SOU 1986:9
Ny lönegarantilag
us ;. 9 $"
(fo-v?
National Library of Sweden
Betänkande av , ...... ' ......... lånegaranti ............. _ . ' " ' ' '- ' * ' " """ utredningen -------- p -_ ' '
Betänkande av
s n &]
ww 1986:9 & Arbetsmarknadsdepartementet
Ny lönegarantilag
Betänkande av lpnegarantiutredningen Stockholm 1986
Omslag Förlagsateljén ISBN 91-38-09168-2 ISSN 0375-250X
Liber Tryck AB Stockholm 1986 611020
Till statsrådet och chefen för
arbetsmarknadsdepartementet
Efter regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för arbetsmarknadsdepartementet den 15 septem— ber 1982 rådmannen Arne Wilhelmsson för att som sär— skild utredare göra en översyn av den statliga lönega—
rantin vid konkurs.
Utredaren har arbetat under namnet lönegarantiutred—
ningen.
Utredningen har tidigare avgett delbetänkandet (Ds A 1983:15) Ändringar i lönegarantisystemet och får nu överlämna betänkandet Ny lönegarantilag. Utredningen utgår från att betänkandena bereds tillsammans inom
arbetsmarknadsdepartementet.
I arbetet på förevarande betänkande har utredaren bi— trätts av följande personer.
Sakkunniga: Jur.kand. Kent Brorsson, förbundsjuristen Anders Hult, utredningssekreteraren Christer Persson (t.o.m. den 1 april 1984) och jur.kand. Per—Olof Eke— berg (fr.o.m. den 2 april 1984).
Experter: Avdelningsdirektören Hans Broberg (fr.o.m. den 30 maj 1985), hovrättsrådet Rolf Dahlgren, advoka— ten Björn Edgren, byråchefen Geron Jannesson, hov- rättsassessorn Stig Jansson, direktören Per—Ivan Lund— berg, chefskronofogden Åke Lundberg, hovrättsassessorn Eugéne Palmér (fr.o.m. den 10 september 1984), kredit- chefen Tore Sandin (t.o.m. den 29 maj 1985), departe— mentssekreteraren Eva Sjögreen, kanslirådet Bo Widlund
chefsrådmannen Magnus Åkerdahl (t.o.m. den 9 september 1984) och biträdande skattedirektören Nils—Sture Åman.
Sekreterare: Hovrättsassessorn Håkan Nyberg.
Genom de överlämnade betänkandena har utredningen
fullgjort sitt uppdrag utom i vad avser uppgiften att analysera de bakomliggande orsakerna till ökningen av utbetalningarna enligt garantin samt att överväga och föreslå sådana åtgärder som är motiverade av analysre— sultatet. Arbetet i den delen har påbörjats och kommer längre fram att redovisas i ett tredje och sista be— 3 tänkande.
Stockholm i december 1985
Arne Wilhelmsson
/Håkan Nyberg
INNEHÅLL FÖRKORTNINGAR .................................... 7 SAMMANFATTNING ................................... 1 1 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG .............................. 21 1 UTREDNINGENS UPPGIFTER OCH ARBETE ......... 33 2 LÖNEGARANTISYSTEMET ....................... 39 2 1 Systemet i stort .......................... 39 2.2 Prövningen av lönegarantianspråk .......... 41 2.3 Utbetalningen av garantibelopp ............ 48 3 UTLÄNDSKA LÖNEGARANTISYSTEM ............... 51 3.1 Danmark ................................... 51 3.2 Finland ................................... 52 3.3 Island .................................... 54 3.4 Norge ..................................... 55 3.5 Utomnordiska länder ....................... 57 4 ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG .................. 59 4.1 Prövningen av lönegarantianspråk .......... 59
4.1.1 Prövningen i mindre konkurs flyttas
till konkursförvaltaren ............ 59 4.1.2 Konkursförvaltarens prövning i mindre konkurs ..................... 68
4.1.3 Särskild prövning av tveksamma fall 81
4.1.4 överprövning i arbetsdomstolen ..... 101 4.2 Utbetalningen av garantibelopp ............ 112
4.2.1 Utbetalning till konkursförvaltaren 112 4.2.2 Utbetalningsfunktionen renodlas och
klarare regler tillskapas .......... 123
4.2.3 Utbetalningen bör knytas närmare
till tillsynen ..................... 135 4.2.4 Kronofogdemyndigheten bör ta till
vara statens rätt på grund av utbe—
talat garantibelopp ................ 141
4.3 Internationella fall ...................... 144 4.4 Vissa frågor om avräkning på uppsägningslön 169 4.5 Uppbörd av fackliga medlemsavgifter ....... 189 5 FÖRSLAGENS ORGANISATIONS- OCH KOSTNADSMÄS—
SIGA EFFEKTER ............................. 203 6 SPECIALMOTIVERING ......................... 213 6.1 Förslaget till lönegarantilag ............. 213 6.2 Förslaget till lag om ändring i konkurs—
lagen (1921:225) .......................... 241 6.3 Förslaget till lag om ändring i lagen
(1981:691) om socialavgifter .............. 242 BILAGOR Bilaga 1 Utkast till lönegarantiförordning m.m. 243 Bilaga 2 Statistik .............................. 251
Bilaga 3 Utredningens enkät till tillsynsmyndig— heterna i konkurs ...................... 261 Bilaga 4 Utredningens undersökning av besvärsmål om lönegaranti i hovrätt ............... 267 Bilaga 5 JO:s ärenden angående hovrätternas hand— läggningstider i besvärsmål om lönega— ranti i konkurs ........................ 273
FÖRKORTNINGAR
Författningar
Arbetstvistlagen
Lönegarantikungörelsen
Medbestämmandelagen
Riksdagstryck m.m.
AD AU
Dir Ds A
FiU In Stencil
InU JO KU
Lagen (1974:371) om rättegång— en i arbetstvister
Lagen (1982:80) om anställ— ningsskydd Kungörelsen (1970:745) om statlig lönegaranti vid kon- kurs
Lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs Lagen (1976:580) om medbestäm-
mande i arbetslivet
Arbetsdomstolens domar Arbetsmarknadsutskottets be- tänkande
Direktiv
Departementsserien arbetsmarknadsdepartementet Finansutskottets betänkande
PM om löneskydd vid konkurs, utarbetad inom inrikesdeparte- mentet, maj 1970, In Stencil 1970:3
Inrikesutskottets betänkande Riksdagens ombudsmän Konstitutionsutskottets betän- kande
LU
prop. prot. AK
RD rskr SFS SOU
Annan litteratur
Bogdan i Advokaten 1984
Bogdan, Internationell konkurs— och ackords— rätt
Bogdan
i SvJT 1979
Christensen, Anna,
Avstängning
Christensen, Anna,
Sanktioner
Christensen, Anna, i Lag & Avtal 1981
Lagutskottets betänkande Proposition Riksdagens protokoll
andra kammaren
Riksdagens protokoll Riksdagens skrivelse
Svensk författningssamling Statens offentliga utredningar
Bogdan, Michael, Europarådets konkurskonventionsutkast, Advokaten 1984, s. 177 ff Bogdan, Michael, Internationell konkurs— och ackordsrätt,
Lund 1984
Bogdan, Michael, Den svenska internationella arbetsrättens grunder, SvJT 1979, s. 81 ff Christensen, Anna, Avstängning från arbetslöshetsersättning, Lund 1980
Christensen, Anna, Sanktioner för avvisande av lämpligt ar— bete i anställningsskyddslagen och i arbetslöshetsförsäkring— en, i Arbetsrätten i utveck— ling, Studier tillägnade Folke Schmidt, Stockholm 1977,
s. 81 ff
Christensen, Anna, Löneavdrag för fackföreningsavgifter — en smygande rättsutveckling, i Lag & Avtal 1981, nr 5, 5.29 f
De erkända arbetslös— De erkända arbetslöshetskas-
hetskassornas verksam— sornas verksamhet & det kon—
het & det kontanta ar— tanta arbetsmarknadsstödet
betsmarknadsstödet 1984 1984, utgiven av arbetsmark— nadsstyrelsen, försäkringsen—' heten, juli 1985
FAX Riksskatteverkets föreskrifter, anvisningar m.m. för exeku— tionsväsendet (FAX), lönegaran— tiärenden, 1980—04-22
Konkurs och ackord Konkurs och ackord, utgiven av riksskatteverket, Stockholm 1981
Konventioner om social Konventioner om social trygg—
trygghet mellan Sverige het mellan Sverige och andra
och andra länder länder, en sammanställning av gällande svenska texter, janu— ari 1985 (tredje upplagan), utgiven av riksförsäkringsver- ket, Kalmar 1985
LON:s handledning LON information, handledning i lönegarantiärenden, utgiven i juli 1982 av länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) Lunning Lunning, Lars, Anställnings— skydd, Kommentar till anställ— ningsskyddslagen, sjätte omar— betade upplagan, Helsingborg 1984
LGnsgaranti ved kon— Den i september 1983 av en
kurs särskild arbetsgrupp till Nor— disk Arbeidsmarkedsutvalg framlagda rapporten Lonnsga— ranti ved konkurs. Reviderad i oktober 1984
NJA Nytt juridiskt arkiv. Avd. I
RH Rättsfall från hovrätterna,ut—
given av domstolsverket
RIC
Sigeman
i Festskrift till Henrik Hessler
.
SvJT
Walin—Rydin
Welamson,
Welamson,
Konkurs
Konkursrätt
Rättsinformation, serie C, ut- given av riksskatteverket Sigeman, Tore, Överlåtelseför— bud och kollektivavtal i Fest— skrift till Henrik Hessler, Rättsvetenskapliga studier i civilrätt och processrätt, Falköping 1985, s. 383 ff Svensk Juristtidning
Walin, Gösta-Rydin, Bengt, Förmånsrättslag, lönegaranti, kvittning mot lön m.m., andra, omarbetade upplagan ombesörjd av Gösta Walin, Lund 1982 Welamson, Lars, Konkurs, sjun— de upplagan, andra tryckningen, Lund 1980
Welamson, Lars, Konkursrätt, Stockholm 1961
SAMMANFATTNING
Lönegarantisystemet innebär att staten i viss utsträck— ning svarar för arbetstagares lönefordringar hos ar— betsgivare som försatts i konkurs. I förevarande betän— kande behandlar utredningen i första hand förfarandet kring lönegarantisystemet. I huvudsak har utredningens arbete i denna del gått ut på att tillskapa en enhet— ligare ordning än tidigare för handläggningen av löne— garantiärenden och att anpassa förfarandet bättre till arbetslivets förhållanden. Härigenom bör fordringarna kunna utredas snabbare och säkrare. Det bör i sin tur medföra att arbetstagarna snabbare får lyfta de lönega—
rantibelopp som de är berättigade till.
I betänkandet behandlas vidare vissa materiella frågor. De rör lönegarantianspråk med internationell anknyt— ning, regler om avräkning på en arbetstagares uppsäg— ningslön samt uppbörd av fackliga medlemsavgifter i samband med utbetalning av garantibelopp.
Slutligen redovisar utredningen organisations- och
kostnadsmässiga effekter av sina förslag.
Det har bedömts som ändamålsenligt att låta utredning— ens förslag komma till uttryck i en helt ny lönegaran—
tilag.
Prövningen av lönegarantianspråk
— Prövningen av lönegarantianspråk i en mindre konkurs flyttas från kronofogdemyndigheten till konkursför—
valtaren.
— Tillsynsmyndighetens granskning av lönegarantihante— ringen effektiviseras. — Tveksamma lönegarantifall i en mindre konkurs prövas
vid konkursdomstolen.
— Lönegarantianspråk bör i princip kunna prövas i ar— betsdomstolen men frågan härom kräver ytterligare
överväganden.
Lönegarantisystemet i Sverige är utpräglat decentrali- serat så till vida att prövningen fullgörs av organ som är spridda över hela landet. Systemet utmärks vi— dare — i motsats till systemen i övriga nordiska län— der utom Island — av ett ovillkorligt krav på att ar— betsgivaren försatts i konkurs. Förfarandet bestäms härigenom av de två former för handläggning av konkurs som finns enligt lag. Handläggningsformerna betecknas
i det följande stor konkurs och mindre konkurs.
I en stor konkurs ankommer prövningen i första hand på förvaltaren. Om förvaltaren inte godkänner arbetstaga—
rens krav kan detta prövas vid konkursdomstolen och, efter besvär, av en hovrätt och, i sista hand, av högsta domstolen. I en mindre konkurs ankommer pröv— ningen på en kronofogdemyndighet vars avgörande kan överklagas till en hovrätt. Dess beslut kan inte över—
klagas.
Utredningens direktiv utgår från att lönegarantisyste— met som ett ovillkorligt krav även i fortsättningen skall förutsätta att arbetsgivaren har försatts i kon— kurs. Prövningsförfarandet bör därför även framdeles fullgöras av organ med nära anknytning till konkurs— förfarandet. Med den utgångspunkten och i syfte att tillskapa en enhetligare ordning föreslår utredningen att prövningen i mindre konkurs flyttas till konkurs—
förvaltarna.
överflyttningen har möjliggjorts genom 1979 års kon— kursreform. Den innebar bl.a. att förvaltare alltid skall förordnas även i mindre konkurser och att till— synen över konkursförvaltningen utövas av 25 kronofog— demyndigheter i egenskap av tillsynsmyndigheter. En— ligt konkursreformen har vidare förvaltaruppdragen koncentrerats till personer som specialiserat sig på konkursförvaltning. Förvaltarna har därför bättre kun- skaper än tidigare om den lagstiftning som anknyter
till förhållandena i en konkurs.
Till stöd för sitt förslag åberopar utredningen även att förvaltaren har tillgång till konkursgäldenärens bokföring och annat material som är av värde vid en bedömning av arbetstagarens anspråk. Förvaltaren be— finner sig också i de flesta fall - bildligt talat - närmare arbetstagarna än vad en tjänsteman hos krono— fogdemyndigheten gör. Redan genom sina uppgifter i konkursen har förvaltaren som regel kontakter med så- väl gäldenären som de anställda och deras fackliga or— ganisationer. Sammantaget bör det anförda leda till att förvaltaren har bättre utredningsmöjligheter än en
kronofogdemyndighet.
En överflyttning av prövningen till förvaltaren inne— bär slutligen att man eliminerar det dubbelarbete som för närvarande gäller beträffande prövningen av ar- betstagarnas fordringar i mindre konkurs. Enligt nuva— rande ordning åligger det sålunda förvaltaren att inom ramen för uppdraget i konkursen utreda tillgångar och skulder i boet samtidigt som det ankommer på kronofog— demyndigheten att utreda sådana skulder som omfattas
av lönegarantilagen .
Vid utformningen av förfarandet hos förvaltaren har utredningen sökt efterlikna den ordning som tillämpas vid en prövning av lönegarantianspråk i en stor kon- kurs. Beträffande avgränsningen av de fordringar som förvaltaren skall pröva i en mindre konkurs knyter ut—
redningen emellertid an till nuvarande ordning i
mindre konkurs. Det åligger således förvaltaren att
pröva de fordringar som blir kända för honom. I övrigt utgår utredningen från att förvaltarens allmänna ålig—
ganden är desamma i stor och mindre konkurs.
Det har framstått som ändamålsenligt att knyta an till den nuvarande ordningen beträffande "klara" lönegaran— tifordringar i stor konkurs. Prövningen av lönegaran— tifordringar kommer således även i mindre konkurs att bygga på förvaltarens utredning i själva konkursen och innebära att han skall underrätta utbetalningsmyndig— heten i den mån fordringen enligt hans bedömande är klar för betalning enligt garantin. Eftersom prövning— en av lönegarantianspråk är en del av förvaltaruppdra— get skall det ersättas på samma sätt som förvaltarens
övriga uppgifter i konkursen.
Redan enligt gällande lag omfattas förvaltarens hand— läggning av lönegarantifrågor i stor konkurs av till—
synsmyndighetens granskning. Vid en överflyttning av
prövningen i mindre konkurs till förvaltaren kommer även denna prövning under tillsynsmyndighetens gransk— ning. Enligt utredningen bör granskningen i huvudsak ha en generell inriktning. Myndigheten skall alltså inte ägna sig åt att granska lönegarantiärendena lö— pande. Tillsynsmyndigheterna bör fortsättningsvis ägna tillämpningen av lönegarantilagen större uppmärksamhet än vad som för närvarande sker. Sammantaget bör för— slagen leda till att granskningen av lönegarantihante— ringen effektiviseras.
I den mån förvaltaren finner att en fordran inte är
klar för betalning enligt garantin skall enligt utred— ningens förslag fordringen på arbetstagarens begäran prövas vid konkursdomstolen. Prövningen skall ske en— ligt ett förfarande som motsvarar det som gäller för tvistiga fordringar i stor konkurs. Prövningen inleds alltså med ett förlikningssammanträde inför konkursdo—
maren. Därefter sker eventuellt en fortsatt prövning i
en rättegång vid konkursdomstolen.
Rättens avgörande kan enligt motsvarande regler för stor konkurs efter besvär överprövas i en hovrätt och ! högsta domstolen. Utredningen har övervägt om inte överprövningen borde ske i arbetsdomstolen i stället. Övervägandena har lett fram till att överprövningen i princip bör ankomma på arbetsdomstolen. Eftersom saken kräver ytterligare överväganden har utredningen emel— lertid inte lagt fram något förslag i den riktningen.
Utbetalningen av garantibelopp
— Garantibelopp som avser nära förestående löneutbe— talningar skall kunna tillställas konkursförvaltaren för att av denne betalas till arbetstagaren.
— Uppgiften att betala ut garantibeloppen renodlas och ansvaret för den löpande prövningen skall ligga på konkursförvaltaren ensam.
— Utbetalningen skall ligga kvar hos länsstyrelsen men knytas närmare till tillsynen.
— Statens fordran på grund av utbetalat garantibelopp faller bort beträffande belopp som inte blir ersatt i konkursen utom när fordringen är förenad med sjö- panträtt.
Utbetalningarna enligt garantin görs av länsstyrelsen efter underrättelse från förvaltaren i stor konkurs och kronofogdemyndigheten i mindre konkurs. Länssty— relsen rekvirerar medel till utbetalningarna från kam—
markollegiet som förvaltar lönegarantifonden.
Garantibelopp skall som regel betalas till arbetstaga- ren själv. Den som förvärvar en lönefordran har i all— mänhet inte någon rätt till betalning enligt garantin. Inte heller förvaltaren har enligt lagen någon rätt att få garantibeloppen utbetalade till sig.
Sedan flera år har från olika håll framställts önske— mål om att utbetalning skall kunna göras till just
förvaltaren. Framför allt gäller det i sådana fall då
företag med rörelsen i drift går i konkurs. Vanligen förhåller det sig så, att konkursboet saknar erforder— liga medel till lönerna. Det är då praktiskt taget omöjligt att fortsätta rörelsen. Antalet fall av detta
slag har ökat under senare år.
Utredningen föreslår nu att utbetalningen av garanti— belopp skall kunna göras till förvaltaren. Förslaget innebär närmare bestämt att förvaltaren alltid kan be— gära att garantibeloppen utbetalas till honom. Läns— styrelsen skall inte pröva huruvida utbetalning skall ske till förvaltaren. Förvaltaren bestämmer själv i
frågan men får rätt att begära utbetalning till sig
själv endast beträffande löneutbetalningar som är nära förestående.
Utredningen slår fast att ansvaret för den löpande
prövningen av ärendena skall ligga på förvaltaren en— sam. Utbetalningsfunktionen renodlas med andra ord. På den här punkten skapas klarhet dels genom att utbetal—
ningsmyndigheten befrias från prövningen av vissa sär— skilda frågor som enligt nuvarande ordning i stor kon— kurs utförs av länsstyrelsen, dels genom att utbetal-
ningsmyndigheten inte heller i övrigt skall företa nå— gon självständig granskning i materiellt hänseende. Förslagen i dessa delar får vidare till följd att re— geringen befrias från besvärsärenden angående lönega— rantin. I stället tillskapas "ett förlängt prövnings— förfarande" hos förvaltaren och eventuellt vid kon— kursdomstolen beträffande en del frågor som aktualise—
ras vid utbetalningen.
Utredningen har vidare undersökt om det är en lämplig ordning med länsstyrelsen som utbetalningsmyndighet. Härvid har utredningen funnit att starka skäl talar för att tillsynsmyndigheten tar över uppgiften att be— tala ut garantibeloppen. Med hänsyn till gällande eko—
nomiadministrativa ordning beträffande kronofogdemyn- digheterna är det emellertid för närvarande inte möj— ligt att flytta utbetalningen av lönegarantimedel till tillsynsmyndigheterna. Uppgiften att betala ut garan— tibelopp bör alltså, i vart fall tills vidare, ligga
kvar hos länsstyrelsen. Samarbetet mellan länsstyrel—
sen och tillsynsmyndigheten bör dock fördjupas.
I och med att ett garantibelopp har utbetalats inträ— der staten i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären. Utredningen föreslår nu att statens fordran skall fal- la bort beträffande sådana fordringar som inte gett utdelning i konkursen. I så gott som alla fall kan nämligen de fordringar som kvarstår efter en konkurs bedömas som värdelösa. Undantag görs dock för ford—
ringar som är förenade med sjöpanträtt.
Vissa materiella frågor
— Garantins tillämplighet i internationella fall skall gälla varje anställning med dominerande anknytning till Sverige eller svenska förhållanden under förut— sättning att arbetsgivaren försatts i konkurs i Sverige eller i ett annat nordiskt land.
— I fråga om internordiska fall skall sysselsättninge— landet vara avgörande för vilket nordiskt lands lö— negarantilagstiftning som skall vara tillämplig.
— Reglerna i förmånsrättslagen och anställningsskydds— lagen om vissa avräkningar på en arbetstagares upp— sägningslön bör inte — trots önskemålet härom i di— rektiven för utredningen — samordnas med bestämmel— serna om lämpligt arbete och om avstängning frånrätt till ersättning i arbetslöshetsförsäkringen.
— Möjligheten till uppbörd av fackliga medlemsavgifter i samband med utbetalning av garantibelopp vidgas.
I den praktiska tillämpningen har det förekommit löne-
garantianspråk med internationell anknytning. I all—
mänhet har det gällt fall där arbetsgivaren försatts i konkurs i Sverige, medan arbetstagarna varit utlän— ningar och/eller verksamma i utlandet. Den nuvarande lönegarantilagen innehåller inte någon bestämmelse som visar om, och i så fall i vilken utsträckning, lagen är tillämplig på internationella fall. Vid behandling— en av de internationella fallen har man i tillämpning— en utgått från att det svenska lönegarantisystemet tar sikte på den svenska arbetsmarknaden. Ett villkor för betalning enligt garantin har därför ansetts vara att anknytningen till Sverige eller svenska förhållanden
varit tillräckligt stark.
Utredningens förslag innebär att garantin omfattar varje anställning med dominerande anknytning till Sverige eller svenska förhållanden och att det krävs att arbetsgivaren försatts i konkurs i Sverige eller i
ett annat nordiskt land.
Beträffande de internordiska fallen föreslås en sär— reglering som bygger på ett förslag som har lagts fram inför Nordiska ministerrådet. Den särskilda reglering— en innebär att lönegarantianspråken fördelas mellan de nordiska länderna med ledning av den nordiska social— konventionen av år 1981, vilket innebär att anspråken i allmänhet hänförs till det land där arbetstagarna har varit sysselsatta. Förslaget i fråga om de inter- nordiska fallen innehåller även särskilda handlägg— ningsregler. Vidare föreslås att riksskatteverket skall vara den myndighet som för Sveriges del svarar för det nordiska samarbetet på lönegarantiområdet.
En annan materiell fråga i betänkandet gäller reglerna i förmånsrättslagen och anställningsskyddslagen be—
träffande vissa avräkningar på en arbetstagares upp—
sägningslön. I utredningens direktiv har uttalats att avräkningsreglerna helst bör tillämpas på samma sätt
som bestämmelserna om lämpligt arbete och om avstäng—
ning från rätt till ersättning i arbetslöshetsförsäk— ringen. Med hänsyn till de stora skillnaderna mellan avräkningsreglerna och bestämmelserna om lämpligt ar— bete i arbetslöshetsförsäkringen finner utredningen
emellertid inte skäl att föreslå en samordning av de
båda regelsystemen.
Slutligen har utredningen behandlat och föreslagit en vidgad möjlighet till uppbörd av fackliga medlemsav—
gifter i samband med utbetalning av garantibelopp. Kostnadseffekter
- Utredningens förslag leder till både besparingar och kostnadsökningar för det allmänna; sammantaget görs dock besparingar på ca en kvarts miljon årligen.
— Kostnadsökningarna, som avser konkursförvaltarnas lönegarantihantering i tillgångslösa konkurser, skall belasta lönegarantifonden.
— I sammanhanget ifrågasätter utredningen om inte det allmännas kostnader för konkursförvaltarnas medver— kan i tillgångslösa konkurser — ca 17 milj. kr per
o
är — i dess helhet bör belasta lönegarantifonden.
Sammanfattningsvis leder utredningens överväganden i
fråga om de organisations— och kostnadsmässiga effek— terna för det allmänna årligen till en kostnadsökning på ca en halv miljon avseende konkursförvaltarnas lö- negarantihantering i tillgångslösa konkurser och en
besparing på ca tre kvarts miljon avseende kronofogde- myndigheterna. Sammantaget leder alltså förslagen till
en besparing på ca en kvarts miljon per år.
Kostnadsökningen — väsentligen förvaltararvoden — bör med utredningens synsätt ses som en administrations- kostnad för lönegarantisystemet. Det är då naturligt att låta dessa kostnader belasta lönegarantifonden.
Utredningen föreslår att man för varje budgetår för
över medel från lönegarantifonden hos kammarkollegiet till domstolsverket för bestridande av nyssnämnda för- valtararvoden. En svaghet med utredningens förslag till finansiering är dock att det för med sig en viss administrativ omgång. Utredningen ifrågasätter i sam— manhanget - utan att lägga fram något förslag — om in- te det allmännas kostnader för konkursförvaltarnas medverkan i tillgångslösa konkurser, ca 17 milj. kr per år, i dess helhet bör belasta fonden. Kostnaderna
bestrids för närvarande med anslag över statsbudgeten.
FÖRFATTNINGSFÖRSLAG
Förslag till Lönegarantilag
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 5 För betalning av en arbetstagares fordringar hos en arbetsgivare som försatts i konkurs i Sverige eller i ett annat nordiskt land svarar staten enligt denna lag.
Vad som i det följande sägs om arbetstagare gäller även annan som enligt 4 S har rätt till betalning en—
ligt garantin.
2 S Garantin gäller varje anställning med dominerande anknytning till Sverige eller svenska förhållanden. I förhållande till motsvarande lagstiftning i de andra nordiska länderna avgörs denna lags tillämplig— het med ledning av konventionen den 5 mars 1981 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om social
trygghet. Garantins närmare omfattning
3 S Garantin gäller fordringar på lön eller annan er— sättning som har förmånsrätt enligt 12 S förmånsrätts- lagen (1970:979) och fordringar på pension som har förmånsrätt enligt 12 eller 13 S samma lag.
Har någon på grund av en fordran som omfattas av ga— rantin ansökt om gäldenärens försättande i konkurs,
gäller garantin även kostnaden för en sådan ansökan
och, om konkursen avskrivits enligt 185 d 5 konkursla— gen (1921:225), för kostnad som han ålagts att utge enligt 188 S samma lag.
4 S Betalning av en fordran enligt garantin tillkom— mer
1. arbetstagaren själv så länge han innehar ford— ringen,
2. en anhörig till arbetstagaren som med anledning av arbetstagarens anställning har en pensionsfordran hos konkursgäldenären,
3. en arbetstagarorganisation eller en fond, i vars förvaltning organisationen deltar, i fråga om en sådan fordran som anges i andra stycket och som har förvär— vats från en arbetstagare som är medlem i organisatio— nen,
4. en underhållsberättigad för ett underhållsbidrag som har innehållits genom införsel, dock inte en all— män försäkringskassa som har utgivit bidragsförskott för underhållsbidrag.
En fordran enligt första stycket 3 skall ha förvär— vats sedan konkursbeslutet meddelats eller, om förvär— vet skett dessförinnan, avse mätningsarvode eller där- med jämförlig avgift eller facklig medlemsavgift.
5 S Åberopas en motfordran hos arbetstagaren skall avdrag ske på dennes fordringar enligt 3 5 med sådan del av motfordringen med vilken kvittning kan ske en— ligt lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt. Avdrag skall dock inte ske om det före betalningen av garantibelopp utreds att motfordringen inte förelig—
ger.
6 5 I en konkurs, som handläggs i enlighet med vad som i allmänhet är föreskrivet i fråga om konkurs, gäller garantin endast fordringar som bevakats i kon— kursen.
I en mindre konkurs gäller garantin endast fordring— ar som blir kända för konkursförvaltaren eller för den
som varit konkursförvaltare senast ett år efter det
att ett beslut om avskrivning av konkursen vunnit laga
kraft. Har arbetsgivaren tidigare varit försatt i konkurs, utgår inte betalning för en fordran som gjorts eller
kunnat göras gällande i den konkursen.
Begränsning av garantin
7 S Beträffande fordringar med förmånsrätt enligt 12 S förmånsrättslagen(1970:979) gäller garantin högst 000 000 kr. Betalning enligt garantin utgår där— vid för en fordran som avser ersättning för särskilda
kostnader framför annan fordran.
8 S Betalning enligt garantin minskas i motsvarande mån som arbetstagaren ersätts genom att han lyfter be— talning enligt 143 S konkurslagen(1921:225).
Prövningsförfarandet
9 S Konkursförvaltaren skall beträffande fordringar i en konkurs pröva om fordringarna omfattas av garantin. Prövningen skall göras, beträffande en fordran som vid tiden för konkursbeslutet är förfallen eller som avser lön för uppsägningstid, snarast efter konkursbe- slutet och, beträffande övriga fordringar, utan dröjs- mål.
Finner konkursförvaltaren att en fordran inte är klar för betalning enligt garantin, skall han snarast meddela arbetstagaren detta och vad arbetstagaren
skall iaktta om han är missnöjd med konkursförvalta—
rens ställningstagande.
10 5 Är en fordran efter prövning enligt 9 5 inte klar för betalning enligt garantin och är det fråga om en konkurs, som handläggs i enlighet med vad som i all- mänhet är föreskrivet i fråga om konkurs, gäller 104, 106 — 110 samt 210 och 211 55 konkurslagen(1921:225) i tillämpliga delar. Vid prövningen enligt 109 5 kon- kurslagen avgörs om fordringen omfattas av garantin.
11 5 Är en fordran efter prövning enligt 9 5 inte klar för betalning enligt garantin och är det fråga om en mindre konkurs skall konkursförvaltaren på begäran av arbetstagaren snarast anmäla fordringen till konkurs— domaren och därvid ange grunden för att fordringen in— te är klar. Anmälan skall göras skriftligen och skrif— ten ges in i två exemplar.
Med anledning av anmälningen skall konkursdomaren snarast till arbetstagaren översända en avskrift av anmälningsskriften samt kalla honom och konkursförval— taren till ett sammanträde för handläggning av den tvistefråga, som uppkommit därigenom att fordringen enligt konkursförvaltarens bedömande inte är klar. För prövning av tvistefrågan gäller i övrigt 108, 109, 210 och 211 55 konkurslagen(1921:225) i tillämpliga de—
lar.
12 5 I den mån en fordran är klar för betalning enligt garantin, skall konkursförvaltaren snarast underrätta den myndighet som avses i 14 S om fordringen.
Underrättelse behöver inte lämnas i den mån arbets— tagaren får lyfta betalning enligt 143 S konkurslagen(1921:225) beträffande
1. en fordran som vid tiden för konkursbeslutet är förfallen, snarast efter konkursbeslutet,
2. en fordran på lön för uppsägningstid, på förfal— lodagen,
3. en fordran av annat slag, utan dröjsmål sedan fordringen bedömts som klar.
Vid underrättelse i en konkurs, som handläggs i en— lighet med vad som i allmänhet är föreskrivet i fråga om konkurs, skall konkursförvaltaren i den mån under— rättelsen avser en ännu obevakad fordran samtidigt för
arbetstagarens räkning bevaka fordringen.
13 5 Vid prövning av en fordran som enligt 6 5 andra stycket blir känd efter det att en konkurs har avskri—
vits gäller 9, 11 och 12 55 i tillämpliga delar.
Uppgifter som ankommer på konkursförvaltaren skall därvid utföras av den som varit förvaltare i konkursen Denne har rätt till ersättning av allmänna medel. I fråga om ersättningen gäller 187 5 första stycket kon— kurslagen (1921:225) i tillämpliga delar.
Betalningen av garantibelopp
14 S Garantibelopp betalas av den myndighet som rege- ringen bestämmer efter underrättelse enligt 12 S. Betalningen görs till arbetstagaren. På begäran av konkursförvaltaren skall beträffande löneutbetalningar som är nära förestående garantibeloppen tillställas konkursförvaltaren för att av denne betalas till ar— betstagaren.
Garantibelopp får inte betalas förrän arbetstagarens fordran har förfallit till betalning. Garantibelopp som avser en fordran på lön för uppsägningstid får be-
talas efter hand under uppsägningstiden.
15 5 Vid betalning av garantibelopp skall den utbeta— lande myndigheten
1. beakta sådana omständigheter som avses i 12 5 första stycket tredje och fjärde meningarna förmåns— rättslagen (1970:979) och andra liknande omständighe— ter som är av betydelse för storleken av ett garanti— belopp vilket avser en fordran på uppsägningslön,
2. iaktta bestämmelserna i 7 och 8 SS denna lag och
3. verkställa skatteavdrag samt avdrag med belopp som skall innehållas på grund av beslut om införsel
eller utmätning i lön.
16 5 Är en arbetstagare missnöjd med åtgärd som den utbetalande myndigheten har vidtagit med stöd av 15 5 skall myndigheten snarast underställa konkursförvalta— ren förhållandet för ytterligare prövning. Vid pröv— ningen gäller 9, 11 och 12 55 i tillämpliga delar.
Statens regressrätt
17 5 I fråga om utbetalat garantibelopp inträder sta— ten i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären. Ut— delning i konkursen för arbetstagarens fordringar som betalats enligt garantin tillfaller staten intill det— ta belopp. Statens fordran hos konkursgäldenären på grund av
utbetalat garantibelopp faller bort beträffande belopp som inte blir ersatt i konkursen. Vad nu sagts gäller
dock inte en fordran som är förenad med sjöpanträtt så
länge sjöpanträtten består.
Konkursförvaltarens redovisningsskyldighet m.m.
18 5 I fråga om garantibelopp som avses i 14 5 andra stycket andra meningen gäller 57 och 58 samt 189 — 191 55 konkurslagen(1921:225) i tillämpliga de-
lar.
19 5 En konkursförvaltares åligganden enligt denna lag står under tillsyn av den myndighet som har tillsyn över förvaltningen i konkursen. Härvid gäller 59 och 60 55 konkurslagen(1921:225) i tillämpliga delar.
Återbetalning av garantibelopp
20 5 Har någon genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt förorsakat att betalning enligt denna lag utgått obehörigen eller med för högt belopp, eller har någon i annat fall obehörigen eller med för högt belopp upp— burit ersättning och har han skäligen bort inse detta, skall återbetalning ske av vad som betalats för mycket
Har betalning enligt garantin skett och upphävs där— efter konkursbeslutet genom beslut som vinner laga kraft, skall konkursgäldenären återbetala belopp som uppburits av arbetstagaren.
Föreligger särskilda skäl, får återbetalningsskyl— dighet enligt första eller andra stycket efterges helt
eller delvis.
Konkurs i annat nordiskt land
21 5 Den tillsynsmyndighet i konkurs som regeringen utser prövar om betalning enligt garantin skall utgå för en fordran hos en arbetsgivare som försatts i kon— kurs i annat nordiskt land än Sverige. Finner till— synsmyndigheten att fordringen inte är klar för betal— ning, skall myndigheten på begäran av arbetstagaren snarast anmäla fordringen för prövning till konkursdo- maren vid den tingsrätt där arbetstagaren bör svara i tvistemål som angår gäld i allmänhet. Vid handlägg— ningen gäller i övrigt bestämmelserna i denna lag i tillämpliga delar och fullgör härvid tillsynsmyndighe— ten de uppgifter som annars ankommer på konkursförval-
taren.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987. Ge- nom lagen upphävs med denbegränsning som anges under 2 lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs.
2. I fråga om betalning av garantibelopp för en fordran i en konkurs som beslutats på grund av en an- sökan som gjorts före ikraftträdandet gäller äldre lag
3. Förekommer i annan lag eller författning någon hänvisning till en föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya
bestämmelsen.
2. Förslag till Lag om ändring i konkurslagen(1921:225)
Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1921:225) 1
dels att i 101 S orden "lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs" skall bytas ut mot "lönega— rantilagen (1986:0000)",
dels att 185 b och 211 55 skall ha nedan angivna ly—
delse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
185 b 52
I fråga om förvaltarens allmänna åligganden äga 51, 51 a och 52 55, 53 5 första stycket, 57 S, 58 5 första och andra styckena samt 60 5 andra stycket motsvarande tillämpning. Vidare äger 54 S motsvarande tillämpning.
Förvaltaren skall lämna konkursdomaren och tillsyns- myndigheten skriftlig uppgift om orsakerna till gälde— närens obestånd, såvitt de kunnat utrönas. Samtidigt skall anmärkas, om det har förekommit förhållande som kan föranleda återvinning till konkursboet och om det finns skälig anledning antaga att gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Finns anledning till så— dant antagande, skall grunden därför angivas. Om gäl— denären är eller under det senaste året före konkurs— ansökningen varit bokföringsskyldig, skall vidare an- märkas, vilket bokföringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts. I sådant fall skall samtidigt den av gäldenären senast uppgjor— da balansräkningen ingivas. Finns det skälig anledning till antagande att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 199 b 5 har förfarit på ett sådant sätt att närings— förbud enligt samma paragraf kan meddelas, skall även det angivas jämte grunden för antagandet. 1 Senastelydelseav 101 5 1975:1263. 2 Senaste lydelse 1980:264.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Så snart kunskap har Finns ej löne— eller vunnits om löne- eller pensionsskuld, skall pensionsskuld skall förvaltaren anmärka det— förvaltaren anmäla så- ta i bouppteckningen.
dan skuld till krono- fogdemyndigheten i den ort där gäldenären bör
svara i tvistemål som angå gäld i allmänhet. Finns ej löne- eller pensionsskuld, skall förvaltaren anmärka detta i bouppteckning— en.
Bouppteckningen skall jämte uppgifter enligt andra stycket tillställas konkursdomaren och tillsynsmyndig— heten snarast och senast en månad från konkursbeslutet. När särskilda omständigheter föreligga, får konkursdo- maren bevilja uppskov.
Om förvaltaren finner att gäldenären kan misstänkas för att ha gjort sig skyldig till gäldenärsbrott, skall han omedelbart underrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misstanken. Detsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det under konkursförvaltningen kommer fram att gälde- nären kan misstänkas för annat brott av ej ringa be— skaffenhet, som har samband med verksamheten. Kan det misstänkas att gäldenären eller, om denne är en juri- disk person, någon sådan företrädare som avses i 199 b 5 har förfarit på ett sådant sätt att närings- förbud enligt samma paragraf kan meddelas, skall för- valtaren omedelbart underrätta åklagaren om detta och
ange grunden för misstanken.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
21153
Mål, som avses i 16, 85, 93 eller 164 5, skall utan förberedelse företagas till huvudförhandling. Utsättes målet till fortsatt eller ny huvudförhandling, äge rätten, om det erfordras för att målet vid denna skall kunna slutföras, förordna, att förberedelse skall äga rum, samt meddela erforderliga föreskrifter därom.
I mål, som avses i 109 eller 130 5, skall huvudför- handling föregås av förberedelse, om det behövs. Hål- les sammanträde för muntlig förberedelse och lämna samtliga närvarande sitt samtycke därtill eller finnes saken uppenbar, må huvudförhandlingen hållas i omedel— bart samband med förberedelsen.
Vid huvudförhandling i mål som avses i denna para— graf är rätten domför med en lagfaren domare.
Uteblir i mål, som avses i denna paragraf, part el- ler annan, som äger komma tillstädes vid förhandling, utgöre det ej hinder för målets handläggning och avgö— rande, om ej annat är stadgat.
I mål, som avses i 109 S och i vilket åberopas en sådan fordran som avses i 3 S lönegarantilagen(1986:0000), kan förordnas att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad, om den part som förlorat målet hade skälig anled— ning att få tvisten prövad.
Beträffande talan mot Beträffande talan mot avgörande i mål, som nu avgörande i mål, som avses sagts, gälle vad i rät- i denna paragraf, gäller tegångsbalken är stad- vad i rättegångsbalken är gat om talan mot beslut stadgat om talan mot be-
i mål, som väckts vid slut i mål, som väckts vid underrätt. underrätt.
3 Senaste lydelse 1979:340.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om en konkurs som beslutats på grund av en ansökan som gjorts före ikraftträdandet.
3. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 10 5 lagen (1981:691)
om socialavgifter skall ha nedan angivna lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap. 10 S
Lönegarantiavgifter förs till en fond, be— nämnd l ö n e g a -
r a n t i f o n d e n, med vars tillgångar kost— naderna för ersättningar enligt lagen (1970:741) om statlig lönegaranti
vid konkurs skall täckas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.
så täcka en sådan del av
Lönegarantiavgifter förs till en fond, be— nämnd l 6 n e 9 a -
r a n t 1 f o n d e n,
med vars tillgångar ut— betalningar enligt löne— garantilagen (1986:0000) skall täckas. Tillgång— arna i fonden skall ock-
de konkurskostnader som enligt 188 S konkurslagen(1921:225) skall utgå av allmänna medel och som avser konkursförvaltarens uppgifter enligt lönega—
rantilagen.
1 UTREDNINGENS UPPGIFTER OCH ARBETE
Utredningens uppdrag gäller en översyn av den statliga
1 Efter samråd
lönegarantin vid konkurs (Dir 1982:58). med arbetsmarknadsdepartementet lade utredningen i no- vember 1983 i delbetänkandet (Ds A 1983:15) Ändringar i lönegarantisystemet fram förslag till ändringar på två punkter. Ändringarna rörde det för varje arbetsta— gare högsta ersättningsbara beloppet och tidsramen för de fordringar som täcks genom garantin. Förslaget är efter remissbehandling under beredning inom arbets—
marknadsdepartementet.
Frågorna om det högsta beloppet för varje arbetstagare och om tidsramen för ersättningsbara fordringar kan sägas ingå i utredningens ena stora uppgift. Denna är att analysera de bakomliggande orsakerna till ökningen av utbetalningarna enligt garantin samt att överväga och föreslå sådana åtgärder som är motiverade av ana— lysresultatet. Enligt utredningens uppfattning är storleken på utbetalningarna enligt garantin i första hand beroende av lönefordringarnas placering i den s.k. förmånsrättsordningen vid konkurs. Lönefordringarna har sedan år 1976 den sämsta förmånsrätten och kommer efter bl.a. fordringar med säkerhet av företagsinteckning och skattefordringar. Vill man nedbringa utbetalningarna enligt garantin väsentligt bör man därför i förstahand undersöka förutsättningarna för en förbättring av för- månsrätten för lönefordringar. En sådan åtgärd kan för
1 Direktiven är återgivna i kommittéberättelsen, 1983, del II, 5. 262 ff. Se också De A 1983:155. 21 ff.
övrigt motiveras även av andra skäl. Det är utredning— ens avsikt att närmare överväga en ändring av förmåns- rättsordningen i överensstämmelse härmed. Utrednings-
arbetet i den delen pågår.
I förevarande betänkande behandlar utredningen sin andra stora uppgift. Den rör förfarandet kring lönega— rantisystemet samt gäller både prövningen av lönega— rantianspråk och utbetalningen av garantibelopp. I hu— vudsak går utredningens arbete i dessa delar ut på att tillskapa en enhetligare ordning för handläggningen av lönegarantiärenden och att rätta till en del brister
som med tiden visat sig i den nuvarande ordningen.
Under arbetets gång har synpunkter på tillämpningsfrå— gor inhämtats bl.a. vid konferenser angående konkurs- rättsliga frågor. Konferenserna har anordnats i första hand av riksskatteverket eller regionala tillsynsmyn- digheter i konkurs. Synpunkter och visst statistiskt material har vidare inhämtats av utredningen genom en- käter dels under år 1983 till landets samtliga krono- fogdemyndigheter och länsstyrelser, dels under år 1984 till samtliga tillsynsmyndigheter i konkurs. Utred- ningen har också företagit en särskild undersökning av
besvärsmål i hovrätt angående lönegaranti.
Sammantaget medför utredningens förslag en rationali— sering av förfarandet och en ökad anpassning av förfa- randet till arbetslivets förhållanden. I sin tur har
det fört med sig att förfarandet inlemmas ytterligare
i de konkurs— och arbetsrättsliga regelsystemen.
I betänkandet behandlas även en del materielrättsliga frågor. En fråga rör lönegarantins tillämpning på s.k. internationella fall, dvs. fall där arbetstagaren är utländsk medborgare och/eller har arbetat utomlands. Vidare behandlas i betänkandet vissa frågor om avräk-
ning på uppsägningslön och om uppbörd av fackliga med-
lemsavgifter i samband med utbetalning av garantibe-
lopp.
De i betänkandet framlagda förslagen har alla mer el- ler mindre anknytning åt olika håll. I särskilt hög grad gäller det förslagen angående prövningen av löne— garantianspråk. Inom justitiedepartementet pågår för närvarande arbete med en reformering av konkurslagen(1921:225) på grundval av konkurslagskommitténs slut— betänkande (SOU 1983:24) Ny konkurslag. Det har därför varit angeläget för utredningen att särskilt samråda med företrädare för justitiedepartementet. Utredningen har härvid utgått från att dess förslag skall kunna genomföras innan en ny konkurslag träder i kraft. För- slagen är av den anledningen formellt anpassade till gällande konkurslag. De kan emellertid utan större olägenhet fås att passa ihop med en ny konkurslag, om denna i huvudsak ges den nu inom justitiedepartementet planerade utformningen. Utredningen vill härom i kort—
het anföra följande.
Arbetet inom justitiedepartementet är bl.a. inriktat på en övergång från två handläggningsformer i konkurs till en enda. I denna skall förvaltaren — liksom för närvarande i mindre konkurs — informellt pröva skul- derna i boet. Ett bevaknings— och anmärkningsförfaran—
de skall tillgripas bara i särskilda fall.
En konkursreform i enlighet med det anförda ligger helt i linje med utredningens förslag. Detta utgår från att förvaltaren i alla konkurser informellt prö— var lönefordringarna och också kan godkänna det stora flertalet av dem för utbetalning enligt garantin. Vis- sa mindre, närmast tekniska justeringar behövs emel— lertid som en följd av konkursreformen för det begrän- sade antal fall när en förvaltare inte kan godkänna en lönefordran för betalning enligt garantin. Justering- arna bör ta sikte på att tveksamma fall i alla konkur- ser skall prövas i enlighet med det särskilda förfa— rande som utredningen föreslår för tveksamma fall i mindre konkurs. Om rätten till betalning i konkursen
för en fordran som omfattas av garantin prövas i ett
bevaknings— och anmärkningsförfarande bör avgörandet genom en särskild föreskrift göras omedelbart tillämp- ligt för arbetstagarens rätt till betalning enligt ga—
rantin.
I det konkursrättsliga reformarbetet ingår också de förslag som tas upp i det av kommissionen mot ekono- misk brottslighet avgivna betänkandet (SOU 1983:60) Återvinning i konkurs. Utredningen återkommer till
några av dessa förslag i ett annat sammanhang.
En anknytning finns till arbetsrätten. Utredningen har närmare övervägt bl.a. huruvida ett avgörande i tings- rätt angående lönefordringar i konkurs bör kunna över— prövas av arbetsdomstolen i stället för av en hovrätt. I den delen har utredningen därmed kommit in på frågan om fullföljdsordningen inom arbetsrätten. Härvid har arbetsdomstolens dåvarande ordförande och administra- tive chef, justitierådet Stark, vid ett sammanträde inom utredningen utvecklat sin syn på frågan.
En anknytning finns till ekonomiadministrativa frågor - t.ex. redovisningsfrågor - inom statsförvaltningen. I syfte att reducera antalet personer och organ som är inblandade i lönegarantisystemet har utredningen över- vägt en överflyttning av uppgiften att betala ut löne- garantimedel från länsstyrelserna till de 25 kronofog- demyndigheter som samtidigt är tillsynsmyndigheter i konkurs. Utredningsmannen jämte en av experterna och sekreteraren har i det sammanhanget besökt en länssty— relse och vidare överlagt med företrädare för riksre— visionsverket och länsstyrelsernas organisationsnämnd.
Slutligen kan nämnas en anknytning till ett inom Nor— diska ministerrådet aktualiserat samarbete mellan de nordiska länderna om lönegaranti vid konkurs. Utred- ningen, som avgett ett särskilt remissyttrande i ämnet, har utformat sitt förslag om de internationella fallen med utgångspunkt i de överväganden som hittills har
gjorts inom ramen för det nordiska samarbetet.
Beträffande de i betänkandet framförda förslagen har det bedömts som mest ändamålsenligt att låta utred— ningens förslag komma till uttryck i en helt ny löne- garantilag som avses ersätta den nu gällande lagen i
ämnet.
Utredningen har informerat berörda arbetstagarorgani-
sationer.
Genom de överlämnade betänkandena har utredningen fullgjort sitt uppdrag utom i vad det avser ökningen av utbetalningarna enligt garantin. Utredningen fort— sätter arbetet med den uppgiften och får längre fram redovisa resultatet av sina överväganden i den delen i ett tredje och sista betänkande.
2 LÖNEGARAN'I'I SYSTEMET
2.1 Systemet i stort
Lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs (lönegarantilagen, ändrad senast 1981:826)1 trädde i kraft den 1 januari 1971. Lagen innebär att staten svarar för betalning av de anställdas fordringar hos en arbetsgivare som har försatts i konkurs. De ford— ringar som omfattas av lönegarantin är lönefordringar och andra ersättningar med förmånsrätt enligt 12 S förmånsrättslagen(1970:979), pensionsfordringar med förmånsrätt enligt 12 eller 13 S samma lag och vissa konkurskostnader. Beträffande lön och annan ersättning på grund av anställning gäller förmånsrätten och där— med garantin endast fordringar sonihar förfallit till betalning senare än ett år innan konkursansökningen gjordes och vidare under en skälig uppsägningstid om högst sex månader. För fordringar med förmånsrätt en- ligt 12 S förmånsrättslagen är garantin maximerad till ett belopp (maximibelopp) som motsvarar tolv basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. För år 1986 uppgår maximibeloppet till 279 600 kr.
Förfarandet för prövning av anspråk på betalning en— ligt garantin är olika i konkurser som handläggs i en- lighet med vad som i allmänhet är föreskrivet i fråga
1 Lagen kommenteras hos Walin—Rydin s. 121 ff. Vida- re behandlas lagen i Konkurs och ackord, s. 231 ff. Närmare bestämmelser om främst handläggningen av lö— negarantiärenden finns i kungörelsen (1970:745) om statlig lönegaranti vid konkurs (lönegarantikungö— relsen, ändrad senast 1984z898).
om konkurs och i mindre konkurser. I en konkurs av den förratypen,som i fortsättningen kallas stor konkursZ, ankommer det på konkursförvaltaren att utreda och prö— va lönegarantianspråk medan det i en mindre konkurs
ankommer på kronofogdemyndigheten. Garantibeloppen be-
talas ut av länsstyrelserna.
Under de första åren som lönegarantin gällde höll sig utbetalningarna av lönegarantimedel på en relativt låg och konstant nivå kring 25 milj. kr per budgetår. Där— efter har emellertid utbetalningarna ökat kraftigt fram t.o.m. budgetåret 1981/82, varefter de sjunkit något. Budgetåret 1984/85 utbetalades 655 milj. kr (se bil. 2, tab. 1). Lönegarantin finansieras i huvudsak genom en arbetsgivaravgift, lönegarantiavgift. Avgif- ten, som ursprungligen var 0,02 % av avgiftsunderlaget, har höjts successivt. Sedan den 1 januari 1979 utgår den med 0,2 % av avgiftsunderlaget. Avgifterna förs till en fond, benämnd lönegarantifonden, med vars till- gångar kostnaderna för ersättningar enligt garantin skall täckas. Lönegarantifonden förvaltas av kammar— kollegiet. I fråga om utbetalat garantibelopp inträder staten i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären. Eventuella utdelningar i konkurs på sådana övertagna
fordringar tillförs lönegarantifonden.
Antalet arbetstagare som erhöll betalning enligt ga- rantin kan för år 1984 uppskattas till ca 25 000. Un- der samma år belöpte sig antalet tillkomna konkurser till 6 902. Av dessa gällde 5 466 företag (se bil. 2, tab. 2 och 3).
2 Konkurslagen skiljer mellan konkurs som skall "hand— läggas i enlighet med vad som i allmänhet är före- skrivet i fråga om konkurs" och "mindre konkurs". I allmänhet används dock beteckningen "ordinär konkurs eller "19 S-konkurs" vid sidan av "mindre konkurs". Den av utredningen använda beteckningen "stor kon— kurs" vid sidan av "mindre konkurs" har lanserats av konkurslagskommittén i betänkandet (SOU 1983:24) Ny konkurslag, s. 253.
2.2 Prövningen av lönegarantianspråk Inledning
Prövningen av lönegarantianspråk har till syfte att klarlägga huruvida det finns förutsättningar för utbe— talning av garantibelopp. Uppgiften att pröva anspråk och att därefter hos utbetalningsmyndigheten påkalla utbetalning fullgörs av organ med nära anknytning till konkursförfarandet. Anknytningen till konkursförfaran— det förklaras med att lönegarantisystemet äger till- lämpning uteslutande vid konkurs och endast beträffan-
de löne— och pensionsfordringar i konkursen.
Beroende på konkursens handläggningsform, dvs. stor eller mindre konkurs, gäller olika regler för hur fordringarna i konkursen fastställs. I en stor konkurs bestäms sålunda konkursfordringarna genom ett särskilt därför avsett förfarande, det s.k. bevaknings- och an- märkningsförfarandet, medan något sådant förfarande inte förekommer i mindre konkurs. Denna olikhet har medfört att prövningen av lönegarantianspråk har an- förtrotts olika organ i stor resp. mindre konkurs. I stor konkurs sköts prövningen av konkursförvaltaren, medan den i mindre konkurs handhas av kronofogdemyndig-
heten. Prövningens närmare inriktning
Även om prövningen av lönegarantianspråk anförtrotts olika organ i stor resp. mindre konkurs gäller i båda fallen detsamma beträffande prövningens närmare inrikt- ning. Både konkursförvaltaren och kronofogdemyndighe- ten har sålunda att avgöra om fordringen berättigar till betalning enligt garantin. Det är endast om betal- ningsberättigande fordringar som utbetalningsmyndighe— ten enligt lönegarantilagen skall underrättas (6 och
8 55). Vid prövningen gäller till en början att det skall vara fråga om en arbetstagares fordran hos en ar-
betsgivare som försatts i konkurs (1 5). Vidare skall
fordringen vara förenad med förmånsrätt enligt 12 el- ler 13 S förmånsrättslagen (2 5 första stycket). Har
någon på grund av en fordran som omfattas av garantin ansökt om gäldenärens försättandei konkurs, utgår be— talning även för kostnaden härför (2 5 andra stycket). Gemensamt för nu behandlade villkor avseende fordring- arna är att samtliga villkor kan prövas inom konkurs—
förfarandets ram oavsett om lönegarantin är aktuell.
Utöver de redan berörda villkoren beträffande ersätt— ningsberättigande fordringar ställer lönegarantilagen upp vissa speciella villkor som uteslutande prövas i den mån anspråk på betalning enligt garantin fram— ställs. Betalning enligt garantin utgår sålunda som huvudregel inte efter överlåtelse av en fordran som i och för sig är ersättningsberättigande. Förvärvaren har alltså inte någon rätt till garantibeloppet. Vida— re anses det svenska lönegarantisystemet endast ta sikte på den svenska arbetsmarknaden. Ett villkor för betalning enligt garantin har därför ansetts vara att anknytningen till Sverige eller svenska förhållanden är tillräckligt stark. Av de speciella villkoren är de nu berörda de i praktiken viktigaste och gäller ford—
ringar i både stor och mindre konkurs. Prövningen i stor konkurs
Prövningen av lönegarantianspråk i en stor konkurs är uppbyggd kring bevaknings- och anmärkningsförfarandet. Betalning enligt garantin utgår därför endast för en fordran som bevakats i konkursen. Anknytningen till bevaknings- och anmärkningsförfarandet innebär även att vad som genom detta förfarande bestäms om den be- vakade fordringen, såväl beträffande betalningsrätt
som förmånsrätt i konkursen, blir gällande också för
lönegarantin (3 S och 6 S första stycket).
Anknytningen till bevaknings- och anmärkningsförfaran— det innebär vidare att bestämmelserna därom i 5 kap.
konkurslagen är av betydelse även för lönegarantin. Be-
vakning skall således göras skriftligen och ges in till konkursdomaren. Bevakning skall också ske inom viss tid. Härvid saknar det betydelse om bevakningen sker i vanlig ordning inom den bevakningstid som anges i konkursdomarens kungörelse om konkursen eller om be- vakningen sker senare genom s.k. efterbevakning. Någon viss tidsfrist för efterbevakning uppställs inte. En fordran kan bevakas så länge konkursen fortgår. När konkursen är avslutad, kan däremot inte längre efter- bevakning ske. Då är det följaktligen även för sent
att framställa lönegarantianspråk.
Efter bevakningstidens utgång granskas bevakningarna i första hand av konkursförvaltaren. Huruvida en bevakad fordran godkänns och på så sätt berättigar till utdel— ning i konkursen är främst beroende av om anmärkning framställs mot bevakningen. Rätt att göra anmärkning mot bevakning tillkommer — förutom konkursförvaltaren - borgenär, som bevakat fordran i konkursen, och gäl— denären. Beträffande konkursförvaltaren gäller dess— utom att han är skyldig att framställa de anmärkningar för vilka han finner fog. Anmärkning skall göras skriftligen hos konkursdomaren och ske inom viss tid, anmärkningsfristen. Riktas ingen anmärkning mot den bevakade fordringen äger som huvudregel den bevakande i konkursen rätt till den betalning och förmånsrätt som han yrkat.
