehandling och histo- patologisk utvärdering. Utbildningen kan genomföras på testlaborato— rium eller på övningslaboratori'um.

Praktisk utbildning i standardtestning sker vid toxikologutbildningen (80 poäng) vid Karolinska Institutet och ekotoxikologutbildningen (60

poäng) vid Uppsala universitet. De ansvariga institutionerna har dock inte egna laboratorieresurser för själva försöken eller för provbehand- ling och histopatologisk utvärdering. Toxikologutbildningen använder dels farmakologiska institutionens djurrum, dels utrustning och kompe- tens hos läkemedelsföretaget Astra. Motsvarande kursmoment i ekotox- ikologutbildningen bedrivs i samarbete med naturvårdsverkets labora- torier, Wallenberglaboratoriet, lantbruksuniversitetet, statens veterinär- medicinska anstalt och statens livsmedelsverk.

Övervakning av laboratorier

För att de internationella överenskommelserna om standardtestning skall fungera krävs att varje land övervakar att dess laboratorier följer riktlinjerna för standardtestning och reglerna om god laboratoriesed. I bl. a. Storbritannien och USA finns sådan övervakning.

I Sverige finns ännu ingen generell övervakning av laboratorier som utför standardtester. Dock övervakar socialstyrelsen läkemedelsföreta- gens laboratorier. Socialstyrelsen har också nyligen utarbetat ett förslag om regler för god laboratoriesed vid icke-kliniska laboratorieprövningar av läkemedel. Förslaget grundas på regler som utarbetats av OECD och av USA:s livsmedels— och läkemedelsverk (Food and Drug Administra- tion, FDA).

Det är angeläget att en övervakning enligt OECD:s regler kommer till stånd i Sverige inom hela kemikalieområdet. Detta gäller både human- toxikologiska och ekotoxikologiska standardtester. För ekotoxikolo— giskt inriktade tester saknas ännu standardmetoder i stor utsträckning. Inom naturvårdsverket bedrivs ett utvecklingsarbete inom detta område. Det är angeläget att detta arbete fortsätter. Vidare bör Sverige i det internationella samarbetet verka för att fler riktlinjer för ekotoxikologis- ka tester fastställs när kunskapsunderlag finns för detta.

Övervakningen av toxikologiska laboratorier hänger nära samman med kemikaliemyndighetens övriga ansvarsområden. Det förefaller där- för lämpligt att denna myndighet får huvudansvaret för denna övervak- ning. Samtidigt är det angeläget att den kompetens utnyttjas som finns hos andra myndigheter. Socialstyrelsen övervakar, som redan nämnts, redan läkemedelsföretagens testning. Naturvårdsverket har genom sina laboratorier kompetens på ekotoxikologisk testning. Dessa båda myn- digheter bör kunna påta sig uppgifter i samband med laboratorieöver- vakningen. Även arbetarskyddsstyrelsen och livsmedelsverket har upp- gifter och kompetens som anknyter till övervakningen av toxikologiska laboratorier.

Kemikommissionen föreslår att kemikaliemyndigheten får ansvar för övervakning av standardtestning vid svenska laboratorier utanför läke- medelsindustrin. Ett nära samarbete bör ske med socialstyrelsen, natur- vårdsverket, arbetarskyddsstyrelsen och livsmedelsverket. Det praktiska kontrollarbetet bör de berörda myndigheterna fördela mellan sig så att befintliga resurser och kompetens utnyttjas på effektivast möjliga sätt.

Nordiskt samarbete är önskvärt i fråga om kvalitetskontrollen av standardtestning.

uj |_ mtlw ;; Wlf

5. Epidemiologi

Vi kan få kunskaper om kemiska ämnens hälsofarlighet på i huvudsak två sätt: dels genom toxikologisk forskning och testning, dels genom erfarenheter från människor som utsatts för ämnena. Inom miljö- och yrkesepidemiologin gör man systematiska kartläggningar av hälsotill- ståndet hos människor som har utsatts för olika miljöfaktorer. Toxikologisk testning kan, i motsats till epidemiologiska undersök- ningar, ge information om ämnens giftighet innan människor exponeras. I kemikommissionens tidigare betänkanden har föreslagits en ökad test- ning av kemiska ämnen, i samband med dels förhandsgranskning av nya ämnen, dels utvärdering av ämnen som redan är i bruk. Om vi ser till att de kemikalier vi använder är grundligt testade, och att hanteringen anpassas till testresultaten, kan vi undvika de flesta kemiska hälsorisker. Testmetoderna har dock sina brister, och ger aldrig någon garanti mot skaderisker. Dessutom används ett stort antal ämnen vars hälsoeffekter ännu inte har undersökts tillräckligt. Det är väsentligt att upptäcka inträffade skador tidigt och att om möjligt beräkna hur stor risken för skada är. Epidemiologiska undersökningar är därför viktiga för kemi- kaliekontrollen.

5.1. Från misstanke till bedömning av risk

Misstankar om att exponering för en viss kemikalie förorsakar ohälsa kan uppkomma därför att sjukdomsfall har observerats bland personer som utsatts för kemikalien. De kan också uppkomma därför att utförda toxikologiska tester tyder på risk för skada.

Av rent statistiska skäl anhopas ibland sjukdomsfall t. ex. på en arbets- plats eller i ett bostadsområde, utan att detta har någon annan orsak än slumpen. Det är därför oftast svårt att dra några säkra slutsatser om tidigare okända orsakssamband mellan miljö och ohälsa från enskilda sjukdomsfall eller ens från anhopningar av sjukdomsfall. För att under- söka möjliga orsakssamband krävs vanligen epidemiologiska undersök- ningar. Fallrapporter är emellertid viktiga, eftersom de kan ge upphov till misstankar och därmed föranleda grundliga undersökningar.

Allvarliga hälsorisker kan även förekomma utan att det blir en anhop- ning av sjukdomsfall. Cancer och andra sjukdomar som visar sig först efter många år kan bryta ut långt efter det att de drabbade människorna

lämnat den miljö som orsakade sjukdomen. Skador som visar sig genom en liten procentuell ökning av risken för en vanligt förekommande sjukdom är också svåra att upptäcka. Om många människor är utsatta för den skadliga miljöfaktorn kan antalet drabbade bli stort även om riskökningen är liten.

Det finns i Sverige många-register över sjukdom och dödlighet i befolkningen (se avsnitt 5.2). Rutinmässigt samlas uppgifter in om t. ex. inträffade cancerfall, missbildningar och läkemedelsbiverkningar. Sta- tistik från sådana register kan ibland ge upphov till misstankar om samband mellan miljö och ohälsa. I regel krävs dock epidemiologiska undersökningar som är direkt inriktade på det aktuella problemet innan man kan dra några säkra slutsatser om eventuella orsakssamband.

Misstankar om samband mellan exponering för en viss kemikalie och ohälsa kan således uppstå på många sätt. Det är en viktig och svår uppgift att i strömmen av rapporter om misstänkta samband sortera fram de rapporter som kräver fortsatt utredning. Eftersom de tillgängliga resurserna är begränsade krävs en genomtänkt prioritering, för att mins- ka risken att allvarliga ohälsofaktorer inte uppmärksammas.

Epidemiologi kan bedrivas dels som riktade epidemiologiska under- sökningar med syfte att utreda om ett misstänkt samband föreligger, dels som epidemiologisk bevakning där man t. ex. följer olika register för att övervaka förekomsten av sjukdomar. Riktade epidemiologiska under- sökningar behandlas i avsnitt 5.2 och epidemiologisk bevakning i avsnitt 5.3.

5.2. Epidemiologiska undersökningar

För att få kunskaper om sjukdomars utbredning i olika befolkningsgrup- per görs beskrivande (deskriptiva) epidemiologiska undersökningar. Häl- souppgifter ställs i relation till t. ex. geografisk region, ålder, kön, yrke och social tillhörighet. Den beskrivande epidemiologin har betydelse bl. a. för sjukvårdsplaneringen.

En beskrivande undersökning kan visa att t. ex. en viss yrkesgrupp oftare än andra drabbas av en bestämd sjukdom. En sådan undersökning kan emellertid inte påvisa orsaken till sjukdomen. För att kunna göra detta krävs analytiska epidemiologiska undersökningar.

Misstankar om orsakssamband mellan miljöfaktorer och ohälsa kan utredas på olika sätt. I vissa fall kan enklare kontroller av miljön eller av sjukdomens förhistoria bekräfta eller förkasta misstanken med tillräck- lig säkerhet. Det är emellertid ofta nödvändigt att utföra en analytisk undersökning.

En sådan undersökning måste planeras noga för att bli meningsfull. Misstanken måste preciseras i en hypotes, som sedan testas i undersök- ningen. En hypotes kan t. ex. vara att en miljöfaktor som vissa personer utsätts för medför att de oftare än andra drabbas av en bestämd sjukdom. Det är viktigt att man klart definierar sjukdomen och miljöfaktorn innan undersökningen påbörjas.

Innan undersökningen påbörjas är det också viktigt att ha goda kun- skaper om den miljöfaktor och den sjukdom som skall undersökas samt om eventuella tidigare observerade samband mellan dem. Dessa kunska- per ligger som grund när hypotesen formuleras och när man bedömer vilken epidemiologisk undersökningsmetod som är mest lämplig. Vilken typ av epidemiologisk undersökning som används för att testa hypotesen beror bl. a. på hur vanlig sjukdomen är och hur många som är expone— rade för miljöfaktorn.

För att undersökningar skall kunna genomföras krävs kunskaper om exponeringsnivåer och andra miljöförhållanden. Många miljöbetingade sjukdomar inträder först flera år efter det att exponering börjat. Detta innebär att sjukdomsfall som upptäcks i dag kan vara orsakade av miljön för t. ex. 10-15 år sedan. I sådana fall är det nödvändigt att även kartläg- ga tidigare miljöförhållanden.

Metoder

Epidemiologiska undersökningar kan delas in i tvärsnittsundersökning- ar och longitudinella undersökningar.

I tvärsnittsundersökningar studeras en grupp människors miljö och ohälsa vid en given tidpunkt. Detta innebär vanligtvis att man använder uppgifter om nuvarande förhållanden. Många sjukdomar uppträder först efter en lång tids fördröjning och har följaktligen orsakats av tidigare miljöförhållanden. Därför är tvärsnittsundersökningar ofta av begränsat värde när det gäller att upptäcka samband mellan exponering och ohälsa. Sådana undersökningar används emellertid ofta för att be- skriva sjukdomars utbredning.

I longitudinella undersökningar studeras förekomsten av en sjukdom under en längre tidsperiod. Tidsperiodens längd beror på sjukdomens karaktär. Longitudinella undersökningar kan delas in i prospektiva (framåtblickande) och retrospektiva (tillbakablickande) undersökningar. Det finns inga allmänt accepterade definitioner av dessa termer. Med prospektiv studie menas här att man studerar miljö och ohälsa från den tidpunkt då undersökningen påbörjas och framåt. Med retrospektiv studie menas här att man studerar miljö och ohälsa som fanns innan undersökningen påbörjades.

Fall-kontrollstudien är en sjukdomsinriktad undersökning. Man jäm- för en grupp människor som har en bestämd sjukdom (fallen) med sådana som inte har sjukdomen (kontrollerna). Syftet är att försöka fastställa om de som har sjukdomen i högre grad varit exponerade för t. ex. en viss kemikalie.

I regel ingår relativt få personer i denna typ av undersökning, varför fall-kontrollstudier ofta är förhållandevis billiga. Med fall-kontrollme— toden kan endast en sjukdom studeras i varje undersökning. Däremot kan man samtidigt studera flera olika miljöfaktorer som misstänks kun- na orsaka denna sjukdom. Ibland utförs fall-kontrollstudier som ett första led i en utredning och ger då ett planeringsunderlag för eventuella ytterligare undersökningar. När man studerar sällsynta sjukdomstill-

stånd är fall-kontrollmetoden ofta bättre än andra metoder och kan ibland t. o. m. vara det enda realistiska alternativet.

I fall-kontrollundersökningar används ibland tillgänglig information om miljöförhållanden, t. ex. tidigare exponering, processteknik och uppmätta luftföroreningshalter. Sådan information kan vara ofullstän- dig och dåligt standardiserad. Ofta får de personer som ingår i undersök- ningen själva redogöra för tidigare miljöförhållanden. Eftersom det kan gälla förhållanden som ligger långt tillbaka i tiden kan fel uppstå på grund av minnessvårigheter. De som drabbats av en sjukdom har i en del fall en egen uppfattning om vad som orsakat denna. Detta kan påverka minnesbilden och därmed snedvrida undersökningsresultatet. Det kan också av olika orsaker vara svårt eller omöjligt att få vissa av de önskade personerna att delta i en undersökning.

Kohortstudien är en exponeringsinriktad undersökning. Man jämför hälsotillståndet hos en grupp av människor som har exponerats för t. ex. en viss kemikalie med hälsotillståndet hos en kontrollgrupp. Denna senare väljs så att den är så lik den exponerade gruppen som möjligt vad gäller ålder, kön, yrke och andra faktorer (t. ex. tobaks- och alkoholva— nor) som kan vara betydelsefulla för sjukdomens uppkomst. Kontroll- gruppen ger ett mått på hur vanlig sjukdomen är bland människor som inte har exponerats för kemikalien.

Kohortmetoden är lämplig för att undersöka om det finns ett samband mellan en given miljöfaktor och en eller flera sjukdomar.

Om sjukdomen är sällsynt måste ett stort antal personer ingå i under- sökningen för att det skall vara möjligt att dra några slutsatser. För sällsynta sjukdomar är därför kohortstudierna resurskrävande och kost- samma. I vissa fall är de överhuvudtaget inte genomförbara.

En retrospektiv kohortstudie kan utföras om det finns tillräcklig infor- mation om de personer som skall ingå i undersökningen. Det är nödvän- digt med information dels om tidigare exponering för den miljöfaktor som undersöks, dels om hälsotillståndet under exponeringstiden. För vissa sjukdomar, t. ex. cancer, kan det behövas information om förhål- landen 10-30 år tillbaka i tiden.

En prospektiv kohortstudie syftar till att studera sjukdomsfall som inträffar efter det att undersökningen påbörjats. Den exponerade grup- pen och en noggrant utvald kontrollgrupp följs under en tidsperiod som skall vara tillräckligt lång för sjukdomen att hinna uppträda.

Med denna metod har man god kontroll över miljöförhållanden och exponeringsdata. Ofta behövs emellertid mycket långa observationspe— rioder, i vissa fall flera årtionden. Metoden är dessutom etiskt oaccepta- bel i många situationer, t. ex. när människor utsätts för kemikalier på ett sätt som misstänks kunna orsaka skador.

Ibland utförs kohortstudier som både är retrospektiva och prospekti- va, s. k. ambispektiva undersökningar. Det kanske finns bra information om exponeringsförhållanden från de senaste åren. Det kan då vara lämpligt att dels studera gruppen några år tillbaka i tiden, dels följa den vid senare tidpunkter.

H älsoinformation

Epidemiologiska undersökningar kräver god kännedom om sjuklighe- ten hos de personer som ingår i undersökningen.

När en patient vårdas i öppen eller sluten sjukvård görs anteckningar i patientjournalen om symptom, diagnoser, behandling m.m. Patient- journaler kan i vissa fall vara viktiga informationskällor för epidemio- logiska undersökningar. De är emellertid ofta så olika utformade att informationen är svår att använda. För att uppgifterna skall kunna användas i epidemiologiska undersökningar krävs att de är registrerade på ett sådant sätt att de är jämförbara mellan olika vårdinrättningar. Skillnader i specialistkompetens, intresseinriktning m. m. mellan olika vårdställen kan förorsaka skillnader i journalmaterialet som inte beror på någon skillnad i hälsotillståndet. Journalernas helt dominerande uppgift är att bidra till att den enskilda patienten får bästa möjliga vård. En bristande enhetlighet i registreringen behöver inte påverka vårdens kvalitet, men den kan vara avgörande för om uppgifterna kan användas i en epidemiologisk undersökning.

Vid epidemiologiska undersökningar behövs ofta information om förhållanden flera årtionden tillbaka. Arkivering av patientjournaler är plats— och resurskrävande, och informationen är bl. a. därför ofta svår- tillgänglig.

Datorutvecklingen har medfört att stora mängder information kan lagras lättillgängligt. Fr. o. m. är 1984 skall alla landsting föra patientsta- tistik från den slutna kroppsvården. Redan tidigare har de flesta landsting fört sådan statistik och även sänt in statistiken till socialstyrelsen för central registrering. Denna statistik grundas på den journalanteckning som sker när en patient skrivs ut. Den omfattar bl. a. huvuddiagnosen och andra viktiga diagnoser. Den skall utgöra underlag för sjukvårds- planering och för bl. a. epidemiologisk forskning.

Det finns inga centrala regler om patientstatistik från öppen vård, och inte heller något centralt register för sådana uppgifter. Hos några sjuk- vårdshuvudmän förekommer dock lokal och regional statistik om dia- gnoser i den öppna vården. Statistikens omfattning och kvalitet varierar starkt. Datorutvecklingen kommer sannolikt att medföra en ökad regist- rering av patientstatistik inom den öppna vården.

Inom företagshälsovårdens verksamhet har det byggts upp ett flertal hälsovårdsregister som avser en viss bransch, vissa yrken eller ett visst företag. Avsikten med många av dessa register har varit att kartlägga kemiska hälsorisker. De innehåller därför ofta exponeringsuppgifter och annan miljöinformation. Det pågår f. n. diskussioner, med bl. a. arbetar- skyddsfonden som initiativtagare, om samordning och standardisering av de många olika system för informationshantering som används inom företagshälsovården.

I Sverige finns flera centrala register över sjukdom och dödlighet hos befolkningen. Dessa register har upprättats av skilda orsaker. Allmänt gäller emellertid att de inte huvudsakligen är upprättade för att spåra orsakssamband mellan kemikalieexponering och ohälsa. Detta medför att de ofta inte är särskilt väl lämpade för att fastställa sådana samband.

De register som är av störst intresse för den epidemiologiska forsk- ningen är dödsorsaksregistret, cancerregistret, missbildningsregistret och det medicinska födelseregistret. Dessa register har god kvalitet, jämfört med motsvarande register i andra länder. Utredningar och för- arbeten till epidemiologiska undersökningar har dock visat att det trots detta ofta finns kvalitetsbrister i registren. En orsak till kvalitetsbrister i registren är att diagnosmetoder och sättet att klassificera sjukdomar har förändrats över tiden. En annan orsak är att obduktionsfrekvensen varierar starkt mellan olika landsting. Skillnader i obduktionsfrekvens och i diagnosbenägenhet försvårar jämförelser mellan olika landsting. I vissa landsting minskar f. n. obduktionsfrekvensen. Om denna utveck- ling fortsätter kan det kraftigt försämra registrens kvalitet. I cancerkom- mittens betänkande (SOU 1984:67) behandlas utförligt hur olika dia- gnosrutiner kan påverka kvaliteten på uppgifter om cancersjukdomar. Vidare föreslår cancerkommittén åtgärder för att förbättra registrens kvalitet.

Vid arbetarskyddstyrelsen finns ett informationssystem för arbetsska- dor (ISA). Registret bygger på de anmälningar om arbetsskada som görs till försäkringskassorna. Det innehåller huvudsakligen uppgifter om ska- dor med kända orsakssamband. Arbetsskadestatistiken utarbetas på grundval av detta register. Registret skall även ge underlag för arbetar- skyddsstyrelsens, yrkesinspektionens och olika branschorganisationers skyddsarbete samt för epidemiologiska undersökningar.

Vid socialstyrelsen finns cancerregistret, det medicinska födelseregist- ret, missbildningsregistret, patientstatistiken från den slutna kroppsvår- den, biverkningsregistret och cancer-miljöregistret.

Cancerregistret bygger på en anmälningsplikt för vårdansvariga läka- re och för patologer. Till registret skall nya fall av elakartade och vissa godartade tumörsjukdomar anmälas. Registret skall bl. a. bidra med information för cancerforskningen.

Det medicinska födelseregistret bygger på det medicinska födelsemed- delande för varje nyfött barn som sänds till socialstyrelsen. Ett syfte med registret är att det skall användas för planering inom mödra- och barn- hälsovård samt inom förlossningsvård.

Missbildningsregistret bygger på den anmälningsskyldighet som finns för medfödda missbildningar, med undantag för vissa lätta skador. Registret har under senare år kompletterats med flera diagnoser, bl. a. sådana medfödda hjärtfel som diagnosticeras under första levnadsåret. Syftet är att tidigt upptäcka ökad förekomst av olika slags fosterskador.

Till biverkningsregistret skall läkare och tandläkare anmäla allvarliga eller oväntade läkemedelsbiverkningar.

Cancer-miljöregistret har inrättats för att ge information om möjliga samband mellan cancer och miljöfaktorer. Det bygger på en samkörning mellan cancerregistret och folk- och bostadsräkningen (FoB 1960). Re- gistret innehåller följaktligen även information om olika miljöfaktorer, bl.a. yrke och hemort. i

Vid statistiska centralbyrån finns dödsorsaksregistret och dödsfallsre— gistret.

Vid dödsfall utfärdar läkare ett dödsbevis, som anger dödsorsaken.

Dödsorsaksregistret grundas på dessa dödsbevis. Genom samkörning med folk- och bostadsräkningen (FoB 1960) har ett dödsfallsregister upprättats. Detta register innehåller följaktligen även viss miljöinforma- tion. Syftet är att man med registrets hjälp skall kunna orientera sig om möjliga samband mellan dödlighet och vissa av de miljöfaktorer som redovisas i folk- och bostadsräkningen.

Miljöinformation

I epidemiologiska undersökningar krävs god kännedom om den miljö- faktor som skall undersökas. Ju längre tid det tar från det att människor utsätts för den skadliga faktorn till dess att sjukdomen bryter ut, desto svårare är det att spåra sambandet. Vissa svåra sjukdomar har långdrag- na förlopp, t.ex. ledsjukdomar, hjärt- och kärlsjukdomar och cancer. När sjukdomen upptäcks kanske kontakten med den skadliga faktorn för länge sedan har upphört, och personen kan ha ett nytt arbete och en ny bostadsort. Information om levnadsförhållandena i dagsläget kan inte förklara sådana sjukdomar vars orsaker ligger långt tillbaka i tiden. Denna information kan inte heller förklara sådana sjukdomar som har uppkommit på grund av påverkan av många miljöfaktorer under en lång tid, kanske en hel livstid.

Det är vanligt att människor flyttar och byter yrke flera gånger under livet. Även om det utförs grundliga utredningar om tidigare yrken, bostadsorter m. m. är det ofta svårt att på ett klargörande sätt hantera sådana uppgifter i den epidemiologiska analysen. En miljöfaktor som orsakar en viss sjukdom kan därför vara mycket svår att upptäcka.

Det är svårt att beräkna tidigare exponeringsnivåer. Ibland är inga eller endast ett fåtal mätningar utförda. Äldre mätningar kan vara utför- da med en mätteknik som inte tillåter direkta jämförelser med dagens mätresultat. Om inga mätresultat finns tillgängliga kan exponeringsni- våer ibland grovt uppskattas från t. ex. tidigare använd processteknik och andra miljöförhållanden.

Produktkontrollbyrån vid naturvårdsverket började år 1977 att bygga upp ett produktregister över kemiska produkter. Syftet med registret är att ge tillsynsmyndigheterna en överblick av kemiska produkters inne- håll och förekomst. Registret förbättrar möjligheterna att spåra var en viss produkt eller ett visst ämne förekommer.

Sedan slutet av 1960-talet har ett stort antal mätningar gjorts i arbets- miljön, särskilt på ämnen som är förtecknade i arbetarskyddsstyrelsens gränsvärdeslista. Mätprotokoll finns arkiverade t. ex. hos enskilda före- tag, hos företagshälsovården och hos yrkesinspektionen. Hos arbetar- skyddsstyrelsen samlas bl. a. mätprotokoll från undersökningar som yrkesinspektionen genomfört. Vid en rad företag och vid vissa företags- hälsovårdscentraler finns mätdataregister. Mätvärden och andra uppgif- ter om arbetsmiljön har på många håll (förts samman med medicinsk information i datorstödda informationssystem (se ovan).

De exponeringsnivåer som människor utsätts för beräknas oftast ut- ifrån uppmätta halter av kemiska ämnen i miljön. Mätprogram finns för ett antal ämnen i omgivningsluft, vatten, livsmedel m. m. Det kan emel-

lertid vara svårt att översätta miljöbeskrivande data till exponeringsni- våer. I vissa fall kan biologiska prover tas som ger en säkrare uppfattning om exponeringsnivåer. Exempel på sådana biologiska prover är blod och urin.

Det finns redan i dag vissa mätprogram med denna inriktning. Statens miljömedicinska laboratorium har analyserat halten kadmium och bly i blod samt halten av kadmium i urin hos normalexponerade personer från Stockholm och Västerås. Vidare har kadmiumhalter i njurbark från avlidna analyserats. Statens livsmedelsverk har medverkat i ett interna- tionellt projekt där man undersökte halterna av vissa organiska ämnen i bröstmjölk.

På arbetarskyddsstyrelsen finns ett register över blyexponerade för medicinsk arbetsmiljöövervakning. Arbetarskyddsstyrelsen har före- skrivit att människor som i arbetsmiljön exponeras för bly skall kontrol- leras med blodprov. Fr. o. rn. år 1985 skall alla yrkesinspektionsdistrikt rapportera blymätdata till det centrala registret.

I patientjournaler finns ibland uppgifter om miljöförhållanden som kan vara av intresse för epidemiologiska undersökningar.

Resultaten från folk- och bostadsräkningarna används för samhälls- planering; bl. a. för att beräkna behovet av bostäder och vårdplatser. Vissa uppgifter från folk- och bostadsräkningarna kan också vara av intresse vid epidemiologiska studier. Detta gäller främst ålder, kön, arbete och hemort.

Genom att tillfoga cancerregistret och dödsorsaksregistret vissa upp- gifter från folk- och bostadsräkningen har cancer-miljöregistret och dödsfallsregistret upprättats. (Se 5. 76.) Det är troligen inte meningsfullt att komplettera de centrala hälsoregistren med annan miljöinformation ur andra register än grov information av typ yrkesklassificering och hemort. Om mer detaljerad exponeringsinformation tillförs på detta sätt blir kvaliteten på uppgifterna med stor sannolikhet alltför låg. I riktade epidemiologiska undersökningar är antalet personer inte större än att man kan undersöka exponeringsförhållandena mera noggrant.

Felkällor

Inom de flesta naturvetenskapliga forskningsområden används experi- ment. När djurförsök utförs har forskaren kontroll över temperaturen i djurhuset, mängden och typen av foder m. m. Den huvudsakliga skill- naden mellan de olika djurgrupperna är hur mycket av den testade kemikalien som de utsätts för: kontrollgruppen utsätts inte alls för kemikalien medan övriga grupper exponeras i olika grad. Slumpmässigt urval används för att bestämma vilka djur som skall ingå i grupperna. Att forskaren har kontroll över de yttre omständigheterna och slumpmässigt kan fördela djuren mellan olika försöksgrupper underlättar starkt möj- ligheterna att dra slutsatser.

Inom den epidemiologiskavetenskapen arbetar man under andra förhållanden. Man är normalt hänvisad till icke-experimentella under- sökningsmetoder.

Misstankar kan t. ex. ha uppkommit att exponering för en kemikalie

som förekommer i en viss arbetsmiljö kan orsaka cancer. En epidemio- logisk undersökning utförs för att testa hypotesen. Det bestäms vilka personer som skall ingå i undersökningen: i den exponerade gruppen och i kontrollgruppen. De personer som ingår i undersökningen kan emellertid inte slumpmässigt fördelas mellan grupperna.

De yttre omständigheterna (miljön) kan ha varierat kraftigt mellan personerna under de år bakåt i tiden som undersökningen omfattar. Vissa sjukdomar, t. ex. olika cancerformer, är produkter av en rad olika sorters påverkan från miljön under en lång tid. Även om uppgifter samlas in om tidigare yrken, levnadsförhållanden, m.m. är det ofta omöjligt att hantera sådana data på ett meningsfullt sätt.

Skillnader mellan grupperna kan medföra skenbara samband mellan exponering och sjukdom. Om t. ex. andelen rökare är högre i den expo- nerade gruppen än i kontrollgruppen kan det uppkomma ett skenbart samband mellan kemikalieexponeringen och sådana sjukdomar vars uppkomst rökning kan bidra till.

Skillnader mellan grupperna kan också medföra att orsakssamband maskeras. Yrkesverksamma personer är i genomsnitt friskare än andra. Detta beror på att en relativt god hälsa är en förutsättning för att man skall kunna ha vissa yrken, t. ex. sådana yrken som är fysiskt ansträng- ande. Därför kan det vara missvisande att jämföra sjukligheten hos en exponerad grupp industriarbetare med sjukligheten i normalbefolkning— en (s. k. "healthy worker effect”). Kontrollgruppen bör om möjligt bestå av personer som är verksamma i yrken som liknar det yrke som de exponerade personerna har. De som ingår i kontrollgruppen bör emel- lertid inte vara utsatta för den aktuella kemikalien.

Vissa sjukdomar har långa förlopp eller uppträder först efter lång fördröjningstid, ibland flera årtionden. Den undersökta gruppen kan ha varit exponerad under så kort tid eller för så kort tid sedan att sjukdomen ännu inte har hunnit uppträda. Den undersökta gruppen kan även ha varit utsatt för så låga exponeringsnivåer att riskökningen är för liten för att kunna upptäckas.

