Prop. 1975/76:3

Regeringens proposition med förslag till lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott m.m.

Regeringens proposition nr 3 år 1975/76 Prop. 1975/76: 3

Nr3

Regeringens proposition med förslag till lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott m.m.;

beslutad den 26 juni 1975.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar G.E. STRÄNG LENNART GElJER

2 KAP. 3 a 5

Även i annat fall än som avses i l—3 55 dömes för brott efter svensk lag och vid svensk domstol enligt vad som föreskrives [ lagen (1975: ()()0) om internationellt samarbete rörande lagföring för

brott. 5 a 51 Har fråga om ansvar för gärning Har fråga om ansvar för gärning prövats genom lagakraftägande prövats genom lagakraftägande dom, meddelad i främmande stat där gärningen förövats eller i främ- mande stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms in-

' Senaste lydelse 1974: 565.

dom. meddelad i främmande stat där gärningen förövats eller i främmande stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms

• Sida 7
•  Original

Prop. 1975/76: 3

ternationella rättsvcrkningar. mä den tilltalade ej här i riket lagfö- ras för samma gärning.

|. om han har frikänts från an— svar.

2. om han har förklarats skyl- dig till brottet utan att påföljd har ådömts.

3. om ådömd påföljd har verk- ställts i sin helhet eller verkställig- heten pågår, eller

4. om ådömd påföljd har bort- fallit enligt lagen i den främman- de staten.

internationella rättsverkningar el- ler den europeiska kom-'entionen den I.5 mttj 1972 om ('ivet'förumle uv lagföring [ brottmål, må den tilltalade ej här i riket lagföras för samma gärning.

1. om han har frikänts från an— svar.

2. om han har förklarats skyl- dig till brottet utan att påföljd har ådömts.

3. om ädömd påföljd har verk- ställts i sin helhet eller verkställig- heten pågår. eller

4. om ådömd påföljd har bort- fallit enligt lagen i den främman- de staten.

Första stycket gäller ej i fråga om brott som avses i l & eller 3 &? 3— 5 eller 6. såvida ej lagföringen i den främmande staten har skett på be- gäran av svensk myndighet.

Har fråga om ansvar för gärning prövats genom dom meddelad i främmande stat och föreligger ej på grund av vad förut i denna paragraf sagts hinder mot lagföring. må åtal för gärningen väckas här i riket en- dast efter förordnande av regeringen eller den regeringen bemyndigat därtill.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2 Föredraganden 2.1 Tillträde till konventionen

I takt med livligare kommunikationer mellan länderna har brotts- ligheten blivit alltmer internationell. Rörligheten på den europeiska arbetsmarknaden medför även att de rättsvårdande myndigheterna allt oftare får ta ställning till fall då gärningsmannen är hemmahörande i främmande land eller då brott har begåtts utomlands. Kraven på inter- nationellt samarbete i hithörande frågor har därför blivit allt starkare.

Ett led i utvecklingen mot ökat samarbete mellan de europeiska länderna på brottsbekämpningens område utgör tillkomsten av 1964 års inom Europarådet utarbetade konvention om straff för vägtrafik- brott (trafikbrottskonventionen). vilken har ratificerats av Sverige

• Sida 10
•  Original

Prop. 1975/76: 3 10

(prop. 1971 :1 14). Trafikbrottskonventionen innehåller regler om lagföring för trafikbrott och verkställighet av dom avseende sådant brott i fall när gärningsmannen har sitt hemvist i annan konven- tionsstat (hemviststaten) än den där brottet har begåtts (gärnings- staten). Konventionen förpliktar hemviststaten att på framställning av gårningsstaten pröva frågan om lagföring för brottet eller verkställa dom som har meddelats i gärningsstaten. Sverige har vid ratifikationen gjort förbehåll mot den del av konventionen som innehåller regler om verkställighet i hemviststaten. Tillträdet till konventionen har föranlett utfärdandet av lagen (19712965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands. vilken trätt i kraft den 1 april 1972.

Genom 1970 års konvention om brottmålsdoms internationella rätts- verkningar (brottmålsdomskonventionen). vilken också utarbetats inom Europarådet. har skapats möjligheter till internationellt samarbete för verkställighet av utländska domar även utanför trafik- brottens område. Konventionen reglerar både verkställighet av dom som har meddelats av domstol efter förhandling i brottmål och. under vissa förutsättningar. verkställighet av bötesförelägganden och liknande administrativa beslut som närmare anges i en bilaga till konventionen. Ett särskilt avsnitt av konventionen innehåller bestäm- melser om brottmålsdoms internationella rättskraft samlade under rubriken "Ne bis in idem" (ej två gånger i samma sak). Här regleras bl.a. frågan om utländsk brottmålsdom som rättegångshinder i ny process.

Brottmålsdomskonventionen har ratificerats av Sverige (prop. 1972z98). Cypern och Danmark och trädde i kraft den 26 juli 1974 mellan dessa länder. Den har härefter tillträtts även av Norge och har dessutom undertecknats av sex andra stater. Sveriges tillträde till konventionen föranledde bl.a. införande i 2 kap. 5 a & brottsbalken (BrB) av bestämmelser motsvarande konventionens "ne bis in idem"— regler.

Arbetet inom Europarådet på att åstadkomma så smidiga samarbets- former som möjligt vid bekämpandet av brottslighet med inter- nationell anknytning har fortsatt genom tillkomsten av 1972 års konvention om överförande av lagföring i brottmål. Lagföringskonven- tionens huvudsakliga syfte är att säkerställa genomförandet av lag- föringen och undvika de olägenheter som uppstår när flera stater enligt sin interna lagstiftning är behöriga att vidta åtgärder för lagföring. Härvid skall även beaktas den misstänktes intresse av att lagföring kommer till stånd i den stat där det ter sig mest ändamålsenligt.

För att tillgodose nu nämnda syften innehåller lagföringskonven- tionen regler som ger fördragsslutande stat behörighet att enligt sin strafflag lagföra brott. på vilket strafflagstiftningen i annan fördrags- slutande stat är tillämplig, även i de fall när brottet inte omfattas av

• Sida 11
•  Original

Prop. 1975/76: 3 | |

den förra statens ursprungliga straffrättsliga kompetens. Denna sub- sidiära behörighet får utövas bara när framställning skett från annan konventionsstat. Huvuddelen av konventionen ägnas frågor om hur överförande av lagföring från en stat till en annan skall gå till. Här regleras sålunda förutsättningarna föratt en fördragsslutande stat skall få avlåta en framställning om lagföring i annan konventionsstat liksom för att den anmodade staten skall kunna vägra att vidta åtgärder med anledning av framställningen. [ det förra hänseendet är särskilt den situationen att den misstänkte har hemvist i den anmodade staten av praktisk betydelse. Konventionen inne-håller vidare bestämmelser om förfarandet vid översändande av framställning. om verkan av framställ- ningen i den anmodande och den anmodade staten samt om tillfälliga tvångsåtgärder i den senare staten i samband med att fråga om över- förande av lagföring uppkommer. 1 konventionen ingår också särskilda regler om samordning av lagföring när mer än en stat har ursprunglig kompetens att pröva en ansvarsfråga och om "ne bis in idem'i—prin- cipens iakttagande. De senare reglerna — sammanförda i del V av konventionen — stämmer överens med motsvarande bestämmelser i brottmålsdomskonventionen.

Som har nämnts i inledningen har inom justitiedepartementet upp- rättats en promemoria vari frågan om Sveriges tillträde till lagförings- konventionen närmare behandlas. l promemorian framhålls att det ibland föreligger betydande svårigheter-att beivra brott när gärnings- mannen har lämnat landet innan lagföring hunnit inledas. En lösning av detta problem torde inte kunna uppnås utan en nära samverkan med andra stater. Genom lagföringskonventionen har enligt prome- morian skapats ett instrument för sådan samverkan.

Vid remissbehandlingen av promemorian har rätt allmän enighet om värdet av att möjligheterna till internationellt samarbete på straff- rättens område vidgas. Remissinstanserna har också tillstyrkt att Sverige biträder lagföringskonventionen. JK anser att konventionen utgör ett viktigt bidrag till kampen mot den ökande internationella brottsligheten. främst genom att den möjliggör lagföring i betydligt större utsträckning än som f.n. är fallet. Därtill kommer att den brotts- liges rättigheter och återanpassningsmöjligheter i regel torde bäst till— godoses om konventionen tillämpas. RÅ framhåller särskilt betydelsen av att lagföring sker i det land där den misstänkte hör hemma och erinrar om de kriminalpolitiska och humanitära fördelar detta innebär. Hovrätten för Övre Norrland pekar på den internationella brotts- lighetens inriktning mot allt grövre brott och anser att bestämmelserna om utlämning och brottmålsdomskonventionens regelsystem inte utgör tillräckligt effektiva medel i kampen mot denna brottslighet. Enligt hovrättens uppfattning gäller det framför allt att komma till rätta med den internationella narkotikahanteringen och förmögenhetsbrotts-

• Sida 12
•  Original

Prop. 1975/76: 3 12

ligheten över gränserna av organiserad och yrkesmässig karaktär. Det föreligger också ett betydande intresse av att den som har begått brott mot svensk lag kan lagföras i annat land. till vilket han har anknytning. och där få undergå påföljden. Stockho/ms rillgsräll. som ansluter sig till promemorians ståndpunkt vad gäller behovet av ytterligare internatio- nellt samarbete. anser det inte tillräckligt att ett sådant samarbete finns på den polisiära sidan utan det måste också omfatta lagföring och verkställighet om önskad effekt skall kunna nås. Brottmålsdoms- konventionen är ett betydelsefullt framsteg i detta hänseende. Lag- föringskonventionen utgör ett nytt viktigt steg på den inslagna vägen. Konventionen erbjuder också enligt tingsrätten tillfredsställande garantier från rättssäkerhetssynpunkt. KriminaIrardsslyre/san anför att styrelsen i sin verksamhet fått känning av att brottsligheten i allt högre grad fått en internationell karaktär. Bl.a. har svårigheten att i vissa'fall verkställa ådömda påföljder ökat. Det förekommer sålunda emellanåt — i allmänhet gäller det utlänningar som har dömts till korta straff — att den dömde när domen skall verkställas befinner sig utomlands och därför inte kan nås för verkställighet. Det har också i inte så få fall förekommit att intagna utlänningar. som har påbörjat verkställigheten av ådömt straff. i samband med permission eller rymning från anstalt begett sig utomlands och inte kunnat anträffas eller återföras till - Sverige. Med hänsyn till svårigheten att i vissa fall verkställa en brott- målsdom är det från styrelsens synpunkt mycket tillfredsställande att genom lagföringskonventionen öppnas större möjligheter att få mål överförda till stat som i det särskilda fallet bedöms ha bäst möjlighet till lagföring och verkställighet. Lagföringskonventionen utgör enligt styrelsen en i hög grad önskvärd utbyggnad av det nordiska och inter- nationella samarbetet för beivrande-av brott.

[ likhet med remissinstanserna delar jag uppfattningen att lagfö- ringskonventionen är ett värdefullt komplement till tidigare överens- kommelser om internationellt samarbete på brottsbeki'tmpningens område. De problem som den nya konventionen söker komma till rätta med har med den ökade rörligheten över gränserna och den tilltagande internationella brottsligheten fått en allt större aktualitet. De möjlig- heter som nu står till buds för att få en person som har begått brott utanför hemvistlandet åtalad och dömd för brottet i gärningslandet är begränsade. Den europeiska utlämningskonventionen medger endast att allvarligare brott under vissa förutsättningar kan lagföras genom att den misstänkte utlämnas från ett land till ett annat. ()ckså i övrigt ger gällande internationella överenskommelser förhållandevis begränsade möjligheter att ingripa mot brottslighet av internationell karaktär. Undantag utgör främst fall som omfattas av det nordiska samarbets- avtalet på området och av trafikbrottskonventionen.

Lagföringskonventionen syftar inte endast till att få till stånd en mer

• Sida 13
•  Original

Prop. 1975/76: 3 13 effektiv brottsbekämpning. Den ger också möjlighet till att anordna lagföringen i det land där det framstår som mest ändamålsenligt från utredningssynpunkt och med tanke på den misstänktes förhållanden. Bland förutsättningarna för att stat skall få .göra framställning om lagföring i annan stat nämns i konventionen särskilt att verkställighet i den anmodade staten av en eventuell dom kan antas öka möjligheterna till den dömdes sociala återanpassning.

För att kunna fogas in i olika staters rättssystem och för att till- godose kraven på rättssäkerhet har Iagföringskonventionen med nöd- vändighet fått en rätt komplicerad uppbyggnad. Det kan bl.a. på grund härav komma att dröja ännu någon tid innan konventionen. vilken hittills har undertecknats av åtta stater. träder i kraft. Det finns cmel- lertid anledning räkna med att konventionen kommer att tillträdas av ett betydande antal västeuropeiska stater. Från övriga nordiska länders sida har uttalats en positiv inställning till konventionen.

Med hänsyn till det anförda förordar jag att Sverige tillträder konventionen.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott.

2. lag om ändring i brottsbalken. Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

2 Gällande rätt m.m.

2.1 Svensk domstols straffrättsliga kompetens Allmänna bestämmelser om i vilken utsträckning svensk straffrätt kan tillämpas finns i 2 kap. BrB. Flera av bestämmelserna i kapitlet har fått sin nuvarande lydelse genom lagen (1972:812) om ändring i brottsbalken. vilken antagits med anledning av att riksdagen godkänt Sveriges tillträde till den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms internatio— nella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen). I 1 5 första punkten föreskrivs att för brott som harbegåtts häririket skall dömas efter svensk lag och vid svensk domstol. I paragrafens andra punkt ges en bestämmelse för det fall att det är ovisst var brottet har förövats. Om det då finns skäl att anta att brottet har begåtts inom riket. gäller samma bestämmelse som när det kan fastställas att brottet har förövats här i riket. dvs. gärningsmannen döms efter svensk lag och vid svensk domstol. 2 5 innehåller bestämmelser om svensk strafflags tillämplighet på brott som har begåtts utom riket av person med särskild anknytning till Sverige. Enligt paragrafen är svensk strafflag tillämplig och svensk domstol behörig att döma, om brottet begåtts av svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige. Detsamma gäller om brottet begåtts av annan utlänning som efter brottets begående har blivit svensk medborgare eller tagit hemvist här i landet, av utlänning som är medborgare i annat nordiskt land och finns här eller av utlänning som över huvud finns i riket, om det straff som kan följa på brottet enligt svensk lag är fängelse i mer än sex månader. Den nu beskrivna kompetensregeln gäller emellertid inte om gärningen är fri från ansvar enligt lagen på gärningsorten. Inte heller gäller den om gärningen begåtts inom område som inte tillhör någon stat, dvs. huvud— sakligen öppna havet och luftrummet däröver, och brottet enligt svensk lag är ett rent bötesbrott.

• Sida 62
•  Original

Prop. 1975/76: 3 6"

I de fall som avses i denna paragraf måste vidare hänsyn tas till gärningsortens lag på det sättet, att i gärningsortens lag föreskrivet straff— maximum respekteras vid bestämmande av påföljd.

I 3 5 anges ett antal specialfall, i vilka svensk domstol är behörig att döma utlänning —— även i annat fall än som anges i 2 &_ för brott som har begåtts utom Sverige. Utlänning kan sålunda dömas här i landet och efter svensk lag, om brottet har förövats på svenskt fartyg eller luftfartyg elleri tjänsten av den som var befälhavare eller tillhörde besättningen på sådant fartyg. Även utlänning som har begå" brott på område, där avdelning av krigs- makten befann sig, omfattas av den svenska domsrätten. Om han inte var krigsman, gäller detta endast om avdelningen befann sig på området för annat ändamål än övning. Har utlänning utomlands förövat brott mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet eller svensk allmän inrätt- ning kan han också dömas här enligt svensk lag. Detsamma gäller om brottet begåtts inom område som inte tillhör någon stat och förövats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot utlänning med hemvist i Sverige. Slutligen är utlänning som har gjort sig skyldig till kapning av luftfartyg, luftfartssabotage eller folkrättsbrott eller försök till kapning av luftfartyg eller luftfartssabotage eller till brott för vilket enligt svensk lag inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i fyra år eller däröver generellt underkastad svensk domstols straffrättsliga behörighet.

Enligt 5 5 får åtal för brott. som har förövats inom riket, i vissa fall inte väckas annat än efter förordnande av Kungl. Maj:t eller den som Kungl. Maj:t har bemyndigat därtill. Sådant förordnande fordras, när brottet har begåtts på utländskt fartyg eller luftfartyg av utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen på fartyget eller eljest medföljde fartyget och brottet har begåtts mot sådan utlänning eller mot utländskt intresse. Vidare föreskrivs i 5 5 att brott som har förövats utom riket i regel inte får åtalas utan förordnande av Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj:t har bemyndigat därtill. Utan särskilt åtalsförordnande får åtal dock väckas, om brottet har förövats 1) på svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på sådant fartyg, 2) av krigsman på område där avdelning av krigsmakten befann sig, 3) i annat nordiskt land eller på fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller något av dessa länder eller av svensk. dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse.

5 a 5 innehåller bestämmelser om att utländsk brottmålsdom i viss utsträckning utgör hinder för ny rättegång här i landet om ansvar för samma gärning. 'Res judicata”-verkan tillerkänns sålunda dom som meddelats i främmande stat där gärningen begåtts och dom som meddelats i stat som tillträtt brottmålsdomskonventionen. Förbudet mot ny prövning gäller om den tilltalade har frikänts från ansvar, om han har förklarats skyldig till

• Sida 63
•  Original

Prop. 197 5/ 76: 3 63

brottet utan att påföljd har ådömts, om ådömd påföljd har verkställts i sin helhet eller verkställigheten pågår, eller om ådömd påföljd har bortfallit enligt lagen i den främmande staten.

I fråga om vissa brott föreligger emellertid inte förbud mot ny lagföring, såvida inte lagföringen i den främmande staten skett på begäran av svensk myndighet. Detta är fallet med brott som har begåtts här i landet, brott som utomlands begåtts mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet eller svensk allmän inrättning, kapning av luftfartyg, luftfartssabotage, folk- rättsbrott, försök till kapning av luftfartyg eller luftfartssabotage och brott för vilket det lindrigaste straff som är stadgat i svensk lag är fängelse i fyra år eller däröver.

För det fall hinder inte föreligger mot att på nytt pröva ansvarsfråga som avgjorts i främmande stat, får åtal dock endast väckas efter förordnande av Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj:t bemyndigat därtill.

6 5 innehåller regler om att när någon här i landet döms till ansvar för gärning för vilken han undergått påföljd utomlands, skälig hänsyn skall tas till vad han redan har utstått och avräkning i vissa fall ske för undergången påföljd. Domstolen kan därvid döma till lindrigare straff än som är stadgat för gärningen enligt den svenska straffbestämmelsen eller helt efterge påföljd.

I 7 5 föreskrivs att de begränsningar som följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser skall beaktas i fråga om svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet. Detsamma gäller de begränsningar som enligt särskilda bestämmelser följer av överenskommelse med främmande makt.

Viss annan lagstiftning innehåller bestämmelser som för särskilda brott innebär en utvidgning av svensk domstols behörighet i förhållande till reglerna i 2 kap. BrB. Enligt 5 5 första stycket lagen (1966:78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet döms utlänning som utom riket har brutit mot lagen, om han finns i Sverige, efter den lagen och vid svensk domstol , även om detta inte följer av 2 kap. 2 eller 3 55 BrB och utan hinder av förbudet mot ny prövning i 2 kap. 5 a % samma balk. Motsvarande bestämmelse finns i 14 5 första stycket lagen (1966:314) om kontinental- sockeln och 11 å andra stycket lagen (1971:l76) om vissa internationella sanktioner.

I svensk rätt gäller att åklagare i princip är skyldig att åtala så snart han finner att ett brott har begåtts och att bevisningen är tillräcklig för att leda till fällande dom. I 20 kap. 6 5 RB föreskrivs såIUnda att åklagare skall, om annat inte är föreskrivet, tala å brott som hör under allmänt åtal. Det finns dock flera undantag från den absoluta åtalsplikten. I 20 kap. 7 & RB finns

• Sida 64
•  Original

Prop. 1975/76: 3 64

bestämmelser om rätt att underlåta åtal och enligt lagen (l964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare kan åklagare under vissa förutsättningar underlåta att åtala för brott som har begåtts av någon som vid tiden för brottet inte har fyllt 18 år. Regler om särskild åtalsprövning finns även i fråga om dem som har omhändertagits för vård enligt social- lagstiftningen. Särskild åtalsprövning finns också föreskriven för vissa brottstyper (se t.ex. 3 kap. 115, 4 kap. 115, 5 kap. 5 5, 6 kap. 11 &, 7kap. 6 &, 8 kap. 13 ä, 9 kap. 12 5, 10 kap. 10 å och 12 kap. 6 5 BrB). Polismans rätt att meddela rapporteftergift enligt 12 & polisinstruktionen (1972z511) kan också sägas vara ett undantag från den absoluta åtalsplikten. '

Bestämmelserna i 20 kap. 7 & RB innebär i huvudsak följande. Åklagaren har rätt att underlåta åtal, om det kan antas att i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas och den misstänktes lagföring inte bedöms påkallad ur allmän synpunkt. Han kan vidare underlåta åtal i fråga om brott som har förövats innan den misstänkte dömts för annat brott eller undergått straff eller annan påföljd för detta, om det är uppenbart, att brottet i jämförelse med det andra brottet är utan nämnvärd betydelse ur påföljdssynpunkt. Åtal kan vidare underlåtas om det i annat fall av särskilda skäl är uppenbart, att påföljd inte behövs för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och det med hänsyn till omständig- heterna inte heller i övrigt är påkallat att väcka åtal. Denna möjlighet, som på påföljdssidan har en motsvarighet i bestämmelserna om påföljdseftergift i 33 kap. 4 & tredje stycket BrB, avser endast undantagsfall. Någon begränsning med hänsyn till brottets art eller till straffskalan är inte före- skriven. Tillämpningen av denna punkt ankommer på riksåklagaren (RÅ). Slutligen får åklagaren underlåta att åtala, om brottet uppenbarligen har begåtts under inflytande av själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2 & BrB samt sluten psykiatrisk vård eller viss annan vård kommer till stånd utan lagföring och åtal inte är påkallat av särskilda skäl.

Bestämmelserna i 1964 års lag ger åklagaren möjlighet att — utöver vad som följer av 20 kap. 7 & RB -— underlåta åtal för brott som har begåtts av den som vid tiden för brottet inte har fyllt 18 år. Det förutsätts därvid att den underårige blir föremål för åtgärd som är lämpligast för hans tillrättaförande eller att brottet uppenbarligen har skett av okynne eller förhastande. Bestämmelserna är kriminalpolitiskt motiverade. Lagen innehåller ingen begränsning i fråga om kretsen av brott. Åtal skall dock väckas, om det är påkallat från allmän synpunkt.

Åtalsprövning är vidare föreskriven i 57 5 lagen (1954:579) om nykter- hetsvård, 69 & barnavårdslagen (196097) och 21 & lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet när det misstänks att den som har intagits i respektive vårdanstalter har begått brott före utskrivningen.

Av redogörelsen i avsnitt 2.1 framgår att svensk domstols straffrättsliga kompetens omfattar åtskilliga brott som förövats utomlands. Lagföring här

• Sida 65
•  Original

Prop. 1975/76: 3 65

i landet för sådant brott kan föranledas av framställning av myndighet i gärningslandet men kan också bero på att brottet på annat sätt kommit till svenska myndigheters kännedom. På motsvarande sätt kan det bli fråga om att begära lagföring i annat land av brott som begåtts här t.ex. om gärningsmannen har lämnat Sverige och förutsättningar för utlämning inte föreligger. Förfarandet vid framställning om lagföring i annat land har inte reglerats i författning. Avser framställningen utomnordiskt land sker den på diplomatisk väg på framställning från RÅ. I cirkulär C 34 den 25 september 1967 har RÅ bl.a. meddelat vissa anvisningar rörande begäran om åtal i annat land. Inom Norden skriftväxlar åklagarmyndigheterna direkt med varandra. Det sistnämnda samarbetet regleras närmare i ett av de högsta åklagarmyndigheterna i de nordiska länderna den 6 februari 1970 träffat samarbetsavtal, vilket närmare behandlas i avsnitt 3.3. Gällande bestäm- melser innehåller inte något formellt undantag från skyldigheten för åklagare att åtala i de fall då lagföringen övertas av annan stat. I de fall lagföringen överförts till främmande stat där gärningsmannen har sitt hemvist och åtal har väckts där har likväl ansetts, att åtalsplikten enligt svensk rätt är uppfylld (se prop. l971:114 s. 65).

3 Internationellt samarbete rörande lagföring och verkställighet

3.1 Utlämning Sverige har tillträtt den europeiska utlämningskonventionen den 13 december 1957 och har dessutom särskilda utlämningsavtal med vissa stater.

Bestämmelser om utlämning finns dels i lagen (1957:668) om utlämning för brott, dels i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. Möjligheterna till utlämning är större inom Norden än när det gäller utomnordisk stat.

Enligt 1957 års utlämningslag kan Kungl. Maj:t besluta att den som i främmande stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning och som uppehåller sig här i landet skall utlämnas till den främmande staten. Svensk medborgare får dock inte utlämnas. Utlämning får, med vissa undantag. endast ske för gärning som begåtts utomlands. Det brott för vilket utlämning begärs måste motsvara brott för vilket enligt svensk lag är stadgat fängelse i mer än ett år. Begärs utlämning på grund av dom, måste den ådömda påföljden utgöra frihetsstraff eller annat omhändertagande i minst fyra månader. Utlämning får inte ske för politiska eller militära brott och får inte heller avse person som därigenom på grund av sin härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp. religiösa eller politiska uppfattning eller eljest på grund av politiska förhållanden riskerar

• Sida 66
•  Original

Prop. 1975/76: 3 66

att utsättas för förföljelse. Har åtal här i landet väckts för brottet eller har åtalseftergift meddelats, får utlämning inte ske.

När utlämning beviljas skall vissa i lagen angivna villkor ställas upp, såsom att den utlämnade inte får dömas för annat före utlämningen begånget brott än det som utlämningen avser och inte dömas till döden.

Framställning om utlämning skall ske på diplomatisk väg. Avslås inte ansökningen, överlämnas ärendet till RÅ för utredning. Häktning och andra tvångsmedel får vid behov användas. RÅ överlämnar sin utredning till högsta domstolen (HD), som har att pröva om utlämning kan beviljas. Sedan HD:s beslut meddelats beslutar Kungl. Maj:t om utlämning skall ske. Har HD funnit hinder möta mot utlämning, är Kungl. Maj:t bunden därav.

Den som i främmande stat är efterlyst för brott som kan föranleda utlämning får i avvaktan på framställning om utlämning anhållas eller åläggas reseförbud.

Enligt nordiska utlämningslagen kan även svensk medborgare utlämnas, om han sedan två år vistas i den ansökande staten eller gärningen är av viss allvarligare beskaffenhet. I övrigt gäller bl.a. att utlämning inte får ske för enbart bötesbrott. Utlämning kan i vissa fall ske för politiskt brott. Även vid utlämning inom Norden skall den utlämnade tillförsäkras immunitet i fråga om andra brott än dem ansökningen avser.

Framställning om utlämning enligt nordiska utlämningslagen skall göras av polis- eller åklagarmyndighet i den ansökande staten antingen hos RÅ eller, om gärningsmannens uppehållsort här i landet är känd, direkt hos stats- eller distriktsåklagare. Åklagaren har att skyndsamt utreda ärendet. På särskild begäran av den som avses med utlämningsframställningen prövar HD om utlämning lagligen kan ske. Anser HD hinder möta mot utlämning, får framställningen inte bifallas. Åklagare kan under vissa ' förutsättningar besluta om utlämning när den som begärs utlämnad har samtyckt. Annars avgörs frågan av Kungl. Maj:t.

3.2 Trafikbrottskonventionen I syfte att genom internationellt samarbete öka möjligheterna att effektivt och smidigt beivra trafikbrott som har begåtts av trafikant vid tillfällig vistelse utanför hemlandet har inom Europarådet utarbetats en konvention om straff för vägtrafikbrott, vilken tillträtts av Sverige (trafikbrotts- konventionen). I konventionen ges regler om lagföring för trafikbrott och verkställighet av dom beträffande sådant brott i fall då gärningsmannen har sitt hemvist i annan konventionsstat än den stat där brottet begåtts. Hemviststaten förpliktas att på begäran av gärningsstaten pröva frågan om lagföring för brottet eller att på begäran av gärningsstaten verkställa dom som har meddelats i den staten.

