NJA 1994 s. 310

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Borgström) anförde i dom d 20 dec 1993: Bakgrund. Den 12 okt 1993, strax efter kl 22.30, påträffades B.H. död, sittande lutad mot en husvägg på baksidan av fastigheten Vasagatan 9 i Sundbyberg. A.S.d.S., som är portugisisk medborgare, och B.H., som var norsk medborgare, sammanbodde i en lägenhet på tredje våningen i denna fastighet. De träffades för åtskilliga år sedan i Portugal i samband med en av B.H. och hennes dåvarande familj företagen semesterresa. I okt 1990 anlände A.S.d.S. till Sverige för att här sammanleva med B.H.. Han innehar ett till d 31 dec 1993 förlängt arbets- och uppehållstillstånd men har under sin vistelse i Sverige förvärvsarbetat endast under två kortare perioder. A.S.d.S. har uppburit viss socialhjälp men i huvudsak försörjts av B.H., som innehade fast anställning på Marabou chokladfabrik i Sundbyberg. - Åklagaren väckte i ansökan om stämning d 17 sept

"A.S.d.S. har d 6 juni 1993 hotat och misshandlat B.H. i deras bostad i Sundbyberg. Hotet har bestått i att A.S.d.S. haft en kniv liggande bredvid sig vid sängen som han sedan lyft och jagat B.H. med i bostaden, vilket varit ägnat att framkalla allvarlig fruktan för hennes säkerhet till person. Våldet har bestått i att A.S.d.S. kastat ett glas mot B.H:s haka, så att en mindre sårskada uppkommit och genom att A.S.d.S. med kniven, då B.H. försökt värja sig, rispat henne på vänster arm, så har en 7 cm lång sårskada uppstått."

Sedan åklagaren med stöd av bestämmelserna i 20 kap 7 a § RB jämförd med 20 kap 7 § 1 st 3 samma balk beslutat om åtalsunderlåtelse, såvitt avser dessa brott, och till följd därav nedlagt för nämnda brott väckt åtal, har målet i dessa delar avskrivits från vidare handläggning.

Utredningen i målet.

Åklagaren har - i samband med att han utvecklat sin talan - åberopat och hänfört sig till följande bevisning: Skisser över fastigheten Vasagatan 9 och den aktuella lägenheten, fotoprotokoll över platsundersökningen samt förteckning över innehållet i B.H:s handväska mm, undersökningsprotokoll från SKL, Kriminaltekniska laboratoriet, protokoll från Rättsmedicinalverket på prover från A.S.d.S., likbesiktningsprotokoll av den döda kroppen efter B.H., protokoll över verkställd rättsmedicinsk besiktning av A.S.d.S., protokoll över verkställd utvidgad rättsmedicinsk besiktning och obduktionsundersökning av den döda kroppen efter B.H. samt dödsbevis, protokoll med fotografier över rekonstruktion samt uppspelning av videofilm över rekonstruktion.

Förhör har hållits med A.S.d.S.. Härjämte har vittnesförhör ägt rum dels med reparatören G.D., född år 1937, som d 12 okt 1993 satt i receptionen i den fastighet där A.S.d.S. och B.H. bodde, dels med J.M., född år 1951, som bor på första våningen i den aktuella fastigheten. - Överläkaren vid Rättsmedicinalverkets rättsmedicinska avdelning i Stockholm, doktor Jan Lindberg, som förrättat utvidgad rättsmedicinsk besiktning och obduktionsundersökning av den döda kroppen efter B.H. samt utfärdat intyg om dödsorsaken, har med parternas samtycke förordnats till sakkunnig enligt 40 kap 1 § RB. Vid huvudförhandling i målet har Jan Lindberg hörts angående sina i samband med nämnda besiktning och undersökning gjorda iakttagelser och slutsatser samt beträffande sin uppfattning om när B.H. avlidit.