För det fallet att anmärkning framställs mot den beva- kade fordringen och en tvist därmed är för handen, an- visar konkurslagen ett särskilt förfarande att slita
en sådan tvist. Enligt konkurslagen skall nämligen de tvistefrågor, som uppkommit därigenom att anmärkningar framställts och som inte blivit förlikta på något sätt, företas till handläggning vid ett borgenärssammanträde inför konkursdomaren. Ett sammanträde som allmänt kal— las förlikningssammanträde. Som konkurslagen antyder
förutsätts bevakningstvister i första hand bli föremål för förlikningsförsök före förlikningssammanträdet.
Denna förberedande förlikningsverksamhet åvilar i förs— ta hand konkursförvaltaren. Det är inte avsett att
konkursdomaren skall utöva någon förberedande verksam— het. Däremot skall konkursdomaren verka för förlikning vid sammanträdet. I sammanhanget bör påpekas att vissa förbehåll gäller för möjligheten att ingå förlikningar
angående konkursfordringar.
Om det efter förlikningssammanträdets slut kvarstår någon anmärkning, dvs. någon anmärkning som inte bli- vit förlikt, skall den tvistiga frågan hänskjutas till rätten för avgörande. Med rätten avses konkursdomsto— len, dvs. en tingsrätt. Tingsrättens handläggning sker i en särskild rättegång, s.k. jävsprocess, eventuellt med överprövning i en hovrätt och, i undantagsfall, i högsta domstolen. Härigenom avgörs den bevakade ford— ringens rätt i konkursen. Genom lönegarantins anknyt- ning till bevaknings- och anmärkningsförfarandet får avgörandet betydelse även för frågan om fordringen om—
fattas av garantin eller inte.
En konkurs avslutas med att boets penningmedel, i den mån de inte behövs för betalning av konkurskostnaderna eller boets egna skulder, delas ut till borgenärerna. Utdelningsförfarandet regleras närmare i 6 kap. kon- kurslagen och ombesörjs av konkursförvaltaren. Bl.a. åligger det denne att upprätta utdelningsförslag. Här— vid har han att utgå bl.a. från vad man kommit fram till genom bevaknings- och anmärkningsförfarandet. Om utdelningsförslaget inte överklagas inom viss tid blir det bindande.
Slutligen återstår det för borgenären att lyfta de me- del som han tillagts i förslaget. Innan utdelning i konkurslagens mening äger rum, har borgenär med för- månsrätt möjlighet att under vissa förutsättningar lyfta betalning för sin fordran genom s.k. förskotte— lyftning. Förskottslyftning är inte bindande i fråga
om borgenärens rätt till utdelning. Visar det sig se—
nare, när utdelningsförslaget upprättas, att borgenä- ren inte är berättigad till utdelning för de medel han fått genom förskottslyftningen, blir han återbetal— ningsskyldig. För lönegarantins vidkommande är för- skottslyftningar av särskild betydelse, eftersom be— lopp som en arbetstagare uppbär genom förskottslyft- ning skall avräknas från belopp med vilket betalningen enligt lönegarantin annars skulle utgå (4 S).
Betalning enligt garantin förutsätter att konkursför— valtaren underrättar utbetalningsmyndigheten om att fordringen berättigar till betalning. Huruvida så är fallet klarläggs i det övervägande antalet fall vid prövningen i konkursen av de villkor som också är nöd- vändiga för att rätt till utdelning i konkursen skall föreligga. Även de för lönegarantin speciella villko— ren måste dock vara uppfyllda för att betalning enligt garantin skall kunna ske. Härvid avses t.ex. kravet på anknytningen till den svenska arbetsmarknaden. Efter— som de speciella villkoren inte prövas inom ramen för konkursförfarandet måste därför i nämnda avseende en särskild prövning göras av konkursförvaltaren i sam—
band med underrättelseskyldighetens fullgörande. Prövningen i mindre konkurs
I mindre konkurs saknas motsvarighet till bevaknings- och anmärkningsförfarandet i stor konkurs. Därför har man i de mindre konkurserna måst tillskapa en särskild - från konkursförfarandet fristående - ordning hos kronofogdemyndigheten för prövning av lönegarantian—
språk.
Hos kronofogdemyndigheten kan anspråken på lönegaran- timedel anhängiggöras informellt. Kronofogdemyndighe- ten är nämligen skyldig att självmant pröva om garan— tin är tillämplig så snart en fordran blir känd för myndigheten (8 5 första stycket). Det har förutsatts att kronofogdemyndigheten på olika sätt får vetskap om förekommande fordringar. Arbetstagaren själv kan för-
väntas vara verksam i betydande utsträckning. Det är ganska vanligt att han eller hans fackliga organisa- tion gör anmälan om anspråk hos kronofogdemyndigheten eller konkursförvaltaren. Vid sidan härav finns det officiella vägar som garanterar att förekommande ford— ringar verkligen blir kända för kronofogdemyndigheten (7 5).
Vid sin prövning har kronofogdemyndigheten först att ta ställning till om anspråket på garantibelopp blivit känt för myndigheten i rätt tid. Eftersom prövningen i mindre konkurs är fristående i förhållande till kon— kursförfarandet har lagstiftningen i det aktuella hän— seendet inte kunnat anknytas till några tidsfrister i konkurslagen . En särskild tidsfrist har därför fått föreskrivas i lönegarantilagen . Enligt lagen gäller sålunda, att betalning enligt garantin utgår endast för en fordran som blivit känd för myndigheten inom ett år från det att beslut om avskrivning av konkursen
vunnit laga kraft (3 S).
Kronofogdemyndigheten skall alltså avgöra i vad mån betalning enligt garantin skall utgå för en fordran i konkursen. Beträffande sådana fordringar har kronofog- demyndigheten att till en början göra motsvarande prövning som förvaltaren i stor konkurs gör inom ramen för bevaknings- och anmärkningsförfarandet. Därutöver åligger det kronofogdemyndigheten att — liksom kon— kursförvaltaren - beakta de speciella villkoren som
gäller enligt lönegarantin.
För prövningen gäller att kronofogdemyndigheten skynd- samt skall utreda och pröva de anspråk som kommer fram. Utredningen skall anpassas till vad som krävs i det enskilda fallet. Arbetstagaren och arbetsgivaren skall dock alltid höras, om hinder inte möter. Vanligen in— fordras uppgifter från dem på särskild blankett. De skriftligauppgifternafår dock ofta kompletteras, t.ex
genom att myndigheten per telefon eller vid personligt
sammanträffande ställer närmare frågor till arbetsta—
garen. Myndigheten kan också fordra att arbetstagaren
på heder och samvete skriftligen bekräftar lämnade upp- gifter om sina anställnings— och avlöningsförhållanden. Även annan än arbetstagaren och arbetsgivaren skall hö— ras om vederbörande kan antas ha upplysningar av värde för utredningen. Härvid bör framför allt nämnas kontak— ter med fackliga företrädare i fråga om bl.a. tolkning
av kollektivavtal.
Allmänt gäller alltså att kronofogdemyndighetens utred— ningsåtgärder skall anpassas till omständigheterna i det särskilda fallet. Ofta framstår arbetstagarens an— språk som sannolikt redan från början och någon mera
vidlyftig utredning bör då inte företas.
Sedan kronofogdemyndigheten slutfört sin utredning skall myndigheten utan dröjsmål underrätta utbetal- ningsmyndigheten angående en fordran som vid prövning— en funnits vara betalningsgrundande (8 S fjärde styck- et). Det har hänt att sedan underrättelsen expedierats till utbetalningsmyndigheten men innan utbetalning där hunnit verkställas det kommit fram förhållanden som — om de varit kända tidigare — inte skulle ha lett till att underrättelse upprättats. I sådant fall har krono- fogdemyndigheten möjlighet att återkalla sitt tidigare
beslut och ompröva ärendet.
Finner kronofogdemyndigheten vid sin prövning att ar— betstagarens fordran inte omfattas av garantin medde— lar myndigheten ett avslagsbeslut. Mot avslagsbeslutet får talan föras genom besvär (9 S). Möjligheten att be- gära omprövning av kronofogdemyndighetens beslut står också öppen. Besvären prövas av en hovrätt. Mot hov- rättens beslut får talan inte föras (9 S). Lönegaranti— lagen innehåller inte någon föreskrift om överklagande av en kronofogdemyndighets beslut när myndigheten har varit för generös. Utbetalningsmyndigheten har inte be—
fogenhet att överpröva kronofogdemyndighetens beslut.
2.3 Utbetalningen av garantibelopp
Länsstyrelsen är utbetalningsmyndighet och betalar ga— rantibelopp enligt de underrättelser som inkommer från kronofogdemyndigheter och konkursförvaltare. Betal- ningen sker till arbetstagaren. Den som övertagit en lönefordran har, som tidigare sagts, som huvudregel
inte någon rätt till betalning enligt garantin.
I samband med utbetalningen verkställer länsstyrelsen avdrag för skatt samt avdrag enligt eventuella inför- sel- eller löneutmätningsbeslut. Länsstyrelsen fullgör även arbetsgivarens skyldighet att lämna kontrollupp- gifter för inkomsttaxeringen (5 5 första stycket). På länsstyrelsen ankommer det vidare att beakta regeln om
- maximibelopp i lönegarantilagen .
Garantibelopp får enligt huvudregeln inte betalas förr- än konkursbeslutet har vunnit laga kraft och inte hel— ler förrän arbetstagarens fordran har förfallit till betalning. Uppsägningslön betalas efter hand som den förfaller till betalning, i nära anslutning till ordi- narie utbetalningsdag (5 5 andra stycket). Som villkor för betalning av uppsägningslön får länsstyrelsen fö- reskriva att arbetstagaren skall avge försäkran på he— der och samvete om sina anställnings- och avlönings- förhållanden under uppsägningstiden. Från kravet på att konkursbeslutet skall ha vunnit laga kraft gäller i stor konkurs betydelsefulla undantag. I sådana kon- kurser får nämligen betalning enligt garantin ske av fordringar för uppsägningstid och även av andra ford— ringar i den mån fordringarna enligt konkursförvalta-
rens bedömande är klara (5 S tredje stycket).
Sedan länsstyrelsen enligt garantin betalat arbetsta— garens fordringar inträder staten i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären. För att bevaka statens ifrågavarande rätt i konkursen förordnar länsstyrelsen
en kronofogdemyndighet.
Lönegarantilagen innehåller slutligen bestämmelser om återbetalningsskyldighet i vissa fall (12 S).
SOU 1986:9 3 UTLANDSKA LÖNEGARANTI SYSTEM 3.1 Danmark1
Det danska lönegarantisystemet kom till år 1972 och regleras i lagen om Lonmodtagernes Garantifond. Både prövningen av anspråken på betalning enligt garantin och utbetalningen av garantibelopp handhas av fonden, som utgör en självständig institution. Fondens ledning och administration är gemensam för fonden och för bl.a. Arbejdsmarkedets Tillagspension. Fonden leds av en styrelse med representanter för arbetsmarknadens par— ter. Arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan represente— ras med lika antal ledamöter. Administrationen finns på endast en plats i Danmark och handlägger ärenden
från hela landet.
Garantin innebär att fonden betalar en arbetstagares fordran på lön m.m. vid arbetsgivarens konkurs. Utan att arbetsgivaren försätts i konkurs gäller garantin i ett par situationer. Den i praktiken viktigaste är när arbetsgivarens verksamhet upphör och det bevisas att han inte är i stånd att betala arbetstagarens ford—
ringar.
I första hand omfattar garantin sådana fordringar som har eller skulle ha förmånsrätt i en konkurs. Beträf- fande huvuddelen av ersättningsgilla fordringar är ga— rantin för varje arbetstagare begränsad till 60 000 danska kr efter skatt.
1 Framställningen bygger på — utöver själva lagtexten - rapporten Lonnsgaranti ved konkurs, s. 5 ff.
Ett anspråk på betalning enligt garantin skall anmälas av arbetstagaren själv till fonden inom en anmälnings— frist på fyra veckor från dagen för konkursbeslutet eller motsvarande tidpunkt. Föreligger det särskilda skäl kan fonden ge dispens från anmälningsfristen. I praxis ges alltid dispens för anmälningar som görs
inom de första månaderna efter konkursen.
Fonden föranstaltar om utbetalning när arbetstagarens krav har anmälts och dokumenterats. Bestrids kravet av arbetsgivaren eller finner fonden att dokumentationen är otillräcklig kan fonden hänvisa arbetstagaren att
föra talan vid en domstol för att få kravet fastställt.
I fråga om utbetalat garantibelopp inträder fonden i arbetstagarens rätt mot arbetsgivaren. Härigenom upp- bär fonden utdelningar i arbetsgivarnas konkurser. Ga-
rantin finansieras i övrigt genom arbetsgivaravgifter.
Under år 1983 utbetalades sammanlagt 137 milj. danska kr till 25 000 arbetstagare.2
3.2 Finland3
I Finland gäller två särskilda lagar beträffande löne— garanti. För arbetstagare i allmänhet ges bestämmelser i 1973 års lag om lönegaranti. För sjömän gäller sär- skild lagstiftning. Administrationen av det finska lö- negarantisystemet ombesörjs av arbetskraftsministeriet och landets tolv arbetskraftsdistriktsbyråer. Enligt lagen om lönegaranti ankommer prövningen av anspråken på betalning enligt garantin på arbetskraftsdistrikts- byråerna. Dessa beslutar också om utbetalning av ga-
rantibeloppen.
2 Uppgifterna är hämtade från fondens Beretning og regnskab för år 1983. 3 Utöver själva lagtexten bygger framställningen på rapporten Lonnsgaranti ved konkurs, s. 11 ff och Rihto, Ahti, Lagen om lönegaranti i Finland, SvJT 1978 s. 392 ff.
Betalning enligt garantin av en arbetstagares ford- ringar kan ske vid arbetsgivarens konkurs eller vid arbetsgivarens betalningsoförmåga utan konkurs. Det sistnämnda kan enligt lagen föreligga i sex olika fall. Betalningsoförmåga kan vara för handen trots att arbetsgivaren fortsätter sin verksamhet (jämförDanmark
och Norge).
Ersättningsgilla fordringar är sådana som har eller skulle ha förmånsrätt i en konkurs. För varje arbets- tagare gäller garantin högst 50 000 finska mark före
skatteavdrag.
Det åligger arbetstagaren själv att ge in en ansökan om betalning enligt garantin. Ansökan skall ställas till en av arbetskraftsdistriktsbyråerna, men kan ges in till en av landets 155 lokala arbetskraftsbyråer. Som ett absolut krav gäller att ansökningen måste ges in senast tre månader efter det att arbetstagarens fordran har förfallit till betalning.
Sedan ansökningen kommit in till arbetskraftsdistrikts- byrån prövar byrån om arbetstagarens fordran omfattas av garantin. Byrån utreder härvid även arbetsgivarens betalningsoförmåga. Om ansökan inte avslås skall byrån omedelbart besluta om utbetalning. Avslås däremot an- sökningen skall byrån anvisa arbetstagaren att väcka talan vid domstol för ytterligare prövning. I vissa speciella fall kan arbetskraftsdistriktsbyråns beslut
överklagas till arbetskraftsministeriet.
När arbetskraftsdistriktsbyrån beslutar om betalning enligt garantin övergår arbetstagarens fordran till staten. Efter utbetalningen försöker arbetskraftsmini— steriet driva in de utbetalade medlen hos arbetsgiva- ren. Man bevakar härvid den övertagna fordringen i ar- betsgivarens konkurs. Är arbetsgivaren inte försatt i konkurs kan man i stället försöka utmäta fordringen
hos honom. I sista hand täcks betalningarna enligt ga-
4 Framställningen bygger på - utöver själva lagtexten Utländska lönegarantisystem SOU 1986:9
rantin genom medel från den av arbetsgivarna finansie—
rade centralkassan för arbetslöshetskassorna.
Sammanlagt utbetalades 34,7 milj. finskanark'till 5 600 arbetstagare under år 1981.
3.3 Island4
Den isländska lagen om statsgaranti för arbetslön i händelse av konkurs tillkom år 1974 och administreras
av socialministeriet.
Garantin gäller endast vid arbetsgivarens konkurs och omfattar en arbetstagares fordringar som har förmåns— rätt i konkursen. Beloppsmässigt är garantin för varje arbetstagare begränsad till drygt 30 000 isländska kr före skatteavdrag. Dessutom krävs att fordringen beva— kats i konkursen. Undantag görs dock för fordringar i konkurser som saknar tillgångar. I dessa konkurser är det tillräckligt om fordringen blir känd inom ett år
från det att konkursen avslutats.
En anmälan om krav på betalning enligt garantin skall sändas till socialministeriet inom ett år från konkur- sens avslutning. Anmälningen skall åtföljas av en re- dogörelse från konkursförvaltaren med upplysningar hu— ruvida villkoren för betalning enligt garantin är upp- fyllda. Anser ministeriet att redogörelsen inte klar- lägger om fordringen omfattas av garantin ger lagen möjlighet till domstolsprövning.
Omfattas arbetstagarens fordran av garantin betalar ministeriet garantibeloppen från statskassan. Vid ut- betalningen övertar statskassan arbetstagarens ford- ran. Under år 1980 utbetalades sammanlagt 100 000 is- ländska kr.
— rapporten Lonnsgaranti ved konkurs, s. 17 ff.
Norge5
Bestämmelser om det norska lönegarantisystemet finns i lagen om statsgaranti for lonnskrav ved konkurs m.v. från år 1973. För sjömän gäller särskilda bestämmelser. Direktoratet for arbeidstilsynet i Oslo administrerar
garantin för hela landet.
Garantin innebär att staten ansvarar för betalningen av en arbetstagares fordran på lön m.m. hos en arbets- givare som på grund av bristande betalningsförmåga in- te kan betala fordringen. Endast sådana anställnings- förhållanden där det skall betalas arbetsgivaravgift till den norska motsvarigheten till den svenska lagen om allmän försäkring (Lov 1966 om folketrygd) omfattas av garantin. När det gäller kravet på bristande betal- ningsförmåga hos arbetsgivaren gäller garantin iförsta hand i de fall där arbetsgivaren försätts i konkurs. Det är likväl inte något absolut krav att arbetsgiva- ren försätts i konkurs. Utan att arbetsgivaren för- sätts i konkurs gäller garantin nämligen om det ändå står klart att han är insolvent och dessutom att drif—
ten slutgiltigt upphört.
En arbetstagares fordringar täcks av garantin i den mån fordringarna har eller skulle ha förmånsrätt i en konkurs. För varje arbetstagare gäller garantin högst 70 000 norska kr före skatteavdrag.
Garantisystemet bygger på att arbetstagaren själv an— söker om betalning hos Direktoratet for arbeidstilsy- net, som prövar och avgör ansökningen. Inga absoluta anmälningsfrister gäller. Är arbetsgivaren försatt i konkurs måste anmälningen normalt göras innan konkur—
sen avslutats. Vid konkurs åligger det arbetstagaren
5 Framställningen bygger på — utöver själva lagtexten - rapporten Lonnsgaranti ved konkurs, s. 20 ff, och broschyren Den statlige lonnsgarantiordningen, En orientering utarbeidet av Kommunal- och arbeidsde— partementet i samråd med Direktoratet for arbeids— tilsynet, Oslo mars 1983.
vidare att bevaka fordringen i konkursen. Ansökningen skall åtföljas av bevis angående fordringen. Är ar—
betsgivaren inte försatt i konkurs åligger det arbets— tagaren dessutom att bevisa arbetsgivarens betalnings—
oförmåga.
I konkursfallen åligger det konkursförvaltaren och konkursdomstolen att biträda vid behandlingen av löne— garantianspråk. Konkursförvaltaren skall således så snart som möjligt klarlägga om lönefordringarna täcks av boets medel och om garantin därför inte behöver tas i anspråk. Så snart han funnit att garantin måste ut— nyttjas skall förvaltaren underrätta Direktoratet om detta. Han skall vidare bistå arbetstagarna beträffan- de ansökningarna om betalning enligt garantin. Dess— utom åligger det förvaltaren att ta emot ansöknings— handlingarna och granska dem. Resultatet av gransk- ningen skall anges genom påskrift på ansökningshand- lingarna som därefter vidarebefordras till Direktora—
tet för dess prövning och avgörande.
Bestrids arbetstagarens krav av arbetsgivaren kan ar- betstagaren hänvisas att inom viss tid föra talan mot arbetsgivaren angående kravets riktighet. Direktora- tets beslut i ett ärende angående betalning enligt ga— rantin kan överklagas till Kommunal- og arbeidsdepar— tementet.
Godkända lönegarantikrav skall utbetalas så snart som möjligt. I konkursfallen ombesörjs utbetalningen av konkursförvaltaren. Erforderliga medel till utbetal- ningen överförs av Direktoratet till förvaltaren. För- valtaren verkställer även skatteavdrag. Med Direktora— tets samtycke kan förvaltaren överlåta utbetalningen till en bank.
g...-_a...— . ”...a—___” -
Vid betalning av garantibelopp inträder staten i är- betstagarens rätt mot arbetsgivaren och uppbär even—
tuella utbetalningar i en konkurs. I huvudsak finansi-
eras garantin genom arbetsgivaravgifterna till den
norska motsvarigheten till lagen om allmän försäkring.
Utbetalningarna enligt garantin uppgick år 1980 till
39 milj. norska kr.
För det merarbete som en konkursförvaltare i en kon— kurs lägger ner på lönegarantihanteringen ersätts han särskilt. Ersättningen fastställs av konkursdomstolen och utgår av boets medel som en massafordran. I kon— kurser som avskrivs som tillgångslösa svarar dock ga-
rantin slutgiltigt för ersättningen till förvaltaren.
Utomnordiska länder
I Västeuropa har — utöver de nordiska länderna — flera länder infört lönegarantisystem. År 1981 fanns lönega- rantisystem i de länder som anges i följande uppställ-
ning, som också redovisar vilka är systemen infördes.
1967
Belgien
Frankrike 1973 Förbundsrepubliken Tyskland 1974 Nederländerna 1968 Spanien 1976 Storbritannien 1975 österrike 1977
Lönegarantisystemen i de angivna länderna skiljer sig
sinsemellan åt i olika avseenden. Inom ramen för Euro—
6 En jämförande studie av lönegarantisystemen i Väst— europa återfinns i publikationen Social Security Documentation utgiven av International Social Secu- rity Association. European Series no 5, Unemployment Protection Schemes and Employment Policies, Geneva 1981, Appendix, The Protection of Salaries in the Event of Bankruptcy, s. 155 ff.
7 Det kan tilläggas att Sverige har konventioner om social trygghet med Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Storbritannien och österrike. Se Konven- tioner om social trygghet mellan Sverige och andra länder.
parådets arbete har tagits vissa initiativ för att få till stånd en harmonisering av medlemsländernas löne- garantisystem. Bl.a. har det diskuterats om inte EG:s direktiv om harmonisering av lagstiftningen inom EG beträffande ekonomiskt skydd för arbetstagare i hän- delse av arbetsgivarens konkurs8 härvid kan tjäna som
en utgångspunkt.
8 Se Lcnnsgaranti ved konkurs, s. 5 och bil. 1.
ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG
Prövningen av lönegarantianspråk
Prövningen i mindre konkurs flyttas till kon-
kursförvaltaren Bakgrund
Utredningens direktiv förutsätter att lönegarantiutbe— talningarna ävenframdelesskall vara beroende av att arbetsgivaren har försatts i konkurs. Därför bör pröv- ningen av anspråken på ersättning även fortsättnings— vis fullgöras av organ med nära anknytning till kon-
kursförfarandet.
Vid lönegarantilagens tillkomst år 1970 rådde allmän enighet om att prövningen av lönegarantianspråk i vad som då benämndes förvaltarkonkurser skulle anförtros konkursförvaltaren. Genom lönegarantins anknytning till bevaknings- och anmärkningsförfarandet ansågs han tämligen given för uppgiften. Beträffande övriga kon- kurser, de s.k. fattigkonkurserna,1 var man emellertid tvungen att välja en annan lösning för prövningen. I fattigkonkurserna förekom ju inget bevaknings— och an— märkningsförfarande och inte heller någon förvaltare. Efter vissa överväganden ansågs det mest ändamålsen- ligt att bygga upp förfarandet som en administrativ prövning hos kronofogdemyndigheterna. 1 Beteckningarna förvaltar— resp. fattigkonkurs avsåg
konkurser med resp. utan tillgångar. Efter en refor- * mering av konkurslagstiftningen år 1979 används inte längre beteckningarna. Jämför avsnitt 2.1 not 2.
2 Se prop. 1970:201 5. 71 f.
Efter tillkomsten av lönegarantilagen har frågan om
vilket organ som beträffande de mindre konkurserna
skall pröva i vad mån betalning enligt garantin skall utgå övervägts vid reformeringen av konkurslagen .3 Se—
nast övervägdes frågan i samband med de ändringar av
konkurslagen som trädde i kraft den 1 januari 1980. I
propositionen med förslaget till ifrågavarande änd—
ringar ansåg föredragande statsrådet att det var mest ändamålsenligt att kronofogdemyndigheterna i alla
mindre konkurser fick i administrativ ordning avgöra,
om betalning enligt garantin skulle utgå för en ford—
ran i konkursen. Rent faktiskt innebar propositionens ståndpunkt en överföring av ett inte obetydligt antal lönegarantiärenden från konkursförvaltarna till krono—
fogdemyndigheterna, nämligen av lönegarantiärendena i
de konkurser som före reformen av konkurslagen handla-
des som förvaltarkonkurser, men som efter reformen
handläggs som mindre konkurser. Ifrågavarande konkurs-
reform innebar ju bl.a. att en Större andel konkurser
än tidigare skulle handläggas i ett enklare förfaran—
de. Det kan här nämnas att antalet konkurser som hand-
läggs i den enklare formen - som mindre konkurs — vi-
sat en fortgående ökning och att det numera rör sig om mer än 90 % av det totala antalet konkurser.4
Genom konkursreformen genomfördes omfattande ändringar
av bestämmelserna om konkursförvaltning och tillsyn över konkursförvaltningen. Bl.a. har ordningen för
handläggning av mindre konkurser närmats till den för
handläggning av stora konkurser. En viktig nyhet är att förvaltare så gott som alltid skall förordnas även i mindre konkurser. Vidare utövas tillsynen över för- valtningen i samtliga konkurser av 25 kronofogdemyn-
digheter i egenskap av tillsynsmyndigheter.
3 Se SOU 1974:6 s. 192 ff och 211, prop. 1975/76:210 s. 154 och 230 ff, SOU 1977:29 s. 274 samt prop. 1978/79:105 s. 224.
4 Jämför SOU 1983:24 s. 118 och s. 447 (bil. 3, tab. & samt förevarande betänkande bil.2, tab. 2.
Ändringarna i reglerna om förvaltning i mindre konkurs öppnar, som det heter i direktiven för utredningen, möjligheter att tillskapa en enhetligare ordning för handläggningen av lönegarantiärenden. övervägandena i denna del bör enligt direktiven inriktas på att under- söka om inte prövningen av alla sådana ärenden kan an-
förtros exempelvis konkursförvaltarna.
Utredningen vill för sin del framhålla att ett enhet- ligare prövningsförfarande naturligtvis av flera skäl har ett värde i sig. Tillämpningen skulle underlättas och lönegarantisystemet skulle framstå som enklare för arbetstagarna. Även om erfarenheterna av lönegaranti— systemet inte är dåliga är det självfallet angeläget att så långt det är möjligt förbättra systemet. En del brister som med tiden visat sig i den nuvarande ord— ningen bör också rättas till. Sammantaget bör man kun- na åstadkomma en rationalisering av förfarandet. Man bör vidare sträva efter en ökad anpassning av förfa-
randet till arbetslivets förhållanden.
önskemålet att åstadkomma en enhetligare ordning för handläggningen av lönegarantiärenden tillgodoses, som sagt, i första hand om prövningen av alla sådana ärenden kan anförtros konkursförvaltaren. Följaktligen är det främst lönegarantiprövningen i mindre konkurs som kommer i blickpunkten och blir föremål för utred- ningens överväganden. Såvitt känt har det dessutom in— te framkommit någon särskild kritik mot förfarandet i stor konkurs. Därför kommer utredningen att beröra förfarandet i denna konkurstyp endast när övervägande-
na beträffande mindre konkurs ger anledning till det.
Med det nu antydda perspektivet på översynsarbetet kan det inte bli fråga om några mera genomgripande föränd— 1 ringar när det gäller prövningen i stor konkurs. Prin- W ciperna för prövningsförfarandet ligger alltså fast. Det betyder bl.a. att anknytningen till bevaknings- och anmärkningsförfarandet behålls.
Varför skall konkursförvaltaren ta över?
Nuvarande ordning i mindre konkurs innebär att den första prövningen - i första instans — kan ske vid nå— gon av landets 81 kronofogdemyndigheter. Alla krono— fogdemyndigheter är behöriga att handlägga lönegaran— tiärenden. I de enskilda fallen är förstås den lokala behörigheten beroende av konkursgäldenärens/arbetsgi-
varens hemvist.
Tillströmningen av ärenden till de olika myndigheterna varierar mycket. Av kronofogdemyndigheternas arbets- statistik (se bil. 2 tab. 4 och 5) framgår att det å ena sidan finns myndigheter som får många fler än 100 nya ärenden per år medan det å andra sidan finns ett inte obetydligt antal myndigheter som får färre än 25 nya ärenden per år. Av statistiken kan också utläsas att några myndigheter vissa år t.o.m. har saknat nya lönegarantiärenden. Det låga antalet ärenden hos många myndigheter medför att den handläggande personalen vid dessa myndigheter inte ges tillfälle att skaffa sig erforderlig rutin. Häri finns en påtaglig risk för att lönegarantilagen tillämpas olika och att de enskilda handläggarna inte blir så förtrogna med arbetsuppgif-
terna som är önskvärt.
Prövningen av lönegarantianspråk skulle med andra ord vinna på en koncentration av handläggningen till färre enheter än i dag. Från enbart den utgångspunkten kan med fog ifrågasättas om det är en ändamålsenlig lös— ning att låta konkursförvaltarna ta hand om lönegaran— tiprövningen även i mindre konkurser. Resultatet av utredningens enkät till landets tillsynsmyndigheter i konkurs (bil. 3) visar nämligen att antalet personer som regelmässigt förordnas till förvaltare i såväl stora som mindre konkurser uppgår till 300 - 400 för- delade på drygt 200 advokatbyråer. Därtill kommer att konkursförvaltarna på de större advokatbyråerna i be—
tydande utsträckning biträds i förvaltningen av andra
jurister på byråerna. Antalet personer som sysslar med konkursförvaltning är alltså inte oväsentligt flera än
de angivna.
Låter man konkursförvaltaren överta lönegarantipröv— ningen i mindre konkurs uppnår man alltså inte någon ökad koncentration av handläggningen i mindre konkurs jämfört med nuvarande ordning. önskemålet om en ökad koncentration skulle däremot kunna tillgodoses inom ramen för nuvarande prövningsförfarande hos kronofog— demyndigheterna om lönegarantiprövningen anförtroddes endast ett begränsat antal myndigheter, t.ex. de 25 kronofogdemyndigheter som samtidigt är tillsynsmyndig— heter i konkurs. Antalet ärenden hos den prövande myn- digheten skulle härigenom öka i så gott som samtliga fall (jämför bil. 2, tab. 4). Samtidigt skulle de som sköter prövningen ges tillfälle att skaffa sig större
rutin av lönegarantifrågor.
Emellertid bör, som utredningen redan anfört, princi— perna för prövningsförfarandet i stor konkurs ligga fast. Det betyder bl.a. attanknytningentill bevak— nings- och anmärkningsförfarandet behålls. I sin tur förutsätter en sådan anknytning att konkursförvaltaren behåller uppgiften att pröva lönegarantianspråken i stor konkurs. Att i stor konkurs flytta uppgiften från konkursförvaltaren till tillsynsmyndigheten, skulle för övrigt rent praktiskt knappast vara genomförbart. Önskemålet om en enhetligare ordning för handläggning— en av lönegarantiärenden kan följaktligen tillgodoses bara genom att man låter konkursförvaltaren ta över lönegarantiprövningen i mindre konkurs. Den olägenhe—
ten att prövningen härigenom sprids till ett mycket
stort antal personer får avhjälpas på så sätt att tillsynen över förvaltningen stärks såvitt den avser handläggningen av lönegarantiärenden (se härom avsnitt 4.1.2).
Tillämpningen av lönegarantilagen förutsätter kunskap om arbetsrättslig och konkursrättslig lagstiftning liksom om annan lagstiftning med anknytning till för- hållandena i en konkurs. När det gäller denna lag- stiftning har för övrigt många reformer genomförts un- der senare år och därtill kommer den snabba rättsut- vecklingen i tillämpningen. Inte minst gäller det sag— da arbetsrätten. Med hänsyn härtill kan sägas att kra— ven har ökats beträffande de kunskaper som är erfor- derliga vid handläggningen av lönegarantiärenden. Up— penbart är att man även framdeles som en följd av rättsutvecklingen måste kräva stor flexibilitet hos
den som har att handlägga lönegarantiärenden.
Mot bakgrunden av nu angivna förhållanden är det önsk- värt att de som har hand om lönegarantiprövningen i större omfattning ges ökade kunskaper i den lagstift- ning som anknyter till förhållandena i en konkurs. Helt i linje med ett sådant önskemål om ökade kunska— per ligger ett förslag att konkursförvaltaren sköter även prövningen av lönegarantianspråk i mindre kon— kurs. I och med de ändringar i konkurslagen som trädde i kraft den 1 januari 1980 har nämligen kravet på kon— kursförvaltarnas kvalifikationer skärpts. Förvaltar— uppdragen bör sålunda numera — uttalade föredragande statsrådet i propositionen med förslaget till ändring- arna i konkurslagen— koncentreras till personer som specialiserat sig på konkursförvaltning. Bl.a. måste en förvaltare, enligt statsrådet, i många fall vara väl förtrogen med arbetsrättsliga och arbetsmarknads- politiska frågor. Att allmänpraktiserande advokater övergångsvis måste anlitas för förvaltaruppdragen, vilket också bekräftats genom enkäten till tillsyns— myndigheterna i konkurs, förändrar inte utredningens synsätt i nu aktuellt avseende.
I utredningens enkät till kronofogdemyndigheterna ut- talade sig 49 myndigheter spontant i frågan om vilket organ som bör sköta prövningen av lönegarantianspråk i
mindre konkurs. Av de 49 myndigheterna förordade en stor majoritet, 39 myndigheter, att prövningen borde skötas av konkursförvaltarna. Skälen för detta val var entydiga. Konkursförvaltarna har, sades det, tillgång till bokföring och annat skriftligt material som kan vara av stort värde vid en bedömning av anspråken. Det hör också till konkursförvaltarens uppgift att gå ige— nom detta material när han utreder boet. Vidare kommer förvaltaren i de flesta fall att — bildligt talat - befinna sig närmare arbetstagarna än vad en tjänsteman
hos kronofogdemyndigheten gör.
Konkursförvaltaren kommer genast efter konkursutbrottet i kontakt med såväl gäldenären som de anställda eller deras fackliga organisationer. Härvid förutsätts att gäldenärens rörelse då inte är nedlagd utan fortfarande i drift. Det åligger nämligen förvaltaren att så snart ske kan ta reda på om det finns några anställda och om det bedrivs någon verksamhet. Om så är fallet tvingas förvaltaren också att ta ställning till exempelvis om någon arbetstagare skall sägas upp och om verksamheten skall fortsättas. I dessa avseenden är naturligtvis kontakter med gäldenären erforderliga. Vidare aktuali— serar dylika frågeställningar förhandlingar med och in- formation till de fackliga organisationerna. I den mån konkursförvaltaren inte redan genom sin nu redovisade verksamhet erhåller uppgifter om lönegarantianspråk måste ett anskaffande av sådana sägas på ett naturligt sätt knyta an till de uppgifter förvaltaren redan har i konkursen. Det nu sagda gäller också för sådana till- gångslösa konkurser som skrivs av utan utdelning till borgenärerna, men där det finns anställda. Att det verkligen förhåller sig på detta sätt bekräftas i viss mån av att flera kronofogdemyndigheter redan i dag byg— ger sin prövning på den utredning som konkursförvalta— ren gör angående lönefordringarna i konkursen. I vissa
fall förekommer det även att myndigheten utan närmare
prövning godkänner förvaltarens utredning. Det anförda
talar för att förvaltaren kan erbjuda bättre utred— ningsmöjligheter när det gäller lönegarantin.
Genom utredningens enkät till kronofogdemyndigheterna framkom som sagt att en stor majoritet av myndigheterna är för en överflyttning av prövningen till förvaltarna. Vad gäller förvaltarnas inställning till en överflytt— ning har utredningen inte något motsvarande enkätresul— tat att hänföra sig till. De erfarenheter som inom ut- redningen förts fram angående förvaltarnas verksamhet talar dock för att även de kommer att ställa sig posi- tiva till en överflyttning. I viss mån kan en sådan förmodan ha bekräftats av att många förvaltare redani dag faktiskt har hand om den utredning som behövs i
ett lönegarantiärende hos kronofogdemyndigheten och som sedan godkänns av myndigheten. En förutsättning
för ett positivt ställningstagande från konkursförval— tarnas sida är självfallet att det arbete förvaltaren lägger ned beträffande lönegarantin i ersättningshän-
seende likställs med hans övriga arbete med konkursen.
I övervägandena kring en överflyttning av prövningen till konkursförvaltarna är naturligtvis det viktigaste hur saken ter sig från arbetstagarens synpunkt. Av be— tydelse för den nuvarande servicen gentemot arbetsta- garna är att kronofogdemyndigheterna finns företrädda på ett stort antal orter i landet. Härigenom underlät— tas arbetstagarnas kontakter med den som tar ställning till hans anspråk på ersättning enligt garantin. Ef— tersom konkursförvaltarna också finns på ett stort an- tal orter kommer en överflyttning i detta avseende in— te att innebära någon försämring för arbetstagarna. En koncentration av lönegarantiprövningen till ett be- gränsat antal kronofogdemyndigheter skulle däremot
medföra en försämring för arbetstagarna.
För arbetstagaren torde konkursförvaltarens utredning— ar framstå som smidigare än kronofogdemyndighetens.
Uppgiften som konkursförvaltare innebär att han befin—
ner sig nära företaget och dess anställda. Härigenom ges också tillfälle till naturliga och enkla kontakter mellan förvaltaren och de anställda eller deras fack— liga organisationer. Det finns också, har det sagts från fackligt håll, goda möjligheter att klara ut eventuella missförstånd under utredningen av lönega- rantianspråk. Mot det nu beskrivna förfarandet hos förvaltaren skall ställas kronofogdemyndighetens pröv— ning enligt gängse myndighetsmodell._1 de flesta fall torde förfarandet hos kronofogdemyndigheten vara skriftligt och för arbetstagaren slutet. Det finns då en risk för att relevant utredningsmaterial inte kommer fram hos kronofogdemyndigheten och att denna under ett alltför tidigt skede av handläggningen meddelar ett avslagsbeslut. I nu berörda avseenden skulle förfarandet hos konkursförvaltaren genomgående medföra en för arbetstagaren enklare och snabbare handläggning. Med hänsyn särskilt till att lönegaran— tin skall garantera att arbetstagarna inte skall behö—
va vänta länge på utbetalning av sin lönefordran måste
en sådan effekt ses som en inte oväsentlig förbättring av utredningsförfarandet och därmed av lönegarantisys—
temet.
Risken med en prövning hos konkursförvaltaren är att prövningen kan bli alltför summarisk. En sådan risk är kanskeocksåstörre i mindre konkurs än i stor konkurs, eftersom förvaltarens prövning i den senare konkursty— pen kan bygga på bevaknings— och anmärkningsförfaran— det. Härvid skulle det nämligen finnas tillräckliga garantier för en samvetsgrann prövning. Emellertid
gäller sedan flera år ett i praktiken viktigt un—
1 dantag från kravet på att bevakning av en fordran skall föregå ersättning enligt garantin. Utredningen åsyftar här förvaltarens möjligheter enligt lönegaran— tilagen (se 6 5 första stycket) att underrätta utbe-
talningsmyndigheten om "klara" fordringar. Erfarenhe-
terna från tillämpningen av denna bestämmelse är i hu-
ning av lönegarantilagen granskas av tillsynsmyndighe—
ten i konkurs.
Det anförda innebär att många skäl talar för förslaget att flytta lönegarantiprövningen i mindre konkurs till konkursförvaltaren. Inte minst för arbetstagarna bör en överflyttning medföra förbättringar. Härvidlag är konkursförvaltarens närhet till arbetstagarna och för— valtarens större möjligheter att ordna prövningen på ett smidigare sätt av särskild betydelse och torde medföra en ökad anpassning av förfarandet till arbets-
livets förhållanden.
En överflyttning av prövningen till konkursförvaltaren bör vidare medföra ökad effektivitet med hänsyn till att man undviker det dubbelarbete som för närvarande delvis kan sägas ske beträffande prövningen av arbets- tagarnas fordringar i mindre konkurs. Enligt nuvarande ordning åligger det ju konkursförvaltaren inom ramen för uppdraget i konkursen att utreda vilka fordringar som finns samtidigt som det ankommer på kronofogdemyn— digheten att utreda samma fordringar för att kunna av— göra i vad mån betalning enligt garantin skall utgå. Sammantaget bör den rationalisering av prövningsförfa— randet som sålunda följer med att låta konkursförval- taren överta lönegarantiprövningen i mindre konkurs innebära besparingar för statsverket. Med hänsyn här— till och till vad i övrigt anförts föreslår utredning— en att konkursförvaltaren övertar lönegarantiprövning—
en i mindre konkurs.
Utredningen återkommer till förslagets organisations-
och kostnadsmässiga effekter i avsnitt 5. 4.1.2 Konkursförvaltarens prövning i mindre konkurs Bakgrund
Med överflyttningen till konkursförvaltaren av uppgif—
ten att pröva lönegarantianspråk i en mindre konkurs
följer en skyldighet för denne att i förekommande fall underrätta utbetalningsmyndigheten om godkända anspråk. Vid utformningen av förfarandet hos konkursförvaltaren faller det sig naturligt att söka efterlikna den ord— ning som tillämpas vid prövning av lönegarantianspråk i en stor konkurs. Syftet med en överflyttning är ju bl.a. att få till stånd en enhetligare ordning för handläggningen i stor och mindre konkurs. Även om man sålunda i princip bör sträva efter att efterbilda för— valtarens nuvarande sätt att pröva lönegarantianspråk i stor konkurs bör man dock vid utformningen ta till vara även de förtjänster som ryms inom det nuvarande
förfarandet hos kronofogdemyndigheten.
Prövningens formella avgränsning
I mindre konkurs åligger det enligt lönegarantilagen kronofogdemyndigheten att pröva alla fordringar som blir kända för myndigheten (8 5 första stycket). En fordran måste dock ha kommit till myndighetens känne— dom inom ett år från det beslut om avskrivning av kon— kursen vunnit laga kraft för att rätt till betalning enligt garantin skall föreligga (3 S). Det spelar ing— en roll på vilket sätt kronofogdemyndigheten får kun-
skap om fordringen.
Bevakningsförfarandet eller en motsvarighet därtill saknas i mindre konkurs. Fordringen behöver inte ens ha anmälts i konkursen. Med hänsyn härtill och efter- som den nuvarande avgränsningen av de fordringar som skall prövas synes ha fungerat på ett ändamålsenligt sätt anser utredningen lämpligast att behålla nuvaran— de ordning. Det skall således åligga förvaltaren att
pröva de fordringar som blir kända för honom.
Eftersom uppdraget som konkursförvaltare upphör i och med att konkursen avslutas kan den nuvarande bestäm- melsen till den del den avser fordringar som blir kän— da efter konkursen inte utan vidare användas. önskar
man behålla arbetstagarens rätt att kunna få ersätt—
ning för sådana fordringar som blir kända efter kon—
kursen krävs därför vissa särbestämmelser.
I sammanhanget uppkommer först frågan om det är nöd— vändigt att behålla rätten att få påkalla ersättning sedan konkursen avslutats. Antalet fall av detta sLag torde vara ytterst begränsat. Från fackligt håll har dock framhållits att den nu aktuella rättigheten be— döms som viktig. Utredningen saknar under sådana för— hållanden anledning att föreslå att rättigheten skall
utmönstras.
Att enbart för ifrågavarande kategori fordringar låta prövningen skötas av ett annat organ än konkursförval- taren torde emellertid komplicera prövningssystemet i onödan. Även prövningen av fordringar som blir kända först efter konkursen bör alltså göras av förvaltaren,
eller rättare sagt den tidigare förvaltaren.
Allmänna förutsättningar för den materiella prövningen
En primär uppgift för en konkursförvaltare är att få klarhet i vilka tillgångar som boet har. Får man inte fram tillgångar är skuldsidan mindre intressant. Trots detta kräver uppdraget som förvaltare kunskaper om bo— ets skulder. Bl.a. måste han ju förrätta bouppteckning och skaffa sig underlag för att kunna bedöma vilka förvaltningsåtgärder som han bör vidta. Han måste även ha sådana kunskaper om konkursboet att han kan ta
ställning till de enskilda konkursfordringarna.
I en stor konkurs anknyter förvaltarens prövning av konkursfordringar och därmed även av lönegarantiford- ringar till bevaknings— och anmärkningsförfarandet. För betalning enligt garantin förutsätts ju i princip att arbetstagaren bevakar sin fordran och att den be— finns utdelningsgill. Konkursförvaltarens prövning kan då sägas vara osjälvständig så till vida att han är bunden av den bedömning som blir gällande enligt be—
vaknings- och anmärkningsförfarandet. I praktiken kan
man emellertid knappast påstå att konkursförvaltarens verksamhet är osjälvständig. Man måste nämligen hålla i minnet att det är endast en liten andel av konkurs— fordringarna som fastställs efter en prövning i bevak— nings- och anmärkningsförfarandets alla faser. De flesta fordringars rätt i konkursen fastställs i stål- let utan att förfarandet hinner fortskrida särskilt långt. Härigenom får förvaltaren ett reellt inflytan- de. Ett inflytande som naturligtvis bottnar i hans kunskaper om boet. Genom sin utredningsskyldighet och åligganden i övrigt får han nämligen kunskaper om boet
som gör honom till den bäst informerade.
Inte heller när prövningen fortskrider till anmärk— ningsfasen och därpå följande faser intar konkursför— valtaren en osjälvständig roll. Han har en särställ- ning enligt konkurslagen . Det är t.ex. endast förval— taren som är skyldig att göra anmärkning om det är be- fogat. I praktiken är det nästan bara förvaltare som framställer anmärkningar. Förvaltaren har också en nyckelroll i den förlikningsverksamhet som bedrivs fö— re och vid förlikningssammanträdet. Mot nu angiven bakgrund måste man säga att förvaltaren spelar en vä— sentlig och i betydande mån självständig roll vid
prövningen av konkursfordringarna.
Den mera självständiga och dominerande sidan av för— valtarens verksamhet i anslutning till prövningen av konkursfordringarna har gjort det möjligt att i stor konkurs låta honom pröva "klara" lönegarantifall utan att fordringen dessförinnan har bevakats. Det för lö— negarantin uppställda bevakningskravet uppfylls i ef— terhand genom förvaltarens egen försorg. När det gäl— ler klara lönegarantifordringar har förvaltaren med andra ord även formellt redan en självständig pröv-
ningsrätt i stor konkurs.
Förvaltarens allmänna åligganden är desamma i stor och
mindre konkurs. Han bedriver också i princip samma
självständiga verksamhet vid prövningen av konkurs—
fordringarna i stor och mindre konkurs. För utredning— en framstår det därför som ändamålsenligt att knyta an till den nuvarande ordningen i stor konkurs beträffan— de "klara" lönegarantifordringar. Prövningen av löne— garantifordringar kommer således även i mindre konkurs att bygga på förvaltarens utredning i själva konkursen och innebära att han underrättar utbetalningsmyndighe- ten i den mån fordringen enligt hans bedömande är klar
för betalning enligt garantin.
I den mån konkursförvaltaren finner att fordringen in— te är klar uteblir underrättelsen till utbetalnings- myndigheten och fordringen kan i en stor konkurs bli föremål för en särskild prövning inom ramen för bevak— nings- och anmärkningsförfarandet. Avsaknaden av ett sådant förfarande i mindre konkurs innebär att för prövningen av de inte klara lönegarantifordringarna måste tillskapas en särskild prövningsform. Frågan
härom behandlas i nästa avsnitt (4.1.3).
Förslaget att låta förvaltaren ta hand om lönegaranti— prövningen i mindre konkurs saknar inte komplikatio— ner. I de flesta fall kommer nämligen tillgångarna i konkursen inte att på långa vägar täcka lönegaranti— fordringarna. Konkursförvaltaren måste då fråga sig hur långt hans utredningsskyldighet sträcker sig. Si- tuationen blir inte lättare av att han i detta läge
kan sägas ha flera huvudmän med delvis motstående in-
tressen.
Även prövningen av lönegarantianspråk i en mindre kon- kurs blir en del av förvaltaruppdraget och skall såle- des ersättas på samma sätt som detta. Konkursförvalta— rens arvode är en del, oftast den största, av konkurs- kostnaderna och skall som sådana betalas först av bo- ets tillgångar. I den mån förvaltaren lagt ned arbete på att utreda en lönegarantifråga betyder det att de
utdelningsbara tillgångarna minskar i motsvarande ut-
sträckning, vilket går ut över borgenärerna. Dessa har
med andra ord intresse av att lönegarantiutredningarna inte blir för vidlyftiga och kostsamma. Utredningarna bör från borgenärernas synpunkt inte göras större än konkurslagen kräver. Att i detalj föreskriva var grän- sen för en sådan utredningsskyldighet går låter sig naturligtvis inte göras. Även staten har intresse av att lönegarantiutredningarna inte görs för vidlyftiga. Det följer redan av att staten i de flesta konkurser själv uppträder som borgenär när det gäller t.ex. skattefordringar. Staten har emellertid ett ytterliga- re skäl för sitt intresse i saken. I den mån tillgång- arna i konkursen inte räcker till konkurskostnaderna
svarar nämligen staten i huvudsak för dessa.
Vad sedan gäller arbetstagarens intresse beträffande konkursförvaltarens lönegarantiprövning kan detta stå i motsats till borgenärernas och statens intresse av att hålla utredningskostnaderna nere. Arbetstagaren har nämligen ett berättigat krav på att förvaltaren gör sin prövning så omsorgsfullt som möjligt. Arbets— tagaren önskar t.ex. att förvaltaren skall höra vissa personer som kan verifiera arbetstagarens lönekrav. Om förvaltaren går arbetstagaren till mötes i utrednings— hänseende kan det naturligtvis fördyra utredningskost— naderna och slutligen drabba övriga borgenärer.
Vad nu sagts leder till att förvaltarens åligganden behöver preciseras och konkretiseras när det gäller lönegarantifordringar i mindre konkurs. Inte minst för förvaltarna själva torde det vara till fördel med viss vägledning. Vidare är det ofrånkomligt att ta ställ-
ning till i vilken utsträckning förvaltarna skall sty—
ras från det allmännas sida. Staten har ju huvudansva— ret för lönegarantisystemet. Flera skäl talar således
för att den närmare utformningen av prövningen bör
övervägas ytterligare.
Den närmare utformningen av prövningen
Den närmare utformningen av konkursförvaltarens pröv- ning bör naturligtvis präglas av lönegarantilagens so— ciala syfte. Utredningsåtgärderna bör vidtas skyndsamt och anpassas till omständigheterna i det särskilda fallet. Därför är det viktigt att prövningen sköts på ett enkelt och flexibelt sätt.5
Inte minst viktigt är det att fordringar kan bli kända
hos förvaltaren på ett enkelt och smidigt sätt. Nuva- rande lagstiftning förutsätter att kronofogdemyndighe— ten på olika sätt får vetskap om förekommande löne— och pensionsfordringar. Arbetstagaren själv förväntas vara verksam i betydande utsträckning. Det är ganska vanligt att han eller hans fackliga organisation gör anmälan om anspråk hos myndigheten. Vid sidan härav finns de officiella vägarna med bl.a. skyldighet för såväl konkursdomare som förvaltare att informera kro— nofogdemyndigheten om sådana fordringar som kan berät-
tiga till betalning enligt garantin.
Även efter överflyttningen av prövningen till konkurs- förvaltaren bör arbetstagaren själv vara verksam för att göra sina anspråk kända. Därför är det viktigt att förvaltaren ser till att arbetstagarna på ett enkelt och smidigt sätt kan nå förvaltaren med sina krav. En första förutsättning är härvid att arbetstagarna kän— ner till vem som är förvaltare i konkursen. Han bör därför snarast ge sig till känna för arbetstagarna och höra efter om de gör anspråk på betalning enligt ga-
rantin.
Konkursdomaren skulle vidare kunna bidra till att ar- betstagarna får reda på vem som är förvaltare genom att ta upp hans namn i kungörelsen om konkursen. Det förekommer på en del håll i landet och utredningen ser positivt på ett sådant förfarande. Det torde emeller—
5 Jämför prop. 1970:201 5. 72, Konkurs och ackord s. 248 och Walin-Rydin s. 121.
tid vara lämpligare att överväga en föreskrift om skyldighet för konkursdomaren att ta upp förvaltarens namn i kungörelsen om konkursen i samband med införan— det av en ny konkurslag. Utredningen avstår därför
från att föreslå en bestämmelse av angivet slag.
När det gäller Själva prövningen hos konkursförvalta— ren torde arbetstagarens anspråk oftast framstå som sannolikt redan från början. Någon mera vidlyftig ut— redning bör då inte företas. Med hänsyn till utred— ningskostnaderna bör förvaltaren inte heller föran— stalta om ingående utredning när arbetstagarens an- språk uppgår till obetydliga belopp. Vid tveksamhet i sådana fall bör det beslut som förvaltaren fattar vara till arbetstagarens fördel. Det sagda gäller existen— sen och storleken av den betalning som yrkas. I rätts— liga frågor — t.ex. om arbetstagaren är att betrakta som arbetstagare — kan naturligtvis inte någon sanno— likhetsbedömning göras.
Bortsett från de nyss behandlade fallen torde en hän- visning till lönegarantins sociala syfte vara otill— räcklig som vägledning vid den närmare utformningen av prövningen hos förvaltaren. Därför finns det anledning att gå vidare och undersöka om t.ex. de föreskrifter som enligt nuvarande ordning gäller för kronofogdemyn- dighetens prövning kan föras över på förvaltarens prövning. För kronofogdemyndighetens prövning finns föreskrifter i både lönegarantilagen och i lönegaran- tikungörelsen. Dessutom har riksskatteverket med stöd av kungörelsen utfärdat närmare föreskrifter för en kronofogdemyndighets handläggning av lönegarantiären—
den.
Vissa bestämmelser i lönegarantilagen (8 5 andra och tredje styckena) avser arbetsgivarens skyldighet att medverka i utredningen och de sanktioner som står kro- nofogdemyndigheten till buds om arbetsgivaren undan-
drar sig sina skyldigheter. Motsvarande bestämmelser
återfinns i konkurslagen beträffande gäldenärens (ar— betsgivarens) medverkan i olika delar av förvaltarens konkursutredning. I och med att konkursförvaltaren tar över lönegarantiprövningen i mindre konkurs kan man undvara särskilda bestämmelser i ämnet i lönegaranti—
lagen.
I lönegarantikungörelsen föreskrivs vilka personer som kronofogdemyndigheten skall höra i ett ärende angående lönegaranti. Vidare får kronofogdemyndigheten enligt kungörelsen bestämma, att arbetstagaren skall på heder och samvete skriftligen bekräfta riktigheten av en så- dan uppgift om sina anställnings— och avlöningsförhål- landen som har betydelse för myndighetens prövning. Av dessa bestämmelser är det endast den första som bör
gälla beträffande konkursförvaltarens prövning.
Härefter återstår de närmare föreskrifter som riks- skatteverket utfärdat angående kronofogdemyndighetens handläggning. Riksskatteverket har dessutom utfärdat anvisningar med arbetsbeskrivning för kronofogdemyn— dighet vid handläggning av lönegarantiärende i mindre konkurs.6 Föreskrifterna med därtill anslutande ar- betsbeskrivning är i hög grad inriktade på verksamhe— ten hos just kronofogdemyndigheterna. Därför är före— skrifterna och anvisningarna inte utan vidare lämpliga som vägledning för förvaltarens prövning. Det torde dock finnas behov av gemensamma lösningar på frågor som dyker upp vid lönegarantiprövningen hos förvalta— ren. Från både principiella och praktiska utgångspunk— ter är det emellertid mindre lämpligt att en myndighet - t.ex. riksskatteverket - kommer med detaljerade och bindande föreskrifter för hur förvaltarna lämpligen bör bedriva sin verksamhet. I stället bör man bygga
vidare på den verksamhet med regionala sammankomster i
6 Se Föreskrifter, anvisningar m.m. för exekutionsvä- sendet (FAX), lönegarantiärenden, 1980—04-22. Cite— ras i det följande FAX.
vilka konkursförvaltarna och representanter för till— synsmyndigheten deltar. Merparten av sådana samman— komster anordnas av en tillsynsmyndighet. I några fall är det i stället konkursförvaltarna inom regionen som arrangerar sammankomsten inom ramen för s.k. förval-
tarkollegier.
Vid ifrågavarande sammankomster tar man upp olika frå— gor beträffande handläggningen av konkurser. Även dis— kussion av olika lönegarantifrågor förekommer. På så sätt kan de synpunkter som tillsynsmyndigheten före— träder på ett enkelt och smidigt sätt föras ut till konkursförvaltarna. Samtidigt får dessa tillfälle att komma med egna synpunkter. Härigenom kan man diskutera sig fram till ändamålsenliga lösningar på olika till- lämpningsproblem. Om företrädare för de fackliga orga— nisationerna inbjuds att delta i diskussionerna kan eventuella problem komma att lösas genom medverkan av alla som är berörda. I sammanhanget ges utrymme för olika regionala hänsynstaganden. Ändrad praxis m.m. kan också snabbt slå igenom i den praktiska tillämp—
ningen.
Genom att tillsynsmyndigheten i sin verksamhet kommer i kontakt med många konkursförvaltares praktiska till— lämpning av t.ex. lönegarantilagen blir tillsynsmyndig— heten i flera frågor bättre informerad än vad en för- valtare i allmänhet kan vara. Därtill kommer att till- synsmyndigheten genom riksskatteverkets centrala re— surser får vetskap om hur olika tillämpningsproblem löses på andra platser i landet. Den sakkunskap som tillsynsmyndigheten sålunda förvärvar gör det natur- ligt att den enskilde förvaltaren i många fall har an- ledning att vända sig till tillsynsmyndigheten för råd. Särskilt aktualiserar sig dylik rådgivning när frågorna berör sådana ämnen som tillsynsmyndigheten
kan sägas ha ett särskilt ansvar för.
