Prop. 1975/76:3

Regeringens proposition med förslag till lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott m.m.

Regeringens proposition nr 3 år 1975/76 Prop. 1975/76: 3

Nr3

Regeringens proposition med förslag till lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott m.m.;

beslutad den 26 juni 1975.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar G.E. STRÄNG LENNART GElJER

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en särskild lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott. Den är föranledd av en inom Europarådet utarbetad konvention om överförande av lagföring i brottmål. [ propositionen förordas även att Sverige tillträder konventionen med vissa förbehåll.

Lagförslaget innebär att Sverige hos stat, som har tillträtt Europa- rådskonventionen, kan göra framställning om överförande av lagföring för brott mot svensk lag. En förutsättning härför är att den misstänkte har hemvist i den främmande staten eller annan närmare anknytning dit. Enligt förslaget skall överförande av lagföring också kunna ske efter det att dom har meddelats här. Detta gäller dock endast om domen inte kan verkställas och utlämningsförfarande inte heller kan komma till stånd. Framställning om överförande av lagföring medför enligt förslaget hinder mot att åtal väcks här. Har åtal hunnit väckas, medför framställningen rättegångshinder. På motsvarande sätt får här i landet meddelad dom inte verkställas. Framställning medför även att tiden för åtalspreskription här förlängs med sex månader.

Enligt lagförslaget blir det också möjligt för annan stat, som har tillträtt Europarådskonventionen. att i Sverige begära lagföring för brott enligt dess lag på motsvarande villkor. Vid prövningen av en sådan framställning upprätthålls enligt förslaget kravet på dubbel straffbarhet. Den föreslagna lagen ger också betydande utrymme för en diskretionär prövning av framställningen. Kommer lagföring till stånd här. skall svensk strafflag tillämpas. [ förslaget regleras vidare användningen av tvångsmedel i fråga om brott, som inte ursprungligen faller under svensk straffrättslig behörighet.

Slutligen föreslås vissa formella ändringar i brottsbalkens regler för svensk strafflags tillämplighet och i rättegångsbalkens bestämmelser om undantag från principen om hinder mot ny lagföring sedan dom meddelats.

Prop. 1975/76: 3

I"»)

] Förslag till Lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott

Härigenom föreskrives följande.

Lagens tillämpningsområde

lå Denna lag äger enligt förordnande av regeringen tillämpning i fråga om överförande av lagföring för brott till eller från stat som har tillträtt den europeiska konventionen den l5 maj 1972 om överförande av lagföring i brottmål. I fråga om trafikbrott gäller lagen dock ej i för- hållande till stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 30 november l964 om straff för vägtrafikbrott.

Överförande av lagföring från Sverige till annan stat

25. Misstänkes någon för brott enligt svensk lag. får framställning om överförande av lagföringen till annan stat göras

[. om den misstänkte har hemvist i den andra staten.

2. om den misstänkte är medborgare i den andra staten eller om denna stat är hans ursprungliga hemland.

3. om den misstänkte undergår eller skall undergå frihetsberövande påföljd i den andra staten,

4. om lagföring för samma eller annat brott har inletts mot den misstänkte i den andra staten.

5. om överförande av lagföring påkallas av utredningsskäl.

6. om verkställighet i den andra staten av dom på grund av brottet kan antagas öka möjligheterna till den dömdes sociala anpassning.

7. om den misstänktes personliga närvaro ej kan säkerställas vid förhandling häri landet men vid förhandling i den andra staten, eller

8. om dom på grund av brottet ej kan verkställas här i landet ens med användning av utlämningsförfarande men verkställighet kan ske i den andra staten.

Har fråga om ansvar för gärningen prövats här i landet genom dom som vunnit laga kraft mot den misstänkte, får framställning enligt första stycket göras endast om påföljd ådömts genom domen men denna ej kan verkställas här ens med användning av utlämningsför- farande och den andra staten icke erkänner principen om verkställighet av utländsk dom eller vägrar att verkställa sådan dom.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer beslutar om framställning enligt denna paragraf.

Prop. 1975/76: 3 3

3 5 Sedan framställning enligt 2 & gjorts, får ej åtal väckas för brottet. Annan åtgärd för lagföring får vidtagas intill dess den andra statens beslut med anledning av framställningen har mottagits. '

Överföres lagföring sedan åtal väckts, skall detta förhållande anses utgöra rättegångshinder i brottmålet.

Dom som har meddelats här i landet mot den misstänkte för brottet får ej, utom såvitt angår enskilt anspråk i anledning av brottet, verk- ställas sedan framställningen gjorts.

45 Utan hinder av 35 får åtgärd för lagföring eller verkställighet vidtagas här i landet,

1. om den andra staten meddelar, att den beslutat att ej vidtaga åtgärder med anledning av framställningen eller avbryta sådana åtgärder eller att den avslagit framställningen eller återkallat sitt bifall till denna,

2. om framställningen återkallas innan den andra staten har meddelat att den beslutat att vidtaga åtgärder med anledning av den.

55 Har framställning enligt 2 & avlåtits, förlänges tiden för åtalspre- skription här i landet med sex månader.

Överförande av lagföring från annan stat till Sverige

Prövning av framställning om överförande av lagföring 65 Är någon i annan stat misstänkt för brott enligt dess lag. kan lagföringen på framställning från den staten överföras till Sverige, om skäl finnes därtill med motsvarande tillämpning av 2 5.

Lagföringen får överföras endast i fall då gärningen skulle ha varit ett brott enligt svensk lag, om den hade begåtts här i landet, samt i sådant fall gärningsmannen skulle ha varit underkastad ansvar även enligt svensk lag. Har brottet begåtts av person i offentlig ställning i den andra staten eller mot sådan person eller offentlig institution eller egendom med offentlig karaktär i denna stat, skall brottet anses begånget av person i offentlig ställning här i landet eller mot person, institution eller egendom som här i landet motsvarar den mot vilken det har begåtts.

75. Framställningen får ej bifallas

|. om hinder mot lagföring här i landet föreligger enligt 2 kap. 5 a & brottsbalken.

2. om åtalspreskription har inträtt i den andra staten enligt dess lag, innan framställningen avläts.

3. om åtalspreskription har inträtt enligt svensk lag innan framställ- ningen mottogs.

Prop. 1975/76: 3 4

4. om lagföringen skulle strida mot Sveriges internationella åta- ganden, eller

5. om lagföringen skulle strida mot grunderna för rättsordningen här i landet.

8 & Framställningen får avslås

[. om den misstänkte icke har hemvist i Sverige.

2. om den misstänkte icke är svensk medborgare och ej heller hade hemvist i Sverige vid tiden för brottet,

3. om brottet är av-politisk natur eller ett rent militärt eller skatte- rättsligt brott.

4. om det finns grundad anledning antaga att framställningen har föranletts av hänsyn till ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt.

5. om gärningen har begåtts utom den andra statens område, eller

6. om den andra staten icke har iakttagit de föreskrifter rörande för- farandet som föreskrives i den konvention som avses i l & första meningen.

95. Beslut varigenom framställningen har bifallits skall återkallas

[. om det framkommer att förutsättning enligt 65 för överförande av lagföringen ej är för handen eller att grund för avslag enligt 7 & I eller 2 föreligger, eller

2. om grund för avslag enligt 7 5 3—5 framkommer innan åtal har väckts här.

105 Beslut vari: nom framställningen har bifallits får återkallas ]. om den misstänktes personliga närvaro vid förhandling här i landet ej kan säkerställas eller blivande dom på grund av brottet ej kan verkställas här.

2. om grund för avslag enligt 8 & framkommer innan åtal har väckts här, eller

3. i annat fall, om den andra staten samtycker därtill.

11 & Regeringen eller. myndighet som regeringen bestämmer prövar fråga som avses i 6— 10 55.

Verkan av framställning om överförande av lag/öring 125 Är både här i landet och i den andra staten åtal beroende av an- givelse, har angivelse som har gjorts i den andra staten samma verkan som angivelse som gjorts här i landet.

Kräves angivelse endast här i landet, får åtgärd för lagföring vidtagas även om angivelse ej har gjorts, om den som har rätt att göra angivelse ej har gjort invändning häremot inom en månad från det att under- rättelse om hans rätt att göra sådan invändning har delgivits honom.

Prop. 1975/76: 3 5

135 Har framställning från annan stat om överförande av lagföring bifallits. får åtal väckas här i landet, även om sådant förordnande som avses i 2 kap. 55 eller 5 a 5 tredje stycket brottsbalken ej har med- delats. . För gärning som avses med framställningen dömes såsom för brott som enligt svensk lag motsvarar gärningen efter vad som sägs i 65 andra stycket. Kan lagföringen ske här i landet endast med stöd av denna lag, får ej ådömas påföljd som är att anse som strängare än det- svåraste straff som är stadgat för brottet enligt lagen i den andra staten.

145 Åtgärd för väckande av åtal eller förundersökning, som har vidtagits enligt lagen i den andra staten. har samma giltighet här i landet som om den hade vidtagits av svensk myndighet. Den får dock ej tillerkännas större bevisverkan än den har i den andra staten. Sådan i den andra staten vidtagen åtgärd som enligt lagen i den staten medför förlängning av den tid inom vilken påföljd kan ådömas har motsvarande verkan häri landet.

Tillfälligt: tvångsåtgärder

155 Har annan stat meddelat sin avsikt att göra framställning enligt 6 5 i fråga om gärning, för vilken lagföring här i landet kan ske endast med stöd av denna lag. får den misstänkte på framställning av den andra staten anhållas eller häktas här i landet, om häktning för brottet får ske enligt svensk lag och det skäligen kan befaras att den misstänkte avviker ellerlundanröjer bevis. I fråga om sådan tvångsåtgärd tillämpas i övrigt vad som är föreskrivet i svensk lag. Har i fall som avses i första stycket framställning om överförande av lagföring åtföljd av föreskrivna handlingar mottagits från annan stat. får här i landet användas alla de tvångsmedel vilka hade kunnat användas enligt svensk lag i fråga om brottet.

165 Tvångsåtgärd som avses i 15 5 skall omedelbart hävas, om rätten till lagföring återgår till den andra staten. Den som har anhållits eller häktats skall omedelbart friges, om fram- ställning om överförande av lagföring ej har mottagits inom 18 dagar från den dag då han berövades friheten på grund av beslutet om anhål— lande eller häktning eller om de handlingar. som skall åtfölja framställ- ningen. ej har erhållits inom 15 dagar från det framställningen mottogs. Tiden för frihetsberövande enligt 155 första stycket får ej i något fall överskrida 40 dagar. '

_Prop. 1975/76: 3 6

Slutbestämmelser

175 Har annan stat gjort framställning enligt 65 i fråga om gärning för vilken lagföring här i landet kan ske endast med stöd av denna lag eller gjort framställning om åtgärd enligt 15 5, skall den som avses med framställningen vid behov lämnas rättshjälp enligt vad som gäller för tilltalad i brottmål. Ersättning som har utgivits av allmänna medel till offentlig försvarare samt kostnad för rättshjälp enligt 36 5 rättshjälps- lagen ( 1972z429) skall alltid stanna på statsverket.

185 ringen eller myndighet som regeringen bestämmer erforderliga före- skrifter.

1 fråga om förfarandet i ärende enligt denna lag meddelar rege-

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagen äger ej tillämpning vid samarbete rörande lagföring för brott som har begåtts innan den i | 5 första meningen nämnda konventiönen trätt i kraft mellan Sverige och den andra staten.

2. Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrives i fråga om brottsbalken dels att i balken skall införas en ny paragraf, 2 kap. 3 a 5 av nedan angivna lydelse.

dels att 2 kap. 5 a 5 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 KAP. 3 a 5

Även i annat fall än som avses i l—3 55 dömes för brott efter svensk lag och vid svensk domstol enligt vad som föreskrives [ lagen (1975: ()()0) om internationellt samarbete rörande lagföring för

brott. 5 a 51 Har fråga om ansvar för gärning Har fråga om ansvar för gärning prövats genom lagakraftägande prövats genom lagakraftägande dom, meddelad i främmande stat där gärningen förövats eller i främ- mande stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms in-

' Senaste lydelse 1974: 565.

dom. meddelad i främmande stat där gärningen förövats eller i främmande stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms

Prop. 1975/76: 3

ternationella rättsvcrkningar. mä den tilltalade ej här i riket lagfö- ras för samma gärning.

|. om han har frikänts från an— svar.

2. om han har förklarats skyl- dig till brottet utan att påföljd har ådömts.

3. om ådömd påföljd har verk- ställts i sin helhet eller verkställig- heten pågår, eller

4. om ådömd påföljd har bort- fallit enligt lagen i den främman- de staten.

internationella rättsverkningar el- ler den europeiska kom-'entionen den I.5 mttj 1972 om ('ivet'förumle uv lagföring [ brottmål, må den tilltalade ej här i riket lagföras för samma gärning.

1. om han har frikänts från an— svar.

2. om han har förklarats skyl- dig till brottet utan att påföljd har ådömts.

3. om ädömd påföljd har verk- ställts i sin helhet eller verkställig- heten pågår. eller

4. om ådömd påföljd har bort- fallit enligt lagen i den främman- de staten.

Första stycket gäller ej i fråga om brott som avses i l & eller 3 &? 3— 5 eller 6. såvida ej lagföringen i den främmande staten har skett på be- gäran av svensk myndighet.

Har fråga om ansvar för gärning prövats genom dom meddelad i främmande stat och föreligger ej på grund av vad förut i denna paragraf sagts hinder mot lagföring. må åtal för gärningen väckas här i riket en- dast efter förordnande av regeringen eller den regeringen bemyndigat därtill.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

3. Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrives att 30 kap. 9 5 rättegångsbalken skall ha ne- dan angivna lydelse.

Nnvarande lydelse Föreslagen lydelse

30 KAP. 9 51 Sedan tid för talan mot dom utgått. må ej fråga om ansvar å den till- talade för gärning. som genom domen prövats, ånyo upptagas.

Om förändring och förening av brottspåföljd så ock om särskilda rättsmedel gälle vad därom är stad- eat.

Om förändring och förening av brottspåföljd. om särskilda rätts- medel som! om överförande av lag/öring till främmande stat i visst fall gälle vad därom är stadgat.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

' Senaste lydelse 1.964: 166.

Prop. 1975/76: 3 8

Utdrag JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde ]975-01-23

Närvarande: statsministern Palme, ordförande. och statsråden Sträng, Andersson. Johansson. Aspling. Geijer. Bengtsson, Norling. Löfberg. Lidbom. Carlsson. Feldt, Sigurdsen, Gustafsson. Zachrisson, Leijon. Hjelm—Wallén. Föredragande: statsrådet Geijer

Lagrådsremiss med förslag till lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott

] Inledning

lnom Europarådet har utarbetats en konvention om överförande av lagföring i brottmål (lagföringskonventionen), som öppnades för undertecknande i Strasbourg den 15 maj 1972. Konventionen har. förutom av Sverige, undertecknats av Belgien, Danmark, Luxemburg. Nederländerna, Norge. Turkiet och Österrike. Konventionen träder i kraft tre månader efter den dag då det tredje ratifikations- eller god- kännandeinstrumentet deponerades. Hittills har konventionen inte ratificerats av någon stat.

Företrädare för justitiedepartementen i de nordiska länderna (utom Island) har den 24 maj 1972 och den 2 maj 1973 hållit överläggningar i frågan om ländernas tillträde till konventionen. Därvid har särskilt uppmärksammats möjligheten av att bibehålla och vidareutveckla de enkla och praktiska former för samarbete i hithörande frågor som f.n. tillämpas i förhållandet mellan de nordiska länderna på grundval av det mellan de högsta åklagarmyndigheterna i dessa länder träffade samar- betsavtalet den 6 februari 1970 rörande lagföring i annat nordiskt land än det där brottet har förövats. Vid överläggningarna enades man om att föreslå länderna att tillträda konventionen. Finland, som inte är medlem av Europarådet. avser att ansluta sig till konventionen när detta blir möjligt efter ikraftträdandet. Vid överläggningarna har i allt

Prop. 1975/76: 3 9

väsentligt uppnåtts enighet även om de förbehåll och förklaringar som bör avges vid en eventuell ratifikation.

1 en inom justitiedepartementet upprättad promemoria (Ds Ju 1973:12) Internationellt samarbete rörande överförande av lagföring i brottmål föreslås. att Sverige tillträder lagföringskonventioncn. l promemorian återges de engelska och franska texterna av konvert- tionen jämte svensk översättning. Promemorian bör fogas till proto- kollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över departementspromemorian avgetts av justitiekanslern (JK). riksåklagaren (RÅ). Svea hovrätt. hovrätten för Övre Norrland, rikspolisstyrelsen. kriminalvårdsstyrelsen. statens invandrarverk. domstolsväsendets organisationsnämnd (DON). brotts- förebyggande rådet. åtalsri'tttskommitlén. Föreningen Sveriges tings- rättsdomare. Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges stats- åklagare och Föreningen Sveriges åklagare.

RÅ har vid sitt remissutlåtande fogat yttranden från överåklagarna i Stockholms. Göteborgs och Malmö åklagardistrikt samt från lätts- åklagarna i Malmöhus. Älvsborgs och Norrbottens län. Svea hovrätt har bifogat yttranden från Stockholms och Eskilstuna tingsrätter. Hovrätten för Övre Norrland har bifogat yttranden från Umeå. Haparanda och Piteå tingsrätter.

Efter remissbehandlingen har i Stockholm den 19 november 1973 hållits överläggningar mellan de högsta åklagarmyndigheterna i samtliga nordiska länder. Överläggningarna resulterade i ett tilläggs- avtal samma dag till det förut nämnda samarbetsavtalet den 6 februari 1970. 1 tilläggsavtalet regleras frågan om samordning av bestäm— melserna i samarbetsavtalet och bestämmelserna i lagföringskonven- tionen i förhållandet mellan nordiska länder som har tillträtt konven- tionen.

2 Föredraganden 2.1 Tillträde till konventionen

I takt med livligare kommunikationer mellan länderna har brotts- ligheten blivit alltmer internationell. Rörligheten på den europeiska arbetsmarknaden medför även att de rättsvårdande myndigheterna allt oftare får ta ställning till fall då gärningsmannen är hemmahörande i främmande land eller då brott har begåtts utomlands. Kraven på inter- nationellt samarbete i hithörande frågor har därför blivit allt starkare.

Ett led i utvecklingen mot ökat samarbete mellan de europeiska länderna på brottsbekämpningens område utgör tillkomsten av 1964 års inom Europarådet utarbetade konvention om straff för vägtrafik- brott (trafikbrottskonventionen). vilken har ratificerats av Sverige

Prop. 1975/76: 3 10

(prop. 1971 :1 14). Trafikbrottskonventionen innehåller regler om lagföring för trafikbrott och verkställighet av dom avseende sådant brott i fall när gärningsmannen har sitt hemvist i annan konven- tionsstat (hemviststaten) än den där brottet har begåtts (gärnings- staten). Konventionen förpliktar hemviststaten att på framställning av gårningsstaten pröva frågan om lagföring för brottet eller verkställa dom som har meddelats i gärningsstaten. Sverige har vid ratifikationen gjort förbehåll mot den del av konventionen som innehåller regler om verkställighet i hemviststaten. Tillträdet till konventionen har föranlett utfärdandet av lagen (19712965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands. vilken trätt i kraft den 1 april 1972.

Genom 1970 års konvention om brottmålsdoms internationella rätts- verkningar (brottmålsdomskonventionen). vilken också utarbetats inom Europarådet. har skapats möjligheter till internationellt samarbete för verkställighet av utländska domar även utanför trafik- brottens område. Konventionen reglerar både verkställighet av dom som har meddelats av domstol efter förhandling i brottmål och. under vissa förutsättningar. verkställighet av bötesförelägganden och liknande administrativa beslut som närmare anges i en bilaga till konventionen. Ett särskilt avsnitt av konventionen innehåller bestäm- melser om brottmålsdoms internationella rättskraft samlade under rubriken "Ne bis in idem" (ej två gånger i samma sak). Här regleras bl.a. frågan om utländsk brottmålsdom som rättegångshinder i ny process.

Brottmålsdomskonventionen har ratificerats av Sverige (prop. 1972z98). Cypern och Danmark och trädde i kraft den 26 juli 1974 mellan dessa länder. Den har härefter tillträtts även av Norge och har dessutom undertecknats av sex andra stater. Sveriges tillträde till konventionen föranledde bl.a. införande i 2 kap. 5 a & brottsbalken (BrB) av bestämmelser motsvarande konventionens "ne bis in idem"— regler.

Arbetet inom Europarådet på att åstadkomma så smidiga samarbets- former som möjligt vid bekämpandet av brottslighet med inter- nationell anknytning har fortsatt genom tillkomsten av 1972 års konvention om överförande av lagföring i brottmål. Lagföringskonven- tionens huvudsakliga syfte är att säkerställa genomförandet av lag- föringen och undvika de olägenheter som uppstår när flera stater enligt sin interna lagstiftning är behöriga att vidta åtgärder för lagföring. Härvid skall även beaktas den misstänktes intresse av att lagföring kommer till stånd i den stat där det ter sig mest ändamålsenligt.

För att tillgodose nu nämnda syften innehåller lagföringskonven- tionen regler som ger fördragsslutande stat behörighet att enligt sin strafflag lagföra brott. på vilket strafflagstiftningen i annan fördrags- slutande stat är tillämplig, även i de fall när brottet inte omfattas av

Prop. 1975/76: 3 | |

den förra statens ursprungliga straffrättsliga kompetens. Denna sub- sidiära behörighet får utövas bara när framställning skett från annan konventionsstat. Huvuddelen av konventionen ägnas frågor om hur överförande av lagföring från en stat till en annan skall gå till. Här regleras sålunda förutsättningarna föratt en fördragsslutande stat skall få avlåta en framställning om lagföring i annan konventionsstat liksom för att den anmodade staten skall kunna vägra att vidta åtgärder med anledning av framställningen. [ det förra hänseendet är särskilt den situationen att den misstänkte har hemvist i den anmodade staten av praktisk betydelse. Konventionen inne-håller vidare bestämmelser om förfarandet vid översändande av framställning. om verkan av framställ- ningen i den anmodande och den anmodade staten samt om tillfälliga tvångsåtgärder i den senare staten i samband med att fråga om över- förande av lagföring uppkommer. 1 konventionen ingår också särskilda regler om samordning av lagföring när mer än en stat har ursprunglig kompetens att pröva en ansvarsfråga och om "ne bis in idem'i—prin- cipens iakttagande. De senare reglerna — sammanförda i del V av konventionen — stämmer överens med motsvarande bestämmelser i brottmålsdomskonventionen.

Som har nämnts i inledningen har inom justitiedepartementet upp- rättats en promemoria vari frågan om Sveriges tillträde till lagförings- konventionen närmare behandlas. l promemorian framhålls att det ibland föreligger betydande svårigheter-att beivra brott när gärnings- mannen har lämnat landet innan lagföring hunnit inledas. En lösning av detta problem torde inte kunna uppnås utan en nära samverkan med andra stater. Genom lagföringskonventionen har enligt prome- morian skapats ett instrument för sådan samverkan.

Vid remissbehandlingen av promemorian har rätt allmän enighet om värdet av att möjligheterna till internationellt samarbete på straff- rättens område vidgas. Remissinstanserna har också tillstyrkt att Sverige biträder lagföringskonventionen. JK anser att konventionen utgör ett viktigt bidrag till kampen mot den ökande internationella brottsligheten. främst genom att den möjliggör lagföring i betydligt större utsträckning än som f.n. är fallet. Därtill kommer att den brotts- liges rättigheter och återanpassningsmöjligheter i regel torde bäst till— godoses om konventionen tillämpas. RÅ framhåller särskilt betydelsen av att lagföring sker i det land där den misstänkte hör hemma och erinrar om de kriminalpolitiska och humanitära fördelar detta innebär. Hovrätten för Övre Norrland pekar på den internationella brotts- lighetens inriktning mot allt grövre brott och anser att bestämmelserna om utlämning och brottmålsdomskonventionens regelsystem inte utgör tillräckligt effektiva medel i kampen mot denna brottslighet. Enligt hovrättens uppfattning gäller det framför allt att komma till rätta med den internationella narkotikahanteringen och förmögenhetsbrotts-

Prop. 1975/76: 3 12

ligheten över gränserna av organiserad och yrkesmässig karaktär. Det föreligger också ett betydande intresse av att den som har begått brott mot svensk lag kan lagföras i annat land. till vilket han har anknytning. och där få undergå påföljden. Stockho/ms rillgsräll. som ansluter sig till promemorians ståndpunkt vad gäller behovet av ytterligare internatio- nellt samarbete. anser det inte tillräckligt att ett sådant samarbete finns på den polisiära sidan utan det måste också omfatta lagföring och verkställighet om önskad effekt skall kunna nås. Brottmålsdoms- konventionen är ett betydelsefullt framsteg i detta hänseende. Lag- föringskonventionen utgör ett nytt viktigt steg på den inslagna vägen. Konventionen erbjuder också enligt tingsrätten tillfredsställande garantier från rättssäkerhetssynpunkt. KriminaIrardsslyre/san anför att styrelsen i sin verksamhet fått känning av att brottsligheten i allt högre grad fått en internationell karaktär. Bl.a. har svårigheten att i vissa'fall verkställa ådömda påföljder ökat. Det förekommer sålunda emellanåt i allmänhet gäller det utlänningar som har dömts till korta straff — att den dömde när domen skall verkställas befinner sig utomlands och därför inte kan nås för verkställighet. Det har också i inte så få fall förekommit att intagna utlänningar. som har påbörjat verkställigheten av ådömt straff. i samband med permission eller rymning från anstalt begett sig utomlands och inte kunnat anträffas eller återföras till - Sverige. Med hänsyn till svårigheten att i vissa fall verkställa en brott- målsdom är det från styrelsens synpunkt mycket tillfredsställande att genom lagföringskonventionen öppnas större möjligheter att få mål överförda till stat som i det särskilda fallet bedöms ha bäst möjlighet till lagföring och verkställighet. Lagföringskonventionen utgör enligt styrelsen en i hög grad önskvärd utbyggnad av det nordiska och inter- nationella samarbetet för beivrande-av brott.

[ likhet med remissinstanserna delar jag uppfattningen att lagfö- ringskonventionen är ett värdefullt komplement till tidigare överens- kommelser om internationellt samarbete på brottsbeki'tmpningens område. De problem som den nya konventionen söker komma till rätta med har med den ökade rörligheten över gränserna och den tilltagande internationella brottsligheten fått en allt större aktualitet. De möjlig- heter som nu står till buds för att få en person som har begått brott utanför hemvistlandet åtalad och dömd för brottet i gärningslandet är begränsade. Den europeiska utlämningskonventionen medger endast att allvarligare brott under vissa förutsättningar kan lagföras genom att den misstänkte utlämnas från ett land till ett annat. ()ckså i övrigt ger gällande internationella överenskommelser förhållandevis begränsade möjligheter att ingripa mot brottslighet av internationell karaktär. Undantag utgör främst fall som omfattas av det nordiska samarbets- avtalet på området och av trafikbrottskonventionen.

Lagföringskonventionen syftar inte endast till att få till stånd en mer

Prop. 1975/76: 3 13 effektiv brottsbekämpning. Den ger också möjlighet till att anordna lagföringen i det land där det framstår som mest ändamålsenligt från utredningssynpunkt och med tanke på den misstänktes förhållanden. Bland förutsättningarna för att stat skall få .göra framställning om lagföring i annan stat nämns i konventionen särskilt att verkställighet i den anmodade staten av en eventuell dom kan antas öka möjligheterna till den dömdes sociala återanpassning.

För att kunna fogas in i olika staters rättssystem och för att till- godose kraven på rättssäkerhet har Iagföringskonventionen med nöd- vändighet fått en rätt komplicerad uppbyggnad. Det kan bl.a. på grund härav komma att dröja ännu någon tid innan konventionen. vilken hittills har undertecknats av åtta stater. träder i kraft. Det finns cmel- lertid anledning räkna med att konventionen kommer att tillträdas av ett betydande antal västeuropeiska stater. Från övriga nordiska länders sida har uttalats en positiv inställning till konventionen.

Med hänsyn till det anförda förordar jag att Sverige tillträder konventionen.

2.2. Förbehåll och förklaringar

Stat som tillträder lagföringskonventionen kan enligt art. 41 begagna sig av en eller flera av de. möjligheter till förbehåll som anges under a) h) i bilaga 1 till konventionen.

Konventionsstat kan sålunda förbehålla sig att

a) avslå framställning. om den anser att brottet uteslutande är ett religiöst brott.

b) avslå framställning om lagföring för gärning som enligt statens egen lag kan bestraffas endast av administrativ myndighet.

e) inte godta art. 22 (automatisk förlängning av tiden för åtals- preskription i den anmodande staten).

d) inte godta art. 23 (automatisk förlängning vid subsidiär behörig- het av tiden för åtalspreskription i den anmodade staten).

e) av konstitutionella skäl inte godta art. 25 andra meningen (förbud för stat med endast subsidiär behörighet att döma till strängare påföljd än som stadgas i den anmodande statens lag).

f) inte godta bestämmelsen i art. 26.2 (preskriptionsavbrytande åtgärd i den anmodande eller den anmodade staten skall ha samma verkan i den andra av dessa stater) i de fall då den är behörig på grund av sin interna lagstiftning.

g) inte tillämpa art. 30 och 31 (konsultation mellan länderna när flera är behöriga att beivra visst brott) på gärning. som enligt någon av staternas lagstiftning kan bestraffas enbart av administrativ myndighet samt

h) inte godta del V i konventionen (utländsk brottmålsdoms rätts-

Prop. 1975/76: 3 14

kraft).

Som framgår av promemorian har frågan om förbehåll varit föremål för nordiska överläggningar. En utgångspunkt har därvid varit att såvitt möjligt undvika att göra förbehåll. Även om enighet inte har kunnat uppnås i alla enskildheter beroende på intern lagstiftning och rättslig tradition föreligger från materiell synpunkt endast smärre skillnader. I sammanhanget kan även erinras om att art. 11 erbjuder betydande möjligheter att i tveksamma fall avslå en framställning om överförande av lagföring.

Vad först gäller frågan om förbehåll mot religiösa brott delar jag den i promemorian uttryckta uppfattningen att något sådant förbehåll inte behövs för svensk del. Redan kravet på s.k. dubbel . straffbarhet utesluter lagföring här för religiösa brott i egentlig mening. Det före- ligger dock brott enligt svensk lag där syftet med kriminaliseringen är att värna om religionsfriheten. Som exempel härpå kan nämnas brotten hets mot folkgrupp (16 kap. itä BrB) och olaga diskriminering (16 kap. 95 BrB). Också detta förhållande anser jag motivera att möjligheten till förbehåll under a) inte utnyttjas. Såsom anförs i promemorian föreligger inte heller behov av förbehåll enligt b). eftersom sådan lagföring som omfattas av konventionen inte i något fall handhas endast av administrativ myndighet här.

Det förbehåll som får göras enligt c) avser den automatiska förläng- ning av tiden för åtalspreskription med sex månader som enligt art. 22 gäller i den anmodande staten för den händelse att framställning görs om överförande av lagföring. Som anförs i promemorian syftat denna förlängning till att bevara möjligheten att återuppta lagföringen när den anmodade staten inte slutligt övertar denna. Bestämmelsen torde få betydelse när framställning om lagföring görs mot slutet av preskrip- tionstiden. Enligt promemorian bör konventionens regler i denna del godtas.

Länsåklagaren i Norrbottens län framhåller i sitt remissyttrande att ju närmare pres'kriptionstidens utgång en lagföring sker. desto mer har intresset för lagföring tunnats ut liksom den brottsbekämpande verkan lagföringen har. Denna uppfattning har enligt länsåklagaren godtagits i andra sammanhang. Vid bagatellbrottslighet kan således närheten till preskription utgöra grund för beslut om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 5 första stycket 1 rättegångsbalken (RB). Vid den grova brotts- ligheten kan visserligen uppfattningen vara en annan. men i dessa fall är preskriptionstiderna så pass långa att intresset av den föreslagna förlängningen framstår som obetydligt. Det framstår som inte helt uteslutet att stötande resultat kan nås. om art. 22 godtas. även om sådana resultat kan undvikas genom att framställning underlåts. Genom ett förbehåll skulle ståndpunkten bli densamma som den som intogs vid tillträdet till trafikbrottskonventionen. Enligt länsåklagaren

Prop. 1975/76: 3 15

framstår detta som en fördel.

1 att. 6 trafikbrottskonventionen finns regler om beräkning av preskriptionstid. när framställning om lagföring gjorts enligt konven- tionen. Bl.a. föreskrivs att tiden för åtalspreskription skall börja räknas i hemviststaten först från den dag då framställningen om lagföring tas emot. Enligt samma bestämmelse avbryts tiden för åtalspreskription i gärningsstaten från dagen för framställning om lagföring och börjar i förekommande fall åter löpa från den dag hemviststaten meddelar sitt beslut att inte vidta några åtgärder för lagföring eller gärningsstaten återkallar framställningen. dock senast sex månader efter framställ- ningen om lagföring. Sverige har vid tillträdet till trafikbrottskonven- tionen gjort förbehåll mot att. 6.

Bestämmelserna om förlängning av tiden för åtalspreskription i den anmodande staten är sålunda inte identiska i de två nu jämförda konventionerna. Vid tillträdet till trafikbrottskonventionen bedömdes behovet av en särreglering för de brott konventionen avser som ringa. lnom lagföringskonventionens tillämpningsområde ter sig saken något annorlunda. lnternationellt sett torde Sverige ha korta preskriptions- tider. Det kan också antas att antalet fall. då lagföringen återgår till den anmodande staten. blir relativt sett större än när fråga endast är om trafikbrott. Man torde heller inte kunna bortse från att den anmodade statens beslut vid mera svårutredd brottslighet kan dröja. inte minst på grund av åtgärder från den misstänktes sida. Mot bakgrund av det nu anförda har jag i likhet med alla utom en av de remissinstanser som uttalat sig i frågan kommit till den uppfattningen att konventionens reglering kan godtas för svensk del. Något förbehåll enligt c) bör alltså inte göras.

[ promemorian föreslås att förbehåll görs enligt d). Hovrätten för Övre Norrland och .S'tm'k/tolnts tingsrätt ifrågasätter dock om sådant förbehåll är erforderligt.

Bestämmelserna i 2 kap. BrB om svensk lags tillämplighet är mycket vidsträckta. Förlängning av tiden för åtalspreskription i den anmodade staten enligt att. 23 tar endast sikte på de fall då denna stat inte har ursprunglig straffrättslig behörighet utan tillförs sådan i enlighet med art. 2 genom att motta en framställning om lagföring. Antalet sådana fall torde bli ytterst begränsat. Från svensk synpunkt är också intresset Iringa av att lagföring sker här under sådana omständigheter. Jag ansluter mig därför till promemorieförslaget i denna del.

Vid lagföring i Sverige av brott begånget utomlands skall enligt 2 kap. 25 tredje stycket BrB hänsyn tas till gärningsortens lag även på det sättet att däri föreskrivet straffmaxitnum skall respekteras vid bestämmandet av påföljd här. Regeln gäller även om påföljden härigenom skulle komma att underskrida minimum i den svenska straffbestämmelscn. Som anges i promemorian förekommer därför inte

Prop. 1975/76: 3 16

anledning att utnyttja möjligheten till förbehåll enligt 0).

Det skulle enligt min mening kunna medföra praktiska svårigheter och onödig omgång om bestämmelserna i art. 26.2 om verkan av preskriptionst'tvbrytande åtgärd inte godtogs. Ofta torde just delgivning av stämning föranleda att den misstänkte lämnar gärningsstaten. Jag förordar därför i likhet med promemorian att förbehåll enligt f) inte görs. Det är vidare uppenbart att det inte föreligger skäl att utnyttja möjligheten till förbehåll enligt g). '

Som tidigare har anförts innehåller lagföringskonventionen ett särskilt avsnitt (del V). i vilket regleras frågan om utländsk brott- målsdom som rättegångshinder i ny process. Bestämmelserna stämmer nära överens med motsvarande regler i brottmålsdomskonventionen. som ingående har behandlats i prop. 1972:98 (s. 77. 98 och 215). Det begränsade förbehåll jag då förordade godtogs av riksdagen och har föranlett erforderlig lagstiftning. l promemorian föreslås att mot- svarande förbehåll görs beträffande lagföringskonventionen. Vid remissbehandlingen har inte anförts några skäl till omprövning av frågan. Jag förordar därför att möjligheten till förbehåll enligt h) utnyttjas på det sättet att Sverige inte godkänner tillämpningen av del V i konventionen dels såvitt bestämmelserna i denna del innebär hinder mot lagföring i Sverige för brott för vilket det lindrigaste straff som är stadgat i svensk lag är fängelse i fyra år eller däröver. dels såvitt dessa bestämmelser innebär hinder mot verkställighet i Sverige av häri landet ådömd eller ålagd påföljd för brott.

Konventionsstat kan som framgår av art. 46 i olika hänseenden genom förklaring avvika från vissa bestämmelser i konventionen. vilka i huvudsak tar sikte på förfarandet. Jag skall här främst uppehålla mig vid möjligheten att avge förklaring enligt art. 13.3 och art. 18.2.

Enligt art. 13.1 skall nödvändig skriftväxling för tillämpning av konventionen ombesörjas av konventionsstaternas justitiedepartement eller. efter särskild överenskommelse. ske direkt mellan vederbörande myndigheter. l promemorian föreslås med hänvisning till de ställnings- taganden som gjorts vid Sveriges tillträde till vissa andra konventioner att Sverige utnyttjar möjligheten enligt art. 13.3 att tillämpa andra regler än de angivna sålunda att för svensk del utrikesdepartementet (UD) utses till att sända och motta framställningar och andra med- delanden enligt konventionen.

Som redan har berörts har nordisk enighet nåtts om att konven- tionens bestämmelser i princip skall tillämpas i förhållandet mellan de nordiska länder som tillträtt konventionen men att vissa regler i 1970 års samarbetsavtal fortfarande skall gälla. Det har nämligen ansetts angeläget att de nuvarande enkla och smidiga formerna för samarbete på lagföringens område inte går förlorade. En av dessa regler före- skriver direkt skriftväxling mellan ländernas åklagarmyndigheter. Jag

Prop. 1975/76: 3 ' 17

förordar därför att den i promemorian föreslagna förklaringen enligt art. 13.3. vilken jag i övrigt biträder. i klargörande s_vfte utformas så att undantag görs för nämnda samarbete med nordiskt land.

Art. 18 i konventionen innehåller bestämmelser om översättning av framställningar och andra handlingar som sänds till kotwentionsstat vid tillämpning av konventionen. Enligt huvudregeln kan den avsändande staten använda sitt eget språk. Konventionsstat kan dock genom för- klaring förbehålla sig rätt att kräva att framställningar och andra hand- lingar skall åtföljas av översättning. Vid sådant förhållande blir annan konventionsstat skyldig att sända handlingar antingen på mottagar- landets språk eller på något av Europarådets officiella språk — franska eller engelska — eller på det av dessa språk sotn staten anger i förkla- ringen.

1 promemorian framhålls särskilt att någon översättning inte är nödvändig vad gäller handlingar som är avfattade på danska eller norska språket. Vad gäller övriga handlingar på främmande språk föreslås i promemorian i likhet med vad som gäller i fråga om trafik- brotts- och brottmålsdomskonventionerna krav på översättning till engelska språket. Även jag biträder promemorieförslaget i detta avseende och förordar att Sverige enligt art. 18.2 genom förklaring för- ' behåller sig rätt att kräva att handlingar som har samband med tillämp— ningen av konventionen och som är avfattade på annat språk än danska. engelska. norska eller svenska skall åtföljas av översättning till engelska eller svenska språket.

Det föreligger enligt promemorian inte behov av att i övrigt utnyttja de möjligheter till förklaring som konventionen erbjuder. Inte heller remissinstanserna har funnit detta påkallat. De speciella möjligheter som här åsyftas saknar också enligt min uppfattning betydelise för Sveriges vidkommande.

Hänvisningar till S2-2

  • Prop. 1975/76:3: Avsnitt 4

2.3. Huvuddragen av lagstiftningen

2.3.1 Metoden för att införliva konventionen med svensk rätt m.m. Lagföringskonventionens bestämmelser saknar i väsentliga hän- seenden motsvarighet i svensk rätt. Ett tillträde till konventionen aktualiserar därför särskild lagstiftning i ämnet. Vid införlivandet av internationella överenskommelser med svensk rätt kan man välja ' olika lagstiftningsmetoder. Man kan införliva överenskommelsen genom en lagstiftningsakt av innebörd att överens- kommelsens bestämmelser skall gälla som svensk lag (inkorporerings- metoden) eller omarbeta överenskommelsen till svensk lag med användning av svensk lagstiftningsteknik och svenskt språkbruk (trans- formationsmetoden). l promemorian förordas transformationsmetoden under hänvisning

Prop. 1975/76: 3 18

till de praktiska fördelar denna innebär vid tillämpningen. Vid remiss- behandlingen har frågan föranlett uttalanden bara från ett par instan— ser. Hovrätten för Övre Norrland framhåller att den kommande lagstift- ningen genom transformationsmetoden vinner i koncentration och överskådlighet. Även Svea hovrätt biträder promemorieförslaget men anmärker att metoden då bör användas konsekvent. Enligt hovrätten har promemorians lagförslag i vissa delar fått en så knapphändig utformning att en rätt förståelse av bestämmelsernas innebörd synes förutsätta ingående kännedom om konventionstexten.

Frågan om metoden för införlivande av internationella överens- kommelser med svensk rätt har behandlats av utredningen om författ- ningspublicering m.m. i det nyligen avgivna betänkandet (SOU l974:100) Internationella överenskommelser och svensk rätt. Utred- ningen förcslår vissa riktlinjer som de lagstiftande organen bör beakta vid valet av metod för transformering av en internationell överens- kommelse till intern rätt. Betänkandet remissbehandlas f.n. och ställning har därför ännu inte tagits till utredningens förslag. I detta sammanhang anser jag i vart fall övervägande skäl tala för att den i promemorian använda transformationsmetoden väljs. En sådan lösning innebär visserligen att nordisk enighet inte torde kunna uppnås i fråga om valet av lagstiftningsmetod. eftersom inkorporeringsmetoden har använts i det lagförslag som tidigare har lagts fram i Danmark i ämnet. Enligt min mening saknar dock valet av lagstiftningsmetod praktisk betydelse för det nordiska samarbetet på detta område. Jag biträder därför promemorieförslaget i detta avseende.

Lagföringskonventionen innehåller ett stort antal bestämmelser. delvis med komplicerat innehåll. Det framstår då i och för sig som angeläget att de myndigheter. som har att tillämpa konventionens regler. genom lagtexten ges utförlig information om dessas innehåll. Att utan begränsning beakta denna synpunkt skulle dock enligt min mening göra lagen onödigt tyngande. Åtskilliga bestämmelser är av verkställighetskaraktär och kan med fördel utfärdas i administrativ ordning. Detta gäller bl.a. regler om hur svensk myndighet skall gå till väga vid avlåtande resp. mottagande av framställning om lagföring. Jag har för avsikt att senare föreslå sådana bestämmelser. I sammanhanget vill jag erinra om att UD enligt förslaget skall ombesörja den direkta kontakten med utomnordisk stat vid tillämpning av konventionen. Det framstår enligt min mening som onödigt att i lag införa detaljerade bestämmelser rörande de åtgärder UD har att vidta.

I likhet med flertalet remissinstanser biträder jag förslaget'i prome- morian att de lagbestämmelser som föranleds av ett tillträde till lag- föringskonventionen tas upp i en särskild lag. Också i fråga om den nya lagens allmänna uppbyggnad kan jag i huvudsak ansluta mig till promemorieförslaget.

Prop. 1975/76: 3 1.9

2.3.2 Lagens tillämpaingsområa'e I fråga om lagstiftningens tillämpningsområde delar jag uppfatt- ningen i promemorian att lagen bör begränsas att avse förhållandet till Stater som har tillträtt lagföringskonventionen. Som framgår av prome- morian hindrar inte detta att överförande av lagföring kan komma till stånd i andra fall. Sådant samarbete utan stöd av särskild överens- kommelse förekommer också undantagsvis. En förutsättning för att lagföring i ett sådant fall skall kunna ske i Sverige är att svensk domstol är behörig enligt 2 kap. 2 eller 3ä BrB. Vid lagföringen i Sverige äger då självfallet endast de vanliga straffprocessuella reglerna tillämpning. l promemorian har särskilt uppmärksammats frågan om lagstift- ningens tillämpning inom Norden. Anledningen härtill är det redan nu existerande samarbetsavtalet från år 1970 mellan de högsta åklagar- myndigheterna i de nordiska länderna. Enligt avtalet får under vissa förutsättningar berörd åklagarmyndighet i ett land göra framställning om lagföring till motsvarande myndighet i annat nordiskt land. En redogörelse för samarbetsavtalets huvudsakliga bestämmelser och de anvisningar RÅ utfärdat i anslutning till detta finns intagen i prome- morian.

! sitt remissyttrande anför RÅ att det skulle framstå som en omotiverad skillnad, om behörigheten att lagföra b'rott här i landet vidgades när det gäller brott som har begåtts på den europeiska konti- nenten men inte i fråga om brott som begåtts i annan nordisk stat. Konventionen bör därför gälla också i förhållandet mellan de nordiska staterna. RÅ framhåller dock vikten av att det nordiska samarbetet får fortgå i nuvarande smidiga former och påpekar att art. 43 i konven-- tionen öppnar möjlighet att använda särskilda system för vissa anslutna staters inbördes förhållanden. Vad gäller frågan om det inter- nordiska avtalets statsrättsliga karaktär anser RÅ att det inte behövs någon ytterligare egentlig lagstiftningsåtgärd än som har föreslagits i promemorian. eftersom Kungl. Maj:t enligt lagförslaget bemyndigas att meddela bestämmelser om förfarandet vid samarbetet mellan Sverige och annan stat.

Som jag har nämnt inledningsvis har efter remissbehandlingen av promemorian hållits överläggningar mellan de högsta åklagarmyndig- heterna i samtliga nordiska länder. Överläggningarna resulterade i ett tilläggsavtal till det nordiska samarbetsavtalet. l tilläggsavtalet anges först att samarbetsavtalet i sin helhet gäller i förhållandet mellan nordiska länder som inte båda har anslutit sig till lagföringskonven- tionen. Det kan nämligen antas. att det dröjer åtskillig tid innan alla nordiska länder har tillträtt konventionen. l förhållandet mellan nordiska länder som har anslutit sig till konventionen skall enligt tilläggsavtalet bestämmelserna i 4. 5, 7 och 8 äg" i samarbetsavtalet gälla utöver och i stället för konventionens bestämmelser. ! 44)” återfinns

Prop. 1975/76: 3 30

bl.a. regler om vilka uppgifter en framställning enligt avtalet skall innehålla och om tillämpligt språk vad gäller såväl framställningen som tillhörande handlingar. De myndigheter som i respektive land är behöriga att göra eller motta framställning anges i 5 &. Finner sådan myndighet skäl föreligga att i det egna landet lagföra en person för brott som förövats i annat nordiskt land. bör enligt 75 myndigheten underrätta vederbörande myndighet i gärningslandet därom. l 8 5 finns slutligen en rekommendation till de myndigheter som har att tillämpa avtalet att söka lösa uppkommande frågor på ett smidigt sätt i samråd med varandra.