Det finns ett stort antal felkällor vid epidemiologiska undersökningar, utöver de redan nämnda. Vid varje epidemiologisk undersökning ingår det i planeringen att noggrant utreda möjliga felkällor. Det finns flera metoder att minska risken för att felkällor skall försvåra eller omöjlig- göra tolkning av undersökningsresultat. Matchning innebär att under- sökningsgrupperna väljs så att de blir identiska med avseende på viktiga felkällor. Vid begränsning (restriktion) väljs undersökningsgrupperna så att vissa felkällor helt undanröjs. Uppdelning (stratifiering) innebär att ingående personer delas in i undergrupper efter graden av felkälla. Man kan även i vissa fall kompensera för olika felkällor i dataanalysen.

Statistisk analys

I epidemiologiska undersökningar ingår en statistisk analys av resulta- ten. Avsikten med denna analys är att bidra till bedömningen av om en observerad skillnad mellan exponerad grupp och kontrollgrupp bör tas på allvar eller tillskrivas slumpen. Om den exponerade gruppen löper en

5. k. statistiskt signifikant högre risk att drabbas av sjukdomen, och inga allvarliga felkällor kan upptäckas, tyder undersökningsresultatet på att det finns ett orsakssamband mellan miljön och ohälsa. En statistisk analys kan emellertid aldrig åstadkomma någon absolut sanning om ett ämnes egenskaper utan endast ge information om olika sorters sannolik- heter.

Ett statistiskt signifikant resultat kan uppkomma på grund av slum- pen. Den mest använda statistiska signifikansnivån är 5 procent. Den innebär att man, om den undersökta kemikalien inte alls påverkar häl- sotillståndet, i det långa loppet ändå får statistisk signifikans i ett fall av tjugo.

Även om den exponerade gruppen löper högre risk att drabbas av sjukdom är det inte säkert att skillnaden blir statistiskt signifikant i undersökningen. Den statistiska styrkan är ett mått på hur stor sannolik- heten är att upptäcka en viss förhöjning av risken med en given storlek på den epidemiologiska undersökningen. Ju mindre den undersökta gruppen är, desto större måste riskökningen vara för att kunna upptäc- kas. Om den exponerade gruppen är alltför liten kan det t. o. m. vara meningslöst att utföra undersökningen. Det är även av stor betydelse hur vanlig sjukdomen är i den allmänna befolkningen. Lättast att upptäcka är ökningar av sådana sjukdomar som huvudsakligen orsakas av den aktuella kemikaliehanteringen (specifikt samband). En procentuellt li- ten ökning av risken för en vanligt förekommande sjukdom är oftast mycket svår att upptäcka. En sådan riskökning kan emellertid innebära att betydligt fler människor drabbas av sjukdom än vid en procentuellt kraftigt ökad risk att drabbas av en sällsynt sjukdom.

Tolkning av undersökningsresultat

Resultat från en enskild epidemiologisk undersökning skall alltid tolkas utifrån all tillgänglig information. Tidigare utförda epidemiologiska undersökningar kan bekräfta eller tala emot det erhållna resultatet. Toxikologisk forskning kan klargöra biologiska mekanismer och där- med bidra till bedömningen om ett iakttaget samband är ett orsakssam- band eller inte.

En viktig faktor vid tolkningen av epidemiologiska resultat är riskök- ningens storlek Det är lättast att upptäcka stora riskökningar. Redan på 1700-talet upptäcktes att pungcancer var en yrkessjukdom hos sotare. På 1920-talet löpte sotare fortfarande 200 gånger större risk att drabbas av denna sjukdom än vad andra arbetare gjorde som inte utsattes för stora mängder oljor eller tjära. Om det iakttagna sambandet är starkt finns det ökad anledning att tro att det är ett orsakssamband. Detta beror på att sådana felkällor som kan maskera eller ge upphov till starka samband ofta är lätta att upptäcka och undanröja när undersökningen planeras och utvärderas. '

Om det iakttagna sambandet är svagt finns det emellertid ingen anled- ning att enbart på denna grund'förkasta hypotesen att det är ett orsaks- samband.

Ett orsakssamband kan endast finnas om exponeringen för kemika-

lien tidsmässigt ligger före sjukdomen. Det är därför angeläget att för- söka fastställa tidsföljden, dvs. om exponering eller sjukdom kom först.

I vissa fall ser man i epidemiologiska undersökningar ett samband mellan stigande exponeringsnivåer och ökande risk för skada. Detta innebär att ett s. k. dos—responssamband har påvisats, vilket talar för att det finns ett orsakssamband.

Ett samband som har iakttagits i flera undersökningar ger en bättre bedömningsgrund för att anta att det är ett orsakssamband. Särskilt gäller detta om flera olika epidemiologiska metoder har använts. Över- ensstämmelsen mellan olika undersökningar är följaktligen av stor bety- delse för bedömningen.

Den biologiska trovärdigheten är en viktig faktor. Hypotesen om ett orsakssamband förstärks om det iakttagna sambandet stämmer väl över- ens med våra kunskaper om hur sjukdomen uppkommer. Våra kunska— per om kemikaliers påverkan på kroppen är dock så bristfälliga att man inte kan avfärda ett möjligt orsakssamband enbart på grund av att det saknar biologisk trovärdighet.

Ofta räcker inte de epidemiologiska och toxikologiska undersökning- ar som gjorts för att dra några rimligt säkra slutsatser. Beslut inom kemikaliekontrollen måste därför ofta fattas på grundval av osäker kunskap. I kemikommissionens huvudbetänkande (SOU 1984:77, s. 167) behandlas frågan om osäkerhetsfaktorer i beslutsunderlag och om all- männa principer för myndigheternas bedömning av kemiska risker.

Begränsningar

Epidemiologin har bidragit med viktiga kunskaper om kemiska hälso- risker. Tidigare okända samband mellan exponering för kemikalier och ohälsa har upptäckts. Epidemiologiska undersökningar har också be- kräftat resultat från toxikologisk testning. De ökade kunskaperna har gjort det möjligt att undanröja eller kraftigt minska många kemiska hälsorisker i miljön.

Det är emellertid viktigt att även vara medveten om de epidemiologis- ka metodernas begränsningar. Många av de ohälsofaktorer som har upptäckts med epidemiologiska metoder har flera av nedanstående kän- netecken, som alla underlättar att upptäcka ett orsakssamband: El skadan är sällsynt bland icke-exponerade personer I:] risken är kraftigt förhöjd El kemikalien förekommer endast i vissa klart avgränsade miljöer, t. ex. på vissa arbetsplatser D man har kunnat undersöka personer som tidigare har haft en högre exponering än vad nuvarande arbetsförhållanden ger upphov till.

Många kemikalier är emellertid inte begränsade till speciella miljöer utan förekommer relativt allmänt. Om en sådan kemikalie skulle orsaka flera sjukdomar med lång latenstid eller långdragna förlopp, t. ex. några vanliga cancerformer, kan sambandet vara mycket svårt att upptäcka. Detta gäller särskilt om det inte finns några högexponerade riskgrupper eller någon anledning att misstänka att kemikalien kan orsaka hälso-

skador, t. ex. genom resultat från toxikologisk testning.

Det faktum att man inte funnit några skadeverkningar av ett ämne vid epidemiologiska undersökningar ger alltså ingen garanti för att ämnet inte är skadligt för hälsan. Detta är en anledning att upprätthålla god hygien vid all kemikaliehantering.

Metodutveckling

Genom metodutveckling kan räckvidden och tillförlitligheten i epide- miologiska undersökningar förbättras. Två utvecklingsområden kan nämnas som exempel.

Det ena gäller cancerepidemiologin. Med vanliga epidemiologiska metoder kan förhöjda risker upptäckas först när cancerfall börjar upp- träda. Detta innebär att människor kan ha exponerats i många årtion- den. F. n. pågår emellertid forskning såväl i Sverige som i andra länder för att hitta metoder som kan användas i tidiga biologiska förvarnings- system. Sådana förvarningssystem kan t. ex. bygga på observationer av tidiga händelser i den kedja av kemiska skeenden i cellen som slutligen kan leda till en tumör.

Dessa metoder befinner sig ännu på försöksstadiet. För att tidiga förvarningssystem skall vara användbara krävs ökade kunskaper om grundläggande skademekanismer.

Det andra utvecklingsområdet är provbanker. Genom programmet för övervakning av miljökvalitet (PMK) samlas biologiska prover från djur och växter systematiskt in (se kapitel 6.3). Som en beredskap inför framtiden lagras en del av dessa prover. Med sådana provbanker blir det i vissa fall möjligt att gå tillbaka och kontrollera om halterna av ett ämne som utgör ett nyupptäckt miljöhot är på väg att öka eller minska i naturen.

Bl. a. utredningen rörande information om risker i arbetsmiljön (IN- RA, SOU 1982:30) och cancerkommittén (SOU 1984:67) har framhållit att möjligheten att bygga upp banker med prover från människa bör beaktas. Exempel på möjliga prover är blod- och urinprover samt delar av organ. Detta material skulle sedan kunna användas vid framtida epidemiologiska undersökningar och för att kontrollera hur halten av olika ämnen förändras med tiden.

En provbank med framför allt blodprover från människa bör vara en tillgång för den framtida forskningen och kemikaliekontrollen. Ett pro- blem är att även relativt begränsade provbanker av detta slag är kostsam— ma och administrativt krävande. De närmare tekniska förutsättningarna bör utredas.

Kemikommissionen föreslår att socialstyrelsen får i uppdrag att utreda om det är möjligt att till rimliga kostnader bygga upp en ändamålsenlig provbank med prover från människa. Olika ambitionsnivåer bör beak- tas. Dels bör man beakta sådana insamlingsmetoder som bygger på redan etablerade rutiner, t. ex. blodgivarsystemet. Dels bör man beakta möjligheten att samla in statistiskt representativa prover från vissa risk- grupper och från den allmänna befolkningen.

Bevarande av information

Datorutvecklingen har bidragit till att miljöinformation kan lagras lo- kalt på ett effektivt och lättillgängligt sätt. Vidare kan information från olika regioner enklare sammanföras i centrala register. En ökad datori- sering och centralisering av miljöinformation medför emellertid också risker. En central registrering av miljöinformation innebär uppenbara risker för att viktig information förloras, t. ex. om tillverkningsprocesser och provtagningsmetoder.

Journalutredningen tillsattes i början av år 1980 för att göra en över- syn av gällande råd om gallring i vissa medicinska arkiv m. m. I utred- ningens huvudbetänkande (SOU 1984:73) föreslås den obligatoriska minsta bevarandetiden för journaler bli tre år. Enligt förslaget skall detta läggas fast i en lag om patientjournaler. Utredningen menar emellertid att det oftast är nödvändigt med en längre bevarandetid, vilket dock måste lösas genom huvudmännens egna gallringsbeslut.

Kemikommissionen vill framhålla att patientjournaler i vissa fall har betydelse för epidemiologisk forskning. Detta måste beaktas när bindan- de föreskrifter och allmänna råd utformas om bevarandetider. Det måste också beaktas i sjukvårdshuvudmännens egna gallringsbeslut.

Exponeringsuppgifter av olika slag finns arkiverade hos enskilda företag, företagshälsovården, yrkesinspektionen och arbetarskyddssty- relsen. Företag har dessutom ofta listor över vilka kemiska produkter som används, t. ex. inköpslistor, samt uppgfter om vilka ämnen som ingår i dessa produkter. Arbetsgivarna är fr. o. m. den 1 januari 1987 skyldiga att hålla en aktuell förteckning för varje arbetsställe över farliga ämnen i arbetsmiljön (Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med före- skrifter om information om farliga ämnen, AFS 1984:9). Uppgifter om exponering och om produkters kemiska sammansättning är värdefulla för framtida epidemiologiska undersökningar, och kan behövas även långt efter det att produkterna slutat tillverkas eller användas. Sådana uppgifter kan också behövas för andra ändamål, t. ex. i utredningar om försäkringsärenden.

Det är angeläget att uppgifter som kan bli viktiga för framtida epide- miologiska undersökningar inte förstörs. Den av kemikommissionen föreslagna lagen om kemiska produkter ger möjlighet för kemikaliemyn- digheten att föreskriva om att tillverkare och importörer skall bevara uppgifter om produkters sammansättning samt andra uppgifter som behövs för att bedöma produkterna från hälso- och miljösynpunkt.

Produktregistret innehåller förutom sådana uppgifter också vissa upp- gifter om i vilka branscher och till vad produkterna används. Det är angeläget att registeruppgifterna bevaras i den omfattning som behövs med hänsyn till framtida epidemiologiska undersökningar.

Med stöd av 3 kap. 15, 16 och 17 åå samt 5 kap. 2 - 4 arbetsmiljölagen (197721 160) kan föreskrifter meddelas dels om vissa läkarundersökning— ar dels om att register med de undersöktas namn och undersökningsre— sultat skall föras. Enligt 3 & arbetsmiljöförordningen skall sådana regis- ter förvaras av arbetsgivaren under minst tio år efter den sista anteck- ningen. Andra handlingar som har betydelse från skyddssynpunkt, t. ex.

mätprotokoll, skall hållas tillgängliga i minst fem år. I 18 & arbetsmiljö- förordningen har arbetarskyddsstyrelsen bemyndigats att föreskriva an— nan förvaringstid.

Som framgått hittills är det ganska väl sörjt för att uppgifter om sjukdomar, miljöfaktorer m.m. kan bevaras för framtida epidemiologis- ka undersökningar. För att det skall gå att utföra en epidemiologisk undersökning måste man emellertid kunna identifiera de personer som skall ingå i undersökningen. Det har visat sig vara vanligt att undersök- ningar försvåras därför att epidemiologer inte kan få tag i uppgifter om vilka som har varit anställda på de arbetsplatser som skulle omfattas av undersökningarna. Det är naturligtvis en allvarlig brist när sådana grundläggande uppgifter saknas.

Problemet bör dock kunna avhjälpas utan större svårigheter. Företa- gen för nämligen regelmässigt personallistor av administrativa skäl, t. ex. för löneredovisning. Sådana listor över anställda innehåller vanli- gen namn och personnummer, uppgift om anställningstid och i vissa fall yrkesbeteckning. Ofta finns också uppgifter som gör det möjligt att knyta en anställd till en viss avdelning och vissa arbetsuppgifter. F. n. finns det inte lagstöd för att föreskriva om bevarande av dessa uppgifter. Ett sådant lagstöd bör införas eftersom det är viktigt för framtida epidemio- logiska undersökningar att veta vilka som varit anställda. Den regel som behövs hör närmast hemma i arbetsmiljölagen.

Kemikommissionen föreslår att arbetsmiljölagen ändras så att regeringen eller arbetarskyddsstyrelsen kan föreskriva att arbetsgivare skall förvara sådana handlingar som säkerställer att uppgifter finns tillgängliga om vilka arbetstagare som har sysselsatts i visst arbete. (Se författningsför— slag 1-2.)

Det stora flertalet anställda arbetar hos ungefär 5 000 arbetsgivare som vardera har minst 50 anställda. En generell föreskrift om bevarande av personallistor kan komma att rikta sig till arbetsgivare med ett visst minsta antal anställda. Det kan också komma i fråga att låta skyldighe- ten att bevara personallistor gälla t. ex. arbetsgivare som använder ett visst ämne.

Företag som upphör bör kunna lösas från förvaringsplikten genom att den berörda myndigheten får tillfälle att överta handlingarna.

Kemikommissionen föreslår att kemikaliemyndigheten och arbetar- skyddsstyrelsen får i uppdrag att vidta erforderliga åtgärder för att uppgifter som behövs för epidemiologiska undersökningar skall bevaras i lämplig utsträckning.

Det är lämpligt att en referensgrupp eller arbetsgrupp med represen- tation för arbetsmarknadens parter bildas för arbetet med ett sådant uppdrag.

Det är också viktigt att även uppgifter med anknytning till människors exposition för kemiska ämnen i omgivningsluft, livsmedel, m. rn. beva- ras i lämplig utsträckning. De närmast ansvariga myndigheterna bör uppmärksamma detta.

Skydd för den personliga integriteten

Många miljöfaktorer som är viktiga för sjukdomars uppkomst rör per- sonliga levnadsförhållanden. Det kan t. ex. gälla tobaksvanor, alkohol- konsumtion, läkemedelskonsumtion och matvanor. Sådana miljöfakto- rer kan snedvrida resultatet i epidemiologiska undersökningar, och det är därför viktigt att känna till dessa faktorer när undersökningar utförs. I patientjournaler finns ofta uppgifter antecknade om levnadsförhållan- den. Denna registrering är emellertid inte enhetlig och vanligtvis ofull— ständig. Omfattande uppgiftsinsamlingar som rör levnadsförhållanden är svåra att utföra och ger vanligen ofullständigt resultat. Att använda journaler för detta ändamål och att upprätta rutinstatistik över person- liga levnadsförhållanden berör enskilda individers integritet. Det kan därför uppstå konflikter mellan undersökningars effektivitet och män- niskors rätt till ett skyddat privatliv.

Medicinska forskningsrådet rekommenderar att all biomedicinsk forskning vid medicinsk fakultet och vid landstingens sjukvårdsinrätt— ningar som avser människor skall granskas av en etisk kommitté. I praktiken utsätts nästan all epidemiologisk forskning om kemiska häl- sorisker för sådan granskning.

Den myndighet som har ansvaret för ett visst register bestämmer om registret skall få användas för ett visst forskningsändamål. Datainspek- tionen avgör om projektet uppfyller kraven i gällande datalagstiftning.

Samhällets insyn i epidemiologiska projekt är god. Gällande bestäm- melser och ansökningsförfaranden medför extraarbete och vissa praktis- ka problem för forskare som är verksamma inom epidemiologin. Syste- met ger emellertid ett bra skydd för enskilda personers integritet, och erfarenheterna är till största delen positiva.

Det är viktigt att den epidemiologiska forskningens behov beaktas i det arbete som bedrivs för att skydda den personliga integriteten. I de allra flesta fall bör lösningar kunna uppnås som väl tillgodoser båda intressena. Som exempel på en för epidemiologin viktig fråga kan näm- nas personnumren. Flertalet av de register som används för att upptäcka samband mellan ohälsa och miljö skulle bli oanvändbara utan detta eller ett motsvarande medel för att enhetligt identifiera individerna. Det är viktigt att detta beaktas.

5.3. Epidemiologisk bevakning

Frågan om ett epidemiologiskt bevakningssystem har under senare år tagits upp av olika utredningar, i motioner till riksdagen och i medlems- förslag till Nordiska rådet. Den dominerande tanken är att epidemiolo— gisk bevakning ger möjlighet att följa olika befolkningsgruppers hälso- tillstånd och att det därigenom skall vara möjligt att tidigt uppmärksam- ma viktiga samband mellan miljöfaktorer och ohälsa.

Metoder

Epidemiologisk bevakning innebär att man kontinuerligt övervakar oli-

ka slags sjuklighet genom att systematiskt samla in och analysera hälso- information. Bevakningssystem kan utformas på många olika sätt. En allmänt inriktad bevakning baserad på centrala register kan omfatta landet som helhet och teoretiskt gälla många olika sjukdomsdiagnoser. Bevakningssystem kan även vara mer specifikt inriktade, t. ex. begränsas till att omfatta någon särskild sjukdom eller grupp av sjukdomar. Detta gäller för den epidemiologiska bevakning som i dag sker genom miss- bildningsregistret.

Ett bevakningssystem kan innebära arbete i tre steg. I det första steget samlas uppgifter om sjuklighet in t. ex. genom register med hälsoinfor- mation. I det andra steget utförs statistiska analyser rutinmässigt på insamlade uppgifter. Signifikanta förändringar i sjuklighet skall då ge upphov till signaler. I det tredje steget granskas förändringar som har gett upphov till signaler. Kompletterande undersökningar kan sedan utföras för att studera om det är någon miljöfaktor som har orsakat en observerad förändring. Dessa kompletterande undersökningar ligger utanför det egentliga bevakningssystemet och utförs vanligen som rikta- de epidemiologiska undersökningar. Ett epidemiologiskt bevakningssy- stem är meningsfullt endast om det finns resurser att följa upp de signaler man får.

Det finns en viktig skillnad mellan epidemiologisk bevakning och riktade epidemiologiska undersökningar. Syftet med riktade epidemio- logiska undersökningar är att testa på förhand uppställda hypoteser. Epidemiologisk bevakning är hypoteslös. Detta innebär att man i efter- hand försöker tolka observerade förändringar i sjuklighet. Denna skill- nad medför att möjligheterna att dra slutsatser är betydligt mer begrän- sade vid bevakning än vid riktade undersökningar.

Ett bevakningssystems räckvidd begränsas av otillförlitlighet och ofullständighet i de register man använder. Befintliga register är sällan upprättade för att ge underlag för epidemiologi (se s. 75). Vid riktade undersökningar arbetar man med ett begränsat informationsmaterial. Det är därför möjligt att innan undersökningen utförs noggrant kontrol- lera alla registeruppgifters kvalitet. I ett bevakningssystem är detta inte möjligt.

Kraftigt förbättrade register kan eventuellt på lång sikt ge förutsätt- ningar för ett effektivt bevakningssystem. Det är emellertid viktigt att påpeka att den ökade datoriseringen inom hälso- och sjukvården visser— ligen underlättar tillgången till information, men inte automatiskt inne- bär att kvaliteten på informationen ökar.

Epidemiologisk bevakning innebär kontinuerlig statistisk analys av inkommen hälsoinformation. Den statistiska analysen sker förutsätt- ningslöst, dvs. ingen särskild hypotes testas. Informationen kan omfatta många diagnoser. För varje diagnos delas information upp i köns— och åldersgrupper. Sedan kan man jämföra sjukligheten i t. ex. olika geogra- fiska områden. Detta innebär att för varje diagnos kommer en mängd olika jämförelser att göras, vilket medför risk för många falska signaler (se 5. 78). '

Ett statistiskt signalsystem är alltid behäftat med åtminstone två typer av fel. Dels finns det risk att systemet signalerar för onormalt hög

sjuklighet, trots att det endast rör sig om en slumpmässig anhopning av sjukdomsfall. Dels finns det risk att systemet missar faktiska ökningar av sjukdomsrisker. Dessa två typer av fel är direkt beroende av varandra. Om man minskar risken för det ena felet ökar risken för det andra. Om man vill vara någorlunda säker på att få signal vid ökad sjuklighet, måste man alltså acceptera att systemet ger många falska signaler. Att följa upp dessa signaler med kompletterande undersökningar kräver stora resur- ser. Det är svårt att hitta en ändamålsenlig balans mellan de båda feltyperna.

Ett av de svenska sjukdomsregistren, nämligen missbildningsregistret, används redan för övervakning. Registret har en larmfunktion. Syftet är att tidigt upptäcka ökningar av antalet missbildningar. Efter ett larm kan registeruppgifter användas som utgångspunkt för fördjupade epidemio- logiska undersökningar med uppföljning av enskilda sjukdomsfall. Un- der senare år har även vissa missbildningar som inte diagnostiseras redan i samband med födelsen tagits med i övervakningen.

Att missbildningsregistret kunnat användas på detta sätt beror på registeruppgifternas höga kvalitet. När uppgifter från missbildningsre— gistret har jämförts med motsvarande uppgifter från andra undersökningar har ingen uttalad underrapportering i registret fram- kommit vare sig totalt eller för enskilda missbildningsdiagnoser. Dia- gnoserna är också betydligt enhetligare än vad som är fallet i t. ex. dödsorsaksregistret och cancerregistret.

Tidigare utredningar

Utredningen rörande miljöproblem m. m. i vissa industriområden (SOU l978:25) föreslog att epidemiologiska bevakningssystem på sikt skall upprättas i varje län eller i grupper av lån. Även miljödatanämnden aktualiserade tanken på ett epidemiologiskt bevakningssystem.

Miljödatanämnden vill slutligen också understryka att ett tänkt miljövår- dens informationssystem inte blir fullgott så länge informationsunderlaget för bedömning av miljöfaktorers inverkan på människors hälsa är ojämnt eller obefintligt. När det bedöms möjligt att en systematisk, samlad ansats på det nationella planet kan bidra till bättre information/kunskap härvidlag, bör en sådan komma till stånd, som ett epidemiologiskt program eller på annat lämpligt sätt. (Bättre miljöinformation, SOU 1980:24, s. 106.)

Utredningen rörande information om risker i arbetsmiljön (INRA) framhöll att epidemiologisk bevakning är viktig för att upptäcka sam- band mellan arbetsmiljö och ohälsa.

Behovet av epidemiologiska undersökningar om sambandet mellan miljö- faktorer och människors hälsa synes väl känt. Här skall därför bara slutligen understrykas vikten av att epidemiologiska bevakningsprogram kommer till stånd och att arbetsmiljöns inverkan på människors hälsa särskilt beaktas däri. (SOU 1983:30, s. 195.)

Dåvarande länsläkarorganisationen i Älvsborgs län fick år 1978 i uppdrag av socialstyrelsen att utreda förutsättningarna för epidemiolo-

gisk bevakning på länsnivå. Detta gjordes i samarbete med hygieniska institutionen vid Karolinska institutet och omgivningshygieniska avdel- ningen vid statens naturvårdsverk (numera statens miljömedicinska la- boratorium).

Ett första steg i en bevakningsmodell har utarbetats, där man utnyttjar det centrala dödsorsaksregistret. Ett signalsystem har utarbetats som skall reagera vid överdödlighet. Vidare har sådan bakgrundsinformation sammanställts som kan bidra till att upptäcka samband mellan miljöfak- torer och ohälsa. Denna bakgrundsinformation omfattar dels miljöin- formation, t. ex. dricksvattnets hårdhet, försurning och luftföroreningar, dels information om befolkningen, t. ex. invånarantal, åldersfördelning och medelinkomst.

Avsikten är även att Älvsborgsprojektet skall belysa hur tillförlitlig olika slags hälsostatistik är. I en delrapport från projektet sägs att denna typ av epidemiologisk bevakning bör ske regionalt. En god kännedom om lokala förhållanden behövs för att tolka den statistiska informatio- nen. Vidare påpekas att informationens tillförlitlighet regelbundet måste kontrolleras i samarbete mellan centrala register och lokala registeran- vändare.

Socialstyrelsen gav år 1982 statens miljömedicinska laboratorium i uppdrag att utarbeta riktlinjer för en successiv utveckling av epidemio- logiska bevakningssystem i Sverige. ] direktiven angavs att utredningen skall avse epidemiologisk bevakning med särskild hänsyn till hälsoeffek- ter av fysikaliska och kemiska faktorer i den yttre miljön.

I sin rapport påpekar statens miljömedicinska laboratorium att en sådan skarp avgränsning av bevakningssystemets innehåll som angavs i direktiven troligen inte är genomförbar. Den är, menar man, knappast heller önskvärd, eftersom de fysikaliska och kemiska miljöfaktorernas del i uppkomsten av många sjukdomar är dåligt känd.

Rapporten varnar dessutom för en överdriven förväntan på bevak- ningssystemets effektivitet.

Det bedömdes sammanfattningsvis som tveksamt huruvida epidemiologisk bevakning med utnyttjande av i dag befintliga registerdata skulle vara det kraftfulla instrument man önskat för övervakning av hälsorisker förknippa— de med fysikaliska eller kemiska faktorer i den yttre miljön. Det bör dock understrykas att denna avvaktande bedömning av den miljömedicinska nyttan av ett bevakningssystem är knutet till den information som f. n. kan utvinnas ur existerande register. (Rapport 13/1983 från statens miljömedi- cinska laboratorium, s. 85.)

De register som i rapporten bedömdes vara mest väsentliga var döds- orsaksregistret hos statistiska centralbyrån samt socialstyrelsens cancer- register, missbildningsregister, medicinska födelseregister och register för patienter utskrivna från sluten kroppsvård. Man framhöll också betydelsen av uppgifter från den öppna vården. Många sjukdomsdia— gnoser finns inte i något centralt register. Vissa av dessa diagnoser kan bedömas som värdefulla från bevakningssynpunkt.

I rapporten framhålls att det krävs ett omfattande och långsiktigt metodarbete innan en specifik miljömedicinsk bevakning kan införas i

landet. Som ett led i denna metodutveckling föreslås att man inom den närmaste treårsperioden prövar olika metoder för en allmänt inriktad epidemiologisk bevakning i anslutning till dödsorsaksregistret och can- cerregistret. Denna prövning föreslås ske i samarbete med några lands- ting.

I huvudrapporten från HS 90 (Hälso— och sjukvård inför 90-talet) konstateras:

En mer omfattande epidemiologisk bevakning av många hälsorisker och hälsoeffekter innebär betydande metodproblem där mycket ännu är oprövat eller inte är utvärderat. Därför måste ett fortsatt utvecklingsarbete ske där det är angeläget att landstingens samhällsmedicinska funktioner engageras även om utvecklingsarbetet måste hållas samman centralt genom insatser från SML och socialstyrelsen m. fl. Det kan vara lämpligt att i första hand utveckla bearbetningen och samanalysen med andra informationskällor av de väl etablerade hälsoregistren dödsorsaksregistret och det nationella can- cerregistret. Det är angeläget att den epidemiologiska bevakningen inte begränsas till fysiska exponeringsdata utan också beaktar socioekonomiska och yrkesmässiga förhållanden i sin analys. (SOU 1984:39, s. 78.)

Förslag om epidemiologisk bevakning har lämnats i ett medlemsför- slag till Nordiska rådet (A 597/s, 1982). Förslaget avslogs bl.a. med hänvisning till pågående utredningar. Som svar på medlemsförslaget om ett epidemiologiskt bevakningssystem i Norden lämnade Nordiska rå- dets social- och miljöutskott ett betänkande i vilket man bl. a. konstate- rade: ”Social- och miljöutskottet har sammanfattningsvis funnit skäl att förorda ett nordiskt samarbete beträffande epidemiologiska bevak- ningssystem. Etablerandet av ett dylikt system kan dock endast ske på sikt och sedan länderna var för sig byggt upp nationella system.” (Med- lemsförslag om ett epidemiologiskt bevakningssystem i Norden, A 597/ 5: bilaga 2, s. 446.)

