lagen.nu

NJA 1995 s. 464

Mord eller dråp?

(Jmf 1980 s 407, 1985 s 510, 1987 s 33, 1989 s 97 och 1994 s 310)

Allmän åklagare yrkade vid Västerås TR ansvar å M.L., född 1975, enligt 3 kap 1 § BrB för mord med följande påstående:

M.L. berövade d 11 mars 1995 vid Kassörsgatan-Karlsgatan i Västerås P.K. livet. M.L. tilldelade P.K. 64 knivhugg/knivstick i bröstet, ansiktet, huvudet och ryggen. P.K. avled av skadorna.

Åklagaren yrkade vidare förverkande av en kniv. Skadeståndsyrkanden framställdes. Nu nämnda yrkanden, som medgavs av M.L., redovisas inte i referatet.

TR:n (ordf lagmannen Skoglund) anförde i dom d 11 maj 1995: Domskäl. Skuldfrågan.

M.L. har erkänt den åtalade gärningen, varvid han hävdat att denna bör bedömas som dråp och inte som mord.

Åklagaren har åberopat skiss och foton över brottsplatsen, obduktionsprotokoll med bilagor, utlåtande och dödsorsaksbevis, rättsmedicinsk undersökning avseende M.L., besked i dopningsärende beträffande M.L., sakkunnigutlåtande från statens kriminaltekniska laboratorium samt beslagtagen broschyr innehållande nazistpropaganda.

På åklagarens begäran har hållits syn på den kniv som använts som brottsverktyg, samt på P.K:s kläder, som företetts vid huvudförhandlingen. Vid huvudförhandlingen har vidare visats en videofilm från obduktionen samt en videoupptagning av rekonstruerat händelseförloppet enligt M.L:s beskrivning.

M.L. har, hörd över åtalet, uppgivit: Efter arbetet d 10 mars var han tillsammans med en kamrat. De besökte bland annat systembolaget och köpte starköl och en flaska rom. Därefter for de hem till M.L:s lägenhet, där M.L. bland annat klippte sig med en hårtrimmer som han hade köpt tidigare under dagen. Därefter for de till Tillberga och hälsade på några kamrater, med vilka de drack några öl och två-tre groggar. Därefter for sällskapet tillbaka till Västerås för att gå på krogen. Först for de dock hem till M.L:s lägenhet varifrån en av kamraterna ringde till en annan person och beställde amfetamin, som denne levererade. Samtliga i sällskapet tog en del amfetamin, även M.L.. Han sniffade en dos amfetamin och blev något berusad. Några andra droger hade han inte tagit. Dopningspreparat hade han endast tagit i form av någon dos testosteron fjorton dagar före händelsen. Senare på kvällen for sällskapet in till restaurang Absolut där de drack öl och hade trevligt. M.L. köpte för sin del öl för sammanlagt ca 200 kr, sex starköl. Hans medvetande suddades ut allteftersom han drack och han minns inte mycket annat av kvällen än att han stod utanför restaurangen vid stängningsdags. Det var kyligt. Han hade lånat en kamrats jacka. Han hade kniv på sig, såsom han brukar, eftersom han blivit hotad många gånger. Han hade kniven antingen i jackfickan eller i byxfickan. Anledningen till att han hade kamratens jacka var att han inte kunde ha sin egen bomber jacka, eftersom han då inte skulle ha blivit insläppt på restaurangen. Han började gå hem mot sin bostad på Gideonsberg längs Smedjegatan-Sturegatan varefter han vek av över Domkyrkoesplanaden. Då han kom över på andra sidan märkte han att en person kom bakom honom och lade armen om M.L.. M.L. tänkte: "Vad är det här för fyllo". Han kände inte personen. Denne frågade: "Var bor du". Då de konstaterat att båda bodde i Gideonsberg beslöt sig M.L. för att göra sällskap för att undvika bråk. Den andre mannen, som var P.K., var ordentligt berusad, men inte helt redlös. De höll på med en del "fyllesnack" om vilka krogar som de hade varit på och annat. Då de kommit en bit in på Kassörsgatan sade P.K.: "Fan vad snygg du är". Därefter tog han ett kraftigt grepp runt huvudet på M.L. och drog ned honom mot sitt mellangärde samtidigt som han med munnen nära örat på M.L. sade: "Vill du suga min kuk". P.K. hade inte knäppt upp kläderna eller något liknande. M.L. blev ursinnig och "flippade ur". Han drog fram kniven ur fickan på jackan eller byxorna för att försvara sig. P.K. höll ett ganska hårt grepp runt M.L:s huvud. M.L. höll en arm mot hans rygg och försökte komma loss. Han skrek också åt P.K. att släppa honom. Samtidigt högg M.L. med kniven uppåt mot P.K:s huvud med högerarmen, som han hade lös. P.K. släppte inte greppet omedelbart utan M.L., fick hugga flera snabba, korta hugg innan P.K. släppte. Då M.L. reste sig kom P.K. mot honom och vevade med armarna som för att försöka slå mot M.L.. Det var som "slöa rallarsvingar". Samtidigt sa han: "Vad fan håller du på med". M.L. kände sig hotad och för att försvara sig högg han framifrån med kniven mot bröstkorgen på P.K. upprepade gånger. P.K. föreföll opåverkad av huggen och dessa stoppade honom inte. M.L. gled då runt P.K. på höger sida och högg med kniven i bakvänd fattning mot P.K:s rygg. P.K. sade: "Vad fan gör du, varför gör du så här?". M.L.. fortsatte att hugga, "snabba hackningar" i P.K:s rygg tills denne föll omkull. Han utdelade inga hugg efter det att P.K. ramlat omkull. Han hade tappat slidan till kniven och sedan han plockat upp den från marken sprang han hastigt från platsen. Hela händelseförloppet hade inte tagit mer än någon halv minut. Han sprang planlöst men hamnade så småningom hos en kamrat, X.X., för vilken han berättade att han "huggit ner en bög som försökte kyssa honom" eller liknande. Han kunde nu inte så noga minnas vad han sade till X.X.. Han tvättade händerna hos X.X. och lånade en jacka. Han kunde inte minnas att han hade haft ett eller flera telefonsamtal med någon annan kamrat. Sedan han lämnat X.X:s bostad gick han hemåt mot sin lägenhet. Det var "svart i minnet". Nästa minnesbild är att han var ute på sin cykel på väg mot Bjurhovda, där han uppsökte sin mors lägenhet, och gick och lade sig. Han skulle ha arbetat påföljande dag, en lördag, men han gick inte till arbetet då. Däremot gick han till arbetet som vanligt påföljande måndag. M.L. har svårt att förstå hur han kunnat utdela sextiofyra knivhugg mot P.K.. Det hela hade inte hänt om han hade varit nykter. Hans handlande har inte något samband med att han är medlem i en skinheadsgrupp, som hävdar nationalsocialistiska ideer. M.L. tycker liksom gruppen illa om homosexuella, eftersom han menar att dessa demoraliserar samhället. Det kunde vara riktigt att han vid något förhör sagt att homosexuella borde sättas på en öde ö och smitta ner varandra så att de dör. Han tycker dock ännu sämre om invandrare, främst araber, turkar och negrer. Vid det aktuella tillfället hade M.L. inte varit klippt eller klädd som skinheads brukar se ut, utan hade haft normal kortklippt frisyr och varit iförd kamratens beigefärgade jacka.