Det är enligt min uppfattning av stort värde att enhetliga bestäm- melser i så väsentliga frågor som straffrättslig behörighet. möjlighet att göra framställning Om lagföring eller att avslå en sådan. användning av tvångsmedel m.m. gäller vid samarbete inom konventionens ram med såväl nordisk som utomnordisk stat. Det nyssnämnda tilläggsavtalet tar endast sikte på formerna för samarbetet mellan de nordiska länderna. I övrigt förutsätts konventionen gälla. Det torde då inte finnas något behov av en folkrättsligt bindande internordisk överenskommelse i dessa frågor vid sidan om konventionens bestämmelser. De frågor som tas upp i tilläggsavtalet synes ha fått en godtagbar lösning och förfa- ringssättet vid överförande av lagföring enligt samarbetsavtalet är väl beprövat. Det kan dock enligt min mening från systematisk synpunkt vara lämpligt att inte lämna författningsmässigt helt oreglerade de särskilda formerna för samarbete med annan nordisk stat som också tillträtt lagföringskonventionen. l en tillämpningsförordning till den föreslagna lagstiftningen bör därför tas in vissa föreskrifter med tanke på tilläggsavtalet. Närmare anvisningar beträffande samarbetet mellan de nordiska länderna torde få meddelas av RÅ.

I promemorian behandlas också frågan om den konkurrens som kan uppkomma i förhållandet mellan trafikbrottskonventionen och lagfö- ringskonventionen. Det påpekas att trafikbrottskonventionen saknar mot- svarighet till bestämmelserna om s.k. subsidiär behörighet i lagförings- konventionen och att skyldigheten att efterkomma en framställning är väsentligt mindre vad gäller trafikbrottskonventionen. I promemorian nämns att förhållandet mellan de båda konventionerna torde bli före- mål för särskilda överläggningar inom Europarådet. Enligt promemorian bör därför lagföringskonventionen tills vidare inte tillämpas inom om- rådet för trafikbrottskonventionen i de fall då både den anmodande och den anmodade staten har tillträtt de två konventionerna.

RÅ anför att resultatet av sådana överläggningar som nämns i promemorian endast kan bli att utgångspunkter erhålls för staterna vid avgörandet av dessa frågor. eftersom det torde ankomma på de fördragsslutande Staterna själva att komma överens om hur konven-

Prop. 1975/76: 3 21

tionerna skall tillämpas i förhållande till varandra. I övrigt ansluter sig RÅ till promemorians ståndpunkt men framhåller liksom JK att den förordade lösningen bör komma till uttryck i lagtexten.

Det är enligt min mening angeläget att se till att någon oklarhet inte uppstår beträffande tillämpningsområdet för de två konventioner varom nu är fråga. Övervägande skäl talti-r därför för att promemorians förslag i denna del följs. Motsvarande gäller konkurrensförhållandet mellan lagföringskonventionen och brottmålsdomskonventionen. Då frågan särskilt vad gäller förhållandet mellan lagföringskonventionen och trafikbrottskonventionen torde ha storgpraktisk betydelse. anser jag det påkallat att lagtexten kompletteras med en förtydligande regel på denna punkt.

Lagföringskonventionen är. bortsett från de nyss berörda kon- kurrenssituationerna. tillämplig på varje lagöverträdelse. som är förenad med påföljd som bestäms eller kan bestämmas av domstol. oavsett brottets svårhetsgrad. Det förhållandet att sålunda även lindri- gare brott täcks av konventionen har vid remissbehandlingen särskilt uppmärksammats av Umeå tingsrätt. Kan målet inte avgöras i den till- talades frånvaro med stöd av bestämmelserna i 46 kap. 15 & RB skulle enligt tingsrätten en tillämpning av konventionen medföra att även bagatellbrott kunde bli föremål för överflyttning till annat land. Tings- rätten anser att det knappast är något svenskt intresse att så sker.

För egen del anser jag det vara av värde att bagatellbrotten inte lämnas utanför konventionen. I den mån lagföring sker i hemlandet även för andra brott är det från gärningsmannens synpunkt av betydelse att straff utmäts för hela hans brottslighet i en rättegång. Även om en svensk dom kan åstadkommas enligt det av tingsrätten nämnda lagrummet. måste möjligheten av att få den verkställd beaktas. Är förutsättningarna härför små. bör överförande av lag- föringen ske. Även om verkställighet skulle kunna åstadkommas. exempelvis med stöd av brottmålsdomskonventionen. kan det finnas anledning att innan åtal väcks överväga om man inte i stället bör föra över lagföringen. vilket i allmänhet torde vara en fördel från process- ekonomisk synpunkt. Självfallet har vederbörande åklagare att före en framställning om överförande av lagföring beakta möjligheterna av att underlåta åtal. när förutsättningarna härför är uppfyllda i övrigt.

2.3.3 Framställning t)!" överförande av lagföring/ran Sverige I 25 promemorians lagförslag anges förutsättningarna för framställning om överförande av lagföring från Sverige. Som grund- läggande krav gäller i enlighet med konventionen (art. 6.l) att någon är misstänkt för brott enligt svensk lag. Åtalsrärtskotnntiltén framhåller att det enligt ordalydelsen är en påfallande låg grad av bevisning i fråga om den misstänktes skuld som får utlösa förfarande enligt lagen.

Prop. 1975/76: 3

lx) IJ

Kommittén antar dock att några vådor inte skall behöva följa därav. Har en tillfredsställande förundersökning kunnat ske här och finner den prövande svenska myndigheten att det visserligen föreligger misstanke och kanske till och med skälig misstanke men inte tillräck- liga skäl som skulle motivera ett svenskt åtalsbeslut. lär framställning enligt kommittén inte komma att göras.

Det kan enligt min mening förutsättas att en framställning om överförande av lagföring i allmänhet görs endast i situationer när bevisläget i och för sig skulle motivera ett åtal vid svensk domstol. Om misstanke om brott föreligger. kan dock framställning göras. om överförande av lagföringen påkallas av utredningsskäl och i synnerhet om det viktigaste bevismaterialet finns i den anmodade staten /jfr 2 & första stycket 5 och art. 8.1 (e)/. I sådana situationer kan det undantags- vis förekomma att det bevismaterial som finns här inte utgör tillräck- liga skäl för åtal i Sverige men att framställning om överförande av lagföring ändå bör göras. Från rättssäkerhetssynpunkt kan knappast riktas någon invändning häremot. De i 2 & uppställda förutsättningarna för framställning om överförande av lagföring är i övrigt en direkt transformation av art. 8. Bestämmelserna har lämnats utan erinran under remissbehandlingen oc'h synes lämpligt utformade.

Enligt 25 tredje stycket promemorieförslaget skall Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer besluta om framställning om överförande av lagföring skall göras till annan stat. Motsvarande föreslås gälla i fråga om prövning av huruvida utländsk framställning skall föranleda bifall eller avslag (105). ] promemorian anförs att avsikten är att dessa befogenheter i huvudsak skall delegeras till RÅ. Förslaget har inte föranlett någon erinran vid remissbehandlingen.

För egen del ansluter jag mig till den i promemorian föreslagna lag- regeln. I enlighet härmed får det ankomma på regeringen att bestämma i vilken mån befogenheterna skall delegeras och till vilka myndigheter delegation skall ske. 1 förhållandet mellan nordiska stater. som har tillträtt lagföringskonventionen. är som jag tidigare anfört avsikten att behålla möjligheten till direkt kontakt mellan vederbörande staters lokala åklagarmyndighetcr. För dessa fall bör därför delegation ske till sådan myndighet. [ övrigt synes det naturligt att delegation sker till RÅ. Vad gäller frågan om delegationens omfattning finns anledning att överväga dels att i vissa fall förbehålla åt regeringen att besluta om avslag på framställning från främmande stat. dels att ålägga myndighet att i tveksamma fall underställa regeringen fråga om framställning om överförande av lagföring skall göras.

2.3.4. Verkan här i landet avframslällning om överförande av lag/öring _ från Sverige En framställning om överförande av lagföring syftar till att förlägga

Prop. 1975/76: 3 23 lagföringen till den stat där denna från olika synpunkter ter sig mest ändamålsenlig. Det är då nödvändigt att reglera frågan i vad mån framställningen medför hinder för den anmodande staten att vidta annan åtgärd för lagföring och vilken verkan den anmodade statens beslut att bifalla eller avslå framställningen skall ha i sådant hänseende. Rättegång. bör självfallet inte pågå mot samma person rörande samma brott i olika stater. Detsamma gäller i princip åtgärder som hör till förundersökningen.

Bestämmelserna i art. 2l.l innebär att den anmodande staten fram till dess staten har mottagit den andra statens beslut med anledning av framställningen är bibehållen vid sin rätt att vidta alla åtgärder för lagföring utom att anhängiggöra saken inför domstol eller låta annan myndighet avgöra saken. Föreligger en lagakraftvunnen dom medför framställningen hinder mot verkställighet. Bifalls framställningen får den anmodande staten inte längre vidta några som helst åtgärder för lagföring.

Bestämmelserna i art. Zl.l återfinns i 35 promemorieförslaget. l paragrafens första stycke föreskrivs att åtal inte får väckas eller strafföreläggande eller föreläggande om ordningsbot utfärdas. sedan framställning om överförande av lagföring gjorts. Andra åtgärder för lagföring får dock vidtas intill dess den andra statens beslut i anledning av framställningen mottagits. Enligt andra "stycket skall åklagaren besluta om åtalsunderlåtelse. om lagföringen överförts innan åtal väckts. Sker överföringen senare skall åtalet nedlägg'as utan hinder av bestämmelsen i 20 kap. 9 & första stycket RB. enligt vilken allmänt åtal inte får ncdläggas efter det att dom fallit i första instans. Görs fram- ställning om överförande av lagföring sedan dom meddelats. får enligt tredje stycket domen inte verkställas.

De föreslagna bestämmelserna har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. Några remissinstanser är emellertid kritiska mot konstruktionen i Blå andra stycket promemorieförslaget. Sålunda framhåller RÅ att termen "åtalsunderlåtelse" används för att beteckna ett beslut att inte tala å brott som fattats med stöd av 20 kap. 75 RB eller lagen (l964:lö7) med särskilda bestämmelser om unga lagöver- trädare. Termen finns inte definierad i lagtext och bör enligt RÅ inte första gången förekomma i en lag av nu ifrågasatt art. Ett beslut om åtalsunderlåtelse meddelas när den misstänkte erkänt brottet eller annars övertygande bevisning föreligger. Dessa förutsättningar föreligger inte alltid i de fall konventionen avser. När lagföringen överförts bör därför den rätta åtgärden vara att åklagaren beslutar att åtal inte skall väckas här. Den följande meningen i lagtexten bör enligt RÅ innehålla att väckt åtal skall nedlåggas om inte dom meddelats. Hänvisningen. som föreskriver undantag från 20 kap. 9 5 första stycket RB. synes inte fylla någon funktion, eftersom åtals nedläggande sedan

Prop. 1975/76: 3 24

dom fallit inte har någon betydelse för målets handläggning hos åklagare eller domstol (jfr 3 5 tredje stycket promemorieförslaget). Det beslut, som åklagaren har att fatta. utgör snarast ett undantag från 20 kap. 65 RB och blir väl förenligt med denna föreskrifts lydelse. Att åklagaren beslutar att inte tala å brott när annan stat har övertagit lagföringen, får anses vara uttryck för en allmän rättsregel som skall råda på området. RÅ framhåller även att komplikationer i form av lispendens kan uppkomma i det internationella samarbetet. om målsäganden utnyttjar sin möjlighet att väcka åtal vid svensk domstol sedan åklagaren beslutat att åtal inte skall äga rum.

Även åraIsrällskommitrén riktar starka invändningar mot den föreslagna konstruktionen. Kommittén ansluter sig till den ståndpunkt i samma frågor som har kommit till uttryck i prop. l97lzll4 med förslag till lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands. Däri anfördes bl.a. att åtalsplikten enligt svensk rätt torde få anses uppfylld i de fall lagföringen överfördes till främmande stat. Vidare erinrades om bestämmelsen i45 kap. 1 5 tredje stycket RB. där det föreskrivs att nytt åtal inte får väckas mot den tilltalade för gärning. för vilken han redan står under åtal. Bestämmelsen är formellt tillämplig endast då åtal väckts vid svensk domstol men svenska åklagare torde i enlighet med grunderna för bestämmelsen anse sig förhindrade att väcka åtal här. när åtal för samma gärning har väckts i annat land efter svensk åklagares begäran om lagföring där. I enlighet med detta synsätt förordar kommittén att överförande av lagföringen till främmande stat före åtal här inte betraktas som en anledning till undantag från åtals- plikten utan snarare som en omständighet som medför förbud eller hinder att åtala här. Det beslut som skall fattas torde därför vara ett beslut om avskrivning från vidare handläggning. För detta talar dessutom att beslutet innebär att åklagaren skiljer saken från sig utan att ta ställning i sak. Mot konstruktionen med åtalsunderlåtelse talar enligt kommittén främst att enligt nu gällande rätt skuldfrågan måste vara klarlagd vid ett sådant beslut sar—” att beslutet medför att målsäganden inträder i sin subsidiära åtalsrätt. Ser man i stället över- föringen som en speciell typ av lispendenshinder. blir detta gällande även mot målsäganden. Vad gäller promemorians förslag att åtalet skall nedläggas efter överföring även om dom meddelats men inte har vunnit laga kraft anser kommittén att avsteg inte bör göras från den principiella ståndpunkten i 20 kap. 95 första stycket RB. I all synnerhet gäller detta när promemorians konstruktion inte löser problemet med målsägandens subsidiära åtalsrätt. Kommittén förordar i stället en bestämmelse av innebörd att ett överförande av lagföringen medför en lispendenseffekt och därmed anses skapa ett rättegångs- hinder här. Det blir visserligen en något säregen lispendenssituation. eftersom det utländska. procederet sätter igång efter det svenska men

Prop. 1975/76: 3 25

trots detta skulle anses utsläcka det svenska förfarandet. En sådan lösning innebär att hindret gäller även mot målsäganden såvitt avser ansvarsfrågan. Några bestämmelser för åklagarens handlande behövs inte. Han har endast att anmäla rättegångshindret till domstolen. [ de fall överföringen kommer till stånd innan åtal väckts anser kommitten lagstiftning onödig. Det torde räcka med att i motiven uttala att åklagaren i dessa situationer har att meddela avskrivningsbeslut. eftersom hinder för fortsatta lagföringsåtgärder uppkommit här. Bestämmelserna i 35 promemorieförslaget syftar främst till att undanröja de lispendenseffekter som annars skulle kunna uppstå i samband med överförande av lagföringen. Sådana bestämmelser är nödvändiga för att uppfylla de krav som en anslutning till konventionen ställer. Innehållet i paragrafens första stycke står i överensstämmelse med dessa krav och synes ha fått en lämplig utform- ning. Till frågan om en framställnings inverkan på möjligheten att vidta straffprocessuella tvångsåtgärder återkommer jag i det följande. Som har påpekats av RÅ och åtalsrättskommittén är den i 3 5 andra stycket föreslagna ordningen med beslut om åtalsunderlåtelse förenad med vissa lagtekniska brister. Det kan inte heller anses lämpligt att i en så speciell lagstiftning som den föreslagna införa termen åtalsunder- låtelse och ge den en annan innebörd än den i vilken den nu begagnas. Att målsäganden inte får åtala. sedan framställning om överförande av lagföring gjorts. torde visserligen i och för sig följa redan av de föreslagna bestämmelserna i första stycket. Detta förbud skulle dock framgå tydligare om. som åtalsrättskommittén har föreslagit. ett överförande av lagföringen efter det att åtal har väckts anses utgöra rättegångshinder i det anhängiggjorda målet. Den av kommittén förordade lösningen innebär också i övrigt fördelar i förhållande till promemorieförslagets konstruktion. För de nu avsedda situationerna torde det således vara tillräckligt med en bestämmelse om att överförande av lagföring efter det att åtal har väckts skall anses utgöra rättegångshinder i målet vid den svenska domstolen. Vilka åtgärder hos berörda myndigheter ett överförande av lagföringen bör medföra i nu diskuterade hänseenden behandlas närmare i specialmotiveringen. Bestämmelsen i 35 tredje stycket promemorieförslaget har väsentligen lämnats utan erinran av remissinstanserna. _S'tot-k/mlms tingsrätt och åla/.vränskommitten föreslår dock att i bestämmelsen anges att hinder för verkställighet inträder först sedan framställning om överförande av lagföring har gjorts. Jag ansluter mig detta förslag. Stat som har mottagit framställning om överförande av lagföring har enligt art. lO—lZ i konventionen ett flertal möjligheter att avslå framställningen eller. om den bifallits. återkalla sitt beslut därom. Den andra staten kan också besluta att inte vidta åtgärder med anledning av framställningen eller att avbryta sådana åtgärder. Benägenheten att

Prop. 1975/76: 3 26

göra en framställning om överförande av lagföringen skulle minska avsevärt. om den anmodande staten under alla förhållanden gick miste om rätten att beivra lagöverträdelsen i fråga. 1 art. 21.2 i konventionen har därför upptagits ett antal bestämmelser enligt vilka rätten till lagföring eller verkställighet återgår till den anmodande staten när lagföring inte kommer till stånd i den andra staten. Dessa regler gäller också om den anmodande staten återkallar framställningen innan den andra staten beslutat vidta några åtgärder för lagföring.

De nu nämnda bestämmelserna i art. 21.2 motsvaras av 45 promemorieförslaget. Paragrafens utformning har godtagits eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. ÅlaIsrf'irlskmnmitre/i anser dock att den föreslagna regeln inte synes omfatta det fallet att den anmodade staten har meddelat beslut om åtalsunderlåtelse.

Enligt promemorieförslaget återgår i här åsyftade fall rätten till åtal och verkställighet till de svenska myndigheterna. Avsikten härmed är uppenbarligen att undanröja de hinder för lagföring som har inträtt på grund av bestämmelserna i 3 5. Detta framgår enligt min mening" än tydligare om det direkt i 45 anges att dessa bestämmelser inte utgör hinder för forts-atta åtgärder för lagföring eller verkställighet här i landet i de fall som omnämns i paragrafen. Jag förordar därför att paragrafen utformas i enlighet härmed. Däremot kan jag inte dela åtalsrättskommittens uppfattning i fråga om stadgandets tillämplighet. när den andra staten meddelat beslut om åtalsunderlåtelse. Ett sådant beslut utgör enligt min uppfattning ett av de fall. när den andra staten har beslutat att inte vidta några åtgärder med anledning av framställ- ningen. och medför att rätten till lagföring återgår. En annan sak är att det i sådant fall kan bli aktuellt att också här i landet underlåta åtal. t.ex. därför att den misstänkte blivit föremål för någon form av annat samhällsingripande i den anmodade staten.

Enligt art. 22 medför en framställning om överförande av lagföring en förlängning av tiden för åtalspreskription med sex månader i den anmodande staten. 1 det föregående har jag förordat att Sverige inte utnyttjar möjligheten till förbehåll mot bestämmelsen. Dess inför- livande med svensk rätt kräver lagstiftning. Bestämmelsen i fråga har intagits i 55 promemorieförslaget. Den har inte mött någon kritik vid remissbehandlingen. Svea hOt'l'ä/I och Eskils/una Iingsrär/ ifrågasätter dock om föreskriften inte bör föranleda att i 35 kap. 1 5 BrB tas in en hänvisning till 5 5 lagförslaget.

Jag delar uppfattningen i promemorian att bestämmelsen om förlängning av tiden för åtalspreskription bör tas upp i den nu aktuella lagen. Något egentligt behov för de tillämpande myndigheterna av en hänvisning i BrB till bestämmelsen torde inte föreligga. Jag anser därför en sådan hänvisning kunna undvaras.

Lagföringskonventionen innehåller inte några uttryckliga före-

Prop. 1975/76: 3 27

skrifter om den verkan en framställning om överförande av lagföringen får i den anmodande staten på där redan vidtagna tvångsåtgärder av olika slag eller på möjligheten att efter framställning vidta sådana åtgärder. Konventionen synes utgå från att varje lands interna process- lagstiftning får lösa dessa frågor på lämpligt sätt med beaktande av bestämmelserna i art. 21.1.

Ett antal remissinstanser har tagit upp den nu berörda frågan och har framhållit vikten av att närmare föreskrifter utfärdas till undan- röjande av de tillämpningssvårigheter som annars skulle kunna uppstå. I fråga om de personella tvångsmedlen uppkommer enligt RÅ fråga hur man skall förfara om den misstänkte är berövad friheten genom anhållande eller häktning på grund av bestämmelserna i RB och fram- ställning om överförande av lagföringen till hans hemviststat görs. RÅ framhåller att, om vederbörande myndighet i den främmande staten omedelbart begär utlämning. frihetsberövandet enligt RB kan hävas och ersättas med provisoriskt anhållande enligt 235 första stycket lagen (l957:668) om utlämning för brott och därefter med häktning enligt 16 5 andra stycket samma lag. I sådant fall torde de för åklagare och domstol gällande tidsfristerna i det pågående målet inte längre gälla och beslut kan i vederbörlig ordning fattas dels om överförande av lagföringen. dels om utlämning. Om däremot inte omedelbar begäran om utlämning kommer. bör den påbörjade lagföringen här fortsätta med huvudförhandling och dom. I dessa fall anser RÅ att man visserligen kan överväga att med stöd av brottmålsdomskonven- tionen göra framställning om verkställighet av den svenska domen i den dömdes hemland men framhåller samtidigt lämpligheten av att lagföringen i dess helhet sker i den misstänktes hemland. RÅ ifråga- sätter därför. om den föreslagna lagen inte bör kompletteras med bestämmelser rörande anhållande och häktning för det fall att från svensk sida görs framställning om överförande av lagföringen till annat land. Åtalsrättskommittén tar upp frågan om vad som skall gälla när här i landet har hunnit vidtas reella säkerhetsåtgärder. innan fram- ställning om överförande av lagföring görs. Är fråga om beslag till säkerställande av förverkande lär enligt kommittén förfarande enligt 17 5 RP kunna tillgripas. Mer tveksamt anser kommittén läget vara när kvarstad eller skingringsförbud har meddelats till säkerställande av värdeförverkande. kommande böter eller skadestånd. Detsamma gäller vilka åtgärder som kan vidtas här om det efter överförande av lagfö- ringen upptäcks. att den misstänkte har betydande tillgångar här som kan antas härröra från brott mot svenska målsägande. Länsåk/agaren i Älvsborgs län ställer frågan hur länge och på vilken grund ett här verk- ställt beslag kan bestå sedan framställning om överförande av lag- föringen gjorts och i vad mån 27 kap. 75 andra stycket RB kan åberopas som grund för förlängning av beslagstiden. Liknande syn-

Prop. 1975/76: 3 28

punkter framförs av Haparanda tingsrätt.

De frågor remissinstanserna har tagit upp rör onekligen problem av viss praktisk betydelse för konventionens tillämpning. l konventionen har emellertid inte meddelats några bestämmelser som ger entydigt besked om hur den anmodande resp. den anmodade staten skall förfara i fall då lagföringen i den anmodande staten hunnit så långt att straff- processuella tvångsmedel satts in för att säkerställa lagföringen. Visser- ligen ger art. 21.1 vid handen att den anmodande staten får vidta sådana åtgärder fram till dess att den har mottagit den andra statens beslut med anledning av framställning om överförande av lagföring. Motsatsvis synes emellertid härav följa att då vidtagna åtgärder inte längre kan bestå. om den anmodade staten bifallit framställningen och sålunda förklarat sig skola överta lagföringen. Å andra sidan skall den anmodande staten enligt art. 15.2 underrätta den anmodade staten om de processuella åtgärder som har vidtagits i dn * förra staten efter det att framställningen översänts och som är av betydelse för förfarandet. Hit hör givetvis bl.a. beslut om häktning m.m. Och enligt art. 26.1 skall åtgärd för lagföring. vilken har vidtagits i den anmodande staten i enlighet med där gällande rätt. i princip ha samma giltighet i den anmodade staten som om den hade vidtagits av myndighet i sist nämnda stat. Denna bestämmelse pekar närmast på att exempelvis häktning i den anmodande staten skulle tilläggas den innebörden att den misstänkte anses som häktad i den anmodade staten.

Att mot denna bakgrund föreslå särskilda lagregler om hur svensk myndighet skall förfara i den situationen att den anmodade staten förklarat sig villig överta lagföringen synes vara vanskligt. RÅ har i sitt yttrande pekat på sambandet med reglerna om utlämning. Enligt min mening erbjuder den av RÅ antydda lösningen en lämplig utväg såvitt gäller personella tvångsmedel. Av större praktisk betydelse ställer sig emellertid frågan beträffande reella tvångsmedel (kvarstad. skingrings- förbud och beslag). 1 det sammanhanget vill jag först erinra om att i lagrådsremiss den 15 november 1974 angående ändringar i lagstift- ningen om utlämning för brott m.m. har lagts fram förslag till en särskild lag om användning av tvångsmedel (beslag) på begäran av främmande stat. Denna lag föreslås dock endast gälla när fråga om beslag uppkommer utan samband med utlämning. [ utlämningslagstift- ningen finns nämligen redan vissa möjligheter att tillgripa tvångsmedel av det slaget. De sålunda befintliga eller föreslagna reglerna om reella tvångsmedel i samband med att någon skall lagföras i främmande stat torde i avsevärd mån tillgodose behovet av sådana straffprocessuella tvångsåtgärder som remissinstanserna har efterlyst. Jag kommer därför till slutsatsen att några särskilda regler om hur svensk myndighet skall förfara i den situation som det nu är fråga om inte bör meddelas i den aktuella lagen. Behövliga föreskrifter om vad svensk framställning till

Prop. 1975/76: 3 29

annan stat skall innehålla såvitt avser tidsfrister inom vilka den andra statens beslut senast påräknas m.m. kan utfärdas i administrativ ordning.

Vad gäller frågan vilket innehåll administrativa föreskrifter i ämnet bör ha vill jag nämna följande. Enligt art. 15.1 skall framställning om lagföring vara åtföljd av handlingarna i ärendet. Av dessa skall själv- fallet framgå vilka tvångsåtgärder som har vidtagits. Av art. 15.2 följer att underrättelse skall lämnas också om sådana åtgärder. som har vidtagits efter det att framställning gjorts men innan den andra statens beslut i anledning av framställningen har mottagits. Den anmodande staten har vidare enligt art. 21.2 (e) möjlighet att återkalla framställ- ningen innan den andra staten meddelat att den beslutat vidta åtgärder för lagföring. Har tvångsåtgärd vidtagits här i landet föreligger därför enligt min mening inte något hinder i konventionen mot att i svensk framställning anges. att om beslut inte meddelas inom viss angiven tid återkallelse kan komma att ske. Dessa tidsfrister bör i huvudsak ansluta till vad som föreskrivs i RB för åtgärden i fråga. Efter förebild från dessa bestämmelser bör i normalfallet tidsfristen vid häktning kunna bestämmas till fjorton dagar och vid reseförbud till en månad. Har egendom belagts med beslag torde på motsvarande sätt tidsfristen kunna bestämmas till en månad. Härvid får hänsyn tas till den betydelse den beslagtagna egendomen kan ha för enskild person. Den sålunda skisserade ordningen i kombination med de förut berörda möjligheterna för den andra staten att begära utlämning eller utfående av beslagtagen egendom utgör enligt min mening en effektiv inbördes rättshjälp mellan berörda stater samtidigt som nödvändiga rättssäker- hetssynpunkter kan tillgodoses.

2.3.5 Framställning mn överförande av lag/"öring till Sverige 1 65 första stycket och 75 promemorieförslaget anges under vilka förutsättningar en framställning om överförande av lagföring till Sverige skall resp. får avslås. Bestämmelserna härom ansluter till art. 10 och 11 i konventionen. Lagtexten innehåller i huvudsak en direkt trans- formering av konventionstexten. Enligt art. 10 är den anmodade staten skyldig att vägra efterkomma framställningen. om dubbel straffbarhet inte föreligger i det konkreta fallet. om lagföring skulle strida mot konventionens "ne bis in idemil— regler eller om brottet var preskriberat i den anmodande staten när framställningen gjordes. För att kravet på dubbel straffbarhet skall vara uppfyllt fordras inte att brottsbeteckningarna i Sverige och den främmande staten är identiska. Vid prövning av frågan om gärningens straffbarhet i Sverige skall vidare de s.k. allmänna straffminsknings- grunderna. t.ex. nöd. nödvärn och samtycke. beaktas men inte reglerna om preskription. Hinder mot lagföring av det skälet att dubbel straff-

Prop. 1975/76: 3 30

barhet inte föreligger kommer sålunda endast i fråga då gärnings- mannen på grund av gärningens beskaffenhet eller förhållandena vid dess begående över huvud taget inte skulle ha kunnat fällas till ansvar här i landet. Motsvarande gäller om gärningsmannen inte har uppnått straffmyndig ålder. Konventionen kräver vidare att dess principer om "ne bis in idem'" respekteras i lagföringssamarbetet. 1 det föregående har jag redan framhållit att dessa principer i allt väsentligt har godtagits och införlivats med svensk rätt i samband med tillträdet till brottmålsdomskonventionen. Genom hänvisningen i 65 första stycket 2 promemorieförslaget till 2 kap. 5 a 5 BrB uppnås likformighet även vad gäller de begränsade förbehåll som från svensk sida tidigare gjorts mot nämnda principer och som föreslås upprepade i samband med tillträde till lagföringskonventionen.

l art. ll räknas upp sådana fall då avslag får ske men inte är obliga- toriskt. Ansökan får avslås om den anmodade staten anser att de skäl på vilka framställningen grundats enligt art. 8 inte är berättigade. Detsamma gäller om den misstänkte inte har hemvist i den anmodade staten eller om han inte är medborgare i denna stat och inte heller hade hemvist där vid tiden för brottet. Framställning får avslås även i åtskilliga andra fall. exempelvis om den anmodade staten bedömer brottet som politiskt, militärt eller fiskaliskt eller om lagföringen skulle strida mot den anmodade statens internationella åtaganden eller mot grunderna för dess rättsordning. Omfattas gärningen av den anmodade statens ursprungliga straffrättsliga kompetens. får framställningen avslås om brottet vid tiden för mottagandet av framställningen enligt den statens egen lagstiftning är preskriberat. Art. 26.2 är i sådant fall inte tillämplig. Enligt sistnämnda stadgande skall preskriptionsav- brytande åtgärd som vidtagits i den anmodande eller den anmodade staten ha samma verkan i den andra av dessa stater. Föreligger endast subsidiär behörighet får framställningen avslås om åtalspreskription inträtt enligt den anmodade statens lag även med beaktande av den förlängning av preskriptionstiden med sex månader som föreskrivs i art. 23. Om Sverige i enlighet med vad jag tidigare har förordat reserve- rar sig mot denna artikel blir förlängningsregeln utan betydelse för svensk del.

Bestämmelserna i 6 5 första stycket och 7 5 promemorieförslaget har endast föranlett kommentar från en remissinstans. Sålunda framhåller Föreningen Sveriges tingsrättsdmnare att flera av de fall som har tagits upp i 75 är sådana att en framställning uppenbarligen aldrig skall bifallas. Detta gäller exempelvis de fall som anges under punkterna 5. 6. 8 och 9. Det bör enligt föreningen övervägas att överföra sådana fall från 7 5 till 6 5.

Den avvägning som i promemorieförslaget har gjorts mellan grunder som obligatoriskt skall leda till avslag på framställning om överförande

Prop. 1975/76: 3 31

av lagföring och grunder som i övrigt får åberopas för avslag överens- stämmer med konventionens bestämmelser i dessa frågor. Konven- tionen är allmänt sett omfattande och dess bestämmelser delvis komplicerade och svårtolkade. Det är därför enligt min mening angeläget att man vid utformningen av den svenska lagstiftningen endast i undantagsfall frångår konventionens regelsystem. Överens- stämmelse mellan lag och konvention bör eftersträvas när inte tungt vägande skäl talar häremot.

Överväganden av nu berörda slag har måst göras även vid tillträdet till brottmålsdomskonventionen (jfr art. 5 och 6 i brottmålsdoms- konventionen och 5 och 6 55 lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom). Sålunda har i den konven- tionen som fakultativt hinder mot verkställighet ställts upp dels att åtgärden skulle strida mot grundläggande principer för rättsordningen i det anmodade landet. dels att-den skulle strida mot samma stats inter- nationella åtaganden. 1 den internationella verkställighetslagen har likväl nämnda hinder gjorts obligatoriska. Vid transformeringen av lagföringskonventionen bör samma princip följas.

Enligt art. 6 (l) brottmålsdomskonventionen får verkställighet vägras om påföljden redan är preskriberad enligt den anmodade statens lag. Motsvarande bestämmelse har gjorts fakultativ i lagen om internatio- nellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (65 första stycket 8). Skälet härför torde närmast vara att det någon gång skulle kunna framstå som lämpligt från humanitära synpunkter att påföljden fick verkställas här trots att påföljdspreskription inträtt. Samma skäl torde i och för sig kunna åberopas för att åtalspreskription får utgöra ett fakultativt hinder såvitt gäller nu förevarande lag. Emellertid skulle ett bifall till en framställning om överförande av lagföring i ett sådant fall otvivelaktigt leda till en ogillande dom vid rättegång inför svensk domstol. Domstolen skall nämligen ex officio iaktta gällande preskrip- tionsbestämmelser rörande brott. Om en fakultativ regel av nu åsyftat slag skall införas krävs därför att undantag kan göras från de svenska reglerna om åtalspreskription. En sådan ordning synes emellertid betänklig från principiell synpunkt. På grund av det nu anförda anser jag övervägande skäl tala för att åtalspreskription anses som absolut hinder för bifall till framställning om överförande av lagföring till Sverige.

1 övrigt vill jag ansluta mig till konventionens uppdelning i obliga- toriska och fakultativa hinder. Det kan enligt min mening förutsättas att stor försiktighet i allmänhet kommer att iakttas i fråga om bifall till framställningar när konventionen ger utrymme för avslag. Den nu föreslagna ordningen anser jag därför innebära tillräckliga rättssäker- hetsgarantier. Som länsåklagaren [ Malmöhus län dock har påpekat har skattebrotten under senare år kommit att alltmer jämställas med BrB:s

Prop. 1975/76: 3 ?:

förmögenhetsbrott. Jag delar därför länsåklagarens uppfattning att det är önskvärt att staterna kan lämna varandra ömsesidigt bistånd på detta område.

I art. 12 anges under vilka förutsättningar den anmodade staten är skyldig att återkalla sitt beslut om bifall till framställning om över- förande av lagföring resp. när samma stat i övrigt får vidta sådan åtgärd. Bestämmelserna om obligatoriskt återkallande motsvaras av regleringen i art. 10 om hinder mot bifall till framställning. Den anmodade staten får återkalla sitt beslut om bifall om det visar sig att den misstänktes personliga närvaro vid förhandling inte kan säker- ställas där eller en eventuell dom inte kan verkställas där. om grund för avslag enligt art. ll framkommer innan målet anhängiggjorts vid domstol eller. i andra fall. om den anmodande staten samtycker därtill.

Bestämmelserna i art. 12 motsvaras av 8 och 9 55 promemorieför- slaget. Endast en remissinstans har yttrat sig i fråga om grunderna för återkallande av bifall till framställning från annan stat. Sålunda fram- håller åmlsrättskommittén att om svensk förundersökning, som har föranletts av framställning från annan stat. leder till att misstanke om brott visserligen finns men tillräckliga skäl för åtal inte framkommer. svensk åklagare på vanligt sätt torde ha att besluta att åtal inte skall ske. eftersom tillräcklig bevisning inte föreligger. ! sådana fall anser kommittén att något återkallande av beslutet om bifall inte behöver göras.

Vad åtalsrättskommittén framför är enligt min mening belysande för svårigheterna att transformera komplicerade konventionsbestämmelser till lag. Ett närmare studium av art. 6.l. 10 (a) och [2.1 ger dock vid handen att den anmodade staten är skyldig att återkalla sitt beslut om bifall när misstanke om brott inte längre föreligger i den anmodande staten. I sådana undantagsfall brister förutsättningarna för ett inbördes samarbete på lagföringens område. När från bevissynpunkt tillräckliga skäl att väcka åtal här inte bedöms föreligga får däremot vidtas de åtgärder som kommittén omnämnt. "

De enligt konventionen fakultativa möjligheterna att återkalla beslut om bifall om åtalspreskription har inträtt vid tiden för mottagandet av framställning här eller när lagföring skulle strida mot våra internatio- nella åtaganden eller mot grunderna för vår rättsordning bör av motsvarande skäl som har anförts i fråga om avslag på sådan fram- ställning vid transformationen till svensk lag göras obligatoriska. Något hinder häremot möter inte enligt konventionen om återkallandet görs innan åtal väckts. Efter nämnda tidpunkt kan återkallelse ske om den anmodande staten samtycker därtill. I annat fall torde vederbörande undersökningsledare. åklagare eller domstol ha att fatta det beslut, vartill situationen föranleder. Frågan berörs ytterligare i specialmotive- ringen till 8 &.

Prop. 1975/76: 3 33

I fråga om brott av eller mot person i offentlig ställning och vissa liknande brott gäller enligt art. 7.2 att brottet i den anmodade staten skall anses som begånget av eller mot person i offentlig ställning där. I promemorian anförs att bestämmelserna i art. 7.2 inte innebär någon utvidgning av det straffbara området i förhållande till bestämmelserna i art. 7.l om krav på dubbel straffbarhet utan endast anger vissa kvali- fikationsgrunder. Som exempel nämns att utan en sådan regel våld mot polisman i annan konventionsstat här i Sverige endast skulle kunna bestraffas som misshandel. Enligt promemorian skulle vidare utform- ningen avart. 7 inte i och för sig utesluta att konventionen tillämpas på s.k. territoriellt begränsade brott. Konventionen torde dock enligt promemorian inte omfatta sådana brott som har en så nära anknytning till annan stats speciella intressen att det inte föreligger något som helst motsvarande intresse hos den anmodade staten att lagföra brottet. Bestämmelsen i art. 7.2 motsvaras av 6 & andra stycket promemorieför- slaget.

Den i promemorian förordade ordningen har mött kritik från några remissinstanser. Sålunda ifrågasätter St'ea how-är! om inte en anslut- ning till konventionen i denna del medför att tillämpningen av svensk strafflag utsträcks och anger som exempel att en utländsk ämbetsman synes få samma skydd som en svensk sådan här i landet. Hovrätten är tveksam om en sådan utvidgning bör ske. Som en belysning av de konsekvenser. som enligt hovrätten kan bli följden av att lagförslaget i denna del godtas. nämns att en utomlands begången gärning. som med stöd av bestämmelsen är att betrakta som brott enligt svensk lag för det fall den skulle ha begåtts här, stundom inte skulle kunna bestraffas. Mutar exempelvis någon en utländsk ämbetsman i Sverige är 17 kap. 7 & BrB inte tillämplig. Begås samma brott utomlands skulle enligt den föreslagna bestämmelsen straffbarhet föreligga. Enligt Imi-liiite" I/"ör Övre Norrland torde art. 7.2 äga större räckvidd än som framgår av den föreslagna lagen. Bestämmelsen bör därför tas upp som ett själv- ständigt stadgande. Hovrätten nämner som ett exempel på denna vidare räckvidd ett fall av hot mot tjänsteman i den andra staten. där vid prövning i Sverige om preskription inträtt svaret beror på om hänsyn får tas till vederbörandes egenskap av tjänsteman.

För egen del vill jag först framhålla att tillträde till konventionen medför viss utvidgning av svensk stral'flags tillämplighet. Enligt art. 2.1 är nämligen fördragsslutande stat vid tillämpningen av konventionen behörig att enligt sin egen strafflag lagföra varje brott beträffande vilket strafflagstiftningen i annan fördragsslutande stat är tillämplig. Konventionen tillåter inte att förbehåll görs mot art. 2.1. Denna utvidgning av den straffrättsliga behörigheten har också föranlett förslag om ändring i 2 kap. BrB. Art. 2.l omfattar formellt sett även s.k. territoriellt begränsade brott. t.ex. skattebrott /jfr art. ll (d)/. Den

3—Riksdngen l975/76. l saml. Nr 3

Prop. 1975/76: 3 34

anmodade statens straffrättsliga behörighet inskränks dock i väsentlig mån genom art. 7.1. som ställer upp krav på dubbel straffbarhet. dvs. gärningen måste. om den hade begåtts i den anmodade staten. också där ha utgjort en lagöverträdelse. l fråga om territoriellt begränsade brott kan till belysande av det sagda nämnas varusmuggling till annan konventionsstat. Om införsel här i landet av motsvarande gods skulle ha utgjort brott mot svensk tullagstiftning. kan också lagföringen överföras hit.

Art. 7.2 är att se mot denna bakgrund. Har .brottet begåtts av person i offentlig ställning i den anmodande staten eller mot sådan person eller offentlig institution eller egendom med offentlig karaktär i denna stat. skall enligt denna bestämmelse brottet i den anmodade staten anses begånget av person i offentlig ställning i den staten eller mot sådan person. institution eller egendom som i denna stat motsvarar den mot vilken det begåtts. Inte heller mot denna bestämmelse får förbehåll göras. Bestämmelsen synes i första hand ha till uppgift att överföra vissa kvalificerande moment. som annars inte skulle kunna beaktas i den anmodade staten.. Detta får betydelse för frågor som brottsrubricering. tillämplig straffskala och preskription. Som anförs i promemorian kan med stöd av bestämmelsen våld mot polisman som har begåtts i annan konventionsstat efter överförande av lagföringen här i landet bedömas som våld mot tjänsteman. På motsvarande sätt kan omfattande förstörelse av offentlig egendom i annan stat bedömas som sabotage i Sverige.

Som har berörts av Svea hovrätt torde art. 7.2 innebära en viss utvidgning av det straffbara området i förhållande till vad som gäller enligt art. 7.l. Som ett exempel kan nämnas bestickning av utländsk ämbetsman. Ett annat utgör mened begången inför utländsk domstol. I allmänhet lär det dock inte bli aktuellt att överföra lagföring i fall av nu berörda slag.

Den nu förordade tolkningen ger uttryck för att — som en remiss- instans har framhållit — art. 7.2 ltar en ganska självständig karaktär. Den har sålunda inte endast betydelse vid prövning av framställning om överförande av lagföring vad gäller brottsrubricering här och därmed sammanhängande frågor utan riktar sig även till alla de myndigheter i övrigt som har att ta befattning med ärendet. Enligt min mening bör därför en bestämmelse motsvarande art. 7.2 ingå i den föreslagna lagen som en särskild paragraf. Härmed markeras att bestämmelsen får betydelse inte bara vid prövningen av en fram- ställning om överförande av lagföring utan också vid bl.a. domstols prövning av åtal som väckts här i landet efter det att överförande har skett.

Prop. 1975/76: 3 35

Hänvisningar till S2-3-4

  • Prop. 1975/76:3: Avsnitt 4

2.3.6. Verkan av framställning om överförande ar lag/öring till Sverige

I art. 23—26 anges vilken verkan en framställning om överförande av lagföring får i den anmodade staten. Som framgår av det föregående föreslås att förbehåll görs från svensk sida mot bestämmelsen i art. 23 om förlängning av tiden för åtalspreskription vid subsidiär behörighet. Om åtal är beroende av angivelse i båda staterna har enligt art. 24 angivelse i den ena staten verkan även i den andra. Krävs angivelse endast i den anmodade staten får vidtas de åtgärder som närmare har beskrivits i konventionen. Enligt huvudregeln i art. 25 skall den anmodade staten tillämpa sin egen lag beträffande påföljd för brottet. Föreligger endast subsidiär behörighet får dock inte ådömas svårare påföljd än den som stadgas i den anmodande statens lag. I art. 26.l föreskrivs att åtgärd för lagföring i den anmodande staten har samma giltighet i den anmodade staten som om den hade vidtagits där men inte får tillerkännas större bevisverkan än den har i den förra staten. Denna bestämmelse motsvaras av art. 26.4 i brottmålsdomskonven- tionen. Preskriptionsavbrytande åtgärd i den ena av staterna har enligt art. 26.2 samma verkan i den andra. Som nämnts förut föreslås att något förbehåll häremot inte görs. En likartad regel finns i art. 8 i brottmålsdomskonventionen.

Bestämmelserna i art. 24—26 motsvaras av |l—l3 åå prome- morieförslaget. Utformningen av lagtexten har endast föranlett några redaktionella påpekanden från remissinstanserna. I fråga om tolk- ningen av 13 5 första stycket promemorieförslaget anför länsåklagaren [ Malmöhus län att brottsplatsundersökning. blodprovstagning och inhämtande av rättsmedicinskt utlåtande torde vara att hänföra till sådana åtgärder som åsyftas i stadgandet.

För egen del vill jag först framhålla att art. 25 utgår från den själv- klara förutsättningen att varje stat. dit lagföringen överförs. skall tillämpa sin egen strafflag på brottet i fråga oavsett om brottet omfattas av statens ursprungliga straffrättsliga behörighet eller staten tillförs sådan genom framställningen. l sistnämnda fall kan då för svensk del ställas frågan efter vilket lagrum gärningen skall bedömas. Den föreslagna lagen bör därför i klargörande syfte kompletteras med en bestämmelse av innebörd att gärningen skall bedömas på samma sätt som om motsvarande gärning hade begåtts häri landet.

Enligt 2 kap. 5 & BrB får åtal för brott, som har begåtts utomlands. i vissa fall inte väckas utan särskilt förordnande av regeringen eller den regeringen har bemyndigat. Motsvarande gäller enligt 2 kap. 5 a & tredje stycket BrB. Om en framställning om överförande av lagföring bifalls här, skall naturligtvis inte någon ytterligare prövning ske i åtals- frågan i nu angivet hänseende. Konventionen reglerar uttömmande i vilka fall en framställning får avslås. De synpunkter som de nu avsedda bestämmelserna i 2 kap. BrB skall tillgodose får beaktas vid prövningen

Prop. 1975/76: 3 36

av framställningen. [ den föreslagna lagen bör därför göras undantag för dessa bestämmelser.

Vad gäller art. 24—26 vill jag ytterligare framhålla värdet av att preskriptionsavbrytande åtgärd tillerkänns samma rättsverkan i de båda samverkande länderna. I den mån olikheter härvidlag före- kommer mellan de olika länderna blir det en uppgift för de tilläm- pande myndigheterna att skaffa sig närmare upplysningar om inne- hållet i den anmodande statens lag. Detta torde låta sig göra utan större besvär.

De nu berörda kompletteringarna av lagtexten bör tas in i l3 ; i den föreslagna lagen. ] övrigt kan jag ansluta mig till promemorieförslaget. Till vissa redaktionella ändringar i lagtexten återkommer jag i special- motiveringen.

2.3.7. Till/ö/liga rvängsålgörderi avvaktan på bes/ul med anledning av framställning om överförande av lagföring lill Sverige

Konventionen utgår från att varje anmodad stat har att tillämpa sina egna i lag givna tvångsmedel för att säkerställa förundersökning och rättegång när brottet faller under statens ursprungliga straffrättsliga behörighet. Detsamma gäller vid överförande av lagföring för brott som endast omfattas av den i art. 2..l angivna subsidiära behörigheten. Redan innan beslut har fattats med anledning av sådan framställning kan dock föreligga behov av att ingripa med tvångsmedel, exempelvis vid flyktfara. l art. 27—29 i konventionen har upptagits ett antal regler för att tillgodose detta behov. Bestämmelserna äger endast tillämpning när ursprunglig behörighet saknas. Deras giltighet är vidare i tiden begränsad till dess den anmodande statens framställning om över- förande av lagföringen har mottagits resp. föranlett beslut från den anmodade statens sida.