Framställning om lagföring eller verkställighet av straff för vägtrafikbrott

• Sida 67
•  Original

Prop. 1975/76: 3 67

får inte göras med mindre gärningen är straffbar enligt både gärningsstatens och hemviststatens lagstiftning. Dubbel straffbarhet krävs sålunda för konventionens tillämpning.

Hemviststatens egen lag skall tillämpas när den staten har övertagit lagföring eller verkställighet. Konventionen förutsätter sålunda i första hand att hemviststatens egen trafikstraffrätt har sådant innehåll att den kan tillämpas på brott som begås utomlands. Men konventionen förpliktar därjämte hemviststaten att i vissa fall lägga de trafikregler som gäller på gärningsorten till grund för den straffrättsliga bedömningen.

När framställning om lagföring har gjorts får gärningsstaten inte längre vidta åtgärder mot gärningsmannen för att beivra brottet. Gärningsstaten får emellertid tillbaka sin behörighet i detta hänseende. om hemviststaten inte vidtar någon åtgärd i konventionens mening eller om gärningsstaten återkallar framställningen på vissa grunder.

Konventionen ålägger hemviststaten att på begäran verkställa dom eller administrativt beslut som har meddelats i gärningsstaten. Från svensk sida har dock gjorts förbehåll mot konventionens verkställighetsregler. Verkställighet kan dock komma i fråga enligt den särskilda europa- rådskonventionen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (jfr avsnitt 3.4.2).

I samband med ratificeringen av trafikbrottskonvention antogs lagen (1971:965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands. Lagen inne- håller i l å en föreskrift om att samtliga bestämmelser i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott skall gälla även i fråga om gärning som har begåtts utomlands. Enligt 2 5 skall straffbestämmelser i vissa andra svenska trafikförfattningar tillämpas vid överträdelse av sådan utländsk trafik- föreskrift som motsvarar föreskrift i svensk trafikförfattning. Nästföljande paragraf innehåller en bestämmelse om straff för den som, utan att kunna ådömas ansvar enligt straffbestämmelse som avses i 1 eller 2 &. överträder dansk, finsk, isländsk eller norsk trafikföreskrift. Genom 4 5 har Kungl. Maj:t erhållit bemyndigande att, i den mån det påkallas för uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt avtal med annan stat än Danmark. Finland, Island eller Norge, förordna att 3 åskall äga tillämpning i fråga om förseelse som har begåtts i den staten. Med stöd av detta bemyndigande har Kungl. Maj:t genom kungörelse (19722477) förordnat att bestämmelserna i 3 5 skall äga tillämpning även i fråga om gärning som begås i utomnordisk stat, om staten har tillträtt trafikbrottskonventionen.

3.3 Nordiska samarbetsavtalet Inom Norden förekommer i ganska stor utsträckning att åtal för brott som har begåtts i ett land väcks i det land där den misstänkte vistas. Som tidigare framgått har de högsta åklagarmyndigheterna i de nordiska länderna den 6

• Sida 68
•  Original

Prop. 1975/76: 3 68

februari 1970 ingått ett samarbetsavtal om lagföring iannat nordiskt land än det där brottet har förövats. I avtalet, som anknyter till tidigare praxis, anges bl.a. efter vilka grunder åklagare skall prövai vilket land lagföring bör ske. Avtalet är i sin svenska version intaget i RÅ:s cirkulär C 65 den 25 september 1970. Vid tillämpningen av överenskommelsen skriftväxlar berörda myndigheter direkt med varandra.

Samarbetsavtalet och RÄ:s anvisningar i anslutning till detta innehålleri huvudsak följande.

Enligt 1 5 kan lagföring för brott som har förövats i ett nordiskt land ske i annat nordiskt land, om den misstänkte är bosatt i detta land och gärningen är straffbar också där. Detsamma gäller om den misstänkte uppehåller sig i annat land och det av särskild anledning anses lämpligt att lagföringen sker där samt att detta lands myndigheter är behöriga att handlägga saken. Lagföringen sker enligt den straff- och processrättsliga lagstiftningen i det land som övertar saken. Bestämmelsen medför bl.a. att 20 kap. 7 5 RB om åtalsunderlåtelse och 48 kap. RB om strafföreläggande blir tillämpliga när lagföring överflyttas hit.

Avtalet gäller inte bara lagföring av nordiska medborgare och i Norden domicilierade utomnordiska medborgare. Avtalet kan också vara att tillämpa exempelvis när en utomnordisk medborgare, som har förövat brott i ett nordiskt land, under tillfällig vistelse i annat nordiskt land gör sig skyldig till ny brottslighet. __

Eftersom lagföringen skall ske enligt det anmodade landets lagstiftning fordras att den i det anmodade landet tillämpliga straffbestämmelsen inte är territoriellt begränsad, som fallet är exempelvis med ämbetsbrott.

I 2 5 slås fast att hänsyn till den misstänktes intressen och genomförandet av ett effektivt brottmålsförfarande skall vara bestämmande vid avgörandet av frågan om framställningen skall avslås eller beviljas. En framställning bör således inte avslås om utlämning till gärningslandet lagligen inte kan ske eller av annan anledning anses ogenomförbar, eller om den misstänkte skall lagföras för annat brott i det anmodade landet och målen bör handläggas i en rättegång. En framställning kan dock avslås om det kan antas att bevis- ningen i målet inte kan förebringas vid domstol i det anmodade landet eller att det skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet att handlägga målet där.

Enligt 3 5 skall framställning om lagföring i annat land än gärningslandet göras så snart som möjligt. Sedan dom har meddelats i första instans kan sådan framställning inte göras. Däremot kan verkställigheten överflyttas till annat land enligt den nordiska verkställighetslagen. Framställning till Sverige sänds enligt 5 5 till åklagarmyndigheten i det distrikt där den misstänkte är bosatt eller uppehåller sig. Är det inte känt till vilket distrikt den misstänktes bostads- eller uppehållsort hör, sänds framställningen till RÅ. I Sverige är distriktsåklagare behörig att avge framställning om

• Sida 69
•  Original

Prop. 1975/76: 3 69

lagföring i annat nordiskt land och att bifalla sådan framställning. Anser distriktsåklagaren att framställningen bör avslås, skall han underställa frågan vederbörande statsåklagares prövning. Är statsåklagaren av samma mening, skall frågan hänskjutas till RÅ som slutligt avgör ärendet.

En myndighet i det land som har åtagit sig lagföringen kan enligt 6 5 återkalla sitt åtagande, om ändrade förhållanden ger anledning därtill. Efter överenskommelse mellan myndigheterna i de berörda länderna kan beslut om lagföring i det andra landet också i annat fall återkallas. När en framställning om lagföring i annat land har bifallits, får svensk åklagare avskriva ärendet utan att avvakta eventuellt besked om utgången.

Det ankommer på myndighet i gärningslandet att ta initiativ till att överflytta lagföringen men myndighet i annat land bör enligt 7 5 underrätta ' myndighet i gärningslandet om förhållande som talar för att lagföringen överflyttas.

4 Lagföringskonventionens huvudsakliga innehåll

Konventionen består av sex huvuddelar. Del I har rubriken 'Definitioner” och innehåller endast art. 1. Del II 'Behörighet' innehåller artiklarna 2-5. Del III , som har rubriken ”Överförande av lagföring”, är uppdelad på fem underavdelningar och består av art. 6-29. Del IV med rubriken 'Lagföringi

• Sida 73
•  Original

Prop. 1975/76: 3 73

mer än en stat" består av art. 30-34 och del V, som har rubriken ”Ne bis in idem', av art. 35-37. Del VI slutligen, 'Slutbestämmelser', består av art. 38- 47. Till konventionen är fogade tre bilagor. Bilaga 1 innehåller en upp- räkning av möjligheterna att göra förbehåll mot konventionens bestäm- melser och bilaga II upptar möjlighet att avge förklaring i två särskilda hänseenden. Bilaga Ill utgörs av en förteckning över lagöverträdelser som inte omfattas av strafflag.

Syftet med konventionsbestämmelserna om överförande av lagföring i brottmål är att i varje särskilt fall öppna möjlighet att förlägga lagföringen till den stat där det med hänsyn till samtliga förekommande omständigheter framstår som mest ändamålsenligt att den äger rum. För att en sådan ordning skall bli möjlig måste en anmodad stat som enligt sin interna lag saknar behörighet att pröva den gärning framställningen avser tilldelas sådan behörighet. Å andra sidan måste fördragsslutande stat vid behov ges möjlighet att underlåta åtal, när lagföring enligt konventionen i stället bör ske i annan fördragsslutande stat.

Konventionen innehåller bestämmelser i nu nämnda hänseenden. Art. 1 innehåller definitioner av brott och påföljd, som kompletteras med särskilda uppräkningar med hänsyn till förhållandena i de olika konven- tionsstaterna (bilaga III). I art. 2 föreskrivs att fördragsslutande stat vid tillämpning av konventionen är behörig att enligt sin egen strafflag lagföra varje brott beträffande vilket strafflagstiftningen i annan fördragsslutande stat är tillämplig. Denna subsidiära behörighet får emellertid utövas endast när framställning skett från annan fördragsslutande stat. Som anges i det följande gäller i olika hänseenden särskilda regler beträffande lagföring med stöd av art. 2. I art. 3 anges att stat som enligt sin interna lag är behörig att lagföra ett brott får avstå från detta i fråga om misstänkt, som är eller kommer att bli föremål för lagföring på grund av samma brott i annan fördragsslutande stat. Grundas den anmodade statens behörighet ute- SIutande på framställning om lagföring. skall åtgärder för lagföring avbrytas, när den anmodade staten får vetskap om att rätten att bestraffa upphört enligt lagen i den anmodande staten på annan grund än preskription (art. 4). I fråga om preskription finns särskilda bestämmelser. Konven- tionens regler om överförande av lagföring begränsar inte den anmodade statens behörighet i fråga om lagföring enligt dess interna lagstiftning (art. 5).

Art. 6 inleder de egentliga bestämmelserna om överförande av lagföring. Om någon är misstänkt för brott enligt fördragsslutande stats lagstiftning får staten göra framställning hos annan fördragsslutande stat om lagföring (art. 6). Kan enligt konventionen sådan framställning göras, föreligger också skyldighet för berörda myndigheter i denna stat att överväga denna möjlighet. En förutsättning för att den anmodade staten skall få vidta åtgärder med anledning av framställning enligt art. 6 är att det föreligger

• Sida 74
•  Original

Prop. 1975/76: 3 74

dubbel straffbarhet i det konkreta fallet. Det krävs sålunda i art. 7.1 att den gärning som avses med framställningen skulle ha varit ett brott om den hade begåtts i den anmodade staten och att gärningsmannen i sådant fall skulle ha varit underkastad ansvar även enligt den statens lag. Ifråga om brott av eller mot person i offentlig ställning och några närstående brott gäller enligt art. 7.2, att brottet skall i den anmodade staten betraktas som begånget av eller mot person i offentlig ställning där.

Art. 7.2 innebär i förhållande till vad som gäller enligt art. 7.1 inte någon utvidgning av det straffbara området utan anger endast vissa kvalifika- tionsgrunder. Utan en sådan regel skulle exempelvis våld mot en polisman i konventionsstat här i Sverige endast kunna bestraffas som misshandel. Vid de nordiska överläggningar som förekommit har vidare enighet uppnåtts om den tolkningen. att utformningen av bestämmelserna i art. 7 inte i och för sig utesluter att konventionen tillämpas även på s.k. terri— toriellt begränsade brott. Konventionen torde dock enligt samma tolkning inte omfatta sådana brott som har en så nära anknytning till annan stats speciella intressen att det inte föreligger något som helst motsvarande intresse hos den anmodade staten att lagföra brottet. Som exempel på ett sådant brott då lagföring inte bör kunna ske här är smuggling mellan andra konventionsstater.

Art. 8.1 innehåller en uppräkning av de situationer då framställning om lagföring får göras hos annan stat. Den ur praktisk synpunkt viktigaste av dessa är den då den misstänkte har hemvist i den anmodade staten. Ett annat skäl kan vara att han undergår frihetsberövande påföljd i den anmodade staten, att lagföring inletts mot honom där eller att det viktigaste bevis- materialet finns i den staten. I art. 8.2 anges de viktiga begränsningarna i konventionens tillämpningsområde att då den misstänkte blivit dömd i fördragsslutande stat genom lagakraftvunnen dom den staten kan begära överförande av lagföringen endast om staten inte själv kan verkställa domen ens med användning av utlämningsförfarande och om den andra konventionsstaten inte erkänner principen om verkställighet av utländsk dom eller vägrar verkställighet av sådan dom.

Konventionen föreskriver inte någon skyldighet att när skäl föreligger göra framställning till annan stat om överföring av lagföringen. Som tidigare nämnts skall dock denna möjlighet övervägas. Den anmodade staten har däremot i princip inte frihet att avslå en ansökan. Detta får ske endast i de fall som anges i konventionen. Möjligheterna till avslag har dock i konventionen gjorts mycket vittgående. Vilka åtgärder framställningen skall leda till i de fall då den inte avslås bestäms enligt art. 9 helt enligt den anmodade statens interna lagstiftning. I art. 9 finns också bestämmelser som ålägger den anmodade staten att lämna meddelande till den anmodande staten om lagen i den anmodade staten föreskriver att brottet bestraffas av administrativ myndighet. Underrättelse behöver dock inte lämnas om den

• Sida 75
•  Original

Prop. 1975/76: 3 75

anmodade staten avgivit förklaring enligt tredje stycket.

Enligt art. 10 är den anmodade staten skyldig att vägra efterkomma framställningen bl.a. om dubbel straffbarhet inte föreligger, om den miss— tänkte i annan fördragsslutande stat redan dömts för gärningen genom slutligt och verkställbart avgörande eller om brottet var preskriberat i den anmodande staten när framställningen gjordes. lart. ll räknas upp sådana fall då avslag får ske men inte är obligatoriskt. Ansökan får avslås om den misstänkte inte har hemvist i den anmodade staten eller om den misstänkte inte är medborgare i den anmodade staten och inte heller hade hemvist i denna stat vid tiden för brottet. Framställning får avslås även i åtskilliga andra fall, exempelvis om den anmodade staten bedömer brottet som politiskt, militärt eller fiskaliskt eller om lagföringen skulle strida mot den anmodade statens internationella åtaganden eller mot grunderna för dess rättsordning. Omfattas gärningen av den anmodade statens ursprungliga straffrättsliga kompetens, får framställningen avslås om brottet vid tiden för mottagandet av framställningen enligt den statens egen lagstiftning skulle ha varit preskriberat. Grundas den anmodade statens behörighet uteslutande på framställningen, får framställningen avslås om åtalspre- skription inträtt enligt den anmodade statens lag med beaktande av den förlängning av preskriptionstiden med sex månader som föreskrivs i art. 23. Bifall som har lämnats till en framställning skall återtas om det efter bifall visar sig att grund för att underlåta åtgärder föreligger enligt artu 10 och får återtas om den misstänktes personliga närvaro vid förhandling i den anmodade staten inte kan säkerställas eller att eventuell dom inte kan verkställas i denna stat (art. 12).

Förfarandet regleras utförligt i art. 13-20. Där finns bestämmelser om skriftväxling (art. 13). rätt att begära kompletterande upplysningar (art. 14), handlingar som skall bifogas framställningen och underrättelse om åtgärder som vidtagits i den anmodande staten (art. 15). skyldighet för den anmodade staten att underrätta den anmodande staten om sitt beslut i anledning av framställningen. om den avstår från åtgärder för lagföring och om avgörande till följd av lagföringen (art. 16), skyldighet för den anmodade staten att underrätta den misstänkte om framställningen när den anmodade statens behörighet grundas uteslutande på framställningen (art. 17), översättning av handlingar som har samband med tillämpningen av konventionen (art. 18). legalisering av handlingar (art. 19) samt kostnader som uppkommit vid tillämpning av konventionen (art. 20). l därpå följande artiklar finns bestämmelser om den verkan en framställning får i den anmodande respektive den anmodade staten (art. 21-26). Den anmodande staten får sedan framställning om lagföring gjorts inte längre vidta åtgärder för lagföring för brottet. Till dess den anmodade statens beslut i anledning av framställningen mottagits. får dock den anmodande staten vidta alla åtgärder för lagföring utom att anhängiggöra saken vid domstol eller, i

• Sida 76
•  Original

Prop. 1975/76: 3 76

förekommande fall, låta administrativ myndighet avgöra saken. Rätten till åtal och verkställighet kan dock under vissa förutsättningar återgå. Så är fallet om den anmodade staten underlåter åtgärder enligt art. 10, avslår framställningen enligt art. ll, återkallar sitt bifall enligt art. 12 eller beslutar att inte vidta åtgärder för lagföring eller att avbryta sådana åtgärder. Den anmodande staten kan också återkalla sin framställning innan den anmodade staten meddelat att den beslutat vidta åtgärder i anledning av framställningen (art. 21). Framställning om lagföring för med sig en för- längning av tiden för åtal i den anmodande staten med sex månader (art. 22).

För det fall att den anmodade staten endast har subsidiär behörighet, dvs. behörighet som grundas enbart på art. 2, medför framställning att preskriptionstiden förlängs med sex månader i den anmodade staten (art. 23). Om åtal är beroende av angivelse i båda staterna har angivelse i den ena staten verkan även i den andra. Krävs angivelse endast i den anmodade staten,.får denna vidta åtgärd för lagföring även utan angivelse om inte den som har rätt att göra angivelse gjort invändning häremot inom viss tid från det han underrättats om sin rätt att göra sådan invändning (art. 24). När subsidiär behörighet föreligger får den anmodade staten inte döma till strängare påföljd än som stadgas i den anmodande statens lag (art. 25). Åtgärd för lagföring i den anmodande staten har samma rättsverkan i den anmodade staten som om den vidtagits av myndighet i den staten men får inte tillerkännas större bevisverkan än den har i den anmodande staten. Preskriptionsavbrytande åtgärd i den ena av staterna har samma verkan i den andra (art. 26).

Särskilda bestämmelser finns om rätt till tvångsmedel i den anmodade staten. då denna inte har ursprunglig behörighet (art. 27-29). Om den anmodade statens behörighet grundas uteslutande på framställningen. får anhållande eller häktning tillgripas redan när fördragsslutande stat har meddelat sin avsikt att översända framställning. förutsatfatt lagstiftningen i den anmodade staten medger häktning för brottet och det kan befaras att den misstänkte avviker eller undanröjer bevis (art. 27). När framställning gjorts får den anmodade staten tillämpa sina interna tvångsmedel (art. 28).

Tvångsåtgärder enligt art. 27 eller 28 regleras av lagen i den anmodade staten. Sådana åtgärder skall dock alltid upphöra när rätten till lagföring återgår till den anmodande staten. Tvångsmedel med stöd av art. 27 upphör under alla omständigheter om den anmodade staten inte erhåller fram- ställning om överföring inom 18 dagar eller om handlingar, som skall åtfölja framställning, inte erhållits inom 15 dagar. Tid för anhållande och häktning som beslutats uteslutande med stöd av art. 27 får inte i något fall överskrida 40 dagar (art. 29).

Art. 30-34 behandlar problemet med samordning av lagföringen när flera stater har ursprunglig behörighet att pröva en ansvarsfråga. Bestäm- melserna syftar till att varje stat i förekommande fall skall överväga

• Sida 77
•  Original

Prop. 1975/76: 3 77

möjligheterna att avstå från lagföring eller begära dess överförande till annan stat. Vill stat inte avstå från att själv lagföra den misstänkte, förut- sätter konventionen att den andra staten underrättas och att de berörda staterna inleder överläggningar för att med ledning av de i art. 8 nämnda omständigheterna komma överens om vilken av staterna som ensam skall fortsätta handhavandet av lagföringen. Bestämmelserna om konsultation är dock inte bindande för den stat som avsänder underrättelse, om huvudförhandling inletts i den tilltalades närvaro innan underrättelse avsänds och inte för den stat som mottagit underrättelse först sedan huvudförhandling inletts där (art. 30-31). En'samordning av lagföringen skall eftersträvas även i de fall då flera brott tillskrivs antingen en person eller flera som har handlat i samråd eller ett brott tillskrivs flera som handlat i samråd (art. 32).

Beslut som fattats i samband med konsultation medför samma verkan som är förenad med överförande av lagföring och bestämmelserna om förfarandet vid överförande skall tillämpas i den mån de är förenliga med konsultationsbestämmelserna (art. 33-34).

I art. 35-37 finns bestämmelser om utländsk brottmålsdoms rättskraft vilka överensstämmer med reglerna i art. 53-55 i brottmålsdomskonven- tionen (jfr avsnitt 3.4.2).

Konventionen träder i kraft tre månader efter deposition av tredje ratifikationsinstrumentet. I förhållande till stat som ratificerar därefter träder den i kraft tre månader efter den dag då dess ratifikationsinstrument deponerades (art. 38). Även stat som inte är medlem av Europarådet kan inbjudas ansluta sig till konventionen (art. 39). I samband med ratificering kan konventionens tillämpningsområde begränsas (art. 40).

Konventionsstat har möjlighet att i samband med tillträde till konven- tionen göra förbehåll eller avge förklaring i vissa avseenden (art. 41 jämfört med bilaga I och II). Fördragsslutande stat kan sålunda göra förbehåll i fråga om rätten att avslå framställning om lagföring, om den anser att brottet uteslutande är ett religiöst brott eller gärningen enligt statens egen lag endast kan bestraffas av administrativ myndighet, eller förbehålla sig rätten att inte godta reglerna om förlängning av preskriptionstid vid framställning om lagföring, bestämmelsen om skyldighet att i visst fall beakta straffmaximum enligt den anmodande statens lag eller regeln om verkan av preskrip- tionsavbrytande åtgärd i annan stat i de fall då den anmodade staten har ursprunglig behörighet. Konventionsstat kan också förbehålla sig att inte tillämpa bestämmelserna om konsultationsförfarande på gärning som enligt statens egen lag eller enligt den andra statens lag kan bestraffas endast av administrativ myndighet. Förbehåll kan också göras med avseende på bestämmelserna om utländsk brottmålsdoms rättskraft.

Bestämmelser som skall anges i bilaga III kan anmälas eller ändras (art. 42).

• Sida 78
•  Original

Prop. 1975/76: 3 . 78

Konventionen inverkar inte på rättigheter eller åtaganden som härrör från utlämningstraktater eller internationella multilaterala konventioner rörande särskilda ämnen. Konventionsstaterna får däremot inte ingå överens- kommelser med varandra i ämnen som behandlas i konventionen utom för att göra tillägg till konventionens bestämmelser eller underlätta tillämp- ningen av dess principer. Konventionen tillåter dock de stater som så önskar att reglera sina inbördes förhållanden på grund av enhetlig lagstift- ning eller enligt annat särskilt system (art. 43).

Europarådets kommitté för brottslighetsfrågor har vissa uppgifter beträffande tillämpningen av konventionen (art. 44). Konventionen kan uppsägas i viss ordning (art. 45) och skall tillämpas endast på brott som begåtts sedan konventionen trätt i kraft mellan vederbörande konven- tionsstater (art. 47).

5 Överväganden och förslag

5.1 Sveriges tillträde till lagföringskonventionen Brottsligheten har under senare tid fått en alltmer internationell karaktär. Genom den ökade internationella rörligheten inträffar allt oftare att brott begås i annan stat än den där gärningsmannen har sitt hemvist eller i övrigt kan nås för lagföring. För en effektiv brottsbekämpning krävs därför ett alltmer utvecklat samarbete mellan olika stater.

Under en följd av år har inom Europarådet bedrivits arbete på att få till stånd en omfattande samverkan mellan medlemsstaterna på brotts- bekämpningens område. Verksamheten har haft som mål att åstadkomma, att medlemsstaternas resurser för hindrande och beivrande av brott blir utnyttjade på bästa möjliga sätt. Den har dessutom syftat till att tillvarata den brottsliges rättigheter och främja hans återanpassning.

Europarådets arbete på detta område har lett fram till en rad konven- tioner, vilka tillträtts av Sverige. År 1957 tillkom en konvention om utlämning för brott, vilken ratificerades av Sverige den 22 januari 1959 (prop. 1958zl39). Bestämmelser om rättshjälp i brottmål finns i den s.k. rättshjälpskonventionen från år 1959 (prop. 1961 :48). Konventionen trädde för Sveriges del i kraft den 1 maj 1968. Den innehåller regler om samverkan beträffande delgivning, bevisupptagning och vissa andra begränsade åtgärder. [ trafikbrottskonventionen finns bestämmelser om samverkan för lagföring och domsverkställighet ifråga om vägtrafikbrott (prop. 1971 :l 14). Samarbetet på domsverkställighetsområdet regleras genom brott- målsdomskonventionen (prop. 1972z98).

Mellan de nordiska länderna har etablerats ett ännu längre gående sam- arbete. Lagföring för brott kan sålunda med stöd av det s.k. nordiska

• Sida 79
•  Original

Prop. 1975/76: 3 79

samarbetsavtalet flyttas över till annat nordiskt land där den misstänkte är bosatt eller, i vissa fall, till land där han uppehåller sig. Samarbetet för domsverkställighet sker för svensk del i första hand enligt NVL. I vissa avseenden såsom verkställighet av ungdomsfängelse och internering kompletteras denna lag av lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

När en person begår brott här i landet och därefter beger sig till ett utomnordiskt land är möjligheterna att få honom åtalad och dömd för brottet begränsade. Är det fråga om allvarligare brott, kan Sverige inom ramen för gällande överenskommelser begära att den misstänkte utlämnas. Det är emellertid att märka att flertalet stater inte utlämnar egna med- borgare. Även av andra orsaker kan det visa sig omöjligt att få till stånd en utlämning. Utlämningsförfarandet är dessutom under alla förhållanden omständligt.

När det är fråga om mindre allvarliga brott kan lagföring enligt 46 kap. 15 å andra stycket RB i vissa fall ske i den tilltalades utevaro. En förutsättning är att påföljden kan beräknas stanna vid böter och att nöjaktig utredning kan förebringas i målet. Har den misstänkte avvikit sedan han delgetts stämning och kan nöjaktig utredning åstadkommas, får målet enligt tredje stycket likaså avgöras i dennes frånvaro. Det är i detta fall inte nödvändigt att han delgetts kallelse till förhandlingen. Någon begränsning med hänsyn till brottets svårhetsgrad är inte heller föreskriven. Värdet av en lagföring i den tilltalades frånvaro är beroende av möjligheterna att få domen verkställd mot den dömde.

Kan rättegång inte åstadkommas inom landet, får framställning göras om lagföring för brottet utomlands. I den mån gärningen omfattas av vistelselandets straffrättsliga kompetens och den staten har ett intresse av att lagföring sker. kan en sådan framställning naturligtvis komma att bifallas. Rättsligt sett har framställningen inte större verkan än en under- rättelse om brottet till vistelsestaten. Endast i fråga om vägtrafikbrotten finns ett närmare reglerat system för överförande av lagföring till annan stat.

Av det anförda framgår att betydande svårigheter ibland föreligger att beivra brott när gärningsmannen lämnat landet innan lagföring hunnit inledas. Det är med den ökande rörligheten över gränserna ett alltmer allvarligt problem att internationell brottslighet i stor utsträckning inte kan effektivt beivras. En lösning av detta problem torde inte kunna uppnås utan en nära samverkan med andra stater. En sådan samverkan bör gå ut på att lagföring i gärningsmannens hemland för brott begånget i annat land kan komma till stånd i största möjliga utsträckning. Genom en sådan ordning kan också uppnås fördelar ur kriminalpolitisk Och processekonomisk synpunkt.

Den ordning som har utvecklats mellan de nordiska länderna på detta

• Sida 80
•  Original

Prop. 1975/76: 3 80

område och som preciserats i det nordiska samarbetsavtalet har visat sig mycket ändamålsenlig. I de fall då utlämningsförfarande inte tillämpas överlämnas i stället målet för lagföring i det land där den misstänkte finns, om bevisläget är sådant att detta är meningsfullt.

Genom lagföringskonventionen har skapats ett instrument för en samverkan av detta slag också med utomnordiska stater. Lagförings- konventionen tar sikte på två grupper av samarbetssituationer. Den första är den då lämplighetsskäl talar för att lagföring sker i en stat, men denna saknar egen behörighet. Med stöd av konventionen tillförs den staten i samband med framställning behörighet att pröva målet. Den andra gruppen av fall är de då flera stater har ursprunglig straffrättslig kompetens att pröva ett brott och det gäller att se. till att lagföringen äger rum i den stat där det är mest ändamålsenligt att den sker.