Tillsyn
Redan enligt gällande lag omfattas konkursförvaltarens handläggning av lönegarantifrågor i stor konkurs av tillsynsmyndighetens granskning.7 Vid en överflyttning av lönegarantiprövningen i mindre konkurs till förval— taren kommer även denna prövning under tillsynsmyndig— hetens granskning. Behovet av tillsyn torde vara stör— re i mindre än i stor konkurs. I allmänhet är nämligen förutsättningarna för förvaltarens prövning betydligt sämre i en mindre konkurs. Vidare får ju det allmänna i brist på tillgångar i boet ofta betala förvaltarens arvode i mindre konkurs. Härigenom och genom sitt övergripande ansvar för lönegarantisystemet och dess finansiering har staten ett berättigat intresse av hur
lönegarantifrågorna handläggs hos förvaltarna.
Tillsynsmyndighetens granskning bör enligt utredningen i huvudsak ha en generell inriktning. Myndigheten skall alltså inte ägna sig åt att granska lönegaranti- ärendena löpande. För det första skulle en sådan upp- läggning av resursskäl vara orealistisk. Vidare vore det från principiell synpunkt olämpligt om tillsyns— myndigheten på eget initiativ kom med synpunkter under pågående handläggning hos förvaltaren. En sådan ord— ning skulle vara ägnad att undergräva förvaltarens självständighet vid prövningen. Detta hindrar emeller— tid inte att förvaltaren själv rådgör med tillsynsmyn— digheten innan han slutligt prövar t.ex. ett i hans
tycke ovanligt lönegarantianspråk.
Med tanke på tillsynens i huvudsak generella inrikt- ning kan det vara en lämplig ordning att tillsynen praktiskt anknyter till vad som bör gälla beträffande den närmare utformningen av förvaltarens lönegaranti— prövning. Tillsynen bör således bedrivas i anslutning till det meningsutbyte i olika tillämpningsfrågor som
avses äga rum mellan tillsynsmyndighet och förvaltare. En sådan ordning gör det möjligt för tillsynsmyndighe— 7 Se prop. 1978/79:105 s. 285.
ten att på ett enkelt och smidigt sätt effektivt be—
driva tillsynen.
Tillsynens generella inriktning bör vidare innebära att tillsynsmyndigheten tar upp frågor av allmän ka- raktär. En typisk fråga som tillsynsmyndigheten sär— skilt bör ägna sig åt är t.ex. hur man skall kontrol- lera att lönegarantin inte missbrukas. Det bör således ankomma på tillsynsmyndigheten att göra förvaltarna uppmärksamma på sådana typer av lönegarantifall där
det finns Särskild anledning att befara missbruk.
En annan fråga av stort intresse är givetvis att löne- garantin ges en enhetlig tillämpning. Arbetstagarna skall ju av rättviseskäl ha samma rätt till ersättning
oavsett vilken förvaltare som prövar anspråken.
Särskilt när det gäller att åstadkomma en enhetlig tillämpning av lönegarantilagen är det värdefullt att tillsynsmyndigheten har tillgång till riksskattever— kets centrala resurser. Bl.a. anordnar verket regel- bundet sammankomster för landets samtliga tillsynsmyn- digheter för överläggningar och information i gemen— samma angelägenheter. Bland riksskatteverkets uppgif- ter ingår också att med stöd av lönegarantikungörelsen fastställa de blanketter som kommer till användning vid hanteringen av lönegarantin. Denna uppgift bör även fortsättningsvis fullgöras av riksskatteverket. Däremot bör det inte - som redan anförts — ankomma på verket att beträffande förvaltarnas handläggning ut- färda en motsvarighet till de nuvarande föreskrifterna för tillämpningen av bestämmelserna i lönegarantikun— görelsen om kronofogdemyndighetens handläggning av lö-
negarantiärenden.
Även om riksskatteverket i fortsättningen inte skall utfärda bindande föreskrifter för själva prövningen bör det övervägas om det inte finns behov av vägled—
ning för förvaltarna i annan form. Det bör t.ex. fin-
nas behov av att i viss mån sprida de anvisningar och råd på olika tillämpningsproblem som ventileras vid de regionala sammankomsterna. Genom tillsynsmyndigheter- nas förmedling kommer riksskatteverket att få en god
överblick för hela landet av vilka frågor som tas upp i Sådana sammanhang. Om det anses lämpligt kan riks— skatteverket därför i skriftlig form utfärda allmänna
råd för tillämpningen av lönegarantilagen .
Ett av syftena med allmänna råd kan vara att bidra till en enhetlig rättstillämpning hos förvaltarna. Ett sådant syfte är särskilt angeläget med tanke på att förvaltarna utgör en förhållandevis stor grupp perso— ner som var och en för sig bedriver sin verksamhet självständigt. De allmänna råden kan vidare utgöra en god vägledning och ett gott stöd för inte minst den stora grupp förvaltare som är ensam jurist på en advo- katbyrå. Riksskatteverkets rådgivning kan naturligtvis också komma att vara nödvändig för att verket effek-
tivt skall kunna ta till vara det allmännas intressen.
Med särskild hänvisning till det sist angivna syftet finns det anledning understryka att den valda termen allmänna råd innebär att de regler som tas upp i de
allmänna råden inte blir bindande för förvaltarna. In—
nebörden är i stället att reglerna skall anvisa hur förvaltaren lämpligen kan förfara i vissa hänseenden men att det likväl står den enskilde förvaltaren fritt att välja en annan väg för att nå det önskade resulta— tet.8 Råden är naturligtvis också ett uttryck för riksskatteverkets uppfattning i olika frågor och kan därför antas komma att ligga till grund för tillsyns- myndigheternas befattning med tillämpningen av lönega—
rantilagen.
Med hänsyn till vad som anförts beträffande tillsyns— myndigheternas och riksskatteverkets roll anser utred— ningen att tillsynsmyndigheterna i sin verksamhet i
8 Jämför prop. 1983/84:119 s. 6.
fortsättningen bör ägna tillämpningen av lönegaranti- lagen större uppmärksamhet än vad som för närvarande sker.9 Även om den ökade tillsynen i första hand tar sikte på tillämpningen av lönegarantilagen i mindre konkurs saknas skäl att särskilt undanta tillämpningen i stor konkurs. Tillsynsmyndigheten skall ju verka för enhetlig tillämpning och även ge vägledning åt förval— tarna. Särskilt i dessa avseenden är det värdefullt om även lönegarantilagens tillämpning i stor konkurs in-
begrips. 4.1.3 Särskild prövning av tveksamma fall
Bakgrund
I en stor konkurs prövar förvaltaren redan nu i vad mån en fordran omfattas av lönegarantin. Prövningen sker inom ramen för bevaknings— och anmärkningsförfa— randet. Med detta förfarande följer också en möjlighet att för tveksamma fall få till stånd en särskild pröv— ning som inte görs av förvaltaren. Den särskilda pröv- ningen sker vid ett förlikningssammanträde inför kon— kursdomaren och i en eventuellt därefter följande rät— tegång vid konkursdomstolen (en tingsrätt), jävspro—
cess .
Frågan hur man behandlar de tveksamma fallen är inte oväsentlig. Enföreställning om frågans vikt enligt nu— varande ordning i mindre konkurs får man av statistik beträffande antalet avslagsbeslut hos kronofogdemyn- digheterna och beträffande antalet lönegarantimål i hovrätt (bil. 5, tab. 1). Åren 1980 — 1982 meddelades sålunda sammanlagt 365, 373 resp. 728 avslagsbeslut
9 Tillsynsmyndigheterna torde för närvarande inte ägna förvaltarnas tillämpning av lönegarantilagen någon större uppmärksamhet. Jämför uppgifter i beslutet JO om kronofogdemyndigheterna och konkurstillsynen - några iakttagelser och förslag, 1983:E 1, bil. 4, punkt 2, s. 49 - 55.
hos kronofogdemyndigheterna10 och åren 1982 och 1983 inkom det 117 resp. 110 besvärsmål angående lönegaran- ti till landets hovrätter.
Eftersom bevaknings- och anmärkningsförfarandet inte förekommer i mindre konkurs blir inte bestämmelserna om förlikningssammanträde och jävsprocess tillämpliga i en sådan konkurs. Den enda möjligheten, inom ramen för handläggningen av en mindre konkurs, till en sär— skild prövning är att framställa invändning mot för— valtarens förslag till hur samtliga tillgångar i kon— kursen skall fördelas — utdelas bland borgenärerna. En dylik möjlighet är emellertid otillräcklig för lönega— rantins del. För det första upprättas utdelningsför- slag i endast vissa mindre konkurser och avser då som regel endast konkursfordringar med bättre förmånsrätt än löner. Det blir med andra ord inte aktuellt att över huvud taget ta ställning till vilken rätt en lö- nefordran har i konkursen. Vad härefter gäller övriga konkurser — dvs. de som avskrivs som tillgångslösa - saknas möjligheter till särskild prövning helt och hållet. Därtill kommer att utdelningsförslag läggs fram först i konkursens slutskede. Så länge kan natur— ligtvis inte en arbetstagare vänta på att få sin rätt till lönegarantimedel prövad. Den socialt betingade lönegarantin är ju många gånger nödvändig för det dag— liga uppehället. Inte heller möjligheten att i en van— lig rättegång mot konkursboet (arbetsgivaren) få en lönefordran prövad är med hänsyn härtill något verk- ligt alternativ. Nu angivna förhållanden gör det ofrånkomligt att tillskapa en ordning för särskild
prövning av tveksamma lönegarantifall i mindre konkurs Särskild prövning vid konkursdomstolen
Det är naturligtvis möjligt att efter mönster av reg— lerna i stor konkurs tillskapa en ordning för särskild
prövning av tveksamma lönegarantifall i mindre konkurs
10 Uppgifterna har inhämtats genom utredningens enkät till kronofogdemyndigheterna.
Prövningen skulle alltså knytas till konkursdomstolen,
till tingsrätterna, i första hand.
En ordning för särskild prövning liknande det nu aktu— aliserade förslaget förespråkades av ett par remissin- stanser redan vid lönegarantilagens tillkomst.11 En— ligt remissinstanserna skulle partsförhållandet vid konkursdomstolen vara arbetstagaren, å ena, och staten, å andra sidan. Vederbörande departementschef ansåg emellertid i propositionen med förslag till lönegaran— tilag att förslaget var för vidlyftigt. Han framhöll att det skulle innebära att man tillskapade en betung- ande obligatorisk ordning för prövning av tveksamma fall. Dessutom var det, fortsatte han, från principi- ell synpunkt föga tilltalande att en process om ford- ringens existens eller storlek fördes mellan arbetsta- garen och staten när den rätteligen borde föras mellan arbetstagaren och arbetsgivaren.12 Giltigheten av departementschefens kritik att den fö- reslagna ordningen var för vidlyftig och skulle inne- bära att man tillskapade en betungande ordning måste bedömas mot bakgrund av konkurslagstiftningen. Denna har ju framför allt genom den senaste reformeringen av konkurslagen genomgått betydande förändringar. Inte minst avser dessa de bestämmelser i konkurslagen som i detta sammanhang är av intresse, nämligen de bestäm- melser som föreskriver hur prövningen av tvistiga fordringar skall gå till i en stor konkurs.13 Nyord- ningen i dessa avseenden gör att prövningen av tvisti— ga fordringar i stor konkurs nu kan ske på ett enklare och snabbare sätt än då lönegarantilagen kom till.14
11 Se prop. 1970:201 5. 92 (lagberedningen octheriges advokatsamfund).
12 Se prop. 1970:201 5. 93.
13 Se prop. 1978/79:105 s. 308 ff.
14 Ytterligare förenklingar har föreslagits av konkurs- lagskommittén i slutbetänkandet. Bl.a. föreslås att konkursdomarinstitutet avskaffas, varigenom diarie— föring m.m. förenklas. Se SOU 1983:24 s. 129 ff.
Nu diskuterat förslag kommer inte heller i konflikt med departementschefens synpunkter angående parts— ställningen. Tvärtom innebär det ett hänsynstagande till dennes synpunkter genom att konkursboet, som ju i och med konkursen företräder den tidigare arbetsgiva— ren, och inte staten skallvaraarbetstagarens motpart. De skäl som anfördes vid lönegarantilagens tillkomst hindrar därför inte i något avseende att de tveksamma lönegarantifallen prövas i en ordning som svarar mot den för tvistiga fordringar i stor konkurs. En anknyt— ning av den särskilda prövningen till konkursdomstolen torde för övrigt vara till fördel från en speciell synpunkt. Vad utredningen här åsyftar är följande.
Arbetstagaren har enligt nu gällande ordning möjlighet att föra talan mot kronofogdemyndighetens avslagsbe—
slut genom besvär till en hovrätt. I hovrätten är handläggningen som regel skriftlig. Från bl.a. fack-
ligt håll har man emellertid menat att en sådan ord- ning inte är ändamålsenlig. Lönegarantimålen skulle nämligen ofta inte vara utredda på ett sådant sätt att de lämpade sig för den skriftliga handläggningen. Må- len skulle behöva förberedas ytterligare vid ett sam— manträde inför domstolen. Härigenom skulle parterna, har man också menat, få större möjligheter att reda ut eventuella missförstånd och kanske komma överens i vissa frågor. Mot nu angiven bakgrund framstår en ord- ning med särskild prövning av tveksamma fall vid kon— kursdomstolen som i högsta grad ändamålsenlig. Hand— läggningen vid förlikningssammanträdet inför konkurs- domaren och i den därefter följande jävsprocessen skulle vidare kunna ges en enkel och flexibel utform- ning, som skulle bidra till att göra handläggningsti-
derna förhållandevis korta.1
Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen att tveksamma lönegarantifall skall kunna prövas särskilt
15 Jämför bil. 5 beträffande undersökningar som JO fö— retagit angående handläggningstiderna i besvärsmål om lönegaranti i konkurs.
vid konkursdomstolen enligt ett förfarande som motsva— rar det som gäller för tvistiga fordringar i stor kon- kurs. Att förslaget i ett begränsat antal fall ökar avvecklingstiderna för konkurserna är en konsekvens
som får godtas. Vilka fall skall prövas särskilt?
En första fråga vid utformningen av det särskilda prövningsförfarandet vid konkursdomstolen är hur man skall välja ut de tveksamma lönegarantifallen. Enligt lönegarantilagen gäller för närvarande att arbetstaga— ren får föra talan mot de beslut i vilka kronofogde- myndigheten funnit att arbetstagarens fordran inte om—
fattas av garantin (9 S).
Konkursförvaltaren meddelar inga avslagsbeslut som man kan knyta an den särskilda prövningen till. Det hind- rar emellertid inte att man i sak knyter an till samma kategori av fall som de nuvarande bestämmelserna om- fattar. De tveksamma fallen skulle alltså vara sådana där förvaltaren funnit att arbetstagarens fordran inte omfattas av garantin. Liksom arbetstagaren enligt nu- varande ordning i mindre konkurs själv tar initiativet till den särskilda prövningen genom att anföra besvär mot kronofogdemyndighetens avslagsbeslut bör arbetsta- garen även enligt den föreslagna ordningen själv ta initiativet till en särskild prövning. En särskild prövning vid konkursdomstolen bör därför komma till stånd endast på arbetstagarens begäran.
Vid övervägandena kring frågan vilka tveksamma lönega- rantifall som skall kunna bli föremål för särskild prövning måste man även beakta statens mera övergri— pande intresse av att lönegarantilagen tillämpas rik- tigt. Visserligen kan förvaltaren sägas företräda sta- ten när han sköter prövningen av lönegarantianspråk men prövningen sker inom ramen för konkursförvaltning- en och förvaltaren har att enligt konkurslagen se till alla borgenärers bästa. Därför finns det möjligen be-
hov av att just statens intresse tas till vara sär— skilt. Staten har ju ansvaret för finansieringen av
lönegarantisystemet.
Om man, såsom hittills diskuterats, endast tillåter särskild prövning när förvaltaren inte ansett sig kun— na godkänna en begäran om lönegaranti blir följaktli— gen de eventuella fall där förvaltaren varit alltför generös aldrig föremål för särskild prövning. Med hän— syn härtill och till det allmänna intresset av att lö- negarantilagen tillämpas rätt finns det anledning att överväga om inte staten skulle ges rätt att angripa förvaltarens prövning genom att kunna påkalla särskild prövning. Ett sådant system skulle emellertid kunna medföra att förvaltaren alltid inhämtade statens god- kännande innan han tog definitiv ställning i en löne- garantifråga. Härigenom skulle hans handläggning för- dröjas. Vidare skulle förutsättningarna för förvalta- rens direkta förhandlingar med de fackliga organisa- tionerna försämras. De fackliga organisationerna skul— le nämligen oftast tvingas avvakta att förvaltaren
först haft kontakt med statens företrädare.
De angivna konsekvenserna av att ge staten rätt att påkalla särskild prövning skulle alltså kunna gå ut över den snabbhet och enkelhet som en överflyttning av lönegarantiprövningen till förvaltaren i övrigt anses medföra. Med stöd av det anförda anser utredningen att staten inte bör ges rätt att påkalla vilka tveksamma lönegarantifall som skall prövas särskilt vid konkurs— domstolen. Detta utesluter emellertid inte att till— synsmyndigheten till förvaltarna framför synpunkter på vilka typer av tveksamma fall som bör bli föremål för särskild prövning. Sådana synpunkter får emellertid komma fram inom ramen för den generella tillsynen av
lönegarantilagens tillämpning.
Utredningens överväganden har alltså sammanfattnings—
vis gett till resultat att en särskild prövning vid
konkursdomstolen uteslutande kan ske på arbetstagarens begäran och i de fall där förvaltaren funnit att ar— betstagarens fordran inte omfattas av garantin. Det är endast dessa tveksamma lönegarantifall som skall kunna
föras till konkursdomstolen.
Hur skall de tveksamma fallen föras till konkursdom-
stolen?
Det är inte alldels självklart hur de tveksamma löne- garantifallen skall föras till konkursdomstolen (an- hängiggöras). Här liksom i andra fall när det gäller utformningen av det nya prövningsförfarandet kan be— vaknings— och anmärkningsförfarandet i stor konkurs
väljas som utgångspunkt.
Eftersom prövningen av lönegarantifordringar i stor konkurs sker inom ramen för bevaknings- och anmärk- ningsförfarandet uppkommer eventuella tvistefrågor därigenom att anmärkningar framställs mot bevakade fordringar. Genom att anmärkningsskrifterna ges in till konkursdomaren får denne också kunskap om vilka tvister som möjligen blir föremål för handläggningen vid förlikningssammanträdet. Enligt utredningens me- ning bör de tveksamma lönegarantifallen i mindre kon- kurs föras till konkursdomaren på ett motsvarande sätt. Närmare bestämt skulle förvaltaren åläggas att till konkursdomaren skriftligen anmäla de tveksamma löne- fordringar som skall bli föremål för särskild prövning vid konkursdomstolen. Eftersom det i praktiken i de flesta fall är förvaltaren som framställer anmärkning— ar fullgör han redan i dag i stor konkurs en uppgift motsvarande den nu föreslagna anmälningsskyldigheten.
Ett alternativ till förvaltarens anmälningsskyldighet är att arbetstagaren själv anmäler sin fordran till konkursdomaren för prövning. Härvid finns det dock risk för att handläggningen skulle dra ut på tiden och fungera mindre smidigt. Arbetstagaren skulle kanske inte lika snabbt anmäla fordringen hos konkursdomaren.
Först önskar arbetstagaren kanske tala med någon fack— lig företrädare osv. Vidare kanske arbetstagaren inte förser konkursdomaren med erforderliga uppgifter före förlikningssammanträdet. Eventuellt skulle det även vara erforderligt att särskilt föreskriva att arbets— tagaren måste komma med sin anmälan inom en viss tid. I annat fall skulle han förlora rätten till garantibe— lopp. Då kan det i sin tur uppstå olika meningar huru- vida arbetstagaren fullgjort sin anmälningsskyldighet inom rätt tid. Mot nu angiven bakgrund kan det sägas att alternativet med att låta arbetstagaren själv an— mäla fordringen till särskild prövning inte motsvarar de krav som bör ställas på ett förfarande som gäller lönegarantin. Som tidigare framhållits är det nämligen viktigt att förfarandet i största möjliga mån under— lättar för arbetstagarna att få sin rätt till garanti- belopp prövad och att detta kan ske enkelt och snabbt. Utredningen föreslår därför att det skall ankomma på förvaltaren att på begäran av arbetstagaren till kon- kursdomaren anmäla de fordringar som skall prövas sär- skilt.
Förvaltarens anmälan till konkursdomaren om fordringar som bedömts som inte klara bör dokumenteras på lämp- ligt sätt. Av dokumentationen bör tydligt framgå var- för förvaltaren anser att fordringen inte är klar för betalning enligt garantin, dvs. grunden för förvalta—
rens ställningstagande.
Förvaltarens anmälan till konkursdomaren bör följas av fortsatt verksamhet från förvaltarens sida för att få tvistefrågorna klarlagda och såvitt möjligt förlikta
före förlikningssammanträdet inför konkursdomaren.
Härvidlag bör alltså förvaltaren agera efter samma mönster som i en stor konkurs.16 Är arbetstagaren fackligt ansluten kan det många gånger vara lämpligt att förvaltaren i ett tidigt skede tar kontakt med i
16 Jämför prop. 1978/79:105 S. 200 ff och 308 ff.
första hand den lokala arbetstagarorganisation som ar—
betstagaren tillhör.
När konkursdomaren mottagit en anmälan från förvalta— ren skall konkursdomaren skyndsamt sätta ut ett sam- manträde för handläggning av den tveksamma löneford— ringen samt kalla förvaltaren och arbetstagaren till sammanträdet. Härigenom tillskapas ett förfarande som motsvarar handläggningen av tvistiga fordringar i stor konkurs. Kravet på att förvaltarens anmälan tydligt skall ange grunden för förvaltarens ståndpunkt torde utgöra en förutsättning för att handläggningen skall kunna bedrivas på ett ändamålsenligt sätt vid konkurs—
domstolen.
Konkurslagens bestämmelser om handläggningen av tvis-
tiga fordringar
De tveksamma lönegarantifallen i mindre konkurs bör prövas vid konkursdomstolen enligt ett förfarande som motsvarar det som enligt konkurslagens bestämmelser gäller för tvistiga fordringar i stor konkurs. En så- dan ordning kräver emellertid att man överväger vilka av konkurslagens bestämmelser som skall göras tillämp- liga beträffande den särskilda prövningen i mindre konkurs. I förevarande sammanhang tar utredningen upp vissa principiella frågor.
Bestämmelserna om förlikningssammanträdet inför kon— kursdomaren och om den eventuellt följande rätte- gången föreskriver vilka som äger föra talan i dylika sammanhang (108 S konkurslagen), nämligen förvaltaren, borgenärerna och gäldenären (arbetsgivaren). Dessa är desamma som också har rätt att framställa anmärkning mot en bevakad fordran (104 S konkurslagen). Till rät— ten att framställa anmärkning anknyter vidare rätten att föra talan mot avgörandet i ett mål angående tvis-
tiga fordringar i konkurs.1
17 Se Welamson, Konkursrätt s. 541.
Enligt konkurslagen kan alltså även andra än förvalta— ren vara motpart till en arbetstagare (löneborgenär) som bevakat en lönefordran. Möjligheten för en annan borgenär än arbetstagaren och för gäldenären att föra talan har i stor konkurs en ytterst begränsad praktisk betydelse. Även beträffande prövningen av lönegaranti- anspråk i mindre konkurs skulle den nu aktuella be— stämmelsen om talerätten få en ytterst begränsad prak— tisk betydelse. Gäldenären och en borgenär skulle en- dast i vissa undantagsfall tänkas vara betjänta av att kunna delta i en rättegång angående ett lönegarantian— språk och föra talan mot arbetstagaren. Det saknas emellertid anledning att för dessa fall låta annan än förvaltaren och arbetstagaren föra talan i en rätte- gång som uteslutande rör rätten till betalning enligt garantin. En sådan ordning passar också bäst om man anser att ansvaret för den löpande prövningen skall ligga på förvaltaren ensam. Vidare skulle det framstå som inkonsekvent att ge gäldenären och annan borgenär än arbetstagaren talerätt utan att samtidigt ge dem rätt att anmäla vilka fordringar som skall prövas vid konkursdomstolen. Utredningen har redan avvisat en lösning där man ger staten rätt att påkalla prövning av lönegarantianspråk vid konkursdomstolen. Delvis samma skäl kan även åberopas mot en ordning där gälde— nären och annan borgenär än arbetstagaren ges rätt att påkalla prövning av lönegarantianspråk. Även staten kan förresten uppträda som borgenär i sammanhanget.
Genom att utesluta gäldenären och annan borgenär än arbetstagaren från möjligheten att föra talan m.m. i lönegarantisammanhang kan de åtminstone teoretiskt gö- ra rättsförluster. Riskerna härför är dock mycket be— gränsade. Riskerna kan för övrigt elimineras genom in— vändning mot förvaltarens utdelningsförslag eller ta—
lan i en vanlig rättegång.
Av betydelse för handläggningen vid förlikningssamman—
trädet och vid en eventuellt därefter följande rätte—
gång är vidare konkurslagens bestämmelser angående förlikning. För giltigheten av en förlikning uppstäl— ler konkurslagen(108 och 110 55) vissa förutsättning- ar såvitt förlikningen innebär att en anmärkning för— faller eller inskränks. Däremot uppställs inte några särskilda förutsättningar om en borgenär frånfaller eller inskränker sin bevakning. I detta avseende läg- ger konkurslagen inte några hinder i vägen för en för— likning. För den särskilda prövningen i mindre konkurs betyder konkurslagens regler således bl.a. att en ar— betstagare när som helst under handläggningen av en tvist kan frånfalla eller inskränka sitt anspråk på betalning enligt garantin.
Vad avser en förlikning som grundas på att en anmärk- ning förfallit eller inskränkts utgår konkurslagen från att det skall krävas samtycke av alla vilkas rätt är beroende av förlikningen. Betydande lättnader i kravet på samtycke gäller emellertid vid ett förlik— ningssammanträde inför konkursdomaren. Vid ett sådant sammanträde är det nämligen tillräckligt om förlik— ningen träffas enhälligt av alla närvarande för att den skall få verkan även för frånvarande. Även med be— aktande av den här lättnaden i kravet på samtycke med— för konkurslagens regler att en förvaltare eller annan som framställt anmärkning inte utan vidare kan få till stånd en förlikning. Den som gjort anmärkningen dispo— nerar med andra ord inte ensam över den. Anmärkningen gäller även för de andra anmärkningsberättigade, även
om de inte deltagit i anmärkningen.
I den tänkta ordningen beträffande mindre konkurs mot- svaras anmärkningen av förvaltarens anmälan till kon— kursdomaren. En sådan anmälan innebär att förvaltaren bedömt fordringen som inte klar för betalning enligt
garantin och att fordringen skall prövas vid konkurs— domstolen. Eftersom förvaltaren ensam skall ansvara
för den löpande prövningen av lönegarantianspråk vore
det olämpligt om han i sitt agerande skulle vara bun-
den av konkurslagens regler om förlikning. Dessa bör alltså inte göras tillämpliga beträffande den särskil—
da prövningen i mindre konkurs.
Av intresse är vidare den regel i konkurslagen(115 S) som gäller avgörandets räckvidd. I den regeln stadgas, att genom dom i en tvist angående en bevakad fordran "vare allenast avgjort, vilken rätt i konkursen till— kommer fordringen". Bestämmelsen innebär att avgöran— dets betydelse begränsas till själva konkursen. Det har nämligen inte ansetts rimligt att en bevakande borgenär skall tvingas att på en tvist lägga ned mera arbete och kostnader än som svarar mot vad som för ho— nom står på spel i själva konkursen. Den beräknade ut— delningen kan ju många gånger vara en obetydlighet i
jämförelse med fordringens nominella belopp.
Den särskilda prövningen i mindre konkurs gäller inte fordringens "rätt i konkursen" utan fordringens rätt till betalning enligt garantin. Fordringens rätt i konkursen fastställs ju i mindre konkurs i samband med utdelningsförslagets fastställande. Konkurslagens be— stämmelser om avgörandets räckvidd bör därför inte gö— ras tillämplig beträffande den särskilda prövningen. Att tvistefrågan i den särskilda prövningen i mindre konkurs liksom i jävsprocessen i stor konkurs i prak— tiken så gott som alltid kommer att gälla betalnings— rätten eller förmånsrätten i konkursen saknar betydel—
se i sammanhanget;
Behandlingen av internationella och andra speciella fall
Att låta förvaltaren överta uppgiften att pröva löne— garantianspråken i mindre konkurs innebär att han — liksom kronofogdemyndigheten enligt nuvarande ordning - får ta ställning till om villkoren enligt lönegaran- tilagen är uppfyllda. En del av villkoren anknyter till vad som i allmänhet gäller beträffande löneford—
ringar i konkurs. Sålunda krävs att det är fråga om en
fordran som kan göras gällande i konkursen (konkurs— fordran) och som dessutom är förenad med förmånsrätt enligt 12 eller 13 S förmånsrättslagen . Utöver de nu berörda villkoren ställer lönegarantilagen upp vissa
speciella villkor (se avsnitt 2.2).
Av lönegarantilagens speciella villkor torde endast några ha nämnvärd praktisk betydelse. Betalning enligt garantin utgår sålunda som huvudregel inte till den som förvärvat en fordran som i och för sig berättigar till betalning. Vidare anses det svenska lönegaranti— systemet ta sikte på den svenska arbetsmarknaden. Ett villkor för betalning enligt garantin har därför an— setts vara att anställningens anknytning till Sverige
eller svenska förhållanden varit tillräckligt stark.
Det anförda innebär att ett löneanspråk väl kan god- kännas i konkursen men från lönegarantisynpunkt under— kännas på den grunden att något av de speciella vill— koren inte är uppfyllt. Inträffar det i en mindre kon— kurs, åligger det därför förvaltaren att ange detta i den anmälan som han enligt förslaget om särskild pröv— ning skall inge till konkursdomaren. Som grund för sitt ställningstagande får förvaltaren åberopa t.ex. att anställningen inte har tillräcklig anknytning till Sverige. Om arbetstagaren inte nöjer sig med förvalta— rens bedömning får alltså frågan om anknytning och därmed rätten till betalning enligt garantin avgöras i den särskilda prövningen vid konkursdomstolen. Pröv— ningen av de speciella villkoren kommer med andra ord att ske på samma sätt som är tänkt för andra tveksamma fall i mindre konkurs. I detta avseende innebär det föreslagna förfarandet inte någon förändring mot vad som i dag gäller vid kronofogdemyndighetens resp. hov— rättens prövning. Både en kronofogdemyndighet och en hovrätt har alltså i förekommande fall att bedöma om de speciella villkoren är uppfyllda. Med hänsyn till vad som sålunda kommer att gälla medför de internatio—
nella och de andra speciella fallen inte något problem
i mindre konkurs när det gäller själva handläggningen.
Vad däremot gäller förfarandet i stor konkurs är det oklart hur man skall handskas med de fall där arbets- tagarens fordran är utdelningsgill i konkursen men li— ka fullt inte ersättningsgill enligt lönegarantilagen ; något av de speciella villkoren är inte uppfyllt. Ge- nom anknytningen till bevaknings- och anmärkningsför- farandet saknar förvaltaren möjlighet att ta upp den här bristen i en anmärkningsskrift och därmed få till stånd en prövning vid konkursdomstolen. En fråga som gäller något av de speciella villkoren saknar ju bety- delse för rätten till betalning i konkursen. Mot den bakgrunden har det hänt att förvaltaren i dessa fall underrättat länsstyrelsen och där fått till stånd en prövning i stället för vid konkursdomstolen. Visserli- gen står en sådan ordning i strid med tanken på läns— styrelsen som en ren utbetalningsmyndighet men med tanke på en del konsekvenser som i annat fall skulle drabba arbetstagaren framstår förvaltarens agerande
som förståeligt. Hans alternativ är nämligen att inte
underrätta länsstyrelsen och därmed ställa arbetstaga— ren utan ersättning och utan möjlighet till överpröv- ning av förvaltarens negativa ställningstagande.
Oklarheter av detta slag bör självfallet undanröjas när man gör en översyn av lönegarantilagen . En arbets- tagare måste självklart ha möjlighet att överklaga förvaltarens bedömning att anställningen t.ex. inte har tillräcklig anknytning till Sverige och därmed in- te heller ger rätt till betalning enligt garantin. När det just gäller kravet på anknytning till Sverige tor— de det för övrigt finnas behov av en uttrycklig be- stämmelse i lönegarantilagen . Denna skall ge uttryck åt kravet på svensk anknytning. Utredningen återkommer
till frågan i avsnitt 4.3.
Den lösning beträffande de speciella villkoren som i förevarande avseende ligger närmast till hands är att
arbetstagaren — på samma sätt som föreslagits beträf- fande mindre konkurs - ges möjlighet att få till stånd en prövning vid konkursdomstolen. Härigenom blir pröv— ningen i stor och mindre konkurs enhetlig i ytterliga- re ett avseende. Vidare ligger en sådan ordning i lin— je med utredningens överväganden beträffande utbetal— ningsförfarandet (se avsnitt 4.2.2). Dessa innebär nämligen bl.a. att uppgiften att sköta utbetalningen skall renodlas och därmed inte omfatta någon materiell prövning av anspråken. Med hänsyn till det anförda an— ser alltså utredningen att de internationella och de andra speciella fallen bör behandlas i stor konkurs på
samma sätt som i mindre konkurs.
Den valda lösningen förutsätter emellertid att frågor rörande lönegarantilagens speciella villkor kan prövas vid förlikningssammanträdet inför konkursdomaren och i en eventuellt därefter följande rättegång. Utredning—
ens förslag är utformat i överensstämmelse härmed.
Konkurskostnader
Förvaltarens uppgifter vid den särskilda prövningen av tveksamma lönegarantifall i mindre konkurs bygger på hans verksamhet i konkursen. Det är därför en både na- turlig och praktisk ordning att hans arbete med dessa uppgifter ersätts på samma sätt som arbetet med hans övriga uppgifter i konkursen. Arvodet för uppdraget som förvaltare skall alltså täcka även förvaltarens
arbete med den särskilda prövningen.
Konkurslagens bestämmelser innebär att förvaltarens arvode liksom övriga konkurskostnader belastar kon— kursboet och har företräde till boets tillgångar fram- för andra fordringar. Om det finns tillgångar i boet blir följden att det belopp som kan delas ut till bor— genärerna minskar i motsvarande mån som storleken av konkurskostnaderna ökar. Saknas tillgångar skall kost— naderna för det fall att konkursen uppstått på ansökan
av annan borgenär än staten i begränsad utsträckning
betalas av borgenären. Kan kostnaderna inte uttas ur boet eller av borgenären, skall de utgå av allmänna
medel.
Att konkurskostnaderna delvis kommer att hänföra sig
till kostnader för åtgärder som i varierande grad vid— tagits för lönegarantisystemets räkning kräver en för— klaring. Det kan ju nämligen i förstone sägas att åt— gärderna inte varit påkallade till fullgörande av för— valtarens åligganden enligt konkurslagen .
Den ena ytterligheten av fall utgörs av sådana där för— valtaren lägger den utredning som föregår upprättandet av konkursbouppteckningen till grund för lönegaranti— prövningen. Förvaltaren utför alltså inte något nämn— värt extra arbete för lönegarantins del. Härvid är det förstås oftast fråga om fordringar som enligt förval— tarens bedömande är klara för betalning enligt garan— tin och därför inte blir föremål för den särskilda prövningen. Den del av förvaltarens arvode som svarar mot den här kategorin lönegarantifall bör uppenbarli—
gen belasta konkursboet.
Den andra ytterligheten av fallrörsådana där förval— tarens arbete avser åtgärder vidtagna uteslutande för lönegarantin. Här har förvaltarens prövning fortskri- dit så långt att motsvarigheten till en jävsprocess blivit aktuell. Visserligen kan utgången av prövningen vid domstolen ha betydelse i själva konkursen som un- derlag för förvaltarens utdelningsförslag, men det är ändå fråga om arbete som nedläggs för lönegarantila— gens tillämpning. Lagstiftaren har nämligen när det gäller utdelningsförslag i mindre konkurs uppfattning— en att det inte behövs ett särskilt system för rätts- lig prövning av tvistiga konkursfordringar. Här avsed- da tvistefrågor anses i normala fall kunna lösas av förvaltaren inom konkursens ram.18 Därför finns det
också anledning att ifrågasätta huruvida förvaltarar-
18 Se prop. 1978/79:105 S. 212 och 332 f.
vodet bör betraktas som en konkurskostnad i den del det avser ifrågavarande arbete med lönegarantipröv—
ningen.
Härvidlag föreligger en principiell skillnad i förhål- lande till förvaltarens lönegarantiprövning i stor konkurs. I stor konkurs sker ju lönegarantiprövningen nästan uteslutande inom ramen för bevaknings— och an- märkningsförfarandet. Det uppstår med andra ord inga särskilda kostnader för förvaltarens lönegarantipröv— ning. I praktiken behöver emellertid inte skillnaden vara så stor mellan de båda konkursformerna. Den sär- skilda prövningen av en konkursfordran som i stor kon- kurs sker genom bevaknings— och anmärkningsförfarandet avser i en vanlig typ av tvist frågan huruvida ford- ringen är förenad med förmånsrätt eller inte. Genom att lönegarantiersättning utgår endast för förmånsbe- rättigade löne- och pensionsfordringar blir utgången av den angivna typen av tvister indirekt avgörande även för rätten till lönegarantiersättning. Det är också utsikten att få ersättning enligt garantin som i de flesta fall ligger bakom arbetstagarens intresse för tvisten. Härigenom kommer tvisten i stor konkurs i praktiken att gälla samma frågeställning som vid den särskilda lönegarantiprövningen i mindre konkurs. Det finns därför ingen anledning att låta den ifråga- varande skillnaden mellan stor och mindre konkurs ha någon avgörande betydelse i förevarande sammanhang.
Skillnaden mellan lönegarantiprövningen i stor och mindre konkurs blir i realiteten närmast av formell art. Ser man till vad förvaltarens åtgärder vid pröv- ningen består i torde det inte bli någon större skill— nad mellan de båda konkursformerna. Hans åtgärder vid den särskilda prövningen i mindre konkurs kan också i en hel del fall visa sig vara ägnade att befrämja kon— kursutredningen. Det torde också vara så, att en för— valtare i viss utsträckning är berättigad att i sitt
uppdrag ta hänsyn till tredje mans intresse, t.ex.
19 Det anförda gör det enligt
till anställdas intresse. utredningens uppfattning naturligt att betrakta även den del av en förvaltares arvode som hänför sig till arbetet med den särskilda lönegarantiprövningen som en
konkurskostnad.
Det anlagda betraktelsesättet innebär att konkurskost- naderna ökar. I sin tur kommer detta att, som redan anmärkts, leda till en minskning av det utdelningsbara beloppet i en mindre konkurs. Det torde emellertid in— te röra sig om så många fall eller så stora belopp att det medför några egentliga problem. De ökade konkurs- kostnaderna kommer också att medföra en ökad belast— ning för det allmänna i och med att staten får stå för konkurskostnaderna i ett stort antal tillgångslösa konkurser. Enligt utredningens mening bör de ökade kostnaderna för staten finansieras genom medel från lönegarantifonden. De kostnadsmässiga effekterna av
utredningens förslag behandlas närmare i avsnitt 5. Rättegångskostnader
Förvaltarens arvode avseende det arbete han lägger ned på motsvarigheten till en jävsprocess är inte endast att behandla som konkurskostnader utan även som rätte— gångskostnader. Även arbetstagaren kan naturligtvis ha sådana kostnader i processen. Dessa kostnader torde i allmänhet bli större än i den nuvarande överprövningen i hovrätt. I jämförelse med hovrättsprövningen kommer nämligen den särskilda prövningen vid konkursdomstolen i betydligt större utsträckning att ske vid muntlig förhandling vid domstolen.
För den enskilde parten, arbetstagaren i detta fall, brukar en ordning med muntlig förhandling i många fall
medföra behov av juridiskt biträde i processen, vilket
19 Jämför Welamson, Konkursrätt, s. 615, samt prop. 1978/79:105 s. 153 ff och LU 1978/79:19 s. 88.
också för med sig ökade kostnader. Om arbetstagaren inte erhåller juridiskt biträde genom sin fackliga or- ganisation eller är oorganiserad, måste han själv skaffa sig erforderligt biträde och svara för de ökade kostnaderna. Härvid kan arbetstagaren i viss utsträck— ning få sina egna kostnader täckta genom den allmänna rättshjälpen.20 Beträffande omfattningen av ersättningsgilla rätte- gångskostnader anses i en stor konkurs endast sådana kostnader som uppkommit efter förlikningssammanträdet berättiga till ersättning.21 Förekomsten av rätte— gångskostnader fäster emellertid uppmärksamheten också på frågan om parternas ansvar för varandras kostnader. När det gäller jävsprocessen i stor konkurs har i
praxis fastslagits, att reglerna i 18 kap. rättegångs— 22 balken är att tillämpa. Som huvudregel innebär dessa att förlorande part skall ersätta motpartens rätte— gångskostnader i såväl underrätt som överrätt. En sär- skild bestämmelse om s.k. kvittning av rättegångskost— naderna finns också. Den tillämpas om det framställs
flera yrkanden i samma mål och parterna vinner ömsom.
En tillämpning av rättegångsbalkens regler även be-
träffande den särskilda prövningen av tveksamma löne—
garantifall i mindre konkurs skulle, jämfört med den nuvarande prövningen i hovrätt, innebära en försämring för arbetstagaren. Förlorar han prövningen skulle han nämligen riskera att få betala inte bara sina egna rättegångskostnader utan också motpartens, förvalta- rens (egentligen konkursboets) kostnader. Även kon—
! kursboet riskerar naturligtvis att få betala arbetsta- garens kostnader. Någon motsvarande risk löper arbets-
tagaren däremot inte i den nuvarande överprövningen av
20 Se rättshjälpskommitténs betänkande (SOU 1984:66) Den allmänna rättshjälpen, s. 83 f.
21 Se Welamson, Konkurs, s. 159. 22 Se a.a. s. 158 f.
kronofogdemyndighetens avslagsbeslut i en hovrätt.
Riksskatteverket, som företräder staten och utgör ar- betstagarens motpart i hovrätten, begär nämligen ald- rig någon kostnadsersättning, vilket man däremot får räkna med att förvaltaren kommer att göra i den före-
slagna särskilda prövningen.
Huvudregeln i rättegångsbalken om den förlorande par- tens ansvar för den vinnande partens rättegångskostna— der låter sig knappast fullt utförenasmed lönegaran- tilagens sociala syfte. Regelns tillämplighet bör där- för begränsas vid prövningen av lönegarantifall. Dom— stolen bör ges ökade möjligheter att kvitta parternas
kostnader mot varandra.
En lämplig begränsning är enligt utredningen att dom— stolen - förutom i de fall som anges i rättegångsbal- ken — får kvitta parternas kostnader även när en part förlorat målet men har haft skälig anledning att få
tvisten prövad. En motsvarande regel finns redan i la- gen (1974:371) om rättegången i arbetstvister (arbets- tvistlagen)23 och tillämpas alltså just på tvister rö- rande förhållandet mellan en arbetsgivare och en ar-
betstagare. Eftersom även lönegarantifallen i botten rör förhållandet mellan en arbetsgivare och en arbets— tagare kan det sägas vara följdriktigt att man även i motsvarigheten till jävsprocessen förfogar över utöka— de kvittningsmöjligheter i enlighet med arbetstvistla-
gens bestämmelse härom.
Med hänsyn till att den principiella skillnaden mellan lönegarantiprövningen i stor och mindre konkurs endast kommer att vara av formell art och eftersom prövningen i själva verket kommer att gälla samma typ av tvister, saknas anledning att göra någon skillnad mellan de bå- da konkursformerna i rättegångskostnadshänseende. Även i en stor konkurs bör således parternas kostnader kun- na kvittas om t.ex. en arbetstagare förlorar ett mål
men har haft skälig anledning att få tvisten prövad. 23 Se 5 kap. 2 5 första stycket arbetstvistlagen.
4.1.4 överprövning i arbetsdomstolen Bakgrund
Mål angående en tvistig fordran (konkursfordran) i stor konkurs handläggs i första instans vid en tings— rätt. Tingsrättens avgörande i ett sådant mål överkla- gas till en hovrätt. Hovrättens avgörande överklagas i sin tur till högsta domstolen. Där prövas målet dock endast om högsta domstolen ger prövningstillstånd. Den här ordningen för prövning (jävsprocess) är givetvis tillämplig även beträffande sådana tvistiga fordringar i stor konkurs som en arbetstagare har på lön m.m. och som kan ge upphov till anspråk på ersättning enligt lönegarantin. I mindre konkurs prövas motsvarande fordringar av en kronofogdemyndighet. Finner kronofog- demyndigheten att en fordran inte omfattas av garantin får arbetstagaren föra talan mot kronofogdemyndighe— tens beslut genom besvär till en hovrätt. Dess beslut
kan däremot inte överklagas.
Gemensamt för de nu diskuterade fordringarna är att de i botten hänför sig till förhållandet mellan en ar— betsgivare och en arbetstagare. Därmed avser målen an- gående dessa fordringar sådana arbetstvister som i princip faller under tillämpningsområdet för arbets— tvistlagen och därmed i sista hand under arbetsdomsto- lens prövning. Härvid utgör arbetsdomstolen för vissa arbetstvister första och enda instans medan den för andra tvister utgör andra och sista instans. I det se— nare fallet sker prövningen i första instans vid en
tingsrätt.
Enligt en särskild undantagsregel i arbetstvistlagen för mål som skall handläggas av tingsrätt med tillämp- ning av konkurslagen eller ackordslagen (1970:847) tillämpas inte arbetstvistlagen på sådana mål. Inte heller äger arbetstvistlagen tillämpning på tvister om
lönegarantiersättning i en mindre konkurs eftersom så-
dana tvister handläggs vid kronofogdemyndigheten i ad—
ministrativ ordning. Den här ordningen betyder alltså ett generellt undantag för mål angående sådana tvisti- ga fordringar i konkurs som kan föranleda anspråk på lönegarantiersättning. Även om arbetstvisterna inom konkursens ram är undantagna från arbetsdomstolens prövning kvarstår dock möjligheten att i särskild ord- ning utanför handläggningen av konkursen få till stånd en rättegång i arbetsdomstolen. Vid ett sådant förfa— rande låter man fordringarnas belopp inom konkursen fastställas till det belopp som bestäms i den särskil- da rättegången.
Nuvarande ordning för prövning av arbetstvister som ytterst gäller lönegarantiersättning framgår samman—
fattningsvis av följande uppställning.
Prövning inom konkurs enligt Prövning utom konkurs enligt
lönegarantilagen arbetstvistlagen
Mindre konkurs Stor konkurs
Konkurs— förvaltare Hovrätt Tingsrätt
Hovrätt Högsta domstolen
Utredningens förslag beträffande prövningen av tvek-
I Arbetsdomstolen Tingsrätt
Arbets- domstolen
Kronofogde- myndighet
samma lönegarantifall i mindre konkurs innebär att
dessa handläggs vid de allmänna domstolarna på motsva- rande sätt som tvistiga fordringar i stor konkurs. Härigenom blir också de tveksamma fallen i mindre kon- kurs mål som skall handläggas av tingsrätt med till- lämpning av konkurslagen eller ackordslagen och som därför skall undantas från arbetstvistlagens tillämp— : ning. På grund härav har det inom utredningen ansetts
att det finns anledning att närmare överväga undan- tagsregelns räckvidd eller, annorlunda uttryckt, om undantaget alltjämt är berättigat och om målen således även i fortsättningen bör undantas från arbetsdomsto—
lens prövning.
Tanken på ett förnyat övervägande beträffande undanta- get i arbetstvistlagen är inte ny. Arbetsdomstolen ut—
talade sålunda i ett lagstiftningsärende år 1975, som
24
gällde ändringar i lönegarantilagen att vid lämpligt
tillfälle, när tillräcklig erfarenhet vunnits av den
dåvarande ordningen för prövning av tvistiga fordring- ar i stor konkurs, borde frågan om vilken instans som skall överpröva sådana mål tas upp till förnyat över— vägande. Arbetsdomstolens uppfattning biträddes av fö- redragande statsrådet i det aktuella lagstiftnings—
ärendet.25 övervägandena kring den föreslagna omstruk- tureringen av lönegarantiprövningen i mindre konkurs
kan erbjuda ett lämpligt tillfälle för omprövning. Ett förnyat övervägande i frågan bör, som arbetsdomstolen närmast var inne på år 1975, begränsas till att gälla
val av överinstans.
24 Se prop. 1975/76:19 s. 44. Arbetsdomstolens ifråga— varande synpunkter framfördes närmare bestämt i an- slutning till ett förslag om att avskaffa det s.k. hänvisningsinstitutet enligt lönegarantilagen. Un- der lagens första år gällde nämligen ett hänvis— ningsinstitut för sådana fordringar i fattigkonkur- ser som bestreds av gäldenären/arbetsgivaren. Om det vid kronofogdemyndighetens prövning av ford- ringarna inte framgick att de förelåg skulle myn- digheten hänvisa arbetstagaren att väcka talan mot arbetsgivaren. I de fall den bestridda fordringen aktualiserade en arbetsrättslig tvist av sådan be— skaffenhet som på den tiden skulle avgöras av ar— betsdomstolen fick kronofogdemyndigheten hänvisa arbetstagaren att väcka sin talan i just arbetsdom— stolen. Härigenom kom arbetsdomstolen att handlägga ett inte obetydligt antal mål där tvisten för ar- betstagarens del i realiteten avsåg rätten till lö— negarantimedel. Se ytterligare härom Ds A 1975:4 s. 70 f och 74 f.
25 Se prop. 1975/76:19 s. 63.
Förslaget att låta förvaltaren ta över prövningen av lönegarantianspråken i mindre konkurs och därvid låta de tveksamma fallen prövas i en ordning som motsvarar den som gäller för tvistiga fordringar i stor konkurs gör hanteringen i mindre och stor konkurs enhetligare. Mot bakgrund härav framstår det utan tvivel som mest ändamålsenligt att man även i slutänden av förfarandet försöker uppnå enhetlighet. Målsättningen bör således vara att samma ordning skall gälla vid överprövning i
stor och mindre konkurs. Konkurslagens speciella regler
Vid tillkomsten av arbetstvistlagens undantagsbestäm— melse spelade konkurslagens speciella regler om för— likning och om avgörandets räckvidd i en jävsprocess stor roll (se närmare om dessa regler i 4.1.3). Veder— börande departementschef anförde26 bl.a. att det up- penbarligen inte var lämpligt att helt undanta arbets— tvister angående tvistiga fordringar i konkurs från konkurslagens regler för att i stället låta dem prövas i samma ordning som andra arbetstvister. Inte heller ansåg han det vara någon framkomlig väg att låta ar- betsdomstolen — vare sig som första instans eller som fullföljdsinstans — handlägga dessa fordringar i kon- kursdomstolens ställe men i övrigt med tillämpning av konkurslagens regler. Något undantag från dessa regler borde alltså inte göras för fordringar av arbetsrätts— lig natur sade han vidare. Departementschefen fortsat-
te:
Om tvistiga fordringar i konkurs inte heller undantas från lagen om rättegången i arbetstvister, uppstår emellertid den förut diskuterade konkurrensen mellan olika regelsystem. Å ena sidan skall fordringen enligt konkurslagen prövas i jävsprocess. Å andra sidan kan konkursdomstolen inte självständigt pröva borgenärens rätt i denna process, om tvist om fordringen skall handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvis— ter. Motsvarande problem föreligger redan i dag, om tvisten rör en fråga som arbetsdomstolen enligt 11 S
26 Se prop. 1974:77 S. 101 ff.
lagen om arbetsdomstol eller andra bestämmelser är en- sam behörig att pröva. Dessa bestämmelser innehåller nämligen inte något undantag för fordringar som skall prövas i jävsprocess. Problemet har i rättstillämp- ningen lösts på så sätt att konkursdomstolen hänvisat parterna i jävsprocessen att inleda särskild rättegång om tvistefrågan i arbetsdomstolen, varefter arbetsdom- stolens dom fått bli bestämmande för utgången i jävs- processen. Denna lösning synes emellertid knappast lämplig i fortsättningen, när alla arbetstvister skall handläggas i en särskild processuell ordning med tingsrätt som första instans för vissa arbetstvister. En enligt min mening bättre lösning är att i enlighet med utredningens förslag ta undan alla tvistiga ford- ringar i konkurs från lagen om rättegången i arbets— tvister. Härigenom blir konkursdomstolen oförhindrad att i jävsprocessen pröva även arbetsrättsliga ford- ringar. Vill parterna få en fullständigare prövning i den ordning som föreskrivs i lagen om rättegången i arbetstvister, kan de inleda särskild rättegång om fordringen enligt denna lag.
Att arbetstvisterna angående tvistiga fordringar i konkurs inte bör undantas från konkurslagens regler håller utredningen med om. Inte heller innebär syste— met med särskild talan i arbetsdomstolen någon lämplig lösning. Vad däremot avser möjligheten att låta ar— betsdomstolen tillämpa konkurslagens regler synes man vid arbetstvistlagens tillkomst enligt utredningens uppfattning ha förstorat eventuella problem. Förkla- ringen härtill kan ha varit att man vid arbetstvistla— gens tillkomst kände en viss osäkerhet över hur den i och för sig långtgående reformeringen av arbetstvist— processen skulle slå i praktiken. I ett sådant läge var det naturligt om man inte ville riskera att en viss udda målgrupp eventuellt skulle förorsaka till- lämpningsproblem. Det väsentliga måste ha varit att arbetstvistlagen fungerade väl för arbetstvisterna i
allmänhet.
I fråga om konkurslagens nu aktuella bestämmelser kon- staterar utredningen till en början att bestämmelserna inte skall gälla beträffande den föreslagna särskilda prövningen i mindre konkurs. Vad härefter avser stor
konkurs och bestämmelsen om avgörandets räckvidd trä-
der syftet bakom den bestämmelsen i bakgrunden i löne—
garantisammanhang eftersom arbetstagaren då så gott som alltid är garanterad full betalning för sin ford— ran. Han saknar därför anledning att med hänsyn till den förväntade utdelningen i konkursen av processeko— nomiska skäl begränsa sina ansträngningar i rättegång— en. Under sådana omständigheter torde han också sakna anledning att av processekonomiska skäl avstå från en rättegång i arbetsdomstolen. Inte ens när det gäller de fall där det inte är aktuellt med lönegaranti torde för övrigt en överprövning i arbetsdomstolen jämfört med en överprövning i allmän domstol från nu aktUell synpunkt innebära någon skillnad för parterna. Inte heller torde det uppstå några problem om man låter ar— betsdomstolen tillämpa konkurslagens regler om förlik— ning. Utredningen anser därför att det inte föreligger något hinder mot en handläggning i arbetsdomstolen med tillämpning av konkurslagens speciella regler. I för— hållande till övervägandena vid arbetstvistlagens tillkomst år 1974 har utredningen därmed i ett väsent— ligt avseende andra förutsättningar att utgå ifrån. Härigenom öppnas också möjligheter till överväganden i
andra avseenden. Tvisternas beskaffenhet
Av grundläggande betydelse för frågan huruvida nu ak— tuella arbetstvister bör överprövas i arbetsdomstolen är naturligtvis själva beskaffenheten av tvisterna. Är de av sådan beskaffenhet att de behöver den kvalifice—
rade prövning i arbetsrättsliga frågor som arbetsdom—
stolen kan erbjuda?27
Som underlag för en bedömning av tvistefrågornas be—
skaffenhet i de tveksamma lönegarantifallen i mindre
27 Redan vid arbetstvistlagens tillkomst framfördes under remissbehandlingen kritik mot undantagsregeln med den motiveringen att ifrågavarande arbetstvis— ter ofta inrymmer arbetsrättsliga frågor av prin— cipiellt intresse som helst bör avgöras av arbets— domstolen som sista instans. Se prop. 1974:77 s. 102 och 241.
konkurs har utredningen gjort en särskild undersökning. Den har gällt de mål som i dag handläggs som besvärs- mål i hovrätt och avser besvär över en kronofogdemyn- dighets avslagsbelsut (se bil. 4). Av de undersökta målen gällde över hälften frågor som kan sägas vara vanligt förekommande i arbetsdomstolen. Ett flertal mål rörde sålunda frågor kring arbetstagarbegreppet resp. anställningsskyddet. Sistnämnda fråga aktualise- rade i de flesta fall en tillämpning av lagen(1982:80) om anställningsskydd (anställningsskyddslagen). Av— talstolkning på arbetsrättens område förekom i en del mål och i en del andra mål gällde tvistefrågan vilka krav man kan ställa på en arbetstagares dokumentation — bevisning - till stöd för sin fordran. Nu berörda andel av de undersökta målen hänför sig enligt utred— ningen till sådana ämnen att arbetsdomstolens medver- kan ter sig naturlig. Därmed inte sagt att resterande andel mål, som alltså kan sägas röra frågor som i hu— vudsak inte förekommer i arbetsdomstolen, i vissa fall inte skulle vara betjänta av att domstolen besitter särskild förtrogenhet med förhållandena inom arbetsli- vet. Tvärtom ligger det nästan i sakens natur att så kan vara fallet. Som exempel kan här anföras mål som gäller frågan huruvida en arbetstagare som äger vä— sentlig andel i ett företag skall anses ha ett sådant väsentligt inflytande över företagets verksamhet att han inte får förmånsrätt för sin fordran - och därmed
inte heller lönegarantiersättning.