På åklagarens begäran har som vittnen hörts X.X., R.J., Y.Y., P.J., M.P., och P.L.. Vidare har på såväl åklagarens som M.L:s begäran hörts M.A., Z.Z. samt på försvarets begäran och enligt TR:ns beslut M.S..

Dessa har i huvudsak uppgivit.

X.X.: Han är kamrat till M.L. sedan fem till sex år. Den aktuella natten låg X.X. och sov då han vaknade av att någon kastade sten på fönstret. M.L. stod utanför, gömd i buskarna och sade att polisen var efter honom. X.X. släppte in M.L., som berättade att en "bög försökt kyssa honom" och att M.L. då huggit ihjäl denne. M.L. upprepade detta gång på gång, och sade att han trodde att personen hade dött. M.L. var mycket "upptrissad" och skärrad. Han tvättade av sig på X.X:s toalett. Han var blodig på händerna och jackan. X.X. var yrvaken och fattade först inte vad M.L. berättade. M.L. lånade en jacka av X.X. och lämnade därefter lägenheten. Besöket hade varat 10-15 minuter. Under lördagen och söndagen träffade X.X. på nytt M.L.. Denne talade då inte så mycket om det inträffade. Vid något tillfälle berättade han dock att P.K. lagt armen om honom och dragit honom till sig. M.L. hade med en gest med armen visat hur detta hade gått till. X.X. hade inte tidigare sett M.L. så kraftigt påverkad som under den aktuella natten. M.L. blir gärna lite "stöddig" när han har druckit. Däremot har X.X. inte märkt några våldstendenser hos M.L. utan upplever denne som en lugn och snäll person.

R.J.: Han har känt M.L. sedan ett par år och de har umgåtts ganska flitigt. Under natten mot d 11 mars befann sig R.J. hos sin bror. De satt och drack öl och spelade kort. Vid 02-tiden ringde R.J. och sökte en kamrat på M.L:s mobiltelefon. M.L. svarade och uppgav att kamraten inte fanns hos honom. M.L. frågade samtidigt om R.J. kunde skaffa en bil och köra honom från stan. R.J. hade inte tillgång till någon bil. M.L. förklarade att han hade gjort någon illa, men han ville inte berätta närmare. Det hördes att M.L. druckit en del, men han verkade inte så full. Efter en liten stund ringde M.L. upp R.J. och frågade om denne hade fått tag i kamraten. Därefter berättade han att han "huggit ner en kille" och att R.J. inte skulle föra detta vidare. Han sa ingenting om anledningen till att han gjort detta och R.J. frågade inte närmare. Samtalet tog högst 2 minuter. Påföljande dag fick R.J. vetskap om mordet via text-TV.

Y.Y.: Han arbetade under natten i en studio i gamla VLT-huset, som han lämnade vid 01.50-tiden. Han gick över Stora torget och längs Smedjegatan och vidare till vänster in på Sturegatan. Där fick han, strax före rondellen på Domkyrkoesplanaden, syn på två yngre män som gick i samma riktning men på andra sidan gatan. Den ene var kraftig med vågigt hår, ganska långt i nacken, iklädd mörk kavaj. Han gick med bägge händerna i fickan. Den andre var något längre men betydligt smalare, kortklippt, nästan rakad på huvudet, iförd en ljusbeige jacka och svarta jeans. Y.Y. uppfattade jackan - såsom han sagt vid polisförhör - såsom typ "bomberjacka" med resårer både nedtill och upptill vid kragen, men det kan ändå vara den jacka som nu företes i rättegången. Y.Y. uppfattade de båda som kamrater som gick och pratade tillsammans. De gick 20-30 meter framför Y.Y., ganska tätt tillsammans, men ingen höll armen om den andre, såvitt Y.Y. kunde se. Då han var på väg att passera paret gick de snett över gatan för att byta sida. Y.Y. valde då att gå bakom tills de kom in på Nygatan. Han hörde då den smalare av de framförvarande höja rösten, han verkade ilskna till över något, dock ej riktat mot den andre. Samtidigt slog han ihop händerna som för att understryka något. De fortsatte därefter alltjämt samtalande med varandra ner mot Rudbecksparken, där Y.Y. förlorade dem ur sikte. Sedan Y.Y. fått kännedom om det inträffade och kontaktat polisen gjordes en konfrontation, varvid Y.Y. utan tvekan bakifrån utpekade M.L. som den som han angivit som den smalare av de personer han sett. Han kände igen M.L. på kroppshållning, fysiken och håret. Han kan inte identifiera M.L. i rättssalen, eftersom han inte sett denne framifrån. Åklagaren har i anslutning till förhöret med Y.Y. åberopat det av denne omnämnda fotografiet från konfrontationen.

