RH 1998:55
Mord eller dråp? Även fråga om straffmätning för mord.
Åklagaren yrkade ansvar å R.R. för mord och påstod att denne den 28 januari 1998 i en bostadslägenhet i Norsborg berövat L. livet genom att med en köksstol tilldela denne kraftiga slag i skallens nackregion, varvid L. avlidit till följd av omfattande och svåra skallskador.
R.R. förnekade gärningen och uppgav sig inte ha något minne av vad han gjort på morgonen den 28 januari 1998.
Huddinge tingsrätt (1998-07-02, rådmannen Barbro Ahlbäck samt nämndemännen Bo Fredriksson, Hans Forsell och Lena Larsson) dömde R.R. för bl.a. mord till fängelse på livstid. Efter att ha redogjort för den omfattande skriftliga och muntliga bevisningen i målet gjorde tingsrätten följande bedömning:
Genom utredningen är visat att L. bragts om livet av annan på sätt åklagaren påstått. Det omfattande och kraftiga våld L. varit utsatt för visar att det måste ha varit fråga om ett uppsåtligt dödande. Genom utredningen är vidare visat att R.R. är gärningsmannen.
Med beaktande av att det rört sig om flera kraftiga slag, och då det på grund av vad som upplysts om L:s kondition får anses uteslutet att denne provocerat R.R. på annat sätt än att ha nekat honom sprit och eventuellt pengar, kan gärningen inte bedömas som mindre allvarlig. R.R. skall därför dömas för mord i enlighet med åtalet.
Straffet för mord skall i regel vara fängelse på livstid. Denna regel kan frångås när gärningen med hänsyn till omständigheterna vid brottet visserligen bör betecknas som mord men där livstidsstraff trots detta framstår som alltför strängt. R.R. har vid den aktuella gärningen uppvisat särskild grymhet. Gärningen har vidare begåtts mot en sjuk och kraftlös person, som inte haft möjlighet att försvara sig, i dennes hem. R.R. har visserligen en personlighetsstörning och ett alkoholberoende som haft ett starkt kausalsamband med gärningen. Av utredningen framgår emellertid inte att R.R. varken vid själva gärningstillfället eller tidigare, varit utsatt för någon psykisk stress eller provokation från offrets sida. Med hänsyn till samtliga omständigheter finner tingsrätten att det inte finns skäl att frångå normalpåföljden för mord. Påföljden skall bestämmas till fängelse på livstid.
R.R. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet för mord eller, i andra hand, döma honom för grov misshandel och vållande till annans död, alternativt dråp, och bestämma påföljden till ett fängelsestraff understigande tio år.
Åklagaren bestred ändring.
Svea hovrätt (1998-08-28, hovrättsråden Carl Henrik Ehrenkrona och Kerstin Frideen, tf. hovrättsassessorn Jonas Bokstedt, referent, samt nämndemännen Annastina Götharson och Bernt Hofström) ändrade tingsrättens dom på det sättet att påföljden bestämdes till fängelse tio år och uttalade i domskälen följande:
Vad som förekommit i hovrätten ger ej skäl till annan bedömning än den tingsrätten gjort i frågan om R.R. är gärningsman. Med hänsyn till tillvägagångssättet och det kraftiga våld som han härvid utövat, vilket varit riktat mot L:s bakhuvud, måste det ha stått klart för honom att de tillfogade skadorna kunde leda till L:s död. R.R. kan därför inte undgå ansvar för att uppsåtligen ha berövat L. livet.
Såvitt gäller frågan om gärningen bör bedömas som dråp eller som mord konstaterar hovrätten att gärningen innefattat ett mycket kraftigt, såvitt framkommit helt oprovocerat våld mot en liggande svårt berusad och i det närmaste försvarslös person i dennes hem. Även om gärningen synes ha begåtts i hastigt mod och motiven härför ej kunnat helt klarläggas, kan brottet inte bedömas som mindre grovt. R.R. skall därför, som tingsrätten funnit, dömas för mord i enlighet med åtalet.
Under förarbetena till brottsbalken uttalade straffrättskommittén att straffet för mord enligt dess mening borde vara fängelse på livstid (NJA II 1962 s. 94). Uttalandet byggde på ett förslag som innebar dels att beteckningen mord var förbehållen dråp som var att anse som grovt, dels att för mord skulle stadgas fängelse på livstid eller i tio år. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1985 s. 510 uttalat att den omkastning av systematiken som innebär att mord blivit den normala rubriceringen när någon berövar annan livet, medan beteckningen dråp förbehållits de mindre grova brotten, bör medge domstolarna större frihet vid valet av påföljd för mord än vad kommitténs uttalande ger vid handen.
Med hänsyn till vad nu sagts framstår ett livstidsstraff som den påföljd som bör väljas för mord när omständigheterna är försvårande, såsom när brottet föregåtts av noggrann planering eller skett inom ramen för organiserad brottslighet eller präglats av särskild hänsynslöshet och råhet avsedd att tillfoga offret ett svårt lidande. I annat fall bör ett tidsbegränsat straff fastställas. Utredningen ger vid handen att R.R. i ett tillstånd av påtaglig alkoholberusning, visserligen använt ett kraftigt övervåld mot ett skyddslöst offer, men att händelseförloppet - från det att slagen utdelades till dess att offret förlorade medvetandet - med hänsyn till skadebilden rimligen måste ha gått tämligen snabbt, vilket också bekräftas av vad ett sakkunnigt vittne (rättsläkare) uppgett. Utredningen ger inte stöd för annat än att gärningen begåtts i hastigt mod under inflytande av en våldsam aggression vars orsaker ej kunnat klarläggas. Vid en avvägning av nu anförda omständigheter finner hovrätten att brottet inte kan anses präglat av ett så avsevärt mått av hänsynslöshet att påföljden bör bestämmas till fängelse på livstid. Övervägande skäl talar i stället för en tidsbestämd påföljd. Tingsrättens dom skall därför ändras i denna del.