NJA 1996 s. 757

Allmän åklagare yrkade vid Linköpings TR ansvar å J.A. född d 8 mars 1978, för mened enligt följande gärningsbeskrivning: J.A. har vid huvudförhandling dels d 27 juni 1995 vid Linköpings TR i Linköping och dels d 8 sept 1995 vid Göta HovR i Jönköping under laga ed i samband med vittnesförhör i målet mellan allmän åklagare och G.L. J.B. och R.V. angående ansvar för grov misshandel d g juni 1995 i Linköping lämnat osanna uppgifter. De osanna uppgifterna har bestått i att J.A. uppgivit att R.V. under misshandeln av målsäganden H.L uppehållit sig tillsammans med J.A. och således inte deltagit i misshandeln.

Ansvar yrkades även å C.E. född 1978, för mened med påstående, att C.E. vid huvudförhandling d 27 juni 1995 vid Linköpings TR under laga ed i samband med vittnesförhör i mål mellan allmän åklagare och G.L. J.B. och R.V. angående ansvar för grov misshandel d 9 juni 1995 i Linköping lämnat osanna uppgifter, bestående i att C.E. uppgivit att han inte sett G.L. spark/ar mot målsäganden H.L. trots att han iakttagit detta.

J.A. medgav att han vid vittnesförhör lämnat de uppgifter som åklagaren påstått. Han hävdade att uppgifterna var sanna och bestred därför att han gjort sig skyldig till mened.

C.E. erkände att han vid vittnesförhör lämnat osanna uppgifter på sätt åklagaren påstått.

TR:n fann åtalet styrkt och dömde envar av R.V. G.L. och J.B. för grov misshandel. Både R.V. och G.L. överklagade domen. Vid huvudförhandling i Göta HovR d 8 sept 1995 hördes J.A. och C.E. ånyo som vittnen. J.A. vidhöll under förhöret de uppgifter han lämnat vid TR:n beträffande huruvida R.V. deltagit i misshandeln av H.L. eller ej.

Vid vittnesförhöret med C.E. vidhöll denne till en början de uppgifter han lämnat vid TR:n beträffande G.L:s deltagande i misshandeln. Senare under förhöret berättade C.E. att han iakttagit att G.L. sparkat mot H.L.

HovR:n fann åtalet mot R.V. styrkt.

I domskälpn anförde TR:n: På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med H.L. Åklagaren har åberopat skriftlig bevisning, bl a utskrifter av vittnesförhören med J.A. och C.E.

På J.A:s begäran har vittnesförhör hållits med G.L. Vidare har J.A. som skriftlig bevisning åberopat delar av förhör hållna med honom och R.V. under förundersökningen beträffande misshandeln av H.L.

J.A. har vid huvudförhandlingen vidhållit att R.V. vid misshandeln, uppehållit sig tillsammans med honom på ett avstånd av ca 10 till 15 meter från H.L. samt att R.V. inte deltagit i misshandeln.

C.E. har uppgivit att han befunnit sig tillsammans med J.A. och en person vid namn M. men att han inte har någon aning om var R.V. då befann sig.

H.L. har återigen med stor bestämdhet hävdat att den person, vilken identifierats som R.V. medverkat i misshandeln av honom. Enligt H.L. kan R.V. inte ha befunnit sig i omedelbar närhet av J.A. och C.E. Vid de båda tidigare rättegångarna vid TR:n och i HovR:n, har C.E. uttalat att R.V. inte stått tillsammans med honom och J.A. en uppgift som alltså är väl förenlig med H.L:s utsagor. Vid den nu aktuella huvudförhandlingen, har C.E. varit något mera svävande i sina uppgifter och sagt sig inte veta var R.V. befann sig. G.L. har tidigare lämnat felaktiga uppgifter om sin egen inblandning i misshandeln. Hans vittnesmål har inte varit särskilt övertygande och TR:n finner att hans uppgifter inte kan läggas till grund för bedömningen. I likhet med vad domstolarna tidigare funnit, anser TR:n att det genom H.L:s berättelser är styrkt att R.V. misshandlat honom. J.A. kan inte ha undgått att iakttaga detta. Han har således i sina vittnesmål lämnat osanna uppgifter. J.A:s utsagor har inte varit utan betydelse för saken. Han har heller inte ägt rätt att vägra yttra sig. J.A. skall därför fällas till ansvar för mened i enlighet med åtalet.