Från Jan Lindbergs utlåtande i anledning av ovannämnda utvidgade rättsmedicinska besiktning och obduktionsundersökning antecknar TR:n följande, nämligen att såsom huvuddödsorsak är att betrakta det mot B.H:s hals övade våldet, att B.H. sålunda avlidit i sviterna till, dvs som en direkt följd av det mot hennes hals övade, mycket kraftiga våldet i form av t ex mycket kraftiga grepp runt halsen med hand eller med händer, samt att alla gjorda observationer anger att annan person orsakat hennes död genom att ta och kvarhålla ett ytterligt kraftigt grepp runt hennes hals med hand eller med händer. Från protokollet över den av bitr överläkaren E.S. d 13 okt 1993 verkställda rättsmedicinska besiktningen av A.S.d.S. antecknar TR:n att A.S.d.S. vid besiktningen företett tecken på färskt, trubbigt våld mot båda sina händer, att dessa förändringar väl kan ha uppkommit till följd av tryck med naglar samt att förändringarna är väl förenliga med motvärnsskador i samband med strypning. Närmare hörd över åtalet har A.S.d.S. uppgivit bl a följande. När han träffade B.H. i Portugal sammanbodde han med sin hustru och sina barn. Skilsmässan från hans portugisiska hustru är ännu inte slutförd. Mellan B.H. och honom rådde hela tiden ett gott förhållande. Han har dock vid två tidigare tillfällen burit hand på henne, men då i samband med diskussioner rörande hans barn i Portugal. I juni 1993 uppstod ett sådant bråk mellan dem, varvid han kom att med en kniv rispa B.H. i armen. Denna händelse anmäldes av B.H. till polisen och resulterade i ovannämnt åtal för misshandel och olaga hot. - År 1988 anhängiggjorde B.H. en civilrättslig talan mot honom vid portugisisk domstol i anledning av att han tagit ut 200 000 norska kr, som tillhörde B.H.. Dessa pengar hade B.H. deponerat i en portugisisk bank för att senare kunna köpa en lägenhet i Portugal. Dagen efter insättningen lyfte A.S.d.S. obehörigen och utan B.H:s tillåtelse medlen genom att skriva ut en falsk check. Pengarna använde han bl a till att köpa en våning i sitt eget namn av en byggmästare. I våningen installerade han därefter sin portugisiska hustru och sina barn. Hans svärföräldrar skrev därefter utan hans medgivande över kontraktet på hans hustru och deras gemensamma barn. Någon form av avgörande eller besked förväntades komma från den portugisiska domstolen i slutet av nov eller början av dec i år. - När han torsdagen d 7 okt 1993 återkom från en resa till Portugal, märkte han att B.H. verkade annorlunda. Väl hemma i parets lägenhet lade A.S.d.S. av en händelse märke till några dambindor, som B.H. slängt i soporna. Vid en närmare undersökning av dessa bindor tyckte han sig finna bevis för att B.H. varit otrogen under hans bortovaro. Dessa hans misstankar om otrohet bekräftades genom en undersökning av B.H:s trosor och bh, vilka låg bland smutstvätten och hade fläckar av sädesvätska. Han blev ledsen och förvirrad av sina upptäckter. När B.H. kom hem efter arbetet samma kväll frågade han, om hon haft någon hemma hos sig under hans bortovaro. Hon besvarade hans frågor nekande. Konfronterad med A.S.d.S:s fynd ställde sig B.H. helt oförstående. Under de närmast efterföljande dagarna krävde A.S.d.S. ideligen att B.H. skulle säga honom sanningen så att allt kunde bli bra mellan dem igen. Därvid uppstod ofta bråk och B.H. föll upprepade gånger i gråt och bedyrade att hon ej varit otrogen. Vidare upptäckte A.S.d.S. att en av hans jackor saknades i lägenhetens garderob. Detta stärkte ytterligare hans misstankar. Måndagen d 11 okt 1993 gick paret under förmiddagen tillsammans till Solna polisstation för att hämta en kniv, som beslagtagits i samband med den tidigare omnämnda incidenten i juni 1993. Väl hemma igen uppstod ånyo bråk mellan dem i anledning av B.H:s påstådda otrohet. B.H. erkände då slutligen att hon haft samlag med en filippinsk man under tiden A.S.d.S. varit utomlands. Omedelbart efter sitt erkännande lämnade B.H. hastigt lägenheten för att gå till sitt arbete på Marabou. Klockan var då 14.00. A.S.d.S. stannade kvar i lägenheten och började dricka vin och sprit. Han visste inte vad han skulle göra. Han rev sönder alla fotografier av B.H. han påträffade i lägenheten. Han gick därefter ut och besökte bl a systembolaget, varefter han återvände hem mellan kl 20.00 och 21.00. Medan han väntade på att B.H. skulle komma hem från sitt arbete drack han mer vin. När hon kom hem strax efter kl 23.00 på måndag kväll d 11 okt 1993 gick de båda och lade sig i sängen. När de låg bredvid varandra, uppstod ånyo diskussion om B.H:s otrohet, och han propsade på att få veta hela sanningen; han förstod att ytterligare någon man måste ha varit hemma hos B.H. under hans bortovaro. Under den följande diskussionen började B.H. skratta, och han blev "nervös". Han tog då ett strypgrepp med båda händerna kring hennes hals och klämde till. Då han såg att hon började bli medtagen och hade det "svårt", släppte han greppet helt och frågade på nytt om hennes otrohet. B.H. tillstod därvid på dålig portugisiska att "arbetskamrater varit hemma hos henne" och att hon legat med dessa. A.S.d.S. kunde då inte behärska sig utan tog ett nytt strypgrepp med båda händerna kring hennes hals och klämde till hårt. B.H. försökte göra motstånd genom att gripa med sina händer om hans armar, men A.S.d.S. låg på henne och tyngde ner henne så att hon ej förmådde göra nämnvärt motstånd. Efter en tid som A.S.d.S. i efterhand uppskattar till ca en minut tappade B.H. styrkan i sina händer och hennes armar föll ner vid sidan om henne, och han såg hur hennes läppar blev blå samt att hon blev blåaktig i ansiktet. Han släppte då sitt grepp om hennes hals och försökte ge henne luft genom mun-mot-mun-metoden. När hon ej reagerade, fick han panikkänslor och slog henne med öppen hand i ansiktet för att väcka henne till liv. Han gick därefter och hämtade ett glas vatten, som han försökte hälla i hennes mun och över ansiktet. Då hon förblev livlös förstod han att hon var död och började gråta. Efter en stund beslöt han att söka beröva sig själv livet och tog en mängd olika mediciner i tablettform, vilka förvarades i badrummet. Han drack därefter sprit och öl, varefter han började känna sig matt. Han gick då och satte sig i badkaret med kläderna på och spolade upp vatten och somnade. Efter en tid vaknade han upp och gick och lade sig bredvid B.H:s döda kropp i sängen, varefter han somnade på nytt. När han vaknade visste han ej vilken dag det var, men klockan var 20.00, och det var mörkt ute och regnade. Han måste sålunda ha berövat B.H. livet föregående dygn, dvs d 11 okt 1993. Efter att ha klätt på den döda kroppen bar han ut denna ur lägenheten och ner via brandtrappan samt ut på gården, där han satte ner kroppen på marken lutad mot husväggen. Han satte sig bredvid kroppen men gick upp till lägenheten efter ca 50 minuter, då det började bli kallt. Sedan han kommit upp i lägenheten, svalde han alla kvarvarande tabletter. Efter att ha hört ljud i trapphuset, öppnade han ytterdörren. Han greps då av polis, som kommit tillstädes.

