RH 1997:84

AB Europa-Frakt försattes i konkurs den 15 oktober 1993. Konkursförvaltaren tillerkände i beslut den 12 november 1993 H-J.M. betalning enligt lönegaranti med 38 722 kr.

Staten yrkade vid Helsingborgs tingsrätt att tingsrätten skulle förklara att H-J.M. saknar rätt till statlig lönegaranti i anledning av AB Europa-Frakts konkurs. H-J.M. bestred yrkandet. Han yrkade för egen del ränta enligt 6 § räntelagen på det av konkursförvaltaren beviljade beloppet. Han yrkade även ersättning för rättegångskostnader vid tingsrätten. Staten medgav ränteyrkandet för det fall tingsrätten skulle ogilla käromålet.

I stämningsansökan yrkade staten även att tingsrätten skulle förordna om kvarstad, jämväl interimistiskt, på så sätt att tills vidare inget belopp fick betalas till H-J.M. som lönegarantimedel. Tingsrätten förordnade i beslut den 30 november 1993 om kvarstad i enlighet med yrkandet.

Staten yrkade att tingsrättens beslut om kvarstad skulle bestå intill dess lagakraftägande dom i målet föreligger. H-J.M. medgav detta yrkande.

Helsingborgs tingsrätt (1994-06-20, rådmannen Gerd Strömberg) förklarade i dom att H-J.M. saknade rätt till statlig lönegaranti i anledning av AB Europa-Frakts konkurs. Tingsrätten förordnade att beslutet den 30 november 1993 om kvarstad skulle bestå till dess domen vunnit laga kraft.

Tingsrätten anförde i domskälen följande.

Enligt 2 § lönegarantilagen (1992:497) lämnas betalning enligt garantin endast för sådan fordran som avser anställning med övervägande anknytning till Sverige eller svenska förhållanden. Bestämmelsen i nämnd paragraf, som trädde i kraft den 1 juli 1992, reglerar hur lagen skall tillämpas i så kallade internationella fall. Med internationella fall avses bland annat en situation som den förevarande - att en konkurs har inträffat i Sverige och arbetstagaren som fordrar ersättning från lönegarantin har arbetat utomlands. Bestämmelsen lagfäste den i praxis rådande uppfattningen att systemet med statlig lönegaranti är avsett som en skyddslagstiftning för arbetstagare på den svenska arbetsmarknaden. I propositionen (1991/92:139) uttalade departementschefen bland annat att Sverige genom införandet av paragrafen inte bryter mot sina åtaganden enligt det kommande EES-avtalet. Ett villkor för betalning enligt garantin är att en bedömning av anställningen i dess helhet visar att denna har en tillräckligt stark anknytning till Sverige. I nämnda proposition finns vägledande uttalanden om vilka omständigheter som skall beaktas. Hovrätten över Skåne och Blekinge har i ett mål, Ö 894/92, prövat räckvidden av paragrafen.

AB Europa-Frakt har haft säte i Helsingborg och bedrivit rörelsen därifrån. H-J.M. har varit anställd av bolaget för att utföra internationella vägtransporter, dvs transporter på väg av gods till eller från Sverige. Om än hans tjänstgöring alltid påbörjats och avslutats i Sverige har han uteslutande arbetat i utlandet. Han har på grund av fackets agerande varit förhindrad att utföra sitt arbete i Sverige. Vittnet P.L. har uppgett att H-J.M. inte har erhållit lön för den tid som han har tillbringat i Sverige i avvaktan på nya transporter. H-J.M. kan därför inte anses ha utfört något arbete av betydelse i Sverige. AB Europa-Frakt har inte varit skyldigt att betala lönegarantiavgift för H-J.M. och denne har inte heller varit skattskyldig här i riket. Även om AB Europa-Frakts mål för verksamheten var att utföra internationella transporter, uppvisar H-J.M:s anställning ändå inte tillräcklig anknytning till Sverige eller svenska förhållanden för att lönegarantin skall täcka hans fordran i AB Europa-Frakts konkurs. Tingsrätten finner således att H-J.M. saknar rätt till statlig lönegaranti i anledning av AB Europa-Frakts konkurs. Statens talan skall således bifallas.

H-J.M. yrkade att hovrätten skulle lämna statens talan utan bifall och förklara att han var berättigad till ersättning enligt lönegarantilagen. Han yrkade vidare att hovrätten skulle fastställa att ränta skulle utgå på garantibeloppet enligt 6 § räntelagen från den 1 december 1993. Staten bestred ändring.