Den företagna undersökningen är av begränsad omfatt— ning. Utredningen anser ändå att resultatet kan ses som representativt för de tveksamma fallen i mindre konkurs och ge stöd för bedömningen att tvistefrågorna rör sådana ämnen att arbetsdomstolens medverkan ter sig naturlig. Den bedömningen vinner stöd även i pub—
28
licerade rättsfall på lönegarantiområdet. Det saknas
28 Se t.ex. RH 101 och 108z84 samt RIC 13 och 14/1985.
anledning anta att motsvarande tvister i stor konkurs 29 skulle ge anledning till en annan bedömning. Även om de aktuella tvisterna i såväl stor som mindre konkurs till sitt ämnesmässiga innehåll kan motivera en prövning i arbetsdomstolen är därmed inte sagt att tvisterna verkligen behöver underkastas domstolens prövning. Det kan ju förhålla sig så, att tvisterna inte är särskilt komplicerade. Tvisten gäller t.ex. en fråga som i och för sig är vanligt förekommande i ar— betsdomstolen men som med hänsyn till att domstolen redan etablerat en fast rättspraxis lika väl kan hand—
läggas vid en allmän domstol.
En omständighet som dock komplicerar bilden är själva konkurssituationen. I en sådan situation är ju förhål— landena långt ifrån normala och särskilda hänsyn kan behöva tas vid en rättslig bedömning. En annars väl etablerad arbetsrättslig praxis kan således behöva mo— difieras. Så har för övrigt arbetsdomstolen gått till väga i en rad mål som handlagts enligt arbetstvistla— gen och som hänfört sig till konkursförhållanden. Ar— betsdomstolen har t.ex. fått ta ställning till under vilka förutsättningar ett konkursbo blir arbetsgivare
30
genom konkludent handlande och huruvida ett konkurs-
bo är skyldigt att iaktta arbetsrättslig lagstiftning även om boet inte inträder i anställningsavtalen.31 Härvid har domstolen haft att tillämpa lagen( 1976:580 ) om medbestämmande i arbetslivet (medbestämmandelagen) resp. anställningsskyddslagen .
Att från nu anlagda synpunkter med ett rimligt mått av säkerhet för varje särskilt mål i den genomförda un— dersökningen ange hur pass komplicerat målet är låter sig av naturliga skäl inte göras. Vid en samlad bedöm—
ning av målen anser dock utredningen att de genom—
29 Se t.ex. NJA 1985 s. 50.
30 Se t.ex. AD 1980:143. 31 Se t.ex. AD 1980z106.
snittligt sett har sådan svårighetsgrad att arbetsdom—
stolens medverkan framstått som lämplig. Antalet mål
Arbetsdomstolens särskilda karaktär av prövningsin— stans för principiellt viktiga arbetstvister innebär att domstolen inte får tillföras ett alltför stort an- tal nya mål. Inte ens om målen såväl till sitt ämnes- mässiga innehåll som till sin svårighetsgrad är av så- dan beskaffenhet att de i och för sig motiverar en prövning i arbetsdomstolen kan man därför utan vidare låta dem prövas i domstolen. Det är naturligtvis för— knippat med svårigheter att på förhand uppskatta hur många nya mål arbetsdomstolen skulle kunna tillföras genom ett förslag att överprövningen av de nu aktuella arbetstvisterna skulle ske i arbetsdomstolen. Viss ledning får man dock av statistiken angående antalet lönegarantimål i hovrätt (se bil. 5, tab. 1). Härav framgår bl.a. att antalet lönegarantimål som kom in till hovrätterna under åren 1982 och 1983 uppgick sam— manlagt till 117 resp. 110 mål.
Utredningens förslag beträffande handläggningen av tveksamma fall i mindre konkurs, med bl.a. förliknings- sammanträde inför konkursdomaren, har en inriktning som särskilt syftar till att oklarheter skall redas ut och att förlikning träffas redan i ett tidigt skede. Det torde också förhålla sig så, att arbetstagaren of- ta har ett personligt intresse av en förlikning för att snabbt få pengar. Den föreslagna handläggningsord- ningen är därför ihöggrad ägnad att nedbringa antalet
tvister som måste hänskjutas till rätten.
Beträffande en tänkbar fullföljdsfrekvens vill utred— ningen ytterligare anföra följande. Enligt officiell statistik är den fullföljdsfrekvens som beräknats för tingsrätterna och avser s.k. allmänna tvistemål för år 1983 knappt 15 % av tingsrätternas samtliga avgjorda
mål inom den aktuella målkategorin.32 Utgår man i stället från den fullföljdsfrekvens som gällde för de arbetstvister som under år 1982 avgjordes vid tings— rätterna och överklagades till arbetsdomstolen kommer man till ett betydligt högre målantal. Angivet år överklagades nämligen drygt hälften av alla domar. Även om de gjorda beräkningarna av fullföljdsfrekven— sen är osäkra och sinsemellan skiljer sig starkt ifrån varandra ger de dock en fingervisning om vilken
målmängd som det i grova drag handlar om.
Frågan om överprövning i arbetsdomstolen bör övervägas
ytterligare
Utredningen har redan kommit fram till att nu aktuella tvistefrågor rör sådana ämnen där arbetsdomstolens
medverkan ter sig naturlig. Vidare har utredningen an— sett att målens genomsnittliga svårighetsgrad är sådan
att arbetsdomstolens medverkan framstår som lämplig.
Starka skäl talar således för en reform i den riktning—
en.
Ett förslag om överprövning i arbetsdomstolen måste emellertid föregås av en närmare utredning av vissa frågor. En sådan rör de fullföljdsregler som bör gälla. Det är således inte alls säkert att den bästa lösning— en är fullföljd direkt till arbetsdomstolen från tingsrätten. Ett alternativ härtill kan exempelvis va— ra att målen först skall passera en hovrätt innan en prövning hos arbetsdomstolen kommer i fråga. Även fö— rekomsten av ett system med prövningstillstånd för överprövning i arbetsdomstolen kan behöva utredas. Vi— dare torde domförhetsregler m.m. hos arbetsdomstolen böra ses över eftersom domstolens kapacitet uppenbar—
ligen har samband med sådana frågor.
32 Se Rättsstatistisk årsbok 1984 s. 180 tab. 4.1.6, Andra tvistemål.
33 Enligt statistik som år 1984 sammanställts i ar- betsmarknadsdepartementet.
De angivna frågorna ryms inte inom ramen för utred- ningens uppgifter. Till detta kommer att frågor av samma och liknande art nyligen, enligt vad utredningen har sig bekant, har övervägts inom arbetsmarknadsde— partementet. Frågorna har aktualiserats vid övervägan— den angående vissa problem med mål som enligt arbets- tvistlagen fullföljs från tingsrätterna till arbets- domstolen.34 Det har därvid ifrågasatts om inte dessa mål alternativt kan överprövas vid de allmänna domsto- larna. I sammanhanget har det också nämnts att man skulle låta hovrätterna vara mellaninstans mellan tingsrätterna och arbetsdomstolen. Endast fall av principiellt intresse skulle sedan efter prövnings— tillstånd tas upp i arbetsdomstolen. Även andra lös— ningar har diskuterats. övervägandena inom arbetsmark— nadsdepartementet av dessa frågor har ännu inte lett till några förslag till åtgärder. Utredningen förut- sätter emellertid att övervägandena inte är avslutade.
Mot nu angiven bakgrund anser utredningen att de fort- satta övervägandena inom arbetsmarknadsdepartementet bör omfatta också överprövningen av lönegarantimålen. Härvid är att märka att lönegarantimålen i ett hänse- ende avviker från de mål om arbetstvister som tings— rätten handlägger enligt arbetstvistlagen. Resultatet från den särskilda undersökningen av besvärsmål i hov- rätt.angående lönegaranti (se bil. 4) tyder sålunda på att lönegarantimålen till en inte obetydlig del rör organiserade arbetstagare, vilket de andra målen inte gör. Ett sådant förhållande kan man naturligtvis inte bortse ifrån om man tänker på arbetsdomstolens sär- skilda betydelse för den organiserade sektorn av ar- betsmarknaden. Även detta förhållande talar för att en överprövning av lönegarantimålen skall kunna ske i ar-
betsdomstolen.
34 Se Lag & Avtal, 1984, nr 4, s. 20. Jämför även AU 1984/85z3 s. 43 f och 67 f.
Sammanfattningsvis anser alltså utredningen att starka skäl talar för att sådana arbetstvister som ytterst rör lönegarantiersättning bör kunna överprövas i ar— betsdomstolen. Något förslag i den riktningen lämnas dock inte. Utredningen anser nämligen att frågan om överprövning bör övervägas ytterligare i ett annat
sammanhang.
4.2 'Utbetalningen av garantibelopp 4.2.1 Utbetalning till konkursförvaltaren Bakgrund
Garantibelopp skall som regel betalas till arbetstaga— ren själv. Den som förvärvat en lönefordran har i all- mänhet inte någon rätt till betalning enligt lönega- rantilagen. Inte heller förvaltaren har enligt lagen någon rätt att få garantibeloppen utbetalade till sig. Sedan flera år har emellertid från olika håll kommit önskemål om att utbetalning skall kunna göras till
just förvaltaren. Bakgrunden är den här.
Lönegarantisystemet syftar inte bara till att garante—
ra arbetstagaren hans innestående fordringar på lön m.m. vid arbetsgivarens konkurs. Ett annat syfte är att arbetstagaren inte skall behöva vänta länge på be— talning. År 1975 vidtogs en rad ändringar i lönegaran— tisystemet i syfte att nedbringa handläggningstiderna och därmed påskynda utbetalningarna.1 Erfarenheterna visar emellertid att det, trots dessa ändringar, kvar— står en del problem när det gäller utbetalningen av lönegarantimedel. Det är framför allt förvaltaren som upplever svårigheter i de fall då företag med rörelsen
i drift går i konkurs.
Vanligen förhåller det sig så, attboetsaknar erfor— derliga likvida medel till lönerna. Förfogar förvalta-
ren inte över medel till lönerna, är det emellertid
1 Se prop. 1975/76:19 s. 1.
praktiskt taget omöjligt att fortsätta rörelsen. För att utverka betalning av klara och förfallna fordring— * är på lön eller annan ersättning för utfört arbete har nämligen en arbetstagare möjlighet attföretaenindriv- ningsblockad2 och därmed stoppa en fortsatt drift av rörelsen. Dröjer förvaltaren att betala ut lön under inte obetydlig tid får en arbetstagare vidare frånträ- da anställningen med omedelbar verkan. Härvid har ar— betstagaren också rätt till skadestånd.3 Mot nu angi- ven bakgrund är det viktigt att förvaltaren redan i inledningsskedet har möjlighet att säkerställa löneut— betalningarna. Även om det i första hand är förvaltaren som ställs inför problemen handlar det naturligtvis i grund och botten om att tillgodose arbetstagarens be—
rättigade intresse av att lönen betalas i rätt tid.
Problemen med utbetalning av garantibelopp i konkurser med rörelser som drivs vidare har ökat under senare år. Det beror inte bara på den allmänna ökningen av anta— let konkurser utan också — och framför allt — på att garantin delvis har kommit att få en annan användning än den som ursprungligen var tänkt. Lönegarantin har således medfört att konkurs många gånger framstår som ett förmånligt sätt för rekonstruktion av företag med ekonomiska svårigheter genom att garantin betalar en stor del av konkursboets driftskostnader för tiden ef- ter konkursen. I sin tur beror de här konsekvenserna på den lagändring som vidtogs år 1975 och som innebar att företagsinteckning i förmånsrättshänseende flytta- des fram före lönerna. I samband därmed placerades också förmånsrätten för skatter framför förmånsrätten för löner. Förändringarna fick till följd att detblev vanligare än tidigare att konkursboet saknade medel som räckte till lönerna. Förvaltarna begärde i stället i ökad omfattning utbetalning av lönegarantimedel. De
ökade lönegarantiutbetalningarna ledde i sin tur till
2 Se 41 5 andra stycket medbestämmandelagen.
3 Se 4 S tredje stycket anställningsskyddslagen och Lunning, s. 146 ff.
en markant ökad arbetsbelastning hos utbetalningsmyn-
digheten.4
I praktiken tillgripna lösningar
Mot bakgrund av den redovisade utvecklingen har man i den praktiska tillämpningen varit tvungen att tillgri- pa lösningar som delvis går vid sidan av den ordning som gällande lagstiftning anvisar.5 I utredningens en— kät till länsstyrelserna har framkommit att man avvi— ker från gällande utbetalningsordning hos 16 länssty- relser, däribland hos länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län. Olika lösningar
tillämpas.
I de ovanliga fall där det finns likvida medel i kon— kursboet förekommer det att förvaltaren förskotterar — lånar till — lönerna av boets medel. Underrättelserna till länsstyrelsen ifylls i efterhand när arbetstaga— ren redan fått sin lön. Då är det inte längre lika bråttom med utbetalningen. Den kan anstå tills läns— styrelsen på sedvanligt sätt behandlat underrättelser— na. Eftersom arbetstagarna då redan har fått sina lö- ner görs betalningen till förvaltaren som i sin tur betalar tillbaka förskottet från konkursboet. Genom
det här förfarandet vinner man alltså i snabbhet. Lö—
nerna infrias i rätt tid.
Konkursboet saknar emellertid som regel likvida medel. På grund härav tvingas förvaltaren skaffa medel till lönerna från annat håll. Somliga förvaltare lånar i bank för att snabbt kunna klara den närmaste löneutbe— talningen. Ofta förhåller det sig så, att banken redan före konkursen har haft hand om löneutbetalningen hos konkursgäldenären. Man har härigenom en färdig admini- strativ rutin för hanteringen av lönerna. Banken är också införstådd med att lönerna kommer att omfattas
av garantin och anser sig på så sätt inte behöva iklä-
4 Se Konkurs och ackord, s. 256 f. 5 Se a.a., s. 257 och LON:s handledning, s. 7.
da sig något särskilt riskfyllt åtagande. Förvaltaren kommer efter länsstyrelsens handläggning att se till
att garantibeloppen vidarebefordras till banken.
Det vanligaste sättet att snabbt skaffa pengar till brådskande löneutbetalningar är emellertid att förval- taren vänder sig direkt till länsstyrelsen med en be- gäran om medel som täcker det sammanlagda lönebeloppet. Utbetalningen till arbetstagarna ombesörjs därefter av förvaltaren. I allmänhet anlitar förvaltaren härvid någon bank. Lönerna sätts t.ex. in på lönekonton som öppnats hos banken redan före konkursen. För en utbe- talning till förvaltaren av det här slaget kräver länsstyrelsen regelmässigt att förvaltaren har ett un- derlag för sin begäran. I regel presenterar förvalta— ren en lönelista som upptar lönerna till samtliga an— ställda. Sedvanliga underrättelser enligt lönegaranti— lagen upprättas i efterhand. Eftersom lönelistorna i många fall innehåller så gott som alla de uppgifter som skall anges på en underrättelse händer det att un- derrättelserna vid den här formen av utbetalning upp—
rättas något förenklat.
Gemensamt för de nu redovisade sätten för utbetalning av garantibelopp är att det så gott som uteslutande rör sig om utbetalning av lön efter skatt. Förvaltaren ombesörjer alltså på det ena eller andra sättet ute— slutande betalning till arbetstagaren av den s.k. net— tolönen. Återstående del av garantibeloppen behålls av länsstyrelsen och avser skatteavdrag samt, i förekom- mande fall, avdrag för belopp som skall innehållas på grund av beslut om införsel eller utmätning i lön. Länsstyrelsen behåller alltså sin uppgift att beträf— fande garantibelopp fullgöra arbetsgivarens skyldighet
i fråga om Skatteavdrag m.m.
Även om behovet av snabba löneutbetalningar genom för— valtarens försorg är störst i konkursens inlednings-
skede är det förhållandevis vanligt att förvaltaren
fortsätter att ombesörja löneutbetalningarna så länge han driver en konkursrörelse vidare. Det är nämligen rationellt att behålla samma löneadministration under hela den tid som driften fortgår. I många fall är det ju också fråga om samma administration som använts fö- re konkursen. Fördelen med en sådan ordning är sär— skilt påtaglig när det är fråga om företag med många
anställda.
I konkurser med särskilt många anställda har det i flera fall visat sig mest rationellt att helt och hål— let använda sig av den löneadministration soulfinns hos konkursföretaget. I dessa fall har arbetsgivarens skyldigheter beträffande skatteavdrag m.m. ombesörjts av länsstyrelsen med hjälp av den i konkursföretaget
befintliga löneadministrationen. Förslag om en reglering i lag
Den redogörelse som lämnats visar att det finns ett påtagligt behov av att i lönegarantilagen införa en ordning som innebär att utbetalningarna kan göras snabbare och på ett mera rationellt sätt. Dessutom är det otillfredsställande att utbetalningen av garanti- beloppen för närvarande i så stor omfattning sker på ett annat sätt än som lagen anvisar. En reglering i lag bör i allt väsentligt bygga på de lösningar som redan tillämpas i praktiken. Erfarenheterna av dessa är nämligen goda. Det har bekräftats inte minst vid utredningens kontakter med företrädare för arbetsta— garnas fackliga organisationer, förvaltarna, länssty- relserna och tillsynsmyndigheterna i konkurs, dvs. samtliga inblandade kategorier. Utredningens uppgift blir därför närmast att legalisera och förenhetliga de nuvarande, i praktiken tillämpade sätten för utbetal— ning av garantibelopp till förvaltaren. Innebörden av dessa är att garantibeloppen tillhandahålls förvalta- ren för att denne i sin tur skall betala beloppen till
arbetstagarna. Någon överlåtelse6 är det alltså inte
6 Jämför prop. 1975/76:19 s. 37 f.
fråga om, inte ens tillfälligt. Förvaltarens befatt- ning med garantibeloppen är uteslutande av betalnings-
förmedlande karaktär.
Gällande ordning ger som sagt inte förvaltaren någon rätt att få garantibeloppen utbetalade till sig. Att så ändå sker ibetydandeomfattning beror på att veder- börande utbetalningsmyndighet (länsstyrelse) tillåter en sådan ordning. Huruvida utbetalning skall tillåtas eller inte ligger alltså i utbetalningsmyndighetens hand. Vid sin prövning i detta avseende tillämpar länsstyrelserna sinsemellan delvis olika begränsningar beträffande de fall där utbetalning till förvaltaren medges. Även när man i lag reglerar möjligheten med utbetalning till förvaltaren är det ofrånkomligt att
införa vissa begränsningar.
En första fråga i sammanhanget är om det skall vara någon prövning av utbetalningsmyndigheten när förval— taren begär att garantibeloppen skall utbetalas till honom själv. Avgörande skäl talar emot en sådan lös- ning. Den skulle bli alltför tungrodd. I stället bör förvaltaren ensam besluta om garantibeloppen skall ut- betalas till honom själv. Han känner bäst till förhål- landena i den enskilda konkursen. I särskilt hög grad gäller det i inledningsskedet. Då är också behovet av utbetalning via förvaltaren störst samtidigt som det ofta är ont om tid. Om syftet med utbetalningen till förvaltaren inte skall förfelas skulle det nämligen av tidsskäl inte vara möjligt att skapa förutsättningar för någon mera ingående prövning. I stort sett skulle utbetalningsmyndigheten vara hänvisad till förvalta- rens uppgifter och bedömningar. Lagregleringen före- slås därför innebära att det i förhållande till utbe- talningsmyndigheten är förvaltaren ensam som avgör hu—
ruvida utbetalning skall ske till honom själv.
Avsaknaden av en prövning av utbetalningsmyndigheten
medför emellertid inte att man avstår från att i lagen
införa begränsningar beträffande möjligheten av utbe- talning till förvaltaren. Tvärtom framstår det som lämpligt att i själva lagen ange i vilka fall som ut- betalning till förvaltaren får användas. Annorlunda uttryckt skulle en sådan uppläggning innebära att för— valtaren i förhållande till utbetalningsmyndigheten alltid är behörig att få garantibeloppen utbetalade
till sig själv men att han enligt lagen inte alltid har befogenhet att begära utbetalning. i
Den hittillsvarande praktiska tillämpningen har omfat— tat inte endast fall i inledningsskedet av en konkurs utan även fall där förvaltaren ombesörjt betalningen under så gott som hela konkursförvaltningen. I sist- nämnda fall har det regelmässigt varit fråga om kon— kurser där förvaltaren drivit en rörelse vidare. Sär— skilt när det gäller konkurser med fortsatt drift och många anställda torde en utbetalning via förvaltaren vara att föredra, eftersom man då ofta har möjlighet att fortsätta en redan etablerad löneutbetalningsrutin hos t.ex. konkursgäldenärens bank. Att förhindra en sådan tillämpning skulle vara orationellt. Därför bör utbetalning genom förvaltarens försorg tillåtas under hela konkursen. I stället kunde man överväga en be— gränsning till konkurser med fortsatt drift och/eller många anställda. Även om en sådan avgränsning täcker in de mest angelägna fallen är avgränsningen mindre
lämplig.
Vad först avser fortsatt drift utesluter detta uttryck sådan begränsad verksamhet där det t.ex. endast gäller att färdigställa några mindre arbeten och där det är oegentligt att tala om någon fortsatt drift. Det är redan från början klart att verksamheten skall upphöra efter en kort tid. Även i dessa fall kan det emeller- tid vara angeläget att förvaltaren snabbt kan säker- ställa löneutbetalningen och slutföra resterande arbe— ten. Genom en sådan förvaltningsåtgärd kan betydande ( värden räddas åt konkursboet. Förvaltaren bör därför
ha möjlighet att ombesörja utbetalningen av garantibe- lopp även när det inte är fråga om fortsatt drift. I det anförda fallet med begränsad verksamhet handlar det ofta om ett mindre antal anställda. Därför är det inte heller lämpligt att tillmäta antalet anställda
avgörande betydelse i sammanhanget.
Ett annat sätt att avgränsa de aktuella fallen är att ta fasta på den bakomliggande orsaken till varför för- valtaren anser det nödvändigt att få garantibeloppen utbetalade till sig. Avgränsningen skulle då göras till de fall där förvaltaren inte vill avvakta utbe- talningsmyndighetens betalning till arbetstagarna be— roende på att denna tar för lång tid eller av annan anledning är mindre lämplig. I främsta rummet är det fråga om sådana löneutbetalningar som är nära förestå— ende redan vid konkursutbrottet. Som tidigare anförts bör emellertid förvaltarens möjlighet att få garanti- beloppen utbetalade till sig själv inte begränsas till x konkursens inledningsskede, utan stå öppen under hela konkursen. En lämplig avgränsning är därför att ankny- ta till sådana löneutbetalningar som är nära förestå—
ende, oavsett när under konkursen som löneutbetalning-
en skall ske. Förvaltaren ges alltså möjlighet att fortlöpande under hela konkursen begära garantibelopp för utbetalning till sig själv. Därmed ges förutsätt— ningar för ett smidigt och enkelt utbetalningsförfa- rande. Förvaltaren har möjlighet att för varje enskild
konkurs pröva hur utbetalningar till arbetstagarna kan
ordnas på bästa sätt.
Syftet med den begränsning som följer med avgränsning— en till löneutbetalningar som är nära förestående är att förvaltaren inte skall disponera allmänna medel i onödan. I praktiken betyder det att han inte får begä- ra utbetalning för tidigt i förhållande till en före- stående löneutbetalning. Han får t.ex. inte redan i konkursens inledningsskede begära ett så stort belopp
att det täcker samtliga löneutbetalningar under hela
konkursen.
Genom att tillämpningen av lönegarantilagen faller un— der tillsynsmyndighetens granskning kommer även till— lämpningen av den nu diskuterade nya ordningen för ut— betalning av garantibelopp att bli föremål för gransk- ning. Härvid är det angeläget att det grundläggande syftet att garantera arbetstagarens rättmätiga krav på att lönen betalas i rätt tid beaktas. Därför bör till- synsmyndigheten inrikta sin granskning på uppenbara
åsidosättanden av begränsningsregeln.
En annan fråga som aktualiseras vid en lagreglering är huruvida man skall kräva att förvaltaren presenterar något skriftligt underlag till sin begäran om utbetal- ning av garantibelopp. I dag är det, som framgått, vanligt att länsstyrelsen begär att förvaltaren före— ter lönelistor e.d. Givetvis måste varje förvaltare upprätta någon form av skriftligt underlag innan han begär utbetalning. Det får naturligtvis inte gå till så, att förvaltaren bara hugger till med en klumpsumma som med god marginal täcker de förestående löneutbe— talningarna. I stället bör det vara så, att förvalta— ren har tagit fram de individuella lönebeloppen och därför med rimlig säkerhet kan ange summan av de sam— manlagda lönerna och det belopp han begär skall utbe— talas till honom. Att med utgångspunkt i de nu förda resonemangen även kräva att förvaltaren alltid presen- terar ett skriftligt underlag i form av t.ex. lönelis- tor när han begär utbetalning är dock inte nödvändigt. Vid en del tillfällen kan det nämligen vara så ont om tid att det skulle onödigt fördröja löneutbetalningar- na om man krävde ett skriftligt underlag. En annan sak är att det kan vara en praktisk ordning att förvalta— ren bifogar ett skriftligt underlag till utbetalnings- myndigheten om tiden så medger. Något absolut krav på ett skriftligt underlag finns det emellertid inte an-
ledning att ställa upp.
Även i nu berört avseende bör tillsynsmyndigheten föl— ja förvaltarens tillämpning. Visar det sig att en för— valtare regelmässigt begär utbetalning av belopp som klart överstiger vad som åtgår till löneutbetalningar- na finns det anledning för myndigheten att efterhöra vilka underlag som förvaltaren har när han begär utbe-
talning.
Arbetsgivarens skyldigheter i fråga om skatteavdrag,
beslut om införsel eller utmätning i lön och kontroll—
uppgifter för inkomsttaxeringen åvilar enligt gällande ordning utbetalningsmyndigheten. Så bör det vara även fortsättningsvis. Den föreslagna lagregleringen av förvaltarens rätt att begära utbetalning av garantibe- loppen till sig själv kommer alltså att avse den del
av garantibeloppen som motsvarar nettolönen.
Förvaltarens ansvar vid utbetalning av garantibelopp är ytterligare en fråga som måste behandlas i samman— hanget. Väljer förvaltaren att själv ombesörja utbe— talningen av garantibeloppen kommer han att i varie- rande omfattning disponera över betydande belopp som tillhandahålls av det allmänna. I överensstämmelse med vad som i allmänhet gäller för en advokat eller en tjänsteman vid en ackordscentral bör det åligga för— valtaren att hålla garantibeloppen skilda från övriga tillgångar som han disponerar över och att vara redo— visningsskyldig för medlen. Kravet på att hålla medlen åtskilda saknar förstås praktisk betydelse i de fall där förvaltaren låter garantibeloppen gå direkt till den bank som betalar ut lönerna till arbetstagarna. Brister förvaltaren i redovisningen av garantibeloppen blir han skadeståndsskyldig enligt allmänna skade-
ståndsrättsliga regler.7
I anslutning till frågan om förvaltarens ansvar vid utbetalning av garantibelopp är det lämpligt att ta
upp en närbesläktad fråga som har aktualiserats av
7 Jämför konkurslagskommitténs betänkande (SOU1983:24) Ny konkurslag, s. 392 ff.
länsstyrelsen i Stockholms län. Länsstyrelsen har så- lunda i en skrivelse till riksrevisionsverket ifråga— satt om länsstyrelsen skall fortsätta med att i vissa konkurser betala garantibeloppen till förvaltaren utan att denne ställer någon form av säkerhet för de garan— tibelopp som han uppbär. Länsstyrelsen har också an- hållit om verkets synpunkter och eventuella råd.
Sedan riksrevisionsverket överlämnat skrivelsen till riksskatteverket9 har riksskatteverket svarat länssty— relsen och förklarat att man inte vidtar annan åtgärd än att lämna enkopiaav länsstyrelsens skrivelse till lönegarantiutredningen.10 I samband därmed har riks— skatteverket också uttalat att det inte finns anled—
ning att ändra på rådande praxis.
Utredningen delar riksskatteverkets uppfattning att det inte finns anledning ändra praxis och kräva att förvaltaren ställer säkerhet för de utbetalade garan— tibeloppen. Något sådant krav gäller för övrigt inte heller beträffande förvaltarens allmänna åligganden i en konkurs. Ett krav på Säkerhet i förevarande samman— hang skulle därför innebära en särbehandling som inte har fog för sig. Dessutom är advokaterna och de biträ- dande juristerna vid advokatbyråerna numera genom Sveriges advokatsamfundanslutna till en kollektiv an— svarsförsäkring mot förmögenhetsskada. Även ackords— centralernas tjänstemän har liknande försäkringar. Det förtjänar också att erinra om den granskning som för— valtarna är underkastade genom tillsynsmyndighetens försorg. Enligt stadgarna för advokatsamfundet äger
vidare dess styrelse förordna om granskning av en le—
damots bokföring och medelsförvaltning.
8 Länsstyrelsens skrivelse den 10 januari 1984 i ären— de nr 51.041—101—84. ] 9 Riksrevisionsverkets skrivelse den 24 januari 1984 i ärende nr 1984z35. ' 10Riksskatteverkets skrivelse den 8 februari 1984 i ärende nr 198/84—91.
4.2.2 Utbetalningsfunktionen renodlas och klarare
regler tillskapas Bakgrund
Lönegarantilagen utgår från att utbetalningsmyndighe— ten inte prövar uppgivna fordringars existens och för—
månsrätt.11
I anslutning till uppgiften att betala ut garantibelopp fullgör emellertid utbetalningsmyndighe—
ten en del andra uppgifter.
Det är till en del fråga om uppgifter av närmast admi- nistrativ art, t.ex. olika registreringsåtgärder. Ock— så uppgiften att verkställa skatteavdrag m.m. hör hit. Vissa uppgifter innebär att länsstyrelsen granskar och kontrollerar själva anspråket på ersättning. Det råder dock en viss osäkerhet om hur långt länsstyrelsens skyldigheter sträcker sig när det gäller att granska och rätta fel i utbetalningsbesked som en förvaltare lämnar till länsstyrelsen. Enligt direktiven för ut- redningen bör utbetalningsmyndigheten eller en till- synsmyndighet med större befogenheter än för närvaran- de ha möjligheter att företa en materiell prövning och rätta till felaktigheter. Det är otillfredsställande, sägs det vidare i direktiven, att det råder osäkerhet på en så viktig punkt och frågan bör därför utredas närmare för att klarare regler skall kunna tillskapas. Ytterst handlar det givetvis om att utbetalningen av garantibelopp liksom andra delar av förfarandet kring lönegarantisystemet säkerställer ett materiellt sett
riktigt utnyttjande av garantin.
Till stor del rör det nu aktuella problemet förhållan- det mellan utbetalningsmyndigheten och den som agerar i prövningsförfarandet, dvs. inte endast förvaltaren
utan även kronofogdemyndigheten. Eftersom utredningen
föreslår att prövningen i mindre konkurs skall flyttas
11 Se prop. 1970:201 5. 52 och 73.
från kronofögdemyndigheten till förvaltaren kommer ut— redningen i nu aktuella avseenden uteslutande att up— pehålla sig vid utbetalningsmyndighetens förhållande till förvaltaren och dennes verksamhet i systemet. Därutöver är det naturligtvis nödvändigt att uppmärk— samma arbetstagarens ställning i sammanhanget. I de enskilda ärendena är det ju han som i första hand kan
drabbas av utbetalningsmyndighetens agerande. Enklare granskning
Länsstyrelsens granskning omfattar till en början en
enkel sifferkontroll av förvaltarens underrättelser
liksom en kontroll av att erforderliga uppgifter läm- nats på den föreskrivna blanketten. Enklare kontroll— åtgärder av detta slag kan självfallet inte undvaras.12 Även fortsättningsvis bör det därför åligga utbetal- ningsmyndigheten att göra en granskning av angivet slag. Om myndigheten därvid upptäcker något fel eller finner någon oklarhet bör en rättelse eller ett för— tydligande kunna ske genom en kontakt under hand med
förvaltaren.
Den enklare granskningen i övrigt anknyter mer eller mindre till särskilda bestämmelser i lönegarantilagen eller lönegarantikungörelsen. Utbetalningsmyndighetens skyldighet enligt lönegarantilagen att verkställa skatteavdrag samt avdrag med belopp som skall innehål- las på grund av beslut om införsel eller utmätning i lön förutsätter sålunda vissa kontroller från myndig- hetens sida. Inte heller får utbetalning ske förrän arbetstagarens fordran har förfallit till betalning. Även i nu berörda avseenden bör kontrollen ligga kvar hos utbetalningsmyndigheten och eventuella tillrätta—
lägganden göras genom ett enkelt och smidigt förfaran— de med kontakter under hand mellan utbetalningsmyndig— 1 heten och förvaltaren.
12 Se justitiekanslerns beslut den 8 september 1978 i ett ärende angående en länsstyrelses handläggning av lönegarantiärenden (dnr 1322—78—20).
Begränsning av garantin
Beträffande de till antalet helt dominerande ford— ringstyperna gäller enligt lönegarantilagen för varje arbetstagare en begränsning av garantin till ett visst högsta belopp, maximibelopp (2 S). Bestämmelsen om maximibelopp iakttas av utbetalningsmyndigheten. En eventuell begränsning skall göras med hänsyn till
fordringarnas art på visst sätt.
Eftersom maximibeloppet är förhållandevis högt,
279 600 kr för år 1986, är det i mycket få fall sonldet blir aktuellt med en begränsning.13 Meningsskiljaktig- heter - i första hand mellan utbetalningsmyndigheten och en arbetstagare — om hur en reducering skall göras torde knappast förekomma. Därför medför bestämmelsen om maximibelopp inte heller något problem vid hand— läggningen av utbetalningarna. Sänker man däremot maxi- mibeloppet — vilket utredningen har föreslagit i sitt första betänkande — kommer reduceringar av garantibe- loppet att aktualiseras i betydligt flera fall. Det är då inte uteslutet att utbetalningsmyndigheten och en arbetstagare kan ha olika uppfattning om hur en minsk— ning skall göras. Även efter en sänkning av maximibe- loppet bör uppgiften att i förekommande fall reducera garantibeloppet ligga kvar hos utbetalningsmyndighe- ten. Till frågan om överprövning av utbetalningsmyn- dighetens beslut återkommer utredningen.
Vad som anförts om uppgiften att minska garantibelop- pet på grund av maximibeloppet är till stor del till— lämpligt när det gäller minskning av garantibeloppet på grund av förskottslyftning enligt konkurslagen .14 Visserligen talar lönegrantilagen (4 5) här om avräk—
ning, men det är då inte fråga om avräkning på arbets-
13 Se Ds A 1983:15 s. 38.
14 Med hänsyn till att förmånsrätten för lön m.m. fr.o.m. den 1 januari 1976 satts ned, torde för- skottslyftningar numera knappast förekomma. Se Kon- kurs och ackord s. 255.
tagarens sammanlagda fordringsbelopp som sådant, utan på det garantibelopp som arbetstagaren har rätt till enligt lönegarantilagen , dvs. efter hänsynstagande till bestämmelsen om maximibelopp.15
Avräkning på uppsägningslön
Förmånsrätten-—och därmed rätten till garantibelopp — beträffande en arbetstagares fordran på lön eller er- sättning under uppsägningstid är i viss utsträckning villkorad. I några fall gäller nämligen förmånsrätten endast den del av uppsägningslönen som återstår sedan man gjort vissa avräkningar. Behöver arbetstagaren un- der uppsägningstiden inte arbeta åt konkursboet kan
avräkning komma att ske.
Principen är härvid att arbetstagaren inte skall få dubbel ersättning. På uppsägningslönen avräknas därför inkomst som han under den tid lönen avser har förvär- vat i annan anställning. Likaså görs avräkning med så— dan inkomst som arbetstagaren uppenbarligen borde ha kunnat förvärva i anställning som han skäligen bort godta.16 Reglerna om avräkning på uppsägningslön är inte utan problem vilket också har uppmärksammats i riksdagen. I
17 ingår det i
enlighet med vad som därvid uttalades utredningsuppdraget att undersöka hur ifrågavarande regler fungerar i praktiken. Härvid är det närmast fråga om avräkningsreglernas materiella innehåll. Reg— lerna ger emellertid upphov till vissa problem även
rent förfarandemässigt och det är uteslutande de pro-
15 Se prop. 1970:201 5. 78.
16 Under samma förutsättningar som beträffande för- månsrätten för uppsägningslönen kan avräkning även aktualiseras beträffande betalningsrätten för upp- sägningslönen. Se 13 S anställningsskyddslagen . Frågan om förhållandet mellan de båda bestämmelser- na om avräkning på uppsägningslön behandlas i av- snitt 4.4.
17 Se AU 1980/81:3.
blemen som tas upp nu. Utredningen återkommer till den
materiella sidan av reglerna i avsnitt 4.4.
I den mån ett sådant förhållande som föranleder avräk— ning är känt när underrättelsen till utbetalningsmyn- digheten upprättas kan förhållandet beaktas redan då. I de flesta fall är emellertid situationen den att man vid upprättandet av underrättelsen inte känner till om det blir aktuellt med avräkning. Underrättelse avseen— de fordran på uppsägningslön görs sålunda ofta i ett tidigt skede av konkursen. Härigenom kommer avräk- ningsfrågorna att aktualiseras först hos utbetalnings- myndigheten. Vid behov är det därför nödvändigt att myndigheten gör en avräkning på uppsägningslönen. En sådan avräkning innebär många gånger att länsstyrelsen företar en materiell prövning av fordringen såvitt av-
ser förmånsrätten.
Frågor av samma slag som avräkningsfrågorna i samband med förmånsrätten förekommer när arbetstagaren under sin uppsägningstid uppbär sjuk- eller föräldrapenning enligt lagen om allmän försäkring och en del andra er- sättningar. Arbetstagaren har nämligen inte rätt till uppsägningslön när han uppbär ifrågavarande ersätt- ningar.18 Genom enkäten till länsstyrelserna har utredningen fått en uppfattning om vilken betydelse avräkningsfrå— gorna har i sammanhanget. Man kan t.ex. konstatera att över hälften av arbetstagarna har fordringar på upp— sägningslön. Beloppsmässigt rör det sig om ungefär hälften av totalt utbetalat garantibelopp eller inemot 330 milj. kr för budgetåret 1984/85. När det sedan gäller i vilken utsträckning länsstyrelserna verkstäl— ler avräkning har ingen länsstyrelse angett att det förekommitj.mera än 25 % av de fall där arbetstagaren har anspråk på uppsägningslön. 9 länsstyrelser har
18 I dessa fall är det alltså inte fråga om förmåns- rätten för uppsägningslönen utan om betalningsrät— ten för uppsägningslönen.
angett att det förekommit i 10 - 25 % och 15 länssty—
relser att det förekommit i mindre än 10 %.
Utredningen har i enkäten också frågat om det förekom— mit problem vid handläggningen av avräkningsfrågor.
Här har 16 länsstyrelser svarat att det inte förekommit problem medan 8 svarat att det förekommit problem. Ett problem har rört kontrollen av en arbetstagares uppgift att han inte erhållit ny anställning. Från länsstyrel- sens sida har man ansett att möjligheterna att verkli— gen göra en kontroll av de här fallen är för små. Ett annat problem rör "avräkning" för sjukpenning m.m. Pro— blemet hänger ihop med att det i kollektivavtalen ges så olika bestämmelser om hur sjukavdrag skall beräknas. Detta medför att handläggningen hos länsstyrelsen blir
mera komplicerad än den annars skulle behöva vara.
Möjligheterna till en förenkling av handläggningen av avräkningsfrågorna är tyvärr begränsade. Även fortsätt— ningsvis torde man få förlita sig på systemet med att som villkor för betalning av en fordran på lön för upp— sägningstid föreskriva, att arbetstagaren skall avge en försäkran på heder och samvete om sina anställnings— och avlöningsförhållanden under uppsägningstiden (15 S lönegarantikungörelsen). Uppgiften att föreskriva sådan försäkran bör ligga kvar på utbetalningsmyndigheten, som har att beakta avräkningsregeln vid utbetalningen. Därutöver får man som hittills räkna med att förvalta— ren i förekommande fall till utbetalningsmyndigheten anmäler sådana förhållanden som är av betydelse för frågan om avräkning skall göras (3 S lönegarantikungö— relsen). Med hänsyn till vad utredningen tidigare an- fört beträffande en effektivare tillsyn av lönegaranti— lagstiftningen (4.1.2) finns det också anledning att räkna med tillsynsmyndighetens hjälp i kontrollen.
Särskilt beträffande de handläggningsproblem som har
kommit fram i enkätmaterialet finns det anledning att understryka förvaltarens uppgift i sammanhanget. Till dess uppsägningstiden löpt ut har nämligen förvaltaren
— enligt arbetsdomstolen — att fullgöra arbetsgivar— funktionerna (jämför avsnitt 4.5). Både när det gäller den eventuella förekomsten av en ny anställning och hur sjukavdrag skall beräknas torde vidare förvaltaren ien hel del fall ha goda möjligheter att få reda på arbets- tagarnas förhållanden och tillämpliga bestämmelser om sjukavdrag. Utredningen syftar på de fall där förvalta— ren driver konkursboets rörelse vidare och i rörelsen har tillgång till en särskild organisationsom1qnibistå
honom i nu berörda avseenden.
I de fall där utbetalningsmyndigheten mot arbetstaga— rens vilja beslutar om avräkning på uppsägningslön är det naturligtvis nödvändigt att beslutet kan angripas. Härvidlag råder beträffande stor konkurs en vissoklar- het i den praktiska tillämpningen. Det har således fö- rekommit att en missnöjd arbetstagare besvärat sigtill regeringen över utbetalningsmyndighetens beslut. I * själva verket är emellertid avräkningen en konkurs- rättslig fråga. Frågeställningen rör ju förmånsrätten eller, i vissa fall, betalningsrätten i konkursen. Hu- ruvida en konkursfordran är förenad med förmånsrättel- ler betalningsrätt skall i första hand avgöras av för—
valtaren.
I överensstämmelse med vad som i allmänhet gäller i en konkurs bör i lönegarantisammanhang eventuella tvister
i avräkningsfrågor - både i stor och mindre konkurs —
genom förvaltarens försorg prövas vid konkursdomstolen. Den oklarhet som nu råder beträffande prövningen av av- räkningsfrågor bör undanröjas genom en bestämmelse om att sådana tvistefrågor på arbetstagarens begäran skall underställas förvaltaren för hans prövning och, om för— valtaren delar utbetalningsmyndighetens bedömning, för en eventuell prövning vid konkursdomstolen.Enprövning
vid domstol framstår som lämpligast, eftersom det är
fråga om rättsliga överväganden.
Lönegarantiprövningen i stor konkurs bygger visserligen på bevaknings- och anmärkningsförfarandet men en pröv— ning av frågan om avräkning på uppsägningslön kan ske även om arbetstagaren i sin bevakning inte medgett att avräkning får ske eller förvaltaren inte framställt an— märkning mot bevakningen.19 Detta beror på att bevak- ningarna får anses vara resolutivt villkorade såvitt avser de till grund för en avräkning relevanta omstän— digheterna som ju kanske inträffar först sedan anmärk— ningsfristen gått till ända. Därmed är t.ex. en fråga huruvida förmånsrätten efter anmärkningsfristens utgång skall begränsas på grund av avräkningsregeln i förmåns- rättslagen principiellt att pröva vid upprättande av utdelningsförslaget och genom klander av sådant.20 För lönegarantins vidkommande bör dock prövningen — såväl i stor som mindre konkurs — ske omgående och inte vila i avvaktan på utdelningsförslaget. Härvid bör prövningen ske i enlighet med utredningens förslag om särskild prövning av tveksamma fall i mindre konkurs.
Om förvaltaren inte delar utbetalningsmyndighetens be— dömning i en avräkningsfråga bör han kontakta myndighe— ten. Härvid kan eventuella missförstånd och andra oklarheter rättas till; i vissa fall genom att utbetal- ningsmyndigheten ändrar uppfattning och avstår frånatt göra någon avräkning. I vissa andra fall kan det där- emot vara lämpligt att utbetalningsmyndigheten rådgör med tillsynsmyndigheten i konkurs. Man kan utgå från att förvaltarna och utbetalningsmyndigheternaetablerar ett sådant samarbete i avräkningsfrågor att den före- slagna handläggningsordningen kommer att fungera på ett
smidigt och enkelt sätt. Prövning av internationella och andra speciella fall
Utbetalningsmyndigheten har i stor konkurs på grund av oklar lagstiftning kommit att pröva internationella och
19 Jämför dock Walin-Rydin s. 129. 20 Se Welamson, Konkursrätt, s. 500.
andra speciella fall även i materiellt hänseende. I den delen föreslår utredningen att prövningen skall göras av förvaltaren med möjlighet till särskild pröv— ning av tveksamma fall vid konkursdomstolen. Förslaget innebär ett klarläggande såvitt avser utbetalningsmyn- dighetens uppgifter. Beträffande de närmare övervägan— dena hänvisas till 4.1.3.
Utbetalningsmyndighetens materiella granskning i övrigt
Beträffande de redan behandlade fallen av granskning från utbetalningsmyndighetens sida har det framkommit att granskningen i viss utsträckning fått en materiell inriktning särskilt när det gäller avräkning på uppsäg- ningslön samt internationella och andra speciella fall. I övrigt har det genom bl.a. enkäten till länsstyrel- serna visat sig att en materiell granskning har före- kommit i en del andra fall. På frågan om det förekommit att utbetalning skett först sedan länsstyrelsen t.ex. på grund av misstankar om missbruk gjort särskild ut- redning har sålunda tolv länsstyrelser svarat att det förekommit sådan utredning, medan återstående tolv
länsstyrelser svarat att det inte förekommit.
Av enkätsvaren framgår vidare att den vanligaste anled- ningen till att länsstyrelsen betalar garantibelopp först efter särskild utredning är att man hos länssty- relsen haft misstanke om närståendeförhållanden enligt 12 S tredje stycket förmånsrättslagen . Ett sådant för- hållande innebär nämligen att garantin inte är tillämp— lig. Andra anledningar som nämnts i sammanhanget äratt den begärda ersättningen är hög eller att den föregivne arbetstagaren möjligen är egen företagare och därför inte är berättigad till betalning enligt garantin. Ien del av fallen har det rört sig om ganska komplicerade juridiska problem, exempelvis när det avser tillämp- ningen av just närståendereglerna i 12 S tredje stycket
Som utredningen uppfattar saken gäller problemet i de berörda fallen inte en felaktig lagtillämpning från förvaltarens sida utan hur långt förvaltarens utred— ningsskyldighet sträcker sig. Den frågan har behandlats i ett tidigare avsnitt (4.1.2) men det är inte så lätt att ange hur långt förvaltaren skall gå i sin undersök— ning av varje särskilt fall. Enligt utredningensmening måste förfarandet anpassas till det stora flertalet fall av enkel beskaffenhet. Kontrollapparaten får där— för inte göras för stor och tynga förfarandet. För den skull får man inte undvika att ingripa mot de miss- bruksfall som uppmärksammas. Härvid hänvisar utredning— en till vad som anförs beträffande tillsynen av förval— tarens lönegarantiprövning och missbruksfallen (se av— snitt 4.1.2). Ansvaret för den tillsynen åvilar emel— lertid tillsynsmyndigheten i konkurs och fullgörsinom ramen för konkursförfarandet. Utbetalningsmyndigheten har därför inte - och bör inte heller ges — någon självständig ställning som tillsynsorgan. I den mån ut— betalningsmyndigheten skall tas i anspråk vid tillsynen kan det endast bli fråga om att biträda tillsynsmyndig-
heten i konkurs.
överväganden och förslag SOU 1986:9 Man kan emellertid inte bortse från den granskning av handlingarna i ett ärende som föregår varje utbetal- ning. I viss utsträckning kommer utbetalningsmyndighe— ten vid den granskningen — liksom hittills — attträffa på förhållanden som kan ha betydelse även i materiellt hänseende. Härvidlag är det emellertid väsentligt att utbetalningsmyndigheten inte bedriver en självständig tillsynsverksamhet. I stället bör utbetalningsmyndig- heten i förekommande fall rapportera sina iakttagelser till tillsynsmyndigheten i konkurs. Med en sådan upp- | läggning effektiviseras kontrollen i utbetalningsfasen, samtidigt som avigsidornamed prövningen i utbetalnings-i fasen försvinner. Det bör t.ex. betyda att enarbetsta— 1 gare normalt sett inte skall behöva drabbas av någon ( försenad utbetalning genom utbetalningsmyndighetens
agerande i hithörande avseende.
överprövning i samband med utbetalningen
Möjligheten att enligt nuvarande ordning besvära sig till regeringen över länsstyrelsens beslut i samband med utbetalningen utnyttjas inte ofta. Det rör sig om ett fåtal ärenden per år. Utredningen har särskilt un- dersökt de ärenden som avgjordes av regeringen under åren 1979 — 1984 och avsåg besvär över länsstyrelsens beslut enligt lönegarantilagen.
Sammanlagt var det tio ärenden - alla gällde lönegaran— tianspråk i stor konkurs — med som regel endast enkla- gande (arbetstagare) i varje ärende. I tre ärendenupp— gick dock antalet klagande till 2, 17 resp. 38.Endast ett mycket begränsat antal arbetstagare berördes allt— så. Som jämförelse kan nämnas att det totalt var upp— skattningsvis 25 000 arbetstagare som under år 1984
fick lyfta betalning enligt garantin.
Beträffande besvärens art framkom vidare genom under— sökningen att sju ärenden gällde avräkning på uppsäg- ningslön, två ärenden ersättning för en fordran som överlåtits samt ett ärende ett s.k. internationellt fall där anställningens anknytning till Sverige eller svenska förhållanden ifrågasatts. Gemensamt för dessa frågor är att de enligt utredningens förslag skall ge— nom förvaltarens försorg underkastas prövning vid kon- kursdomstolen i de fall där det föreligger en tvist. Prövningen hos regeringen ersätts alltså av en prövning vid allmän domstol. Skälet för den lösningen är attdet i huvudsak är fråga om rättsliga överväganden och att sådana frågor lämpligen bör prövas vid domstol. Den ståndpunkten överensstämmer också med de riktlinjersom riksdagen år 1984 antagit för en systematisk översynav möjligheterna att överklaga myndighets beslut till re- geringen. Syftet med den av riksdagen anbefallda över— synen är att den skall leda till kortare handläggnings- tider, enhetliga instansordningar och färre besvärs-
ärenden hos regeringen21, utan att rättssäkerheten och
effektiviteten minskar.
Med hänsyn till det nu anförda kan ifrågasättas om det i fortsättningen finns behov av en särskild möjlighet att besvära sig över beslut i samband med utbetalning— en av garantibelopp. Att på förhand helt uteslutaföre— komsten av andra typer av tvister än sådana som enligt nuvarande ordning gett upphov till besvärsärenden hos regeringen är emellertid vanskligt. Som utredningen pekat på är det t.ex. vid en sänkning avrnaximibeloppet inte uteslutet att utbetalningsmyndigheten och en ar- betstagare kan ha olika uppfattningar om hur en reduce— ring av garantibeloppet skall göras. Därmed kan detin— te heller uteslutas att det kommer att finnas ettvisst behov av överprövning i samband med utbetalningen. Mot nu angiven bakgrund anser utredningen att det börfin— nas möjlighet för en arbetstagare eller annan som gör anspråk på betalning att få till stånd en överprövning
av utbetalningsmyndighetens beslut.
överprövningen bör ske på samma sätt som föreslås be— träffande prövningen av de tvistiga avräkningsfallen. Eventuella tvister i utbetalningsfasen får alltså ge- nom förvaltarens försorg prövas vid konkursdomstolen, dvs. i samma ordning som prövningsförfarandet i all- mänhet. Man kan tala mnetttill arbetstagarens förmån förlängt prövningsförfarande i stället för överpröv—
ning. Sammanfattning
övervägandena kring utbetalningsmyndighetens uppgifter innebär att ansvaret för den löpande prövningen i de enskilda ärendena skall ligga på förvaltaren ensam. Utbetalningsfunktionen renodlas med andra ord. På den
här punkten skapas klarhet dels genom att utbetal- ningsmyndigheten befrias från prövningen av tvistiga
21 Se prop. 1983/84:120, KU 23 och rskr 250. Frågan om . domstolsprövning berörs i prop. 1983/84:120 s. 29.
avräkningsfall samt från prövningen av internationella
och andra speciella fall, dels genom att utbetalnings—
myndigheten inte heller i övrigt skall företa någon självständig granskning i materiellt hänseende. För att lagstiftningsmässigt uppnå klarhet i båda de angivna hänseendena föreslår utredningen att man i lönegaranti- lagen tydligare anger vad som åligger utbetalningsmyn- digheten. Ett sådant förtydligande kan ske genom att man i förhållande till nuvarande lag preciserar de upp— gifter som ankommer på utbetalningsmyndigheten. Av sär- skild betydelse är härvid hur man lagtekniskt reglerar överprövningen av utbetalningsmyndighetens beslut. Yt- terligare klarhet kan vinnas genom att lönegarantilagen ges en ny redigering som markerar skillnaden mellan prövning och utbetalning tydligare. Till den lagteknis- ka utformningen återkommer utredningen i specialmotive—
ringen.
4.2.3 Utbetalningen bör knytas närmare till tillsy— nen
Bakgrund
Förfarandet i stort kring lönegarantisystemet känne- tecknas bl.a. av att administrationen är vidlyftig. Många personer hos ett flertal organ är inblandade. Visserligen torde förfarandet numera i allmänhet funge- ra hyggligt, men uppenbarligen bör administrationen kunna förenklas och förfarandet därigenom förbättras. En minskning av antalet inblandade organ framstår som särskilt aktuell i fråga om utbetalningen, eftersom länsstyrelsens medverkan som utbetalningsmyndighet inte är naturlig. Länsstyrelsen saknar således anknytning till det konkursförfarande som utgör grundvalen för lö- negarantisystemet. Valet av länsstyrelsen som utbetal- ningsmyndighet var vid lönegarantilagens tillkomst inte
heller självklart.22
22 Se prop. 1970:201 5. 73.
Dessutom gäller att länsstyrelsens medverkan som utbe— talningsmyndighet är mindre förståelig nu än tidigare. Det normala sättet att betala arbetstagarnas fordringar i en konkurs har, efter en lagändring år 1975, blivit att använda garantin. I högre grad än tidigare har ga— rantin därigenom blivit en del av själva konkursför- valtningen. Utredningens förslag om en överflyttning av prövningen i mindre konkurs till förvaltaren och det därmed sammanhängande förslaget om en särskildprövning av tveksamma fall vid konkursdomstolen innebär att ga- rantin ytterligare inlemmas i konkursförfarandet. Mot nu angiven bakgrund finns det all anledning att i en- lighet med utredningens direktiv undersöka om det ären lämplig ordning med länsstyrelsen som utbetalningsmyn— dighet eller om utbetalningarna bör handhas av någon
annan .
Alternativ till länsstyrelsen som utbetalningsmyndighet
Garantins starka anknytning till konkursförvaltningen och därmed till konkursförvaltaren väcker tanken påatt förvaltaren övertar också uppgiften att betala ut de fordringar som han vid prövningen funnit ersättnings- gilla. Skärpningen av kraven på förvaltarens kvalifika— tioner genom 1979 års konkursreform och de samtidigt tillskapade tillsynsmyndigheterna i konkurs kunde göra en sådan reform möjlig. Utredningen anser dock att det reformförslaget är alltför långtgående. Uppgiften att betala ut garantibeloppen bör skötas av en myndighet. Härvid kan framhållas att redan i övervägandena kring förslaget om att förvaltaren skall kunna rekvirera ga— rantibelopp för egen utbetalning till arbetstagarna (avsnitt 4.2.1) utgår utredningen från att det skall
finnas en myndighet som har det primära ansvaret för
23 Efter lönegarantilagens tillkomst har frågan onivil— ken myndighet som skall sköta utbetalningen av ga— rantibelopp uppmärksammats i ett par speciella sam— manhang. Se SOU 1978:58, Organisatoriska frågor inom länsstyrelserna, s. 111, och riksdagens revi— sorers förslag, Förslag 1982/83:11, FiU 1982/83:27 samt rskr 183 och 184.
utbetalningarna. Det handlartrots allt totalt sett om att förmedla förhållandevis stora belopp som det all- männa ställer till förfogande. Man skulle därför inte kunna undvara en betydande kontroll, vilket delvis skulle förta de effektivitetsvinster man är ute efter vid en överflyttning till förvaltaren. Därtill kommer att de arbetsuppgifter och den hantering som följer med utbetalningen inte är av den arten att förvaltarens speciella förtjänster när det gäller t.ex. förhand— lingsvana och juridisk sakkunskap kommer till sin rätt.
Håller man fast vid att utbetalningen skall skötas av en myndighet och samtidigt försöker effektivisera denna kan man knappast underlåta att ta upp frågan om en gen— tralisering. Tanken på en central utbetalningsmyndighet var aktuell redan vid lönegarantilagens tillkomst, men avfördes på departementsstadiet. Vederbörande departe— mentschefs påpekande härvidlag att det i vissa ärenden är nödvändigt med samverkan mellan utbetalningsmyndig— het och konkursförvaltare torde alltjämt äga giltighet. Från länsstyrelsehåll har man vidare framhållit att det är vanligt med direktkontakter från arbetstagarna själ- va. Hos t.ex. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län får man dagligen besök eller telefonsamtal från arbets— tagare. Mot den här bakgrunden skulle en centralisering medföra försämringar för arbetstagaren och man bör där- för även nu avvisa tanken på en central utbetalnings- myndighet. I samma ringa mån som vid lönegarantilagens tillkomst torde möjligheten till automatisk databehand- ling hindra en decentraliserad organisation. Tvärtom torde utvecklingen på dataområdet innebära att man nu— mera även på en regional nivå effektivt kan utnyttja
automatisk databehandling.
Behovet av en decentraliserad organisation var alltså den ena av de två utgångspunkter som man hade vid löne— garantilagens tillkomst; den andra var nödvändigheten av samarbete mellan utbetalningsmyndighet och kronofog— demyndighet. Behovet av ett dylikt samarbete kommer
emellertid i ett nytt läge genom förslaget att krono— fogdemyndigheterna inte längre skall ha hand om pröv— ningen i mindre konkurs. Det finns då inte längre sam— ma behov av ett samarbete med kronofogdemyndigheterna i allmänhet. I gengäld torde det finnas behov av ett förstärkt samarbete med de 25 kronofogdemyndigheter som utsetts till att vara tillsynsmyndigheter i kon—
kurs. I den riktningen pekar lönegarantins numera när—
mare anknytning till konkursförfarandet. Lönefrågorna är en viktig del av konkursförvaltningen och är därför också av stort allmänt intresse vid tillsynsmyndighe— tens granskning, vilket också understryks av utred—
ningens förslag om en effektivare tillsyn av förvalta—
rens handläggning av just lönegarantifrågor.