Svensk domstols straffrättsliga kompetens är som förut framgått mycket vidsträckt. En framställning om lagföring här i landet torde därför nära nog alltid komma att avse gärning som svensk domstol är behörig att pröva enligt intern svensk lagstiftning. Konventionens bestämmelse om utvidgning av straffrättslig kompetens är ändå värdefull ur svensk synpunkt, eftersom den vidgar möjligheterna att få mål överförda till främmande stater. Konventionens främsta betydelse är emellertid för svenskt vidkommande, att den på ett ändamålsenligt sätt reglerar samarbetet för lagföring mellan skilda stater och skapar skyldighet för en anmodad stat att vidta åtgärder med anledning av framställningen. Den möjliggör lagföring i åtskilliga fall då sådan inte nu är möjlig. I de fall då lagföring f.n. kan åstadkommas med hjälp av utlämningsförfarandet, kan med stöd av konventionen väljas den långt smidigare lösningen att flytta över målet till vistelsestaten. Vid avgörandet av var lagföring skall äga rum skall enligt konventionen även beaktas den mistänktes intressen genom att hänsyn tas till hans anknytning till viss stat eller hans möjligheter till social återanpassning i en särskild stat.

Det får ur svensk synpunkt anses föreligga ett betydande intresse av att den som begått brott mot svensk lag skall kunna lagföras i annat land till vilket han har anknytning och där få verkställa påföljden. Samtidigt som denna möjlighet innebär en bättre hushållning med våra brottsbekämpande resurser av olika slag medför överförandet av lagföringen kriminalpolitiska vinster. En annan fördel är att lagföring kan komma till stånd i fall då ofta så nu inte är möjligt. Härigenom tillförs ytterligare ett effektivt medel i kampen mot brottslighet med internationella förgreningar.

5.2 Förbehåll och förklaringar Enligt art. 41 kan som förut nämnts stat som tillträder konventionen begagna sig av en eller flera av de möjligheter till förbehåll som räknas upp under a)-h) i bilaga I till konventionen.

• Sida 81
•  Original

Prop. 1975/76: 3 81

Konventionsstat kan sålunda förbehålla sig att

a) avslå framställning. om den anser att brottet uteslutande är ett religiöst brott,

b) avslå framställning om lagföring för gärning som enligt statens egen lag kan bestraffas endast av administrativ myndighet,

c) inte godta art. 22 om automatisk förlängning av tiden för åtalspre— skription i den anmodande staten,

d) inte godta art. 23 om automatisk förlängning vid subsidiär behörighet av tiden för åtalspreskription i den anmodade staten,

e) inte godta art. 25 andra meningen. som förbjuder stat med endast subsidiär behörighet att döma till strängare påföljd än som stadgas i den anmodande statens lag,

f) inte godta bestämmelsen i art. 26.2 att preskriptionsavbrytande åtgärd i den anmodande staten skall ha samma verkan i den anmodade staten. i de fall då denna är behörig på grund av sin interna lagstiftning,

g) inte tillämpa bestämmelserna i art. 30 och 31 om konsultationsför- farande i fråga om gärning, som enligt någon av staternas lagstiftning kan bestraffas enbart av administrativ myndighet samt

h) inte godkänna bestämmelserna om utländsk brottmålsdoms rättskraft i del V av konventionen.

Frågan om förbehåll har varit föremål för överläggningar mellan före- trädare för justitiedepartementen i Danmark. Finland, Norge och Sverige. Enighet har därvid uppnåtts om att i möjlig mån undvika att göra förbehåll och att i övrigt söka nå fram till gemensamma ställningstaganden. Det har emellertid visat sig, delvis på grund av skillnader mellan de nordiska ländernas interna lagstiftning, att nordisk enighet inte kunnat uppnås på alla punkter.

Förbehållen under a)-g) hänför sig till bestämmelserna om överförande av åtal. När frågan om förbehåll övervägs bör beaktas, att vidsträckta möjligheter under alla förhållanden föreligger enligt art. 11 att avslå en framställning. Hänsyn bör även tas till det förhållandet, att fördrags- slutande stat som gjort förbehåll i fråga om någon bestämmelse i konven- tionen inte kan kräva av annan fördragsslutande stat att den bestämmelsen skall tillämpas (art. 41.3). De ståndpunkter som för motsvarande fall har intagits vid tillträdet till brottmålsdomskonventionen bör vidare inte utan särskilda skäl frångås.

Beträffande de olika möjligheterna till förbehåll under a)-g) kan anföras följande.

I fråga om religiöst brott bör man för svensk del ofta kunna avslå en framställning om lagföring under hänvisning till att gärningen inte är straffbar i Sverige eller att lagföring här skulle strida mot grunderna för vår rättsordning. Förbehåll behöver därför inte göras.

Möjligheten till förbehåll enligt b) saknar betydelse för Sverige. Den

• Sida 82
•  Original

Prop. 1975/7 6: 3 82

lagföring som omfattas av konventionen handhas i Sverige inte i något fall ”endast av administrativ myndighet”.

Förbehållen enligt c) och d) avser den automatiska förlängningen med sex månader av fristerna för åtalspreskription. För den anmodande statens del syftar förlängningen till att bevara möjligheten att återuppta lagföringen när den anmodade staten inte slutligt övertar denna. Det egentliga behovet av en på sådant sätt förlängd preskriptionsfrist torde vara begränsat till de fall då lagföringen kunnat påbörjas först i nära anslutning till utgången av preskriptionstiden. För övriga fall motiveras emellertid förlängningen av den fördröjning med lagföringen i den anmodande staten som en fram- ställning medför. För Sveriges vidkommande torde några avgörande hinder inte föreligga mot att acceptera konventionens reglering i denna del. Mot bakgrund av målsättningen att undvika förbehåll där detta är möjligt, föreslås att förbehåll inte görs enligt c). Också från de övriga nordiska ländernas sida avser man att godta konventionsregleringen på denna punkt. Förbehåll enligt c) bör därför inte göras. Denna ståndpunkt avviker från den som intogs vid tillträdet till trafikbrottskonventionen (se prop. 1971:114 5. 53).

Något nämnvärt praktiskt behov torde däremot knappast finnas av en förlängning av åtalsfristen, när framställning om lagföring görs i Sverige. Från svensk sida bör förbehåll därför göras enligt (|). Det får till följd att framställning får avslås med stöd av art. 11 g), så snart brottet är preskri- berat enligt svensk rätt. Övriga nordiska länder har intagit samma ståndpunkt.

I fråga om förbehållet under e) bör uppmärksammas att svensk domstol enligt 2 kap. 2 & tredje stycket BrB är skyldig att i vissa fall beakta straffmaximum enligt lagen på gärningsorten. Anledning saknas därför att göra förbehåll mot skyldigheten att vid subsidiär behörighet beakta straff- maximum i den anmodande statens lag.

Enligt f) kan stat som är behörig enligt sin interna lagstiftning förbehålla sig rätten att inte tillerkänna preskriptionsavbrytande åtgärd i den anmodande staten samma verkan inom sitt territorium. Någon motsvarighet till förlängningen i den anmodande staten av tiden för åtalspreskription enligt art. 22 föreligger inte vid ursprunglig behörighet. Ett förbehåll enligt f) skulle därför kunna medföra praktiska svårigheter och äventyra lagföring om överförandet av lagföringen sker mot slutet av preskriptionstiden. Mot bakgrund av dessa förhållanden har nordisk enighet uppnåtts om att inte göra sådant förbehåll. Därmed nås överensstämmelse med motsvarande ställningstagande till brottmålsdomskonventionens regler om avbrott av påföljdspreskription (art. 8 och bilaga 1 e) i brottmålsdomskonventionen och 6 5 andra stycket lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom).

Förbehåll enligt g) bör inte göras. De administrativa förfaranden som

• Sida 83
•  Original

Prop. 1975/76: 3 83

avses i konventionen bör så långt som möjligt jämställas med judiciella förfaranden.

] fråga om de nu genomgångna möjligheterna till förbehåll bör förbehåll sålunda göras endast enligt (1).

Fördragsslutande stat kan slutligen förbehålla sig rätten att inte godta del V i konventionen. Enligt bestämmelserna i denna del tilldelas slutligt och verkställbart avgörande i en fördragsslutande stat rättskraft i annan konventionsstat. Bestämmelserna överensstämmer med art. 53-55 i brott- målsdomskonventionen.

Bestämmelserna i brottmålsdomskonventionen om utländsk doms rättskraft har föranlett överväganden i samband med tillträdet till den konventionen (se prop. 1972:98 s. 77 f, 98 och 215). Något principiellt hinder har därvid inte ansetts föreligga mot att tillerkänna brottmålsdom som avses i brottmålsdomskonventionen sådan verkan. I fråga om mycket grov brottslighet har emellertid ansetts stötande att behöva acceptera utländsk dom. t.ex. en dom varigenom en svensk medborgare utomlands blivit frikänd eller dömts till ett från svensk synpunkt anmärkningsvärt lågt straff. Från svensk sida har det därför bedömts angeläget att göra ett begränsat förbehåll avseende viss grövre brottslighet. Konventionens ”ne bis in idem”- regler innebär förbud också mot verkställighet av tidigare här i landet ådömd påföljd för samma gärning. Förbudet gäller under samma förut- sättningar som förbudet mot lagföring. Ett godtagande av förbudet mot verkställighet av tidigare ådömd påföljd har emellertid ansetts i vissa fall kunna leda till stötande resultat. Det har därför från svensk synpunkt bedömts nödvändigt att ha möjligheten öppen att i vissa fall verkställa påföljden helt eller delvis. Till stöd för rätten att tillgripa partiellt förbehåll har åberopats vissa bestämmelser i konventionen, enligt vilka förbehåll kan *helt eller delvis, återtas samt part som har gjort ”partiellt eller villkorligt förbehåll” kan fordra ömsesidig tillämpning av bestämmelsen i övrigt. Med beaktande av det nu anförda har Sverige vid tillträdet till brottmålsdoms- konventionen gjort förbehåll mot ”ne bis in idem'-reg1erna dels såvitt bestämmelserna innebär hinder mot lagföring för brott, för vilket det lindrigaste straff som är stadgat i svensk lag är fängelse i fyra år eller däröver, dels såvitt dessa bestämmelser innebär hinder mot verkställighet i Sverige av här i landet ådömd eller ålagd påföljd för brott.

Bestämmelserna i del V av förevarande konvention bör godtas i samma utsträckning som skett i fråga om brottmålsdomskonventionen. Detta är angeläget med hänsyn till att de stater som tillträder brottmålsdoms- konventionen inte kan förutsättas bli desamma som de vilka ratificerar lagföringskonventionen: Art. 41.2 och 3 ger stöd för att tillgripa partiellt förbehåll.

Ett slutligt och verkställbart avgörande i stat som har tillträtt förevarande konvention kommer sålunda i samma omfattnng som en brottmålsdom

• Sida 84
•  Original

Prop. 1975/76: 3 84

enligt brottmålsdomskonventionen att tillerkännas rättskraft här i landet och utgöra hinder mot ny lagföring eller straffverkställighet här. Det bör observeras att i den mån utländsk dom avser brott som har begåtts i domstolslandet ges sådan dom rättskraft här i landet även om domen har meddelats i icke-konventionsstat.

Såsom framgått av det föregående utgör enligt 2 kap. 5 a & BrB i vissa fall lagakraftvunnen utländsk brottmålsdom hinder mot lagföring här i riket. Undantag har bl.a. gjorts om brottet är kapning av luftfartyg, luftfarts- sabotage eller folkrättsbrott eller försök till kapning av luftfartyg eller luftfartssabotage. Enligt internationella överenskommelser vilka Sverige tillträtt, Haagkonventionen år 1970 för bekämpande av olaga besittnings- tagande avluftfartyg, Montrealkonventionen år 1971 för bekämpande av brott mot den civila luftfartens säkerhet och Genévekonventionen 1949 till skydd för krigets offer, är det en förpliktelse för vårt land att straffa sådana brott oberoende var och av vem de har begåtts. Detta innebär att Sverige inte heller kan godta en utländsk dom varigenom exempelvis någon har frikänts därför att en sådan gärning är straffri på gärningsorten. Detta avsteg från konventionens bestämmelser om utländsk brottmålsdoms ”res judicataI-verkan torde dock med hänsyn till innehållet i art. 43.1 inte kräva att särskilt förbehåll görs (jfr prop. 1972:98 s. 98). Motsvarande gäller även brott som omnämns i 5 5 första stycket lagen (1966:78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet, 14 5 första stycket lagen (1966:314) om kontinentalsockeln och 11 å andra stycket lagen (1971:l76) om vissa internationella sanktioner.

Konventionsstat kan även avge förklaring som avses i bilaga 11 till konventionen. För svensk del saknas anledning att avge sådan förklaring. Inte heller något av de övriga nordiska länderna överväger att göra detta. Vidare kan fördragsslutande stat genom förklaring, som ställs till Europa- rådets generalsekreterare, i olika avseenden avvika från konventionens bestämmelser om förfarandet.

Såsom framgått av det föregående föreligger för svenskt vidkommande inte något behov av att utnyttja möjligheten till förklaring i art. 9.3.

Enligt art. 13 skall framställning och meddelanden som behövs för tillämpningen av konventionen sändas resp. mottas av konventionssta- ternas justitiedepartement eller utväxlas direkt mellan vederbörande myndigheter. Konventionsstat kan avvika från dessa regler.

Vid Sveriges tillträde till rättshjälpskonventionen och till brott- målsdomskonventionen avgavs förklaring att framställningar och andra meddelanden för svensk del bör sändas och mottas av utrikesdeparte- mentet. Med hänsyn till den praxis som sålunda tillämpas på andra områden bör sådan förklaring avges även nu.

Art. 18 upptar bestämmelser om översättning av handlingar som har samband med tillämpning av konventionen. Enligt huvudregeln kan

• Sida 85
•  Original

Prop. 1975/76: 3 85

avsändarstaten använda sitt eget språk. Konventionsstat kan emellertid genom förklaring förbehålla sig rätt att kräva att handlingarna. med visst undantag, skall åtföljas av översättning. Sådan förklaring får till följd att annan konventionsstat blir skyldig att sända handlingar antingen på mottagarlandets språk eller på något av Europarådets officiella språk -— franska eller engelska — eller på det av dessa båda språk som staten anger i förklaringen. Annan konventionsstat kan kräva ömsesidig tillämpning av förklaringen.

Liknande översättningsregler finns i rättshjälpskonventionen, trafik- brottskonventionen och brottmålsdomskonventionen. Vid tillträde till rättshjälpskonventionen förbehöll sig Sverige att få handlingar som skall ligga till grund för bevisupptagning översatta till svenska språket. Delgiv- ningshandlingar från utlandet behöver däremot inte översättas, förutsatt att delgivning kan ske genom att mottagaren tar emot handlingen frivilligt (prop. 1961:48 s. 14). Vid ratificeringen av trafikbrottskonventionen förbehöll sig Sverige rätt att kräva att framställning om lagföring och därvid fogade handlingar skall åtföljas av översättning till svenska eller engelska språket (prop. 1971:114 5. 54 och 55). Från svensk sida har därvid antagits att polis- och åklagarmyndigheter samt domstolar i stor utsträckning kan handlägga ärenden rörande överföring av åtal för trafikbrott på grundval av en översättning till engelska språket. I fråga om brottmålsdomskonven- tionen ansågs översättningsfrågan i princip böra regleras på samma sätt som i fråga om trafikbrottskonventionen. Med hänsyn till att brottmålsdoms- konventionen till skillnad från trafikbrottskonventionen skall tillämpas inom Norden och någon översättning till svenska eller engelska av handling som upprättats på danska eller norska språket uppenbarligen inte behövs, gjordes i fråga om sådan handling undantag från kravet på översättning.

Förevarande konvention föreslås, som senare skall beröras, bli tillämplig inom Norden. Det är uppenbart att handlingar på danska eller norska språket inte behöver följas av någon översättning. Övriga handlingar på främmande Språk bör liksom i fråga om trafikbrotts- och brottmålsdomskonventionerna åtföljas av översättning till engelska språket. Sverige bör sålunda enligt art. 18.2 genom förklaring förbehålla sig rätt att kräva att handlingar som har samband med tillämpningen av förevarande konvention och som är avfattade på annat språk än danska, norska eller svenska skall vara översatta till svenska eller engelska språket.

I art. 43.3 föreskrivs, att konventionsstater som har reglerat eller framdeles reglerar sina inbördes förhållanden på konventionens område på grundval av enhetlig lagstiftning eller som för sin räkning har tillskapat eller tillskapar ett särskilt system har rätt att tillämpa denna lagstiftning eller detta system utan hinder av konventionens bestämmelser. Vid de nordiska överläggningarna har föreslagits att det nuvarande samarbetsavtalet ersätts med ett statsrättsligt bindande avtal anpassat till konventionens tillämp-

• Sida 86
•  Original

Prop. 1975/76: 3 86

ningsområde och innehållande bestämmelser om tillämpligt språk, för- faringssätt m. m. Oavsett hur frågan kommer att regleras torde det inte behövas någon underrättelse enligt art. 43.4 om det nordiska samarbets- avtalet eller dess efterföljare eftersom de nordiska länderna inte därigenom *upphör att tillämpa konventionens bestämmelser på sina inbördes förhål- landeni

5.3 Av konventionen föranledd lagstiftning Som anförts i det föregående är åklagare enligt 20 kap. 6 & rättegångs- balken i princip skyldig att åtala för brott som hör under allmänt åtal. De fall i vilka åtal får underlåtas är särskilt angivna i RB och'vissa andra lagar. Den omständigheten att lagföring för gärningen kommer till stånd i annan stat finns dock inte angiven som grund för att underlåta åtal. I praktiken förekommer dock som tidigare nämnts samverkan av detta slag. Särskilt inom Norden har denna samverkan en betydande omfattning och är särskilt reglerad i ett avtal mellan dessa länders högsta åklagarmyndigheter. I samband med tillkomsten av trafikbrottskonventionen uttalade före- dragande departementschefen, med hänvisning till att frågan om åklagares åtaISplikt utreds av åtalsrättskommittén, att anledning saknades att lagstifta i fråga om åklagares befogenheter att väcka åtal vid överförande av lagföring till annan stat (prop. 1971:114 5. 65). Såväl trafikbrottskonventionen (art. 5) som lagföringskonventionen (art. 21.1), innehåller uttryckliga bestämmelser om att fördragsslutande stat får avstå från eller inställa åtgärder för lagföring av misstänkt som är eller blir föremål för lagföring i annan konventionsstat. Bestämmelserna är dock till sitt innehåll något annorlunda utformade. Således behåller enligt lagfö- ringskonventionen den anmodande staten fram till dess den anmodade statens beslut i anledning av framställningen mottagits rätt att vidta alla åtgärder för lagföring utom att väcka åtal. Andra olikheter förekommer även vad gäller reglerna om när rätten till åtal skall återgå till den anmodande staten. Vid Sveriges tillträde till trafikbrottskonventionen gjordes vidare förbehåll mot bestämmelserna i art. 6 om beräknande av preskriptionstid. Som framgått av det föregående föreslås i promemorian att lagföringskonventionens regler om förlängning av preskriptionstid delvis accepteras. Med hänsyn till att antalet fall av överföring av åtal kan förväntas öka vid tillträde till konventionen kan ifrågasättas, huruvida inte åklagarens skyldigheter och befogenheter att väcka åtal såväl vad gäller överföring av åtal med stöd av trafikbrottskonventionen som lagföringskonventionen eller på diplomatisk väg nu borde regleras i RB. Detta torde även kräva en översyn av bestämmelserna om målsägandens subsidiära åtalsrätt Och möjlighet att fullfölja talan. Därvid må erinras om att enligt lagfö-

• Sida 87
•  Original

Prop. 1975/76: 3 87

ringskonventionen överföring kan göras när som helst fram till dess att verkställighet har påbörjats. Som förut nämnts har åtalsrättskommittén enligt sina direktiv (Ju 1971 :55) att uppmärksamma dessa frågor. ] avvaktan på resultatet av detta arbete talar övervägande skäl för att nu endast och utanför RB lämnas erforderliga bestämmelser som direkt tar sikte på lagföringskonventionens regelsystem. Då lagföringskonventionen kan förväntas tillträdas även av de övriga nordiska länderna kommer dock härigenom de mest praktiska fallen att regleras.

När det gäller överförande av lagföring från Sverige till annan stat bör bestämmelser ges i lag om de förhållanden som enligt art. 8 i konventionen skall föreligga för att lagföring skall kunna överföras. Vidare bör regleras under vilka förutsättningar rätten till åtal och verkställighet skall återgå (art. 21:2). Bestämmelser behövs också om vilken myndighet som skall pröva fråga om överförande av lagföring till annan stat. Sedan framställning om lagföring gjorts till annan stat får enligt art. 2] : 1 vidare åtgärder för lagföring av den misstänkte för brottet i fråga inte vidtas eller dom som meddelats mot denne för brottet verkställas. Intill dess den andra statens beslut i anledning av framställningen mottagits får dock vidtas andra åtgärder. Saken får dock inte anhängiggöras vid domstol eller avgöras av administrativ myndighet. Sedan den andra statens beslut att vidta åtgärder mottagits skall. om åtal ännu inte väckts, beslut om åtalsunderlåtelse meddelas. Har åtal väckts skall åtalet nedläggas. Att frikännande dom i sådana fall inte får meddelas följer redan av 20 kap. 9 5 andra stycket RB. Även lagföringskonventionen förutsätter förbud häremot. Enligt art. 35 har nämligen en frikännande dom rättsverkan i andra konventionsstater och skulle sålunda utgöra hinder mot lagföring i den stat till vilken lagföring överförts.

Överföring av åtal kan komma till stånd även sedan fällande dom med— delats, dock med vissa undantag som framgår av art. 8.2. I sådant fall får dock verkställighet av domen inte påbörjas (jfr art. 35).

Skulle sedan lagföring överförts till annan stat, rätten till lagföring återgå till Sverige, kan förfarandet tas upp på nytt här i landet. Ett tidigare beslut om åtalsunderlåtelse kan i en sådan situation återkallas och åtal väckas. Enligt art. 22 är tiden för åtalspreskription i ett sådant fall förlängd med sex månader.

När det gäller överförande av lagföring från annan stat till Sverige bör uppmärksammas att gällande rätt i stor utsträckning medger att lagföring sker vid svensk domstol och enligt svensk lag när brott begåtts utomlands. I sådana fall när svensk domstol är behörig enligt bestämmelserna i 2 kap. 2 och 3 åå BrB är lagföring i Sverige givetvis inte beroende av att fram- ställning om överföring av lagföring äger rum. I vissa hänseenden medför emellertid ett överförande av lagföring enligt konventionen rättsverkningar som bör föranleda lagstiftning.

Lagföringskonventionen innebär som förut nämnts att. sedan fram-

• Sida 88
•  Original

Prop. 1975/76: 3 88

ställning om överföring av lagföring bifallits. svensk domstol kan döma efter svensk lag för brott som begåtts utomlands även om behörighet saknas enligt 2 kap. 2-3 55 BrB. Denna subsidiära behörighet. vilken medför en utvidgning av svensk domstols kompetens i brottmål, kräver givetvis lagstiftning. Detsamma gäller de särskilda bestämmelserna om verkan i den anmodade staten av framställning om lagföring och om tillfälliga tvångs- åtgärder i den anmodade staten enligt art. 27-29. Lagföringskonventionen har emellertid betydelse även om svensk domstol har ursprunglig behörighet genom de särskilda bestämmelserna om verkan i den anmodade staten av framställning om lagföring enligt art. 24 och 26:l. Dessa bestämmelser innehåller avvikelser från de bestämmelser i fråga om lagföringen som gäller annars och kräver lagstiftning.

Härutöver behövs särskilda bestämmelser som reglerar förutsättningarna för att överföring av lagföringtill Sverige skall kunna äga rum (jfr art. 10-1 1) och vilken myndighet som prövar framställning om överförande av lagföring till Sverige.

När det gäller förfarandet vid samarbete med annan stat rörande över- förande av lagföring synes erforderliga bestämmelser böra utfärdas av Kungl. Maj:t.

Som framgår av det anförda kräver ett tillträde till lagföringskonvention viss lagstiftning. De särbestämmelser som fordras är i allmänhet av den karaktären att de förutsätter ett ömsesidigt samarbete med andra stater. Bestämmelserna bör därför vara tillämpliga endast vid samarbete med stater som tillträtt lagföringskonventionen.

Det nordiska samarbetet rörande överförande av lagföring bör givetvis fortsätta i de praktiska former som tidigare tillämpats på grundval av samarbetsavtalet. Detta kan också uppnås inom ramen för lagförings- konventionen, till vilken samtliga nordiska länder kan förutsättas ansluta sig. Konventionen medger nämligen att stater som tillskapat ett särskilt system för sin räkning, eller skulle göra så i framtiden, reglerar sina förhållanden i enlighet därmed utan hinder av bestämmelserna i lagfö- ringskonventionen.

Den förordade begränsningen av tillämpningsområdet för bestäm- melserna om överförande av lagföring hindrar inte att sådan överföring kan komma till stånd vid sidan av konventionen. Beträffande lagföringen i Sverige förutsätts därvid att svensk domstol är behörig enligt 2 kap. 2-3 55 BrB. Lagföringen i Sverige skall i sådant fall äga rum helt enligt vanliga straffprocessuella regler. Även överförande av lagföring från Sverige bör kunna komma i fråga vid sidan av lagföringskonventionen.

Ett särskilt problem som bör beaktas i detta sammanhang är förhållandet mellan lagföringskonventionen och trafikbrottskonventionen. Båda konventionerna innehåller bestämmelser om överförande av lagföring. Som framgår av den tidigare redogörelsen föreligger emellertid betydelsefulla

• Sida 89
•  Original

Prop. 1975/76: 3 89

skillnader mellan de båda konventionerna. Bl.a. innehåller lagföringskon- ventionen bestämmelser om subsidiär behörighet vid framställning från annan konventionsstat om överförande av lagföring, vilka saknar motsva- righet i trafikbrottskonventionen. Vidare föreligger enligt lagförings- konventionen i princip skyldighet att efterkomma en framställning om överförande av lagföring medan trafikbrottskonventionen endast innebär ett åtagande att granska framställning om överförande av lagföring. I lagföringskonventionens art. 43:l finns en bestämmelse att denna konvention inte inverkar på rättigheter eller åtaganden som härrör från utlämningstraktater eller internationella multilaterala konventioner rörande särskilda ämnen och inte heller på bestämmelser rörande ämnen som behandlas i lagföringskonventionen och även är intagna i andra gällande konventioner mellan fördragsslutande stater. Frågan om förhållandet mellan de båda konventionerna torde komma att bli föremål för särskilda överläggningar inom Europarådet. Tills vidare synes den ståndpunkten böra intas i denna fråga att lagföringskonventionen inte bör tillämpas inom tillämpningsområdet för trafikbrottskonventionen i de fall såväl den anmodande som den anmodade staten tillträtt båda konventionerna.

Ett liknande konkurrensproblem kunde tänkas föreligga i förhållande till 1970 års europeiska konvention om brottmålsdoms internationella rätts- verkningar. Enligt lagföringskonventionen kan överförande av lagföring komma till stånd på alla stadier av lagföringen till dess verkställighet har påbörjats. Överförande av lagföring kan sålunda komma i fråga även när det föreligger en lagakraftvunnen dom om verkställigheten inte påbörjats. Enligt art. 8.2 får dock överförande av lagföring i dessa fall ske endast om staten inte själv kan verkställa domen ens med användning av utläm- ningsförfarande och om den andra fördragsslutande staten inte erkänner principen om verkställighet av utländsk dom eller vägrar verkställighet av sådan dom. Härav får anses följa att lagföringskonventionen inte skall tillämpas inom tillämpningsområdet för konventionen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar.

När det gäller metoden att införliva konventionen med svensk rätt står olika möjligheter till buds. Antingen kan konventionstexten omarbetas till lag eller också kan i en författning hänvisning göras till konventionen med förklaring att dess bestämmelser skall gälla som lag.

Hittills har metoden att transformera konventionsinnehållet till lag i allmänhet använts vid lagstiftning som är föranledd av konventioner. Senast har denna metod använts i fråga om konventionen om brott- målsdoms internationella verkningar (se prop. 1972:98 s. 45 och 80). Med hänsyn till de praktiska fördelarna vid tillämpningen bör även lagförings- konventionen omarbetas till lag.

Av de bestämmelser som föranleds av konventionen bör regeln om subsidiär behörighet för svensk domstol vid framställning om överförande

• Sida 90
•  Original

Prop. 1975/76: 3 90

av lagföring tas in i 2 kap. BrB. Återstående bestämmelser är av den karaktären att de lämpligen bör samlas i en särskild lag om internationell samverkan rörande lagföring för brott.

Convention européenne sur la transmission des procédures répressives

Preambule

Les Etats membres du Conseil de l”Eu- rope, signataires de la présentc Convention,

Considérant que le but du Conseil de l'Europe est de réaliser une union plus étroite entre ses Membres,

Soucieux de compléter l'oeuvre qu'ils ont déjå accomplie dans le domaine du droit pénal en vue de parvenir å une répression plus juste et plus efficace.