Hovrätten förordnade den 19 april 1994 att beslutad kvarstad skulle bestå.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1995-08-31, hovrättslagmannen Olle Ekstedt, hovrättsrådet Lennart Frii, referent, och hovrättsrådet Lars Elmqvist) förklarade i dom att H-J.M. var berättigad till betalning enligt lönegarantilagen med 38 722 kr och tillerkände honom ränta enligt 6 § räntelagen från den 1 december 1993.

Hovrätten anförde i domskälen bl.a. följande.

Av utredningen i målet framgår sammanfattningsvis följande. H-J.M. var anställd av AB Europafrakt från den 23 december 1988 till dess bolaget försattes i konkurs den 15 oktober 1993. Bolaget var hans enda arbetsgivare. Enligt av staten lämnad uppgift har bolaget inte varit skyldigt att betala någon lönegarantiavgift. H-J.M. har inte varit skattskyldig i Sverige. Han var anställd i bolaget för att köra lastbil från och till Sverige. Han använde en av bolaget ägd dragbil. I Sverige påbörjade och avslutade han transporterna i Helsingborgs färjeläge. Svensk förare överlämnade resp övertog där dragbilen. När han kom från kontinenten medföljde han i lastbilen till bolagets kontor i Helsingborg. H-J.M. deltog för det mesta i lastningen och lossningen. Han hade oftast en till två körningar per vecka. Mellan de olika transportuppdragen fick han vänta i Helsingborg i regel en eller två, ibland tre dagar. Han fick lön från bolaget även under denna väntetid.

Den centrala frågan i målet är om H-J.M:s anställning har sådan anknytning till Sverige eller svenska förhållanden att han är berättigad till statlig lönegaranti.

Enligt 2 § lönegarantilagen (1992:497) lämnas betalning enligt lönegarantin endast för en sådan fordran som avser anställning med övervägande anknytning till Sverige eller svenska förhållanden. Denna bestämmelse tillkom den 1 juli 1992. I lagstiftningsärendet erinrades om att den då gällande lönegarantilagen inte innehöll några bestämmelser om hur lagen skulle tillämpas i s.k. internationella fall och att frågan inte heller berördes i lagens förarbeten. Enligt departementschefen borde det uppställas ett krav på att anställningen hade övervägande anknytning till Sverige eller svenska förhållanden. I lagstiftningsärendet anförde departementschefen i denna del bl.a. följande. "När det gäller en konkurs som har inträffat i Sverige kan en sådan anknytning anses föreligga om en utländsk arbetstagare som är bosatt i utlandet har varit sysselsatt i Sverige. Har arbetet däremot utförts utomlands av en arbetstagare som är bosatt i utlandet torde tillräcklig anknytning sällan föreligga. Har arbetstagaren i vart fall periodvis sysselsatts även i Sverige kan detta tala för att anknytning ändå anses föreligga. I samma riktning talar enligt min mening att arbetstagaren är en svensk medborgare och bosättningen utomlands har skett på grund av anställningen. Vid bedömning av om tillräcklig anknytning till Sverige eller svenska förhållanden föreligger bör vidare, såsom hittills har skett i praxis, beaktas om arbetsgivaren har varit skyldig att betala lönegarantiavgift för arbetstagaren och om denne har varit skattskyldig här i landet." (Prop. 1991/92:139 s. 25.)

I detta sammanhang kan anmärkas att lönegarantiutredningen i betänkandet Ny lönegarantilag (SOU 1986:9) diskuterade olika lagregler för att precisera vad som avses med tillräcklig anknytning. Utredningen avvisade en lagregel byggd på bestämmelserna om arbetsgivarens skyldighet att erlägga lönegarantiavgift i Sverige eller bestämmelserna om skattskyldighet i Sverige. Utredningen anförde därvid bl.a. följande. "Vid en precisering av de anställningsförhållanden som skall omfattas av garantin kunde det annars te sig naturligt att särskilt vägledas av bestämmelserna om arbetsgivarens skyldighet att betala lönegarantiavgift och därmed bidra till finansieringen av utbetalningarna enligt garantin. Om arbetsgivaren haft att betala lönegarantiavgift skulle t.ex. arbetsgivaren alltid vara berättigad till ersättning enligt garantin. En sådan lösning som utgår från en mera offentligrättslig syn på lönegarantisystemet är naturligtvis tänkbar. Utredningen avvisar emellertid den lösningen bl.a. därför att avgiftsreglerna inte har utformats i nu aktuellt syfte och därför att en kompletteringsregel ganska säkert skulle behövas. En ytterligare svaghet med nu behandlade faktorer är för övrigt att de regelsystem som avgör om avgifts- eller skattskyldighet i Sverige föreligger är förhållandevis komplicerade. Det medför i sin tur att man inte utan undersökning och därmed tidsutdräkt kan ta ställning till om t.ex. arbetsgivaren (konkursgäldenären) är skyldig att betala lönegarantiavgift. Samtidigt har man att ta hänsyn till att lönegarantilagen syftar till att arbetstagaren inte skall behöva vänta på sin lön i onödan." (SOU 1986:9 s. 156-157.)