Ett förstärkt samarbete mellan utbetalningsmyndigheten och tillsynsmyndigheterna är önskvärt av flera skäl. Som tidigare redovisats (avsnitt 4.2.2) förekommer det i dag i inte obetydlig omfattning att länsstyrelserna företar en materiell granskning, trots att lönegaran— tilagen utgår från att länsstyrelsen inte skall göra någon sådan granskning. I den delen syftar utredning- ens förslag till en renodling av utbetalningsfunktio— nen. Utbetalningsmyndigheten skall inte företa någon självständig granskning i materiellt hänseende. I stället skall utbetalningsmyndigheten i förekommande fall rapportera sina iakttagelser till tillsynsmyndig— heten. Utbetalningsmyndighetens granskning skall un— derordnas den tillsynsverksamhet som bedrivs av till— synsmyndigheten i konkurs. Den sålunda föreslagna ord— ningen förutsätter ett nära samarbete mellan tillsyns— myndigheten och utbetalningsmyndigheten. Effektivast och smidigast kommer ett sådant samarbete till stånd genom att tillsynsmyndigheten tar över uppgiften att betala ut garantibeloppen. Först då kan man fullt ut tillgodogöra sig tillsynsmyndighetens sakkunskap på
konkursområdet och dra nytta av de erfarenheter som
vinns vid utbetalningen.
Även beträffande förslaget om att förvaltaren skall kunna rekvirera garantibelopp för egen utbetalning till arbetstagarna innebär det fördelar om utbetalningen flyttas till tillsynsmyndigheten. När det gäller kon— trollen bygger nämligen förslaget om förvaltarens möj— lighet att rekvirera garantibelopp till stora delar på medverkan från tillsynsmyndigheten. Den skall t.ex. se till att förvaltaren inte begår utbetalning av alltför stora belopp. Härvid underlättas förstås kontrollen om
tillsynsmyndigheten själv har hand om utbetalningen.
Med hänsyn till det anförda anser utredningen att möj— ligheterna för tillsynsmyndigheten att bedriva en ef— fektiv tillsyn skulle förbättras om myndigheten gavs uppgiften att sköta utbetalningen av garantibelopp. Det sagda skulle gälla tillsynen av inte endast löne— garantihanteringen utan även konkursförvaltningen i stort. Starka skäl talar således för att tillsynsmyn- digheten i konkurs tar över utbetalningen av garanti- belopp. Att utbetalningen i vissa - även principiella — avseenden kan sägas utgöra ett nytt inslag för till- synsmyndigheten inverkar inte på saken. Det väsentliga är att utbetalningen förbättrar tillsynsmöjligheterna och att man genom en decentraliserad organisation inte
försämrar servicen gentemot arbetstagarna.
Utbetalningen bör ligga kvar hos länsstyrelsen men kny— tas närmare till tillsynen
Flyttas utbetalningen av garantibelopp till tillsyns— myndigheten behöver denna förfoga över de medel som re— kvireras från lönegarantifonden. Härvid aktualiseras frågan hur medlen från lönegarantifonden i ekonomiadmi—
nistrativt hänseende skall hanteras.
Enligt gällande ekonomiadministrativaordningdisponerar
kronofogdemyndigheterna inte själva de medel som läns-
vis anvisas för verksamheten. Dessa medel, som budget- året 1985/86 uppgår till 550 milj. kr för hela lan—
24 det
tur fördelar resp. länsstyrelse i förekommande fall de
, disponeras nämligen av länsstyrelserna. I sin
anvisade medlen mellan kronofogdemyndigheterna i länet. Länsstyrelsen avger också anslagsframställning för kronofogdemyndigheterna i länet samt svarar för bokfö—
ringen.
Vid utredningens kontakter under hand med bl.a. före— trädare för riksrevisionsverket har framkommit att det inte är rimligt att bygga upp en särskild ekonomiadmi- nistrativ ordning för tillsynsmyndigheternas lönega— rantihantering. Skall tillsynsmyndigheten överta utbe— talningen är det i stället nödvändigt att kronofogde— myndigheterna i ekonomiadministrativt hänseende blir självständiga. I så fall skulle tillsynsmyndigheternas lönegarantihantering kunna inordnas i kronofogdemyn—
digheternas ekonomiadministration.
En utveckling i riktning mot en egen ekonomiadministra— tion för kronofogdemyndigheterna kan inte uteslutas. Stora organisatoriska reformer inom skatteväsendet och exekutionsväsendet är att emotse inom de närmaste
25 Det är vanskligt att bedöma vilka återverkning—
åren. ar reformerna kan få på den nu aktuella frågan. Klart är emellertid att det för närvarande inte är möjligt att flytta utbetalningen av lönegarantimedel tilltill—
synsmyndigheten i konkurs. Uppgiften att betala ut ga—
rantibelopp bör alltså, i vart fall tills vidare, ligga
kvar hos länsstyrelsen.
Även om utbetalningen av garantibelopp ligger kvar hos länsstyrelsen är det angeläget att man så långt sonldet är möjligt genomför den samordning mellan utbetalning och tillsyn som utredningen förordat. Härvid är detbe— tydelsefullt att få i gång ett fungerande samarbete 24 Se Statsliggaren 1985/86, VII, Finansdepartementet, B3. Kronofogdemyndigheterna, s. 18.
25 Se prop. 1985/86:55 och Dir 1985:56.
mellan de båda verksamheterna. Hur samarbetet i prakti— ken bör anordnas överlämnas lämpligen till de enskilda myndigheterna att komma överens om. I den mån det kan finnas behov av centrala föreskrifter får det ankomma på riksskatteverket att utfärda dessa. Riksskattever— kets befogenhet att utfärda föreskrifter bör naturligt— vis inte gripa in på områden där det ligger närmast till hands att riksrevisionsverket ansvarar för erfor— derliga föreskrifter, t.ex. på det ekonomiadministrati— va området. Uppgiften att med hjälp av datorstöd skapa en rationell hantering av lönegarantiutbetalningen tor- de vara en uppgift för länsstyrelsernas organisations— nämnd. För närvarande har ett tiotal länsstyrelser skaffat sig datorstöd. Man har emellertid olika system. En angelägen uppgift är därför att förenhetliga de sys—
tem som används.
4.2.4 Kronofogdemyndigheten bör ta till vara statens rätt på grund av utbetalat garantibelopp
I och med att garantibelopp utbetalats inträder enligt lönegarantilagen staten i arbetstagarens rätt mot kon- kursgäldenären (10 5). Enligt särskilt stadgande i av— skrivningskungörelsen26 — som innehåller allmänna före— skrifter om förvaltningen av statens fordringar — an—
kommer det på länsstyrelsen att förvalta den fordran
mot konkursgäldenären som staten övertagit. Härvid ak—
tualiseras efter hand olika åtgärder.
Till en början inriktas åtgärderna på bevakning och in— drivning.27 I praktiken handlar det uteslutande om att
26 Se 18 5 kungörelsen (1965:921) om bevakning och av- skrivning av vissa statens fordringar, m.m. (av- skrivningskungörelse). I 19 5 lönegarantikungörelsen erinras om avskrivningskungörelsens tillämplighet.
27 Med bevakning och indrivning avses i detta samman— hang alla slags åtgärder - såväl processuella som utomprocessuella - som en fordringsägande myndighet vidtar för att få en fordran infriad. Bevakning an- vänds alltså inte endast i sin konkursrättsliga be— tydelse och indrivning används inte i sin skatte- rättsliga betydelse. Jämför Ds Fi 1984:4 s. 181 f.
bevaka den övertagna fordringens rätt i konkursen och
se till att staten tillgodoförs den utdelning i konkur— sen som fordringen berättigar till. Som regel förordnas en kronofogdemyndighet att bevaka statens rätt i kon—
kursen.28 Den ordningen är rationell, eftersom krono—
fogdemyndigheten ändå i konkurs bevakar flertalet skat— ter och andra allmänna fordringar för staten. Kronofog— demyndighetens sakkunskap är inte utan betydelse om man ser till vilka belopp det rör sig om i lönegarantisam- manhang. Under budgetåret 1984/85 uppgick t.ex. kon—
kursutdelningarna på de övertagna fordringarna till ca 100 milj. kr.29 fortsättningen vara den myndighet som i praktiken tar
Därför bör kronofogdemyndigheten även i
till vara statens rätt i konkursen beträffande de över- tagna fordringarna. Härvid saknas anledning att låta länsstyrelsen för varje särskild fordran förordna en kronofogdemyndighet att ta till vara statens rätt. Det bör i stället särskilt föreskrivas att bevakning och indrivning av en fordran ombesörjs av kronofogdemyn- digheten. Härigenom uppnår man en viss administrativ
förenkling.
Med hänsyn till att förmånsrätten i konkurs för löne— fordringar är sämre än förmånsrätten för företagsin- tecknade fordringar samt skatter är det vanligt att staten blir utan utdelning för de övertagna fordringar— na. Fråga blir då vilka åtgärder staten skall vidta be— träffande sådana fordringar som inte gett utdelning i konkursen och som därför kvarstår. Svaret på frågan ges ytterst i avskrivningskungörelsen. Är konkursgäldenären en juridisk person avskrivs fordringen som regel ome- delbart av länsstyrelsen sedan konkursen avslutats. Den
juridiska personen är nämligen att anse som upplöst. Om gäldenären är en fysisk person anser sig länsstyrelsen i allmänhet inte kunna tillämpa ett så summariskt för—
28 Se Konkurs och ackord s. 259 och LON:s handledning s. 13 samt 16 S lönegarantikungörelsen.
29 Se ytterligare bil. 2, tab. 1.
farande som det beträffande juridiska personer.30 Av- skrivning innebär i detta sammanhang inte någon änd— ring i gäldenärens betalningsskyldighet. Däremot inne- bär det att aktiva indrivningsåtgärder uteblir tills
vidare.
Utsikterna att efter en konkurs driva in en fordran hos en fysisk person är liten. Det kan antas att be- lopp som eventuellt erhålls är försumbart. Lägger man därtill att fordringarna inte är exigibla (utmätnings— bara), vilket innebär att en exekutionsurkund, t.ex. en dom, måste införskaffas innan utmätning eller in— försel får ske, kan fordringarna i de allra flesta fallen bedömas som värdelösa redan i och med att de inte gett utdelning i konkursen. Eftersom värdelösa fordringar inte får tas upp som tillgångar i den stat— liga bokföringen31 borde fordringarna rätteligen falla bort så snart som det visat sig att de inte gav utdel- ning i konkursen. Utredningen föreslår därför att så- dana övertagna fordringar som inte berättigat till ut- delning i konkursen skall falla bort på en gång efter konkursens avslutande. Fordringarna bör givetvis falla bort även när konkursgäldenären är en juridisk person, vilket är det vanliga när det finns anställda. Också förslaget att låta ifrågavarande fordringar falla bort omedelbart efter konkursen torde medföra en viss admi- nistrativ förenkling. Detta beror inte minst på att övriga lönegarantiärenden handläggs på länsstyrelsens administrativa avdelning, medan det är skatteavdel— ningens uppbördsenhet som handlägger frågor om av-
skrivning.
Från huvudregeln att statens fordran faller bort be— träffande belopp som inte ersätts i konkursen bör un—
dantag göras för sådana fordringar som är förenade med
30 Se Konkurs och ackord s. 259 och LON:s handledning s. 13.
31 Se 18 5 förordningen (1979:1212) med föreskrifter om statliga myndigheters bokföring.
32 Se LON:s handledning s. 13.
sjöpanträtt så länge sjöpanträtten består. I dessa fall kan nämligen fordringarna i allmänhet inte anses värdelösa. Utredningens ståndpunkt härvidlag innebär också att förhållandet mellan sjöpanträtt och lönega- rantisystemet enligt gällande rätt består.33 Även när en av staten övertagen fordran är förenad med sjöpant— rätt bör staten företrädas av en kronofogdemyndighet,
både i och utanför konkursen.
4.3 Internationella fall Bakgrund
I den praktiska tillämpningen har det förekommit löne- garantianspråk med internationell anknytning. I allmän- het har det gällt fall där arbetsgivaren försatts i konkurs i Sverige, medan arbetstagarna varit utlänning— ar och/eller verksamma i utlandet.1 Utredningens direk— tiv pekar emellertid även på fall där konkurs har in— träffat utomlands och arbetstagarna har varit syssel- satta i Sverige. Också dessa ingår naturligtvis i vad som i lönegarantisammanhang menas med internationella fall.
Av utredningens enkät till landets kronofogdemyndighe- ter framgår att antalet internationella fall i mindre konkurser är tämligen begränsat. Någon motsvarande en— kät har inte gjorts beträffande förekomsten av interna— tionella fall i stora konkurser. Det kan antas att en sådan enkät inte skulle ha lett till ett annat resul- tat. Utredningens kontakter med dem som tillämpar löne— garantilagstiftningen tyder emellertid på att en ökning
av antalet internationella fall är för handen.
33 Jämför regeringens (arbetsmarknadsdepartementet) be- slut den 18 november 1982 (ärende nr 13, R 1524/82) angående en framställning från statens lånenämnd för den mindre skeppsfarten om undersökning av möjlig— heterna att vidta vissa ändringar i lönegarantila— gen.
1 Se Konkurs och ackord s. 231.
Lönegarantilagen innehåller inte någon bestämmelse som visar om, och i så fall i vilken utsträckning, lagen är tillämplig på internationella fall. Den frågan berörs inte heller i förarbetena till lagen. Vid behandlingen av de internationella fallen har man emellertid i till— lämpningen utgått från att det svenska lönegarantisys— temet tar sikte på den svenska arbetsmarknaden.2 Ett villkor för betalning enligt garantin har därför an— setts vara att anknytningen till Sverige eller svenska förhållanden varit tillräckligt stark.
Hittillsvarande erfarenheter visar att det är svårt att i ett enskilt ärende avgöra om tillräcklig anknytning till Sverige eller svenska förhållanden föreligger och därmed rätt till betalning enligt garantin. Med hänsyn härtill är det givetvis otillfredsställande att en är- betstagare av lagen inte på något sätt kan utläsa huru- vida garantin gäller i ett internationellt fall eller inte. Att lagen inte ger minsta vägledning om de inter- nationella fallen skapar naturligtvis också en betydan- de osäkerhet hos dem som är ansvariga för tillämpning- en. Detta har i sin tur bl.a. utgjort en av anledning— arna till att frågan om hur fallen skall bedömas har övervägts på det nordiska planet. Mot den här bakgrun- den har utredningen ansett det nödvändigt att särskilt överväga hur de internationella fallen skall behandlas.
Hur de internationella fallen hittills har behandlats
Bedömningen av kravet på svensk anknytning har hos kro- nofogdemyndigheterna, förvaltarna och länsstyrelserna i de enskilda fallen skett utifrån bl.a. sådana faktorer som om arbetsgivaren haft att betala lönegarantiavgift i Sverige i fråga om arbetstagarens lön och om arbets- tagaren varit skattskyldig i vårt land.3 Faktorer av det nu aktuella slaget torde ha bidragit till att sven— 2 Jämför angående bakgrunden till lagstiftningen prot.
AK 1969:3 och 27 s. 50 f resp. 5. 100 ff, In Stencil s. 3 f och prop. 1970:201 5. 60 f.
3 Se Konkurs och ackord s. 231.
skar som arbetat i Polen för en svensk entreprenör fått betalning enligt garantin när entreprenören sedan för— satts i konkurs i Sverige. Däremot fick inte de i Polen sysselsatta polska arbetstagarna sina lönekrav täckta enligt den svenska garantin.4 Till saken hör emeller- tid att de polska arbetstagarna inte heller gjordegäl— lande några lönegarantianspråk. Huruvida det i Polen finns någon motsvarighet till det svenska lönegaranti—
systemet är för utredningen obekant.
Faktorer som arbetsgivarens skyldighet att betala lö- negarantiavgift och arbetstagarens skattskyldighet har beaktats även när frågan om lagens tillämpningsområde prövats i hovrätt. Prövningen har därvid avsett besvär över en kronofogdemyndighets beslut beträffande löne— garantianspråk i en mindre konkurs. Hovrätten har allt- så varit slutinstans. I ett fall angående medborgare i Frankrike och Förbundsrepubliken Tyskland åberopade så— ledes en hovrätt att arbetsgivaren inte betalat.lönega- rantiavgift i Sverige och att han inte heller torde ha varit skyldig att betala sådan avgift. Hovrätten åbe- ropade även att det inte torde ha förelegat någon skattskyldighet i Sverige. I det aktuella fallet anför— de hovrätten också att arbetstagarna var utländskamed- borgare bosatta i utlandet och att det arbete som hade skett för arbetsgivarens räkning hade utförts utom- lands. Under sådana förhållanden kunde det enligt hov— rätten inte beträffande någon av arbetstagarna före- ligga en sådan anknytning till svenska förhållanden som ger rätt till betalning enligt garantin.5
I ett annat fall angående en fransk medborgare bosatt i Frankrike har en hovrätt tagit hänsyn särskilt till att anställningen inneburit att arbetstagaren i inte obetydlig omfattning utfört arbete i Sverige.Hovrätten har ansett att arbetstagaren har haft sådan anknytning 4 Se Lonnsgaranti ved konkurs s. 34 f.
5 Se Svea hovrätts beslut den 12 december 1984 nr 11:Sö 132 i mål nr Ö 1206, 1226, 1307, 1346 och
2735/84.
m
till Sverige att fordringen bör omfattas av garantin. Däremot har i ett par andra fall, där en svensk resp.en brittisk medborgare arbetat i Storbritannien för en svensk arbetsgivare, en hovrätt inte ansett tillräcklig anknytning till Sverige föreligga för vare sig den svenske eller brittiske medborgaren.7 Den omständighe— ten att i det ena fallet såväl arbetsgivaren som ar— betstagaren var svenska rättssubjekt har alltså inte medfört att anknytningen till Sverige varit tillräck- lig. Ifrågavarande omständighet kan däremot i ett annat fall ha bidragit till att garantin ansågs tillämplig.
Förhållandena var följande. Arbetsgivaren försattes i konkurs i Sverige och hans verksamhet omfattade utgiv— ning av en svenskspråkig tidskrift. Arbetstagaren var anställd som utrikeskorrespondent. Sedan fem år tillba- ka hade han haft huvuddelen av sitt arbete förlagt till Syd— och Centralamerika. Av praktiska skäl hade han därför låtit skriva sig utomlands. Han var dock fortfa- rande svensk medborgare. Tidningsföretaget var hans en— då uppdragsgivare. Han stod i ständig kontakt med före— tagets redaktion och reste med jämna mellanrmnhemtill Sverige. Strax före konkursen arbetade han en kortare tid på redaktionen i Sverige. Med hänsyn till vad som sålunda upplysts fann en hovrätt att arbetstagaren fick anses ha sådan anknytning till Sverige att hans anspråk omfattades av garantin.8 Det kan i sammanhanget också påpekas att Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland och Storbritannien har
motsvarigheter till vårt lönegarantisystem. I de anför—
6 Se RIC nr 34/82. 7 Se RIC nr 36/84.
8 Se Svea hovrätts beslut den 2 juli 1984 nr 7:Sö 39 i mål nr ö 1314/84. Två ledamöter var emellertid skilj- aktiga och fastställde kronofogdemyndighetens av— slagsbeslut. Kronofogdemyndigheten hade anfört bl.a. att arbetstagaren inte varit skattskyldig i Sverige och att skyldighet att betala lönegarantiavgift för honom inte förelegat. - Jämför också RH 94/85.
da hovrättsfallen tycks dock denna omständighet inte
ha varit av betydelse vid prövningen.
Av de internationella fallen är de internordiska van- ligast. Vid behandlingen av dessa har det märkts en tendens att i första hand hänvisa arbetstagaren till lönegarantisystemet i konkursgäldenärens/arbetsgiva— rens hemland. Det har betytt bl.a. att den svenska lö— negarantin ersatt arbetstagare sysselsatta i t.ex. Danmark och Finland om arbetsgivaren försatts i kon- kurs här i landet.9 Några klara gränser mellan till- lämpningsområdena för de nordiska ländernas lönegaran— tilagstiftning finns dock inte. I sammanhanget bör t.ex. beaktas att det bara är den svenska och den is— ländska lönegarantilagstiftningen som för utbetalning ofrånkomligen kräver att arbetsgivaren försätts i kon—
kurs.
Förhållandet mellan ett par nordiska länders lönega— rantilagstiftning ställdes för några år sedan på sin spets i ett fall som visar att nuvarande praxis inte är utan komplikationer. En finsk medborgare hade dri- vit byggnadsrörelse i Sverige. Sedan den finske med— borgaren personligen försatts i konkurs på sin hemort i Finland ansökte 37 hos honom tidigare i Sverige an— ställda byggnadsarbetare, hos en länsstyrelse, om be- talning från den svenska lönegarantin. Utbetalning kunde inte ske enligt den finska lönegarantin då an— sökningar därom inte gjorts inom den i finsk lag före— skrivna tiden av tre månader från fordringarnas för- fallodag. Sedan länsstyrelsen avslagit ansökningarna och ärendena överklagats till regeringen fann denna (arbetsmarknadsdepartementet), med hänsyn till bl.a. fordringarnas starka anknytning till svenska förhål- landen och lagstiftningens sociala karaktär, att den omständigheten att arbetsgivaren försatts i konkurs i Finland inte skulle utgöra hinder för prövning enligt
9 Se Lonnsgaranti ved konkurs s. 34.
den svenska lönegarantilagen .10
Någon svensk konkurs fanns ju inte och att försätta den finska arbetsgiva— ren i konkurs i Sverige var uteslutet på grund av den
nordiska konkurskonventionen.11
Den nordiska arbetsgruppens rapport
I september 1983 lade en särskild arbetsgrupp till Nordisk Arbeidsmarkedsutvalg inom Nordiska ministerrå- det fram rapporten Lonnsgaranti ved konkurs. Arbets- gruppens uppgift hade bestått i att överväga och före- slå hur ett eventuellt samarbete mellan de nordiska länderna beträffande lönegarantifrågor skulle läggas upp. Särskilt skulle arbetsgruppen försöka tillskapa regler som förhindrade att en i och för sig ersätt— ningsberättigad arbetstagare hamnade utanför samtliga nordiska länders lönegarantisystem.12 I rapporten uppehåller sig arbetsgruppen bl.a. vid hur de nordiska länderna på andra, lönegarantin näralig— gande områden genom konventioner har anpassat de mate- riella reglernas tillämpning på fall med nordisk an- knytning. De konventioner som åsyftas är dels 1981 års nordiska konvention om social trygghet,13 dels den re- lativt nyligen reviderade nordiska konkurskonventionen från år 1933,14 och om dessa lämnar arbetsgruppen föl— jande redogörelse:15
10 Se beslut den 5 juni 1980 dnr A 3343/79. Beslutet refereras i Konkurs och ackord s. 232. - Anmärk— ningsvärt är att arbetstagarna vänt sig till läns- styrelsen som också prövat saken. Detta stämmer med förhållandena i stor konkurs. Om arbetstagarna vänt sig till kronofogdemyndigheten så hade frågan i sista instans kommit att avgöras av en hovrätt, jämför avsnitt 4.1.3.
11 Jämför Bogdan, Internationell konkurs- och ackords— rätt, 5. 79 och 301 f.
12 Se Lonnsgaranti ved konkurs s. 3 f.
13 Se SFS 1981:1284.
14 Se prop. 1980/81:35 s. 33 — 36 och SFS 1981:6 och7.
15 Se Lonnsgaranti ved konkurs s. 37 ff. Understryk- ningarna i det följande har gjorts av utredningen.
Den nordiska socialkonventionen är av omedelbart in— tresse—Sä till vida som konventionens regler om i vil— ket land arbetsgivaravgifter skall betalas redan gäl— ler i den mån sådana avgifter tas ut för finansiering- en av lönegarantin (så är fallet i Danmark, Finland, Norge och Sverige). Socialkonventionen berör också i övrigt en rad trygghetsfrågor som har omedelbar an— knytning till ett anställningsförhållande, t.ex. sjuk— förmåner, arbetslöshetsersättning och ersättning vid arbetsskada. - När det gäller samhällsförmåner som har anknytning till ett anställningsförhållande, föreskri— ver konventionen att arbetsgivaravgifter eller liknan— de skall betalas till det land, vars lagstiftning skall tillämpas för rätten till förmånerna i fråga. Och för denna rätt gäller den principen att en arbets— tagare, som är anställd för arbete i ett annat or- diskt land än det där han eller hon är bosatt, med avseende på detta arbete skall omfattas av lagstift— ningen i sysselsättningslandet. Socialkonventionen bygger således på att sysselsättningslandets förmåner och avgifter i första hand skall vara bestämmande för sociala formåher som utgår fran det allmänna och som har samband med ett anställningsförhåIlande. Vissa särregler gäller för sjömän och s.k. utsändningsfall (———). - Vad däremot gäller den konkursrättsliga sidan av saken, är grundtanken i den nordiska konkurskonven— tionen att en konkurs som inträffar i ett nordiskt land skall omfatta all egendom som gäldenären har i de nordiska länderna. (Detta gäller s.k. domicilkonkur- ser,l7 vilket är normalfallet.) När konventionen är tillämplig, blir det inte möjligt att få till stånd en s.k. särkonkurs i ett annat nordiskt land, även om konkursgäldenären exempelvis skulle ha drivit rörelse i det senare landet. Principiellt blir alltså all kon— kursgäldenärens egendom att behandla enligt lagen i det land där konkursen inträffar. ——— Konkurskonven- tionen har under de senaste åren varit föremål för översyn. Avgörande för konventionens tillämpning är numera om gäldenären i realiteten har haft hemvist i konkurslandet eller inte. De nya reglerna har trätt i kraft den81 maj 1983 mellan Danmark, Finland och Sverige. — Av det anförda framgår att dessa båda konventioner, vilka har tillkommit från helt olika ut— gangspunkter, inte är samordnade i förhållande till
16 Med uttrycket bosatt avses enligt artikel 1 k) att någon är bosatt i ett land enligt landets folkbok— föring, om inte särskilda skäl föranleder annat. 17 Med domicilkonkurser förstås sådana konkurser där konkursdomstolens behörighet grundas på gäldenärens hemvist i landet. Jämför prop. 1980/81:35 s. 10.
18 Se SFS 1983:156 och 157. I förhållande till Island och Norge har de nya reglerna ännu inte trätt i kraft den 1 juli 1985.
varandra. Om en arbetsgivare bedriver rörelse i ett nordiskt land med anställda som kommer kanske både från sysselsättningslandet och arbetsgivarens hemland, och arbetsgivaren sedan begär sig i konkurs eller för— sätts i konkurs i hemlandet, dras tillgångarna och skulderna (exempelvis utestående löne- och semester— krav) i sysselsättningslandet in i hemlandets konkurs. Däremot omfattas de'i sysselsättningslandet engagerade arbetstagarna i andra hänseenden, t.ex. i fråga om rätten till arbetslöshetsersättning, av sysselsätt- ningslandets regler. ———
Härefter föreslår arbetsgruppen följande principer för
ett nordiskt samarbete på lönegarantiområdet:
Den föregående redovisningen har gett vid handen att man kommer till olika, och uppenbarligen mycket svår— förenliga resultat, om man väljer att försöka samordna lönegarantin på det nordiska planet enbart från trygg— hetssynpunkt resp. från konkursrättslig utgångspunkt. — Samtidigt har vi vid våra överväganden kunnat kon— statera att de nordiska lönegarantifallen är förhål— landevis marginella; i det alldeles övervägande anta— let fall är sysselsättningslandet identiskt med kon— kurslandet. Det bör enligt vår uppfattning därför vara möjligt att söka sig fram till en lösning som på för— månssidan följer socialkonventionens principer men som i konkursrättsliga hänseenden knyter an till kon- kurskonventionen, även om det skulle leda till att lö— negarantiordningarnas regressrätt i förhållande till arbetsgivarens konkursbo skulle kunna komma att för— svagas något i enskilda fall. Vi har försöktkommafram till ett förslag som förhindrar spekulationer från ar— betstagarnas eller fordringsägarnas sida. Det bör t.ex. inte vara möjligt att påverka lönegarantins storlek genom att välja i vilket land som arbetsgiva— ren försätts i konkurs (arbetsgivarens hemvist resp. platsen för rörelsen). Vi kan också tänka oss en ord— ning, varigenom det blir möjligt för lagstiftaren i arbetstagarens hemland att komplettera lönegarantin som arbetstagaren erhåller i sysselsättningslandet. Särskilda regler bör vidare gälla för utsändningsfall och liknande specialfall. ———
Med hänvisning till sina principiella överväganden fö— reslår arbetsgruppen att samarbetet mellan de nordiska ländernas lönegarantiregler byggs ut enligt följande riktlinjerz19
1. Vid en arbetsgivares konkurs täcks arbetstagarens
lönekrav i första hand av lönegarantiordningen i
19 Se Lonnsgaranti ved konkurs s. 44 ff.
det land där arbetstagaren på grund av anställ— ningsförhållandet omfattas av övriga sociala skyddsordningar enligt den nordiska socialkonven— tionen (sysselsättningslandet).
Det står länderna fritt att komplettera sysselsätt— ningslandets lönegarantier med egna regler för ar— betstagare med anknytning till hemlandet, exempel— vis regler om lönegaranti vid arbetsgivarens insol-
vens.
Hanteringen av lönegarantianspråken i arbetsgiva— rens konkurs, exempelvis lönegarantiordningarnas regressrätt mot arbetsgivarens konkursbo, skall
följa konkurslandets lagstiftning.
Ländernas lönegarantimyndigheter (motsvarande) skall fortlöpande samarbeta i principfrågor med an— knytning till internordiska konkurser samt vid be— hov lämna varandra biträde vid handläggningen av enskilda fall.
Lönegarantimyndigheterna skall vidare biträda en— skilda arbetstagare, fackliga organisationer, ar— betsgivarorganisationer och andra berörda med råd och anvisningar om internordiska konkurser (motsva—
rande).
Länderna skall tillse att det utarbetas informa— tionsmaterial med redovisning av de nordiska län— dernas lönegarantiregler och de principer som till— lämpas i internordiska konkurser. Informationsmate- rialet bör också innehålla upplysningar om vart man kan vända sig i frågor som rör internordiska kon— kurser. Berörda myndigheter bör dessutom årligen träffas för att överlägga om gemensamma problem med
internordisk anknytning.
Dessutom bör det enligt arbetsgruppen föras stati—
stik beträffande konkurser där flera nordiska län—
,—.=.-
der har varit inblandade och huruvida samarbetsreg—
lerna därvid kommit till användning.
20 och efter en revide—
Rapporten har remissbehandlats ring i oktober 1984 även behandlats vid Nordiska minis— terrådets (arbetsmarknadsministrarna) möte den 12 no— vember 1984 i Köpenhamn. Härvid enades man om en fort— sättning på försöksbasis under tre till fem år på det inom arbetsgruppen bedrivna samarbetet och om en rap— portering på nytt till ministerrådet efter försöksperi— odens slut.21 Som nyss har sagts skall enligt Nordiska ministerrådet det inom arbetsgruppen bedrivna samarbetet fortsätta under en viss försöksperiod. Utredningen uppfattar ställningstagandet så, att även arbetsgruppens förslag i sak tills vidare har godtagits och därför bör utgöra grundvalen för det fortsatta samarbetet. Följden härav är att eventuella förslag från utredningen rörande de internationella fallen bör harmoniera med arbetsgrup—
pens förslag.
Varje anställning med dominerande anknytning till
Sverige eller svenska förhållanden
Arbetsgruppens förslag under punkt 1 innebär att en ar- betstagare, som är anställd för arbete i ett annat nor— diskt land än det där han är bosatt, skall vid arbets- givarens konkurs få ersättning enligt garantin i det
land där arbetstagaren på grund av anställningsförhål- landet omfattas av de sociala skyddsanordningarna en—
ligt den nordiska socialkonventionen, vilket som huvud— regel är sysselsättningslandet. Förslaget underförstår
att en arbetstagare, som är anställd hos en utländsk
20 För Sveriges vidkommande, se arbetsmarknadsdeparte— mentets ärende nr R 3521/83.
21 Se det av Nordiska ministerrådets sekretariat upp— rättade "referat endeligt", MR-A 1/85, 5. 4.
rantisystem om arbetstagaren arbetar i hemlandet.22 Skälen för arbetsgruppens förslag väger tungt. Sålunda torde det för den enskilde arbetstagaren vara naturli— gast och mest praktiskt att samma lands regler gäller för samtliga sociala förmåner som omfattas av social— konventionen, t.ex. sjukförmåner, arbetslöshetsersätt— ning och ersättning vid arbetsskada, och för förmåner som utgår enligt lönegarantin. Väl fungerande trygg— hetssystem torde för övrigt vara en förutsättning för den gemensamma nordiska arbetsmarknaden. Även när det gäller andra frågor med anknytning till anställnings— förhållandet, t.ex. lagstiftning om arbetstid, arbets— miljö och liknande är det normalt platsen för arbetets 23 Det skall emeller—
tid inte fördöljas att arbetsgruppens förslag är före— utförande som bestämmer lagvalet.
nat med vissa praktiska olägenheter som för Sveriges
del särskilt drabbar konkursförvaltarna.
För att belysa olägenheterna kan man som exempel ta en svensk konkurs vilken gäller ett rederi som uppehållit
färjförbindelse mellan Sverige och Danmark. Rederiet
24
har anställda för arbete i båda länderna. I ett dy-
likt fall innebär förslaget att — oavsett var arbets— tagarna är bosatta — de som arbetar i Sverige får er— sättning från den svenska garantin, medan de som arbe-
tar i Danmark får ersättning från den danska garantin.
22 I den nordiska socialkonventionen är huvudregeln att den som är bosatt i ett nordiskt land omfattas av lagstiftningen i bosättningslandet (artikel 6 punkt 1).
23 Se Lonnsgaranti ved konkurs s. 39 samt Bogdan i ( SvJT 1979 s. 119 ff. ?
24 Beträffande rederikonkurser gäller för övrigt den komplikationen att s.k. ombordanställda — vilka en— ligt den nordiska socialkonventionen anses bosatta och anställda i det land vars flagga fartyget för & (artikel 6 punkt 2) — har sjöpanträtt för sina lö— % nekrav i det fartyg som de arbetar på. 5
H
154 överväganden och förslag SOU 1986:9 arbetsgivare, ändå omfattas av sitt eget lands lönega—
1 ?
Redan den omständigheten att alla arbetstagare inte kan behandlas lika i lönegarantihänseende är naturligtvis opraktiskt för konkursförvaltaren. Han blir vidare tvungen att kommunicera med företrädare för ett annat lands lönegarantiordning. Han får också sätta sig in i ett annat lands lönegarantisystem med andra förmåner och hanteringsrutiner än det svenska. Det blir också nödvändigt med omräkning av vissa lönekrav till annan valuta. Komplikationerna torde bli särskilt påtagliga om förvaltaren driver rederiet vidare under konkursen. I en sådan situation blir det ofta fråga om ett flertal utbetalningstillfällen. Många arbetstagare har nämligen rätt till flera månaders uppsägningslön enligt garan—
tin.
Man skall emellertid inte överdriva de praktiska olä— genheterna. Sålunda torde de aktualiseras i relativt få fall eftersom sysselsättningslandet och konkurslandet, såsom uttalas i arbetsgruppens rapporter, är identiska i det alldeles övervägande antalet fall. Vidare bör man beakta att den nordiska socialkonventionen innehåller särskilda bestämmelser utom för sjömän också för de s.k. utsändningsfallen. Dessa bestämmelser innebär att man i viss utsträckning skall tillämpa reglerna i det land varifrån arbetstagaren är utsänd, och alltså där arbetsgivaren försatts i konkurs, även i fråga om ar- betstagare som sysselsätts i annat land (utsändnings— landet). Härigenom minskar de praktiska olägenheterna
ytterligare.
Med hänsyn till det anförda bör även utredningens för— slag om de internationella fallen utformas så, att sys— selsättningslandet tillmäts stor betydelse i lönegaran— tihänseende. Tydligast kommer en sådan utformning av förslaget till uttryck genom att själva lagtexten kny— ter an till sysselsättningslandet. Saken kompliceras emellertid av att en lagbestämmelse bör omfatta även de
utomnordiska fallen.
Sverige har konventioner om social trygghet med en rad utomnordiska länder framför allt i Västeuropa.25 Kon— ventionerna bygger på samma principer som den nordiska socialkonventionen, dvs. att sysselsättningslandets förmåner och avgifter i första hand skall vara bestäm— mande för sociala förmåner som utgår från det allmänna och som har samband med ett anställningsförhållande. Flera av Sveriges konventionspartners har också en motsvarighet till vårt lönegarantisystem (se 3.5). I och för sig skulle det således finnas vissa förutsätt— ningar att låta en lagregel knyta an till sysselsätt— ningslandet. Det skulle emellertid i sin tur förutsät— ta överläggningar mellan Sverige samt vart och ett av de andra länderna på samma sätt som ägt rum mellan de nordiska länderna. Några sådana överläggningar har in— te förts. Det finns inte heller någon anledning för utredningen att initiera sådana överläggningar. Det
skulle vara att ge saken för stora proportioner.
Med hänsyn till utomnordiska fall torde det inte hel— ler vara en framkomlig väg att bygga en lagregel på bestämmelserna om arbetsgivarens skyldighet att erläg— ga lönegarantiavgift i Sverige eller bestämmelserna om skattskyldighet i Sverige. Vid en precisering av de anställningsförhållanden som skall omfattas av garan- tin kunde det annars te sig naturligt att särskilt vägledas av bestämmelserna om arbetsgivarens skyldig— het att betala lönegarantiavgift och därmed bidra till finansieringen av utbetalningarna enligt garantin. Om arbetsgivaren haft att betala lönegarantiavgift skulle t.ex. arbetstagaren alltid vara berättigad till er— sättning enligt garantin. En sådan lösning som utgår från en mera offentligrättslig syn på lönegarantisys— temet är naturligtvis tänkbar. Utredningen avvisar
emellertid den lösningen bl.a. därför att avgiftsreg—
25 Se Konventioner om social trygghet mellan Sverige och andra länder. — Beträffande arbetet på en kon— kurskonvention med utomnordiska länder, se Bogdan, Internationell konkurs— och ackordsrätt, s. 329 ff och i Advokaten 1984 s. 177 ff.
.s—zsmm v.g.—__ &_ Munin-lim.—
lerna inte har utformats i nu aktuellt syfte och där— för att en kompletteringsregel ganska säkert skulle behövas. En ytterligare svaghet medruibehandlade fak— torer är för övrigt att de regelsystem som avgör om avgifts— eller skattskyldighet i Sverige föreligger är förhållandevis komplicerade. Det medför i sin tur att man inte utan undersökning och därmed tidsutdräkt kan ta ställning till om t.ex. arbetsgivaren (konkursgäl— denären) är skyldig att betala lönegarantiavgift. Sam— tidigt har man att ta hänsyn till att lönegarantilagen syftar till att arbetstagaren inte skall behöva vänta
på sin lön i onödan.
Mot den här bakgrunden ligger det i stället nära till hands att undersöka hur den arbetsrättsliga lagstift— ningen behandlar internationella fall, särskilt sådan lagstiftning som har karaktären av social skyddslag— stiftning. Utredningen tänker här i första hand på an— ställningsskyddslagen. Några särskilda lagregler om anställningsskyddslagens internationella tillämpnings— område finns inte. Den frågan får enligt lagens förar—
26 i stället lösas i rättstillämpningen enligt
beten sedvanliga normer för lagkonflikter. I förarbetena uttalas härom att anställningsskyddslagen bör gälla varje anställning med dominerande anknytning till Sverige eller svenska förhållanden. Som regel gäller detta enligt förarbetena om arbetet mera stadigvarande är förlagt till Sverige eller, beträffande arbete som utförs i annat land, om både arbetsgivare och arbets— tagare är svenska rättssubjekt. Genom att knyta antill vad som gäller inom arbetsrätten får man också en för— bindelse med den praxis som utbildas kring kravet på dominerande anknytning till Sverige eller svenska för— hållanden.
26 Se prop. 1973:129 5. 229 f och Lunning s. 44 f. An— gående den svenska internationella arbetsrätten i allmänhet, se prop. 1975/76:105 bil. 1 s. 327 och Bogdan i SvJT 1979 s. 81 ff.
Uttalandet i förarbetena till anställningsskyddslagen att denna bör gälla varje anställning med dominerande anknytning till Sverige eller svenska förhållanden är av stort intresse i förevarande sammanhang. Som fram— gått av den inledande framställningen i detta avsnitt torde sålunda lönegarantilagen hittills ha ansetts tillämplig på internationella fall förutsatt att an— knytningen till Sverige eller svenska förhållanden i det enskilda ärendet varit tillräckligt stark. Skall man i en lagtext utnyttja uttryckssättet "varje an— ställning med dominerande anknytning till Sverige el— ler svenska förhållanden" är det emellertid nödvändigt att i motiven till en sådan bestämmelse precisera in— nebörden av uttryckssättet närmare. Härvid visar det sig att vad som i förarbetena till anställningsskydds— lagen sägs om innebörden behöver kommenteras från lö—
negarantisynpunkt.
Den ena ståndpunkten rörande innebörden, att den sven- ska lagstiftningen skall tillämpas om ett arbete är mera stadigvarande förlagt till Sverige, stämmer över— ens med inte endast förslaget om sysselsättningslandet som avgörande i lönegarantihänseende, utan också med den praxis som hittills tillämpats i lönegarantisam- manhang. Härvid kan särskilt anmärkas att sysselsätt— ningslandet är en omständighet som tilläggs stor bety— delse också enligt de bestämmelser vilka avgör huruvi— da skyldighet att erlägga lönegarantiavgift i Sverige föreligger och vilka bestämmelser åberopats även vid prövning av internationella lönegarantifall. Den andra ståndpunkten rörande innebörden, att anställnings— skyddslagen skall gälla beträffande arbete som utförs utomlands om både arbetsgivare och arbetstagare är svenska rättssubjekt, står däremot i strid med försla— get om sysselsättningslandet som avgörande faktor i lönegarantihänseende. Att arbetsgruppens förslag här— vidlag inte går ihop med uttalandena i förarbetena till anställningsskyddslagen behöver emellertid inte
lägga hinder i vägen för att man vid utformningen av
! 1 1 ;
en lagregel om lönegarantins tillämplighet i interna— tionella fall begagnar uttrycket "varje anställning med dominerande anknytning till Sverige eller svenska för— hållanden".
Eftersom syftet bakom arbetsgruppens förslag är att åstadkomma en samordning mellan de nordiska ländernas lönegarantisystem kan det nämligen vara lämpligt att i förevarande sammanhang begränsa sysselsättningslandets betydelse till de internordiska fallen. Begränsningen bör utformas så, att bestämmelserna i den nordiska so— cialkonventionenochdärmed förordet för sysselsätt— ningslandets regler endast får betydelse i de fall där två eller flera nordiska länders lönegarantisystem be- rörs. I dessa fall får alltså den nordiska socialkon— ventionen betydelse för valet av vilket nordiskt lands lönegarantisystem som skall tillämpas. Man bör i sam— manhanget särskilt hålla i minnet att man vid utarbe— tandet av arbetsgruppens förslag haft insikt i samtliga nordiska länders lönegarantisystem. Därmed har man ock— så kunnat skaffa sig en förhållandevis god bild av hur förslaget kommer att slå. I motsats härtill skulle för— slagets applicering på de utomnordiska fallen medföra betydande osäkerheter när det gäller effekterna för den enskilde arbetstagaren. En anknytning till sysselsätt— ningslandet innebär nämligen i många fall en inskränk— ning av de svenska reglernas tillämplighet. Skall man göra en sådan inskränkning av de svenska förmånerna en— ligt garantin måste man först försäkra sig om att den enskilde arbetstagaren fångas upp av skyddsnätet 1 and— ra länders lönegarantisystem. Det förutsätter i sin tur förhandlingar och överenskommelser mellan Sverige och andra länder. Sådana överenskommelser saknas ju beträf— fande de utomnordiska länderna. Mot den bakgrunden framstår det som olämpligt att låta arbetsgruppens för— slag om sysselsättningslandets avgörande betydelse om—
fatta även de utomnordiska fallen.
Vad härefter angår förhållandet till nuvarande praxis på lönegarantiområdet finns exempel på att den svenska lönegarantilagen ansetts tillämplig på fall där arbe— tet har utförts utomlands (Syd— och Centralamerika) samt både arbetsgivare och arbetstagare varit svenska rättssubjekt. Det finns även exempel på motsatt utgång (Storbritannien). Detta bör emellertid inte hindra att man låter bestämmelser om lönegarantilagens tillämp— ningsområde bygga på den arbetsrättsliga principen om "dominerande anknytning" för svensk lags tillämplighet i internationella fall. En sådan tillämpning av den ar— betsrättsliga principen måste rimligen tillåta en modi— fiering som gör det möjligt att ta hänsyn till de sär—
skilda förutsättningar som gäller för lönegarantilagen .
Vid ett sådant hänsynstagande bör särskild vikt kunna fästas vid om arbetsgivaren i det aktuella anställ—
ningsförhållandet haft att betala lönegarantiavgift i Sverige för arbetstagaren. Vidare kan man inte bortse
från lagstiftningens sociala syfte.
En särskild fråga gäller betydelsen av att det finns en motsvarighet till vårt lönegarantisystem i det andra landetscmiäraktuellt.Att arbetstagaren inte skall få dubbel ersättning är sålunda klart. Den nämnda omstän— digheten är emellertid utan betydelse vid prövning om lagen är tillämplig i det enskilda fallet. En arbets— tagare som fått sin fordran infriad i ett land har för övrigt inte någon fordran kvar för vilken han kan på-
kalla utbetalning i ett annat land.
Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen enbe—
stämmelse som anger att lönegarantilagen är tillämplig på varje anställning med dominerande anknytning till Sverige eller svenska förhållanden. Härvid börsärskilt understrykas att inte endast utomnordiska fall utan också internordiska fall i och för sig omfattas av be—
stämmelsen. Är det emellertid fråga om ett fall där
"mim—l ”Å.—A 4-
även något annat nordiskt land än Sverige berörs skall enligt en särskild regel frågan om vilket nordiskt
lands lönegarantisystem som är tillämpligt avgöras med hänsyn till den nordiska socialkonventionens principer, vilket som huvudregel betyder att det är lönegaranti— systemet i sysselsättningslandet som skall tillämpas. Härigenom uppnår man alltså den åsyftade begränsningen av sysselsättningslandet som avgörande faktor. Det med— för i en del fall att den svenska lönegarantilagen inte är tillämplig, trots att anställningsförhållandet har en dominerande anknytning till Sverige eller svenska förhållanden. I en del andra fall åter kan hänvisningen till sysselsättningslandets regler peka ut den svenska lönegarantilagstiftningen. Då blir även den svenska hu— vudregeln om internationella fall tillämplig och det krävs alltså att anställningsförhållandet har en domi— nerande anknytning till Sverige eller svenska förhål— landen för betalning enligt garantin. I praktiken kom— mer naturligtvis härvid anställningsförhållandet alltid att anses ha en dominerande anknytning till Sverige el— ler svenska förhållanden när det gäller arbetstagare som har arbetet mera stadigvarande förlagt tillSverige.
Den särskilda regeln för de internordiska fallen avser sådana fall där något eller några andra nordiska länder än Sverige berörs. De i praktiken viktiga fallen avser dels nordiska medborgare anställda hos en svensk ar— betsgivare men sysselsatta i annat nordiskt land, dels nordiska medborgare anställda hos en arbetsgivare i an— nat nordiskt land men sysselsatta i vårt land. Vilka fall som i övrigt faller under den särskilda regeln får bedömas med ledning av bestämmelserna i den nordiska socialkonventionen.27 Härvid är det viktigt att till— lämpningen sker praktiskt. Det är således inte meningen att en förvaltare i det individuella fallet skall behö— va ägna sig åt ingående studier av konventionstexten, i all synnerhet inte när det är fråga om inte alltför stora lönegarantianspråk. I sådana fall där det inte
utan vidare är givet vilket lands lönegarantilagstift—
27 Se artikel 3 i konventionen.
ning som är tillämplig kan det ibland vara lämpligt att förvaltaren tar kontakt med tillsynsmyndigheten för att åstadkomma en praktisk lösning. Härvid kan tillsynsmyn— digheten vid behov genom riksskatteverkets försorg få ärendet diskuterat med lönegarantimyndigheten i det andra nordiska landet som är aktuellt.
Ett särskilt problem beträffande internationella fall är om lönegarantilagen skall tillämpas förutom på sven— ska konkurser också på konkurser som beslutats utom— lands. Som inledningsvis nämnts finns exempel på att regeringen efter besvär i ett ärende förklarat att den omständigheten att arbetsgivaren försatts i konkurs i Finland inte skulle hindra prövning enligt den svenska lönegarantilagen . Även om den nuvarande lönegarantila— gen inte uttryckligen kräver att det skall vara en svensk konkurs torde lagstiftningen ändå i princip an— ses förutsätta att arbetsgivaren försätts i konkurs i Sverige. Förfarandet kring lönegarantisystemet förut— sätter nämligen en svensk konkurs. Formuleringen avre- geringens nyssnämnda beslut kan kanske förklaras med att.alternativet skulle ha varit att låta ärendet under— 28 ställas riksdagen. Även utredningen anser att man i princip måste kräva att det är fråga om en svensk konkurs, inte minst med hänsyn till de otaliga problem som utmärker interna-
29 Det får således anses
tionella konkursförhållanden nödvändigt med en svensk konkurs även om dessegentliga syfte enbart är att möjliggöra utbetalningar enligtden svenska garantin.30 I sammanhanget kan anmärkas atten
28 I några för närvarande anhängiga mål i hovrätten för Nedre Norrland (ö 485-496/84, rotel 8) har frågan om betydelsen enligt lönegarantilagen av en finsk konkurs åter aktualiserats. 29 Jämför Bogdan, Internationell konkurs— och ackords— rätt 5. 19 ff.
30 Jämför dock a.a. s. 301 f.
arbetsgivare kan bli försatt i konkurs i Sverige även 31 om han saknar hemvist här. I de nordiska fallen däremot skulle kravet på svensk konkurs hindra att lönegarantilagen tillämpades när en arbetsgivare försätts i konkurs i annat nordiskt land än Sverige och arbetstagaren har sysselsatts i Sverige. Med hänsyn till den nordiska konkurskonventionen torde det i nordiska fall inte förekomma kontroversiella konkursproblem i samma utsträckning som när det gäller utomnordiska fall. Därför bör det enligt utredningen vara möjligt att i förevarande sammanhang införa ett undantag för de nordiska fallen och jämställa en kon— kurs i annat nordiskt land än Sverige med en konkurs här i landet.
Vid en konkurs i ett annat nordiskt land än Sverige finns det inte någon svensk konkursförvaltare till vilken arbetstagaren kan vända sig med sitt anspråk på betalning enligt garantin. Inte heller finns det någon svensk konkursförvaltare som prövar anspråken. Sär— skilda arrangemang måste därför till för att den sven— ska lönegarantilagen skall kunna tillämpas på en kon- kurs som beslutats i ett annat nordiskt land än
Sverige.
I avsaknad av en konkursförvaltare torde något annat alternativ än en myndighetsprövning inte kunna komma i fråga. Härvid kan knappast någon annan myndighet än tillsynsmyndigheten i konkurs bli aktuell. Med hänsyn till att antalet ärenden kan antas bli ytterst begrän— sat bör den aktuella uppgiften anförtros endast en tillsynsmyndighet för hela landet. Utredningen före— slår att det skall ankomma på tillsynsmyndigheten i Stockholm att pröva de nordiska fall som härrör från en konkurs i ett annat nordiskt land än Sverige. Även 31 En svensk domstol är sålunda behörig t.ex. om egen— dom tillhörig arbetsgivaren finns i landet eller om arbetsgivaren ådragit sig en skuld här. Se NJA 1980 s. 340.
gifter som normalt ankommer på en konkursförvaltare i lönegarantihänseende. Är anspråket tveksamt ankommer det således på tillsynsmyndigheten att anmäla arbets— tagarens fordran för domstolsprövning. Härvid bör an— mälningen göras till konkursdomaren vid den tingsrätt där arbetstagaren bör svara i tvistemål som angår gäld i allmänhet. Utbetalningarna enligt garantin bör an—
komma på länsstyrelsen i Stockholms län.
Sammanfattningsvis innebär utredningens förslag be- träffande garantins tillämplighet i internationella fall följande.
1. Som huvudregel gäller att lagen omfattar varje an- ställning med dominerande anknytning till Sverige eller svenska förhållanden och att det därvid krävs
att arbetsgivaren försatts i konkurs i Sverige.
2. Enligt en särskild regel beträffande de internor— diska fallen samordnas hanteringen så, att lönega— rantianspråken fördelas mellan de nordiska länderna med ledning av den nordiska socialkonventionen, dvs. iförstahand medhänsyn till sysselsättningslandet,
ochhärvid jämställs enkonkurs i ett annat nordiskt land än Sverige med en konkurs här i landet. Vidare
föreslås särskilda handläggningsregler för anspråk som härrör från en konkurs i ett annat nordisktland än Sverige. Alla sådana anspråk skall prövas av en tillsynsmyndighet i konkurs för hela landet. Till— synsmyndigheten skall därvid fullgöra de uppgifter som normalt ankommer på en konkursförvaltare ilöne— garantihänseende.
Kompletteringsregler för de internordiska fallen
164 Överväganden och förslag SOU 1986:9 i övrigt bör den tillsynsmyndigheten fullgöra de upp— 1 ) Beträffande de internordiska fallen innebär såväl ar— betsgruppens som utredningens förslag att endast ett ' lands lönegarantisystem skall tillämpas i varje ärende. Från den principen föreslår emellertid arbetsgruppen
under punkt 2 ett undantag som tillåter de nordiska länderna att fritt komplettera huvudregeln om syssel— sättningslandets lönegarantisystem med egna regler för arbetstagare som har anknytning till hemlandet. Försla- get har sin förklaring i att ländernas regler och där— med förmåner är olika.32 Bl.a. har förslaget betydelse för sådana regler som tillåter att lönegarantimedel betalas vid vissa insol- venssituationer utan att arbetsgivaren har försatts i konkurs.33 Sålunda medger t.ex. den finska lagstift— ningen att en utbetalning görs när arbetsgivaren, utan att vara i konkurs, befinner sig utomlands eller håller sig dold och tillräckliga medel för betalning av löne— fordringarna inte finns.34 Ifrågavarande bestämmelse är uppenbarligen användbar, t.ex. när arbetstagaren är verksam i Finland men arbetsgivaren, som är på obe- stånd, hör hemma i Sverige. Arbetstagaren behöver allt— så i det fallet inte begära arbetsgivaren i konkurs för att få sitt lönekrav täckt. Konkursframställningen kan i stället göras av den finska lönegarantimyndigheten sedan den infriat lönefordringen. Eftersom Sverige — jämte Island — saknar regler som medger utbetalning utan arbetsgivarens konkurs är arbetsgruppens förslag av mindre intresse för Sverige i nu berört avseende. Inte heller är det aktuellt att genom en komplette— ringsregel möjliggöra utbetalningar enligt den svenska garantin utan att arbetsgivaren har försatts i konkurs. Härvidlag kan hänvisas till direktiven för utredningen som förutsätter att utbetalningarna även framdeles skall vara beroende av att arbetsgivaren har försatts
i konkurs (se 4.1.1).
Däremot är förslaget om kompletteringsregler av intres— se i vissa andra avseenden där de svenska reglerna av-
viker från de andra ländernas, samtidigt som de svenska 32 Se Lonnsgaranti ved konkurs s. 30 ff.
33 Se a.a. s. 31 och 41.
34 Se a.a. s. 12.
reglerna är förmånligare för arbetstagaren. Som exempel på särskilt förmånliga svenska regler kan nämnas de som rör den längsta tidsrymd som täcks av garantin, uppsäg— ningstidens längd vid konkurs och, framför allt, det maximibelopp som kan betalas till en enda arbetstagare. I det sistnämnda hänseendet medger den svenska lag— stiftningen utbetalning av ett betydligt högre belopp än något annat lands. Beträffande maximibeloppet bör dock inskjutas att skillnaderna mellan Sverige och öv— riga nordiska länder kommer att minska om utredningens tidigare förslag om en sänkning av maximibeloppet ge— nomförs.35 En kompletterande regel av innebörd att en svensk ar— betstagare över hela linjen tillåts åberopa den svenska lagstiftningen när den är särskilt förmånlig skulleom— intetgöra arbetsgruppens huvudförslag under punkt 1. Huvudförslaget syftar ju just till att en arbetstagares rätt till lönegaranti skall jämställas med en rad andra förmåner som tillkommer honom i anslutning till ett an— ställningsförhållande, t.ex. sjukförmåner, arbetslös— hetsersättning och ersättning vid arbetsskada, och som i förekommande fall bestäms av lagstiftningen i syssel— sättningslandet. Mot den bakgrunden kan det bara komma i fråga att i något eller några speciella avseenden in— föra en kompletteringsregel. Enligt utredningensmening bör emellertid en kompletteringsregel inte införas förrän man har klara belägg för att den verkligen be— hövs. Varken i arbetsgruppens rapport eller på annat sätt har det framkommit något behov av en komplette— ringsregel. Det kan dock enligt utredningens mening va— ra lämpligt att man i det fortsatta nordiska samarbetet beaktar behovet av kompletteringsregler. Beträffande konkreta fall får det förutsättas att man i samarbetet mellan ländernas lönegarantimyndigheter tillgodoser ar—
betsgruppens intentioner som bl.a. innebär att ingen
35 Se Ds A 1983:15.
arbetstagare skall behöva hamna utanför samtliga län— ders lönegarantiordningar.
Hanteringen av infriade lönefordringar vid konkurser i
annat nordiskt land än Sverige
På samma sätt som vid en svensk konkurs övertar staten arbetstagarens lönefordran och inträder i hans rätt mot konkursgäldenären när garantibelopp utbetalas med an— ledning av en konkurs i ett annat nordiskt land än Sverige. Hanteringen av den infriade lönefordringen bör enligt arbetsgruppens förslag under punkt 3 följa kon— kurslandets lagstiftning. Det följer redan av gällande rätt. Uppgiften att bevaka en infriad lönefordran i en svensk konkurs och i övrigt ta till vara statens rätt i en sådan konkurs tillkommer enligt utredningens förslag en kronofogdemyndighet. Har en lönefordran infriats med anledning av en utländsk konkurs finns det inte någon kronofogdemyndighet som har en naturlig anknytning till den utländska konkursen. Närmast till hands är att låta kronofogdemyndigheten i Stockholm svara för fordrings—
bevakning m.m. i den främmande konkursen.