Estimant utile d”assurer å cette fin, dans un esprit dc confiance mutuelle, l'organisa- tion de la poursuite des infractions sur le plan international en évitant notamment les inconvénients des conflits de compétence,

Sont convenus de ce qui suit :

TITRE l Définitions Article ]

Au sens de la présentc Convention. l'ex- pression :

(a) (( infraction » comprend les faits con- stituant des infractions pénalcs ainsi que ceux qui sont visés par les dispositions lé- gales mentionnées å l'Annexe lll de la pré- sente Convention a la condition que si l'in- fraction est de la competence d'une auto- rité administrative, l'intéressé' ait la possi- bilitc' de porter l'affairc devant une instance juridictionnelle;

(b) (( sanction >> désigne toute peine ou mcsure cncourue ou prononcée en raison d'une infraction pénale ou en raison d'une infraction aux dispositions légales mention- nées å l'Annexe lll.

Prop. 1975/76: 3

Europeisk konvention om överförande av lagföring i brottmål

Inledning

Signatärstaterna. medlemmar av Europa- rådet,

vilka beaktar att syftet med Europarå- det är att åstadkomma en fastare enhet mellan dess medlemmar;

vilka önskar komplettera det arbete som de redan har utfört på det straffrättsliga området i syfte att nå rättvisare och effek- tivare påföljder;

vilka anser att det för detta ändamål är lämpligt att, i en anda av ömsesidigt för- troende, säkerställa genomförandet av lag- föring i brottmål på det internationella pla- net. särskilt genom att undvika de olägen- heter som uppstår vid behörighetskonflik- ter;

har överenskommit om följande:

DEL l Definitioner

Artikel 1 l denna konvention förstås med

(a) "brott" gärning som omfattas av strafflag och gärning som omfattas av lag- bestämmelse vilken upptagits i bilaga III till denna konvention, under förutsättning att, då administrativ myndighet är behörig att taga befattning med brottet, det är möj- ligt för den misstänkte att få målet prövat av domstol:

(b) "påföljd" straff eller annan åtgärd som ådömts eller ålagts på grund av brott eller överträdelse av bestämmelserna i bi- laga lll.

• Sida 94
•  Original

Prop. 1975/76: 3

PART ll

Competence

Article 2

1. For the purposes of applying this Con- vention. any Contracting State shall have competence to prosecute under its own criminal law any offence to which the law of another Contracting State is applicable.

2. The competence confer red on a Con- tracting State exclusively by virtue of par- agraph 1 of this Article may be excrcised only pursuant to a request for proceedings presented by another Contracting State.

Article 3

Any Contracting State having competence under its own law to prosecute an offence may. for the purposes of applying this Con- vention, waive or desist from proceedings against a suspectcd person who is being or will be prosecuted for the same offence by another Contracting State. Having regard to Article 21, paragraph 2, any such decision to waive or to desist from proceedings shall be provisional pending a final decision in the other Contracting State.

Article 4

The requested State shall discontinue pro- ceedings exclusively grounded on Article 2 when to its knowledge the right of punish- ment is extinguished under the law of the requesting State for a reason other than time-limitation. to which Articles 10 (c), 11 (i) and (g), 22, 23 and 26 in particular

apply.

Article 5

The provisions of Part 111 of this Con- vention do not limit the competence given to a requested State by its municipal law in regard to prosecutions.

TITRE Il Competence

Article 2

1. En vue de l'application de la présentc Convention, tout Etat Contractant a com- petence pour poursuivre selon sa propre loi pénale toute infraction å laquelle est applicable la loi pénale d'un autre Etat Contractant.

2. La competence reconnue ä un Etat Contractant exclusivement en vertu du pa- ragraphe 1 du présent article, ne peut étre exercée qu'å la suite d'une demande de poursuite présentée par un autre Etat Con- tractant.

Article 3

Tout Etat Contractant compétent en vertu de sa propre loi pour poursuivre une in— fraction peut. en vue de l'application de la présentc Convention, renoncer å engager la poursuite ou l'abandonner en ce qui con- cerne un prévenu qui est ou sera poursuivi pour le méme fait par un autre Etat Con- tractant. Compte tenu des dispositions du paragraphe 2 de l'article 21, la décision de renonciation ou d'abandon de la poursuite est provisoire aussi longtemps qu'une déci- sion définitive n'est pas intervenue dans l'autre Etat Contractant.

Article 4

L'Etat requis ccsse d'exercer la poursuite fondée exclusivement sur l'article 2 lorsque, är sa connaissance, le droit de repression s'éteint selon la loi de l'Etat requérant pour une autre cause que la prescription, celle- ci faisant l'objet notamment de l'alinéa (c) de l'article 10. des alinéas (f) et (g) de l'article ll et des articles 22, 23 et 26.

Article 5

"Les dispositions du Titre Ill de la pré- sentc Convention ne limitent pas la com- pc'tence que confere å l'Etat requis sa légis- lation interne en matiére de poursuite.

• Sida 95
•  Original

Prop. 1975/76: 3

DEL ll Behörighet

Artikel 2

l. Fördragsslutande stat är vid tillämp- ning av denna konvention behörig att en- ligt sin egen strafflag lagföra varje brott beträffande vilket strafflagstiftningen i an- nan fördragsslutande stat är tillämplig.

2. Den behörighet som tillkommer för- dragsslutande stat uteslutande på grund av första stycket får utövas endast efter det att en annan fördragsslutande stat gjort framställning om lagföring.

Artikel 3

Fördragsslutande stat som enligt sin egen lagstiftning är behörig att lagföra ett brott får vid tillämpningen av denna konvention avstå från eller inställa åtgärder för lag- föring av misstänkt som är eller kommer att bli föremål för lagföring på grund av samma brott av annan fördragsslutande stat. Beslut att avstå från eller inställa åt- gärder för lagföring skall med beaktande av bestämmelserna i artikel 21 andra styc- ket vara provisoriskt i avvaktan på att slutligt avgörande träffas i den andra för- dragsslutande staten.

Artikel 4

Den anmodade staten skall avbryta åt- gärder för lagföring som vidtagits enbart på grund av artikel 2, när den får vetskap om att rätten att bestraffa har upphört enligt lagstiftningen i den anmodande sta- ten på annan grund än preskription. I frå- ga om preskription gäller bland annat be- stämmelserna i artiklarna 10 (c). .11 (f) och (g), 22, 23 och 26.

Artikel 5

Bestämmelserna i del 111 av denna kon- vention begränsar ej den behörighet i frå- ga om lagföring som en anmodad stat har enligt sin interna lagstiftning.

• Sida 96
•  Original

Prop. 1975/76: 3

PART lll

Transfer of Proceedings Sur/inn ]: Returer! for Proceedings Article 6

l. When a person is suspectcd of having committed an offence under the law of a COlllr'dCllllg State. that State may request another Contracting State to take proceed- ings in the cases and under the conditions provided for in this Convention.

2. lf under the provisions of this Con- vention a Contracting State may request another Contracting State to take proceed- ings. the competent authorities of the first State shall take that possibility into con- sideration.

Article 7

I. Proceedings may not be taken in the requested State unless the offence in respect of which the proceedings are requested would be an offence if committed in its ter- ritory and when. under these circumstances. the offender would be liablc to sanction under its own law also.

2. lf the offence was committed by a person of public status or against a person,- an institution or any thing of public status in the requesting State. it shall be considered in the requested State as having been com- mitted by a person of public status or against such a person, an institution or any thing corresponding, in the latter State. to that against which it was actually com- mittcd.

Article 8

1. A Contracting State may request another Contracting State to take proceed- ings in any one or more of the following cases: (u) if the suspectcd person is ordinarily resident in the requested State; (h) if the suspectcd person is a national of the requested State or if that State is his State of origin; (c) if the suspectcd person is undergoing or is to undergo a sentence involved de- privation of liberty in the requested State;

'l'lTRE lll

'l'ransmission (les poursuites Sc't'lfoll I : [)Plllt'lllll't' c/c pum'xuires Article (3-

]. Lorsqu'uue personne est prévenue d'avoir commis une infraction a la loi d'un Etat Contractant. celui—ci peut demander ä un autre Etat Contractant d'exercer la poursuite dans les cas ct les conditions pré— vus par la présentc Convention.

"2. Si selon les dispositions de la présentc Convention un l—ltat Contractant peut de— mander å un autre Etat Contractant d'exer- cer la poursuite. les autorités compéten- tes du premier Etat doivent prendre cette possibilité en considératiou.

Article 7

1. La poursuite ne peut etrc exercée dans l'Etat requis que lorsque le fait dont la poursuite est demandée constituerait une infraction en cas de commission dans cet Etat et lorsque. dans ce cas, l'auteur serait passible d'une sanction également en vertu de la le'gislation dudit Etat.

2. Si l'infraction a été commise par 'une personne investie d'ttnc function publique dans l'Etat requérant ou it l'égard d'une personne investic d'une fonetion publique. d'une institution ou d'un bien qui a un cztrztctere public dans cet Etat. elle scra considérée dans l'Etat requis comme ayzint été commise par une personne investic d'une lionction publique dans cet l'Etat ou ä l'égard d'une personne. d'une institution ou d'un bien correspondant. dans ce dernicr Etat, a celui qui est l'objct de l'infraction.

Article 8

!. Un Etat Contractant peut demander it un autre Etat Contractant d'exercer la poursuite dans un ou plusieurs des cas sui- vants :

(a) si le prévenu a sa résidencc habituellc dans l'Etat requis:

(I)) si le prévenu est un ressortissant de l'Etat requis ou si cet Etat est son Etat d'origine;

(t') si le prévenu subit ou doit subir dans l'Etat requis une sanction privative de li- berté:

• Sida 97
•  Original

Prop. 1975/76: 3

DEL lll

Överförande av lagföring .—trrlclning ]. Framställning om lagföring Artikel 6

|. Är någon misstänkt för brott enligt fördragsslutande stats lagstiftning, kan den- na stat hos annan fördragsslutande stat göra framställning om lagföring i de fall och på de villkor som föreskrives i denna konvention.

2. Om fördragsslutande stat enligt denna konvention kan göra framställning om lag- föring hos annan fördragsslutande stat, skall vederbörande myndigheter i förstnämnda stat överväga denna möjlighet.

Artikel 7

1. Åtgärder för lagföring får vidtagas i den anmodade staten endast om den går- ning, som avses med begäran om lagföring, skulle ha varit ett brott. om den begåtts i den staten, och i sådant fall gärnings- mannen hade varit underkastad ansvar även enligt den statens lag.

2. Har brottet begåtts av person 1 of- fentlig ställning i den anmodande staten eller mot sådan person eller offentlig in- stitution eller egendom med offentlig karak- tär i denna stat, skall brottet i den anmoda- de staten anses begånget av person i offent- lig ställning i den staten eller mot person, institution eller egendom som i denna stat motsvarar den mot vilken det begåtts.

Artikel 8

l. Fördragsslutande stat kan hos annan fördragsslutande stat göra framställning om lagföring i följande fall:

(a) om den misstänkte har hemvist i den anmodade staten;

(h) om den misstänkte är medborgare i den anmodade staten eller om denna stat är hans ursprungliga hemland;

(c) om den misstänkte undergår eller skall undergå frihetsberövande påföljd i den anmodade staten:

• Sida 98
•  Original

Prop. 1975/76: 3

(d) if proceedings for the same or other offences arc being taken against the sus- pectcd person in the requested State:

(e) if it considers that transfer of the proceedings is warranted in the interests of arriving at the truth and in particular that the most important items of evidence are located in the requested State:

(f) if it considers that the cnforcement in the requested State of a sentence if one were passed is likely to improve the pro- spects for the social rehabilitation of the person sentenced:

(gl if it considers that the presence of the suspectcd person cannot be ensured at the hearing of proceedings in the requesting State and that his presence in person at the hearing of proceedings in the requested State can be ensured:

(h) if it considers that it could not itself enforce a sentence if one were passed, even by having recourse to extradition. and that the requested State could do so.

2. Where the suspected person has been finally sentenced in a Contracting State, that State may request the transfer of pro- ceedings in one or more of the cases re- ferred to in paragraph l of this Article only if it cannot itself enforce the sentence, even by having recourse to extradition, and if the other Contracting State does not accept enforcement of a foreign judgment as a matter of principle or refuses to enforce such sentence.

Article 9

I. The competent authorities in the re- quested State shall examine the request for proceedings made in pursuance of the pre- ceding Articles. They shall decide, in ac- cordance with their own law. what action to take thereon.

2. Where the law of the requested State provides for the punishment of the offence by an administrative authority, that State shall. as soon as possible, so inform the requesting State unless the requested State has made a declaration under paragraph 3 of this Article.

3. Any Contracting State may at the time of signature, or when depositing its instru-

(d) si le prévenu fait l'objet dans l'Etat requis d'une poursuite pour la méme in- fraction ou pour d'autres infractions:

(e) s'il estime que la transmission est justifiée par l'intéröt de la découverte de la vérite' et notamment que les éléments de preuve les plus importants se trouvent dans l'Etat requis;

(f) s'il estimc que Pexécution dans l'Etat requis d'une éventuelle condamnation est susceptible d'ame'liorer les possibilités de reclassement social du condamné:

(g) s'il estime que la présence du prévenu ne peut pas étre assurée å l*audience dans I”Etat requérant alors que sa présenee peut étre assure'e å l'audiencc dans l'Etat requis;

(h) s'il estime qu'il n”est pas en mesure d'exéeuter lui-méme unc éventuelle con- damnation, méme en ayant recours å l'ex- tradition. et que l'Etat requis est en mesure de le faire.

2. Si le prévenu a été condamné défini- tivement dans un Etat Contractant, cet Etat ne peut demander la transmission des pour- suites dans l'un ou plusieurs des cas prévus au paragraphe 1 du présent article que s'il nc peut lui-méme exécuter la sanction, méme en ayant recours a l'extradition, et si l'autre Etat Contractant n'accepte pas le principe dc l"exccution d'un jugement rendu a l'étranger ou refuse d'exécuter un tel jugement.

Article 9

[. Les autorités compétentes de l'Etat requis examinent la demande de poursuite qui leur a été adressée en application des articles précédents. Elles déterminent. con- formément a leur propre législation, la suite a donner a la demande.

2. Lorsquc la loi de l'Etat requis prévoit la répression de l'infraction par une autorité administrative. cet Etat en avise aussitöt que possible l'Etat requérant å moins que l'Etat requis n'ait fait une declaration en vcrtu du paragraphe 3 du present article.

'3. Tout Etat Contractant peut, au mo- ment de la signature ou du dépöt de son

• Sida 99
•  Original

Prop. 1975/76: 3

(d) om lagföring för samma eller andra brott har inletts mot den misstänkte i den anmodade staten;

(e) om den anser att överförande av lag- föringen påkallas av utredningsskäl och i synnerhet om den anser att det viktigaste bevismaterialet finns i den anmodade sta- tcn:

(f) om den anser att verkställighet i den anmodade staten av eventuell dom kan antagas öka möjligheterna till den dömdes sociala återanpassning;

(g) om den anser att den misstänktes närvaro vid förhandling i den anmodande staten ej kan säkerställas och att hans per- sonliga närvaro vid förhandling i den an- modade staten kan säkerställas;

(h) om den anser att den ej kan verk- ställa en eventuell dom ens med använd- ning av utlämningsförfarande och verk- ställighet kan ske i den anmodade staten.

2. Har den misstänkte genom lagakraft- vunnen dom blivit dömd i fördragsslutande stat, kan den staten begära överförande av lagföringen i fall som avses i första stycket endast om staten inte själv kan verkställa domen ens med användning av utlämnings- förfarande och om den andra fördragsslu- tande staten icke erkänner principen om verkställighet av utländsk dom eller vägrar verkställighet av sådan dom.

Artikel 9

1. Vederbörande myndighet i den anmo- dade staten skall pröva framställning om lagföring som gjorts i enlighet med före- gående artiklar. Den skall i enlighet med lagstiftningen i denna stat besluta om vilken åtgärd, som skall vidtas med anledning av framställningen.

2. Då lagen i den anmodade staten före- skriver att brottet bestraffas av administra- tiv myndighet, skall denna stat så snart som möjligt underrätta den anmodande staten härom såvida icke den anmodade staten avgi- vit förklaring enligt tredje stycket i denna artikel.

3. Fördragsslutande stat kan vid under- tecknande av denna konvention eller vid

• Sida 100
•  Original

Prop. 1975/76: 3

ment of ratification, acceptance or acces- sion, or at any later date indicate, by de- claration addressed to the Secretary General of the Council of Europe, the conditions under which its domestic law permits thc punishment of certain offences by an ad- ministrative authority. Such a declaration shall replace the notification envisaged in paragraph 2 of this Article.

Article ll)

The requested State shall not take action on the request:

(ut if the request does not comply with the provisions of Articles 6. paragraph ]. and 7. paragraph 1;

(I)) if the institution of proceedings is contrary to the provisions of Article 35;

(cl if. at the date on the request. the time- limit for criminal proceedings has already expired in the requesting State under the legislation of that State.

Article ll

Save as provided for in Article 10 the requested State may not refuse acceptance of the request in whole or in part, except in any one or more of the following cases:

(a) if it considers that the grounds on which the request is based under Article 8 are not justified;

(b) if the suspectcd person is not ordi- narily resident in the requested State;

(c) if the suspectcd person is not a na- tional of the requested State and was not ordinarily resident in the territory of that State at the time of the offence;

(zl) if it considers that the offence for which proceedings are requested is an of- fence of a political nature or a purely mil- itary or fiscal one;

(e)” if it considers that there are sub- stantial grounds for believing that the re- quest for proceedings was motivated by considerations of race, religion. nationality or political opinion:

(f) if its own law is already applicable to the offence and if at the time of the re- ceipt of the request proceedings were pre-

instrument de ratification, d'acceptation ou d'adhc'sion ou & tout autre moment. par declaration adressée au Secrétaire Général du Conseil de l'Europe faire connaitre les conditions dans Iesquelles sa loi nationale prévoit la repression de certaines infractions par une autorité administrative. Une telle declaration remplace l'avis prévu au para- graphc 2 du présent article.

Article IO

l'Etat requis ne donne pas suite a la de- mande :

(_a) si la demande n'est pas conforme aux dispositions du paragraphc ] de l'article 6 et du paragraphc 1 de l'article 7;

(b) si l'exercice de la poursuite est con- traire aux dispositions de l'article 35;

(c) si, a la date mentionnée sur la de- mande, la prescription de l'action publique est acquise dans l'Etat requérant selon la loi de cet Etat.

Article ] ]

Sans préjudice des dispositions de l'ar- ticle 10, l'Etat requis ne peut refuser en- tierement ou partiellement l'acceptation de la demande que dans un ou plusieurs des cas suivants :

(a) s'il estime que le motif sur lequel la demande est fondée en application de l'ar- ticle 8 n'est pas justifié;

(I)) si le prévenu n”a pas sa résidence habituellc dans l'Etat requis;

(c) si le prévenu n'est pas un ressor- tissant de l'Etat requis et n'avais pas sa résidence habituellc sur le territoire de cet Etat au moment de l'infraction;

(d) s'il estime que llinfraction dont la poursuite est demandée revét un" caractere politique, ou qu'il s'agit d'une infraction purement militairc ou purement fiscale;

(e) s'il estimc qu”il y a des raisons sé- ricuses de croire que la demande de pour- suite est motivée par des considerations de race. de religion, de nationalité ou d'opi- nions politiques;

(f) si sa propre loi est déjä applicable au fait ct si l'action publique est prescrite selon cette loi au moment de la reception de la

• Sida 101
•  Original

Prop. 1975/76: 3

deponering av ratifikations-. godkännande- eller anslutningsinstrument eller senare ge- nom förklaring' till Europarådets general- sekreterare ange under vilka förutsättningar vissa brott enligt dess lag kan. bestraffas av administrativ myndighet.'Sådan förklaring ersätter underrättelse som avses i andra stycket i denna. artikel.

Artikel 10

Den anmodade staten skall underlåta åt- gärder på grund av gjord framställning

(a) om denna är oförenlig med bestäm- melserna i artikel 6 första stycket och ar- tikel 7 första stycket:

(b) om lagföring strider mot bestäm- melserna i artikel 35:

(c) om vid tidpunkten för framställning- en åtalspreskription redan inträtt i den an- modande staten enligt dess lagstiftning.

Artikel ll

Den anmodade staten får, utom i fall som avses i artikel 10, helt eller delvis av- slå framställning om lagföring endast i föl- jande fall:

(att om den anmodade staten anser att de skäl på vilka framställningen grundas enligt artikel 8 ej är berättigade;

(b) om den misstänkte icke har hemvist l lel'l anmodade staten:

(c) om den misstänkte icke är medbor- gare i den anmodade staten och ej heller hade hemvist i denna stat vid tiden för brottet:

(d) om den anmodade staten anser att det brott. för vilket framställning om lag- föring gjorts, är ett brott av politisk na- tur eller ett rent militärt eller skatterättsligt brott:

(e) om den anmodade staten anser att det finns grundad anledning antaga att fram- ställningen om lagföring har föranletts av hänsyn till ras. religion, nationalitet eller politisk åsikt;

(f) om den anmodade statens lagstiftning redan är tillämplig på gärningen och om vid tiden för mottagandet av framställning-

I()l

• Sida 102
•  Original

Prop. 1975/76: 3

cluded by lapse of time according to that law: Article 26. paragraph 2. shall not apply in such a case;

(g) if its competence is exclusively grounded on Article 2 and if at the time of the receipt of the request proceedings would be precluded by lapse of time ac-l eording to its law, the prolongation of the time-limit by six months under the terms of Article 23 being taken into consideration;

(h) if the offence was committed outside the territory of the requesting State;

(i) if proceedings would be contrary to the international undertakings of the re- quested State;

(j) if proceedings would be contrary to the fundamental principles of the legal sys- tem of the requested State;

(k) if the requesting State has violated a rule of procedure laid down in this Con- vention.

Article 12

1. The requested State shall withdraw its acceptance of the request if, subsequent to this acceptance, & ground mentioned in Ar- ticle 10 of this Convention for not taking action on the request becomes apparent.

2. The requested State may withdraw its acceptance of the request: (a.) if it becomes apparent that the pre- sence in person of the suspectcd person cannot be ensured at the hearing of proceed— ings in that State or that any sentence, which might be passed, could not be en- forced in that State; (b) if one of the grounds for refusal mentioned in Article ]] becomes apparent before the case is brought before a court: or (t') in other cases. if the requesting State agrees.

Seclion 2: Transfer Pracedure Article l3

!. All requests specified in this Conven- tion shall be made in writing. They. and all communications necessary for the applica- tion of this Convention, shall be sent either by the Ministry of Justice of the requesting State. to the Ministry of Justice of the re— quested State or. by virtue of special mutual arrangement. direct by the authorities of the

lOZ

demande: dans ee cas. il ne pourra étre fait application du paragraphc 2 de l'article 26;

(g) si sa competence est fondée exclu— sivement sur l'article 2 et si l'action publique est prescrite selon sa loi au moment de la réeeption de la demande. compte tenu de la prolongation de six mois du délai de prescription prevue a l'article 23;

(h) si le fait a éte' commis hors du terri— toire de l'Etat requérant; _

(i) si la poursuite est contraire aux en— gagements internationaux de l'Etat requis;

(j) si la poursuite est contraire aux prin— cipes fondamentaux de l'ordre juridique de l'Etat requis;

(k) si l'Etat requérant a viole' une régle de procédure prévue par la présentc Con— vention.

Article 12

[. L'Etat requis révoque son acceptation de la demande si. postérieurement ä cette acceptation. se révéle un motif de ne pas donner suite a la demande. conformément a l'article 10 de la présentc Convention.

2. L'Etat requis peut révoquer son accep- tation de la demande : (a) s'il apparait que Ia presence du pre- venu ne peut étre assurée å l'audiencc dans cet Etat ou si une éventuelle condamnation ne peut étre exécutée dans ledit Etat:

(b) si l'un des motifs de refus prévus a l'article ll se révele avant que la juridic- tion du iugement ait été saisie; ou

((:) dans lcs autres cas. si FEtat requérant y consent.

Section 2 : Pracédurc llt! N'unsmissiwt Article l3

]. Les demandes prévues par Ia pré- sentc Convention sont faites par écrit. Elles sont adressées ainsi que toutes les commu- nications nécessaires å l'application de la présentc Convention. soit par le Ministere de la Justice de l'Etat requérant au Ministere de la Justice de l'Etat requis. soit. en vertu d”accords particuliers, directement par les

• Sida 103
•  Original

Prop. 1975/76: 3

en åtalspreskription inträtt enligt nämnda lagstiftning;artike126 andra stycket är i sådant fall ej tillämplig:

(g) om den anmodade statens behörig- het uteslutande grundas på artikel 2 och om vid tiden för mottagandet av framställ- ningen ätalspreskription inträtt enligt nämn- da stats lagstiftning. även med beaktande av den förlängning av preskriptionstiden med sex månader som föreskrivs i artikel 23:

th) om gärningen har begatts utanför den annwdande statens område:

(i) om lagföring skulle strida mot den anmodade statens internationella åtaganden;

(_i) om lagföring skulle strida mot grun- dcrna för den anmodade statens rättsord- ning eller

(k) om den anmodande staten har brutit mot nagon av de regler för förfarandet som föreskrives i denna konvention.

Artikel [3

I. Den anmodade staten skall återtaga sitt bifall till framställningen om det efter det denna bifallits visar sig att grund för att underlåta ätgärder föreligger enligt ar- tikel tt.) i konventionen.

2. Den anmodade staten får ätertaga sitt bifall till framställningen (a) om det visar sig att den misstänktes personliga närvaro vid förhandling i den anmodade staten ej kan säkerställas eller att en eventuell dom ej kan verkställas i denna stal:

(h) om grund för avslag enligt artikel ll framkommer innan målet anhängiggjorts vid domstol: cller

(e) i andra fall, om den anmodande sta— ten samtycker därtill.

A vdelning 2. FÖI'flU'tUIl/(fl Artikel 13

l. Framställning enligt denna konvention skall göras skriftligen. Framställning och meddelande. som är nödvändigt för till- lämpning av konventionen. skall översändas antingen av justitiedepartementet i den an- modande staten till justitiedepartementet i den anmodade staten eller, efter särskild ömsesidig överenskommelse. direkt av myn-

• Sida 104
•  Original

Prop. 1975/76: 3

requesting State to those of the requested State; they shall be returned by the same channeL

2. in urgent cases. requests and commu- nications may be sent through the lnter- national Criminal Police Organisation (lN- TERPOL).

3. Any Contracting State may, by decla- ration addressed to the Secretary General of the Council of Europe. give notice of its intention to adopt insofar as it itself is concerned rules of transmission other than those laid down in paragraph 1 of this Ar- ticle.

Article 14

lf a Contracting State considers that the information supplied by another Contract- ing State is not adequate to enable it to apply this Convention, it shall ask for the necessary additional information. lt may prescribe a date for the receipt of such in- formation.

Article IS

1. A request for proceedings shall be accompanied by the original. or a certified copy, of the criminal file and all other ne- cessary documents. However, if the suspect- cd person is remanded in custody in ac- cordance with the provisions of Section 5 and if the requesting State is unable to trans- mit these documents at the same time as the request for proceedings, the documents may be sent subsequently.

2. The requesting State shall also inform the requested State in writing of any pro- cedural acts performed or measures taken in the requesting State after the transmission of the request which have a bearing on the proceedings. This communication shall be accompanied by any relevant documents.

Article 16

1. The requested State shall promptly communicate its decision on the request for proceedings to the requesting State.

2. The requested State shall also inform e th requesting State of a waiver of pro-

autorités de l'Etat requérant a eclles de l'Etat requis. et renvoyées par la méme voie.

2. En cas d'urgcnce. les demandes ct communications pourront ctre transmises par l'intermédiaire de l”Organisation lnter— nationale de Police Criminellc (INTER- POL).

3. Tout Etat Contractant pourra. par declaration adressee au Secrétairc General du Conseil de l'Europe. faire connaitre qu'il entend dérogcr pour ce qui le con- cerne aux regles de transmission e'noncécs au paragraphc [ du présent article.

Article 14

Si un Etat Contractant estitne que les renseignements fournis par un autre Etat Contractant sont insuffisants pour lui per- mettre d'appliquer la présentc Convention. il demande le complement d'informations nécessairc. ll peut fixer un délai pour l'ob- tention de ccs informations.

Article 15

l. [.a demande de poursuite est accom- pagnée de l'original ou d'une eopie certi- fiée conforme du dossier pénal ainsi que de toutes les pieces utiles. Toutcfois. si le prévenu est place en détention provisoire en vertu des dispositions de la Section 5 ct que l'Etat requérant n'est pas en mcsure de joindrc ces documents a la demande de poursuite, ceux-ci peuvcnt ctrc adressés ul- térieurement.