Om konventionsstat meddelar sin avsikt att senare översända fram- ställning om överförande av lagföring får enligt art. 27.l den anmodade staten på särskild framställning från den andra staten tillfälligt anhålla eller häkta den misstänkte under förutsättning att lagstiftningen i den anmodade staten medger häktning för brottet och att den misstänkte kan befaras avvika eller undanröja bevis. l art. 27.2 och 27.3 ges före- skrifter om vad en sådan framställning skall innehålla och till vilken myndighet den skall sändas. Sedan framställning om överförande av lagföring och därtill hörande handlingar mottagits får enligt art. 28 den anmodade staten vidta alla de tillfälliga tvångsåtgärder. inbegripet häktning och beslag av egendom, som hade kunnat vidtas om brottet begåtts inom dess eget område. Tvångsåtgärder enligt art. 27 och 28 regleras av lagen i den anmodade staten. Sådana åtgärder skall dock enligt art. 29.2 alltid upphöra om rätten till lagföring återgår till den anmodande staten enligt art. 21.2. Tvångsmedel med stöd av art. 27

Prop. 1975/76: 3 37

upphör vidare enligt art. 29.3 under alla omständigheter om den anmodade staten inte erhåller framställning om överförande av lagföring inom 18 dagar från dagen för anhållandet eller häktningen. Detsamma gäller enligt art. 29.4 om den anmodade staten inte erhåller de handlingar. som skall åtfölja framställning om lagföring. inom 15 dagar från mottagandet av framställningen. l art. 29.5 föreskrivs slutligen att tid för anhållande och häktning. som har beslutats uteslu- tande med stöd av art. 27. inte i något fall får överskrida 40 dagar.

De bestämmelser i art. 27—29 som kräver lagstiftning motsvaras av 14 och IS 55 promemorieförslaget. Flera remissinstanser har yttrat sig över de föreslagna bestämmelserna. Sålunda framhåller RÅ att enligt art. 27 rätten att tillfälligt anhålla och häkta den misstänkte är beroende på framställning från den anmodande staten. Detta har enligt RÅ inte kommit till uttryck i lagtexten. ! fråga om förutsättningarna för användandet av de tillfälliga tvångsmedlen anmärker länsåklagaren i Malmöhus län att det i och för sig synes omotiverat att den anmodade staten skall behöva vänta på en fullständig uppsättning handlingar från den anmodande staten innan sådana åtgärder som husrannsakan och beslag får vidtas. Länsåklagaren anser att det över huvud saknas klara regler om vilka möjligheter polis och åklagare i Sverige har att använda . tvångsmedel gentemot den som har begett sig hit från utlandet omedel- bart efter det att han. enligt meddelande från utländsk polismyndighet. blivit misstänkt för brott i sitt hemland. Åtalsrättskommittén uttalar att avsikten tydligen är att anhållande inte får ske i det fall som omnämns i 24 kap. 5 5 andra stycket RB. Kommittén föreslår vidare att de i lagför- slaget angivna förutsättningarna för häktning och anhållande utformas i närmare överensstämmelse med motsvarande regler i RB. Vad slutligen gäller de särskilda tidsfristerna om 18 resp. 40 dagar för frihetsberövande bör enligt kommittén lagtexten kompletteras med en bestämmelse att denna tid. om såväl anhållande som häktning skett. skall räknas från dagen för anhållandet.

Bestämmelserna i 2 kap. BrB om svensk straffrättslig behörighet är vidsträckta. Det kan därför enligt min mening antas att de nu före- slagna reglerna om tillfälliga tvångsåtgärder inte behöver användas i någon större omfattning. Det framstår dock som angeläget från rätts— säkerhetssynpunkt att bestämmelserna utformas i så nära överens- stämmelse med konventionens regler och RB:s terminologi som möjligt. Som en remissinstans har framhållit är en särskild förut- sättning för användande av de tillfälliga tvångsmedlen innan fram- ställning om överförande av lagföring med tillhörande handlingar har mottagits här att den anmodande staten begärt det. Det framlagda lagförslaget bör kompletteras på denna punkt. Detsamma gäller vilken grad av misstanke om flyktfara eller kollusionsfara som krävs för frihetsberövande åtgärd. Uttryckssättet i 24 kap. lä RB torde här

Prop. 1975/76: 3 38

kunna användas. ! lagen bör dessutom utsägas att svensk lag i övrigt tillämpas beträffande tvångsåtgärd varom nu är fråga.

Av det anförda framgår att i den mån lagförslaget inte innehåller andra bestämmelser skall RB:s regler om anhållande och häktning tillämpas. För beslut om häktning krävs sålunda att det föreligger sannolika skäl för att den misstänkte begått det aktuella brottet. Andra häktningsgrunder än de i lagförslaget angivna får dock inte åberopas. Fara för fortsatt brottslig verksamhet kan därför inte läggas till grund för häktningsbeslutet. Undantag görs inte från de tidsfrister som RB uppställer när någon har anhållits eller häktats. Åtal kan dock själv- fallet inte väckas här i landet förrän framställning om överförande av lagföring mottagits och bifallits. Om domstolen därför måste bestämma tiden för åtals väckande till mer än två veckor krävs i normalfallet förnyad häktningsförhandling. Om den slutliga framställ- ningen synes dröja kan det enligt min mening också vara lämpligt att efterhöra i den främmande staten hur långt förundersökningen har framskridit. Jag vill i detta sammanhang peka på att konventionen ger möjlighet att begära kompletterande upplysningar. Därvid får viss tidsfrist anges (art. l4).

Som en remissinstans har framhållit saknas i konventionen bestäm- melser om reella tvångsmedel. innan den anmodade staten mottagit framställning om överförande av lagföring med tillhörande handlingar. Detta förhållande kan te sig egendomligt mot bakgrund av att för den enskilde mer ingripande åtgärder mot hans person tillåts. Enligt min uppfattning kan dock inte utan stöd i konventionen sådana föreskrifter meddelas i lagen. Jag anser att detta inte behöver medföra några större svårigheter i det praktiska samarbetet mellan staterna.

Utöver de skäl för omedelbar frigivning av anhållen eller häktad. som skall beaktas till följd av att RB:s bestämmelser härom är tillämp- liga. gäller enligt konventionen särskilda begränsningar för frihets- berövandets längd. Dessa bestämmelser har inarbetats i lagförslaget. Det kan dock antas att frihetsberövanden med stöd av de föreslagna bestämmelserna endast i undantagsfall kommer att vara under några längre perioder. Jag vill också framhålla vikten av att vederbörande åklagare noga överväger om det i det enskilda fallet är nödvändigt att tillgripa provisoriska tvångsåtgärder. Självfallet bör vid dessa över- väganden särskilt beaktas sannolikheten av att den efterföljande fram- ställningen om överförande av lagföring kommer att bifallas här i landet.

Hänvisningar till S2-3-7

  • Prop. 1975/76:3: Avsnitt 105

2.3.8. Åndringari brottsbalken, rättshjälp m.m.

[ promemorian föreslås att 2 kap. BrB ändras i två avseenden vid ett tillträde till lagföringskonventionen. Den mot art. 2 svarande subsi- diära straffrättsliga behörigheten har i promemorieförslaget tagits upp

Prop. 1975/76: 3 39

som en ny punkt 7 i 2 kap. 3 & BrB. Vidare har bestämmelserna i lagfö- ringskonventionen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar föranlett en hänvisning även till denna konvention i 2 kap. 5 a ;.

I sitt remissyttrande anser Svea hovrätt att den föreslagna ändringen i 2 kap. 35 BrB har fått en från rättssystematisk synpunkt mindre lyckad placering. Med hänsyn till att lagrummet i dess nuvarande utformning endast rör svensk rätts ursprungliga kompetens och då lagrummet endast tar upp fall. då krav på dubbel straffbarhet inte skall upprätthållas, synes enligt hovrätten den föreslagna bestämmelsen inte ha sin rätta plats i angivna lagrum. Vidare bör hänvisning inte göras direkt till konventionen utan hellre till lagföringslagen. Hovrätten påpekar också att lagförslaget i denna del fått en ofullständig utform- ning eftersom den utvidgade kompetensen inte endast synes grunda sig | fi att framställning gjorts från annan konventionsstat utan även på att Sverige bifaller denna framställning. Även hovrätten för Övre Norrland. Stockholms tingsrätt och Föreningen Sveriges tingsrätts- dmnare gör liknande anmärkningar.

För egen del anser jag det påkallat att den särskilda bestämmelsen om utvidgning av svensk domstols straffrättsliga behörighet tas in i 2 kap. BrB. Jag delar dock remissinstansernas uppfattning att bestäm- melsen från systematisk synpunkt inte bör tas in i 3 &. Av samma orsak . bör den inte heller placeras i 2 5. Den föreslagna bestämmelsens undantagskaraktär och den särskilda anknytningen vad gäller brottet som sådant till den främmande statens egen jurisdiktion motiverar att den i stället upptas i en ny paragraf. som lämpligen kan benämnas 3 a

I den nuvarande 2 kap. 5 a 5 finns en direkt hänvisning till brott- målsdomskonventionen. Förslaget att i samma bestämmelse även skall tas in en hänvisning till lagföringskonventionen har inte mött någon kritik. Jag finner därför inte anledning att frångå promemorieförslaget i denna del.

Några remissinstanser har ansett att lagföringskonventionen bör medföra även andra ändringar i BrB än som har föreslagits i prome— morian. Sålunda pekar Stockholms tingsrätt på föreskriften i art. 36 enligt vilken bestämmelse frihetsberövande som har verkställts på grund av tidigare dom utomlands skall avräknas från den påföljd som kan komma att åläggas efter överförande av lagföring. Tingsrätten anser att uttrycklig föreskrift bör meddelas härom på samma sätt som gjorts i lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom och erinran om den obligatoriska avräkningen göras i 2 kap. 6 & BrB. Föreningen Sveriges tiltgsrättsdmnare anför liknande syn- punkter och pekar på att bestämmelsen om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande i 33 kap. 6 & BrB endast är fakultativ. '

Vad remissinstanserna har anfört ger mig anledning framhålla.

Prop. 1975/ 76: 3 40

följande. Vid tillkomsten av internatit'mella verkställighetslagen har det ansetts nödvändigt att meddela särskilda avräkningsregler motsvarande art. 44.3 i brottmålsdomskonventionen (se 13 ;" denna lag). Ett avgörande skäl för dessa regler har varit att 2 kap. 6; BrB inte torde vara direkt tillämplig i mål om verkställighet. där någon prövning av skuldfrågan inte äger rum (jfr prop. 1972198 s. ll9). Så är inte förhål- landet i det fall som avses i art. 36 i lagföringskonventioncn. I denna bestämmelse förutsätts att skuldfrågan tas upp till ny prövning i den anmodade staten. Bestämmelserna i 2 kap. os BrB är därför tillämp- liga. Dessa motsvarar i sak de krav på avräkning som ställs i art. 36 i lagföringskonventionen. Eftersom denna endast avser tillgodoräknande av vad den dömde kan ha utstått av den påföljd som ådömts genom den utländska domen. uppkommer inte någon fråga om sådan avräkning som avses i 33 kap. 6 & BrB. Med hänsyn till det nu anförda anser jag det inte—påkallat att vid sidan av 2 kap. 65 BrB föreslå särskilda avräkningsregler motsvarande art. 36 i lagföringskonventio- nen.

En annan betydelsefull fråga tas upp av Sveriges advokutsatn/inul. Sålunda pekar samfundet på att enligt art. 17 i konventionen den anmodade staten skall bereda den misstänkte tillfälle att yttra sig innan beslut med anledning av framställning fattas. l fall då från svensk sida görs framställning till annat land om överförande av lagföring kan det förekomma att den misstänkte vistas i Sverige. Även i ett sådant fall anser samfundet att den misstänkte skall beredas samma rätt. vilket bör ske redan då fråga uppkommer om framställning från svensk sida. I den mån den misstänkte då inte har bistånd av försvarare under inledd förundersökning. bör behovet av offentlig försvarare eller offentligt biträde beaktas.

För egen del vill jag först framhålla att art. l7 endast avser fall när den anmodade staten inte har ursprunglig straffrättslig behörighet. Detta hindrar naturligtvis inte att man från svensk sida ger den miss- tänkte rätt att yttra sig i ett större antal fall än vad konventionen uttryckligen föreskriver. Detta gäller särskilt om den misstänkte finns här i landet och fråga uppkommer om att överföra lagföringen till annat land. Föreskrift härom torde kunna utfärdas i administrativ ordning.

I de nu åsyftade situationerna bör den misstänkte vid behov ges biträde. Görs från svensk sida framställning om överförande av lagföring eller är i motsatt fall svensk strafflag direkt tillämplig på brottet uppkommer inte något problem. Som misstänkt för brott enligt svensk lag äger han anlita försvarare. erhålla offentlig försvarare och komma i åtnjutande av rättshjälp enligt vad därom är föreskrivet. Är den svenska straffrättsliga kompetensen endast subsidiär torde dessa bestämmelser dock inte bli direkt tillämpliga förrän framställningen

Prop. 1975/76: 3 41

om överförande av lagföring hit har bifallits. Behovet dessförinnan av biträde och annan hjälp kan i dessa fall vara lika stort. Jag vill här särskilt peka på bestämmelserna i 155 om tillfälliga tvångsåtgärder. Övervägande skäl talar därför för att den föreslagna lagen komplet- teras med en bestämmelse som i nu avsedda hänseenden redan-från början jämställer den som är misstänkt för brott där ursprunglig behörighet inte föreligger med annan misstänkt.

Slutligen vill jag uppehålla mig något vid en fråga av praktisk betydelse som invandrarverket tagit upp i sitt remissyttrande. lnvand- rarverket pekar på att avvisning av utlänning i regel sker omedelbart vid ankomsten till riket men kan ske och det är vanligt — inom tre månader från ankomsten till landet. Om han under denna tid begår brott skulle det i vissa fall vara lämpligare att avvisa honom till hans hemland och begära lagföring där än att åtala honom i Sverige. Enligt invandrarverket föreligger nu ingen valfrihet i detta avseende men om bl.a. detta är avsikten med förslaget torde något slag av föreskrifter krävas.

För egen del vill jag först något beröra frågan om förhållandet mellan straffrättskipningen och utlänningslagstiftningens regler om avlägsnande av utlänning ur landet. I anslutning till gällande grund— satser om åtalsplikt och svensk straffrättslig kompetens har utbildats en praxis, att utlänning som här i landet gör sig skyldig till brott åtalas och döms samt avtjänar straffet i Sverige. Först därefter brukar det bli aktuellt att avlägsna honom ur landet. Detta förfaringssätt framstår som naturligt i fråga om allvarligare brottslighet. Genom lagförings— konventionen öppnas en möjlighet att få lagföringen förlagd till veder- börandes hemland. Om detta bedöms lämpligare får framställning härom göras i enlighet med den föreslagna lagen. Vid bifall till-fram- ställningen får gällande bestämmelser om åtalsplikt anses uppfyllda och beslutet om avlägsnande ur landet kan verkställas. lnnan erfaren- heter vunnits i fråga om tillämpningen av konventionen förefaller det emellertid osäkert att slå in på den väg invandrarverket pekat på. Hit- hörande frågor har ett nära samband med åtalsreglerna i RB och bör lämpligen tas upp inom ramen för den översyn av reglerna om åtals- underlåtelse som sker genom åtalsrättskommitténs försorg.

2.3.9 I kraf tträdandebestätnmelser Lagen om internationellt samarbete rörande lagföring för brott och därav föranledda följdändringar i BrB bör träda i kraft den dag rege- ringen bestämmer (jfr art. 38 i lagföringskonventionen). I anslutning till art. 47 i konventionen bör lämpligen meddelas en regel om att lagen gäller endast vid samarbete rörande lagföring för brott som begåtts sedan konventionen trätt i kraft mellan vederbörande fördrags- slutande stater.

Prop. 1975/76: 3 42

Hänvisningar till S2-3-8

  • Prop. 1975/76:3: Avsnitt 105

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott.

2. lag om ändring i brottsbalken. Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

4. Specialmotivering

4.l Förslaget till lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott

Lagens tillämpningsomräde

] 5 Första meningen motsvaras av l & promemorieförslaget. ! enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen är lagens tillämpningsområde begränsat till samarbete med stater som har tillträtt lagföringskonventionen. Stat anses ha tillträtt konventionen då den efter ratifikation eller godkännande har blivit bunden av konven- tionen enligt art. 38. I den mån annat inte följer av att den främmande staten har gjort förbehåll i enlighet med bilaga I eller avgett förklaring i enlighet med bilaga ll till konventionen. blir i princip samtliga bestämmelser i den föreslagna lagstiftningen tillämpliga. Begräns- ningar som betingas av sådant förbehåll eller förklaring kommer att framgå av särskilt förordnande som utfärdas med stöd av IS &.

Några särbestämmelser vid samarbete med annan nordisk stat ingår inte i lagen. De föreskrifter som behövs i detta hänseende torde som nämnts förut få utfärdas i administrativ ordning.

Andra meningen. som saknar motsvarighet i promemorieförslaget. har tillagts för att klarlägga förhållandet mellan lagföringskon- ventionen och trafikbrottskonventionen. Har fördragsslutande stat tillträtt även trafikbrottskonventionen. är den nu föreslagna lagen inte tillämplig i fråga om samarbete rörande brott som omfattas” av denna konvention. Har den andra staten tillträtt endast lagföringskonven- tionen, är däremot lagen tillämplig också på vägtrafikbrott. Motsva- rande gäller konkurrensförhållandet mellan lagföringskonventionen och brottmålsdomskonventionen. jfr 25 andra stycket och 6ä 5. I sammanhanget bör även påpekas att'tillträde tiIl- lagföringskonven- tionen enligt art. 43.1 inte inverkar på rättigheter och åtaganden som härrör från utlämningstraktater eller internationella multilaterala konventioner rörande särskilda ämnen och inte heller på bestämmelser rörande ämnen som behandlas i lagföringskonventionen och som är intagna också i andra gällande konventioner mellan berörda stater.

Lagföringskonventionen är inte tillämplig på alla lagöverträdelser.

Prop. 1975/76: 3 43

Enligt art. 1 (a) skall gärning. som inte omfattas av strafflag men av sådan lagbestämmelse som anges i bilaga lll till konventionen. i princip anses som "brott". När administrativ myndighet är behörig att ta befattning med lagöverträdelsen. skall den dock anses som brott enligt konventionen endast om det är möjligt för den misstänkte att få målet prövat av domstol. Om administrativ myndighet i annan konven- tionsstat kan ålägga påföljd för en gärning som utgör brott enligt svensk lag men avgörandet inte kan överklagas till domstol i den främmande staten. får överförande av lagföringen således inte ske med stöd av konventionen. Detta förhållande anser jag dock inte höra föranleda någon särskild definition av termen "brott" i l &. Stat som tillträder konventionen kan enligt art. 42 i förklaring till Europarådets generalsekreterare när som helst ange de lagbestämmelser som skall upptas i bilaga lll. Motsvarande gäller ändringar i samma bilaga. Före- skrifter rörande de utvidgningar eller ändringar av lagens tillämpnings- område som betingas av sådana förklaringar torde få utfärdas i admi- nistrativ väg.

En betydelsefull begränsning av lagens tillämpningsområde följer av dess promulgationsbestämmelser. Denna fråga behandlas närmare i det följande.

Överförande av lagföring/rån Sverige till annan stat

2.5 Denna paragraf. som motsvarar 2 & promemorieförslaget. inleder den del av lagen som behandlar överförande av lagföring från Sverige till annan konventionsstat. ! första stycket anges till en början den grundläggande förutsätt- ningen för överförande av lagföring. nämligen att någon är misstänkt för brott enligt svensk lag. Som framgår av vad som har anförts i den allmänna motiveringen kan i undantagsfall kravet på misstanke vara lägre än som behövs för att åtal skulle kunna väckas häri landet. Detta gäller främst när det viktigaste bevismaterialet finns i den andra staten. Första stycket innehåller i övrigt motsvarighet till de i konventionen art. 8.1 angivna förutsättningarna för överförande av lagföring. Enligt konventionen kan överförande av lagföring komma till stånd på alla stadier fram till dess att dom i målet har börjat att verkställas. När lagakraftvunnen dom föreligger. gäller dock vissa begränsningar i rätten att överföra lagföringen. En första förutsättning är att domen är fällande. I dessa fall får enligt andra stycket framställning om över- förande av lagföring göras om verkställighet här av domen inte kan ske ens med användning av utlämningsförfarande och om den andra staten inte erkänner principen om verkställighet av utländsk dom eller vägrar verkställighet av sådan dom. Bestämmelserna motsvaras av art. 8.2 i konventionen. Kan verkställighet uppnås på något av de sist angivna sätten, har dessa möjligheter sålunda företräde framför möjligheten att

Prop. 1975/76: 3 44

överföra lagföringen. Härigenom löses konkurrensförhållandet mellan lagföringslagen och annan lagstiftning som rör utlämning och verkstäl- lighet av svensk brottmålsdom i utlandet.

] tredje stycket föreskrivs att framställning om överförande av lagföring får göras endast av regeringen eller myndighet som rege- ringen bestämmer. Avsikten är som har nämnts tidigare att i princip delegera beslutsfattandet till RÅ vad gäller samarbete med utom- nordiska stater och till de lokala åklagarmyndigheterna när fråga uppkommer att överföra lagföringen till nordisk stat. För nordiskt vid- kommande bibehålls härigenom den ordning som f.n. gäller med stöd av det nordiska samarbetsavtalet mellan de högsta åklagarmyndig- heterna i resp. land. ] tveksamma fall bör det åligga underordnad myndighet att underställa överordnad myndighet frågor om konven- tionens tillämplighet eller lämpligheten av att överförande av lagfö- ringen sker.

35 Denna paragraf. som motsvarar 35 promemorieförslaget. inne- håller bestämmelser om den rättsverkan en framställning om över- förande av lagföring får här i landet resp. den ytterligare verkan ett mottaget beslut om bifall till framställningen medför (jfr art. 2l.l i konventionen). Bestämmelserna har utförligt kommenterats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.4). 1 första st)-"eka! ges regler om förbud mot vissa åtgärder som normalt hör till brottmålsförfarandet. Under remissbehandlingen har äta/s- rättskommittén diskuterat vad som avses med ”åtgärd för lagföring" i konventionens mening. Sålunda anmärks att i den föreslagna lagtexten liksom också i översättningen av själva konventionen denna term används som samlingsbeteckning för de olika åtgärder som här avses. nämligen i huvudsak dels förundersökning eller annan polisutredning. dels åtgärder varigenom fråga om ansvar för brott upptas (åtal. strafföreläggande eller ordningsföreläggande). dels åtgärder för att få lagakraftvunnen dom verkställd. Kommittén. som framhåller att termen hittills endast synes ha använts för den mellersta av de tre nämnda kategorierna av åtgärder. anser det dock föreligga betydande svårigheter att hitta ett lämpligt uttryck som täcker det nu aktuella konventions- och lagstiftningsområdet. Förslag som "brottmålsför- farande". "straffprocessuella åtgärder" eller "'beivrande" avvisas som svårhanterliga vid lagskrivning. Kommittén är därför beredd att godta promemorieförslaget. För egen del anser jag det vara svårt att finna en svensk term som exakt överensstämmer med innebörden i motsva- rande engelska och franska uttryck. Det i promemorian föreslagna uttrycket synes i huvudsak ge en rättvisande bild av vad som avses. Av främst dessa skäl vill därför även jag i allt väsentligt ansluta mig till promemorians terminologi i denna del. Jag vill påpeka att uttrycket .

Prop. 1975/76: 3 45

"åtgärd för lagföring" inte täcker verkställighetsåtgärd.

Enligt första meningen i första stycket uppställs förbud att väcka åtal här eller att utfärda strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot. sedan framställning om överförande av lagföring har gjorts till annan stat. Bestämmelsen syftar till att undvika att samma mål anhängiggörs i flera stater samtidigt. Något hinder för att måls- äganden väcker talan om enskilt anspråk föreligger dock inte. Sådant yrkande får då handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen.

I andra meningen i första stycket anges att annan åtgärd för lagföring än som nämns i första punkten får vidtas här. intill dess den andra statens beslut med anledning av framställningen har mottagits. Fram till denna tidpunkt är det ovisst i vilket land lagföringen kommer att ske. Bestämmelsen möjliggör att utredningsarbetet kan bedrivas på vanligt sätt. I den mån tvångsmedel behöver tillgripas får sådana sättas in. I normalfallet torde dock förundersökningen vara avslutad redan innan framställning görs. Som angetts i den allmänna motiveringen framgår motsatsvis av stadgandet dels att tvångsåtgärder inte får till- gripas efter den nämnda tidpunkten. dels att redan vidtagna sådana åtgärder inte längre kan bestå här i landet. om den anmodade statens beslut innebär bifall till framställningen. Den andra staten får nämligen då anses ha uteslutande behörighet att disponera över lagfö- ringen. För att säkerställa att lagföring kommer till stånd kan den andra staten. om den bedömer det nödvändigt. begära utlämning eller omhändertagande av egendom som är av betydelse som bevis e.d. Även bevisupptagning och annan liknande inbördes rättshjälp kan komma i fråga i enlighet med gällande bestämmelser.

Av andra meningen följer att det när framställning har avlåtits kan under en kortare period råda ovisshet om var lagföringen skall ske. Domstolen bör därför. innan den fått slutlig underrättelse i saken. iaktta försiktighet med förordnande om sådana åtgärder som utförande av personundersökning m.m.. åtminstone i andra fall än då den miss— tänkte är berövad friheten och erforderlig personutredning inte kan anskaffas utan risk för försening med målets avgörande om den anmodade statens beslut blir negativt.

Har åtal redan hunnit väckas här innan framställning om över- förande av lagföring gjorts. föreligger enligt andra stycket rättegångs- hinder i brottmålet. när lagföringen har överförts. dvs. när den andra statens beslut om bifall till framställningen har mottagits av RÅ (vederbörande lokala åklagarmyndighet). Rättegångshindret skall iakttas ex officio. ] den mån vederbörande åklagare inte omedelbart nedlägger åtalet. har domstolen att meddela avvisningsbeslut. Måls- äganden kan i dessa situationer inte överta åtalet. Självfallet skall domstolen i nu angivna situationer genast underrättas om innehållet i den anmodade statens beslut.

Prop. 1975/76: 3 46

Som tidigare har anförts kan överförande av lagföring ske på alla stadier fram till dess att dom i målet har börjat att verkställas. För att möjliggöra en överföring av lagföringen även i de undantagsfall. när dom redan har hunnit meddelas. föreskrivs i tredje stycket att sådan dom inte får verkställas här. sedan framställning om överförande av lagföringen gjorts. Uppkommer angivet hinder mot verkställighet. måste vederbörande åklagarmyndighet underrätta den dömande domstolen härom som i sin tur har att underrätta ifrågavarande myndighet på kriminalvårdens eller annat område. Något beslut om undanröjande av dom skall inte meddelas. Hindret avser verkställighet av såväl påföljd som förverkande eller annan särskild rättsverkan på grund av brottet eller beslut om återbetalningsskyldighet mot svenska statsverket. Däremot får domen verkställas såvitt avser målsäganden tillerkänt skadestånd m.m.

45 Denna paragraf. som motsvarar 4ä promemorieförslaget. inne- håller en uppräkning av de fall när rätten till lagföring återgår till Sverige. I förhållande till promemorieförslaget har i lagtexten vidtagits vissa redaktionella ändringar. Som har anförts i den allmänna motiveringen finns enligt art. 10—12 i konventionen ett antal möjligheter för den anmodade staten att avslå framställningen eller. om den bifallits. återkalla sitt beslut därom eller besluta att inte vidta åtgärder med anledning av framställningen eller avbryta sådana åtgärder. [ art. 21.2 har därför lämnats föreskrifter enligt vilka rätten till lagföring eller verkställighet återgår till den anmodande staten i dessa situationer. Detsamma gäller om den anmodande staten återkallar framställningen innan den andra staten beslutat vidta åtgärder för lagföring. Därmed torde avses beslut att överta lagföringen. Ett återkallande av framställningen från svensk myndighets sida torde endast undantagsvis bli aktuellt. Ett skäl för återkallande synes - vara att det efter framställningen visar sig att lagföringen med hänsyn till den misstänktes uppehållsort och andra förhållanden som rör utred- ningen inte lämpligen bör förläggas till den anmodade staten. Ett annat skäl kan vara att ytterligare brott av den misstänkte blivit kända och att lagföringen för dessa av olika orsaker bör ske här. Om rätten till lagföring återgår till Sverige i de nu nämnda fallen. utgör bestämmelserna i 3 & inte längre hinder för fortsatt lagföring här. Detta innebär bl.a. att åtal får väckas och målet avgöras. Avsåg fram- ställningen gärning som prövats av domstol. får domen verkställas. På motsvarande sätt som anförts under 35 får det ankomma på veder- börande myndigheter att lämna nödvändiga underrättelser härom.

55 Denna paragraf. som stämmer överens med 5 & promemorieför-

Prop. 1975/76: 3 47

slaget. föreskriver att tiden för åtalspreskription här i landet förlängs med sex månader. när framställning om överförande av lagföring gjorts enligt 2 &. Bestämmelsen motsvaras av art. 22 i konventionen. Den har betydelse i de fall när rätten till lagföring återgår till Sverige. jfr 4 &. Självfallet får regeln sin mest praktiska användning vid brott med kort preskriptionstid.

Överförande av lag/öringfrän annan stat till Sverige Prövning av framställning om överförande av lagföring

65 Denna paragraf inleder den del av lagen som behandlar fram- ställning om överförande av lagföring till Sverige från annan konven- tionsstat. Paragrafen. vilken motsvaras av 6,3 första stycket och 75 punkt 6. 8 och 9 promemorieförslaget. innehåller regler om absoluta hinder mot överförande av lagföring hit. Bestämmelserna har sin motsvarighet i dels art. 10 i konventionen. som föreskriver i vilka fall den anmodade staten är skyldig att vägra efterkomma framställning. dels art. 11 (f). (i) och (j). som anger när den anmodade staten inte är skyldig men har möjlighet .att vägra efterkomma framställning. l departementsförslaget har de nu angivna fakultativa bestämmelserna i konventionen gjorts obligatoriska och tagits upp i 6 få. Skälen härför har redovisats iden allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.5). Framställning om överförande av lagföring skall enligt punkt ] avslås om misstanke om brott inte föreligger. Det åsyftade kravet hänför sig till förhållandena i den anmodande staten. Enligt samma punkt skall framställning avslås om dubbel straffbarhet inte föreligger i det konkreta fallet. Vad som behövs för att sådan straffbarhet skall föreligga har angetts i den allmänna motiveringen. ! förhållande till promemorieförslaget har lagtexten såvitt gäller kravet på dubbel straff- barhet formulerats om något för att nå bättre överensstämmelse med motsvarande regel i 5 & andra stycket 2 internationella verkställighets- lage-n. Enligt punkt 2 måste framställning avslås om hinder mot lagföring möter enligt 2 kap. 5 a & BrB. Som framgår av det föregående föreslås ändring även i denna paragraf. Genom föreskriften i punkt 2 uppfylls kravet i konventionen på iakttagande av "ne bis in idem"—principen (jfr det som sagts om förbehåll i denna del i avsnitt 2.2). 1 punkt 3 förbjuds övertagande av lagföringen om åtalspreskription inträtt i den anmodande staten enligt dess lag redan innan framställ- ningen gjordes. Enligt pnnkt 4 föreligger samma hinder om åtalspreskription inträtt enligt svensk lag redan vid tiden för mottagandet av framställningen. Som framgår av den allmänna motiveringen föreslås Sverige göra förbehåll mot art. 23. som föreskriver förlängning av tiden för åtals

Prop. 1975/76: 3 48

väckande med sex månader i den anmodade staten då dess behörighet uteslutande är av subsidiär natur. Med hänsyn härtill kommer i nu aktuella hänseende någon skillnad inte att uppstå vid behandlingen av framställningen vare sig svensk lag är direkt tillämplig på brottet eller behörighet endast kan erhållas med stöd av den föreslagna bestäm- melsen i 2 kap. 3115 BrB.

l punkt 5 föreskrivs förbud mot bifall till framställning. om lagföring här skulle strida mot Sveriges internationella åtaganden. Detsamma gäller enligt pttnkt 6 om lagföring skulle strida mot grunderna'för svensk rättsordning. Hit torde bl.a. kunna räknas uppenbara fall av diskriminering i olika avseenden (jfr 7 & 5).

75 Denna paragraf motsvaras av 75 punkt l—5. 7 och l0 prome- morieförslaget. Bestämmelserna ansluter till motsvarande regler i art. ll.

Punkt 1 ger möjlighet att avslå utländsk framställning om över- förande av lagföring för det fallet att med motsvarande tillämpning av 2 & hinder mot sådan framställning skulle ha förelegat. Om lagföring av praktiska skäl bedöms kunna ske här endast med stor svårighet. bör möjligheten till avslag självfallet utnyttjas. l andra fall bör bestäm- melsen tillämpas restriktivt. Det gäller särskilt om humanitära skäl talar för att lagföringen förläggs till Sverige.

I punkt 2—6 anges en rad speciella fall när framställning kan avslås. Bestämmelserna torde inte kräva några ytterligare kommentarer.

Enligt punkt 7 föreligger möjlighet att avslå en framställning. om den andra staten brutit mot någon av de regler för förfarandet som ingår i konventionen. De nu åsyftade bestämmelserna återfinns i art. l3 —20. Enligt min uppfattning torde denna möjlighet endast behöva utnyttjas i undantagsfall. Jag vill även erinra om att enligt art. 14 fördragsslutande stat är skyldig att vid behov begära kompletterande upplysningar från den andra staten. Därvid får viss tidsfrist utsättas.

85 Denna paragraf. vilken motsvaras av 8 & och 9å punkt 2 (delvis) promemorieförslaget. innehåller bestämmelser om när ett beslut av svensk myndighet om bifall till framställning om överförande av lagföring skall återkallas. Bestämmelserna har sin motsvarighet i art. l2.l och 12.2 (b) till den del sistnämnda bestämmelse behandlar situa- tioner som anges i art. 11 (f). (i) och (j) i konventionen. Som har redo- visats i det föregående har i dcpartementsförslaget vissa enligt konven- tionen fakultativa hinder mot en framställning gjorts obligatoriska i lagen. På motsvarande sätt har samma hinder gjorts obligatoriska i 8 &. dvs. i det fall att de åsyftade omständigheterna framkommer efter bifall till en framställning. l paragrafens ingress har vidare företagits viss redaktionell ändring.

Prop. 1975/76: 3 49

Enligt punkt 1 skall beslut om bifall till framställning återkallas om grund för avslag framkommer enligt 65 l—3. Återkallelse kan i dessa situationer ske när som helst under lagföringens gång. Effekten'av åter-' kallelsen blir enligt konventionen att den andra staten återfår sin rätt till lagföring. l förekommande fall torde därför redan meddelad dom behöva upphävas. eftersom den andra statens lagföring annars skulle komma i strid med konventionens bestämmelser om "ne bis in idem". Sådant upphävande kan dock bara ske. om bifallsbeslutet återkallas innan domen vunnit laga kraft.

1 punkt 2 föreskrivs att beslut om bifall till framställning skall åter- kallas om grund för avslag enligt oå 4—6 framkommer innan åtal väckts. Som tidigare har anförts är motsvarande regler i konventionen fakultativa. Har åtal hunnit väckas här. kan beslutet om bifall ändå återkallas med stöd av 9 5 3. I dessa fall krävs samtycke av den andra staten. Om denna stat motsätter sig att lagföringen återgår. torde åklagaren ha att nedlägga åtalet. Sker inte detta får domstolen meddela ogillande dom.

95 Denna paragraf motsvaras av 9ä promemorieförslaget och inne- håller bestämmelser om i vilka fall beslut om bifall till framställning om överförande av lagföring från annan stat får återkallas. Bestäm- melserna har sin motsvarighet i art. 12.2 i konventionen. ! paragrafens ingress har gjorts en mindre redaktionell ändring. l punkt ] ges möjlighet att återkalla beslut om bifall till fram- ställning om överförande av lagföring. om den misstänktes personliga närvaro vid förhandling i Sverige inte kan säkerställas eller om en. eventuell fällande dom för gärningen inte kan verkställas här. Eftersom framställning från annan stat främst torde göras när den misstänkte har hemvist här eller i vart fall uppehåller sig inom landet. lär-bestäm- melsen få betydelse endast när den misstänkte hunnit lämna Sverige innan förhandling har ägt rum eller innan dom föreligger. Skulle den misstänkte försvinna ur landet och föreligger dom mot honom som har vunnit laga kraft. får förutsättningarna undersökas för att få domen verkställd utomlands. Återkallelse får enligt punkt 2 göras om grund för avslag enligt 7 & framkommer innan åtal väckts här. Som framgår av det föregående har återkallelse i vissa fall som omfattas av motsvarande regel i prome- morieförslaget gjorts obligatorisk enligt 8 &. Enligt punkt 3 får återkallelse ske även i andra fall än de nu angivna. om den andra staten samtycker därtill. Enligt min mening är det - lämpligt att i första hand söka lösa uppkomna frågor om återkallelse på detta sätt. även i de fall när andra grunder skulle kunna åberopas. '

Hänvisningar till S4

105. Denna paragraf motsvaras av 6 5 andra stycket promemorieför- slaget. Bestämmelserna återfinns i art. 7.2 i konventionen. l departe- 4—Riksdagen 1975/70. ) saml. Nr 3

Prop. 1975/76: 3 50

mentsförslaget har regeln erhållit samma ordalydelse som i- den nämnda artikeln. Genom justeringen av regelns placering i lagen markeras att den har en självständig karaktär och sålunda riktar sig till alla de myndigheter som har att tillämpa lagen. I fråga om skälen härför vill jag hänvisa till vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.5).

"& Paragrafen. som motsvaras av 105 promemorieförslaget. före- skriver att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer skall pröva frågor som avses i 6—9 55. Som- har nämnts tidigare (avsnitt 2.3.1) torde det ankomma på regeringen att meddela föreskrifter av verkställighetskaraktär rörande lagens tillämpning. Beträffande besluts- kompetensens fördelning i frågor som avses i 6—9 åå vill jag framhålla följande.

Vid samarbete med nordiskt land anser jag att i första hand direkt skriftväxling bör äga rum mellan berörda åklagarmyndigheter på det sätt som f.n. sker på grund av det nordiska samarbetsavtalet på lagfö- ringens område. Uppkommer fråga att avslå framställning eller återkalla beslut om bifall till framställning. bör enligt min mening lägre åklagarmyndighet överlämna ärendet med- eget yttrande till RÅ. l tveksamma fall bör denne självfallet överlämna ärendet till regeringen för beslut. Också beträffande samarbete med utomnordiska länder bör det i stor utsträckning ankomma på RÅ att pröva ärendena.

l de fall fråga om bifall till framställning om överförande av lagföring skall prövas av regeringen. torde beredningen av ärendet böra ske inom justitiedepartementet.

Verkan av framställning om överförande av lagföring

125 Denna paragraf. som motsvaras av ll ?; promemorieförslaget. inleder den del av lagen som behandlar den verkan en framställning om överförande av lagföring från annan stat får här i landet. Bestäm- melserna i paragrafen har sin motsvarighet i art. 24 i konventionen. Är brottet ett angivelsebrott såväl i Sverige som i den andra staten får enligt första stycket angivelse som har skett där samma verkan som om den hade skett i Sverige. Bestämmelsen torde få tolkas så att avsedd verkan inträder. om angivelse har skett i den andra staten i enlighet med reglerna härom i den statens interna lag. [ regel torde framställ- ningen och därvid fogade handlingar innehålla tillräckliga uppgifter i nu förevarande hänseende (jfr art. 15). I andra stycket ges en särskild bestämmelse-för det fall att brottet är angivelsebrott endast i Sverige. Har angivelse inte gjorts i den andra staten. får åtgärd för lagföring vidtas här även om angivelse inte gjorts. under förutsättning att målsäganden inte gör någon invändning häremot inom en månad från det att han delgetts underrättelse om sin rätt att göra sådan invändning. Passivitet från målsägandens sida får med andra ord samma effekt som om angivelse gjorts.

Prop. 1975/76: 3 51

Konventionen innehåller inte någon särskild föreskrift om behand- lingen av en framställning där andra stycket är tillämpligt. Enligt min mening bör hinder anses föreligga att vidta åtgärd för lagföring. innan frågan om lagföring kan ske här slutligt avgjorts. Det får därför ankomma på den myndighet. som har behörighet att besluta härom. att vidta nödvändiga åtgärder för delgivning. Meddelar målsäganden att han inte önskar att lagföring sker här. torde framställningen kunna avslås med stöd av 65 punkt l. eftersom gärningsmannen utan angivelse inte hade varit underkastad ansvar för brottet enligt svensk lag. om brottet skett häri landet.

135 Denna paragraf motsvaras av 12 5 promemorieförslaget och art. 25 i konventionen.

Som har anförts i den allmänna motiveringen bör frågan om väckande av åtal här efter det framställning om överförande av lagföring har bifallits inte vara beroende av de särskilda bestäm- melserna 2 kap. 5 5 och 5 a 5 tredje stycket BrB. Föreskrift härom har tagits in iförsta stycket. '

Är svensk lag direkt tillämplig på brott som har begåtts utomlands. gäller enligt 2 kap. 2 5 tredje stycket BrB att för brottet inte får ådömas påföljd, som är att anse som strängare än det svåraste straff som är stadgat för brottet enligt lagen på gärningsorten. ! enlighee med konventionens föreskrifter har i andra strv/tet motsvarande princip införts i lagen för det fall att Sverige endast är subsidiärt behörigt från straffrättslig synpunkt. Efter påpekande från 'en remissinstans har bestämmelsen i departementsförslaget utformats i närmare anslutning till nämnda stadgande i BrB än som skett i promemorieförslaget. 1 samma stycke anges även att gärningen i subsidiärfallen skall bedömas som om den hade begåtts i Sverige. Därigenom undanröjs det formella problem som annars skulle kunna uppstå i vissa fall då en utomlands begången gärning skall prövas vid svensk domstol. Med "svensk lag" avses här de materiella bestämmelserna i svensk strafflagstiftning. Att gärningen vid ansvarsprövningen skall bedömas som om den hade begåtts i Sverige innebär inte att kravet på dubbel straffbarhet efterges. jfr 65 1 och 85 1.

145 Denna paragraf motsvaras av 13 5 promemorieförslaget och art. 26 i konventionen. Enligt första stycket har åtgärd för väckande av åtal eller förunder- sökning som vidtagits enligt lagen i den anmodande staten samma giltighet som om den vidtagits av svensk myndighet men får inte till- erkännas större bevisverkan än den har i den andra staten. 1 redak- tionellt hänseende har den ändringen gjorts i förhållande till prome- morieförslaget att uttrycket "rättsverkan" ersatts med "giltighet". vilket synes närmare motsvara ordvalet i konventionens originaltexter (jfr art. 26.4 brottmålsdomskonventionen och 21 %$ tredje stycket inter- nationella verkställighetslagen).

Prop. 1975/76: 3 5

|»)

Första stycket träffar främst åtgärder som direkt tar sikte på förundersökning och väckande av åtal. Hit får räknas förhör med den misstänkte och andra personer liksom olika former av kriminalteknisk undersökning eller undersökning genom läkare. Sådana åtgärder jämställs med motsvarande åtgärder av svensk myndighet. men de får inte i den svenska brot'tmålsprocessen ges större bevisverkan än de skulle ha haft i den andra staten. Om en fullständig förundersökning översänds hit torde svensk åklagare vara berättigad att direkt väcka åtal eller vidta de andra åtgärder för säkerställande av bevis m.m. som situa- tionen föranleder.

Framgår av översända handlingar att i den anmodande staten tvångs- medel satts in mot den misstänkte och fortfarande består. bör svensk myndighet anses skyldig att i görligaste mån iaktta de tidsfrister som enligt svensk lag gäller för motsvarande tvångsmedel här i'landet. Det får vidare ankomma på myndigheten att i enlighet med gällande bestämmelser söka få den misstänkte utlämnad hit eller i före- kommande fall beslagtagen egendom överlämnad. När så har skett får tvångsmedlet ersättas med motsvarande svenska tvångsmedel. Finner åklagare eller domstol att åtgärden är obehövlig här. skall något tvångsingripande enligt svenska regler självfallet inte ske.

Det nu sagda belyses av följande exempel. En utomnordisk stat har gjort framställning om att där inledd lagföring (förundersökning) av en svensk medborgare för förmögenhetsbrott skall föras över till Sverige. 1 framställningen har upplysts bl.a. att förhör hållits med den miss- tänkte. som återvänt till Sverige. och att visst bevismaterial tagits i beslag. Bifalls framställningen och bedöms det nödvändigt att den beslagtagna egendomen finns tillgänglig vid målets prövning i Sverige. får från svensk sida riktas en hemställan till den andra staten om att egendomen lämnas ut hit. När handlingarna rörande den utländska förundersökningen härefter kommit svensk åklagare till handa. har denne att enligt RB:s regler bl.a. pröva om ytterligare utredning krävs' och väcka åtal för brottet. Sedan den egendom som tagits i beslag i den anmodande staten förts över hit. har åklagaren (undersökningsledaren) att pröva frågan om beslag här enligt 27 kap. RB. Skulle det i den andra staten beslagtagna bevismaterialet inte lämnas över hit och bedöms övrigt material inte vara tillräckligt för att väcka åtal här i landet. bör åklagaren nedlägga förundersökningen. 1 så fall återgår rätten till lagföring till den anmodande staten. se art. 21.2 (d).

Om i den anmodande staten vidtagits åtgärd. som enligtlagen i den staten medför förlängning av tiden för åtalspreskription. skall enligt andra stycket åtgärden ha samma verkan här i landet vid tillämpning av 35 kap. 1—6 55 BrB. Bestämmelsen torde få stor praktisk betydelse. Även om preskriptionsavbrytande åtgärd har vidtagits i det andra landet i form av delgivning av stämning bör dock svensk åklagare. om

Prop. 1975/76: 3 53

målet överförs hit. ansöka om ny stämning rörande samma gärning. Innehållet i en svensk stämningsansökan utgör ramen för brottmåls- processen-jhär och synes därför inte kunna undvaras vid process i Sverige. Härtill kommer bl.a. att brotten från teknisk synpunkt kan vara olika konstruerade i skilda länder.

Tillfälliga tvångsåtgärder i avvaktan på beslut med anledning av fram- ställning om överförande av lagföring 155 Paragrafen. vilken mötsvaras av 145 promemorieförslaget. inleder den del av lagen som behandlar vilka tillfälliga tvångsåtgärder som får vidtas här i avvaktan på beslut med anledning av framställning om överförande av lagföring till Sverige. Bestämmelserna äger tillämp- ning uteslutande när gärningen inte omfattas av svensk strafflags ursprungliga tillämplighet. Innehållet i 15 5 har sin motsvarighet i art. 27.1 och 28 i konventionen. . '

Enligt första stycket får den misstänkte på begäran från den andra staten anhållas eller häktas här redan när denna stat meddelat sin avsikt att göra framställning om överförande av lagföring. un'der förut- sättning att häktning för brottet får ske enligt svensk lag. Som framgår av bestämmelsen får som skäl för häktning åberopas endast flyktfara eller risk för undanröjande av bevis. 1 övrigt skall bestämmelserna i RB om sådan tvångsåtgärd tillämpas. 1 departementsförslaget har inarbeÄ tats de ändringar av lagtexten som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.7).

Med hänsyn till att svensk strafflag har vidsträckta behörighetsregler torde förevarande bestämmelser bli tillämpliga endast i undantagsfall. Genom den föreslagna ordningen ges annan konventionsstat möjlighet att i fall av subsidiär behörighet få åtgärder vidtagna här i landet innan en fullständig framställning om överförande av lagföring kunnat göras. För en riktig tillämpning av bestämmelserna förutsätts att svensk myndighet får sådana upplysningar om gärningen att motsvarande brott enligt svensk lag kan identifieras. eftersom användningen av före- varande tvångsåtgärder är beroende av straffskalan för brottet. Har den misstänkte häktats. skall som anförts i den allmänna motiveringen tid för åtals väckande utsättas på vanligt sätt. ' '

När en framställning om överförande av lagföring rörande brott som inte direkt omfattas av svensk strafflag har bifallits här. blir självfallet också svenska bestämmelser om tvångsmedel tillämpliga. Enligt andra stycket äger dessa bestämmelser tillämpning i subsidiärfallen redan när framställningen åtföljd av föreskrivna handlingar har mottagits här. Bestämmelsen är konventionsbund'en. Den ger möjlighet för svensk myndighet att ingripa med tvångsmedel under den tid som åtgår för behandling av framställningen. Denna tid kan i förevarande fall beräknas bli längre än vid prövning av framställning rörande annat brott.