Arbetsgruppen påstår i rapporten att på grund av att ländernas regler om förmånsrätt är olika kommer ett re— gresskrav mot ett konkursbo i ett annat land att kunna vara lägre än det garantibelopp som har utbetalats.36 Utredningen kan inte utan vidare biträda påståendet som tycks utgå från att den betalningsrätt och den förmåns— rätt som en arbetstagare har mot arbetsgivaren/konkurs— gäldenären för sitt lönekrav alltid sammanfaller. Så är det emellertid inte. Av en arbetstagares lönefordringar kan en del vara förmånsberättigad och en annan del va— ra utan förmånsrätt. Lönegarantisystemen i länderna om— fattar bara den förra delen, de förmånsberättigade lö—
nefordringarna, men också den andra delen, löneford—
36 Se Lonnsgaranti ved konkurs s. 42.
ringarna utan förmånsrätt, torde kunna bevakas i en 37 nordisk konkurs. Saken kan illustreras med ett exempel. Sveriges regler om förmånsrätt för lönefordringar är vidare än Finlands. Hos den i Sverige utsedda tillsynsmyndighe— ten infrias en lönefordran med anledning av en finsk konkurs. Det infriade beloppet kan på grund av de mera restriktiva finska reglerna bevakas med förmånsrätt bara till viss del i den finska konkursen. Också den återstående delen torde emellertid kunna bevakas i den finska konkursen, dock utan förmånsrätt och därmed, naturligtvis, med sämre utsikter att konkursboets me—
del skall förslå att täcka den. Det fortsatta nordiska samarbetet
Arbetsgruppens förslag under punkterna 4 — 6 innebär att ländernas lönegarantimyndigheter fortlöpande skall samarbeta i principfrågor med anknytning till nordiska konkurser samt vid behov lämna varandra biträde vid handläggningen av enskilda fall, att lönegarantimyn— digheterna skall biträda arbetstagare, fackliga orga— nisationer, arbetsgivarorganisationer och andra berör—
da med råd och anvisningar om nordiska konkurser samt
att länderna skall tillse att det utarbetas informa— tionsmaterial med redovisning av de nordiska ländernas lönegarantiregler och de principer som tillämpas i
nordiska konkurser.
Utredningen ser positivt på ifrågavarande förslag om samarbete i olika hänseenden mellan de nordiska län— derna och anser det angeläget att samarbetet kommer i
gång snarast enligt de riktlinjer som föreslås. För
;Årkgmmw—ww
Sveriges del är emellertid ett problem i sammanhanget
att vi inte har en enda, utan snarare många, s.k. lö—
man..-:
37 Även om konkursdomstolen i det andra nordiska lan- det har att följa sitt eget lands regler om för— månsrätt kan domstolen dock vid en tvist om själva kravet är riktigt eller inte bli skyldig att till— lämpa sysselsättningslandets lagstiftning.
.::?
negarantimyndigheter (25 tillsynsmyndigheter och 24 länsstyrelser). Det finns inte heller någon myndighet i vårt land som utan vidare kan göra anspråk på att vara central myndighet på lönegarantiområdet. Genom lag— stiftningens nuvarande utformning kan riksskatteverket sägas ligga närmast till för den uppgiften (jämför 23 och 24 55 lönegarantikungörelsen). Utredningens förslag om en effektivare tillsyn av lönegarantilagstiftningen genom tillsynsmyndighetens försorg innebär att riks— skatteverkets lämplighet för uppgiften blir än mera markerad. Riksskatteverket bör nämligen med anledning av utredningens förslag ännu mera än hittills stödja tillsynsmyndigheterna i deras arbete. Utredningen före— slår därför att riksskatteverket i det nordiska samar— betet skall spela rollen av lönegarantimyndighet för Sverige. Riksskatteverket får alltså, trots att verket inte har att handlägga enskilda ärenden, fungera som kontaktmyndighet i förhållande till de övriga nordiska länderna. Verket skall också biträda enskilda arbetsta— gare, fackliga organisationer, arbetsgivarorganisatio— ner och andra berörda med råd och anvisningar om nor— diska konkurser samt svara för att det utarbetas infor— mationsmaterial. Slutligen torde verket böra föra sta—
tistik över konkurser med nordisk anknytning. 4.4 Vissa frågor om avräkning på uppsägningslön Bakgrund
Beträffande en arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning innebär lönegarantilagens anknytning till 12 S förmånsrättslagen att dess bestämmelser om ford— ringar på uppsägningslön blir tillämpliga också i löne— garantisammanhang. Härvid gäller till en början att förmånsrätt följer med en fordran på lön eller ersätt— ; ning under skälig uppsägningstid, högst sex månader (första stycket första meningen). Har arbetstagaren un— * der uppsägningstiden utfört arbete enligt anställnings—
avtalet med gäldenären, gäller förmånsrätten all lön
eller ersättning för arbetet (första stycket andra me— ningen). I den mån arbete inte utförts under uppsäg—
ningstiden begränsas förmånsrätten — och därmed garan— tin — i vissa fall till endast den del av uppsägnings— lönen som återstår sedan man enligt en särskild regel
gjort vissa avräkningar.
Avräkningsregeln innebär att förmånsrätten gäller en- dast sådan lön eller ersättning som överstiger inkomst, vilken arbetstagaren under tid som lönen eller ersätt— ningen avser förvärvat i en annan anställning eller uppenbarligen borde ha kunnat förvärva i en anställ- ning som han skäligen bort godta (första stycket tred— je meningen). Med samtidig inkomst i en annan anställ— ning skall jämställas utbildningsbidrag som utgår av statsmedel vid arbetsmarknadsutbildning, dock endast i den mån bidraget avser samma tid som lönen eller er— sättningen och arbetstagaren har blivit berättigad till bidraget efter uppsägningstiden (första stycket
fjärde meningen).
Enligt 13 S anställningsskyddslagen gäller en avräk— ningsregel av motsvarande innehåll som den i förmåns— rättslagen. När det gäller anställningsskyddslagen är det emellertid fråga om en avräkning på uppsägningslö— nen som sådan. I förevarande sammanhang är regeln i anställningsskyddslagen därmed av betydelse för ford— ringen på uppsägningslön som sådan, dvs. för löneford—
ringens betalningsrätt i konkursen.
I olika sammanhang har det påståtts att arbetstagare som under uppsägningstiden uppbär lönegarantimedel skulle vara ovilliga att ta tillgängliga lämpliga ar— beten hos andra arbetsgivare. Frågan har också upp— märksammats i riksdagen.1 I enlighet med vad som där— vid uttalades ingår det i utredningsuppdraget att un— dersöka hur avräkningsreglerna i förmånsrättslagen och ; anställningsskyddslagen fungerar i praktiken. Visar
1 Se motion 1979/80:1463, AU 1980/81z3 och RD 415. 37.
det sig att det finns behov av ändringar i reglerna, t.ex. en skyldighet för den som uppbär lönegarantimedel att vara anmäld som arbetssökande på den offentliga ar— betsförmedlingen, bör utredningen, heter det i direkti— ven, lägga fram förslag till sådana. Enutgångspunkt vid översynen av avräkningsreglerna bör enligt direktiven vara att de skall tillämpas på samma sätt som bestäm— melserna om lämpligt arbete i arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet. En fråga som en— ligt direktiven i detta sammanhang också bör prövas är om avräkning bör ske även med inkomst av rörelse och ålderspension. Avräkningsfrågorna ger också upphov till vissa problem rent förfarandemässigt. Dessa problem har
utredningen behandlat i avsnitt 4.2.2.
Tillkomsten av avräkningsreglerna
Enligt gängse tolkning av 17 kap. 4 S handelsbalken— som före förmånsrättslagens tillkomst reglerade för— månsrätten för löner m.m. — var en arbetstagare, som under uppsägningstiden lyft lön från en ny anställning, skyldig att vidkännas avdrag med ett häremot svarande belopp från sin förmånsberättigade utdelning i konkur— sen.2 Man avsåg inte att bryta med ifrågavarande rätts— tillämpning när man år 1970 antog den nya förmånsrättsf lagen som alltså skulle ersätta bestämmelserna i 17kap. handelsbalken om förmånsrätt.3 Trots att önskemål därom uttalades under remissbehandlingen4 kom emellertid inte någon uttrycklig bestämmelse att inflyta i den ur—
sprungliga utformningen av den nya lagen.
I samband med tillkomsten av lönegarantilagen fick av— dragsfrågan särskild aktualitet.5 Föredragande depar-
tementschefen förklarade sålunda, att en arbetstagare
2 Se NJA 1930 s. 665, 1964 s. 476 och 1971 s. 336.
3 Jämför prop. 1970:142 5. 90 f och 134 ff samt se prop. 1971:178 5. 30.
4 Se prop. 1970 142 s. 41. 5 Se prop. 1970 201 s. 30 och 34 £.
inte till nackdel för övriga konkursborgenärer borde få dubbel kompensation i form av både förmånsberätti— gad utdelning i konkursen och lön från en ny anställ— ning. Inte heller utbetalning enligt lönegarantin an— sågs böra äga rum, när arbetstagaren fick lön från en ny anställning.6 I överensstämmelse härmed föreskrivs i lönegarantilagen att garantibelopp som avser en fordran på lön för uppsägningstid får betalas efter hand under uppsägningstiden (5 5 andra stycket andra meningen lönegarantilagen ). Härigenom behöver sådana garantibelopp inte betalas ut i förskott. Betalning kan i stället ske först sedan man genom en försäkran från arbetstagaren eller på annat sätt har konstaterat huruvida arbetstagaren har tagit anställning på annat håll (jämför 15 S lönegarantikungörelsen).
ningslön i samband med tillkomsten av 1971 års lag om anställningsskydd för vissa arbetstagare.7 Syftet med den lagen var att förbättra den äldre arbetskraftens sysselsättningsmöjligheter. Enligt lagen skulle äldre arbetstagare åtnjuta en uppsägningstid av minst viss tid och därvid tillförsäkras lön under uppsägningsti— den. Avtal om inskränkning i dessa förmåner skulle va- ra ogiltiga.8 I lagen infördes också en avräkningsre— gel som innebar att arbetsgivaren från uppsägningslö— nen fick avräkna inkomst som arbetstagaren under den tiden lönen avsåg förvärvat eller uppenbarligen borde ha kunnat förvärva i en annan anställning, genom upp- drag eller genom egen förvärvsverksamhet. Arbetsgiva- ren fick också avräkna utbildningsbidrag enligt ar- betsmarknadskungörelsen (1966:368) och ålderspension
Härefter aktualiserades frågan om avräkning på uppsäg— ! enligt lagen om allmän försäkring. i
6 Se prop. 1970:201 5. 66 f.
7 Lag (1971:199) om anställningsskydd för vissa ar- betstagare.
8 Se prop. 1971:107 5. 1.
Beträffande motiveringen av avräkningsregeln anförde vederbörande departementschef9 till en början, att det i och för sig med fog kunde hävdas, att en arbetsgivare borde vara skyldig att fullgöra sin del av anställ— ningsavtalet, även om han inte var i stånd att tillgo- dogöra sig någon motprestation från arbetstagaren i form av utfört arbete. Avstod arbetsgivaren från att kräva arbetsprestationer skulle han med andra ord inte ha att göra med hur arbetstagaren utnyttjade den ledig— blivna tiden, fortsatte departementschefen. Han ville emellertid inte bestrida, att det trots allt kunde fö— refalla stötande, om en arbetstagare uppbar lön från två håll. En avräkningsregel för att hindra en sådan överkompensation borde därför enligt departementschefen införas. Eftersom det från allmän synpunkt var angelä- get, anförde han vidare, att arbetsföra personer stod till arbetsmarknadens förfogande borde avräkning ske
även för inkomst som arbetstagaren uppenbarligen borde
ha kunnat förvärva på annat håll. Departementschefen ansåg också att inkomst från uppdrag eller förvärvs- verksamhet som egen företagare borde kunna avräknas. Inte heller ansågs det finnas tillräckliga motiv för att låta en arbetstagare vid sidan av lönen uppbära så— dana sociala och arbetsmarknadspolitiska förmåner som var avsedda att utgöra ersättning för bortfallen lön. Departementschefen förordade därför, att avräkning fick ske för utbildningsbidrag enligt arbetsmarknadskungö— relsen och för ålderspension enligt lagen om allmän försäkring, i de fall då pensioneringen följt på upp—
sägningen.
I specialmotiveringen10 underströk departementschefen
att avräkningsregeln hade karaktären av ett undantag från huvudregeln att arbetsgivaren skulle betala ar— betstagaren lön under uppsägningstiden och att en ar— betsgivare som ville verkställa en avräkning måste be—
visa, att arbetstagaren hade förvärvat eller uppenbar— 1 . j_ 9 Se prop. 1971:107 5. 114 f. ; 1OSe prop. 1971:107 5. 147.
ligen borde ha kunnat förvärva avräkningsbar inkomst. I det senare fallet kunde bevisningen, enligt departe- mentschefen, bestå i en utredning om att det funnits gott om lämpligt arbete som arbetstagaren utan olägen— het kunde ha åtagit sig. Givetvis kunde det inte ford— ras, fortsatte departementschefen, att en arbetstagare sökte ett arbete för vilket han inte var kvalificerad. Arbetsgivaren kunde, enligt departementschefens åsikt, inte heller lägga en högt kvalificerad arbetstagare till last att denne inte velat utföra okvalificerat arbete.11 .Efter det att lagen om anställningsskydd för vissa ar— betstagare trätt i kraft i juni 1971, men innan 1970 års förmånsrättslag trädde i kraft den 1 januari 1972, infördes även i den senare lagen en regel om avräkning på uppsägningslön.12 Syftet med den nya regeln om av— räkning i förmånsrättslagen — som alltså stod i över- ensstämmelse med den då för tiden gängse rättstillämp— ningen — angavs vara att hindra att en arbetstagare till nackdel för konkurrerande konkursborgenärer fick överkompensation.13 Avräkningsregeln i förmånsrättsla— gen utformades efter mönster av regeln om avräkning i
lagen om anställningsskydd för vissa arbetstagare.
Den nya avräkningsregeln innebar att förmånsrätt följ— de med en arbetstagares fordran på sådan lön eller an— nan ersättning under skälig uppsägningstid, högst sex månader, som översteg inkomst, vilken arbetstagaren under tid som lönen eller ersättningen avsåg förvärvat eller uppenbarligen borde ha kunnat förvärva i en an— nan anställning, genom uppdrag eller genom egen för— värvsverksamhet. Till skillnad mot avräkningsregeln i lagen om anställningsskydd för vissa arbetstagare in— nehöll avräkningsregeln i förmånsrättslagen inte någon TTM—NJA 1948 s. 376 och AD 1941:135.
12 Se SFS 1971:1043 angående ändring av 11 5 första stycket i den då antagna förmånsrättslagen.
13 Se prop. 1971:178 5. 33 £.
uttrycklig föreskrift om avräkning med utbildningsbi— drag och ålderspension. Härvidlag uttalades emellertid i propositionen, att beträffande frågan om avdrag skall göras med sociala och andra förmånsbelopp kunde ledning hämtas i bestämmelsen om avräkning i lagen om anställ— ningsskydd för vissa arbetstagare och i förarbetena till samma lag. Vidare framhölls att det i händelse av tvist ålåg konkursförvaltningen att bevisa, att avräk— ningsregeln var tillämplig. Även för det fall att tvis— ten gällde huruvida arbetstagaren uppenbarligen borde ha kunnat förvärva inkomst i en annan anställning hän— visade departementschefen till uttalandena i förarbete- na till lagen om anställningsskydd för vissa arbetsta—
gare.
Lagen om anställningsskydd för vissa arbetstagare er— sattes den 1 juli 1974 av 1974 års anställningsskydds—
lag.15
Till skillnad mot den gamla lagen gällde den nya lagen i princip alla arbetstagare i allmän och enskild tjänst. Den nya lagen innebar även att den dittills gällande principen om arbetsgivarens fria uppsägnings- rätt upphävdes. Liksom den gamla lagen innehöll också den nya lagen en regel om en rätt för arbetsgivaren att göra avräkning på uppsägningslönen för vad arbetstaga— ren hade förtjänat på annat håll under den tid som lö- nen avsåg. I några avseenden fick dock den nya lagen en
förändrad utformning.
Enligt den nya lagen gällde sålunda att arbetsgivaren fick göra avräkning för inkomst som arbetstagaren för—
värvat i en annan anställning, men inte som enligt den
gamla lagen, för inkomst från uppdrag eller förvärvs— verksamhet som egen företagare. Vidare gällde att av— räkning fick ske med utbildningsbidrag som utgick av statsmedel för arbetsmarknadsutbildning. Däremot tillät
den nya lagen inte längre avräkning med ålderspension
14 Se prop. 1971:178 5. 34. 15 Lag (1974:12) om anställningsskydd.
enligt lagen om allmän försäkring. Rätt till avräkning förelåg också beträffande inkomst som arbetstagaren uppenbarligen kunde ha förvärvat i en annan anställning
som han skäligen bort godta.
Modifieringen av avräkningsregeln i den nya lagen bör ses mot bakgrund av att mani.det betänkande som låg
till grund för propositionen med förslag till 1974 års anställningsskyddslag hade föreslagit ett slopande av
16 Sedan vederbörande departements-
avräkningsregeln. chef i den ifrågavarande propositionen17 till en bör— jan erinrat om att förslaget om ett slopande av avräk— ningsregeln hade diskuterats livligt under remissbe— handlingen18 framhöll han att det normala givetvis är att arbetstagaren kvarstår i arbetet under uppsäg— ningstiden. I sådant fall blir det inte aktuellt med någon avräkning och i själva verket torde det enligt departementschefen i praktiken bli ganska sällsynt att situationer uppkommer där avräkning kan komma i fråga. Avräkningsproblemet var därför enligt hans mening en
fråga av begränsad räckvidd.
Härefter redovisade departementschefen skäl för och emot en avräkningsregel. I stort handlade det härvid om samma skäl som fördes fram i propositionen med för— slaget till 1971 års lag om anställningsskydd för vis— sa arbetstagare. Bl.a. anfördes, att ett slopande av avräkningsregeln i vissa fall kunde få stötande konse— kvenser, särskilt om uppsägningen hade skett på grund av arbetsbrist. Redan skyldigheten för arbetsgivaren att över huvud taget betala uppsägningslön trots att han inte hade någon nytta av arbetstagaren måste en? ligt departementschefen i många fall framstå som be- tungande. De svårighetersom uppstod för arbetsgivaren accentuerades givetvis, om uppsägningstiderna förläng—
des i enlighet med den nya lagen om anställningsskydd.
16 Se sou 1973:7 s. 152 ff. 17 Se prop. 1973:129 5. 140 ff. 18 Jämför prop. 1973:129 5. 345.
Uppenbarligen kunde arbetsgivaren i sådant fall uppleva det som orimligt, om han inte ens i de fall då arbets—
tagaren hade skaffat sig inkomster från annat håll fick göra avdrag på uppsägningslönen, hette det vidare i
propositionen.
Den risk som trots allt fanns för att arbetstagaren dröjde med att söka ett nytt arbete under uppsägnings— tiden, om avräkning skall ske, kunde enligt departe— mentschefen motverkas genom en regel om att arbetsgiva— ren i viss utsträckning fick göra avdrag på uppsäg— ningslönen även i det fall då arbetstagaren hade kunnat skaffa sig inkomst på annat håll, men underlåtit att göra detta. Därmed fick man, enligt departementschefen, vissa garantier för att en fullt arbetsför person inte gick sysslolös, trots att det fanns arbete för honom. Departementschefen ville i det aktuella sammanhanget även påpeka att det då nyligen framlagda förslaget till lag (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring19 byggde på ett sådant synsätt.
Sammanfattningsvis ansåg departementschefen att över— vägande skäl talade för att man i den nya lagen införde en avräkningsregel. Han ansåg vidare, att avräkning borde kunna ske endast för vad arbetstagaren hade för— tjänat i en annan anställning och således inte för den inkomst som han kunde ha uppburit från uppdrag eller förvärvsverksamhet som egen företagare. Vidare borde avräkning få ske, fortsatte departementschefen, för så— dant utbildningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen som utbetalades till arbetstagaren själv och som var avsett att utgöra ersättning för bortfallen lön. Depar— tementschefen hade vidare kommit till den uppfattningen att avräkning inte borde få ske för ålderspension en—
ligt lagen om allmän försäkring.
19 Se prop. 1973:56 s. 70 f och 179 f samt även InU 1973:36 s. 36.
Samtidigt med ikraftträdandet av 1974 års anställ— ningsskyddslag, ändrades avräkningsregeln i förmåns- rättslagen för att man skulle uppnå överensstämmelse med utformningen av avräkningsregeln i den nya an— ställningsskyddslagen.20 Härigenom skulle alltså för— månsrätten genom avräkningsregeln inte längre begrän- sas med hänsyn till inkomst genom uppdrag eller genom egen förvärvsverksamhet. Inte heller skulle avräkning ske med ålderspension enligt lagen om allmän försäk— ring. Som skäl för att uppnå överensstämmelse mellan avräkningsregeln i förmånsrättslagen och avräkningsre— geln i anställningsskyddslagen anförde föredragande
statsrådet i det aktuella lagstiftningsärendet följan— 21 de:
Reglerna om uppsägningslön i anställningsskyddslagen och reglerna om förmånsrätt för lön i konkurs har del— vis olika inriktning. De förstnämnda tar sikte på för— hållandet i uppsägningssituationer mellan arbetsgivare och arbetstagare, medan förmånsrättslagen i den här aktuella delen syftar till att reglera förhållandet mellan olika borgenärer i en arbetsgivares konkurs. I båda fallen är det emellertid ytterst fråga om att ar- betstagarna skall tryggas ekonomiskt under viss om— ställningsperiod i anslutning till ändring i anställ— ningssituationen. Det inbördes samband som föreligger gör att det från tillämpningssynpunkt bör vara av vär— de att behålla den nu rådande parallelliteten mellan de inskränkande bestämmelserna i regelsystemen.
Den föreslagna ordningen ledde enligt statsrådet22 till att de uttalanden som föredragande departements—
chefen hade gjort i propositionen angående innebörden
av avräkningsregeln i 1974 års anställningsskyddslag borde kunna tjäna till vägledning även vid tillämp— ningen av den förevarande bestämmelsen i förmånsrätts— lagen i den nya lydelsen. !
20 Se SFS 1974:366. 21 Se prop. 1974:88 s. 202. 22 Se prop. 1974:88 s. 242.
Avräkningsregeln i förmånsrättslagen erhöll sin nuva- rande lydelse samt beteckning och placering i lagen ge—
nom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1976 23
att lönefordringar som hänför sig till tiden efter kon—
Syftet med den lagändringen var att göra klart
kursutbrottet, men som grundas på ett anställningsavtal som slutits med konkursgäldenären före konkursutbrot— tet, utgör en konkursfordran även om arbetstagaren ut— för arbete åt konkursförvaltningen.24 Anställningsskyddslagen av år 1974 ersattes den 1 april 1982 av en ny anställningsskyddslag.25 Den nya lagen överensstämmer i väsentliga hänseenden med den gamla
lagen.26
Bl.a. har i den nya lagens 13 5, som behandlar arbetsgivarens rätt att från uppsägningslönen avräkna andra inkomster som arbetstagaren har haft, inte åsyf- tats några ändringar i sak.27 Den omredigering som har skett i jämförelse med 13 S i den gamla lagen uppges ha skett i förenklande syfte. I lagtexten har enligt före— dragande statsrådet markerats att arbetstagaren, enligt den princip som anställningsskyddslagen bygger på, skall stå till förfogande för arbete hos arbetsgivaren under uppsägningstiden. Först om arbetsgivaren inte på— fordrar det, heter det vidare, träder avräkningsregeln i 13 S i tillämpning.
Bestämmelserna om lämpligt arbete och om avstängning från rätt till ersättning i arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet
Enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring skall den som
avvisat ett erbjudet lämpligt arbete avstängas från
* 23 Se SFS 1975:1248. 24 Se prop. 1975/76:12 s. 31 f. 25 Lag (1982:80) om anställningsskydd. 26 Se prop. 1981/82:71 s. 1. 27 Se prop. 1981/82:71 s. 130.
rätt till ersättning (29 51.28
sättning sker i normalfallet för ett visst antal dagar
Avstängningen från er—
som varierar i det enskilda fallet, beroende på hur lång tiddet.erbjudna arbetet sannolikt skulle ha varat. Maximalt kan avstängning ske för fyra veckor såvida det inte är uppenbart att den försäkrade inte vill an— ta ett lämpligt arbete. I det senare fallet avstängs den försäkrade till dess han utfört förvärvsarbete un— der 20 dagar (30 S).
Tillämpningen av reglerna handhas i första hand av ar— betsförmedlingarna, som meddelar ifrågasatta fall av arbetsvägran till arbetslöshetskassorna. Dessa prövar frågan om avstängning. över ett avstängningsbeslut kan besvär anföras hos arbetsmarknadsstyrelsen, som också är tillsynsmyndighet för arbetslöshetskassorna. Ett avstängningsbeslut kan också omprövas av kassan själv. Inom arbetsmarknadsstyrelsen finns en särskild "in- stans", som prövar vissa besvärs— och tillsynsärenden, nämligen arbetslöshetsförsäkringsdelegationen.29 Dele— gationen är sammansatt av företrädare för arbetsmark- nadsstyrelsen och för arbetslöshetskassorna samt en "allmän representant". Högsta instans är försäkrings—
överdomstolen.
Lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd inför— des år 1974 som ett komplement till arbetslöshetsför— säkringen. Generellt gäller som villkor för att stöd
skall utges att vederbörande varit arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen. Stödet kompletterar arbetslöshetsförsäkringen genom att det vid arbetslös— het utges dels till dem som inte är medlemmar i en ar— betslöshetskassa, dels till kassamedlemmar som inte är berättigade till kassaersättning men som skulle ha va—
28 Bestämmelserna om avstängning från rätt till er— sättning äger i allt väsentligt tillämplighet, om det är skäligt, även i fråga om arbetsmarknadsut— bildning och yrkesinriktad rehabilitering, se 31 5 lagen om arbetslöshetsförsäkring. 29 Se förordningen (1965:667, omtryckt 1982z457) med instruktion för arbetsmarknadsverket, 12 och 17 55.
rit berättigade till kontant arbetsmarknadsstöd om de stått utanför försäkringen och dels till äldre kassa— medlemmar som blivit utförsäkrade. De arbetslöshetsför- säkrade personer som kan få kontant arbetsmarknadsstöd är huvudsakligen att finna bland dem som nyligen in-
trätt i en arbetslöshetskassa.
Lagen om kontant arbetsmarknadsstöd innehåller likaly— dande regler som lagen om arbetslöshetsförsäkring om avstängning vid arbetsvägran.31 Tillämpningen av reg— lerna handhas i första instans av länsarbetsnämnderna. De högre instanserna är däremot desamma som i arbets— löshetsförsäkringen, dvs. arbetsmarknadsstyrelsen och försäkringsöverdomstolen. Utbetalningen av det kontanta arbetsmarknadsstödet ombesörjs av riksförsäkringsverket
och de allmänna försäkringskassorna.
Avstängningsreglerna i lagen om arbetslöshetsförsäkring knyter an till lagens allmänna villkor för rätt till ersättning. Enligt dessa gäller att ersättning vid ar— betslöshet tillkommer försäkrad som 1) är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åta sig arbete, 2) är beredd att anta erbjudet lämpligt arbete under tid för vilken han inte anmält hinder som kan godtas av arbetslöshets- kassan, 3) är anmäld som arbetssökande hos den offent— liga arbetsförmedlingen i den ordning som arbetsmark— nadsstyrelsen föreskriver, 4) inte kan erhålla lämpligt
arbete (4 5 första stycket).
Huruvida ett erbjudet arbete skall anses lämpligt reg— leras enligt en särskild bestämmelse (5 5). Ett erbju— det arbete skall sålunda anses lämpligt, om 1) inom ra— men för tillgången på arbetstillfällen skälig hänsyn tagits till den försäkrades yrkesvana och förutsätt-
ningar i övrigt för arbetet samt andra personliga för—
30 Se De erkända arbetslöshetskassornas verksamhet & det kontanta arbetsmarknadsstödet 1984, s. 14.
31 Se 26 — 29 55 lagen om kontant arbetsmarknadsstöd.
hållanden, 2) anställningsförmånerna är förenliga med de förmåner som utgår till den som är anställd enligt kollektivavtal eller, om sådant inte finns, är skäliga i förhållande till de förmåner som vid jämförliga fö— retag utgår till arbetstagare med likvärdiga arbets— uppgifter och kvalifikationer, 3) arbetet inte hänför sig till arbetsplats där arbetskonflikt råder till följd av stridsåtgärd som är lovlig enligt lag och kollektivavtal, 4) förhållandena på arbetsplatsen mot— svarar vad som anges i författning eller myndighets föreskrifter rörande åtgärder till förebyggande av ohälsa eller olycksfall. Lagtexten om lämpligt arbete i 5 S är som synes ganska allmänt hållen och ger där— för föga vägledning i det konkreta fallet. Även om lagtexten kompletteras av vägledande uttalanden i för— arbetena till den aktuella lagbestämmelsen32 har reg— lerna fått sitt närmare innehåll i praxis. Ifrågava— rande praxis framgår bäst av arbetsmarknadsstyrelsens tillämpningsföreskrifter till länsarbetsnämnder och
arbetsförmedlingar och till arbetslöshetskassorna. Bör avräkningsreglerna ändras?
Vad en arbetstagare i konkurssammanhang förvärvat el— ler uppenbarligen borde ha kunnat förvärva genom en ny anställning kan alltså avräknas på uppsägningslönen enligt de särskilda reglerna därom i förmånsrättslagen och anställningsskyddslagen . I de flesta fall torde avräkningsreglerna i båda lagarna vara tillämpliga. Avräkningarna skulle alltså vara underkastade en dub— bel lagreglering, vilket kan sägas komplicera regel— 34 systemet i onödan.
Förklaringen till den dubbla lagregleringen är att reglerna har delvis olika inriktning. Avräkningsregeln
i anställningsskyddslagen tar sikte på förhållandet i
32 Se prop. 1973:56 s. 179 ff.
33 Dvs. AMS—handboken och kassahandboken — se Christensen, Anna, Sanktioner, s. 82.
34 Jämför prop. 1971:178 5. 32 (lagberedningen).
uppsägningssituationer mellan arbetsgivare och arbets— tagare i allmänhet, medan förmånsrättslagen i den här aktuella delen syftar till att reglera förhållandet mellan olika borgenärer i en arbetsgivares konkurs. Det kan inte uteslutas att avräkningsreglernas delvis skilda inriktning kan ha betydelse vid tillämpningen även om det i hittillsvarande praxis saknas belägg för en sådan effekt. Därtill kommer att vissa arbetstaga— res fordringar - tillkommande t.ex. närstående till arbetsgivaren — kan vara förenade med förmånsrätt, trots att dessa arbetstagare undantas från anställ- ningsskyddslagen (1 S). Därför kan man svårligen und— vara avräkningsregeln i förmånsrättslagen och helt falla tillbaka på avräkningsregeln i anställnings- skyddslagen. Självfallet kan man inte heller undvara regeln i anställningsskyddslagen, eftersom den lagen
äger tillämpning utanför konkurs.
I sammanhanget bör framhållas att lönegarantisystemets anknytning till förmånsrättslagen ger avräkningsregeln i denna en speciell innebörd. Nämnda regel tjänar så— lunda från lönegarantisynpunkt också syftet att be- gränsa utbetalningarna enligt garantin och därmed även
det allmännas kostnader för systemet.
I materiellt hänseende synes avräkningsreglerna, att döma av länsstyrelseenkäten och annat för utredningen tillgängligt material, ge upphov endast till vissa be— gränsade tillämpningsproblem. Dessa gäller framför allt de s.k. rekonstruktionsfallen där det t.ex. kan diskuteras i vad mån avräkning skall ske när arbetsta— garen under uppsägningstiden arbetar hos en ny arbets— givare utan lön eller till en lön som understiger upp? sägningslönen.35 Rekonstruktionsfallen kommer att tas upp till behandling först i utredningens slutbetänkan— de. Till den del avräkningsreglerna härvid är av bety—
delse kommer de att behandlas i det sammanhanget.
35 Se NJA 1985 s. 50.
Vad härefter särskilt avser sådana fall där avräkning på uppsägningslönen aktualiseras med lön som arbetsta— garen uppenbarligen borde ha kunnat förvärva i en an- ställning som han skäligen bort godta framgår det av förarbetena, att anställningsskyddslagen bygger på samma synsätt som lagen om arbetslöshetsförsäkring. Därför faller det sig naturligt att redan enligt nuva— rande ordning hämta ledning i de regler som gäller i fråga om lämpligt arbete enligt arbetslöshetsförsäk— ringen36 vid bedömningen av om det är fråga om ett ar— bete som arbetstagaren skäligen bort godta. Att på detta sätt hämta ledning i de regler som gäller enligt arbetslöshetsförsäkringen är emellertid något helt an— nat än direktivens rekommendation att avräkningsreg— lerna skall tillämpas på samma sätt som bestämmelserna om lämpligt arbete i arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet. En sådan anknytning av avräkningsreglerna till arbetslöshetsförsäkringen kan inte förordas utan vidare. Förhållandet mellan de oli— ka regelsystemen måste uppmärksammas. Det har gjorts i en uppsats av Anna Christensen där hon har framhållit bl.a. följande.37
Avräkningsregeln i anställningsskyddslagen får, enligt uttalanden i förarbetena, givetvis inte ges en sådan innebörd att arbetstagaren anses skyldig att ta till- fälliga anställningar eller ett arbete som i något av— seende är betydligt sämre än det som han lämnar. I ar— betslöshetsförsäkringen är emellertid arbetstagaren utan vidare skyldig att ta både mindre kvalificerade och sämre arbeten samt även tillfälliga arbeten. Ar— betslöshetsförsäkringen är inte någon yrkesförsäkring.
Den ekonomiska förlust som en arbetstagare gör på grund av avräkningsregeln i anställningsskyddslagen
genom att under uppsägningstiden avvisa ett lämpligt
36 Se Lunning, s. 305 och Christensen, Anna, Sanktio— ner, 5. 92.
37 Se Christensen, Anna, Sanktionen särskilt s. 85 ff.
arbete beror på flera faktorer, nämligen 1) hur lång uppsägningstid han har, 2) när under uppsägningstiden arbetserbjudandet kommer och 3) hur lång tid arbetser— bjudandet avser. En arbetstagare med sex månaders upp— sägningstid som redan i samband med uppsägningen blir erbjuden, men avvisar en tillsvidareanställning, kan således gå miste om sex månaders uppsägningslön. I ar— betslöshetsförsäkringen har däremot avstängningstiden för arbetsvägran alltid varit maximerad till fyra veckor, om det inte är fråga om sådana undantagsfall där det är uppenbart att den försäkrade inte vill anta ett lämpligt arbete.38 Samordningen mellan avräkningsreglerna och reglerna om arbetslöshetsersättning har vidare genom en tillämp- ningsföreskrift utformats så, att en avräkning slår igenom vid tillämpningen av arbetslöshetsförsäkringen. Arbetstagaren är nämligen inte berättigad till arbets— löshetsersättning under någon del av uppsägningstiden om det vid en bedömning enligt avräkningsreglerna an— setts att han uppenbarligen borde ha kunnat förvärva inkomst från en annan anställning som han skäligen bort godta, samt det erbjudna arbetet även från för— säkringens synpunkt får anses ha varit lämpligt.39 Det säkraste sättet för en arbetsgivare att visa att arbetstagaren uppenbarligen borde ha kunnat förvärva inkomst i ett annat arbete är 1) att peka på ett kon— kret arbetserbjudande, som arbetstagaren avvisat. Men arbetsgivaren kan också fullgöra sin bevisbörda genom att visa 2) att det finns så gott om arbeten att ar— betstagaren säkert skulle ha fått åtminstone något ar- bete, om han verkligen velat. Enligt förarbetena till avräkningsreglerna är det helt klart att bevisbördan kan fullgöras på det sistnämnda sättet. I försäkrings— 38 En förlängning av avstängningstiden till sex veckor
fr.o.m. den 1 juli 1982 (SFS 1982:432) upphävdes fr.o.m. den 1 januari 1983 (SFS 1982:1220).
39 Se Kassahandboken, uppslag 32 s. 8.
sammanhanget krävs däremot i princip för avstängning att arbetstagaren avvisat ett konkret arbetserbjudande. Kravet på ett konkret arbetsavvisande är föranlett av rättssäkerhetsskäl. Avstängning från normal försörjning under fyra veckor är en ingripande påföljd och förut— sättningarna för denna påföljd måste därför anges på ett tillräckligt tydligt sätt.
Inom arbetslöshetsförsäkringen har vidare den regeln utbildats att en arbetstagare inte kan avstängas på grund av ett avvisande av arbetserbjudande från arbets— förmedlingen, om inte förmedlingen gjort klart för ho— nom att just detta avvisande kommer att medföra enrap— port till arbetslöshetskassan. Bakgrunden till denna regel är att en stor del arbetsavvisanden aldrig rap— porteras till arbetslöshetskassan. Arbetserbjudandena ges som ett led i förmedlingsverksamheten och syftar till att arbetstagaren skall få ett arbete som han verkligen vill ha. Om arbetsförmedlingen rapporterade vartenda arbetsavvisande, skulle, har det sagts, för- medlingsverksamheten inte kunna fungera. Eftersom ar— betstagaren inte har någon möjlighet att själv på ett tillförlitligt sätt bedöma när förmedlaren anser tiden mogen att tillgripa påföljdssystemet genom att rappor— tera det avvisade arbetserbjudandet är det ett rätts— säkerhetskrav att förmedlaren först "varnar" arbetsta— garen. Vid tillämpningen av avräkningsreglerna är det arbetsgivaren — i konkurssammanhanget konkursförvalta— ren — som fattar beslut. Då borde det också ankommapå honom att "varna" för att avräkning kan komma att ske. Regler av sådant innehåll saknas emellertid enligtgäl— lande ordning. Särskilt med beaktande av det senastan— förda torde de formella avstängningsbesluten inte geen fullständig bild av rättstillämpningen. I sin tur krä— ver detta ett särskilt hänsynstagande om tillämpningen av avräkningsreglerna skall ske på samma sätt som be— stämmelserna om lämpligt arbete i arbetslöshetsförsäk—
ringen.
Utredningen utgår vid sina överväganden från vad som
sålunda framhållits av Anna Christensen. I sammanhang— et bör också understrykas att den rättstillämpande or— ganisationen i arbetslöshetsförsäkringen inte fungerar
40 Också den
på samma sätt som de allmänna domstolarna. stora ärendemängden inom arbetslöshetsförsäkringen är av betydelse. Under år 1984 uppgick sålunda antalet meddelanden från arbetsförmedlingarna till kassorna om ifrågasatt rätt till arbetslöshetsersättning till drygt 3 200, varav drygt 70 % ledde till avstängning?1
Utredningen konstaterar för sin del att det finns be— tydelsefulla skillnader mellan avräkningsreglerna i förmånsrättslagen och anställningsskyddslagen , å ena, samt bestämmelserna om lämpligt arbete och om avstäng— ning från rätt till ersättning i arbetslöshetsförsäk— ringen, å andra sidan. I vissa fall hänför sig skill- naderna till frågor av principiell natur. Mot den här bakgrunden kan enligt utredningen avräkningsreglerna inte tillämpas på samma sätt som bestämmelserna om lämpligt arbete i arbetslöshetsförsäkringen och det
kontanta arbetsmarknadsstödet.
Utredningen har också svårt att se det fördelaktiga i en samordning av avräkningsreglerna med bestämmelserna om lämpligt arbete och avstängning. Även om man anser en sådan samordning önskvärd och kanske t.o.m. angelä— gen ryms för övrigt uppgiften att lägga fram förslag till en sådan knappast inom ramen för utredningens uppdrag. Av särskild betydelse är härvid att avräk- ningsregeln i anställningsskyddslagen är tillämplig även — och framför allt — i andra situationer än ar- betsgivarens konkurs. Att endast överväga en ändring av avräkningsregeln i förmånsrättslagen är inte hel— ler någon lösning. Parallelliteten mellan ifrågavaran—
de bestämmelser i anställningsskyddslagen och förmåns-
40 Se härom Christensen, Anna, Avstängning, s. 15.
41 Se De erkända arbetslöshetskassornas verksamhet & det kontanta arbetsmarknadsstödet 1984, s. 13.
rättslagen bör nämligen behållas. Härvid är det utan betydelse att de senare i lönegarantisammanhang till— lämpas — inte som de förra enbart av arbetsgivaren - utan av utbetalningsmyndigheten med biträde av kon— kursförvaltaren som arbetsgivare. Till detta kommer att man knappast kan påstå att det kommit fram något mera påtagligt behov av en ändring av avräkningsreg— lerna i det aktuella avseendet. Redan enligt nuvarande ordning torde det dessutom finnas tillräckliga möjlig— heter att beakta den praxis som utbildas inom arbets— löshetsförsäkringen. Inte minst torde detta kunna gälla skyldigheten enligt arbetslöshetsförsäkringen att vara anmäld som arbetssökande på den offentliga arbetsförmedlingen.42 I sammanhanget kan man inte heller bortse från att sysselsättningsläget på den svenska arbetsmarknaden i dag är annorlunda än under de första åren på 1970—ta— let när avräkningsregeln i anställningsskyddslagen kom till. Med hänsyn härtill är det inte uteslutet attdet t.o.m. finns behov av att göra en helt förutsättnings— lös översyn av avräkningsreglerna. En sådan översyn, som alltså skulle innefatta en omprövning av huruvida det skallfinnasnågraavräkningsregleröver huvud taget, ligger förstås utanför utredningens direktiv som utgår från att avräkningsreglerna skall finnas kvar.
Vad härefter gäller de särskilda frågorna om avräkning med inkomst av rörelse och ålderspension erinrar ut—
redningen till en början om att sådana inkomster om— fattades av avräkningsregeln i 1971 års lag om an—
ställningsskydd för vissa arbetstagare. Motiven till att ifrågavarande inkomster undantogs från avräknings— regeln genom 1974 års anställningsskyddslag är vaga i
den proposition som låg till grund för den nya lag—
stiftningen.
Vid tillämpningen av lönegarantilagstiftningen har det på sina håll ansetts föga acceptabelt att rörelsein— 42 Jämför AD 1982:30 .
komster inte räknas av. Man har menat att det knappast varit avsett att garantibeloppen skulle fungera som startkapital vid etablerandet av nya rörelser. Med ett sådant synsätt hör frågan om avräkning med rörelsein— komst samman med de tidigare anmärkta rekonstruktions— fallen och bör därför behandlas närmare tillsammans
med dessa i utredningens sista betänkande.
Beträffande inkomst av ålderspension kan utredningen inte finna det motiverat med en återgång till avräk— ning i enlighet med äldre lagstiftning. Till en början gäller att det i normalfallet inte kan bli aktuellt med någon avräkning eftersom arbetstagaren har endast
43 Har arbetstagaren längre
en månads uppsägningstid. uppsägningstid kan det vidare enligt utredningens upp— fattning inte anses stötande att han erhåller vissa extrainkomster genom att uppbära uppsägningslön samti— digt med ålderspension. Han kanske t.o.m. hade räknat med att övergångsvis skaffa sig extrainkomster i sam— band med ålderspensioneringen. Att arbetstagaren genom en ny anställning skulle kunna kompensera ett bortfall av extrainkomsterna som han räknat med torde vara i det närmaste uteslutet. Mot den här bakgrunden kan det därför i viss mån sägas vara socialt motiverat att in— te göra någon avräkning på uppsägningslönen med in— komst av ålderspension. Att uppsägningslönen betalas enligt garantin saknar härvid betydelse. Nu gällande regler bör alltså behållas.
4.5 Uppbörd av fackliga medlemsavgifter
Bakgrund
Sedan flera år har arbetsgivaren medverkat vid uppbör— den av fackliga medlemsavgifter. Medverkan har avsett föreningar och förbund oavsett huvudorganisation och
har skett i allt större utsträckning. Om arbetsgivaren gått i konkurs och lönerna utbetalats enligt garantin har det förekommit problem med uppbörden. Problemet,
som har uppmärksammats i en riksdagsmotion1 och som om— nämns i utredningens direktiv, har gällt länsstyrelsens skyldighet att medverka vid uppbörden av fackliga med—
lemsavgifter i vissa fall.
I direktiven har man pekat på att garantin uttryckligen täcker bl.a. facklig medlemsavgift under förutsättning att avgiften före konkursen har innehållits men inte betalats ut av arbetsgivaren. Syftet härmed är att för— hindra att arbetstagaren tvingas att betala sin med— lemsavgift två gånger. Gällande regler innebär vidare att länsstyrelsen vid utbetalning av garantibelopp skall fullgöra arbetsgivarens skyldigheter endast i fråga om skatteavdrag, beslut om införsel eller utmät— ning i lön och kontrolluppgifter (5 5 första stycket lönegarantilagen och 18 S lönegarantikungörelsen). I anslutning till en erinran om detta har man i direkti— ven konstaterat att det inte föreligger någon skyldig— het för länsstyrelsen att medverka vid uppbörden av fackliga medlemsavgifter som avser tiden efter konkurs- beslutet.
Utredningen vill för sin del understryka att länssty— relsens utbetalningar är beroende av vilka fordringar som omfattas av garantin. Det är därför nödvändigt att först undersöka i vad mån fackliga medlemsavgifter över
huvud taget kan betalas med garantimedel.
Redan här vill utredningen emellertid påpeka attfrågan om länsstyrelsens medverkan vid uppbörd av fackliga medlemsavgifter i tillämpningen numera inte upplevs som något problem. I utredningens enkät tilllänsstyrelser— na har samtliga länsstyrelser svarat ja på frågan onide medverkat vid uppbörden. I en följdfråga har länssty— relserna ombetts att ange omfattningen och i vilken form de har medverkat vid uppbörden. Av svaren på den frågan att döma synes de flesta länsstyrelserna harned—
verkat vid uppbörden om det begärts av förvaltaren el—
1 Se motion 1977/78:614 och AU 1978/79:5.
ler den fackliga organisationen. Det vanligaste tycks vara att uppgifter om tillämpliga medlemsavgifter och organisationstillhörighet har tagits med i konkursför— valtarens resp. kronofogdemyndighetens underrättelser till länsstyrelsen om betalningsberättigande anspråk.
Grunden för arbetsgivarens medverkan vid uppbörden av
fackliga medlemsavgifter
Arbetsgivarens medverkan vid uppbörden av fackliga medlemsavgifter bygger på att han är bunden av ett åtagande härom i ett kollektivavtal eller annan över— enskommelse med arbetstagarsidan. Det är vanligt att bestämmelser om arbetsgivarens medverkan har tagits in i ett kollektivavtal.
Innebörden av arbetsgivarens åtagande att medverka vid uppbörden av fackliga medlemsavgifter är att han i samband med lönens utbetalande skall hålla inne så stor del av arbetstagarens lön som motsvarar den fack— liga medlemsavgiften samt därefter redovisa den inne— hållna delen till den fackliga organisationen. Rent praktiskt behöver arbetsgivaren inte alltid själv med- verka. Det är nämligen vanligt att överenskommelsen med den fackliga organisationen ger honom rätt att ef— ter förhandling med en lokal facklig organisation låta uppbörden ske via bank eller post eller via annan be— talningsförmedlare som anlitas för avlöningsutbetal—
ningen.
Oavsett i vilken form som arbetsgivaren medverkar vid uppbörden är det i förevarande sammanhang avgörande att arbetstagaren inte själv disponerar över den del av lönen som genom arbetsgivarens medverkan betalas till den fackliga organisationen. I många fall har ar- betstagaren utställt en fullmakt som ger den fackliga organisationen rätt att uppbära medlemsavgifter genom
avdrag på arbetstagarens lön.
Rättsligt sett utgår lönegarantilagen från synsättet att arbetstagaren genom kollektivavtal har "överlåtit" den del av lönen som motsvarar medlemsavgiften till den fackliga organisationen.2 Detta synsätt är i över— ensstämmelse med rättspraxis. Det är särskilt ett av— görande av arbetsdomstolen som har tilldragit sig stor uppmärksamhet. Avgörandet bygger på principen att kol— lektivavtalsparter har rätt att bestämma att avdrag för medlemsavgifter får ske tvångsvis på en medlems lön.3 Begreppet "överlåtelse" i förevarande sammanhang krä— ver ett förtydligande. Härvid konstaterar utredningen till en början att arbetsgivarens medverkan vid upp— börden av fackliga medlemsavgifter i och för sig är anordnad som en skyldighet att göra avdrag från ar— betstagarens lön. Därmed är emellertid inte sagt att överenskommelse om uppbörd av fackliga medlemsavgifter i rättsligt avseende nödvändigtvis är att uppfatta som ett av arbetstagaren till arbetsgivaren lämnat betal— ningsuppdrag. Som utredningen nyss framhållit har ar- betsdomstolen slagit fast att kollektivavtalsparter har rätt att bestämma att avdrag för medlemsavgifter får ske tvångsvis på en medlems lön. Mot den bakgrun— den är en överenskommelse om uppbörd av fackliga med— lemsavgifter att betrakta som en kollektivavtalsrätts- lig reglering av storleken på en arbetstagares lönean— språk, över vilken reglering den enskilde arbetstaga— ren inte råder.4 Rättsverkan av en sådan reglering är för den enskilde arbetstagaren densamma som följer med enavhonomsjälvgjordöverlåtelseavförfallenlön,dvs.
denäroåterkallelig.Förutredningenärdetundersådana
2 Se prop. 1975/76:19 s. 65. 3 Se AD 1980:25. Domen har kritiserats i doktrinen, se Christensen, Anna, i Lag & Avtal 1981, nr 5 s. 29 f och Sigeman i Festskrift till Henrik Hessler. Enligt kritiken strider domen mot ett i rättspraxis sedan gammalt fastlagt förbud mot överlåtelse av in— te förfallen lön.
4 Jämför AD 1985:108.
förhållanden naturligt att som hittills i lönegaranti— lagen använda överlåtelsebegreppet.
Att överenskommelser om uppbörd av fackliga medlemsav— gifter i många fall förutsätter att den enskilde ar—
betstagaren lämnar arbetsgivaren fullmakt att göra av— drag på lönen och avdraget därigenom även i rättsligt avseende är att betrakta som ett av arbetstagaren till arbetsgivaren lämnat betalningsuppdrag förändrar inte utredningens bedömning. Lönegarantisystemet bör ge ut- rymme för båda typerna av uppbörd. Dessutom torde sys- temet utan fullmakter i administrativt avseende vara
rationellare eftersom man slipper en betungande hante—
ring av handlingar.
Lönegarantin och överlåtna fordringar som avser fack—
liga medlemsavgifter
Den av den fackliga organisationen övertagna löneford- ringen är i samma mån som före övertagandet — dvs. då fordringen tillkom arbetstagaren — förenad med för— månsrätt.5 Däremot omfattas den inte utan vidare av garantin. Rätten till betalning enligt garantin till— kommer nämligen som huvudregel endast arbetstagaren men inte den som har förvärvat lönefordringen från ho— nom. Lönegarantilagen gör emellertid vissa undantag från det principiella överlåtelseförbudet (11 5).6
Ursprungligen fanns bara ett undantag. Detta gäller alltjämt och innebär att garantin omfattar enlöneford—
ran som efter konkursbeslutet har överlåtits till ar—
betstagarens fackliga organisation eller till en fond
i vars förvaltning organisationen deltar. Medlöneford—
ran avses här arbetstagarens lönefordran i allmänhet.
5 Detsamma gäller mätningsarvode, se Sigeman a.a.,och även i vissa fall när en del av lönefordringen över— låtits, inte till den fackliga organisationen utan till t.ex. en försäkringsinrättning för fordran på försäkringspremie, se Walin—Rydin s. 90 f.
6 Se prop. 1970:201 5. 70 f.
Det betyder bl.a. att garantin omfattar en övertagen lönefordran som avser facklig medlemsavgift för så vitt överlåtelsen till den fackliga organisationen skett efter konkursutbrottet. I de fall där det är
fråga om en överlåtelse som avser facklig medlemsav—
gift sker dock överlåtelsen som regel före konkursen. En sådan övertagen lönefordran omfattas alltså inte av den ursprungliga undantagsbestämmelsen. Därför ansågs en arbetstagare vid arbetsgivarens konkurs tidigare riskera att få betala medlemsavgiften två gånger. Så påstods fallet bli om arbetsgivaren före konkursen av arbetstagarens lön hållit inne avgiften och inte utbe— talat avgiften till den fackliga organisationen och om dessutom konkursboets tillgångar inte förslog till ut— betalning för fordringen. Mot bl.a. den bakgrunden ändrades år 1975 lönegarantilagen genom en utvidgning
av undantagsbestämmelsen.7
Ändringen innebär bl.a. att garantin numera täcker även vissa före konkursen överlåtna lönefordringar un—
der förutsättning att förvärvet avser mätningsarvode eller därmed jämförlig avgift eller facklig medlemsav— gift.8 te utan garantin gäller formellt sett oavsett vem som
Något krav på förvärvaren uppställs däremot in—
övertagit fordringen.9 övertagna lönefordringar avse— ende fackliga medlemsavgifter liksom övriga fordringar som omfattas av utvidgningen är emellertid av sådan
art att man knappast behöver räkna med att förvärvaren
är annan än en facklig organisation.
7 Det bakomliggande resonemanget med risk för arbets— tagaren att få betala två gånger gäller bara i defall fråga är om att arbetstagaren genom fullmakt lämnat arbetsgivaren ett betalningsuppdrag, jämför utred— ningens uttalanden vid not 3 och 4 här ovan. 8 Samtidigt med ändringen avseende mätningsarvode m.m. infördes också ett nytt andra stycke av 11 S lönega— rantilagen där det föreskrivs att rätt till garanti— belopp tillkommer underhållsberättigad för under— hållsbidrag som har innehållits genom införsel.
9 Se Walin-Rydin s. 137.
I ett annat avseende begränsas dock tillämpningen. La— gen föreskriver sålunda att förvärvaren har rätt till garantibelopp endast om förvärvet avsett av arbetsgi— varen "innehållet, ej utbetalt" mätningsarvode m.m.10 Ifrågavarande begränsning av undantagsregelns utvidg— ning beträffande före konkursen övertagna löneford— ringar avseende bl.a. fackliga medlemsavgifter medför att de avgifter som hänför sig till lönefordringar som arbetsgivaren inte hållit inne faller utanför garan-
tin.11
Därav följer att sådana övertagna lönefordring— ar som är bevaknings— och utdelningsgilla i konkursen enligt lagen inte omfattas av garantin. Ännu mindre kan de övertagna lönefordringarna medföra någon skyl— dighet för länsstyrelsen att medverka vid uppbörden av fackliga medlemsavgifter. Det är också just den här kategorin övertagna lönefordringar som gett upphov till problem när det gäller länsstyrelsens medverkan vid uppbörd av fackliga medlemsavgifter i samband med utbetalning av garantibelopp och som åsyftades när frågan uppmärksammades i riksdagen.12 Något förenklat har det uttryckts så, att länsstyrelsen inte är skyl— dig att verkställa nya avdrag för fackföreningsavgif— ter.13 Eftersom enkätresultatet tyder på att det numera inte förekommer några problem vid uppbörd av fackliga med— lemsavgifter i samband med utbetalning av garantibe— lopp torde undantagsregelns begränsning beträffande nya avdrag i praktiken inte längre upprätthållas. Den praktiska tillämpningen skulle alltså ha sökt sig and- ra vägar än de som lagen anvisar. Mot bakgrund härav bör övervägas om man inte kan slopa den aktuella be—
gränsningen.
10 Se prop. 1975/76:19 s. 76. 11 Jämför Walin—Rydin s. 137.
12 Se den i AU 1978/79:5 s. 2 omnämnda skrivelsen från riksskatteverket.
13 Se LON:s handledning s. 5.
Anledningen till att garantin tidigare inte alls gäll— de vid överlåtelse av lönefordran som skett före kon— kursbeslutet var att en sådan ordning ansågs kunna stimulera till osund kreditgivning. Det framhölls så— lunda vid lönegarantilagens tillkomst att om garantin följer med vid överlåtelser av lönefordran före kon- kursbeslutet förvärvaren inte skulle ta någon risk. Resultatet skulle kunna bli att lönegarantin bidrog till att hålla i gång s.k. dödsdömda företag onödigt
14 Detta resonemang har tydligen tagit sikte på
länge. överlåtelser av lönefordringar i allmänhet oavsett till vem överlåtelsen sker. Därför har resonemanget knappast någon bärkaft när det gäller sådana övertagna lönefordringar som avser fackliga medlemsavgifter. För den kategorin övertagna lönefordringar gör sig i stäl— let andra synpunkter gällande. I den lagändring som företogs år 1975 och innebar en utvidgning av garantin till bl.a. övertagna lönefordringar avseende redan in— nehållna, men ännu inte utbetalade fackliga medlemsav— gifter, ansågs det sålunda angeläget från de sociala utgångspunkter på vilka lönegarantisystemet vilar att arbetstagarna inte drabbas av skyldighet att betala två gånger.15 Någon motsvarande risk att drabbas av en dubbel betalningsskyldighet existerar inte när det gäller nya avdrag för fackliga medlemsavgifter men även i dessa fall ligger det nära till hands att fråga sig om det inte från lönegarantilagens sociala ut— gångspunkter är befogat att utvidga garantin.
För arbetstagaren är det inte oväsentligt att det rå— der full klarhet i frågan om uppbörden av fackliga medlemsavgifter i samband med betalningen av garanti- belopp. Det är viktigt för arbetstagaren att veta om medlemsavgiften betalas eller inte. För honom kan näm— ligen saken ha en särskild betydelse. Avgiften till den fackliga organisationen inkluderar nämligen som regel avgift till arbetslöshetskassan. Om en kassamed— 14 Se prop. 1970 201 s. 39.
15 Se prop. 1975/76:19 s. 65.
lem under två månader underlåter att betala kassaav— giften skall han anses ha trätt ut ur kassan. Innebör— den härav är att arbetstagaren vid arbetslöshet kan gå miste om kassaersättning, om han förbisett att han själv måste betala fackföreningsavgiften när han får sin lön betald enligt garantin.16 Med hänsyn till det anförda bör även nya avdrag för fackliga medlemsavgif— ter omfattas av lönegarantin. En förutsättning bör va— ra att den fackliga organisationens rätt till medlems— avgifterna grundas på kollektivavtal. I så fall har den del av lönen som svarar mot arbetsgivarens avdrag överlåtits. Fullmakter från arbetstagarna behövs bara för det fall att fråga är om s.k. betalningsuppdrag. Det kan för övrigt hävdas att det även i lönegaranti— sammanhang är av allmänt intresse att uppbörden av
fackliga medlemsavgifter sköts rationellt.