2. L7Etat requérant informe écrit l'Etat requis de tous actcs de procédure ou de toutes mesures relatifs a l'action publique intervenus dans l'Etat requérant postérieure- ment ä la transmission de la demande. Cette notification est accompagnée de tous documents utiles.

Article 16

I. L'Etat requis informe sans retard l'Etat requérant de sa decision sur la demande de poursuite.

2. L'Etat requis doit egalement informer l'Etat requérant de l'abandon de poursuite

• Sida 105
•  Original

Prop. 1975/76: 3

dighet i den anmodande staten till myndig- het i den anmodade staten: de skall åter- sändas på samma sätt.

2. [ brådskande fall kan framställning och meddelande sändas genom den interna- tionella kriminalpölisorganisationen (lnter- pol)...

3. Fördragsslutande stat får genom för- klaring till Europarådets generalsekreterare anmäla att den avser att. såvitt den angår. tillämpa andra regler om skriftväxling än som anges i första stycket i denna artikel.

Artikel l-"l

Om fördragsslutande stat finner att de upplysningar som har lämnats av annan fördragsslutande stat icke är tillräckliga för att den skall kunna tillämpa konventionen. skall den begära de ytterligare upplysningar som erfordras. Den kan därvid fastställa viss tidsfrist för mottagande av sådana upplysningar".

Artikel 15

l. Framställning om lagföring skall vara åtföljd av handlingarna i målet i original eller bestyrkt aVskrift samt övriga erfor- derliga handlingar. Om den misstänkte är häktad enligt bestämmelserna i avdelning 5 och den anmodande staten icke kan översän- da dessa handlingar samtidigt med fram- ställningen om lagföring. får handlingarna dock sändas senare.

"2. Den anmodande staten skall också skriftligen underrätta den anmodade staten om de processuella eller andra åtgärder som vidtagits i den anmodande staten efter det att framställningen översänts och som är av betydelse för förfarandet. Sådan under- rättelse skall vara åtföljd av samtliga hand- lingar av betydelse i saken.

Artikel 16

I. Den anmodade staten skall ofördröjli- gen underrätta den anmodande staten om sitt beslut i anledning av framställningen om lagföring.

2. Den anmodade staten skall också un- derrätta den anmodande staten om den av-

• Sida 106
•  Original

Prop. 1975/76: 3

ceedings or of the decision taken as a result of proceedings. A certified copy of any written decision shall be transmitted to the requesting State.

Article 17

If the competence of the requested State is exclusively grounded on Article 2 that State shall inform the suspectcd person of the request for proceedings with a view to allowing him to present his views on the matter before that State has taken a decision on the request.

Article 18

1. Subject to paragraph 2 of this Article, no translation of the documents relating to the application of this Convention shall be required.

2. Any Contracting State may. at the time of signature or when depositing its instru- ment of ratification, acceptance or access- ion by declaration addressed to the Sec- retary General of the Council of Europe, reserve the right to require that, with the exception of the copy of the written decision referred to in Article 16, paragraph 2. the said documents be accompanied by a trans- lation. The other Contracting States shall send the translations in either the national language of the receiving State or such one of the official languages of the Council of Europe as the receiving State shall indicate. However, such an indication is not obliga- tory. The other Contracting States may claim reciproeity.

3. This Article shall be without prejudice to any provisions concerning translation of requests and supporting documents that may be contained in agreements or arrangements now in force or that may be concluded be- tween two or more Contracting States.

Article 19

Documents transmitted in application of this Convention need not be authenticated.

Article 20

Contracting Parties shall not claim from each other the refund of any expenses re-

ou de la decision rendue a l'issue de la procedure. Une copie certific'e conforme de toute decision écrite doit étre adressée a l'Etat requérant.

Article 17

Si la competence de l'Etat requis est fondée exclusivement sur l'article 2. cet Etat doit aviser le prévenu de la demande de poursuite afin que ce dernicr puisse faire valoir ses arguments avant que cet Etat ait pris une décision sur laditc demande.

Article 18

]. Sous re'servc des dispositions du para- graphe 2 du present article. la traduction des documents relatifs ä l'application de la présentc Convention n'est pas exigée.

3. Tout Etat Contractant peut, au mo- ment de la signature ou du dépöt de son instrument de ratification. d'acceptation ou d'adhésion, par declaration adressée au Se- crétaire Général du Conseil de ["Europc. se reserver la faculté d'exjger que lesdits documents, a l'exception de la eopie de la décision écrite visée par le paragraphc 2 de l'article 1.6. lui soient adresse's accom- pagnés d'une traduction. Les autres Etats Contractants devront adresser lesdites tra- ductions, soit dans la langue nationale de l'Etat destinataire. soit dans liune des langues officielles du Conseil de l”Europe que l'Etat destinataire désignera. Toute- fois. cette derniere désignation n*est pas obligatoire. Les autres Etats Contractants peuvent appliquer la régle de la re'ciprocité.

3. Le present article ne porte pas attcinte aux dispositions relatives ä la traduction des demandes et pieces annexes contenucs dans les accords ou arrangements en vigueur ou ä intervenir entre deux ou plusieurs Etats Contractants.

Article 19

Les documents transmis en application de la présentc Convention sont dispensés de toutes formalités de- legalisation.

Article 20 Chacun des Etats Contractants renonce å réclamer a l'autre le remboursement des

• Sida 107
•  Original

Prop. 1975/76: 3

står från åtgärder för lagföring eller om avgörande till följd av lagföringen. Be- styrkt avskrift av skriftligt beslut skall över- sändas till' den anmodande staten.

Artikel l7

_Om den anmodade statens behörighet grundas uteslutande på artikel 2, skall denna stat underrätta den misstänkte om framställningen om lagföring för att bereda honom tillfälle att yttra sig i saken innan den anmodade staten fattar beslut med an- ledning av framställningen.

Artikel IS

1. Översättning av handlingar som har samband med tillämpningen av denna kon- vention får ej krävas i annat fall än som anges i andra stycket i denna artikel.

2. Fördragsslutande stat kan vid under- tecknande av denna konvention eller vid de- poneringen av instrument rörande ratifika- tion. godkännande eller anslutning genom förklaring till Europarådets generalsekre- rare förbehålla sig rätt att kräva att, med undantag av avskrift av det skriftliga beslut som avses i artikel 1.6 andra stycket. ovan- nämnda handlingar skall åtföljas av över- sättning. Annan fördragsslutande stat skall sända översättningar avfattade antingen på den mottagande statens nationella språk el- ler på det av Europarådets officiella språk, som den mottagande stafett anger. Sådan angivelse är dock ej obligatorisk. Annan fördragsslutande stat kan kräva ömsesidig tillämpning av förklaringen.

3. Denna artikel inverkar icke på giltig- heten av bestämmelser om översättning av framställningar och därvid fogade hand- lingar som kan finnas i avtal eller överens- kommelser som är i kraft eller kan kom- ma att ingås mellan två eller flera av de fördragsslutande staterna.

Artikel 19

Handlingar som översänds enligt denna konvention behöver icke legaliseras.

Artikel 20

Fördragsslutande stater skall ej kräva återbetalning av varandra för kostnader

• Sida 108
•  Original

Prop. 1975/76: 3

sulting from the application of this Con- vention.

Section 3: Effects in the requesting State of a request for proceedings Article "21

]. When the requesting State has re- quested proceedings, it can no longer pro- secute the suspectcd person for the offence in respect of which the proceedings have been requested or enforce a judgment which has been pronounced previously in that State against him for that offence. Until the requested State's decision on the request for proceedings has been received. the re- questing State shall, however, retain its right to take all steps in respect of prosecution. short of bringing the case to trial, or, as the case may be. allowing the competent ad- ministrative authority to decide on the case.

2. The right of prosecution and of en- forcement shall revert to the requesting State: (u) if the requested State informs it of a decision in accordance with Article 10 not to take action on the request;

(b) if the requested State informs it of a decision in accordance with Article 11 to refuse acceptance of the request;

(c) if the requested State informs it of a decision in accordance with Article 12 to withdraw acceptance of the request,

(d) if the requested State informs it of a decision not to institute proceedings or discontinue them;

(0) if it withdraws its request before the requested State has informed it of a decision to take action on the request.

Article 22

A request for proceedings, made in ac- cordance with the provisions of this Part. shall have the effect in the requesting State of prolonging the time-limit for proceedings by six months.

Section 4: Effects in the requested State of a request for proceedings Article 23 If the competence of the requested State

frais résultant de l'application de la présentc Convention.

Section 3. Effcts de la demande de pour- .rttile duns l'Etat requérant Article 21 .

l. Des que l'Etat requérant a présenté la demande de poursuite, il ne petit plus poursuivre le prévenu pour le fait qui a motivé cette demande, ni executcr unc dé- cision qu'il a prononcée antérieurement pour ce fait contre le prévenu. Toutefois, jusqu'a la notification de la décision de l'Etat requis sur la demande de poursuite. l'Etat requérant conserve le droit de procé- der it tous actes de poursuite, a l'exception de ceux qui ont pour effet de saisir la juri- diction de jugement ou éventuellement l'au- torité administrative compétente pour sta- tuer sur l"infraction.

2. L'Etat requérant reprcnd son droit de poursuite et d”exécution :

(a) si l'Etat requis l'informe de sa dé- cision de nc pas donner suite a la demande dans les cas prévus å l'article 10;

(h) si [”Etat requis l'informe qu'il refuse son acceptation de la demande dans les cas prévus ä l'article 1];

(c) si l'Etat requis I'informe qu'il révoque son acceptation de la demande dans les cas prévus å l'article 12;

((I) si l'Etat requis l'informe de sa déci- sion de ne pas entamer la poursuite ou d'y mettre fin;

(e) s'il retire sa demande avant que l'Etat requis l'ait informé de sa décision d'y donner suite.

Article 22

Dans I”Etat requérant. la demande de poursuite conforme au présent Titre a pour effet de prolonger de six mois le délai de prescription de l'action publique.

Section 4 : Effets de la demande de puttr- suite duns I'Elal requis Article 23 Si la competence de l'Etat requis est

• Sida 109
•  Original

Prop. 1975/76: 3

som har uppkommit vid tillämpning av den- na konvention.

Avdelning 3. Verkan i den anmodande sm- ten nr frnntstiil/ning (HH lagföring Artikel 21

I. När den anmodande staten har gjort framställning om lagföring, får den ej läng- re vidtaga ätgärder för lagföring av den misstänkte för det brott, som föranlett framställningen. eller verkställa dom, som i den anmodande staten tidigare meddelats mot denne för brottet. Till dess den anmo- dade statens beslut i anledning av fram- ställningen om lagföring mottagits behåller den anmodande staten dock rätten att vid- taga alla åtgärder för lagföring, utom att anhängiggöra saken vid domstol eller. i fö- rekommande fall, låta behörig administrativ myndighet avgöra saken.

2. Rätten till åtal och verkställighet skall återgå till den anmodande staten:

(a) om den anmodade staten meddelar att den beslutat att enligt artikel 10 ej vid- taga åtgärder mcd anledning av framställ- ningen;

(b) om den anmodade staten meddelar att den beslutat att enligt artikel 11 avslå fram- ställningen:

(c) om den anmodade staten meddelar att den beslutat att enligt artikel 12 åter- kalla sitt bifall till framställningen;

(d) om den anmodade staten meddelar att den beslutat att ej vidtaga åtgärder för lagföring eller att avbryta sådana åtgärder;

(e) om den anmodande staten återkallar framställningen, innan den anmodade sta- ten har meddelat att den beslutat att vid- taga åtgärder i anledning av framställ- ningen.

Artikel 22

Framställning om lagföring, som har gjorts i enlighet med bestämmelserna i den- na del i konventionen, skall medföra en förlängning av tiden för åtalspreskription med sex månader i den anmodande staten.

Avdelning 4. Verkan i den anmodade sta- ten av framställning om lagföring. Artikel 23 Om den anmodade statens behörighet

• Sida 110
•  Original

Prop. 1975/76: 3

is exclusively grounded on Article 2 the time-limit for proceedings in that State shall be prolonged by six months.

Article 24

]. lf proceedings are dependent on a complaint in both States the complaint brought in the requesting State shall have equal validity with that brought in the requested State.

2. lf a complaint is necessag. only in the requested State, that State may take pro- ceedings even in the absence of a complaint if the person who is empowered to bring the complaint has not objected within & period of one month from the date of receipt by him of notice from the competent authority informing him of his right to object.

Article 25

In the requested State the sanction applic- able to the offence shall be that prescribed by its own law unless that law provides otherwise. Where the competence of the re- quested State is exclusively grounded on Article 2. the sanction pronounced in that State shall not be more severe than that provided for in the law of the requesting State.

Article 26

1. Any act with a view to proceedings. taken in the requesting State in accordance with its law and regulations, shall have the same validity in the requested State as if it had been taken by the authorities of that State. provided that assimilation does not give such act a grcatcr evidential weight than it has in the requesting State.

2. Any act which interrupts time-limita- tion and which has been validly performed in the requesting State shall have the same effects in the requested State and vice versa.

Section 5: Provisional measures in tlte requested State

Article 27

1. When the requesting State announces its intention to transmit a request for pro- ceedings, and if the competence of the requested State would be exclusively

fondée exclusivement sur l'article 2. le délai de prescription de l'action publique dans cet Etat est prolongé de six mois.

Article 24

l. Si la poursuite est subordonnée a une plainte (lans les deux Etats, la plainte dé- posée dans l'Etat requérant vaut comme telle dans l"Etat requis. '

2. Si unc plainte n'est néccssaire que dans PEtat requis, cet Etat peut exerccr la poursuite, meme en l'absencc de plainte, si la personne habilitée a la former ne s'y est pas opposée dans un délai d'un mois a compter de la réception de l'avis par lequel l'autorité compétente Finforme de ce droit.

Article 25

Dans l'Etat requis la sanction applicable å l'infraction est celle prévue par la loi de cet Etat a moins que ladite loi n”cn dispose autrement. Lorsquc la competence de l'Etat requis est fonde'c exclusivement sur l'article 2. la sanction prononcéc- dans cet Etat ne peut pas étre plus severe que la sanction prévue par loi de l'Etat requérant.

Article 26

[. Tout acte aux fins de poursuites. ac- compli dans l'Etat requérant conformémcnt aux lois ct reglements qui y som en vigueur. a la méme valeur dans l'Etat requis que s”il avait été accompli par les autorités de cet Etat. sans-que cette assimilation puisse avoir pour effet de donner ä cet acte une force probante supérieure å celle qu'il a dans l'Etat requérant.

2. Tout acte interruptif de prescription valablement accompli dans l'Etat requérant a les mémes effets dans l'Etat requis et réciproqucmcnt. .

Section 5: Mesttres prm'isoires dans l'Etat requis Article 27

l. Lorsque l'Etat requérant annonce son intention de transmettre une demande de poursuite et que la competence de l'Etat requis est fondéc exclusivement sur ["article

• Sida 111
•  Original

Prop. 1975/76: 3

grundas uteslutande på artikel 2, förlängs tiden för åtalspreskription i denna stat med sex månader.

Artikel 24

|. Om i båda staterna åtal är beroende av angivelse, skall angivelse som gjorts i den anmodande staten ha samma verkan som angivelse som gjorts i den anmodade staten.

2. Om angivelse krävs endast i den an- modade staten. får denna stat vidtaga åt- gärder för lagföring även om angivelse ej gjorts. om den som äger rätt att göra an- givelse ej gjort invändning häremot inom en månad från det att han från vederbö- rande myndighet mottagit underrättelse om sin rätt att göra sådan invändning.

Artikel 25

1 den anmodade staten skall på brottet tillämpas den påföljd som föreskrivs i dess lag, såvida denna lag inte föreskriver an- nat. Om den anmodade statens behörighet grundas uteslutande på artikel 2, skall den där utdömda påföljden ej vara strängare än den som stadgas i den anmodande sta- tens lag.

Artikel 26

1. Åtgärd för lagföring, vilken har vid- tagits i den anmodande staten i enlighet med gällande rätt i den staten skall ha samma rättsverkan i den anmodade staten som om den vidtagits av myndighet i sist- nämnda stat. Denna likställdhet får dock ej medföra att sådan åtgärd tillerkänns "större bevisverkan än den har i den an- modande staten. '

2. Preskriptionsavbrytande åtgärd, som med laga verkan har vidtagits i endera av den anmodande staten och den anmodade staten skall ha samma verkan i den andra av dessa stater.

Avdelning 5. Tillfälliga tvångsåtgärder i den anmodade staten

Artikel 27

1. Om den anmodande staten meddelar sin avsikt att översända framställning om lagföring och om den anmodade statens behörighet skulle grundas uteslutande på

• Sida 112
•  Original

Prop. 1975/76: 3

grounded on Article 2, the requested State may. on application by the requesting State and by virtue of this Convention, provi- sionally arrest the suspectcd person:

tu) if the law of the requested State authorises remand in custody for the of- fence. and

(b) if there are reasons to fear that the suspected person will abscond or that he will cause evidence to be suppressed.

2. The application for provisional arrest shall state that there exists a warrant of arrest or other order having the same effect, issued in accordance with the procedure laid down in the law of the requesting State; it shall also state for what offence proceedings will be requested and when and where such offence was committed and it shall contain as accurate a descrip- tion of the suspectcd person as possible. It shall also contain a brief statement of the eircumstances of the case.

3. An application for provisional arrest shall be sent direct by the authorities in the requesting State mentioned in Article 13 to the corresponding authorities in the request- ed State. by post or. telegram or by any other means affording evidence in writing or accepted by the requested State. The re- questing State shall be informed without delay ol' the result of its application.

Al'tiClc 28

Upon receipt of a request for proceedings accompanied by the documents referred to in Article .15. paragraph 1, the requested State shall have jurisdiction to apply all such provisional measures,'including remand in custody of the suspected person and seizure of property, as couldåbe applied-under its own law if the offence in ;respect- of which proceedings are' requested had been com- mitted in its territory.

Article 29

1. The provisional measures provided in Articles 27 and 28 shall be governed by the provisions of this Convention and the law of the requested State. The law of that State, or the Convention shall also deter- mine the conditions on which the measures may lapse.

"112

2, l'Etat requis peut, sur demande de l'Etat requérant, procéder. en vertu de la présentc Convention. å l'arrestation provisoire du prévenu :

(u) _si la loi de l'Etat requis autorise la détention provisoire en raison de l'infrac- tion et

(b) s'il existc des motit's de craindre que le prévenu ne prenne la fuite ou qu'il ne crée un danger de suppression des preuves.

2. La demande d”arrestation provisoire indique l'existenee d'un mandat d'arrét ou de tout autre acte ayant la mémc force. délivré dans les- formes prescrites par la loi de l”Etat requérant; elle mentionne l'in- fraction pour laquelle la poursuite sera demandée. le temps et le lieu ou elle a été commise, ainsi que le signalement aussi pré- cis que possible du prévenu. Elle doit éga- lement contenir un exposé succinct des circonstances de l'affaire.

3. La demande d'arrestation provisoire est transmise directement par les autorités de l'Etat requérant visées a l'article l3 aux autorités correspondantes de l'Etat requis, soit par la voie postale ou télégraphiquc. soit par tout autre moyen laissant une trace écrite ou admis par l'Etat requis. L'Etat requérant est informé sans délai de la suite donnée it sa demande.

Article 28

Des qu'il a recu une demande de pour- suite accompagnée des documents prévus au paragraphe 1 de l'article 15, l'Etat requis a compétence pour appliquer toutes les mesures provisoires, y compris la détention provisoire du prévenu et la saisie. dont sa loi permettrait l'application si [”infraction pour laquelle la poursuite est demandée avait été commise sur son territoire.

Article 29

]. Les mesures provisoires prévues aux articles 27 et 28 som régies par les dispo— sitions de la présentc Convention et la loi de l”Etat requis. La loi de cet Etat ou la Convention determine également les con- ditions dans lesquelles ces mesures peuvent prendre fin.

• Sida 113
•  Original

Prop. 1975/76: 3

artikel 2. får den anmodade staten på framställning av den anmodande staten och i enlighet med denna konvention tillfälligt anhålla eller häkta den misstänkte

(a) om lagstiftningen i den anmodade staten medger häktning för brottet och

(b) om det kan befaras att den misstänk- te avviker eller undanröjer bevis.

2. Framställning om anhållande eller häktning skall innehålla att häktningsfram- ställning eller annan framställning av mot— svarande innebörd föreligger och att denna avgivits i enlighet med lagen i den anmo- dande staten. Den skall även innehålla uppgift om det brott för vilket framställ- ning om lagföring kommer att göras, tid- punkten och platsen för brottet samt en så noggrann beskrivning som möjligt av den misstänkte. Framställningen skall vidare in- nehålla en kort redogörelse för saken.

3. Framställning om anhållande eller häktning skall sändas av de myndigheter i den anmodande staten som avses i artikel I3 direkt till motsvarande myndigheter i den anmodade staten med post eller tele- gram eller i annan skriftlig form eller på annat sätt som den anmodade staten god- tar. Den anmodande staten skall utan dröjsmål underrättas om resultatet av fram- ställningen.

Artikel 28

Efter mottagande av framställning om lagföring åtföljd av de handlingar som av- ses i artikel l5 första stycket äger den an- modade staten behörighet att vidtaga alla tillfälliga tvångsåtgärder. inbegripet häkt— ning av den misstänkte och beslag av egen- dom. vilka hade kunnat användas enligt dess egen lagstiftning. om det brott som har föranlett framställningen hade begåtts på dess område.

Artikel 29

!. De tillfälliga tvångsåtgärder som av- ses i artiklarna 27 och 28 regleras av be- stämmelserna i .denna konvention och lagen i den anmodade staten. Sistnämnda lag el- ler konventionen avgör även undcr vilka förutsättningar åtgärderna upphör att gälla.

• Sida 114
•  Original

Prop. 1975/76: 3

'2. These measures shall lapse in the cases referred to in Article 21, paragraph 2.

3. A person in custody shall in any event be released if he is arrested in pursuance of Article 27 and the requested State does not receive the request for proceedings within 18 days from the date of the arrest.

4. A person in custody shall in any event be released if he is arrested in pursuance of Article 27 and the documents which should accompany the request for proceed- ings have not been received by the request- ed State within 15 days from the receipt of the request for proceedings.

5. The period of custody applied exclu- sively by virtue of Article 27 shall not in any event exceed 40 days.

PA RT IV Plurality of Criminal Proceedings

Article 30

1. Any Contracting State which, before the institution or in the course of proceed- ings for an offence which it considers to be neither of a political nature nor a purely military one, is aware of proceedings pend- ing in another Contracting State against the same person in respect of the same offence shall consider whether it can either waive or suspend its own proceedings. or transfer them to the other State.

2. lf it deems it advisable in the circum- stances not to waive or suspend its own proceedings it shall so notil'y the other State in good time and in any event before judgment is given on the merits.

Article '31.

1. ln the eventuality referred to in Article 31). paragraph 2. the States concerned shall cndeavour as far as possible to determine, after evaluation in each case of the circum- stances mentioned in Article 8, which of them alone shall continue to conduct pro- ceedings. During this consultative procedure the States concerned shall postpone judg- ment on the merits without however being obligcd to prolong such postponement beyond a period of 30 days as from the

2. Ces mesures prennent fin dans tous les cas visés au paragraphe 2 de l'article 21.

3. Une personne détenue doit étre libé- rée si elle a été arrétée en vettu de l'article 27 et que l'Etat requis n'apas recu la de- mande de poursuite dans les 18 jours å partir de la date de l'arrestation.

4. Une personne détenue doit étre libérée si elle a été arrétée en vertu de l'article 27 et que les documents å joindre å la deman- de de poursuite ne sont pas parvenus å l'Etat requis dans un délai de 15 jours apres la reception de la demande de pour- suite.

5. Le délai de l'incarcération intervenue exclusivement en vcrtu de l'article 27 ne peut en aucun cas dépasser 40 jours.

TITRE IV

Pluralité de procedures répressives

Article 30

l. Tout Etat Contractant qui, avant l'en- gagement ou au cours d'une poursuite pour une infraction qu'il estimc ne pas revétir un caractere politique ou un caractere purement militairc, a connaissance de l*exis- tence dans un autre Etat Contractant d”une poursuite pendante contre la méme personne, pour les mémes faits. examine s'il peut, soit renoncer å sa propre pour- suite. soit la suspendre, soit la transmettre å l'autre Etat.

2. S'il estime opportun en l”état de ne pas renoncer å sa propre poursuite ou de ne pas la suspendre, i1 en avise l'autre Etat en temps utile et en tout cas avant le pro- noncé du jugement au fond.

Article 31

l. Dans le cas prévu au paragraphc 2 de l'article 30. les Etats intéressés s'effor- cent, dans toute la mesure du possible, de déterminer, apres appréciation dans chaque cas d'espece des circonstances mentionnées å l'article 8, celui d”entre eux auquel in- combcra le soin de continuer l'exercice d'une poursuite unique. Pendant cette pro- eédure de consultation, les Etats intéressés sursoient au prononcé du jugement au fond, sans toutefois étre obligés de prolonger ce

• Sida 115
•  Original

Prop. 1975/ 76: 3

2. Dessa atgärder skall upphöra att gälla i de fall som anges i artikel 21 andra styc- ket.

3. Den som har anhållits och häktats med stöd av artikel 27 skall under alla omständigheter friges. om den anmodade staten ej erhåller framställning om lagföring inorn-18 dagar från dagen för anhållandet eller häktningen.

4. Den som har anhållits och häktats med stöd av artikel 27 skall under alla omständigheter friges om den anmodade staten ej erhållit de handlingar. som skall åtfölja framställning om lagföring. inom 15 dagar från mottagandet av framställ— ningen.

5. Tid för anhållande och häktning som beslutats uteslutande med stöd av artikel 27 får ej i något fall överskrida 40 dagar.

DEL lV Lagföring i mer än en stat Artikel 30

1. Fördragsslutande stat som, innan åt- gärder för lagföring inletts eller under det lagföring pågår i fråga om brott vilket denna stat ej anser vara av politisk eller av rent militär karaktär, erhåller känne- dom om pågående åtgärder för lagföring för samma gärning mot samma person i annan fördragsslutande stat, skall över- väga om den kan avstå från eller inställa sina åtgärder för lagföring eller överföra lagföringen till den andra staten.

2. Om den med hänsyn till omständig- heterna ej finner sig böra avstå från eller inställa sina åtgärder för lagföring skall den i god tid och senast innan dom meddelas underrätta den andra staten härom.

Artikel 31

1. 1 fall som avses i artikel 30 andra stycket skall de berörda staterna, såvitt möj- ligt, försöka att efter övervägande i varje särskilt fall av de i artikel 8 nämnda om- ständigheterna bestämma vilkendera som 'ensam skall fortsätta handhavandet av lag- föringen. Under detta konsultationsförfa- rande skall de berörda staterna uppskjuta slutligt avgörande, men de skall ej vara skyldiga att uppskjuta avgörandet mer än 30 dagar från avsändandet av den under-

• Sida 116
•  Original

Prop. 1975/76: 3

dcspatch of the notification provided for in Article 30. paragraph 2.

2. The provisions of paragraph 1 shall not be binding: (u) on the State despatching the notifica- tion provided for in Article 30, paragraph 2. if the main trial has been declared open there in the presence of the accused before dcspatch of the notification; (I») on the. State to which the notification is addressed, if the main trial has been de- clared open there in the presence of the accuscd before receipt of the notification.

Article 32

ln the interests of arriving at the truth and with a view to the application of an appropriate sanction. the States concerned shall examine whether it is expedient that one of them alone shall conduct proceedings and. if so. endeavour to determine which one. when:

(a) several offences which are materially distinct and which fall under the criminal law of caeh of those States are ascribed either to a single person or to several per- sons having acted in unison;

(l)) a single offence which falls under the criminal law of each of those States is ascribed to several persons having acted in unison.

Article 33

All decisions reached in accordance with Articles 31 paragraph 1. and 32 shall entail. as between the States concerned, all the consequences of a transfer of proceedings as provided for in this (,'Tonvention. The State which waives its own proceedings shall be decmed to have transferred them to the other State.

Article 34

The transfer procedure provided for in Section 2 of Part lll shall apply in so far as its provisions are compatible with those contained in the present Part.

'116

sursis att-dela d'un délai de 31) jours ä compter de l'envoi de l'avis prévu au para- graphc 2 de l'article "30.

2. Les dispositions du paragraphc l ne s'imposent pas: (a) & l'Etat d'envoi de l'avis prévu au paragraphc 2 de l'article 30, lorsque les débats principaux au fond y ont été décla- res ottverts en presence du prévenu avant l'envoi de cet avis, (I)) 51 l'Etat destinataire de l'avis. lors- que ces débats _v om été déclarés ouverts en presence du prévenu avant la réception de cet avis.