C.E:s erkännande stöds av övrig utredning. --

Varken J.A. eller C.E. förekommer i kriminalregistret. Däremot dömdes J.A. d 5 sept 1995 för stöld till 80 dagsböter. Av yttranden från sociala förvaltningen i Linköpings kommun framgår, att både J.A. och C.E. lever under ordnade sociala förhållanden samt att inga åtgärder från de sociala myndigheternas sida bedöms vara påkallade.

Det är av yttersta vikt för rättskipningen att respekten för vittnesedens betydelse upprätthålls. Av detta skäl bestäms påföljden för mened närmast regelmässigt till fängelse. Både J.A. och C.E. var vid brottens begående inte fyllda 18 år. Enligt 30 kap 5 § 1 st BrB får fängelse ådömas endast om det föreligger synnerliga skäl. Såvitt TR:n kunnat finna, föreligger inget avgörande från HD vad beträffar påföljden vid mened, begånget av en person under 18 år. I praxis har HD genom en rad avgöranden prövat när det kan anses föreligga synnerliga skäl att döma en person under 18 år till fängelse. Denna praxis ger vid handen att det skall vara fråga om antingen mycket grova brott eller ett stort antal återfall i t ex förmögenhetsbrott och där andra åtgärder befunnits gagnlösa.

Även med beaktande av att mened har ett högt straffvärde, kan det mot bakgrund av gällande praxis inte anses föreligga synnerliga skäl att döma J.A. och C.E. till fängelse. För J.A:s del framstår ett bötesstraff inte som tillräckligt ingripande. Påföljden för hans del bör därför bestämmas till villkorlig dom jämte ett högt antal dagsböter.

Med beaktande av vad ovan anförts beträffande C.E. kan påföljden för dennes del - med tillämpning av 29 kap 7 § 1 st BrB - bestämmas till enbart böter.

HovR:n (tf hovrättslagmannen Thorelli, hovrättsrådet Träff, referent, samt nämndemännen Kjellin och Svensson) meddelade dom d 14 aug 1996. Efter redovisning av förebragt bevisning anförde HovR:n i domskälen: HovR:n gör följande bedömning.

H.L. har åter bestämt utpekat R.V. som gärningsman. Varken C.E. G.L. eller J.B. har kunnat ange var R.V. befann sig under händelseförloppet. Deras utsagor har således inte gett belägg för att H.L. misstagit sig beträffande R.V. och att R.V. såsom J.A. uppgett, uppehållit sig tillsammans med J.A. och således inte deltagit i misshandeln. HovR:n finner styrkt att R.V. deltagit i misshandeln och att J.A. som TR:n konstaterat, måste ha sett vad som inträffade. Mot bakgrund härav och på skäl TR:n anfört finner HovR:n att J.A. inte kan undgå ansvar för mened i enlighet med åtalet.

J.A. var nyss fyllda 17 år när han gjorde sig skyldig till mened. Enligt 30 kap 5 § 1 st BrB skall det i sådana fall föreligga synnerliga skäl för att döma till fängelse. En allmän princip har ansetts vara att ungdomar som fyllt 15 år men inte 18 år skall omhändertas inom ramen för socialtjänsten och inte inom kriminalvården. Beträffande J.A. är dock inte några åtgärder inom socialtjänstens ram påkallade. Vid bedömningen av vad som utgör synnerliga skäl beaktas bl a arten av brottet. Menedsbrott är till sin art sådant att påföljden normalt skall bestämmas till fängelse. Anledningen härtill är att brottet är riktat mot rättssamhället och utgör ett allvarligt hot mot den dömande verksamheten. Respekten för rättsordningen talar således starkt för att ett fängelsestraff bör utdömas även om lagöverträdarna är unga. Svea HovR har också i en dom d 30 nov 1995 ansett att det förelåg synnerliga skäl att döma en 17-årig yngling till fängelse för mened (RH 1996:19). HD har dock vid ett flertal tillfällen betonat att, när det gäller ungdomar under 18 år, fängelse bör komma i fråga bara i sällsynta undantagsfall. I praxis finns också åtskilliga exempel på att HD, även vid förhållandevis allvarlig brottslighet, valt en annan påföljd än fängelse (se NJA 1993 s 456 och där anmärkta rättsfall).