Lindberg har under det sakkunnigförhör som hållits med honom uppgivit bl a följande. Det strypgrepp genom vilket B.H. berövades livet torde ha varit ytterligt kraftigt, enär brott på höger sköldbroskhorn uppstått. Såvitt kan bedömas med ledning av framkomna uppgifter om upplivningsförsök samt avsaknad av likstelhet och mera uttalade likfläckar är det uteslutet att B.H. berövats livet tidigare än en timme före det att hennes kropp anträffades på tisdagskvällen. Vidare kan uteslutas att B.H:s hjärnfunktioner upphört vid en strypning på måndagskvällen men att hennes hjärta därefter skulle fortsatt att slå under ett dygns tid; vid obduktionen kunde ej konstateras under sådana förhållanden typiska hjärnskador. Det är svårt att närmare uppskatta den tid det tar innan livet flyr vid strypning. Uppskattningsvis kan dock sägas att medvetslöshet inträder efter ca 20-30 sekunder och att det för att strypningen skall leda till döden krävs att greppet hålls oavbrutet i ca 1,5-2 minuter. - Det lidande och den ångest ett offer för strypning typiskt sett upplever är svår att definiera. Med ledning av vad olika personer, vilka utsatts för strypning men överlevt, uppgivit kan dock generellt sett sägas, att offret upplever intensiva smärtkänslor samt känner oerhörd rädsla och skräck; Lindberg har varit med om fall, där det kvinnliga offret överlevt men inte förmått låta honom i undersökningssyfte vidröra halsen.