Article 32

Dans l'intérét de la découverte de la vérite et de l'application d'une sanction appropriée. les Etats intéressés examinent s'il est opportun qu'une poursttite unique soit intentée par l'un d'cux et. dans l'affir- mative. s'efforcent de déterminer lequel tl'entre eux intentera la poursuite, lorsque:

(u) plusieurs faits matériellement distincts qui eonstituent tous des infractions å Ia loi pénale de chacttn de ces Etats sont imputés, soit & ttne seule personne. soit å plusieurs personnes ayant agi de concert ;

(I)) un fait unique qui constitue une infraction a la loi pénale de Chacun de ces Etats est imputé a plusieurs personnes ayant agi de concert.

Article 33

Totttc decision interventtc en application du paragraphe 1 de l'article 31 et de l'article 32 cntraine entre les Etats intéressés tous les effcts d'une transmission de poursuite prévus par la présentc Convention. l.'Elat qui rcnonce a sa propre poursuite est con- sidéré comme ayant transmis sa pottrsttitc a l'autre Etat.

Article 34

La procedure de transmission prévue a la Section 2 du Titre lll s'applique dans celles de ses dispositionsqui som compa- tibles avec le present Titre.

• Sida 117
•  Original

Prop. 1975/76: 3

rättelse som avses i artikel 30 andra styc- ket. '

2. Bestämmelserna i första stycket är ej bindande (a) för den stat som avsänder underrät- telse som avses i artikel 30 andra styc- ket. om i denna stat huvudförhandling har inletts i den tilltalades närvaro innan un- derrättelsen avsändes: (b) för den stat till vilken underrättelsen är ställd, om i denna stat huvudförhandling har inletts i den tilltalades närvaro innan underrättelsen mottagits.

Artikel 32

Med beaktande av intresset att en full- ständig utredning sker och att lämplig på— följd ådöms skall de berörda staterna un- dersöka om det är lämpligt att lagföringen handhas endast av en av dem samt. om så befinnes vara fallet, försöka bestämma vilken av dem, när

ta) flera gärningar, som är i sak skilda och som utgör brott enligt strafflagstiftning- en i var och en av dessa stater, tillskrivs antingen en enda person eller flera som handlat i samråd:

(b) en gärning. som utgör brott enligt strafflagstiftningen i var och en av dessa stater. tillskrivs flera personer som hand— lat i samråd.

Artikel 33

Beslut, sotn har fattats enligt artikel 31 första stycket och artikel 32 medför, såvitt angår förhållandet mellan de berörda sta- terna, den rättsverkan som enligt denna konvention är förenad med överförande av lagföring. Stat som avstår från egna åtgär- der för lagföring skall anses ha överfört lagföringen till den andra staten. '

Artikel 34

De i del III avdelning 2 av denna kon- vention upptagna bestämmelserna rörande förfarandet vid överförande skall tillämpas i den utsträckning de är förenliga med be- stämmelserna i denna del.

• Sida 118
•  Original

Prop. 1975/76: 3

PART V Ne bis in idem Article 35

1. A person in respect of whom a final and enforceable criminal judgment has been rendered may for the same act neither bc prosecuted nor sentenced nor subjected to enforcemcnt of a sanction in another Con- tracting State: tu) if he was aequitted: (Ir) if the sanction imposed: (i) has been completely enforced or is being enforced. or (ii) has been wholly, or with respect to the part not enforced. the subject of a pardon or an amnesty. or

(iii) can no longer be enforced because of lapse of time: (t') if the court convicted the offender without imposing a sanction.

2. Nevertheless. a Contracting State shall not. unless it has itself requested the pro- ceedings. bc obliged to recognise the effect of ne his in iden: if the act which gave rise to the judgment was directed against either a person or an institution or any thing having public status in that State, or if the subject of the judgment had himself a public status in that State.

3. Furthermore, a Contracting State where the act was committed or considered as such according to the law of that State shall not be obligcd to recognise the effect of ne bis in idem unless that State has itself requested the proceedings.

Article 36

If new proceedings arc instituted against a person who in another Contracting State has been sentenccd for the same act. then any period of deprivation of liberty arising from the sentence enforced shall be dc- ducted from the sanction which may be imposcd.

Article 37

This Part shall not prevent the ap- plication of wider domestic provisions re-

Tl'l'Rl-Ä V Ne bis in idem Article 35

]. Une personne qui a fait l'objet d'un jugement répressif définitif et exécutoire ne peut. pour le méme fait. étre poursuivie, condamnée ou soumise a l'cxécution d'une sanction dans un autre Etat Contractant:

(a) lorsqtrellc a été acquittc'e: (h) lorsque la sanction infligéc :

(i) a été entieremcnt subie ou est en cours d'exécution. ou '

(ii) a fait l'objet d'une gråce ou d'une amnistic portant sur la totalité de la sanction ou sur la partie non exécutc'e de celle-ci. ou

(iii) ne petit plus étre exéeutée en raison de la prescription; (t') lorsque le juge a constaté la cul- pabilité de l'autcur de l'infraction sans pro- noncer de sanction.

2. Toutefois. un Etat ('_'(mtractant n'est pas oblige'. å moins qu'il n'ait lui-méme de— mandé la poursuite. de reconnaitre I'cffet ne his in [dem si le fait qui a donné lieu au jttgcment a été commis contre ttne per- sonne. une institution, ou un bien qui a un caractere public dans cet Etat. ou si la personne qui a fait l'objet du jugement avait elle-méme un caractere public dans cct Etat. .

3. En outre. un Etat Contractant dans lequel le fait a été commis ou est considéré comme tel selon la loi de cet Etat n'e'st pas obligé de reconnaitrc l'effet ne bis in ide/n, å moins qu'il n'ait lui-méme dcmandé la poursttite.

Article 36 .

Si une nouvelle poursuite est intentée contre une personne jugée pour le méme fait dans un autre Etat Contractant. toute période de privation de liberté subie en exécution du jugement doit étre déduite de la sanction qui sera éventuellement pro- noncée. '

Article 37

Le present Titre nc fait pas obstaclc a l'application des dispositions nationales

• Sida 119
•  Original

Prop. 1975/76: 3

DE]- V Ne bis in idem Artikel 35

I. Den som dömts genom slutligt och verkställbart avgörande får varken åtalas eller dömas eller underkastas verkställighet av påföljd för samma gärning i annan för- dragsslutande stat:

(a) om han har frikänts: (b) om den ådömda påföljden

(i) har verkställts i sin helhet eller om verkställigheten pågår.

(ii) har varit-föremål för nåd eller am- nesti i sin helhet eller med avseende på den del som ej verkställts. eller

(iii) ej längre kan verkställas på grund av preskription; (c) om domstolen har förklarat honom skyldig utan att ådöma påföljd.

2. Fördragsslutande stat är dock ej, om den ej själv har begärt lagföringen, för- pliktad att erkänna brottmålsdomens rätts- kraft, om den gärning som domen gäller var riktad mot person i offentlig ställning eller mot institution eller annat som har offent- lig karaktär i den staten eller om den döm- de själv hade offentlig ställning i denna stat.

3. Fördragsslutande stat, i vilken gär- ningen har begåtts eller skall anses ha be- gåtts enligt lagen i den staten, är ej förplik- tad att erkänna brottmålsdomens rättskraft, om ej staten i fråga själv har begärt lagfö- ringen.

Artikel 36

Om ny rättegång inleds mot någon som har dömts för samma gärning i annan för- dragsslutande stat, skall tiden för varje fri- hetsberövande, som har verkställts på grund av sådan dom, avräknas från den påföljd som kan komma att åläggas.

Artikel 37

Bestämmelserna i denna del av kon- ventionen skall ej hindra tillämpning av

• Sida 120
•  Original

Prop. 1975/76: 3

lating to the effect of ne bis in [dem at- tached to foreign criminal judgments.

PA RT VI Final Clauses

Article 38

1. This Convention shall be open to sig- nature by the member States of the Council of Europe. It shall be subject to ratification or acceptance. Instruments of ratification or acceptance shall be deposited with the Se- cretary General of the Council of Europe.

2. This Convention shall enter into force three months after the date of the deposit of the third instrument of ratification or ac- ceptance.

3. In respect of a signatory State ratify- ing or accepting subsequently, the Conven- tion shall come into force three months after the date of the deposit of its instrument of ratification or acceptance.

Article 39

]. After the entry into force of this Con- vention, the Committee of Ministers of the Council of Europe may invite any non- mcmber State to accede thereto provided that the resolution containing such invita- tion receives the unanimous agreement of the Members of the Council who have ratified the Convention.

2. Such accession shall be effected by depositing with the Secretary General of the Council of Europe an instrument of ac- cession which shall take effect three months after the date of its deposit.

Article 40

l. Any Contracting State may, at the time of signature or when depositing its instrument of ratification, acceptance or ac- cession, specify the territory or territories to which this Convention shall apply.

2. Any Contracting State may, when dc- positing its instrument of ratification, ac- ceptance or accession or at any later date. by declaration addressed to the Secretary General of the Council of Europe. extend this Convention to any other territory or territories specified in the declaration and

plus larges concernant l'effet ne bis in iden: attaché aux (lécisions judiciaires pronon- cées a l”étranger.

TITRE Vl Dispositions finales Article 38

|. La présentc Convention est ouverte ft la signature des Etats membres du Conseil de l'Europe. Elle sera ratifiée ou acceptée. l..es instruments de ratification ou d'accep— tation seront déposés pres le Secrétaire Gé- néral du Conseil dc l”Europe.

2. La Convention entrera en vigueur 'trois mois aprés la date du dépöt du troi— sieme instrument de ratification ou d'accep- tation.

3. Elle entrera en vigueur .a l'égard de tout Etat signatairc qui la ratifiera ou l'ac- ceptera ultérieurement trois mois apres Ia date du dépöt de son instrument (le ra- tification ou d'acceptation.

Article 39

]. Ap'rés l'entrée en vigueur de la pré- sente Convention. le Comité des Ministres du Conseil de l”Europe pourra inviter tout Etat non membrc du Conseil å adhérer a 'la présente Convention. La résolution con—

cernant cette invitation devra rccevoir l'ac- cord ttnanime des Membres du Conseil ayant ratifié la Convention.

2. L'adhésion s”effectuera par le dépöt. pt'és le Secrétaire Général du Conseil de l'Europe, d'un instrument d”adhésion qui prendra effet trois mois 'aprcs la date de son dépöt.

Article 40

l. Tout Etat Contractant peut. au mo- ment de la signature ou au moment du dé- pöt de son instrument de ratification, d'ac- ceptation ou d'adhésion, désigncr le ou les territoires auxquels s'appliquera la présentc Convention.

2. Tout Etat Contractant peut, au mo- ment du dépöt de son instrument de ratifi- cation, d'acceptation ou d”adhésion, ou a tout autre moment par la suite, étendrc l'ap- plication de la présentc Convention, par déclaration adressée au Secrétaire Général du Conseil de l'Europe. å tout autre terri-

• Sida 121
•  Original

Prop. 1975/76: 3

mera vittgående nationella bestämmelser med avseende på utländska brotttnälsdomars rättskraft.

DEL VI Slutbestänmlelser Artikel 38 _

l. Denna konvention är öppen för un- dertecknande av Europarådets medlems- stater. Den skall ratificeras eller godkän- nas. lnstrumcnt rörande ratifikation eller godkännande skall deponeras hos Europa- radets "generalsekreterare.

3. Konventionen träder i kraft tre måna- der efter den dag då det tredje ratifikations- eller godkännandeinstrumentet deponera- des.

3. I förhållande till signatärstat som där- efter ratificerar eller godkänner konventio- nen träder den i kraft tre månader efter den dag då dess ratifikations- eller godkännande- instrument deponerades.

Artikel 39

l. Sedan denna konvention trätt i kraft. katt littroparädets ministerkommitté inbju- da" stat, som ej är medlem av rådet. att ansluta sig till konventionen under förut- sättning att samtliga medlemmar av rådet som har ratificerat konventionen har biträtt beslutet om sådan inbjudan.

2. :'anlutning sker genom att anslutnings- instrument deponeras hos Europarådets ge- neralsekreterare och träder i kraft tre må- nader et'ter dagen för deptmcringen.

Artikel 40

l. l—"ördragsslutantle stat kan vid under- tecknandet eller vid deponeringcn av in- strument rörande ratifikation. godkännande eller anslutning närmare ange det eller de omradcn belräflande vilka konventionen skall tillämpas.

2. Fördragsslutande stat kan vid depo- neringen av instrument rörande ratifikation, godkännande eller anslutning eller vid vil- ken som helst senare tidpunkt genom för- klaring till Europarädcts generalsekreterare utsträcka kotwentionens tillämpning till an- nat otnräde som anges i förklaringen och

12]

• Sida 122
•  Original

Prop. 1975/ 76: 3

for whose international relations it is re- sponsible or on whose behalf it is authorised to give undertakings.

3. Any declaration made in pursuance of the preccding paragraph may, in respect of any territory mentioned in such declara- tion. be withdrawn according to the proce- durc laid down in Article 45 of this Conven- tton.

Article 41

l. Any Contracting State may, at the time of signature or when depositing its instru- ment of ratification, acceptance or access- ion, declare that it avails itself of one or more of the reservations provided for in Appendix l or make a declaration provided for in Appendix 11 to this Convention.

2. Any Contracting State may wholly or partly withdraw a reservation or declara- tion it has made in accordance with the foregoing paragraph by tneans of a decla- ration addresscd to the Secretary General of the Council of Europe which shall become effective as from the (late of its receipt.

3. A Contracting State which has made a reservation in respect of any provision of this Convention may not claim the applica- tion of that provision by any other Con— tracting State: it may. however. if its res- ervation is partial or conditional, claim the application of that provision insofar as it has itself accepted it.

Article 42

I. Any Contracting State may at any titnc. hy declaration addressed to the Sec- retary General of the Council of Europe. set out the legal provisions to be included in Appendix lll to this Convention.

Z. Any change of the national provisions listed in Appendix Ill shall be notified to the Secretary General of the Council of Europe if such a change renders the infor- mation in this Appendix incorrect.

3. Any changes made in Appendix lll in application of the preceding paragraphs shall take effect in each Contracting State one month after the date of their notifica— tion by the Secretary General of the Council of Europe.

toire désigne dans la declaration et dont il assttrc les relations internationales ou pour lequel il est habilité a stipttler.

3. Toute déclaration faite en vertu dtl paragraphc précédent pourra étre retirée en ce qui concerne tout territoire désigné dans cette déclaratitm. aux conditions pré- vues par l'article 45 de la présentc Con- vention.

Article 4I

[. Tout Etat Contractant peut. au mo- ment de la signature ou au moment du dc'pöt de son instrument de ratification, d'acceptation ou d'adhésion. déclarer faire usage de l'une ou de plusieurs des réserves figurant a l'Annexe I ou faire une déclara- tion conformément a l'Annexe 11 de la présentc Convention.

'2. Tout Etat Contractant peut retirer en tout ou en partie une reserve ou déclara- tion formulée par lui en vertu du para- graphc précédent. au moyen d'une declara- tion adressée au Secrétaire Général du Conseil de l'Europe et qui prendra effet a la date de sa reception.

3. 1.'Etat Contractant qui a formulé une reserve au sujet d'une disposition de la présentc Convention ne peut prétendre :] l'application de cette disposition par un autre Etat Contractant; toutefois il peut. si la réserve cst partielle ou conditionnelle. prétendre å l'application de cette disposition dans la mesure ou iI I'a acceptée.

Article 42

l. Tout Etat Contractant peut. a tout moment. indiquer au moyen d'une declara- tion adressée au Secrétaire General du Cott- seil de l'liurope, les dispositions légales 'It inclttre dans l'Annexe Ill de la présentc Convention.

2. Toute modification des dispositions nationales mentionnées dans l'Annexe lll doit etre notifiée au Secrétaire Général du Conseil de l'Europe si elle rend inexactes les informations données par cette Annexe.

3. Les modifications apportées a l'An- nexe 111 en application des paragraphes précédents prennent effet pour chaque Etat Contractant un mois apres la date de leur notification par le Secrétaire ("ie- néral du Conseil de l'Europc.

• Sida 123
•  Original

Prop. 1975/76: 3

för vars internationella förbindelser staten svarar eller för vilket den äger sluta avtal.

3. Förklaring som avgivits enligt före- gående stycke kan beträffande varje i för- klaringen angivet område återtagas i den ordning som föreskrives i artikel 45 i denna konvention.

Artikel 41

l. Fördragsslutande stat kan vici under- tecknandet eller vid deponeringen av instru- ment rörande ratifikation. godkännande el- ler anslutning förklara att den begagnar sig av en eller flera av de möjligheter till förbehåll som anges i bilaga 1 eller avge förklaring som anges i bilaga 11 till denna konvention.

2. Fördragsslutande stat kan helt eller delvis återtaga ett förbehåll som gjorts el- ler en förklaring som avgivits enligt före- gående stycke genom meddelande till Euro- parådets generalsekreterare. vilket träder i kraft från den dag det har mottagits.

3. Fördragsslutande stat. som gjort för- behåll i fråga om någon bestätnmelse i konventionen. kan ej kräva av annan för- dragsslutande stat att denna bestämmelse skall tillämpas. Staten kan dock, om förbe- hållet är partiellt eller villkorligt, kräva att bestämmelsen tillämpas i den mån den själv har godkänt densamma.

Artikel 42

[. l—"ördragsslutande stat kan när som helst genom förklaring till Europarådets ge- neralsekreterare ange ”de lagbestämmelser som skall upptagas i bilaga 111 till denna konvention.

2. Ändring i de nationella bestätnmelser som är upptagna i bilaga 111 skall medde- las Europarådets generalsekreterare, om ändringen medför att uppgifterna i bilagan blir oriktiga.

3. Ändringar i bilaga 111 enligt första eller andra stycket skall träda i kraft i för- dragsslutande stat en månad efter den dag staten underrättas om ändringen av Europa- rådets generalsekreterare.

IJ '_'—J

• Sida 124
•  Original

Prop. 1975/76: 3

Article 43

I. This Convention affects neither the rights and the ttndcrtakings derived from extradition treaties and international mul- tilateral conventions concerning special matters. nor provisions concerning matters which are dealt with in the present Con- vention and which are contained in other existing conventions between Contracting States.

2. The Contracting States may not con- clude bilateral or multilateral agreements with one another on the matters dealt with in this Convention. except in order to sup- plement its provisions or facilitate applica- tion of the principles embodied in it.

3. Should two or more Contracting States. however. have already established their relations in this matter on the basis of uniform legislation. or institutcd a special system of their own. or should they in fu- ture do so, they shall be entitled to regulate those relations accordingly. notwithstanding the terms of this Convention.

4. Contracting States ceasing to apply the terms of this Convention to their mutual relations in this matter in accordance with the provisions of the prcccding paragraph shall notil'y the Secretary General of the Council ol' Europe to that effect.

Article 44

The European Committee on Crime Prob- lems of the Council of Europe shall be kept informed regarding the application of this Convention and shall do whatever is needfttl to facilitate a friendly settlement of any difficulty which may arise out of its cxecution.

Article 45

1. This Convention shall remain in force indefinitely.

2. Any Contracting State may, insofar as it is concerned. denouncc this Convention by means of a notification addressed to the Secretary General of the Council of Europe.

3. Such denunciation shall take effect six months after the date of receipt by the Secretary General of such notification.

Article 43

1. La présente Convention ne porte at- teintc ni aux droits et obligations décou- lant des traités d'extradition et des con- ventions internationales multilate'rales con- cernant des matiéres spécialcs. ni aux dis- positions qui concernent les ttttttiercs qui font l'objet de la présentc Convention et qui sont contenues dans d'atttres conven- tions existantcs entre litats Contractants.

2. Les litats (f'ontraetants ne pottrront conclurc entre eux des accords bilateraux ou multilatéraux relatifs aux questions réglécs par la présentc Convention que pour compléter les dispositions de celle-ci ou pour faciliter l'application dcs principes qui _v sont contenus. . 3. 'l'outefois. si deux ou plusieurs Etats Contractants ont établi ou viennent a établir Icurs relations sur la base d'une législation uniformc ou d'un régimc particulier. ils auront la faculté de régler leurs rapports mtttuels en la matierc en se basant exclu- sivement sur ces systemes nonobstant les dispositions de la présentc Convention.

4. Les Etats Contractants qui vicndraient it exclure de leurs rapports mutuels I'appli- cation. de la présentc Convention con- formc'ment aux dispositions du paragraphc précédent adresseront å cet effet une noti- fication au Secrétaire (fiéne'ral du Conseil de l'Europe.

Article 44

Le Comite Europécn pour les Problémes Criminels du Conseil dc I'Europe suivra l'exécution de la presente Convention ct facilitera autant que de besoin le reglement amiable de toute difficulté a laquelle l'cxé- cution de la Convention donncrait lieu.

Article 45

1. La présentc Convention demeurera en vigueur sans limitation de duree.

2. Tout Etat Contractant pourra. en ce qui le concerne. dénoncer la présentc Con- vention en adressant une notification au Secrétaire Général du Conseil de l'Europe.

3. La dénonciation prendra effet six mois" apres la date de la reception de la notifica- tion par le Secrétaire Général.

• Sida 125
•  Original

Prop. 1975/76: 3

Artikel 43

1. Denna konvention inverkar icke på rättigheter eller åtaganden som härrör från utlämningstraktater eller internationella multilaterala konventioner rörande särskilda ämnen och ej heller på bestämmelser rö- rande ämnen som behandlas i denna kon- vention och som även är intagna i andra gällande konventioner mellan fördragsslu- tande stater.

2. De fördragsslutande staterna får ej ingå bilaterala eller multilaterala överens- kommelser med varandra i ämnen som be- handlas i denna konvention tttom för att göra tillägg till konventionens bestämmelser eller underlätta tillämpningen av dess prin- ciper.

3. Har emellertid två eller flera fördrags- slutande stater redan rcglerat sina inbördes förhållanden på detta område på grundval av enhetlig lagstiftning eller tillskapat ett särskilt system för sin räkning. eller skulle de göra så i framtiden. är de berättigade att reglera sina förhållanden i enlighet där— med utan hinder av bestämmelserna i denna konvention.

4. Fördragsslutande stater som i enlig- het med bestämmelserna i föregående styc- ke upphör att tillämpa konventionens be- stämmelser på sina inbördes förhållanden på detta område skall underrätta Europa- rådets generalsekreterare härom.

Artikel 44

Europarådets kommitté för brottslighets- frågor skall hållas underrättad om tillämp- ningen av denna konvention och skall göra vad som behövs för att underlätta en vän- skaplig lösning av varje svårighet som kan uppstå vid tillämpningen.

Artikel 45

|. Denna konvention skall förbli i kraft under obegränsad tid.

2. Fördragsslutande stat kan för sitt vid- kommande uppsäga konventionen genom underrättelse till Europarådets generalsekre- terare.

3. Uppsägningen träder i kraft sex måna- der efter den dag då generalsekreteraren mottog underrättelsen.

• Sida 126
•  Original

Prop. 1975/76: 3

Article 46

The Secretary General of the Council of Europe shall notify the member States of the Council and any State which has ac- ceded to this Convention of:

(a) any signature: (b) any deposit of an instrument of rati- fication acceptance or accession;

(t') any date of entry into force of this Convention in accordance with Article 38 thereof:

(d) any declaration received in pursuance of the provisions of Article 9. paragraph 3;

(P) any declaration received in pursuance of the provisions of Article 13. paragraph 3;

tll any declaration received in pursuance of the provisions of Article 18. paragraph 2:

(g) any declaration received in pursuance of the provisions of Article 40, paragraphs 2 and 3;

(h) any reservation or declaration made in pursuance of the provisions of Article 4'1. paragraph ];

(i) the withdrawal of any reservation or declaration carried out in pursuance of the provisions of Article 41. paragraph 2;

(j) any declaration received in pursuance of Article 42. paragraph ]. and any subse- quent notification received in pursuance of paragraph 2 of that Article;

(k) any notification received in pursu- ance of the provisions of Article 43, para- graph 4;

(I) any notification received in pursuance of the provisions of Article 45 and the date on which denunciation takes effect.

Article 47

This Convention and the notifications and declarations authorised thercunder shall apply only to offences committed after the Convention comes into effect for the Con- tracting States involved.

ln Witness whereof, the undersigncd, being duly authorised thereto, have signed this Convention.

Done at Strasbourg, this 15th day of May 1972, in English and in French, both texts being equally authoritative, in a single copy. which shall remain deposited in the archives

Article 46

l.e Secrétaire Général du Conseil de l'Europc notifiera aux Etats membres du Conseil et a tout Etat ayant adhéré & la présente Convention :

(a) toute signature; (h) le dépöt de tout instrument de rati- fication, d'acccptation ou d'adhe'sion;

(c) toute date d'entrée en vigueur de la présentc Convention conformément a son article 38; _

(d) toute declaration rccue en applica— tion des dispositions du paragraphc 3 de l'article 9; .

(e) toute declaration recue en applica- tion des dispositions du paragraphc 3 de l'article 13:

(fl toute declaration recue en applica- tion des dispositions du paragraphe 2 de l'article 18;

(g) toute declaration recue en applica- tion des dispositions des paragraphes 2 ct 3 de l'article 40;

(It) toute réserve ou declaration formu- lée en application des dispositions du para— graphe 1 de l'article 41;

(i) le retrait dc toute réservc ou declara- tion cffectué en application dcs disposi- tions du paragraphc 2 de l'article 4'1: .

(j) toute déclaration regue en application du paragraphc 1 de l'article 42 ct toute notification ultérieure recue en application du paragraphc 2 de cet article;

(k) toute notification rccue en applica- tion du paragraphc 4 de l'article 43;

(I) toute notification regue en application des dispositions de l'article 45 et la date 51 laquelle la dénonciation prendra effet.

Article 47

La présentc Convention et les déclara- tions et notifications qu'elle autorise ne s'ap- pliqueront qu'aux infractions commises pos- térieurement En son entrée en vigueur entre les Etats Contractants intéressés.

En foi de quoi, les soussignés dåment autorisés å cet effet, ont signé la présentc Convention. . '

Fait a Strasbourg, le 15 mai 1972, en franeais ct en anglais les deux textes faisant également foi, en un seul exemplaire qui sera déposc' dans les archives du Conseil de

• Sida 127
•  Original

Prop. 1975/76: 3

Artikel 46

Europarådets generalsekreterare skall un- derrätta rådets medlemsstater och varje stat. som har anslutit sig till denna konvention. om

(a) undertecknande: -tb) deportering av ratifikations-, godkän— nande- eller anslutningsinstrument;

(c) dagar för konventionens ikraftträdan- de enligt artikel 38:

(d) förklaring enligt artikel 9 tredje styc- ket:

(e) förklaring enligt artikel 13 tredje stycket:

(ft förklaring enligt artikel 18 andra stycket:

(g) förklaring enligt artikel 40 andra eller tredje stycket:

(hl förbehåll eller förklaring enligt artikel 41 första stycket;

(i) återtagande av förbehåll eller för- klaring enligt artikel 41 andra stycket;

(j) förklaring enligt artikel 42 första stycket och därpå följande underrättelse en- ligt andra styckct i samma artikel:

(k) underrättelse enligt artikel 43 fjärde stycket;

(I) underrättelse enligt artikel 45 och da- gen då uppsägningen träder i kraft.

Artikel 47

Denna konvention samt förklaringar och underrättelser enligt konventionen skall till- lämpas endast på brott som begåtts sedan konventionen trätt i kraft mellan vederbö- rande fördragsslutande stater.

Till bekräftelse varpå undertecknade. där- till vederbörligen bemyndigade. har under- skrivit denna konvention.

Som skedde i Strassbourg den 15 maj 1972 på engelska och franska. vilka båda texter äger lika vitsord. i ett exemplar. som skall förvaras i Europarådets arkiv. Europa-

• Sida 128
•  Original

Prop. 1975/76: 3

of the Council of Europe. The Secretary General shall transmit certified copies to each of the signatory and acceding Gov- ernments.

APPENDIX I

Each Contracting State may declare that it reserves the right:

(u) to refuse a request for proceedings. if it considers that the offence is a purely religious offence;

(b") to refuse a request for proceedings for an act the sanctions for which. in ae- cordancc with its own law, can be im- posed only by an administrative authority;

(t') not to accept Article 22; td) not to accept Article 23; (e) not to accept the provisions contained in the second sentence of Article 25 for con- stitutional reasons;

([) not to accept the provisions laid down in Article 26. paragraph 2, where it is competent hy virtue of its own law;

(g) not to apply Article 30 and 31 in respect of an act for which the sanctions, in accordance with its own law or that of the other State concerned. can be imposed only by an administrative authority.

(h) not to accept Part V.

APPENDIX Il

Any Contracting State may declare that for reasons arising out of its constitutional law it can make or receive requests for proceedings only in circumstances specified in its municipal law.