Prop. 1975/76: 3 54

165 Denna paragraf. vilken motsvaras av 15 & promemorieförslaget och art. 29 i konventionen. innehåller föreskrifter om när de i 155,5 omnämnda provisoriska tvångsåtgärderna skall hävas. l paragrafen har gjorts vissa redaktionella ändringar i förhållande till promemorieför- slaget. Enligt första stycket upphör tvångsåtgärd så snart rätten till lagföring återgår till den andra staten. Detta inträffar när framställning om överförande av lagföring avslås eller beslut om bifall till fram- ställning återkallas enligt 6—9 55. . 1 andra stycket föreskrivs att den som har anhållits eller häktats skall friges omedelbart. om framställning om överförande av lagföring inte mottagits här inom 18 dagar från den dag då han berövades friheten på grund av beslutet om anhållande eller häktning eller om de handlingar. som skall åtfölja framställningen inte erhållits inom 15 dagar från det framställningen mottogs. Vidare har satts en yttersta gräns om 40 dagar för frihetsberövandet.

Har den misstänkte anhållits eller häktats i sin frånvaro. skall tiden innan beslutet har verkställts inte inräknas i nyss nämnda l8—dagars- resp. 40—dagarsfrist. Detsamma gäller sådant frihetsberövande i form av gripande eller kvarhållande för förhör som kan ha föregått anhål- landet eller häktningen. Om den misstänkte friges och sedan åter. anhålls eller häktas. bör den sammanlagda tiden för frihetsberövan- dena räknas. Eftersom tiden för frihetsberövandet inte i något fall får överstiga 40 dagar. bör sålunda innan dess beslut ha fattats med anledning av framställning om överförande av lagföringen. Vid bifall till framställningen kan ytterligare frihetsberövande ske med stöd av RB:s bestämmelser. Som har anförts i den allmänna motiveringen torde försiktighet böra iakttas vid användningen av tvångsmedel med stöd av 15 45 första stycket. Slutbestämmelser 175 Denna paragraf saknar motsvarighet i promemorieförslaget.

Som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.8) bör den som misstänks för brott. varå svensk strafflag inte är ursprungligen tillämplig. vara jämställd med annan misstänkt i fråga om möjligheten att här i landet tillvarata sin rätt. Detta får betydelse redan innan beslut med anledning av framställning om överförande av lagföring har med- delats. Departementsförslaget har kompletterats med föreskrifter. som reglerar förhållandena under denna tidsperiod. De föreslagna bestäm- melserna får ses mot bakgrund av dels de ingripanden som är möjliga att göra med stöd av 15 &. dels den i art. 17 i konventionen föreskrivna rätten för den misstänkte att yttra sig innan den anmodade staten fattar beslut i ärendet. '

När svensk domstols behörighet grundas uteslutande på 2 kap. 3 a 9" BrB. kan den som avses med framställningen oavsett om denna

Prop. 1975/76: 3

l.!l u.

innebär begäran att svenska myndigheter skall överta lagföringen eller vidta provisoriska tvångsåtgärder — vid behov lämnas rättshjälp (första meningen). Eftersom framställningen ytterst syftar till att få till stånd en brottmålsrättegång i Sverige. har bestämmelserna om offentlig för- svarare i RB och om annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål enligt rättshjälpslagen getts motsvarande tillämpning även på nu ifråga- varande förfaranden inför administrativ myndighet (andra meningen). Genom hänvisningen till RB framgår att offentlig försvarare skall förordnas av domstol på vanligt sätt. Beträffande annan rättshjälp åt den misstänkte gäller i princip bestämmelserna i 36—40 55 rättshjälps- lagen. Begäran om sådan rättshjälp torde få göras hos den domstol. där åtal skall väckas om framställningen om överförande av lagföringen bifalls. Nödvändiga föreskrifter i ämnet torde kunna meddelas i admi- nistrativ ordning. _ '

I tredje meningen föreskrivs att av allmänna medel utgiven er- sättning till offentlig försvarare och kostnad för annan rättshjälp skall stanna på statsverket. Om framställningen föranleder åtal här. måste sålunda kostnaden för det biträde som lämnas med stöd av förevarande paragraf särskiljas från kostnader. där 31 kap. RB skall tillämpas.

Avslutningsvis kan nämnas att jag — efter förebild av att. 17 — anser- att den som misstänks för brott enligt svensk lag i allmänhet skall få tillfälle att yttra sig i ärende enligt förevarande lag då svensk myndighet överväger att göra framställning om överförande av lagföring till annan stat. I dessa fall kan självfallet offentlig försvarare förordnas i vanlig ordning. Den misstänkte kan vid behov även komma i åtnjutande av annan rättshjälp enligt vad därom är föreskrivet. Har dom hunnit meddelas här och brottmålsförfarandet därigenom avslu- tats. torde vederbörandes behov av biträde m.m. kunna tillgodoses inom ramen för allmän rättshjälp. '

185 Denna paragraf motsvaras av 16 & promemorieförslaget. Med stöd av förevarande paragraf bemyndigas regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att i administrativ ordning utfärda nödvändiga bestämmelser i fråga om förfarandet vid samarbete med annan stat enligt den föreslagna lagen. [ förhållande till prome- morieförslaget har gjorts den ändringen att möjlighet till subdele— gation införts. Avsikten är att överlåta på RÅ att meddela vissa anvis— ningar beträffande samarbetet med övriga nordiska länder med utgångspunkt från det förut berörda tilläggsavtalet till det nordiska samarbetsavtalet på området.

Hänvisningar till S105

Ikraftträdandebestämmelser

Lagra föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Detta ter sig na._trligt mot bakgrund av att ännu inte någon stat ratificerat . konventionen.

Prop. 1975/76: 3 56

Konventionen är enligt art. 47 tillämplig endast på brott som begåtts sedan konventionen trätt i kraft mellan vederbörande fördragsslutande stater. En motsvarande föreskrift har införts som ett andra stycke i den föreslagna lagens ikraftträdandebestämmelser. I samband med att lagen blir tillämplig på samarbete med viss stat torde i administrativ ordning få ges upplysning om från vilken tidpunkt konventionen gäller mellan Sverige och den andra staten.

4.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

Förslaget innebär att en ny paragraf införs i 2 kap. BrB. 3 a &. och att 5 a 5 i samma kapitel ändras.

Som har anförts i den allmänna motiveringen innebär art. 2.1 i konventionen en utvidgning av den svenska straffrättsliga behörig- heten till att avse varje brott mot annan fördragsslutande stats straff- bestämmelser. Den utvidgade behörighet som svarar mot art. 2.1 är av subsidiär natur. Sålunda får den enligt art. 2.2 utövas endast efter fram- ställning om överförande av lagföring från konventionsstaten i fråga. En ytterligare förutsättning bör självfallet också vara att framställ- ningen har bifallits här med stöd av bestämmelserna i den föreslagna- lagen om internationellt samarbete rörande lagföring för brott. Den föreslagna 3 a 9" har utformats i enlighet härmed. Om rätten till lagföring för gärningen av någon orsak återgår till den anmodande staten. upphör naturligtvis också den svenska straffrättsliga behörig- heten.

l 2 kap. 5 a & första stycket ges f.n. regler om förbud att för samma gärning lagföra bl.a. den som genom lagakraftägande dom dömts i främmande stat som tillträtt brottmålsdomskonventionen. Den före- slagna ändringen innebär att motsvarande förbud skall gälla i fråga om lagakraftägande dom som härrör från stat vilken har tillträtt lagfö— ringskonventionen. Tillägget föranleds av art. 35 i sistnämnda konven- tion.

5. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till 1. lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott. 2. lag om ändring i brottsbalken.

Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan..

Internationellt samarbete W” rörande överförande av ' lagföring i brottmål

Ds Ju 1973:12 Justitiedepartementet

1. Inledning

Inom Europarådet har utarbetats en konvention om överförande av lagföring i brottmål (lagföringskonventionen). Den syftar främst till att göra det möjligt för medlemsstaterna att på effektivast möjliga sätt utnyttja sina resurser för hindrande och beivrande av brott. Konventionen öppnades för undertecknande den 15 maj 1972. I samband härmed undertecknades den av bl.a. Danmark, Norge och Sverige. Konventionen är fogad till prome- morian som bilaga 1 .

I denna promemoria behandlas frågan om Sveriges tillträde till lag- föringskonventionen och om lagstiftning som föranleds därav. Utarbetade lagförslag är fogade till promemorian som bilaga 2.

2 Gällande rätt m.m.

2.1 Svensk domstols straffrättsliga kompetens Allmänna bestämmelser om i vilken utsträckning svensk straffrätt kan tillämpas finns i 2 kap. BrB. Flera av bestämmelserna i kapitlet har fått sin nuvarande lydelse genom lagen (1972:812) om ändring i brottsbalken. vilken antagits med anledning av att riksdagen godkänt Sveriges tillträde till den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms internatio— nella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen). I 1 5 första punkten föreskrivs att för brott som harbegåtts häririket skall dömas efter svensk lag och vid svensk domstol. I paragrafens andra punkt ges en bestämmelse för det fall att det är ovisst var brottet har förövats. Om det då finns skäl att anta att brottet har begåtts inom riket. gäller samma bestämmelse som när det kan fastställas att brottet har förövats här i riket. dvs. gärningsmannen döms efter svensk lag och vid svensk domstol. 2 5 innehåller bestämmelser om svensk strafflags tillämplighet på brott som har begåtts utom riket av person med särskild anknytning till Sverige. Enligt paragrafen är svensk strafflag tillämplig och svensk domstol behörig att döma, om brottet begåtts av svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige. Detsamma gäller om brottet begåtts av annan utlänning som efter brottets begående har blivit svensk medborgare eller tagit hemvist här i landet, av utlänning som är medborgare i annat nordiskt land och finns här eller av utlänning som över huvud finns i riket, om det straff som kan följa på brottet enligt svensk lag är fängelse i mer än sex månader. Den nu beskrivna kompetensregeln gäller emellertid inte om gärningen är fri från ansvar enligt lagen på gärningsorten. Inte heller gäller den om gärningen begåtts inom område som inte tillhör någon stat, dvs. huvud— sakligen öppna havet och luftrummet däröver, och brottet enligt svensk lag är ett rent bötesbrott.

Prop. 1975/76: 3 6"

I de fall som avses i denna paragraf måste vidare hänsyn tas till gärningsortens lag på det sättet, att i gärningsortens lag föreskrivet straff— maximum respekteras vid bestämmande av påföljd.

I 3 5 anges ett antal specialfall, i vilka svensk domstol är behörig att döma utlänning —— även i annat fall än som anges i 2 &_ för brott som har begåtts utom Sverige. Utlänning kan sålunda dömas här i landet och efter svensk lag, om brottet har förövats på svenskt fartyg eller luftfartyg elleri tjänsten av den som var befälhavare eller tillhörde besättningen på sådant fartyg. Även utlänning som har begå" brott på område, där avdelning av krigs- makten befann sig, omfattas av den svenska domsrätten. Om han inte var krigsman, gäller detta endast om avdelningen befann sig på området för annat ändamål än övning. Har utlänning utomlands förövat brott mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet eller svensk allmän inrätt- ning kan han också dömas här enligt svensk lag. Detsamma gäller om brottet begåtts inom område som inte tillhör någon stat och förövats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot utlänning med hemvist i Sverige. Slutligen är utlänning som har gjort sig skyldig till kapning av luftfartyg, luftfartssabotage eller folkrättsbrott eller försök till kapning av luftfartyg eller luftfartssabotage eller till brott för vilket enligt svensk lag inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i fyra år eller däröver generellt underkastad svensk domstols straffrättsliga behörighet.

Enligt 5 5 får åtal för brott. som har förövats inom riket, i vissa fall inte väckas annat än efter förordnande av Kungl. Maj:t eller den som Kungl. Maj:t har bemyndigat därtill. Sådant förordnande fordras, när brottet har begåtts på utländskt fartyg eller luftfartyg av utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen på fartyget eller eljest medföljde fartyget och brottet har begåtts mot sådan utlänning eller mot utländskt intresse. Vidare föreskrivs i 5 5 att brott som har förövats utom riket i regel inte får åtalas utan förordnande av Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj:t har bemyndigat därtill. Utan särskilt åtalsförordnande får åtal dock väckas, om brottet har förövats 1) på svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på sådant fartyg, 2) av krigsman på område där avdelning av krigsmakten befann sig, 3) i annat nordiskt land eller på fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller något av dessa länder eller av svensk. dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse.

5 a 5 innehåller bestämmelser om att utländsk brottmålsdom i viss utsträckning utgör hinder för ny rättegång här i landet om ansvar för samma gärning. 'Res judicata”-verkan tillerkänns sålunda dom som meddelats i främmande stat där gärningen begåtts och dom som meddelats i stat som tillträtt brottmålsdomskonventionen. Förbudet mot ny prövning gäller om den tilltalade har frikänts från ansvar, om han har förklarats skyldig till

Prop. 197 5/ 76: 3 63

brottet utan att påföljd har ådömts, om ådömd påföljd har verkställts i sin helhet eller verkställigheten pågår, eller om ådömd påföljd har bortfallit enligt lagen i den främmande staten.

I fråga om vissa brott föreligger emellertid inte förbud mot ny lagföring, såvida inte lagföringen i den främmande staten skett på begäran av svensk myndighet. Detta är fallet med brott som har begåtts här i landet, brott som utomlands begåtts mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet eller svensk allmän inrättning, kapning av luftfartyg, luftfartssabotage, folk- rättsbrott, försök till kapning av luftfartyg eller luftfartssabotage och brott för vilket det lindrigaste straff som är stadgat i svensk lag är fängelse i fyra år eller däröver.

För det fall hinder inte föreligger mot att på nytt pröva ansvarsfråga som avgjorts i främmande stat, får åtal dock endast väckas efter förordnande av Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj:t bemyndigat därtill.

6 5 innehåller regler om att när någon här i landet döms till ansvar för gärning för vilken han undergått påföljd utomlands, skälig hänsyn skall tas till vad han redan har utstått och avräkning i vissa fall ske för undergången påföljd. Domstolen kan därvid döma till lindrigare straff än som är stadgat för gärningen enligt den svenska straffbestämmelsen eller helt efterge påföljd.

I 7 5 föreskrivs att de begränsningar som följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser skall beaktas i fråga om svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet. Detsamma gäller de begränsningar som enligt särskilda bestämmelser följer av överenskommelse med främmande makt.

Viss annan lagstiftning innehåller bestämmelser som för särskilda brott innebär en utvidgning av svensk domstols behörighet i förhållande till reglerna i 2 kap. BrB. Enligt 5 5 första stycket lagen (1966:78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet döms utlänning som utom riket har brutit mot lagen, om han finns i Sverige, efter den lagen och vid svensk domstol , även om detta inte följer av 2 kap. 2 eller 3 55 BrB och utan hinder av förbudet mot ny prövning i 2 kap. 5 a % samma balk. Motsvarande bestämmelse finns i 14 5 första stycket lagen (1966:314) om kontinental- sockeln och 11 å andra stycket lagen (1971:l76) om vissa internationella sanktioner.

I svensk rätt gäller att åklagare i princip är skyldig att åtala så snart han finner att ett brott har begåtts och att bevisningen är tillräcklig för att leda till fällande dom. I 20 kap. 6 5 RB föreskrivs såIUnda att åklagare skall, om annat inte är föreskrivet, tala å brott som hör under allmänt åtal. Det finns dock flera undantag från den absoluta åtalsplikten. I 20 kap. 7 & RB finns

Prop. 1975/76: 3 64

bestämmelser om rätt att underlåta åtal och enligt lagen (l964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare kan åklagare under vissa förutsättningar underlåta att åtala för brott som har begåtts av någon som vid tiden för brottet inte har fyllt 18 år. Regler om särskild åtalsprövning finns även i fråga om dem som har omhändertagits för vård enligt social- lagstiftningen. Särskild åtalsprövning finns också föreskriven för vissa brottstyper (se t.ex. 3 kap. 115, 4 kap. 115, 5 kap. 5 5, 6 kap. 11 &, 7kap. 6 &, 8 kap. 13 ä, 9 kap. 12 5, 10 kap. 10 å och 12 kap. 6 5 BrB). Polismans rätt att meddela rapporteftergift enligt 12 & polisinstruktionen (1972z511) kan också sägas vara ett undantag från den absoluta åtalsplikten. '

Bestämmelserna i 20 kap. 7 & RB innebär i huvudsak följande. Åklagaren har rätt att underlåta åtal, om det kan antas att i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas och den misstänktes lagföring inte bedöms påkallad ur allmän synpunkt. Han kan vidare underlåta åtal i fråga om brott som har förövats innan den misstänkte dömts för annat brott eller undergått straff eller annan påföljd för detta, om det är uppenbart, att brottet i jämförelse med det andra brottet är utan nämnvärd betydelse ur påföljdssynpunkt. Åtal kan vidare underlåtas om det i annat fall av särskilda skäl är uppenbart, att påföljd inte behövs för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och det med hänsyn till omständig- heterna inte heller i övrigt är påkallat att väcka åtal. Denna möjlighet, som på påföljdssidan har en motsvarighet i bestämmelserna om påföljdseftergift i 33 kap. 4 & tredje stycket BrB, avser endast undantagsfall. Någon begränsning med hänsyn till brottets art eller till straffskalan är inte före- skriven. Tillämpningen av denna punkt ankommer på riksåklagaren (RÅ). Slutligen får åklagaren underlåta att åtala, om brottet uppenbarligen har begåtts under inflytande av själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2 & BrB samt sluten psykiatrisk vård eller viss annan vård kommer till stånd utan lagföring och åtal inte är påkallat av särskilda skäl.

Bestämmelserna i 1964 års lag ger åklagaren möjlighet att — utöver vad som följer av 20 kap. 7 & RB -— underlåta åtal för brott som har begåtts av den som vid tiden för brottet inte har fyllt 18 år. Det förutsätts därvid att den underårige blir föremål för åtgärd som är lämpligast för hans tillrättaförande eller att brottet uppenbarligen har skett av okynne eller förhastande. Bestämmelserna är kriminalpolitiskt motiverade. Lagen innehåller ingen begränsning i fråga om kretsen av brott. Åtal skall dock väckas, om det är påkallat från allmän synpunkt.

Åtalsprövning är vidare föreskriven i 57 5 lagen (1954:579) om nykter- hetsvård, 69 & barnavårdslagen (196097) och 21 & lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet när det misstänks att den som har intagits i respektive vårdanstalter har begått brott före utskrivningen.

Av redogörelsen i avsnitt 2.1 framgår att svensk domstols straffrättsliga kompetens omfattar åtskilliga brott som förövats utomlands. Lagföring här

Prop. 1975/76: 3 65

i landet för sådant brott kan föranledas av framställning av myndighet i gärningslandet men kan också bero på att brottet på annat sätt kommit till svenska myndigheters kännedom. På motsvarande sätt kan det bli fråga om att begära lagföring i annat land av brott som begåtts här t.ex. om gärningsmannen har lämnat Sverige och förutsättningar för utlämning inte föreligger. Förfarandet vid framställning om lagföring i annat land har inte reglerats i författning. Avser framställningen utomnordiskt land sker den på diplomatisk väg på framställning från RÅ. I cirkulär C 34 den 25 september 1967 har RÅ bl.a. meddelat vissa anvisningar rörande begäran om åtal i annat land. Inom Norden skriftväxlar åklagarmyndigheterna direkt med varandra. Det sistnämnda samarbetet regleras närmare i ett av de högsta åklagarmyndigheterna i de nordiska länderna den 6 februari 1970 träffat samarbetsavtal, vilket närmare behandlas i avsnitt 3.3. Gällande bestäm- melser innehåller inte något formellt undantag från skyldigheten för åklagare att åtala i de fall då lagföringen övertas av annan stat. I de fall lagföringen överförts till främmande stat där gärningsmannen har sitt hemvist och åtal har väckts där har likväl ansetts, att åtalsplikten enligt svensk rätt är uppfylld (se prop. l971:114 s. 65).

3 Internationellt samarbete rörande lagföring och verkställighet

3.1 Utlämning Sverige har tillträtt den europeiska utlämningskonventionen den 13 december 1957 och har dessutom särskilda utlämningsavtal med vissa stater.

Bestämmelser om utlämning finns dels i lagen (1957:668) om utlämning för brott, dels i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. Möjligheterna till utlämning är större inom Norden än när det gäller utomnordisk stat.

Enligt 1957 års utlämningslag kan Kungl. Maj:t besluta att den som i främmande stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning och som uppehåller sig här i landet skall utlämnas till den främmande staten. Svensk medborgare får dock inte utlämnas. Utlämning får, med vissa undantag. endast ske för gärning som begåtts utomlands. Det brott för vilket utlämning begärs måste motsvara brott för vilket enligt svensk lag är stadgat fängelse i mer än ett år. Begärs utlämning på grund av dom, måste den ådömda påföljden utgöra frihetsstraff eller annat omhändertagande i minst fyra månader. Utlämning får inte ske för politiska eller militära brott och får inte heller avse person som därigenom på grund av sin härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp. religiösa eller politiska uppfattning eller eljest på grund av politiska förhållanden riskerar

Prop. 1975/76: 3 66

att utsättas för förföljelse. Har åtal här i landet väckts för brottet eller har åtalseftergift meddelats, får utlämning inte ske.

När utlämning beviljas skall vissa i lagen angivna villkor ställas upp, såsom att den utlämnade inte får dömas för annat före utlämningen begånget brott än det som utlämningen avser och inte dömas till döden.

Framställning om utlämning skall ske på diplomatisk väg. Avslås inte ansökningen, överlämnas ärendet till RÅ för utredning. Häktning och andra tvångsmedel får vid behov användas. RÅ överlämnar sin utredning till högsta domstolen (HD), som har att pröva om utlämning kan beviljas. Sedan HD:s beslut meddelats beslutar Kungl. Maj:t om utlämning skall ske. Har HD funnit hinder möta mot utlämning, är Kungl. Maj:t bunden därav.

Den som i främmande stat är efterlyst för brott som kan föranleda utlämning får i avvaktan på framställning om utlämning anhållas eller åläggas reseförbud.

Enligt nordiska utlämningslagen kan även svensk medborgare utlämnas, om han sedan två år vistas i den ansökande staten eller gärningen är av viss allvarligare beskaffenhet. I övrigt gäller bl.a. att utlämning inte får ske för enbart bötesbrott. Utlämning kan i vissa fall ske för politiskt brott. Även vid utlämning inom Norden skall den utlämnade tillförsäkras immunitet i fråga om andra brott än dem ansökningen avser.

Framställning om utlämning enligt nordiska utlämningslagen skall göras av polis- eller åklagarmyndighet i den ansökande staten antingen hos RÅ eller, om gärningsmannens uppehållsort här i landet är känd, direkt hos stats- eller distriktsåklagare. Åklagaren har att skyndsamt utreda ärendet. På särskild begäran av den som avses med utlämningsframställningen prövar HD om utlämning lagligen kan ske. Anser HD hinder möta mot utlämning, får framställningen inte bifallas. Åklagare kan under vissa ' förutsättningar besluta om utlämning när den som begärs utlämnad har samtyckt. Annars avgörs frågan av Kungl. Maj:t.

3.2 Trafikbrottskonventionen I syfte att genom internationellt samarbete öka möjligheterna att effektivt och smidigt beivra trafikbrott som har begåtts av trafikant vid tillfällig vistelse utanför hemlandet har inom Europarådet utarbetats en konvention om straff för vägtrafikbrott, vilken tillträtts av Sverige (trafikbrotts- konventionen). I konventionen ges regler om lagföring för trafikbrott och verkställighet av dom beträffande sådant brott i fall då gärningsmannen har sitt hemvist i annan konventionsstat än den stat där brottet begåtts. Hemviststaten förpliktas att på begäran av gärningsstaten pröva frågan om lagföring för brottet eller att på begäran av gärningsstaten verkställa dom som har meddelats i den staten.

Framställning om lagföring eller verkställighet av straff för vägtrafikbrott

Prop. 1975/76: 3 67

får inte göras med mindre gärningen är straffbar enligt både gärningsstatens och hemviststatens lagstiftning. Dubbel straffbarhet krävs sålunda för konventionens tillämpning.

Hemviststatens egen lag skall tillämpas när den staten har övertagit lagföring eller verkställighet. Konventionen förutsätter sålunda i första hand att hemviststatens egen trafikstraffrätt har sådant innehåll att den kan tillämpas på brott som begås utomlands. Men konventionen förpliktar därjämte hemviststaten att i vissa fall lägga de trafikregler som gäller på gärningsorten till grund för den straffrättsliga bedömningen.

När framställning om lagföring har gjorts får gärningsstaten inte längre vidta åtgärder mot gärningsmannen för att beivra brottet. Gärningsstaten får emellertid tillbaka sin behörighet i detta hänseende. om hemviststaten inte vidtar någon åtgärd i konventionens mening eller om gärningsstaten återkallar framställningen på vissa grunder.

Konventionen ålägger hemviststaten att på begäran verkställa dom eller administrativt beslut som har meddelats i gärningsstaten. Från svensk sida har dock gjorts förbehåll mot konventionens verkställighetsregler. Verkställighet kan dock komma i fråga enligt den särskilda europa- rådskonventionen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (jfr avsnitt 3.4.2).

I samband med ratificeringen av trafikbrottskonvention antogs lagen (1971:965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands. Lagen inne- håller i l å en föreskrift om att samtliga bestämmelser i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott skall gälla även i fråga om gärning som har begåtts utomlands. Enligt 2 5 skall straffbestämmelser i vissa andra svenska trafikförfattningar tillämpas vid överträdelse av sådan utländsk trafik- föreskrift som motsvarar föreskrift i svensk trafikförfattning. Nästföljande paragraf innehåller en bestämmelse om straff för den som, utan att kunna ådömas ansvar enligt straffbestämmelse som avses i 1 eller 2 &. överträder dansk, finsk, isländsk eller norsk trafikföreskrift. Genom 4 5 har Kungl. Maj:t erhållit bemyndigande att, i den mån det påkallas för uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt avtal med annan stat än Danmark. Finland, Island eller Norge, förordna att 3 åskall äga tillämpning i fråga om förseelse som har begåtts i den staten. Med stöd av detta bemyndigande har Kungl. Maj:t genom kungörelse (19722477) förordnat att bestämmelserna i 3 5 skall äga tillämpning även i fråga om gärning som begås i utomnordisk stat, om staten har tillträtt trafikbrottskonventionen.

3.3 Nordiska samarbetsavtalet Inom Norden förekommer i ganska stor utsträckning att åtal för brott som har begåtts i ett land väcks i det land där den misstänkte vistas. Som tidigare framgått har de högsta åklagarmyndigheterna i de nordiska länderna den 6

Prop. 1975/76: 3 68

februari 1970 ingått ett samarbetsavtal om lagföring iannat nordiskt land än det där brottet har förövats. I avtalet, som anknyter till tidigare praxis, anges bl.a. efter vilka grunder åklagare skall prövai vilket land lagföring bör ske. Avtalet är i sin svenska version intaget i RÅ:s cirkulär C 65 den 25 september 1970. Vid tillämpningen av överenskommelsen skriftväxlar berörda myndigheter direkt med varandra.

Samarbetsavtalet och RÄ:s anvisningar i anslutning till detta innehålleri huvudsak följande.

Enligt 1 5 kan lagföring för brott som har förövats i ett nordiskt land ske i annat nordiskt land, om den misstänkte är bosatt i detta land och gärningen är straffbar också där. Detsamma gäller om den misstänkte uppehåller sig i annat land och det av särskild anledning anses lämpligt att lagföringen sker där samt att detta lands myndigheter är behöriga att handlägga saken. Lagföringen sker enligt den straff- och processrättsliga lagstiftningen i det land som övertar saken. Bestämmelsen medför bl.a. att 20 kap. 7 5 RB om åtalsunderlåtelse och 48 kap. RB om strafföreläggande blir tillämpliga när lagföring överflyttas hit.

Avtalet gäller inte bara lagföring av nordiska medborgare och i Norden domicilierade utomnordiska medborgare. Avtalet kan också vara att tillämpa exempelvis när en utomnordisk medborgare, som har förövat brott i ett nordiskt land, under tillfällig vistelse i annat nordiskt land gör sig skyldig till ny brottslighet. __

Eftersom lagföringen skall ske enligt det anmodade landets lagstiftning fordras att den i det anmodade landet tillämpliga straffbestämmelsen inte är territoriellt begränsad, som fallet är exempelvis med ämbetsbrott.

I 2 5 slås fast att hänsyn till den misstänktes intressen och genomförandet av ett effektivt brottmålsförfarande skall vara bestämmande vid avgörandet av frågan om framställningen skall avslås eller beviljas. En framställning bör således inte avslås om utlämning till gärningslandet lagligen inte kan ske eller av annan anledning anses ogenomförbar, eller om den misstänkte skall lagföras för annat brott i det anmodade landet och målen bör handläggas i en rättegång. En framställning kan dock avslås om det kan antas att bevis- ningen i målet inte kan förebringas vid domstol i det anmodade landet eller att det skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet att handlägga målet där.

Enligt 3 5 skall framställning om lagföring i annat land än gärningslandet göras så snart som möjligt. Sedan dom har meddelats i första instans kan sådan framställning inte göras. Däremot kan verkställigheten överflyttas till annat land enligt den nordiska verkställighetslagen. Framställning till Sverige sänds enligt 5 5 till åklagarmyndigheten i det distrikt där den misstänkte är bosatt eller uppehåller sig. Är det inte känt till vilket distrikt den misstänktes bostads- eller uppehållsort hör, sänds framställningen till RÅ. I Sverige är distriktsåklagare behörig att avge framställning om

Prop. 1975/76: 3 69

lagföring i annat nordiskt land och att bifalla sådan framställning. Anser distriktsåklagaren att framställningen bör avslås, skall han underställa frågan vederbörande statsåklagares prövning. Är statsåklagaren av samma mening, skall frågan hänskjutas till RÅ som slutligt avgör ärendet.

En myndighet i det land som har åtagit sig lagföringen kan enligt 6 5 återkalla sitt åtagande, om ändrade förhållanden ger anledning därtill. Efter överenskommelse mellan myndigheterna i de berörda länderna kan beslut om lagföring i det andra landet också i annat fall återkallas. När en framställning om lagföring i annat land har bifallits, får svensk åklagare avskriva ärendet utan att avvakta eventuellt besked om utgången.

Det ankommer på myndighet i gärningslandet att ta initiativ till att överflytta lagföringen men myndighet i annat land bör enligt 7 5 underrätta ' myndighet i gärningslandet om förhållande som talar för att lagföringen överflyttas.

3.4. Brottmålsdoms internationella rättsverkningar

3.4.1. Nordisk verkställighet

I betydande utsträckning kan en brottmålsdom som meddelats i ett nordiskt land verkställas i ett annat nordiskt land. Samarbetet på detta område regleras genom ensartad lagstiftning i de olika nordiska länderna. För Sveriges del regleras dessa frågor i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (NVL) och i kungörelsen (1963zl94) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av nämnda lag.

Det nordiska samarbetet omfattar verkställighet av ådömda böter och viten, förverkande av egendom, ordinärt frihetsstraff samt anordnande av övervakning av villkorligt dömd och villkorligt frigiven.

Dom varigenom någon har dömts till böter eller vite eller egendom har förklarats förverkad eller varigenom har utdömts ersättning för rätte- gångskostnad i brottmål kan enligt 1 5 NVL på begäran verkställas här i landet. Motsvarande gäller i fråga om verkställighet i annat nordiskt land av dom eller beslut som har meddelats i Sverige (3 5 N VL). Verkställighet här i landet sker enligt svensk lag. Böter eller vite som har ådömts i annat nordiskt land får dock inte förvandlas (2 5 NVL).

När det gäller frihetsstraff omfattar NVL dom varigenom någon dömts till ordinärt frihetsstraff , dvs. fängelse och dess motsvarigheter i de andra nordiska länderna. Lagen gäller också ådömt förvandlingsstraff för böter. På begäran av domslandet kan verkställighet ske i det land där den dömde är medborgare eller har sitt hemvist eller, om det med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligast, i det land där han uppehåller sig (5 5

Prop. 1975/76: 3 70

och 8 5 första stycket NVL). Det straff som har ådömts omräknas vid verkställighet här till fängelse på lika lång tid (6 5 NVL). Verkställigheten sker i princip i enlighet med de svenska reglerna i lagen (1964:541) om behandling i fångvårdsanstalt. Om någon som här i landet har dömts till fängelse skall överföras till annat nordiskt land för verkställighet av domen, skall samma villkor vara förenade med åtgärden som gäller i fråga om utlämning för brott till annat nordiskt land. Den dömde får sålunda i princip i verkställighetslandet inte åtalas eller straffas för annat före hans över- förande begånget brott.

NVL innehåller som nämnts också bestämmelser om samarbete rörande kriminalvård i frihet. Övervakning av den som har blivit villkorligt dömd i Danmark, Finland, Island eller Norge med föreskrift om övervakning kan sålunda ordnas här i landet. På motsvarande sätt kan övervakning av den som genom svensk dom har dömts till skyddstillsyn flyttas till annat nordiskt land (10-13 och 15 55 NVL). Svensk domstol kan vid ny brottslighet undanröja villkorlig dom som har meddelats i annan nordisk stat. På samma sätt godtas i Sverige beslut i annat nordiskt land om undanröjande av svensk villkorlig dom eller skyddstillsyn (165 NVL). Bestämmelser finns också om anordnande av övervakning m.m. för villkorlig frigivning efter avtjänande av ordinärt frihetsstraff (17-23 55 NVL).

Framställning om verkställighet av brottspåföljd eller om anordnande av övervakning av villkorligt dömd eller villkorligt frigiven här i landet prövas av kriminalvårdsstyrelsen (25 5 första stycket NVL). Ifall som avsesi 1 och 4 55 NVL prövas dock framställningen av riksskatteverket (4 a 5 tillämp- ningskungörelsen). Ingen omprövning sker av skuldfrågan eller straff— mätningen. Böter i utländskt mynt omräknas till svenskt mynt efter köpkursen dagen före den dag då framställningen bifölls (6 5 tillämp- ningskungörelsen). Framställning om verkställighet av straff i annan nordisk stat görs av kriminalvårdsstyrelsen, medan övervakningsnämnd gör framställning i fråga om anordnande av övervakning (25 5andra stycket NVL). Riksskatteverket gör framställning om verkställighet enligt 1 och 4 55 N VL.

3.4.2. Brottmålsdomskonventionen

Dom som meddelats i utomnordisk stat i där handlagt brottmål har hittills i princip inte kunnat verkställas här i landet. Motsvarande har gällt i fråga om möjligheterna att utomlands verkställa en svensk brottmålsdom. Genom brottmålsdomskonventionen har emellertid öppnats möjlighet till samarbete för verkställighet av brottmålsdomar. Konventionens verk- ställighetsregler omfattar såväl domar som s.k. 'ordonnances pénales' dvs. vissa former av bötesförelägganden. Konventionen är tillämplig bl.a. på böter. förverkande och påföljder som innebär frihetsberövande.

Prop. 1975/76: 3 71

Stat som önskar överföra verkställighet av dom till annan konventions- stat kan enligt konventionen göra framställning härom hos den staten. Framställning kan alltid riktas till den stat där den dömde har sitt hemvist. Även andra omständigheter kan åberopas till grund för framställning om verkställighet i viss stat, bl.a. att den dömde kan antas få bättre möjligheter till social återanpassning. om domen verkställs i den staten. Den dömande staten är inte skyldig att begära överflyttning av verkställighet till annat land. Stat som har mottagit framställning är däremot i princip skyldig att överta verkställigheten. Härför krävs dock bl.a., att den gärning som omfattas av domen också skulle ha varit straffbar, om den hade begåtts i den anmodade staten och att lagöverträdaren hade kunnat ådömas straff, om han hade begått gärningen där. Det krävs således dubbel straffbarhet i det konkreta fallet. I konventionen anges dessutom åtskilliga grunder vilka berättigar den anmodade staten att avslå framställningen, t.ex. att verk- ställigheten skulle strida mot grundläggande principer i den anmodade statens rättsordning eller att domen avser politiskt eller militärt brott. Är den gärning som domen avser redan föremål för lagföring i den anmodade staten eller beslutas lagföringi samband med begäran om verkställighet . kan begäran om överflyttning av verkställighet också avslås.

Bifalls framställningen, prövas verkställighetsfrågan av domstol i den anmodade staten. Prövningen kan överlåtas åt annan myndighet, om det endast är fråga om böter eller förverkande. Vid sin prövning är domstolen eller myndigheten bunden av bevisbedömningen i den ursprungliga domen men skall tillämpa det egna landets påföljdsregler och alltså ersätta den ådömda sanktionen med den påföljd som enligt dessa regler skulle ha ådömts för samma brott. Påföljden får dock inte göras strängare än den påföljd som först ådömts.

I fråga om verkställighet av dom som har meddelats i den dömdes utevaro eller i form av 'ordonnance pénale' gäller särskilda regler. Den dömde har möjlighet att få målet omprövat i sin helhet, alltså även bevisbedömningen. antingen i domslandet eller i den anmodade staten.

I konventionen finns också regler om brottmålsdoms rättskraft i annan konventionsstat än den stat där domen har meddelats (art. 53-55). Enligt dessa regler får den som har dömts varken åtalas eller dömas eller under- kastas verkställighet av påföljd för samma gärning i annan fördragsslutande stat, om han har frikänts, om den ådömda påföljden har verkställts eller verkställighet pågår. om påföljden varit föremål för nåd eller amnesti i sin helhet eller till del som inte verkställts eller om påföljden inte kan verk- ställas på grund av preskription samt om domstolen har förklarat den dömde skyldig utan att ådöma påföljd. Stat som inte själv har begärt lagföringen är dock inte förpliktad att erkänna brottmålsdomens rättskraft om gärningen i fråga var riktad mot person i offentlig ställning eller institution eller annat som har offentlig karaktär i den staten eller om den dömde har offentlig

Prop. 1975/76: 3 72

ställning i den staten. Den stat där gärningen begåtts eller skall anses ha begåtts enligt lagen i den staten är inte heller förpliktad erkänna brott- målsdomens rättskraft om inte staten i fråga själv har begärt lagföringen. Om ny rättegång inleds mot någon som har dömts för samma gärning i annan konventionsstat, skall tiden för varje frihetsberövande, som har verkställts på grund av sådan dom, avräknas från den påföljd som kan komma att åläggas. Konventionsstat är vidare skyldig att i viss omfattning tillerkänna dom från annan konventionsstat rättsverkan i senare rättegång mot samme gärningsman angående annat brott.

I samband med riksdagens godkännande av brottmålsdomskonventionen antogs lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Enligt denna lag. som väsentligen innebär en överföring till lagtext av konventionsbestämmelserna, kan Sverige efter överens- kommelse med främmande stat åta sig att på begäran verkställa utländsk brottmålsdom. Verkställigheten får avse böter, förverkande eller frihets- berövande påföljd. En förutsättning för att verkställighet skall få ske här i landet är att den dömde har sitt hemvist här eller annan närmare anknytning hit.

Framställning om verkställighet sker på diplomatisk väg. Avslås inte framställningen, överlämnas den till RÅ för vidare handläggning. RÅ gör ansökan till Stockholms tingsrätt om dess prövning. Tingsrätten har därvid bl.a. att bestämma ny påföljd enligt de svenska påföljdsreglerna. Avser framställningen endast verkställighet av böter eller förverkande kan domstolsförfarandet i viss utsträckning ersättas med att RÅ utfärdar strafföreläggande för brottet. Verkställigheten sker enligt svenska verkställighetsregler.

Det blir också möjligt att från svensk sida begära verkställighet i främmande stat av svensk brottmålsdom på motsvarande villkor. Även böter och förverkande som har ålagts genom godkänt strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot kan verkställas i denna ordning. Det ankommer på kriminalvårdsstyrelsen eller i vissa fall Kungl. Maj:t att pröva frågor om överflyttning av verkställighet.

Som tidigare nämnts har även bestämmelserna i 2 kap. BrB om svensk domstols behörighet ändrats med anledning av Sveriges tillträde till brottmålsdomskonventionen, varvid införts bestämmelser om utländsk brottmålsdoms rättskraft.

4 Lagföringskonventionens huvudsakliga innehåll

Konventionen består av sex huvuddelar. Del I har rubriken 'Definitioner” och innehåller endast art. 1. Del II 'Behörighet' innehåller artiklarna 2-5. Del III , som har rubriken ”Överförande av lagföring”, är uppdelad på fem underavdelningar och består av art. 6-29. Del IV med rubriken 'Lagföringi

Prop. 1975/76: 3 73

mer än en stat" består av art. 30-34 och del V, som har rubriken ”Ne bis in idem', av art. 35-37. Del VI slutligen, 'Slutbestämmelser', består av art. 38- 47. Till konventionen är fogade tre bilagor. Bilaga 1 innehåller en upp- räkning av möjligheterna att göra förbehåll mot konventionens bestäm- melser och bilaga II upptar möjlighet att avge förklaring i två särskilda hänseenden. Bilaga Ill utgörs av en förteckning över lagöverträdelser som inte omfattas av strafflag.

Syftet med konventionsbestämmelserna om överförande av lagföring i brottmål är att i varje särskilt fall öppna möjlighet att förlägga lagföringen till den stat där det med hänsyn till samtliga förekommande omständigheter framstår som mest ändamålsenligt att den äger rum. För att en sådan ordning skall bli möjlig måste en anmodad stat som enligt sin interna lag saknar behörighet att pröva den gärning framställningen avser tilldelas sådan behörighet. Å andra sidan måste fördragsslutande stat vid behov ges möjlighet att underlåta åtal, när lagföring enligt konventionen i stället bör ske i annan fördragsslutande stat.

Konventionen innehåller bestämmelser i nu nämnda hänseenden. Art. 1 innehåller definitioner av brott och påföljd, som kompletteras med särskilda uppräkningar med hänsyn till förhållandena i de olika konven- tionsstaterna (bilaga III). I art. 2 föreskrivs att fördragsslutande stat vid tillämpning av konventionen är behörig att enligt sin egen strafflag lagföra varje brott beträffande vilket strafflagstiftningen i annan fördragsslutande stat är tillämplig. Denna subsidiära behörighet får emellertid utövas endast när framställning skett från annan fördragsslutande stat. Som anges i det följande gäller i olika hänseenden särskilda regler beträffande lagföring med stöd av art. 2. I art. 3 anges att stat som enligt sin interna lag är behörig att lagföra ett brott får avstå från detta i fråga om misstänkt, som är eller kommer att bli föremål för lagföring på grund av samma brott i annan fördragsslutande stat. Grundas den anmodade statens behörighet ute- SIutande på framställning om lagföring. skall åtgärder för lagföring avbrytas, när den anmodade staten får vetskap om att rätten att bestraffa upphört enligt lagen i den anmodande staten på annan grund än preskription (art. 4). I fråga om preskription finns särskilda bestämmelser. Konven- tionens regler om överförande av lagföring begränsar inte den anmodade statens behörighet i fråga om lagföring enligt dess interna lagstiftning (art. 5).

Art. 6 inleder de egentliga bestämmelserna om överförande av lagföring. Om någon är misstänkt för brott enligt fördragsslutande stats lagstiftning får staten göra framställning hos annan fördragsslutande stat om lagföring (art. 6). Kan enligt konventionen sådan framställning göras, föreligger också skyldighet för berörda myndigheter i denna stat att överväga denna möjlighet. En förutsättning för att den anmodade staten skall få vidta åtgärder med anledning av framställning enligt art. 6 är att det föreligger

Prop. 1975/76: 3 74

dubbel straffbarhet i det konkreta fallet. Det krävs sålunda i art. 7.1 att den gärning som avses med framställningen skulle ha varit ett brott om den hade begåtts i den anmodade staten och att gärningsmannen i sådant fall skulle ha varit underkastad ansvar även enligt den statens lag. Ifråga om brott av eller mot person i offentlig ställning och några närstående brott gäller enligt art. 7.2, att brottet skall i den anmodade staten betraktas som begånget av eller mot person i offentlig ställning där.

Art. 7.2 innebär i förhållande till vad som gäller enligt art. 7.1 inte någon utvidgning av det straffbara området utan anger endast vissa kvalifika- tionsgrunder. Utan en sådan regel skulle exempelvis våld mot en polisman i konventionsstat här i Sverige endast kunna bestraffas som misshandel. Vid de nordiska överläggningar som förekommit har vidare enighet uppnåtts om den tolkningen. att utformningen av bestämmelserna i art. 7 inte i och för sig utesluter att konventionen tillämpas även på s.k. terri— toriellt begränsade brott. Konventionen torde dock enligt samma tolkning inte omfatta sådana brott som har en så nära anknytning till annan stats speciella intressen att det inte föreligger något som helst motsvarande intresse hos den anmodade staten att lagföra brottet. Som exempel på ett sådant brott då lagföring inte bör kunna ske här är smuggling mellan andra konventionsstater.

Art. 8.1 innehåller en uppräkning av de situationer då framställning om lagföring får göras hos annan stat. Den ur praktisk synpunkt viktigaste av dessa är den då den misstänkte har hemvist i den anmodade staten. Ett annat skäl kan vara att han undergår frihetsberövande påföljd i den anmodade staten, att lagföring inletts mot honom där eller att det viktigaste bevis- materialet finns i den staten. I art. 8.2 anges de viktiga begränsningarna i konventionens tillämpningsområde att då den misstänkte blivit dömd i fördragsslutande stat genom lagakraftvunnen dom den staten kan begära överförande av lagföringen endast om staten inte själv kan verkställa domen ens med användning av utlämningsförfarande och om den andra konventionsstaten inte erkänner principen om verkställighet av utländsk dom eller vägrar verkställighet av sådan dom.

Konventionen föreskriver inte någon skyldighet att när skäl föreligger göra framställning till annan stat om överföring av lagföringen. Som tidigare nämnts skall dock denna möjlighet övervägas. Den anmodade staten har däremot i princip inte frihet att avslå en ansökan. Detta får ske endast i de fall som anges i konventionen. Möjligheterna till avslag har dock i konventionen gjorts mycket vittgående. Vilka åtgärder framställningen skall leda till i de fall då den inte avslås bestäms enligt art. 9 helt enligt den anmodade statens interna lagstiftning. I art. 9 finns också bestämmelser som ålägger den anmodade staten att lämna meddelande till den anmodande staten om lagen i den anmodade staten föreskriver att brottet bestraffas av administrativ myndighet. Underrättelse behöver dock inte lämnas om den

Prop. 1975/76: 3 75

anmodade staten avgivit förklaring enligt tredje stycket.