År 1982 rekommenderade Nordiska rådet det Nordiska ministerrådet att utarbeta riktlinjer för upprättande av nationella epidemiologiska bevakningssystem och att inleda ett erfarenhetsutbyte om vetenskapliga och praktiska metodproblem.

Slutsatser

Vid en internationell jämförelse har Sverige goda förutsättningar att hålla en hög kvalitet på den epidemiologiska forskningen. Detta beror bl.a. på att vi har en över hela landet relativt likformigt utformad hälso- och sjukvård, på personnummersystemet och på att det allmänt finns god tillgång på olika slags personuppgifter.

Vissa av de register över ohälsa och dödlighet som finns i Sverige har god kvalitet jämfört med motsvarande register i andra länder. Det finns emellertid trots detta klara kvalitetsbrister i registren. Registren är vä- sentliga resurser för den epidemiologiska forskningen. Bra sjuklighets— och dödlighetsuppgifter är en förutsättning för att få tillförlitliga resultat i epidemiologiska undersökningar. Det är därför viktigt att insatser görs för att kontrollera och höja kvaliteten hos registren.

När det gäller kemiska hälsorisker är f. 11. en allmänt inriktad epide- miologisk bevakning baserad på centrala register troligtvis en trubbig metod för att upptäcka tidigare okända hälsorisker. Det finns uppenbara risker att allvarliga ohälsofaktorer inte skulle ge upphov till signaler. Vidare skulle bevakningssystemet troligtvis ge upphov till många falska signaler. Att följa upp sådana signaler kräver stora resurser. Detta kan i praktiken innebära en ökad risk att verkligt allvarliga ohälsofaktorer inte uppmärksammas. De resurser som kan avsättas till epidemiologi som avser kemiska hälsorisker utnyttjas därför mest effektivt om de huvudsakligen används till riktade undersökningar. Samtidigt är det angeläget att kemikaliefrågorna beaktas om det senare blir aktuellt att utveckla epidemiologiska bevakningssystem.

5.4. Utbildning och forskning

Epidemiologiska undersökningar kräver noggrann planering. I vissa fall kan analytiska undersökningar avskrivas redan på planeringsstadiet om det står klart att de rimligtvis inte kan ge ett resultat som möjliggör några slutsatser. Det finns många felkällor som kan påverka resultatet. Sådana felkällor bör om möjligt neutraliseras med en noggrann planering.

Alla epidemiologiska undersökningar är kostsamma — även dåliga sådana. Dålig epidemiologi kan även ge upphov till undersökningsresul- tat som orsakar missförstånd och förvirring. Hög kompetens krävs för att planera, utföra och tolka epidemiologiska undersökningar.

Tillgången på välutbildade epidemiologer har tidigare varit dålig i Sverige. Epidemiologiska forskningsprojekt vid vissa högskoleinstitu- tioner har ökat antalet välutbildade epidemiologer. Stipendier för ut- bildning i andra länder har också bidragit till att förbättra kunskapslä- get.

Medicinska forskningsrådet tillsatte år 1981 en initiativgrupp med uppgift att analysera utbildnings- och forskningsbehov inom ämnesom- rådet epidemiologi. Gruppen lämnade sin rapport år 1983. (Epidemio- logisk forskning, rapport från en initiativgrupp, Medicinska forsknings- rådet år 1983.)

I rapporten konstateras att det finns många kurser i epidemiologi, men att de med enstaka undantag är korta, och ger mindre än 40 timmars undervisning. De längre kurserna var en tvåmånaderskurs vid nordiska hälsovårdshögskolan i Göteborg, en forskarutbildningskurs i Umeå samt en kurs i yrkesmedicinsk epidemiologi i Linköping.

De kortare kurserna riktar sig främst till vårdpersonal, t. ex. läkare och sjuksköterskor, samt till statistiker och sociologer. För yrkesmedicinare och företagsläkare ges särskilda kurser.

I rapporten konstateras att det finns ett betydande utbildningsbehov. Vidare betonas särskilt att tillgången till kvalificerad handledning är otillräcklig. Detta beror på den starka tillströmningen av doktorander som gör epidemiologiska undersökningar.

Initiativgruppen föreslog i rapporten bl. a. att det vid medicinska forskningsrådet inrättas en professur och särskilda forskartjänster i epi-

demiologi. Gruppen föreslog att epidemiologin förstärks i läkarnas grundutbildning samt att forskarutbildningskurser av större omfattning prioriteras.

Under det senaste årtiondet har tillgången ökat på personer med kvalificerad epidemiologisk kunskap och erfarenhet. Epidemiologiska metoder används av olika naturvetare, t. ex. läkare och tandläkare, samt av sociologer, statistiker och ingenjörer. Majoriteten av dem som arbetar med epidemiologisk forskning gör det parallellt med andra verksamhe- ter, t. ex. kliniskt arbete, laboratoriearbete eller annan forskning.

Endast ett fåtal forskare i Sverige har epidemiologisk forskning som huvudsaklig arbetsuppgift. Det är viktigt att det finns ett tillräckligt antal forskartjänster med sådan inriktning för att upprätthålla en hög nivå på den epidemiologiska utbildningen och forskningen. Ett viktigt bidrag till detta kan vara att en professur inrättas i epidemiologi med särskild inriktning på kemiska hälso- och miljörisker.

Enligt riksdagens beslut är 1982 och 1984 i anledning av propositio- nerna om forskning (prop. 1981/82:106 och 1983/84:107) har medicins- ka forskningsrådet tilldelats ett huvudansvar för forskning inom vissa prioriterade områden, bl. a. epidemiologi och miljömedicin. Det är där- för rimligt att medicinska forskningsrådet får ansvaret för de närmare arrangemangen kring en sådan professur. Kostnaderna, inkl. kringkost— nader, för en sådan tjänst kan uppskattas till 1,0 milj. kr.

Kemikommissionen föreslår att medicinska forskningsrådet får ett anslag om 1,0 milj. kr. för att inrätta en professur i epidemiologi med särskild inriktning på kemiska hälsorisker.

Läkare har särskilda möjligheter att upptäcka möjliga samband mel- lan miljö och ohälsa. Vissa landsting har inrättat miljömedicinska enhe- ter. Vid dessa enheter bör det finnas läkare med sådan kompetens att de dels kan tillgodogöra sig epidemiologiska undersökningsresultat, dels kan upprätthålla goda kontakter med den epidemiologiska forskningen. l läkarnas grundutbildning ingår utbildningsavsnitt om epidemiologi, vanligtvis genom kurser knutna till socialmedicin och hygien. Epidemio- logiavsnittens omfattning varierar mellan olika utbildningsorter. Det är viktigt att läkare i sin grundutbildning får grundläggande kunskaper i epidemiologi. Denna fråga har berörts i avsnitt 2.3.

5.5. Epidemiologin och de kemikaliekontrollerande myndigheterna

Det är angeläget att berörda myndigheter bevakar och följer upp resultat från epidemiologiska undersökningar. Detta gäller undersökningar ut- förda både i Sverige och i andra länder.

Myndigheterna får ofta in rapporter om misstänkta orsakssamband». Det är viktigt att dessa rapporter följs upp. I vissa fall behövs det inga omfattande undersökningar för att konstatera om misstanken är befo- gad eller inte. Om misstanken anses vara befogad är det viktigt att åtgärder vidtas utan att epidemiologiska bevis inväntas. I en del fall är

det nödvändigt att genomföra någon form av epidemiologisk undersök- ning. Myndigheterna bör då verka för att en sådan kommer till stånd.

Epidemiologiska metoder är de enda metoder som f. n. kan ge ett underlag för att direktbedöma vilken sorts risk människan löper och hur stor denna risk är. Även epidemiologiska metoder har emellertid klara begränsningar. Ibland kvarstår — trots omfattande undersökningar — betydande osäkerhet om en kemikalie kan orsaka den aktuella skadan eller inte. Även om det saknas direkta bevis för skaderisker kan det i sådana situationer vara nödvändigt att vidta åtgärder.

Toxikologisk testning och forskning är viktig för kemikaliekontrollen. Dels kan kemiska ämnens hälsofarliga egenskaper testas innan ämnena kommer i bruk. Dels bidrar den toxikologiska testningen och forskning- en med väsentlig information om riskerna med sådana ämnen som redan är i bruk. Om toxikologiska resultat tyder på hälsorisker för de personer som hanterar en viss kemikalie är det viktigt att åtgärder vidtas även om epidemiologiska bevis saknas. Epidemiologin får aldrig bli en förevänd- ning för att vänta med att vidta åtgärder tills människor tagit skada.

6. Miljöövervakning

Kemiska ämnens miljöskadande effekter kan vetenskapligt fastställas dels genom testning av ämnenas biologiska och kemisk-fysikaliska egen- skaper, dels genom övervakning av miljö som blivit utsatt för ämnena. I kemikommissionens tidigare betänkanden har en ökad ekotoxikolo- gisk testning föreslagits, dels som ett led i förhandsgranskning av nya kemiska ämnen, dels som ett led i granskningen av ämnen som redan är i bruk.

Genom skyddsåtgärder mot de risker som upptäckts vid testning kan risken för skador i naturen minskas. Risken går emellertid aldrig att helt undanröja. Det är viktigt att tidigt upptäcka redan inträffade skador och sådana förhållanden som senare kan leda till skador.

I koncessionsnämndens och länsstyrelsernas tillståndsbeslut för mil- jöfarlig verksamhet ingår ofta villkor om lokala miljökontrollprogram som ansvariga företag skall bekosta. Med dessa kontrollprogram kan man upptäcka miljöpåverkan som sker i närheten av föroreningsutsläp- pet. Bl. a. för att upptäcka skador som sker långt från utsläppet måste den lokala miljökontrollen kompletteras med kontroller på platser som inte påverkas av lokala föroreningsutsläpp. En sådan allmän miljööver- vakning är även nödvändig för att följa långsiktiga förändringar i mil- jön. Uppgifter om miljöförhållanden i jämförelsevis opåverkade områ- den behövs också för att man skall kunna bedöma hur lokala förore- ningsutsläpp påverkar miljön.

6.1. Metoder att fastställa miljöskador

Många kemiska ämnen kan orsaka skador i naturen. De flesta skador som uppstått har varit begränsade till området närmast föroreningskäl- lan. Under de senaste årtiondena har man dock alltmer uppmärksammat sådana långsiktiga skador som orsakas av kemiska ämnen med vid- sträckt spridning i naturen.

Under 1960-talet upptäcktes att DDT, PCB (polyklorerade bifenyler) och kvicksilver var mycket spridda i miljön och att de orsakade allvar- liga skador på djurlivet. DDT och PCB är stabila (persistenta) organiska ämnen, vilket innebär att de endast mycket långsamt bryts ned i naturen. Stabila ämnen kan transporteras med vindar och vatten över långa avstånd. DDT och PCB kan påvisas i miljön över hela jorden. Tungme-

tallen kvicksilver förekommer naturligt i miljön. Människans aktiviteter har emellertid medfört att halterna ökat kraftigt i vissa delar av miljön.

DDT, PCB och kvicksilver har egenskapen att lagras upp i levande organismer (bioackumulation). Vidare kan halterna av ämnena bli mångdubbelt högre i vissa rovdjur än i djur på lägre nivåer i näringsked— jorna (biomagnifikation).

De allmänna kemiska analysprogram som finns i vissa länder har utformats på grundval av erfarenheterna från DDT, PCB och kvicksil- ver. Programmen är främst inriktade på bioackumulerande organiska ämnen och på vissa tungmetaller.

Med kemiska analyser är det möjligt att följa hur halterna av vissa ämnen förändras i naturen. Huvudsakligen bevakas ämnen med känt eller misstänkt skadliga effekter. I viss mån kan även ”nya” ämnen med omfattande spridning identifieras med denna metod. Det behövs emel- lertid också ett mera förutsättningslöst sökande efter skador i miljön, utan direkt koppling till ett visst kemiskt ämne. Miljöobservationer kan visa förändringar i djurbestånden. När förändringar utöver det normala har konstaterats gäller det att hitta orsaken, t. ex. en föroreningskälla eller ett kemiskt ämne. Ibland görs också experimentella undersökningar i direkt anslutning till miljöövervakningsprogram.

M iljöobservation

Under början av l960-talet observerades att alkylkvicksilverbetat utsäde orsakade svåra akuta förgiftningar hos vissa fröätande fåglar. Använd- ningen av alkylkvicksilver som betmedel förbjöds därför är 1965. Senare observerades att DDT och kvicksilver orsakade skador på vissa rovfå- gelarter som inte gjorde djuren påvisbart sjuka. Det var framför allt fortplantningen som påverkades. En försämrad fortplantningsförmåga kan minska antalet djur av en art och i sämsta fall leda till att arten utrotas.

Erfarenheterna från DDT och kvicksilver visade att 'det är viktigt att bevaka hur antalet djur av känsliga arter förändras. Att beräkna storle- ken på djurbestånd är emellertid en trubbig metod att upptäcka kemisk miljöpåverkan. Den ständiga växelverkan mellan olika arter och miljö- faktorer gör ekosystemen svåröverskådliga. Ett ekosystems reglermeka- nismer driver det mot ett dynamiskt jämviktsläge. Det finns många faktorer som kan påverka antalet individer av en djurart och därmed påverka jämviktsläget. En sådan påverkan kan även indirekt medföra förändringar av antalet individer av andra djurarter. Djurbestånds stor- lek förändras ofta på grund av naturliga variationer. Det är därför oftast svårt att fastställa orsakerna till en observerad minskning av ett djurbe- stånd.

De djurarter som vi vet har drabbats av skador på grund av av DDT. PCB och kvicksilver är sådana som befinner sig högt upp i näringsked- jorna och sådana som har ensidig diet. Det har tagit lång tid och har varit svårt att klart fastställa orsakssambanden. I vissa fall har forskare miss- tänkt samband i många år, men har inte lyckats bekräfta eller förkasta misstankarna.

Inom den ekologiska forskningen studeras olika ekosystem och deras reglermekanismer. Ökade ekologiska kunskaper förbättrar förutsätt- ningarna att genom observationer i miljön tidigt uppmärksamma miljö- påverkan samt att fastställa orsakerna.

Övervakningen av djurbestånd har hittills huvudsakligen varit inrik- tad på vissa fåglar och däggdjur. Under de senaste åren har även metoder utvecklats för att i miljön studera fiskar och lägre stående organismer. Dels utförs patologiska undersökningar för att upptäcka sjukliga för- ändringar av organ, t. ex. skador på ryggraden hos fisk. Dels utförs fysiologiska undersökningar för att bestämma t. ex. tillväxthastighet och förändringar i halten av vissa avgiftningsenzymer.

Att undersöka hälsotillståndet hos djur och växter kan vara ett effek- tivare sätt att påvisa miljöskador än att uppskatta beståndens storlek. För att det skall vara möjligt att på detta sätt påvisa skador krävs emellertid bättre kunskaper än vad vi i regel har nu om de aktuella organismernas anatomi (morfologi), fysiologi och vanligaste sjukdoms- tillstånd. Sådana kunskaper kan endast fås genom grundläggande bio- logisk forskning. Det är speciellt viktigt att ha goda kunskaper om särskilt utsatta djurarter, dvs. djur högt upp i näringskedjorna och vissa djur med ensidig diet.

Särskilt betydelsefulla är de patologiska undersökningarna. För att sjukdoms- och dödsorsaker skall kunna fastställas krävs ofta obduktion med därtill hörande följdundersökningar. Fallviltsundersökningar är därför viktiga för att fastställa om kemiska föroreningar i miljön orsakar skador på djurlivet. För särskilt utsatta djurarter är det viktigt att under- söka inte endast djur som har hittats döende eller döda, utan även slumpmässigt insamlade djur. Sådana undersökningar ger kunskaper dels om organens normala struktur, dels om olika normalt förekomman- de sjukliga förändringar. Med sådana baskunskaper är det lättare att fastställda orsaken till observerade skador.

Fallviltsundersökningar utförs vid statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) och vid lantbrukshögskolans veterinärmedicinska fakultet. Un- dersökningsresurserna för patologi är framför allt inriktade på problem som är viktiga för den veterinärmedicinska vetenskapen. Endast små resurser avsätts för att utföra undersökningar med inriktning på kemiska skador på vilda djur. Det finns f. n. i Sverige inga patologtjänster med detta som huvudsaklig inriktning. Även när det gäller fiskpatologi och lägre stående organismers patologi råder brist på experter. Därför sak- nas f. n. i Sverige möjligheter att i någon betydande omfattning utföra patologiska undersökningar med inriktning på kemiska skador på vilda djur.

Kemiska analyser

De kemiska analysmetoderna har utvecklats snabbt. I dag går det att upptäcka föroreningar vid halter långt lägre än en tusendel av vad som kunde upptäckas för bara 10 till 15 år sedan. Möjligheterna att följa kemiska ämnens spridning i miljön har därmed ökat.

Kemiska analyser är viktiga för att upptäcka och förebygga skador i

naturen. Även i fall där föroreningshalterna i miljön är så låga att de inte anses skadliga kan det vara viktigt att göra regelbundna analyser för att bevaka hur halterna förändras med tiden. Om halterna av ett ämne ökar i naturen är detta en varningssignal, även om inga skador har iakttagits. Av särskilt intresse är sådana ämnen som har en omfattande spridning i miljön och sådana ämnen som ansamlas i näringskedjorna. En syste- matisk övervakning av dessa ämnen förbättrar möjligheterna att i tid förhindra att skador uppstår.

De svåraste kemiska miljöproblemen har orsakats av ämnen som bioackumuleras. Halten av sådana ämnen är vanligtvis mycket låg i luft och vatten, och mätresultaten är därför ofta osäkra och svårtolkade. Eftersom ämnena är bioackumulerande blir halterna betydligt högre i levande organismer. Sådana mätresultat är mer tillförlitliga.

Syftet med haltbestämningar är att få underlag för att bedöma om det finns risk för skador på växter eller djur. Resultat från undersökningar på levande organismer är lättare att tolka än resultat från luft- och vattenanalyser. Resultaten från biologiska prov växlar inte heller lika mycket geografiskt och tidsmässigt som luft- och vattenprov. Biologiska prov är därför ofta representativa för större områden och längre tidspe- rioder. Det krävs dock att provmaterialet väljs ut noggrant så att det blir biologiskt representativt.

Det är ofta komplicerat att i biologisk vävnad haltbestämma haloge- nerade organiska ämnen (dvs. organiska ämnen där klor-, fluor- eller bromatomer ingår i molekylen). Dels måste biologiska prover noggrant förbehandlas innan det går att utföra den kemiska analysen. Dels arbetar man i vissa fall med komplexa blandningar av kemiska ämnen. Detta gäller t. ex. för toxafen. Analytiska kemister utvecklar analysmetoder som är avsedda att användas för forskningsändamål. Ofta tar det lång tid och är kostsamt att utföra analyser med dessa metoder. Innan de kan användas för serieanalyser av biologiska prover krävs det en omfattande metodutveckling. Denna utveckling från forskningsmetoder till metoder som tillåter serieanalyser är f. n. eftersatt.

Kemiskt analysarbete behandlades även i avsnitt 3.2.

Experimentella undersökningar

Experimentella undersökningar ligger utanför den egentliga miljööver- vakningen. De är emellertid viktiga för att bedöma hypoteser som ställts upp på grundval av fältobservationer och kemiska analyser.

För att finna orsakerna till en observerad störning i naturen är det ofta nödvändigt att utföra experiment under kontrollerade förhållanden. Ett exempel på detta är den forskning som bedrivits för att testa PCB :s effekter på mink. Minskningen av antalet sälar i Östersjön beror bl. a. på nedsatt fortplantningsförmåga. Patologiska undersökningar av sälhonor har visat att livmodern hos över hälften av de undersökta djuren har sjukliga förändringar. Kemiska analyser har visat att djuren innehåller relativt höga halter av PCB. Den försämrade fortplantningsförmågan har av vissa forskare satts i samband med PCB-förekomsten. För att testa hypotesen har experimentella undersökningar utförts med mink. Dessa

visar att även minken drabbas av fortplantningsstörningar om PCB- halterna i födan hålls på samma nivåer som i Ostersjösälarnas naturliga föda.

6.2. Internationell miljöövervakning

År 1972 instiftades FN:s miljöprogram UNEP (United Nations Envi- ronment Programme). Det s. k. J ordögat (Earthwatch) är en del av detta miljöprogram. Jordögats huvudsakliga uppgift är att övervaka och ut- värdera miljötillståndet i världen.

Till Jordögat har ett miljöövervakningsprogram knutits: GEMS (The Global Environmental Monitoring System). Detta globala mätstations— nät övervakar förändringar i miljön bl. a. med satelliter och fasta mät- stationer. GEMS består av fem huvudprogram: hälsoövervakning, kli- matövervakning, övervakning av långväga transport av föroreningar, övervakning av naturresurser samt havsövervakning.

För observationer av bl. a. koldioxidhalter planeras en atmosfärske- misk station på Spetsbergen, som skall samfinansieras av Norge och Sverige. Stationen skall ingå i GEMS.

] Europa finns en omfattande övervakning av långväga luftförore- ningar. Det s. k. samordnade programmet för övervakning och utvärde- ring av långväga överföring av luftföroreningar i Europa (EMEP— programmet) organiserar mätningar vid ett åttiotal stationer i 23 länder. Luftens och nederbördens innehåll av svavel och vissa andra ämnen mäts.

Fem stationer i Sverige ingår i detta europeiska nät av provtagnings- stationer. Vid dessa stationer utförs dagliga mätningar av luftens och nederbördens föroreningshalter.

Internationella havsforskningsrådet, Helsingforskommissionen och

Oslo-Pariskommissionen samordnar övervakning som är direkt inriktad på svårnedbrytbara organiska ämnen i biologiskt material. Åtta svenska havsstationer ingår i detta internationella samarbete.

Östersjön är ett innanhav med långsam omsättning av vattnet. Län- derna runt Östersjön är starkt industrialiserade, och omfattande utsläpp förekommer. De sju Östersjöstaterna driver gemensamt ett program (Baltic Monitoring Programme) för att studera halterna av bl. a. tung- metaller och vissa halogenerade organiska ämnen i havets organismer.

6.3. Programmet för övervakning av miljökvalitet

Uppgift och omfattning

Miljökontrollutredningen tillsattes bl. a. för att utreda frågan om infor- mationsunderlag i miljövårdsarbetet. Utredningen redovisade sina för- slag om detta i betänkandet Miljövårdens informationssystem (MI, SOU 197336 och 37). Miljödatanämnden fick i uppdrag att fortsätta utveck- lingsarbetet för att följa de långsiktiga förändringarna i miljön (Prop. 1974:46).

Miljödatanämnden överlämnade till regeringen är 1976 rapporten Program för övervakning av miljökvalitet. Där föreslog man ett fast undersökningsprogram med provtagningar och undersökningar vid mätstationer och inom observationsytor över hela landet. Miljödata- nämnden föreslog vidare att statens naturvårdsverk skulle få lednings- ansvaret för programmet.

Naturvårdsverket började år 1978 på regeringens uppdrag att bygga upp ett program för övervakning av miljökvalitet (PMK). PMK har till uppgift att övervaka långsiktiga förändringar i miljön. Man skall samla in referensuppgifter om miljöförhållanden i relativt opåverkade områ- den. Vidare skall man belysa hur föroreningar transporteras inom och mellan luft, mark och vatten. För år 1984/85 är anslaget till PMK 12,2 milj. kr.

På stationer fördelade över landet övervakar PMK olika kemiska och biologiska förhållanden i mark och vatten. Särskilda stationer finns för övervakning av den marina miljön. Inom PMK finns även ett luftkvali- tetsprogram. Vid ett tjugotal stationer övervakas luftens och nederbör- dens innehåll av kemiska ämnen.

Flera av PMKs delprogram har internationell anknytning. Vissa luft- kvalitetsstationer ingåri det europeiska stationsnätet för övervakning av långväga transport av luftföroreningar. Flertalet av de marina stationer- na ingår i nordiska eller internationella program.

Prioriterade miljöproblem

De mätningar och observationer som utförs inom miljöövervaknings- programmet gör det möjligt att bevaka en rad olika miljöproblem. Verk- samheten är emellertid huvudsakligen inriktad på försurningens utbred- ning och verkningar, på övergödningen av sjöar, vattendrag och kust- områden samt på spridningen av tungmetaller och svårnedbrytbara organiska ämnen i naturen. Bevakningen omfattar luft och nederbörd, vatten och mark samt djur och växter.

Försurningen av mark och vatten är ett svårt miljöproblem. Särskilda inventeringar som utförs i samband med kalkning av sjöar och vatten- drag kompletterar de uppgifter som fås genom PMK:s bevakning. På motsvarande sätt görs mera omfattande undersökningar av markkemi och av skogsträdens tillstånd än vad som är möjligt i PMK:s för detta ändamål relativt glesa observationsnät.

De kemiska ämnen som prioriteras inom PMK är tungmetaller och sådana organiska ämnen som är svårnedbrytbara i naturen. Halten av olika tungmetaller analyseras i vatten-, mark- och luftprover samt i prover från djur och växter. Halter av svårnedbrytbara organiska ämnen analyseras främst i prover från djur och växter. Mätningar av tungme- taller och organiska ämnen i biologiskt material har sammanförts till ett särskilt miljögiftsprogram. Till detta program har kopplats en långtids- lagring av biologiskt material i en miljöprovbank. Insamlat material analyseras regelmässigt på förekomsten av vissa tungmetaller och orga- niska ämnen, främst PCB och DDT. När nya ämnen med omfattande spridning i naturen har identifierats görs orienterande analyser i prov-

banken. Sådana analyser har bl. a. utförts för att undersöka förekomsten av hexaklorbensen, toxafen och dioxiner.

Miljöobservationer

Inom PMK görs olika slags observationer i miljön. Fysikaliska förhål- landen registreras, t. ex. temperatur, vattendjup och bottenförhållanden i sjöar och kustvatten samt vattenföring i bäckar. Botaniska förhållan- den studeras också, och kan ibland ge direkt information om skador i miljön. Luftföroreningars effekter kan t. ex. ibland följas genom barrför- luster hos träd eller genom lavflorans utveckling. En rad miljöobserva- tioner görs också på olika djurarter.

Fåglar är relativt lätta att observera och räkna. Regelbundna fågelräk- ningar kan ge besked om olika arters individantal. Inom ramen för PMK räknas sträckande flyttfågel, och vissa häckningsplatser inventeras. Rä- vens och olika smågnagares fortplantningsförmåga och individantal studeras. Vidare specialstuderas vissa hotade djurarter, bl. a. uttern, de tre svenska sälarterna samt flera rovfågelsarter.

Kemiska analyser

Inom PMK görs kemiska analyser dels av vatten, luft och mark, dels av biologiskt material.

Mätningar av metallinnehåll i luft, nederbörd och mark utförs vid vissa av PMK:s stationer för kemisk övervakning. Sveriges geologiska undersökningar mäter halter av vissa tungmetaller i grundvattnet. Na- turvårdsverkets miljökontrollaboratorium gör motsvarande mätningar i de stora vattendragen. Meteorologiska institutionen vid Stockholms uni- versitet och institutet för vatten- och luftvårdsforskning mäter nederbör- dens föroreningshalter.

PMK bygger i viss utsträckning på äldre projekt. Mätserier med ke- misk analys av nederbörd, grundvatten och ytvatten finns i flera fall sedan 1950-talet. Dessa långa tidsserier är värdefulla för att följa hur försurningen och övergödningen av våra vatten har utvecklats.

Metallhalten i mossa ger ett mått på metallnedfallet från atmosfären. Flera landsomfattande kartläggningar av mossans tungmetallhalter har utförts i Sverige. De senaste undersökningarna har genomförts av Insti- tutet för vatten- och luftvårdsforskning (IVL).

Varje år samlas djur in från skogsbygd samt från odlings- och kultur- bygd. Insamlingsområdena är så valda att de inte skall vara direkt utsatta för större industriella föroreningar. Avsikten är framför allt att studera jordbrukets och skogsbrukets miljöeffekter. I fjällkedjan finns det in- samlingsområden som skall ge analysresultat från en relativt opåverkad naturmiljö. Vilka djurarter som samlas in varierar från område till om- råde beroende bl. a. på arternas utbredning i landet. Prover tas från bl. a. älg, sork och stare.

Biologiska prov samlas även in från sjöar, framför allt näringsfattiga sådana. Avsikten är att studera spridningen av föroreningar med vind och nederbörd samt att studera jordbrukets och skogsbrukets miljöeffek-

ter. Sjöar i tre olika typer av områden har valts ut: fjälltrakter, skogsbygd och områden som ligger i den dominerande vindriktningen från jord- bruksbygder. F. n. samlas framför allt fisk in: vanligtvis röding i fjäll- trakterna och abborre eller mört i övriga delar av landet.

PMK bedriver, till viss del i internationellt samarbete, en övervakning av Östersjön. Fiskeristyrelsen samlar för PMK:s räkning in sill, ström- ming och torsk. Vidare samlas sillgrissleägg in från Stora Karlsö.

I skärgårdsområdena är vattenomsättningen betydligt lägre än längre ut till havs. Analysresutalten från havsövervakningen kompletteras där- för med mätningar i vissa kustavsnitt. Naturvårdsverkets kustvattenla— boratorium samlar in skrubbskädda och blåmussla från västkusten samt blåmussla från Östersjökusten. Naturhistoriska riksmuseet samlar in abborre och flundra från Östersjökusten samt abborre från Bottenhavs- kusten.

Naturhistoriska riksmuseet har huvudansvaret för insamlingen av biologiska prov. De insamlade proven analyseras hos naturvårdsverket främst på halterna av DDT, toxafen, PCB, HCB (hexaklorbensen) och vissa tungmetaller, t. ex. kvicksilver och kadmium.