Any Contracting State may, by means of a declaration. define as far as it is con- cerned the term *'national" within the mean- ing of this Convention.

APPENDIX Ill

List of offences other than offences dealt with under criminal law

The following offences shall be assimi- lated to offences under criminal law:

in France: any unlawful behaviour sanc- tioned by a contravention de grande voirie.

l'Europe. Le Secrétaire Général du Conseil de l'Europe en communiquera copie certi- fiée conforme å chacun des Etats signataires et adhérents.

ANNEXE ]

Tout Etat Contractant peut déclarer qu'il se réserve le droit:

(a) de refuser une demande de poursuite s'il estime que l'infraction revet un ca- ractere purement rcligieux;

(b) de refuser une demande de poursuite å raison d'un fait dont la répression, con- formément ä sa propre loi, est de la com- pétence exclusive dyune autorité administra- tive ;

(c) de ne pas accepter l'article 22; ((I) de ne pas accepter Particle 23; (e) de ne pas accepter les dispositions contenues dans la deuxieme phrase de l”ar- ticle 25 pour des motifs d'ordre constitu- tionnel;

(f) de nc pas accepter les dispositions prévues au paragraphc 2 de Particle 26 dans les cas ou il a compétence en appli- cation de sa législation interne;

(g) de ne pas appliquer les articles 30 et 31 å raison d'un fait dont la répression, conformément a sa propre loi ou a celle de l'autre Etat, est de la competence exclu- sive d'une autorité administrative;

(h) de ne pas accepter le Titre V.

ANNEXE II

Tout Etat Contractant peut déclarer que, pour des raisons d'ordre constitutionnel, il ne peut formuler ou accueillir de deman- des de poursuites que dans les cas qui sont précisés dans sa loi interne.

Tout Etat Contractant peut, au moyen d'une declaration, définir, en ce qui le concerne, le terme (( ressortissant » au Sens de la présente Convention.

ANNEXE llI

Liste d'infractions autres que les infractions pénales

Aux infractions réprimées par la loi péna- le doit étre assimilé : -

en France : tout comportement illégal sanctionné par une contravention de grande" voirie.

• Sida 129
•  Original

Prop. 1975/76: 3

rådets generalsekreterare skall översända be— styrkt avskrift därav till varje stat som un- dertecknat eller anslutit sig till konventio- nen.

BIIAGA I

Fördragsslutande stat kan förklara att den förbehåller sig rätten:

(a) att avslå framställning om lagföring. om den anser att brottet uteslutande är ett religiöst brott:

(b) att avslå framställning om lagföring för gärning. som enligt statens egen lag kan bestraffas endast av administrativ myn- dighet:

(c) att ej godtaga artikel 2 . (d) att ej godtaga artikel 2. ; (e) att av konstitutionella skäl ej godtaga artikel 25 andra meningen:

4) IJ

(f) att ej godtaga artikel 26 andra styc- ket i de fall då den är behörig på grund av sin interna lagstiftning:

tg) att ej tillämpa artiklarna 30 och 31 på gärning. som enligt statens egen lag eller enligt den andra statens lag kan be- straffas endast av administrativ myndighet;

(ht att ej godtaga del V.

BILAGA ll

Fördragsslutande stat kan förklara att den av konstitutionella skäl kan göra eller mottaga framställning om lagföring endast i de fall som anges i dess interna lagstift- ning.

Fördragsslulande stat kan genom för- klaring för sin del bestämma innebörden av begreppet "medborgare" i denna kon- vention.

BILAGA lll Förteckning över lagöverträdelser som icke omfattas av strafflag

Följande lagöverträdelser skall likställas med brott mot strafflag:

i Frankrike: överträdelse som bestraffas med "contravention de grande voirie”;

• Sida 130
•  Original

Prop. 1975/76: 3

in the Federal Republic of Germany: any unlawful behaviour dealt with according to the procedure laid down in the Act on Violations of Regulations (Gaser: fiber Ord- nuugrwidrigkeiten of 24 May 1968—BGBI 1968. 1. 481).

in Italy: any unlawful behaviour to which is applicable Act No. 317 of 3 March 1967.

en République Federal-e d'Allemagne : tout comportement illégal pour lequel est prévue la procedure instauréc par la loi sur les violations de prescriptions d'ordre (Carat: iilwr Ordnungswlzlrigke'ilen du 24 mai 1968 —— BGBI 1968, 1.481).

mt Ila/ia; tout comportement illegal auquel est applicable la Loi n" 317 du 3 mars 1967.

• Sida 131
•  Original

Prop. 1975/76: 3

i För/)uudsrcpubliken Tyskland: överträ— delse som handläggs enligt lagen om över- trädelse av ordningsföreskrifter (Gesetz öber Ordnungswidrichkeiten) den 24 maj 1968 —— BGBl 1968. 1 481:

i Indien: överträdelse som avses i lag nr 317 den 3 mars 1967.

• Sida 132
•  Original

Prop. 1975/76: 3 132

1 Förslag till Lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott

Härigenom förordnas som följer. Tillämpningsområdet

1 5 Denna lag äger tillämpning vid samarbete rörande lagföring för brott med stat som tillträtt den europeiska konventionen om överförande av lagföring i brottmål.

Överförande av lagföring från Sverige till annan stat

2 & Misstänkes någon för brott enligt svensk lag får framställning om överförande av lagföring till annan stat göras

1. om den misstänkte har hemvist i den andra staten,

2. om den misstänkte är medborgare i den andra staten eller om denna stat är hans ursprungliga hemland,

3. om den misstänkte undergår eller skall undergå frihetsberövande

. påföljd i den andra staten,

4. om lagföring för samma eller andra brott har inletts mot den misstänkte i den andra staten.

5. om överförande av lagföring påkallas av utredningsskäl.

6. om verkställighet av dom på grund av brottet i det andra landet kan antagas öka möjligheterna till den dömdes sociala anpassning,

7. om den misstänktes närvaro vid förhandling här i landet ej kan säkerställas och hans personliga närvaro vid förhandling i den andra staten kan säkerställas, eller

8. om dom på grund av brottet ej kan verkställas här i landet ens med användning av utlämningsförfarande och verkställighet kan ske i den andra staten.

Har den misstänkte genom lagakraftvunnen dom blivit dömd här i landet får framställning om överförande av lagföring enligt första stycket göras endast om verkställighet av domen ej kan ske ens med användning av utlämningsförfarande och om den andra staten icke erkänner principen om verkställighet av utländsk dom eller vägrar verkställighet av sådan dom.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer beslutar om framställning enligt första eller andra stycket.

Prop. 1975/76: 3 133

3 5 Har framställning om överförande av lagföring gjorts enligt 2 5, får ej åtal väckas eller strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot utfärdas. Annan åtgärd för lagföring får vidtagas intill dess den andra statens beslut i anledning av framställningen mottagits.

Har lagföring överförts innan åtal väckts skall beslut om åtalsunderlåtelse meddelas. Sker det därefter skall åtalet nedläggas utan hinder av bestäm- melsen i 20 kap. 9 5 första stycket rättegångsbalken.

Dom som meddelats här i landet mot den misstänkte för brottet får ej verkställas.

4 5 Har framställning om överförande av lagföring gjorts återgår rätten till åtal och verkställighet

]. om den andra staten meddelar att den beslutat ej vidtaga åtgärder med anledning av framställningen eller avbryta sådana åtgärder eller avslå framställningen eller återkalla sitt bifall till framställningen eller

2. om framställningen återkallas innan den andra staten har meddelat att den beslutat att vidtaga åtgärder i anledning av framställningen.

5 5 Har framställning om överförande av lagföring gjorts enligt 2 & förlänges tiden för åtaISpreskription häri landet med sex månader.

Överförande av lagföring från annan stat till Sverige

Prövning av framställning om överförande av lagföring

6 & Framställning om överförande av lagföring från annan stat skall avslås

]. om misstanke för brott ej föreligger eller gärning, som avses med begäran om lagföring ej skulle ha varit ett brott, om den begåtts i Sverige, eller gärningsmannen ej hade varit underkastad ansvar för brottet enligt svensk lag, _

2. om hinder mot lagföring föreligger enligt 2 kap. 5 a & brottsbalken. eller

3. om vid tidpunkten för framställningen åtalspreskription redan inträtt i den andra staten enligt dess lagstiftning.

Vid tillämpning av första stycket 1 skall, om brottet begåtts av person i offentlig ställning i den andra staten eller mot sådan person eller offentlig institution eller egendom med offentlig karaktär i denna stat. brottet anses begånget av person i offentlig ställning här i landet eller mot person. institution eller egendom som här i landet motsvarar den mot vilken det begåtts.

7 & Framställning om överförande av lagföring för brott får avslås

• Sida 134
•  Original

Prop. 1975/76: 3 134

1. om motsvarande förutsättning som enligt 2 & erfordras för fram- ställning om överförande av lagföring från Sverige ej finnes föreligga,

2. om den misstänkte icke har hemvist i Sverige,

3. om den misstänkte icke är medborgare i Sverige och ej heller hade hemvist i Sverige vid tiden för brottet.

4. om brottet är av politisk natur eller ett rent militärt eller skatterättsligt brott.

5. om det finnes grundad anledning antaga att framställningen om lagföring har föranletts av hänsyn till ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt,

6. om åtalspreskription inträtt vid tiden för mottagandet av framställ- ningen enligt svensk lagstiftning,

7. om gärningen begåtts utom den andra statens område,

8. om lagföring skulle strida mot Sveriges internationella åtaganden,

9. om lagföring skulle strida mot grunderna för svensk rättsordning, eller 10. om den andra staten brutit mot några av de regler för förfarandet som föreskrivs i den i l & angivna konventionen.

8 5 Har framställning från annan stat om överförande av lagföring bifallits, skall bifallet återtagas om grund för att underlåta åtgärder före- ligger enligt 6 &.

9 5 Har framställning från annan stat om överförande av åtal bifallits, får bifallet återtagas

1. om den misstänktes personliga närvaro vid förhandlingi Sverige ej kan säkerställas eller dom för gärningen ej kan verkställas i Sverige,

2. om grund för avslag enligt 7 & framkommer innan åtal väckts, eller

3. i andra fall, om den andra staten samtycker härtill.

10 & Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer, prövar fråga som avses i 6-9 åå.

Verkan av framställning om överförande av åtal

1 1 5 Är både här i landet och i den andra staten åtal beroende av angivelse, har angivelse som gjorts i den andra staten samma verkan som angivelse som gjorts här i landet.

Krävs angivelse endast här i landet, får åtgärd för lagföring vidtagas även om angivelse ej gjorts, om den som äger rätt att göra angivelse ej gjort invändning häremot inom en månad från det underrättelse om hans rätt att göra sådan invändning delgivits honom.

• Sida 135
•  Original

Prop. 1975/76: 3 135

12 & Grundas svensk domstols behörighet uteslutande på 2 kap. 3 5 7 brottsbalken. får ej ådömas strängare påföljd för brottet än som stadgas i den andra staten.

13 & Åtgärd för lagföring, som har vidtagits enligt lagen i den andra staten, har samma rättsverkan här i landet som om den vidtagits av myndighet här i landet men får ej tillerkännas större bevisverkan än den har i det andra landet.

Har i den andra staten vidtagits åtgärd som enligt lagen i den staten medför att tiden för ådömande av påföljd uppskjutes, skall åtgärden ha samma verkan här i landet vid tillämpning av 35 kap. 1-6 åå brottsbalken.

Tillfälliga tvångsåtgärder i avvaktan på beslut i anledning av framställning om överförande av åtal

14 5 Har annan stat meddelat sin avsikt att göra framställning om överförande av lagföring och är svensk lag tillämplig uteslutande enligt 2 kap. 3 5 7 brottsbalken, får den misstänkte här i landet anhållas eller häktas om häktning för brottet får äga rum enligt svensk lag och det kan befaras att den misstänkte avviker eller undanröjer bevis.

Har i fall som avses i första stycket framställning om överförande av lagföring åtföljd av föreskrivna handlingar mottagits från annan stat, får här i landet vidtagas alla de tvångsåtgärder vilka kunnat vidtagas enligt svensk lag om det brott som har föranlett framställningen hade begåtts här i landet.

15 5 Utan hinder av bestämmelserna i svensk lag skall tvångsåtgärd som avses i 14 % upphöra om rätten till lagföring återgår till den andra staten.

Tvångsåtgärd som avses i 14 5 första stycket skall upphöra och den misstänkte under alla förhållanden friges om framställning om överförande av lagföring ej erhållits inom arton dagar från anhållandet eller häktningen eller om de handlingar, som skall åtfölja framställningen, ej erhållits inom femton dagar från det framställningen mottogs. Tid för anhållande eller häktning sombeslutatsenligt 14 5 första stycketfårejinågotfallöverskrida fyrtio dagar.

Slutbestämmelse

16 5 I fråga om förfarandet vid samarbetet mellan Sverige och annan stat rörande lagföring för brott gäller de bestämmelser Konungen meddelar.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

• Sida 136
•  Original

Prop. 1975/76: 3

2 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

136

Härigenom förordnas, att 2 kap 3 och 5 a 55 brottsbalken skall ha nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 KAP. 3.51

För brott som begåtts utom riket dömes även i annat fall än som avses i 2 % efter svensk lag och vid svensk domstol.

] . om brottet förövats å svenskt fartygellerluftfartyg. så ock eljest om det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen å

sådant fartyg,

2. om brottet begåtts av krigsman å område där avdelning av krigsmakten befann sig eller om det begåtts av annan än krigsman å sådant område och avdelningen befann sig där för annat ändamål än övning,

3. om brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet eller svensk allmän inrättning,

4. om brottet begåtts inom område som ej tillhör någon stat och förövats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot utlänning med hemvist i Sverige,

5. om brottet är kapning av luft- fartyg, luftfartssabotage eller folk- rättsbrott eller försök till kapning av luftfartyg eller luftfartssabotage, eller

6. om det lindrigaste Straff som i svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i fyra år eller däröver.

5. om brottet är kapning av luft- fartyg, luftfartssabotage eller folk- rättsbrott eller försök till kapning av luftfartyg eller luftfartssabotage,

6. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i fyra år eller däröver, eller

7. om framställning om överfö- rande av lagföring gjorts från stat som tillträtt den europeiska konven- tionen den 15 maj 1972 om överför- ande av lagföring i brottmål.

5aå

Har fråga om ansvar för gärning prövats genom lagakraftägande dom. meddelad i främmande stat där gärningen förövats eller i främ- mande stat som har tillträtt den euro- peiska konventionen den 28 maj l970 om brottmålsdoms internatio- nella rättsverkningar, må den tillta- lade ej här i riket lagföras för samma gärning,

' Senaste lydelse 1973: 342

Har fråga om ansvar för gärning prövats genom lagakraftägande dom, meddelad i främmande stat där gärningen förövats eller i främ- mande stat som hartillträtt den euro- peiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms internatio- nella rättsverkningar eller den euro- peiska konventionen den 15 maj I 972 om överförande av lagföringi brott-

• Sida 137
•  Original

Prop. 1975/ 76: 3

Nuvarande lydelse

]. om han har frikänts från ansvar,

2. om han har förklarats skyldig till brottet" utan att påföljd har ådömts,

3. om ådömd påföljd har verk- ställts i sin helhet eller verkställighe- ten pågår, eller 4. om ådömd påföljd har bortfallit enligt lagen i den främmande staten.

l37

Föreslagen lydelse

mål, må den tilltalade ej här i riket lagföras för samma gärning,

1. om han har frikänts från ansvar,

2. om han har förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts,

3. om ådömd påföljd har verk- ställts i sin helhet eller verkställighe- ten pågår, eller -

4. om ådömd påföljd har bortfallit enligt lagen i den främmande staten.

Första stycket gäller ej i fråga om brott som avses i 1 5 eller 3 5 3,5 eller 6, såvida ej lagföringen i den främmande staten har skett på begäran av svensk myndighet.

Har fråga om ansvar för gärning prövats genom dom meddelad i främ- mande stat och föreligger ej på grund av vad förut i denna paragraf sagts hinder mot lagföring, må åtal för gärningen väckas här i riket endast efter förordnande av Konungen eller den Konungen bemyndigat därtill.

• Sida 138
•  Original

• Sida 139
•  Original

Prop. 197 5/7 6: 3 139

Bilaga 2 De remitterade förslagen

1 Förslag till Lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott

Härigenom föreskrives följande.

Lagens tillämpningsområde

] 5 Denna lag äger tillämpning vid samarbete rörande lagföring för brott med stat som tillträtt den europeiska konventionen den 15 maj 1972 om överförande av lagföring i brottmål. Lagen gäller dock ej samarbete rörande lagföring för vägtrafikbrott med stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 30 november l964 om straff för vägtrafikbrott.

Överförande av lagföring från Sverige till annan stat

2 & Misstänkes någon för brott enligt svensk lag, får framställning om överförande av lagföring till annan stat göras

!. om den misstänkte har hemvist i den andra staten,

2. om den misstänkte är medborgare i den andra staten eller om denna stat är hans ursprungliga hemland,

3. om den misstänkte undergår eller skall undergå frihetsberövande påföljd i den andra staten,

4. om lagföring för samma eller annat brott har inletts mot den misstänkte i den andra staten,

5. om överförande av lagföring påkallas av utredningsskäl,

6. om verkställighet av dom på grund av brottet i den andra staten kan antagas öka möjligheterna till den dömdes sociala anpassning,

7. om den misstänktes personliga närvaro ej kan säkerställas vid förhandling här i landet men vid förhandling i den andra staten, eller

8. om dom på grund av brottet ej _kan verkställas här i landet ens med användning av utlämningsförfarande men verkställighet kan ske i den andra staten.

Har den misstänkte dömts här i landet genom dom som vunnit laga kraft, får framställning enligt första stycket göras endast om domen ej kan verkställas här ens med användning av utlämningsförfarande och den andra staten icke erkänner principen om verkställighet av utländsk dom eller vägrar att verkställa sådan dom.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer beslutar om framställning enligt denna paragraf.

• Sida 140
•  Original

Prop. 1975/76: 3 140

35 Har framställning om överförande av lagföring gjorts enligt 2 &, får ej åtal väckas eller strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot utfärdas. Annan åtgärd för lagföring får vidtagas intill dess den andra statens beslut med anledning av framställningen har mot- tagits. Överföres lagföring sedan åtal väckts, skall detta förhållande anses utgöra rättegångshinder i brottmålet. Dom, som har meddelats här i landet mot den misstänkte för brottet. får ej verkställas sedan framställning om överförande av lagföringen har gjorts.

4å Bestämmelserna i 35 utgör ej hinder för fortsatta åtgärder för lagföring eller verkställighet här i landet,

1. om den andra staten meddelar att den beslutat att ej vidtaga åtgärder med anledning av framställningen eller avbryta sådana åtgärder eller avslå framställningen eller återkalla sitt bifall till denna eller

2. om framställningen återkallas innan den andra staten har meddelat att den beslutat att vidtaga åtgärder med anledning av den.

55 Har framställning om överförande av lagföring gjorts enligt 2 5, förlänges tiden för åtalspreskription här i landet med sex månader.

Överförande av lagföring från annan stat till Sverige

Prövning av framställning om överförande av lagföring 65 Framställning om överförande av lagföring från annan stat skall avslås

]. om misstanke om brott ej föreligger eller gärning, som avses med begäran om lagföring, ej motsvarar brott enligt svensk lag eller gärningsmannen, om gärningen hade begåtts i Sverige, ej skulle ha varit underkastad ansvar för brottet enligt svensk lag,

2. om hinder mot lagföring föreligger enligt 2 kap. 5 a & brotts- balken,

3. om åtalspreskription inträtt i den andra staten enligt dess lag innan framställningen g jordes.

4. om åtalspreskription inträtt enligt svensk lag innan framställ- ningen mottogs,

5. om lagföring skulle strida mot Sveriges internationella åtaganden, eller

6. om lagföring skulle strida mot grunderna för rättsordningen här i landet.

7 & Framställning om överförande av lagföring får avslås

• Sida 141
•  Original

Prop. 1975/76: 3 141

1. om med motsvarande tillämpning av 25 hinder mot sådan fram- ställning skulle ha förelegat.

2. om den misstänkte icke har hemvist i Sverige.

3. om den misstänkte icke är svensk medborgare och ej heller hade hemvist i Sverige vid tiden för brottet,

4. om brottet är av politisk natur eller ett rent militärt eller skatte- rättsligt brott,

5. om det finns grundad anledning antaga att framställningen har föranletts av hänsyn till ras, religion. nationalitet eller politisk åsikt,-

6. om gärningen har begåtts utom den andra statens område, eller

7. om den andra staten har brutit mot någon av de regler för förfa- randet som föreskrives i den konvention som avses i l 5 första meningen.

85 Har framställning från annan stat om överförande av lagföring bifallits, skall beslutet härom återkallas ]. om grund för avslag enligt 65 l—3 framkommer, eller

2. om grund för avslag enligt 65 4—6 framkommer innan åtal har väckts.

95 Har framställning frånannan stat om överförande av lagföring bifallits. får beslutet härom återkallas l..om den misstänktes personliga närvaro vid förhandling i Sverige ej kan säkerställas eller dom för gärningen ej kan verkställas i Sverige.

2. om grund för avslag enligt 75 framkommer innan åtal väckts, eller

3. i annat fall, om den andra staten samtycker härtill.

105 Har brottet begåtts av person i offentlig ställning i den andra staten eller mot sådan person eller offentlig institution eller egendom med offentlig karaktär i denna stat, skall brottet anses begånget av person i offentlig ställning här i landet eller mot person. institution ler egendom som här i landet motsvarar den mot vilken det begåtts.

11 5 Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer prövar fråga som avses i 6—9 55.

Verkan av framställning om överförande av lagföring 125 Är både här i landet och i den andra staten åtal beroende av angivelse, har angivelse som har gjorts i den andra staten samma verkan som angivelse som gjorts här i landet.

Kräves angivelse endast här i landet, får åtgärd för lagföring vidtagas även om angivelse ej har gjorts. om den som har rätt att göra angivelse ej har gjort invändning häremot inom en månad från det att under-

• Sida 142
•  Original

Prop. 1975/76: 3 142

rättelse om hans rätt att göra sådan invändning delgivits honom.

135 Har framställning från annan stat om överförande av lagföring bifallits, får åtal väckas här i landet. även om sådant förordnande som avses i 2 kap. 55 eller 5 a 5 tredje stycket brottsbalken ej har med- delats.

Grundas svensk domstols behörighet uteslutande på 2 kap. 3 a 5 brottsbalken, skall vid tillämpningen av svensk lag gärningen bedömas som om motsvarande gärning hade begåtts i Sverige. Härvid får ej ådömas påföljd som är att anse som strängare än det svåraste straff som är stadgat för brottet enligt lagen i den andra staten.

145 Åtgärd för väckande av åtal eller förundersökning, som har vidtagits enligt lagen i den andra staten, har samma giltighet här i landet som om den hade vidtagits av svensk myndighet. Den får dock ej tillerkännas större bevisverkan än den har i den andra staten. Har i den andra staten vidtagits åtgärd som enligt lagen i den staten medför förlängning av den tid inom vilken påföljd kan ådömas, skall åtgärden ha samma verkan här i landet vid tillämpning av 35 kap. 1— 4 och 6 55 brottsbalken.

Tillfälliga tvångsåtgärder i avvaktan på beslut med anledning av fram- ställning om överförande av lagföring

155 Har annan stat meddelat sin avsikt att göra framställning om överförande av lagföring och kan för brottet dömas efter svensk lag endast med stöd av 2 kap. 3 a 5 brottsbalken. får den misstänkte på framställning av den andra staten anhållas eller häktas häri landet, om häktning för brottet får ske enligt svensk lag och det skäligen kan befaras att den misstänkte avviker eller undanröjer bevis. I fråga om sådan tvångsåtgärd tillämpas i övrigt vad som är föreskrivet i svensk lag. Hari fall som avses i första stycket framställning om överförande av lagföring åtföljd av föreskrivna handlingar mottagits från annan stat. får här i landet vidtagas alla de tvångsåtgärder vilka hade kunnat företagas enligt svensk lag, om det brott som har föranlett framställ- ningen hade begåtts här i landet.

165 Tvångsåtgärd som avses i 15 5 skall upphöra. om rätten till lagföring återgår till den andra staten. Den som har anhållits eller häktats skall omedelbart friges, om fram- ställning om överförande av lagföring ej mottagits inom 18 dagar från den dag då han berövades friheten på grund av beslutet om anhållande eller häktning eller om de handlingar, som skall åtfölja framställ- ningen, ej erhållits inom 15 dagar från det framställningen mottogs.

• Sida 143
•  Original

Prop. 1975/76: 3 143

Tiden för frihetsberövande enligt [5 5 första stycket får ej i något fall överskrida 40 dagar.

Slutbestämmelser

175 Kan i ärende enligt denna lag för brott dömas endast med stöd av 2 kap. 3 a 5 brottsbalken skall den som avses med framställningen eller meddelandet om sådan hänvändelse som anges i 15 5 första stycket vid behov lämnas rättshjälp. Härvid äger bestämmelserna om offentlig försvarare i rättegångsbalken och om annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål i rättshjälpslagen (1972: 429) motsvarande tillämpning. Er- sättning som har utgivits av allmänna medel till offentlig försvarare samt kostnad för rättshjälp enligt 36 5 rättshjälpslagen skall dock stanna på statsverket.

185 I fråga om förfarandet vid samarbete mellan Sverige och annan stat rörande lagföring för brott gäller de bestämmelser som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagen äger ej tillämpning vid samarbete rörande lagföring för brott som har begåtts innan den i l 5 första meningen nämnda konventionen trätt i kraft mellan Sverige och den andra staten.

• Sida 144
•  Original

Prop. 1975/76: 3

2 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

144

Härigenom föreskrives i fråga om brottsbalken dels att i balken skall införas en ny paragraf, 2 kap. 3 a 5, av nedan

angivna lydelse,

dels att 2 kap. 5 a 5 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ZKAP. 3a5

Sa

Har fråga om ansvar för gärning prövats genom lagakraftägande dom, meddelad i främmande stat där gärningen förövats eller i främmande stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms internationella rättsverkningar. må den tilltalade ej här i riket lag- föras för samma gärning.

1. om han har frikänts från ansvar,

2. om han har förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts,

3. om ådömd påföljd har verk- ställts i sin helhet eller verkställig- heten pågår, eller

4. om ådömd påföljd har bort- fallit enligt lagen i den främmande staten.

Bifalles framställning om över- förande av lagföring från stat, som har tillträtt den europeiska konventionen den 15 maj 1972 om överförande av lagföring i brottmål, dömes för gärningen ef- ter svensk lag och vid svensk dom- stol, även om gärningen ej om- fattas av 1—3 55.

_51

Har fråga om ansvar för gärning prövats genom lagakraftägande dom, meddelad i främmande stat där gärningen förövats eller i främmande stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms internationella rättsverkningar eller den europeiska konventionen den 15 maj 1972 om överförande av lagföring i brottmål, må den till- talade ej här i riket lagföras för samma gärning,

1. om han har frikänts från ansvar,

2. om han har förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts,

3. om ådömd påföljd har verk— ställts i sin helhet eller verkställig- heten pågår, eller

4. om ådömd påföljd har bort- fallit cnligt lagen i den främmande staten.

Första stycket gäller ej i fråga om brott som avses i 1 5 eller 3 5 3, 5 eller 6, såvida ej lagföringen i den främmande staten har skett på be- gäran av svensk myndighet. 1 Senaste lydelse 1974: 565.

• Sida 145
•  Original

Prop. 1975/76: 3 |45

Har fråga om ansvar för gärning prövats genom dom meddelad i främmande stat och föreligger ej på grund av vad förut i denna para— graf sagts hinder mot lagföring. mä åtal för gärningen väckas här i ri- ket endast efter förordnande av regeringen eller den regeringen bemyn- digat därtill.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

lO—Riksdugen 1975/76. ] saml. Nr 3

• Sida 146
•  Original

Prop. 1975/76: 3 146

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 5 maj 1975

Närvarande: justitierådet Bergsten, regeringsrådet Lidbeck, justitie- rådet Höglund, justitierådet Brundin.

Enligt lagrådet den 17 mars 1975 tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 23 januari 1975 har rege- ringen på hemställan av statsrådet Geijer beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott,

2. lag om ändring i brottsbalken.

Förslagen. som finns bilagda detta protokoll, har inför lagrådet före- dragits av rådmannen Bengt Widén. Förslagen föranleder följande yttranden:

Lagrådet:

Lagrådet har ej någon erinran mot att. såsom förordas i lagråds- remissen, Sverige tillträder 1972 års lagföringskonvention. När det gäller utformningen av den författningsreglering som krävs vid svensk anslutning till konventionen delar lagrådet föredragande statsrådets uppfattning, att den s.k. transformationsmetoden bör användas, vilket innebär att konventionens olika regler i erforderlig utsträckning förs över till svenska författningsbestämmelser. Enligt förslaget samman- förs bestämmelserna i en särskild lag, benämnd lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott. Därjämte kompletteras 2 kap. BrB. bl.a. med en bestämmelse syftande till att fastslå den utvidgning av svensk domstols behörighet att döma över utomlands begångna brott som följer av konventionen.