P.J.: Han har känt P.K. i ca sju år eftersom de har spelat ishockey tillsammans i olika lag. P.K. var alltid en god kamrat. De umgicks inte så mycket på fritiden. P.K. var alltid glad och positiv, nästan lite för snäll på ishockeyplanen. P.J. har aldrig sett P.K. brusa upp, inte heller när han drack alkohol på de fester som ibland förekom i samband med resor. Möjligen hade P.K. börjat dricka något mera under senare tid, från och med sommaren 1994, något mer än vad P.J. för sin del anser normalt. Såvitt P.J. märkt blev P.K. aldrig "stökig" när han drack. P.J. tappade kontakten i viss mån med P.K. under vintern 1994/95 då P.K. spelade i Örebro. P.J. visste inte om att P.K. hade homosexuell läggning, han hade bara hört om detta ryktesvis. P.K. talade aldrig med P.J. eller någon annan om detta och inom ishockeylaget hade man aldrig märkt några sådana tendenser hos P.K., trots att de var mycket ute och reste tillsammans och bodde på hotell och gick på restauranger. P.J. kan inte förstå att P.K. skulle kunna visa aggressivitet i homosexuella kontakter.

M.P.: Han var bekant med P.K. sedan hösten 1994 då de var på restauranger och fester en hel del tillsammans. En gång i januari 1995 var P.K. nedstämd och började tala om att han hade en del problem. Han visade antydningar och börja "flirta" med M.P., dock ingenting handgripligt. M.P. blev chockerad av detta då det kom oväntat, och avvisade P.K:s närmanden. De fortsatte emellertid att prata och P.K. berättade då om sina problem i ishockeysammanhang med homosexualiteten. Han berättade också att han en tid varit tillsammans med en flicka, men han hade inte känt någonting. M.P. försökte tala P.K. tillrätta. M.P. kunde tänka sig att P.K. lätt kunde komma i bråk om han försökte få kontakt med andra män. M.P. hade sett ett sådant försök från P.K:s sida, vilket dock slutade utan bråk, eftersom de båda skildes åt. Såvitt M.P. sett har P.K. själv aldrig sökt bråk.

P.L.: Hon var bekant med P.K. sedan flera år, eftersom P.K. ofta besökte restaurang Extremes där P.L. arbetar i baren. P.K. var en mycket trevlig gäst. Han kom oftast ensam, han handlade mycket och drack också väldigt mycket. Han gav mycket dricks. Han lämnade ibland sitt kontokort under en hel kväll och bjöd andra personer på öl och andra drycker. Han uppträdde aldrig "stökigt" i baren såvitt P.L. hade märkt. Han stod mest i baren och pratade. Han hade många kamrater och uppträdde alltid på ett trevligt sätt. Hans homosexuella läggning märktes på det sättet att han brukade bjuda andra yngre män på drinkar och han sökte kontakt med dessa på samma sätt som andra män söker kontakt med kvinnor. Han försökte ibland få andra yngre män att lägga armen om sig och P.L. såg då att han ibland blev avvisad. P.K. kunde då möjligen försöka en gång till men därefter accepterade han ett nej utan tendenser till aggressivitet. P.L. känner inte till om P.K. vid något tillfälle blivit avvisad från restaurangen på grund av sitt uppträdande.

M.A.: Han arbetade under natten mot d 11 mars som vakt på restaurang Extremes, bland annat utanför toaletten. Vid 01-01.30-tiden såg M.A. att P.K., som han känner väl till utseendet, befann sig utanför och talade med olika yngre män som han försökte få kontakt med. Han ville bjuda på öl och vin. M.A. kände till att P.K. var homosexuell och han uppfattade P.K:s kontaktsökande som sådana närmanden. Han smekte bland annat andra yngre män på armarna och viskade i öronen på dem. Vissa reagerade med obehag och gick omedelbart från P.K., andra stod och pratade en stund med honom. Vid 01.30-tiden hade P.K. blivit alltför berusad. Han vinglade omkring och talade sluddrigt. M.A. beslöt sig för att avvisa honom från restaurangen, eftersom hans uppträdande väckte irritation bland andra gäster. På M.A:s uppmaning lämnade P.K. restaurangen utan protester. Enligt M.A:s bedömning hade P.K. varit ganska ihärdig och "het" under denna kväll, jämfört med tidigare tillfällen då M.A. iakttagit P.K.. P.K. hade brukat uppträda på liknande sätt som denna kväll, bland annat tagit tag i armen på en yngling vid något tillfälle, men i övrigt hade han dock aldrig uppträtt aggressivt eller ställt till bråk. Vissa antastade kunde dock bli aggressiva mot P.K.. Den nu aktuella kvällen hade M.A. sett att två andra män hade blivit irriterade och M.A. var rädd att det skulle sluta med bråk om P.K. fick vara kvar,

Z.Z.: Han arbetar som ordningsvakt, bl a vissa kvällar på restaurang Extremes. Han har träffat på P.K. i denna tjänstgöring vid olika tillfällen under det senaste halvåret. P.K. brukade ofta vara på Extremes. Han drack ofta kraftigt och blev väldigt berusad, dock inte direkt "stökig". Ibland måste han dock avvisas. Z.Z. visste om att P.K. var homosexuell och detta tog sig uttryck genom att P.K. ibland gjorde närmanden mot andra yngre män. Vid ett tillfälle hade han varit portförbjuden på Extremes och vid ett annat tillfälle på en annan restaurang. Även torsdagen före den nu aktuella händelsen hade P.K. varit portförbjuden på Extremes sedan han bland annat kastat ett glas i golvet. Den direkta anledningen torde dock ha varit att han alltför ofta "gick på killar" i syfte att få sexuella kontakter. Vid tillsägelse uppträdde P.K. alltid lugnt och han bråkade aldrig. Vissa kunder hade dock klagat på att P.K. antastat dem på toaletten. Z.Z. hade för sin del inte sett några sådana närmanden från P.K. och vet ej närmare vad P.K. i så fall gjort, men såvitt Z.Z. sett har P.K. aldrig uppträtt aggressivt eller ställt till bråk. Den nu aktuella kvällen var det Z.Z. som släppte in P.K., men därefter såg han inte denne förrän kollegan M.A. avvisade P.K. strax efter klockan 1 på natten. P.K. hade en säregen frisyr med slätt, "vattenkammat" hår framtill och halvlångt lockigt hår baktill.