Döms J.A. till ett fängelsestraff innebär det inte något avsteg från vad som normalt utgör påföljd för ifrågavarande brott. Hans ålder kan därvid beaktas enbart vid straffmätningen (jfr RH 1994:58). En sådan tillämpning tillgodoser visserligen vikten av att upprätthålla respekten för rättsordningen men överensstämmer inte helt med lagens krav på synnerliga skäl och betoningen i praxis av sällsynta undantagsfall. Vid bestämmandet av påföljd måste, förutom omständigheterna vid brottet, även den tilltalades personliga förhållanden och övriga omständigheter beaktas.

Några förmildrande omständigheter föreligger dock inte beträffande brottet. J.A:s personliga förhållanden är emellertid ordnade. Han bor i föräldrahemmet och går i skola. J.A. tycks numera vara medveten om allvaret i menedsbrott. Vid en samlad bedömning finner HovR:n att det inte föreligger synnerliga skäl att döma J.A. till fängelse. TR:ns dom skall därför fastställas.

Riksåklagaren överklagade och yrkade att påföljden för J.A. skulle bestämmas till fängelse.

J.A. (offentlig försvarare advokaten G.W.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen A.E.).

HD (JustR:n Solerud, Nyström, referent, Lambe och Lennander) beslöt följande dom: Domskäl. HovR:n har funnit J.A. förvunnen till ansvar för mened. I HD skall nu endast bestämmas påföljden för brotten. Tillämpliga lagbestämmelser är därvid främst den allmänna regeln om påföljdsval i 30 kap 4 § BrB och den särskilda bestämmelsen i 5 § samma kapitel om påföljd för brott som någon begått. innan han fyllt arton år.

Av 30 kap 4 § 2 st BrB framgår att skäl för val av fängelse som påföljd kan vara brottslighetens art. Innebörden av att ett visst brott betraktas sota artbrott är att det råder en presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse. Före påföljdsreformen 1988 angav lagtexten att fängelsepåföljd kunde vara påkallad av hänsyn till allmän laglydnad. I de fall brottslighetens art motiverade val av fängelse var det just allmänpreventiva hänsyn som gjorde sig gällande och begreppsförändringen innebär inte någon saklig förskjutning.

Brott som innefattar ett åsidosättande av respekten för rättsväsendet och som påverkar möjligheterna att upprätthålla rättssystemets effektivitet och tillförlitlighet behandlas i praxis ofta som artbrott. Till dessa brott hör menedsbrottet.

J.A. har såväl vid TR:n som i HovR:n under ed lämnat oriktiga uppgifter om vad han iakttagit beträffande en kamrat under det att misshandel pågick. En misshandel begången av flera personer, t ex yngre personer i en grupp, är regelmässigt svår att utreda vad gäller de medverkandes enskilda handlande redan med hänsyn till att oriktiga uppgifter ej sällan lämnas av de misstänkta. När i ett sådant fall ett vittne under ed lämnar oriktiga uppgifter är förfarandet särskilt allvarligt med tanke på risken för en felaktig dom och dessutom ägnat att undergräva respekten för straffrättskipningen. J.A:s mened har inte lett till det åsyftade resultatet, nämligen att hans kamrat skulle frikännas. Några förmildrande omständigheter kring brotten föreligger emellertid inte. Fängelse framstår som den med hänsyn till brottets art riktiga påföljden.

J.A. var vid brottens begående drygt sjutton år. Påföljden får därför enligt 30 kap 5 § 1 st BrB bestämmas till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Största möjliga restriktivitet skall således iakttas med att utdöma fängelse för den som vid brottet inte fyllt arton år. Den normala påföljden skall i stället vara vård enligt socialtjänstlagen.

Utredningen rörande J.A:s person ger vid handen att han efter en viss skoltrötthet och oro under året närmast före den nu aktuella brottsligheten numera finner sig tillrätta med sin gymnasieutbildning som beräknas vara avslutad våren 1998. Genom främst uppgifter som lämnats vid huvudförhandlingen i HD av J.A:s far, C.A. framgår vidare, att sonen har god kontakt med sina föräldrar och ett gott stöd i sitt hem. Den sociala förvaltningen i Linköping har förklarat sig inte avse att vidta någon åtgärd beträffande J.A. Anledning saknas att befara att han kommer att göra sig skyldig till ytterligare brottslighet.

Menedsbrottets art utgör synnerliga skäl att döma J.A. till fängelse. Sådana personliga omständigheter föreligger inte att annan påföljd ändock skall komma i fråga. Med hänsyn till J.A:s ungdom skall fängelsestraffet bestämmas till en månad.