Även när det gäller mätningsarvode och därmed jämför— lig avgift bör den nu aktuella begränsningen i lagen tas bort. Visserligen har det härvidlag inte yppats
några tillämpningsproblem, men något egentligt behov av begränsningen torde inte föreligga.17
Uppbörd av fackliga medlemsavgifter i samband med ut—
betalning av garantibelopp
En fråga som måste övervägas gäller skyldigheten för konkursförvaltaren att underrätta utbetalningsmyndig— heten om att en del av arbetstagarens fordran tillkom- mer hans fackliga organisation. Inledningsvis kan här erinras om att enligt utredningens förslag skall pröv-
16 Se 53 5 andra och tredje styckena lagen om arbets- löshetsförsäkring och AU 1978/79:5 s. 3.
17 Det har i doktrinen godtagits att mätningsarvode — till skillnad från facklig medlemsavgift — kan övergå från arbetstagaren till hans fackliga orga- nisation, se Sigeman a.a., jämför också not 3 här ovan. - I den departementspromemoria som låg till grund för lagändringen år 1975 (Ds A 1975:4) inne— höll för övrigt den föreslagna lagtexten (s. 10) inte den nu aktuella begränsningen vare sig beträf— fande mätningsarvode eller därmed jämförlig avgift eller facklig medlemsavgift.
ningen av lönegarantianspråk även i mindre konkurs an— förtros förvaltaren. Det blir alltså förvaltaren som i samtliga fall svarar för underrättelserna till utbe— talningsmyndigheten. I förekommande fall har förvalta— ren då att ange att en viss del av arbetstagarens ford— ran avser facklig medlemsavgift. Därmed får förvalta- rens agerande också avgörande betydelse för om det skall ske någon uppbörd av fackliga medlemsavgifter i samband med betalningen av garantibelopp. Härvid är förvaltaren bunden bl.a. av de förpliktelser som åvi— lat konkursgäldenären. Inte minst i sitt förhållande till arbetstagarna är det vanligt att förvaltaren ge— nom kollektivavtal eller andra överenskommelser tving—
as fullgöra konkursgäldenärens skyldigheter.
Arbetsdomstolen har i flera mål18 tagit ställning till frågan om konkursbos bundenhet av kollektivavtal som gällt för konkursgäldenären. Domstolen har därvid utta— lat följande. Kollektivavtal upphör inte att gälla ge— nom konkursen utan principen är att kollektivavtalets regler måste iakttas gentemot anställda och avtalsmot— parter i kollektivavtalsförhållandet även efter kon— kursutbrottet. Kollektivavtalets bindande verkan efter det att arbetsgivaren gått i konkurs får dock i allmän— het praktisk betydelse endast så länge något av an— ställningsförhållandet består. Konkursförvaltaren kan genom att under hänvisning till konkursen säga upp de anställda och lägga ned konkursgäldenärens rörelse be— gränsa följderna av att kollektivavtalet fortsätteratt gälla efter konkursutbrottet. Även vid uppsägning avde anställda kvarstår emellertid verkningarna av kollek— tivavtalet i vart fall till uppsägningstidens utgång, t.ex. beträffande en i kollektivavtalet föreskriven skyldighet för arbetsgivaren att medverka vid uppbörd 19 Med hänsyn härtill och till att det blivit så vanligt med överenskommelser om av fackliga medlemsavgifter.
18 Se AD 1972:12, 1974:9 och 10, 1975:75 och 1982:143. 19 Se AD 1978z95.
arbetsgivarens medverkan vid uppbörd av fackliga med— lemsavgifter, torde förvaltaren i lönegarantisamman— hang i de flesta fall vara skyldig att medverka vid uppbörden. I det avseendet behövs det därför inte nå- gon särskild reglering av frågan i vilken utsträckning förvaltaren skall medverka. Man kan i allt väsentligt falla tillbaka på vad som gäller inom arbetsrätten.20 Även om överlåtelse av den fackliga medlemsavgiften inte skett kan förvaltarens medverkan aktualiseras. Arbetstagaren kan, som framgått, genom fullmakt ha be— myndigat sin fackliga organisation att lyfta en så stor del av lönefordringen som motsvarar medlemsavgif— ten. Det ankommer naturligtvis på förvaltaren att i så fall underrätta utbetalningsmyndigheten om detta för— hållande. Redan tidigare (se avsnitt 4.1.2) har fram— hållits att förvaltaren bör vara verksam för att ta reda på om någon facklig organisation är berörd av
konkursen. Den praktiska hanteringen
Utredningens förslag innebär alltså att lönegarantila— gen inte längre hindrar uppbörd av fackliga medlemsav— gifter i samband med utbetalning av garantibelopp. Har en del av arbetstagarens lönefordran väl övertagits av en facklig organisation för betalning av arbetstaga— rens medlemsavgift åligger det också utbetalningsmyn— digheten att betala motsvarande garantibelopp till rätt mottagare, dvs. den fackliga organisationen. En särskild fråga är emellertid huruvida det behövs en bestämmelse liknande den som finns beträffande utbe— talningsmyndighetens skyldighet att verkställa skatte—
avdrag m.m.
Redan enligt nuvarande ordning skall det anges på den blankett som används när utbetalningsmyndigheten un— derrättas om en betalningsberättigande fordran om nå-
20 Jämför dock motion 1983/84:1964 och AU 1984/85:3 s. 42 f.
gon del av denna har övertagits av arbetstagarens fack— liga organisation. På så sätt blir utbetalningsmyndig— heten i stånd att betala en del av lönefordringen till den fackliga organisationen. I tillämpningen iakttas också detta utan att det är föreskrivet. Något behov av en särskild föreskrift — som i så fall skulle avse även mätningsarvode och vissa andra fordringstyper — torde sålunda inte finnas. Eftersom den fackliga organisatio— nen har en i förhållande till arbetstagaren oberoende rätt till lönegarantimedel skulle för övrigt en sär— skild föreskrift få ges en annan karaktär än bestämmel— sen med skyldighet för utbetalningsmyndigheten att verkställa skatteavdrag m.m.
I kollektivavtalen behandlas frågan om arbetsgivarens medverkan vid uppbörden av fackliga medlemsavgifter förhållandevis ingående. Ett flertal frågor som hänger ihop med uppbörden tas upp till behandling. Bl.a. åläggs både arbetarparten och arbetsgivarparten en vid— sträckt skyldighet att lämna den andra parten uppgifter som är av betydelse för att uppbörden skall fungera i praktiken. Särskilt när det gäller redovisningen av de avdrag som innehållits av arbetsgivaren lämnas ofta de— taljerade anvisningar hur redovisningen skall gå till. Olika sätt att redovisa kommer till användning. Hos ar— betsgivare med ett mindre antal medlemmar är det t.ex. inte ovanligt med en manuell hantering medan redovis— ningen hos arbetsgivare med ett stort antal medlemmar sker via magnetband eller optiskt läsbar redovisnings—
lista.
Även om arbetsgivaren försätts i konkurs och uppbörden av de fackliga medlemsavgifterna kommer att ske i sam— band med utbetalningen av garantibelopp är det ända- målsenligt om redovisningen av medlemsavgifterna kan fortsätta på samma sätt som före konkursen. Därför är det angeläget att förvaltaren i den enskilda konkursen tar reda på hur redovisningen bör gå till. I det avse—
endet är det självfallet önskvärt att de fackliga orga—
nisationerna bistår förvaltaren med information om själva hanteringen. Som utgångspunkt gäller härvid att förvaltaren är bunden av de skyldigheter som åvilade konkursgäldenären. I viss utsträckning kan det dock va— ra befogat att med hänsyn till konkurssituationen modi— fiera redovisningen. Om sådana modifikationer torde man kunna utgå från att förvaltaren och den fackliga orga— nisationen kan komma överens utan alltför vidlyftiga
förhandlingar.
5 FÖRSLAGENS ORGANISATIONS— OCH KOSTNADSMÄSSIGA EFFEKTER
Förslaget till en ny lönegarantilag rör i huvudsak för— farandet kring lönegarantisystemet och har i denna del organisations— och kostnadsmässiga effekter. Sådana effekter saknas däremot i det närmaste när det gäller övriga, materielrättsliga delar av förslaget, vilka därför kan lämnas därhän i förevarande sammanhang.I det följande behandlar utredningen de organisations- och
kostnadsmässiga effekter som följer med förslaget. Konkursförvaltarna
Konkursförvaltarens nya uppgift att i en mindre konkurs pröva lönegarantianspråken omfattas väsentligen av för— valtarens uppgift att utreda konkursboet. Den nya upp— giften skall därför ersättas på samma sätt som uppdra— get i övrigt. När förvaltarens arvode bestäms skall man i enlighet med konkurslagens bestämmelser härom beakta det arbete som prövningen av lönefordringarna krävt. Härvid torde ett särskilt hänsynstagande aktualiseras beträffande sådana mindre konkurser där förvaltarens arvode utgår av allmänna medel och bestäms enligt en av domstolsverket fastställd taxa, konkursförvaltartaxan.1 Konkursförvaltartaxan2 gäller i mindre konkurser som avskrivs enligt 185 d 5 konkurslagen, dvs. i tillgångs— lösa konkurser, och innebär att förvaltarens ersättning för arbete utgår med visst belopp. Taxan får emellertid 1 Se 187 S tredje stycket och 188 5 konkurslagen samt 35 S konkursförordningen (1979:801).
2 Se domstolsverkets författningssamling, DVFS 1985:10, B 61.
överskridas under vissa förutsättningar. Skäl att över— skrida taxan kan enligt punkt 3 i taxan föreligga t.ex. om förvaltaren gjort en undersökning om misstänkt eko— nomisk brottslighet. Mot bakgrund av den här konstruk— tionen av taxan anser utredningen att det som skäl att överskrida taxan också bör anges att förvaltaren lagt
ned betydande arbete för prövning av lönefordringar i
konkursen.
I den mån förvaltarens arbete med prövningen av löne— fordringarna inte ryms inom taxan och därför utgör skäl att överskrida den för det med sig ökade kostnader för det allmänna. Hur stor ökningen av det allmännas kost- nadsansvar blir är naturligtvis omöjligt att säga i förväg. Vissa utgångspunkter för en beräkning finns dock. Under budgetåret 1984/85 betalades sålunda i de s.k. 185 d S—konkurserna drygt 17 milj. kr3 av allmänna medel för konkurskostnader, väsentligen förvaltararvo— den. Vidare pekar flera omständigheter på att det en— dast är fråga om en förhållandevis begränsad kostnads— ökning för det allmänna. I huvudsak torde kostnadsök— ningen hänföra sig till sådana fall där förvaltaren in— te utan vidare kan godkänna lönefordringen och pröv- ningen därför kräver en extra arbetsinsats från förval— tarens sida vid exempelvis förhandlingar med arbetsta—
garen.
Ett sätt att uppskatta antalet sådana fall som föranle— der kostnadsökningar för det allmänna är att utgå från antalet avslagsbeslut hos kronofogdemyndigheterna en—
ligt nuvarande ordning för prövning av lönegarantiären— den i mindre konkurs. För år 1982 uppgick antalet av—
slagsbeslut till ca 700 (se avsnitt 4.1.3). Flertalet torde emellertid härröra från konkurser där tillgångar— na i boet täcker åtminstone konkurskostnaderna. Mot den bakgrunden uppskattar utredningen andelen fall där det allmänna får svara för konkurskostnaderna till högst.en
3 Enligt uppgift från domstolsverkets ekonomienhet (domstolsverkets årsbokslut 1984/85).
fjärdedel av det sammanlagda antalet avslagsbeslut el— ler i absoluta tal 175 fall.
Antar man att den genomsnittliga arvodesökningen för förvaltarens arbete uppgår till 2 000 kr får man en kostnadsökning på sammanlagt 350 000 kr per år. Till denna summa skall vidare läggas den kostnadsökning som hänför sig till förvaltarens hantering av de fall som kan godkännas utan nämnvärd extra arbetsinsats. Med hänsyn till att förvaltarens uppgifter härvidlag vä— sentligen åligger honom oavsett lönegarantin och till att förvaltaren redan enligt gällande ordning på många håll i landet i praktiken redan ombesörjer det för prövningen erforderliga utredningsarbetet räknar ut— redningen med endast en begränsad kostnadsökning för det allmänna. Ytterligare en kostnadsökning av begrän— sad omfattning föranleds av förslaget att den ersätt— ning för rättegångskostnader som en arbetstagare kan tilldömas i ett mål angående ett tveksamt fall skall betalas av konkursboet och således belasta det allmän- na. Även om man beaktar den osäkerhet som de gjorda bedömningarna är behäftade med anser sig utredningen dock kunna dra den slutsatsen att kostnadsökningen för
det allmänna inte kommer att överstiga en halv miljon. Kronofogdemyndigheterna och tillsynsmyndigheterna
Genom att konkursförvaltarna övertar uppgiften attprö— va lönegarantianspråken i mindre konkurs befriaskrono— fogdemyndigheterna i motsvarande mån från den uppgif— ten. Sammanlagt rör det sig om, för år 1984, inemot
9 000 lönegarantiärenden (se bil. 2, tab. 4) som för— svinnerfrånmyndigheterna.Allapersonalkategorier,dvs. kronofogdepersonal,exekutivpersonalochbiträdesperso— nal,berörseftersomdei varierande utsträckningdeltar ihandläggningen.Avenkätentillkronofogdemyndigheterna framgårattfördelningenavarbetsuppgifternamellanper—
sonalkategorierna skiftar på de olika myndigheterna.
Enkäten visar också att det för lönegarantiprövningen på de flesta myndigheterna åtgår, oavsett personalka- tegori, mindre än en årsarbetskraft. I detta avseende är dock bilden en annan när det gäller de tre stor— stadsmyndigheterna. På dessa kräver nämligen lönega— rantihanteringen personalmässigt resurser i sådan stor— leksordning att man får räkna med ett mindre antal hela
årsarbetskrafter, i första hand exekutiv personal.
Mot den här bakgrunden torde förslaget att befria kro- nofogdemyndigheterna från lönegarantiprövningen som en direkt följd medföra att personalresurser i praktiken endast kommer att frigöras på de tre största kronofog— demyndigheterna. Utredningen uppskattar att fem årsar— betskrafter frigörs. Det bör betyda besparingar för staten på åtminstone tre kvarts miljon. På längre sikt kan förslaget eventuellt bidra till att besparingar också kan göras på övriga myndigheter. Det fåremeller- tid visa sig vid de årliga översynerna avresursbehoven
inom exekutionsväsendet.
Beträffande tillsynsmyndigheterna föreslår utredningen att granskningen av förvaltarnas lönegarantihantering effektiviseras. Utöver den.direkta tillsynen av för— valtarna skall tillsynsmyndigheterna vid regionala mö— ten också informera och vägleda förvaltarna på lönega- rantiområdet. Den effektivare granskningen förutsätter vidare att tillsynsmyndigheterna i viss utsträckning skall utöva en styrande verksamhet gentemot länssty- relserna i samband med utbetalningen av garantibelopp. De arbetsuppgifter som gäller lönegarantianspråk och härrör från en konkurs i ett annat nordiskt land än Sverige och vilken uppgift för hela landet skall till— komma tillsynsmyndigheten i Stockholm torde man kunna
bortse från i förevarande sammanhang.
Kostnaderna för tillsynen tas ut ur konkursboet, när
dess tillgångar förslår.4 Ersättningen till statenför
4 Se 42 S fjärde stycket och 188 S konkurslagen.
tillsynskostnaderna bestäms enligt särskilda före- skrifter.5 Avskrivs en konkurs enligt 185 d 5 konkurs— lagen som tillgångslös uppgår ersättningen, tillsyns— avgiften, till 300 kr. I konkurser med tillgångar be- stämmer tillsynsmyndigheten själv tillsynsavgiften. Härvid bör ersättningen bestämmas så att staten får täckning för sina kostnader för tillsynen.6 Budgetåret 1984/85 uppgick statens inkomster av tillsynsavgifter till inemot 10 milj. kr.7 Med hänsyn till den ordning som sålunda gäller torde statens kostnader beträffande utredningens förslag om en effektivare tillsyn av lö— negarantihanteringen i huvudsak finansieras genom öka—
de inkomster av tillsynsavgifter.
Av betydelse i sammanhanget är vidare i vad mån till— synsmyndigheterna har tillgång till datorstöd. Inte minst när det gäller granskningen av lönegarantihante— ringen torde det vara värdefullt med sådant stöd. För närvarande använder ett tiotal myndigheter datorstöd i sin verksamhet. Även om det från lönegarantisynpunkt är önskvärt att fler myndigheter ges tillfälle att skaffa datorstöd är det emellertid en fråga som knap-
past bör tas upp i detta sammanhang. Tingsrätterna och hovrätterna
Den föreslagna nyordningen beträffande prövningsförfa— randet i mindre konkurs innebär bl.a. att från lönega— rantisynpunkt tveksamma fall på arbetstagarens begäran skall kunna föras till tingsrätterna för en särskild
prövning vid ett förlikningssammanträde inför konkurs—
5 Se 3 S konkursförordningen och förordningen (1979:972) om tillsynsavgift i konkurs.
6 Se prop. 1978/79:105 s. 253.
7 Enligt uppgift från domstolsverkets ekonomienhet (domstolsverkets årsbokslut 1984/85). Ifrågavarande inkomster tas i den statliga bokföringen in sonlupp- börd under anslagsposten för statens kostnader för konkurser, m. m. enligt 188 5 konkurslagen, dvs. i huvudsak för förvaltararvoden i tillgångslösa kon— kurser. Se Statsliggaren 1985/86, II, Justitiedepar— tementet, s. 79.
domaren och i en eventuellt därefter följande rätte- gång. Prövningen skall ske efter mönster av den ordning som gäller för prövning av tvistiga fordringar i en stor konkurs. Också en del tveksamma fall som aktuali— seras först i samband med utbetalningen av garantibe- lopp skall kunna bli föremål för den föreslagna sär— skilda prövningen vid tingsrätterna. Sådana fall kan (
antas bli sällsynta.
tvister som skall handläggas vid förlikningssammanträ— den inför konkursdomaren. Med utgångspunkt i antalet avslagsbeslut hos kronofogdemyndigheterna enligt nuva— rande prövningsordning och i antalet besvärsmål i hov- rätterna (se avsnitt 4.1.3 och bil. 5, tab. 1) kan an— talet nya ärenden av ifrågavarande slag uppskattas till ca 300 per år för hela landet. Härvid räknar utredning- en med att en hel del av de fall som i dag resulterar i
( 1 Genom förslagen tillförs alltså tingsrätterna ett antal i 1 E
1 1 1 ett avslagsbeslut enligt den nya ordningen kommer att & klaras av genom förvaltarens egen försorg. Av de reste— rande 300 fallen torde endast en mindre andel behöva g ) hänskjutas till rätten för prövning. De till rätten % hänskjutna tvisterna torde till antalet väsentligt un— % derstiga det drygt hundratalet besvärsmål i hovrätter— 1 1 E ) 1 1 1 r
na enligt nuvarande ordning.
Samtidigt som tingsrätterna tillförs ett antal nya ärenden och mål befrias hovrätterna från drygt hundra- talet mål avseende besvär över en kronofogdemyndighets avslagsbeslut. Ifrågavarande mål torde endast i be— gränsad omfattning ersättas av mål angående besväröver en tingsrätts avgörande i mål som handläggs enligt den 5
nya ordningen. &
Sammanfattningsvis torde man kunna räkna med att ök— 1 ningen av ärende— och målantalet vid tingsrätterna re— sursmässigt uppvägs av minskningen av målantalet ihov- rätterna. Resurser bör med andra ord föras över från ,
hovrätterna till tingsrätterna, vilket lämpligen görs
vid domstolsverkets årliga översyn av resursbehoven inom domstolsväsendet. I huvudsak torde särskilda per— sonalresurser endast komma i fråga beträffande tings— rätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Länsstyrelserna
Förslagen avseende förfarandet kring utbetalningen av garantibelopp innebär att klarare regler tillskapas för länsstyrelsens medverkan och att dess funktion som en ren utbetalningsmyndighet renodlas. För länsstyrelserna bör förslagen över lag betyda en viss minskning av ar— betsbördan. I kombination med att man — oavsett utred- ningens förslag - i ökad utsträckning införskaffar och tar i anspråk datorstöd vid utbetalningen torde man på några års sikt kunna skönja ett minskat personalbehov. Riksskatteverket
överflyttningen av lönegarantiprövningen i mindre kon— kurs till konkursförvaltarna medför att riksskattever— ket befrias från uppgiften att föra statens talan i hovrätterna när det gäller besvärsmålen angående krono— fogdemyndigheternas avslagsbeslut. Hos riksskatteverket fullgörs den uppgiften av den s.k. kronomålsgruppen, som alltså får en minskad arbetsbörda. De resurser som frigörs hos kronomålsgruppen bör emellertid tas i an— språk för nya arbetsuppgifter som samtidigt påläggs riksskatteverket.
Reformeringen av prövningsförfarandet innebär att riks— skatteverket ges en samordnande roll beträffande till— synsmyndigheternas granskning av förvaltarnas lönega— rantihantering. Vidare föreslås att riksskatteverket för Sveriges räkning skall delta i det nordiska samar— betet på lönegarantiområdet.
I samband med genomförandet av en ny lagstiftning bör vidare riksskatteverket — i samråd med berörda organi—
sationer och myndigheter — ansvara för erforderliga in—
formations— och utbildningsinsatser. För sådana insat— ser av engångskaraktär bör verket tillföras särskilda
medel.
Kostnadseffekterna sammantaget
Sammanfattningsvislederutredningensövervägandeni.frå— ga(xndeorganisations— och kostnadsmässiga effekterna för det allmänna årligen till en kostnadsökning på ca en halv miljon avseende konkursförvaltarna och en bespa— ring på ca tre kvarts miljon avseende kronofogdemyndig— heterna. Beloppen bör enligt utredningens mening inte kvittas inbördes. Kostnadsökningen - väsentligen för— valtararvoden — bör nämligen med utredningens synsätt ses som en administrationskostnad för lönegarantisyste— met.8 Det är då naturligt att låta dessa kostnader be- lasta lönegarantifonden (jämför avsnitt 4.1.3). Bespa— ringen däremot är att hänföra till statsbudgeten, när- mare bestämt till personalanslaget för kronofogdemyn— digheterna.
Utredningen föreslår att man för varje budgetår överför medel från lönegarantifonden hos kammarkollegiet till domstolsverket för bestridande av nyssnämnda förvaltar- arvoden. Med hänsyn till fondens storlek torde en ökad belastning av nu aktuellt slag sakna betydelse för fi— nansieringen av fonden. Vid det senaste budgetårsskif— tet visade fonden för övrigt ett överskott på drygt 180 milj. kr.9 I sammanhanget kan också nämnas att ut—
(
redningens förslag i det första betänkandet (Ds A 1983:15) innebär en minskad belastning på fonden i
storleksordningen 10 milj. kr per budgetår.
En svaghet med utredningens förslag till finansiering
är dock att det för med sig en viss administrativ om—
8 Motsvarande synsätt kan naturligtvis redan i dag lan- : seras beträffande den del av det allmännas kostnader för kronofogdemyndigheterna som avser lönegaranti— ; prövningen i mindre konkurs.
9 Enligt kammarkollegiets redovisning beträffande löne- garantifonden.
www—L.- _ .
gång. Det blir sålunda nödvändigt att varje år beräkna hur stor del av det allmännas kostnader för förvaltar— arvoden som skall anses belöpa på lönegarantihante— ringen och därmed bestridas av medel från lönegaranti— fonden. I sin tur för det med sig överväganden hur be- räkningarna skall göras och vilket underlag man skall
ha för beräkningarna.
Utredningen vill under sådana förhållanden ifrågasätta om inte det allmännas kostnader för hanteringen av de tillgångslösa konkurserna i sin helhet bör belastafon— den. I det föregående har nämnts att domstolsverket för det allmännas räkning budgetåret 1984/85 kanberäk— nas ha haft utgifter för konkurskostnader, väsentligen förvaltararvoden, på drygt 17 milj. kr. Någonanledning att i sammanhanget ta hänsyn till inkomsterna av till— synsavgifter finns inte. Dessa är ju avsedda att täcka det allmännas kostnader för tillsynsmyndigheternas
verksamhet.
En ordning som innebär att det allmännas kostnader för konkurshanteringen i sin helhet belastar fonden ligger enligt utredningens mening nära till hands. Utredning- en vill till stöd för tanken härpå åberopa att kostna— derna hänför sig till de tillgångslösa konkurserna el— ler konkurser med begränsade tillgångar och att det stora flertalet sådana konkurser rör näringsidkare.Det kan då synas rimligt att konkurskostnaderna skall fi— nansieras av näringsidkarna eller — med befrielse för sådana näringsidkare som saknar anställda - av arbets— givarkollektivet genom en särskild avgift. Frågan omen reform av detta slag får emellertid anses liggautanför ramen för utredningens uppdrag. Utredningen nöjer sig därför med att föreslå att frågan övervägs vidare iett
annat sammanhang.
6 SPECIALMOTIVERING
6.1 Förslaget till lönegarantilag
Utredningens lagförslag innebär ändringar i redan exi— sterande bestämmelser och att nya bestämmelser till— kommer. Därtill innebär förslaget en ny redigering i syfte att skapa ökad klarhet och överskådlighet. Bl.a. markeras tydligare än nu skillnaden mellan prövning och utbetalning. Utredningen har bedömt det som mest ändamålsenligt att låta sitt förslag komma till ut—
tryck i en helt ny lag som avses ersätta den nu gäl—
lande. Utredningen har också gjort en språklig översyn.
I det följande kommenteras i princip endast sakliga ändringar i regelsystemet. Formella ändringar i be— stämmelserna berörs endast om det har ansetts påkal- lat av någon särskild anledning.
Paragraferna i den nya lagen har förts samman under nio mellanrubriker. Med några få undantag är bestäm— melserna i den nya lagen tillämpliga på lönegarantian—
språk i såväl stor konkurs som mindre konkurs.
Utredningen har även utarbetat ett utkast till lönega— rantiförordning som avses ersätta lönegarantikungörel— sen. Utkastet redovisas i bil. 1 och kommenteras inte
särskilt.
Inledande bestämmelser
Under rubriken Inledande bestämmelser anges garantins allmänna innebörd och lagens tillämpning på interna— tionella fall.
1 5 För betalning av en arbetstagares fordringar hos en arbetsgivare som försatts i konkurs i Sverige eller i ett annat nordiskt land svarar staten enligt denna lag.
Vad som i det följande sägs om arbetstagare gäller även annan som enligt 4 S har rätt till betalning en— ligt garantin.
Paragrafen, som motsvarar 1 5 gällande lag, anger vad garantin allmänt innebär och vilka som kommer i åtnju—
tande av den.
I första stycket finns det ovillkorliga kravet på att arbetsgivaren skall ha försatts i konkurs. Med hänsyn till de internationella fallen har emellertid kravet preciserats så till vida att det i den nya lagen anges, att det skall vara fråga om en konkurs i Sverige eller i ett annat nordiskt land. En konkurs i ett utomnor—
diskt land duger alltså inte i lönegarantisammanhang.
I andra stycket anges att vad som sägs om arbetstagare gäller även annan som enligt 4 S har rätt till betal— ning enligt garantin. Bestämmelsen avser för närvarande bara sådan anhörig till arbetstagare som med anledning av arbetstagarens anställning har pensionsfordran hos konkursgäldenären. I den nya lagen har bestämmelsen getts en annan lagteknisk utformning och har förts samman med övriga undantag från principen att bara så— dana fordringar omfattas av garantin som tillkommer
arbetstagaren själv.
2 S Garantin gäller varje anställning med dominerande anknytning till Sverige eller svenska förhållanden. I förhållande till motsvarande lagstiftning i de 1 andra nordiska länderna avgörs denna lags tillämplig— het med ledning av konventionen den 5 mars 1981 mellan 1 Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om social trygghet. (
Paragrafen är ny. Den behandlar frågan om, och i så fall i vilken utsträckning, lagen är tillämplig på fall med internationell anknytning. Beträffande be— stämmelsernas närmare innebörd hänvisas till avsnitt 4.3. Det finns dock i förevarande sammanhang anledning att understryka vissa skillnader mellan bestämmelserna
i första och andra styckena.
Första stycket har en generell inriktning och anger förutsättningarna för garantins tillämplighet på in- ternationella fall över huvud taget. Bestämmelsen i
andra stycket är av annan karaktär. Den gäller uteslu—
tande i internordiska fall och är en s.k. lagvalsregel.
Bestämmelsen ger anvisning om hur lagens tillämplighet skall avgöras i förhållande till motsvarande lagstift— ning i de andra nordiska länderna. Bestämmelsen är vi— dare subsidiär i förhållande till första stycket så till vida att förutsättningarna enligt det stycket alltid måste vara uppfyllda för att den svenska löne— garantilagen skall vara tillämplig. I förhållande till praxis, som saknar en bestämmelse om internationella fall, torde bestämmelsen i andra stycket i viss ut— sträckning medföra en ändring i sak. Norska arbetsta— gare, sysselsatta i Sverige hos en norsk arbetsgivare som försätts i konkurs i Norge,skall t.ex. i fortsätt- ningen ha rätt till betalning enligt den svenska ga—
rantin. Garantins närmare omfattning
Här anges förutsättningarna för att en fordran skall omfattas av garantin. Bestämmelserna har förts samman under en gemensam rubrik för att på så sätt bli mera
tillgängliga.
3 S Garantin gäller fordringar på lön eller annan er— sättning som har förmånsrätt enligt 12 S förmånsrätts— lagen (1970:979) och fordringar på pension som har förmånsrätt enligt 12 eller 13 S samma lag. Har någon på grund av en fordran som omfattas av ga— rantin ansökt om gäldenärens försättande i konkurs, gäller garantin även kostnaden för en sådan ansökan
och, om konkursen avskrivits enligt 185 d 5 konkursla— gen (1921:225), för kostnad som han ålagts att utge enligt 188 S samma lag.
Paragrafen föreskriver vilka slag av fordringar som täcks av garantin och motsvarar 2 5 första och andra styckena gällande lag. Den nya lagens bestämmelser in— nebär inte någon ändring i sak. Gällande lags 2 S tredje stycke, som upptar bestämmelserna om garantins maximibelopp, återfinns i den nya lagens 7 S.
4 S Betalning av en fordran enligt garantin tillkom— mer
1. arbetstagaren själv så länge han innehar ford— ringen,
2. en anhörig till arbetstagaren som med anledning av arbetstagarens anställning har en pensionsfordran hos konkursgäldenären,
3. en arbetstagarorganisation eller en fond, i vars förvaltning organisationen deltar, i fråga om en sådan fordran som anges i andra stycket och som har förvär— vats från en arbetstagare som är medlem i organisatio— nen,
4. en underhållsberättigad för ett underhållsbidrag som har innehållits genom införsel, dock inte en all— män försäkringskassa som har utgivit bidragsförskott för underhållsbidrag.
En fordran enligt första stycket 3 skall ha förvär— vats sedan konkursbeslutet meddelats eller, om förvär- vet skett dessförinnan, avse mätningsarvode eller där— med jämförlig avgift eller facklig medlemsavgift.
Paragrafen anger vilka som är berättigade att uppbära betalning för en fordran som i och för sig omfattas av garantin. Motsvarigheten i gällande lag finns i den del av 1 5 andra stycket som inte tas upp i den nya
1 5 andra stycket samt i 11 5.
I första stycket räknas i fyra punkter upp vilka som har rätt till betalning enligt garantin. Uppräkningen är uttömmande. Bestämmelsen innebär inte någon ändring i sak. Visserligen saknar gällande lag en motsvarighet till punkt 1, att betalning av en fordran enligt ga—
rantin tillkommer arbetstagaren själv så länge han in— nehar fordringen, men detsamma gäller självfallet än— då. Den nya lagtekniska lösningen med en särskild pa— ragraf beträffande vilka betalningen enligt garantin
VW.—Emenn' _
tillkommer har ansetts kräva att även arbetstagaren
själv tas med.
Enligt punkt 3 tillkommer betalningen enligt garantin en arbetstagarorganisation eller en fond i vars för— valtning organisationen deltar om den gäller en ford— ran, som anges i paragrafens andra stycke och som för— värvats från en arbetstagare som är medlem i organisa- tionen. Beträffande den under 3 angivna kategorin görs alltså i andra stycket en ytterligare bestämning genom
att vissa särskilda krav ställs på fordringen i fråga.
Sålunda anges i andra stycket, att en fordran enligt första stycket 3 skall ha förvärvats sedan konkursbe— slutet meddelats eller, om förvärvet skett dessförin— nan, avse mätningsarvode eller därmed jämförlig avgift eller facklig medlemsavgift. Även enligt gällande lag ställs — i 11 S — vissa särskilda krav på en fordran som förvärvats av den under 3 angivna kategorin. Ifrå— gavarande bestämmelse i den nya lagen innebär i sak endast en ändring beträffande förvärv av fordringar som avser mätningsarvode eller därmed jämförlig avgift eller facklig medlemsavgift och som överlåtits före konkursbeslutet. Ändringen har kommenterats ingående i avsnitt 4.5. I förevarande sammanhang kan det finnas anledning understryka att även den nya lagen bygger på principen att garantin inte omfattar överlåtna ford— ringar. En förvärvare har alltså som huvudregel inte någon rätt till betalning enligt garantin.
5 S Åberopas en motfordran hos arbetstagaren skall avdrag ske på dennes fordringar enligt 3 5 med sådan del av motfordringen med vilken kvittning kan ske en— ligt lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt. Avdrag skall dock inte ske om det före betalningen av garantibelopp utreds att motfordringen inte förelig— ger.
Bestämmelserna i paragrafen behandlar det fallet att konkursgäldenären har en motfordran hos arbetstagaren. Motsvarigheten i gällande lag finns i 5 5 andra styck— et tredje meningen. Någon ändring i sak är inte åsyf—
tad. Däremot har utredningen strävat efter att undan— röja vissa oklarheter i gällande lag.1
En oklarhet i den nuvarande lagen har gällt frågan vem som förutsätts åberopa motfordringen. Genom att hänfö- ra paragrafen om motfordran under rubriken Garantins närmare omfattning har utredningen emellertid sökt markera att en fråga om kvittning skall avgöras inom ramen för konkursförvaltarens uppgift att pröva löne— garantianspråk. Det betyder att det så gott som ute— slutande är en uppgift för förvaltaren att åberopa en motfordran i lönegarantisammanhang. Endast beträffande lönegarantianspråk i en stor konkurs ges utrymme för annan än förvaltaren att genom anmärkning mot en be—
vakning åberopa en motfordran.
Genom paragrafens lydelse och placering i den nya la— gen har utredningen vidare velat förtydliga lagens in- nebörd att en eventuell kvittning skall ske mot det sammanlagda beloppet av arbetstagarens ersättningsgil— la fordringar, dvs. före en eventuell minskning med hänsyn till lönegarantins maximibelopp. Sålunda har utredningen formulerat paragrafen så, att avdrag på grund av en åberopad motfordran skall ske på arbetsta— garens "fordringar enligt 3 5" samt placerat paragra— fen före bestämmelserna i 7 S om maximibeloppet och bestämmelserna i 8 S om förskottslyftning. Även de se—
nare bestämmelserna innebär i vissa fall att garanti-
beloppen minskas.
6 5 I en konkurs, som handläggs i enlighet med vad som i allmänhet är föreskrivet i fråga om konkurs, gäller garantin endast fordringar som bevakats i kon— . kursen. (
I en mindre konkurs gäller garantin endast fordring- ' är som blir kända för konkursförvaltaren eller för den som varit konkursförvaltare senast ett år efter det att ett beslut om avskrivning av konkursen vunnit laga kraft.
Har arbetsgivaren tidigare varit försatt i konkurs, utgår inte betalning för en fordran som gjorts eller kunnat göras gällande i den konkursen. '
1 Jämför Walin—Rydin, s. 129 ff.
I paragrafen anges de formella förutsättningarna för att betalning enligt garantin skall utgå för en ford—
ran.
Bestämmelsen i första stycket rör endast fordringar i en stor konkurs och motsvaras i gällande lag av 3 5 första meningen första ledet. Någon ändring i sak har
inte vidtagits.
Beträffande fordringar i en mindre konkurs — som i gällande lag regleras i 3 5 första meningen andra le— det och i nya lagen i andra stycket - har inte vidta— gits någon annan ändring än som beror på att prövning— en i mindre konkurs flyttas från kronofogdemyndigheten till konkursförvaltaren. För närvarande finns dessutom viss reglering beträffande ett näraliggande fall, näm— ligen avskrivning av en stor konkurs enligt 186 S kon— kurslagen. För det fallet kan av gällande lag (3 5 första meningen sammanställd med 7 S) utläsas att reg— lerna i fråga om mindre konkurs skall gälla. Det har inte ansetts nödvändigt att ta upp någon häremot sva— rande reglering i den nya lagen. Anledningen härtill är främst att ett avskrivningsärende av det nu aktuel- la slaget i praktiken torde aktualiseras först efter bevakningstidens utgång. Konkursförvaltaren bör när han vid den tidpunkten överväger en anmälan enligt
186 S konkurslagen känna till och ha tagit ställning till sådana fordringar som kan omfattas av garantin. Till detta kommer att någon motsvarighet till 186 5 kon— kurslagen inte kan antas förekomma i den nya konkurs- lagen enligt den inom justitiedepartementet planerade
utformningen.
Bestämmelsen i tredje stycket angående fordringar som gjorts eller kunnat göras gällande i en tidigare kon— kurs motsvaras i gällande lag av 3 5 andra meningen
och är oförändrad.
Begränsning av garantin
Gemensamt för bestämmelserna i 7 och 8 55 är att de på olika sätt begränsar garantin beträffande i och för sig ersättningsgilla fordringar. Medan tillämpningen av de paragrafer som avser garantins närmare omfatt— ning (3 — 6 SS) ankommer på konkursförvaltaren är det utbetalningsmyndigheten som har att tillämpa de nu ak— tuella paragraferna (se härom 15 5 2).
7 5 Beträffande fordringar med förmånsrätt enligt 12 S förmånsrättslagen(1970:979) gäller garantin högst 000 000 kr. Betalning enligt garantin utgår där— vid för en fordran som avser ersättning för särskilda kostnader framför annan fordran.
I paragrafen återfinns motsvarigheten till bestämmel— sen om maximibelopp i gällande lags 2 S tredje stycke. Första meningen innebär en för arbetstagaren materiell ändring i sak och överensstämmer med utredningens för— slag i det första betänkandet (Ds A 1983:15 s. 33 ff). Utredningen hänvisar i denna del till det tidigare be— tänkandet. Beträffande den närmare innebörden vill ut— redningen påpeka, att varken fordringar på pension som avses i 13 S förmånsrättslagen eller kostnadsbelopp som avses i 3 5 andra stycket är underkastade någon
maximering enligt paragrafen.
8 S Betalning enligt garantin minskas i motsvarande mån som arbetstagaren ersätts genom att han lyfter be— talning enligt 143 S konkurslagen(1921:225).
Enligt paragrafen skall betalning enligt garantin minskas i motsvarande mån som arbetstagaren ersätts genom att han lyfter betalning enligt 143 S konkursla- gen (förskottslyftning). Bestämmelsen motsvaras av 4 S gällande lag. Någon ändring i sak är inte åsyftad. Däremothar utredningen förtydligat lagtexten.
Sålunda har utredningen tydligare än gällande lag ve—
lat klargöra att minskningen skall göras från belopp
med vilket betalningen enligt garantin annars skulle utgå, dvs. om förskottslyftning inte äger rum och ef— ter hänsynstagande till bestämmelsen om maximibelopp. Den nya lagtexten ger alltsåtydligareéhidengamla ut- tryck för att minskningen gäller inte endast beräk— ningen av vad arbetstagaren maximalt kan erhålla en- ligt garantin utan även beräkningen av vad arbetstaga—
ren erhåller inom den maximala ersättningsnivån.
Genom att betalning enligt garantin i den nya lagen skall minskas i den mån som arbetstagaren "ersätts" genom förskottslyftning står det klart att arbetstaga— ren har rätt till betalning enligt garantin även om han i ett senare utdelningsförslag inte blir berätti— gad att behålla vad han fått lyfta (144 S konkursla- gen).
Prövningsförfarandet
Avsnittet omfattar 9 — 13 SS och behandlar konkursför- valtarens uppgifter att klarlägga förutsättningarna för och påkalla utbetalning av garantibelopp.
9 S Konkursförvaltaren skall beträffande fordringar i en konkurs pröva om fordringarna omfattas av garantin. Prövningen skall göras, beträffande en fordran som vid tiden för konkursbeslutet är förfallen eller som avser lön för uppsägningstid, snarast efter konkursbe— slutet och, beträffande övriga fordringar, utan dröjs- mål. Finner konkursförvaltaren att en fordran inte är klar för betalning enligt garantin, skall han snarast meddela arbetstagaren detta och vad arbetstagaren skall iaktta om han är missnöjd med konkursförvalta— rens ställningstagande.
I paragrafen behandlas konkursförvaltarens uppgift att klarlägga förutsättningarna för utbetalning av garan— tibelopp. Paragrafen är ny och saknar i allt väsent—
ligt motsvarigheter i gällande lag.
Konkursförvaltarens skyldighet att pröva om fordringar
omfattas av garantin oavsett handläggningsform för 2 Jamfor prop. 1970:201 5. 78, 109 och 111 samt Walin—Rydin s. 124 f.
konkursen slås fast i första stycket. Viss motsvarig— het finns i gällande lag beträffande mindre konkurs och kronofogdemyndighetens prövning av lönegarantian— språk. Däremot saknar nuvarande lag en bestämmelse om förvaltarens skyldighet att pröva lönegarantianspråk i en stor konkurs. Det hänger ihop med att förvaltarens uppgift att pröva lönegarantianspråk i en stor konkurs bygger på hans uppgifter som konkursförvaltare. Redan enligt konkurslagen åligger det därför förvaltaren att pröva arbetstagarens fordringar. Indirekt framgår dock förvaltarens skyldighet att pröva lönegarantianspråk av 6 5 första stycket gällande lag, som ålägger för— valtaren en skyldighet att underrätta utbetalningsmyn—
digheten om fordringar som omfattas av garantin.
Även om förvaltarens prövning bygger på hans åliggan- den enligt konkurslagen har utredningen ansett att hans ifrågavarande uppgifter enligt den nya lagen är av sådan central betydelse att det bör framgå av lag— texten vad som åligger förvaltaren. Inte minst med tanke på lönegarantilagens speciella villkor har det bedömts som lämpligt att slå fast förvaltarens ålig- ganden beträffande prövningen enligt lönegarantilagen . De speciella villkoren saknar som tidigare redovisats (avsnitten 2.2 och 4.1.3) betydelse för fordringarnas rätt i konkursen och därför skulle det kunna göras gällande att prövningen av dessa villkor ligger utan— för förvaltarens åligganden enligt konkurslagen .
Bestämmelsen i andra stycket anger vid vilken tidpunkt av konkursförfarandet förvaltaren skall pröva lönega— rantianspråken. De använda tidsuttrycken "snarast ef— ter konkursbeslutet" och "utan dröjsmål" har hämtats från gällande lags bestämmelse om förvaltarens skyl— dighet att underrätta utbetalningsmyndigheten om ford— ringar som omfattas av garantin (6 5 första stycket). Valet av tidsuttryck understryker lönegarantilagens
skyndsamhetskrav.
Med undantag för tidsangivelserna i andra stycket sak— nar den nya lagen närmare föreskrifter om förvaltarens prövning. I den allmänna motiveringen (avsnitt 4.1.2) har utredningen utvecklat sin syn på förvaltarens prövning och frågan om särskilda föreskrifter. Ett par påpekanden finns dock anledning att göra i detta sam—
manhang.
I 8 5 andra och tredje styckena gällande lag finns be— stämmelser som reglerar arbetsgivarens/konkursgäldenä— rens skyldigheter under kronofogdemyndighetens utred— ning av lönegarantianspråk i mindre konkurs samt an— vändningen av tvångsmedel mot arbetsgivaren om han un— dandrar sig sina skyldigheter. Den nya lagen däremot saknar bestämmelser om arbetsgivarens skyldigheter och tvångsmedel mot honom i en stor konkurs. Det beror på att förvaltaren i detta fall kan falla tillbaka på
konkurslagens motsvarande bestämmelser.
Vidare bör påpekas att lönegarantiförordningen bör in— nehålla vissa föreskrifter om förvaltarens prövning liksom den nuvarande lönegarantikungörelsen innehåller sådana föreskrifter beträffande kronofogdemyndighetens prövning. Härvidlag vill dock utredningen göra ett på— pekande med anledning av lönegarantikungörelsens före— skrift (11 5), att kronofogdemyndigheten skall vara företrädd vid konkursgäldenärens edgång, när anledning därtill förekommer. Någon motsvarighet till den be— stämmelsen för förvaltarens del behövs naturligtvis inte med hänsyn till förvaltarens åligganden enligt konkurslagen . Utredningen vill dessutom uttala, att förvaltaren torde sakna anledning att låta utredningen av ett lönegarantianspråk vila i avvaktan på gäldenä— rens edgång. De uppgifter som konkursgäldenären kan tänkas lämna i samband med edgången torde sålunda kom— ma fram vid den särskilda prövningen inför konkursdom—
stolen av ett tveksamt lönegarantifall.
Om konkursförvaltaren vid sin prövning av ett lönega— rantianspråk finner att fordringen i fråga inte är klar för betalning enligt garantin åläggs han enligt tredje stycket att underrätta arbetstagaren härom. Förvaltaren skall även underrätta arbetstagaren om vad han skall iaktta om han är missnöjd med konkursförval— tarens ställningstagande att arbetstagarens fordran inte berättigar till betalning enligt garantin.3 I många fall är det naturligtvis lämpligast om förvalta— ren lämnar sin underrättelse skriftligt. Något absolut krav på skriftlig form vill utredningen emellertid in— te ställa upp. Lämnar förvaltaren sin underrättelse vid t.ex. ett möte med de anställda och deras fackliga företrädare kan det framstå som obehövligt att dessut— om lämna särskilda skriftliga underrättelser till de
anställda.
Vad en arbetstagare skall iaktta om han är missnöjd med konkursförvaltarens ställningstagande blir bero— ende på handläggningsformen för konkursen. I en stor konkurs skall arbetstagaren om han vill vidhålla sitt krav på gängse sätt skriftligen bevaka det i konkur— sen. I en mindre konkurs däremot skall en missnöjd arbetstagare begära att konkursförvaltaren gör anmä—
lan hos konkursdomaren enligt 11 5 första stycket.
Innan förvaltaren tar definitiv ställning till ett lö—
negarantianspråk bör han naturligtvis — om det inte
kan anses uppenbart obehövligt — underrätta arbetsta— garen om sin uppfattning och bereda arbetstagaren
tillfälle att yttra sig över det material som ligger till grund för hans ställningstagande. En sådan ord—
ning ligger i linje med vad som för närvarande enligt
11'
15 S förvaltningslagen(1971z290) åligger kronofogde-
myndigheten vid prövning av lönegarantianspråk i en
mindre konkurs.4
3 Jämför 8 5 andra stycket anställningsskyddslagen . 4 Se också FAX, Arbetsbeskrivning för kronofogdemyn— dighet vid handläggning av lönegarantiärende vid mindre konkurs, s. 3.
msn—T...;
För det fall att förvaltaren bedömer fordringen som klar för betalning enligt garantin ger 12 S besked om
vad förvaltaren har att iaktta.
10 5 Är en fordran efter prövning enligt 9 5 inte klar för betalning enligt garantin och är det fråga om en konkurs, som handläggs i enlighet med vad som i allmänhet är föreskrivet i fråga om konkurs, gäller 104, 106 — 110 samt 210 och 211 55 konkurslagen(1921:225) itillämpligadelar.Vidprövningenenligt 1095 konkurslagenavgörscxnfordringen omfattas av garantin.
Paragrafen — liksom den närmast följande — behandlar den fortsatta handläggningen av en fordran som efter konkursförvaltarens prövning enligt 9 5 inte är klar för betalning enligt garantin. Paragrafen saknar näs—
tan helt motsvarighet i gällande lag.
Paragrafens innebörd är att prövningen i en stor kon— kurs skall — som hittills - även formellt bygga på be- vaknings— och anmärkningsförfarandet när det gäller fordringar som förvaltaren bedömt som inte klara för betalning enligt garantin. Anknytningen till de kon— kursrättsliga reglerna har emellertid i den nya lagen konstruerats på ett annat sätt än i gällande lag där det i 6 5 första stycket tredje meningen sägs, att un— derrättelse (till utbetalningsmyndigheten) lämnas när en fordran som omfattas av garantin efter bevakning blivit utdelningsgill. Med utdelningsgill avses att en fordran i konkursen tillerkänns den betalnings— och förmånsrätt som yrkats, vilket kan ske genom att ford- ringen i konkursen lämnas utan anmärkning eller, om anmärkning framställts, fastställs genom förlikning
eller dom.
I stället för en hänvisning till att fordringen blivit utdelningsgill har anknytningen till bevaknings- och anmärkningsförfarandet i den nya lagen uttryckts genom en bestämmelse om att vissa angivna bestämmelser i konkurslagen angående bevaknings- och anmärkningsför- farandet gäller beträffande fordringar som förvaltaren
inte ansett vara klara. Tveksamma lönegarantifall
skall alltså hanteras på i praktiken samma sätt som tvistiga fordringar i en konkurs inom ramen för bevak— nings- och anmärkningsförfarandet.
Beträffande klara fordringar framgår anknytningen till bevaknings— och anmärkningsförfarandet av 12 S tredje stycket.
Bestämmelsen i förevarande paragraf har getts en gene— rell utformning. Härigenom kommer bevaknings— och an— märkningsförfarandet att gälla — dock endast i till-
lämpliga delar - även vid prövningen av lönegarantila- gens speciella villkor, dvs. de villkor som saknar be—
tydelse för fordringens rätt i konkursen.
I avsnitt 4.1.3har utredningen utvecklat synpunkter på hänvisningarna till vissa paragrafer i konkurslagen . Härutöver vill utredningen nu beträffande hänvisning-
arna anföra följande.
Hänvisningen i paragrafen till 104 S konkurslagen in— nebär, att konkursförvaltaren åläggs att framställa anmärkning mot en fordran också i vad avser rätten till betalning enligt garantin. Härvid kan anmärkning— en, i förekommande fall, begränsas till att avse ute- slutande rätten till betalning enligt garantin. I ett sådant fall gäller alltså anmärkningen ett av lönega- rantilagens speciella villkor. Arbetstagarens anställ— ning saknar t.ex. enligt 2 5 dominerande anknytning till Sverige eller svenska förhållanden. I de flesta fall kommer emellertid en anmärkning att avse såväl fordringens rätt i konkursen som rätten till betalning enligt garantin. Anmärkningen gäller t.ex. förmånsrät-
ten enligt 12 S förmånsrättslagen .
Även en anmärkning avseende rätten till betalning en— ligt garantin skall göras inom anmärkningsfristen. Vi— dare är bestämmelserna avseende själva anmärknings-
skriften tillämpliga. Av praktiska skäl bör samma
* Law-M_M__ _ __ _
e. se.-. .
skrift användas för en anmärkning både beträffande en
fordrans rätt i konkursen och beträffande rätten till betalning enligt garantin.
Bestämmelsen i 104 S konkurslagen om rätt för annan än konkursförvaltaren att göra anmärkning blir också för de flesta fallen tillämplig, nämligen i alla de fall där anmärkningen grundas på en omständighet som är av omedelbar betydelse både för en fordrans rätt i kon- kursen och rättentillbetalningenligtgarantin.Däremot är bestämmelsen i fråga inte tillämplig när anmärk— ningen uteslutande grundas på en omständighet som är av betydelse för rätten till betalning enligt garan— tin. Härvid tillkommer rätten att göra anmärkning en— bart konkursförvaltaren.
106 5 första meningen konkurslagen äger motsvarande tillämpning i fråga om rätten till betalning enligt garantin. Försummar konkursförvaltaren att framställa en anmärkning på t.ex. den grunden att en anställning saknar dominerande anknytning till Sverige eller sven- ska förhållanden kan alltså arbetstagaren inte på den grunden frånkännas rätt till betalning enligt garan- tin. I övrigt är 106 5 inte tillämplig.
Enligt 107 S konkurslagen är konkursdomaren skyldig att till varje borgenär, mot vars bevakning anmärkning är framställd och vars adress är känd, översända en avskrift av anmärkningsskriften. En sådan skyldighet bör åligga konkursdomaren även om anmärkningen endast rör ett av lönegarantilagens speciella villkor.
110 5 konkurslagen har kommenterats ingående i avsnitt 4.1.3. Ifrågavarande paragraf är alltså inte tillämp— lig beträffande omständigheter som uteslutande är av betydelse för rätten till betalning enligt garantin.
övriga paragrafer vartill hänvisning görs kommenteras under 11 S. '
Ett mål angående tvistiga fordringar i konkurs gäller en fordrans betalnings- och/eller förmånsrätt i kon— kursen. Det är som regel fallet även i fråga om löne— fordringar som omfattas av garantin. Om boets medel inte förslår till utdelning beträffande lönefordringar kommer emellertid ett mål angående en tvistig löne- fordran i praktiken att gälla huruvida fordringen om- fattas av garantin eller inte. Dessutom innebär den nya lagen att prövningen vid konkursdomstolen i vissa fall uteslutande kan avse en speciell lönegarantifrå- ga. Mot den här bakgrunden bör prövningen även for- mellt avse garantins tillämplighet. Förhållandet har ansetts böra få komma till uttryck i en särskild be- stämmelse i andra meningen av förevarande paragraf.
11 5 Är en fordran efter prövning enligt 9 5 inte klar för betalning enligt garantin och är det fråga om en mindre konkurs skall konkursförvaltaren på begäran av arbetstagaren snarast anmäla fordringen till kon— kursdomaren och därvid ange grunden för att fordringen inte är klar. Anmälan skall göras skriftligen och skriften ges in i två exemplar.
Med anledning av anmälningen skall konkursdomaren snarast till arbetstagaren översända en avskrift av anmälningsskriften samt kalla honom och konkursförval— taren till ett sammanträde för handläggning av den tvistefråga, som uppkommit därigenom att fordringen enligt konkursförvaltarens bedömande inte är klar. För prövning av tvistefrågan gäller i övrigt 108, 109, 210 och 211 55 konkurslagen(1921:225) i tillämpliga de- lar.
Paragrafen är beträffande mindre konkurs en motsvarig— het till 10 5. I paragrafen regleras alltså den fort— satta handläggningen av en fordran som efter konkurs— förvaltarens prövning enligt 9 5 inte är klar för be- talning enligt garantin. I gällande lag kan paragrafen i någon mån jämföras med 9 S som ger arbetstagaren rätt att överklaga kronofogdemyndighetens beslut.
Bestämmelserna i första stycket torde inte kräva någon annan kommentar än beträffande frågan om konkursför- valtaren har rätt att ändra den grund för sitt ställ— ningstagande som han har angett i anmälningsskriften. Utredningen anser för sin del att här bör gälla det-
— -....__._.Mr._m.._
samma som för motsvarande fall gäller i stor konkurs. Det innebär att en i annat sammanhang föreslagen upp- mjukning av praxis bör kunna beaktas också här.5 Inte heller bestämmelsen i andra stycket första me- ningen kräver någon vidlyftigare kommentar. Det kan vara tillräckligt att påpeka att enligt utredningen bör tillsynsmyndigheten och arbetstagarens fackliga organisation underrättas om sammanträdet hos konkurs—
domaren (se 7 S utkastet till lönegarantiförordning).
Enligt andra stycket andra meningen i paragrafen gäl- ler beträffande konkursdomarens prövning vissa para- grafer i konkurslagen i tillämpliga delar. Eftersom ifrågavarande paragrafer i konkurslagen enligt 10 S också gäller beträffande en fordran som efter prövning enligt 9 5 inte är klar för betalning enligt garantin i en stor konkurs har de följande kommentarerna bety— delse även för tillämpningen av 10 5 (se också avsnitt 4.1.3).
108 5 första stycket första meningen konkurslagen har en motsvarighet i andra stycket första meningen i fö— revarande paragraf och är därför inte tillämplig be— träffande en fordran i en mindre konkurs. Däremot är ifrågavarande lagrum i konkurslagen tillämpligt i frå— ga om en fordran i en stor konkurs. I lönegarantisam— manhang skall alltså en tvist angående en fordran i en stor konkurs företas till handläggning vid sådant bor— genärssammanträde inför konkursdomaren som anges i
konkurslagens bestämmelser.
Som utredningen anfört i avsnitt 4.1.3 saknas det an— ledning att låta annan än förvaltaren och arbetstaga— ren föra talan i en rättegång som uteslutande rör rät— ten till betalning enligt garantin. Bestämmelsen i
108 5 första stycket andra meningen första ledet kon- kurslagen om vilka som äger föra talan är därför inte alls tillämplig beträffande lönegarantianspråk i en
mindre konkurs. I en stor konkurs däremot är ifråga—
5 Se 9 kap. 9 S i förslaget till ny konkurslag jämte motiv, SOU 1983:24 s. 2, 207 ff och 316 f.
varande lagrum i konkurslagen tillämpligt i de flesta fall, nämligen i alla de fall där anmärkningen tar sikte på inte endast rätten till betalning enligt ga— rantin utan även fordringens betalnings— eller för— månsrätt i konkursen. Bestämmelsen i 108 5 första stycket andra meningen andra ledet konkurslagen om skriftliga svaromål m.m. bör vara tillämplig fullt ut
i både stor och mindre konkurs.
Även bestämmelsen i 108 5 andra stycket konkurslagen bör vara tillämplig vid handläggningen av lönegaranti-
anspråk i både stor och mindre konkurs.
Beträffande 108 S tredje stycket konkurslagen är be— stämmelsen i första meningen tillämplig i både stor och mindre konkurs. Däremot är bestämmelserna i tredje stycket andra och tredje meningarna tillämpliga endast i stor konkurs och under förutsättning att anmärkning- en inte uteslutande gäller rätten till betalning en— ligt garantin. Det överensstämmer med vad utredningen anfört under 10 S angående tillämpligheten av 110 S
Vad härefter avser 108 S fjärde stycket konkurslagen
så torde alla bestämmelserna vara tillämpliga.