Domskäl. Skuldfrågan

G.D. och J.M. har, vardera för sitt vidkommande, omvittnat att de sett B.H. i livet på eftermiddagen tisdagen d 12 okt 1993. På grund härav och genom de av Lindberg lämnade uppgifterna är klarlagt att B.H. berövats livet någon gång under den tidsrymd åklagaren angivit.

Förundersökningen och i samband därmed företagna utredningar har, såvitt kan bedömas, utförts med stor noggrannhet och omsorg. A.S.d.S:s erkännande av gärningen vinner starkt stöd av den utredning som förebragts i målet. Något som helst förhållande som skulle kunna utgöra skäl för A.S.d.S. att som oskyldig ta på sig brottet har inte framkommit. Annan misstänkt person saknas. TR:n finner utrett att A.S.d.S. någon gång under kvällen tisdagen d 12 okt 1993 uppsåtligen berövat B.H. livet på sätt åklagaren påstått.

I frågan huruvida brottet är att bedöma som mord eller, vilket A.S.d.S. hävdat, som dråp antecknar TR:n följande.

Den som uppsåtligen berövar annan livet skall enligt 3 kap 1 § BrB dömas för mord. Om brottet med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller eljest är att anse som mindre grovt skall enligt 3 kap 2 § samma balk dömas för dråp. A.S.d.S. har strypt B.H. med sina bara händer. Av hans egna uppgifter framgår att händelseförloppet - från det han tog sitt första strypgrepp, som han släppte först efter att ha noterat B.H:s lidande, till dess hans förnyade strypgrepp medförde att B.H. blev livlös - inte varit helt kortvarigt. A.S.d.S:s egna uppgifter och på dennes händer konstaterade tecken på våld, väl förenliga med motvärnsskador, visar vidare att B.H. sökt värja sig mot angreppet så gott hon kunnat. Under angivna förhållanden måste, på sätt bekräftas genom de av Lindberg lämnade uppgifterna, hållas för visst att B.H., som befann sig i en utsatt och i det närmaste helt skyddslös situation, genom A.S.d.S:s handlande på ett hänsynslöst sätt utsatts för dödsångest och andra svåra lidanden. Nu nämnda omständigheter i förening med B.H:s ställning som närstående till sin baneman, talar med betydande styrka och avsevärd tyngd för att brottet skall hänföras under 3 kap 1 § BrB och alltså bedömas som mord.