] det väsentliga ger utformningen av lagregleringen i förslaget ej anledning till invändningar. Lagrådet förordar emellertid vissa ändringar i den särskilda lagen såvitt gäller förutsättningarna för att lagföring skall få överföras hit från annan stat. Ytterligare en del ändringar i denna lag föreslås, huvudsakligen avseende jämkningar av formell natur. Vad angår det förut nämnda tillägget till 2 kap. BrB kommer utvidgningen av den svenska straffrättsliga behörigheten till uttryck redan i den särskilda lagen. som även anger hur svensk lag skall tillämpas då lagföring överförs till Sverige på grundval av konventions- reglerna. Tillägget bör vid sådant förhållande ges formen av en hän- visning till den särskilda lagen.

• Sida 147
•  Original

Prop. 1975/76: 3 147

Den straffrättsliga behörigheten för svensk domstol är, oberoende av konventionen, mycket vidsträckt enligt de bestämmelser som ges härom i 2 kap. 1—3 55 BrB. Det bör understrykas att den föreslagna lagstiftningen reglerar enbart de fall som hänförs under konventionen. Den begränsar inte de möjligheter till lagföring i Sverige som följer av de nämnda bestämmelserna i BrB.

Förslaget till lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott

| &

Lagrådet:

Enligt den inledande bestämmelsen i denna paragraf äger lagen tillämpning i förhållande till stat som har tillträtt lagföringskonven- tionen. Tillämpningen av "lagen anknyts alltså enbart till det faktum att främmande stat tillträtt konventionen. Huruvida så är fallet med en viss stat kräver en undersökning när frågan uppkommer. Bekvämare för både myndigheter och allmänheten är att regeringen för varje stat som ansluter sig till konventionen förordnar om lagens tillämpning i förhållande till den staten och tillkännager detta på lämpligt sätt. Detta förfaringssätt har hittills i allmänhet tillämpats. då lagstiftning genom- förts med anledning av svenskt tillträde till en multilateral konvention. Förfaringssättet är f.ö. det enda möjliga i fråga om en sådan öppen konvention enligt vilken en stats anslutning till konventionen inte utan vidare medför att konventionen blir gällande mellan den staten och annan konventionsstat. Lagföringskonventionen är visserligen ej av denna typ. men det är önskvärt att en enhetlig ordning såvitt möjligt upprätthålls på området. Lagrådet hemställer därför att i första meningen i paragrafen anges att lagen äger tillämpning "enligt förord- nande av regeringen".

25

Lagrådet:

Enligt andra stycket av- denna paragraf kan överförande av lagföring till annan stat ske även i det fall att dom rörande gärningen har meddelats här i landet och vunnit laga kraft. Möjligheten till över- förande är dock i detta fall mycket begränsad, i det att den föreligger endast om domen är fällande och inte kan verkställas här ens med användning av utlämningsförfarande samt den främmande staten ej erkänner principen om verkställighet av utländsk dom eller vägrar att verkställa sådan dom. Villkoren för begäran om ny prövning i den främmande staten överensstämmer i huvudsak med de villkor som- enligt 2 kap. 5 215 BrB gäller för ny lagföring här i landet. när lagakraft—

• Sida 148
•  Original

Prop. 1975/76: 3 ' 148

ägande dom rörande gärningen meddelats i främmande stat (jfr art. 35 p. 1 i konventionen). Till förtydligande av den föreslagna regelns innebörd vill lagrådet förorda en lydelse som närmare ansluter till nyss- nämnda bestämmelse i BrB. Förslagsvis kan regeln få lyda att, om fråga om ansvar för gärningen prövats här i landet genom dom som vunnit laga kraft mot den misstänkte. framställning enligt första stycket får göras endast om påföljd ådömts genom domen men denna ej kan verkställas här ens med användning av utlämningsförfarande samt den andra staten ej erkänner principen om verkställighet av utländsk dom eller vägrar att verkställa sådan dom.

Den angivna möjligheten att begära lagföring i främmande stat även i fall då lagakraftägande dom meddelats här i landet bryter mot den i vår rätt gällande grundprincipen om brottmålsdomens rättskraft. Med hänsyn till de stränga villkor som uppställts för denna möjlighet till ny prövning och till de skäl som förestavat den föranleder förslaget ej någon invändning i denna del. Emellertid synes det undantag från angivna princip som möjligheten innebär vara av den betydelse att erinran därom bör göras i 30 kap. 9 5 RB, där principen om rättskraft kommit till uttryck. En sådan erinran torde kunna införas i andra stycket av nämnda paragraf, så att detta får förslagsvis denna lydelse: "Om förändring och förening av brottspåföljd. om särskilda rättsmedel samt om överförande av lagföring till främmande stat i visst fall gälle vad därom är stadgat."

315

Lagrådet:

1 första och andra styckena av förevarande paragraf regleras för- hållandet mellan en svensk framställning om lagföring i annat land och åtal för samma brott här i landet. Enligt första stycket får ej. sedan framställning om lagföring gjorts enligt 2 5, åtal väckas eller strafföre- läggande eller föreläggande av ordningsbot utfärdas. Annan åtgärd för lagföring får dock vidtas intill dess den andra statens beslut med anledning av framställningen har mottagits. 1 andra stycket föreskrivs att, om lagföring överförs sedan åtal väckts, detta förhållande skall anses utgöra rättegångshinder i brottmålet.

De sålunda föreslagna bestämmelserna föranleder ej erinran i sak. Däremot vill lagrådet förorda den redaktionella jämkningen i första stycket att de "båda speciella straffprocessuella förfarandena strafföre- läggande och föreläggande av ordningsbot ej nämns särskilt. Som lagrådet i annat sammanhang framhållit — i anslutning till remitterat förslag till ändringar i utlämningslagstiftningen (prop. 1975235 5. 105) — är detta onödigt och dessutom ägnat att framkalla missförstånd rörande dessa båda former av förenklat straffprocessuellt förfarande.

• Sida 149
•  Original

Prop. 1975/76: 3 149

De följer nämligen i princip de villkor som gäller för åtal. I fråga om strafföreläggande stadgas sålunda i 48 kap. 55 RB, att strafföre- läggande inte får utfärdas. om förutsättningar för allmänt åtal ej före- ligger. Och i fråga om föreläggande av ordningsbot kommer samma princip till uttryck i 48 kap. 13 5 andra stycket RB. som föreskriver att bestämmelserna om föreläggande av ordningsbot inte är tillämpliga om särskilt villkor är stadgat för allmänt åtal. Med hänsyn till denna principiella överensstämmelse mellan åtal och dessa båda speciella former för straffprocessuellt förfarande torde någon missuppfattning ej behöva befaras rörande innebörden av det i andra punkten följande uttrycket "annan åtgärd för lagföring" sålunda, att däri skulle kunna inläsas de båda nämnda formerna av föreläggande. Att märka är att dessa ej nämns särskilt vid sidan av åtal i det föreslagna andra stycket av paragrafen.

I tredje stycket beaktas det fallet att fråga om överförande av lagföring uppkommer sedan dom mot den misstänkte för brottet har meddelats häri landet. För sådant fall föreskrivs. att domen ej får verk- ställas sedan framställning om överförande av lagföringen har gjorts. Meningen är enligt vad som sägs i specialmotiveringen. att framställ- ningen utgör hinder mot verkställighet av såväl påföljd som för- verkande eller annan särskild rättsverkan av brottet eller beslut om återbetalningsskyldighet mot svenska statsverket. Däremot får domen verkställas såvitt avser målsäganden tillerkänt skadestånd m.m. Det senare bör enligt lagrådets mening komma till uttryck i bestämmelsen. Lagrådet förordar därför, att tredje stycket får den lydelsen att dom, som har meddelats här i landet mot den misstänkte för brottet, får utom såvitt angår enskilt anspråk i anledning av brottet ej verkställas sedan framställning om överförande av lagföring har gjorts.

515

Lagrådet:

Enligt denna paragraf förlängs tiden för åtalspreskription här i landet med sex månader. när framställning om överförande av lagföring till annan stat gjorts. Bestämmelsen går tillbaka på art. 22 i konventionen. Det är oklart vad som närmare avses med att framställ- ningen "gjorts". Möjliga tolkningar är att beslut om framställning fattats, att framställningen avlåtits och att framställningen mottagits av den främmande staten. Troligast är att det är avlåtandet av framställ-' ningen som avsetts. Bestämmelsen torde böra preciseras i detta avseende, så att tvekan om innebörden ej behöver uppkomma.

• Sida 150
•  Original

Prop. 1975/76: 3 150

6— 10 55 Lagrådet:

Med 65 inleds det avsnitt av den föreslagna lagen som behandlar lagföring häri landet på framställning från främmande stat. l 6 5 anges i sex olika punkter fall då sådan framställning om lagföring skal/avslås, och i 7 5 anges i sju olika punkter fall då framställning om lagföring får avslås. Avsnittet innehåller däremot inte någon regel som anger under vilka förutsättningar en framställning om lagföring här kan bifallas. En sådan regel har tydligen ansetts kunna undvaras med hänsyn till de nämnda bestämmelserna i 6 och 7 55 om när en framställning om lagföring skall eller får avslås. Riktigheten av denna uppfattning kan emellertid ifrågasättas. Visserligen innebär den föreslagna lagstift- . ningen i princip enbart en utökning av vår jurisdiktionskompetens; svensk strafflag skall alltid tillämpas. l överensstämmelse med konven- tionen föreslås emellertid i förevarande lag även vissa-bestämmelser av materiell natur som kompletterar vår strafflagstiftning. Det gäller bestämmelserna i 145 om betydelsen av åtgärder som företagits i den främmande staten för väckande av åtal eller förundersökning eller som medför förlängning av tiden för åtalspreskription. Genom dessa bestämmelser tillerkänns andra åtgärder än sådana som omfattas av vår strafflagstiftning verkan i det straffprocessuella förfarande — lagföring — som företas här på grundval av framställningenligt den nu föreslagna lagen. Lagen får därigenom en något mera vidsträckt betydelse än som följer av enbart en utsträckning av vår jurisdiktionskompetens. De åtgärder som avses i 14 5 i den föreslagna lagen kan t.ex. ej tillerkännas verkan i ett förfarande som inleds här-i landet enbart på grund av den ursprungliga behörighet som tillkommer svensk domstol enligt - nuvarande regler i 2 kap. BrB. Med hänsyn härtill bör överförande aV: lagföring till Sverige inte kunna medges utan att sådana skäl föreligger som föreskrivs i art. 8 i konventionen och som såvitt gäller fram- ställning om överförande av lagföring från Sverige till annan stat angivits i 2 5 i den föreslagna lagen. Det bör sålunda stadgas att, om någon i annan stat är misstänkt för brott enligt dess lag. lagföringen kan på framställning från den staten överföras till Sverige, om skäl finns därtill med motsvarande tillämpning av'2 5. En regel med detta innehåll kan lämpligen få bilda ett första stycke av 65. Upptas en sådan regel, kan första ledet i 6 5 p. 1 samt 7 5 p. 1 i förslaget utgå.. - Enligt art. 7 p. 1 i konventionen får åtgärder för lagföring vidtas i den anmodade staten endast om den gärning som avses med begäran om lagföring skulle ha varit ett brott, om den begåtts i den staten, och i sådant fall gärningsmannen hade varit underkastad ansvar även enligt den statens lag. Härtill anknyter i art. 7 p. 2 en regel om bedömandet av brott som begåtts av person i offentlig ställning eller mot sådan person eller offentlig institution eller egendom med offentlig karaktär.

• Sida 151
•  Original

Prop. 1975/76: 3 IS]

Enligt vad som framhållits i remissprotokollet torde artikeln ha bl.a. den innebörden. att lagföringen för s.k. territoriellt begränsade brott i vissa fall kan överföras hit. I lagförslaget har art. 7 p. [ fått uttryck i den paragraf. 65, som anger de fall då en framställning om över- förande av lagföring hit skall avslås. se 65 p. ]. En på art. 7 p. 2 grundad bestämmelse har upptagits i 105. Såsom skäl till att denna bestämmelse har upptagits i en särskild paragraf anges i remissproto- kollet att den har en självständig karaktär och riktar sig till alla de myndigheter som har att tillämpa lagen.

Enligt lagrådets mening bör art. 7 p. 1 införlivas med lagen genom en bestämmelse. som direkt föreskriver att där angivna krav skall vara uppfyllda för att överförande av lagföring till Sverige skall få ske. Bestämmelsen bör _ i nära anknytning till artikelns formulering — avfattas så. att lagföring får överföras hit endast i fall då gärningen skulle ha varit ett brott enligt svensk lag om den begåtts här i landet samt i sådant fall gärningsmannen skulle ha varit underkastad ansvar enligt svensk lag. Det är naturligt att i anslutning härtill ta upp den på art. 7 p. 2 grundade bestämmelsen. De båda bestämmelserna bör alltså sammanföras och bilda ett andra stycke av 6 5. Att den på art. 7 p. 2 grundade bestämmelsen riktar sig till alla de myndigheter som har att tillämpa lagen framgår fullt klart med denna placering. om därtill l3 5 andra stycket får den avfattning som lagrådet förordar i det följande.

De nu föreslagna ändringarna föranleder att p. ! i 6 5 kan utgå även i återstående delar och att förslagets 10 5 utgår. Vidare förskjuts paragrafbeteckningarna för 6—9 55 så att dessa paragrafer får beteck- ningarna 7— l0 55.

Förslagets 6 5 p. 3 bör preciseras på samma sätt som förordats i fråga om 5 5.

Vad angår förslagets 75 p. 7 synes där ej böra hänvisas till lag- föringskonventionen utan till de föreskrifter som "skall meddelas "enligt ' Ill 5 i förslaget.

[ anslutning till förslagets 8 5. som ger bestämmelser om när ett beslut av svensk myndighet om bifall till framställning om överförande av lagföring hit skall återkallas. anför föredragande statsrådet att effekten av återkallelscn enligt konventionen blir att den andra staten återfår Sin rätt till lagföring och att därför i förekommande fall redan meddelad dom torde behöva upphävas. eftersom den andra statens lagföring annars skulle komma i strid med konventionens bestäm- melser om "ne bis in idem". Det tillfogas att sådant upphävande dock bara kan ske om bifallsbeslutet återkallas innan domen vunnit laga kraft. Lagrådet vill härtill anmärka att det ej torde finnas grund för att enbart som följd av återkallelsen upphäva domen. vare sig denna vunnit laga kraft eller ej. Möjlighet-att nedlägga åtalet finns ej (20 kap. 95 RB). Något behov av att-särskilt reglera frågan torde ej föreligga.

• Sida 152
•  Original

Prop. 1975/76: 3 l52

Givetvis kan domen sedan den vunnit laga kraft upphävas genom extraordinärt rättsmedel. om förutsättningar därför föreligger.

ll5

Jusli/ieradel Höglund:

Enligt motiven till den" föreslagna lagen skall vid tillämpning av lagföringskonventionen beaktas den misstänktes intresse av att lagföring kommer till stånd i den stat där det ter sig mest ändamåls- enligt. Bland förutsättningarna för framställning om lagföring i främmande stat nämns också i den föreslagna lagen (2 5 p. 6) liksom i konventionen (art. 8 p. 1 f) särskilt. att verkställighet i den staten av en eventuell dom kan antas öka möjligheterna till den dömdes sociala återanpassning. Hänsynen till den misstänktes intresse har i konven- tionen kommit till särskilt uttryck även i en bestämmelse om att, när den anmodade statens behörighet grundas uteslutande på art. 2. denna stat skall underrätta den misstänkte om framställningen om lagföring för att bereda honom tillfälle att yttra sig i saken innan beslut fattas med anledning av framställningen (art. l7). Motsvarighet till denna bestämmelse saknas i den föreslagna lagen. ] motiven sägs, att sådan föreskrift kan utfärdas i administrativ ordning. En bestämmelse av nu berörda innebörd torde emellertid vara av den betydelse för den enskildes rätt och därmed av den natur att den bör ha sin plats i lagen. Denna kommer eljest att endast ofullständigt återge konventionens innehåll. I anslutning till bestämmelsen torde också i lagen böra i huvudsak anges på vilket sätt den misstänkte skall underrättas. Delgiv- ningsformen synes här närmast böra komma i fråga. Bestämmelser av nu angivna innebörd torde kunna upptas sist i det avsnitt av den före- slagna lagen som bär rubriken "Prövning av framställning om över- förande av lagföring". möjligen - för att undgå ändrad paragraf- numrering — i ll 5.

13;

Lugradel:

Bestämmelserna i andra stycket av denna paragraf ger anvisning om hur den gärning beträffande vilken lagföringen överförts hit skall bedömas vid tillämpningen av svensk lag. I anslutning till vad lagrådet föreslagit vid 6—l0 55 vill lagrådet förorda att första meningen avfattas så. att för gärning som avses med framställningen dömes såsom för brott som enligt svensk lag motsvarar gärningen efter vad som sägs i 6 5 andra stycket. Att särskilt ange att bestämmelsen endast gäller vid subsidiär behörighet synes obehövligt och är för övrigt miss- visande. eftersom även vid subsidiär behörighet fall kan förekomma då gärningen direkt faller in under en brottsbeskrivning i svensk lag. Det

• Sida 153
•  Original

Prop. 1975/76: 3 153

är självfallet att bestämmelsen blir utan betydelse då den svenska brottsbeskrivningen är direkt tillämplig. vilket kan vara fallet t.ex. vid tillgreppsbrott. I andra fall, såsom när fråga är om ett territoriellt begränsat brott, innefattar förevarande bestämmelse en komplettering av den svenska brottsbeskrivningen. och den torde då böra citeras i domen jämte den tillämpliga svenska straffbestämmelscn.

Det i andra meningen stadgade förbudet att överskrida straff- maximum enligt den främmande statens lag är enligt konventionen begränsat till de fall då behörigheten är subsidiär. Detta kan lämpligen komma till uttryck genom att det anges. att förbudet gäller då lagfö- ringen kanske här i landet endast med stöd av förevarande lag.

15 och 16 55

Lagrådet:

Tillämpligheten av bestämmelserna i 15 5 om tillfälliga tvångs-l åtgärder kan anges på samma sätt som lagrådet föreslagit i fråga om det i l35 andra stycket andra meningen stadgade förbudet att över- skrida straffmaximum enligt den främmande statens lag.

Tvångsåtgärd enligt 155 får vidtas i vissa fall redan innan en full- ständig framställning om lagföring kunnat göras och i andra fall under den tid som åtgår för behandling av en mottagen framställning. I 165 stadgas att tvångsåtgärden skall upphöra om rätten till lagföring återgår till den andra staten. vilket blir fallet om gjord framställning om lagföring återkallas eller avslås. Vidare gäller enligt 165 att den som anhållits eller häktats med stöd av 15 5 skall omedelbart friges. om framställning om lagföring och de handlingar som skall åtfölja sådan framställning ej mottagits inom vissa angivna tider. En maximitid som ej i något fall får överskridas anges också. I detta sammanhang aktuali- seras frågan om-den misstänktes rätt till ersättning av det allmänna när tvångsåtgärden innefattar frihetsinskränkning. Om lagföring kommer till stånd och leder till att frikännande dom meddelas eller att åtal avvisas eller avskrivs, kan ersättning utgå enligt lagen (19741515) om ersättning vid frihetsinskränkning. Detsamma gäller om förunder— sökning avslutas utan att åtal väcks eller om beslut om frihetsinskränk- ning upphävs genom avslag på häktningsframställning eller efter över- klagande. Men om den anhållne eller häktade friges enligt de nyss- berörda bestämmelserna i 165 i den föreslagna lagen, torde 1974 års lag ej vara tillämplig. Det kan ifrågasättas om inte möjlighet bör finnas för den misstänkte att få ersättning i hithörande fall. Tydligtvis kan beslutet om frihetsinskränkning ha meddelats. ehuru förutsättning för lagföring här i landet saknats redan från början. Det kan tilläggas att motsvarande spörsmål kan uppkomma även i andra fall. när proviso- risk tvångsåtgärd innefattande frihetsinskränkning har vidtagits. se t.ex.

• Sida 154
•  Original

Prop. 1975/76: 3 154

175 lagen (l972:260) om internationellt samarbete rörande verkstäl— lighet av brottmålsdom. Frågan synes böra tas upp till övervägande i lämpligt sammanhang.

175

Lagrådet: Tillämpligheten av bestämmelserna i denna paragraf kan anges på

det sätt som lagrådet förordat med avseende på B 5 andra stycket och 15 5.

Örergångsheståmmelsen Lagrådet:

Om l 5 avfattas på det sätt som lagrådet förordat, blir övergångs- bestämmelsen överflödig och kan utgå. Vad där sägs har regeringen. utan att föreskrift därom är behövlig. att beakta vid meddelande lav förordnande om tillämpning av lagen i förhållande till viss stat.

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

Lagrådet:

Såsom lagrådet inledningsvis anfört bör 2 kap. 3 a 5 få formen av hänvisning till den särskilda lagen. Förslagsvis kan paragrafen få lyda att även i annat fall än som avses i l—3 55 dömes för brott efter svensk lag och vid svensk domstol enligt vad som föreskrives i lagen om inter- nationellt samarbete rörande lagföring för brott.

• Sida 155
•  Original

Prop. 1975/76: 3 155

Utdrag

JUSTlTlEDEPARTEMENTET . PROTOKOLL vid regeringssammanträde

1975—06—26

Närvarande: statsrådet Sträng. ordförande. och statsråden Aspling. Geijer. Bengtsson, Norling. Löfberg. Carlsson. Feldt. Zachrisson. Hjelm—Wallén. '

Föredragande: statsrådet Geijer

Proposition med förslag till lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott m.m. '

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1. lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott.

2. lag om ändring i brottsbalken. Föredraganden redogör-för lagrådets yttrande. . Lagrådet har i det väsentliga godtagit de remitterade lagförslagen. De ändringar i lagtexten som lagrådet har föreslagit är huvudsakligen av formell natur. Jag biträder de förordade jämkningarna utom såvitt avser 75 7 och övergångsbestämmelsen till den föreslagna lagen om internationellt samarbete rörande lagföring för brott. Till dessa bestämmelser återkommer jag strax.

Lagrådets uttalanden i fråga om lämpligheten av att i 65 andra stycket nyssnämnda lagförslag föra samman de mot art. 7.1 och 7.2 i konventionen svarande bestämmelserna kan jag i huvudsak ansluta mig till. Motsvarande gäller vad lagrådet har anfört beträffande 135 andra stycket första meningen. Den föreslagna omformuleringen i dessa hänseenden innebär viss förbättring från lagteknisk synpunkt. Samtidigt uppnås närmare överensstämmelse med konventionens systematik. Jag vill dock understryka att jämkningarna är av formell natur och inte innebär några förändringar i fråga om den föreslagna lagens räckvidd. Jag syftar särskilt på möjligheten att med stöd av lagen här i Sverige lagföra s.k. territoriellt begränsade brott. De utta- landen i tillämpningsfrågor som jag gjort i remissprotokollet rörande dessa brott har sålunda alltjämt giltighet.

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 23 januari l975.

• Sida 156
•  Original

Prop. 1975/ 76: 3 156

Med anledning av vad lagrådet under 15 och 16 %& har uttalat om till- lämplighcten av lagen (1974: 515) om ersättning vid frihetsinskränk- ning vill jag påpeka att den som har utsatts för obefogad frihetsin- skränkning genom beslut av domstol har möjlighet att få ersättning inte bara med stöd av den paragraf i 1974 årslag som lagrådet närmast syftar på — .l 5 — utan i vissa fall också med stöd av 3 & (se prop. 1974: 97 s. 88). Liksom lagrådet anser jag något omedelbart behov av ändring i 1974 års lag inte föreligga.

Enligt 75 7 i det remitterade förslaget till lag om. internationellt samarbete rörande lagföring för brott ges möjlighet att avslå en utländsk framställning 'om överförande av lagföring, om den andra staten har brutit mot de regler för förfarandet som föreskrivs i lag- föringskonventionen. Lagrådet har i "sitt yttrande anfört att hänvisning inte bör göras till lagföringskonventionen utan till de föreskrifter som skall meddelas enligt 18 å i lagförslaget. Eftersom den andra staten inte kan bli bunden av dessa föreskrifter utan endast av konventionen. ter det sig enligt min mening dock naturligast att hänvisa till konventionen i en så väsentlig fråga som att avslå framställning på formella grunder. Detta synes inte medföra några svårigheter för de myndigheter som närmast kommer att handha tillämpningen av lagen. Jag kan alltså inte dela lagrådets uppfattning på denna punkt.

Lagrådet har vidare förordat att den mot art. 47 svarande övergångs- bestämmelsen utgår under förutsättning att l ä i den föreslagna lagen utformas enligt lagrådets förslag. Som jag redan har nämnt kan jag biträda lagrådets förslag om jämkad lydelse av denna paragraf. Över- gångsbestämmelsen. som är avsedd att få generell tillämplighet. är dock enligt min mening av sådan betydelse att den bör ingå i lagen. Detta torde vara av värde inte minst för de tillämpande myndig- heterna. Jag är därför inte beredd att frångå det remitterade förslaget i denna del.

Jag godtar lagrådets förslag att i 30 kap. 9 & rättegångsbalken ta in en erinran om den föreslagna möjligheten till överförande av lagföring till främmande stat även i fall då lagakraftägande dom har meddelats här i landet.

Utöver vad som har sagts nu bör vissa redaktionella ändringar vidtas i förslaget till lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott.

Vid remissen till lagrådet föreslog jag att Sverige tillträder Europa- rådskonventionen om överförande av lagföring i brottmål. Vidare förordade jag att vid ratifikationen görs förbehåll mot art. 23 och mot del V i konventionen dels såvitt bestämmelserna i denna del innebär hinder mot lagföring i Sverige för brott för vilket det lindrigaste straff som år stadgat i svensk lag är fängelse i fyra år eller däröver, dels såvitt dessa bestämmelser innebär hinder mot verkställighet i' Sverige av här i

• Sida 157
•  Original

Prop. 1975/76: 3 157

landet ådömd eller ålagd påföljd för brott. Jag förordade slutligen att vissa förklaringar enligt art. 13.3 och 18.2 avges.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att rege- ringen föreslår riksdagen

dels att antaga de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

dels att antaga inom justitiedepartementet upprättat förslag till lag om ändring i rättegångsbalken,

'dels att godkänna den europeiska konventionen om överförande av lagföring i brottmål i enlighet med vad jag förordat i det föregående.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

• Sida 158
•  Original

Prop. 1975/76: 3 158

Innehåll Propositionen ............................................ 1 Propositionens huvudsakliga innehåll .................. , ...... 1 Lagförslag . .............................................. 2 1 Förslag till lag om internationellt samarbete rörande lagföring förbrott. 2 2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken ................ 6 3 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken .............. 7 Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 23 januari 1975 8 1 Inledning ............................................ 8 2 Föredraganden . ...................................... 9 2.1 Tillträde till konventionen .......................... 9 2.2 Förbehåll och förklaringar .......................... 13- 23 Huvuddragen av lagstiftningen ...................... 17 2.3.1 Metoden för att införliva konventionen med svensk rätt m. m. .................................... 17 2.3.2 Lagens tillämpningsområde .................... 19 2.3.3 Framställning om överförande av lagföring från Sverige ...................................... 21 2.3.4 Verkan här i landet av framställning om överförande av lagföring från Sverige . ...................... 22 2.3.5 Framställning om överförande av lagföring till Sverige ...................................... 29 2.3.6 Verkan av framställning om överförande av lagfö- ring till Sverige .............................. 35 2.3.7 Tillfälliga tvångsåtgärder i avvaktan på beslut med anledning av framställning om överförande av lag- föring till Sverige ............................ 36 ...3.8 Ändringar i brottsbalken, rättshjälp m.m. ........ 38 2.3.9 lkraftträdandebestämmelser .................... 41 3 Upprättade lagförslag .................................. 42 4 Spccialmotivering . .................................... 42 4.1 Förslaget till lag om internationellt samarbete rörande lag- föring för brott ................................... 42 4.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken ............ 56 5 Hemställan .......................................... 56 Bilaga 1 Departementspromemoria (Ds Ju 1.973: 12) lnternationellt samarbete rörande överförande av lagföring i brottmål . . 57 Bilaga 2 Remitterade lagförslag ............................ "139 Utdrag av lagrådets protokoll den 5 maj 1975 ................ 146

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 26 juni 1975 . . 155

KUNGL. BOKTR. STOCKHOLM 1975