M.S.: Han träffade den aktuella kvällen i kön till restaurang Extremes en person, som visade sig vara P.K., vilken M.S. inte kände sedan tidigare. Det var ca tio personer i kön. P.K. stod och pratade med någon annan, då han vände sig mot M.S. och hejade, varefter de började samtala. P.K. ville bjuda på öl, vilket M.S. accepterade. P.K. betalade M.S:s entre och de gick in tillsammans. I baren köpte P.K. in varsin öl åt dem jämte två "shots". P.K. berättade att han tidigare under kvällen druckit sex extrastarka öl. De fortsatte att stå och prata i baren, mest om ishockey, som M.S. inte var så intresserad av. M.S. började tycka att P.K. var lite "konstig". P.K. beställde in mera drycker åt dem båda, varefter han gick på toaletten. M.S. skulle vakta P.K:s ölglas. Då P.K. kom tillbaka var han påtagligt onykter. Han berättade för M.S. att han var homosexuell och frågade om M.S. därför blev rädd för honom, vilket M.S. förnekade, samtidigt som han förklarade att han själv inte hade några sådana böjelser. Då började P.K. försöka lägga armen runt M.S.. M.S. gled undan och sade åt P.K. att sluta. P.K. försökte ändå flera gånger lägga armen runt honom vilket gjorde att M.S. gick ifrån P.K., till spelbordet. Efter att ha stått där och talat med en del bekanta en stund gick han på toaletten, varvid han stötte samman med P.K. vid utgången. P.K. undrade vart M.S. hade tagit vägen. Därefter tog P.K. tag i M.S. med armen runt axeln och nacken och försökte dra eller fösa iväg M.S., ganska hårt. M.S. följde motvilligt med. Han ville inte ha något bråk med P.K.. P.K. ville beställa in mera öl åt dem och försökte på nytt lägga armen runt M.S.. Denne tyckte att det var irriterande och störande och förklarade för P.K. att han inte längre ville umgås med honom. Därefter lämnade han P.K.. En stund senare såg han att P.K. försökte lägga armen om en annan yngling vid baren. Därefter såg han inte P.K. förrän strax innan han lämnade restaurangen vid 01.15-tiden.

På begäran av åklagaren har rättsläkaren, bitr överläkaren Håkan Sandler, hörts såsom sakkunnig i samband med genomgången av obduktionsprotokollet och dödsorsaksintyget och visningen av videoupptagning från obduktionen. Sandler har härvid närmare kommenterat vissa sammanfattningar och bedömningar, särskilt på sidorna A45, A49, A51, A53 och A55.

Sandler har i huvudsak uppgivit följande: Hans första reflektion då P.K:s kropp infördes var att han inte tidigare sett så många tecken samtidigt på skarpkantat våld. Den direkt dödande skadan har varit den som omnämns på sidan A55 under nummer 102; detta knivstick har träffat själva hjärtsäcken och lungpulsådern och lett till döden inom två-tre minuter, efter chocktillstånd, yrsel och svimningar. Även vissa andra skador har varit dödande, bland annat det lungstick som omnämnts under punkt 104, men först efter en något längre tid. Skadorna i huvudet har ej varit dödande i sig. De knivstick som har penetrerat huden har utdelats med avsevärd kraft, eftersom detta fordras för att tränga igenom hudlagret. En benflisa har slitits bort vid ett hugg mot ett ben i huvudet. Eftersom ingen allvarlig artärskada anträffats kan flera minuter ha förlöpt från det första hugget till det sista. Hur P.K. upplevt knivsticken måste ställas i relation till hans höggradiga berusning. Knivstick behöver ej märkas initialt. Av själva obduktionsfynden kan inte dragas några slutsatser om tidsordningen för uppkomsten av de olika skadorna. Det enda tecken på motvärnsvåld som kunnat anträffas är en liten skada på armbågen, som kan vara av sådan art, däremot inga andra typiska motvärnsskador på händer och underarmar. Detta kan möjligen förklaras av att P.K. inte varit förmögen att värja sig, med en alkoholkoncentration i kroppen av 2,8 promille - på nedåtgående - vilket är på gränsen till akut alkoholförgiftning. I ett sådant tillstånd går det inte att utföra några mera koordinerade rörelser; de flesta människor är "utslagna" vid denna nivå på alkoholpåverkan och kan bara "drulla omkring".

Beträffande de blodspår på marken som framgår av foton och utmärkts på skiss har Sandler anfört: Det kan antagas att detta blod kommer från kroppsytor som kunnat läcka blod tidigt och inte varit tygklädda, troligen från ansikte och huvud. Det kan blöda kraftigt från små blodkärl i huvudet och ansiktet. Blodförlusten bör inte ha varit av sådan storleksordning att den påverkat gången. Däremot bör den ha lett till skyddsreflexer och kanske även utlöst ett aggressivt beteende. De kraftigare blödningarna från kroppen måste tränga igenom kläderna innan de avsätter yttre spår. - M.L:s uppgift att han huggit mot P.K:s huvud och inte mot benen i inledningsskedet, eftersom M.L. sagt att han avsett att ge eftertryck åt huggandet genom att P.K. skulle kunna se kniven, kan vara riktiga i så måtto att de styrker att huvudskadorna uppkommit först; dock torde vissa skador på skallen ha uppkommit senare eftersom de inte varit möjliga att tillfoga P.K. från det trängda läge som M.L. utvisat inledningsvis. - Beträffande bilden på ansiktsskadorna kan det inte uteslutas att dessa uppkommit i det av M.L. låsta läget inledningsvis, men dessa skador tyder snarare på ett koncentrerat angrepp framifrån, åtminstone skadorna på vänster sida av ansiktet. Bröstskadorna förefaller ha uppkommit vid olika tillfällen, eftersom det är fråga om dels vertikala dels horisontella stick. Detta kan eventuellt bero på att offret ändrat läge. Huvudskadorna kan ha uppkommit som M.L. beskrivit men det är mindre sannolikt att de uppkommit samtidigt som ansiktsskadorna. Många tecken tyder på att skadorna uppkommit av våld bakifrån. - Ryggskadorna utvisar tecken på att ett antal snabba, välriktade stick med samma träffriktning utdelats. Eggen och huggriktningen går ut mot vänster armhåla vilket kan tyda på att huggen kommit snett bakifrån. En del stick går mera lodrätt in i kroppen än andra. Antagligen har huggen utdelats under ett mycket kort tidsförlopp i stående ställning, dock att vissa hugg med annan riktning kan ha tillkommit vid annat tillfälle. Så är fallet t ex med sticksåren i övre högra delen av ryggen. Såväl offrets kropp som gärningsmannen torde ha befunnit sig i någorlunda fixerat läge vid utdelandet av dessa hugg. Med hänsyn till att flertalet av huggen i ryggen inte varit penetrerande - endast fem - är det troligare att huggen utdelats medan P.K. befunnit sig i stående ställning än liggande på marken. Stickskadornas utseende kan vara en trolig följd av det "hackande" som M.L. beskrivit. - Vissa smärre tecken på trubbigt våld har anträffats, men dessa kan ha uppkommit vid annat tillfälle.