Enligt art. 10 är den anmodade staten skyldig att vägra efterkomma framställningen bl.a. om dubbel straffbarhet inte föreligger, om den miss— tänkte i annan fördragsslutande stat redan dömts för gärningen genom slutligt och verkställbart avgörande eller om brottet var preskriberat i den anmodande staten när framställningen gjordes. lart. ll räknas upp sådana fall då avslag får ske men inte är obligatoriskt. Ansökan får avslås om den misstänkte inte har hemvist i den anmodade staten eller om den misstänkte inte är medborgare i den anmodade staten och inte heller hade hemvist i denna stat vid tiden för brottet. Framställning får avslås även i åtskilliga andra fall, exempelvis om den anmodade staten bedömer brottet som politiskt, militärt eller fiskaliskt eller om lagföringen skulle strida mot den anmodade statens internationella åtaganden eller mot grunderna för dess rättsordning. Omfattas gärningen av den anmodade statens ursprungliga straffrättsliga kompetens, får framställningen avslås om brottet vid tiden för mottagandet av framställningen enligt den statens egen lagstiftning skulle ha varit preskriberat. Grundas den anmodade statens behörighet uteslutande på framställningen, får framställningen avslås om åtalspre- skription inträtt enligt den anmodade statens lag med beaktande av den förlängning av preskriptionstiden med sex månader som föreskrivs i art. 23. Bifall som har lämnats till en framställning skall återtas om det efter bifall visar sig att grund för att underlåta åtgärder föreligger enligt artu 10 och får återtas om den misstänktes personliga närvaro vid förhandling i den anmodade staten inte kan säkerställas eller att eventuell dom inte kan verkställas i denna stat (art. 12).

Förfarandet regleras utförligt i art. 13-20. Där finns bestämmelser om skriftväxling (art. 13). rätt att begära kompletterande upplysningar (art. 14), handlingar som skall bifogas framställningen och underrättelse om åtgärder som vidtagits i den anmodande staten (art. 15). skyldighet för den anmodade staten att underrätta den anmodande staten om sitt beslut i anledning av framställningen. om den avstår från åtgärder för lagföring och om avgörande till följd av lagföringen (art. 16), skyldighet för den anmodade staten att underrätta den misstänkte om framställningen när den anmodade statens behörighet grundas uteslutande på framställningen (art. 17), översättning av handlingar som har samband med tillämpningen av konventionen (art. 18). legalisering av handlingar (art. 19) samt kostnader som uppkommit vid tillämpning av konventionen (art. 20). l därpå följande artiklar finns bestämmelser om den verkan en framställning får i den anmodande respektive den anmodade staten (art. 21-26). Den anmodande staten får sedan framställning om lagföring gjorts inte längre vidta åtgärder för lagföring för brottet. Till dess den anmodade statens beslut i anledning av framställningen mottagits. får dock den anmodande staten vidta alla åtgärder för lagföring utom att anhängiggöra saken vid domstol eller, i

Prop. 1975/76: 3 76

förekommande fall, låta administrativ myndighet avgöra saken. Rätten till åtal och verkställighet kan dock under vissa förutsättningar återgå. Så är fallet om den anmodade staten underlåter åtgärder enligt art. 10, avslår framställningen enligt art. ll, återkallar sitt bifall enligt art. 12 eller beslutar att inte vidta åtgärder för lagföring eller att avbryta sådana åtgärder. Den anmodande staten kan också återkalla sin framställning innan den anmodade staten meddelat att den beslutat vidta åtgärder i anledning av framställningen (art. 21). Framställning om lagföring för med sig en för- längning av tiden för åtal i den anmodande staten med sex månader (art. 22).

För det fall att den anmodade staten endast har subsidiär behörighet, dvs. behörighet som grundas enbart på art. 2, medför framställning att preskriptionstiden förlängs med sex månader i den anmodade staten (art. 23). Om åtal är beroende av angivelse i båda staterna har angivelse i den ena staten verkan även i den andra. Krävs angivelse endast i den anmodade staten,.får denna vidta åtgärd för lagföring även utan angivelse om inte den som har rätt att göra angivelse gjort invändning häremot inom viss tid från det han underrättats om sin rätt att göra sådan invändning (art. 24). När subsidiär behörighet föreligger får den anmodade staten inte döma till strängare påföljd än som stadgas i den anmodande statens lag (art. 25). Åtgärd för lagföring i den anmodande staten har samma rättsverkan i den anmodade staten som om den vidtagits av myndighet i den staten men får inte tillerkännas större bevisverkan än den har i den anmodande staten. Preskriptionsavbrytande åtgärd i den ena av staterna har samma verkan i den andra (art. 26).

Särskilda bestämmelser finns om rätt till tvångsmedel i den anmodade staten. då denna inte har ursprunglig behörighet (art. 27-29). Om den anmodade statens behörighet grundas uteslutande på framställningen. får anhållande eller häktning tillgripas redan när fördragsslutande stat har meddelat sin avsikt att översända framställning. förutsatfatt lagstiftningen i den anmodade staten medger häktning för brottet och det kan befaras att den misstänkte avviker eller undanröjer bevis (art. 27). När framställning gjorts får den anmodade staten tillämpa sina interna tvångsmedel (art. 28).

Tvångsåtgärder enligt art. 27 eller 28 regleras av lagen i den anmodade staten. Sådana åtgärder skall dock alltid upphöra när rätten till lagföring återgår till den anmodande staten. Tvångsmedel med stöd av art. 27 upphör under alla omständigheter om den anmodade staten inte erhåller fram- ställning om överföring inom 18 dagar eller om handlingar, som skall åtfölja framställning, inte erhållits inom 15 dagar. Tid för anhållande och häktning som beslutats uteslutande med stöd av art. 27 får inte i något fall överskrida 40 dagar (art. 29).

Art. 30-34 behandlar problemet med samordning av lagföringen när flera stater har ursprunglig behörighet att pröva en ansvarsfråga. Bestäm- melserna syftar till att varje stat i förekommande fall skall överväga

Prop. 1975/76: 3 77

möjligheterna att avstå från lagföring eller begära dess överförande till annan stat. Vill stat inte avstå från att själv lagföra den misstänkte, förut- sätter konventionen att den andra staten underrättas och att de berörda staterna inleder överläggningar för att med ledning av de i art. 8 nämnda omständigheterna komma överens om vilken av staterna som ensam skall fortsätta handhavandet av lagföringen. Bestämmelserna om konsultation är dock inte bindande för den stat som avsänder underrättelse, om huvudförhandling inletts i den tilltalades närvaro innan underrättelse avsänds och inte för den stat som mottagit underrättelse först sedan huvudförhandling inletts där (art. 30-31). En'samordning av lagföringen skall eftersträvas även i de fall då flera brott tillskrivs antingen en person eller flera som har handlat i samråd eller ett brott tillskrivs flera som handlat i samråd (art. 32).

Beslut som fattats i samband med konsultation medför samma verkan som är förenad med överförande av lagföring och bestämmelserna om förfarandet vid överförande skall tillämpas i den mån de är förenliga med konsultationsbestämmelserna (art. 33-34).

I art. 35-37 finns bestämmelser om utländsk brottmålsdoms rättskraft vilka överensstämmer med reglerna i art. 53-55 i brottmålsdomskonven- tionen (jfr avsnitt 3.4.2).

Konventionen träder i kraft tre månader efter deposition av tredje ratifikationsinstrumentet. I förhållande till stat som ratificerar därefter träder den i kraft tre månader efter den dag då dess ratifikationsinstrument deponerades (art. 38). Även stat som inte är medlem av Europarådet kan inbjudas ansluta sig till konventionen (art. 39). I samband med ratificering kan konventionens tillämpningsområde begränsas (art. 40).

Konventionsstat har möjlighet att i samband med tillträde till konven- tionen göra förbehåll eller avge förklaring i vissa avseenden (art. 41 jämfört med bilaga I och II). Fördragsslutande stat kan sålunda göra förbehåll i fråga om rätten att avslå framställning om lagföring, om den anser att brottet uteslutande är ett religiöst brott eller gärningen enligt statens egen lag endast kan bestraffas av administrativ myndighet, eller förbehålla sig rätten att inte godta reglerna om förlängning av preskriptionstid vid framställning om lagföring, bestämmelsen om skyldighet att i visst fall beakta straffmaximum enligt den anmodande statens lag eller regeln om verkan av preskrip- tionsavbrytande åtgärd i annan stat i de fall då den anmodade staten har ursprunglig behörighet. Konventionsstat kan också förbehålla sig att inte tillämpa bestämmelserna om konsultationsförfarande på gärning som enligt statens egen lag eller enligt den andra statens lag kan bestraffas endast av administrativ myndighet. Förbehåll kan också göras med avseende på bestämmelserna om utländsk brottmålsdoms rättskraft.

Bestämmelser som skall anges i bilaga III kan anmälas eller ändras (art. 42).

Prop. 1975/76: 3 . 78

Konventionen inverkar inte på rättigheter eller åtaganden som härrör från utlämningstraktater eller internationella multilaterala konventioner rörande särskilda ämnen. Konventionsstaterna får däremot inte ingå överens- kommelser med varandra i ämnen som behandlas i konventionen utom för att göra tillägg till konventionens bestämmelser eller underlätta tillämp- ningen av dess principer. Konventionen tillåter dock de stater som så önskar att reglera sina inbördes förhållanden på grund av enhetlig lagstift- ning eller enligt annat särskilt system (art. 43).

Europarådets kommitté för brottslighetsfrågor har vissa uppgifter beträffande tillämpningen av konventionen (art. 44). Konventionen kan uppsägas i viss ordning (art. 45) och skall tillämpas endast på brott som begåtts sedan konventionen trätt i kraft mellan vederbörande konven- tionsstater (art. 47).

5 Överväganden och förslag

5.1 Sveriges tillträde till lagföringskonventionen Brottsligheten har under senare tid fått en alltmer internationell karaktär. Genom den ökade internationella rörligheten inträffar allt oftare att brott begås i annan stat än den där gärningsmannen har sitt hemvist eller i övrigt kan nås för lagföring. För en effektiv brottsbekämpning krävs därför ett alltmer utvecklat samarbete mellan olika stater.

Under en följd av år har inom Europarådet bedrivits arbete på att få till stånd en omfattande samverkan mellan medlemsstaterna på brotts- bekämpningens område. Verksamheten har haft som mål att åstadkomma, att medlemsstaternas resurser för hindrande och beivrande av brott blir utnyttjade på bästa möjliga sätt. Den har dessutom syftat till att tillvarata den brottsliges rättigheter och främja hans återanpassning.

Europarådets arbete på detta område har lett fram till en rad konven- tioner, vilka tillträtts av Sverige. År 1957 tillkom en konvention om utlämning för brott, vilken ratificerades av Sverige den 22 januari 1959 (prop. 1958zl39). Bestämmelser om rättshjälp i brottmål finns i den s.k. rättshjälpskonventionen från år 1959 (prop. 1961 :48). Konventionen trädde för Sveriges del i kraft den 1 maj 1968. Den innehåller regler om samverkan beträffande delgivning, bevisupptagning och vissa andra begränsade åtgärder. [ trafikbrottskonventionen finns bestämmelser om samverkan för lagföring och domsverkställighet ifråga om vägtrafikbrott (prop. 1971 :l 14). Samarbetet på domsverkställighetsområdet regleras genom brott- målsdomskonventionen (prop. 1972z98).

Mellan de nordiska länderna har etablerats ett ännu längre gående sam- arbete. Lagföring för brott kan sålunda med stöd av det s.k. nordiska

Prop. 1975/76: 3 79

samarbetsavtalet flyttas över till annat nordiskt land där den misstänkte är bosatt eller, i vissa fall, till land där han uppehåller sig. Samarbetet för domsverkställighet sker för svensk del i första hand enligt NVL. I vissa avseenden såsom verkställighet av ungdomsfängelse och internering kompletteras denna lag av lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

När en person begår brott här i landet och därefter beger sig till ett utomnordiskt land är möjligheterna att få honom åtalad och dömd för brottet begränsade. Är det fråga om allvarligare brott, kan Sverige inom ramen för gällande överenskommelser begära att den misstänkte utlämnas. Det är emellertid att märka att flertalet stater inte utlämnar egna med- borgare. Även av andra orsaker kan det visa sig omöjligt att få till stånd en utlämning. Utlämningsförfarandet är dessutom under alla förhållanden omständligt.

När det är fråga om mindre allvarliga brott kan lagföring enligt 46 kap. 15 å andra stycket RB i vissa fall ske i den tilltalades utevaro. En förutsättning är att påföljden kan beräknas stanna vid böter och att nöjaktig utredning kan förebringas i målet. Har den misstänkte avvikit sedan han delgetts stämning och kan nöjaktig utredning åstadkommas, får målet enligt tredje stycket likaså avgöras i dennes frånvaro. Det är i detta fall inte nödvändigt att han delgetts kallelse till förhandlingen. Någon begränsning med hänsyn till brottets svårhetsgrad är inte heller föreskriven. Värdet av en lagföring i den tilltalades frånvaro är beroende av möjligheterna att få domen verkställd mot den dömde.

Kan rättegång inte åstadkommas inom landet, får framställning göras om lagföring för brottet utomlands. I den mån gärningen omfattas av vistelselandets straffrättsliga kompetens och den staten har ett intresse av att lagföring sker. kan en sådan framställning naturligtvis komma att bifallas. Rättsligt sett har framställningen inte större verkan än en under- rättelse om brottet till vistelsestaten. Endast i fråga om vägtrafikbrotten finns ett närmare reglerat system för överförande av lagföring till annan stat.

Av det anförda framgår att betydande svårigheter ibland föreligger att beivra brott när gärningsmannen lämnat landet innan lagföring hunnit inledas. Det är med den ökande rörligheten över gränserna ett alltmer allvarligt problem att internationell brottslighet i stor utsträckning inte kan effektivt beivras. En lösning av detta problem torde inte kunna uppnås utan en nära samverkan med andra stater. En sådan samverkan bör gå ut på att lagföring i gärningsmannens hemland för brott begånget i annat land kan komma till stånd i största möjliga utsträckning. Genom en sådan ordning kan också uppnås fördelar ur kriminalpolitisk Och processekonomisk synpunkt.

Den ordning som har utvecklats mellan de nordiska länderna på detta

Prop. 1975/76: 3 80

område och som preciserats i det nordiska samarbetsavtalet har visat sig mycket ändamålsenlig. I de fall då utlämningsförfarande inte tillämpas överlämnas i stället målet för lagföring i det land där den misstänkte finns, om bevisläget är sådant att detta är meningsfullt.

Genom lagföringskonventionen har skapats ett instrument för en samverkan av detta slag också med utomnordiska stater. Lagförings- konventionen tar sikte på två grupper av samarbetssituationer. Den första är den då lämplighetsskäl talar för att lagföring sker i en stat, men denna saknar egen behörighet. Med stöd av konventionen tillförs den staten i samband med framställning behörighet att pröva målet. Den andra gruppen av fall är de då flera stater har ursprunglig straffrättslig kompetens att pröva ett brott och det gäller att se. till att lagföringen äger rum i den stat där det är mest ändamålsenligt att den sker.

Svensk domstols straffrättsliga kompetens är som förut framgått mycket vidsträckt. En framställning om lagföring här i landet torde därför nära nog alltid komma att avse gärning som svensk domstol är behörig att pröva enligt intern svensk lagstiftning. Konventionens bestämmelse om utvidgning av straffrättslig kompetens är ändå värdefull ur svensk synpunkt, eftersom den vidgar möjligheterna att få mål överförda till främmande stater. Konventionens främsta betydelse är emellertid för svenskt vidkommande, att den på ett ändamålsenligt sätt reglerar samarbetet för lagföring mellan skilda stater och skapar skyldighet för en anmodad stat att vidta åtgärder med anledning av framställningen. Den möjliggör lagföring i åtskilliga fall då sådan inte nu är möjlig. I de fall då lagföring f.n. kan åstadkommas med hjälp av utlämningsförfarandet, kan med stöd av konventionen väljas den långt smidigare lösningen att flytta över målet till vistelsestaten. Vid avgörandet av var lagföring skall äga rum skall enligt konventionen även beaktas den mistänktes intressen genom att hänsyn tas till hans anknytning till viss stat eller hans möjligheter till social återanpassning i en särskild stat.

Det får ur svensk synpunkt anses föreligga ett betydande intresse av att den som begått brott mot svensk lag skall kunna lagföras i annat land till vilket han har anknytning och där få verkställa påföljden. Samtidigt som denna möjlighet innebär en bättre hushållning med våra brottsbekämpande resurser av olika slag medför överförandet av lagföringen kriminalpolitiska vinster. En annan fördel är att lagföring kan komma till stånd i fall då ofta så nu inte är möjligt. Härigenom tillförs ytterligare ett effektivt medel i kampen mot brottslighet med internationella förgreningar.

5.2 Förbehåll och förklaringar Enligt art. 41 kan som förut nämnts stat som tillträder konventionen begagna sig av en eller flera av de möjligheter till förbehåll som räknas upp under a)-h) i bilaga I till konventionen.

Prop. 1975/76: 3 81

Konventionsstat kan sålunda förbehålla sig att

a) avslå framställning. om den anser att brottet uteslutande är ett religiöst brott,

b) avslå framställning om lagföring för gärning som enligt statens egen lag kan bestraffas endast av administrativ myndighet,

c) inte godta art. 22 om automatisk förlängning av tiden för åtalspre— skription i den anmodande staten,

d) inte godta art. 23 om automatisk förlängning vid subsidiär behörighet av tiden för åtalspreskription i den anmodade staten,

e) inte godta art. 25 andra meningen. som förbjuder stat med endast subsidiär behörighet att döma till strängare påföljd än som stadgas i den anmodande statens lag,

f) inte godta bestämmelsen i art. 26.2 att preskriptionsavbrytande åtgärd i den anmodande staten skall ha samma verkan i den anmodade staten. i de fall då denna är behörig på grund av sin interna lagstiftning,

g) inte tillämpa bestämmelserna i art. 30 och 31 om konsultationsför- farande i fråga om gärning, som enligt någon av staternas lagstiftning kan bestraffas enbart av administrativ myndighet samt

h) inte godkänna bestämmelserna om utländsk brottmålsdoms rättskraft i del V av konventionen.

Frågan om förbehåll har varit föremål för överläggningar mellan före- trädare för justitiedepartementen i Danmark. Finland, Norge och Sverige. Enighet har därvid uppnåtts om att i möjlig mån undvika att göra förbehåll och att i övrigt söka nå fram till gemensamma ställningstaganden. Det har emellertid visat sig, delvis på grund av skillnader mellan de nordiska ländernas interna lagstiftning, att nordisk enighet inte kunnat uppnås på alla punkter.

Förbehållen under a)-g) hänför sig till bestämmelserna om överförande av åtal. När frågan om förbehåll övervägs bör beaktas, att vidsträckta möjligheter under alla förhållanden föreligger enligt art. 11 att avslå en framställning. Hänsyn bör även tas till det förhållandet, att fördrags- slutande stat som gjort förbehåll i fråga om någon bestämmelse i konven- tionen inte kan kräva av annan fördragsslutande stat att den bestämmelsen skall tillämpas (art. 41.3). De ståndpunkter som för motsvarande fall har intagits vid tillträdet till brottmålsdomskonventionen bör vidare inte utan särskilda skäl frångås.

Beträffande de olika möjligheterna till förbehåll under a)-g) kan anföras följande.

I fråga om religiöst brott bör man för svensk del ofta kunna avslå en framställning om lagföring under hänvisning till att gärningen inte är straffbar i Sverige eller att lagföring här skulle strida mot grunderna för vår rättsordning. Förbehåll behöver därför inte göras.

Möjligheten till förbehåll enligt b) saknar betydelse för Sverige. Den

Prop. 1975/7 6: 3 82

lagföring som omfattas av konventionen handhas i Sverige inte i något fall ”endast av administrativ myndighet”.

Förbehållen enligt c) och d) avser den automatiska förlängningen med sex månader av fristerna för åtalspreskription. För den anmodande statens del syftar förlängningen till att bevara möjligheten att återuppta lagföringen när den anmodade staten inte slutligt övertar denna. Det egentliga behovet av en på sådant sätt förlängd preskriptionsfrist torde vara begränsat till de fall då lagföringen kunnat påbörjas först i nära anslutning till utgången av preskriptionstiden. För övriga fall motiveras emellertid förlängningen av den fördröjning med lagföringen i den anmodande staten som en fram- ställning medför. För Sveriges vidkommande torde några avgörande hinder inte föreligga mot att acceptera konventionens reglering i denna del. Mot bakgrund av målsättningen att undvika förbehåll där detta är möjligt, föreslås att förbehåll inte görs enligt c). Också från de övriga nordiska ländernas sida avser man att godta konventionsregleringen på denna punkt. Förbehåll enligt c) bör därför inte göras. Denna ståndpunkt avviker från den som intogs vid tillträdet till trafikbrottskonventionen (se prop. 1971:114 5. 53).

Något nämnvärt praktiskt behov torde däremot knappast finnas av en förlängning av åtalsfristen, när framställning om lagföring görs i Sverige. Från svensk sida bör förbehåll därför göras enligt (|). Det får till följd att framställning får avslås med stöd av art. 11 g), så snart brottet är preskri- berat enligt svensk rätt. Övriga nordiska länder har intagit samma ståndpunkt.

I fråga om förbehållet under e) bör uppmärksammas att svensk domstol enligt 2 kap. 2 & tredje stycket BrB är skyldig att i vissa fall beakta straffmaximum enligt lagen på gärningsorten. Anledning saknas därför att göra förbehåll mot skyldigheten att vid subsidiär behörighet beakta straff- maximum i den anmodande statens lag.

Enligt f) kan stat som är behörig enligt sin interna lagstiftning förbehålla sig rätten att inte tillerkänna preskriptionsavbrytande åtgärd i den anmodande staten samma verkan inom sitt territorium. Någon motsvarighet till förlängningen i den anmodande staten av tiden för åtalspreskription enligt art. 22 föreligger inte vid ursprunglig behörighet. Ett förbehåll enligt f) skulle därför kunna medföra praktiska svårigheter och äventyra lagföring om överförandet av lagföringen sker mot slutet av preskriptionstiden. Mot bakgrund av dessa förhållanden har nordisk enighet uppnåtts om att inte göra sådant förbehåll. Därmed nås överensstämmelse med motsvarande ställningstagande till brottmålsdomskonventionens regler om avbrott av påföljdspreskription (art. 8 och bilaga 1 e) i brottmålsdomskonventionen och 6 5 andra stycket lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom).

Förbehåll enligt g) bör inte göras. De administrativa förfaranden som

Prop. 1975/76: 3 83

avses i konventionen bör så långt som möjligt jämställas med judiciella förfaranden.

] fråga om de nu genomgångna möjligheterna till förbehåll bör förbehåll sålunda göras endast enligt (1).

Fördragsslutande stat kan slutligen förbehålla sig rätten att inte godta del V i konventionen. Enligt bestämmelserna i denna del tilldelas slutligt och verkställbart avgörande i en fördragsslutande stat rättskraft i annan konventionsstat. Bestämmelserna överensstämmer med art. 53-55 i brott- målsdomskonventionen.

Bestämmelserna i brottmålsdomskonventionen om utländsk doms rättskraft har föranlett överväganden i samband med tillträdet till den konventionen (se prop. 1972:98 s. 77 f, 98 och 215). Något principiellt hinder har därvid inte ansetts föreligga mot att tillerkänna brottmålsdom som avses i brottmålsdomskonventionen sådan verkan. I fråga om mycket grov brottslighet har emellertid ansetts stötande att behöva acceptera utländsk dom. t.ex. en dom varigenom en svensk medborgare utomlands blivit frikänd eller dömts till ett från svensk synpunkt anmärkningsvärt lågt straff. Från svensk sida har det därför bedömts angeläget att göra ett begränsat förbehåll avseende viss grövre brottslighet. Konventionens ”ne bis in idem”- regler innebär förbud också mot verkställighet av tidigare här i landet ådömd påföljd för samma gärning. Förbudet gäller under samma förut- sättningar som förbudet mot lagföring. Ett godtagande av förbudet mot verkställighet av tidigare ådömd påföljd har emellertid ansetts i vissa fall kunna leda till stötande resultat. Det har därför från svensk synpunkt bedömts nödvändigt att ha möjligheten öppen att i vissa fall verkställa påföljden helt eller delvis. Till stöd för rätten att tillgripa partiellt förbehåll har åberopats vissa bestämmelser i konventionen, enligt vilka förbehåll kan *helt eller delvis, återtas samt part som har gjort ”partiellt eller villkorligt förbehåll” kan fordra ömsesidig tillämpning av bestämmelsen i övrigt. Med beaktande av det nu anförda har Sverige vid tillträdet till brottmålsdoms- konventionen gjort förbehåll mot ”ne bis in idem'-reg1erna dels såvitt bestämmelserna innebär hinder mot lagföring för brott, för vilket det lindrigaste straff som är stadgat i svensk lag är fängelse i fyra år eller däröver, dels såvitt dessa bestämmelser innebär hinder mot verkställighet i Sverige av här i landet ådömd eller ålagd påföljd för brott.

Bestämmelserna i del V av förevarande konvention bör godtas i samma utsträckning som skett i fråga om brottmålsdomskonventionen. Detta är angeläget med hänsyn till att de stater som tillträder brottmålsdoms- konventionen inte kan förutsättas bli desamma som de vilka ratificerar lagföringskonventionen: Art. 41.2 och 3 ger stöd för att tillgripa partiellt förbehåll.

Ett slutligt och verkställbart avgörande i stat som har tillträtt förevarande konvention kommer sålunda i samma omfattnng som en brottmålsdom

Prop. 1975/76: 3 84

enligt brottmålsdomskonventionen att tillerkännas rättskraft här i landet och utgöra hinder mot ny lagföring eller straffverkställighet här. Det bör observeras att i den mån utländsk dom avser brott som har begåtts i domstolslandet ges sådan dom rättskraft här i landet även om domen har meddelats i icke-konventionsstat.

Såsom framgått av det föregående utgör enligt 2 kap. 5 a & BrB i vissa fall lagakraftvunnen utländsk brottmålsdom hinder mot lagföring här i riket. Undantag har bl.a. gjorts om brottet är kapning av luftfartyg, luftfarts- sabotage eller folkrättsbrott eller försök till kapning av luftfartyg eller luftfartssabotage. Enligt internationella överenskommelser vilka Sverige tillträtt, Haagkonventionen år 1970 för bekämpande av olaga besittnings- tagande avluftfartyg, Montrealkonventionen år 1971 för bekämpande av brott mot den civila luftfartens säkerhet och Genévekonventionen 1949 till skydd för krigets offer, är det en förpliktelse för vårt land att straffa sådana brott oberoende var och av vem de har begåtts. Detta innebär att Sverige inte heller kan godta en utländsk dom varigenom exempelvis någon har frikänts därför att en sådan gärning är straffri på gärningsorten. Detta avsteg från konventionens bestämmelser om utländsk brottmålsdoms ”res judicataI-verkan torde dock med hänsyn till innehållet i art. 43.1 inte kräva att särskilt förbehåll görs (jfr prop. 1972:98 s. 98). Motsvarande gäller även brott som omnämns i 5 5 första stycket lagen (1966:78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet, 14 5 första stycket lagen (1966:314) om kontinentalsockeln och 11 å andra stycket lagen (1971:l76) om vissa internationella sanktioner.

Konventionsstat kan även avge förklaring som avses i bilaga 11 till konventionen. För svensk del saknas anledning att avge sådan förklaring. Inte heller något av de övriga nordiska länderna överväger att göra detta. Vidare kan fördragsslutande stat genom förklaring, som ställs till Europa- rådets generalsekreterare, i olika avseenden avvika från konventionens bestämmelser om förfarandet.

Såsom framgått av det föregående föreligger för svenskt vidkommande inte något behov av att utnyttja möjligheten till förklaring i art. 9.3.

Enligt art. 13 skall framställning och meddelanden som behövs för tillämpningen av konventionen sändas resp. mottas av konventionssta- ternas justitiedepartement eller utväxlas direkt mellan vederbörande myndigheter. Konventionsstat kan avvika från dessa regler.

Vid Sveriges tillträde till rättshjälpskonventionen och till brott- målsdomskonventionen avgavs förklaring att framställningar och andra meddelanden för svensk del bör sändas och mottas av utrikesdeparte- mentet. Med hänsyn till den praxis som sålunda tillämpas på andra områden bör sådan förklaring avges även nu.

Art. 18 upptar bestämmelser om översättning av handlingar som har samband med tillämpning av konventionen. Enligt huvudregeln kan

Prop. 1975/76: 3 85

avsändarstaten använda sitt eget språk. Konventionsstat kan emellertid genom förklaring förbehålla sig rätt att kräva att handlingarna. med visst undantag, skall åtföljas av översättning. Sådan förklaring får till följd att annan konventionsstat blir skyldig att sända handlingar antingen på mottagarlandets språk eller på något av Europarådets officiella språk -— franska eller engelska eller på det av dessa båda språk som staten anger i förklaringen. Annan konventionsstat kan kräva ömsesidig tillämpning av förklaringen.

Liknande översättningsregler finns i rättshjälpskonventionen, trafik- brottskonventionen och brottmålsdomskonventionen. Vid tillträde till rättshjälpskonventionen förbehöll sig Sverige att få handlingar som skall ligga till grund för bevisupptagning översatta till svenska språket. Delgiv- ningshandlingar från utlandet behöver däremot inte översättas, förutsatt att delgivning kan ske genom att mottagaren tar emot handlingen frivilligt (prop. 1961:48 s. 14). Vid ratificeringen av trafikbrottskonventionen förbehöll sig Sverige rätt att kräva att framställning om lagföring och därvid fogade handlingar skall åtföljas av översättning till svenska eller engelska språket (prop. 1971:114 5. 54 och 55). Från svensk sida har därvid antagits att polis- och åklagarmyndigheter samt domstolar i stor utsträckning kan handlägga ärenden rörande överföring av åtal för trafikbrott på grundval av en översättning till engelska språket. I fråga om brottmålsdomskonven- tionen ansågs översättningsfrågan i princip böra regleras på samma sätt som i fråga om trafikbrottskonventionen. Med hänsyn till att brottmålsdoms- konventionen till skillnad från trafikbrottskonventionen skall tillämpas inom Norden och någon översättning till svenska eller engelska av handling som upprättats på danska eller norska språket uppenbarligen inte behövs, gjordes i fråga om sådan handling undantag från kravet på översättning.

Förevarande konvention föreslås, som senare skall beröras, bli tillämplig inom Norden. Det är uppenbart att handlingar på danska eller norska språket inte behöver följas av någon översättning. Övriga handlingar på främmande Språk bör liksom i fråga om trafikbrotts- och brottmålsdomskonventionerna åtföljas av översättning till engelska språket. Sverige bör sålunda enligt art. 18.2 genom förklaring förbehålla sig rätt att kräva att handlingar som har samband med tillämpningen av förevarande konvention och som är avfattade på annat språk än danska, norska eller svenska skall vara översatta till svenska eller engelska språket.

I art. 43.3 föreskrivs, att konventionsstater som har reglerat eller framdeles reglerar sina inbördes förhållanden på konventionens område på grundval av enhetlig lagstiftning eller som för sin räkning har tillskapat eller tillskapar ett särskilt system har rätt att tillämpa denna lagstiftning eller detta system utan hinder av konventionens bestämmelser. Vid de nordiska överläggningarna har föreslagits att det nuvarande samarbetsavtalet ersätts med ett statsrättsligt bindande avtal anpassat till konventionens tillämp-

Prop. 1975/76: 3 86

ningsområde och innehållande bestämmelser om tillämpligt språk, för- faringssätt m. m. Oavsett hur frågan kommer att regleras torde det inte behövas någon underrättelse enligt art. 43.4 om det nordiska samarbets- avtalet eller dess efterföljare eftersom de nordiska länderna inte därigenom *upphör att tillämpa konventionens bestämmelser på sina inbördes förhål- landeni

5.3 Av konventionen föranledd lagstiftning Som anförts i det föregående är åklagare enligt 20 kap. 6 & rättegångs- balken i princip skyldig att åtala för brott som hör under allmänt åtal. De fall i vilka åtal får underlåtas är särskilt angivna i RB och'vissa andra lagar. Den omständigheten att lagföring för gärningen kommer till stånd i annan stat finns dock inte angiven som grund för att underlåta åtal. I praktiken förekommer dock som tidigare nämnts samverkan av detta slag. Särskilt inom Norden har denna samverkan en betydande omfattning och är särskilt reglerad i ett avtal mellan dessa länders högsta åklagarmyndigheter. I samband med tillkomsten av trafikbrottskonventionen uttalade före- dragande departementschefen, med hänvisning till att frågan om åklagares åtaISplikt utreds av åtalsrättskommittén, att anledning saknades att lagstifta i fråga om åklagares befogenheter att väcka åtal vid överförande av lagföring till annan stat (prop. 1971:114 5. 65). Såväl trafikbrottskonventionen (art. 5) som lagföringskonventionen (art. 21.1), innehåller uttryckliga bestämmelser om att fördragsslutande stat får avstå från eller inställa åtgärder för lagföring av misstänkt som är eller blir föremål för lagföring i annan konventionsstat. Bestämmelserna är dock till sitt innehåll något annorlunda utformade. Således behåller enligt lagfö- ringskonventionen den anmodande staten fram till dess den anmodade statens beslut i anledning av framställningen mottagits rätt att vidta alla åtgärder för lagföring utom att väcka åtal. Andra olikheter förekommer även vad gäller reglerna om när rätten till åtal skall återgå till den anmodande staten. Vid Sveriges tillträde till trafikbrottskonventionen gjordes vidare förbehåll mot bestämmelserna i art. 6 om beräknande av preskriptionstid. Som framgått av det föregående föreslås i promemorian att lagföringskonventionens regler om förlängning av preskriptionstid delvis accepteras. Med hänsyn till att antalet fall av överföring av åtal kan förväntas öka vid tillträde till konventionen kan ifrågasättas, huruvida inte åklagarens skyldigheter och befogenheter att väcka åtal såväl vad gäller överföring av åtal med stöd av trafikbrottskonventionen som lagföringskonventionen eller på diplomatisk väg nu borde regleras i RB. Detta torde även kräva en översyn av bestämmelserna om målsägandens subsidiära åtalsrätt Och möjlighet att fullfölja talan. Därvid må erinras om att enligt lagfö-

Prop. 1975/76: 3 87

ringskonventionen överföring kan göras när som helst fram till dess att verkställighet har påbörjats. Som förut nämnts har åtalsrättskommittén enligt sina direktiv (Ju 1971 :55) att uppmärksamma dessa frågor. ] avvaktan på resultatet av detta arbete talar övervägande skäl för att nu endast och utanför RB lämnas erforderliga bestämmelser som direkt tar sikte på lagföringskonventionens regelsystem. Då lagföringskonventionen kan förväntas tillträdas även av de övriga nordiska länderna kommer dock härigenom de mest praktiska fallen att regleras.

När det gäller överförande av lagföring från Sverige till annan stat bör bestämmelser ges i lag om de förhållanden som enligt art. 8 i konventionen skall föreligga för att lagföring skall kunna överföras. Vidare bör regleras under vilka förutsättningar rätten till åtal och verkställighet skall återgå (art. 21:2). Bestämmelser behövs också om vilken myndighet som skall pröva fråga om överförande av lagföring till annan stat. Sedan framställning om lagföring gjorts till annan stat får enligt art. 2] : 1 vidare åtgärder för lagföring av den misstänkte för brottet i fråga inte vidtas eller dom som meddelats mot denne för brottet verkställas. Intill dess den andra statens beslut i anledning av framställningen mottagits får dock vidtas andra åtgärder. Saken får dock inte anhängiggöras vid domstol eller avgöras av administrativ myndighet. Sedan den andra statens beslut att vidta åtgärder mottagits skall. om åtal ännu inte väckts, beslut om åtalsunderlåtelse meddelas. Har åtal väckts skall åtalet nedläggas. Att frikännande dom i sådana fall inte får meddelas följer redan av 20 kap. 9 5 andra stycket RB. Även lagföringskonventionen förutsätter förbud häremot. Enligt art. 35 har nämligen en frikännande dom rättsverkan i andra konventionsstater och skulle sålunda utgöra hinder mot lagföring i den stat till vilken lagföring överförts.

Överföring av åtal kan komma till stånd även sedan fällande dom med— delats, dock med vissa undantag som framgår av art. 8.2. I sådant fall får dock verkställighet av domen inte påbörjas (jfr art. 35).

Skulle sedan lagföring överförts till annan stat, rätten till lagföring återgå till Sverige, kan förfarandet tas upp på nytt här i landet. Ett tidigare beslut om åtalsunderlåtelse kan i en sådan situation återkallas och åtal väckas. Enligt art. 22 är tiden för åtalspreskription i ett sådant fall förlängd med sex månader.

När det gäller överförande av lagföring från annan stat till Sverige bör uppmärksammas att gällande rätt i stor utsträckning medger att lagföring sker vid svensk domstol och enligt svensk lag när brott begåtts utomlands. I sådana fall när svensk domstol är behörig enligt bestämmelserna i 2 kap. 2 och 3 åå BrB är lagföring i Sverige givetvis inte beroende av att fram- ställning om överföring av lagföring äger rum. I vissa hänseenden medför emellertid ett överförande av lagföring enligt konventionen rättsverkningar som bör föranleda lagstiftning.

Lagföringskonventionen innebär som förut nämnts att. sedan fram-

Prop. 1975/76: 3 88

ställning om överföring av lagföring bifallits. svensk domstol kan döma efter svensk lag för brott som begåtts utomlands även om behörighet saknas enligt 2 kap. 2-3 55 BrB. Denna subsidiära behörighet. vilken medför en utvidgning av svensk domstols kompetens i brottmål, kräver givetvis lagstiftning. Detsamma gäller de särskilda bestämmelserna om verkan i den anmodade staten av framställning om lagföring och om tillfälliga tvångs- åtgärder i den anmodade staten enligt art. 27-29. Lagföringskonventionen har emellertid betydelse även om svensk domstol har ursprunglig behörighet genom de särskilda bestämmelserna om verkan i den anmodade staten av framställning om lagföring enligt art. 24 och 26:l. Dessa bestämmelser innehåller avvikelser från de bestämmelser i fråga om lagföringen som gäller annars och kräver lagstiftning.

Härutöver behövs särskilda bestämmelser som reglerar förutsättningarna för att överföring av lagföringtill Sverige skall kunna äga rum (jfr art. 10-1 1) och vilken myndighet som prövar framställning om överförande av lagföring till Sverige.

När det gäller förfarandet vid samarbete med annan stat rörande över- förande av lagföring synes erforderliga bestämmelser böra utfärdas av Kungl. Maj:t.

Som framgår av det anförda kräver ett tillträde till lagföringskonvention viss lagstiftning. De särbestämmelser som fordras är i allmänhet av den karaktären att de förutsätter ett ömsesidigt samarbete med andra stater. Bestämmelserna bör därför vara tillämpliga endast vid samarbete med stater som tillträtt lagföringskonventionen.

Det nordiska samarbetet rörande överförande av lagföring bör givetvis fortsätta i de praktiska former som tidigare tillämpats på grundval av samarbetsavtalet. Detta kan också uppnås inom ramen för lagförings- konventionen, till vilken samtliga nordiska länder kan förutsättas ansluta sig. Konventionen medger nämligen att stater som tillskapat ett särskilt system för sin räkning, eller skulle göra så i framtiden, reglerar sina förhållanden i enlighet därmed utan hinder av bestämmelserna i lagfö- ringskonventionen.

Den förordade begränsningen av tillämpningsområdet för bestäm- melserna om överförande av lagföring hindrar inte att sådan överföring kan komma till stånd vid sidan av konventionen. Beträffande lagföringen i Sverige förutsätts därvid att svensk domstol är behörig enligt 2 kap. 2-3 55 BrB. Lagföringen i Sverige skall i sådant fall äga rum helt enligt vanliga straffprocessuella regler. Även överförande av lagföring från Sverige bör kunna komma i fråga vid sidan av lagföringskonventionen.

Ett särskilt problem som bör beaktas i detta sammanhang är förhållandet mellan lagföringskonventionen och trafikbrottskonventionen. Båda konventionerna innehåller bestämmelser om överförande av lagföring. Som framgår av den tidigare redogörelsen föreligger emellertid betydelsefulla

Prop. 1975/76: 3 89

skillnader mellan de båda konventionerna. Bl.a. innehåller lagföringskon- ventionen bestämmelser om subsidiär behörighet vid framställning från annan konventionsstat om överförande av lagföring, vilka saknar motsva- righet i trafikbrottskonventionen. Vidare föreligger enligt lagförings- konventionen i princip skyldighet att efterkomma en framställning om överförande av lagföring medan trafikbrottskonventionen endast innebär ett åtagande att granska framställning om överförande av lagföring. I lagföringskonventionens art. 43:l finns en bestämmelse att denna konvention inte inverkar på rättigheter eller åtaganden som härrör från utlämningstraktater eller internationella multilaterala konventioner rörande särskilda ämnen och inte heller på bestämmelser rörande ämnen som behandlas i lagföringskonventionen och även är intagna i andra gällande konventioner mellan fördragsslutande stater. Frågan om förhållandet mellan de båda konventionerna torde komma att bli föremål för särskilda överläggningar inom Europarådet. Tills vidare synes den ståndpunkten böra intas i denna fråga att lagföringskonventionen inte bör tillämpas inom tillämpningsområdet för trafikbrottskonventionen i de fall såväl den anmodande som den anmodade staten tillträtt båda konventionerna.

Ett liknande konkurrensproblem kunde tänkas föreligga i förhållande till 1970 års europeiska konvention om brottmålsdoms internationella rätts- verkningar. Enligt lagföringskonventionen kan överförande av lagföring komma till stånd på alla stadier av lagföringen till dess verkställighet har påbörjats. Överförande av lagföring kan sålunda komma i fråga även när det föreligger en lagakraftvunnen dom om verkställigheten inte påbörjats. Enligt art. 8.2 får dock överförande av lagföring i dessa fall ske endast om staten inte själv kan verkställa domen ens med användning av utläm- ningsförfarande och om den andra fördragsslutande staten inte erkänner principen om verkställighet av utländsk dom eller vägrar verkställighet av sådan dom. Härav får anses följa att lagföringskonventionen inte skall tillämpas inom tillämpningsområdet för konventionen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar.

När det gäller metoden att införliva konventionen med svensk rätt står olika möjligheter till buds. Antingen kan konventionstexten omarbetas till lag eller också kan i en författning hänvisning göras till konventionen med förklaring att dess bestämmelser skall gälla som lag.

Hittills har metoden att transformera konventionsinnehållet till lag i allmänhet använts vid lagstiftning som är föranledd av konventioner. Senast har denna metod använts i fråga om konventionen om brott- målsdoms internationella verkningar (se prop. 1972:98 s. 45 och 80). Med hänsyn till de praktiska fördelarna vid tillämpningen bör även lagförings- konventionen omarbetas till lag.

Av de bestämmelser som föranleds av konventionen bör regeln om subsidiär behörighet för svensk domstol vid framställning om överförande

Prop. 1975/76: 3 90

av lagföring tas in i 2 kap. BrB. Återstående bestämmelser är av den karaktären att de lämpligen bör samlas i en särskild lag om internationell samverkan rörande lagföring för brott.

6. Lagförslagen

6.1 Förslaget till lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott Den föreslagna lagen inleds med' en bestämmelse 'om tillämpnings- området (1 5). I enlighet med vad som anförts i det föregående har tillämpningsområdet bestämts så att lagen är tillämplig vid samarbete rörande lagföring för brott med stat som tillträtt lagföringskonventionen. I 2-5 55 har tagits upp bestämmelser om överförande av lagföring från Sverige till annan stat. 2 5 första och andra styckena innehåller förut- sättningarna för överförande av lagföring till annan stat enligt art. 8 i konventionen. I tredje stycket föreskrivs att Kungl. Maj:t skall besluta om framställning rörande överförande av lagföring med möjlighet att delegera dessa uppgifter till annan myndighet. Avsikten är att i huvudsak delegera dessa befogenheter till RÅ. I 3 5 första stycket föreskrivs att åtal inte får väckas eller strafföreläggande eller ordningsbot utfärdas sedan fram- ställning om överförande av lagföring gjorts. Andra åtgärder för lagföring får däremot vidtas intill dess den andra statens beslut i anledning av framställningen mottagits. I andra stycket ges bestämmelser om den verkan ett bifall till framställningen får. Har åtal ännu inte väckts här i landet skall åklagaren besluta om åtalsunderlåtelse. Har åtal redan väckts skall åtalet nedläggas. Denna möjlighet bör stå öppen ända till dess det föreligger en lagakraftvunnen dom. Görs framställning om överförande av åtal sedan dom meddelats, får enligt tredje stycket domen inte verkställas. Bestäm- melserna ansluter till art. 21 :l i konventionen. l 4 5 har angivits förutsätt- ningarna för att rätten till åtal och verkställighet skall återgå sedan fram- ställning om överförande av lagföring gjorts. Bestämmelsen ansluter till art. 21 :2 i konventionen. 5 5 innehåller den tidigare berörda bestämmelsen om förlängning av tiden för åtalspreskription när lagföring överförts till annan stat. Sistnämnda bestämmelse ansluter till art. 22 i konventionen.

Härefter följer ett avsnitt om överförande av lagföring från annan stat till Sverige (6-15 55). Av dessa bestämmelser behandlar 6-10 55 prövning av framställning om överförande av lagföring. I 6 & anges de fall när fram- ställning skall avslås. Bestämmelsen ansluter till art. 10 i konventionen. I andra stycket återfinns reglerna i art. 7.2 om vissa kvalifikationsgrunder. 7 & upptar i anslutning till art. 11 i konventionen de fall när framställning om överförande av åtal får underlåtas medan 8-9 55 innehåller förutsätt- ningarna för att bifall till framställning om överförande av lagföring skall

Prop. 1975/76: 3 91

resp. får återtas (jfr art. 12 i konventionen). I 10 å föreskrivs att prövningen av framställning från annan stat om överförande av lagföring till Sverige ankommer på Kungl. Maj:t med bemyndigande för Kungl. Maj:t att delegera dessa frågor till annan myndighet. Avsikten är att även denna prövning i huvudsak skall delegeras till RÅ.

1 11-13 åå har tagits upp bestämmelserna om verkan av framställning om överförande av åtal från annan stat. I 11 å tas upp de särskilda bestäm- melserna om verkan av angivelse i det anmodande landet m.m. (jfr art. 24i konventionen). I 12 å återfinns förbudet att ådöma strängare påföljd än som stadgas i den anmodande staten om svensk domstol är endast subsidiärt behörig (jfr art. 25 i konventionen). I 13 å regleras verkan här i landet av åtgärd för lagföring i den anmodande staten i enlighet med art. 26:1 i konventionen. Preskriptionsavbrytande åtgärd i den anmodande staten skall enligt art. 26.2 ha samma verkan här i landet. En särskild bestämmelse härom har tagits upp i 13 å andra stycket.

I det följande (14-15 åå) har i anslutning till art. 27-29 i konventionen tagits upp bestämmelser om tillfälliga tvångsåtgärder. I 14 å första stycket återfinns bestämmelser om häktning och anhållande när annan stat meddelat sin avsikt att göra framställning om överförande av lagföring och svensk domstol endast har subsidiär behörighet. Andra stycket innehåller bestämmelser om tvångsåtgärder sedan framställning från den andra staten mottagits. 15 å innehåller bestämmelserna om upphörande av tvångsåtgärd när rätten till lagföring återgår till den andra staten och tidsbegränsningarna för frihetsberövande.

Lagförslaget avslutas med en bestämmelse, 16 å. där Kungl. Maj:t bemyndigas utfärda närmare bestämmelser om förfarandet vid samarbetet mellan Sverige och annan stat rörande lagföring förbrott. De åsyftade bestämmelserna har sin motsvarighet i art. 13—20 i konventionen. [ denna ordning kommer sålunda att regleras bl.a. frågorna om förmedlande organ och om översättning av handlingar i samband med framställning om lagföring. Även de bestämmelser som kan vara föranledda av art. 30-34i konventionen om lagföring i mer än en stat torde kunna ges i denna ordning.

