RH 1999:89
Synnerliga skäl har inte ansetts föreligga att döma en sextonårig gärningsman till sluten ungdomsvård för bl.a. misshandel, stöld och våld mot tjänsteman. Påföljden har bestämts till skyddstillsyn med särskilda föreskrifter.
Åklagaren åtalade T.D. för stöld, misshandel, våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd samt för snatteri. T.D. påstods har stulit ett pärlhalsband värt i vart fall 1 500 kr och i samband därmed ha knuffat en expedit i bröstet, dragit i hennes tröja samt bitit henne i armen och därefter sparkat en tillkallad väktare på benet samt satt sig till motvärn genom att kränga med kroppen. Snatteribrottet innefattade tillgrepp av kläder vid ett annat tillfälle till ett värde av 707 kr.
Stockholms tingsrätt (1999-07-20, chefsrådmannen Annika Marcus samt nämndemännen Maidi Wesström, Vivian Lotka Luksep och Börje Norberg) biföll åtalet och bestämde påföljden till sluten ungdomsvård fyra månader och anförde i påföljdsdelen.
T.D. är 16 år. Enligt inhämtat yttrande från stadsdelsnämnden Spånga Tensta framgår att inga insatser eller åtgärder planeras för T.D. inom socialtjänsten. Vidare framgår att T.D. överlämnats till vård enligt socialtjänstlagen vid fyra tillfällen under år 1998 till och med november för följande gärningar. 1997-11-26 och 1997-12-23 polisanmäldes T.D. för snatteri och stöld i butik, 1998-01-07 för stöld i butik varvid han mottog ett strafföreläggande. 1998-07-13 polisanmäldes T.D. för stöld i butik, 1998-08-28 för stöld i butik samt 1998-10-16 för stöld i butik. Enligt yttrandet har T.D. varit föremål för insatser från socialtjänstens sida i vart fall från år 1996. Bakgrunden till att vidare insatser inte planeras är att intresset från T.D:s och hans mors sida för vidare insatser är obefintligt, trots att de båda upplysts om att hans brott är allvarliga. Det har således framkommit att T.D. hela tiden har återfallit i brott trots att han vid fyra tillfällen under året har dömts och överlämnats till vård enligt socialtjänstlagen. Dessa påföljder har uppenbarligen inte fungerat, vilket i huvudsak förefaller ha berott på honom själv och familjen. Att upprepa och återfalla i brott i omedelbar anslutning till lagföring är i sig skäl att döma till fängelse och bestämmer också fängelsestraffets längd för det fall T.D. skulle ha varit vuxen. På grund av detta och med beaktande av innehållet i det inhämtade yttrandet - att T.D. över huvud taget inte synes ha tagit till sig innebörden av tidigare domar - föreligger synnerliga skäl att döma till fängelse trots hans ungdom; detta oaktat den nu aktuella brottsligheten ensam inte på något sätt är sådan att den skulle kunna utgöra synnerliga skäl för fängelse. Tingsrätten har därmed funnit sluten ungdomsvård vara den rätta påföljden för T.D.
T.D. överklagade tingsrättens dom och yrkade att påföljden skulle bestämmas till skyddstillsyn.
Åklagaren bestred ändring.
Svea hovrätt (1999-09-23, hovrättsråden Carl Henrik Ehrenkrona, referent, och Kerstin Frideen, tf. hovrättsassessorn Marissa Gilli samt nämndemännen Kerstin Krüsell och Arne Westerberg) bestämde påföljden till skyddstillsyn med särskild föreskrift och anförde följande skäl.
Utöver den vid tingsrätten förebragta personutredningen föreligger i hovrätten ett den 22 september 1999 daterat yttrande enligt lagen om särskild personutredning i brottmål. Härav framgår att T.D. saknar sysselsättning sedan ett år tillbaka, att han sökt men ej lyckats få något arbete och inte heller antagits till de gymnasieskolor dit han sökt sig, att han och hans familj har det svårt ekonomiskt och att han försörjt sig genom stölder men att han nu uttryckt en vilja att bryta sin kriminella bana. Frivården har gjort bedömningen att det föreligger en påtaglig risk för att T.D. återfaller i brott och att kriminaliteten ingår som en del av hans levnadsmönster. Frivården har dock funnit att, eftersom socialtjänsten synes ha uttömt sina resurser, T.D. trots sin låga ålder är i behov av övervakning och har därför föreslagit att T.D. döms till skyddstillsyn. Denna påföljd skall genom frivårdens insatser syfta till att ge T.D. det stöd och den kontroll han är i behov av för att bryta sin kriminella bana, bl.a. genom att han deltar i frivårdens brottsförebyggande samtalsprogramverksamhet, en behandlingsform som innebär täta kontakter med frivården och enligt vad som upplysts därför inte låter sig kombineras med samhällstjänst.
T.D. har nyligen fyllt sjutton år. Enligt 30 kap. 5 § brottsbalken krävs synnerliga skäl för att döma en person till fängelse för brott som han begått före aderton års ålder. Föreligger synnerliga skäl att döma till fängelse skall enligt 31 kap. 1 a § brottsbalken, som trädde i kraft den 1 januari 1999, påföljden bestämmas till sluten ungdomsvård under viss tid. Av förarbetena till 1998 års ändringar i brottsbalken, varigenom bl.a. denna nya påföljd infördes (prop. 1997/98 s. 156 ff), framgår att samma restriktivitet som tidigare gällt för att döma ungdomar under aderton år till fängelse skall gälla för att döma till sluten ungdomsvård och att någon ändring av gällande praxis inte är åsyftad.
Högsta domstolen har vid ett flertal tillfällen betonat att, när det gäller ungdomar som inte har nått myndighetsåldern, fängelse bör komma i fråga bara i sällsynta undantagsfall. I praxis har synnerliga skäl att döma personer under aderton år till fängelse ansetts föreligga endast vid mycket allvarlig brottslighet såsom mord, rån och liknande brott eller vid lagföring för ett mycket stort antal brott av fängelsekaraktär (se bl.a. NJA 1990 s. 159).
T.D. har under år 1998 vid upprepade tillfällen lagförts för butiksstölder. Det är uppenbart att han inte tagit intryck av de lagföringsåtgärder som hitintills vidtagits mot honom och att åtgärder nu måste sättas in för att bryta en utveckling mot fortsatt och allvarligare kriminalitet. Socialtjänsten har emellertid på grund av hans och hans mors ointresse för socialtjänstens stöd uppenbarligen inte funnit det meningsfullt att planera några särskilda insatser för T.D. Att på nytt överlämna honom till vård enligt socialtjänstlagen framstår därför som föga meningsfullt. Den nu aktuella brottslighetens art och omfattning är, såsom den nya lagstiftningen om sluten ungdomsvård utformats och med beaktande av de särskilda krav som i gällande praxis uppställts för att kunna tillgripa en frihetsberövande påföljd för underåriga, emellertid inte sådan och har inte ett sådant straffvärde att det kan sägas föreligga synnerliga skäl att döma till sluten ungdomsvård. En regelbunden tät övervakarkontakt i kombination med det program som frivården förordar, en påföljd till vilken T.D. till skillnad från vad som varit fallet med vård enligt socialtjänstlagen, ställer sig positiv, kan bidra till den attitydförändring hos honom som är en nödvändig förutsättning för att bryta den pågående utvecklingen. Hovrätten finner därför att det av frivården föreslagna påföljdsvalet nu bör prövas. En dom på skyddstillsyn skall dock kombineras med en särskild föreskrift om att T.D. skall underkasta sig den brottsförebyggande behandling som frivården föreskriver.