För ett annat ställningstagande talar enligt försvaret att A.S.d.S. får antas ha handlat i hastigt mod samt att hans psykiska särdrag sannolikt inte saknat betydelse för händelseförloppet. Emellertid framstår det inte som alldeles självklart att A.S.d.S. skall anses ha handlat i hastigt mod; efter det första strypgreppet hade han, särskilt mot bakgrund av B.H:s redan då ådagalagda lidande, haft tillfälle att besinna sig. Så skedde emellertid inte utan han förnyade strypgreppet och fullföljde sitt dåd. På sätt nedan skall beröras under rubriken Påföljdsfrågan företer A.S.d.S. otvivelaktigt vissa psykiska särdrag, men dessa bör enligt TR:ns mening beaktas i första hand inom ramen för prövningen av den som visst brott bedömda gärningens straffvärde (jfr 29 kap 3 § 1 st 2 BrB och Kommentar till Brottsbalken III, 1985, s 280 f, NJA II 1988 s 175 samt NJA II 1991 s 277). Oavsett hur man vill se på dessa frågor är emellertid de omständigheter som kan anföras till stöd för att anse brottet som mindre grovt, inte tillräckliga för att detta skall bedömas som annat än mord. I detta sammanhang må framhållas att det av A.S.d.S. påstådda självmordsförsöket uppenbarligen inte varit allvarligt menat.

A.S.d.S. skall således fällas till ansvar för mord.

Utvisningsfrågan.

Det brott A.S.d.S. gjort sig skyldig till har sådant straffvärde att utvisning normalt skall ske, om inte speciella omständigheter med styrka talar mot det (NJA 1991 s 766). Omständigheter av angivet slag föreligger inte i detta fall. Sålunda är i 4 kap 7 § 2 st utlänningslagen samt i 4 kap 10 § 1 st och 2 st samma lag stadgade förutsättningar för utvisning uppfyllda. På grund härav, och då ej heller i övrigt hinder häremot föreligger, skall A.S.d.S. utvisas från riket med tidsobegränsat förbud att återvända hit.

Påföljdsfrågan.

A.S.d.S. förekommer ej i tillgängligt utdrag av kriminalregistret.

I målet har inhämtats läkarintyg enligt 7 § lagen om särskild personundersökning i brottmål mm. A.S.d.S. har genomgått rättspsykiatrisk undersökning. I utlåtande d 26 nov 1993 har legitimerade läkaren M.K. vid Rättsmedicinalverkets rättspsykiatriska avdelning i Stockholm uttalat, att A.S.d.S. begått den åtalade gärningen under påverkan av en psykisk störning som dock inte är att betrakta som en allvarlig psykisk störning, att han vid den rättspsykiatriska undersökningen företett en psykisk störning som dock inte är att betrakta som en allvarlig psykisk störning samt att medicinska förutsättningar för rättspsykiatrisk vård med eller utan särskild utskrivningsprövning inte föreligger. Enligt utlåtandet har vid undersökningen inte framkommit något tydande på att gränspsykotiska eller psykotiska mekanismer förelegat, vare sig vid tiden för det aktuella brottet eller vid den rättspsykiatriska undersökningen.

Annan påföljd än fängelse är utesluten.

Straffet för mord är enligt 3 kap 1 § BrB fängelse i tio år eller på livstid. Normalpåföljden för mord kan numera inte sägas utgöra fängelse på livstid (se NJA 1985 s 510), utan påföljdsbestämningen bör ske med tillämpning av sedvanliga straffrättsliga principer och hänsynstaganden.

I förevarande fall talar, trots den grymhet A.S.d.S. visat prov på och det lidande B.H. utsatts för, främst det förhållandet att brottet begåtts under påverkan av en psykisk störning för ett tidsbestämt straff.