6.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken Som anförts i det föregående bör i 2 kap. BrB införas en bestämmelse om svensk domstols behörighet efter framställning om överförande av lagföring enligt lagföringskonventionen. Bestämmelsen har tagits upp som en ny punkt 7 i 2 kap. 3 å BrB. Bestämmelserna i lagföringskonventionen om brottmålsdoms inter- nationella rättsverkan anknyter som förut sagts till motsvarande regler i brottmålsdomskonventionen och föranleder inte annan lagändring än en hänvisning i 2 kap. 5 a å BrB till lagföringskonventionen.

Prop. 1975/76: 3

European Convention on the Transfer of proceedings in Criminal Matters

Preamble

The member States of the Council of Europe, signatory hereto,

Considering that the aim of the Council of Europe is the achievement of greater unity between its Members;

Desiring to supplement the work which they have already accomplished in the field of criminal law with a view to arriving at more just and efficient sanctions;

Considering it useful to this end to en- sure. in a spirit of mutual confidence, the organisation of criminal proceedings on the international level, in particular, by avoiding the disadvantages resulting from conflicts of competence,

Have agreed as follows:

PART ] Definitions

Article ] For the purposes of this Convention:

(a) "offence” comprises acts dealt with under the criminal law and those dealt with under the legal provisions listed in Ap- pendix III to this Convention on condition that where an administrative authority is competent to deal with the offence it must be possible for the person concerned to have the case tried by a court;

(b) "sanction" means any punishment or other measure incurred or pronounced in respect of an offence or in respect of a violation of the legal provisions listed in Appendix III.

Convention européenne sur la transmission des procédures répressives

Preambule

Les Etats membres du Conseil de l”Eu- rope, signataires de la présentc Convention,

Considérant que le but du Conseil de l'Europe est de réaliser une union plus étroite entre ses Membres,

Soucieux de compléter l'oeuvre qu'ils ont déjå accomplie dans le domaine du droit pénal en vue de parvenir å une répression plus juste et plus efficace.

Estimant utile d”assurer å cette fin, dans un esprit dc confiance mutuelle, l'organisa- tion de la poursuite des infractions sur le plan international en évitant notamment les inconvénients des conflits de compétence,

Sont convenus de ce qui suit :

TITRE l Définitions Article ]

Au sens de la présentc Convention. l'ex- pression :

(a) (( infraction » comprend les faits con- stituant des infractions pénalcs ainsi que ceux qui sont visés par les dispositions lé- gales mentionnées å l'Annexe lll de la pré- sente Convention a la condition que si l'in- fraction est de la competence d'une auto- rité administrative, l'intéressé' ait la possi- bilitc' de porter l'affairc devant une instance juridictionnelle;

(b) (( sanction >> désigne toute peine ou mcsure cncourue ou prononcée en raison d'une infraction pénale ou en raison d'une infraction aux dispositions légales mention- nées å l'Annexe lll.

Prop. 1975/76: 3

Europeisk konvention om överförande av lagföring i brottmål

Inledning

Signatärstaterna. medlemmar av Europa- rådet,

vilka beaktar att syftet med Europarå- det är att åstadkomma en fastare enhet mellan dess medlemmar;

vilka önskar komplettera det arbete som de redan har utfört på det straffrättsliga området i syfte att nå rättvisare och effek- tivare påföljder;

vilka anser att det för detta ändamål är lämpligt att, i en anda av ömsesidigt för- troende, säkerställa genomförandet av lag- föring i brottmål på det internationella pla- net. särskilt genom att undvika de olägen- heter som uppstår vid behörighetskonflik- ter;

har överenskommit om följande:

DEL l Definitioner

Artikel 1 l denna konvention förstås med

(a) "brott" gärning som omfattas av strafflag och gärning som omfattas av lag- bestämmelse vilken upptagits i bilaga III till denna konvention, under förutsättning att, då administrativ myndighet är behörig att taga befattning med brottet, det är möj- ligt för den misstänkte att få målet prövat av domstol:

(b) "påföljd" straff eller annan åtgärd som ådömts eller ålagts på grund av brott eller överträdelse av bestämmelserna i bi- laga lll.

Prop. 1975/76: 3

PART ll

Competence

Article 2

1. For the purposes of applying this Con- vention. any Contracting State shall have competence to prosecute under its own criminal law any offence to which the law of another Contracting State is applicable.

2. The competence confer red on a Con- tracting State exclusively by virtue of par- agraph 1 of this Article may be excrcised only pursuant to a request for proceedings presented by another Contracting State.

Article 3

Any Contracting State having competence under its own law to prosecute an offence may. for the purposes of applying this Con- vention, waive or desist from proceedings against a suspectcd person who is being or will be prosecuted for the same offence by another Contracting State. Having regard to Article 21, paragraph 2, any such decision to waive or to desist from proceedings shall be provisional pending a final decision in the other Contracting State.

Article 4

The requested State shall discontinue pro- ceedings exclusively grounded on Article 2 when to its knowledge the right of punish- ment is extinguished under the law of the requesting State for a reason other than time-limitation. to which Articles 10 (c), 11 (i) and (g), 22, 23 and 26 in particular

apply.

Article 5

The provisions of Part 111 of this Con- vention do not limit the competence given to a requested State by its municipal law in regard to prosecutions.

TITRE Il Competence

Article 2

1. En vue de l'application de la présentc Convention, tout Etat Contractant a com- petence pour poursuivre selon sa propre loi pénale toute infraction å laquelle est applicable la loi pénale d'un autre Etat Contractant.

2. La competence reconnue ä un Etat Contractant exclusivement en vertu du pa- ragraphe 1 du présent article, ne peut étre exercée qu'å la suite d'une demande de poursuite présentée par un autre Etat Con- tractant.

Article 3

Tout Etat Contractant compétent en vertu de sa propre loi pour poursuivre une in— fraction peut. en vue de l'application de la présentc Convention, renoncer å engager la poursuite ou l'abandonner en ce qui con- cerne un prévenu qui est ou sera poursuivi pour le méme fait par un autre Etat Con- tractant. Compte tenu des dispositions du paragraphe 2 de l'article 21, la décision de renonciation ou d'abandon de la poursuite est provisoire aussi longtemps qu'une déci- sion définitive n'est pas intervenue dans l'autre Etat Contractant.

Article 4

L'Etat requis ccsse d'exercer la poursuite fondée exclusivement sur l'article 2 lorsque, är sa connaissance, le droit de repression s'éteint selon la loi de l'Etat requérant pour une autre cause que la prescription, celle- ci faisant l'objet notamment de l'alinéa (c) de l'article 10. des alinéas (f) et (g) de l'article ll et des articles 22, 23 et 26.

Article 5

"Les dispositions du Titre Ill de la pré- sentc Convention ne limitent pas la com- pc'tence que confere å l'Etat requis sa légis- lation interne en matiére de poursuite.

Prop. 1975/76: 3

DEL ll Behörighet

Artikel 2

l. Fördragsslutande stat är vid tillämp- ning av denna konvention behörig att en- ligt sin egen strafflag lagföra varje brott beträffande vilket strafflagstiftningen i an- nan fördragsslutande stat är tillämplig.

2. Den behörighet som tillkommer för- dragsslutande stat uteslutande på grund av första stycket får utövas endast efter det att en annan fördragsslutande stat gjort framställning om lagföring.

Artikel 3

Fördragsslutande stat som enligt sin egen lagstiftning är behörig att lagföra ett brott får vid tillämpningen av denna konvention avstå från eller inställa åtgärder för lag- föring av misstänkt som är eller kommer att bli föremål för lagföring på grund av samma brott av annan fördragsslutande stat. Beslut att avstå från eller inställa åt- gärder för lagföring skall med beaktande av bestämmelserna i artikel 21 andra styc- ket vara provisoriskt i avvaktan på att slutligt avgörande träffas i den andra för- dragsslutande staten.

Artikel 4

Den anmodade staten skall avbryta åt- gärder för lagföring som vidtagits enbart på grund av artikel 2, när den får vetskap om att rätten att bestraffa har upphört enligt lagstiftningen i den anmodande sta- ten på annan grund än preskription. I frå- ga om preskription gäller bland annat be- stämmelserna i artiklarna 10 (c). .11 (f) och (g), 22, 23 och 26.

Artikel 5

Bestämmelserna i del 111 av denna kon- vention begränsar ej den behörighet i frå- ga om lagföring som en anmodad stat har enligt sin interna lagstiftning.

Prop. 1975/76: 3

PART lll

Transfer of Proceedings Sur/inn ]: Returer! for Proceedings Article 6

l. When a person is suspectcd of having committed an offence under the law of a COlllr'dCllllg State. that State may request another Contracting State to take proceed- ings in the cases and under the conditions provided for in this Convention.

2. lf under the provisions of this Con- vention a Contracting State may request another Contracting State to take proceed- ings. the competent authorities of the first State shall take that possibility into con- sideration.

Article 7

I. Proceedings may not be taken in the requested State unless the offence in respect of which the proceedings are requested would be an offence if committed in its ter- ritory and when. under these circumstances. the offender would be liablc to sanction under its own law also.

2. lf the offence was committed by a person of public status or against a person,- an institution or any thing of public status in the requesting State. it shall be considered in the requested State as having been com- mitted by a person of public status or against such a person, an institution or any thing corresponding, in the latter State. to that against which it was actually com- mittcd.

Article 8

1. A Contracting State may request another Contracting State to take proceed- ings in any one or more of the following cases: (u) if the suspectcd person is ordinarily resident in the requested State; (h) if the suspectcd person is a national of the requested State or if that State is his State of origin; (c) if the suspectcd person is undergoing or is to undergo a sentence involved de- privation of liberty in the requested State;

'l'lTRE lll

'l'ransmission (les poursuites Sc't'lfoll I : [)Plllt'lllll't' c/c pum'xuires Article (3-

]. Lorsqu'uue personne est prévenue d'avoir commis une infraction a la loi d'un Etat Contractant. celui—ci peut demander ä un autre Etat Contractant d'exercer la poursuite dans les cas ct les conditions pré— vus par la présentc Convention.

"2. Si selon les dispositions de la présentc Convention un l—ltat Contractant peut de— mander å un autre Etat Contractant d'exer- cer la poursuite. les autorités compéten- tes du premier Etat doivent prendre cette possibilité en considératiou.

Article 7

1. La poursuite ne peut etrc exercée dans l'Etat requis que lorsque le fait dont la poursuite est demandée constituerait une infraction en cas de commission dans cet Etat et lorsque. dans ce cas, l'auteur serait passible d'une sanction également en vertu de la le'gislation dudit Etat.

2. Si l'infraction a été commise par 'une personne investie d'ttnc function publique dans l'Etat requérant ou it l'égard d'une personne investic d'une fonetion publique. d'une institution ou d'un bien qui a un cztrztctere public dans cet Etat. elle scra considérée dans l'Etat requis comme ayzint été commise par une personne investic d'une lionction publique dans cet l'Etat ou ä l'égard d'une personne. d'une institution ou d'un bien correspondant. dans ce dernicr Etat, a celui qui est l'objct de l'infraction.

Article 8

!. Un Etat Contractant peut demander it un autre Etat Contractant d'exercer la poursuite dans un ou plusieurs des cas sui- vants :

(a) si le prévenu a sa résidencc habituellc dans l'Etat requis:

(I)) si le prévenu est un ressortissant de l'Etat requis ou si cet Etat est son Etat d'origine;

(t') si le prévenu subit ou doit subir dans l'Etat requis une sanction privative de li- berté:

Prop. 1975/76: 3

DEL lll

Överförande av lagföring .—trrlclning ]. Framställning om lagföring Artikel 6

|. Är någon misstänkt för brott enligt fördragsslutande stats lagstiftning, kan den- na stat hos annan fördragsslutande stat göra framställning om lagföring i de fall och på de villkor som föreskrives i denna konvention.

2. Om fördragsslutande stat enligt denna konvention kan göra framställning om lag- föring hos annan fördragsslutande stat, skall vederbörande myndigheter i förstnämnda stat överväga denna möjlighet.

Artikel 7

1. Åtgärder för lagföring får vidtagas i den anmodade staten endast om den går- ning, som avses med begäran om lagföring, skulle ha varit ett brott. om den begåtts i den staten, och i sådant fall gärnings- mannen hade varit underkastad ansvar även enligt den statens lag.

2. Har brottet begåtts av person 1 of- fentlig ställning i den anmodande staten eller mot sådan person eller offentlig in- stitution eller egendom med offentlig karak- tär i denna stat, skall brottet i den anmoda- de staten anses begånget av person i offent- lig ställning i den staten eller mot person, institution eller egendom som i denna stat motsvarar den mot vilken det begåtts.

Artikel 8

l. Fördragsslutande stat kan hos annan fördragsslutande stat göra framställning om lagföring i följande fall:

(a) om den misstänkte har hemvist i den anmodade staten;

(h) om den misstänkte är medborgare i den anmodade staten eller om denna stat är hans ursprungliga hemland;

(c) om den misstänkte undergår eller skall undergå frihetsberövande påföljd i den anmodade staten:

Prop. 1975/76: 3

(d) if proceedings for the same or other offences arc being taken against the sus- pectcd person in the requested State:

(e) if it considers that transfer of the proceedings is warranted in the interests of arriving at the truth and in particular that the most important items of evidence are located in the requested State:

(f) if it considers that the cnforcement in the requested State of a sentence if one were passed is likely to improve the pro- spects for the social rehabilitation of the person sentenced:

(gl if it considers that the presence of the suspectcd person cannot be ensured at the hearing of proceedings in the requesting State and that his presence in person at the hearing of proceedings in the requested State can be ensured:

(h) if it considers that it could not itself enforce a sentence if one were passed, even by having recourse to extradition. and that the requested State could do so.

2. Where the suspected person has been finally sentenced in a Contracting State, that State may request the transfer of pro- ceedings in one or more of the cases re- ferred to in paragraph l of this Article only if it cannot itself enforce the sentence, even by having recourse to extradition, and if the other Contracting State does not accept enforcement of a foreign judgment as a matter of principle or refuses to enforce such sentence.

Article 9

I. The competent authorities in the re- quested State shall examine the request for proceedings made in pursuance of the pre- ceding Articles. They shall decide, in ac- cordance with their own law. what action to take thereon.

2. Where the law of the requested State provides for the punishment of the offence by an administrative authority, that State shall. as soon as possible, so inform the requesting State unless the requested State has made a declaration under paragraph 3 of this Article.

3. Any Contracting State may at the time of signature, or when depositing its instru-

(d) si le prévenu fait l'objet dans l'Etat requis d'une poursuite pour la méme in- fraction ou pour d'autres infractions:

(e) s'il estime que la transmission est justifiée par l'intéröt de la découverte de la vérite' et notamment que les éléments de preuve les plus importants se trouvent dans l'Etat requis;

(f) s'il estimc que Pexécution dans l'Etat requis d'une éventuelle condamnation est susceptible d'ame'liorer les possibilités de reclassement social du condamné:

(g) s'il estime que la présence du prévenu ne peut pas étre assurée å l*audience dans I”Etat requérant alors que sa présenee peut étre assure'e å l'audiencc dans l'Etat requis;

(h) s'il estime qu'il n”est pas en mesure d'exéeuter lui-méme unc éventuelle con- damnation, méme en ayant recours å l'ex- tradition. et que l'Etat requis est en mesure de le faire.

2. Si le prévenu a été condamné défini- tivement dans un Etat Contractant, cet Etat ne peut demander la transmission des pour- suites dans l'un ou plusieurs des cas prévus au paragraphe 1 du présent article que s'il nc peut lui-méme exécuter la sanction, méme en ayant recours a l'extradition, et si l'autre Etat Contractant n'accepte pas le principe dc l"exccution d'un jugement rendu a l'étranger ou refuse d'exécuter un tel jugement.

Article 9

[. Les autorités compétentes de l'Etat requis examinent la demande de poursuite qui leur a été adressée en application des articles précédents. Elles déterminent. con- formément a leur propre législation, la suite a donner a la demande.

2. Lorsquc la loi de l'Etat requis prévoit la répression de l'infraction par une autorité administrative. cet Etat en avise aussitöt que possible l'Etat requérant å moins que l'Etat requis n'ait fait une declaration en vcrtu du paragraphe 3 du present article.

'3. Tout Etat Contractant peut, au mo- ment de la signature ou du dépöt de son

Prop. 1975/76: 3

(d) om lagföring för samma eller andra brott har inletts mot den misstänkte i den anmodade staten;

(e) om den anser att överförande av lag- föringen påkallas av utredningsskäl och i synnerhet om den anser att det viktigaste bevismaterialet finns i den anmodade sta- tcn:

(f) om den anser att verkställighet i den anmodade staten av eventuell dom kan antagas öka möjligheterna till den dömdes sociala återanpassning;

(g) om den anser att den misstänktes närvaro vid förhandling i den anmodande staten ej kan säkerställas och att hans per- sonliga närvaro vid förhandling i den an- modade staten kan säkerställas;

(h) om den anser att den ej kan verk- ställa en eventuell dom ens med använd- ning av utlämningsförfarande och verk- ställighet kan ske i den anmodade staten.

2. Har den misstänkte genom lagakraft- vunnen dom blivit dömd i fördragsslutande stat, kan den staten begära överförande av lagföringen i fall som avses i första stycket endast om staten inte själv kan verkställa domen ens med användning av utlämnings- förfarande och om den andra fördragsslu- tande staten icke erkänner principen om verkställighet av utländsk dom eller vägrar verkställighet av sådan dom.

Artikel 9

1. Vederbörande myndighet i den anmo- dade staten skall pröva framställning om lagföring som gjorts i enlighet med före- gående artiklar. Den skall i enlighet med lagstiftningen i denna stat besluta om vilken åtgärd, som skall vidtas med anledning av framställningen.

2. Då lagen i den anmodade staten före- skriver att brottet bestraffas av administra- tiv myndighet, skall denna stat så snart som möjligt underrätta den anmodande staten härom såvida icke den anmodade staten avgi- vit förklaring enligt tredje stycket i denna artikel.

3. Fördragsslutande stat kan vid under- tecknande av denna konvention eller vid

Prop. 1975/76: 3

ment of ratification, acceptance or acces- sion, or at any later date indicate, by de- claration addressed to the Secretary General of the Council of Europe, the conditions under which its domestic law permits thc punishment of certain offences by an ad- ministrative authority. Such a declaration shall replace the notification envisaged in paragraph 2 of this Article.

Article ll)

The requested State shall not take action on the request:

(ut if the request does not comply with the provisions of Articles 6. paragraph ]. and 7. paragraph 1;

(I)) if the institution of proceedings is contrary to the provisions of Article 35;

(cl if. at the date on the request. the time- limit for criminal proceedings has already expired in the requesting State under the legislation of that State.

Article ll

Save as provided for in Article 10 the requested State may not refuse acceptance of the request in whole or in part, except in any one or more of the following cases:

(a) if it considers that the grounds on which the request is based under Article 8 are not justified;

(b) if the suspectcd person is not ordi- narily resident in the requested State;

(c) if the suspectcd person is not a na- tional of the requested State and was not ordinarily resident in the territory of that State at the time of the offence;

(zl) if it considers that the offence for which proceedings are requested is an of- fence of a political nature or a purely mil- itary or fiscal one;

(e)” if it considers that there are sub- stantial grounds for believing that the re- quest for proceedings was motivated by considerations of race, religion. nationality or political opinion:

(f) if its own law is already applicable to the offence and if at the time of the re- ceipt of the request proceedings were pre-

instrument de ratification, d'acceptation ou d'adhc'sion ou & tout autre moment. par declaration adressée au Secrétaire Général du Conseil de l'Europe faire connaitre les conditions dans Iesquelles sa loi nationale prévoit la repression de certaines infractions par une autorité administrative. Une telle declaration remplace l'avis prévu au para- graphc 2 du présent article.

Article IO

l'Etat requis ne donne pas suite a la de- mande :

(_a) si la demande n'est pas conforme aux dispositions du paragraphc ] de l'article 6 et du paragraphc 1 de l'article 7;

(b) si l'exercice de la poursuite est con- traire aux dispositions de l'article 35;

(c) si, a la date mentionnée sur la de- mande, la prescription de l'action publique est acquise dans l'Etat requérant selon la loi de cet Etat.

Article ] ]

Sans préjudice des dispositions de l'ar- ticle 10, l'Etat requis ne peut refuser en- tierement ou partiellement l'acceptation de la demande que dans un ou plusieurs des cas suivants :

(a) s'il estime que le motif sur lequel la demande est fondée en application de l'ar- ticle 8 n'est pas justifié;

(I)) si le prévenu n”a pas sa résidence habituellc dans l'Etat requis;

(c) si le prévenu n'est pas un ressor- tissant de l'Etat requis et n'avais pas sa résidence habituellc sur le territoire de cet Etat au moment de l'infraction;

(d) s'il estime que llinfraction dont la poursuite est demandée revét un" caractere politique, ou qu'il s'agit d'une infraction purement militairc ou purement fiscale;

(e) s'il estimc qu”il y a des raisons sé- ricuses de croire que la demande de pour- suite est motivée par des considerations de race. de religion, de nationalité ou d'opi- nions politiques;

(f) si sa propre loi est déjä applicable au fait ct si l'action publique est prescrite selon cette loi au moment de la reception de la

Prop. 1975/76: 3

deponering av ratifikations-. godkännande- eller anslutningsinstrument eller senare ge- nom förklaring' till Europarådets general- sekreterare ange under vilka förutsättningar vissa brott enligt dess lag kan. bestraffas av administrativ myndighet.'Sådan förklaring ersätter underrättelse som avses i andra stycket i denna. artikel.

Artikel 10

Den anmodade staten skall underlåta åt- gärder på grund av gjord framställning

(a) om denna är oförenlig med bestäm- melserna i artikel 6 första stycket och ar- tikel 7 första stycket:

(b) om lagföring strider mot bestäm- melserna i artikel 35:

(c) om vid tidpunkten för framställning- en åtalspreskription redan inträtt i den an- modande staten enligt dess lagstiftning.

Artikel ll

Den anmodade staten får, utom i fall som avses i artikel 10, helt eller delvis av- slå framställning om lagföring endast i föl- jande fall:

(att om den anmodade staten anser att de skäl på vilka framställningen grundas enligt artikel 8 ej är berättigade;

(b) om den misstänkte icke har hemvist l lel'l anmodade staten:

(c) om den misstänkte icke är medbor- gare i den anmodade staten och ej heller hade hemvist i denna stat vid tiden för brottet:

(d) om den anmodade staten anser att det brott. för vilket framställning om lag- föring gjorts, är ett brott av politisk na- tur eller ett rent militärt eller skatterättsligt brott:

(e) om den anmodade staten anser att det finns grundad anledning antaga att fram- ställningen om lagföring har föranletts av hänsyn till ras. religion, nationalitet eller politisk åsikt;

(f) om den anmodade statens lagstiftning redan är tillämplig på gärningen och om vid tiden för mottagandet av framställning-

I()l

Prop. 1975/76: 3

cluded by lapse of time according to that law: Article 26. paragraph 2. shall not apply in such a case;

(g) if its competence is exclusively grounded on Article 2 and if at the time of the receipt of the request proceedings would be precluded by lapse of time ac-l eording to its law, the prolongation of the time-limit by six months under the terms of Article 23 being taken into consideration;

(h) if the offence was committed outside the territory of the requesting State;

(i) if proceedings would be contrary to the international undertakings of the re- quested State;

(j) if proceedings would be contrary to the fundamental principles of the legal sys- tem of the requested State;

(k) if the requesting State has violated a rule of procedure laid down in this Con- vention.

Article 12

1. The requested State shall withdraw its acceptance of the request if, subsequent to this acceptance, & ground mentioned in Ar- ticle 10 of this Convention for not taking action on the request becomes apparent.

2. The requested State may withdraw its acceptance of the request: (a.) if it becomes apparent that the pre- sence in person of the suspectcd person cannot be ensured at the hearing of proceed— ings in that State or that any sentence, which might be passed, could not be en- forced in that State; (b) if one of the grounds for refusal mentioned in Article ]] becomes apparent before the case is brought before a court: or (t') in other cases. if the requesting State agrees.

Seclion 2: Transfer Pracedure Article l3

!. All requests specified in this Conven- tion shall be made in writing. They. and all communications necessary for the applica- tion of this Convention, shall be sent either by the Ministry of Justice of the requesting State. to the Ministry of Justice of the re— quested State or. by virtue of special mutual arrangement. direct by the authorities of the

lOZ

demande: dans ee cas. il ne pourra étre fait application du paragraphc 2 de l'article 26;

(g) si sa competence est fondée exclu— sivement sur l'article 2 et si l'action publique est prescrite selon sa loi au moment de la réeeption de la demande. compte tenu de la prolongation de six mois du délai de prescription prevue a l'article 23;

(h) si le fait a éte' commis hors du terri— toire de l'Etat requérant; _

(i) si la poursuite est contraire aux en— gagements internationaux de l'Etat requis;

(j) si la poursuite est contraire aux prin— cipes fondamentaux de l'ordre juridique de l'Etat requis;

(k) si l'Etat requérant a viole' une régle de procédure prévue par la présentc Con— vention.

Article 12

[. L'Etat requis révoque son acceptation de la demande si. postérieurement ä cette acceptation. se révéle un motif de ne pas donner suite a la demande. conformément a l'article 10 de la présentc Convention.

2. L'Etat requis peut révoquer son accep- tation de la demande : (a) s'il apparait que Ia presence du pre- venu ne peut étre assurée å l'audiencc dans cet Etat ou si une éventuelle condamnation ne peut étre exécutée dans ledit Etat:

(b) si l'un des motifs de refus prévus a l'article ll se révele avant que la juridic- tion du iugement ait été saisie; ou

((:) dans lcs autres cas. si FEtat requérant y consent.

Section 2 : Pracédurc llt! N'unsmissiwt Article l3

]. Les demandes prévues par Ia pré- sentc Convention sont faites par écrit. Elles sont adressées ainsi que toutes les commu- nications nécessaires å l'application de la présentc Convention. soit par le Ministere de la Justice de l'Etat requérant au Ministere de la Justice de l'Etat requis. soit. en vertu d”accords particuliers, directement par les

Prop. 1975/76: 3

en åtalspreskription inträtt enligt nämnda lagstiftning;artike126 andra stycket är i sådant fall ej tillämplig:

(g) om den anmodade statens behörig- het uteslutande grundas på artikel 2 och om vid tiden för mottagandet av framställ- ningen ätalspreskription inträtt enligt nämn- da stats lagstiftning. även med beaktande av den förlängning av preskriptionstiden med sex månader som föreskrivs i artikel 23:

th) om gärningen har begatts utanför den annwdande statens område:

(i) om lagföring skulle strida mot den anmodade statens internationella åtaganden;

(_i) om lagföring skulle strida mot grun- dcrna för den anmodade statens rättsord- ning eller

(k) om den anmodande staten har brutit mot nagon av de regler för förfarandet som föreskrives i denna konvention.

Artikel [3

I. Den anmodade staten skall återtaga sitt bifall till framställningen om det efter det denna bifallits visar sig att grund för att underlåta ätgärder föreligger enligt ar- tikel tt.) i konventionen.

2. Den anmodade staten får ätertaga sitt bifall till framställningen (a) om det visar sig att den misstänktes personliga närvaro vid förhandling i den anmodade staten ej kan säkerställas eller att en eventuell dom ej kan verkställas i denna stal:

(h) om grund för avslag enligt artikel ll framkommer innan målet anhängiggjorts vid domstol: cller

(e) i andra fall, om den anmodande sta— ten samtycker därtill.

A vdelning 2. FÖI'flU'tUIl/(fl Artikel 13

l. Framställning enligt denna konvention skall göras skriftligen. Framställning och meddelande. som är nödvändigt för till- lämpning av konventionen. skall översändas antingen av justitiedepartementet i den an- modande staten till justitiedepartementet i den anmodade staten eller, efter särskild ömsesidig överenskommelse. direkt av myn-

Prop. 1975/76: 3

requesting State to those of the requested State; they shall be returned by the same channeL

2. in urgent cases. requests and commu- nications may be sent through the lnter- national Criminal Police Organisation (lN- TERPOL).

3. Any Contracting State may, by decla- ration addressed to the Secretary General of the Council of Europe. give notice of its intention to adopt insofar as it itself is concerned rules of transmission other than those laid down in paragraph 1 of this Ar- ticle.

Article 14

lf a Contracting State considers that the information supplied by another Contract- ing State is not adequate to enable it to apply this Convention, it shall ask for the necessary additional information. lt may prescribe a date for the receipt of such in- formation.

Article IS

1. A request for proceedings shall be accompanied by the original. or a certified copy, of the criminal file and all other ne- cessary documents. However, if the suspect- cd person is remanded in custody in ac- cordance with the provisions of Section 5 and if the requesting State is unable to trans- mit these documents at the same time as the request for proceedings, the documents may be sent subsequently.

2. The requesting State shall also inform the requested State in writing of any pro- cedural acts performed or measures taken in the requesting State after the transmission of the request which have a bearing on the proceedings. This communication shall be accompanied by any relevant documents.

Article 16

1. The requested State shall promptly communicate its decision on the request for proceedings to the requesting State.

2. The requested State shall also inform e th requesting State of a waiver of pro-

autorités de l'Etat requérant a eclles de l'Etat requis. et renvoyées par la méme voie.

2. En cas d'urgcnce. les demandes ct communications pourront ctre transmises par l'intermédiaire de l”Organisation lnter— nationale de Police Criminellc (INTER- POL).

3. Tout Etat Contractant pourra. par declaration adressee au Secrétairc General du Conseil de l'Europe. faire connaitre qu'il entend dérogcr pour ce qui le con- cerne aux regles de transmission e'noncécs au paragraphc [ du présent article.

Article 14

Si un Etat Contractant estitne que les renseignements fournis par un autre Etat Contractant sont insuffisants pour lui per- mettre d'appliquer la présentc Convention. il demande le complement d'informations nécessairc. ll peut fixer un délai pour l'ob- tention de ccs informations.

Article 15

l. [.a demande de poursuite est accom- pagnée de l'original ou d'une eopie certi- fiée conforme du dossier pénal ainsi que de toutes les pieces utiles. Toutcfois. si le prévenu est place en détention provisoire en vertu des dispositions de la Section 5 ct que l'Etat requérant n'est pas en mcsure de joindrc ces documents a la demande de poursuite, ceux-ci peuvcnt ctrc adressés ul- térieurement.

2. L7Etat requérant informe écrit l'Etat requis de tous actcs de procédure ou de toutes mesures relatifs a l'action publique intervenus dans l'Etat requérant postérieure- ment ä la transmission de la demande. Cette notification est accompagnée de tous documents utiles.

Article 16

I. L'Etat requis informe sans retard l'Etat requérant de sa decision sur la demande de poursuite.

2. L'Etat requis doit egalement informer l'Etat requérant de l'abandon de poursuite

Prop. 1975/76: 3

dighet i den anmodande staten till myndig- het i den anmodade staten: de skall åter- sändas på samma sätt.

2. [ brådskande fall kan framställning och meddelande sändas genom den interna- tionella kriminalpölisorganisationen (lnter- pol)...

3. Fördragsslutande stat får genom för- klaring till Europarådets generalsekreterare anmäla att den avser att. såvitt den angår. tillämpa andra regler om skriftväxling än som anges i första stycket i denna artikel.

Artikel l-"l

Om fördragsslutande stat finner att de upplysningar som har lämnats av annan fördragsslutande stat icke är tillräckliga för att den skall kunna tillämpa konventionen. skall den begära de ytterligare upplysningar som erfordras. Den kan därvid fastställa viss tidsfrist för mottagande av sådana upplysningar".

Artikel 15

l. Framställning om lagföring skall vara åtföljd av handlingarna i målet i original eller bestyrkt aVskrift samt övriga erfor- derliga handlingar. Om den misstänkte är häktad enligt bestämmelserna i avdelning 5 och den anmodande staten icke kan översän- da dessa handlingar samtidigt med fram- ställningen om lagföring. får handlingarna dock sändas senare.

"2. Den anmodande staten skall också skriftligen underrätta den anmodade staten om de processuella eller andra åtgärder som vidtagits i den anmodande staten efter det att framställningen översänts och som är av betydelse för förfarandet. Sådan under- rättelse skall vara åtföljd av samtliga hand- lingar av betydelse i saken.

Artikel 16

I. Den anmodade staten skall ofördröjli- gen underrätta den anmodande staten om sitt beslut i anledning av framställningen om lagföring.

2. Den anmodade staten skall också un- derrätta den anmodande staten om den av-

Prop. 1975/76: 3

ceedings or of the decision taken as a result of proceedings. A certified copy of any written decision shall be transmitted to the requesting State.

Article 17

If the competence of the requested State is exclusively grounded on Article 2 that State shall inform the suspectcd person of the request for proceedings with a view to allowing him to present his views on the matter before that State has taken a decision on the request.

Article 18

1. Subject to paragraph 2 of this Article, no translation of the documents relating to the application of this Convention shall be required.

2. Any Contracting State may. at the time of signature or when depositing its instru- ment of ratification, acceptance or access- ion by declaration addressed to the Sec- retary General of the Council of Europe, reserve the right to require that, with the exception of the copy of the written decision referred to in Article 16, paragraph 2. the said documents be accompanied by a trans- lation. The other Contracting States shall send the translations in either the national language of the receiving State or such one of the official languages of the Council of Europe as the receiving State shall indicate. However, such an indication is not obliga- tory. The other Contracting States may claim reciproeity.

3. This Article shall be without prejudice to any provisions concerning translation of requests and supporting documents that may be contained in agreements or arrangements now in force or that may be concluded be- tween two or more Contracting States.

Article 19

Documents transmitted in application of this Convention need not be authenticated.

Article 20

Contracting Parties shall not claim from each other the refund of any expenses re-

ou de la decision rendue a l'issue de la procedure. Une copie certific'e conforme de toute decision écrite doit étre adressée a l'Etat requérant.

Article 17

Si la competence de l'Etat requis est fondée exclusivement sur l'article 2. cet Etat doit aviser le prévenu de la demande de poursuite afin que ce dernicr puisse faire valoir ses arguments avant que cet Etat ait pris une décision sur laditc demande.

Article 18

]. Sous re'servc des dispositions du para- graphe 2 du present article. la traduction des documents relatifs ä l'application de la présentc Convention n'est pas exigée.

3. Tout Etat Contractant peut, au mo- ment de la signature ou du dépöt de son instrument de ratification. d'acceptation ou d'adhésion, par declaration adressée au Se- crétaire Général du Conseil de ["Europc. se reserver la faculté d'exjger que lesdits documents, a l'exception de la eopie de la décision écrite visée par le paragraphc 2 de l'article 1.6. lui soient adresse's accom- pagnés d'une traduction. Les autres Etats Contractants devront adresser lesdites tra- ductions, soit dans la langue nationale de l'Etat destinataire. soit dans liune des langues officielles du Conseil de l”Europe que l'Etat destinataire désignera. Toute- fois. cette derniere désignation n*est pas obligatoire. Les autres Etats Contractants peuvent appliquer la régle de la re'ciprocité.

3. Le present article ne porte pas attcinte aux dispositions relatives ä la traduction des demandes et pieces annexes contenucs dans les accords ou arrangements en vigueur ou ä intervenir entre deux ou plusieurs Etats Contractants.

Article 19

Les documents transmis en application de la présentc Convention sont dispensés de toutes formalités de- legalisation.

Article 20 Chacun des Etats Contractants renonce å réclamer a l'autre le remboursement des

Prop. 1975/76: 3

står från åtgärder för lagföring eller om avgörande till följd av lagföringen. Be- styrkt avskrift av skriftligt beslut skall över- sändas till' den anmodande staten.

Artikel l7

_Om den anmodade statens behörighet grundas uteslutande på artikel 2, skall denna stat underrätta den misstänkte om framställningen om lagföring för att bereda honom tillfälle att yttra sig i saken innan den anmodade staten fattar beslut med an- ledning av framställningen.

Artikel IS

1. Översättning av handlingar som har samband med tillämpningen av denna kon- vention får ej krävas i annat fall än som anges i andra stycket i denna artikel.

2. Fördragsslutande stat kan vid under- tecknande av denna konvention eller vid de- poneringen av instrument rörande ratifika- tion. godkännande eller anslutning genom förklaring till Europarådets generalsekre- rare förbehålla sig rätt att kräva att, med undantag av avskrift av det skriftliga beslut som avses i artikel 1.6 andra stycket. ovan- nämnda handlingar skall åtföljas av över- sättning. Annan fördragsslutande stat skall sända översättningar avfattade antingen på den mottagande statens nationella språk el- ler på det av Europarådets officiella språk, som den mottagande stafett anger. Sådan angivelse är dock ej obligatorisk. Annan fördragsslutande stat kan kräva ömsesidig tillämpning av förklaringen.

3. Denna artikel inverkar icke på giltig- heten av bestämmelser om översättning av framställningar och därvid fogade hand- lingar som kan finnas i avtal eller överens- kommelser som är i kraft eller kan kom- ma att ingås mellan två eller flera av de fördragsslutande staterna.

Artikel 19

Handlingar som översänds enligt denna konvention behöver icke legaliseras.

Artikel 20

Fördragsslutande stater skall ej kräva återbetalning av varandra för kostnader

Prop. 1975/76: 3

sulting from the application of this Con- vention.

Section 3: Effects in the requesting State of a request for proceedings Article "21

]. When the requesting State has re- quested proceedings, it can no longer pro- secute the suspectcd person for the offence in respect of which the proceedings have been requested or enforce a judgment which has been pronounced previously in that State against him for that offence. Until the requested State's decision on the request for proceedings has been received. the re- questing State shall, however, retain its right to take all steps in respect of prosecution. short of bringing the case to trial, or, as the case may be. allowing the competent ad- ministrative authority to decide on the case.

2. The right of prosecution and of en- forcement shall revert to the requesting State: (u) if the requested State informs it of a decision in accordance with Article 10 not to take action on the request;

(b) if the requested State informs it of a decision in accordance with Article 11 to refuse acceptance of the request;

(c) if the requested State informs it of a decision in accordance with Article 12 to withdraw acceptance of the request,

(d) if the requested State informs it of a decision not to institute proceedings or discontinue them;

(0) if it withdraws its request before the requested State has informed it of a decision to take action on the request.

Article 22

A request for proceedings, made in ac- cordance with the provisions of this Part. shall have the effect in the requesting State of prolonging the time-limit for proceedings by six months.

Section 4: Effects in the requested State of a request for proceedings Article 23 If the competence of the requested State

frais résultant de l'application de la présentc Convention.

Section 3. Effcts de la demande de pour- .rttile duns l'Etat requérant Article 21 .

l. Des que l'Etat requérant a présenté la demande de poursuite, il ne petit plus poursuivre le prévenu pour le fait qui a motivé cette demande, ni executcr unc dé- cision qu'il a prononcée antérieurement pour ce fait contre le prévenu. Toutefois, jusqu'a la notification de la décision de l'Etat requis sur la demande de poursuite. l'Etat requérant conserve le droit de procé- der it tous actes de poursuite, a l'exception de ceux qui ont pour effet de saisir la juri- diction de jugement ou éventuellement l'au- torité administrative compétente pour sta- tuer sur l"infraction.

2. L'Etat requérant reprcnd son droit de poursuite et d”exécution :

(a) si l'Etat requis l'informe de sa dé- cision de nc pas donner suite a la demande dans les cas prévus å l'article 10;

(h) si [”Etat requis l'informe qu'il refuse son acceptation de la demande dans les cas prévus ä l'article 1];

(c) si l'Etat requis I'informe qu'il révoque son acceptation de la demande dans les cas prévus å l'article 12;

((I) si l'Etat requis l'informe de sa déci- sion de ne pas entamer la poursuite ou d'y mettre fin;

(e) s'il retire sa demande avant que l'Etat requis l'ait informé de sa décision d'y donner suite.

Article 22

Dans I”Etat requérant. la demande de poursuite conforme au présent Titre a pour effet de prolonger de six mois le délai de prescription de l'action publique.

Section 4 : Effets de la demande de puttr- suite duns I'Elal requis Article 23 Si la competence de l'Etat requis est

Prop. 1975/76: 3

som har uppkommit vid tillämpning av den- na konvention.

Avdelning 3. Verkan i den anmodande sm- ten nr frnntstiil/ning (HH lagföring Artikel 21

I. När den anmodande staten har gjort framställning om lagföring, får den ej läng- re vidtaga ätgärder för lagföring av den misstänkte för det brott, som föranlett framställningen. eller verkställa dom, som i den anmodande staten tidigare meddelats mot denne för brottet. Till dess den anmo- dade statens beslut i anledning av fram- ställningen om lagföring mottagits behåller den anmodande staten dock rätten att vid- taga alla åtgärder för lagföring, utom att anhängiggöra saken vid domstol eller. i fö- rekommande fall, låta behörig administrativ myndighet avgöra saken.

2. Rätten till åtal och verkställighet skall återgå till den anmodande staten:

(a) om den anmodade staten meddelar att den beslutat att enligt artikel 10 ej vid- taga åtgärder mcd anledning av framställ- ningen;

(b) om den anmodade staten meddelar att den beslutat att enligt artikel 11 avslå fram- ställningen:

(c) om den anmodade staten meddelar att den beslutat att enligt artikel 12 åter- kalla sitt bifall till framställningen;

(d) om den anmodade staten meddelar att den beslutat att ej vidtaga åtgärder för lagföring eller att avbryta sådana åtgärder;

(e) om den anmodande staten återkallar framställningen, innan den anmodade sta- ten har meddelat att den beslutat att vid- taga åtgärder i anledning av framställ- ningen.

Artikel 22

Framställning om lagföring, som har gjorts i enlighet med bestämmelserna i den- na del i konventionen, skall medföra en förlängning av tiden för åtalspreskription med sex månader i den anmodande staten.

Avdelning 4. Verkan i den anmodade sta- ten av framställning om lagföring. Artikel 23 Om den anmodade statens behörighet

Prop. 1975/76: 3

is exclusively grounded on Article 2 the time-limit for proceedings in that State shall be prolonged by six months.

Article 24

]. lf proceedings are dependent on a complaint in both States the complaint brought in the requesting State shall have equal validity with that brought in the requested State.

2. lf a complaint is necessag. only in the requested State, that State may take pro- ceedings even in the absence of a complaint if the person who is empowered to bring the complaint has not objected within & period of one month from the date of receipt by him of notice from the competent authority informing him of his right to object.

Article 25

In the requested State the sanction applic- able to the offence shall be that prescribed by its own law unless that law provides otherwise. Where the competence of the re- quested State is exclusively grounded on Article 2. the sanction pronounced in that State shall not be more severe than that provided for in the law of the requesting State.

Article 26

1. Any act with a view to proceedings. taken in the requesting State in accordance with its law and regulations, shall have the same validity in the requested State as if it had been taken by the authorities of that State. provided that assimilation does not give such act a grcatcr evidential weight than it has in the requesting State.

2. Any act which interrupts time-limita- tion and which has been validly performed in the requesting State shall have the same effects in the requested State and vice versa.

Section 5: Provisional measures in tlte requested State

Article 27

1. When the requesting State announces its intention to transmit a request for pro- ceedings, and if the competence of the requested State would be exclusively

fondée exclusivement sur l'article 2. le délai de prescription de l'action publique dans cet Etat est prolongé de six mois.

Article 24

l. Si la poursuite est subordonnée a une plainte (lans les deux Etats, la plainte dé- posée dans l'Etat requérant vaut comme telle dans l"Etat requis. '

2. Si unc plainte n'est néccssaire que dans PEtat requis, cet Etat peut exerccr la poursuite, meme en l'absencc de plainte, si la personne habilitée a la former ne s'y est pas opposée dans un délai d'un mois a compter de la réception de l'avis par lequel l'autorité compétente Finforme de ce droit.

Article 25

Dans l'Etat requis la sanction applicable å l'infraction est celle prévue par la loi de cet Etat a moins que ladite loi n”cn dispose autrement. Lorsquc la competence de l'Etat requis est fonde'c exclusivement sur l'article 2. la sanction prononcéc- dans cet Etat ne peut pas étre plus severe que la sanction prévue par loi de l'Etat requérant.

Article 26

[. Tout acte aux fins de poursuites. ac- compli dans l'Etat requérant conformémcnt aux lois ct reglements qui y som en vigueur. a la méme valeur dans l'Etat requis que s”il avait été accompli par les autorités de cet Etat. sans-que cette assimilation puisse avoir pour effet de donner ä cet acte une force probante supérieure å celle qu'il a dans l'Etat requérant.

2. Tout acte interruptif de prescription valablement accompli dans l'Etat requérant a les mémes effets dans l'Etat requis et réciproqucmcnt. .

Section 5: Mesttres prm'isoires dans l'Etat requis Article 27

l. Lorsque l'Etat requérant annonce son intention de transmettre une demande de poursuite et que la competence de l'Etat requis est fondéc exclusivement sur ["article

Prop. 1975/76: 3

grundas uteslutande på artikel 2, förlängs tiden för åtalspreskription i denna stat med sex månader.

Artikel 24

|. Om i båda staterna åtal är beroende av angivelse, skall angivelse som gjorts i den anmodande staten ha samma verkan som angivelse som gjorts i den anmodade staten.

2. Om angivelse krävs endast i den an- modade staten. får denna stat vidtaga åt- gärder för lagföring även om angivelse ej gjorts. om den som äger rätt att göra an- givelse ej gjort invändning häremot inom en månad från det att han från vederbö- rande myndighet mottagit underrättelse om sin rätt att göra sådan invändning.

Artikel 25

1 den anmodade staten skall på brottet tillämpas den påföljd som föreskrivs i dess lag, såvida denna lag inte föreskriver an- nat. Om den anmodade statens behörighet grundas uteslutande på artikel 2, skall den där utdömda påföljden ej vara strängare än den som stadgas i den anmodande sta- tens lag.

Artikel 26

1. Åtgärd för lagföring, vilken har vid- tagits i den anmodande staten i enlighet med gällande rätt i den staten skall ha samma rättsverkan i den anmodade staten som om den vidtagits av myndighet i sist- nämnda stat. Denna likställdhet får dock ej medföra att sådan åtgärd tillerkänns "större bevisverkan än den har i den an- modande staten. '

2. Preskriptionsavbrytande åtgärd, som med laga verkan har vidtagits i endera av den anmodande staten och den anmodade staten skall ha samma verkan i den andra av dessa stater.

Avdelning 5. Tillfälliga tvångsåtgärder i den anmodade staten

Artikel 27

1. Om den anmodande staten meddelar sin avsikt att översända framställning om lagföring och om den anmodade statens behörighet skulle grundas uteslutande på

Prop. 1975/76: 3

grounded on Article 2, the requested State may. on application by the requesting State and by virtue of this Convention, provi- sionally arrest the suspectcd person:

tu) if the law of the requested State authorises remand in custody for the of- fence. and

(b) if there are reasons to fear that the suspected person will abscond or that he will cause evidence to be suppressed.

2. The application for provisional arrest shall state that there exists a warrant of arrest or other order having the same effect, issued in accordance with the procedure laid down in the law of the requesting State; it shall also state for what offence proceedings will be requested and when and where such offence was committed and it shall contain as accurate a descrip- tion of the suspectcd person as possible. It shall also contain a brief statement of the eircumstances of the case.

3. An application for provisional arrest shall be sent direct by the authorities in the requesting State mentioned in Article 13 to the corresponding authorities in the request- ed State. by post or. telegram or by any other means affording evidence in writing or accepted by the requested State. The re- questing State shall be informed without delay ol' the result of its application.

Al'tiClc 28

Upon receipt of a request for proceedings accompanied by the documents referred to in Article .15. paragraph 1, the requested State shall have jurisdiction to apply all such provisional measures,'including remand in custody of the suspected person and seizure of property, as couldåbe applied-under its own law if the offence in ;respect- of which proceedings are' requested had been com- mitted in its territory.

Article 29

1. The provisional measures provided in Articles 27 and 28 shall be governed by the provisions of this Convention and the law of the requested State. The law of that State, or the Convention shall also deter- mine the conditions on which the measures may lapse.