Sammanfattningsvis har Sandler gjort den bedömningen att det inte är osannolikt att skadorna i huvudsak uppkommit på det sätt som M.L. beskrivit; skadebilden motsäger i vart fall inte detta.

TR:ns bedömning.

På grund av M.L:s erkännande, som vinner stöd av övrig utredning i målet, främst av innehållet i de telefonsamtal som M.L. haft med X.X. och R.J., är det styrkt att M.L. bringat P.K. om livet genom att utdela ett stort antal knivhugg mot denne. M.L. skall därför dömas för att uppsåtligen ha dödat P.K..

Frågan om gärningen skall bedömas som mord eller dråp är i hög grad beroende av om provokation förekommit från P.K:s sida eller inte. Denna fråga måste i huvudsak bedömas med utgångspunkt från vad M.L. själv berättat om händelseförloppet, eftersom några vittnen till detta inte finns. M.L:s berättelse skall ställas i relation till de iakttagelser som framkommit vid obduktionen av P.K., redovisade av rättsläkaren Håkan Sandler i obduktionsprotokollet och i sakkunnigutlåtandet inför TR:n. Vidare kan den vittnesbevisning som förebringats om de båda inblandade personernas karaktärer ge viss ledning för bedömandet av trovärdigheten i M.L:s berättelse.

Såsom M.L. beskrivit händelseförloppet har han av en slump sammanträffat med P.K., som han inte kände tidigare, under natten till d 11 mars på en gata i närheten av Domkyrkoesplanaden. Sedan de haft sällskap en stund och därvid samspråkat i vänlig atmosfär har P.K. börjat göra närmanden mot M.L.. Närmandena skulle ha blivit allt mer påträngande och slutat med att P.K. tagit ett kraftigt tag om M.L:s nacke och med båda händerna dragit ner honom i riktning mot sitt mellangärde samtidigt som han föreslagit M.L. homosexuellt umgänge. Detta handlande har upplevts som så provocerande av M.L. att han tagit fram en kniv som han haft på sig i höger jackficka eller byxficka och börjat hugga uppåt mot P.K:s huvud. Sedan denne träffats av flera knivhugg i huvudet har han släppt greppet och i stället börjat gå mot M.L. vevande med armarna. M.L., som därvid känt sig hotad, har då fortsatt att hugga mot bröstet på P.K.. Medan P.K. ännu stod på benen har M.L. glidit runt P.K:s högra sida och med kniven i bakvänt grepp utdelat ett stort antal hugg i ryggen på P.K.. P.K. har därvid segnat omkull på marken. M.L. hade därefter lämnat platsen springande, utan att utdela några ytterligare hugg mot P.K. då denne låg på marken.

Åklagaren har hävdat att M.L. sammanträffat med P.K. tidigare än han uppgett, att M.L. - sedan han fått P.K:s homosexuella inriktning klar för sig genom vissa icke aggressiva närmanden från dennes sida - under inverkan av sin berusning och sin hatiska inställning till homosexuella beslutat sig för att utnyttja tillfället och bringa den närmast redlöst berusade P.K. om livet, och att M.L. genomfört detta genom att avsiktligt och systematiskt utdela en mängd knivhugg mot P.K. under en längre tidsperiod än M.L. angivit, samt att han fortsatt att hugga kniven i P.K:s rygg medan denne låg försvarslös på magen på marken. I vart fall har M.L. även om han inledningsvis provocerats kunnat besinna sig innan han fortsatt att utdela de dödande huggen. Dessa omständigheter sammantagna skall enligt åklagarens uppfattning medföra att gärningen bedöms som mord.