Biologiskt material samlas också in från vissa hotade arter. Det gäller t. ex. pilgrimsfalken, den bruna kärrhöken, berguven, fiskgjusen och havsörnen. Dessa arter är så sällsynta att man i huvudsak får använda rötägg samt fjädrar från fåglar som ruggat. Förutom de kemiska analyser som utförs mäts även tjockleken på äggskalen. Flera rovfåglar har under de senaste årtiondena drabbats av äggskalsförtunning. Detta har påvi- sats genom jämförelser mellan å ena sidan ägg från museisamlingar, å andra sidan nya okläckbara ägg och äggskalsrester som har samlats in under senare år. Ägg med tunna skal brister lättare under ruvningen. Detta kan vara en av de främsta orsakerna till att vissa rovfågelarter, t. ex. pilgrimsfalken, kraftigt minskat under de senaste årtiondena. Star- ka bevis finns för att skalförtunningen hos fågelägg har ett samband med höga DDT-halter i äggen. I Östersjön sjunker DDT- halterna samtidigt som skaltjockleken hos sillgrisslans ägg ökar.

Bland däggdjuren studeras särskilt uttern och de tre svenska sälarter- na. Analyserna utförs på döda djur som tagits tillvara, t. ex. efter att ha fastnat i fiskeredskap. PCB-halterna hos uttrar är betydligt högre i Sve- rige än i Norge. Östersjösälar har höga halter av PCB och DDT, jämfört med sälar på andra håll.

M iljöprovbank

På Naturhistoriska riksmuseet byggs en miljöprovbank upp. Denna provbank ingår i PMK. Vävnadsprover från djur fryses in och sparas. Kemiska analyser kan i framtiden utföras på det sparade materialet, vilket möjliggör återblickande undersökningar för att utreda om halter- na av något bioackumulerande ämne ökar. Det kan t. ex. gälla ett ämne som är i bruk, men som f. n. inte är ett känt miljöproblem.

Frågan om en bank med prover från människa behandlades i avsnitt 5.2.

Planerad utbyggnad

PMK har från starten år 1978 varit under uppbyggnad. Programmet är nu nästan utbyggt, men det finns vissa förslag på kompletteringar. Av- sikten är att omprioriteringar skall kunna göras om nya stora miljöpro- blem upptäcks eller om betydelsen av redan kända miljöproblem omvär- deras. Det är emellertid viktigt att programmets långsiktiga karaktär bibehålls. Ett exempel på ett prioriterat område inom PMK är försur- ningen. Nya forskningsresultat om försurningen kan medföra att PMK måste kompletteras med ytterligare stationer och bevakningsområden, t. ex. för övervakning av skogsskador.

PMK planerar att öka övervakningen av luftkvaliteten med analyser av ytterligare ämnen, t. ex. ozon. Vidare planeras en ökad satsning på övervakning av metallhalter i nederbörd.

Under år 1985 skall enligt PMK:s planering en fjärde kartläggning utföras av tungmetallhalten i mossa. Detta är en riksomfattande provtag- ning som utförs i samarbete med riksskogstaxeringen.

En komplettering planeras också av kontrollen av hur nedfallet av luftföroreningar påverkar mark och vatten. Denna kontroll sker genom biologisk övervakning i land- och vattenmiljöer i ett antal avrinningsom- råden fördelade över landet.

Den långsiktiga övervakningen av den marina miljön sker i interna- tionellt samarbete. Man avser att bygga ut denna verksamhet med två stationer i Östersjön och en station i Västerhavet för både kemisk och biologisk övervakning.

Slutsatser

Kemikommissionen vill framhålla att PMK är väsentligt för kemikalie- kontrollen. Det är viktigt att programmet inte blir eftersatt. Miljöövervakningen ger ökade möjligheter att tidigt upptäcka skador i naturen. I vissa fall kan risken för skador helt undanröjas om de förhållanden upptäcks som senare kan leda till skador. Det är sällan möjligt att bortom allt tvivel bevisa att t. ex. ett visst kemiskt ämne orsakar skador i naturen. Åtgärder måste därför även kunna vidtas på osäkert beslutsunderlag. Uppgifter från övervakningen är också viktiga för att bedöma om åtgärder till skydd för miljön har fått avsedd effekt. Miljöproblemen ärinte längre endast nationella angelägenheter. Vissa kemiska föreningar kan spridas långt utanför det land där utsläppen sker. Ett omfattande internationellt samarbete är nödvändigt för att det skall vara möjligt att upprätthålla en effektiv miljöövervakning. Ett sådant samarbete är oumbärligt när man kartlägger långväga transport av föroreningar. Samband mellan föroreningskällor i ett land och effek- ter i ett annat land kan endast fastställas på detta sätt. Samarbetet

befrämjar också metodutveckling och kunskapsuppbyggnad på området i de enskilda länderna. Det är viktigt att PMK aktivt medverkar i det internationella samarbetet. En nära samordning med övriga nordiska länder bör eftersträvas i sådana enskilda övervakningsprojekt där sam- ordning förbättrar informationsunderlaget.

Informationen från PMK gör det möjligt att studera samspelet mellan olika miljöfaktorer. I många fall är detta nödvändigt för att man skall kunna dra praktiska slutsatser ur materialet. Ett viktigt exempel på detta är att försurningen frigör tungmetaller och aluminium i mark och vatten. Detta kan t. ex. leda till ökade kvicksilverhalter i fisk och till skador på trädens rötter. En sådan ökad miljöpåverkan kan följaktligen ske trots att utsläppen av tungmetaller till miljön minskar.

Allt fler ämnen kan analyseras i allt lägre halter i biologisk vävnad. Analyserna ger emellertid ingen information om de eventuella riskerna med uppmätta halter. Det är därför angeläget att den biologiska bety- delsen av uppmätta analysresultat regelbundet utvärderas. Sådana ut- värderingar är nödvändiga dels för planering och prioritering inom PMK, dels som underlag för eventuella åtgärder. Miljöövervakningen bidrar ofta med en väsentlig del av beslutsunderlaget när man överväger åtgärder till skydd för den yttre miljön. Det är därför viktigt att infor- mation från PMK sammanställs i sådan form att den är tillgänglig för sådana som behöver ta del av den, t. ex. beslutsfattare på olika nivåer.

PMK tillför viktig information till flera myndigheter. Det s. k. PMK- rådet innehåller representanter från berörda myndigheter och institutio- ner. PMK-rådet yttrar sig regelmässigt om de projekt som planeras inom PMK.

Kemikommissionen föreslog i huvudbetänkandet (SOU 1984:77) att en ny kemikaliemyndighet inrättas. Det är viktigt att det finns ett löpan- de samråd mellan PMK och kemikaliemyndigheten.

Kemikommissionen föreslår att kemikaliemyndigheten skall vara repre- senterad i PMK-rådet.

Kemiska analyser är viktiga för att upptäcka och förebygga skador i naturen. En angelägen uppgift för den föreslagna kemikaliemyndighe- ten är att få till stånd ett systematiserat prioriterings- och utvärderings- arbete för de kemiska ämnen som är i bruk. Detta arbete måste också utnyttjas som prioriteringsunderlag för PMK:s kemiprogram.

Kemikommissionen föreslår att naturvårdsverket får i uppdrag att i sam- arbete med kemikaliemyndigheten utarbeta ett förslag till komplettering av PMK:s kemiprogram. Utgångspunkten bör vara att i huvudsak an- vända nuvarande provtagningsorganisation och insamlingsprogram.

Metoder för att analysera organiska ämnen är under stark utveckling. Många analysmetoder är utvecklade för forskningsändamål. Innan de kan användas för serieanalyser av prover krävs det emellertid en omfat- tande metodutveckling. Analysuppdrag måste ofta placeras på utländ- ska laboratorier. Då PMK:s framtida kemiprogram planeras måste även frågan om kemiska analysmetoder studeras närmare.

Kemikommissionen föreslår att utvecklingsbehovet i fråga om kemiska analysmetoder skall beaktas i naturvårdsverkets och kemikaliemyndig- hetens uppdrag att föreslå kompletteringar av kemiprogrammet.

Att övervaka hälsotillståndet hos levande organismer kan vara effektivt för att upptäcka kemiskt betingade skador i naturen. En sådan biologisk effektövervakning ger mer direkt information om skador i naturen än vad kemiska analyser kan ge. Som exempel på möjliga övervaknings- objekt kan nämnas skador på träd och lavar, äggskalsförtunning hos fåglar, ryggradskrökning hos fisk samt skador på livmodern hos sälar. En sådan övervakning kan endast utföras med ett begränsat antal arter, som är särskilt lämpliga för ändamålet.

Det är vanligtvis svårt att tolka observerade skador utan goda kunska- per om t. ex. organismernas fysiologi, anatomi (morfologi) och vanligas- te sjukdomstillstånd. Det är angeläget att sådana kunskaper byggs upp som underlättar tolkningen av observerade skador.

Patologiska undersökningar är viktiga när det gäller att fastställa om kemiska föroreningar i miljön orsakar skador på djurlivet. Det är även angeläget att ha goda baskunskaper om patologin hos sådana djurarter som kan löpa särskild risk att drabbas av kemiska skador. Detta är ett forskningsområde som bör prioriteras. En förstärkning inom området kan lämpligen ske genom att en forskartjänst inrättas.

Kemikommissionen föreslår att naturvårdsverket får 0,5 milj. kr. för en forskartjänst i patologi. Tjänsten bör vara inriktad på miljöövervakning. Den bör inrättas vid Sveriges lantbruksuniversitet.

Den närmare identifieringen av forskningsbehoven för en ökad biolo- gisk effektövervakning bör göras i direkt anknytning till PMK-program- met. Det är särskilt viktigt att ta reda på vilka organismer som är lämpade att övervakas på detta sätt.

Kemikommissionen föreslår att naturvårdsverket får i uppdrag att utreda hur PMK på sikt kan kompletteras med ytterligare biologisk effektöver- vakning. Organismer bör föreslås som kan tänkas ingå i en sådan över-' vakning. Vidare bör forskningsområden identifieras som bör prioriteras för att det på sikt skall vara möjligt att bygga ut den biologiska effekt- övervakningen.

HW . ”var;-."- *

,, " .A... . li" l,,- 1» .. . ' . 1,31» *

nu

.; " _| » . ”z u till '. ”_|”.-

._ |. : I_

11

|||. él '. 'i *-

7. Kostnader

I detta kapitel uppskattas statens och näringslivets kostnader för försla- gen i betänkandets tidigare kapitel.

Utbildning (kapitel 2)

Det förelås att skolöverstyrelsen skall få i uppdrag att särskilt beakta behovet av en förbättrad utbildning om kemiska hälso- och miljörisker vid kommande läroplansrevisioner (s. 36). Revision av läroplaner ingår i skolöverstyrelsens normala myndighetsverksamhet. En ändrad timdis— position i grundskolans och gymnasieskolans undervisning i kemi, bio- logi och naturkunskap innebär endast en omprioritering av befintliga resurser.

Det föreslås att kemikaliemyndigheten får i uppdrag att ta initiativ till ett projekt som syftar till att tillförsäkra att undervisningsmaterial om kemiska hälso- och miljörisker finns tillgängligt för grundskola och gymnasieskola. Projektet skall bedrivas i samarbete mellan berörda myndigheter, främst kemikaliemyndigheten, arbetarskyddsstyrelsen, naturvårdsverket, livsmedelsverket, socialstyrelsen, konsumentverket, styrelsen för arbetarskyddsfonden och Skolöverstyrelsen (s. 37). Kostna- den för utveckling och produktion kan uppskattas till ett engångsbelopp om 1 milj. kr. Finansiering bör i första hand ske genom omprioritering inom ramen för befintliga anslag hos de sju först nämnda myndigheter- na. Det bör också undersökas om stöd till produktion kan erhållas från statens institut för läromedelsinformation.

Universitets— och högskoleämbetet föreslås få i uppdrag att se över utbildningen om kemiska risker på högskolan och då beakta de behov att förbättringar som kemikommissionen framhållit (s. 43). Universitets- och högskoleämbetet genomför normalt översyner av större eller mindre omfattning av olika utbildningslinjer. Den föreslagna översynen bör inrymmas i detta arbete. De förstärkningar som behövs i olika utbild- ningslinjer bör, såvitt nu kan förutses, kunna åstadkommas genom om- prioriteringar.

Universitets- och högskoleämbetet föreslås få i uppdrag att i samråd med naturvårdsverket och arbetarskyddsstyrelsen utreda möjligheterna att anordna en påbyggnadsutbildning om miljöskyddsteknik för skydds- ingenjörer (s. 43). För utredningsuppdraget krävs inget särskilt anslag. En påbyggnadsutbildning i miljöskyddsteknik bör avgiftsfinansieras.

Det förutsätts att företag som sänder skyddsingenjörer till kursen gör detta i syfte att effektivisera och förbilliga sitt miljöskyddsarbete. Det rör sig alltså inte om någon kostnadspålaga på näringslivet.

Riksåklagarämbetet föreslås få i uppdrag att arrangera kortare kurser om utredningen av miljöbrott _och arbetsmiljöbrott (s. 43). Inom riks- åklagarämbetets nuvarande utbildningsanslag ges inte utrymme för an- nat än enstaka kurser med flera års mellanrum i dessa ämnen. Ett särskilt anslag för ändamålet behövs därför. För två kurser årligen om ca 3-4 dagar och med vardera 30 deltagare behövs anslag om 0,2 milj. kr.

Ekotoxikologiutbildningen (60 poäng) vid Uppsala universitet före- slås bli permanent påbyggnadslinje (s. 45). Detta kan genomföras inom nuvarande resursramar.

Universitets- och högskoleämbetet föreslås få i uppdrag att utvärdera erfarenheterna av den nuvarande yrkeshygienikerutbildningen och överväga behovet av förändringar (s. 45). Utvärderingsuppdraget kan ske inom befintliga myndighetsanslag. Eventuella förändringar i utbild- ningen bör, såvitt nu kan förutses, kunna genomföras genom ompriori- tering.

Det toxikologiska rådet föreslås få i uppdrag att ta initiativ till en för de olika miljömyndigheterna gemensam internutbildning i toxikologi (s. 46). De berörda myndigheterna bör kunna bidra med vissa egna resurser till denna verksamhet. För gemensamma kostnader behövs ett basanslag om 0,5 milj. kr.

Kemikaliemyndigheten föreslås ta initiativ till kurser för personal hos tillverkare, importörer och återförsäljare av kemiska ämnen och produk- ter (s. 48). Verksamheten bör kunna finansieras genom kursavgifter. Det bör ligga i företagens intresse att inom sig bygga upp nödvändig kom- petens. Utgående från en kursavgift på 5 000 kr. och ett utbildningsbe— hov motsvarande i genomsnitt 100-200 deltagare per år skulle den årliga kostnaden för näringslivet bli 0,5-1 milj. kr. Kostnaderna för bortfall av arbetskraft kan beräknas vara av samma storleksordning. Näringslivet gör å andra sidan effektivitetsvinster på grund av rationellare och bättre kemikaliekontroll inom företagen. Det bör nämligen observeras att en dålig kemikaliekontroll hos en importör eller tillverkare leder till kost- nadsökningar för alla brukare av detta företags kemikalier.

Forskning (kapitel 3)

De medicinska och naturvetenskapliga forskningsråden föreslås få me- del för ett särskilt samordnat program för toxikologisk grundforskning. Programmet bör starta budgetåret 1986/87 (5. 53). För detta program fordras ett årligt anslag om inledningsvis 6 milj. kr.

En särskild beredning föreslås av frågan om myndighetsanknuten forskningsverksamhet (s. 59). Detta kan inte förutses ge upphov till några särskilda kostnader.

Kemikaliemyndigheten föreslås bli representerad i naturvårdsverkets forskningsnämnd, i den rådgivande nämnden för statens miljömedicins- ka laboratorium samt i arbetarskyddsstyrelsens forskningsdelegation (s. 59). Inte heller detta kan förutses ge upphov till några särskilda kostna- der.

Laboratorieresurser (kapitel 4)

Det föreslås att naturvårdsverket får i uppdrag att i samråd med statens mät- och provråd utarbeta ett förslag till övervakningssystem för labo- ratorier som utför mätningar och analyser av miljö- och omgivningspro- ver (s. 64). En utgångspunkt bör vara att övervakningen skall kunna genomföras inom verkets befintliga resursramar. Eventuell auktorisa- tion bör avgiftsbeläggas, liksom kursverksamhet. Interkalibrering bör också avgiftsbeläggas. Kostnaderna för laboratorieföretagen torde mer än väl uppväga de tjänster de får i form av kvalitetskontroll och aukto- risation.

Kemikaliemyndigheten föreslås få i uppdrag att bevaka frågan om uppbyggnad av ett standardtestlaboratorium i Sverige (5. 68). Detta uppdrag kräver inga särskilda resurser. En eventuell uppbyggnad av ett standardtestlaboratorium skulle bli mycket resurskrävande men detta får övervägas om och när frågan bli aktuell.

Kemikaliemyndigheten föreslås få ansvar för övervakning av toxiko- logisk standardtestning vid svenska laboratorier utanför läkemedelsin- dustrin. Ett nära samarbete bör ske med socialstyrelsen, naturvårdsver- ket, arbetarskyddsstyrelsen och livsmedelsverket. Denna uppgift är av ringa omfattning och kan lösas inorn befintliga resursramar.

Epidemiologi (kapitel 5)

Det föreslås att arbetsmiljölagen kompletteras så att arbetsgivare kan åläggas att förvara sådana handlingar som säkerställer att uppgifter finns tillgängliga om vilka arbetstagare som har sysselsatts i visst arbete (personallistor). Vidare föreslås att kemikaliemyndigheten och arbetar- skyddsstyrelsen får i uppdrag att vidta de åtgärder som behövs för att uppgifter för epidemiologiska undersökningar skall bevaras i lämplig utsträckning (s. 84). Myndighetsuppdragen kräver inga särskilda anslag. De närmare regler som kan komma att utfärdas som ett resultat av detta uppdrag kan komma att leda till vissa ökade arkivkostnader för en del företag. Det är inte möjligt att nu uppskatta alla dessa kostnader, men de torde vara begränsade.

Skyldigheten att bevara personallistor bör i första hand gälla arbets- givare med fler än 50 anställda. De sysselsätter ca 2,5 milj. människor. Kostnaderna för att förvara personallistor i 40 är bör inte överstiga 200 000 kr. om året för dessa arbetsgivare tillsammans.

Socialstyrelsen föreslås få i uppdrag att utreda om det är möjligt att till rimliga kostnader bygga upp en ändamålsenlig humanprovbank (s. 82). Inget särskilt anslag behövs för utredningsuppdraget. Kostnader för en eventuell provbank kan inte beräknas förrän konkreta förslag föreligger.

En professur i epidemiologi föreslås bli inrättad (s. 91). För detta inkl. kringkostnader, behövs ett årligt statligt anslag om 1,0 milj. kr.

Miljöövervakning (kapitel 6)

Kemikaliemyndigheten föreslås bli representerad i PMK-rådet (s. 102). Detta innebär inga särskilda kostnader.

Naturvårdsverket föreslås få i uppdrag att utarbeta ett förslag till komplettering av PMK:s kemiprogram, samt att därvid beakta utveck- lingsbehovet i fråga om kemiska analysmetoder. Vidare föreslås natur- vårdsverket få uppdraget att utreda frågor om biologisk effektövervak- ning (s. 102 och 103). Detta utredningsarbete bör kunna utföras inom ramen för befintliga resurser. Det går inte nu att bedöma om ett resurs- tillskott behövs för en komplettering av övervakningsprogrammet.

Det föreslås att en särskild forskartjänst i veterinärpatologi inrättas vid Sveriges lantbruksuniversitet (s. 103). Inkl. nödvändiga kringkostna- der kostar en sådan tjänst staten 0,5 milj. kr. per år.

Sammanfattning

Kostnaderna för staten för de i detta betänkande framlagda förslagen sammanfattas i tabell 3. Det framgår att de sammanlagda kostnaderna för staten kan uppskattas till ca 8,2 milj. kr. Därtill kan komma en kostnad för humanprovbank och vissa kostnader för miljöövervakning, som inte nu kan uppskattas.

Kostnaderna för staten av förslagen i detta betänkande skall ses mot bakgrund av den avsevärt större kostnadsbesparing genom avgiftsfinan- siering av befintlig verksamhet som föreslogs i kemikommissionens hu- vudbetänkande (SOU 1984:77, s. 285)

Några kostnader för näringslivet som inte uppvägs av deras kostnads- vinster på grund av tjänster från samhället kan inte förutsägas. Dock kan vissa kostnader uppkomma för arkivering av handlingar som kan behö- vas för epidemiologiska undersökningar. Dessa kostnader kan inte nu uppskattas.

Tabell 3 Sammanfattning av statsverkets kostnader för förslagen i detta betänkande

Förslag Kostnader Utbildhing Översyn av läroplaner Omprioritering Projekt om undervisningsmaterial Omprioritering Översyn av högskolans utbildning om kemiska Omprioritering

hälso- och miljörisker Päbyggnadskurs i miljöskyddsteknik för Avgiftsfinansiering

skyddsingenjörer Efterutbildning för åklagare m. fl. 0,2 milj. kn Permanentning av påbyggnadsutbildning Inom befintliga

i ekotoxikologi ramar Översyn av påbyggnadsutbildning i yrkeshygien Omprioritering Gemensam efterutbildning i toxikologi 0,5 milj. kn

för myndighetspersonal Kurser för tillverkare, importörer, Avgiftsfinansiering

återförsäljare Forskning Grundforskningsanslag inom toxikologin 6 milj. kn Beredning om myndighetsanknuten forskning - Representation för kemikaliemyndigheten i -

vissa forskningsnämnder Laboratorieresurser Övervakning av laboratorier som utför Avgiftsfinansiering

analyser av miljö- och omgivningsprover Bevakning av frågan om uppbyggnad av

ett standardtestlaboratorium Övervakning av toxikologiska laboratorier

utanför läkemedelsindustrin

Epidemiologi

Bevarande av uppgifter för epidemiologiska undersökningar Utredning om humanprovbank Professur i epidemiologi

Miljöövervakning

Utredning om vissa omprioriteringar eller kompletteringar av miljöövervakningen Forskartjänst i veterinärpatologi

Inom tidigare föreslagna ramar Omprioritering

Kan inte beräknas nu 1,0 milj. kn

Kan inte beräknas nu

0,5 milj. kn

"

Hmm

_ v...-u ; | . .

8. Specialmotivering

8.1. Förslaget till lag om ändring i arbetsmiljölagen

3 kap. 19 &

För att säkerställa att uppgifter finns tillgängliga om vilka arbetstagare som har sysselsatts i visst arbete får regeringen eller, efter regeringens be- stämmande, arbetarsskyddsstyrelsen meddela föreskrifter om skyldighet för arbetsgivare att förvara handlingar.

Paragrafen är ny.

Den allmänna motiveringen finns i avsnitt 5.2. Med stöd av paragra- fen kan föreskrifter meddelas om skyldighet för arbetsgivare att förvara handlingar med uppgifter om vilka arbetstagarna är och i vilket arbete varje arbetstagare har sysselsatts.

Det föreslagna bemyndigandet ger möjlighet att föreskriva långa för- varingstider. För epidemiologiska ändamål kan förvaringstider på 40 år bli aktuella. En föreskrift om förvaring av handlingar bör därför utfor- mas så att arbetsgivaren har vissa möjligheter att välja hur förvarings- skyldigheten skall uppfyllas. Med handling bör alltså förstås också upp- tagningar, t. ex. för databehandling, i vilka uppgifterna finns tillgängli- ga. Det bör framhållas att det som främst är intressant att bevara är mera varaktiga förändringar i uppgifterna om vem som är anställd och om i vilket arbete den anställde har sysselsatts.

Paragrafen ger inte stöd för föreskrifter om någon annan skyldighet än att bevara handlingar. Om det för epidemiologiska ändamål behövs t. ex. att arbetsgivaren gör anteckningar om användningen av ett visst ämne får detta föreskrivas med stöd av 3 kap. 12 ä 3. arbetsmiljölagen.

8 kap. 2 5

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av 3 kap. 12 eller 145 döms till böter eller fängelse i högst ett är.

Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet ]. bryter mot 5 kap. 2 15 första stycket,

2. bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 3 kap. 13, 15-17 eller 19 &, eller 5 kap. 2 5 andra stycket, 3 & andra stycket, 4 eller 5 (j,

3. lämnar oriktiga uppgifter om förhållanden av vikt, när en tillsynsmyn- dighet har begärt upplysningar, handlingar eller prov eller begärt undersök- ningar enligt 7 kap. 3 eller 4 &,

4. utan giltigt skäl tar bort en skyddsanordning eller sätter den ur bruk.

Uppräkningen under 2 har utökats med 3 kap. 19 (5. Därigenom beläggs brott mot föreskrifter som har meddelats med stöd av det föreslagna bemyndigandet med bötesstraff.

8.2. Förslaget till förordning om ändring i arbetsmiljöförordningen

18 5

I första stycket 1 delegerar regeringen till arbetarskyddsstyrelsen att meddela föreskrifter enligt det föreslagna bemyndigandet i 3 kap. 19 & arbetsmiljölagen.

9. Reservationer och särskilda yttranden

9.1. Reservation av Per-Richard Molén

Kemikommissionen avslutar nu sitt arbete med att framlägga ett betän- kande om ”Kunskap för kemikaliekontroll”.

Behovet av kunskaper på kemikalieområdet är stort. Jag delar helt utredningens uppfattning att vi som arbetstagare och konsumenter kon- tinuerligt måste bibringas kunskaper om hur vi skall hantera kemikalier. Utvecklingen går snabbt. På marknaden presenteras i en icke sinande ström nya produkter som kan påverka människor, djur och växtlighet. I en sådan situation är det angeläget att i god tid vidtaga åtgärder av skilda slag som bidrar till att vi undviker eller åtminstone minimierar riskerna med kemiska ämnen.

Den socialdemokratiska majoriteten har, som framgått av tidigare betänkande, i första hand ansett det vara angeläget att lägga fast den statliga kontrollen och dess organisation. Det ser naturligtvis effektfullt ut men ärinte meningsfyllt och klokt. Sorgligt nog har detta inneburit att andra angelägna åtgärder har skjutits på framtiden t. ex. det område som behandlas i slutbetänkandet. Enligt min mening kunde man i första hand ha tillgodosett behovet av att öka kunskaperna hos konsumenter och arbetstagare. När vi samtidigt vet att det i industriländerna — inte minst inom ramen för de internationella organisationerna — snabbt växer fram efterföljansvärda organisationslösningar och samarbetsformer när det gäller kontrollen och översynen av kemikalier av olika slag, så borde kommissionen ha prioriterat den del av sitt arbete, som just gäller hur kunskaper skall kunna utvecklas och spridas.

Jag vill därefter övergå till att kommentera de framlagda förslagen i kommissionens slutbetänkande. Kommissionen har — vilket är värt att notera — lagt ned betydligt mera omsorg på innehållet i slutbetänkandet. Arbetet har inte präglats av samma brådska som tidigare och detta har även kommit till uttryck i en, enligt min mening, objektiv analys av kunskapsbehovet på kemikalieområdet. Det är — om vilket vi är överens — angeläget att skolan på ett tidigt stadium bibringar eleverna grundläg- gande insikter om kemiska ämnen. Det är också angeläget att företagen i samarbete med de fackliga organisationerna göres medvetna om deras ansvar för att de anställda skall vidmakthålla och komplettera sitt kun- nande med nyheter på kemikalieområdet. Arbetsgivarna och deras or- ganisationer har ett alldeles speciellt ansvar att anordna kurser och informationsmöten för sina anställda.

Samarbetet mellan företagen och de fackliga organisationerna är yt- terst väsentligt. Jag är övertygad om att detta bäst kommer till uttryck i en överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter och Arbetar- skyddsstyrelsen. Att, som utredningen föreslår lagstifta på området, är att underskatta parternas förmåga och intresse att komma överens. För- delen med frivilliga överenskommelser är vanligtvis att man lättare kan komma till rationellare lösningar än dem som utvecklas inom ramen för en bindande lagstiftning.

På det epidemiologiska området har kommissionen tyvärr inte ägnat tillräcklig tid åt att analysera de praktiska och ekonomiska konsekven- serna av sina förslag. Jag är övertygad om, att önskvärda resultat kan åstadkommas utan så omfattande krav på insamling och förvaring av personuppgifter som utredningen föreslår. [ ett särskilt yttrande avgivet av herrar Brandt, Edlund och Frostling har dessa spörsmål blivit belysta. Enligt min mening får man hoppas att remissbehandlingen kommer att ge värdefulla bidrag, som kan övertyga de tvehågsna om att lagstiftning- en icke skall vara nödvändig för att förverkliga kemikommissionens strävan om ökad kunskap på kemikalieområdet.

Jag delar således inte kommissionens slutsatser i kapitel 5 och de ekonomiska bedömningar som presenteras i kapitel 7.

9.2. Reservation av Viola Claesson

Kunskap räcker inte som grund för kemikaliekontroll

Kemisamhället producerar och upptäcker ständigt fler kemiska fören- ingar. Klyftan mellan samhällets och storföretagens, främst kemi- och läkemedelskoncernernas, resurser och förmåga till överblick ökar i allt snabbare takt. Denna utveckling gör det i längden helt omöjligt för samhället att skydda människorna och förebygga skador. Antalet fall av cancer, missbildningar, missfall, skador på fortplantningsförmågan och allergier ökar och antalet arter i vår flora och fauna som slås ut blir allt fler. Samhället och det ekologiska systemet kommer härmed att kollapsa om inte samhället genomgår en genomgripande förändring innan det är för sent.

Kemisamhället innebär att det är omöjligt att direkt undersöka de biologiska och ekologiska effekterna av ett nästan oändligt antal gamla och ständigt ökande antal nya kemiska ämnen och produkter. Professor Lars Ehrenberg framförde för en tid sedan på en konferens i riksdags- huset uppfattningen att vår kunskap om kemikalier är så ofullständig att vi inte kan utesluta en genetisk katastrof i framtiden. Utgångspunkten var bl. a. ovan beskrivna förhållanden. Riksdag och regering borde ta Ehrenbergs ord som en mycket allvarlig väckarklocka.