"112

2, l'Etat requis peut, sur demande de l'Etat requérant, procéder. en vertu de la présentc Convention. å l'arrestation provisoire du prévenu :

(u) _si la loi de l'Etat requis autorise la détention provisoire en raison de l'infrac- tion et

(b) s'il existc des motit's de craindre que le prévenu ne prenne la fuite ou qu'il ne crée un danger de suppression des preuves.

2. La demande d”arrestation provisoire indique l'existenee d'un mandat d'arrét ou de tout autre acte ayant la mémc force. délivré dans les- formes prescrites par la loi de l”Etat requérant; elle mentionne l'in- fraction pour laquelle la poursuite sera demandée. le temps et le lieu ou elle a été commise, ainsi que le signalement aussi pré- cis que possible du prévenu. Elle doit éga- lement contenir un exposé succinct des circonstances de l'affaire.

3. La demande d'arrestation provisoire est transmise directement par les autorités de l'Etat requérant visées a l'article l3 aux autorités correspondantes de l'Etat requis, soit par la voie postale ou télégraphiquc. soit par tout autre moyen laissant une trace écrite ou admis par l'Etat requis. L'Etat requérant est informé sans délai de la suite donnée it sa demande.

Article 28

Des qu'il a recu une demande de pour- suite accompagnée des documents prévus au paragraphe 1 de l'article 15, l'Etat requis a compétence pour appliquer toutes les mesures provisoires, y compris la détention provisoire du prévenu et la saisie. dont sa loi permettrait l'application si [”infraction pour laquelle la poursuite est demandée avait été commise sur son territoire.

Article 29

]. Les mesures provisoires prévues aux articles 27 et 28 som régies par les dispo— sitions de la présentc Convention et la loi de l”Etat requis. La loi de cet Etat ou la Convention determine également les con- ditions dans lesquelles ces mesures peuvent prendre fin.

Prop. 1975/76: 3

artikel 2. får den anmodade staten på framställning av den anmodande staten och i enlighet med denna konvention tillfälligt anhålla eller häkta den misstänkte

(a) om lagstiftningen i den anmodade staten medger häktning för brottet och

(b) om det kan befaras att den misstänk- te avviker eller undanröjer bevis.

2. Framställning om anhållande eller häktning skall innehålla att häktningsfram- ställning eller annan framställning av mot— svarande innebörd föreligger och att denna avgivits i enlighet med lagen i den anmo- dande staten. Den skall även innehålla uppgift om det brott för vilket framställ- ning om lagföring kommer att göras, tid- punkten och platsen för brottet samt en så noggrann beskrivning som möjligt av den misstänkte. Framställningen skall vidare in- nehålla en kort redogörelse för saken.

3. Framställning om anhållande eller häktning skall sändas av de myndigheter i den anmodande staten som avses i artikel I3 direkt till motsvarande myndigheter i den anmodade staten med post eller tele- gram eller i annan skriftlig form eller på annat sätt som den anmodade staten god- tar. Den anmodande staten skall utan dröjsmål underrättas om resultatet av fram- ställningen.

Artikel 28

Efter mottagande av framställning om lagföring åtföljd av de handlingar som av- ses i artikel l5 första stycket äger den an- modade staten behörighet att vidtaga alla tillfälliga tvångsåtgärder. inbegripet häkt— ning av den misstänkte och beslag av egen- dom. vilka hade kunnat användas enligt dess egen lagstiftning. om det brott som har föranlett framställningen hade begåtts på dess område.

Artikel 29

!. De tillfälliga tvångsåtgärder som av- ses i artiklarna 27 och 28 regleras av be- stämmelserna i .denna konvention och lagen i den anmodade staten. Sistnämnda lag el- ler konventionen avgör även undcr vilka förutsättningar åtgärderna upphör att gälla.

Prop. 1975/76: 3

'2. These measures shall lapse in the cases referred to in Article 21, paragraph 2.

3. A person in custody shall in any event be released if he is arrested in pursuance of Article 27 and the requested State does not receive the request for proceedings within 18 days from the date of the arrest.

4. A person in custody shall in any event be released if he is arrested in pursuance of Article 27 and the documents which should accompany the request for proceed- ings have not been received by the request- ed State within 15 days from the receipt of the request for proceedings.

5. The period of custody applied exclu- sively by virtue of Article 27 shall not in any event exceed 40 days.

PA RT IV Plurality of Criminal Proceedings

Article 30

1. Any Contracting State which, before the institution or in the course of proceed- ings for an offence which it considers to be neither of a political nature nor a purely military one, is aware of proceedings pend- ing in another Contracting State against the same person in respect of the same offence shall consider whether it can either waive or suspend its own proceedings. or transfer them to the other State.

2. lf it deems it advisable in the circum- stances not to waive or suspend its own proceedings it shall so notil'y the other State in good time and in any event before judgment is given on the merits.

Article '31.

1. ln the eventuality referred to in Article 31). paragraph 2. the States concerned shall cndeavour as far as possible to determine, after evaluation in each case of the circum- stances mentioned in Article 8, which of them alone shall continue to conduct pro- ceedings. During this consultative procedure the States concerned shall postpone judg- ment on the merits without however being obligcd to prolong such postponement beyond a period of 30 days as from the

2. Ces mesures prennent fin dans tous les cas visés au paragraphe 2 de l'article 21.

3. Une personne détenue doit étre libé- rée si elle a été arrétée en vettu de l'article 27 et que l'Etat requis n'apas recu la de- mande de poursuite dans les 18 jours å partir de la date de l'arrestation.

4. Une personne détenue doit étre libérée si elle a été arrétée en vertu de l'article 27 et que les documents å joindre å la deman- de de poursuite ne sont pas parvenus å l'Etat requis dans un délai de 15 jours apres la reception de la demande de pour- suite.

5. Le délai de l'incarcération intervenue exclusivement en vcrtu de l'article 27 ne peut en aucun cas dépasser 40 jours.

TITRE IV

Pluralité de procedures répressives

Article 30

l. Tout Etat Contractant qui, avant l'en- gagement ou au cours d'une poursuite pour une infraction qu'il estimc ne pas revétir un caractere politique ou un caractere purement militairc, a connaissance de l*exis- tence dans un autre Etat Contractant d”une poursuite pendante contre la méme personne, pour les mémes faits. examine s'il peut, soit renoncer å sa propre pour- suite. soit la suspendre, soit la transmettre å l'autre Etat.

2. S'il estime opportun en l”état de ne pas renoncer å sa propre poursuite ou de ne pas la suspendre, i1 en avise l'autre Etat en temps utile et en tout cas avant le pro- noncé du jugement au fond.

Article 31

l. Dans le cas prévu au paragraphc 2 de l'article 30. les Etats intéressés s'effor- cent, dans toute la mesure du possible, de déterminer, apres appréciation dans chaque cas d'espece des circonstances mentionnées å l'article 8, celui d”entre eux auquel in- combcra le soin de continuer l'exercice d'une poursuite unique. Pendant cette pro- eédure de consultation, les Etats intéressés sursoient au prononcé du jugement au fond, sans toutefois étre obligés de prolonger ce

Prop. 1975/ 76: 3

2. Dessa atgärder skall upphöra att gälla i de fall som anges i artikel 21 andra styc- ket.

3. Den som har anhållits och häktats med stöd av artikel 27 skall under alla omständigheter friges. om den anmodade staten ej erhåller framställning om lagföring inorn-18 dagar från dagen för anhållandet eller häktningen.

4. Den som har anhållits och häktats med stöd av artikel 27 skall under alla omständigheter friges om den anmodade staten ej erhållit de handlingar. som skall åtfölja framställning om lagföring. inom 15 dagar från mottagandet av framställ— ningen.

5. Tid för anhållande och häktning som beslutats uteslutande med stöd av artikel 27 får ej i något fall överskrida 40 dagar.

DEL lV Lagföring i mer än en stat Artikel 30

1. Fördragsslutande stat som, innan åt- gärder för lagföring inletts eller under det lagföring pågår i fråga om brott vilket denna stat ej anser vara av politisk eller av rent militär karaktär, erhåller känne- dom om pågående åtgärder för lagföring för samma gärning mot samma person i annan fördragsslutande stat, skall över- väga om den kan avstå från eller inställa sina åtgärder för lagföring eller överföra lagföringen till den andra staten.

2. Om den med hänsyn till omständig- heterna ej finner sig böra avstå från eller inställa sina åtgärder för lagföring skall den i god tid och senast innan dom meddelas underrätta den andra staten härom.

Artikel 31

1. 1 fall som avses i artikel 30 andra stycket skall de berörda staterna, såvitt möj- ligt, försöka att efter övervägande i varje särskilt fall av de i artikel 8 nämnda om- ständigheterna bestämma vilkendera som 'ensam skall fortsätta handhavandet av lag- föringen. Under detta konsultationsförfa- rande skall de berörda staterna uppskjuta slutligt avgörande, men de skall ej vara skyldiga att uppskjuta avgörandet mer än 30 dagar från avsändandet av den under-

Prop. 1975/76: 3

dcspatch of the notification provided for in Article 30. paragraph 2.

2. The provisions of paragraph 1 shall not be binding: (u) on the State despatching the notifica- tion provided for in Article 30, paragraph 2. if the main trial has been declared open there in the presence of the accused before dcspatch of the notification; (I») on the. State to which the notification is addressed, if the main trial has been de- clared open there in the presence of the accuscd before receipt of the notification.

Article 32

ln the interests of arriving at the truth and with a view to the application of an appropriate sanction. the States concerned shall examine whether it is expedient that one of them alone shall conduct proceedings and. if so. endeavour to determine which one. when:

(a) several offences which are materially distinct and which fall under the criminal law of caeh of those States are ascribed either to a single person or to several per- sons having acted in unison;

(l)) a single offence which falls under the criminal law of each of those States is ascribed to several persons having acted in unison.

Article 33

All decisions reached in accordance with Articles 31 paragraph 1. and 32 shall entail. as between the States concerned, all the consequences of a transfer of proceedings as provided for in this (,'Tonvention. The State which waives its own proceedings shall be decmed to have transferred them to the other State.

Article 34

The transfer procedure provided for in Section 2 of Part lll shall apply in so far as its provisions are compatible with those contained in the present Part.

'116

sursis att-dela d'un délai de 31) jours ä compter de l'envoi de l'avis prévu au para- graphc 2 de l'article "30.

2. Les dispositions du paragraphc l ne s'imposent pas: (a) & l'Etat d'envoi de l'avis prévu au paragraphc 2 de l'article 30, lorsque les débats principaux au fond y ont été décla- res ottverts en presence du prévenu avant l'envoi de cet avis, (I)) 51 l'Etat destinataire de l'avis. lors- que ces débats _v om été déclarés ouverts en presence du prévenu avant la réception de cet avis.

Article 32

Dans l'intérét de la découverte de la vérite et de l'application d'une sanction appropriée. les Etats intéressés examinent s'il est opportun qu'une poursttite unique soit intentée par l'un d'cux et. dans l'affir- mative. s'efforcent de déterminer lequel tl'entre eux intentera la poursuite, lorsque:

(u) plusieurs faits matériellement distincts qui eonstituent tous des infractions å Ia loi pénale de chacttn de ces Etats sont imputés, soit & ttne seule personne. soit å plusieurs personnes ayant agi de concert ;

(I)) un fait unique qui constitue une infraction a la loi pénale de Chacun de ces Etats est imputé a plusieurs personnes ayant agi de concert.

Article 33

Totttc decision interventtc en application du paragraphe 1 de l'article 31 et de l'article 32 cntraine entre les Etats intéressés tous les effcts d'une transmission de poursuite prévus par la présentc Convention. l.'Elat qui rcnonce a sa propre poursuite est con- sidéré comme ayant transmis sa pottrsttitc a l'autre Etat.

Article 34

La procedure de transmission prévue a la Section 2 du Titre lll s'applique dans celles de ses dispositionsqui som compa- tibles avec le present Titre.

Prop. 1975/76: 3

rättelse som avses i artikel 30 andra styc- ket. '

2. Bestämmelserna i första stycket är ej bindande (a) för den stat som avsänder underrät- telse som avses i artikel 30 andra styc- ket. om i denna stat huvudförhandling har inletts i den tilltalades närvaro innan un- derrättelsen avsändes: (b) för den stat till vilken underrättelsen är ställd, om i denna stat huvudförhandling har inletts i den tilltalades närvaro innan underrättelsen mottagits.

Artikel 32

Med beaktande av intresset att en full- ständig utredning sker och att lämplig på— följd ådöms skall de berörda staterna un- dersöka om det är lämpligt att lagföringen handhas endast av en av dem samt. om så befinnes vara fallet, försöka bestämma vilken av dem, när

ta) flera gärningar, som är i sak skilda och som utgör brott enligt strafflagstiftning- en i var och en av dessa stater, tillskrivs antingen en enda person eller flera som handlat i samråd:

(b) en gärning. som utgör brott enligt strafflagstiftningen i var och en av dessa stater. tillskrivs flera personer som hand— lat i samråd.

Artikel 33

Beslut, sotn har fattats enligt artikel 31 första stycket och artikel 32 medför, såvitt angår förhållandet mellan de berörda sta- terna, den rättsverkan som enligt denna konvention är förenad med överförande av lagföring. Stat som avstår från egna åtgär- der för lagföring skall anses ha överfört lagföringen till den andra staten. '

Artikel 34

De i del III avdelning 2 av denna kon- vention upptagna bestämmelserna rörande förfarandet vid överförande skall tillämpas i den utsträckning de är förenliga med be- stämmelserna i denna del.

Prop. 1975/76: 3

PART V Ne bis in idem Article 35

1. A person in respect of whom a final and enforceable criminal judgment has been rendered may for the same act neither bc prosecuted nor sentenced nor subjected to enforcemcnt of a sanction in another Con- tracting State: tu) if he was aequitted: (Ir) if the sanction imposed: (i) has been completely enforced or is being enforced. or (ii) has been wholly, or with respect to the part not enforced. the subject of a pardon or an amnesty. or

(iii) can no longer be enforced because of lapse of time: (t') if the court convicted the offender without imposing a sanction.

2. Nevertheless. a Contracting State shall not. unless it has itself requested the pro- ceedings. bc obliged to recognise the effect of ne his in iden: if the act which gave rise to the judgment was directed against either a person or an institution or any thing having public status in that State, or if the subject of the judgment had himself a public status in that State.

3. Furthermore, a Contracting State where the act was committed or considered as such according to the law of that State shall not be obligcd to recognise the effect of ne bis in idem unless that State has itself requested the proceedings.

Article 36

If new proceedings arc instituted against a person who in another Contracting State has been sentenccd for the same act. then any period of deprivation of liberty arising from the sentence enforced shall be dc- ducted from the sanction which may be imposcd.

Article 37

This Part shall not prevent the ap- plication of wider domestic provisions re-

Tl'l'Rl-Ä V Ne bis in idem Article 35

]. Une personne qui a fait l'objet d'un jugement répressif définitif et exécutoire ne peut. pour le méme fait. étre poursuivie, condamnée ou soumise a l'cxécution d'une sanction dans un autre Etat Contractant:

(a) lorsqtrellc a été acquittc'e: (h) lorsque la sanction infligéc :

(i) a été entieremcnt subie ou est en cours d'exécution. ou '

(ii) a fait l'objet d'une gråce ou d'une amnistic portant sur la totalité de la sanction ou sur la partie non exécutc'e de celle-ci. ou

(iii) ne petit plus étre exéeutée en raison de la prescription; (t') lorsque le juge a constaté la cul- pabilité de l'autcur de l'infraction sans pro- noncer de sanction.

2. Toutefois. un Etat ('_'(mtractant n'est pas oblige'. å moins qu'il n'ait lui-méme de— mandé la poursuite. de reconnaitre I'cffet ne his in [dem si le fait qui a donné lieu au jttgcment a été commis contre ttne per- sonne. une institution, ou un bien qui a un caractere public dans cet Etat. ou si la personne qui a fait l'objet du jugement avait elle-méme un caractere public dans cct Etat. .

3. En outre. un Etat Contractant dans lequel le fait a été commis ou est considéré comme tel selon la loi de cet Etat n'e'st pas obligé de reconnaitrc l'effet ne bis in ide/n, å moins qu'il n'ait lui-méme dcmandé la poursttite.

Article 36 .

Si une nouvelle poursuite est intentée contre une personne jugée pour le méme fait dans un autre Etat Contractant. toute période de privation de liberté subie en exécution du jugement doit étre déduite de la sanction qui sera éventuellement pro- noncée. '

Article 37

Le present Titre nc fait pas obstaclc a l'application des dispositions nationales

Prop. 1975/76: 3

DE]- V Ne bis in idem Artikel 35

I. Den som dömts genom slutligt och verkställbart avgörande får varken åtalas eller dömas eller underkastas verkställighet av påföljd för samma gärning i annan för- dragsslutande stat:

(a) om han har frikänts: (b) om den ådömda påföljden

(i) har verkställts i sin helhet eller om verkställigheten pågår.

(ii) har varit-föremål för nåd eller am- nesti i sin helhet eller med avseende på den del som ej verkställts. eller

(iii) ej längre kan verkställas på grund av preskription; (c) om domstolen har förklarat honom skyldig utan att ådöma påföljd.

2. Fördragsslutande stat är dock ej, om den ej själv har begärt lagföringen, för- pliktad att erkänna brottmålsdomens rätts- kraft, om den gärning som domen gäller var riktad mot person i offentlig ställning eller mot institution eller annat som har offent- lig karaktär i den staten eller om den döm- de själv hade offentlig ställning i denna stat.

3. Fördragsslutande stat, i vilken gär- ningen har begåtts eller skall anses ha be- gåtts enligt lagen i den staten, är ej förplik- tad att erkänna brottmålsdomens rättskraft, om ej staten i fråga själv har begärt lagfö- ringen.

Artikel 36

Om ny rättegång inleds mot någon som har dömts för samma gärning i annan för- dragsslutande stat, skall tiden för varje fri- hetsberövande, som har verkställts på grund av sådan dom, avräknas från den påföljd som kan komma att åläggas.

Artikel 37

Bestämmelserna i denna del av kon- ventionen skall ej hindra tillämpning av

Prop. 1975/76: 3

lating to the effect of ne bis in [dem at- tached to foreign criminal judgments.

PA RT VI Final Clauses

Article 38

1. This Convention shall be open to sig- nature by the member States of the Council of Europe. It shall be subject to ratification or acceptance. Instruments of ratification or acceptance shall be deposited with the Se- cretary General of the Council of Europe.

2. This Convention shall enter into force three months after the date of the deposit of the third instrument of ratification or ac- ceptance.

3. In respect of a signatory State ratify- ing or accepting subsequently, the Conven- tion shall come into force three months after the date of the deposit of its instrument of ratification or acceptance.

Article 39

]. After the entry into force of this Con- vention, the Committee of Ministers of the Council of Europe may invite any non- mcmber State to accede thereto provided that the resolution containing such invita- tion receives the unanimous agreement of the Members of the Council who have ratified the Convention.

2. Such accession shall be effected by depositing with the Secretary General of the Council of Europe an instrument of ac- cession which shall take effect three months after the date of its deposit.

Article 40

l. Any Contracting State may, at the time of signature or when depositing its instrument of ratification, acceptance or ac- cession, specify the territory or territories to which this Convention shall apply.

2. Any Contracting State may, when dc- positing its instrument of ratification, ac- ceptance or accession or at any later date. by declaration addressed to the Secretary General of the Council of Europe. extend this Convention to any other territory or territories specified in the declaration and

plus larges concernant l'effet ne bis in iden: attaché aux (lécisions judiciaires pronon- cées a l”étranger.

TITRE Vl Dispositions finales Article 38

|. La présentc Convention est ouverte ft la signature des Etats membres du Conseil de l'Europe. Elle sera ratifiée ou acceptée. l..es instruments de ratification ou d'accep— tation seront déposés pres le Secrétaire Gé- néral du Conseil dc l”Europe.

2. La Convention entrera en vigueur 'trois mois aprés la date du dépöt du troi— sieme instrument de ratification ou d'accep- tation.

3. Elle entrera en vigueur .a l'égard de tout Etat signatairc qui la ratifiera ou l'ac- ceptera ultérieurement trois mois apres Ia date du dépöt de son instrument (le ra- tification ou d'acceptation.

Article 39

]. Ap'rés l'entrée en vigueur de la pré- sente Convention. le Comité des Ministres du Conseil de l”Europe pourra inviter tout Etat non membrc du Conseil å adhérer a 'la présente Convention. La résolution con—

cernant cette invitation devra rccevoir l'ac- cord ttnanime des Membres du Conseil ayant ratifié la Convention.

2. L'adhésion s”effectuera par le dépöt. pt'és le Secrétaire Général du Conseil de l'Europe, d'un instrument d”adhésion qui prendra effet trois mois 'aprcs la date de son dépöt.

Article 40

l. Tout Etat Contractant peut. au mo- ment de la signature ou au moment du dé- pöt de son instrument de ratification, d'ac- ceptation ou d'adhésion, désigncr le ou les territoires auxquels s'appliquera la présentc Convention.

2. Tout Etat Contractant peut, au mo- ment du dépöt de son instrument de ratifi- cation, d'acceptation ou d”adhésion, ou a tout autre moment par la suite, étendrc l'ap- plication de la présentc Convention, par déclaration adressée au Secrétaire Général du Conseil de l'Europe. å tout autre terri-

Prop. 1975/76: 3

mera vittgående nationella bestämmelser med avseende på utländska brotttnälsdomars rättskraft.

DEL VI Slutbestänmlelser Artikel 38 _

l. Denna konvention är öppen för un- dertecknande av Europarådets medlems- stater. Den skall ratificeras eller godkän- nas. lnstrumcnt rörande ratifikation eller godkännande skall deponeras hos Europa- radets "generalsekreterare.

3. Konventionen träder i kraft tre måna- der efter den dag då det tredje ratifikations- eller godkännandeinstrumentet deponera- des.

3. I förhållande till signatärstat som där- efter ratificerar eller godkänner konventio- nen träder den i kraft tre månader efter den dag då dess ratifikations- eller godkännande- instrument deponerades.

Artikel 39

l. Sedan denna konvention trätt i kraft. katt littroparädets ministerkommitté inbju- da" stat, som ej är medlem av rådet. att ansluta sig till konventionen under förut- sättning att samtliga medlemmar av rådet som har ratificerat konventionen har biträtt beslutet om sådan inbjudan.

2. :'anlutning sker genom att anslutnings- instrument deponeras hos Europarådets ge- neralsekreterare och träder i kraft tre må- nader et'ter dagen för deptmcringen.

Artikel 40

l. l—"ördragsslutantle stat kan vid under- tecknandet eller vid deponeringcn av in- strument rörande ratifikation. godkännande eller anslutning närmare ange det eller de omradcn belräflande vilka konventionen skall tillämpas.

2. Fördragsslutande stat kan vid depo- neringen av instrument rörande ratifikation, godkännande eller anslutning eller vid vil- ken som helst senare tidpunkt genom för- klaring till Europarädcts generalsekreterare utsträcka kotwentionens tillämpning till an- nat otnräde som anges i förklaringen och

12]

Prop. 1975/ 76: 3

for whose international relations it is re- sponsible or on whose behalf it is authorised to give undertakings.

3. Any declaration made in pursuance of the preccding paragraph may, in respect of any territory mentioned in such declara- tion. be withdrawn according to the proce- durc laid down in Article 45 of this Conven- tton.

Article 41

l. Any Contracting State may, at the time of signature or when depositing its instru- ment of ratification, acceptance or access- ion, declare that it avails itself of one or more of the reservations provided for in Appendix l or make a declaration provided for in Appendix 11 to this Convention.

2. Any Contracting State may wholly or partly withdraw a reservation or declara- tion it has made in accordance with the foregoing paragraph by tneans of a decla- ration addresscd to the Secretary General of the Council of Europe which shall become effective as from the (late of its receipt.

3. A Contracting State which has made a reservation in respect of any provision of this Convention may not claim the applica- tion of that provision by any other Con— tracting State: it may. however. if its res- ervation is partial or conditional, claim the application of that provision insofar as it has itself accepted it.

Article 42

I. Any Contracting State may at any titnc. hy declaration addressed to the Sec- retary General of the Council of Europe. set out the legal provisions to be included in Appendix lll to this Convention.

Z. Any change of the national provisions listed in Appendix Ill shall be notified to the Secretary General of the Council of Europe if such a change renders the infor- mation in this Appendix incorrect.

3. Any changes made in Appendix lll in application of the preceding paragraphs shall take effect in each Contracting State one month after the date of their notifica— tion by the Secretary General of the Council of Europe.

toire désigne dans la declaration et dont il assttrc les relations internationales ou pour lequel il est habilité a stipttler.

3. Toute déclaration faite en vertu dtl paragraphc précédent pourra étre retirée en ce qui concerne tout territoire désigné dans cette déclaratitm. aux conditions pré- vues par l'article 45 de la présentc Con- vention.

Article 4I

[. Tout Etat Contractant peut. au mo- ment de la signature ou au moment du dc'pöt de son instrument de ratification, d'acceptation ou d'adhésion. déclarer faire usage de l'une ou de plusieurs des réserves figurant a l'Annexe I ou faire une déclara- tion conformément a l'Annexe 11 de la présentc Convention.

'2. Tout Etat Contractant peut retirer en tout ou en partie une reserve ou déclara- tion formulée par lui en vertu du para- graphc précédent. au moyen d'une declara- tion adressée au Secrétaire Général du Conseil de l'Europe et qui prendra effet a la date de sa reception.

3. 1.'Etat Contractant qui a formulé une reserve au sujet d'une disposition de la présentc Convention ne peut prétendre :] l'application de cette disposition par un autre Etat Contractant; toutefois il peut. si la réserve cst partielle ou conditionnelle. prétendre å l'application de cette disposition dans la mesure ou iI I'a acceptée.

Article 42

l. Tout Etat Contractant peut. a tout moment. indiquer au moyen d'une declara- tion adressée au Secrétaire General du Cott- seil de l'liurope, les dispositions légales 'It inclttre dans l'Annexe Ill de la présentc Convention.

2. Toute modification des dispositions nationales mentionnées dans l'Annexe lll doit etre notifiée au Secrétaire Général du Conseil de l'Europe si elle rend inexactes les informations données par cette Annexe.

3. Les modifications apportées a l'An- nexe 111 en application des paragraphes précédents prennent effet pour chaque Etat Contractant un mois apres la date de leur notification par le Secrétaire ("ie- néral du Conseil de l'Europc.

Prop. 1975/76: 3

för vars internationella förbindelser staten svarar eller för vilket den äger sluta avtal.

3. Förklaring som avgivits enligt före- gående stycke kan beträffande varje i för- klaringen angivet område återtagas i den ordning som föreskrives i artikel 45 i denna konvention.

Artikel 41

l. Fördragsslutande stat kan vici under- tecknandet eller vid deponeringen av instru- ment rörande ratifikation. godkännande el- ler anslutning förklara att den begagnar sig av en eller flera av de möjligheter till förbehåll som anges i bilaga 1 eller avge förklaring som anges i bilaga 11 till denna konvention.

2. Fördragsslutande stat kan helt eller delvis återtaga ett förbehåll som gjorts el- ler en förklaring som avgivits enligt före- gående stycke genom meddelande till Euro- parådets generalsekreterare. vilket träder i kraft från den dag det har mottagits.

3. Fördragsslutande stat. som gjort för- behåll i fråga om någon bestätnmelse i konventionen. kan ej kräva av annan för- dragsslutande stat att denna bestämmelse skall tillämpas. Staten kan dock, om förbe- hållet är partiellt eller villkorligt, kräva att bestämmelsen tillämpas i den mån den själv har godkänt densamma.

Artikel 42

[. l—"ördragsslutande stat kan när som helst genom förklaring till Europarådets ge- neralsekreterare ange ”de lagbestämmelser som skall upptagas i bilaga 111 till denna konvention.

2. Ändring i de nationella bestätnmelser som är upptagna i bilaga 111 skall medde- las Europarådets generalsekreterare, om ändringen medför att uppgifterna i bilagan blir oriktiga.

3. Ändringar i bilaga 111 enligt första eller andra stycket skall träda i kraft i för- dragsslutande stat en månad efter den dag staten underrättas om ändringen av Europa- rådets generalsekreterare.

IJ '_'—J

Prop. 1975/76: 3

Article 43

I. This Convention affects neither the rights and the ttndcrtakings derived from extradition treaties and international mul- tilateral conventions concerning special matters. nor provisions concerning matters which are dealt with in the present Con- vention and which are contained in other existing conventions between Contracting States.

2. The Contracting States may not con- clude bilateral or multilateral agreements with one another on the matters dealt with in this Convention. except in order to sup- plement its provisions or facilitate applica- tion of the principles embodied in it.

3. Should two or more Contracting States. however. have already established their relations in this matter on the basis of uniform legislation. or institutcd a special system of their own. or should they in fu- ture do so, they shall be entitled to regulate those relations accordingly. notwithstanding the terms of this Convention.

4. Contracting States ceasing to apply the terms of this Convention to their mutual relations in this matter in accordance with the provisions of the prcccding paragraph shall notil'y the Secretary General of the Council ol' Europe to that effect.

Article 44

The European Committee on Crime Prob- lems of the Council of Europe shall be kept informed regarding the application of this Convention and shall do whatever is needfttl to facilitate a friendly settlement of any difficulty which may arise out of its cxecution.

Article 45

1. This Convention shall remain in force indefinitely.

2. Any Contracting State may, insofar as it is concerned. denouncc this Convention by means of a notification addressed to the Secretary General of the Council of Europe.

3. Such denunciation shall take effect six months after the date of receipt by the Secretary General of such notification.

Article 43

1. La présente Convention ne porte at- teintc ni aux droits et obligations décou- lant des traités d'extradition et des con- ventions internationales multilate'rales con- cernant des matiéres spécialcs. ni aux dis- positions qui concernent les ttttttiercs qui font l'objet de la présentc Convention et qui sont contenues dans d'atttres conven- tions existantcs entre litats Contractants.

2. Les litats (f'ontraetants ne pottrront conclurc entre eux des accords bilateraux ou multilatéraux relatifs aux questions réglécs par la présentc Convention que pour compléter les dispositions de celle-ci ou pour faciliter l'application dcs principes qui _v sont contenus. . 3. 'l'outefois. si deux ou plusieurs Etats Contractants ont établi ou viennent a établir Icurs relations sur la base d'une législation uniformc ou d'un régimc particulier. ils auront la faculté de régler leurs rapports mtttuels en la matierc en se basant exclu- sivement sur ces systemes nonobstant les dispositions de la présentc Convention.

4. Les Etats Contractants qui vicndraient it exclure de leurs rapports mutuels I'appli- cation. de la présentc Convention con- formc'ment aux dispositions du paragraphc précédent adresseront å cet effet une noti- fication au Secrétaire (fiéne'ral du Conseil de l'Europe.

Article 44

Le Comite Europécn pour les Problémes Criminels du Conseil dc I'Europe suivra l'exécution de la presente Convention ct facilitera autant que de besoin le reglement amiable de toute difficulté a laquelle l'cxé- cution de la Convention donncrait lieu.

Article 45

1. La présentc Convention demeurera en vigueur sans limitation de duree.

2. Tout Etat Contractant pourra. en ce qui le concerne. dénoncer la présentc Con- vention en adressant une notification au Secrétaire Général du Conseil de l'Europe.

3. La dénonciation prendra effet six mois" apres la date de la reception de la notifica- tion par le Secrétaire Général.

Prop. 1975/76: 3

Artikel 43

1. Denna konvention inverkar icke på rättigheter eller åtaganden som härrör från utlämningstraktater eller internationella multilaterala konventioner rörande särskilda ämnen och ej heller på bestämmelser rö- rande ämnen som behandlas i denna kon- vention och som även är intagna i andra gällande konventioner mellan fördragsslu- tande stater.

2. De fördragsslutande staterna får ej ingå bilaterala eller multilaterala överens- kommelser med varandra i ämnen som be- handlas i denna konvention tttom för att göra tillägg till konventionens bestämmelser eller underlätta tillämpningen av dess prin- ciper.

3. Har emellertid två eller flera fördrags- slutande stater redan rcglerat sina inbördes förhållanden på detta område på grundval av enhetlig lagstiftning eller tillskapat ett särskilt system för sin räkning. eller skulle de göra så i framtiden. är de berättigade att reglera sina förhållanden i enlighet där— med utan hinder av bestämmelserna i denna konvention.

4. Fördragsslutande stater som i enlig- het med bestämmelserna i föregående styc- ke upphör att tillämpa konventionens be- stämmelser på sina inbördes förhållanden på detta område skall underrätta Europa- rådets generalsekreterare härom.

Artikel 44

Europarådets kommitté för brottslighets- frågor skall hållas underrättad om tillämp- ningen av denna konvention och skall göra vad som behövs för att underlätta en vän- skaplig lösning av varje svårighet som kan uppstå vid tillämpningen.

Artikel 45

|. Denna konvention skall förbli i kraft under obegränsad tid.

2. Fördragsslutande stat kan för sitt vid- kommande uppsäga konventionen genom underrättelse till Europarådets generalsekre- terare.

3. Uppsägningen träder i kraft sex måna- der efter den dag då generalsekreteraren mottog underrättelsen.

Prop. 1975/76: 3

Article 46

The Secretary General of the Council of Europe shall notify the member States of the Council and any State which has ac- ceded to this Convention of:

(a) any signature: (b) any deposit of an instrument of rati- fication acceptance or accession;

(t') any date of entry into force of this Convention in accordance with Article 38 thereof:

(d) any declaration received in pursuance of the provisions of Article 9. paragraph 3;

(P) any declaration received in pursuance of the provisions of Article 13. paragraph 3;

tll any declaration received in pursuance of the provisions of Article 18. paragraph 2:

(g) any declaration received in pursuance of the provisions of Article 40, paragraphs 2 and 3;

(h) any reservation or declaration made in pursuance of the provisions of Article 4'1. paragraph ];

(i) the withdrawal of any reservation or declaration carried out in pursuance of the provisions of Article 41. paragraph 2;

(j) any declaration received in pursuance of Article 42. paragraph ]. and any subse- quent notification received in pursuance of paragraph 2 of that Article;

(k) any notification received in pursu- ance of the provisions of Article 43, para- graph 4;

(I) any notification received in pursuance of the provisions of Article 45 and the date on which denunciation takes effect.

Article 47

This Convention and the notifications and declarations authorised thercunder shall apply only to offences committed after the Convention comes into effect for the Con- tracting States involved.

ln Witness whereof, the undersigncd, being duly authorised thereto, have signed this Convention.

Done at Strasbourg, this 15th day of May 1972, in English and in French, both texts being equally authoritative, in a single copy. which shall remain deposited in the archives

Article 46

l.e Secrétaire Général du Conseil de l'Europc notifiera aux Etats membres du Conseil et a tout Etat ayant adhéré & la présente Convention :

(a) toute signature; (h) le dépöt de tout instrument de rati- fication, d'acccptation ou d'adhe'sion;

(c) toute date d'entrée en vigueur de la présentc Convention conformément a son article 38; _

(d) toute declaration rccue en applica— tion des dispositions du paragraphc 3 de l'article 9; .

(e) toute declaration recue en applica- tion des dispositions du paragraphc 3 de l'article 13:

(fl toute declaration recue en applica- tion des dispositions du paragraphe 2 de l'article 18;

(g) toute declaration recue en applica- tion des dispositions des paragraphes 2 ct 3 de l'article 40;

(It) toute réserve ou declaration formu- lée en application des dispositions du para— graphe 1 de l'article 41;

(i) le retrait dc toute réservc ou declara- tion cffectué en application dcs disposi- tions du paragraphc 2 de l'article 4'1: .

(j) toute déclaration regue en application du paragraphc 1 de l'article 42 ct toute notification ultérieure recue en application du paragraphc 2 de cet article;

(k) toute notification rccue en applica- tion du paragraphc 4 de l'article 43;

(I) toute notification regue en application des dispositions de l'article 45 et la date 51 laquelle la dénonciation prendra effet.

Article 47

La présentc Convention et les déclara- tions et notifications qu'elle autorise ne s'ap- pliqueront qu'aux infractions commises pos- térieurement En son entrée en vigueur entre les Etats Contractants intéressés.

En foi de quoi, les soussignés dåment autorisés å cet effet, ont signé la présentc Convention. . '

Fait a Strasbourg, le 15 mai 1972, en franeais ct en anglais les deux textes faisant également foi, en un seul exemplaire qui sera déposc' dans les archives du Conseil de

Prop. 1975/76: 3

Artikel 46

Europarådets generalsekreterare skall un- derrätta rådets medlemsstater och varje stat. som har anslutit sig till denna konvention. om

(a) undertecknande: -tb) deportering av ratifikations-, godkän— nande- eller anslutningsinstrument;

(c) dagar för konventionens ikraftträdan- de enligt artikel 38:

(d) förklaring enligt artikel 9 tredje styc- ket:

(e) förklaring enligt artikel 13 tredje stycket:

(ft förklaring enligt artikel 18 andra stycket:

(g) förklaring enligt artikel 40 andra eller tredje stycket:

(hl förbehåll eller förklaring enligt artikel 41 första stycket;

(i) återtagande av förbehåll eller för- klaring enligt artikel 41 andra stycket;

(j) förklaring enligt artikel 42 första stycket och därpå följande underrättelse en- ligt andra styckct i samma artikel:

(k) underrättelse enligt artikel 43 fjärde stycket;

(I) underrättelse enligt artikel 45 och da- gen då uppsägningen träder i kraft.

Artikel 47

Denna konvention samt förklaringar och underrättelser enligt konventionen skall till- lämpas endast på brott som begåtts sedan konventionen trätt i kraft mellan vederbö- rande fördragsslutande stater.

Till bekräftelse varpå undertecknade. där- till vederbörligen bemyndigade. har under- skrivit denna konvention.

Som skedde i Strassbourg den 15 maj 1972 på engelska och franska. vilka båda texter äger lika vitsord. i ett exemplar. som skall förvaras i Europarådets arkiv. Europa-

Prop. 1975/76: 3

of the Council of Europe. The Secretary General shall transmit certified copies to each of the signatory and acceding Gov- ernments.

APPENDIX I

Each Contracting State may declare that it reserves the right:

(u) to refuse a request for proceedings. if it considers that the offence is a purely religious offence;

(b") to refuse a request for proceedings for an act the sanctions for which. in ae- cordancc with its own law, can be im- posed only by an administrative authority;

(t') not to accept Article 22; td) not to accept Article 23; (e) not to accept the provisions contained in the second sentence of Article 25 for con- stitutional reasons;

([) not to accept the provisions laid down in Article 26. paragraph 2, where it is competent hy virtue of its own law;

(g) not to apply Article 30 and 31 in respect of an act for which the sanctions, in accordance with its own law or that of the other State concerned. can be imposed only by an administrative authority.

(h) not to accept Part V.

APPENDIX Il

Any Contracting State may declare that for reasons arising out of its constitutional law it can make or receive requests for proceedings only in circumstances specified in its municipal law.

Any Contracting State may, by means of a declaration. define as far as it is con- cerned the term *'national" within the mean- ing of this Convention.

APPENDIX Ill

List of offences other than offences dealt with under criminal law

The following offences shall be assimi- lated to offences under criminal law:

in France: any unlawful behaviour sanc- tioned by a contravention de grande voirie.

l'Europe. Le Secrétaire Général du Conseil de l'Europe en communiquera copie certi- fiée conforme å chacun des Etats signataires et adhérents.

ANNEXE ]

Tout Etat Contractant peut déclarer qu'il se réserve le droit:

(a) de refuser une demande de poursuite s'il estime que l'infraction revet un ca- ractere purement rcligieux;

(b) de refuser une demande de poursuite å raison d'un fait dont la répression, con- formément ä sa propre loi, est de la com- pétence exclusive dyune autorité administra- tive ;

(c) de ne pas accepter l'article 22; ((I) de ne pas accepter Particle 23; (e) de ne pas accepter les dispositions contenues dans la deuxieme phrase de l”ar- ticle 25 pour des motifs d'ordre constitu- tionnel;

(f) de nc pas accepter les dispositions prévues au paragraphc 2 de Particle 26 dans les cas ou il a compétence en appli- cation de sa législation interne;

(g) de ne pas appliquer les articles 30 et 31 å raison d'un fait dont la répression, conformément a sa propre loi ou a celle de l'autre Etat, est de la competence exclu- sive d'une autorité administrative;

(h) de ne pas accepter le Titre V.

ANNEXE II

Tout Etat Contractant peut déclarer que, pour des raisons d'ordre constitutionnel, il ne peut formuler ou accueillir de deman- des de poursuites que dans les cas qui sont précisés dans sa loi interne.

Tout Etat Contractant peut, au moyen d'une declaration, définir, en ce qui le concerne, le terme (( ressortissant » au Sens de la présente Convention.

ANNEXE llI

Liste d'infractions autres que les infractions pénales

Aux infractions réprimées par la loi péna- le doit étre assimilé : -

en France : tout comportement illégal sanctionné par une contravention de grande" voirie.

Prop. 1975/76: 3

rådets generalsekreterare skall översända be— styrkt avskrift därav till varje stat som un- dertecknat eller anslutit sig till konventio- nen.

BIIAGA I

Fördragsslutande stat kan förklara att den förbehåller sig rätten:

(a) att avslå framställning om lagföring. om den anser att brottet uteslutande är ett religiöst brott:

(b) att avslå framställning om lagföring för gärning. som enligt statens egen lag kan bestraffas endast av administrativ myn- dighet:

(c) att ej godtaga artikel 2 . (d) att ej godtaga artikel 2. ; (e) att av konstitutionella skäl ej godtaga artikel 25 andra meningen:

4) IJ

(f) att ej godtaga artikel 26 andra styc- ket i de fall då den är behörig på grund av sin interna lagstiftning:

tg) att ej tillämpa artiklarna 30 och 31 på gärning. som enligt statens egen lag eller enligt den andra statens lag kan be- straffas endast av administrativ myndighet;

(ht att ej godtaga del V.

BILAGA ll

Fördragsslutande stat kan förklara att den av konstitutionella skäl kan göra eller mottaga framställning om lagföring endast i de fall som anges i dess interna lagstift- ning.

Fördragsslulande stat kan genom för- klaring för sin del bestämma innebörden av begreppet "medborgare" i denna kon- vention.

BILAGA lll Förteckning över lagöverträdelser som icke omfattas av strafflag

Följande lagöverträdelser skall likställas med brott mot strafflag:

i Frankrike: överträdelse som bestraffas med "contravention de grande voirie”;

Prop. 1975/76: 3

in the Federal Republic of Germany: any unlawful behaviour dealt with according to the procedure laid down in the Act on Violations of Regulations (Gaser: fiber Ord- nuugrwidrigkeiten of 24 May 1968—BGBI 1968. 1. 481).

in Italy: any unlawful behaviour to which is applicable Act No. 317 of 3 March 1967.

en République Federal-e d'Allemagne : tout comportement illégal pour lequel est prévue la procedure instauréc par la loi sur les violations de prescriptions d'ordre (Carat: iilwr Ordnungswlzlrigke'ilen du 24 mai 1968 —— BGBI 1968, 1.481).

mt Ila/ia; tout comportement illegal auquel est applicable la Loi n" 317 du 3 mars 1967.

Prop. 1975/76: 3

i För/)uudsrcpubliken Tyskland: överträ— delse som handläggs enligt lagen om över- trädelse av ordningsföreskrifter (Gesetz öber Ordnungswidrichkeiten) den 24 maj 1968 —— BGBl 1968. 1 481:

i Indien: överträdelse som avses i lag nr 317 den 3 mars 1967.

Prop. 1975/76: 3 132

1 Förslag till Lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott

Härigenom förordnas som följer. Tillämpningsområdet

1 5 Denna lag äger tillämpning vid samarbete rörande lagföring för brott med stat som tillträtt den europeiska konventionen om överförande av lagföring i brottmål.

Överförande av lagföring från Sverige till annan stat

2 & Misstänkes någon för brott enligt svensk lag får framställning om överförande av lagföring till annan stat göras

1. om den misstänkte har hemvist i den andra staten,

2. om den misstänkte är medborgare i den andra staten eller om denna stat är hans ursprungliga hemland,

3. om den misstänkte undergår eller skall undergå frihetsberövande

. påföljd i den andra staten,

4. om lagföring för samma eller andra brott har inletts mot den misstänkte i den andra staten.

5. om överförande av lagföring påkallas av utredningsskäl.

6. om verkställighet av dom på grund av brottet i det andra landet kan antagas öka möjligheterna till den dömdes sociala anpassning,

7. om den misstänktes närvaro vid förhandling här i landet ej kan säkerställas och hans personliga närvaro vid förhandling i den andra staten kan säkerställas, eller

8. om dom på grund av brottet ej kan verkställas här i landet ens med användning av utlämningsförfarande och verkställighet kan ske i den andra staten.

Har den misstänkte genom lagakraftvunnen dom blivit dömd här i landet får framställning om överförande av lagföring enligt första stycket göras endast om verkställighet av domen ej kan ske ens med användning av utlämningsförfarande och om den andra staten icke erkänner principen om verkställighet av utländsk dom eller vägrar verkställighet av sådan dom.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer beslutar om framställning enligt första eller andra stycket.

Prop. 1975/76: 3 133

3 5 Har framställning om överförande av lagföring gjorts enligt 2 5, får ej åtal väckas eller strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot utfärdas. Annan åtgärd för lagföring får vidtagas intill dess den andra statens beslut i anledning av framställningen mottagits.

Har lagföring överförts innan åtal väckts skall beslut om åtalsunderlåtelse meddelas. Sker det därefter skall åtalet nedläggas utan hinder av bestäm- melsen i 20 kap. 9 5 första stycket rättegångsbalken.

Dom som meddelats här i landet mot den misstänkte för brottet får ej verkställas.

4 5 Har framställning om överförande av lagföring gjorts återgår rätten till åtal och verkställighet

]. om den andra staten meddelar att den beslutat ej vidtaga åtgärder med anledning av framställningen eller avbryta sådana åtgärder eller avslå framställningen eller återkalla sitt bifall till framställningen eller

2. om framställningen återkallas innan den andra staten har meddelat att den beslutat att vidtaga åtgärder i anledning av framställningen.

5 5 Har framställning om överförande av lagföring gjorts enligt 2 & förlänges tiden för åtaISpreskription häri landet med sex månader.

Överförande av lagföring från annan stat till Sverige

Prövning av framställning om överförande av lagföring

6 & Framställning om överförande av lagföring från annan stat skall avslås

]. om misstanke för brott ej föreligger eller gärning, som avses med begäran om lagföring ej skulle ha varit ett brott, om den begåtts i Sverige, eller gärningsmannen ej hade varit underkastad ansvar för brottet enligt svensk lag, _

2. om hinder mot lagföring föreligger enligt 2 kap. 5 a & brottsbalken. eller

3. om vid tidpunkten för framställningen åtalspreskription redan inträtt i den andra staten enligt dess lagstiftning.

Vid tillämpning av första stycket 1 skall, om brottet begåtts av person i offentlig ställning i den andra staten eller mot sådan person eller offentlig institution eller egendom med offentlig karaktär i denna stat. brottet anses begånget av person i offentlig ställning här i landet eller mot person. institution eller egendom som här i landet motsvarar den mot vilken det begåtts.

7 & Framställning om överförande av lagföring för brott får avslås

Prop. 1975/76: 3 134

1. om motsvarande förutsättning som enligt 2 & erfordras för fram- ställning om överförande av lagföring från Sverige ej finnes föreligga,

2. om den misstänkte icke har hemvist i Sverige,

3. om den misstänkte icke är medborgare i Sverige och ej heller hade hemvist i Sverige vid tiden för brottet.

4. om brottet är av politisk natur eller ett rent militärt eller skatterättsligt brott.