Utredningen vill i sammanhanget framhålla att lönega— rantilagens sociala syfte bör få utöva inflytande även på handläggningsfrågor. Ett särskilt hänsynsta— gande kan vara på sin plats i en del situationer. Upp— 1 i träder t.ex. en arbetstagare utan juridiskt biträde
m...—M
vid ett förlikningssammanträde och tillåts förvaltaren justera grunden kan det vara lämpligt att ajournera sammanträdet för att ge arbetstagaren tillfälle att
rådgöra med en jurist. När arbetstagaren uppträder
.. ; "J.-_a. lag..
utan juridiskt biträde och tvistefrågan måste hänskju- * tas till rätten bör konkursdomaren vidare iaktta viss % _försiktighet när han överväger möjligheten att låta ( rättens handläggning ske i omedelbar anslutning till *
förlikningssammanträdet. sätts rättens handläggning ut
att förekomma vid en senare dag bör om möjligt arbets- tagarens eventuella biträde ges tillfälle att uttala sig om tidpunkten för rättens handläggning (jämför 42 kap. 20 5 rättegångsbalken). Är arbetstagaren fackligt ansluten kan det t.ex. vara lämpligt att domstolen själv tar kontakt med den lokala fackliga organisation som arbetstagaren tillhör och hör efter om man från organisationens sida har för avsikt att biträda ar—
betstagaren i rättens kommande handläggning.
Bestämmelserna i 109 5 första stycket konkurslagen be— handlar rättens handläggning och bör vara tillämpliga i sin helhet. Bl.a. kan lagrummets möjlighet att döma särskilt över en viss tvistefråga komma väl till pass. Domstolen kan t.ex. döma särskilt över frågan angående anställningens anknytning till Sverige eller svenska förhållanden. Den möjlighet att uppskjuta rättens prövning som 109 5 andra stycket konkurslagen tillåter låter sig emellertid knappast förenas med lönegaranti—
lagens skyndsamhetskrav.
I 210 S konkurslagen är endast första stycket tillämp— ligt. Däri anges att konkursdomarens beslut enligt konkurslagen får överklagas till hovrätten.
Med undantag för första stycket är 211 S konkurslagen , som innehåller bestämmelser om rättegången i målenligt konkurslagen ,tillämplig. Härigenom blir det möjligtatt med stöd av bestämmelsen i fjärde stycket avgöra ett
mål i parternas utevaro.
Eftersom prövningen i en mindre konkurs alltid gäller frågan huruvida en fordran omfattas av garantin saknar förevarande paragraf en motsvarighet till bestämmelsen
i 10 5 andra meningen.
6 Beträffande frågan i vad mån man skall behandla ett mål angående en tvistig fordran i konkurs enligt reglerna för indispositiva mål, se Welamson, Konkurs, s. 158. — I RH 94/85 har ett besvärsmål angående lö— negaranti ansetts som dispositivt. Jämför även NJA 1985 s. 592.
12 5 I den mån en fordran är klar för betalning en— ligt garantin, skall konkursförvaltaren snarast under— rätta den myndighet som avses i 14 S om fordringen.
Underrättelse behöver inte lämnas i den mån arbezs- tagaren får lyfta betalning enligt 143 S konkurslagen(1921:225) beträffande
1. en fordran som vid tiden för konkursbeslutet år förfallen, snarast efter konkursbeslutet,
2. en fordran på lön för uppsägningstid, på förfal— lodagen,
3. en fordran av annat slag, utan dröjsmål sedan fordringen bedömts som klar.
Vid underrättelse i en konkurs, som handläggs i en— lighet med vad som i allmänhet är föreskrivet i fråga om konkurs, skall konkursförvaltaren i den mån under— rättelsen avser en ännu obevakad fordran samtidigt för arbetstagarens räkning bevaka fordringen.
Paragrafen behandlar konkursförvaltarens uppgift azt påkalla utbetalning av garantibelopp, dvs. att under— rätta utbetalningsmyndigheten om de fordringar som är klara för betalning enligt garantin. I gällande la; motsvaras paragrafen närmast av 6 5 som behandlar för- valtarens underrättelseskyldighet i stor konkurs. Kro— nofogdemyndighetens skyldighet att i mindre konkurs underrätta utbetalningsmyndigheten angående fordriigar som funnits vara betalningsgrundande finns i 8 S fjär- de stycket gällande lag. Någon ändring i sak har iite åsyftats i den nya lagen. Vissa smärre justeringar har
dock gjorts.
Enligt första stycket skall förvaltaren underrätta ut— betalningsmyndigheten i den mån en fordran är klar för betalning enligt garantin. Genom formuleringen "i ien mån" har utredningen velat markera att underrättelse- skyldigheten skall fullgöras även om en fordran endast delvis är klar för betalning enligt garantin. Det (an alltså inte accepteras att förvaltaren väntar med en underrättelse i avvaktan på en eventuell uppgörelse med arbetstagaren angående en kvarstående del av fyrd—
ringen.
Till skillnad mot gällande lag (8 S fjärde stycket andra meningen) innehåller den nya lagen inte någon
bestämmelse om återkallelse av beslut. Det beror på
_M_ han.;gmw—rAmw—m - ___..__.__.__—_.__._._a|-
mmfm.w_m
att frågan om återkallelse kommer i ett annat läge ef— tersom en konkursförvaltare — i motsats till kronofog— demyndigheten — inte kan sägas fatta några formella be— slut. Någon ändring i sak är inte åsyftad utan även förvaltaren har i en mindre konkurs möjlighet att åter— kalla en underrättelse till utbetalningsmyndigheten. Givetvis måste återkallelsen göras innan utbetalning har ägt rum. Därefter blir det fråga om återbetalning, som regleras särskilt i 20 5. I en stor konkurs är för— valtarens möjlighet att återkalla en underrättelse till utbetalningsmyndigheten begränsad efter anmärknings— fristens utgång. En återkallelse av underrättelsen till utbetalningsmyndigheten förutsätter nämligen att för- valtaren har möjlighet att göra en förnyad prövning i sak vilket han i de flesta fall saknar efter anmärk—
ningsfristens utgång (jämför under 16 5 här nedan).
I anslutning till 12 S vill utredningen vidare uttala, att det saknas skäl att behålla den nuvarande före— skriften i 2 5 lönegarantikungörelsen att förvaltarens underrättelse skall skickas till utbetalningsmyndighe— ten via kronofogdemyndigheten i den ort där arbetstaga- ren är bosatt eller, om arbetstagaren inte är bosatt här i landet, där arbetsgivaren finns. Syftet bakom den föreskriften är att kronofogdemyndigheten skall beredas tillfälle att fatta beslut om införsel eller utmätning i arbetstagarens lön (9 S lönegarantikungörelsen). Kro- nofogdemyndigheten torde numera ha möjlighet att själv bevaka i vad mån införsel eller utmätning skall till— gripas beträffande garantibelopp utan att underrättel—
serna skickas till kronofogdemyndigheten.
13 5 Vid prövning av en fordran som enligt 6 5 andra stycket blir känd efter det att en konkurs har avskri- vits gäller 9, 11 och 12 55 i tillämpliga delar.
Uppgifter som ankommer på konkursförvaltaren skall därvid utföras av den som varit förvaltare i konkursen. Denne har rätt till ersättning av allmänna medel. I fråga om ersättningen gäller 187 5 första stycket kon— kurslagen (1921:225) i tillämpliga delar.
Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande lag, behandlar prövningen av fordringar som enligt 6 5 and— ra stycket blir kända efter det att en mindre konkurs
har avskrivits.
Beträffande första stycket torde det inte behövas nå—
gon särskild kommentar i vad mån 9, 11 och 12 55 löne-
I andra stycket har det inte ansetts behövligt med nå— gon bestämmelse för det fall att den tidigare konkurs— förvaltaren är förhindrad att utföra prövningen enligt första stycket. Den närmast till hands liggande lös— ningen torde vara att någon kollega till förvaltaren på samma advokatbyrå fullgör uppgiften att pröva ifrå— garantilagen är tillämpliga. gavarande fordringar.
Genom hänvisningen i andra stycket till 187 5 första
stycket konkurslagen kommer arvodet till konkursför— valtaren att bestämmas på samma sätt som när en kon—
kurs avskrivs enligt 185 d 5 eller 186 S konkurslagen eller avslutas enligt 185 f 5 samma lag. Behov torde saknas att låta den taxa som avses i 187 5 tredje
stycket även gälla nu aktuella fall. Betalningen av garantibelopp
Förevarande avsnitt behandlar förfarandet kring betal-
ningen av garantibelopp.
14 S Garantibelopp betalas av den myndighet som rege— ringen bestämmer efter underrättelse enligt 12 5. ! Betalningen görs till arbetstagaren. På begäran av ) konkursförvaltaren skall beträffande löneutbetalningar som är nära förestående garantibeloppen tillställas konkursförvaltaren för att av denne betalas till ar- betstagaren. Garantibelopp får inte betalas förrän arbetstagarens fordran har förfallit till betalning. Garantibelopp som avser en fordran på lön för uppsägningstid får be- talas efter hand under uppsägningstiden.
dimli —
..:_.n__.-_x_.
Paragrafen innehåller de grundläggande bestämmelserna angående betalningen av garantibelopp.
__a—m m...- 4.1-_...4_z.=_;...
I paragrafens första stycke anges vad som krävs för att utbetalning skall ske och vem som ombesörjer utbe— talningen. Lagrummet motsvaras i gällande lag av 5 5 första stycket första meningen. Någon ändring i sak är inte åsyftad. I överensstämmelse med gällande lag an— ges först att garantibelopp betalas av den myndighet som regeringen bestämmer. Som framgått av den allmänna motiveringen skall utbetalningen även framdeles skötas av länsstyrelsen. I lagrummets senare del anges att betalningen skall ske efter underrättelse enligt 12 S. Det betyder att en sådan underrättelse är en nödvändig förutsättning för utbetalning. Arbetstagaren kan allt— så inte själv framställa anspråk på betalning enligt garantin hos länsstyrelsen. Han är inte behörig där— till.7
Bestämmelserna i andra stycket är nya och saknar allt- så motsvarigheter i gällande lag. De har föranletts av att garantibeloppen enligt utredningens förslag i vis- sa fall skall tillställas konkursförvaltaren för att av denne betalas till arbetstagaren (jämför 1 5 andra stycket). Förslaget har utförligt motiverats i avsnitt 4.2.1.
Tredje stycket motsvaras i gällande lag av 5 5 andra stycket första och andra meningarna samt tredje styck— et. Här har utredningen utelämnat det nuvarande kravet på att garantibelopp inte får betalas förrän beslutet om konkurs vunnit laga kraft. Eftersom undantagen från ifrågavarande krav redan enligt gällande lag har varit vida har kravet inte haft någon praktisk betydelse. Betydelsen minskar dessutom genom den nya möjligheten att tillställa konkursförvaltaren garantibelopp. Viss betydelse har kravet på laga kraft i fråga om återbe— talning av garantibelopp enligt 12 S gällande lag. Ut— redningen återkommer härtill under 20 S.
7 Jämför Walin-Rydin s. 132 och det i avsnitt 4.3 vid not 10 anmärkta rättsfallet.
15 5 Vid betalning av garantibelopp skall den utbeta- lande myndigheten
1. beakta sådana omständigheter som avses i 12 5 första stycket tredje och fjärde meningarna förmåns- rättslagen (1970:979) och andra liknande omständighe— ter som är av betydelse för storleken av ett garanti— belopp vilket avser en fordran på uppsägningslön,
2. iaktta bestämmelserna i 7 och 8 SS denna lag och
3. verkställa skatteavdrag samt avdrag med belopp som skall innehållas på grund av beslut om införsel eller utmätning i lön.
Paragrafen anger vad som åligger utbetalningsmyndighe— ten vid betalning av garantibelopp och motsvaras i gällande lag såvitt avser punkt 3 — nästan ordagrant — av 5 5 första stycket andra meningen. övriga punkter i den nya paragrafen saknar visserligen motsvarighet i gällande lag men uttrycker dock vad som ändå har an—
setts gälla.
Beträffande punkt 1 avses med "andra liknande omstän— digheter" i första hand de omständigheter som enligt 13 5 anställningsskyddslagen kan föranleda avräkning på uppsägningslön och som överensstämmer med omständig— heterna i 12 5 första stycket tredje och fjärde me- ningarna förmånsrättslagen. Vidare avses bl.a. sjukav—
drag.
16 5 Är en arbetstagare missnöjd med åtgärd som den utbetalande myndigheten har vidtagit med stöd av 15 5 skall myndigheten snarast underställa konkursförvalta— ren förhållandet för ytterligare prövning. Vid pröv— ningengäller9, 11 och 12 55 i tillämpliga delar.
Paragrafen som saknar motsvarighet i gällande lag reg— lerar det förlängda prövningsförfarandet. Detta avses ersätta den nuvarande möjligheten att besvära sig till regeringen över länsstyrelsens beslut8 vid utbetal- ningen av garantibelopp. I allt väsentligt hänvisas till den allmänna motiveringen (se avsnitt 4.2.2 under
rubriken överprövning i samband med utbetalningen).
8 Enligt 18 5 första stycket allmänna verksstadgan (1965:600) jämförd med 2 S länsstyrelseinstruktionen (1971z460).
(
__s » — -— _
Hänvisningen i andra meningen till tidigare paragrafer i lagen under rubriken Prövningsförfarandet gäller in— te 10 S, som behandlar prövningen av tveksamma lönega— rantifall i stor konkurs. Det finns därför anledning
påpeka att avsikten är att 11 S, som primärt gäller
uteslutande i en mindre konkurs, i förevarande samman- hang äger tillämpning även i stor konkurs. Att hänvis— ningen gjorts till det för mindre konkurs tillämpliga prövningsförfarandet beror på att den prövning som ak- tualiseras enligt förevarande paragraf i stor konkurs
saknar formellt samband med anmärkningsförfarandet.
Den möjlighet till ytterligare prövning av ett lönega— rantianspråk som öppnar sig enligt förevarande para— graf gäller alltså även i stor konkurs. Med anknytning till vad utredningen har anfört under 12 5 skulle det alltså med hänsyn till förevarande paragraf vara möj— ligt för förvaltaren att i en stor konkurs återkalla sin underrättelse även efter anmärkningstidens utgång.
Statens regressrätt
17 5 I fråga om utbetalat garantibelopp inträder sta- ten i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären. Ut- delning i konkursen för arbetstagarens fordringar som betalats enligt garantin tillfaller staten intill det- ta belopp.
Statens fordran hos konkursgäldenären på grund av utbetalat garantibelopp faller bort beträffande belopp som inte blir ersatt i konkursen. Vad nu sagts gäller dock inte en fordran som är förenad med sjöpanträtt så länge sjöpanträtten består.
Paragrafen behandlar statens regressrätt i fråga om utbetalat garantibelopp. Första stycket motsvarar 10 S gällande lag och innebär inte någon ändring i sak. I paragrafens andra stycke begränsas statens rätt enligt första stycket i enlighet med vad som föreslagits i avsnitt 4.2.4.
Det i nämnda avsnitt framförda förslaget att kronofog— demyndigheten enligt särskild föreskrift skall före-
träda staten beträffande de övertagna fordringarna reg—
leras lämpligen i lönegarantiförordningen. Konkursförvaltarens redovisningsskyldighet m.m.
I förevarande avsnitt har sammanförts bestämmelser om
kontrollen över konkursförvaltarens lönegarantihante—
ring.
18 5 I fråga om garantibelopp som avses i 14 5 andra stycket andra meningen gäller 57 och 58 samt 189 — 191 55 konkurslagen(1921:225) i tillämpliga de— lar.
Paragrafen ålägger förvaltaren bokförings- och redovis— ningsskyldighet m.m. beträffande sådana garantibelopp som har tillställts honom enligt 14 5 andra stycket
andra meningen för att av honom betalas till arbets-
tagaren. Eftersom möjligheten att tillställa kon— kursförvaltaren garantibelopp inte finns enligt gäl- » lande lag saknar också förevarande paragraf motsvarig— het i gällande lag. Bokförings- och redovisningsskyl— digheten skall fullgöras enligt konkurslagens bestäm— melser i ämnet. Det åligger alltså tillsynsmyndigheten enligt 189 S tredje stycket konkurslagen att granska förvaltarens redovisning även i nu aktuellt avseende. Likaså åligger det tillsynsmyndigheten enligt 191 5 andra stycket konkurslagen att, i förekommande fall, klandra redovisningen och föra skadeståndstalan mot förvaltaren. Möjligheten att med stöd av lönegarantila— gen klandra redovisningen och föra talan mot förvalta— ren saknar aktualitet för gäldenären och borgenärerna, varför 191 5 första stycket konkurslagen inte är direkt tillämpligt i förevarande sammanhang. Det kan tilläggas att eventuellt utdömt skadeståndsbelopp givetvis skall
tillfalla lönegarantifonden.
19 5 En konkursförvaltares åligganden enligt denna lag står under tillsyn av den myndighet som har tillsyn över förvaltningen i konkursen. Härvid gäller 59 och 60 55 konkurslagen(1921:225) i tillämpliga delar.
mm.—":*;Laah-ctiuaqL—nge g...—_a— ___-_a m.;*;...- m
Paragrafen behandlar tillsynsmyndighetens tillsyn över konkursförvaltarens lönegarantihantering i allmänhet ochsaknarmotsvarighet igällande lag.Visserligenomfat- tas förvaltarens lönegarantihantering redan i dag av tillsynen enligt konkurslagen men med hänsyn till för— valtarens dominerande roll i förfarandet enligt den nya lagen har det ansetts befogat med en särskild bestäm- melse i ämnet. Därtill kommer att vissa åligganden en— ligt lönegarantilagen saknar betydelse i själva konkur— sen, vilket också talar för att tillsynen av lönegaran- tilagen ges en självständig grund. Genom hänvisningen till 59 och 60 55 konkurslagen får tillsynsmyndigheten möjlighet att vid behov genomföra kontroller hos den
enskilde förvaltaren. Återbetalning av garantibelopp
20 5 Har någon genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt förorsakat att betalning enligt denna lag utgått obehörigen eller med för högt belopp, eller har någon i annat fall obehörigen eller med för högt belopp uppbu— rit ersättning och har han skäligen bort inse detta, skall återbetalning ske av vad som betalats för mycket.
Har betalning enligt garantin skett och upphävs där— efter konkursbeslutet genom beslut som vinner laga kraft, skall konkursgäldenären återbetala belopp som uppburits av arbetstagaren.
Föreligger särskilda skäl, får återbetalningsskyldig— het enligt första eller andra stycket efterges helt el— ler delvis.
Paragrafen handlar om återbetalning av garantibelopp
och motsvaras i gällande lag av 12 5.
Första och tredje styckena är oförändrade i förhållande till gällande lag.
Beträffande andra stycket har två ändringar vidtagits. Den första är av formell natur och hänger ihop med att kravet på att garantibelopp inte får betalas förrän be- slutet om konkurs vunnit laga kraft slopas (jämför un— der 14 5 här ovan) . Därför omnämner den nya lagen uttryck- ligen det fallet att betalning skett och konkursbeslu—
tet därefter upphävs. Vidare har den viktiga föränd-
ringen vidtagits att det är konkursgäldenären/arbets— givaren i stället för arbetstagaren som skall återbe— tala garantibeloppen i det fall som andra stycket av— ser. En sådan ordning har bedömts stå i bättre över— ensstämmelse med förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Någon pålaga för arbetsgivaren är det
inte fråga om eftersom han i motsvarande mån slipper
betala lön till arbetstagaren. Konkurs i annat nordiskt land
21 5 Den tillsynsmyndighet i konkurs som regeringen utser prövar om betalning enligt garantin skall utgå för en fordran hos en arbetsgivare som försatts i kon— kurs i annat nordiskt land än Sverige. Finner till— synsmyndigheten att fordringen inte är klar för betal— ning, skall myndigheten på begäran av arbetstagaren snarast anmäla fordringen för prövning till konkursdo— maren vid den tingsrätt där arbetstagaren bör svara i tvistemål som angår gäld i allmänhet. Vid handlägg— ningen gäller i övrigt bestämmelserna i denna lag i tillämpliga delar och fullgör härvid tillsynsmyndighe— ten de uppgifter som annars ankommer på konkursförval— taren.
Paragrafen reglerar handläggningen av fordringar som härrör från en konkurs i ett annat nordiskt land än Sverige och saknar givetvis motsvarighet i gällande lag. Utredningen har i avsnitt 4.3 föreslagit att upp— gifterna enligt förevarande paragraf skall ankomma på
tillsynsmyndigheten i Stockholm. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
I anslutning till ikraftträdandet av den nya lagen er— fordras en del information och utbildning av berörda personer. Med hänsyn härtill bör lagen efter sedvanlig riksdagsbehandling kunna träda i kraft tidigast den 1
januari 1987.
I samband med att den nya lagen träder i kraft bör den nuvarande lagen upphävas. En fråga som härvid instäl- ler sig är huruvida äldre lag skall tillämpas när kon—
kursansökan har gjorts före ikraftträdandet eller om
tillämpningen av äldre lag skall knytas till dagen för konkursbeslutets meddelande.
Den nya lagen innebär i huvudsak ändringar när det gäller förfarandet kring lönegarantisystemet. Ändring- arna är alltså närmast av processuell natur. Lagen bör med hänsyn härtill tillämpas så snart som möjligt ef— ter ikraftträdandet eller i fråga om alla konkurser i vilka konkursbeslutet har meddelats efter ikraftträ- dandet.
I ett par avseenden innebär emellertid den nya lagen ändringar i materiella hänseenden nämligen beträffande 2 5 andra stycket och 7 S. Bestämmelserna i dessa lag- rum bör därför inte tillämpas i fråga om betalning av garantibelopp för fordringar i en konkurs som beslutas på grund av en ansökan som gjorts före ikraftträdandet. Några större olägenheter av att välja ansökningsdagen i stället för dagen för konkursbeslutet som avgörande för i vad mån den gamla lagen som helhet alltjämt skall tillämpas torde inte föreligga. Dessutom uppnås härvid en förenkling av övergångsbestämmelserna. Utredningen föreslår därför i fråga om betalning av garantibelopp för en fordran i en konkurs som beslutas på grund aven ansökan som gjorts före ikraftträdandet att äldre lag fortfarande skall gälla.
6.2 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen(1921:225)
185 b 5 Genom att konkursförvaltaren tar över prövningen av lönegarantianspråk i mindre konkurs kan det nuvarande
tredje styckets första mening utgå.
211 S
Ändringen innebär att det nuvarande femte stycket med en smärre formell ändring bildar ett nytt sjättestycke och att en ny bestämmelse angående rättegångskostna- dernas fördelning utgör det nya femte stycket.
Bakgrunden till den nya bestämmelsen framgår av vad som anförts i avsnitt 4.1.3 under rubriken Rättegångs- kostnader. Som där anförs är den nya bestämmelsen tillämplig både i stor och mindre konkurs. För bestäm-
melsens tillämplighet är det i stor konkurs inte er-
forderligt att betalning enligt garantin aktualiseras. Det avgörande för bestämmelsens tillämplighet är att det är fråga om en sådan fordran som avses i 3 S löne— garantilagen. Det spelar inte heller någon roll vem som åberopar fordringen. Den nya bestämmelsen är allt- så tillämplig också när fordringen åberopas av t.ex.
en sådan anhörig som anges i 4 S 2. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Övergångsbestämmelsen ansluter till vad som föreslås i
fråga om den nya lönegarantilagen .
6.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter
Ändringen avser 4 kap. 10 S och har — förutom en smär— re formell ändring - föranletts av förslagen i avsnitt 5 angående finansieringen av utredningens förslag.
Utredningen lämnar i bil. 1 ett utkast till ändringar i konkursförordningen som ansluter till förevarande
ändringar i lagen om socialavgifter.
Bilaga 1 Utkast till lönegarantiförordning m.m.
sou 1986:9
Utkast till lönegarantiförordning m.m.
Utkast till
Lönegarantiförordning
Härigenom föreskrivs följande. Inledande bestämmelser
1 S Länsstyrelsen är den myndighet som avses i 14 S
lönegarantilagen(1986:0000). Ett ärende om lönegaran- ti tas upp av länsstyrelsen i det län dit konkursdom— stolen hör eller, i fall som avses i 21 S lönegaranti-
lagen, länsstyrelsen i Stockholms län.
2 S Tillsynsmyndigheten i Stockholm är den tillsyns— myndighet som avses i 21 S lönegarantilagen(1986:0000).
Konkursförvaltarens handläggning
3 S Konkursförvaltaren skall vid prövning enligt 9 S lönegarantilagen(1986:0000) höra arbetstagaren och arbetsgivaren om det behövs och hinder härför inte mö— ter. Förekommer anledning därtill skall även annan hö— ras, om vederbörande kan antas ha upplysningar av vär— de för bedömning av frågan huruvida betalning enligt garantin skall utgå. En underrättelse enligt 9 S tredje stycket lönega- rantilagen skall, om arbetstagaren är fackligt anslu— ten, lämnas även till den lokala arbetstagarorganisa—
tion som arbetstagaren tillhör.
4 5 En underrättelse enligt 12 S lönegarantilagen(1986:0000) lämnas på blankett enligt formulär.
Begär konkursförvaltaren enligt 14 5 andra stycket lönegarantilagen att garantibeloppen skall tillställas honom får underrättelsen lämnas muntligt. I ett sådant fall skall dock i efterhand underrättelse lämnas på blankett enligt formulär.
En underrättelse som avser en arbetstagares fordran på ersättning för uppsägningstid skall innehålla för konkursförvaltaren kända uppgifter om arbetstagarens anställningsförhållanden under uppsägningstiden. Har konkursförvaltaren lämnat sådan underrättelse eller underrättelse om annan fordran, åligger det honom att genast anmäla till länsstyrelsen om ändring sker av förhållande, som kan antas vara av betydelse för löne— garantibeloppets storlek eller tidpunkten för utbetal—
ningen.
5 S Konkursförvaltarens bevakning enligt 12 S tredje stycket lönegarantilagen(1986:0000) av en arbetstaga— res fordran görs på blankett enligt formulär. Arbets— tagaren skall genast underrättas om bevakningen genom
att tillställas en kopia av bevakningsinlagan.
6 S Utdelning som tillfaller staten enligt 17 S löne— garantilagen (1986:0000) betalas till länsstyrelsen. Om betalningen skall konkursförvaltaren underrätta den kronofogdemyndighet som företräder staten i fråga om utbetalat garantibelopp. Konkursdomarens handläggning
7 5 En kallelse till sådant sammanträde som avses i 11 S lönegarantilagen(1986:0000) skall innehålla upp— gift om tid och ställe för sammanträdet samt det ären— de som skall behandlas.
Tillsynsmyndigheten och, om arbetstagaren är fack- ligt ansluten, den lokala arbetstagarorganisation som arbetstagaren tillhör skall underrättas om sammanträ—
_ .
1 i 1 ! 1 1
det genom att tillställas en avskrift av kallelsen
samt av konkursförvaltarens anmälningsskrift. Länsstyrelsens handläggning, m.m.
8 5 Vid betalning av garantibelopp skall länsstyrel— sen vid behov samråda med konkursförvaltaren och den myndighet som har tillsyn över förvaltningen i konkur— sen. Länsstyrelsen skall vidare lämna tillsynsmyndig- heten biträde vid dess tillsyn enligt 19 S lönegaran— tilagen (1986:0000).
Länsstyrelsen får som villkor för betalning av en fordran på lön för uppsägningstid föreskriva, att ar- betstagaren skall avge en försäkran på heder och sam- vete om sina anställnings— och avlöningsförhållanden
under uppsägningstiden.
9 S Länsstyrelsen skall lämna arbetstagaren, konkurs- gäldenären, kronofogdemyndigheten och konkursförvalta— ren besked om utbetalda lönegarantibelopp och om åt- gärder som vidtagits med stöd av 15 S lönegarantilagen(1986:0000).
10 S Länsstyrelsen fullgör beträffande garantibelopp arbetsgivares skyldigheter i fråga om skatteavdrag, beslut om införsel eller utmätning i lön och kontroll- uppgifter för inkomsttaxeringen.
I besked som lämnas konkursgäldenären och konkurs- förvaltaren enligt 9 5 skall intas erinran om att första stycket inte i fråga om garantibelopp begränsar de skyldigheter som i övrigt författningsenligt åvilar arbetsgivare beträffande lön eller annan ersättning.
11 5 I fråga om statens fordran på grund av utbetalat lönegarantibelopp som inte fallit bort enligt 17 S lö— negarantilagen (1986:0000) gäller avskrivningskungö- relsen (1965:921). Bevakning och indrivning av en fordran ombesörjs dock av kronofogdemyndigheten i den
ort, där gäldenären bör svara i tvistemål som angår
gäld i allmänhet eller, i fall som avses i 21 S löne— garantilagen, av kronofogdemyndigheten i Stockholms distrikt.
Ett ärende om återbetalning enligt20 Slönegarantila-
genhandläggsavdenlänsstyrelsesomgjortutbetalningen.
12 S Medel för täckning av statens kostnader på grund av betalningar enligt lönegarantin rekvireras från den fond som avses i 4 kap. 10 5 lagen (1981:691) om 50-
cialavgifter. Övriga bestämmelser
13 S Närmare föreskrifter för tillämpningen av 12 S i denna förordning meddelas av riksrevisionsverket. För tillämpningen av bestämmelserna i övrigt i denna för— ordning om en länsstyrelses och en tillsynsmyndighets handläggning av ärenden om lönegaranti meddelar riks— skatteverket närmare föreskrifter. Riksskatteverket
bestämmer i vad mån handlingar i ärende om lönegaranti skall utfärdas enligt formulär utöver vad som anges i
förordningen.
14 S Formulär som avses i denna förordning fastställs av riksskatteverket, som även tillhandahåller blanket- ter för underrättelse enligt 4 och 5 SS. Sådana blan- ketter skall finnas hos konkursdomare och de kronofog— demyndigheter som samtidigt är tillsynsmyndigheter i
konkurs.
15 S Riksskatteverket är den myndighet som för Sveriges del svarar för nordiskt samarbete i lönega—
rantifrågor.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1987. Genom förordningen upphävs kungörelsen (1970:745) om statlig lönegaranti vid konkurs. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om betalning av garan— tibelopp för en fordran i en konkurs som beslutats på
grund av en ansökan som gjorts före ikraftträdandet.
'. Utkast till
Förordning om ändring i konkursförordningen (1979z801)
Härigenom föreskrivs att 36 S konkursförordningen (1979z801) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 36 51
Arvode och annan er- Arvode och annan er— sättning till förvaltare sättning till förvaltare som enligt 188 S konkurs— som enligt 188 S konkurs- lagen (1921:225) skall lagen (1921:225) skall utgå av allmänna medel utgå av allmänna medel utbetalas av konkursdo— utbetalas av konkursdo- maren. maren. Detsamma gäller
ersättning som enligt 13 S lönegarantilagen(1986:0000) skall utgå av allmänna medel till den som varit förvaltare.
I den mån statens kost— nader på grund av betal- ning enligt första styck— et skall täckas av till- gångar i den fond som av— ses i 4 kap. 10 5 lagen (1981:691) om socialav— gifter skall domstolsver— ket rekvirera erforderli—
ga medel från fonden.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1987.
1 Senaste lydelse 1979:973.
3. Övriga författningar i vilka ordet lönegaranti före- kommer Avskrivningskungörelsen (1965:921) Departementsförordningen (1982z1177) Expeditionskungörelsen (1964:618) Förordningen (1970:752) med instruktion för riks- skatteverket Förordningen (1981:1184) med instruktion för krono— fogdemyndigheterna
Bilaga 2 Statistik
Tabell 1
Tabell 2
Tabell 3
Tabell 4
Tabell 5
Utbetalade lönegarantimedel budgetåren 1971/72 — 1984/85 samt under samma tid återbeta- lade belopp genom utdelningar i konkurser .................. Antal tillkomna konkurser
1971 — 1985 .................. Antal företagskonkurser och antal anställda 1982 - 1985 Antal tillkomna lönegaranti— ärenden hos kronofogdemyndig- heterna 1980 - 1984 .......... Antal kronofogdemyndigheter fördelade efter antalet till— komna lönegarantiärenden
1980 - 1984 ..................
SOU 1986:9
Tabell 1 Utbetalade lönegarantimedel budgetåren 1971/72—1984/85samtundersammatidåterbeta-
ladebelopp genom utdelningar i konkurser
Budgetår Utbetalade Återbetalade Återbetalade belopp i belopp i belopp i milj. kr milj. kr procent av
utbetalade
1971/72 19,5 2,7 13,8
1972/73 24,0 7,5 31,3
1973/74 27,2 7,8 28,7
1974/75 24,3 8,5 35
1975/76 60,3 10,6 17,6
1976/77 134,4 10,6 7,9
1977/78 294,6 31,4 10,7
1978/79 335,5 24,1 7,2
1979/80 249,5 31,4 12,6
1980/81 461,4 48,8 10,6
1981/82 802,4 66,7 8,3
1982/83 721,5 113,7 15,8
1983/84 535,4 107,9 20,2
1984/85 654,8 99,3 15,2
Källa: Kammarkollegiets redovisning beträffande löne- garantifonden.
Tabell 2 Antal tillkomna konkurser 1971 - 1985
År Antal konkurser Antal och andel Antal och andel
totalt företagfkon— mindrekonkurser kurser
1971 4 260
1972 4 260
1973 4 459
1974 4 227
1975 4 131
1976 3 986
1977 4 218
1978 4 212
1979 4 290
1980 4 671
1981 5 951
1982 5 707 4 693 82 % 4 528 79 %
1983 6 172 4 931 80 % 5 229 85 %
1984 6 902 5 466 79 % 6 184 90 %
1985 7 224 5 888 82 % 6 605 91 %
___—_____.__———_————
a Med företagskonkurser avses konkurser som gäller fö— retag registrerade i det hos statistiska centralby— rån förda centrala företags- och arbetsställeregist- ret (CFAR).
Källa: Statistiska centralbyråns konkursstatistik.
b
Tabell 3 Antal företagskonkursera och antal anställda 1982 - 1985
År Både stora och mindre Stora konkurser Mindre konkurser konkurser
Därav företag Antal Antal företag utan anställda anställda företag anställda företag anställda 1982 23 003,9 18 631,0 4 372,9 1983 18 471,8 12 008,3 6 463,5 1984 17 622,1 11 249,1 6 373,0 1985 19 220,8 10 662,1 8 558,7 a Med företagskonkurser avses konkurser som gäller företag
registrerade i det hos statistiska centralbyrån förda centrala företags- och arbetsställeregistret (CFAR).
b Uppgifterna om anställda anger antalet årspersoner vilket kan innebära betydligt fler "huvuden". Genom utredningens enkät till länsstyrelserna framkom att antalet arbetsta- gare uppgick år 1982 till ca 34 000 (se Ds A 1983:15 s. 30). För år 1984 uppskattar utredningen antalet arbetstagare till ca 25 000.
Källa: Statistiska centralbyråns konkursstatistik.
Tabell 4 Antal tillkomna lönegarantiärenden hos kronofog-
demyndigheterna1980 -1984.(Arbetstagare imindre konkurs,delsförvarjemyndighet,delssammanförda för varje tillsynsmyndighet i konkurs, TSM)
Län Myndighet 1980 1981 1982 1983 1984
AB TSM i Stockholm 5 4 687 621 1 140 1 113
AB TSM i Huddinge 192 1 1 219 205 204 Handen 107 83 44 45 84 Huddinge 19 5 41 45 54 Nacka 62 22 22 69 38 Södertälje 4 31 112 46 28
AB TSM i Sollentuna 21 373 367 319 527 Norrtälje 4 15 14 16 22 Sollentuna 87 95 71 125 97 Solna 77 199 125 88 326 Täby 51 64 157 90 82
C TSM i Uppsala 62 22 66_ 63 31
D TSM i Eskilstuna 113 166 155 172 203 Eskilstuna 69 81 69 103 137 Katrineholm 17 50 41 27 23 Nyköping 27 35 45 42 43
E TSM i Linköping 150 21 197 185 291 Linköping 35 43 96 52 185 Motala 54 26 53 18 10 1 Norrköping 61 28 48 115 96 i
F TSM i Jönköping 85 118 213 225 228 % Eksjö 15 56 50 50 49 Jönköping 54 39 111 138 106 '
Värnamo 16 23 52 37 73
forts. Län Myndighet 1980 TSM i Växjö 46 G Växjö 17 K Karlshamn 3 K Karlskrona 26 TSM i Kalmar 54 H Kalmar 23 H Oskarshamn 3 H Västervik 26 I Visby 2 L TSM i Kristianstad 134 Hässleholm 36 Kristianstad 37 Ängelholm 61 M TSM i Malmö 3 9 Eslöv 2 Lund 23 Malmö 212 Trelleborg 58 Ystad 14 M TSM i Helsingborg 36 Helsingborg 25 Landskrona 11 N TSM i Halmstad 122 Halmstad 59 Varberg 63 O TSM i Göteborg 369 Göteborg 351 Uddevalla 18
1981
& 11 14
111
m 67 23 74 17
& 105 126
89
35 10 43
196 12 15
84 46 38
92 40 52
645
624 21
1982
2_1_6 136 28 52
& 48 33 67 21
Ag
48 154 514
3_9_4 67 39
174 99 15
344 137 207
1983
& 128 25 26
& 146 162 35 53
& 77 85
100
& 47 70
253 29 20
456 178
278
11 .b
x1>5>
1 572 1 456 116
331 110 25 52
& 205 111 48 37
& 62 172 83
5_69 20 77
105 15
428 206 222
144 31 113
1 462 1 308 154
forts. Län Myndighet 1980 1981 1982 1983 1984 P TSM i Borås 512 321 551 112 184 Alingsås 96 35 71 90 4 Borås 194 344 319 545 51 Trollhättan 34 67 109 109 & Vänersborg 48 45 58 28 23 R TSM i Skövde _9 151 59 453 ål Falköping 1 32 8 97 12 Lidköping 30 16 23 99 5 Mariestad 2 5 0 5 1 Skövde 17 98 29 251 21 S TSM i Karlstad 155 ggg 155 555 35 Arvika 38 33 81 30 Karlstad 102 131 137 292 16 Kristinehamn 3 14 50 31 3 Sunne 10 42 20 35 2 T TSM i örebro 195 195 55 15_ ll Hallsberg 3 5 7 7 Karlskoga 28 24 11 29 2 Lindesberg 6 18 31 46 3 örebro 71 61 50 82 4 U TSM i Västerås 52 52 55 155 22 Köping 12 14 30 15 7 Västerås 78 85 56 134 15 w TSM i Falun lå 325 255 155 5 Avesta 1 18 33 19 2 Borlänge 0 64 90 70 2 Falun 9 21 31 13 Ludvika 0 38 0 0 Mora 8 85 139 83 4
forts. Län Myndighet 1980 1981 1982 1983 1984 X TSM i Gävle 25 122 55 130 183 Gävle 21 36 26 24 48 Hudiksvall 6 5 28 29 25 Sandviken 0 3 1 6 52 Söderhamn 51 78 43 71 58 Y TSM i Sundsvall _5 11 468 152 255 Härnösand 4 51 208 23 87 Sollefteå 5 2 21 3 5 Sundsvall 20 23 214 83 132 örnsköldsvik 14 36 25 43 15 Z TSM i östersund 55 1 2 126 1 1 15 AC ZSM i Umeå 52 55 55 55 132 Lycksele 12 16 39 22 25 Skellefteå 2 7 11 4 21 Umeå 38 45 18 27 86 BD TSM i Luleå 55 1 8 263 140 265 Boden 2 1 42 29 84 Gällivare 4 1 1 1 9 Haparanda 0 2 3 19 54 Kiruna 10 0 2 0 15 Luleå 18 42 200 52 53 Piteå 4 62 15 39 50 Hela riket 3 530 5 175 7 351 8 483 8 953 Antalet mindre konkurser för hela riket — — 4 528 5 229 6 184 därav avseende företag - - 3 536 4 008 4 762
Källa: Riksskatteverket, exekutionsadministrativa sektionen, arbetsstatistik. Uppgifterna angående konkurser är hämtade från statistiska centralbyråns konkursstati— stik.
Tabell 5 Antal kronofogdemyndigheter fördelade efter
antalet tillkomna lönegarantiärenden
1980 — 1984 Antal tillkomna 1980 1981 1982 1983 1984 lönegarantiärenden
0 4 1 2 2 1
1 — 24 40 31 17 16 17
_ 25 — 99 31 ' 39 42 43 41 100 — 499 5 8 17 17 19
_ 500 - 999 1 2 2 1 1 1 000 och flera 0 0 1 2 2 Samtliga 81 81 81 81 81
Källa: Sammanställningen är gjord av utredningen på grundval av riksskatteverkets arbetsstatistik avseende kronofogdemyndigheterna (jämförtab.4).
Bilaga 3
Utredningens enkät till tillsynsmyndigheterna
i konkurs
SOU 1986:9
Utredningens enkät till tillsynsmyndigheternai.konkurs
Närmare om enkäten
Utredningen företog i juni 1984 en enkät till samtliga 25 kronofogdemyndigheter som utsetts till tillsynsmyn— digheter i konkurs1 i syfte att få reda på antalet i
landet verksamma konkursförvaltare. Enkäten besvarades
av alla myndigheter.
Myndigheterna ombads i enkäten att ange vilka sonuunder åren 1983 och 1984 förordnats till förvaltare i dekon— kurser i vilka myndigheten hade haft tillsyn över för— valtningen. Enligt enkätens svarsformulär skulle myn— digheterna skilja på 5555 personer som i allmänhet för— ordnats till förvaltare, dels personer som endast i un-
dantagsfall förordnats. Det anmärktes särskilt att för— valtarens eventuella medhjälpare inte skulle tas med i enkätsvaren även om de i stor utsträckning hade skött förvaltningen. Vidare ombads myndigheterna att särskilt anmärka huruvida någon person förordnats till förvalta-
re endast i antingen stor eller mindre konkurs.
Enkätresultatet redovisas i följande tre tabeller.
1 Myndigheterna anges i förordningen (1979:755) om tillsynsmyndighet i konkurs.
Tabell A Konkursförvaltare inom verksamhetsområdet för
resp. tillsynsmyndighet i konkurs
Allmänt behör iga förvaltare2
Tillsyns- Samtliga angivna förvaltare myndighet Antal Fördelade på Antal Fördelade på förvaltare antal advokat- förvaltare antal advokat— byråer1 byråer1 Huddinge Sollentuna 13 Stockholm 1 1 Uppsala 4 Eskilstuna 5 Linköping 14 Jönköping 7 Växjö 15 Kalmar 12 Kristianstao 8 7 Helsingborg 11 10 Malmö 27 17 Halmstad 7 6 Göteborg 27 16 Borås 15 9 Skövde 4 4 Karlstad 1 1 7 Örebro 14 6 Västerås 10 10 Falun 14 8 Gävle 14 12 Sundsvall 13 8 östersund 6 4 Umeå 1 1 5 Luleå 11 6
Anmärkninngn och samma förvaltare kan förekomma inon verk— samhetsområdena för flera tillsynsmyndigheter.
1 Eller motsvarande enhet, t.ex. ackordscentral.
2 Med allmänt behöriga förvaltare avser utredningen sådana personer som förordnats som förvaltare i allmänhet och som dessutom förordnats inte uteslutande i mindre lonkur- ser. Utanför kategorin allmänt behöriga förvaltare faller ( sålunda personer som - oavsett konkursens handlägglings— ! form - förordnats endast i undantagsfall och persoter som , förordnats som förvaltare i enbart mindre konkursei. ?
Tabell B Förekomsten i hela landet av konkursförvaltare
Förvaltarkategori/advokatbyråstorlek1
Samtliga angivna förvaltare
Allmänt behöriga förvaltare2
Procentuellt
Förvaltare på advokatbyrå
Därav på byrå med
— 1 jurist 8,6 — 2 jurister 18,7 — 3 "- 18,3 — 4 "— 15,3 - 5 — 9 "— 24,8 — 10 - 14 "— 8,6 — 15 eller fler "- 4,6
Förvaltare på ackordscentral 1,2
övriga förvaltare
Alla kategorier
Anmärkning: Under perioden juli 1983 - juni 1984 uppgick enligt sta- tistiska centralbyrån antalet tillkommande konkurser till sammanlagt 6 578, vilket utslaget på samtliga förvaltare av alla kategorier blir drygt 16 konkurser per förvaltare.
1 Uppgifterna om antalet jurister på advokatbyråerna har tagits från den av Sveriges advokatsamfund utgivna publikationen med förteck- ning över advokater och advokatbyråer år 1984.
2 Beträffande innebörden av benämningen allmänt behöriga förvaltare, se tab. A, fotnot 2.
Tabell C Förekomsten i hela landet av advokatbyråer1 med
konkursförvaltning
Byråer med minst en all— mänt behörig förvaltare3
Antal jurister Samtliga angivna byråer
på byrån2
Procentuellt
15 eller fler
Alla byråer med konkursförvalt- ning
100
239 (9) 205 (3)
Anmärkning: Inom parentes anges antal allmänna advokatbyråer.
1 Uppgifterna om antalet jurister på advokatbyråerna har ta- gits från den av Sveriges advokatsamfund utgivna publika— tionen med förteckning över advokater och advokatbyråer år 1984.
2 Av förteckningen kan utläsas att de i enkätsvaren redovi- sade advokatbyråerna sammantagna är företrädda på 100 or— ter i landet.
3 Beträffande innebörden av benämningen allmänt behöriga xförvaltare, se tab. A, fotnot 2.
Bilaga 4 Utredningens undersökning av besvärsmål om
lönegaranti i hovrätt
SOU 1986:9
Utredningens undersökning av besvärsmål om lönegaranti
i hovrätt
Undersökningen
Undersökningen omfattar alla mål om besvär över beslut av en kronofogdemyndighet i ärenden angående betalning enligt lönegarantilagen som kom in till hovrätten för Västra Sverige under åren 1982 och 1983. Sammanlagt rör det sig om 38 mål, 18 för år 1982 och 20 för år 1983. Vid undersökningen har akterna i målen genom—
gåtts.
Resultatet av undersökningen redovisas under nedan an—
givna rubriker. Tvistefrågor (endast en fråga i varje mål)
Tvister som till övervägande del gäller ésrisäråser ____________________________ 11 mål (dokumentationsfrågor beträffande
fordringens existens och storlek, an— ställningsavtalets innehåll, rätt ak-
tiebolag som arbetsgivare m.m.)
Tvister som till övervägande del gäller
rätteli9s_££å9gr _______________________
Arbetstagarbegreppet 10 mål
Uppsägningstiden 7 mål (undantaget för företagsledare i 1 S anställningsskyddslagen , 10 5 lagen
[1974:981] om arbetstagares rätt till
ledighet för utbildning och "skälig
uppsägningstid" i 12 5 första stycket förmånsrättslagen , anställningstidens längd, anställningsförhållandets upp— komst)
Närståendebegreppet i 12 S tredje stycket förmånsrättslagen 6 mål
Ettårsregeln i 12 5 första stycket första meningen förmånsrättslagen 1 mål
Tolkning av affärsrättsligt avtal (pensionsåtagande) 1 mal
Anställningens anknytning till Sverige
eller svenska förhållanden 1 mal
överlåtelseförbudet i 11 S lönegaranti-
lagen 1 mal
Förekomst av ombud för arbetstagaren
Inte ombud 17 mål Ombud 21 mål Därav
- Advokat 13 mål — Facklig förbundsjurist 4 mål - Facklig ombudsman 3 mål
- Privatperson 1 mål
Konkursdomstol
139955822
Göteborgs 17 mål Borås 4 mål Uddevalla 4 mål Halmstads 4 mål Mölndals 2 mål Stenungsunds 2 mål Varbergs 2 mål Alingsås 1 mål Karlstads 1 mål Trollhättans 1 mål
Rättegångskostnader Rättshjälp har beviljats arbetstagaren 3 mal
Arbetstagaren har tillerkänts ersättning för rättegångskostnader att utges av riksskatteverket eller det allmänna 3 mal
Målets utgång Riksskatteverket har vunnit helt 24 mål
Arbetstagaren har vunnit helt (i 2 mål
har talan medgetts av riksskatteverket) 10 mål
Parterna har vunnit delvis (i 2 mål har talan delvis medgetts av riksskattever— ket) 4 mål
Facklig tillhörighet
Uppgift om att arbetstagaren är fackligt ansluten 11 mal
Av dessa mål har arbetstagaren helt eller delvis vunnit 7 mål
Hovrättens handläggning i övrigt Muntlig förhandling (förhör) 1 mål
Föredragning utan kommunikation 3 mål (dvs. utan att höra arbetstagarens mot-
part riksskatteverket)
Bilaga 5 JO:s ärenden angående hovrätternas handlägg- ningstider i besvärsmål om lönegaranti ikon- kurs
SOU 1986:9
NKSDAGENS OMBUDSMÄN BESLUT (Jo) Dnlum Justitieombudsmannen 1 Per-Erik Nilsson
_.
Initiativärende: Upptaget med anledning av vad som kommit fram i vissa besvärsmål om lönegaranti i konkurs
Berörda myndigheter: Samtliga hovrätter
Ärendet gäller: Handläggningstiderna i besvärsmål om lönegaranti i konkurs
1 BAKGRUND
Sedan 1971 har vi i vårt land ett system med statlig lönegaranti, dvs. en ordning som innebär att staten svarar för att arbetstagarna får ut de fordringar som de har innestående om arbetsgivaren går i konkurs. Reglerna för lönegarantin finns i lagen 11971:741) om statlig lönegaranti. I en mindre konkurs är det krono- fogdemyndigheten på (konkurs—) gäldenärens hemort som avgör om en arbetstagares lönefordran skall betalas över lönegarantin (7 och 8 55). Om kronofogdemyndig— heten anser att fordringen inte omfattas av garantin får arbetstagaren enligt 9 5 föra talan mot beslutet genom besvär. Besvären prövas numera (sedan den 1 ja- nuari 1982) av hovrätterna.
Under den tidigare ordningens tid,t.o.m. 1981, dvs. när länsstyrelsen/överexekutor ännu var besvärsinstans, fick JO ta emot flera anmälningar från arbetstagare som menade att handläggningen av besvärsmålen tog alldeles för lång tid hos överexekutor. Jag har i mina beslut i dessa ärenden påpekat det närmast själv- klara att lönegarantimål med hänsyn till lagstift- ningens sociala karaktär måste handläggas snabbt inte bara i första instans hos kronofogdemyndigheten utan också i besvärsinstansen. I det sista avgörandet sade
% 1 Konkursformen "mindre konkurs" skall användas när g det saknas tillgångar, dvs. när boet är av enkel & beskaffenhet och konkursen beräknas kunna genom- 3 föras utan bevakningsförfarande. % . I :
jag att jag avsåg att undersöka vilken effekt från handläggningssynpunkt som hovrätternas övertagande av besvärsprövningen fick. Jag har nu slutfört en första undersökning av handläggningstiderna.
2 ENKÄTEN
Jag skrev till samtliga hovrätter i början av år 1984 och begärde svar på dessa fyra frågor
1 Hur många lönegarantimål kom in under 1982 resp. 1983?
2 Hur många sådana mål avgjordes under resp. år?
3 Hur långa var handläggningstiderna i dessa mål (avgjorda och oavgjorda), räknat i månader?
4 Behandlas lönegarantimålen som förtursmål?
Hovrätterna svarade under första kvartalet 1984. Jag har ställt samman svaren i två tabeller.
Tabell 1. Antal inkomna och avgjorda mål under 1982-1983
Antalinkomna mål Antal av-'orda mål Antal oavgjorda mål vid utgången av 1983
lur-li,...Mm -—- .... .. ,.... . . =.... . - .. .. . _ _- ..
-4_—Q|!_
Tabell 2. Handläggningstiden för de lönegarantimål som kom in till hovrätterna 1982 och 1983 och som avgjorts se- nutidamdmr1%32
Genomsnittlig Antal mål fördelade efter handläggningstid i månader tid i månader _!!! 7-9 10—12
Hovrätten över Skåne o.Blekinge
Hovrätten för Västra Sverige
Hovrätten för Nedre hbrrland
Hovrätten för Ovre Norrland
Samtliga
Hovrätten för Västra Sverige uppger att hovrätten numera behandlar lönegarantimålen som förtursmål. Övriga hov— rätter gör det inte; hovrätten över Skåne och Blekinge säger sig dock ta dessa mål med "en viss förtur".
3 SYNPUNKTER
Lönegarantilagstiftningenhar en utpräglad social karaktär Detta ställer särskilda krav på snabbheten i handlägg— ningen både hos kronofogdemyndigheten och i hovrätten,
2 Svea hovrätts siffror avser både avgjorda och oav— gjorda mål. Den genomsnittliga handläggningstiden för Svea hovrätt är därför i verkligheten säkert längre än vad som anges i tabellen.
om ett överklagande sker. De handläggningstider som hovrätterna har redovisat kan generellt knappast sä- gas svara mot det kravet. Jag utesluter självklart inte att det i vissa fall kan finnas förklaringar till varför handläggningen dragit ut på tiden - jag har i min undersökning inte granskat de enskilda må— len och följaktligen inte hört hovrätterna om dem. Men nog måste det höra till undantagen att det i andra instans skall behöva krävas en handläggnings— tid på mer än 6 månader. Det är i detta sammanhanget att notera att hovrätterna inte - med ett undantag — klassar lönegarantimålen som förtursmål. Min erfaren— het säger mig visserligen att det kan ifrågasättas om en sådan klassning har någon nämnvärd betydelse för "handläggningshastigheten". Men i ett läge sådant som det som vi har i dag (eller rättare vid enkät— tidpunkten) bör man inte avstå från att använda den press på besvärsinstansen som en förtursklassning kan innebära. I övrigt är det att hoppas att handläggnings— tiderna med ökande vana vid dessa mål hos hovrätterna skall förkortas; om den förhoppningen slår in får vi— sa sig vid en förnyad undersökning av handläggnings- tiderna.
Som bekant har regeringen tillsatt en utredning med uppgift att se över den statliga lönegarantin i kon— kurs, "lönegarantiutredningen". Det översynsarbetet sägs skola vara klart under 1985. Redan denna under- sökning kan ha sitt intresse för den utredningen. Jag lämnar därför över en kopia av detta beslut till den.
er-Erik Nilisson
szsfäuÄzytän1fu44—fr74
Torsten Johansson Expedition till
Samtliga hovrätter Riksskatteverket
Lönegarantiutredningen Departementens kommittéer Box 347
401 25 GÖTEBORG
;. W_*_vmmw—WMÅA www
RIKSDAGENS . OMBUDSMAN BESUUT (JO) Dllum Dm Justitieombudsmannen ' ågåäiåglggäwmw ååågzlååå ........................ Per—Erik Nilsson Initiativärende: Upptaget med anledning av vad som kommit fram vid en tidigare undersökning Berörda myndigheter: Samtliga hovrätter Ärendet gäller: Handläggningstiderna i besvärs—
IOM. Tryck Al mono 0.03
mål om lönegaranti i konkurs
Under år 1984 gjorde jag en enkätundersökning hos hovrätterna rörande handläggningstiderna i besvärs— mål om lönegaranti i konkurs. Resultatet av under— sökningen redovisade jag i ett beslut den 30 augusti 1984. Bl.a. framgick av undersökningen att nära 40 %av alla lönegarantimål under undersökningsperio— den (73 av 192) hade haft en handläggningstid på mer än sex månader. Jag gav i beslutet uttryck åt den uppfattningen att lönegarantilagstiftningens utpräglat sociala karaktär ställde särskilda krav på snabbheten i handläggningen både hos kronofogde- myndigheten och i hovrätten men att de handläggnings— tider hovrätterna redovisat generellt knappast kunde sägas svara mot det kravet. Jag uttalade vidare bl.a. att det enligt min mening nog måste höra till undan— tagen att det i andra instans skulle behöva krävas en handläggningstid på mer än sex månader. Jag för— utskickade att jag skulle göra en ny undersökning om handläggningstiderna.
Jag har nu gjort denna nya undersökning, som jag ansåg behövlig för att fullfölja den föregående. Den har bestått i att jag har frågat hovrätterna hur många besvärsmål om lönegaranti i konkurs, äldre än sex månader, som låg oavgjorda hos hovrätterna den 1 september 1985. Svaren har blivit:
Svea hovrätt 0 Göta hovrätt 0 Hovrätten över Skåne och Blekinge 2 Hovrätten för Västra Sverige 2 Hovrätten för Nedre Norrland 2 Hovrätten för Övre Norrland 0 Summa 6 ___________________________________________________________________ Putnam. Gatunamn mom Box 10 327 vara Trumma-un 4 om man
Resultatet av undersökningen är, jämfört med den föregående, rent statistiskt fullt tillfredsstäl- lande.
_,— & V.? V:a/9147- D/
Torsten Johansson
Expedition till Samtliga hovrätter
Riksskatteverket 171 94 SOLNA
Lönegarantiutredningen Departementens kommittéer Box 347
401 25 GÖTEBORG
? i , | i
Kronologisk förteckning
Översyn av rättegångsbalken 2. Högsta domstolen och rättsbildningen. Ju. En treårig yrkesutbildning — riktlinjer. U. En treårig yrkesutbildning — beskrivningar, förslag. U. Bostadskommitténs slutbetänkande. Sammanfattning. Bo. Bostadskommitténs slutbetänkande, Del 1. Bo. Bostadskommitténs slutbetänkande. Del 2. Bo. Militära skyddsområden. Fö. Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten. Fi. Ny lönegarantilag, A.
PPHPPPPN
Statens offentliga utredningar 1986
Systematisk förteckning
Justitiedepartementet
Översyn av rättegångsbalken 2. Högsta domstolen och rätts- bildningen. [l]
Försvarsdepartementet Militära skyddsområden. [7]
Finansdepartementet Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten. [8]
Utbildningsdepartementet
En treårig yrkesutbildning — riktlinjer. [2] En treårig yrkesutbildning — beskrivningar, förslag. [3]
Arbetsmerknadsdepartementet Ny lönegarantilag. [9]
Bostadsdepartementet
Bostadskommitténs slutbetänkande. Sammanfattning. [4] Bostadskommitténs slutbetänkande. Del 1. 5 Bostadskommitténs slutbetänkande. Del 2. 6
K u N*c' Lfeftlf.” "1986—Ul,— Q 2
z_DTClCKl-lOLM
_” __
mm..—1