Det av M.L. beskrivna händelseförloppet är i sig inte osannolikt. Obduktionsresultatet och Sandlers bedömning av de sticksår som anträffats i P.K:s kropp motsäger inte möjligheten av att händelsen kan ha utspelats på det sätt som M.L. angivit. Sandler har dock pekat på vissa fynd som kan göra att M.L:s berättelse i vissa delar bör ifrågasättas. Sålunda har P.K. företett skador på vänster sida av huvudet som knappast kan ha uppkommit på det sätt som M.L. beskrivit att han utdelat huggen i inledningsskedet. Däremot är det möjligt att dessa skador tillfogats P.K. i ett senare skede då M.L. huggit P.K. bakifrån. Vidare går sticksåren i P.K:s rygg i riktning mot vänster axel, vilket inte stämmer väl överens med M.L:s beskrivning hur han utdelat dessa hugg, utan snarare tyder på att huggen utdelats med normalt grepp om kniven med bladet rättvänt och snett bakifrån höger. Dessa avvikelser är emellertid inte av så stor betydelse att de vederlägger M.L:s beskrivning av händelseförloppet i dess huvuddrag. - Ett vittne - Y.Y. - har uppgivit att han iakttagit två personer, som torde ha varit P.K. och M.L., gående i samspråk redan i ett tidigare skede, på Sturegatan. Denna avvikelse från vad M.L. berättat är emellertid inte heller av sådan vikt att trovärdigheten i M.L:s berättelse bör underkännas av den anledningen. - Vad härefter gäller de åberopade karaktärsvittnena måste det konstateras att de av åklagaren åberopade vittnena P.J., M.P. och P.L. haft en tämligen ytlig kännedom om P.K., och därför inte tillfört målet något av egentligt värde för bedömningen av dennes benägenhet att handgripligen antasta tilltänkta homosexuella partners. Däremot framgår av vittnena M.A:s, Z.Z:s och M.S:s utsagor att P.K. under kvällen varit mycket berusad och uppträtt påträngande mot yngre män på restaurang Extremes på ett sätt som ger vid handen att P.K. varit mycket angelägen om att under kvällen få kontakt med en partner. Sammantaget finner TR:n att åklagaren inte förmått vederlägga eller göra osannolikt att M.L. utsatts för homosexuella närmanden av P.K. på det sätt som M.L. uppgivit. Även om graden av provocerande uppträdande och våldsutövning från P.K:s sida kan ha överdrivits av M.L., särskilt i beaktande av att P.K. haft en sådan alkoholkoncentration i blodet att han torde ha varit närmast redlös och inkapabel att utföra ett allvarligare våldsamt angrepp, kan dock ett närmande i form av att P.K. lagt armen runt M.L:s axlar och hals och tagit ett relativt kraftigt grepp om denne ha förekommit. M.L:s påstående om sådan provokation skall därför godtas liksom att denna provokation åtminstone inledningsvis utlöst det våld som M.L. utövat. - Några andra omständigheter som bör medföra att gärningen skall rubriceras som mord har inte framkommit. Vad särskilt gäller det förhållandet att M.L. utdelat ett mycket stort antal knivhugg mot P.K., varav vissa - särskilt i det senare skedet då M.L. huggit mot P.K:s rygg och då M.L. bort kunna besinna sig och ta sig ur situationen utan att fortsätta knivmisshandeln - är detta - såsom HD funnit i ett likartat fall i avgörandet NJA 1987 s 33 - inte i och för sig tillräckligt för att i den givna situationen kvalificera gärningen som mord. Enligt Sandlers bedömning är det sannolikt att P.K. dött inom 2-3 minuter till följd av de knivhugg framifrån som träffat hjärtat, i det andra skedet. De knivhugg som M.L. - troligen i sista skedet - tilldelat P.K. i ryggen har av fynden att döma utdelats när båda befann sig i ett någorlunda fixt läge, varvid dock P.K. mera troligt befunnit sig i stående ställning än liggande på marken, eftersom endast ett fåtal av dessa stick varit penetrerande. M.L. kan således inte anses övertygad om att ha huggit mot P.K:s rygg när denne låg på marken. Eftersom åklagaren inte förmått motbevisa M.L:s version av händelseförloppet är det inte heller sannolikt att M.L:s handlande - i vart fall inte inledningsvis - influerats av hans uttalat negativa inställning till homosexuella. Möjligen kan så ha varit fallet under det senare skedet, när M.L. utdelat ett stort antal hugg i ryggen på P.K., men då har P.K. redan tillfogats de dödande skadorna i bröstet.

Vid en samlad bedömning av dessa förhållanden finner TR:n att gärningen skall bedömas som dråp.

Påföljd. M.L. är 19 år gammal. Han förekommer i kriminalregistret i ett tidigare avsnitt, en dom av denna TR d 29 sept 1994, avseende grov misshandel, olaga hot och förseelse mot vägtrafikkungörelsen, varvid påföljden bestämdes till skyddstillsyn jämte fängelse enligt 28 kap 3 § BrB tre månader. Fängelsestraffet har till fullo verkställts.

Förutom den sålunda i kriminalregistret antecknade domen har M.L. dömts d 19 mars 1992 av TR:n för misshandel, varvid påföljden bestämdes till överlämnande till vård inom socialtjänsten.

M.L. skall nu dömas för dråp. För sådant brott är stadgat fängelse lägst sex och högst tio år. På grund av vissa iakttagelser som gjorts vid undersökning enligt 7 § lagen om särskild personutredning i brottmål har rättspsykiatrisk undersökning rörande M.L. utförts, vilken resulterat i utlåtandet att M.L. inte begått den åtalade gärningen under påverkan av allvarlig psykisk störning, att han vid undersökningstillfället ej lider av allvarlig psykisk störning och att medicinska förutsättningar att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård inte föreligger. M.L. skall därför dömas till fängelse.

Vid bestämmande av fängelsestraffets längd skall ett flertal omständigheter beaktas. Enligt 29 kap 7 § BrB skall - när någon begått brott innan han fyllt 21 år - hans ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen och livstids fängelse får inte ådömas. Vidare skall såsom förmildrande omständighet enligt 29 kap 3 § 1 beaktas att brottet föranletts av någon annans grovt kränkande beteende. Å andra sidan skall beaktas att M.L. visat särskild hänsynslöshet och råhet vid gärningens genomförande. M.L. har begått dråpet under prövotiden för den skyddstillsyn som han meddelades i domen d 29 sept 1994. Den domen avsåg bland annat ett fall av grov misshandel förövad på liknande sätt som i förevarande mål. M.L. hade då tilldelat en färgad jämnårig yngling tre knivhugg i ryggen som bl a resulterat i blödning i lungsäcken. Eftersom M.L. inom relativt kort tid återfallit i likartad brottslighet skall skyddstillsynen undanröjas och ett gemensamt straff bestämmas för gärningarna i den tidigare domen och det nu aktuella brottet, med beaktande av det särskilda fängelsestraff som M.L. enligt den tidigare domen undergått. M.L. har genom de gärningar som han tidigare dömts för 1992 och 1994 samt det nu begångna dråpet ådagalagt en våldsbenägenhet och farlighet som gör att ett fängelsestraff av avsevärd längd är påkallat. Hans fortsatta utveckling bör hållas under skärpt uppsikt, särskilt i beaktande av hans uttalade rasistiska och i övrigt antidemokratiska åsikter. Sammantaget finner TR:n att fängelsestraffets längd bör bestämmas till åtta år.