VPK anser att de kemiska riskerna måste minskas till ett minimum. Detta kan aldrig ske om man utgår från tesen att problemen enbart beror på kunskapsluckor, att det är en fråga endast om hur man hanterar kemikalierna, att det är en fråga om doser o. s. v. 1 Kemikommissionen har VPK agerat för att kemikalielagstiftningen redan i sin portalparagraf

slår fast att tillverkning, import och användning skall begränsas. Vi anser dessutom att andra drivkrafter än de som i dag styr produktionens inriktning skall styra industristruktur och organisation.

VPK delar inte den etablerade synen på tillväxt utan menar att den ekonomiska utvecklingen måste inriktas på människornas hälsa och på sociala, kulturella och ekologiska värden. Förutsättningarna för samhäl- lets kemikaliekontroll skulle härmed drastiskt förändras till det bättre. Inom parlamentet finns det för närvarande inte majoritet för en sådan ekologisk inriktning på politiken.

Den socialdemokratiska regeringens fixering vid exportinriktad pro- duktion och övertro på den kvantitativa tillväxten förhindrar proggres- siva lösningar. Övertron på samarbetslösningar tillsammans med storfö- retagen har bl. a. lett till att asbestproblemen ännu inte kunnat lösas. Asbesten har blivit 80-talets nygamla klassfråga, när bilindustrin med Volvo i spetsen fortfarande härskar över arbetarnas liv och hälsa. VPK har som parti ensamt fått kämpa i riksdagen i många år för att få till stånd ett totalförbud. Dispensgivningen har saboterat det förbud som VPK och fackförbund drev igenom på 70-talet. Företagens vinster går över ett ökat antal cancer- och asbestosfall.

Vår vardag är full av exempel på hur vissa företag bedriver utpress- ning genom att ställa arbetslöshet som ett hot mot dem som kräver förbättringar av arbetsmiljö och reningsteknik. När myndigheterna dessutom samspelar med ekonomiskt mäktiga grupper blir följden som i fallet med Svenska Asbestfabriken i Långsele. Trots den starka opini- onen, uppmärksamheten i massmedia och i strid mot Fabriks förbunds- ledning och lokala fackklubben kördes arbetarna över genom att en ny dispensansökan beviljades.

Forskning och laboratorieresurser

Det ökade engagemanget från konsumenteras och miljörörelsens sida när det gäller matens kvalitet och ett avkemikaliserat jordbruk visar att insatser på dessa områden av forskning kommer att möta ett starkt gensvar. Bristen på konsument— och folkrörelseinflytande är emellertid så stort att engagemanget hittills kommit till korta visavi de ekonomiskt mäktiga grupper som i stort behärskar livsmedelsindustrin.

Sedan flera år har också livsmedelsarbetarna som hittills enda fackför- bund agerat mot den allt starkare ägarkoncentrationen inom matpro- duktionen. Man kritiserar också att avståndet mellan produktion och konsumtion ständigt ökar. En kärnfråga är att ”fyra personer bestämmer vad vi andra skall ha på matbordet”. Livsmedelsarbetarförbundet efter- lyser teknik och system som är anpassade till det samhälle vi vill ha i stället för det omvända förhållandet som råder. Det behövs en strategi för att komma ur den nuvarande sårbarheten för svensk matproduktion och därför behövs forskning och forskare som kan utveckla en sådan strategi för en annorlunda och mindre sårbar produktion.

Den svenska arbetsmiljöforskningen fick ett välkommet och betydan- de bidrag genom arbetarskyddsfonden (ASF). Ur fondens medel bekos- tas inte bara forskning utan även utbildning och information (t. ex.

tidskriften Arbetsmiljö och arbetarskyddsnämndens undervisningsma- terial) samt Centrum för arbetslivsforskning som tillkom i samband med MBL. Fackliga företrädare har fått ett betydande inflytande och finns med i referensgrupper, ASF:s positiva betydelse undanröjer emellertid inte VPK:s och flera fackförbunds krav på ett fackligt forskningsinstitut. Ett sådant fackligt institut skulle självt prioritera forskningsområdet, aktivt verka för att samla upp erfarenhet bland medlemmarna och låta dessa delta i forskningsprojekt, medverka i utbildning och information,

vara ett kraftfullt remissorgan i arbetsmiljöfrågor och en motvikt till den omfattande kunskap som innehas av arbetsgivarnas representanter i

företagen.

Den kvalificerade arbetsmiljöforskningen bör baseras vid arbetsmil- jöinstitutioner på medicinska och tekniska universitetet. F. 11. finns ar- betsmedicinska universitetsinstitutioner endast vid Linköpings och Lunds universitet. Vid de tekniska högskolorna finns vissa institutioner med arbetsmiljöinriktning. Det är ett naturligt krav att arbetsmedicinska institutioner finns vid varje medicinskt universitet, liksom arbetsmiljö- institutioner vid de tekniska högskolorna, för att skapa kontinuitet i forskningsarbetet och för att kunna erbjuda kvalificerad grundutbild- ning liksom forskarhandledning.

Synnerligen oroande — men inte överraskande — rapporter om svart— listning av forskare från SAP:s sida har avslöjats. För arbetsgivaren obehagliga fakta döljs, och facket har inte rätt att ta in egna utredare. Arbetsmiljöfrågorna belyser den oförenliga motsättningen mellan kapi- tal och arbete och klassamarbetets omöjlighet. De fackliga organisatio- nerna skall ha lagstadgad rätt att inkalla all expertis och få tillgång till allt arbetsmaterial som behövs.

Om en decentralisering av makten över maten, mindre skala på stora delar av produktionen, stopp för kemikalisering i jordbruket och mani- pulering med maten skall komma till stånd behövs ökade forskningsin- satser. För att dessa insatser skall få rätt inriktning behövs också speciel- la satsningar där ett folkligt inflytande kan göra sig gällande. I ett sådant sammanhang kan också livsmedelsarbetarnas värdefulla yrkeskunska- per vara en stor tillgång. Konsumenternas och miljöoorganisationernas erfarenheter och kunskaper skulle också medverka till en uppbyggnad av en strategi för högre matkvalitet och minskad sårbarhet för livsme- delsproduktionen.

Redan nu finns ett samarbete mellan forskare och livsmedelsarbetare på det regionala planet. Deltagare i s.k. forskningscirklar ökar sina kunskaper tillsammans med forskare där kvalitetsbegreppet är aktuellt. Bl. 3. gör man en större inventering av livsmedelsindustrin i Skåne som en del av cirkelarbetet. Samarbetet med bönder regionalt har också inletts.

Det bör byggas up ett beredskapsalternativ till nuvarande storskaliga struktur på livsmedelsproduktionen liksom till tillverkning och beroen- det i kemisamhället i övrigt. Detta skulle innebära en minskad sårbarhet för Sverige i olika avseenden. Bransch för bransch inom nämnda områ- den skulle penetreras så att en planering för alternativ kan tas fram. Syftet skall vara att begränsa kemikalieanvändningen till ett minimum.

För att utforma en strategi av detta slag är det angeläget att bygga upp ett kollektivforskningsinstitut där forskare, facket, konsumenterna och miljörörelsen tillsammans får möjligheter att bygga upp kunskaper och utveckla miljö- och arbetsmiljöpolitiken på ett demokratiskt och enga- gerande sätt.

9.3. Särskilt yttrande av Lars Ernestam och Britta Hammarbacken

Bevarande av information

Forskning angående misstänkt skadeverkan av olika ämnen och produk- ter ger ovärderlig information för hantering och nedbringande av risker. I detta sammanhang ger uppgifter om exposition och mätresultat viktiga utgångspunkter för åtgärder. Vi vill därför inte motsätta oss att sådant arbete inleds. Den av kommissionens majoritet skisserade modellen med lagförslaget som grund är däremot naturligtvis inte den enda möjliga. Om berörda remissinstanser anser att förslaget inte leder fram till den förbättring av underlaget för epidemiologisk forskning som avsetts, bör en särskild utredning tillsättas med uppgift att lägga fram en bättre fungerande modell. Berörda myndigheter bör tillsammans med arbets- marknadens parter ha goda möjligheter att finna en praktisk och positiv lösning på detta angelägna område.

9.4. Särskilt yttrande av Britta Hammarbacken

Ökat stöd till toxikologisk grundforskning

Att så långt som möjligt reducera och helst eliminera behovet av plåg- samma djurförsök i forsknings— och testverksamhet bör vara en målsätt- ning med hög prioritet. Denna etiska målsättning kan endast åsidosättas om ändamålet är utomordentligt angeläget och då alternativ saknas. Man bör dessutom uppmärksamma risken för en falsk känsla av säker- het vid djurförsök, eftersom resultaten inte alltid är direkt tillämpbara på de risksituationer som människor kan utsättas för. Detta kan bl. a. bero på både biologiska och miljömässiga förhållanden och på skillnader i exponeringstid. Många miljöskador ger t. ex. iakttagbara skador först efter många år.

Mot den bakgrunden behövs ett målmedvetet forskningsarbete för att ta fram bättre metoder. Myndigheterna bör också kontinuerligt se över de krav på tester som man tillämpar så att dessa inte föranleder mer djurförsök än absolut nödvändigt i gällande situation, utan i stället stimulerar användningen av alternativa metoder där sådana finns till- gängliga. Även de etiska nämndernas möjligheter att effektivt arbeta för en begränsning av djurförsöken bör ses över.

Miljöövervakning

Den försurning som i allt högre grad kan iakttas i mark, luft och vatten och vars skador nu börjar uppmärksammas i både växt— och djurliv måste noga kartläggas och motverkas. Centerpartiet har i samband med riksdagsarbetet framlagt åtskilliga förslag om metoder och målsättning. Jag hänvisar till dessa i detta särskilda yttrande mot bakgrund av att kommissionen enligt min mening inte tillräckligt klart uttalat behovet av samordning och effektivt utnyttjande av befintliga resurser i sina förslag. Situationen är nu såpass allvarlig att alla möjligheter till ökad informa- tion bör tillvaratas. Eftersom många av de tungmetallproblem som f. n. inrapporteras kan misstänkas ha sitt ursprung i ökad surhetsgrad i mar- ken, så borde denna risk uppmärksammats klarare även i detta samman- hang.

9.5. Särskilt yttrande av Erik Brandt, Stieg Edlund och Harald Frostling

I slutbetänkandet läggs ett lagförslag som innebär att regeringen eller Arbetarskyddsstyrelsen får meddela föreskrifter om skyldighet för ar— betsgivare att förvara handlingar med uppgifter om vilka arbetstagare som har sysselsatts i visst arbete.

I betänkandets avsnitt 5. 2 Bevarande av information ges en beskriv- ning över olika typer av uppgifter som kan vara av intresse att bevara för framtida eventuella epidemiologiska behov. Medicinska journaler, ex- poneringsuppgifter, förteckningar över använda kemiska produkter och uppgifter om produkternas kemiska sammansättning anges som värde- fulla att bevaras då de anses kunna behövas långt efter det produkterna slutat tillverkas eller användas.

Det sägs vidare att det i den föreslagna lagen om kemiska produkter finns möjlighet för kemikalieinspektionen att föreskriva att leverantör och tillverkare skall bevara uppgifter om sammansättning för att bedö- ma produkterna från hälso- och miljösynpunkt. En koppling görs också till produktregistret.

Beträffande resultat från medicinska undersökningar anges att arbets- miljöförordningen, AMF, stadfäster att register med de undersöktas namn och undersökningsresultatet skall förvaras av arbetsgivaren i minst 10 år. Mätprotokoll t. ex. skall hållas tillgängliga i minst fem år.

Vid epidemiologiska undersökningar är det nödvändigt att kunna identifiera personerna vilket kommissionen anser vara alltför svårt idag då det ofta saknas grundläggande uppgifter om de personer som omfat- tas av undersökningen. Kommissionen påstår därför att ”Problemet bör dock kunna avhjälpas utan större svårigheter” då man ur personallistor kan få namn, personnummer, uppgift om anställningstid och i vissa fall yrkesbeteckning. Det finns också möjlighet i vissa fall att knyta en an- ställd till en viss avdelning och vissa arbetsuppgifter. Man säger vidare att det f. 11. inte finns lagstöd att bevara sådana uppgifter. Kommissionen anser därför att lagstöd bör införas eftersom det är viktigt för framtida

epidemiologiska undersökningar att veta vilka som varit anställda. Kemikommissionen vill därför ändra arbetsmiljölagen så att regering- en eller arbetarskyddsstyrelsen kan föreskriva att arbetsgivare skall be- vara handlingar med uppgifter om vilka arbetstagare som sysselsatts i visst arbete. Det är emellertid fortfarande inte preciserat av Kemikommissionen vad man avser med uppgifter beträffande ”visst arbete".

Epidemiologiska utredningar — svårigheter

För att få en relevant epidemiologisk bakgrundsinformation måste man självfallet ha mycket noggranna beskrivningar av en mängd miljöförhål- landen för att kunna dra några säkra slutsatser.

Vid epidemiologiska undersökningar av retrospektiv karaktär förelig- ger det t. ex. mycket stora svårigheter att på ett vetenskapligt seriöst sätt sammanställa uppgifter över enskilda arbetstagares exponering av ke- miska ämnen och produkter. Även om tillgång finns till bakgrundsma- terial som personallistor m. ni. måste man oftast i varje enskilt fall göra intervjurer med de exponerade arbetstagarna och/eller deras arbetsle- dare för att utröna de miljöfaktorer som personen utsatts för i arbetslivet. Dessa faktorer måste vidare relateras till hanteringssätt som process, maskin eller dylikt. En sådan utredning måste göras under beaktande av s. k. confounding-faktorer, dvs störkällor i form av andra faktorer som har betydelse för hälsan, t. ex. rökvanor, matvanor och allmän livsstil.

Det kan vidare anföras att de uppgifter som ett företag kan åläggas att samla in och arkivera kanske inte alls stämmer överens med vad man vill ha i en framtida epidemiologisk undersökning. Det är vidare som regel mycket svårt att klara ut varje enskild arbetstagares exponering. Efter- som det idag är omöjligt att veta vilka ämnen eller produkter som kan bli föremål för epidemiologiska undersökningar i framtiden är det närmast omöjligt att föra sådana listor i förväg som är relevanta för en eventuell framtida epidemiologisk undersökning.

Vid epidemiologiska undersökningar är det förutom relevanta arbets- platsbeskrivningar även tillförlitliga expositionsdata som ligger till grund för bedömning om vilken exponering en arbetstagare utsätts för. De exponeringsdata som idag finns tillgängliga är mycket ofullständiga och har avsevärda brister ur såväl kvalitativ som kvantitativ synpunkt. De mätmetoder, t. ex. indirekt provtagning och efterföljande analys, som företrädesvis använts är ej tillförlitliga. Även om alltmer direktvi— sande mätmetoder börjar att användas på arbetsplatserna, vilket leder till ökad total analysnoggrannhet, är det inte troligt att mät- och kontroll- förfarandet kommer att öka. I stället är trenden att företagshälsovårdens tekniska del som svarar för huvudparten av arbetsmiljömätningarna, i allt mindre utsträckning skall ägna sig åt dessa improduktiva mätningar och i stället mer övergå till åtgärds- och eliminationsteknik och för sådan teknik lämplig mätstrategi. De mätdata som f. n. finns samlade bl. a. på arbetarskyddsstyrelsen, är t. ex. mycket svåra och näst intill omöjliga att utvärdera för att ligga till grund för enskilda såväl som branschmässiga expositionsbedömningar.

Vilka berörs

Krav

Någon närmare målgruppsprecisering av det mycket generella lagkravet görs inte utan betänkandet anger att kravet kan komma att rikta sig till arbetsgivare med ett visst minsta antal arbetstagare. Det antyds att det kan komma att gälla 5 000 arbetsgivare med vardera minst 50 anställda. Dessa företag omfattar f. n. ca 2,5 miljoner arbetstagare.

Dessutom anges att skyldigheten att bevara personallistor kan gälla arbetsgivare som använder visst ämne. Vilka ämnen det kan röra sig om anges överhuvud taget inte.

För företag som upphört kan den berörda myndigheten, arbetar- skyddsstyrelsen, få överta handlingarna.

Svårigheter — allmänt

1 förslaget diskuteras ingen som helst differentiering med hänsyn till vissa branscher där risken för kemikalieexponering kan bedömas som ringa eller där branschens karaktär är av den arten att det föreligger stora svårigheter att bevara uppgifter om de anställda under längre tid.

Det syns t. ex. föga meningsfullt inom t. ex. handelns område, förvalt- ningar, konsultföretag, hotell- och restaurangområdet och liknande branscher att för eventuellt framtida epidemiologiskt behov inom det kemiska området att arkivera omfattande material under 40 år.

Svårigheter —— branschspecifikt Bygg- och anläggningsbranschen är ex- empel på en bransch där det genom branschens speciella karaktär före- liggerr mycket stora svårigheter att leva upp till de av kemikommissio- nen ställda kraven. Personalomsättningen på kollektivsidan för ett bygg- nadsföretag är t. ex. mycket stor p. g. a. anställningsformer och produk- tionens variation. Antalet anställda under ett år torde motsvara dubbla antalet årsarbetare. De kollektivanställda hör mer till branschen än till ett företag. Av personalistor behålls enbart aktuella.

Kodifieringen sker i yrkeskoder som är anpassade så att de lätt kan översättas till SAFs statistik men är helt olika SAFs yrkeskoder. Kodi- fieringen anpassas till avtalsuppgörelser och beräknas enligt erfarenhet vara helt annorlunda om fem år. Man kan då inte härleda tidigare inregistrerade uppgifter även om de skulle få ligga kvar i dataminnen.

Att inregistrera uppgifter som ”knyter en anställd till en viss avdelning eller vissa arbetsuppgifter” skulle vara helt revolutionerande för byggfö- retagen och innebära mycket stora kostnader. Även om ett mycket dyrt och omfattande dataprogram skulle kunna göras blir troligen inmat- ningen från arbetsplatserna så svår att göra och så felaktigt utförd att uppgifterna får mycket litet värde.

Dåliga erfarenheter finns redan från liknande uppföljningskrav som ställs internt av företag på sina arbetsplatser. Detta gäller bl. a. uppfölj- ning av övertid, jourtid och mertid.

Kostnader för insamling, bearbetning och arkivering

[ betänkandet anges att en lämplig förvaringstid kunde vara ca 40 år. Kostnaden för att bevara dessa uppgifter uppskattar Kemikommissio- nen härefter till max 200 kkr per år för samtliga företag i landet.

Initialkostnader

Inom många branscher och företag bedömer man att mycket stora initialkostnader måste läggas ned för att kunna insamla och bevara uppgifter som skulle kunna vara användbara för eventuellt framtida bruk. Detta har inte kommissionen över huvud taget beaktat i sin kost- nadsuppskattning. Flera företag uppskattar t. ex. tidsåtgången för en bättre arbetsbeskrivning av de anställda, dvs insamling, bearbetning och införande i personalakter, till ca 30 min per anställd (40—50 kr. per anställd).

1 större företag där datorstöd används i personaladministrationen tillkommer kostnader för utveckling och underhåll av datasystem för att ha dessa uppgifter lagrade på ändamålsenligt och tillförlitligt sätt. Ett företag med ca 8 000 anställda uppskattar kostnaderna till ca 300 kkr för utveckling samt för drift ytterligare 0,5 personår (100 kkr). Dessutom beräknas kostnader tillkomma för den egna företagshälsovårdens regis- trering med utvecklingskostnader på 300 kkr samt ytterligare 0,5 perso- når. Totalt för företaget ca 800 kkr i initialkostnad samt därefter ca 200 kkr/år i driftskostnad.

A rkiveringskostnader

Förutom initialkostnader under ett utbyggnadsskede tillkommer arkive- ringskostnader vare sig uppgifterna bevaras i datasystem eller på mer traditionellt arkiveringssätt.

Arkiveringskostnader för ett företag med ca 11 000 anställda är idag ca 9 m2 ä 1 100 kr per m2 dvs. ca 10 000 kr/år. Med en personalomsätt- ning på ca 10 % beräknas merkostnaden för arkivering under 40 år bli ytterligare 15 000 kr. per år vid fullt utbyggt system.

Med dessa exempel vill vi belysa att kemikommissionens förslag torde innebära en avsevärd utbyggnad av datorsystemen och/eller arkive- ringsutrymmena på många företag och därmed ökade kostnader.

Motsvarande stora kostnader torde uppstå också vid den myndighet som föreslås få hand om uppgifterna från företag som upphört.

För företag som idag bevarar uppgifterna på frivillig väg tillkommer andra kostnader om lagförslaget går igenom. Ett företag med ca 2 000 anställda, som f. n. har personaluppgifter bevarade 25 år bakåt i tiden, uppger att brandsäkerhetsfrågan måste beaktas bättre om lagförslaget genomförs och obligatoriska krav på betryggande förvaring tillkommer. Den uppskattade kostnaden för om- och tillbyggnad för brandsäkert arkiv uppskattas av detta företag till minst 500 kkr.

Slutsatser

De upplysningar som inhämtats från flera företag inom olika branscher ger en entydig indikation om att betydande svårigheter kan uppstå inom vissa branscher om det av kommissionen ställda lagförslaget drivs ge- nom. Andra branscher med liten eller obetydlig kemikaliehantering anser förslaget för deras vidkommande vara helt orealistiskt och me- ningslöst. Vidare kan sägas att den i slutbetänkandet angivna samman- lagda kostnaden för näringslivet på 200 kkr per år, långt ifrån överens- stämmer med de faktiska kostnader som förslaget kan komma att inne- bära. De ålägganden som det oprecisa lagförslaget kan orsaka för före— tagen kan i stället bli mycket omfattande.

Vi anser därför att skrivningen i lagförslaget och underlaget för detta ger uttryck för en övertro på nyttan av insamling och registrering av opreciserade data som skulle kunna vara användbara vid eventuella framtida epidemiologiska undersökningar. Detta skulle leda till stora kostnader sammantaget för näringslivet, utan att man därför i motsva- rande grad skulle få några positiva effekter för skyddet av hälsan hos arbetstagare som hanterar kemiska produkter. Kostnaderna för att föra ett sådant register kommer därför inte att stå i rimlig relation till nyttan.

Den föreslagna lagändringen anser vi följaktligen inte vara tillräckligt underbyggd och den borde därför utgå ur slutbetänkandet. Om man trots allt anser det finns behov av förbättrade epiodemiologiska underlag borde Kemikommissionen i stället föreslagit att en särskild utredning görs av den berörda myndigheten eller departementet. Utredningen borde härvid tillsammans med berörda myndigheter och arbetsmarkna- dens parter kunna undersöka om det är möjligt att finna en lösning vilken samtidigt som den ger epidemiologisk forskning bättre möjlighe- ter, också tar bättre hänsyn till de praktiska realiteter som gäller för företag vilka kan åläggas bevarande av bakgrundsinformation för epi- demiologiskt framtidsbehov.

Till Statsrådet och chefen för socialdepartementet

Remissvar på cancerkommitténs betänkande (SOU 1984:67)

Kemikommissionen, som har beretts tillfälle att yttra sig över detta betänkande, har valt att i sitt yttrande ta upp sådana frågor där en samordning mellan cancerkommitténs förslag och kemikommissionens hittills framlagda förslag kan bli aktuell. De senare återfinns i de båda betänkandena SOU 198424 och SOU 1984:77.

Kapitel 7

Cancerkommittén framför ”att strategin för cancerprevention bör avse både kända risker eller riskområden och okända eller otillräckligt kän- da; det rör sig om såväl konkreta åtgärder, vilka direkt eller indirekt syftar till cancerprevention som fortsatt kunskapsuppbyggnad genom forsknings— och undersökningsverksamhet, samt att följande riskområ- den/orsaksfaktorer beträffande cancer bör ingå som komponenter i samhällets strategi för cancerprevention, även om erforderliga åtgärders art och omfattning kan skilja sig mycket: tobaks— och alkoholbruk, kostvanor inkl. specifika kostfaktorer, sexualvanor, infektioner m. m., allmänna luftföroreningar, arbetsmiljöfaktorer, konsumentartiklar, jo- niserande strålning och UV—strålning samt iatrogena faktorer”.

Kemikommissionen delar cancerkommitténs grundläggande uppfatt- ning om behovet av en sammanhållen strategi för förebyggandet av cancer.

Kemikommissionen vill understryka vikten av att de kemiska fakto- rerna beaktas vid förebyggandet av cancer. Cancerkommittén har upp- skattat antalet cancerfall per år som orsakas av arbetsmiljöfaktorer (troligen i huvudsak kemiska) till ca 500. Allmänna luftföroreningar skulle kunna orsaka 100-1000 fall och konsumentprodukter några få fall per år. Dessa orsakers sammanlagda andel av den totala cancerföre- komsten är visserligen enligt dessa beräkningar endast några få procent, men det rör sig ändå om ett stort antal sjukdomsfall. En del av dessa kan förebyggas bl. a. genom en bättre kemikaliekontroll. Särskilt i arbetsmil- jön rör det sig dessutom ofta om förhållandevis stora individuella risker för de personer som är särskilt utsatta.

Cancerkommittén uttalar ”att de för den lagstadgade riskkontrollen av fysikaliska och kemiska agentier ansvariga centrala myndigheterna bör formulera och dokumentera en riskpolicy med avseende på cancer”.

Kemikommissionen instämmer med cancerkommittén om behovet av ett genomarbetat synsätt på riskanalys och riskvärdering. Det är också angeläget att få till stånd ett ökat samarbete och, som en följd av detta, en ökad samstämmighet mellan olika myndigheter. Kommissionen har föreslagit att ett toxikologiskt råd inrättas med uppgift bl. a. att verka för en hög vetenskaplig standard i myndigheternas riskanalyser och för en samordning av dessa. (SOU 1984:77, s. 181.)

Cancerkommittén framför ”att medicinska/naturvetenskapliga be- dömningar vid riskidentifiering och riskuppskattning, med kritisk granskning av tillgängliga vetenskapliga data, bör vara utskiljbara från de sociala och politiska bedömningar, som ligger i riskvärdering och beslut om direkta kontrollåtgärder; riskvärderingar innefattar sålunda bl. a. frågor om riskacceptans och ”hur mycket bevis”, som krävs för åtgärd i en viss situation, samt om tekniska och ekonomiska förutsätt- ningar för riskminskning”.

Kemikommissionen delar cancerkommitténs uppfattning om detta. I sitt huvudbetänkande har kemikommissionen föreslagit att riktlinjer skall fastslås för myndigheternas bedömningar av risk och nytta. I de föreslagna riktlinjerna fastslås att faktabedömningar bör vara klart sam- manställda och redovisas skilt från de samhällsetiska bedömningarna. (SOU 1984:77, s. 176.) En klar faktaredovisning underlättar för besluts- fattare att se konsekvenserna av olika beslutsalternativ.

Kapitel 10

Cancerkommittén framför ”att möjligheter till produktkontroll motsva- rande dem som gäller för andra biologiskt aktiva, kemiska ämnen bör föreligga för samtliga tobaksvaror; kontrollen bör finansieras genom avgifter från tillverkare och importörer”.

Kemikommissionen har föreslagit en lag om kemiska produkter. På grundval av denna kan en sådan produktkontroll av tobaksvaror som cancerkommittén förordar genomföras efter beslut av regeringen. (SOU 1984:77, författningsförslag l.)

Cancerkommittén framhåller ”att förekomst och halt av olika luftför- oreningar inomhus till viss del är beroende av tekniska lösningar i fråga om exempelvis byggmaterial och ventilation, och att samlade insatser i form av ett program med inriktning på bl. a. cancerrisk i inomhusmiljön, särskilt boendemiljön, därför bör komplettera forskning och kontroll- åtgärder inriktade på specifika agentier”, samt ”att hittills tagna initiativ och pågående verksamheter med detta syfte alltfort bör stödjas, och att socialstyrelsen mot bakgrund av sitt övergripande ansvar för hälsofrågor bör söka ytterligare samordna insatserna i samråd med bl. a. statens miljömedicinska laboratorium och statens råd för byggnadsforskning”.

Kemikommissionen har i sitt huvudbetänkande föreslagit att lagen om hälso- och miljöfarliga varor ersätts av en lag om kemiska produkter. Produktkontrollnämnden föreslås ersättas av en särskild kemikaliemyn-

dighet med utökade resurser för bl. a. kunskapsuppbyggnad. Den nya lagen ger kemikaliemyndigheten möjlighet att ingripa t. ex. mot bygg- nadsmaterial som avger hälsofarliga ämnen och därigenom orsakar hälsorisker.

Kemikommissionen menar liksom cancerkommittén att de olika myn— digheter som har ansvar för att ingripa mot miljörisker bör samarbeta i fråga om forskning och utveckling och om åtgärder som föreskrifter, allmänna råd, information m.m. Kommissionen har föreslagit regel- bundna överläggningar mellan ansvariga myndigheter. (SOU 1984z77, s. 277.)

Kapitel 1 ]

Cancerkommittén framför ”att samma eller likartade vetenskapliga data bör bedömas på samma sätt av olika myndigheter i den svenska riskkon- trollen, varvid man bl. a. bör ha gemensamma kriterier för bedömning av ämnen som i lagstiftningens mening bör anses som carcinogener”.

Kemikommissionen anser, liksom cancerkommittén, att det är viktigt att grundläggande vetenskapliga data tolkas på likartat sätt av olika myndigheter. Kemikommissionen har därför föreslagit att ett toxikolo- giskt råd inrättas. Rådets uppgifter skall enligt förslaget bl.a. vara att verka för en hög vetenskaplig standard i myndigheternas riskanalyser samt att utarbeta kriterier och Vägledningar för arbetet med vetenskap- liga tolkningsfrågor. Rådet skall däremot inte överta ansvar eller besluts- befogenheter från myndigheten. (SOU 1984:77, s. 181.)