Däremot kan diskuteras om TR:ns ställningstagande i utvisningsfrågan skall beaktas vid straffmätningen; ett sådant hänsynstagande förutsätter enligt 29 kap 5 § 1 st 4 BrB att A.S.d.S. förorsakas men genom att han på grund av brottet utvisas ur riket. A.S.d.S., som tydligen har högst bristfälliga kunskaper i svenska språket och inte heller i övrigt synes ha förmått anpassa sig till här rådande förhållanden, saknar emellertid numera egentlig anknytning till Sverige. Visserligen har i förarbetena till nämnda bestämmelse uttalats, att det förhållandet att den tilltalade utvisas ur riket regelmässigt får anses innebära men för denne (NJA II 1988 s 188). Med hänsyn till A.S.d.S:s bristande anknytning till Sverige förefaller ett sådant betraktelsesätt dock mindre naturligt i detta fall. Oavsett vilken uppfattning man hyser härvidlag föreligger dock inte sådana särskilda omständigheter som enligt 29 kap 5 § 2 st BrB kan föranleda att föreskrivet straffminimum underskrids.

På grund av vad ovan upptagits och i övrigt förekommit skall det straff som A.S.d.S. har att undergå bestämmas till fängelse i tio år.

Domslut

Domslut. TR:n dömde A.S.d.S. enligt 3 kap 1 § BrB för mord till fängelse tio år och förordnade att han skulle utvisas ur riket med förbud att återvända hit.

Domskäl

HovR:ns domskäl. I överensstämmelse med TR:ns dom, som inte har överklagats i skuldfrågan, skall A.S.d.S. dömas för den gärning som TR:n har funnit denne skyldig till.

Vad härefter gäller frågan om brottet skall rubriceras som mord enligt 3 kap 1 § BrB eller med hänsyn till omständigheterna anses som mindre grovt och därför föranleda ansvar för dråp enligt 2 § samma kapitel får HovR:n anföra följande.

A.S.d.S. har såväl i TR:n som här lämnat uppgifter som strider mot eller är svårförenliga med vad som är utrett i målet. När det gäller motiven för och själva genomförandet av den brottsliga gärningen har åklagaren emellertid inte satt A.S.d.S:s uppgifter i fråga. Under sådana omständigheter anser HovR:n att dessa skall läggas till grund för bedömningen. HovR:n utgår därför från att brottet begåtts i hastigt mod och att A.S.d.S. på grund av svartsjuka "inte varit sig själv" när han genomförde gärningen. Enligt vad A.S.d.S. uppgett här gick det en mycket kort tid mellan det att han släppte sitt första strupgrepp till dess han tog sitt förnyade strupgrepp; han har i HovR:n gjort uppskattningen att det rörde sig om 3-4 sekunder. Händelseförloppet från det att han tog det första strupgreppet till dess att B.H. förlorade medvetandet måste därför betecknas som kortvarigt och utifrån den bedömning som nu är i fråga kan gärningen inte sägas ha kännetecknats av vad som under förarbetena till BrB betecknats som sådan synnerlig grymhet att den inte kan anses som mindre grov.

Med beaktande av det nu anförda och under hänsynstagande till övriga i TR:ns dom anförda omständigheter finner HovR:n vid en samlad bedömning att gärningen - trots B.H:s ställning som närstående till A.S.d.S. (jfr NJA 1989 s 97) - bör bedömas som dråp.

HovR:n delar TR:ns bedömning av utvisningsfrågan. A.S.d.S. skall därför utvisas från riket med förbud att återvända hit.

Den gärning som A.S.d.S. fällts till ansvar för har ett mycket högt straffvärde. Vid bestämmandet av det fängelsestraff, som skall följa på gärningen, beaktar HovR:n det men som utvisningen får anses innebära för honom (NJA II 1988 s 188). Straffet bestäms till fängelse åtta år.

HovR:ns domslut. HovR:n ändrar TR:ns domslut på så sätt att HovR:n dömer A.S.d.S. enligt 3 kap 2 § BrB för dråp till fängelse åtta år. - - -

Nämndemännen Voss-Schrader och Gustavsson var skiljaktiga i fråga om rubriceringen av gärningen och anförde: Vi finner på de av TR:n anförda skälen att gärningen är att bedöma som mord. Överröstade i denna del är vi ense med majoriteten, såvitt avser utvisnings- och påföljdsfrågorna.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställs TR:ns domslut i ansvarsdelen.

HD:s dom meddelades d 5 maj 1994 (nr DB 117).