Enligt lönegarantiutredningen låg det i stället nära till hands att undersöka hur den arbetsrättsliga litteraturen behandlar internationella fall, särskilt sådan lagstiftning som har karaktären av social skyddslagstiftning. Utredningen anförde bl.a. följande. "Utredningen tänker här i första hand på anställningsskyddslagen. Några särskilda lagregler om anställningsskyddslagens internationella tillämpningsområde finns inte. Den frågan får enligt lagens förarbeten i stället lösas i rättstillämpningen enligt sedvanliga normer för lagkonflikter. I förarbetena uttalas härom att anställningsskyddslagen bör gälla varje anställning med dominerande anknytning till Sverige eller svenska förhållanden. Som regel gäller detta enligt förarbetena om arbetet mera stadigvarande är förlagt till Sverige eller, beträffande arbete som utförs i annat land, om både arbetsgivare och arbetstagare är svenska rättssubjekt. Genom att knyta an till vad som gäller inom arbetsrätten får man också en förbindelse med den praxis som utbildas kring kravet på dominerande anknytning till Sverige eller svenska förhållanden. Uttalandet i förarbetena till anställningsskyddslagen att denna bör gälla varje anställning med dominerande anknytning till Sverige eller svenska förhållanden är av stort intresse i förevarande sammanhang." (SOU 1986:9 s. 157-158.)

I målet har hävdats att det förhållandet att bolaget inte varit skyldigt att betala lönegarantiavgift samt att arbetstagaren inte varit skattskyldig i Sverige talar mot att tillräcklig anknytning till Sverige eller svenska förhållanden skall anses föreligga, varvid hänvisats till vad som uttalats under lönegarantilagens förarbeten. Det aktuella uttalandet avser dock omständigheter som talar för att tillräcklig anknytning skall anses föreligga. Enligt hovrättens mening kan frånvaron av dessa omständigheter inte utan vidare medföra att tillräcklig anknytning inte skall anses föreligga. De förhållandevis komplexa reglerna om arbetsgivarens skyldighet att erlägga lönegarantiavgifter och andra sociala avgifter, som återfinns i lagen (1981:691) om socialavgifter, har nämligen inte utformats i syfte att bestämma vilka grupper av arbetstagare som skall kunna vara berättigade till statlig lönegaranti. Detsamma gäller reglerna om skattskyldigheter i kommunalskattelagen. Enligt anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen skall med i Sverige bosatt skattskyldig likställas den som utan att vara bosatt i Sverige stadigvarande vistas här. Vidare anges i anvisningarna att person som inte stadigvarande vistas i Sverige men tidigare haft sitt egentliga hemvist i Sverige skall anses bosatt här om han har väsentlig anknytning till Sverige. I allmänhet anses att en vistelse som varat minst sex månader är stadigvarande. (Prop. 1989/90:47 s. 21, 1976:39 s. 123.) Ett krav på att arbetstagaren för att kunna vara berättigad till statlig lönegaranti skall vara skattskyldig i Sverige går enligt hovrättens mening för långt.

Som framgår av redovisningen i det föregående har H-J.M. under den aktuella tiden varit anställd enbart i bolaget. Han har erhållit lön från bolaget även när han i Helsingborg inväntat nya transportuppdrag. Därtill kommer att han i sitt arbete använt lastbilar som ägts av bolaget. Nu angivna omständigheter utgör konkreta anknytningsmoment till svenska förhållanden.

Bolaget har varit ett svenskt rättssubjekt som bedrivit sin näring i Sverige. Rörelsen har haft sådant innehåll att utrikes transporter varit ett huvudsakligt inslag i verksamheten och där har H-J.M. deltagit. Härigenom har hans arbete ekonomiskt sett en nära anknytning till svenska förhållanden. Även dessa aspekter på anknytningsfrågan måste ges stor vikt. Om man beaktade endast konkreta anknytningsmoment, skulle man särskilt i en transportnäring kunna komma till egendomliga resultat när transporterna skett delvis i Sverige och delvis i utlandet.

Hänsyn måste vidare tas till att lönegarantilagen är en social skyddslagstiftning. Härvid anser hovrätten att det - särskilt med de allt närmare internationella kontakterna - måste läggas vikt på att H-J.M. troligen inte kan uppfylla kraven för lönegaranti i annat land.

Hovrätten finner med hänsyn till det anförda att H-J.M:s anställning i bolaget haft sådan anknytning till svenska förhållanden att han är berättigad till statlig lönegaranti. Statens talan skall därför lämnas utan bifall.

Målnummer T 506/94