Cancerkommittén framför ”att prioritering av underlag för riskupp- skattningar bör ske med inriktning på expositionsanalys för redan kända eller på goda grunder misstänkta carcinogena agentier (inkl. produkter, hanteringssätt, processer, emissioner eller immissioner) snarare än om- fattande åtgärder för att få fram nya data om andra agentiers egenskaper och effekter”.

Kemikommissionen ser det som en huvuduppgift inom kemikaliekon- trollen att få till stånd ett systematiserat utvärderingsarbete med de kemiska ämnen som redan är i bruk. Kemikommissionen har föreslagit att ett prioriteringsarbete genomförs som syftar till att bedöma vilka i Sverige förekommande ämnen som det är angeläget att få undersökta. (SOU 1984:77, s. 166.)

Hittills har det nationella och internationella arbetet med i bruk var- ande kemikalier huvudsakligen inriktats på ämnen för vilka det är känt eller misstänkt att de har hälso- eller miljöfarliga egenskaper. Kemikom- missionen menar, liksom cancerkommittén, att det är viktigt att ta hän- syn till sådana kunskaper. Flertalet av de kemikalier som i dag förekom- mer på olika marknader i världen har emellertid inte testats på ett tillfredsställande sätt med avseende på hälso— och miljöfarlighet. Kemi- kommissionen vill därför framhålla att det finns många andra faktorer än kända eller misstänkta skadeverkningar som måste vägas in vid prioriteringen. Exempel på sådana faktorer är producerad mängd, mängd som når miljön, antalet exponerade människor och exponerings— nivåer.

Cancerkommittén framför ”att beslut i riskkontrollen hos myndighet i större utsträckning än f. n. bör vara dokumenterade på ett lätt tillgäng- ligt sätt med sammanfattningar av riskuppskattningar, kostnads— nytto- analyser och andra för besluten väsentliga uppgifter”.

Kemikommissionen delar cancerkommitténs mening. Kommissionen har tagit upp denna fråga i sitt förslag till riktlinjer för myndigheternas bedömningar av risk och nytta. Där sägs bl. a. att myndigheternas krite- rier, bedömningsprinciper och beslutsunderlag skall så långt möjligt vara redovisade och lättillgängliga. (SOU 1984:77, s. 177.) En sådan redovisning underlättar för olika intressenter att framföra sina synpunk- ter till myndigheterna.

Cancerkommittén framför ”att resultaten av vidtagna åtgärder bör klarläggas genom särskilda insatser i samband med tillsyn eller på annat sätt; en löpande tillsyn av tillräcklig omfattning över efterlevnaden av gällande bestämmelser är därutöver av stor betydelse — även för den enskildes tillit till den samhälleliga kontrollapparaten”.

Kemikommissionen instämmer med cancerkommitténs om att effekten av vidtagna åtgärder bör följas upp. En sådan uppföljning bör vara ett naturligt inslag i myndigheternas tillsyn och ske i samråd mellan berörda myndigheter på central, regional och lokal nivå. Kemikommissionen har föreslagit åtgärder för att få till stånd en effektiv tillsyn för kemikalie- kontrollen. (SOU 1984z77, s. 227-246.) Detta är nödvändigt för att tillför- säkra att företagen lever upp till sitt ansvar, liksom för allmänhetens tilltro till myndigheternas arbete.

Cancerkommittén framför ”att internationellt samarbete i syfte att underlätta den lagstadgade riskkontrollen är väsentligt såväl då det gäller forsknings—och utredningsarbete inkl. genomförande av tester som formulering av policy och, i förekommande fall, vidtagande av admini- strativa åtgärder”.

Kemikommissionen instämmer i detta. Det är angeläget att myndighe- terna drar nytta av kunskaper och material från det internationella samarbetet inom bl. a. FN och OECD. Kemikommissionen har bl. a. föreslagit att överläggningar förs med EG om samarbete innan ett system för förhandsgranskning av nya kemiska ämnen införs. (SOU 1984124, 5. 72.)

Cancerkommittén framför ”att samarbetet inom landet mellan i första hand centrala kontroll- och tillsynsmyndigheter utvidgas och institu- tionaliseras, särskilt vad gäller den medicinska/naturvetenskapliga risk- analysen; härvid får förutsättas att även externa vetenskapliga experter —- tillfälligt eller för längre perioder — knyts till samarbetsgrupper e. d.”.

Kemikommissionen har förslagit att ett toxikologiskt råd skall inrättas. (SOU 1984:77, s. 18 l .) Detta är avsett att vara ett forum för det samarbete som cancerkommittén här förordar.

Kapitel 12

Cancerkommittén fastslår att det ”är angeläget att vetenskaplig och an- nan information hos myndighet och som är av betydelse för bedömning-

en av eventuella hälsorisker i princip skall vara obegränsat tillgänglig; någon direkt ändring i gällande sekretesslagstiftning föreslås ej men bl. a. bör man verka för internationellt samförstånd om ökad öppenhet beträffande sådan information”.

Kemikommissionen instämmer i detta. Cancerkommittén fastslår ”att — förutom informationsservice som ges vid vissa vetenskapliga bibliotek efter förfrågan — myndigheter inom riskkontrollen och inte minst massmedia skall ha en viktig roll beträffan- de den aktiva informationsspridningen”.

Kemikommissionen delar uppfattningen att information är ett viktigt medel för att nå en bättre kemikaliekontroll. Av största vikt är att de primärt produktansvariga, dvs. tillverkare och importörer, ger god infor- mation om de hälso- och miljöfarliga egenskaperna hos sina produkter samt ger råd om lämpliga skyddsåtgärder. Det är emellertid också viktigt att myndigheterna sprider allmän information om kemikaliers egenska- per, om risker vid hanteringen och om skyddsåtgärder. Kemikommissio- nen har i sina förslag särskilt betonat vikten av information till allmän- heten. (SOU 1984277, 3. 231.)

Biblioteken och särskilt ansvarsbiblioteken har en viktig roll för sprid- ningen av information. Kemikommissionen har föreslagit att natur- vårdsverkets bibliotek blir ansvarsbibliotek och att Karolinska institu- tets bibliotek skall ha särskilda resurser för biblioteksarbete inom det toxikologiska området. (SOU 1984:77, 5.261 och 281.)

Beslut om detta yttrande har fattats av Ulf Lönnqvist, ordförande, samt ledamöterna Viola Claesson, Lars Ernestam, Britta Hammarbac- ken, Per-Richard Molén, Kjell Nilsson, Berit Oscarsson och Bengt Silf- verstrand.

Stockholm den 14 december 1984 Ulf Lönnqvist

/ Sven Ove Hansson

, — Jill, * | . ..: Jil—hm" _j...— 1 ,,,» 1

u n:. .gt , I » .' "',—l ,,

, _q, , j , ..ä'lngl'flmi' "5 vi n' n 1

1 i'- ,lst =? ' .. ' "

Till Statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet

Reglering av användningen av kadmium

Kadmium är ett ämne med allvarliga skadeverkningar på hälsa och miljö. En upplagring av detta ämne i människokroppen kan på sikt ge upphov till allvarliga hälsoproblem.

Produktkontrollnämnden föreslog den 12 december 1978 att regering- en skulle fastställa en kungörelse med föreskrifter om förbud mot viss användning av kadmium och kadmiumhaltiga produkter. Efter en om- fattande remiss till bl. a. ett antal näringslivsorganisationer beslöt rege- ringen den 30 augusti 1979 förbjuda användningen av kadmium som färgämne, som stabilisator och för ytbehandling. Förbudet skulle träda i kraft den 1 juli 1980. Efter hemställan från produktkontrollnämnden beslöt regeringen, med hänsyn till praktiska svårigheter för näringslivet vid genomförandet, att uppskjuta ikraftträdandet till den 1 juli 1982. Förbudet trädde då i kraft, men med omfattande dispenser för en rad produktgrupper. Dispenserna, som redovisades detaljerat i en s. k. av- stegskungörelse, föreslogs gälla till 1985, till 1987 eller tills vidare.

Statskontoret har åt kemikommissionen utrett frågor om styrmedel för att begränsa användningen av kemiska ämnen, och då särskilt studerat regleringen av kadmium. Statskontoret har redovisat sitt uppdrag för kemikommissionen genom utredningen Kadmiumregleringen — effek- ter och kostnader, Statskontorets rapport 1984:21. Den överlämnas här- med till regeringen (bil. 2).

För att närmare få belyst några av de frågor som behandlas i statskon- torets rapport har denna översänts till produktkontrollnämnden, natur- vårdsverket och arbetarskyddsstyrelsen, samt till ett antal vetenskapliga experter. Remissvaren bifogas, liksom en sammanställning av dem bifo- gas (bil. 3-4).

Uppdraget till statskontoret

Uppdraget till statskontoret innefattade bl. a. att studera regleringen av kadmium och att belysa i vilken utsträckning avsedd effekt hade upp- nåtts, samt om samma eller bättre resultat hade kunnat uppnås med

samma eller mindre resursåtgång. Uppdraget innefattade även att göra jämförelser med andra styrmedel och regleringsmetoder som används för att minska riskerna med kemiska produkter.

Statskontorets rapport

Statskontoret drar i sin rapport bl. a. följande slutsatser: Regleringen är avsedd att begränsa människans intag av kadmium. Regleringens främ- sta effekt är att minska kadmiumutsläppen vid avfallsförbränning och därmed nedfallet på åkermarken. Kadmiumhalten i övervägande delar av åkermarken påverkas emellertid av förbudet med mindre än en pro- cent. Den enda positiva internationella effekten av regleringen är att en motsvarande reglering införts i Danmark.

Statskontoret anför vidare att beslutsunderlaget för regleringen var mycket bristfälligt och att kontrollen av regleringen är mycket begrän- sad. De samlade effekterna av kadmiumregleringen är enligt statskonto- ret så små att de inte tillnärmelsevis står i proportion till kostnaderna. För att begränsa kadmiumexponeringen bör enligt statskontoret åtgär- der inriktas bl. a. på att minska kadmiumhalterna i handelsgödsel.

Remissbehandlingen av statskontorets rapport

De synpunkter som framfördes i den av kemikommissionen genomförda remissen av statskontorets rapport redovisas närmare i bilaga 3. Här skall erinras om några av de oftast framförda synpunkterna.

Flera remissinstanser anser att statskontoret ser kadmiumförbudet i ett alltför begränsat perspektiv. Statskontoret tar främst hänsyn till för- budets effekter på spridningen av kadmium genom rökgaser från sopför- bränning, men bortser från den diffusa spridningen från en rad kadmie- rade föremål, från avfallsupplag m. in., som enligt kritikerna på lång sikt kan vara en avsevärt större källa till kadmiumförorening. Statskontoret söker beräkna effekterna på människans upptag av kadmium via åker- mark, men bortser från att förbudet också tjänar andra syften. Med dess hjälp kan man få bort kadmium ur produkter som vid sin bearbetning kunde medföra en yrkeshygienisk risk. Vidare minskar förbudet den diffusa spridningen av kadmium till miljön, och skyddar därmed ekosy- stemet i sin helhet från negativa effekter såväl på kort som på lång sikt.

Flera remissinstanser går in i detalj på statskontorets beräkningar av förbudets effekt. Man framhåller att dessa endast avser en liten del av den totala kadmiumspridning som kan påverkas av förbudet och därige- nom ger en missvisande bild. Vidare hävdas att beräkningarna grundas på inaktuella eller felaktiga sifferuppgifter.

Enligt naturvårdsverket tillfördes Sverige vid tidpunkten för förbu- dets ikraftträdande 100—300 ton kadmium per år som färgämne, som stabilisator och för ytbehandling. Mycket litet av detta återvinns, och vart huvuddelen tar vägen ärinte känt. Statskontorets beräkningar hän- för sig till den del av kadmiet som via rökgaser från avfallsförbränning når åkermark, enligt statskontoret ca 150 kg per år. Flera remissinstanser påtalar att de siffror som f. n. finns om spridningen till miljön är osäkra

och att de flesta produkter som innehåller kadmium ännu inte nått ett sådant stadium att förbudets inverkan på spridningen till miljön kan avläsas.

Synpunkter från näringslivshåll

Från näringslivshåll framhålls bl.a. att under förutsättning att de av statskontoret åberopade kvantitativa data är korrekta måste man in- stämma i statskontorets slutsats. Statskontorets kritik av beslutsunderla- get understryks, liksom att den effekt som uppnåtts med förbudet inte står i rimlig proportion till kostnaderna.

Från näringslivets sida har man i detta och andra sammanhang fram- hållit de stora praktiska svårigheter som detta sätt att angripa kadmium- problemet inneburit för många importerande företag. Det är, framhåller man, ofta mycket svårt för en importör att få klarlagt om kadmium ingår i en vara på ett sätt som gör att den inte får importeras. Många varor består av åtskilliga delar (i en del fall tusentals). Varje del av en vara kan möjligen innehålla kadmium. Förfrågningar från svenska importörer om eventuell förekomst av förbjudet kadmium kommer att behöva spri- das till ett mycket stort antal leverantörer, och deras underleverantörer etc., världen över.

Man anser det i åtskilliga fall vara praktiskt omöjligt att få in rättvi- sande svar i rimlig utsträckning och att fortlöpande kontrollera att inga ändringar sker hos leverantörer som leder till att otillåtet kadmium dyker upp i någon del av en vara. Inom många varuområden är Sveriges import mindre än 1 procent av världsmarknaden. Man bedömer att relativt få utländska tillverkare kommer att vara beredda att ändra sina produkter för att tillgodose enbart svenska krav.

Kommissionens slutsatser

Grunden för kadmiumförbudet var en bedömning att kadmium är en allvarlig risk för hälsa och miljö. En långsamt pågående upplagring hos människan och i naturen kan på sikt ge allvarliga effekter. Denna be- dömning var enligt kommissionens mening riktig, och bör utgöra grun- den också för det fortsatta arbetet med kadmium.

Ställningstagandet att reglera kadmium har ibland ifrågasatts. Enligt kommissionens mening var det ett riktigt och i många avseenden fram- synt ställningstagande. De till stor del svårförutsebara problem som uppstått i arbetet med att verkställa beslutet får inte skymma det faktum att produktkontrollnämnden i denna fråga tog ett angeläget initiativ som fått internationell efterföljd.

Även i fortsättningen måste man inom kemikaliekontrollen vara be- redd att fatta beslut om restriktioner trots brister i beslutsunderlaget.

Åtgärder av flera olika slag behövs för att förebygga riskerna med kadmium. Naturvårdsverket har i sitt remissvar redovisat att man gör insatser för att minska spridningen av kadmium: internationellt samar- bete, förprövning enligt miljöskyddslagen, allmänna råd, förslag om ett system för att samla in batterier, stöd till en utredning om möjligheterna

att rena handelsgödsel från kadmium m. m. De insatser som görs mot försurningen kan också få betydelse för att minska upptaget av kadmium i grödor.

Kommissionen vill understryka det angelägna i att dessa insatser fortsätter. Av särskild betydelse är det att verka för internationella över- enskommelser för att minska kadmiumanvändningen och att söka ut- veckla metoder att rena handelsgödsel från kadmium. Det är viktigt att bidra till en ökad internationell medvetenhet om riskerna med kadmium. Kadmium kan transporteras långa sträckor i luften. Det långväga ned- fallet kan minskas effektivt endast genom åtgärder som vidtas i en internationell skala. Det är, bl.a. med tanke på kadmiumproblemet, angeläget att minska användningen av fosforgödselmedel.

De förbud mot användning av kadmium i olika produktgrupper som nu är i kraft bör enligt kommissionens mening fortsätta att gälla. En omvärdering från svensk sida av angelägenheten att minska kadmium- användningen skulle, som produktkontrollnämnden framhåller i sitt remissvar, allvarligt kunna försvaga den internationella utveckling mot minskad kadmiumanvändning som nu är på gång.

Vad gäller förbudets ikraftträdande för andra produktgrupper bör en prioritering göras med utgångspunkt i vilka produktgrupper som inne- bär den största långsiktiga belastningen på människa och miljö. Pro- duktkontrollnämnden har också i sitt remissvar framhållit att man vid en omarbetning av avstegskungörelsen bör kunna ta hänsyn till kadmium- frågans karaktär av långsiktigt miljövårdsproblem.

Kadmiumhaltiga batterier som hamnar i vanligt hushållsavfall ger ett tillskott till kadmiumbelastningen, främst genom utsläpp från avfallsför- bränning. Det är angeläget att åtgärda detta problem.

Statskontoret påtalar att kadmiumförbudet fått en lagtekniskt mindre lyckad utformning. Produktkontrollnämnden instämmer i sitt remissvar i denna uppfattning. Man framhåller att konstruktionen ger intryck av ett förbud med många undantag. Detta har flera nackdelar. Bl. a. är det svårt att entydigt överblicka efterlevnaden av förbudet.

Kadmiumregleringens konstruktion har som bakgrund bl. a. att pro- duktkontrollnämnden enligt nuvarande lagstiftning inte har befogenhet att utfärda förbud. Dessa måste utfärdas av regeringen, som dock kan överlåta dispensfrågor till myndigheten. Det har inte bedömts rimligt att regeringen skall ta ställning i detaljfrågor om förbudets ikraftträdande för olika produktgrupper. Lösningen har blivit att regeringen utfärdat ett generellt förbud, och överlåtit åt myndigheten att reglera dess ikraftträ- dande för olika produktgrupper genom ett omfattande system med generella dispenser.

Kemikommissionens förslag i huvudbetänkandet (SOU 1984:77) in- nebär att den ansvariga myndigheten ges befogenhet att utfärda förbud (författningsförslag 2, 35 å). Förslaget innebär vidare att föreskrifterna om kadmium i 45 i—45 k åå kungörelsen om hälso- och miljöfariiga varor i väntan på en myndighetskungörelse om kadmium kommer att tillämpas som föreskrifter med stöd av den nya lagstiftningen. En sådan omständlig konstruktion som kadmiumförbudet fått behövs inte sedan en ny lagstiftning har genomförts.

Det finns anledning att utvärdera den samlade effekten av de olika åtgärder som vidtagits mot kadmium. Detta kan ske genom att den ansvariga myndigheten får i uppdrag att, efter samråd med andra berör- da myndigheter, näringslivet och de fackliga organisationerna rappor- tera till regeringen om effekterna av dessa åtgärder.

Såväl statskontoret som ett flertal remissinstanser har framhållit att arbetet med kadmium ger lärdomar för framtida regleringar av hälso- och miljöfarliga ämnen. Oförutsedda svårigheter med att genomföra kadmiumförbudet uppstod på grund av den bristande överblick man hade om kadmiums förekomst innan förbudet genomfördes.

Myndigheten försökte kartlägga kadmiums förekomst genom att un- derhand inhämta upplysningar från näringslivet. De upplysningar man då fick gav en mycket ofullständig bild, eftersom man inte heller inom näringslivet hade överblick över ämnets förekomst i olika produkter.

Många av de problem näringslivet haft med kadmiumförbudet hänger samman med att man hade svårt för att få fram de uppgifter man behövde från sina leverantörer och dessas leverantörer etc. Dessa och andra erfarenheter visar behovet av att näringslivet har en hög beredskap för att skaffa fram de uppgifter som behövs när varor skall bedömas från hälso- och miljösynpunkt.

Motsvarande slutsatser kan dras om behovet för myndigheterna att skaffa sig en bättre överblick över kemikalieanvändningen i samhället. Kemikommissionen har i sina båda betänkanden (SOU 1983:24 och SOU 1984:77) starkt betonat vikten av att myndigheterna har en god egen överblick över kemikalieanvändningen. Då myndigheten inte själv har tillräckliga uppgifter om ett ämnes förekomst är det angeläget att engagera näringslivet i ett samarbete om en kartläggning.

Kommissionens förslag

Insatser av olika slag pågår för att förebygga att kadmium ger upphov till skada på människa eller miljö. Dessa insatser bör fortsätta. Detta gäller bl. a. arbete med internationella överenskommelser för att minska kad- miumanvändningen samt utveckling av metoder att rena handelsgödsel från kadmium. Insatser mot försurningen kan bidra till att minska kad- miumupptaget i gröda. Åtgärder bör vidtas mot problemen med kad- miumhaltiga batterier.

De förbud för användning av kadmium i olika produktgrupper som nu är i kraft bör fortsätta att gälla.

Vad gäller förbudets ikraftträdande för andra produktgrupper bör en prioritering göras med utgångspunkt i vilka produktgrupper som inne- bär den största långsiktiga belastningen på människa och miljö.

Kemikommissionens förslag i huvudbetänkandet innebär att den an- svariga myndigheten får befogenhet att själv utfärda förbud. Detta möj- liggör en mindre administrativt betungande utformning av kadmiumför- budet än den nuvarande, som medfört en omfattande hantering av dispensärenden. När den av kommissionen i huvudbetänkandet före- slagna nya lagstiftningen trätt i kraft, bör den ansvariga myndigheten

utfärda en kungörelse om förbud mot kadmiumanvändning, som ersät- ter de nuvarande bestämmelserna.

Den ansvariga myndigheten bör få i uppdrag att senast den 31 decem- ber 1986 rapportera till regeringen om de samlade effekterna av vidtagna åtgärder mot kadmium.

Beslut i detta ärende har fattats av ledamöterna Ulf Lönnqvist (ordfö- rande), Viola Claesson, Lars Ernestam, Britta Hammarbacken, Per- Richard Molén, Kjell Nilsson, Berit Oscarsson och Bengt Silfverstrand. Ledamoten Claesson har avgett ett särskilt yttrande (bil. 1).

Stockholm den 13 februari 1985 Ulf Lönnqvist

/ Sven Ove Hansson

Bilagor: 1 Särskilt yttrande av Viola Claesson 2 Statskontorets rapport 3 Remissvaren 4 Remissammanställning (Bilagorna 2-4 finns tillgängliga på jordbruksdepartementet)

Bilaga 1 Särskilt yttrande av Viola Claesson

Jag anser att femte, sjunde resp. åttonde stycket under rubriken Kom- missionens slutsatser borde ha haft följande lydelse.

Kommissionen vill understryka det angelägna i att dessa insatser fortsätter. Av särskild betydelse är det att söka utveckla metoder att rena handelsgödsel från kadmium och att verka för internationella överens- kommelser för att minska kadmiumanvändningen. Rening av handels- gödsel skall ske parallellt med en drastisk minskning av den totala användningen av handelsgödsel genom en övergång till ett kemikalie- fritt jordbruk där även användningen av bekämpningsmedel avvecklas.

Statens naturvårdsverks (Robert Nilsson) analys av statskontorets rapport belyser mycket klart den negativa roll bl. a. importörerna spelar och som allt för ofta klart motverkar samhällets försök till kontrollåtgär- der för att minska miljöriskerna. Förhållandet speglas även i Lars Fri- bergs m. fl. yttrande. Särskilt pekar man på riskerna med den allt ökande exponeringen för människan under ett längre tidsperspektiv. Uppfatt- ningen att det finns skäl att tillämpa samma princip som inom strålskyd- det, dvs. att varje verksamhet som leder till exponering av kadmium måste vara motiverad ur nyttosynpunkt, måste bli en av de bärande principerna för att minska kemisamhällets risker överhuvud taget.

Kadmiumhaltiga batterier som hamnar i vanligt hushållsavfall, ger ett tillskott till kadmiumbelastningen, främst genom utsläpp från avfallsför- bränning. Detta problem kan snabbast åtgärdas genom införande av organiserad insamling och pantsystem.

Till Statsrådet och chefen för arbetsmarknadsdepartementet

Samlad tillsyn av arbetsmiljön (Ds A 1985:1) (Remiss AL 863/85)

Kemikommissionen begränsar sig till att avge synpunkter på de delar av betänkandet Ds A 1985:1 som berör frågor som kommissionen själv har haft anledning att studera (SOU 198424 och SOU 1984:77).

Kemikommissionen delar uppfattningen att de små arbetsställena bör uppmärksammas mer än i dag av tillsynsmyndigheterna. Kemiska risker förekommer i såväl stora som små företag men det kan av resurs- och kompetensskäl ofta vara svårare att angripa riskerna i de små företagen. Det finns därför goda skäl för att även de små arbetsställena får ta del av den mer kvalificerade tillsyn som yrkesinspektionen kan utföra jäm- fört den kommunala tillsynen.

Kemikommissionen delar också utredningens syn på hur tillsynen bör bedrivas dvs. med ett större inslag av systemtillsyn än f. n. Myndigheter- nas tillsyn bör vad avser kemikaliehanteringen därvid inriktas på att få till stånd en fungerande kemikaliekontroll inom företagen. Vid inspek- tionsbesök kan t. ex. företagets organisation och rutiner för den företags- interna kemikaliekontrollen samt skyddsverksamheten studeras. Ett väl fungerande lokalt skyddsarbete är enligt kommissionen av största bety- delse för kemikaliekontrollen. Arbetarskyddsmyndigheterna har en vik- tig stödfunktion för detta arbete.

Som utredningen anfört ställer en övergång till systemtillsyn krav bl. a. på kompetensutveckling inom yrkesinspektionen och på stöd från den centrala myndigheten. En del av arbetarskyddsstyrelsens stöd till yrkesinspektionen måste enligt kommissionens uppfattning utgöras av ett kraftigt kunskapsstöd. Kunskapsöverföring är också ett viktigt medel för centrala myndigheter att styra regionala myndigheters verksamhet. Den uppbyggnad av kemisk sakkunskap som gjorts inom yrkesinspek- tionen ger ett gott utgångsläge för arbetarskyddsstyrelsen att föra över kunskaper och information om kemiska arbetsmiljöfrågor till inspektio- nen. En förutsättning är att arbetarskyddsstyrelsen avsätter betydande resurser för egen kunskapsuppbyggnad och för bevakning av utveckling- en inom det kemiska arbetsmiljöområdet. Även kunskapsuppbyggnaden

hos den av kommissionen föreslagna nya kemikaliemyndigheten bör komma arbetarskyddsmyndigheterna till godo.

För en effektiv kemikaliekontoll behövs goda kunskaper om kemiska ämnen och produkter. Kommissionen vill därför starkt understryka behovet av kunskapshöjande insatser och av stödåtgärder utöver vad myndigheterna kan bistå med. För de yrkesmässiga brukarna av kemi- kalier har företagshälsovården härvid en stor betydelse. Det är utomor- dentligt angeläget att företagshälsovården byggs ut så att den finns tillgänglig för alla företag och andra arbetsplatser.

Kemikommissionen delar till slut utredningens uppfattning om att sanktionsmedel bör användas mer konsekvent och likformigt än f. n. Det är en förutsättning för effektiv tillsyn att myndigheterna anmäler över- trädelser av straffbelagda föreskrifter samt använder vitesförelägganden där detta är ändamålsenligt. Det finns annars en risk för att företag kommer att skjuta upp åtgärder tills tillsynsmyndigheterna har agerat.

Sammanfattningsvis ser kemikommissionen mot bakgrund av de av utredningen redovisade bristerna i nuvarande organisation samt med hänvisning till ovan anförda synpunkter förslagen om att avskaffa den kommunala tillsynen och om ett större inslag av systemtillsyn än f. n. som välbetänkta.

Beslut om detta yttrande har fattats av Ulf Lönnqvist, ordförande, samt ledamöterna Lars Ernestam, Britta Hammarbacken, Per-Richard Molén, Kjell Nilsson, Berit Oscarsson och Bengt Silfverstrand.

Stockholm den 20 mars 1985 Ulf Lönnqvist

/ Sven Ove Hansson

Register till kemikommissionens tre betänkanden

I avser SOU 198424, En bättre information om kemiska produkter 11 avser SOU 1984:77, Kemikaliekontroll III avser detta betänkande

abborre 111: 100 additiv effekt 11: 361 affärshemligheter 11: 63, 76, 293 agent, se handelsagent aggregerade uppgifter 1: 132— 133 agronomutbildning III:39 aktiebolag 11: 240 akuta skador 11:50—51, 118, 195 alkohol — skadeverkningar 11:53— 55, 361 — lagstiftning 11:79, 82—83, 99, 192 alkylkvicksilver lll:94 allergi II: 52, 63,65, 171 111: 51 allmän handling 1:97—98 allmänhetens kunskapsbehov 111: 22, 27—33 aluminium 111: 102 ambispektiva undersökningar III: 74 ammoniak II: 52, 63 analys, kemisk 11:48 III: 54— 55, 61—65, 94—96, 99—100, 102 analytiska undersökningar III: 72, 90 andningsskydd 11: 106 anmälningsetapp I: 89 ansvarsbibliotek 11: 107—108, 261—262, 266, 280—281, 285 111: 58, 127 ansvarsfördelning 11: 140, 247—256, 276 ansvarsförsäkring I: 154 antibiotika II: 54 anvisningslaboratorium 111263, 64 användning, uppgifter om 1:93, 119— 120

apatit II: 59 apotek 11:71, 202, 225 apotekarutbildning lll:40 ARAMIS 111258 arbetarskyddsfonden 11: 109, 138 111: 37, 50, 51, 52, 54, 55, 56, 58, 75 arbetarskyddslagen 11: 121, 215 arbetarskyddsnämnden III: 31 arbetarskyddsstyrelsen — översikt 11:95—96 — uppdrag om arkivering III: 84 — uppdrag om utbildning III: 38, 43, 44, 46, 48 arbetsfördelning 11: 140, 247— 256, 276 arbetsgivarorganisationer 11:118—119, 293 arbetsledare, kunskapsbehov III: 31 arbetsmiljöförordningen II:45—46,86, 193 111: 112 arbetsmiljölagen (AML) — översikt 11: 84—86 — leverantörers ansvar 1:32, 40, 61, 65—67 II: 72 — förhandsprövning I: 51 — marknadsföring 11: 192 — lokalt skyddsarbete I: 35, 44 — tillsyn I: 125 11:95, 121—122, 140, 233 — straffansvar 11: 242, 245 — tystnadsplikt 1: 131 — arkivering III: 84, 111— 112 arbetsskadestatistik III: 76 arbetstagare, kunskapsbehov III: 22, 31 arbetsvetenskap III: 38, 39

arkivering III: 75, 83—85, 110— 111 arsenik 11: 56, 68, 25 arsenikkommissionen 11:69 asbest 1:53 11:49, 52—53, 147, 361 astma II: 52 auktorisation III: 62, 63 avfall, se miljöfarligt avfall avfettning 11: 63 avgifter — auktorisation 107 — interkalibrering 65, 107 — tillsynsavgift 11:283—285 — bekämpningsmedel 11: 210, 282—283 — typprovning av besprut— ningsutrustning 11: 214, 286 — utbildning 11: 218, 286 [11:43, 46, 48, 63, 65, 107 — gödselmedel 11: 210 — brandfarliga och explosiva varor 11: 97 — responsum 11: 153— 154 — lokal och regional tillsyn 11: 235, 285—286 — sanktionsavgift 242, 246 — miljöskyddsavgift 242 — straffavgift 11:295—296 — reglering i lag om kemiska

111: 63, 65,

111263,

112240—

11: 87,

produkter 11: 34—35, 292— 293 avloppsvatten II: 63

Baltic Monitoring Programme III: 97 banvallar 11: 217 barnolycksfall — förekomst 118 — förebyggande åtgärder 11: 130, 194—195, 236 batterier 11:65, 225 IlI:13l, 132, 133 befintliga kemiska ämnen, se äm- nen som är i bruk begränsningskungörelsen 11: 273 — 274 behovsprövning 11: 174, 211, 299

1:36 11:51,

behörighetskontroll (datasäker-

het) 1:134, 138 behörighetsvillkor (bekämpnings-

medel) 11:217 bekämpningsmedel

— forskning III: 57 — risker 11:50, 57—58 — reglering 11: 82, 89, 207—

219, 294—296, 299

— tillsyn 11:100—101 — rådgivning 11:103, 218—

219

— registrering

76 11:210—213 — behovsprövning 11: 211 — undantagna från förhands- granskning I: 59, 118

— arbetsfördelning mellan

myndigheter 11: 251 —252, 255, 280 — avgifter 11:210, 214, 218, 282—283, 286 bekämpningsmedelsavgifter

11: 282—283 bekämpningsmedelsförordning-

en 11: 81 bekämpningsmedelsrester II:

64, 65, 70, 73, 102, 208, 219 bensen II: 56, 82 bensin 11: 36—37, 82, 252, 300 beredning I: 143 11: 79 beredningsform 11: 150 bergsvetenskap 11: 38 berguv 111: 100 beslutsunderlag, myndigheters

II:177,179, 231, 354—355 111: 130 besprutningsutrustning II:

214—215,286, 295 betning 11: 212 111: 94 bevakningssystem 111: 85—90 bibliotek

— allmänt 11: 265 — ansvarsbibliotek 11: 107—

108, 261 —262, 266, 280—281, 285 III:58,127

— folkbibliotek bilavgaser II: 95 bioackumulering II: 56,

128 111: 54,94, 96,100 biogeovetarlinjen [11:39 bilogilärarutbildning 111: 40—42 biologiämnet i skolan III: 33—

37

1:36, 51—53,

111261, 264

biologutbildning III: 39, 41, 43 biomagnifikation 11:57—58 111: 94 biprodukter I: 59, 118 biverkningsregistret 111: 76 blockundervisning 111: 33, 36 blodgivare III: 82 blodprover III: 82 bly 11:54, 58, 68, 70, 82 111: 78 blåmussla 111: 100 Bottenhavet 111: 100 brandfarliga och explosiva varor — skaderisker 11:51, 173— 174 — lagstiftning 11:89, 104, 148, 254, 288 — tillsyn 11:97 — produktinformation I: 41, 43, 47 11:188—190 brandskapande varor 11: 254 branschforskningsinstitut III: 55 branschhälsovård 111132 branschorganisationer 1:122, 133 11:118—119 branschvisa kartläggningar 11: 138 brottsbalken 11: 239, 241—242, 246, 293, 295 brun kärrhök 111: 100 bröstmjölk III: 78 BT Kemi II: 48 bulkleverans 11: 298 buskbekämpning 11: 217 byggforskningsrådet III: 51, 124 Bygghälsan 11: 116 byggnadslagen II: 87, 102 byggnadsmaterial 111: 124—125 byggnadsnämnder II: 89 byggnadsstadgan 11: 102 böter 11: 239—240, 246, 293

cancerframkallande ämnen — översikt 11:55—56 111: 123—127 — utvärdering II: 50, 73, 362 III:82,124—127 — dos-responssamband 11: 351 — kombinationseffekter 11: 361 — exempel på ämnen 11: 50, 53, 62—64

— lagstiftning I: 53 11:

120 III:124—125 cancerkommittén II: 50, 55 lll:55,76,82,123—127 cancer-miljöregistret 111: 76, 78 cancerregistret III: 76, 87, 88, 89 CAS I:56,58,63,118,119 case-control 111: 73—74 CBI I: 60 CEFIC I: 55 cement 11: 52, 53 CIS-centralen 11: 74 civilförsvarsstyrelsen 11: 106 Civilingenjörsutbildning 111: 37—38, 41, 43 Codex Alimentarius 11: 102 cyanid II: 63

DAFA 1:103—104 daghem 11:215 dagsböter 11: 239, 246 Danmark 1:45, 83, 85, 159 11: 147 III:130 databaser III: 58 datainspektionen lllz85 dataregister, se register datasäkerhet 1: 87—88, 90, 103—104,110—111,122,132— 138 dataterminal [: 97, 126—127, 134—136, 138—139, 143 DDT 11: 56—58, 73 111: 93, 94, 98, 100 decentralisering 11: 256, 264 deklaration av avfall 11: 226, 301 delegationen för hybrid-DNA- frågor 11: 96 delegationen för landtransport av farligt gods 11: 96—98 delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörj- ning 11: 107, 261 deponering II: 66, 225 desinficeringsmedel 11:102 deskriptiv undersökning III: 72 destruktion 11: 288 DFI 111107, 261 dioxin 11: 179 111: 99 direktiv, regeringens till kemi- kommissionen 11:363—376 dispens 111: 132 djurförsök, se testning

djurskydd 11:74,172,179—180 EPA 1159—61, 87, 91 11: 160

111: 3 epidemier 11: 295 dokumentationskrav epidemiologi 11: 131, 180, 228,

— nya ämnen 1:56, 59, 65— 354—355 111142, 51, 71—92 67, 144 11: 157, 163 epidemiologisk bevakning III: — bekämpningsmedel 11: 85—90 211—212 ESTHER 11:165,187 dos-effektsamband 11: 350, 352 etanol, se alkohol dos-responssamband 11: 351— etisk kommitté III: 85

352 111: 81 Europarådet 11: 102 dumpningskungörelsen 11: 301 existerande ämnen, se ämnen dödsbevis III: 76, 77 som är i bruk dödsfallsregistret III: 77, 78 explosiva varor, se brandfarliga dödsorsaksregistret 111: 76, 87, och explosiva varor

88, 89 exponering 11: 170—171, 289,

349—354, 358 III:81,125 export I: 47 11: 203, 223—224

Earthwatch 111: 97 expositionsuppgifter III: 54— ECDIN 1:86—87 55, 77, 81, 83—84, 125 ECOIN 1: 55—56, 63—64, 86, extrapolering 11: 356, 360 123 effektivisering av myndighetsar- fackliga organsationer I: 83, bete 11:280 102,126—127,130 11:118— EFTA 1:90 11: 104 119,132, 231, 293 se även EG skyddsombud — förekomst av kemikalier II: fall-kontrollstudie 111: 73—74 61 fallviltsundersökningar III: 95 — märkning 1:41—43, FAO II: 73, 74, 102, 255 49 11: 76—77, 184, 187, 189 farligt gods 11:79, 83—84, 87— — förhandsgranskning I: 88, 301 55—58, 62—72 11:77, 136, farligt ämne 11:84, 85 156—158 111: 126 faroanalys 11: 169,171—173, — ämnesregister 1: 86—87 251, 263, 266—267, 349—362 — ämnen som är i bruk II: faroklass 11: 217, 299 161 Farosymbol 1: 41—43, 47—48 — samarbete 1171—72 11: FDA 111169 158, 187, 189, 255 felkällor, i epidemiologi III: EINECS 1: 55—56, 64—65, 68, 79—80, 90 86 fenacetin II: 54 ekologisk forskning III: 95 fenoler 11: 62—63 ekonomiska bedömningar II: finansiering 1: 71 11: 282—285 179 Finland 1:83—85 11:212 ekonomiska konsekvenser 11: fisk 111: 100 175, 179, 273, 279—286 fiskeristyrelsen 111: 100 ekonomutbildning III: 39 fiskevårdslinjen III: 39 ekosystem 111352, 358—359 fiskgjuse 111: 100 ekotoxikologi I: 54 11: 181, flamskyddsmedel II: 57

261, 358—360 111: 23, 28, 29, flundra 111: 100 46, 49, 50, 53, 58, 66, 67, 68, 69 flygbesprutning 11: 213—215, ekotoxikologutbildning III: 44, 294

45, 68—69 FN 11:73,133,141,177 III: eksem II: 65 126 EMEP 111: 97 FOA II:105—106,113, 261, 265 ensamföretagare II: 84 111: 50, 54

FOAtox 11: 106, 265 111: 67, 68 FoB 1960 111: 76—77 fodermedel — nuvarande reglering II: 79, 91,140,146,192 — förslag om reglering 11: 148, 288 fodermedelslagen 11: 91, 102, 245 FOJO 111: 41 folkbibliotek 11: 118, 261, 264 folk- och bostadsräkning 111: 76—78 formaldehyd II: 62 forskarutbildning i epidemiologi III: 90 forskning 11: 120, 180, 208— 210, 361 111149—60, 65, 90— 91 forskningsdelegation, arbetar- skyddsstyrelsens III:59 forskningsinformation III:58— 59 forskningsnämnd, naturvårdsver- ket III: 50, 51, 53, 54, 56, 58, 59, 65 forskningsråd III: 50 fortplantningsskador II: 54, 128, 358 fosfat II: 59 fosfor 11: 60, 63 Frankrike 11: 147 111: 67 frisörer 11: 51 fritidspedagogutbildning III:42 FRN 111: 53 frågeservice 11: 258 ftalater II: 58 funktionsuppgift 1: 76, 80, 92, 93, 119— 120 fågelräkningar III: 99 fängelsestraff 11: 239—240, 293 färger 11:210 färgämne 111: 129, 130 födelseregistret 111176 förbehåll ]: 99—100 förbränning II: 66, 224—225, 352

förbud mot vara — gällande lagstiftning II: 81, 214—215, 234, 236 — lagförslag 11: 215, 290, 297

fördröjningstid 11: 55 111: 79, 81

föremål 11: 146—148, 291 föreskriftsarbete, se författnings- arbete föreståndare —gifthantering 11: 199, 202— 203 — hantering av explosiva va- ror 11: 240 — institutionsföreståndare 11: 200—201

Företagens Uppgiftslämnardele- gation I: 137 företagsbot 11: 240, 241, 246 företagshälsovård — utbyggnad 11: 116, 119, 138 111: 136 — uppgifter 1: 35 11: 109, 116,132, 204 111: 47 — information till I: 46, 127, 11: 231, 264 — kunskapsbehov och utbild- ning 111: 30—32, 38 — hälsovårdsregister III: 75, 77 företagshälsovårdscentral III: 32

företagshälsovårdsutredningen 11: 109, 264 111: 27, 38, 40, 62, 63

företagsläkareutbildning III: 40, 90 företagssköterska, utbildning 111: 40 författningsarbete 11: 121, 131, 138— 139, 233, 234, 273—274, 276 författningssamlingar 11:189 förgiftningar 11: 51, 106 förhandsgranskning 1: 51—72, 125—126, 142—14411: 126— 128, 155—158, 170,198,250— 251, 286, 291, 299 111166 förmedlingsservice 11: 262 förordning om brandfarliga varor 11: 43 —44 förordning om explosiva varor 11:43—44, 240 förordning om kemiska produk- ter 11: 27—34 förordning om miljöfarligt av- fall 11: 37—40, 83—84, 221, 226, 300—301, 390 förordning om motorbensin 11: 36—37

föroreningar 1: 118— 1 19 förpackning — utformning i allmänhet 11: 118, 194— 196, 252, 290, 298 — barnskyddande 11: 130, 194— 195, 236 — av bekämpningsmedel 11: 212—213 — av livsmedel 254, 281 — och produktinformation I: 46, 48 förpackningar försiktighetsmått förskolan III: 42 förskollärarutbildning förskolor 11: 215 försurning 11: 56, 59 101—102, 132—133 försvarets forskningsanstalt 105—106, 113, 261, 265 50, 54, 67—68 försvarsmakten försäkringskassa 11: 51 försäkringsärenden [11:83 försäljningsställen, se återförsäl- jare försöksdjur, se testning försöksdjursfria testmetoder 11: 172—173, 179—180, 356—358 111: 53 förteckning — gifter och vådliga ämnen 11:67, 81, 222, 297 — farliga ämnen II: 85, 115 — miljöfarligt avfall 11:300 förvaltningslinjen III:40 förvaring 11: 94—96, 194—196, 288, 290, 298

11:91, 102

1:46, 48 11:289—290

111: 42 111: 98,

11: 111:

11: 289

förvarningssystem III: 82 förverkande 11:240—241, 245—246, 293

GATT 11: 104 GEMS 11:73 111: 97 generalklausul 1: 100

generaltullstyrelsen 111:61 generisk benämning 1: 60, 137 genetiska skador II: 54, 128, 258 gentoxikologi gift — definition 152, 297

111: 51

11:81,151—

— märkning 1:42—43, 50 11:184—185 — kompetenskrav 1: 53 11: 197—206

giftföreståndare 11: 199, 202— 203 giftförordningen II: 69, 70—71, 81, 153

giftinformationscentralen (GIC) 1:85—86, 104, 131—132, 135, 140 11: 65,99, 106, 258 giftlagstiftningen, historia 11: 67—71 giftlistor 11: 67 giftnämnden 11:71, 154 giftstadga 11: 69 gifttillstånd 11:197—206 Global Environmental Monito- ring System 111: 97 GLP 111: 66, 68, 69 Good Laboratory Practice (GLP) 1:53 11: 76, 162 grafisk industri 11: 63 grafiska märkningssystemet (GMS) 1: 41 granskningstid I: 144 grundforskning, biologisk 52, 53, 95 grundskola grundvatten gruppbenämning gymnasieskola gödselmedel — kemisk identifiering — risker 11: 59—60, 64 98 — reglering 11:103—104, 252 111: 130,132—133 — rådgivning 11:218 — avgift 11:210 Göteborg 11: 109 90

111:

111: 33—37, 42 11: 352

1:60, 137 111: 33—37, 42

1:118 111:

111: 37, 38,

H8—anslaget 11: 281 Halkrisk 11: 288 Halmstad 111: 39 haltuppgifter 1: 90, 92—93 halogenerade organiska ämnen III: 96, 97 handelsagenter — definition — skyldigheter 121—122, 139, 142 153, 288, 291

12106 1:106—107, 11:152—

— tillsyn 11: 237, 250 handelsgödsel, se gödselmedel handelshögskolan 111239—40 handelsregister 11: 200 hantering

— definition

288 — betydelse för produktbe- dömningar 11: 150, 287

— myndighetsansvar 11:

250—252 havsörn 111: 100 HCB 11:57 1111100 healthy worker effect Helsingforskommissionen

97 Helsingfors-konventionen 11:92 hexaklorbensen 11: 57, 160 111199, 100 hjärt- och kärlsjukdomar Holland III: 67 homeopatiska preparat hortonomlinjen III: 39 HS 90 111: 89 hudcancer 11: 62 hudpreparat 11: 253 hudrengöringsmedel 263 hudsjukdomar 253 humanprovbank, se provbank husgeråd 11: 102, 254, 281 hushåll, användning av bekämp- ningsmedel 11: 217—218 hushållsavfall,miljöfarligt 11: 224—225, 237, 300 hygieniskt gränsvärde hygienprodukter 89, 99, 253, 255, 280 hälso- och miljöfarlig vara 11: 79, 146 hälso- och miljövårdslinjen 111: 39 Hälso- och sjukvård inför 90—talet III: 89 hälso- och sjukvårdslinjen 111: 40 hälsorisker hälsoskyddslagen hälsovårdsregister III: 75 hälsoövervakning lII:85—90 hänvisningsservice 11: 258, 262 högskolan 111: 37—45 högstadiet 111: 33—37

1: 10511: 153,

111: 79 111:

11:54

11: 146

11: 253,

11:49, 51—52,

11:114

11:48—56 11: 90,95 1:128—129 II:

IARC II: 50, 55,73, 74, 358, 362 identifikationsnummer 1:45— 46, 85, 87

identitetsuppgifter

— kemisk identitet I: 54, 56— 59,118—119, 139 111129, 190—191 — den produktansvariges identitet I: 44, 46, 170— 171 11:129,190—19l

ILO II: 74, 96, 255

import — direktimport 1: 48—49 — handelsagent 1: 106—107, 121—122, 139,142 — informationsproblem 11: 112—113, 115 — kunskapsbehov 111: 22— 23, 29 — utbildning 111: 46—48 — tillstånds- och kompeten- skrav 11: 200—201, 206 — bekämpningsmedel 11: 213—215 — miljöfarligt avfall 11: 223 —224, 301 — tillsyn 11: 103 — påföljdsfrågor 11: 243 se även handelsagenter, samt tillverkare och importörer impregneringsmedel 11:63 information — allmänt 11:128—129, 131—132, 230, 276, 280

— organisationer för 11:

104—109, 257—267

— till allmänheten 11: 139,

230—231, 255

— till leverantörer

231 —232, 255

— till yrkesmässiga bruka- re 11: 139, 255 — till utlandet — om forskning 111: 58—59 — om arbetsskador 111: 76

se även produktinformation informationsfrihet 1:94 inköpare III: 30 inköpskontroll 11: 116 inköpslistor 111: 83 inomhusmiljö 111: 124 INRA 11: 108—109 111: 82, 87 inspektionsbesök 11: 231, 238

11: 139,

11: 232

institutet för fortbildning av jour— nalister III: 41 institutet för vatten- och luft- vårdsforskning (IVL) 11: 107, 113,138, 261, 265 111: 50, 54, 56, 67, 99 institutet för verkstadsteknisk forskning [11:55 institutionsföreståndare 11: 200—201 integritet 111: 85 interkalibrering III: 62, 63, 64 intermediär [: 59, 61 —62, 68 internationella havsforskningsrå- det [11:97 internationellt samarbete — översikt 11: 72—77 — allmänt om behovet 126—127, 132, 140—141 58 — förhandsgranskning 71—72 lI:156,158 — ämnen som är i bruk 11: 161—166 — testmetoder [II: 66 — cancer — kadmium — miljöövervakning 97—98, 101 — märkning [: 43 11: 188 — sprututrustning 11:214 — myndigheters ansvar 11: 255 — nordiskt samarbete 11: 132,134, 158, 166,188 111: 101 internutbildning III:46—47 IPCS 11: 74,94, 165, 255 Irak II: 55 IRPTC 11:74, 94, 165, 255 ISA [I: 51 [11:76 isocyanater 11: 62 Italien 111: 67 ITC 11: 161 IUPAC [: 56 IVL 11: 107, 113, 138, 261, 265 111: 50, 54, 56, 67, 99

II: [II:

1:63,

11:179—180

111: 126 111: 131—133 111:

Jaktstadgan 11: 95 Japan 1:55, 64 11:75, 156, 158—160

joniserande strålning jordbruk 11: 64—65

11: 79,91

jordbruksnämnd II: 91 Jordögat 111: 97 journaler 111: 75, 78, 83, 85 journalistutbildning 111: 41, 42 journalutredningen lII:83 juridiska personer 11: 240—241 juristutbildning 111: 39, 42, 43 jägmästarutbildning [11:39 Jönköping 112109 [11:38 kadmium

— översikt 111: 129—134 — risker 11:54, 58—60

— förekomst i avfall 11:63, 65 111: 130,132 — reglering [I: 82, 297 111: 129—134

— internationellt samarbe-

te 11: 75 [11:131—133 — miljöövervakning 111: 78, 100 kalkning II: 82 Kalmar 111: 39 kammarrätten [: 136

kancer, se cancer Karlstad 111: 39

Karolinska institutet — bibliotek och dokumenta- tionscentral 11: 104—105, 108, 259, 261, 266, 281—282, 285 [11:58,127 — toxikologutbildning 44, 68 — forskning 111: 65, 88 Karolinska sjukhuset 11: 109 kemiekonomilinjen [11:39 kemikalier — statistik om 11:47, 50, 61 — nya, se förhandsgranskning — existerande, se ämnen som är i bruk kemikalieinspektionen, se kemi- kaliemyndigheten kemikaliekontroll, definition 11: 111

111:

kemikaliemyndigheten — behovet av 11: 249—250 — uppbyggnad 11: 260—274

— ansvarsområde 11: 250— 251, 254, 269—270 — styrelse 11: 271 —273 — underställningsskyldig- het 11: 273—274

— tillsynsuppgifter 11:237— 238, 250—251, 266—267 111: 69 — stöd till lokal tillsyn 11: 255 — informationsuppgifter 11: 231—232, 263 111: 24, 25 — marknadsföringsfrågor 11: 193 — uppdrag, produktinforma- tion II:185,188—190 — uppdrag, kompetenskrav 11: 199, 203, 206 — uppdrag, bekämpningsme- del II:212—213,217—218 — uppdrag, arkivering III: 84 — uppdrag, läromedel 111: 37 — uppdrag, standardtestning III: 68 — uppdrag, utbildning 111: 48 — hanteringsfrågor 11: 251 — internationellt arbete 11: 255 — toxikologiska rådet 11: 181—182 — forskningskontakter III: 59 — representation i PMK-rå- det 111: 102 — samverkan med andra myn- digheter 11: 275—277 — resurser och finansiering 11: 279—285 kemikalieutredningen [1:208, 211—212, 214, 217—219, 283 Kemikontoret [: 94 [I: 93, 113,118—119 [11:47 kemilärarutbildning 111:40—42 Kemisk identitet [: 54, 56—59, .118—119, 139 11:129,190— 191 kemisk industri II: 62 kemisk produkt, begreppsdelini- tion [: 39, 143 [1:147—148 Kemisk-Tekniska Leverantörför- bundet 111: 47 kemiska analyser II: 48 111: 54—55, 61—65, 94—96, 99— 100, 102 . kemistutbildning [11:37—39, 41, 43

kemitekniklinje [11:37—38 kemiteknisk linje 111: 41

kemiämnet i skolan 111: 33—37 KHMV

— texten återgiven [1:380—

390

— översikt 11: 81:83 — historik 11: 142 —- 1 5 [I: 296 — 25 11:144, 297 — 3 5 11: 297 — 55 11: 297 — 65 11: 198 — 75 11: 205

— 85 11: 200, 204 — 95 11: 200, 201 — 105 [I: 200 — 11 5 11: 200 — 125 [I: 202 — 145 11: 202, 204

— 155 11:202—203 — 165 [I: 205 — 175 11: 205 — 185 1:39, 42—43 11:

298 — 195 11: 298 — 205 11: 298 — 22 5 [I: 210 — 25 5 11: 216 — 275 11: 211 — 355 11: 218 — 45i—45 k55 [112132 — 475 11:99, 253 — 495 11:79, 296 — 505 1: 39, 49

— 545 11: 298 — 585 [I: 299 — 605 [I: 299 — 655 [1:273—274 KIBIC 11: 104—105, 259, 261,

266, 281—282, 285 kirurgisk-tekniska preparat 11:

253 klassificering

— lagstiftning 11:83, 151—

152, 189, 250—251, 290, 297— 298

— miljöfarlighet [I: 186— 188 — brand- och explosionsfar—

lighet 11: 174

— vid förhandsgranskning 11: 157

— straffansvar 11: 245

[I: 59 11:57, 62,

klor-alkaliindustrin klorerade kolväten

64 kloroform 11: 53 klorpromazin 11: 53 KO [1188—89, 98—99,192—

193, 252 kodbeteckning [: 58, 137 kohortstudie 111: 74 koldioxid 111: 97 kollektiv deklaration koltetraklorid 11: 53 kombinationseffekt

53 kommerskollegium 11: 104 kommunal tillsyn 11: 251,

255 [11:135—136 kommunal vuxenskola 111: 35 kommunfullmäktige 11: 89, 295 kommunförbundet II: 98, 105,

226 kompetenskrav 11: 197—206,

218, 290 111: 24, 48

I:122,139

11: 361 111:

koncessionsnämnden 11:86— 87, 101, 224, 234—235 [11:93 konsekvensanalys 11: 169, 174— 175 konsultverksamhet 11: 133, 150, 262, 264—267, 290 111: 22— 23, 47, 67 konsumentombudsmannen 11: 88—89, 98—99, 192—193, 252 konsumentprodukter — risker 11:65,117—118, 130, 150, 195 111: 123 — produktinformation [: 35—36, 45 11:117—118,129, 138, 185, 188, 202—203, 236 — allmän information [I: 231, 255, 264 [11:22 — tillsyn 11: 236—237, 252, 255 — myndighetsansvar 250, 252 se även förpackning och miljö- farligt avfall konsumentverket 1:40 11: 44, 65, 71, 89, 93, 98—99 [11:37 kontroll, se tillsyn kontrollprogram III: 93 korrosionsforskningsinstitu- tet III: 55 korskörning kosmetika

11: 140,

1:133

— risker 11: 52 — förhandsgranskning 1:59 — produktregister 1:118, 128—129 — reglering 11:68, 82 arbetsfördelning mellan myn-

digheter II: 82, 99, 253, 255, 280 kostnader 1: 47—48, 58, 64,

70—71, 93—94, 138 11:279— 282, 285—286 [11:103—106 kostvanor 11: 55 krigsmakten 11: 289

Kristinebergs Marinbiologiska station 111: 67 kriteriegruppen

krom 11: 52

kromosomrubbningar

KTF [II: 47 kungörelse om hälso- och miljö- farliga vanor, se KHMV kunskapsbehov 111: 21 —24, 27—33 kunskapsuppbyggnad 11: 119— 120, 130—134, 138, 228—230, 276 [11:21—103 kvantitetsgräns [: 56, 68 kvantitetsuppgift [: 54, 90, 92— 93, 119—120, 141 kvarts 11: 147 kvicksilver 11: 47, 54—59, 64— 65, 75, 92, 352 111: 93, 94, 100, 102 kväve 11: 60, 64 kväveoxider 11: 62 kärrhök 111: 100

11: 355

11: 54

LAB 76 111: 64 laboratoriekemikalier [: 57 se även kvantitetsgräns laboratorier 11: 112—113, 134, 362 111: 34, 61—69 lag om explosiva och brandfarli- ga varor 1:41 11:89,121, 190, 245 lag om förbud mot dumpning av avfall 11: 92 lag om hälso- och miljöfarliga va- ror, se LHMV lag om kemiska produkter 11: 23—26, 147 lag om spridning av bekämpnings- medel 11:215—216, 245—246, 256, 285, 294—296

lag om spridning av bekämpnings-

medel över skogsmark 11: 89, 243, 394 lag om transport av farligt gods

11:87—88, 97,103,121,122 Laholmsbukten 11: 60 landstingen 11: 106 lantbrukshälsan [I: 116 lantbrukshögskolan 11:

209 [11:39, 69, 95, 103 lantbruksnämnder [I: 103, 218 lantbruksstyrelsen II: 71, 93,

103, 214, 216, 218, 270, 277 111: 64 Lantbruksuniversitetet

111139, 69, 95, 103 latenstid 11:55 111179, 81 lavar III: 99 legoarbete [: 46 lekplatser 11: 215 levern 11: 53, 56 LHMV

— texten återgiven

380

— översikt

— historik

70—71 — 15 1:49, 11:79, 144, 146, 287—288

— 25 I:105,107 11: 288 — 35 11:79, 146, 253, 288 — 45 11:289 — 55 1:13, 39, 49,108 II:

80, 145, 185, 215, 242, 289

— 5 a 5 (förslag) 1: 141, 142 — 65 1:142 11:81, 290 — 75 11: 81, 297 — 85 [: l3—14,39,105,

107—108, 138,141—143 [I: 81, 291

— 95 1:14, 39,105,107— 108,138,141—142 11:81, 243 — 105 81,153, 288 — 10 a 5 [I: 293 — 11 5 [I: 292 — 125 II:145,192

— 135 11:292 — 145 112292 — 155 11: 292 — 165 I: 14—15,107, 142

11: 293

— 175 — 185 — 195

11: 209

111377—

11: 79—81 1:51, 118 11:

112294 11: 294 11: 294

lim 1: 40, 53 Linköping 1112 90 lista över farliga ämnen 111: 83 litteraturservice 11: 257, 261 livsfarliga varor 1: 41 11: 201, 203 livsmedel — risker 352 — säkerhetsfaktorer 11: 357 — reglering 11: 68—69, 79, 146, 148, 210, 219, 254, 288 — förpackningar 11:91, 102, 254, 281 — förhandsgranskning [: 59, 118 — marknadsföring 11: 192 se även husgeråd och livsmedelstillsatser livsmedelsförpackningar

102, 254, 281 Iivsmedelskontrollutredningen 11: 219, 254 livsmedelslagen

103, 146, 245 livsmedelslinjen III: 39 livsmedelstillsatser

- dokumentation II: 73

—exponeringsanalyser 11: 352

— reglering [1290—91 — internationellt samarbete 11: 102

— tillsyn 11:103 livsmedelsverket

— översikt 11: 102 — riskanalyser 11: 181—182 — tillsyn 11:90—91 111:

63—64

— internationellt samarbete

11:74,102, 255 [11:78

— nya arbetsuppgifter [I:

254, 281—282

— medverkan i utbildning 111:

37, 69 LO [: 92, 148 11:51, 93 lokal tillsyn, se miljö- och hälso-

skyddsnämnder longitudinellundersökning III: 73

11:55, 208, 351—

11: 91,

11:90—91, 99,

luftfartsverket 11: 87, 98, 101, 121, 123, 273 luftföroreningar 111: 97 luftvägssjukdomar 11: 52—53

Lund 44 lungcancer Lyon II: 73 långtidsförvaring av avfall 11: 226 läkarundersökningar [11:83 läkarutbildning [11: 40, 42—43, 91 läkemedel — antal registrerade 1:52 — biverkningar 11: 51 —54, 361 111: 72, 76 — reglering 1: 52 79, 90, 146, 148, 288 — förhandsgranskning 118 — klassificering som gift 11: 297 — testning 11: 113, 353 — marknadsföring 11: 192 — behörighet att sälja 11: 202 — behörig att tillverka 11: 198 — import 11:201 — radioaktiva 11: 102 läkemedelsförordningen 11: 84, 90, 99, 102, 146, 198, 201, 245, 253 läkemedelsindustrin 11: 113, 362 läkemedelsinformationsrådet II: 99 länsstyrelser — översikt 11: 99— 100 — LHMV 11:82, 122, 198— 199, 205 — lag om kemiska produk- ter 11: 203, 235, 252, 255— 256, 277, 296, 301 — lag om explosiva och brandfarliga varor [I: 89 — miljöskyddslagen II: 86, 101,122, 139, 234—235 [11: 93 — hälsoskyddslagen — produktregister 134— 135 — kunskapsbehov III: 28 länsstyrelsernas organisations- nämnd 11: 99, 100 lärarutbildning 111: 33, 37, 40— 41, 42 läromedel III: 33, 37 läroplan III: 33, 37

11:109 111: 37, 38, 39,

11:361

11: 70—

1: 59,

11: 90 I: 126,

SOU 1985:25 löneläge [I: 280 lösningsmedel [: 42 [I: 52— 54, 63,99, 184, 195, 225, 361 lövslybekämpning II: 89, 103, 214, 294 Malmö [I: 109 marknadsdomstolen [: 40 11: 88—89, 98, 192 marknadsföring [: 40, 65 11:

98,129, 137,152,191—194, 219, 281 marknadsföringslagen 1:40 11: 88—89, 191—194, 236, 252 massaindustri 11:63, 119 massmedia 11: 230—231 massuttag 1:99, 133 matchning III: 79 materialströmsanalyser III: 54 meddelarfrihet [: 95—97, 102— 103,131—132, 139, 143 medicinska forskningsrådet 50, 51, 53, 85,90, 91 medicinska födelseregistret 76, 88 mekaniska skador mellanprodukter 68 mellanstation men 1: 99 merkaptaner II: 62 mesoteliom 11: 53 metaller 11: 52,65 metodikundervisning, se lärarut- bildning MFG 111: 50 mikrofiche [: 135 miljöbank 11: 119 miljödatanämnden 11: 257, 260, 265 111: 87, 97, 98 miljöfarliga produkter 116—117,120,139 188, 196 miljöfarligt avfall — risker 11: 63, 65—66 — dokumentationskrav [: 54 — hushållsavfall 11: 118,130, 224—225, 237 — kadmium III: 130,132 — reglering [: 142 11:37— 40, 83—84, 92, 221 —226, 291, 300—301 — produktinformation 11: 188

111: 111:

11: 147 1:59, 61—62,

1:122

1: 34,40, 11:185—

— tillsyn 11: 101, 235, 250 miljöfarlig verksamhet 11: 86 miljökonsulterna [I: 106, 107,

262 miljökontrollprogram 11:235

III: 93 miljökontrollutredningen 11:70,

80,144,145,147 111161, 97 miljömedicin [I: 105 111: 42, 91 miljö- och hälsoskyddsnämnd

— översikt 11: 100—101

— LHMV 11: 215 — lag om kemiska produk-

ter 11: 203, 235, 252, 255— 256, 277, 285

— miljöskyddslagen II: 86,

139

— hälsoskyddslagen II: 90 — informationsuppgift 11:

118, 265

— kunskapsbehov III: 28 — enkät II: 93 miljöobservationer 111: 94, 99 miljöorganisationer [: 130 miljöprovbank 111: 98, 100 miljörisker 11: 185—188 miljörätt [11: 39, 42, 43 miljösektor 11: 248—249, 251 miljöskyddsavgift 11: 87, 242 miljöskyddsförordningen 11:84,

87, 95, 100, 301 miljöskyddsingenjörer 111:41 miljöskyddslagen [: 32, 108

11: 70, 84, 86—87, 94—95, 99— 100,121,139,187, 234—235, 242, 246, 301 [11:131 miljöskyddsteknik [11:38 miljöskyddsutredningen [1:99 miljöövervakning [I: 57, 131,

160, 228, 349 111: 93—103 Minamatasjukan 11: 58 Minimum Pre-Marketing Set of

Data (MPD) [: 54, 56, 58— 59, 61, 65—67 11: 76—77, 113,157,163, 186 mink 111: 96, 97 missbildningar 11: 54 [11: 72 missbildningsregister 111276,

86, 87, 88 mjukgörare 11: 57 monomer [: 56 mossa 111: 99, 101 motorbensin 11: 36—37, 82,

252, 300

MPD, se Minimum Pre-Marke- ting Set of Data mutagenicitet [: 54 mycket farliga varor [I: 203 mykotoxiner 11: 352 myndighetsforskning [11:58— 60 myndighetskungörelser 11:189 målare II: 51 mångförpackade produkter I: 46, 48 mängduppgift [: 54, 90, 92—93, 119—120, 141 märkning — allmänt 1239—41 11: 128—129, 137—138 — reglering [: 49—50 11: 289—290, 298 — hälsofara [: 41—43 [I: 112, 154,184—185 — brand- och explosionsfara II:137,154,174,188—190 — miljöfara 11: 185—188 — identitetsuppgift, gjord be- dömning [: 43—46 11: 190—191 — branschsystem [: 44—45 11: 119 — transport 11: 87—88 — bekämpningsmedel 11: 215—216 — produktregistret [: 92 — förhandsgranskning [I: 157 — kostnader 1: 47—48 11: 286 — EG 11:76—77, 184, 187, 189 märkningskungörelsen 1:39— 43, 50 mätdataregister III: 77 mätmetoder 11: 50 [11: 54—55 mätprotokoll 111: 77, 83, 84 mört 111: 100

namnuppgifter [: 44, 46 namnändring 11: 296 narkosgaser 11: 54 National Research Council 11: 50, 172 Naturhistoriska riksmuseet [II: 50, 100 naturkunskap 111: 35, 40—41

naturligt förekommande äm- nen 11: 147, 287 naturmedel 11: 146 naturprodukter 1:39, 118 naturresurslinjen [11:39 naturvetenskapliga forskningsrå- det [11:50, 51, 53, 54 naturvårdslagen II: 87 naturvårdsverket — översikt 11: 94—95 — lag om kemiska produk— ter 11: 234—235, 251—252, 255 — produktregistret 104,133—135,139 — forskningsnämnd [11: 50, 51,53, 54 56, 58—59, 65 NCI [I: 362 nedbrytning nervskador neurasteni neurosedyn neurotoxikologi nickel II: 52 nitrat II: 64 nitrit 11: 64 nitrosamin njurskador 11: 54, 59 NORDEX 11: 97 nordiska hälsovårdshögskolan III: 90 Nordiska Metödikkommittén för Livsmedel 11: [02 Nordiska Ministerrådet 11: 187 Nordiska rådet 111: 85, 89 nordiskt samarbete [I: 132, 134,

I: 70, 88,

11353, 360 11: 53 11: 53

11: 54 [11:51

11: 64

158, 166, 188 [11:69, 89, 98, 101 Norge 1:83, 86 11:212 [11: 97, 100 notifiering, se förhandsgransk- ning nyhetsblad 11: 258, 262 nyhetsservice 11: 262 nyregistreringsavgifter 11:282 nyttoanalys 11: 169, 174—175 näringsidkare [I: 191, 192 näringskedja 11: 57 111: 94, 96 obduknon — av människa [11:76 — av djur [11:95 odlingsmetoder 11:208—210

odontologisk-tekniska preparat 11: 253 OECD, översikt 111: 126 offentlighetsprincipen 98,131,135—l37 Office of Technology Assessment (OTA) [: 61 olja — risker 80 — avfall 11: 65—66, 222, 225 — utsläpp [I: 103 olycksfall 11:51, 118, 195 omgivningshygieniska avdelning- en 111: 88 omsättning I:76,111,115,118 omvänd bevisbörda 11: 154, 179 onödig bekämpning [I: 216, 294

11: 75—76

1:97—

11:52, 57, 62 111:

oregistrerade medel 11: 216— 217 orsakssamband [II: 71, 80—81, 94 Oslo-Pariskommissionen [11:97 osäkerhetsfaktorer 11: 172—173, 350—361 oxiderande ämnen 11: 173, 254

ozon 111: 101

pappersindustri [I: 63, 199 Paris-konventionen 11:92 parker 11: 217—218 patientjournaler [I: 75, 78, 85 patientstatistik III: 75 patologi [I: 180 111368, 76, 95, 96, 103 PCB 1:53 11: 56—58, 73, 75, 81—82, 297 111: 93,94, 96, 97, 98, 100 PCB-kungörelsen 11: 81 PCB-lagen II: 70 peroxider 11: 254 persistenta organiska ämnen

III: 93 persistenta ämnen 11: 56 personallistor III: 84, lll—112 personalutbildning [11:46—47 personlig integritet [II: 85 personnummer III: 85, 89 petrokemisk industri 11: 62, 173 petroleumprodukter [: 39, 118 petroleumraffinaderier II: 62 pilgrimsfalk 111: 100 PK-nummer [: 87

planmässig bekämpning 11: 216, 219, 294 planverket 11: 96, 99, 102, 105 plast 1:56 11: 52 Plast- och Kemikalieleverantörers Förening (PKL) 1: 94 11: 119 111: 47 PMK 11: 57 111: 82, 97—103 PMK-rådet [11: 102 polisanmälan 11: 243 polish II: 65 polismyndighet 11: 87, 89, 97, 123, 203, 292 polyaddukter [: 56 polyklorerade bifenyler, se PCB polykondensat [: 56 polymerer [: 56, 61—62 portionsförpackningar [I: 194 prediktion [I: 356 preskriptionstid 11:239—240 presseminarier [II: 42 prioritering — myndighetsarbetet i stort II: 130,140, 235, 251, 274 — ämnen som är i bruk 11: 161,164—166,187, 230, 250— 251 produktanmälan 1: 89—90 11: 83 produktansvar [: 105—107 produktansvarskommittén [: 105 produktinformation 1:39—50, 92 11: 183—191, 289—290, 298 [11: 24 se även märkning och varuin- formationsblad produktkontroll, definition [: 31 —32 11: 111 produktkontrollbyrån, översikt 11: 93—94 produktkontrollnämnden, över- sikt 11:71, 93—94 produktnamn [I: 190 produktnummer [: 45—46, 85, 87 produktregister — översikt 11: 229—230 — historia 1: 87—94 — lagstöd [: 104—109,138— 139 11:81, 299 — användning [: 74—83 [I: 156, 165, 187, 199, 205, 237 — 238

— utbyggnadsalternativ [: 109— 129 identifikationsnummer [: 45—46 — bekämpningsmedel 11: 213 — epidemiologi [11:77, 83 — myndighetsansvar 11: 250 — sekretess och datasäker- het [194—104, 130—138 — samrådsorgan [I: 273 — resursåtgång [: 138 11: 280, 286 — avgift 11:282, 285 — andra länder 1: 83—87 produktregistersektionen [: 131, 133—134, 139 produktskador [: 105 produktutredningar 11:80—81, 126—128, 136—137, 144—145, 149—155, 249, 263, 297—298 professur i epidemiologi 111: 91 programmet för övervakning av miljökvalitet, se PMK promotorer 11: 361 prospektiv studie 111: 73—74 provbank III: 82, 98, 100 provtagning 11: 292, 296 PR-nummer [: 85 psyko-organiskt syndrom 11: 53 PULAB III: 67 pungcancer [I: 49, 62 111: 80 påbyggnadslinjer 111:44—45 påföljd, straffsatser 11: 239— 246

radioaktiva ämnen II: 79, 91, 102, 140, 148, 253, 288 radiologiskt arbete 11: 91, 92 receptarieutbildning III: 40 regeringsformen [: 94 regeringsrätten [: 136 regionala laboratorier 111: 61, 64 regional tillsyn, se länsstyrelser och yrkesinspektion register 111: 75—78, 83—85

registerenheten 1:131, 133—134, 139

registrering av bekämpnings- medel 11:210—213, 282, 299 reklam 11:88, 191—194, 219 rengöringsmedel 11: 51—52, 64—65, 195

renhållningsförordning 11:45— 46 renhållningskungörelsen [1:84 renhållningslagen [I: 84, 222 renhållningsmonopolet 11:222, 224 reparationsmekanismer 357 resande responsum 155, 288 resursåtgång 70—71, 93—94, 138 282 retrospektiv studie Riksbankens jubiliumsfond 50 riksföreningen mot cancer 50 Riksmuseet rikspolisstyrelsen riksprovplatser riksrevisionsverket riksskogstaxeringen riksåklagarämbetet [11: 39, 43 riktlinjekommittén 11:191 riktlinjer för marknadsföring [: 40 11:98, 192,194

11:351,

11: 200—201 11:81,120,153-—

[: 47—48, 58, 64, 11: 279—

111: 73, 74 111:

111:

111: 50, 100

1: 103 111: 63 11:282—283 [11: 101

riskanalys 11: 169, 171—173, 265—266, 349—362 [11: 124, 125

riskelimination III:55—57 riskgrupper 111: 81, 82 risk-nyttovärdering 11: 169, 175—176 rovfåglar 11: 58—59 rutinmässig bekämpning [I: 294 rådgivning om bekämpnings-

medel 11:218—219 räddningstjänst 11: 103—105, 271

räddningstjänstkommittén 11: 271

rättsläkarstationer II: 99

rättspsykiatriska kliniker röding 111: 100

rökgaser 111: 130 rökning 11: 52—53, 55, 59, 361 111: 79, 124

[I: 99

Sahlgrenska sjukhuset 11: 109 SAKAB II: 66, 222—224, 226, 301 samhällsvetarlinje [11:40

sammanställningsservice [I: 258, 263 samordning [I: 140, 248, 270— 273, 275—277 samråd 11: 273, 275—277 samrådsorgan [: 132—133, 136, 139 sanitär olägenhet II: 90, 210 sanktionsavgift 11: 240—242, 246 SCB 1:131—132 II: 51 [11:54 Schweiz 1: 83—84 111: 67 sekretess [: 58, 60, 87—88, 90,

92, 94—103,110—111,122, 126,130—138 11: 63, 76, 293 sekretessförordningen [: 102 sekretesslagen [: 95, 98—103, 126,130—133,137 111293 — ändringsförslag [: 16, 143 sekretesstid [: 100 Seveso [1:48 SGU 111: 99 signifikans 11: 355 [11:80 silikos [I: 53, 287—288 sill 111: 100 sillgrissla [11: 100 SJ 11:87,98,102,123,217 självantändande ämnen 11: 254 självmordsförsök 11: 51 självreglering [I: 194 sjöfartsverket 11: 87, 97—98, 121,123, 270—271, 277 skaderekvisit [: 99, 102, 130 skadestånd [: 105 11: 246 skogsbesprutning 11: 89 skogsbruk 11: 64—65 skogs- och jordbrukets forsk- ningsråd 11: 209 Skogsstyrelsen [I: 103 skogsvårdslagen 11: 294 skogsvårdsstyrelsen 11: 89, 103 skolöverstyrelsen 111: 37 Skrubbskädda 111: 100 skyddsavstånd [I: 174 skyddsblad 11: 113, 116—118, 258, 261 se även varuinformationsblad skyddsingenjörsutbildning III: 38, 41 skyddskommitté skyddsmekanismer [I: 351 skyddsombud [: 35, 46, 83, 89, 92, 126—127, 130—131,133, 145 II:85,109,116—117,132, 194, 230, 260, 264

1:131

skyddsutrustning 11: 106, 192 skäremulsioner [I: 62 SLU 11: 209 SMHI 111: 54 SML 11:74, 96 99,105 [11:50 smuggling 11: 243 småförpackningar i storförpack- ningar [: 46, 48 sniffning 11: 99 socialmedicin [11: 91 socialstyrelsen — översikt 11: 99 — kosmetiska och hygieniska produkter 1: 128—129 11: 253, 255, 280—282

— hudrengöringsmedel 112253 — läkemedel II: 90, 102, 175 — tandvårdspreparat [1:253 — kirurgisk-tekniska preparat 11: 253 — inomhusmiljö 11:103 —- toxikologiskt råd 11: 181—182 — förhandsgranskning 1:70 — marknadsföring 11:193 — utbildning [11:37 — register [11:88—89 — laboratorier 111: 64, 69 — provbank [11:82 sork 111: 99 sot 11: 56 sotare [I: 49 [11:80 specialmotivering [: 141— 144 11: 287—301 Specialutbildning [11:44—45 Speditörsförbundet 11:98 Spetsbergen III: 97 spridningslag 11: 215—216, 245— 246, 256, 285, 294—296 spridningsmodeller 111: 54, 55 sprit, se alkohol sprututrustning 11: 214—215, 286, 295 sprängämnesinspektionen — översikt 11: 97 — märkning [: 33, 41, 127 11:112,137,154,188—190 — responsum 11:120 — brandskapande varor 11: 254 — samråd med andra myndig- heter 11: 277 — framtida ställning 111270— 271

stabilisator 11: 59 [11: 129, 130 stare III: 99 statens brandnämnd [I: 104 statens industriverk 11: 98 statens institut för folkhälsan 111: 62 statens institut för läromedelsin- formation [11: 105 statens järnvägar [I: 87, 98, 102, 123, 217 statens lantbrukskemiska labora- torium [11:61 statens livsmedelsverk, se livsme- delsverket statens maskinprovningar 11: 214 Statens miljömedicinska labora- torium II: 74, 96, 99, 105 111: 50, 59, 78, 88,89, 124 statens mät- och provråd III: 63 statens naturvårdsverk, se natur- vårdsverket statens provningsanstalt 11: 214 111: 63 statens råd för byggforskning [11: 124 statens rättskemiska laborato- rium 11: 99 statens strålskyddsinstitut 11: 91 —92, 96, 98, 102, 248, 253, 277, 358 statens veterinärmedicinska an- stalt 111: 69,95 statens vägverk 11: 217 statistisk osäkerhet [I: 172, 178, 354—356 111: 79—80 statistisk signifikans [II: 80 statistisk styrka [I: 355 111: 80 statistiska centralbyrån [: 131— 132 11: 51 111254, 76, 88 statsfinansiella effekter [: 71, 138 11:285 [11:103—106 statskontoret [: 104 111: 129— 133 sterilitet II: 54 Stockholm 111: 37, 38, 39, 44, 65 Stockholmskonferensen 1972 11: 73 Stora Karlsö 111: 100 Storbritannien [11: 67, 69 straffansvar [: 107—109 11: 239—246, 295—296 111: 136 straffavgift 11:295—296

stratifiering 111: 79 streptomycin II: 54

strikt ansvar 11: 296

strålskyddsinstitutet 11: 91 —92, 96, 98, 102, 248, 253, 277, 358 strålskyddslagen 11: 91 —92 strömming [11: 100 STU [11:51, 55, 56 studiedagar 111: 42 Studsvik Energiteknik AB 106—107, 261—262, 265 50 Styrelsen för teknisk utveck- ling 111251, 54, 55, 56, 57 stålindustrin II: 62, 63 subsidär talerätt 11: 191 substansregister, se ämnesregister sulfider 11: 62 sulfonamider

superfosfat

SVA 111: 95 svampmedel 11: 212 svartlistade vatten 11: 59 svaveldioxid 11: 63 [11: 97 svavelväte [I: 60, 62 Svelab [11:61, 62

Svenska miljöforskargruppen III: 50 svenska språknämnden 11: 169 Svensk Byggnorm [I: 103 Svensk laboratorietjänst [11: 62 Sveriges geologiska undersök- ning 111: 99 Sveriges Kemiska Industrikon- tor 1:94 11:93,113,118— 119 111: 47 Sveriges lantbruksuniversitet [I: 209 [11: 39, 69, 95, 103 Sveriges meteorologiska och hy- drologiska institut 111: 54

Sveriges Standardiseringskom- mission 11: 169

symbol 1:41—43, 47—48 11: 185 säkerhetsfaktor [I: 357 sälar 11:58 [11: 96, 97, 99, 103 Södersjukhuset 11: 109

11: III:

11: 53 [I: 59

tandläkarutbildning III: 40, 91 tandvårdspreparat 11: 253 2,3,7,8-TCDD 11:48, 179 TCO [1:93 Teckomatorp 11:48 teknisk forskning [11: 55—57

teknisk sprit teknisk utbildning teknisk utveckling tekniska högskolor 40, 41, 56 Tekniska nomenklaturcentralen 11: 169 telefonstolpar 11: 265 televerket [: 103 tensider II: 63 terminal [: 97, 126—127, 134— 136,138—139, 143 terminologi 11: 169 testning — metoder 11: 171—173, 177, 179, 180, 349—362 — organisation 11: 74—75, 77, 126—128, 158—166, 211, 266 — antal otestade ämnen 11:

11:79, 82, 99

111: 37—39 11: 229

111: 37—38,

50

— laboratorieresurser II: 112—113,134,142, 362 111: 65—69

— toxikologisk III: 49, 65— 69 textilindustri 11: 63 thalidomid 11: 54 tillståndskrav 11: 197—206 tillsyn [: 74—82, 124—125, 133 11: 71—72, 130—133, 227— 238, 292, 299 111: 62—65, 69 se även namnet på resp myn- dighet

tillsynsavgift [1:283—285 tillträdesregler 111: 36 tillverkare och importörer — åliggande 11: 80—81, 126—133,144—158,166,183— 196 — kunskapsbehov 23, 29 — utbildning — kompetenskrav 201 — befintlig kompetens 11: 112—114 — tillsyn och information 11: 231—232, 237—238, 255—256 tillverkning, definition [I: 81, 296 tjära III: 80 tobaksvaror [I: 79, 82, 161, 192 111: 123—124

111: 22—

111: 46—48 11: 198—

torium 11: 254 torsk 111: 100 toxafen II: 58 [11:96, 99, 100 toxikokinetik 11: 354 toxikologi [: 53—54 toxikologisk forskning [11: 49— 54, 65 toxikologisk informationsverksam- het 11: 104—109, 257—267, 281, 285 toxikologiska laboratorier 11: 112— 113,134, 362 [11:65—69 toxikologisk testning 111: 65— 69 toxikologiskt råd 11: 180—182 111:46, 124—126 toxikologutbildning [11:44— 45, 68—69 Tox-info 11: 257—267, 281, 285 trafiksäkerhet 11: 218 trafiktillstånd 11: 224 transitländer 11: 223 transport av farligt gods 11: 87—88, 224 transportdokument 11: 226 transportkontrollsystem 11: 226 transportkort 11: 118 transportmyndighet 11: 82 transportrådet [I: 224 trikloretylen 11: 53 tryckfrihetsförordningen [: 94—97 träforskningsinstitutet 111: 55 träskyddsmedel 11: 212 tröskeldos 11: 350, 351 TSCA [: 59—60, 63—64, 87 11: 160, 161 tulldeklaration 11: 243 tulltaxan [: 80, 88 11: 148, 284 tullverket 11: 87, 103, 123, 200 tungmetaller 11: 58, 63 111: 94, 97, 98, 99, 100, 101, 102 tvärsnittsundersökning III: 73 tvättmedel II: 60 typgodkännande 11:214—215 tystnadsplikt [: 96, 131—132, 143

Umeå 11:96, 105, 109 [11:39, 67, 90 underlagsosäkerhet [I: 50, 172, 178, 353—354 underleverantörer [: 77 [I: 112

underställningsskyldighet 11: 273, 290, 297 undersökningsanslag 11: 281— 282, 285 undersökningsskyldighet, se pro- duktutredning undervisningsyrken [11:40—41

UNEP II: 73, 74 111: 97 United Nations Environment Programme, se UNEP Universitets— och högskoleämbe- tet [11:43, 50 uppbördslagen [I: 296

uppdatering [: 76, 111, 124, 127—128, 133 uppgiftsskyldighet [: 104— 109 11: 290, 292 upphettning 11: 291 Uppsala 11: 109 [11:39, 44, 45, 65, 69

uran 11: 254

USA 1:54—70, 83, 86—87, 113, 117—119,123, 137 11:61, 75—76,112—113,156—158, 160—161,172 [11:67, 69 utbildning 11: 134, 218 111: 27—48, 90—91,105—106 utbildningsdepartementet 11: 266 utredningen om livsmedelskon- troll 11: 219, 254 utredningen rörande information om risker i arbetsmiljön (INRA) 11: 108—109 utrikeshandel [: 48—49 utter 111: 99, 100 utvecklingsarbete [11:57 utvecklingsingenjörslinjen 111: 39 utvinning 11: 296 utvärderingsservice 11: 263

Wallenberglaboratoriet III: 69 varuinformationsblad

— allmänt 1: 40—50 11:

112,185—191, 298

— bekämpningsmedel 11: 215 varusmuggling 11: 243, 293 vattenlagen II: 86, 87, 95 Verkstadsföreningen 11: 119 verkstadsindustri 11: 62, 63 vetenskaplig osäkerhet 11: 172,

178, 356—360

vetenskaplig prövning 11: 216— 217, 294 veterinärmedicinska prepa- rat 11: 102 veterinärmedicinsk fakultet 95 veterinärutbildning 111:40 WHO II: 55, 73, 74, 102, 357, 358, 362

vidareutbildning vinningsförverkande

vinylklorid II: 56 vitaminer 11: 361 vite 11: 239, 241 —242, 244, 245, 292 111: 136 volymgräns [: 56, 68 volymuppgift [: 54, 90, 92—93, 119—120, 141 vuxenutbildning 111: 35 vådliga ämnen [: 42—43, 50 11:81, 145—146, 151—152, 184—185, 189—199, 202, 297 våldsbrott 11: 206 våtkemisk behandling [I: 66 vägledande förteckning II: 81,

111:

11: 177 11: 246

222, 297 vägrenar 11: 217 Västtyskland [: 70 Vävnadsprover [11: 100 YKT—utredningen 11: 139, 233 yrkeshygien III: 42 yrkeshygieniker 11:96,

116 111: 44—45 yrkesinspektionen

— översikt 11: 95—96 — arbetsmetoder [11:135—

136 — produktregistret [: 126, 134—135 yrkesmedicin 11: 109, 264 111:

40, 50, 61,63, 90 yrkesmässig hantering 11: 191 yrkesskadestatistik [II: 76 yrkestrafiklagen 11: 224 YSAM [: 41 ytbehandling

130 ytkemiska institutet III: 55 yttrandefrihet [: 94, 96 yttrandefrihetsutredningen

11: 66 1111129—

1:96

åklagarmyndigheter 11: 246 årsavgifter [I: 282, 283 åtalsanmälan 11: 243 återförsäljare

— åligganden [: 34 11: 185 — kunskapsbehov [11: 23, 29—30 — utbildning 111: 48 — kompetenskrav 11: 114,

201—204 — tillsyn [I: 140, 236, 256

— bekämpningsmedel 11: 218 återkallelse av tillstånd [I: 206 återvinning 11: 66, 225 åtgärdsteknik 111: 55—57, 58 äggskalsförtunning [11: 100, 103 älg III: 99 Älvsborgsprojektet 111: 87, 88 ämne [: 143 ämnen som är i bruk 11: 126—

127,136,158—166,250—251, 255 111: 102, 125 ämneslärarutbildning [11:40— 41 ämnesomsättning 11: 351, 356 ämnesregister [: 86—87, 90— 91,116—127,139 Orebro [I: 109 Ostersjön II: 58, 60 111: 96,

97, 100, 101 överanmälning [: 64 Övergödning, se gödselmedel Överklagan [: 136 överlåtelse 11: 201—204, 206 överstyrelsen för ekonomiskt försvar [I: 106 övervakning av laboratorier 69

111:

Statens offentliga utredningar 1985

Kronologisk förteckning

______s dem??»—

18.

19. 20. 21.

23. 24. 25. _. PPPHPP'PPNT' Församlingar i samverkan. C. Livsmedelsforskning ||. Jo. Leva som äldre. 3. Rättshjälp. J. Barn genom befruktning utanför kroppen m. m. J. Förköp av bostadsrätter. 8. Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde. A. Beredskapsarbete i AMS-regi. A. Kulturarbetsförmedling. A. Pantsättning av patent. J. . Ny räntelag. J.

Skolbarnsomsorgen. S. Fornlämningar och exploatering. U. Den barn- och ungdomspsykiatriska verksamheten. 8. Handel med alkoholdrycker. 8. Den svenska psalmboken. Texter och melodier. Volym 1. C. . Den svenska psalmboken. Historik, principer, motiveringar.

Volym 2. C. Den svenska psalmboken. Text och musikkommentarer. Volym 3. C. Den svenska psalmboken. Ackompanjemang. Volym 4. C. Sammanhållen skatteförvaltning. F. Ökat förtroendemennainflytande i försäkringskassorna. S. Förskola — skola. U. Svensk säkerhetspolitik inför 90-talet. F. Ordningslag m.m. J. Kunskap för kemikaliekontroll. Jo.