Domslut.

TR:n dömde M.L. enligt 3 kap 2 § BrB för dråp till fängelse 8 år. Tidigare M.L. ådömd skyddstillsyn undanröjdes.

Såväl åklagaren som M.L. överklagade TR:ns dom i Svea HovR. Åklagaren yrkade att M.L. skulle dömas för mord till fängelse 10 år. M.L. yrkade strafflindring. Part bestred motparts ändringsyrkande.

HovR:n (hovrättsråden Urell och Röst Andreasson, referent, tf hovrättsassessorn Runelöv och nämndemannen Blomberg) anförde i dom d 30 juni 1995: Utredningen i HovR:n. I HovR:n har M.L. hörts på nytt och därvid i allt väsentligt berättat på sätt antecknats i TR:ns dom.

Vidare har förnyat förhör ägt rum med rättsläkaren Håkan Sandler. Denne har i stort lämnat samma uppgifter som vid TR:n enligt dess dom; dock med följande tillägg och ändringar. Den direkt dödande skadan är den som beskrivs i obduktionsprotokollet på s A 57 under punkten 110. Som han uppgav vid TR:n leder denna skada i princip till att döden inträder efter två-tre minuter. Under speciella förhållanden kan det dock dröja ytterligare några minuter.

De vid TR:n hållna vittnesförhören med X.X., R.J., Y.Y., P.J., M.P., P.L., M.A., Z.Z. och M.S. har spelats upp.

Skriftlig bevisning har förebringats och åberopats.

HovR:n har hållit syn på den kniv, som användes som brottsverktyg, på de kläder som P.K. hade på sig vid tillfället och på M.L:s jacka. Vidare har HovR:n tagit del av en videofilm från obduktionen samt av en videoupptagning av rekonstruerat händelseförlopp enligt M.L:s beskrivning.

Domskäl. Skuld. Utredningen i målet visar att M.L. uppsåtligen berövat P.K. livet på sätt åklagaren påstått.

Vad härefter gäller rubriceringen av gärningen ansluter sig HovR:n till en början till TR:ns mening att M.L:s berättelse om händelseförloppet i sig inte är så osannolik att den kan lämnas därhän. Det ankommer därför på åklagaren att vederlägga M.L:s uppgifter.

Åklagaren har till stöd för sitt påstående att M.L. lämnat oriktiga uppgifter åberopat samma bevisning som vid TR:n. Beträffande denna bevisning drar HovR:n samma slutsats som TR:n, nämligen att åklagaren inte har förmått vederlägga eller göra osannolikt att M.L. utsatts för homosexuella närmanden av P.K. på sätt M.L. uppgivit. HovR:n instämmer också i TR:ns bedömning att - även om graden av provocerande uppträdande och våldsutövning från P.K:s sida kan ha överdrivits av M.L. - det kan ha förekommit ett närmande i form av att P.K. lagt armen runt M.L:s axlar och hals samt tagit ett relativt kraftigt grepp om denne. Som TR:n funnit skall M.L:s påstående om sådan provokation godtas liksom att denna provokation åtminstone inledningsvis utlöst det våld som M.L. utövat.

Åklagaren har åberopat att även om HovR:n lägger M.L:s berättelse till grund för rubriceringsfrågans bedömning, har P.K. likväl utsatts för stort lidande och känt dödsångest; M.L. har utdelat ett mycket stort antal knivhugg, betydligt fler än i det rättsfall som TR:n hänfört sig till i sin dom.

Det är enligt HovR:ns mening inte möjligt att av den utredning som förebragts i målet dra några bestämda slutsatser om hur P.K. i sitt höggradigt alkoholpåverkade tillstånd upplevde det våld som han utsattes för. Därvid är bl a att beakta att, enligt Håkan Sandler, huggen antagligen har utdelats under ett mycket kort tidsförlopp och att döden inträtt kort därefter. Det är inte heller visat att M.L. utdelat hugg mot P.K. efter det att denne fallit till marken.

Den omständigheten att M.L. utdelat ett mycket stort antal knivhugg kan inte, på skäl TR:n anfört, ensamt kvalificera gärningen som mord.

På grund av det anförda och på de av TR:n i övrigt anförda skälen finner HovR:n att gärningen skall rubriceras som dråp.

Påföljd. Lika med TR:n finner HovR:n att M.L. tidigare ådömd skyddstillsyn skall undanröjas och att M.L. skall dömas till fängelse. HovR:n instämmer i TR:ns bedömning i fråga om fängelsestraffets längd.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Nämndemannen Tängberg var av skiljaktig mening och anförde: jag finner vid en samlad bedömning att gärningen är att rubricera som mord och att påföljden skall bestämmas till fängelse 10 år.

Överröstad i denna del är jag i övrigt ense med majoriteten.

Riksåklagaren överklagade. Han yrkade att M.L. skulle dömas för mord och att fängelsestraffet i så fall skulle skärpas.

M.L. (offentlig försvarare advokaten H.G.) bestred ändring.

M.L. avgav nöjdförklaring d 14 juli 1995.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen N.R.).

HD (JustR:n Vängby, NLagnusson och Munck, referent) beslöt följande dom: Domskäl. M.L. har vid det med åtalet avsedda tillfället uppsåtligen berövat P.K. livet genom att hugga och sticka honom med kniv. Fråga är i HD om gärningen skall bedömas som mord eller som dråp.

Den som berövar annan livet skall enligt 3 kap 1 § BrB dömas för mord. Om brottet med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller eljest är att anse som mindre grovt, skall enligt 2 § samma kapitel dömas för dråp.

Den konstruktion som sålunda valts i BrB skiljer sig från vad som tidigare gällde enligt strafflagen; enligt denna ansågs i princip gälla att uppsåtligt dödande var att betrakta som mord om gärningen var överlagd eller gärningsmannen haft tid till övervägande, medan brottet rubricerades som dråp, om dödandet skedde i hastigt mod.