5. om det finnes grundad anledning antaga att framställningen om lagföring har föranletts av hänsyn till ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt,

6. om åtalspreskription inträtt vid tiden för mottagandet av framställ- ningen enligt svensk lagstiftning,

7. om gärningen begåtts utom den andra statens område,

8. om lagföring skulle strida mot Sveriges internationella åtaganden,

9. om lagföring skulle strida mot grunderna för svensk rättsordning, eller 10. om den andra staten brutit mot några av de regler för förfarandet som föreskrivs i den i l & angivna konventionen.

8 5 Har framställning från annan stat om överförande av lagföring bifallits, skall bifallet återtagas om grund för att underlåta åtgärder före- ligger enligt 6 &.

9 5 Har framställning från annan stat om överförande av åtal bifallits, får bifallet återtagas

1. om den misstänktes personliga närvaro vid förhandlingi Sverige ej kan säkerställas eller dom för gärningen ej kan verkställas i Sverige,

2. om grund för avslag enligt 7 & framkommer innan åtal väckts, eller

3. i andra fall, om den andra staten samtycker härtill.

10 & Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer, prövar fråga som avses i 6-9 åå.

Verkan av framställning om överförande av åtal

1 1 5 Är både här i landet och i den andra staten åtal beroende av angivelse, har angivelse som gjorts i den andra staten samma verkan som angivelse som gjorts här i landet.

Krävs angivelse endast här i landet, får åtgärd för lagföring vidtagas även om angivelse ej gjorts, om den som äger rätt att göra angivelse ej gjort invändning häremot inom en månad från det underrättelse om hans rätt att göra sådan invändning delgivits honom.

Prop. 1975/76: 3 135

12 & Grundas svensk domstols behörighet uteslutande på 2 kap. 3 5 7 brottsbalken. får ej ådömas strängare påföljd för brottet än som stadgas i den andra staten.

13 & Åtgärd för lagföring, som har vidtagits enligt lagen i den andra staten, har samma rättsverkan här i landet som om den vidtagits av myndighet här i landet men får ej tillerkännas större bevisverkan än den har i det andra landet.

Har i den andra staten vidtagits åtgärd som enligt lagen i den staten medför att tiden för ådömande av påföljd uppskjutes, skall åtgärden ha samma verkan här i landet vid tillämpning av 35 kap. 1-6 åå brottsbalken.

Tillfälliga tvångsåtgärder i avvaktan på beslut i anledning av framställning om överförande av åtal

14 5 Har annan stat meddelat sin avsikt att göra framställning om överförande av lagföring och är svensk lag tillämplig uteslutande enligt 2 kap. 3 5 7 brottsbalken, får den misstänkte här i landet anhållas eller häktas om häktning för brottet får äga rum enligt svensk lag och det kan befaras att den misstänkte avviker eller undanröjer bevis.

Har i fall som avses i första stycket framställning om överförande av lagföring åtföljd av föreskrivna handlingar mottagits från annan stat, får här i landet vidtagas alla de tvångsåtgärder vilka kunnat vidtagas enligt svensk lag om det brott som har föranlett framställningen hade begåtts här i landet.

15 5 Utan hinder av bestämmelserna i svensk lag skall tvångsåtgärd som avses i 14 % upphöra om rätten till lagföring återgår till den andra staten.

Tvångsåtgärd som avses i 14 5 första stycket skall upphöra och den misstänkte under alla förhållanden friges om framställning om överförande av lagföring ej erhållits inom arton dagar från anhållandet eller häktningen eller om de handlingar, som skall åtfölja framställningen, ej erhållits inom femton dagar från det framställningen mottogs. Tid för anhållande eller häktning sombeslutatsenligt 14 5 första stycketfårejinågotfallöverskrida fyrtio dagar.

Slutbestämmelse

16 5 I fråga om förfarandet vid samarbetet mellan Sverige och annan stat rörande lagföring för brott gäller de bestämmelser Konungen meddelar.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Prop. 1975/76: 3

2 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

136

Härigenom förordnas, att 2 kap 3 och 5 a 55 brottsbalken skall ha nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 KAP. 3.51

För brott som begåtts utom riket dömes även i annat fall än som avses i 2 % efter svensk lag och vid svensk domstol.

] . om brottet förövats å svenskt fartygellerluftfartyg. så ock eljest om det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen å

sådant fartyg,

2. om brottet begåtts av krigsman å område där avdelning av krigsmakten befann sig eller om det begåtts av annan än krigsman å sådant område och avdelningen befann sig där för annat ändamål än övning,

3. om brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet eller svensk allmän inrättning,

4. om brottet begåtts inom område som ej tillhör någon stat och förövats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot utlänning med hemvist i Sverige,

5. om brottet är kapning av luft- fartyg, luftfartssabotage eller folk- rättsbrott eller försök till kapning av luftfartyg eller luftfartssabotage, eller

6. om det lindrigaste Straff som i svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i fyra år eller däröver.

5. om brottet är kapning av luft- fartyg, luftfartssabotage eller folk- rättsbrott eller försök till kapning av luftfartyg eller luftfartssabotage,

6. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i fyra år eller däröver, eller

7. om framställning om överfö- rande av lagföring gjorts från stat som tillträtt den europeiska konven- tionen den 15 maj 1972 om överför- ande av lagföring i brottmål.

5aå

Har fråga om ansvar för gärning prövats genom lagakraftägande dom. meddelad i främmande stat där gärningen förövats eller i främ- mande stat som har tillträtt den euro- peiska konventionen den 28 maj l970 om brottmålsdoms internatio- nella rättsverkningar, må den tillta- lade ej här i riket lagföras för samma gärning,

' Senaste lydelse 1973: 342

Har fråga om ansvar för gärning prövats genom lagakraftägande dom, meddelad i främmande stat där gärningen förövats eller i främ- mande stat som hartillträtt den euro- peiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms internatio- nella rättsverkningar eller den euro- peiska konventionen den 15 maj I 972 om överförande av lagföringi brott-

Prop. 1975/ 76: 3

Nuvarande lydelse

]. om han har frikänts från ansvar,

2. om han har förklarats skyldig till brottet" utan att påföljd har ådömts,

3. om ådömd påföljd har verk- ställts i sin helhet eller verkställighe- ten pågår, eller 4. om ådömd påföljd har bortfallit enligt lagen i den främmande staten.

l37

Föreslagen lydelse

mål, må den tilltalade ej här i riket lagföras för samma gärning,

1. om han har frikänts från ansvar,

2. om han har förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts,

3. om ådömd påföljd har verk- ställts i sin helhet eller verkställighe- ten pågår, eller -

4. om ådömd påföljd har bortfallit enligt lagen i den främmande staten.

Första stycket gäller ej i fråga om brott som avses i 1 5 eller 3 5 3,5 eller 6, såvida ej lagföringen i den främmande staten har skett på begäran av svensk myndighet.

Har fråga om ansvar för gärning prövats genom dom meddelad i främ- mande stat och föreligger ej på grund av vad förut i denna paragraf sagts hinder mot lagföring, må åtal för gärningen väckas här i riket endast efter förordnande av Konungen eller den Konungen bemyndigat därtill.

Prop. 197 5/7 6: 3 139

Bilaga 2 De remitterade förslagen

1 Förslag till Lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott

Härigenom föreskrives följande.

Lagens tillämpningsområde

] 5 Denna lag äger tillämpning vid samarbete rörande lagföring för brott med stat som tillträtt den europeiska konventionen den 15 maj 1972 om överförande av lagföring i brottmål. Lagen gäller dock ej samarbete rörande lagföring för vägtrafikbrott med stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 30 november l964 om straff för vägtrafikbrott.

Överförande av lagföring från Sverige till annan stat

2 & Misstänkes någon för brott enligt svensk lag, får framställning om överförande av lagföring till annan stat göras

!. om den misstänkte har hemvist i den andra staten,

2. om den misstänkte är medborgare i den andra staten eller om denna stat är hans ursprungliga hemland,

3. om den misstänkte undergår eller skall undergå frihetsberövande påföljd i den andra staten,

4. om lagföring för samma eller annat brott har inletts mot den misstänkte i den andra staten,

5. om överförande av lagföring påkallas av utredningsskäl,

6. om verkställighet av dom på grund av brottet i den andra staten kan antagas öka möjligheterna till den dömdes sociala anpassning,

7. om den misstänktes personliga närvaro ej kan säkerställas vid förhandling här i landet men vid förhandling i den andra staten, eller

8. om dom på grund av brottet ej _kan verkställas här i landet ens med användning av utlämningsförfarande men verkställighet kan ske i den andra staten.

Har den misstänkte dömts här i landet genom dom som vunnit laga kraft, får framställning enligt första stycket göras endast om domen ej kan verkställas här ens med användning av utlämningsförfarande och den andra staten icke erkänner principen om verkställighet av utländsk dom eller vägrar att verkställa sådan dom.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer beslutar om framställning enligt denna paragraf.

Prop. 1975/76: 3 140

35 Har framställning om överförande av lagföring gjorts enligt 2 &, får ej åtal väckas eller strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot utfärdas. Annan åtgärd för lagföring får vidtagas intill dess den andra statens beslut med anledning av framställningen har mot- tagits. Överföres lagföring sedan åtal väckts, skall detta förhållande anses utgöra rättegångshinder i brottmålet. Dom, som har meddelats här i landet mot den misstänkte för brottet. får ej verkställas sedan framställning om överförande av lagföringen har gjorts.

4å Bestämmelserna i 35 utgör ej hinder för fortsatta åtgärder för lagföring eller verkställighet här i landet,

1. om den andra staten meddelar att den beslutat att ej vidtaga åtgärder med anledning av framställningen eller avbryta sådana åtgärder eller avslå framställningen eller återkalla sitt bifall till denna eller

2. om framställningen återkallas innan den andra staten har meddelat att den beslutat att vidtaga åtgärder med anledning av den.

55 Har framställning om överförande av lagföring gjorts enligt 2 5, förlänges tiden för åtalspreskription här i landet med sex månader.

Överförande av lagföring från annan stat till Sverige

Prövning av framställning om överförande av lagföring 65 Framställning om överförande av lagföring från annan stat skall avslås

]. om misstanke om brott ej föreligger eller gärning, som avses med begäran om lagföring, ej motsvarar brott enligt svensk lag eller gärningsmannen, om gärningen hade begåtts i Sverige, ej skulle ha varit underkastad ansvar för brottet enligt svensk lag,

2. om hinder mot lagföring föreligger enligt 2 kap. 5 a & brotts- balken,

3. om åtalspreskription inträtt i den andra staten enligt dess lag innan framställningen g jordes.

4. om åtalspreskription inträtt enligt svensk lag innan framställ- ningen mottogs,

5. om lagföring skulle strida mot Sveriges internationella åtaganden, eller

6. om lagföring skulle strida mot grunderna för rättsordningen här i landet.

7 & Framställning om överförande av lagföring får avslås

Prop. 1975/76: 3 141

1. om med motsvarande tillämpning av 25 hinder mot sådan fram- ställning skulle ha förelegat.

2. om den misstänkte icke har hemvist i Sverige.

3. om den misstänkte icke är svensk medborgare och ej heller hade hemvist i Sverige vid tiden för brottet,

4. om brottet är av politisk natur eller ett rent militärt eller skatte- rättsligt brott,

5. om det finns grundad anledning antaga att framställningen har föranletts av hänsyn till ras, religion. nationalitet eller politisk åsikt,-

6. om gärningen har begåtts utom den andra statens område, eller

7. om den andra staten har brutit mot någon av de regler för förfa- randet som föreskrives i den konvention som avses i l 5 första meningen.

85 Har framställning från annan stat om överförande av lagföring bifallits, skall beslutet härom återkallas ]. om grund för avslag enligt 65 l—3 framkommer, eller

2. om grund för avslag enligt 65 4—6 framkommer innan åtal har väckts.

95 Har framställning frånannan stat om överförande av lagföring bifallits. får beslutet härom återkallas l..om den misstänktes personliga närvaro vid förhandling i Sverige ej kan säkerställas eller dom för gärningen ej kan verkställas i Sverige.

2. om grund för avslag enligt 75 framkommer innan åtal väckts, eller

3. i annat fall, om den andra staten samtycker härtill.

105 Har brottet begåtts av person i offentlig ställning i den andra staten eller mot sådan person eller offentlig institution eller egendom med offentlig karaktär i denna stat, skall brottet anses begånget av person i offentlig ställning här i landet eller mot person. institution ler egendom som här i landet motsvarar den mot vilken det begåtts.

11 5 Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer prövar fråga som avses i 6—9 55.

Verkan av framställning om överförande av lagföring 125 Är både här i landet och i den andra staten åtal beroende av angivelse, har angivelse som har gjorts i den andra staten samma verkan som angivelse som gjorts här i landet.

Kräves angivelse endast här i landet, får åtgärd för lagföring vidtagas även om angivelse ej har gjorts. om den som har rätt att göra angivelse ej har gjort invändning häremot inom en månad från det att under-

Prop. 1975/76: 3 142

rättelse om hans rätt att göra sådan invändning delgivits honom.

135 Har framställning från annan stat om överförande av lagföring bifallits, får åtal väckas här i landet. även om sådant förordnande som avses i 2 kap. 55 eller 5 a 5 tredje stycket brottsbalken ej har med- delats.

Grundas svensk domstols behörighet uteslutande på 2 kap. 3 a 5 brottsbalken, skall vid tillämpningen av svensk lag gärningen bedömas som om motsvarande gärning hade begåtts i Sverige. Härvid får ej ådömas påföljd som är att anse som strängare än det svåraste straff som är stadgat för brottet enligt lagen i den andra staten.

145 Åtgärd för väckande av åtal eller förundersökning, som har vidtagits enligt lagen i den andra staten, har samma giltighet här i landet som om den hade vidtagits av svensk myndighet. Den får dock ej tillerkännas större bevisverkan än den har i den andra staten. Har i den andra staten vidtagits åtgärd som enligt lagen i den staten medför förlängning av den tid inom vilken påföljd kan ådömas, skall åtgärden ha samma verkan här i landet vid tillämpning av 35 kap. 1— 4 och 6 55 brottsbalken.

Tillfälliga tvångsåtgärder i avvaktan på beslut med anledning av fram- ställning om överförande av lagföring

155 Har annan stat meddelat sin avsikt att göra framställning om överförande av lagföring och kan för brottet dömas efter svensk lag endast med stöd av 2 kap. 3 a 5 brottsbalken. får den misstänkte på framställning av den andra staten anhållas eller häktas häri landet, om häktning för brottet får ske enligt svensk lag och det skäligen kan befaras att den misstänkte avviker eller undanröjer bevis. I fråga om sådan tvångsåtgärd tillämpas i övrigt vad som är föreskrivet i svensk lag. Hari fall som avses i första stycket framställning om överförande av lagföring åtföljd av föreskrivna handlingar mottagits från annan stat. får här i landet vidtagas alla de tvångsåtgärder vilka hade kunnat företagas enligt svensk lag, om det brott som har föranlett framställ- ningen hade begåtts här i landet.

165 Tvångsåtgärd som avses i 15 5 skall upphöra. om rätten till lagföring återgår till den andra staten. Den som har anhållits eller häktats skall omedelbart friges, om fram- ställning om överförande av lagföring ej mottagits inom 18 dagar från den dag då han berövades friheten på grund av beslutet om anhållande eller häktning eller om de handlingar, som skall åtfölja framställ- ningen, ej erhållits inom 15 dagar från det framställningen mottogs.

Prop. 1975/76: 3 143

Tiden för frihetsberövande enligt [5 5 första stycket får ej i något fall överskrida 40 dagar.

Slutbestämmelser

175 Kan i ärende enligt denna lag för brott dömas endast med stöd av 2 kap. 3 a 5 brottsbalken skall den som avses med framställningen eller meddelandet om sådan hänvändelse som anges i 15 5 första stycket vid behov lämnas rättshjälp. Härvid äger bestämmelserna om offentlig försvarare i rättegångsbalken och om annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål i rättshjälpslagen (1972: 429) motsvarande tillämpning. Er- sättning som har utgivits av allmänna medel till offentlig försvarare samt kostnad för rättshjälp enligt 36 5 rättshjälpslagen skall dock stanna på statsverket.

185 I fråga om förfarandet vid samarbete mellan Sverige och annan stat rörande lagföring för brott gäller de bestämmelser som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagen äger ej tillämpning vid samarbete rörande lagföring för brott som har begåtts innan den i l 5 första meningen nämnda konventionen trätt i kraft mellan Sverige och den andra staten.

Prop. 1975/76: 3

2 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

144

Härigenom föreskrives i fråga om brottsbalken dels att i balken skall införas en ny paragraf, 2 kap. 3 a 5, av nedan

angivna lydelse,

dels att 2 kap. 5 a 5 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ZKAP. 3a5

Sa

Har fråga om ansvar för gärning prövats genom lagakraftägande dom, meddelad i främmande stat där gärningen förövats eller i främmande stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms internationella rättsverkningar. må den tilltalade ej här i riket lag- föras för samma gärning.

1. om han har frikänts från ansvar,

2. om han har förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts,

3. om ådömd påföljd har verk- ställts i sin helhet eller verkställig- heten pågår, eller

4. om ådömd påföljd har bort- fallit enligt lagen i den främmande staten.

Bifalles framställning om över- förande av lagföring från stat, som har tillträtt den europeiska konventionen den 15 maj 1972 om överförande av lagföring i brottmål, dömes för gärningen ef- ter svensk lag och vid svensk dom- stol, även om gärningen ej om- fattas av 1—3 55.

_51

Har fråga om ansvar för gärning prövats genom lagakraftägande dom, meddelad i främmande stat där gärningen förövats eller i främmande stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms internationella rättsverkningar eller den europeiska konventionen den 15 maj 1972 om överförande av lagföring i brottmål, må den till- talade ej här i riket lagföras för samma gärning,

1. om han har frikänts från ansvar,

2. om han har förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts,

3. om ådömd påföljd har verk— ställts i sin helhet eller verkställig- heten pågår, eller

4. om ådömd påföljd har bort- fallit cnligt lagen i den främmande staten.

Första stycket gäller ej i fråga om brott som avses i 1 5 eller 3 5 3, 5 eller 6, såvida ej lagföringen i den främmande staten har skett på be- gäran av svensk myndighet. 1 Senaste lydelse 1974: 565.

Prop. 1975/76: 3 |45

Har fråga om ansvar för gärning prövats genom dom meddelad i främmande stat och föreligger ej på grund av vad förut i denna para— graf sagts hinder mot lagföring. mä åtal för gärningen väckas här i ri- ket endast efter förordnande av regeringen eller den regeringen bemyn- digat därtill.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

lO—Riksdugen 1975/76. ] saml. Nr 3

Prop. 1975/76: 3 146

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 5 maj 1975

Närvarande: justitierådet Bergsten, regeringsrådet Lidbeck, justitie- rådet Höglund, justitierådet Brundin.

Enligt lagrådet den 17 mars 1975 tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 23 januari 1975 har rege- ringen på hemställan av statsrådet Geijer beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott,

2. lag om ändring i brottsbalken.

Förslagen. som finns bilagda detta protokoll, har inför lagrådet före- dragits av rådmannen Bengt Widén. Förslagen föranleder följande yttranden:

Lagrådet:

Lagrådet har ej någon erinran mot att. såsom förordas i lagråds- remissen, Sverige tillträder 1972 års lagföringskonvention. När det gäller utformningen av den författningsreglering som krävs vid svensk anslutning till konventionen delar lagrådet föredragande statsrådets uppfattning, att den s.k. transformationsmetoden bör användas, vilket innebär att konventionens olika regler i erforderlig utsträckning förs över till svenska författningsbestämmelser. Enligt förslaget samman- förs bestämmelserna i en särskild lag, benämnd lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott. Därjämte kompletteras 2 kap. BrB. bl.a. med en bestämmelse syftande till att fastslå den utvidgning av svensk domstols behörighet att döma över utomlands begångna brott som följer av konventionen.

] det väsentliga ger utformningen av lagregleringen i förslaget ej anledning till invändningar. Lagrådet förordar emellertid vissa ändringar i den särskilda lagen såvitt gäller förutsättningarna för att lagföring skall få överföras hit från annan stat. Ytterligare en del ändringar i denna lag föreslås, huvudsakligen avseende jämkningar av formell natur. Vad angår det förut nämnda tillägget till 2 kap. BrB kommer utvidgningen av den svenska straffrättsliga behörigheten till uttryck redan i den särskilda lagen. som även anger hur svensk lag skall tillämpas då lagföring överförs till Sverige på grundval av konventions- reglerna. Tillägget bör vid sådant förhållande ges formen av en hän- visning till den särskilda lagen.

Prop. 1975/76: 3 147

Den straffrättsliga behörigheten för svensk domstol är, oberoende av konventionen, mycket vidsträckt enligt de bestämmelser som ges härom i 2 kap. 1—3 55 BrB. Det bör understrykas att den föreslagna lagstiftningen reglerar enbart de fall som hänförs under konventionen. Den begränsar inte de möjligheter till lagföring i Sverige som följer av de nämnda bestämmelserna i BrB.

Förslaget till lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott

| &

Lagrådet:

Enligt den inledande bestämmelsen i denna paragraf äger lagen tillämpning i förhållande till stat som har tillträtt lagföringskonven- tionen. Tillämpningen av "lagen anknyts alltså enbart till det faktum att främmande stat tillträtt konventionen. Huruvida så är fallet med en viss stat kräver en undersökning när frågan uppkommer. Bekvämare för både myndigheter och allmänheten är att regeringen för varje stat som ansluter sig till konventionen förordnar om lagens tillämpning i förhållande till den staten och tillkännager detta på lämpligt sätt. Detta förfaringssätt har hittills i allmänhet tillämpats. då lagstiftning genom- förts med anledning av svenskt tillträde till en multilateral konvention. Förfaringssättet är f.ö. det enda möjliga i fråga om en sådan öppen konvention enligt vilken en stats anslutning till konventionen inte utan vidare medför att konventionen blir gällande mellan den staten och annan konventionsstat. Lagföringskonventionen är visserligen ej av denna typ. men det är önskvärt att en enhetlig ordning såvitt möjligt upprätthålls på området. Lagrådet hemställer därför att i första meningen i paragrafen anges att lagen äger tillämpning "enligt förord- nande av regeringen".

25

Lagrådet:

Enligt andra stycket av- denna paragraf kan överförande av lagföring till annan stat ske även i det fall att dom rörande gärningen har meddelats här i landet och vunnit laga kraft. Möjligheten till över- förande är dock i detta fall mycket begränsad, i det att den föreligger endast om domen är fällande och inte kan verkställas här ens med användning av utlämningsförfarande samt den främmande staten ej erkänner principen om verkställighet av utländsk dom eller vägrar att verkställa sådan dom. Villkoren för begäran om ny prövning i den främmande staten överensstämmer i huvudsak med de villkor som- enligt 2 kap. 5 215 BrB gäller för ny lagföring här i landet. när lagakraft—

Prop. 1975/76: 3 ' 148

ägande dom rörande gärningen meddelats i främmande stat (jfr art. 35 p. 1 i konventionen). Till förtydligande av den föreslagna regelns innebörd vill lagrådet förorda en lydelse som närmare ansluter till nyss- nämnda bestämmelse i BrB. Förslagsvis kan regeln få lyda att, om fråga om ansvar för gärningen prövats här i landet genom dom som vunnit laga kraft mot den misstänkte. framställning enligt första stycket får göras endast om påföljd ådömts genom domen men denna ej kan verkställas här ens med användning av utlämningsförfarande samt den andra staten ej erkänner principen om verkställighet av utländsk dom eller vägrar att verkställa sådan dom.

Den angivna möjligheten att begära lagföring i främmande stat även i fall då lagakraftägande dom meddelats här i landet bryter mot den i vår rätt gällande grundprincipen om brottmålsdomens rättskraft. Med hänsyn till de stränga villkor som uppställts för denna möjlighet till ny prövning och till de skäl som förestavat den föranleder förslaget ej någon invändning i denna del. Emellertid synes det undantag från angivna princip som möjligheten innebär vara av den betydelse att erinran därom bör göras i 30 kap. 9 5 RB, där principen om rättskraft kommit till uttryck. En sådan erinran torde kunna införas i andra stycket av nämnda paragraf, så att detta får förslagsvis denna lydelse: "Om förändring och förening av brottspåföljd. om särskilda rättsmedel samt om överförande av lagföring till främmande stat i visst fall gälle vad därom är stadgat."

315

Lagrådet:

1 första och andra styckena av förevarande paragraf regleras för- hållandet mellan en svensk framställning om lagföring i annat land och åtal för samma brott här i landet. Enligt första stycket får ej. sedan framställning om lagföring gjorts enligt 2 5, åtal väckas eller strafföre- läggande eller föreläggande av ordningsbot utfärdas. Annan åtgärd för lagföring får dock vidtas intill dess den andra statens beslut med anledning av framställningen har mottagits. 1 andra stycket föreskrivs att, om lagföring överförs sedan åtal väckts, detta förhållande skall anses utgöra rättegångshinder i brottmålet.

De sålunda föreslagna bestämmelserna föranleder ej erinran i sak. Däremot vill lagrådet förorda den redaktionella jämkningen i första stycket att de "båda speciella straffprocessuella förfarandena strafföre- läggande och föreläggande av ordningsbot ej nämns särskilt. Som lagrådet i annat sammanhang framhållit — i anslutning till remitterat förslag till ändringar i utlämningslagstiftningen (prop. 1975235 5. 105) är detta onödigt och dessutom ägnat att framkalla missförstånd rörande dessa båda former av förenklat straffprocessuellt förfarande.

Prop. 1975/76: 3 149

De följer nämligen i princip de villkor som gäller för åtal. I fråga om strafföreläggande stadgas sålunda i 48 kap. 55 RB, att strafföre- läggande inte får utfärdas. om förutsättningar för allmänt åtal ej före- ligger. Och i fråga om föreläggande av ordningsbot kommer samma princip till uttryck i 48 kap. 13 5 andra stycket RB. som föreskriver att bestämmelserna om föreläggande av ordningsbot inte är tillämpliga om särskilt villkor är stadgat för allmänt åtal. Med hänsyn till denna principiella överensstämmelse mellan åtal och dessa båda speciella former för straffprocessuellt förfarande torde någon missuppfattning ej behöva befaras rörande innebörden av det i andra punkten följande uttrycket "annan åtgärd för lagföring" sålunda, att däri skulle kunna inläsas de båda nämnda formerna av föreläggande. Att märka är att dessa ej nämns särskilt vid sidan av åtal i det föreslagna andra stycket av paragrafen.

I tredje stycket beaktas det fallet att fråga om överförande av lagföring uppkommer sedan dom mot den misstänkte för brottet har meddelats häri landet. För sådant fall föreskrivs. att domen ej får verk- ställas sedan framställning om överförande av lagföringen har gjorts. Meningen är enligt vad som sägs i specialmotiveringen. att framställ- ningen utgör hinder mot verkställighet av såväl påföljd som för- verkande eller annan särskild rättsverkan av brottet eller beslut om återbetalningsskyldighet mot svenska statsverket. Däremot får domen verkställas såvitt avser målsäganden tillerkänt skadestånd m.m. Det senare bör enligt lagrådets mening komma till uttryck i bestämmelsen. Lagrådet förordar därför, att tredje stycket får den lydelsen att dom, som har meddelats här i landet mot den misstänkte för brottet, får utom såvitt angår enskilt anspråk i anledning av brottet ej verkställas sedan framställning om överförande av lagföring har gjorts.

515

Lagrådet:

Enligt denna paragraf förlängs tiden för åtalspreskription här i landet med sex månader. när framställning om överförande av lagföring till annan stat gjorts. Bestämmelsen går tillbaka på art. 22 i konventionen. Det är oklart vad som närmare avses med att framställ- ningen "gjorts". Möjliga tolkningar är att beslut om framställning fattats, att framställningen avlåtits och att framställningen mottagits av den främmande staten. Troligast är att det är avlåtandet av framställ-' ningen som avsetts. Bestämmelsen torde böra preciseras i detta avseende, så att tvekan om innebörden ej behöver uppkomma.

Prop. 1975/76: 3 150

6— 10 55 Lagrådet:

Med 65 inleds det avsnitt av den föreslagna lagen som behandlar lagföring häri landet på framställning från främmande stat. l 6 5 anges i sex olika punkter fall då sådan framställning om lagföring skal/avslås, och i 7 5 anges i sju olika punkter fall då framställning om lagföring får avslås. Avsnittet innehåller däremot inte någon regel som anger under vilka förutsättningar en framställning om lagföring här kan bifallas. En sådan regel har tydligen ansetts kunna undvaras med hänsyn till de nämnda bestämmelserna i 6 och 7 55 om när en framställning om lagföring skall eller får avslås. Riktigheten av denna uppfattning kan emellertid ifrågasättas. Visserligen innebär den föreslagna lagstift- . ningen i princip enbart en utökning av vår jurisdiktionskompetens; svensk strafflag skall alltid tillämpas. l överensstämmelse med konven- tionen föreslås emellertid i förevarande lag även vissa-bestämmelser av materiell natur som kompletterar vår strafflagstiftning. Det gäller bestämmelserna i 145 om betydelsen av åtgärder som företagits i den främmande staten för väckande av åtal eller förundersökning eller som medför förlängning av tiden för åtalspreskription. Genom dessa bestämmelser tillerkänns andra åtgärder än sådana som omfattas av vår strafflagstiftning verkan i det straffprocessuella förfarande lagföring — som företas här på grundval av framställningenligt den nu föreslagna lagen. Lagen får därigenom en något mera vidsträckt betydelse än som följer av enbart en utsträckning av vår jurisdiktionskompetens. De åtgärder som avses i 14 5 i den föreslagna lagen kan t.ex. ej tillerkännas verkan i ett förfarande som inleds här-i landet enbart på grund av den ursprungliga behörighet som tillkommer svensk domstol enligt - nuvarande regler i 2 kap. BrB. Med hänsyn härtill bör överförande aV: lagföring till Sverige inte kunna medges utan att sådana skäl föreligger som föreskrivs i art. 8 i konventionen och som såvitt gäller fram- ställning om överförande av lagföring från Sverige till annan stat angivits i 2 5 i den föreslagna lagen. Det bör sålunda stadgas att, om någon i annan stat är misstänkt för brott enligt dess lag. lagföringen kan på framställning från den staten överföras till Sverige, om skäl finns därtill med motsvarande tillämpning av'2 5. En regel med detta innehåll kan lämpligen få bilda ett första stycke av 65. Upptas en sådan regel, kan första ledet i 6 5 p. 1 samt 7 5 p. 1 i förslaget utgå.. - Enligt art. 7 p. 1 i konventionen får åtgärder för lagföring vidtas i den anmodade staten endast om den gärning som avses med begäran om lagföring skulle ha varit ett brott, om den begåtts i den staten, och i sådant fall gärningsmannen hade varit underkastad ansvar även enligt den statens lag. Härtill anknyter i art. 7 p. 2 en regel om bedömandet av brott som begåtts av person i offentlig ställning eller mot sådan person eller offentlig institution eller egendom med offentlig karaktär.

Prop. 1975/76: 3 IS]

Enligt vad som framhållits i remissprotokollet torde artikeln ha bl.a. den innebörden. att lagföringen för s.k. territoriellt begränsade brott i vissa fall kan överföras hit. I lagförslaget har art. 7 p. [ fått uttryck i den paragraf. 65, som anger de fall då en framställning om över- förande av lagföring hit skall avslås. se 65 p. ]. En på art. 7 p. 2 grundad bestämmelse har upptagits i 105. Såsom skäl till att denna bestämmelse har upptagits i en särskild paragraf anges i remissproto- kollet att den har en självständig karaktär och riktar sig till alla de myndigheter som har att tillämpa lagen.

Enligt lagrådets mening bör art. 7 p. 1 införlivas med lagen genom en bestämmelse. som direkt föreskriver att där angivna krav skall vara uppfyllda för att överförande av lagföring till Sverige skall få ske. Bestämmelsen bör _ i nära anknytning till artikelns formulering — avfattas så. att lagföring får överföras hit endast i fall då gärningen skulle ha varit ett brott enligt svensk lag om den begåtts här i landet samt i sådant fall gärningsmannen skulle ha varit underkastad ansvar enligt svensk lag. Det är naturligt att i anslutning härtill ta upp den på art. 7 p. 2 grundade bestämmelsen. De båda bestämmelserna bör alltså sammanföras och bilda ett andra stycke av 6 5. Att den på art. 7 p. 2 grundade bestämmelsen riktar sig till alla de myndigheter som har att tillämpa lagen framgår fullt klart med denna placering. om därtill l3 5 andra stycket får den avfattning som lagrådet förordar i det följande.

De nu föreslagna ändringarna föranleder att p. ! i 6 5 kan utgå även i återstående delar och att förslagets 10 5 utgår. Vidare förskjuts paragrafbeteckningarna för 6—9 55 så att dessa paragrafer får beteck- ningarna 7— l0 55.

Förslagets 6 5 p. 3 bör preciseras på samma sätt som förordats i fråga om 5 5.

Vad angår förslagets 75 p. 7 synes där ej böra hänvisas till lag- föringskonventionen utan till de föreskrifter som "skall meddelas "enligt ' Ill 5 i förslaget.

[ anslutning till förslagets 8 5. som ger bestämmelser om när ett beslut av svensk myndighet om bifall till framställning om överförande av lagföring hit skall återkallas. anför föredragande statsrådet att effekten av återkallelscn enligt konventionen blir att den andra staten återfår Sin rätt till lagföring och att därför i förekommande fall redan meddelad dom torde behöva upphävas. eftersom den andra statens lagföring annars skulle komma i strid med konventionens bestäm- melser om "ne bis in idem". Det tillfogas att sådant upphävande dock bara kan ske om bifallsbeslutet återkallas innan domen vunnit laga kraft. Lagrådet vill härtill anmärka att det ej torde finnas grund för att enbart som följd av återkallelsen upphäva domen. vare sig denna vunnit laga kraft eller ej. Möjlighet-att nedlägga åtalet finns ej (20 kap. 95 RB). Något behov av att-särskilt reglera frågan torde ej föreligga.

Prop. 1975/76: 3 l52

Givetvis kan domen sedan den vunnit laga kraft upphävas genom extraordinärt rättsmedel. om förutsättningar därför föreligger.

ll5

Jusli/ieradel Höglund:

Enligt motiven till den" föreslagna lagen skall vid tillämpning av lagföringskonventionen beaktas den misstänktes intresse av att lagföring kommer till stånd i den stat där det ter sig mest ändamåls- enligt. Bland förutsättningarna för framställning om lagföring i främmande stat nämns också i den föreslagna lagen (2 5 p. 6) liksom i konventionen (art. 8 p. 1 f) särskilt. att verkställighet i den staten av en eventuell dom kan antas öka möjligheterna till den dömdes sociala återanpassning. Hänsynen till den misstänktes intresse har i konven- tionen kommit till särskilt uttryck även i en bestämmelse om att, när den anmodade statens behörighet grundas uteslutande på art. 2. denna stat skall underrätta den misstänkte om framställningen om lagföring för att bereda honom tillfälle att yttra sig i saken innan beslut fattas med anledning av framställningen (art. l7). Motsvarighet till denna bestämmelse saknas i den föreslagna lagen. ] motiven sägs, att sådan föreskrift kan utfärdas i administrativ ordning. En bestämmelse av nu berörda innebörd torde emellertid vara av den betydelse för den enskildes rätt och därmed av den natur att den bör ha sin plats i lagen. Denna kommer eljest att endast ofullständigt återge konventionens innehåll. I anslutning till bestämmelsen torde också i lagen böra i huvudsak anges på vilket sätt den misstänkte skall underrättas. Delgiv- ningsformen synes här närmast böra komma i fråga. Bestämmelser av nu angivna innebörd torde kunna upptas sist i det avsnitt av den före- slagna lagen som bär rubriken "Prövning av framställning om över- förande av lagföring". möjligen - för att undgå ändrad paragraf- numrering — i ll 5.

13;

Lugradel:

Bestämmelserna i andra stycket av denna paragraf ger anvisning om hur den gärning beträffande vilken lagföringen överförts hit skall bedömas vid tillämpningen av svensk lag. I anslutning till vad lagrådet föreslagit vid 6—l0 55 vill lagrådet förorda att första meningen avfattas så. att för gärning som avses med framställningen dömes såsom för brott som enligt svensk lag motsvarar gärningen efter vad som sägs i 6 5 andra stycket. Att särskilt ange att bestämmelsen endast gäller vid subsidiär behörighet synes obehövligt och är för övrigt miss- visande. eftersom även vid subsidiär behörighet fall kan förekomma då gärningen direkt faller in under en brottsbeskrivning i svensk lag. Det

Prop. 1975/76: 3 153

är självfallet att bestämmelsen blir utan betydelse då den svenska brottsbeskrivningen är direkt tillämplig. vilket kan vara fallet t.ex. vid tillgreppsbrott. I andra fall, såsom när fråga är om ett territoriellt begränsat brott, innefattar förevarande bestämmelse en komplettering av den svenska brottsbeskrivningen. och den torde då böra citeras i domen jämte den tillämpliga svenska straffbestämmelscn.

Det i andra meningen stadgade förbudet att överskrida straff- maximum enligt den främmande statens lag är enligt konventionen begränsat till de fall då behörigheten är subsidiär. Detta kan lämpligen komma till uttryck genom att det anges. att förbudet gäller då lagfö- ringen kanske här i landet endast med stöd av förevarande lag.

15 och 16 55

Lagrådet:

Tillämpligheten av bestämmelserna i 15 5 om tillfälliga tvångs-l åtgärder kan anges på samma sätt som lagrådet föreslagit i fråga om det i l35 andra stycket andra meningen stadgade förbudet att över- skrida straffmaximum enligt den främmande statens lag.

Tvångsåtgärd enligt 155 får vidtas i vissa fall redan innan en full- ständig framställning om lagföring kunnat göras och i andra fall under den tid som åtgår för behandling av en mottagen framställning. I 165 stadgas att tvångsåtgärden skall upphöra om rätten till lagföring återgår till den andra staten. vilket blir fallet om gjord framställning om lagföring återkallas eller avslås. Vidare gäller enligt 165 att den som anhållits eller häktats med stöd av 15 5 skall omedelbart friges. om framställning om lagföring och de handlingar som skall åtfölja sådan framställning ej mottagits inom vissa angivna tider. En maximitid som ej i något fall får överskridas anges också. I detta sammanhang aktuali- seras frågan om-den misstänktes rätt till ersättning av det allmänna när tvångsåtgärden innefattar frihetsinskränkning. Om lagföring kommer till stånd och leder till att frikännande dom meddelas eller att åtal avvisas eller avskrivs, kan ersättning utgå enligt lagen (19741515) om ersättning vid frihetsinskränkning. Detsamma gäller om förunder— sökning avslutas utan att åtal väcks eller om beslut om frihetsinskränk- ning upphävs genom avslag på häktningsframställning eller efter över- klagande. Men om den anhållne eller häktade friges enligt de nyss- berörda bestämmelserna i 165 i den föreslagna lagen, torde 1974 års lag ej vara tillämplig. Det kan ifrågasättas om inte möjlighet bör finnas för den misstänkte att få ersättning i hithörande fall. Tydligtvis kan beslutet om frihetsinskränkning ha meddelats. ehuru förutsättning för lagföring här i landet saknats redan från början. Det kan tilläggas att motsvarande spörsmål kan uppkomma även i andra fall. när proviso- risk tvångsåtgärd innefattande frihetsinskränkning har vidtagits. se t.ex.

Prop. 1975/76: 3 154

175 lagen (l972:260) om internationellt samarbete rörande verkstäl— lighet av brottmålsdom. Frågan synes böra tas upp till övervägande i lämpligt sammanhang.

175

Lagrådet: Tillämpligheten av bestämmelserna i denna paragraf kan anges på

det sätt som lagrådet förordat med avseende på B 5 andra stycket och 15 5.

Örergångsheståmmelsen Lagrådet:

Om l 5 avfattas på det sätt som lagrådet förordat, blir övergångs- bestämmelsen överflödig och kan utgå. Vad där sägs har regeringen. utan att föreskrift därom är behövlig. att beakta vid meddelande lav förordnande om tillämpning av lagen i förhållande till viss stat.

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

Lagrådet:

Såsom lagrådet inledningsvis anfört bör 2 kap. 3 a 5 få formen av hänvisning till den särskilda lagen. Förslagsvis kan paragrafen få lyda att även i annat fall än som avses i l—3 55 dömes för brott efter svensk lag och vid svensk domstol enligt vad som föreskrives i lagen om inter- nationellt samarbete rörande lagföring för brott.

Prop. 1975/76: 3 155

Utdrag

JUSTlTlEDEPARTEMENTET . PROTOKOLL vid regeringssammanträde

1975—06—26

Närvarande: statsrådet Sträng. ordförande. och statsråden Aspling. Geijer. Bengtsson, Norling. Löfberg. Carlsson. Feldt. Zachrisson. Hjelm—Wallén. '

Föredragande: statsrådet Geijer

Proposition med förslag till lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott m.m. '

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1. lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott.

2. lag om ändring i brottsbalken. Föredraganden redogör-för lagrådets yttrande. . Lagrådet har i det väsentliga godtagit de remitterade lagförslagen. De ändringar i lagtexten som lagrådet har föreslagit är huvudsakligen av formell natur. Jag biträder de förordade jämkningarna utom såvitt avser 75 7 och övergångsbestämmelsen till den föreslagna lagen om internationellt samarbete rörande lagföring för brott. Till dessa bestämmelser återkommer jag strax.

Lagrådets uttalanden i fråga om lämpligheten av att i 65 andra stycket nyssnämnda lagförslag föra samman de mot art. 7.1 och 7.2 i konventionen svarande bestämmelserna kan jag i huvudsak ansluta mig till. Motsvarande gäller vad lagrådet har anfört beträffande 135 andra stycket första meningen. Den föreslagna omformuleringen i dessa hänseenden innebär viss förbättring från lagteknisk synpunkt. Samtidigt uppnås närmare överensstämmelse med konventionens systematik. Jag vill dock understryka att jämkningarna är av formell natur och inte innebär några förändringar i fråga om den föreslagna lagens räckvidd. Jag syftar särskilt på möjligheten att med stöd av lagen här i Sverige lagföra s.k. territoriellt begränsade brott. De utta- landen i tillämpningsfrågor som jag gjort i remissprotokollet rörande dessa brott har sålunda alltjämt giltighet.

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 23 januari l975.

Prop. 1975/ 76: 3 156

Med anledning av vad lagrådet under 15 och 16 %& har uttalat om till- lämplighcten av lagen (1974: 515) om ersättning vid frihetsinskränk- ning vill jag påpeka att den som har utsatts för obefogad frihetsin- skränkning genom beslut av domstol har möjlighet att få ersättning inte bara med stöd av den paragraf i 1974 årslag som lagrådet närmast syftar på .l 5 — utan i vissa fall också med stöd av 3 & (se prop. 1974: 97 s. 88). Liksom lagrådet anser jag något omedelbart behov av ändring i 1974 års lag inte föreligga.

Enligt 75 7 i det remitterade förslaget till lag om. internationellt samarbete rörande lagföring för brott ges möjlighet att avslå en utländsk framställning 'om överförande av lagföring, om den andra staten har brutit mot de regler för förfarandet som föreskrivs i lag- föringskonventionen. Lagrådet har i "sitt yttrande anfört att hänvisning inte bör göras till lagföringskonventionen utan till de föreskrifter som skall meddelas enligt 18 å i lagförslaget. Eftersom den andra staten inte kan bli bunden av dessa föreskrifter utan endast av konventionen. ter det sig enligt min mening dock naturligast att hänvisa till konventionen i en så väsentlig fråga som att avslå framställning på formella grunder. Detta synes inte medföra några svårigheter för de myndigheter som närmast kommer att handha tillämpningen av lagen. Jag kan alltså inte dela lagrådets uppfattning på denna punkt.

Lagrådet har vidare förordat att den mot art. 47 svarande övergångs- bestämmelsen utgår under förutsättning att l ä i den föreslagna lagen utformas enligt lagrådets förslag. Som jag redan har nämnt kan jag biträda lagrådets förslag om jämkad lydelse av denna paragraf. Över- gångsbestämmelsen. som är avsedd att få generell tillämplighet. är dock enligt min mening av sådan betydelse att den bör ingå i lagen. Detta torde vara av värde inte minst för de tillämpande myndig- heterna. Jag är därför inte beredd att frångå det remitterade förslaget i denna del.

Jag godtar lagrådets förslag att i 30 kap. 9 & rättegångsbalken ta in en erinran om den föreslagna möjligheten till överförande av lagföring till främmande stat även i fall då lagakraftägande dom har meddelats här i landet.

Utöver vad som har sagts nu bör vissa redaktionella ändringar vidtas i förslaget till lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott.

Vid remissen till lagrådet föreslog jag att Sverige tillträder Europa- rådskonventionen om överförande av lagföring i brottmål. Vidare förordade jag att vid ratifikationen görs förbehåll mot art. 23 och mot del V i konventionen dels såvitt bestämmelserna i denna del innebär hinder mot lagföring i Sverige för brott för vilket det lindrigaste straff som år stadgat i svensk lag är fängelse i fyra år eller däröver, dels såvitt dessa bestämmelser innebär hinder mot verkställighet i' Sverige av här i

Prop. 1975/76: 3 157

landet ådömd eller ålagd påföljd för brott. Jag förordade slutligen att vissa förklaringar enligt art. 13.3 och 18.2 avges.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att rege- ringen föreslår riksdagen

dels att antaga de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

dels att antaga inom justitiedepartementet upprättat förslag till lag om ändring i rättegångsbalken,

'dels att godkänna den europeiska konventionen om överförande av lagföring i brottmål i enlighet med vad jag förordat i det föregående.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1975/76: 3 158

Innehåll Propositionen ............................................ 1 Propositionens huvudsakliga innehåll .................. , ...... 1 Lagförslag . .............................................. 2 1 Förslag till lag om internationellt samarbete rörande lagföring förbrott. 2 2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken ................ 6 3 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken .............. 7 Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 23 januari 1975 8 1 Inledning ............................................ 8 2 Föredraganden . ...................................... 9 2.1 Tillträde till konventionen .......................... 9 2.2 Förbehåll och förklaringar .......................... 13- 23 Huvuddragen av lagstiftningen ...................... 17 2.3.1 Metoden för att införliva konventionen med svensk rätt m. m. .................................... 17 2.3.2 Lagens tillämpningsområde .................... 19 2.3.3 Framställning om överförande av lagföring från Sverige ...................................... 21 2.3.4 Verkan här i landet av framställning om överförande av lagföring från Sverige . ...................... 22 2.3.5 Framställning om överförande av lagföring till Sverige ...................................... 29 2.3.6 Verkan av framställning om överförande av lagfö- ring till Sverige .............................. 35 2.3.7 Tillfälliga tvångsåtgärder i avvaktan på beslut med anledning av framställning om överförande av lag- föring till Sverige ............................ 36 ...3.8 Ändringar i brottsbalken, rättshjälp m.m. ........ 38 2.3.9 lkraftträdandebestämmelser .................... 41 3 Upprättade lagförslag .................................. 42 4 Spccialmotivering . .................................... 42 4.1 Förslaget till lag om internationellt samarbete rörande lag- föring för brott ................................... 42 4.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken ............ 56 5 Hemställan .......................................... 56 Bilaga 1 Departementspromemoria (Ds Ju 1.973: 12) lnternationellt samarbete rörande överförande av lagföring i brottmål . . 57 Bilaga 2 Remitterade lagförslag ............................ "139 Utdrag av lagrådets protokoll den 5 maj 1975 ................ 146

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 26 juni 1975 . . 155

KUNGL. BOKTR. STOCKHOLM 1975