Fastän det således inte längre är utslagsgivande för brottsrubriceringen om ett uppsåtligt dödande sker i hastigt mod eller ej måste detta förhållande tillmätas betydelse vid den helhetsbedömning som numera skall göras. Detta belyses av HD:s praxis från tiden efter BrB:s ikraftträdande, enligt vilken domstolen lagt vikt vid om gärningen utförts under inflytande av en plötslig, stark affekt och dessutom beaktat om affekttillståndet har kunnat förklaras av någon form av provokation eller annan liknande omständighet.

Exempel erbjuder NJA 1975 s 594, där gärningsmannen uppsåtligen hade misshandlat en annan till döds genom ett flertal sparkar mot hans huvud. Gärningsmannen befanns ha handlat i stark affekt, som delvis föranletts av närmanden från den andres sida mot hans hustru, och dömdes för dråp. I NJA 1987 s 33 hade gärningsmannen under alkohol- och narkotikapåverkan tilldelat offret - en vän till honom - femton knivhugg. Annat ansågs inte framgå av utredningen än att gärningsmannen, till följd av alkohol- eller narkotikapåverkan eller av annan, okänd anledning, gripits av besinningslöst raseri och i detta tillstånd dödat den andre. Det anmärktes också i domen bl a att intet motsade att dödsmisshandeln utspelats under mycket kort tid. Gärningsmannen dömdes i detta fall för dråp.

Som framgår av det redan anförda är emellertid den omständigheten att dödandet skett i hastigt mod inte tillräcklig för att gärningen vid en helhetsbedömning skall anses vara mindre grov och därför rubriceras som dråp, något som uttryckligen framhålls i brottsbalkens förarbeten (NJA II 1962 s 9311). Exempel på fall ur HD:s praxis som bedömts vara att hänföra till mord trots att gärningen förefallit ha utlösts av en tillfällig, stark affekt erbjuder NJA 1989 s 97 och 1994 s 310. I båda dessa fall var det fråga om män som dödat närstående kvinnor, i det förra fallet genom ett stort antal knivhugg och i det senare genom strypning. I NJA 1989 s 97 anmärkte HD särskilt att den dödade kvinnan - en tidigare hustru till gärningsmannen - befunnit sig i en mycket skyddslös situation och genom hans handlande på ett hänsynslöst sätt utsatts för dödsångest och andra svåra lidanden. Nu nämnda omständigheter i förening med kvinnans ställning som närstående medförde att brottet ansågs böra rubriceras som mord trots att gärningsmannen fick antas ha handlat i hastigt mod samt att hans psykiska särdrag sannolikt inte saknat betydelse för händelseförloppet.

Vid huvudförhandlingen i HD i förevarande mål har M.L. vägrat att yttra sig men allmänt hänvisat till att vad han tidigare uppgivit vid TR:n och HovR:n är riktigt.

Som domstolarna har funnit måste de uppgifter som M.L. har lämnat i fråga om händelseförloppet i allt väsentligt godtas. En utgångspunkt för bedömningen är att M.L. och P.K. båda var starkt berusade - M.L. förutom av alkohol även av amfetamin - och att P.K. när de gjorde sällskap under natten tog ett kraftigt grepp runt huvudet på M.L. och drog ned honom mot sitt mellangärde samtidigt som han uppmanade M.L. till en homosexuell handling. Riksåklagaren har också godtagit att det var detta beteende från P.K:s sida som utlöste våldet.

M.L. får i enlighet härmed anses ha blivit utsatt för en förhållandevis allvarlig provokation. Utredningen ger inte stöd för annat än att P.K:s närmande försatt M.L., som var endast 19 år gammal, i ett tillstånd av okontrollerat ursinne och att den därpå följande dödsmisshandeln i sin helhet förövats medan M.L. alltjämt var i stark affekt framkallad genom P.K:s beteende. Trots det mycket höga antalet knivhugg och knivstick som M.L. tilldelade P.K. kan det med hänsyn till M.L:s uppgifter inte heller anses utrett annat än att händelseförloppet varade under helt kort tid, kanske endast ett par minuter. Nu angivna förhållanden medför att gärningen, i enlighet med den praxis som har utvecklats på området, till sin typ utgör dråp snarare än mord. Även om främst den synnerligen omfattande misshandeln kan ge anledning till viss tvekan i rubriceringsfrågan bör gärningen vid en samlad bedömning betecknas som dråp.

Det finns inte anledning att frångå domstolarnas straffmätning.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR:n Danelius och Lennander var av skiljaktig mening och anförde: Vi är ense med majoritetens domskäl fram t o m det tredje stycket från slutet, vilket slutar med orden: "- - - som utlöste våldet." Därefter anför vi följande.

Den provokation som M.L. i enlighet härmed blivit utsatt för kan inte anses ha varit av allvarligare slag.

M.L. har utsatt P.K. för en omfattande och synnerligen allvarlig misshandel trots att denne till följd av sin kraftiga berusning får antas ha varit i det närmaste försvarslös. Även i betraktande av att M.L. av allt att döma handlat i stark affekt har dödsmisshandeln karakteriserats av en sådan utpräglad hänsynslöshet att gärningen vid en samlad bedömning inte kan anses som mindre grov. M.L. skall följaktligen dömas för mord.

Med denna utgångspunkt bör straffet skärpas.

På grund av det anförda ändrar vi på det sättet HovR:ns dom att M.L. jämlikt 3 kap 1 § BrB döms för mord och att straffet bestäms till fängelse 9 år.

HD:s dom meddelades d 30 aug 1995 (nr DB 133).

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1995-08-30
Målnummer
B3478-95
Lagrum
3 kap. 1 § brottsbalken (1962:700)
3 kap. 2 § brottsbalken (1962:700)
Rättsfall
NJA 1980 s. 407
NJA 1985 s. 510
NJA 1987 s. 33
NJA 1989 s. 97
NJA 1994 s. 310
Litteratur
Sökord
Dråp
Mord
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (2)

NJA 2002 s. 116: Mord eller dråp.
RH 1998:55: Mord eller dråp? Även fråga om straffmätning för mord.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation