Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, m.m.
Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1972 Prop. 1972: 98
Nr 98
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,m. m.; given Stockholms slott den 26 april 1972.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justiticärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen har hemställt.
GUSTAF ADOLF
LENNART GEIJER
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en särskild lag om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Lagen föranleds av 1970 års europeiska konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar. I propositionen förordas även att Sverige tillträder konventionen med visst förbehåll.
Lagförslaget innebär att Sverige efter överenskommelse med främmande stat kan åtaga sig att efter framställning verkställa utländsk brottmålsdom här i landet. Överflyttningen av verkställighet kan avse frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande. En grundläggande förutsällning för att Sverige skall åtaga sig sådan verkställighet är att den dömde har hemvist här i landet eller viss annan närmare anknytning till Sverige. Verkställighet av utländsk brottmålsdom skall i princip föregås av ett domstolsförfarande. Domstolen skall bestämma ny påföljd med tillimpning av de svenska påföljdsreglerna. Verkställigheten i Sverige skall ske enligt svenska verkställighetsregler. Mål av det här slaget skall tas upp av Stockholms tingsrätt. Det blir också möjligt att från svensk sida begära verkställighet i ftämmande stat av svensk brottmålsdom på motsvarande villkor. Kriminalvårdsstyrelsen skall pröva frågan om överflyttning av sådan verkställighet.
Enligt lagförslaget kan Kungl. Maj:t i enskilda fall som inte täcks av överenskommelse med främmande stat förordna om överflyttning av verkställighet till eller från Sverige.
I propositionen föreslås vidare ändrade regler i brottsbalken för svensk straffrätts tillämplighet i fråga om brott som har begåtts utomlands. 1 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 98
Prop. 1972: 98 . 2
Bl. a. införs en allmän regel om krav på dubbel straffbarhet, vilket innebär att gärning begången utomlands med endast vissa angivna undantag skall vara straffbar också enligt gärningsortens lag för att kunna bestraffas i Sverige. Vidare föreslås att utländsk brottmålsdom i viss utsträckning skall vara hinder för ny rättegång här i landet om ansvar för samma gärning.
Den nya verkställighetslagen avses träda i kraft omedelbart. Ändringarna i brottsbalken föreslås träda i kraft den 1 juli 1972.
1 Förslag till
Lag om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmåls-
dom
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser 18 I den mån det påkallas av överenskommelse som Sverige ingått med främmande stat kan Konungen förordna, att frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande som i den främmande staten ådömts eller beslutats efter rättegång i brottmål, eller böter eller förverkande som i den staten ålagts eller beslutats av annan myndighet än domstol, får verkställas i Sverige enligt denna lag.
I samband med förordnande enligt första stycket kan Konungen, i den mån det påkallas eller eljest föranledes av överenskommelsen, förordna att verkställighet av påföljd, som innebär frihetsberövande och ej avser överlämnande till särskild vård, eller av böter eller förverkande, som ådömts eller beslutats genom dom meddelad av svensk domstol eller ålagts någon av annan svensk myndighet genom godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot, får anförtros åt myndighet i den främmande staten.
28 Avser förordnande enligt 1 8 verkställighet av dom eller annat avgörande meddelat i främmande stat som tillträtt den i Haag den 28 maj 1970 undertecknade europeiska konventionen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen) eller avser förordnandet verkställighet i sådan stat av påföljd eller förverkande som ädömts, ålagts eller beslutats av svensk domstol eller annan svensk myndighet, gäller 4—41 §§, i den mån cj annat anges i förordnandet.
Gäller förordnandet annan främmande stat än som sägs i första stycket, meddelar Konungen bestämmelser om prövning av fråga om verkställighet i Sverige av påföljd eller förverkande som ådömts, ålagts eller beslutats i den främmande staten eller fråga om verkställighet i den främmande staten av påföljd eller förverkande som ådömts, ålagts eller beslutats i Sverige. Bestämmelserna i 25—34 §§ gäller dock i tillämpliga delar.
3 & Om synnerliga skäl föreligger, kan Konungen, även om förordnande som avses i 1 § ej meddelats, för visst fall förordna, att frihetsberövande påföljd som ådömts svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige genom dom eller annat avgörande meddelat av domstol eller annan behörig myndighet i främmande stat får verkställas i Sverige enligt denna lag, eller att verkställighet av frihetsberövande påföljd som icke avser överlämnande till särskild vård och som här i landet ådömts eller ålagts medborgare eller någon som har hemvist i viss främmande stat får anförtros myndighet i den främmande staten.
I fall som avses i första stycket äger 2 § andra stycket motsvarande tillämpning.
4 8 Med europeisk brottmålsdom förstås i denna lag dom eller annat avgörande varigenom domstol eller annan myndighet i stat som tillträtt brottmålsdomskonventionen har ådömt eller ålagt någon påföljd för brott elter förklarat egendom förverkad.
Med utevarodom förstås i denna Jag sådant i första stycket angivet avgörande som meddelats här i Jandet eller i främmande stat av domstol eller annan myndighet utan att den dömde eller den mot vilken beslut om förverkande riktats har varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol.
Vad nedan i denna lag sägs om påföljd gäller även förverkande, om ej annat särskilt föreskrives.
Verkställighet i Sverige av europeisk brottmålsdom
Allmänna bestämmelser 5 8 Verkställighet i Sverige av curopeisk brottmälsdom får ske endast efter framställning av behörig myndighet i den främmande staten.
Europeisk brottmålsdom får ej verkställas här i landet
1. om domen ej har vunnit laga kraft eller om påföljden ej får verkställas i den främmande staten,
2. om gärning som påföljden avser ej motsvarar brott enligt svensk lag eller gärningsmannen, om gärningen begåtts här i landet, på annan grund än som avses i 6 § första stycket 7 ej skulle ha kunnat ådömas påföljd för brottet,
3. om den dömde ej har hemvist i Sverige, såvida icke verkställighet här kan antagas förbättra möjligheterna till hans återanpassning cHer den ådömda påföljden avser frihetsberövande och kan verkställas här i samband med verkställighet av annan sådan påföljd, som skall verkställas i Sverige, eller Sverige är den dömdes ursprungliga hemland,
4. om verkställighet i Sverige skulle vara oförenlig med grundläggande principer för rättsordningen här i landet,
3. om verkställighet här skulle strida mot Sveriges internationella förpliktelser,
6. om dom i mål om ansvar för gärning som påföljden avser har meddelats här i landet celler om här utfärdat strafföreläggande eller föreliäggande av ordningsbot för samma gärning har godkänts,
7. om den dömde genom lagakraftägande dom, som meddelats i annan främmande stat än den stat som gjort framställning om verkställighet, för gärning som påföljden avser har frikänts från ansvar eller dömts till påföljd. som har verkställts i sin helhet clier håtler på att verkställas eller har bortfallit ti!l följd av preskription celler på grund av att nåd eller amnesti beviljats i nämnda stat, eller om den dömde genom sådan dom förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts, eller
8. om verkställighet i Sverige i övrigt skulle strida mot brottmålsdomskonventionen.
6 & Framställning om verkställighet av europeisk brottmålsdom kan avslås
1. om gärning som påföljden avser utgör politiskt eller militärt brott,
2. om det finnes grundad anledning antaga att domen föranletts celler den däri bestämda påföljden skärpts av hänsyn till ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt,
3. om gärning som påföljden avser omfattas av här i landet pågående förundersökning, väckt åtal, utfärdat strafföreläggande eller föreläggan: de av ordningsbot, eller om beslut har meddelats att åtal för gärningen ej skall väckas cller fullföljas,
4. om gärning som påföljden avser icke har begåtts i den stat där påföljden bestämts,
5. om påföljden ej kan verkställas här i landet,
6. om det kan antagas att påföljden kan verkställas i den främmande staten,
7. om den dömde vid tiden för brottet cj fyllt femton år,
8. om en tillämpning av 35 kap. 7—10 §§ eller 36 kap. 10 § brottsbalken skulle innebära att påföljden bortfallit.
Har i den främmande staten vidtagits åtgärd som enligt lagen i den staten medför att tiden för bortfallande av påföljd uppskjutes, skall åtgärden ha samma verkan här i landet vid tillämpning av första stycket 8.
7 3 Avser den utländska domen två eller flera brott och föreligger hinder met verkställighet såvitt avser något eller några av brotten, får framställningen bifallas såvitt avser övriga brott endast om i domen eller framställningen har angivits vilken del av påföljden som avser detta eller dessa brott.
Prövning av framställning om verkställighet 8 §& Framställning om verkställighet göres hos utrikesdepartementet.
Finner Konungen uppenbart att framställningen ej gäller dom eller avgörande som avses i I 8 första stycket eller att hinder mot verkställighet möter enligt 5 § andra stycket 1—7, skall framställningen omedelbart avslås. I fråga om utevarodom får framställningen dock ej avslås enbart på den grund att domen ännu ej vunnit laga kraft.
Konungen prövar om framställningen skall avslås på grund av förhållande som avses i 5 § andra stycket 8 eller i 6 § första stycket 1, 4, 5 eller 6. Konungen kan avslå framställningen, om det är uppenbart att förhållande som avses i 6 § första stycket 2, 3, 7 eller 8 föreligger.
Avslås ej framställningen, skall den överlämnas till riksåklagaren för vidare handläggning.
98 Sedan framställning om verkställighet överlämnats till riksåklagaren, gör denne ansökan till: rätten om dess prövning av framställningen, om cj annat följer av 16 eller 19—-22 §§. Rörande sakens handläggning gäller i tillämpliga delar rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål, om ej annat följer av denna lag. Rättens avgörande av saken sker genom dom.
Vid förhandling i mål om verkställighet av curopeisk brottsmålsdom skall den dömde höras personligen, om han begär det. Är den dömde berövad friheten i den stat där domen meddetats, får dock förhandling äga rum i den dömdes frånvaro, även om han begärt att bli hörd personligen.
108 I mäl som avses i 9 3 prövar rätten om annat hinder mot verkställighet möter än som avses i 5 § andra stycket 8 eller i 6 8 första stycket I, 4, 5 eller 6.
Ny prövning av frågan huruvida den dömde är skyldig till brottet får ej ske i målet.
Prop. 1972: 98 | 6
11 8 Finner rätten hinder icke möta mot verkställighet här i landet, bestämmer rätten, med iakttagande av 12—15 §§, ny påföljd enligt vad i svensk lag är föreskrivet om påföljd för motsvarande brott.
Har förhandling i saken enligt 9 § andra stycket ägt rum i den dömdes frånvaro, får dock ny påföljd ej bestämmas förrän den dömde varit i tillfälle att bli personligen hörd i rätten.
12 & Har frihetsberövande påföljd ådömts genom den utländska domen, får rätten ej bestämma strängare påföljd än i denna dom. Detta gäller även om den ådömda påföljden är lindrigare än den lindrigaste påföljd som enligt svensk lag kan följa på brottet eller brotten.
Utgör den ådömda påföljden böter, bestämmer rätten, med tillämpning av den växelkurs som gäller vid tiden för beslutet, ett bötesbelopp som i svenska kronor motsvarar beloppet av de ådömda böterna. Är i svensk lag för motsvarande brott stadgat böter omedelbart i pengar, får dock icke bestämmas högre bötesbelopp än femhundra celler, om påföljden avser flera brott, ettusen kronor. Är i svensk lag cj stadgat svårare straff än dagsböter, får ej bestämmas högre bötesbelopp än sextiotusen, eller, om påföljden avser flera brott, nittiotusen kronor.
13 8 Vid bestämmande av påföljd enligt 12 § skall, i den mån det kan ske, den dömde räknas till godo dels vad han kan ha utstått av den påföljd som ådömts genom den utländska domen för brott som omfattas av framställningen om verkställighet dels tid varunder han med anledning av sådant brott varit anhållen eller häktad i den främmande staten eller här i landet. Därvid får bestämmas Jindrigare straff än för gärningcen är stadgat eller påföljd helt efterges.
14 8 Har genom den utländska domen visst belopp i pengar eller värdet av viss egendom förklarats förverkat, bestämmer rätten, med tilllämpning av den växelkurs som gäller vid tiden för beslutet, ett motsvarande förverkandebelopp i svenska kronor.
Har visst föremål förklarats förverkat, får rätten förklara föremålet förverkat endast om det kunnat förklaras förverkat enligt svensk Jag, därest lagföringen ägt rum 1 Sverige.
15 8 Vid tillämpning av rättegångsbalkens bestämmelser i mål som avses i 9 8 bedömes frågan, vilket straff som är stadgat för eller kan följa på visst brott, enligt svensk lag, Utgör den ådömda påföljden endast böter, skall dock ej i något fall svårare straff än böter anses kunna följa på brottet.
16 8 Avser framställningen endast verkställighet av böter eller förverkande, kan riksåklagaren, i stället för att göra ansökan till rätten enligt 9 § första stycket, själv pröva framställningen och utfärda straffföreläggande för det brott som påföljden avser. Överstiger beloppet av de ådömda böterna tjugofemtusen eller, om den påföljd som skall verkställas avser flera brott, trettiotusen kronor, får dock strafföreläggande ej utfärdas.
I fråga om strafföreläggande som utfärdas med stöd av första stycket gäller 48 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar. Därjämte äger 10
Prop. 1972: 98 : 7
och 11 88, 12 3 andra och tredje styckena samt 13-—135 §§ denna lag motsvarande tillämpning.
Godkännes ej strafföreläggande som utfärdats enligt första stycket. gör riksåklagaren ansökan enligt.9 § första stycket. |
Tvångsåtgärder 17 8 Har främmande stat som tillträtt brottmålsdomskonventionen till utrikesdepartementet meddelat, att den ämnar göra framställning om verkställighet av påföljd, eller har sådan framställning gjorts, kan riks- ' åklagaren anhålla den dömde, om enligt svensk lag kan följa fängelse i ett år eller däröver på brott motsvarande den gärning påföljden avser och det skäligen kan befaras, att den dömde skall avvika eller, då fråga är om utevarodom, att han undanröjer bevis. På ansökan av riksåklagaren kan rätten under motsvarande förutsättningar besluta om häktning av den dömde eller meddela honom reseförbud. Sådant förbud får meddelas, även om det svåraste straff som enligt svensk lag kan följa på motsvarande brott är lindrigare än fängelse i ett år. Oberoende av brottets beskaffenhet får den dömde anhållas, häktas cller meddelas reseförbud, om han saknar hemvist i Sverige och det skäligen kan befaras att han genom att bege sig från landet undandrar sig påföljd.
I fråga om anhållande, häktning och reseförbud enligt denna paragraf äger i Övrigt 24 kap. 3—24 88 och 25 kap. 2—9 383 rättegångsbalken motsvarande tillämpning. Den som anhållits eller häktats skall dock friges senast när den sammanlagda tid han i den främmande staten och här i landet varit berövad friheten med anledning av det cliler de brott framställningen om verkställighet avser uppgår till tid som i den utländska domen bestämts för frihetsberövande påföljd för brottet eller brotten. I fall då den dömde anhållits eller häktats innan framställning om verkställighet gjorts, skall den dömde friges inom aderton dagar från dagen för frihetsberövandet, om icke framställning om verkstäl-
lighet gjorts före utgången av denna tid. |
18 8 Har framställning om verkställighet av europeisk brottmålsdom gjorts, kan egendom som genom domen förklarats förverkad tagas i beslag, om beslag kunnat ske, därest lagföringen skett vid svensk domstol. Beslut om beslag meddelas av riksåklagaren eller rätten. I fråga om beslag enligt denna paragraf äger i övrigt bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken motsvarande tillämpning.
Särskilda bestämmelser om utevarodom 19 8 Grundas framställning om verkställighet på utevarodom, som ej meddelats efter talan av den dömde, tillämpas 20—22 §§. Därvid gäller rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål i tilllämpliga delar, om ej annat särskilt föreskrives.
20 8 Sedan framställning om verkställighet av utevarodom enligt 8 8 överlämnats till riksåklagaren, skall den dömde personligen delges domen och underrättas om att han inom trettio dagar från delfåendet kan hos riksåklagaren anhängiggöra talan om omprövning av domen (oppo-
sition). Anför den dömde ej opposition inom föreskriven tid, tillämpas 9—16 8§.
Anför den dömde opposition inom föreskriven tid med begäran att hans talan prövas av behörig domstol i den främmande staten, överlämnar riksåklagaren handlingarna i ärendet till utrikesdepartementet, som med översändande av handlingarna underrättar behörig myndighet i den främmande staten. Begär den dömde prövning vid svensk domstol eller anför han opposition utan angivande av var han vill att hans talan prövas, gör riksåklagaren hos rätten ansökan om förhandling för prövning av den dömdes talan.
218 När ansökan som avses i 20 § andra stycket inkommit till rätten, kaliar rätten den dömde att inställa sig vid förhandling inför rätten. Förhandling får ej utan den dömdes samtycke hållas förrän tjugoen dagar förflutit från det den dömde personligen delgivits kallelsen.
Uteblir den dömde från förhandling som avses i första stycket eller finner rätten av annat skäl oppositionen ej kunna upptagas till prövning, skall den dömdes talan avvisas. Sedan avvisningsbeslutet vunnit laga kraft tillämpas 9—16 88.
Fråga om ansvar för gärning som avses med framställning om verkställighet av utevarodom får prövas, även om enligt 2 kap. brottsbalken åtal för gärningen cj kunnat väckas i Sverige celler kunnat väckas här endast efter särskilt förordnande, och utan hinder av bestämmelserna i 35 kap. 1—4 och 6 §§ samma balk. Frågan om ansvar för gärningen enligt svensk Jag skall bedömas som om motsvarande brott begåtts här i landet. Åtgärd för väckande av åtal eller förundersökning, som vidtagits i den främmande staten enligt dess lag, skall tillerkännas verkan som om åtgärden vidtagits här i landet. Sådan åtgärd får dock cj tillerkännas annan verkan än den har enligt lagen i den främmande staten.
22 8 Upptager domstol i den främmande staten enligt 20 § anförd opposition till saklig prövning, förfaller framställningen om verkställighet av den ådömda påföljden. Avvisar den utländska domstolen oppositio- . nen och vinner avvisningsbeslutet laga kraft, tillämpas 9—16 §§.
Övriga bestämmelser 23 8 Är den dömde berövad friheten i den främmande staten när han för verkställighet av där ådömd påföljd överföres till Sverige, får han ej med anledning av annat brott, vilket begåtts innan han överfördes hit, här i landet lagföras, anhållas eller häktas eller berövas friheten för verkställighet av påföljd eller underkastas annan inskränkning i sin personliga frihet, om icke behörig myndighet i den främmande staten lämnat sitt samtycke till åtgärden eller den dömde under en sammanhängande tid av fyrtiofem dagar haft möjlighet att lämna landet men ej gjort detta eller efter att ha lämnat landet frivilligt återvänt hit.
Första stycket utgör ej hinder mot att åtgärder vidtages för att verkställa beslut om den dömdes avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning eller för att avbryta åtalspreskription.
248 I fråga om verkställighet av påföljd som bestämts enligt 11— 16 §§ gäller vad i allmänhet är föreskrivet om verkställighet av påföljd som ådömts genom svensk domstols lagakraftägande dom, om ej annat följer av vad nedan sägs.
Verkställigheten skall upphöra, om den främmande staten meddelar, att den beviljat den dömde nåd eller amnesti eller upptagit den utländska brottmålsdomen till ny prövning eller att i den staten meddelats annat beslut, som enligt lagen i den staten medför att den ådömda påföljden ej längre får verkställas. Utgör påföljden böter, får åtgärd för verkställighet här i landet ej äga rum för bötesbelopp som den dömde betalt till behörig myndighet i den främmande staten innan framställningen om verkställighet delgavs honom. Beslut om anstånd cller avbetalning, som meddelats av behörig myndighet i denna stat innan framställningen gjordes, länder till efterrättelse vid tillämpning av första stycket.
Verkställighet i Sverige av annan utländsk brottmålsdom
25 8 Skall enligt förordnande som avses i 2 § andra stycket eller 3 § verkställighet ske här i landet av påföljd för brott, för vilket lagföring ägt rum i främmande stat, vilken ej tillträtt brottmålsdomskonventionen, gäller i fråga om sådan verkställighet vad som är föreskrivet om verkställighet av påföljd som ådömts genom svensk domstols lagakraftägande dom, om ej annat följer av vad nedan sägs. Skall enligt förordnandet verkställighet ske i Sverige utan att ny påföljd bestämts här i landet av domstol eller annan myndighet enligt svensk lag, får verkställighet äga rum utan hinder av att påföljden är strängare än som enligt svensk lag kunnat följa på brottet eller brotten. Adömda böter får verkställas, även om bötesbeloppet överstiger det högsta bötesbelopp som kunnat ådömas enligt svensk lag. Innebär den ådömda påföljden frihetsberövande, gäller bestämmelserna i svensk lag om verkställighet av påföljd av närmast motsvarande art. Verkställighet i fall som avses i denna paragraf får icke i något fall ske på sådant sätt att påföljden blir att anse som strängare än den påföljd som ådömts i den främmande staten. Vid verkställighet enligt andra stycket skall, i den mån det kan ske, den dömde räknas till godo vad han kan ha utstått av påföljden i den främmande staten samt tid varunder han med anledning av brott som avses med påföljden varit anhållen eller häktad i den främmande staten eller här i landet.
Verkställighet utomlands av svensk brottmålsdom Allmänna bestämmelser 26 8 Fråga om verkställighet i främmande stat av här i landet ådömd eller ålagd påföljd i fall som omfattas av förordnande enligt 1 8 upptages av kriminalvårdsstyrelsen eller, i fråga om verkställighet av böter eller förverkande, annan myndighet som Konungen bestämmer. Framställning om verkställighet får ej göras, om med motsvarande tillämpning av 5 §& andra stycket 1—38 hinder mot verkställighet i den främmande staten kan antagas föreligga. Framställning om verkställighet av frihetsberövande påföljd får ej göras, om den dömde är svensk medborgare och själv motsätter sig åtgärden. Uppkommer fråga om verkställighet av frihetsberövande påföljd som ådömts eller ålagts annan än svensk medborgare, skall den centrala utlänningsmyndigheten höras, om icke den dömde samtycker till åtgärden. Avstyrker utlänningsmyndigheten att framställning göres, underställes ärendet Konungen för avgörande. It Riksdagen 1972. I saml. Nr 98
Har Konungen enligt 3 § förordnat, att verkställighet av påföljd i visst fall får anförtros myndighet i främmande stat, ombesörjer kriminalvärdsstyrelsen att framställning om verkställighet göres i den främmande staten.
278 Är i fall, då fråga uppkommer att meddela förordnande enligt 3 8 angående verkställighet av påföljd i främmande stat eller att enligt 26 § första stycket göra framställning om sådan verkställighet, den dömde berövad friheten här i landet för verkställighet av den ådömda påföljden, förordnar Konungen ciler, i fall som avses i 26 § första stycket. kriminalvårdsstyrelsen biträde åt honom, om det fordras för att ban skall kunna bevaka sin rätt i ärendet. Biträde har rätt till arvode och ersättning för kostnad cfier vad som finnes skäligt. Arvodet och ersättningen utgår av allmänna medel och skall stanna på statsverket.
28 8 Framställning som avses i 26 § jämte det avgörande varigenom påföljden ådömts celler ålagts och övriga handlingar i ärendet övertimnas tili utrikesdepartementet, som vidarebefordrar framställningen ti!l behörig myndighet i den främmande staten.
29 5 Scdan framställning vidarebefordrats enligt 28 3, får verkställiget av påföljd som avses med framställningen ej påbörjas här i landet, om icke den dömde är häktad och fråga är om påföljd som innebär frihetsberövande.
Den ådömda påföljden skall dock verkställas här i Jandet, om framställningen återkallas innan den främmande staten meddelat att den ämnar upptaga framställningen till slutlig prövning eller om den främmande staten meddelar att framställningen avslagits, att den avstår från att verkställa påföljden eller att verkställighet cj kan äga rum i den främmande staten.
Särskilda bestämmelser om utevarodom 30 & Göres med stöd av förordnande som avses I 2 § första stycket framställning enligt 26 § om verkställighet i främmande stat av utcvarodom och har den dömde anfört opposition mot avgörandet hos behörig myndighet i den främmande staten med begäran att hans talan prövas vid svensk domstol, gör riksåklagaren ansökan hos rätten om förhandling för prövning av den dömdes talan. I fråga om sådan förhandling gäller 21 § första stycket och andra stycket första punkten.
Avvisas oppositionen och vinner avvisningsbeslutet laga kraft, sänder rätten underrättelse om beslutet till utrikesdepartementet, som vidarebefordrar underrättelsen till behörig myndighet i den främmande staten.
Avvisas ei oppositionen, skall rätten med undanröjande av domen eller föreläggandet upptaga frågan om ansvar för gärning för vilken påföljden ålagts. Därvid gäller rörande sakens handläggning rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål. Framställningen enligt 26 § förfaller.
31 8 Har med anledning av framstälining enligt 26 § den dömde anhållits eller häktats i den främmande staten och överföres han till Sve-
rige för att närvara vid förhandling enligt 30 § första stycket skall han anses som anhållen av svensk myndighet från den tidpunkt då han anlände hit. I fråga om hans frihetsberövande gäller därefter 24 kap. rättegångsbalken. Den dömde får dock icke i något fall vara berövad sin frihet under sammanlagt längre tid än som i domen bestämts för frihetsberövande påföljd.
32 § Den som på grund av att han anfört opposition kallats till förhandling eniigt 30 § första stycket och därför lämnat den främmande statens område får ej med anledning av annat brott, vilket begåtts innan han lämnade den statens område, lagföras, anhållas eller häktas eller berövas friheten för verkställighet av påföljd eller underkastas annan inskränkning i sin personliga frihet, om det ej i kallelsen särskilt angivits att sådan åtgärd kan komma att vidtagas mot honom eller han skriftligen lämnat sitt uttryckliga samtycke till åtgärden eller han under en tid av femton dagar, räknat från den dag rätten meddelat slutligt avgörande med anledning av oppositionen, haft möjlighet att lämna landet men ej gjort detta eller efter att ha lämnat landet återvänt hit utan att på nytt ba kallats till förhandling som nyss sagts. Lämnar den dömde skriftligt samtycke, skall den myndighet som beslutar åtgärden sända avskrift av medgivandet till utrikesdepartementet. som vidarebefordrar handlingen till behörig myndighet i den främmande staten.
Övriga bestämmelser 33 § Ari fall då framställning om verkställighet av frihetsberövande påföljd har gjorts enligt 26 § den dömde berövad friheten här i landet eller upphåller han sig eljest här, skall han överföras till den främmande statens område så snart den staten meddelat att framställningen bifallits samt, när framställning gjorts enligt 26 § tredje stycket, utfäst sig att, i den mån icke medgivande som avses i 34 § har lämnats, iakttaga vad som enhet 23 § gäller här i landet för det fall att någon som är berövad friheten i främmande stat överföres till Sverige för verkställighet av påföljd som ådömts honom i den staten.
Första stycket gäller cj, om den främmande staten meddelar att den avstår från att verkställa påföljden.
34 8 På begäran av behörig myndighet i främmande stat, i vilken efter framställning enligt 26 §& verkställighet skall ske av påföljd som ådömts någon vilken vid överförandet till den främmande staten var berövad friheten, kan Konungen medge att den dömde, utan hinder av tillämpliga bestämmelser i artikel 9 i brottmålsdomskonventionen etter motsvarande bestämmelser i annan överenskommelse som Sverige ingått med den främmande staten eller av utfästelse som avses i 33 8. får åtalas. dömas eller berövas friheten i den främmande staten för verkställighet av påföljd eller tvångsåtgärd eller underkastas annan inskränkning i sin personliga frihet med anledning av brott som begåtts före hans överförande till den främmande staten och som ej omfattas av framställningen om verkställighet. Sådant medgivande får lämnas endast om utlämning för brottet kunnat lagligen äga rum eller om utlämning skulle ha varit utesluten endast på grund av straffets längd.
Framgår av handlingarna i ärendet att medgivande icke kan lagligen
lämnas, skall begäran omedelbart avslås. I annat fall prövas frågan av högsta domstolen, om det begäres av den som avses med framställningen. Finner högsta domstolen att hinder möter, får medgivande cj lämnas.
Gemensamma bestämmelser 35 § Laga domstol i mål celler ärende som avses i denna lag är Stockholms tingsrätt.
36 § Böter som bestämts enligt denna lag samt penningbelopp eller annan egendom som förklarats förverkad med stöd av denna lag tillfaller kronan. Har föremål förklarats förverkat, kan Konungen på begäran av den stat som gjort framställningen om verkställighet av förverkandebeslut förordna, att föremålet skall återlämnas till den staten.
Böter som avses i första stycket får icke förvandlas.
37 8 Riksåklagaren får i den omfattning Konungen bestämmer förordna annan åklagare att fullgöra vad som enligt denna lag ankommer på riksåklagaren.
38 8 Skall påföljd, som ådömts eller ålagts någon av myndighet i främmande stat, enligt denna lag verkställas i Sverige, får åtal för gärning, som påföljden avser, ej i något fall väckas här i landet.
39 & Av allmänna medel utgiven ersättning till offentlig försvarare i mål som avses i denna lag skall stanna på statsverket, om icke den dömde av särskilda skäl bör återgälda ersättningen.
40 8 Chefen för justitiedepartementet kan efter framställning till utrikesdepartementet av behörig myndighet i främmande stat medge, att utlänning, som är berövad friheten i den staten och som enligt bestämmelser i överenskommelse som avses i 1 § skall föras till annan främmande stat för verkställighet av påföljd för brott eller för förhandling med anledning av framställning om sådan verkställighet, får föras över svenskt område. Under sådan genomresa skall frihetsberövandet bestå, om icke den främmande staten begär att den transiterade friges. Friges han ccj, tillämpas vad som i allmänhet gäller om behandling av anhållen eller häktad.
41 8 Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag eller i anslutning till lagen meddelade tillämpningsföreskrifter föres hos Konungen genom besvär.
42 § Denna lag gäller ej i fråga om verkställighet eller annan åtgärd som regleras genom lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
2 - Förslag till Lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193)
Härigenom förordnas, att 71 § utlänningslagen (1954: 193) skall crhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
71 §!
Konungen meddelar bestämmelser om hemsändande av utlänning, som erhåller socialhjälp eller omhändertages jämlikt barnavårdslagen, Jagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller 35 § lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda och som icke är politisk fiykting.
Efter avtal med främmande stat om behandling av fripassagerare äger Konungen stadga avvikelser från bestämmelserna i denna lag ävensom meddela de föreskrifter som i övrigt erfordras för tillämpning av avtalet.
Om utlämning för brott och Om utlämning för brott och om om Ööverförande till Danmark, överförande till främmande stat Finland, Island eller Norge för för verkställighet av här i riket verkställighet av här i riket ådömt! ådömd frihetsberövande påföljd frihetsstraff samt om utlämning samt om utlämning till Danmark, till dessa länder för verkställighet Finland, Island eller Norge för av beslut om vård eller behand- verkställighet av beslut om vård ling är särskilt stadgat. eller behandling är särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
3 Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom förordnas i fråga om brottsbalken dels att 2 kap. 1—3 och 6 88 skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i balken skall införas en ny paragraf, 2 kap. 5 a §, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 KAP.
1§
Den som begått brott här i ri- För brott som begåtts här i riket ket dömes efter svensk lag och dömes efter svensk lag och vid vid svensk domstol. Detsamma svensk domstol. Detsamma gäller, gäller, om det är ovisst var brott om det är ovisst var brott för-
2 Senaste lydelse 1970: 376.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
förövats men skäl finnes antaga övats men skäl finnes antaga att alt det är begånget inom riket. det är begånget inom riket.
28 Är brott begånget utom riket För brott som begåtts utom riav svensk medborgare eller av ut- ket dömes efter svensk lag och vid
länning med hemvist i Sverige, svensk domstol, om brottet be-
dömes efter svensk lag och vid — gåtts svensk domstol. i. av svensk medborgare eller
Har annan utlönning utom ri- av utlänning med hemvist i Sve-
ket begått brottslig gärning, vil- rige,
ken ej var fri från ansvar enligt 20 av utlänning wan hemvist . lag som gällde på gärningsorten, i Sverige, som efter brottet blivit dömes efter svensk lag och vid svensk medborgare eller tagit hemsvensk domstol, om han efter brot- = vist här i riket eller som är dansk, tets begående blivit svensk med- = finsk, isländsk eller norsk medborborgare eller tagit hemvist här i vare och finnes här, eller riket eller om han är dansk, finsk, 3. av annan utlänning som finisländsk eller norsk medborgare — nes här i riket och å brottet enoch finnes här, så ock eljest om — ligt svensk lag kan följa fängelse han finnes i riket och å brottet i mer än sex månader. enligt svensk lag kan följa fängelse
i mer än sex månader.
Första stycket gäller ej, om
gärningen är fri från ansvar en-
ligt lagen på gärningsorten eller
om den begåtts inom område som
ej tillhör någon stat och enligt
svycnsk lag svårare straff än böter
icke kan följa på gärningen.
I fall som avses i denna para-
gruf må ej ådömas påföljd som
är att anse som strängare än det
svåraste straff som är stadgat för
brottet enligt lagen på gärnings-
Orten.
3 I
Utlänning, som utom riket be- För brott som begåtts utom ri-
gått brott, dömes även i annat ket dömes även i annat fall än fall än i 2 § sägs efter svensk lag som avses i 2 § efter svensk lag och vid svensk domstol, och vid svensk domstol.
1. om han förövat brottet å 1. om brottet förövars å svenskt
svenskt fartyg eller luftfartyg, så fartyg eller luftfartyg, så ock el-
ock eljest om han var befälhava- jest om det hegåtts i tjänsten av
re cller tillhörde besättningen å så- befälhavaren eler någon som till- . dant fartyg och begått brottet i hörde besättningen å sådant far-
tjänsten, lyg,
2. om han begått brottet å om- 2. om brottet begåtts av krigsråde där avdelning av krigsmak- man å område där avdelning av
1 Senaste lydelse 1971: 188.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
ten befann sig, dock i fall han ej krigsmakten befann sig eller om var krigsman allenast om avdel- det begåtts av annan än krigsman ningen befann sig å området för å sådant område och avdelningen
annat ändamål än övning. befann sig där för annat ändamål än övning, 3. om brottet förövats mot Sve- 3. om brottet förövals mot Sve-
rige, svensk medborgare eller rige, svensk kommun eller annan
svensk menighet, inrättning eller menighet eller svensk allmän in-
sammanslutning eller mot utlän- rättning, ning som hade hemvist i Sverige, eller
4, om brottet begåtts inom om-
råde som ej tillhör någon stat och jörövats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller en-
skild inrättning eller mot utlän-
ning med hemvist i Sverige,
4. om brottet är kapning av 5. om brottet är kapning av luftfartyg eller folkrättsbrott. luftfartyg eller folkrättsbrott, eller
6. om det lindrigaste straff som
i svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i fyra år eller där-
över.
$
Har fråga om ansvar för gärning prövats genom lagakraftägande dom, meddelad i främmande stat där gärningen förövats eller i främmande stat som har tillträtt den europeiska konventionen den
28 maj 1970 om brottmålsdoms
internationella rättsverkningar, må den tilltalade ej här i riket lagföras för samma gärning,
1. om han har frikänts från an-
svar,
2. om han har förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts, :
3. om ådömd påföljd har verk-
ställts i sin helhet eller verkställigheten pågår, eller 4. om ådömd påföljd har bortjallit enligt lagen i den främman-
de staten.
Första stycket gäller ej i fråga
om brott som avses t I $ eller 3 § 3, 5 eller 6, såvida ej lagfö-
ringen i den främmande staten har skett på begäran av svensk myn-
dighet.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Har fråga om ansvar för gärning prövats genom dom meddelad i främmande stat och föreligger ej på grund av vad förut i denna paragraf sagts hinder mot lagföring, må åtal för gärningen väckas här i riket endast efter förordnande av Konungen eller den Konungen bemyndigat därtill.
6 §
Ej må, utan förordnande av Dömes någon här i riket till Konungen eller den Konungen ansvar för gärning för vilken han bemyndigat därtill, någon åtalas utom riket har ådömts påföljd, för gärning, för vilken han utom skall vid bestämmande av påföljd riket undergått straff eller annan skälig hänsyn tagas till vad han ansvarspåföljd. Sker åtal här i ri- undergått utom riket. Finnes böket, skall vid bestämmande av ter eller fängelse böra ådömas och påföljd skälig hänsyn tagas till har han utom riket ådömts frihetsvad han undergått utom riket, och berövande påföljd, skall vad han må därvid efter omständigheterna undergått därav till fullo tillgododömas till lindrigare straff än för räknas honom vid påföljdens begärningen är stadgat eller ock på- stämmande. | följd helt eftergivas. I fall som avses i första stycket må dömas till lindrigare straff än för gärningen är stadgat eller ock påföljd helt eftergivas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.
4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1971: 965) om straff för trafikbrott som begåtts
utomlands
Härigenom förordnas, att 5 § lagen (1971: 965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1972.
S Förslag till
Lag om ändring i lagen (1966: 78) om förbud i vissa fall mot rundradio-
sändning på öppna havet
Härigenom förordnas, att 5 8 lagen (1966: 78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
Nuvarande lIvdelse Föreslagen Iydelse
5 §
Utlänning, som utom riket be- Den som utom riket begått brott gått brott som avses i 1 eller 2 §, som avses i I eller 2 8 dömes, dömes, om han finnes här, efter om han finnes här, efter denna denna lag och vid svensk domstol, lag och vid svensk domstol, även även om 2 kap. 2 eller 3 § brotts- om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalbalken ej är tillämplig. ken ej är tillämplig och utan hin-
der av 2 kap. 5 a § första och
andra styckena nämnda balk.
Åtal mot svensk för brott som rör sändning, vilken ej är avsedd att mottagas eller kan mottagas i Sverige och cj heller orsakar menlig störning för radiotrafik här, eller åtal mot utlänning får även i annat fall än som anges i 2 kap. 5 § brottsbalken väckas endast efter förordnande av Konungen eller den Konungen bemyndigar.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.
6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln
Härigenom förordnas, att 14 § lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln skall erbålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 §
Utlänning, som utom riket be- Den som utom riket begått brott gått brott som avses i 11 eller som avses i 11 eller 13 8 dömes, 13 8, dömes, om han finnes här, om han finnes här, efter denna efter denna lag och vid svensk lag och vid svensk domstol, även domstol, även om 2 kap. 2 eller om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbal- 3 §& brottsbalken ej är tillämplig. ken ej är tillämplig och utan hin-
der uv 2 kap. 5 a § första och
andra styckena nämnda balk.
Åtal för brott som avses i 11 8 första och tredje styckena får väckas endast efter förordnande av Konungen elter den Konungen bemyndigar.
Brott som avses i 13 § får åtalas av åklagare endast efter angivelse av målsägande.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.
7 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner
Härigenom förordnas, att 11 § lagen (1971: 176) om vissa interna-
tionella sanktioner skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen Ivdelse
11 § Den som bryter mot förbud som meddelats med stöd av 3—58 § dömes, om gärningen skett uppsåtligen, till böter eller fängelse i högst två år eller, om gärningen skett av grov oaktsamhet, till böter eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall skall ej dömas till ansvar.
För anstiftan av eller medhjälp till gärning som avses i första stycket
dömes ej till ansvar.
I den mån det påkallas med unledning av beslut eller rekomnmendation som avses t I $ första stycket kan Konungen förordna att svensk medborgare, som utom riket begått brott som avses i denna paragraf, skall dömas efter denna lag och vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken ej är tillämplig och utan hinder av 2 kap. 5 a § första och andra styckena nämnda balk.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 21 april 1972.
Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON. HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF. MOBERG, BENGTS- SON, NORLING. LÖFBERG, CARLSSON.
Chefen för justitiedepartementct, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående lagstiftning om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, m. m., och anför.
1 Inledning
Inom Europarådet har utarbetats en konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen) som öppnades för undertecknande i Haag den 28 maj 1970. Konventionen undertecknades omedelbart av Belgien, Danmark, Nederländerna, Norge, Sverige, Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike. Den har sedermera undertecknats även av Italien och Cypern. Konventionen träder i kraft tre månader efter den dag då det tredje ratifikations- eller godkännandeinstrumentet deponerades. Hittills har konventionen ratificerats endast av Danmark.
Konventionen i engelsk och fransk originaltext jämte översättning till svenska torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga I.
Företrädare för justitiedepartementen i de nordiska länderna utom [Island har hållit överläggningar i frågan om de nordiska ländernas tillträde till konventionen och om enhetlig nordisk lagstiftning i de ämnen som konventionen gäller. Vid överläggningarna enades man om att föreslå att länderna bör tillträda konventionen snarast möjligt.
Tillträdet till konventionen har också aktualiserat en mera genomgripande reform av reglerna i 2 kap. brottsbalken (BrB) om svensk domstols straffrättsliga behörighet. Företrädare för justitiedepartementet har överlagt i detta ämne med representanter för riksåklagaren (RÅ). rikspolisstyrelsen, utredningen (Ju 1956: 42) rörande specialstraffrätten,
åtalsrättskommittén (Ju 1970: 63), Sveriges advokatsamfund samt Föreningarna Sveriges tingsrättsdomare (domareföreningen) och Sveriges statsåklagare.
Härefter har inom justitiedepartementet i mars 1972 upprättats en promemoria (Ds Ju 1972: 4) angående lagstiftning om verkställighet av utländsk brottmålsdom m. m. I promemorian föreslås dels en särskild lag om internationellt samarbete rörande verkställighet av påföljd för brott, dels vissa ändringar i reglerna i 2 kap. BrB om tillämpligheten av svensk lag jämte följdändringar i annan lagstiftning.
Lagförslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.
Efter remiss har yttranden över departementspromemorian avgetts av RÅ, Svea hovrätt, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, statens invandrarverk, utredningen rörande specialstraffrätten, åtalsrättskommittén, Sveriges advokatsamfund, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO) domareföreningen samt Föreningarna Sveriges statsåklagare och Sveriges åklagare. Svea hovrätt har bifogat yttrande från Stockholms tingsrätt.
2 - Konventionens huvudsakliga innehåll
Konventionen består av fyra huvuddelar. Del I har rubriken ”Definitioner” och innehåller endast art. 1. Del II ”Verkställighet av europeisk brottmålsdom” är uppdelad på fem underavdelningar och består av art. 2—52. Del III, som har rubriken ”Europeisk brottmålsdoms internationella rättskraft”, har två underavdelningar och innehåller art. 53—57. Del IV slutligen, ”Slutbestämmelser”, består av art. 58—68. Till konventionen är fogade tre bilagor. Bilaga I innehåller en uppräkning av möjligheterna att göra förbehåll mot konventionens bestämmelser och bilaga II utgörs av en förteckning med rubriken ”Förteckning över lagöverträdelser som icke omfattas av strafflag”. Bilaga III är också en förteckning och har rubriken ”Förteckning över ”ordonnances på- 'nales”.
Konventionens huvudavsnitt gäller verkställighet av europeisk brottmålsdom (del II. I detta avsnitt ges regler om verkställighet av brottmålsdom i annan konventionsstat än den stat i vilken domen har meddelats (den dömande staten). Verkställighetsreglerna omfattar både dom som har meddelats av domstol efter förhandling i brottmål och s. k. ”ordonnances pénales”, dvs. bötesföreläggande och liknande institut, se art. 1 (a) och (g). Konventionen är tillämplig såväl på påföljder som innebär frihetsberövande som på böter, förverkande och förlust av rättigheter, s. k. diskvalifikation (art. 2).
Stat som önskar överföra verkställighet av dom, meddelad i den sta-
ten till annan konventionsstat skall göra framställning härom hos den sistnämnda staten. Verkställigheten kan inte övertas utan att sådan framställning har skett (art. 3).
Den dömande staten kan alltid rikta framställningen till den stat där .den dömde har sitt hemvist. Som grund för framställning om verkställighet kan också åberopas bl. a. det förhållandet att den dömde kan antas få bättre möjligheter till social återanpassning, om domen verkställs i den andra staten eller att frihetsberövande påföljd skulle kunna verkställas i samband med annan sådan påföljd som den dömde avtjänar eller skall avtjäna i den andra staten (art. 5).
Konventionen föreskriver inte någon skyldighet för den dömande staten att föranstalta om överflyttning av verkställighet till annat land. Stat som har mottagit framställning om överflyttning är däremot i princip förpliktad att överta verkställigheten. Som villkor för övertagande gäller dock att den gärning som omfattas av domen också skulle ha varit straffbar, om den hade begåtts i den anmodade staten och att lagöverträdaren hade kunnat ådömas straff, om han hade begått gärningen där. Det krävs sålunda dubbel straffbarhet i det konkreta fallet (art. 4). I art. 6 anges andra grunder på vilka den anmodade staten kan avslå begäran om verkställighet. Verkställighet kan vägras t. ex. om den skulle strida mot grundläggande principer i den anmodade statens rättsordning Cordre public) eller om domen avser politiskt eller militärt brott cller grundas på ovidkommande hänsyn till ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt. Är den gärning som domen avser redan föremål för lagföring i den anmodade staten eller beslutas lagföring i samband med begäran om verkställighet, kan begäran om överflyttning av verkställighet även avslås. Beslut att inte inleda lagföring eller att lägga ned redan påbörjad lagföring utgör också skäl för vägran. Slutligen kan bland grunderna för vägran att verkställa påföljd nämnas det förhållandet att den -dömdes ålder vid tidpunkten för brottet var sådan, att han inte skulle ha kunnat åtalas i den anmodade staten.
När den anmodade staten har beslutat att vidtaga åtgärder med anledning av framställning om verkställighet, skall verkställighetsfrågan enligt huvudregeln prövas av domstol i den staten. Konventionsstat kan dock överlåta denna prövning åt annan myndighet än domstol, om verk- :ställigheten inte gäller annat än böter eller förverkande. Vid sin prövning är domstolen eller myndigheten bunden av den bevisbedömning 'som framgår av den ursprungliga domen men skall tillämpa det egna landets påföljdsregler och sålunda ersätta den ådömda sanktionen med den påföljd som enligt dessa regler skulle ha ådömts för samma brott. Den enda begränsning som gäller vid bestämmande av påföljden är att denna inte får göras strängare än den påföljd som har ådömts i den ursprungliga domen. Vid förhandling inför domstol har den dömde rätt att höras personligen (art. 37—52).
I fråga om verkställighet av dom har som meddelats i den dömdes utevaro eller i form av ”ordonnance pénale” giller särskilda regler (art. 21—30). I sådant fall har den dömde möjlighet att efter eget val få målet omprövat i sin helhet, alltså även bevisbedömningen, antingen i domslandet eller i det land sor har mottagit framställning om verkställighet.
I ett särskilt avsnitt av konventionen finns regler om brottmålsdoms rättskraft i annan konventionsstat än den stat där domen har meddelats (art. 53—57). Enligt dessa regler är — med vissa undantag — dom som har meddelats i en konventionsstat rättegångshinder i ny process i annan konventionsstat på samma sätt som en nationell dom. Detta gäller både frikännande dom och fällande dom som har verkställts eller håller på att verkställas. Vidare är konventionsstat skyldig att i viss omfattning tillerkänna dom, meddelad i annan konventionsstat, rättsverkan i senare rättegång rörande annan brottslighet som samme gärningsman har gjort sig skyldig till, t. ex. i fråga om återfall, och i fråga om beslut rörande förlust av rättighet o. d.
Konventionsstat har möjlighet att i samband med tillträde till konyventionen göra förbehåll i vissa avseenden (art. 61 jämförd med bilaga I) t. ex. i fråga om rätten att vägra verkställighet av dom som gäller fiskaliskt eller religiöst brott, av dom som har meddelats vid en tidpunkt då åtal för det brott som domen avser skulle ha varit preskriberat enligt den anmodade statens regler, av dom meddelad efter förhandling vid vilken den dömde inte var närvarande celler av bötesföreläggande. Förbehåll kan också göras med avseende på en av de två avdelningarna i del III om "Europeisk brottmålsdoms internationella rättskraft”.
Konventionen tillåter de konventionsstater som så önskar att reglera sina inbördes förhållanden på grund av enhetlig lagstiftning eller enligt annat särskilt system (art. 64.3).
3 — Gällande svensk rätt m. m. 3.1 Verkställigbket av utländsk brottmålsdom
Dom som har meddelats utomlands i där handlagt brottmål kan i regel inte verkställas här i landet. Detsamma är förhållandet beträffande möjligheterna att utomlands verkställa svensk brottmålsdom. För de nordiska länderna finns emellertid en särskild reglering. Genom enhetlig lagstiftning har man sålunda gjort det möjligt att inom Norden verkställa domar och beslut i brottmål i annat nordiskt land än domslandet. För Sveriges del är dessa frågor reglerade i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. (NVL) och i kungörelsen (1963: 194) med vissa före-
skrifter rörande tillämpningen av nämnda lag. Lagar med i huvudsak motsvarande innehåll gäller i de övriga nordiska länderna.
Det nordiska samarbetet omfattar i princip verkställighet av ådömda böter, förverkande av egendom, ordinärt frihetsstraff (för svensk del fängelse) samt anordnande av övervakning av villkorligt dömd och villkorligt frigiven, Utanför samarbetet faller alltså verkställighet av de speciella påföljdsformer som finns för vissa grupper av lagöverträdare som ungdomar, psykiskt abnorma och vaneförbrytare, dvs. för Sveriges del ungdomsfängelse, internering och överlämnande till särskild vård (29— 31 kap. BrB).
I fråga om dom varigenom någon har dömts till böter eller egendom har förklarats förverkad eller varigenom har utdömts ersättning för rättegångskostnad i brottmål gäller enligt NYL att sådan dom som har meddelats i annat nordiskt land kan på begäran verkställas här i landet. Detta gäller också beslut om kvarstad, skingringsförbud eller beslag i vissa fall (1 §). Motsvarande gäller i fråga om verkställighet av dom eller beslut som har meddelats i Sverige (3 § NVL). Verkställighet här i landet sker enligt svensk lag, dvs. i första hand lagen (1964: 168) om verkställighet av bötesstraff. Böter som har ådömts i annat nordiskt land får dock inte förvandlas (2 § NVL). De böter som har uttagits på grund av begäran om verkställighet skall redovisas till domslandet. Betalas töterna inte i sin helhet, skall den svenska indrivningsmyndigheten underrätta vederbörande myndighet i domslandet om anledningen till att indrivningen inte har kunnat slutföras. Därefter kan särskild framställning göras om verkställighet av förvandlingsstraff för böterna. Sådan framställning kan också göras samtidigt med begäran om verkställighet av bötesdomen (7 § tillämpningskungörelsen). Att så kan ske sammanhänger med det förhållandet att i de övriga nordiska länderna tillämpas den ordningen att förvandlingsstraff alltid anges i dom på böter.
När det gäller frihetsstraff omfattar NYL, som tidigare nämnts, dom varigenom någon dömts till ordinärt frihetsstraff, dvs. verkställighet av dansk dom på fengsel celler hefte, isländsk dom på fangelsi eller vardhald, finsk dom på tukthus eller fängelse, norsk dom på fengsel eller hefte samt verkställighet i annat nordiskt land av svensk dom på fängelse. Lagen gäller också straff vilket ålagts som förvandlingsstraff för böter. Verkställighet kan ske på begäran av domslandet, om den dömde är medborgare i det land där verkställigheten skall ske eller har sitt hemvist där. Domen kan också verkställas i det land där han uppehåller sig, om det med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligast (5 8 och 58 första stycket NVL).
Bifalles framställning om verkställighet av frihetsstraff här i landet, förvandlas det straff som har ådömts i domslandet till fängelse på Jika lång tid (6 § NVL). Därefter verkställs det till fängelse omvandlade straffet som om straffet hade ådömts genom svensk lagakraftvunnen
dom. Verkställigheten sker sålunda i princip i enlighet med de svenska reglerna i lagen (1964: 541) om behandling i fångvårdsanstalt. Om straffet har börjat verkställas i domslandet, räknas dock strafftiden från verkställighetens början i det landet (7 8 första och andra styckena NYVL).
Frågan om den dömdes möjligheter att undgå verkställighet av förvandlingsstraff för böter genom att betala böterna har reglerats annorlunda i NYL än vad som gäller vid verkställighet av inhemsk bötesdom. Enligt 6 § bötesverkställighetslagen får betalning av böter inte tas emot när förvandlingsstraffet har börjat verkställas. I NYL ges den dömde möjlighet att betala böterna även i detta skede. Betalning av böterna kan ske så länge förvandlingsstraffet inte har avtjänats i sin helhet och får till följd att förvandlingsstraffet eller vad som återstår därav faller bort. Om endast en del av böterna betalas, skall straffet sättas ned i motsvarande mån (7 38 tredje tycket NVL).
Om någon som här i landet har dömts till fängelse skall överföras till annat nordiskt land för verkställighet av domen, skall samma villkor vara förenade med åtgärden som gäller i fråga om utlämning för brott till annat nordiskt land (98 första stycket NYL jämförd med 7 och 18 §§ lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge). Som allmänt villkor gäller sålunda, att den dömde i 'verkställighetslandet inte får åtalas eller straffas för annat brott som har begåtts före hans överförande eller utlämnas till tredje stat för brott som han har begått före överförandet. Undantag kan göras med den dömdes samtycke eller efter särskilt medgivande av Kungl. Maj:t. Den dömdes samtycke skall lämnas inför domstol. Den dömdes immunitet bryts -emellertid, om han inte lämnar landet en månad efter straffverkställighetens slut eller återvänder dit sedan han har lämnat landet. Vid verkställighet här i landet respekteras de motsvarande villkor som kan ha uppställts av domslandet (28 § NVL).
Bestämmelsen att särskilda villkor skall iakttas i verkställighetslandet gäller inte, om det föreligger beslut att den dömde skall förpassas, förvisas eller utvisas till det land där verkställighet skall ske (9 8 andra stycket NVL).
NYVL innehåller som nämnts även regler om samarbete rörande kriminalvård i frihet. Övervakning av den som har blivit villkorligt dömd i Danmark, Finland, Island eller Norge med föreskrift om övervakning kan sålunda ordnas här i landet. Liksom övervakning av den som genom svensk dom har dömts till skyddstillsyn kan flyttas till annat nordiskt land (10—13 och 15 §§ NVL). Lagen ger vidare svensk domstol möjlighet att vid ny brottslighet undanröja villkorlig dom som har meddelats i annan nordisk stat. Detta gäller även i fall då övervakning inte har anordnats här (14 § NVL) eller när domen över huvud taget inte är förenad med övervakning. På samma sätt godtas här i landet beslut i annat
nordiskt land om undanröjande av svensk villkorlig dom eller skyddstillsyn (16 & NVL).
Motsvarande bestämmelser om anordnande av övervakning m. m. finns för villkorlig frigivning efter avtjänande av ordinärt frihetsstraff (17—23 §8 NVL).
Framställning om verkställighet av brottspåföljd eller om anordnande av övervakning av villkorligt dömd eller villkorligt frigiven här i landet prövas av kriminalvårdsstyrelsen (25 § första stycket NYL). Om framställningen angående verkställighet bifalls, görs en schematisk omvandling av det ådömda straffet till motsvarande svenska straffart. Det sker sålunda inte någon omprövning av skuldfrågan eller straffmätningen. Böter i utländskt mynt omräknas till svenskt mynt efter köpkursen dagen före den dag då framställningen bifölls (6 8 tillämpningskungörelsen). Utländsk dom på frihetsstraff förvandlas, som tidigare nämnts, till fängelse på lika lång tid (6 § NVL). Lagen ger emellertid utrymme för diskretionär prövning av frågan om framställning om verkställighet e. d. skall bifallas eller ej. Det förutsätts dock i förarbetena (prop. 1962: 203 s. 22 och 56) att lagenlig framställning regelmässigt skall bifallas.
Som villkor för bifall till framställning från annan nordisk stat om verkställighet eller anordnande av övervakning här i landet gäller att domen är verkställbar i domslandet (24 § andra stycket NYL). Den behöver alltså inte ha vunnit laga kraft.
Framställning om verkställighet av straff i annan nordisk stat görs av kriminalvårdsstyrelsen, medan övervakningsnämnden gör framställning i fråga om anordnande av övervakning (25 § andra stycket NVL). I tilllämpningskungörelsen har föreskrivits att begäran om verkställighet av fängelse inte utan särskilda skäl får göras, innan domen har vunnit laga kraft (4 8). .
Kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt NYL kan överklagas. Talan fullföljs genom besvär hos kammarrätten och därefter hos regeringsrätten. Kriminalvårdsstyrelsens och kammarrättens beslut kan i princip verkställas omedelbart. Det finns dock möjlighet för kriminalvårdsstyrelsen och kammarrätten att i beslutet förordna att omedelbar verkställighet inte får ske. Om den dömde är omhändertagen här i landet för verkställighet av dom som avses i kriminalvårdsstyrelsens eller kammarrättens beslut, har han vid förberedande och utförande av talan mot beslutet rätt till biträde av offentlig försvarare enligt rättegångsbalkens regler. Kostnader för arvode och annan ersättning till försvararen skall dock alltid till skillnad från vad som gäller vid rättegång i brottmål — stanna på statsverket (26 § NVL).
Övervakningsnämnds beslut att göra framställning om överflyttning av övervakning till annat nordiskt land av den som här i riket har dömts till skyddstillsyn kan överklagas genom besvär hos hovrätt. Talan kan inte föras mot hovrättens besiut. Har övervakningsnämnd beslutat att
flytta övervakning av villkorligt frigiven till annat nordiskt land, kan den villkorligt frigivne begära kriminalvårdsnämndens prövning av beslutet. Talan får inte föras mot kriminalvårdsnämndens beslut (27 § NYTT). . :
Har framställning om verkställighet av straff celler anordnande av övervakning eller tillsyn i Sverige bifallits, får åtal inte väckas här i landet för gärning som avses med den i det andra nordiska landet meddelade domen. Samma verkan tillerkänns i annat nordiskt land meddelad dom, när svensk domstol enligt 14 eller 218 NYL har beslutat om förverkande av villkorligt anstånd, som meddelats i domen, eller av villkorligt medgiven frihet med avseende på straff som har ådömts genom sådan dom. Med avseende på konkurrensreglerna i 34 kap. BrB skall domen betraktas som meddelad här i riket. Bestämmelserna om förening av förvandlingsstraff i 23 83 bötesverkställighetslagen skall däremot inte tillämpas. Talan som avses i 20 kap. 15 § BrB (särskild talan om suspension eller avsättning) får väckas utan hinder av de nu nämnda reglerna om rättsverkan av dom meddelad i annan nordisk stat. Detta innebär att sådan dom vid tillämpning av 20 kap. 158 BrirB blir jämställd med svensk dom, vari frågan om ämbetsstraff inte har prövats (29 & NYTT).
Frågan om preskription av ådömt straff prövas i enlighet med domslandets lag (31 § första stycket NYL). Enligt 2 § tillämpningskungörelsen åligger det kriminalvårdsstyrelsen att i framställning om verkställighet ange den tidpunkt då domen senast får verkställas. Motsvarande bestämmelse har meddelats i de övriga nordiska länderna.
I fråga om benådning innehåller NVYL särskilda regler för den som i Danmark, Finland, Island eller Norge har dömts genom dom som verkställs här i landet. De svenska bestämmelserna om nåd i brottmål äger, såvitt avser verkställighet här i riket, motsvarande tillämpning beträffande dansk, finsk, isländsk och norsk dom som avses i NVL. Nådebeslut som har meddelats i domslandet godtas i vårt land (31 § NVL).
Enligt 32 § NVL kan den som med stöd av internordisk verkställighetslag förs från ett nordiskt land till ett annat för verkställighet av frihetsstraff transporteras genom Sverige utan särskilt tillstånd.
Kungl. Maj:t har bemyndigats att delegera kriminalvårdsstyrelsens befogenheter enligt NVL till annan myndighet (33 § första stycket NVL). Bemyndigandet har ännu inte utnyttjats. I fall då verkställighet enligt 1 8& NVL föranleder talan inför svensk domstol tillerkänns justitiekanslern i samma paragraf andra stycket rätt att ta emot stämning samt i svenska statens namn själv eller genom ombud tala och svara som om det var fråga om en kronans fordran.
Enligt 34 § NVL likställs i denna lag med dom sådant beslut eller föreläggande som enligt lagstiftningen i den stat där det meddelats har samma verkan som dom, t. ex. svenskt strafföreläggande.
Prop. 1972: 98 | 27
Kostnader för verkställighet och åtgärder i övrigt enligt NVL skall i princip stanna på statsverket (33 § NVL).
Med stöd av 36 § NVL har Kungl. Maj:t i kungörelse den 22 maj 1963 (1963: 571) förordnat om lagens ikraftträdande i förhållande till de övriga nordiska länderna och beslutat att lagen skall tillämpas även i fråga om domar som har meddelats före ikraftträdandet.
3.2 Statistiska uppgifter
Årspublikationen Kriminalvården (Sveriges Officiella Statistik) innehåller statistiska uppgifter om bl. a. utländska medborgare som är intagna i svenska fångvårdsanstalter. Under 1970 intogs 1909 utländska medborgare i fångvårdsanstalter här i landet. Ungefär 58 procent av dessa var finska medborgare; drygt 11 procent var danska och norska medborgare, medan övriga representerade ett fyrtiotal nationaliteter.
Av de utlänningar som var dömda till fängelse och intogs i anstalt under 1970 var 58 procent dömda till kortare straff än 4 månader. 26 procent var dömda till fängelse i 4—12 månader. Övriga 16 procent var dömda till minst 1 års frihetsberövande. För hela fängelsepopulationen är motsvarande siffror för dem som intogs 1970 följande. 66 procent av de nykomna hade en strafftid på under 4 månader och 24 procent hade dömts till 4—12 månaders frihetsstraff. De resterande 10 procent var dömda till frihetsberövande i minst 1 år.
66 procent av de under år 1970 i anstalt intagna utlänningarna saknade tidigare kontakt med svensk kriminalvård. 17 procent hade tidigare varit intagna minst två gånger.
I fråga om tillämpningen av NVL innehåller ”Kriminalvården 1970” följande uppgifter. Antalet dömda i Sverige för vilka verkställighet av straff och anordnande av övervakning eller tillsyn förts över till annat nordiskt land uppgick under år 1970 till 4 874, medan motsvarande siffra för överföring till Sverige var 2 378. Verkställighetssamarbetets fördelning på olika påföljder och länder framgår av följande tabeller.
Verkställighet i Sverige 1970 av dom meddelad i annat nordiskt land
Påföljd Danmark = Finland Island Norge Summa
Frihetsstraff 49 67 — 19 135 Övervakning av vill-
korligt frigivna 2 21 — 2 25 Övervakning av vill-
korligt dömda 7 6 — 13 Böter 492 1536 — 177 2205
Verkställighet i annat nordiskt land 1970 av dom meddelad i Sverige
| Påföljd | Danmark = Finland Island Norge Summa | |||
| Frihetsstraff | 52 | 227 — | 38 | 317 |
| Böter | 1379 | 2293 8 | 877 | 4557 |
3.3 Rättsverkan av utländsk brottmålsdom
Dom i brottmål har i olika avseenden betydelse för senare rättsliga och administrativa ingripanden mot den dömde. Brottmålsdom har i första hand den verkan att domen är rättegångshinder i en ny process. När dom i brottmål har vunnit laga kraft, får enligt 30 kap. 9 § rättegångsbalken (RB) frågan om den tilltalades ansvar för gärning som har prövats genom domen inte på nytt tas upp till prövning. Denna regel avspeglar den i nutida processrätt allmänt antagna orubblighetsprincipen som uttrycks i den latinska sentensen ”ne bis in idem” (ej två gånger i samma sak). Regeln i 30 kap. 9 § RB är inskränkt endast genom reglerna om förändring och förening av påföljd i 34 kap. BrB och om särskilda rättsmedel i 58 och 59 kap. RB. Brottmålsdom har vidare betydelse i senare rättegång bl. a. som grund för straffskärpning vid återfall (26 kap. 3 § BrB). Brottmålsdom kan också inverka på administrativa avgöranden t. ex. ifråga om återkallelse av körkort.
I princip är det endast svensk brottmålsdom som enligt vår lagstiftning tillerkännes nu nämnd rättsverkan. Utländsk brottmålsdom har sålunda betydligt mera begränsad rättsverkan än svensk dom. Som tidigare nämnts (avsnitt 3.1) utgör dock brottmålsdom som har meddelats i annat nordiskt land hinder för nytt åtal här i landet för gärning som avses med domen, om domen skall verkställas här med stöd av NYL (29 § NVL). I övrigt hindrar emellertid utländsk dom inte att åtal väcks här i landet för samma gärning som har prövats genom domen och att gärningsmannen på nytt döms till påföljd för denna gärning. I visst avseende beaktas dock den utländska domen vid senare åtal. En bestämmelse härom finns i 2 kap. 6 § BrB. En redogörelse för denna bestämmelsc lämnas under 3.4.
Även i ett annat avseende tilläggs utländsk brottmålsdom rättsverkan här i landet. Enligt 26 kap. 3 § BrB skall den som har dömts till påföljd för sådant i BrB avsett brott som är belagt med fängelse och därefter, sedan domen har vunnit laga kraft, begår nytt brottsbalksbrott dömas enligt en strängare straffskala. Om det nya brottet är belagt med fängelse i högst sex månader, kan han dömas till fängelse i högst två år för återfallet. Är för det nya brottet stadgat fängelse på längre tid än sex månader men högst två år, höjs maximum för återfallet till fängelse i högst fyra år. Brott som någon har begått innan han fyllt arton år får
inte läggas till grund för straffhöjning. Detsamma gäller dom på böter eller disciplinstraff. Enligt paragrafens sista stycke kan utländsk dom vid återfall tillmätas samma verkan som svensk dom.
3.4 Svensk domstols straffrättsliga kompetens
Allmänna bestämmelser om i vilken utsträckning svensk straffrätt kan tillämpas finns i 2 kap. BrB, som har rubriken ”Om tillämpligheten av svensk lag”. Med ”svensk lag” avses svensk strafflag i vidsträckt mening, dvs. både BrB och straffbestämmelser i andra författningar.
I I $ första punkten föreskrivs att den som har begått brott här i riket skall dömas efter svensk lag och vid svensk domstol. I paragrafens andra punkt ges en bestämmelse för det fall att det är ovisst var brottet har förövats. Om det då finns skäl att antaga att brottet har begåtts inom riket, gäller samma bestämmelser som när det kan fastställas att brottet har förövats här i riket, dvs. gärningsmannen döms efter svensk lag och vid svensk domstol.
Enligt 2 § första stycket är svensk lag tillämplig och svensk domstol behörig att döma beträffande brott som svensk medborgare har begått utom riket. Detsamma gäller utlänning som har hemvist i Sverige. Det har överlämnats åt rättstillämpningen att bestämma huruvida en person skall anses ha tagit hemvist här i riket. Endast om bosättningen har viss stadigvarande karaktär, anses hemvist föreligga.
I paragrafens andra stycke föreskrivs att vissa andra kategorier utlänningar, som har begått brott utom riket, faller under svensk straffrättslig domsrätt. Efter svensk lag och vid svensk domstol kan sålunda dömas utlänning, som efter brottets begående har blivit svensk medborgare el- Jer har tagit hemvist här i landet, utlänning som är medborgare i annat nordiskt land och finns här eller utlänning som över huvud finns i riket, om det straff som kan följa på brottet enligt svensk lag är fängelse i mer än sex månader. En förutsättning för att en utlänning i nyssnämnda fall skall falla under svensk jurisdiktion är dock att den brottsliga gärningen inte var fri från ansvar enligt lag som gällde på gärningsorten.
I 3 § anges ett antal specialfall, i vilka svensk domstol är behörig att döma utlänning — även i annat fall än som anges i 2 § — för brott som har begåtts utom Sverige. Utlänning kan sålunda dömas här i landet och efter svensk lag, om brottet har förövats på svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av den som var befälhavare eller tillhörde besättningen på ett sådant fartyg. Även utlänning som har begått brott på område, där avdelning av krigsmakten befann sig, omfattas av den svenska domsrätten. Om han inte var krigsman, gäller detta endast om avdelningen befann sig på området för annat ändamål än övning. Har utlänning utomlands förövat brott mot Sverige, svensk medborgare eller svensk menighet, inrättning eller sammanslutning eller mot annan utlän-
Prop. 1972: 98 | 30
ning som hade hemvist i Sverige, kan han också dömas här enligt svensk lag. Slutligen är utlänning som har gjort sig skyldig till kapning av Iluftfartyg eller folkrättsbrott generellt underkastad svensk domstols straffrättsliga behörighet.
Enligt 5 § får åtal för brott, som har förövats inom riket, i vissa fall inte väckas annat än efter förordnande av Kungl. Maj:t eller den som Kungl. Maj:t har bemyndigat därtill. Sådant förordnande fordras, när brottet har begåtts på utländskt fartyg eller luftfartyg av utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen på fartyget eller eljest medföljde fartyget, i de fall då brottet har begåtts mot sådan utlänning eller mot utländskt intresse, Vidare föreskrivs i 5 § att brott som har förövats utom riket i regel inte får åtalas utan förordnande av Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj:t har bemyndigat därtill. Utan särskilt åtalsförordnande får åtal dock väckas, om brottet har förövats 1) på svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på sådant fartyg, 2) av krigsman på område där avdelning av krigsmakten befann sig, 3) i annat nordiskt land eller på fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller något av dessa länder eller av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse.
I 6 § finns, som berörts under 3.3, en bestämmelse om viss rättsverkan av utländsk dom. Har den misstänkte utom riket undergått straff eller ansvarspåföljd för en viss gärning, får han inte åtalas här i landet för samma gärning annat än efter förordnande av Kungl. Maj:t eller den som bemyndigats av Kungl. Maj:t. Om åtal väcks här i landet, åligger det domstol att vid bestämmande av påföljd ta skälig hänsyn till vad den dömde har undergått av den utom riket ådömda påföljden. Domstolen kan därvid efter omständigheterna döma till lindrigare straff än vad som är stadgat för gärningen i den svenska straffbestämmelsen eller helt efterge påföljd.
Med stöd av 5 och 6 88 har Kungl. Maj:t i brev (1972: 44) till RÅ bemyndigat RÅ att meddela åtalsförordnande för brott som har begåtts inom riket på utländskt fartyg eller luftfartyg av utlänning som var befälhavare celler tillhörde besättningen på fartyget eller eljest medföljde fartyget, i fall då brottet har begåtts mot sådan utlänning eller mot utländskt intresse. Bemyndigandet för RÅ avser också åtal för brott som har förövats utomlands av svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige. Slutligen har RÅ även bemyndigats att förordna om åtal för gärning för vilken svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige har undergått straff eller annan ansvarspåföljd utom riket.
I 7 § föreskrivs att de begränsningar som följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser skall beaktas i fråga om svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet. Detsamma gäller de begränsningar
som enligt särskilda bestämmelser följer av överenskommelse med främmande makt.
Viss annan lagstiftning innehåller bestämmelser som för särskilda brott innebär en utvidgning av svensk domstols behörighet i förhållande till reglerna i 2 kap. BrB. I 5 8 lagen (1971: 965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands finns en regel om krav på dubbel straffbarhet. Av denna regel följer att ansvar för gärning som avses i den aktuella lagen inte får ådömas, om gärningen var fri från ansvar enligt lag som gällde på gärningsorten. Enligt 5 § första stycket lagen (1966:78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet döms utlänning, som utom riket har brutit mot lagen, om han finns i Sverige, efter denna lag och vid svensk domstol, även om detta inte följer av 2 kap. 2 eller 3 §§ BrB. Motsvarande bestämmelse finns i 14 § första stycket lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln.
4 Nordisk rätt 4.1 Verkställighet av utländsk brottmålsdom
Det nordiska verkställighetssamarbetet regleras som tidigare nämnts (avsnitt 3.1) av en enhetlig lagstiftning. I övriga nordiska länder finns sålunda lagar som i allt väsentligt överensstämmer med NVL.
När det gäller verkställighet av utomnordisk dom i brottmål är Danmark hittills det enda land i Norden, vars lagstiftning medger sådan verkställighet. Danmark har i samband med ratifikationen av den förut nämnda europeiska brottmålsdomskonventionen genomfört lagstiftning om verkställighet av europeisk brottmålsdom, lov nr 522 af 23 december 1970 om fuldbyrdelse af europeiske straffedomme. Lagen, som trädde i kraft den 1 januari 1971, är i sina huvuddrag utformad som en hänvisning till konventionen. Där föreskrivs sålunda att avgöranden som omfattas av brottmålsdomskonventionen kan verkställas i enlighet med bestämmelserna i del II jämförd med del I i konventionen och bestämmelserna i lagen. I övrigt innehåller lagen endast de kompletterande materjella bestämmelser som konventionen förutsätter att varje land utfärdar. Sålunda ges regler för att anknyta konventionens verkställighetsförfarande till den danska rättegångsordningen.
I den nya danska verkställighetslagen finns vidare en särskild bestämmelse om förhållandet mellan denna lag och lagen om samarbete med Finland, Island, Norge och Sverige angående verkställighet av straff m. m. Enligt denna bestämmelse skall den nordiska verkställighetslagen fortsätta att gälla. Danmark har i samband med ratifikationen avgett förklaring härom i enlighet med konventionens art. 64.
Den danska lagen om verkställighet av europeiska brottmålsdomar reglerar också frågan om lagens tillämplighet i förhållande till stat :
som inte har tillträtt konventionen. Justitieministern bemyndigas att på grund av ömsesidigt avtal med icke-konventionsstat sätta lagen i kraft i förhållande till sådan stat. I förarbetena uttalas att det kan vara praktiskt att ha en sådan möjlighet när det gäller Spanien med hänsyn till det stora antalet danska turister som reser till detta land.
I överensstämmelse med art. 68 i konventionen föreskrivs vidare att den curopeiska verkställighetslagen endast är tillämplig på avgöranden som meddelas efter det konventionen har trätt i kraft mellan Danmark och vederbörande främmande stat. Justitieministern ges dock möjlighet att på grund av avtal med främmande stat förordna att lagen skall tillämpas också på tidigare avgöranden.
Slutligen bemyndigas justitieministern att i "ganske serlige tillfelde” förordna att verkställighet kan ske i Danmark utan iakttagande av konventionens bestämmelser. Det är därvid en förutsättning att fråga är om verkställighet av utländska avgöranden som inte omfattas av konventionen. Verkställigheten skall ske i enlighet med dansk lag och får inte medföra en försämring av den dömdes straffrättsliga situation. Lagen ställer inte något krav på ömsesidigt avtal i dessa fall. För den händelse främmande stat kräver ömsesidighet bemyndigas dock justilieministern att förordna om verkställighet av dansk dom mot den som har hemvist i vederbörande land.
I Finland och Norge kan verkställighet inte ske av utländsk brottmålsdom annat än med stöd av resp. lands nordiska verkställighetslag.
4.2 Rättsverkan av utländsk brottmålsdom
I Danmark ges utländsk brottmålsdom rättsverkan i betydligt större utsträckning än i övriga nordiska länder. Regler om utländsk dom som hinder för ny prövning av fråga om ansvar för samma gärning som omfattas av den utländska domen finns i kap. 2 8 10 a straffeloven. Denna paragraf har tillkommit samtidigt som den danska lagen om verkställighet av europeiska brottmålsdomar för att göra det möjligt för Danmark att utan förbehåll ratificera även brottmålsdomskonventionens ”ne bis in idem-avsnitt”. Den nya bestämmelsen innebär i sak endast mindre ändringar i förhållande till äldre föreskrifter. Dessa motsvarade nämligen i stor utsträckning konventionens reglering. Enligt $ 10 a första stycket kan den för vilken har meddelats dom som omfattas av brottmålsdomskonventionen eller i övrigt dom i den stat där gärningen har begåtts inte på nytt lagföras i Danmark för samma gärning, om han har slutligt frikänts från ansvar. Den som har fällts till ansvar genom sådan dom kan inte heller lagföras på nytt, om den ådömda påföljden har verkställts, om verkställighet av påföljden pågår eller om påföljden har bortfallit enligt domslandets regler. Detsamma gäller om den tilltalade har förklarats skyldig till brott utan att påföljd har ådömts. Enligt 8 10 a andra stycket gäller de nu redovisade reglerna
om rättsverkan av utländsk brottmålsdom inte, om gärningen har begåtts i Danmark eller om gärningen kränker den danska statens självständighet, säkerhet, författning eller offentliga myndigheter, ämbetsplikt mot staten eller sådana intressen vars rättsskydd förutsätter en särskild anknytning till danska staten. Har lagföring skett i fträmmande stat på begäran av dansk åklagarmyndighet, har dock dom meddelad i den staten rättsverkan enligt huvudregeln, även om gärningen har begåtts i Danmark eller kränker danskt statsintresse.
I de fall då kap. 2 § 10 a straffeloven inte är tillämplig och lagföring sker i Danmark av person som i främmande stat har ådömts påföljd för samma gärning, skall den påföljd som ådöms av dansk domstol nedsättas i den mån den tidigare ådömda påföljden har verkställts (8 10 b).
I Danmark finns också en regel som gör det möjligt för rätten att tillägga utländsk brottmålsdom samma rättsverkan vid återfall som en dansk dom (kap. 10 3 81 andra stycket straffeloven).
Den danska straffeloven innehåller ytterligare en regel om rättsverkan av utländsk brottmålsdom. Enligt kap. 2 § 11 kan dom som har meddelats i främmande stat läggas till grund för beslut i Danmark om frånkännande av rättighet. Detta gäller dock endast om den dömde är dansk medborgare eller bosatt i Danmark.
I Finland och Norge har utländsk brottmålsdom lika begränsad rättsverkan som i Sverige. Sådan dom är sålunda inte något absolut hinder mot att åtal väcks i Finland eller Norge för samma gärning som omfattas av domen och att gärningsmannen döms på nytt. I Finland krävs dock enligt 1 kap. 7 § strafflagen särskilt åtalsförordnande för att åtal skall få väckas för gärning, för vilken den misstänkte helt celler delvis har undergått straff utomlands. Om åtal väcks i Finland, skall det undergångna straffet ”enligt prövning” dras av från det ådömda straffet eller räknas som fullt straff. När det gäller dom, som har medde- Jats av dansk, isländsk, norsk celler svensk domstol, får åtal över huvud taget inte väckas i Finland utan särskilt åtalsförordnande. I den norska straffeloven finns en regel som gör det möjligt att göra avdrag för det straff som har avtjänats på grund av en utländsk dom, när någon döms på nytt i Norge för samma gärning (kap. I $ 13 tredje stycket).
I både Finland och Norge finns regler som motsvarar den svenska bestämmelsen i 26 kap. 3 § BrB om verkan av utländsk brottmålsdom i återfallssituationer. Enligt 6 kap. 3 § finska strafflagen skall sådant i Danmark, Island, Norge eller Sverige direkt ådömt frihetsstraff, som har avtjänats i Finland, beaktas vid straffmätningen för återfallsbrott. I övrigt skall rätten pröva om straff som har verkställts utomlands skall beaktas vid återfall. Enligt kap. 5 § 61 andra stycket den norska straffeloven kan rätten låta straff som har ådömts i annan stat få straffskärpande verkan vid återfall. 2— Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 98
4.3 Straffrättslig kompetens De danska bestämmelserna om straffiags tillämplighet i rummet finns i 2 kap. straffeloven. Den danska straffrättskompetensen omfattar brott som har begåtts i Danmark, på fartyg utanför folkrättsligt erkänt statsområde eller på fartyg som befann sig inom sådant område av någon som tillhörde fartyget eller medföljde fartyget som passagerare. Brott som har begåtts utom Danmark faller under dansk domsrätt, om brottet har begåtts av dansk medborgare eller den som är bosatt i Danmark och gärningen är straffbar också enligt gärningsortens lag eller, om den har förövats utanför folkrättsligt erkänt statsområde, kan medföra strängare straff än ”hefte”. (Maximitiden för ”hefte” är sex månader). Samma rcegler gäller också den som är medborgare i eller har hemvist i annat nordiskt land och uppehåller sig i Danmark, I nu nämnda fall får inte dömas till strängare straff än som kan följa enligt gärningsortens lagstiftning. Utan krav på dubbel straffbarhet och oberoende av gärningsmannens hemvist straffas brott utom Danmark som kränker danska statens självständighet, säkerhet m. fl. liknande intressen. Detta gäller också brott som riktas mot dansk medborgare eller mot den som är bosatt i Danmark, men endast om brottet har begåtts utanför folkrättsligt erkänt statsområde och kan medföra strängare straff än ”hefte”. Den danska straffrättskompetensen begränsas också av den rättsverkan som tillerkänns utländsk brottmålsdom enligt kap. 2 §§ 10 a och 10 b straffeloven. En redogörelse för dessa bestämmelser har lämnats i avsnitt 4.2. I 2 kap. straffeloven upptas slutligen en bestämmelse om begränsning av kompetensreglerna på grund av folkrättsligt erkända undantag. De finska bestämmelserna om tillimpningsområdet för finsk straffrätt finns i 1 kap. finska strafflagen. Den som har begått brott i Finland döms enligt finsk lag. Finsk medborgare eller utlänning, som är varaktigt bosatt i Finland, döms enligt finsk lag även för brott som han har begått utom Finland. Utlänning, som inte är varaktigt bosatt i Finland, döms enligt finsk lag för utomlands förövat brott, som har begåtts på finskt fartyg celler Iuftfartyg eller som riktar sig mot Finland, finsk medborgare eller finsk sammanslutning, inrättning eller stiftelse eller mot utlänning som är varaktigt bosatt i Finland. Utlänning, som inte är varaktigt bosatt i Finland, döms också enligt finsk lag för annan utom Finland begången brottslig gärning, om gärningen är straffbar även enligt lagen på gäraingsorten eiler har begåtts inom område där ingen stats lag gäller. Som framgår av redogörelsen i avsnitt 4.2 kan en utländsk brottnålsdom leda till att åtal inte väcks för gärning som omfattas av
domen eller att verkställt straff avräknas vid ådömande av straff i Finland (1 kap. 7 § strafflagen).
I kapitlet om tillämpningsområdet för finsk straffrätt föreskrivs även att, utan hinder av vad som i övrigt är stadgat i kapitlet, de inskränkningar i finsk lags tillämpningsområde som föranleds av allmänt erkänd internationellrättslig rättstillämpning skall lända till efterrättelse. Har Finland i vissa fall med främmande stat avtalat annat än som följer av strafflagens kompetensregler, skail dessa undantag gälla i enlighet med vad som föreskrivs i lag.
E norsk rätt finns reglerna om straffrättslig kompetens i 1 kap. straffeloven.
Norsk strafflag tillämpas på brott som har begåtts i Norge celler på norskt fartyg i öppen sjö eller på norskt luftfartyg utanför område som inte är underkastat någon stats höghetsrätt. Under norsk domsrätt faller
de av var fartyget befinner sig, om brottet har begåtts av besättningsman eller annan som medföljer fartyget.
Enligt norsk Jag straffas vidare brott som har förövats i utlandet av norsk medborgare eller person som är hemmahörande i Norge, om handlingen antingen faller under något av det flertal lagrum som särskilt anges i lagen eller utgör brott mot norska staten ciler statsmyndigheten eller är straffbar både enligt norsk lag och gärningsortens lag. De uppräknade lagrummen avser alla centrala brottstyper i straffeloven, En utlänning kan också oberoende av hemvist straffas för utomlands begånget brott, om handlingen innefattar något av vissa i lagen uppräknade brott, t. ex. brott mot statens säkerhet och grövre brott mot enskild. Vidare kan utlänning straffas även i andra fall, när brottet är att hänföra till en ”forbrytelse” (i motsats till en ”forseelse”) och handlingen är straffbar också enligt gärningsortens Jag samt gärningsmannen har hemvist i Norge eller uppehåller sig där. I sistnämnda fall kan lagföring dock inte ske, om straff inte kan ådömas enligt gärningsortens lag, vilket kan ha sin grund i att föreskriven angivelse inte föreligger, åtal för brottet är preskriberat, straff för brottet har verkställts eller eftergivits eller åtal har underlåtits. I de fall då åtal kan ske, får strängare straff inte ådömas än som är stadgat enligt gärningsortens lag.
Som redovisats i avsnitt 4.2 skall enligt norsk strafflag straff som har avtjänats utomlands, såvitt möjligt avdras vid ådömande av straff i Norge för samma gärning.
Tillämpningen av bestämmelserna i 1 kap. straffeloven om norsk straffrättslig kompetens begränsas av folkrättsligt erkända undantag.
5 Nordiskt lagstiftningssamarbete
Inom Norden har överläggningar ägt rum i frågan om de nordiska ländernas tillträde till brottmå!lsdomskonventionen och om de lagstiftningsåtgärder som kan krävas härför. I överläggningarna har deltagit representanter för justitiedepartementen i de nordiska länderna utom Island.
Vid överläggningarna, som påbörjades innan konventionen öppnades för undertecknande, enades man om att det var angeläget att de nordiska Jänderna tillträdde konventionen så snart som möjligt. I överensstämmelse härmed har Danmark, Norge och Sverige undertecknat konventionen i samband med att den öppnades för undertecknande den 28 maj 1970. Finland. som inte är medlem av Europarådet, planerar att ansluta sig till konventionen så snart detta blir möjligt efter ikraftträdandet.
Vid överläggningarna enades man också om att verkställighet i nordisk stat av dom meddelad i annan nordisk stat fortfarande bör regleras av den nordiska verkställighetslagstiftningen. Denna lagstiftning omfattar emellertid som tidigare nämnts inte annan frihetsberövande påföljd än ordinärt fängelsestraff. Brottmålsdomskonventionen däremot gäller frihetsberövande påföljd över huvud taget. Vid överläggningarna kom man överens om att de nordiska verkställighetslagarna kunde gälla utan ändring t. v. och att konventionens bestämmelser skulle tillämpas även inom Norden i den mån konventionen omfattar verkställighet som inte täcks av den nordiska regleringen. Man borde dock arbeta på en utvidgning av tillämpningsområdet för den nordiska verkställighetslagstiftningen. Man cnades således om att avge förklaring enligt art. 64 att konventionen inte skall tillämpas inom Norden i den mån verkställighet av brottmålsdom regleras av enhetlig nordisk lagstiftning.
Vid överläggningarna diskuterades även i vad mån länderna bör uppträda enhetligt när det gäller att utnyttja de möjligheter att göra förbehåll mot konventionen som anges i bilaga I. Man enades därvid om att om möjligt inte göra några sådana förbehåll. Från finsk, norsk och svensk sida frambölls dock, att man inte utan genomgripande lagändringar kunde godtaga del ITIL avdelning I om ”ne bis in idem” och att det därför kunde visa sig bli nödvändigt att göra förbehåll i denna del.
Vid de nordiska överläggningarna behandlades vidare frågan om metoden för konventionens införlivande med nationell rätt. Man konstaterade därvid att frågan om internationella överenskommelsers införlivande med intern rätt var föremål för utredning i samtliga berörda nordiska länder. Detta utredningsarbete hade dock inte i något land kommit så långt att något resultat hade redovisats. Vid överläggningarna rådde enighet om att man om möjligt inte skulle använda den
metod som hade varit den vanliga hittills, i varje fall i Danmark, Norge och Sverige. nämligen att alla relevanta föreskrifter i den internationell la överenskommelsen överförs till nationell rätt 2enom att bestämmelser med motsvarande innehåll förs in i der nationella lagstiftningen. Man ville i stället förfara på det sättet, att konventionens bestämmelser görs omedelbart tillämpliga som nationell rätt genom en i varje land utfärdad särskild lag, som också innehåller de bestämmelser som kan behövas för att komplettera konventionen. Man kom överens om att del III i konventionen, som innehåller bl. a. avsnittet om ”ne bis in idem”, inte skulle göras direkt tillämplig genom den särskilda verkställighetslagen. Denna del av konventionen borde i stället transformeras till intern rätt genom ändringar i resp. lands strafflagstiftning.
Vid de internordiska överläggningarna drog man även upp vissa riktlinjer för det särskilda domstolsförfarande som enligt konventionen skall föregå verkställighet i annan konventionsstat än den stat vari domen meddelats. Man enades om att mål om verkställighet av dom som omfattas av konventionen i princip skall handläggas enligt allmänna regler om förfarandet i brottmål. Det rådde även enighet om att dom på enbart böter eller förverkande av egendom bör verkställas cfter beslut av administrativ myndighet i enlighet med art. 37 andra punkten i konventionen.
Fart. 40 i konventionen anges omfattningen av prövningen vid domstol i det anmodade landet eller vid sådan myndighet som avses i art. 37. Domstolen eller myndigheten skall förvissa sig om att verkställigheten gäller en brottmålsdom enligt definitionen i art. 1 och att den dömde skulle ha kunnat straffas i den anmodade staten, om brottet hade begåtts där. Vidare skall domstolen celler myndigheten förvissa sig om att verkställighet inte skulle strida mot grundläggande principer i den anmodade statens rättsordning eller mot de principer om ”ne bis in idem” som anges i avdelning 1 av del III i konventionen. Slutligen skall domstolen eller myndigheten övertyga sig om att den särskilda ordning som föreskrivs i avdelning 3 i del [I för verkställighet av utevarodomar celler bötesföreläggande har iakttagits, Enligt andra stycket i art. 40 kan konventionsstat föreskriva att även andra i konventionen angivna villkor för verkställighet skall prövas av domstolen eller myndigheten. Vid de nordiska överläggningarna var man ense om att inte ge någon föreskrift i detta hänseende.
Slutligen förelåg enighet om att det inte är nödvändigt att samordna ikraftträdandet av den nordiska lagstiftningen på detta område.
Som framgår av redogörelsen i avsnitt 4 har Danmark genomfört lagstiftning om verkställighet av utländsk brottmålsdom och om principen ”ne bis in idem” i cnlighet med överenskommelsen vid de nordiska överläggningarna. Den danska lagstiftningen har som nämnts redan trätt i kraft.
Prop. 1972: 98 | 38
6 Departementspromemorian
6.1 Sveriges tillträde till konventionen
I promemorian framhålls att brottsligheten har blivit en alltmera internationell företeelse vilket ger utslag bl. a. i kriminalstatistiken. Antalet utlänningar bland dem som avtjänar straff på fångvårdsanstalt här i landet har varit ständigt stigande under senare år. Av de utlänningar som intogs i fångvårdsanstalt under år 1970 var det övervägande antalet, 70 procent, nordiska medborgare, medan övriga representerade ctt fyrtiotal olika nationaliteter. Statistiken för år 1970 visar att 16 procent av de utlänningar som intogs i fångvårdsanstalt under detta år var dömda till fängelse under minst ett år. Tillgängliga statistiska uppgifter ger enligt promemorian inte upplysning huruvida de intagna utlänningarna hade hemvist här eller endast vistades tillfälligt i landet, när de dömdes.
I promemorian anges vidare att det också förekommer att svenska medborgare är berövade friheten i utländska fängelser. F.n. finns i utomnordiska länder ett tiotal svenska medborgare som avtjänar frihetsstraff på minst ett år eller som är arresterade och kan riskera flerårigt frihetsstraff. Vissa av dessa har dömts, eller kan komma att dömas, till långa frihetsstraff för brott som här i landet troligen skulle ha bedömts betydligt lindrigare och straffet avtjänas ibland under svåra förhållanden.
Enligt promemorian torde det också vara relativt vanligt att lagöverträdare åläggs bötesswaff i annai land än hemlandet. Det antas att trafiköverträdelser är en dominerande orsak till sådana bötesålägganden.
I promemorian erinras om att man i dag i de flesta Jänder saknar möjlighet att verkställa brottmålsdom som ådömts i annat land men att man i Norden sedan 1963 har samarbete i fråga om straffverkställighet med stöd av enhetlig lagstiftning. För Sveriges del är huvudbestämmelserna på detta område intagna i lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. (NVDL). Det nordiska samarbetet omfattar i huvudsak verkställighet av böter, förverkande på grund av brott, ordinärt frihetsstraff samt anordnande av övervakning av villkorligt dömd och villkorligt frigiven. Enligt promemorian överflyttades under år 1970 verkställighet av straff, inbegripet övervakning av villkorligt frigiven och av person, dömd till skyddstillsyn, från Sverige till annat nordiskt land i fråga om 4874 dömda, medan motsvarande siffra för överföring till Sverige var 2 378.
I promemorian förklaras att den dömande staten i vissa situationer kan få bistånd av annan stat att verkställa brottmålsdom genom att den dömde utlämnas för verkställighet. Möjligheterna att genomföra verkställighet i domslandet med hjälp av utlämning är emellertid begrän-
sade, bl. a. därför att det är en allmän princip att egna medborgare inte utlämnas och att utlämning inte sker för mindre allvarlig brottslighet. Dessa principer är fastslagna i bl. a. den europeiska utlämningskonventionen av den 13 december 1957, som har ratificerats av Sverige.
Om den som har dömts till påföljd för brott inte utlämnas för verkställighet i det land där domen har meddelats, kan det enligt promemorian bli fråga om att väcka åtal för brottet i ny rättegång i hemlandet. Att gärningsmannen redan har dömts för brottet i annat land anses i allmänhet inte hindra ny lagföring för samma brott, i synnerhet inte om gärningsmannen har undandragit sig verkställighet av straffet. Detta gäller också för Sveriges del (2 kap. 6 § BrB) med visst undantag för dom meddelad i annat nordiskt land (29 § NVTLT). Det brott för vilket gärningsmannen har dömts i främmande stat, torde i allmänhet ha begåtts i annat land än den dömdes hemland. För att genomföra rättegången kan myndigheterna i hemlandet behöva bistånd av myndighet i annat land för delgivning av stämning eller annan rättegångshandling, bevisupptagning o. d. I promemorian hänvisas till den reglering dessa frågor har fått dels i den europeiska konventionen den 20 april 1959 om inbördes rättshjälp i brottmål (prop. 1961: 48), dels i lagen (1942: 816) om bevisupptagning åt utländsk domstol, dels i kungörelsen (1909 nr 24 s. 1) ang. delgivning av handling på begäran av utländsk myndighet dels i lagen (1946: 817) om bevisupptagning vid utländsk domstol.
Inom Europarådet har man länge arbetat på att få till stånd ett vidgat samarbete angående verkställighet av brottmålsdom. Till följd härav finns numera tre europeiska konventioner som innehåller bestämmelser om verkställighet av utländsk brottmålsdom. År 1964 öppnades för undertecknande dels konventionen om övervakning av villkorligt dömda och villkorligt frigivna, dels konventionen om straff för vägtrafikbrott (trafikbrottskonventionen). Slutligen har i maj 1970 den europeiska konventionen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen) lagts fram i Haag för undertecknande.
I promemorian erinras om att Sverige vid ratifikation av trafikbrottskonventionen i enlighet med Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut (prop. 1971: 114, JuU 26, Rskr 295) och i likhet med Danmark och Norge kommer att göra förbehåll mot del III om verkställighet i hemviststaten. Som skäl för detta förbehåll anges i propositionen (s. 53) främst att brottmålsdomskonventionen öppnats för undertecknande, att frågan om internationell verkställighet av brottmålsdomar bör lösas i samband med att förslag till lagstiftning grundad på brottmålsdomskonventionen läggs fram och att man från svensk sida avser att gemensamt med övriga nordiska länder arbeta för ett snabbt ikraftträdande av den konventionen.
Med anledning av brottmålsdomskonventionen anförs i promemorian att det utanför det nordiska verkställighetssamarbetet hittills inte va-
rit möjligt att här i landet verkställa utländsk brottmålsdom eller att överflytta verkställigheten av svensk dom till annat land. Detta har fått till fölid att påföljd för brott enligt promemorian i många fall verkställs i det land där domen har meddelats, även om den dömde är utländsk medborgare och saknar hemvist i domslandet. I promemorian anges att avsaknaden av möjligheter att flytta över straffverkställigheten till den dömdes hemland innebär flera nackdelar. Verkställighet av frihetsstraff i fftämmande land kan sålunda skapa särskilda svårigheter både för den intagne och för kriminalvårdsmyndigheterna i det land där verkställigheten sker. Språksvårigheter kan medföra att den intagne får dålig eller ingen kontakt med personal och medintagna och kan göra det omöjligt för honom att få lämplig behandling, delta i undervisning m. m. Den som avtjänar frihetsstraff i annat land än hemlandet kan i allmänhet inte heller få besök av anhöriga. Den intagnes frigivning kan som regel inte heller förberedas i önskvärd utsträckning, eftersom straffet avtjänas i annat land än det där han kommer att uppchålla sig efter frigivningen. Detta förhållande kan också inverka på frågor rörande permission och villkorlig frigivning. Enligt promemorian kan vissa olägenheter uppstå även vid verkställighet av bötesstraff. om gärningsmannen inte är hemmahörande i det land där dom eller föreliggande meddelas. Om böterna inte betalas ecnast, kan det anses nödvändigt att hålla kvar den bötfällde i landet, til dess betalning sker. I promemorian framhålls att brottmålsdomskonventionen är ctt instrument som bör kunna användas för att göra straffverkställigheten både humanare och effektivare i de fall då gärningsmannen har dömts utanför sitt hemland. Det erinras om att man vid de nordiska överläggningarna varit ense om att det är angeläget att de nordiska länderna tillträder konventionen så snart som möjligt samt att Danmark, Norge och Sverige genast hade undertecknat konventionen när den lades fram i Haag. Danmark har redan genomfört erforderlig lagstiftning och ratificerat konventionen. . Brottmålsdomskonventionen har enligt promemorian en väsentlig uppgift att fylla i det internationella samarbetet på straffrättens område. Det föreslås därför att Sverige tillträder konventionen. De lagstiftningsåtgärder som behövs för ett tillträde redovisas längre fram i promemorian.
Enligt art. 61.1 kan stat som tillträder konventionen begagna sig av en elior flera av de möjligheter till förbehåll som räknas upp under a)—Ff) i bilaga I till konventionen. I promemorian framhålls att frågan om förbehåll har diskuterats vid de tidigare nämnda nordiska överläggningarna och att man då var ense
om att om möjligt undvika att göra förbehåll. Danmark har sedermera ratificerat konventionen utan förbehåll.
Förbehållen under a)—e) i bilaga I hänför sig till konventionens huvudavsnitt om verkställighetssamarbete. I promemorian anges att frågan om förbehåll i något avseende skall göras mot föreskrifterna i detta avsnitt bör övervägas med beaktande av att det enligt art. 4 i konventionen är en allmän förutsättning för verkställighet i annan stat än den dömande staten att den gärning domen avser skulle ha varit ett brott, om den hade begåtts på den anmodade statens område, och att lagöverträdaren skulle ha kunnat ådömas straff, om han hade begått gärningen där. Vidare bör man enligt promemorian beakta de vidsträckta möjligheter att vägra verkställighet som följer av bestämmelserna i art. 6 i konventionen. Det framhålls också att varje begränsning av skyldigheter att deltaga i verkställighetssamarbetet kan leda till att man berövar sig möjligheterna att i särskilt ömmande fall låta personer med hemvist i Sverige få avtjäna straff här i landet.
Beträffande vissa av de olika möjligheter till förbehåll som behandlas under a)—e) uttalas i promemorian följande.
Enligt (a) kan konventionsstat förbehålla sig rätten att vägra verkställa dom som avser fiskaliskt eller religiöst brott. I fråga om fiskaliskt brott hänvisas i promemorian till att utlämningslagarna inte innehåller något undantag för brott av detta slag. Med hänsyn härtill anses det inte föreligga något skäl att i detta sammanhang göra undantag för sådana brott, När det gäller religiöst brott bör man enligt promemorian ofta kunna vägra verkställighet under hänvisning till att gärningen inte är straffbar enligt svensk lag (art. 4) eller att verkställigheten skulle strida mot grundläggande rättsprinciper här i landet [art. 6 (a)l.
I (b) föreskrivs att konventionsstat kan förbehålla sig rätten att vägra verkställa påföljd för gärning som enligt lagen i den anmodade staten kan beivras endast av administrativ myndighet. Detta förbehåll saknar enligt promemorian betydelse för Sverige. De påföljder som omfattas av konventionen ådöms inte i något fall i Sverige ”endast av administrativ myndighet”.
Förbehållet i (c) avser åtalspreskription. Konventionen förutsätter att konventionsstat, som inte har gjort förbehåll, godtar den dömande statens regler om preskription av åtal. Det finns däremot möjlighet för den anmodade staten att vägra verkställighet om den ådömda påföljden skulle vara preskriberad enligt den statens lag [(art. 6 (1)1. I promemorian förklaras att man i mera extrema fall torde kunna vägra verkställighet under åberopande av ordre-public-klausulen i art. 6 (a).
Enligt (d) kan konventionsstat utesluta verkställighet av utevarodom eller ”ordonnance pånale” eller båda dessa typer av avgöranden från konventionens tillämpning. I promemorian framhålls att konventionens särskilda regler om verkställighet av sådana avgöranden (art. 21—30) 21— Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 98
garanterar att den dömde, om han så önskar, kan få målet omprövat vid förhandling i sin närvaro. Enligt (c) kan konventionsstat vägra att tillämpa art. 8 i konventionen, dvs. vägra att godtaga bestämmelsen att preskriptionsavbrytande handling, som har företagits i den dömande staten och där har cn viss effekt, ges samma effekt i den anmodade staten. I promemorian uttalas att det inte torde finnas något hinder för Sveriges del att godtaga inte bara preskriptionsavbrytande åtgärd som vidtagits i den dömande staten utan även effekten av sådan åtgärd. I promemorian förklaras att det sålunda inte torde finnas anledning för Sverige att begagna sig av möjligheterna att göra förbehåll i något av de fall som anges under a)—e). Under (f) i bilaga I finns slutligen en möjlighet till förbehåll mot konventionens del IT om europeisk brottmålsdorms internationella rättskraft. I detta avsnitt behandlas i avdelning 1 ”ne bis in idem”, dvs. frågan om utländsk brottmålsdom som hinder för prövning av samma gärning i ny rä:tegång, och i avdelning 2, som har rubriken ”Möjlighet att beakta tidigare brottmålsdom”, frågan om utländsk brottmålsdoms rättsverkan i rättegång om annan senare brottslighet begängen av samme gärningsman och sådan doms betydelse för förlust av rättigheter. Förbehåll kan göras mot endera av dessa två avdelningar. I art. 61.2 föreskrivs att konventionsstat kan ”helt eller delvis” återtaga ett förbehåll som gjorts. I tredje stycket i samma artikel sägs att konventionsstat, som gjort förbehåll i fråga om någon bestämmelse i konventionen, inte kan kräva av annan konventionsstat att denna bestimmelse skall tillämpas. Staten kan dock, om förbehållet är ”partiellt eller villkorligt”, kräva att bestämmelsen tillämpas i den mån den själv har godkänt densamma. Enligt promemorian torde av dessa bestämmelser följa att förbehåll kan göras mot t. ex. en del av innehållet i avdelning I om ”ne bis in idem”. I fråga om konventionens regler i art. 53 om ”ne bis in idem” uttalas i promemorian att dessa regler ger betydligt vidsträcktare rättsverkan åt utländsk brottmålsdom än som f.n. gäller enligt svensk rätt. Enligt konventionen är, både frikännande dom och fällande dom som har verkställts eller håller på att verkställas i en konventionsstat, hinder i annan konventionsstat för ny prövning av gärning som avses med domen. Utländsk dom ges även sådan rättsverkan, när påföljden enligt den dömande statens lag har bortfallit på grund av nåd, amnesti eller preskription. Konventionsstat är däremot inte skyldig att tillerkänna utländsk brottmålsdom här nämnd rättsverkan, om domen avser gärning som var riktad mot den statens offentliga intresse eller om gärningen har begåtts i den staten. I sistnämnda fall gäller dock inte denna undantagsbestämmelse om gärningsstaten själv har begärt lagföring i den dömande staten för gärningen.
I de fall då en person, trots ”ne bis in idem”-reglerna, kan dömas för gärning, för vilken han har dömts i annan konventionsstat, skall från den påföljd som han åläggs avräkning ovillkorligen ske för frihetsberövande påföljd som har verkställts på grund av den tidigare domen (art. 54),
Det konstateras i promemorian att svensk ratifikation utan förbehåll i fråga om ”ne bis in idem”. kräver vissa lagändringar. Vid genomförandet av dessa ändringar bör man enligt promemorian beakta det samband som finns med reglerna om svensk strafflags tillämplighet på brott som har begåtts utomlands. Enligt 2 kap. BrB är svensk strafftag tillämplig på brott begångna utomlands utan att det i allmänhet krävs att gärningen skall vara straffbar även på gärningsorten. I konventionen ges utländsk frikännande dom res judicata-verkan även i fall då den tilltalade har frikänts därför att gärningen iote är straffbar enligt den dömande statens lag. Införandet av en sådan regel kan enligt promemorian knappast förenas med behörighetsregler som inte bygger på principen om dubbel straffbarhet som förutsättning för straffrättslig jurisdiktion över utomlands begångna brott.
Det framhålls i promemorian att den reglering av utländsk brottmålsdoms res judicata-verkan som finns i brottmålsdomskonventionen sedan länge har gällt i Danmark, där behörighetsreglerna också begränsas av krav på dubbel straffbarhet.
I promemorian förklaras att det inte bör möta några principiella betänkligheter att nu begränsa omfattningen av svensk domstols jurisdiktion och tillerkänna utländsk brottmålsdom större rättsverkan än f.n. Det anses i [lertalet fall angeläget att den som en gång fått sin sak prövad i rättegång i ett land inte på nytt i annat land utsätts för den påfrestning som en lagföring innebär. I promemorian framhålls vidare att det ofta är en slump att brott som begåtts utomlands blir känt för hemlandets myndigheter. Detta gäller i synnerhet mindre allvarlig brottslighet. Är det fråga om mycket grov brottslighet kan det enligt promemorian å andra sidan vara stötande att behöva acceptera att t. ex. en svensk medborgare har blivit frikänd utomlands eller där har ådömts betydligt lindrigare straff, än han skulle ha ådömts om åtal hade väckts vid svensk domstol.
I promemorian föreslås således att lagstiftningen om rättsverkan av utländsk dom ändras så att konventionens ”ne bis in idem”-regler 1 princip kan godtas. Det föreslås dock att undantag görs för viss grövre brottslighet och att Sverige därför gör ett begränsat förbehåll mot avdelning I om ”ne bis in idem”. Enligt promemorian bör även bestämmelserna om svensk strafflags tillämplighet på brott utomlands i detta sammanhang ändras på motsvarande sätt. En närmare redovisning för detta ändringsförslag ges i ett senare avsnitt av promemorian.
Avdelning 2 i del III av konventionen omfattar art. 56 och 57 och in-
nehåller bestämmelser om ”Möjlighet att beakta tidigare brottmålsdom”. Enligt art. 56 skall konventionsstat vidtaga lämpliga lagstiftningsåtgärder för att ge europeisk brottmålsdom rättsverkan i rättegång rörande annan senare brottslighet som samme gärningsman har gjort sig skyldig till. I promemorian förklaras att Sverige uppfyller konventionens krav i denna del genom bestämmelsen i 26 kap. 3 3 tredje stycket BrB enligt vilken bestämmelse förhöjt straff vid återfall kan grundas även på utländsk dom i brottmål.
Enligt art. 57 skall konventionsstat ”vidtaga de lagstiftningsåtgärder den finner lämpliga för att göra det möjligt att beakta europeisk brottmålsdom som har meddelats efter förhandling i den dömdes närvaro för tillämpning helt eller delvis av diskvalifikation som enligt dess egen lag tilläggs domar meddelade inom dess eget område”. Konventionsstat skall också bestämma villkoren för sådan doms beaktande.
I promemorian uttalas att den exakta innebörden av dessa bestämmelser är något oklar. Det anses dock att den tolkningen ligger närmast till hands, att europeisk brottmålsdoms rättsverkan som underlag för beslut om diskvalifikation, dvs. förlust av rättighet, i princip och i varje fall till någon del skall tillerkännas motsvarande verkan här i landet när samma diskvalifikation enligt svenska bestämmelser kan följa på grund av brottmålsdom. I de författningar som anger sådan rättsverkan av svensk brottmålsdom torde enligt promemorian regelmässigt finnas generellt utformade bestämmelser av innebörd, att samma verkan inträder på grund av allmän oläimplighet eller liknande. Som exempel anges 7 § passkungörelsen (1940: 471) och + $ lagen (1960: 408) om behörighet att utöva läkaryrket. I promemorian förklaras att även i fall då en författning inte innehåller uttrycklig bestämmelse om att utlindsk brottmålsdom kan beaktas, torde med hänsyn till grunderna för föreskrifterna om svensk brottmålsdoms rättsverkan en motsvarande utländsk brottmålsdom kunna åberopas för tillämpningen av gencralklausuler av detta slag.
Det föreslås sålunda i promemorian att förbehåll inte görs mot avdelning 2 i del III av konventionen.
Konventionsstat kan genom förklaring, ställd till Europarådets generalsekreterare, få möjlighet att i olika avseenden avvika från konventions regler för förfarandet vid handläggning av framställning om verkställighet.
Enligt art. 15 skall framställning om verkställighet och övriga meddelanden sändas resp. mottagas av konventionsstaternas justiticdepartement eller utväxlas direkt mellan vederbörande myndigheter. Konventionsstat kan avvika från dessa regler. Under hänvisning till praxis på andra områden föreslås i promemorian att framställningar och andra meddelanden för svensk del skall sändas och mottagas av utrikesdepartementet och att denna avvikelse från huvudregeln skall anmälas till gencralsekreteraren.
I art. 19 ges bestämmelser om översättning av framställningar och därvid fogade handlingar. Enligt huvudregeln kan avsändarstaten använda sitt eget språk. Konventionsstat kan emellertid förbehålla sig rätt att kräva att framställningar och andra handlingar skall åtföljas av översättning antingen till dess eget språk eller till något av Europarådets officiella språk — franska eller engelska — eller till det av dessa båda språk som staten anger. Liknande översättningsregler finns i rättshjälpskonventionen och trafikbrottskonventionen.
I promemorian uttalas att Sverige vid ratifikation av trafikbrottskonventionen i enlighet med riksdagens godkännande kommer att förbehålla sig rätt att kräva att framställning om lagföring och därvid fogade handlingar skall åtföljas av Översättning till svenska eller engelska språket. När det gäller brottmålsdomskonventionen, bör enligt promemorian översättningsfrågan i princip regleras på samma sätt om i fråga om trafikbrottskonventionen. Det anses dock nödvändigt att göra viss avvikelse. Trafikbrottskonventionen skall över huvud taget inte tillämpas i förhållandet mellan Sverige och övriga nordiska stater. I promemorian föreslås emellertid att brottmålsdomskonventionen skall ha sådan tilllämpning i fall då nordiska verkställighetslagen inte är tillämplig. Det anses uppenbart att man från svensk sida inte behöver kräva översiättning till svenska eller engelska av handling som upprättats på danska eller norska språket medan att det däremot torde vara nödvändigt att handling på finska eller isländska åtföljs av översättning till svenska eller engelska språket.
Enligt promemorian bör Sverige sålunda enligt art. 19.2 förbehålla sig rätt att kräva att framställning om verkställighet och därvid fogade handlingar, som är avfattade på annat språk än danska, norska eller svenska, skall vara översatta till svenska eller engelska språket.
I art. 64.3 föreskrivs, att de konventionsstater som har reglerat eller framdeles reglerar sina inbördes förhållanden på detta område på grundval av enhetlig lagstiftning eller som för sitt vidkommande har inrättat eller inrättar ett särskilt system har rätt att utan hinder av konventionens bestämmelser tillämpa denna lagstiftning eller detta system. I promemorian uttalas att de delegerade vid de nordiska överläggningarna har rekommenderat att verkställighet av dom meddelad i annan nordisk stat fortfarande regleras av den nordiska verkställighetslagstiftningen samt att Danmark vid ratifikation av brottmålsdomskonventionen har avgett förklaring i enlighet med denna rekommendation. Det föreslås att även Sverige avger sådan förklaring.
6.2 Metoden för att införliva konventionen med svens rätt
I promemorian behandlas också frågan vilken metod som bör användas för att införliva konventionen med svensk rätt. När det gäller civilrätt, straffrätt och processrätt, har den hittills vanligaste metoden varit
att den internationella överenskommelsen i den mån den behöver omarbetas — transformeras — till svensk lag med användning av svensk lagstiftningsteknik och svenskt språkbruk (transformationsmetoden). En annan metod är att — utan transformering — införliva överenskommelsen med vår rättsordning genom att i en författning hänvisa till överenskommelsen och förklara att dess bestämmelser skall gälla som svensk lag (inkorporeringsmetoden). Denna metod har inte tidigare använts på straffrättens område men har däremot tillämpats inom civilrätten.
I promemorian crinras om att utredningen (Ju 1968: 63) om författningspubliccering m. m. genom tilläggsdirektiv (se 1979: Ju 42) fått i uppdrag bl. a. att undersöka i vilken omfattning transformationsmetoden kan överges och ersättas med enklare metoder. I Danmark, Finland och Norge arbetar kommittéer med motsvarande utredningsuppdrag. I direktiven för den svenska utredningen uppmanas denna att samarbeta med utredningarna i de övriga nordiska länderna. Enligt promemorian väntas kommittén redovisa resultatet av sitt arbete i denna del under år 1974.
I promemorian framhålles vidare att man vid de nordiska överläggningarna om brottmålsdomskonventionen i princip varit cnig om att konventionens verkställighetsdel, art. 1—52, borde kunna direkt inkorporeras i nationell rätt genom en särskild lag i vilken samtidigt togs in vissa kompletterande bestämmelser. Den del av konventionen, art. 53— 57, som innehåller bl. a. regler om ”ne bis in idem” borde däremot i relevanta delar transformeras till intern lagstiftning på sedvanligt sätt.
I promemorian förklaras att inkorporeringsmetoden obestridligen har vissa fördelar. Genom ait göra konventionstext till intern rätt utan transformation undgår man risken att avvika från den folkrättsligt bindande texten. Från praktisk synpunkt har metoden vidare den fördelen att den är arbets- och tidsbesparande.
Den väsentligaste invändningen mot inkorporeringsmetoden är enligt promemorian att den kan medföra svårigheter för myndigheter och censkilda när det gäller att tillägna sig innehållet i bestämmelserna, i synnerhet om dessa i systematiskt eller annat hänseende är utformade på ett för svensk lagstiftning främmande sätt.
I promemorian förklaras att transformationsmetoden är mera tillfredsställande från nyssnämnda synpunkter. Den internationella överenskommelsens bestämmelser överförs därvid till svensk rätt med en teknik och ett språkbruk som är välbekant och därför lätt att tillämpa för berörda myndigheter. Inom överenskommelsens ram kan man också göra förtydliganden och bättre anpassa överenskommelsens bestämmelser efter nationella förhållanden. En påtaglig fördel är enligt promemorian vidare att de bestämmelser i konventionen som inte har betydelse för svenska förhållanden eller som enbart har folkrättslig natur och inte berör myndigheter eller enskilda kan utelämnas.
I promemorian uttalas slutligen att inkorporeringsmetodens avigsidor är ägnade att inge särskilda betänkligheter på straffrättens område. Det föreslås därför att brottmålsdomskonventionen i sin helhet införlivas med svensk rätt med användning av transformationsmetoden. Det påpekas att detta visserligen är ett visst avsteg från den nordiska likformigheten eftersom Danmark för sin del redan har genomfört lagstiftning på detta område med användande av inkorporeringsmetoden i fråga om konventionens verkställighetsdel. I promemorian uttalas att detta torde sakna betydelse från praktisk synpunkt. Genom att i förevarande fall använda transformationsmetoden undviker man också att föregripa de ställningstaganden som kan bli resultatet av författningspubliceringsutredningens arbete.
6.3 Huvuddragen av lagstiftningen 0.3.1 Verkställighetsreglernu
I promemorian föreslås att brottmålsdomskonventionens verkställighetsregler införlivas med svensk rätt genom cn särskild lag som benämns ”lag om internationellt samarbete rörande verkställighet av påföljd för brott”.
I promemorian uttalas att den nya lagens användningsområde inte behöver begränsas till det internationella samarbete i fråga om verkställighet av påföljd för brott som avses med brottmålsdomskonventionen. Det kan bli aktuellt att genom särskild överenskommelse med stat som inte har tillträtt konventionen möjliggöra att i den staten meddelade brottmålsdomar verkställs i Sverige eller att här meddelade brottmålsdomar verkställs i den främmande staten. I den utsträckning det är möjligt bör sådana separata överenskommelser i tillämpliga delar anpassas till konventionen, men avvikelser bör kunna göras under förutsättning att de skäl som kan åberopas för verkställighet i Sverige av domar meddelade i vederbörande främmande stat är särskilt beaktansvärda. Regler som gör det möjligt att tillämpa bilaterala överenskommelser av detta slag bör enligt promemorian tas in i den nya lagen.
Enligt promemorian finns emellertid också grundad anledning antaga att det i enskilda fall kan uppkomma behov att av humanitära, sociala eller andra särskilda skäl flytta över verkställighet till Sverige av påföljd som främmande stat, med vilken Sverige cj ingått någon generell överenskommelse, har ådömts svensk medborgare eller utlänning med hemvist här. Det kan också bli aktuellt att till sådan stat överflytta verkställighet av påföljd som i Sverige har ådömts medborgare i den staten eller person med hemvist där. Det föreslås att lagen bör öppna möjlighet också för överflyttning av verkställighet i fall av detta slag.
I promemorian föreslås vidare att lagens tillämplighet bör göras beroende av att Kungl. Maj:t särskilt förordnar härom. Såvitt avser stater
som har ratificerat brottmålsdomskonventionen föreslås att förordnandet i princip omfattar alla de bestämmelser i lagen som är grundade på konventionen. Avvikelser från denna huvudregel blir aktuella i den mån någon eller några konventionsstater begagnar sig av de i art. 61 och bilaga I medgivna möjligheterna till förbehåll mot vissa delar av konventionen eller vissa bestämmelser i denna. Ingås annan generell överenskommelse om samverkan med avseende på verkställighet av brottmålsdomar med främmande stat, bör överenskommelsens innehåll, inom de gränser som lagen ger, bli avgörande för förordnandets räckvidd. Detta gäller även när överenskommelse har nåtts om verkställighet i visst konkret fall. I konventionen är föreskrifter av rent folkrättslig karaktär och bestämmelser som rör såväl den stat som begär verkställighet (den ”anmodande staten”) som den stat där verkställighet avses äga rum (den ”anmodade staten”) eller rör myndigheter i båda dessa stater spridda i ett stort antal artiklar och inte sällan mer eller mindre sammanblandade. 1 promemorian föreslås att man i den svenska lagen i stället samlar alla de regler som rör verkställighet av utländsk brottmålsdom i Sverige i två särskilda avdelningar av lagen — en för domar meddelade i konventionsstater (europeiska brottmålsdomar) och en för andra utländska brottmålsdomar — och i en följande, tredje avdelning sammanför de bestämmelser som skall gälla när från svensk sida görs framställning om verkställighet i främmande stat av en här meddelad brottmålsdom. För båda dessa situationer gemensamma föreskrifter föreslås få sin plats i en avslutande, fjärde avdelning av lagen. Enligt promemorian torde det i den svenska lagen inte krävas någon motsvarighet till de i del I (art. 1) av konventionen upptagna definitionerna. Enligt art.2 i konventionen är bestämmelserna i del II tillämpliga på (a) påföljd som innebär frihetsberövande, (b) böter eller förverkande av egendom och (c) s. k. diskvalifikation. Med diskvalifikation förstås enligt art. 1 (e) ”förlust eller suspension av rättighet eller berövande eller förlust av rättslig behörighet”. Som exempel på diskvalifikation kan nämnas återkallande av körkort eller pass. Enligt art. 6 (m) kan den anmodade staten vägra att verkställa brottmålsdom meddelad i den anmodande staten ”om och i den utsträckning diskvalifikation är ålagd genom domen”. Enligt art. 49.1 får verkställighet av sådant beslut ske endast om den anmodade statens lag föreskriver diskvalifikation vid brott av det slag som domen omfattar. I det enskilda fallet skall dessutom alltid ske en diskretionär prövning av om beslutet bör verkställas i den anmodade staten, Denna prövning skall göras av den domstol som enligt art. 37 har att slutligt pröva framställning av verkställighet. I promerorian anges att art. 6 (m) torde medge att i nationell lag meddelas en generell föreskrift om att diskvalifikationsbeslut inte i något
fall skall verkställas. Sådan särskild rättsverkan av brottmålsdom som avses här inträder enligt svensk rätt i tämligen begränsad omfattning. Enligt promemorian skulle det dessutom sannolikt i många fall uppkomma praktiska svårigheter att här i landet verkställa ett utländskt diskvalifikationsbeslut. Det föreslås därför att möjligheten att helt utesluta sådana beslut från lagens tillimpningsområde utnyttjas. Lagen bör sålunda vara tillämplig endast på utländska brottmålsdomar varigenom ådömts frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande. Under sådana förhållanden krävs ingen motsvarighet till de särskilda konventionsbestämmelserna i art. 49—52 om diskvalfikation.
Enligt art. 3.2 i konventionen är konventionsstat behörig att verkställa påföljd, som har ålagts i annan konventionsstat, endast på framställning av den staten. I konventionen uppställs vidare krav på att dom avseende sådan påföljd skall vara lagakraftvunnen och i princip även verkställbar för att få verkställas i annan konventionsstat "art. 1 (a) och art. 3.11. Dessutom fordras dubbel straffbarhet, dvs. att ifrågavarande gärning skulle ha varit ett brott och gärningsmannen straffbar enligt den anmodade statens lag, om gärningen hade begåtts inom den statens område (art. 4.1). I art. 5 anges ytterligare villkor för verkställighet i annan stat än den dömande staten. Det fordras i princip att den dömde har hemvist i den anmodade staten (a). Verkställighet kan dock ske oberoende av hemvist, om det kan antas att verkställigheten skulle öka den dömdes möjlighet till återanpassning i samhället (b), om den ådömda påföljden innebär frihetsberövande och kan verkställas i samband med annan sådan påföljd (c), samt om den anmodade staten är den dömdes ursprungliga hemland (d).
FE promemorian föreslås att nu angivna förutsättningar för verkställighet tas upp i den svenska lagen som absoluta villkor för verkställighet här i landet av europeisk brottmålsdom dvs. dom meddelad i konventionsstat.
I art. 3 finns ytterligare en förutsättning angiven för verkställighet i annan konventionsstat än den dömande staten. Enligt (€e) kan sålunda framställning om verkställighet även göras, när den anmodande staten visserligen kan få gärningsmannen utlämnad men ändå anser sig inte kunna verkställa domen. Art. 6 (i) medger att verkställighet vägras när framställning grundas enbart på art. 5 (e). I promemorian föreslås att verkställighet i sådant fall över huvud taget inte bör äga rum i Sverige, eftersom det här torde röra sig om fall då gärningsmannen praktiskt taget helt saknar anknytning hit.
I art. 6 (a)—(m) anges de fakultativa grunderna för rätt att vägra verkställighet. Vissa av dessa grunder bör enligt promemorian i den svenska lagen sättas upp som absoluta hinder mot verkställighet. Detta gäller art. 6 (a) (ordre public) och art. 6 (d) (verkställighet i strid mot internationella förpliktelser). I enlighet med vad som föreskrivs i art. 7
bör i lagen också anges som absolut verkställighetshinder att verkställigheten skulle strida mot de principer som ligger till erund för konventionens bestämmelser i del HT (art. 33—57) om ”ne bis in idem”.
Vidare föreslås att det bör föreskrivas i lagen att framställning om verkställighet kan avslås om någon av de situationer som anges i art. 6 (b), (ce), (c)—(h) etlcr (j)—(H) föreligger.
I promemorian föreslås att framställning om verkställighet i första hand bör prövas av Kungl. Maj:t. Den slutliga prövningen skall cmellertid i konventionsfall ske vid domstol med möjlighet för konventionsstat att i vissa lindrigare fall anförtro prövningen åt annan myndighet än domstol (art. 37). Såvitt gäller verkställighet i konventionsfall kan det således inte anförtros åt Kungl. Maj:t att j något fall själv besluta om verkställighet. Enligt promemorian bör dock en sådan möjlighet finnas när det gäller verkställighet av dom meddelad i icke-konventionsstat. Det föreslås också att Kungl. Maj:t i såväl konventionsfall som andra verkställighetsfall bör kunna omedelbart avslå från en framställning om verkställighet, när förutsättning för avslag föreligger enligt konventionen resp. den bilaterala verkställighetsöverenskommelse som är tillämplig. När det gäller verkställighet av påföljd i visst konkret fall uttalas i promemorian att ctt positivt resultat av en prövning efter ifrågavarande grunder torde ha utgjort en primär förutsättning för de förhandlingar på diplomatisk väg som Iett fram till enighet om att verkställigheten skall överflyttas.
Med avseende på vissa av de grunder för vägran att medge verkställighet som anges i art. 6 föreslås i promemorian att det bör ankomma på Kungl. Maj:t att slutligt pröva huruvida framställningen skall avslås. Kungl. Maj:t bör sålunda ensam avgöra om avslagsbeslut skall meddelas enligt art. 6 (b) (politiskt eller militärt brott), art. 6 (g) (brott begånget utanför den anmodande statens område) art. 6 (h) (den anmodade staten är ur stånd att verkställa påföljden) eler art. 6 (j) (verkställighet antas kunna äga rum i den anmodande staten). I övrigt bör Kungl. Maj:ts prövning begränsas till en förstahandsgranskning med möjlighet för Kungl. Maj:t att avslå framställningen om det finnes uppenbart att någon av Övriga i art. 6 angivna fakultativa avslagsgrunder föreligger. Om det är uppenbart att hinder mot verkställighet möter enligt art. 2, 3, 4 eller 5, art. 6 (a) eller (d) eller art. 7 bör Kungl. Maj:t enligt promemorian vara skyldig att avslå framställningen. IT promemorian konstateras att om Kungl. Maj:t beslutar att framställningen inte skall avslås omedelbart, kommer den föreslagna ordningen att innebära att den slutliga prövningen av samtliga verkställighetsförutsättningar med undantag endast av dem som anges i art. 6 (b), (2), (h) och (j) kommer att göras av domstol.
Konventionen innehåller detaljerade och ganska invecklade förfaranderegler. Detta gäller bl. a. bestämmelserna om behandlingen av s.k.
utevarodomar (art. 21-—30) och reglerna om tvångsåtgärder (art. 31— 36). Detta förhållande anses enligt promemorian göra det nödvändigt att verkställighetsärendet efter Kungl. Maj:ts prövning handläggs under medverkan av åklagarmyndighet. En sådan medverkan anses i varje fall nödvändig om sådan särskild talan mot utevarodom som avses i avd. 3 av del II i konventionen (s. k. ”opposition”) skall prövas i Sverige samt vid den domstolsprövning som skall ske enligt art. 37. Det föreslås därför en föreskrift i lagen av innebörd att om inte Kungl. Maj:t avslår framställningen omedelbart denna skall överlämnas till åklagarmyndighet för vidare handläggning.
I promemorian anges att det verkställighetssystem sor införs genom den nya lagstiftningen under den första tiden måhända kan ge upphov till vissa tillämpningsproblem. Det framhålls vidare att det är angeläge att uppnå enhetlig lagtillämpning samt enhetliga och lämpliga handläggningsrutiner. Därför föreslås att RÅ åtminstone tillsvidare skall svara för de funktioner som vid handläggning av verkställighetsärenden bör ankomma på åklagarmyndighet. Det bör emellertid övervägas att genom särskilda föreskrifter i RÅ:s instruktion ge RÅ möjlighet att i viss omfattning delegera beslutanderätten till underordnad åklagare.
Det föreslås också att RÅ via utrikesdepartementet skall ombesörja den skriftväxling med den anmodande staten och dess myndigheter som kan bli aktuell i de enskilda ärendena och att bestämmelser härom meddelas i administrativ ordning.
I fall då den dömde anför s.k. ”opposition” och hans talan enligt konventionen skall prövas i Sverige föreslås i promemorian att hans talan anhängiggörs hos RÅ. Det bör också ankomma på RÅ att hos rätten göra ansökan om den slutliga prövning av framställning om verkställighet som enligt konventionen skall äga rum inför domstol.
Framställning om verkställighet skall enligt huvudregeln i konventionen (art. 37) slutligt prövas av domstol. BLI. a. processekonomiska skäl och hänsyn till de enskilda personer som kommer att beröras av verkställighetsförfarandet talar enligt promemorian i viss mån för att denna prövning sker vid den tingsrätt som enligt RB skulle ha varit behörig domstol, om åtal hade väckts i Sverige. T promemorian konstateras emellertid att skäl motsvarande dem som har föranlett förslaget att äklagarfunktionerna i dessa ärenden centraliseras och anförtros RÅ talar för att samtliga mål om verkställighet enligt den nya lagen koncentreras till en enda domstol. Det anses sannolikt att antalet sådana mål åtminstone under ett inledande skede blir ganska ringa. De olägenheter som i enskilda fall kan vara förenade med en dylik ordning synes därför uppvägas av de fördelar som står att vinna, framför allt när det gäller möjligheterna att få till stånd en enhetlig lagtillämpning.
I promemorian föreslås därför att Stockholms tingsrätt skall vara laga domstol i mål och ärenden enligt den nya lagen.
I fråga om handläggningen inför tingsrätten av mål om verkställighet eller av ärende om tvångsåtgärd enligt konventionen eller, i förekommande fall, enligt bilateral verkställighetsöverenskommelse, bör enligt promemorian RB:s bestämmelser om rättegången i brottmål gälla i tilllämpliga delar i den mån inte annat följer av avvikande konventionsbestämmelser. Detsamma bör i princip gälla i fråga om sådan domstolsförhandling för prövning av ”opposition” mot s. k. utevarodom eller ”ordonnance pénale” som enligt konventionen skall äga rum i vissa fall.
Enligt art. 37 kan konventionsstat anförtro annan myndighet än domstol att slutligt pröva framställning om verkställighet av dom eller ”ordonnance pånale”, varigenom inte ålagts annan påföljd än böter eller förverkande, under förutsättning bl. a. att myndighetens avgörande kan överklagas till domstol. I promemorian föreslås att RÅ bemyndigas att själv pröva framställning om verkställighet av vissa utländska bötesålägganden och i sådana fall genom strafföreläggande besluta om verkställighet. Konventionens krav att beslut av annan myndighet än domstol skall kunna överklagas hos domstol och att den dömde alltid skall ha möjlighet att på begäran bli personligen hörd inför domstol torde enligt promemorian vara uppfyllt genom att uteblivet godkännande av föreläggande automatiskt leder till att saken måste prövas av domstol i samma ordning som normalt skall gälla för europeisk brottmålsdom.
När beslut meddelas här i landet om verkställighet av utländsk dom, skall enligt konventionen ny påföljd bestämmas med tillämpning av svensk lag (art. 44—46). Den nya påföljden skall härefter verkställas på samma sätt som påföljd ådömd av svensk domstol i mål om ansvar för brott (art. 10). Den nya lagen bör enligt promemorian innehålla en uttrycklig föreskrift härom.
Om den nya påföljden utgör böter, kan fråga om ådömande av förvandlingsstraff uppkomma. Konventionen ger den anmodade staten möjlighet att ådöma förvandlingsstraff enligt sin egen lag, men bara om och i den mån den anmodande statens lag innehåller bestämmelser härom och den staten inte uttryckligen har begränsat sin framställning att uteslutande avse indrivning av böterna. Någon skyldighet för den anmodade staten att förvandla böter föreskriver konventionen inte för något fall (art. 48). I promemorian hänvisas i detta sammanhang till förvandlingsstraffutredningen (fu 1970: 53) som i enlighet med sina direktiv förväntas föreslå att förvandlingsstraffet avskaffas. Resultatet av utredningen väntas föreligga under innevarande år. Med hänsyn bl. a. till dessa förhållanden anses det naturligt att i den nya verkställighetslagen ta upp uttrycklig föreskrift att böter som bestäms med tillämpning av lagen inte får förvandlas.
I fråga om förfarandet vid handläggning i den anmodade staten av mål om verkställighet eller ärenden om tvångsåtgärder eller ärenden som föranleds av den dömdes ”opposition” mot s.k. utevarodom eller
”ordonnance pénale” innehåller konventionen ett stort antal detaljbestämmelser. Det konstateras i promemorian att i den mån dessa föreskrifter avviker från RB:s bestämmelser om rättegången i brottmål, måste de tas in i intern svensk rätt. I betydande omfattning torde detta kunna ske genom tillämpningsföreskrifter till den särskilda lagen. Dessa frågor behandlas i promemorian i anslutning till de enskilda bestämmelserna i den nya lagen. |
Konventionen förpliktar inte konventionsstaterna att låta verkställa inhemska brottmålsdomar i annan konventionsstat men den öppnar möjligheter att under vissa förutsättningar begära sådan verkställighet. Den svenska lagen bör därför enligt promemorian innehålla regler om under vilka förutsättningar och i vilka former framställning kan och bör göras om verkställighet i främmande stat av svensk brottmålsdom. Det föreslås att samma regler i princip tillämpas också när det gäller verkställighet i främmande stat som inte har tillträtt konventionen men med vilken Sverige ingått separat verkställighetsöverenskommelse. För konventionsfallen föreslås dessutom regler motsvarande de konventionsbestämmelser som ålägger den anmodande staten — dvs. i detta fall Sverige — vissa skyldigheter, bl.a. när det gäller handläggning av ärenden som föranleds av att den dömde anför ”opposition” mot en svensk utevarodom, strafföreläggande, eller föreläggande av ordningsbot som begärs verkställd utomlands.
I promemorian föreslås att den nya lagens bestämmelser om verkställighet av svensk brottmålsdom utomlands bör — liksom när det gäller verkställighet i Sverige av utländsk brottmålsdom — begränsas till att avse domar på frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande. Det föreslås vidare att bestämmelserna bör omfatta inte bara domstols dom utan också godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot.
Enligt 25 8 NVL åligger det kriminalvårdsstyrelsen att bl. a. begära verkställighet i annat nordiskt land av dom varigenom dömts till fängelse, böter eller förverkande av egendom. I promemorian föreslås att det 1 likhet med vad som gäller enligt NYL bör ankomma på kriminalvårdsstyrelsen att även med stöd av den föreslagna lagen ta initiativ till att svensk dom eller godkänt föreläggande verkställs i annan stat. Sådan framställning bör härefter vidarebefordras på diplomatisk väg genom utrikesdepartementets försorg. Inom ramen för de begränsningar i möjligheterna att göra sådan framställning som följer av konventionen eller som kan komma att gälla enligt separat verkställighetsöverenskommelse mellan Sverige och icke-konventionsstat föreslås kriminalvårdsstyrelsen få frihet att på grundval av en diskretionär prövning avgöra om framställning om verkställighet bör göras. För konventionsfallen bör uttryckligen föreskrivas att framställning om verkställighet inte får göras, om hinder mot sådan verkställighet kan antagas föreligga i den främmande
staten vig en motsvarande tillämpning av den svenska lagens på art. 3, 4 och 3 samt art. 6 a) och d) grundade bestämmelser eller om sådan verkställighet skulle stå i strid med konventionens bestämmelser om "ne bis in idem”.
I fråga om verkställighet av svensk brottmålsdom utomlands krävs i Övrigt enligt promemorian väsentligen endast vissa bestämmelser i anslutning till konventionens föreskrifter om ”opposition” mot utevarodom m. m., i princip motsvarande de regler härom som är nödvändiga när det gäller verkställighet i Sverige av utländsk utevarodom. Den närmare utformningen av dessa bestämmelser och vissa andra av konventionen föraniedda regler av processuell natur behandlas i promemorian i anslutning till de enskilda bestämmelserna.
Konventionen innehåller i art. 13 bestämmelser om skyldighet för konventionsstat att i vissa fall tillåta transitering över sitt område av den som har berövats friheten i annan konventionsstat och skall föras till en tredje sådan stat i och för verkställighet enligt konventionen. I överensstämmelse med vad som för vissa motsvarande fall gäller enligt 1957 års allmänna utlämningslag föreslås i promemorian att det bör ankomma på chefen för justiliedepartementet att på framställning av annan konventionsstat medge sådan transitering. Det föreslås att en särskild föreskrift därom tas upp i den nya lagen bland de gemensamma bestämmelserna.
Enligt art. 64.2 i konventionen kan konventionsstater, som redan har reglerat sina inbördes förhållanden i de hänseenden som konventionen avser, t. ex. på grundval av enhetlig lagstiftning, tillimpa denna Iagstiftning också i fortsättningen utan hinder av konventionens bestämmelser. Under hänvisning till att det under de nordiska överläggningarna har rått enighet om att de nordiska länderna bör utnyttja denna möjlighet att även efter sitt tillträde till konventionen sinsemellan tillimpa nu gällande bestämmelser i resp. linder om verkställighet av brottmålsdom meddelad i annat nordiskt land, föreslås att det i den nya lagen görs en allmän reservation av innebörd att lagen inte gäller i fråga om verkställighet eller annan åtgärd som regleras genom NVL.
6.3.2 Om tillämpligheten av svensk strafflag
I enlighet med vad som har anförts i nyss redovisade avsnitt av promemorian förordas att i svensk rätt införs en bestämmelse som ger ut- Jändsk brottmälsdom den rättsverkan som krävs i art. 53 och 54 i konventionen. Av skäl som har anförts i det sammanhanget anses dock att undantag bör göras för viss grövre brottslighet. En sådan undantagsregel bör enligt promemorian korrespondera med en samtidigt förordad rege om oinskränkt svensk jurisdiktionsrätt i fråga om vissa grova brott. Frågan vilka brott som bör inrymmas under undantaget behandlas därför i promemorian i samband med förslag till ändrade jurisdiktionsregler.
Om man sålunda för att anpassa den svenska lagstiftningen till konventionens ”ne bis in idem”-regler, ger både frikännande och fällande dom meddelad i annan konventionsstat res judicata-verkan här i landet, måste man enligt promemorian överväga hur en sådan ändring förhåller sig till bestämmelserna i 2 kap. BrB om svensk strafflags tillämplighet på brott som har begåtts utomlands. Det erinras om att konventicnen ger res judicata-verkan även åt sådan frikännande dom som grundas på att gärningen inte är straffbar enligt den dömande statens lag och att konventionen förpliktar staterna att godtaga fällande dom, som har verkställts c!ler vars verkställighet pågår, även om straffet är betydligt lindrigare än vad som skulle ha blivit fallet om gärningen hade prövats i den egna staten. Konventionsstat förpliktas också att godtaga den dömande statens regler om preskription av ådömd påföljd liksom dess beslut om nåd eller amnesti. I promemorian konstateras att en så långtgående rättsverkan av utländsk dom inte stämmer överens med brottsbalkens regler om svensk straffrättslig jurisdiktion. Enligt dessa regler är svensk strafflag i allmänhet tillämplig på utomlands begångna brott utan hänsyn till om gärningen är straffbar på gärningsorten eller cj.
Förslaget att Sverige i stort sett bör godtaga konventionens ”ne bis in idem”-regler leder enligt promemorian till att BrB:s bestämmelser om svensk straffrättslig jurisdiktion också bör ändras. I promemorian framhålls att ökade kommunikationer länderna emellan torde ha lett till att många medborgare idag ställer sig främmande inför en reglering som innebär att det egna landets straffbestämmelser följer dem över världen oavsett om deras handlande är kriminaliserat på gärningsorten eller ej. Dessutom betonas att det internationella samarbetet på straffrättens område har intensifierats under senare år, vilket bl. a. fått till följd att skilda länders straffbestämmelser numera står i bättre överensstämmelse med varandra än tidigare. Enligt promemorian har principen att låta jurisdiktionsrätten begränsas av krav på att gärningen skall vara straffbar även enligt gärningsortens lag alltmera vunnit insteg i nationella rättssystem världen över. Det framhålles att denna princip sedan länge har varit accepterad i den danska strafflagen.
I promemorian föreslås sålunda att krav på dubbel straffbarhet införs i 2 kap. BrB samtidigt som utländsk brottmålsdom i princip ges den rättsverkan som föreskrivs i art. 53 och 54.
När det gäller det lagtekniska genomförandet av de aktuella ändringarna i 2 kap. BrB, föreslås i promemorian att den danska strafflagens bestämmelser om jurisdiktionsrätt får tjäna som förebild. Med denna utgångspunkt föreslås att systematiken i de tre första paragraferna ändras. Enligt promemoricförslaget bör 18 liksom f.n. innehålla bestämmelser om brott som begås i riket medan 2 § bör innehålla huvudregeln om svensk lags tillämplighet på brott som har begåtts utom riket. Sistnämnda regel bör begränsas till vissa personkategorier och ge-
nom krav på dubbel straffbarhet. I 3 8 bör ges en regel om svensk strafflags tillämplighet i vissa fall på brott, som har begåtts utomlands, oberoende av var brottet har begåtts och av vem som har begått brottet.
Enligt promemorian bör huvudregeln i 2 kap. 28 BrB om svensk strafflags tillämplighet på brott utomlands avse — utöver de personkategorier som upptas i nuvarande 2 § andra stycket — även svensk medborgare och utlänning med hemvist i Sverige. Det föreslås att bestämmelsen om krav på dubbel straffbarhet utformas så att även gärningsortens preskriptionsregler kommer att få betydelse för frågan om svensk strafflags tillämplighet. Dessutom förordas en uttrycklig regel om svensk jurisdiktion inom område som inte faller under någon stats överhöghet. Som en följd av kravet på dubbel straffbarhet bör enligt promemorian föreskrivas att den mildaste lagen skall tillämpas, när dubbel straffbarhet föreligger. Om förslaget att införa en allmän regel om krav på dubbel straffbarhet genomförs, bör bestämmelsen om dubbel straffbarhet i 5 § lagen om straff för trafikbrott som begåtts utomlands upphävas.
Vissa brott som har begåtts utomlands bör enligt promemorian på grund av sin karaktär alltid falla under svensk domstols straffrättsliga behörighet. Sålunda föreslås att kravet på dubbel straffbarhet inte upprätthålls om brottet riktas mot svenskt offentligt intresse. I promemorian uttalas vidare att Sveriges åtaganden på grund av internationella överenskommelser i vissa fall kräver en vidsträckt kompetensregel. Så är fallet i fråga om konventionen för bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg och Genévekonventionerna 1949 till skydd för krigets offer. Detsamma gäller enligt den europeiska överenskommelsen till förhindrande av rundradiosändningar från stationer utanför nationella territorier och enligt konventionen om kontinentalsockeln. I promemorian förklaras att dessa överenskommelser medför förpliktelse att bestraffa vissa brott oberoende av var och av vem de har begåtts och att med anledning härav i svensk rätt har införts bestämmelser om straff för kapning av luftfartyg (13 kap. 5 a § BrB) och för folkrättsbrott (22 kap. 11 3 BrB) samt regeln i 2 kap. 3 § BrB om oinskränkt svensk jurisdiktionsrätt.
I promemorian nämns också de särskilda straffbestämmelserna i lagen om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet och i Jagen om kontinentalsockeln. De två sistnämnda lagarna innehåller även bestämmelser om en utvidgning av svensk domstols behörighet i förhållande till reglerna i 2 kap. BrB. Enligt dessa bestämmelser kan utlänning som utom riket har begått brott mot resp. lag dömas för brottet av svensk domstol om han finns här, även om 2 kap. 2 eller 3 8 BrB inte är tillämplig. Dessa behörighetsregler bör enligt promemorian ändras, om den föreslagna ändringen av 2 kap. BrB genomförs.
I detta sammanhang lämnas också en redogörelse för lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner. Lagen har fullmaktska-
raktär och ger Kungl. Maj:t befogenhet att meddela förbud i vissa i Iagen angivna hänseenden i den mån det påkallas av ett bindande beslut eller en rekommendation av Förenta Nationernas siikerhetsråd. Med stöd av sanktionslagen har utfärdats kungörelsen (1971: 178) om vissa sanktioner mot Rhodesia, Vid sanktionslagens tillkomst förutsattes att de nuvarande bestämmelserna i 2 kap. BrB om strafflagens tillämplighet i rummet skulle gälla vid tillimpning av lagen. Därför infördes inte någon särskild bestämmelse i detta hänseende. Kungl. Maj:t kan i det enskilda sanktionsfallet utforma förbuden så att det straffbara området begränsas. Så har skett i Rhodesiakungörelsen, som innehåller en bestämmelse att förbud enligt kungörelsen gäller endast svensk medborgare samt utlänning med avseende på handling som denne företar i Sverige eller på svenskt fartyg eller luftfartyg (7 §). I promemorian konstateras att en regel om krav på dubbel straffbarhet i 2 kap. 2 8 BrB i fråga om svensk medborgare leder till en begränsning av den svenska domstolskompetensen som inte stämmer överens med vad som krävs för att genomföra de resolutioner om sanktioner mot Rhodesia som säkerhetsrådet hittills har antagit. Det föreslås därför att sanktionslagen kompletteras med en bestämmelse som ger svensk domstol oinskränkt behörighet med avseende på brott som har begåtts utomlands av svensk medborgare.
När det gäller särskilt grova brott kan det enligt promemorian vara
regel enligt vilken t. cx. svensk medborgare celler utlärning med hemvist i Sverige kan åtalas här i landet för sådant orott oberoende av om gärningen är straffbar på gärningsorten och, för fall då gärningen är straffbar enligt gärningsortens lag, oberoende av den straffskala som är tilllämplig där. En sådan regel bör enligt promemorian endast gilla mycket grov brottslighet. Det anses inte lämpligt att i lagen göra en uppräkning av vissa brott utan i stället föreslås att ifrågavarande brott avgränsas genom en hänvisning till det minimistraff som är föreskrivet i svensk lag. I promemorieförslaget sälts gränsen vid ett minimum av fängelse i fyra år Undantagsregeln kommer då att avse framför allt sådana brott som mord, dråp, människorov, grovt rån och grov mordbrand (3 kap. 1 och
2 88, 4 kap. 1 8, 8 kap. 6 § och 13 kap. 2 3).
I promemorian föreslås vidare att en bestämmelse som ger utländsk brottmålsdom vidgad rättsverkan i enlighet med art. 53 i brottmålsdomskonventionen tas in i 2 kap. BrB i en ny 5 a §. Det föreslås att bestämmelsen skall omfatta dom som har meddelats i den stat där brottet har förövats, oavsett om denna stat är konventionsstat. Enligt promemorian korresponderar en sådan allmän regel bättre med de allmänna jurisdiktionsreglerna, som inte är begränsade till konventionsstater.
I den nya 5 a § föreslås två undantag från huvudregeln om brottmålsdoms res judicata-verkan, vilka inte finns i art. 53. Det ena undantaget
gäller kapning av luftfartyg och folkrättsbrott. Enligt promemorian är det en folkrättslig förpliktelse för Sverige att straffa sådana brott, oberoende av var och av vem de har begåtts. Sverige torde därför inte kunna godtaga en utländsk dom varigenom någon har frikänts på grund av att sådan gärning är straffri i domslandet. Det föreslås att motsvarande undantag görs i lagen om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet och i lagen om kontinentalsockeln. I promemorian uttalas vidare att man på samma sätt bör göra undantag i 5 a § för särskilt grova brott, om man i 3 § inför en bestämmelse om obegränsad kompetens i fråga om sådana brott. Avsteget från konventionen i fråga om kapning av luftfartyg, folkrättsbrott och brott mot nyssnämnda två speciallagar anses inte nödvändiggöra förbehåll. När det gäller undantaget för grov brottslighet är det däremot enligt promemorian nödvändigt att göra förbehåll mot konventionens ”nce bis in idem”-regler i detta avseende.
Slutligen föreslås i promemorian att den nuvarande fakultativa regein om avräkning av verkställd påföljd i 2 kap. 6 § BrB ersätts med en obligatorisk regel i enlighet med art. 54 i konventionen. Enligt promemoricförslaget bör avräkningsregeln liksom f. n. omfatta varje slag av straff eller annan ansvarspåföljd fastän konventionen kräver avräkning bara för frihetsberövande påföljd.
I enlighet med det anförda föreslås ändring i 2 kap. brottsbalken samt i lagen om straff för trafikbrott som begåtts utomlands, lagen om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet, lagen om kontinentalsockeln och i lagen om vissa internationella sanktioner.
7 Remissyttrandena
7.1 Sveriges tiliträde till konventionen
Det grundläggande förslaget i denna del av promemorian, nämligen att Sverige skall tillträda curoparådskonventionen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar och genomföra den lagstiftning som behövs för tillträde till konventionen har tillstyrkts av samtliga remissinstanser som har yttrat sig i frågan.
I frågan huruvida ett eller flera förbehåll mot konventionen bör göras har förslaget att Sverige inte skail begagna sig av möjligheterna att göra förbehåll mot konventionens huvudavsnitt om verkställighetssamarbete lämnats utan erinran av remissinstanterna.
I fråga om möjligheten att göra förbehåll mot en av de två avdelningarna i konventionens del III föreslås i promemorian att Sverige skall göra endast ett begränsat förbehåll mot avdelningen om ”ne bis in idem” av innebörd att Sverige inte kan godtaga utländsk brottmålsdom som hinder för prövning av ansvar för samma gärning här i landet,
när den utländska domen avser brott för vilket enligt svensk lag inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i fyra år. Förslaget i denna del har tillstyrkts av samtliga remissinstanser med undantag av Stockholms tingsrätt, som anser det tveksamt om konventionen inrymmer möjlighet att göra ett sådant begränsat förbebåll. Enligt tingsrättens mening kan det vara lika stötande att behöva godtaga gärningsortens lag i fråga om andra brott än sådana grova brott som undantas genom promemorieförslaget. Vidare anser tingsrätten att stat som deltar i konventionssamarbetet i princip bör acceptera annan konvetionsstats rättsordning.
Åtalsrättskommittén, som tillstyrker förslaget i denna del, tar i sammanhanget upp frågan om möjlighet att beakta utländsk brottmålsdom vid tillämpning av bestämmelserna om sammanträffande av brott och om förändring av påföljd i 34 kap. 1§ BrB eiler åtalsreglerna i 20 kap. 7§ första stycket 2 RB. Kommittén anser att det skulle vara praktiskt att ha en sådan möjlighet.
Förslaget att det nordiska samarbetet på förevarande område även i fortsättningen bör regleras av nordiska verkställighetslagen och bygga på konventionen endast i de delar denna har en omfattning som går utöver NYL har lämnats utan erinran,
7.2 Metoden för att införliva konventionen med svensk rätt
Förslaget i promemorian att konventionen skall införlivas med svensk rätt genom den s. k. transformationsmetoden har tillstyrkts av remissinstanserna. RÅ, Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt och utredningen rörande specialstraffrätten, som också tillstyrker förslaget i denna del, har dock anmärkt att transformationsmetoden inte har använts konsekvent. Föreskriften i den föreslagna 5 § andra stycket 8 att europeisk brottmålsdom inte får verkställas här i landet om verkställighet i Sverige ”i övrigt skulle strida mot den i 2 § nämnda konventionen” innebär enligt dessa remissinstansers uppfattning ett markant avsteg från transformationsmetoden och motverkar syftet med denna lagstiftningsform, RÅ anser att hänvisningen bör ersättas med erforderliga bestämmelser i lagen eller åtminstone begränsas till vissa angivna artiklar eller avsnitt i konventionen. I sista hand kan enligt RÅ i lagmotiven anges vilka hinder som avses och var dessa står att finna i konventionen.
7.3 Huvuddragen av lagstiftningen
7.3.1 Verkställighetsreglerna
Förslaget att den nya lagens tillämplighetsområde inte skall begränsas till verkställighetssamarbete med konventionsstater utan också omfatta samarbete med andra stater har tillstyrkts av remissinstanserna. RÅ förklarar att samarbete kan bli aktuellt såväl
med stater som är medlemmar i Europarådet men inte kar tillträtt konventionen som med helt utomstående stater, vilkas juridiska system och rättstraditioner helt skiljer sig från de svenska. Enligt RÅ kan det synas något betänkligt att den rättsliga regleringen av samarbetet i dessa fall har gjorts mindre ingående än på konventionsområdet. Det kan uppstå verkställighetsproblem och andra svårigheter som inte har förutsetts i svensk lag. Benådningsinstitutet står till buds men torde få utnyttjas med försiktighet för att inte fortsatt samarbete skall äventyras. RÅ anser dock att dessa betänkligheter får vika för de starka humanitära skäl som talar för att en möjlighet till samarbete i särskilda fall öppnas på det sött som har föreslagits i promemorian. Svenskar som i främmande land har dömts till frihetsberövande påföljd för kanske mycket långa tider och har att undergå verkställighet under pressande förhållanden bör kunna få fortsatt verkställighet i Sverige.
Domareföreningen anser det i hög grad eftersträvansvärt att Sverige söker uppnå separata, generella överenskommelser med icke-konventionsstater. Föreningen uttrycker också förhoppningen att överenskommelse med annan stat skall kunna ingås i enskilda fall och tänker då särskilt på fall där mycket stränga straff har utdömts i annat land för gärning som i Sverige skulle föranleda påföljd av helt annat slag eller helt annan svårighetsgrad.
I promemorian föreslås att den internationella verkställighetslagen skall omfatta verkställighet av påföljd som innebär frihetsberövande, böter eller förverkande. S.k. diskvalifikation, dvs. förlust av rättighet m. m. har enligt förslaget uteslutits från lagens tillämpningsområde. Detta förslag har inte mött några invändningar i sak. Svec hovrätt, Stockholms tingsrätt och åtalsrättskommiticn har emeilertid avstyrkt att begreppet ”päåföljd” här ges en vidare innebörd än i BrB och skall omfatta även förverkande. Enligt hovrätten är det angeläget at ot begrepp av så central betydelse inom straffrätten, vilket har definierats genom en bestämmelse i BrB, i varje fall inte i lagtext används med cen avvikande innebörd. Hänsyn bör tas till brottsbalkens terminologi både i den föreslagna lagen och i den svenska översättningen av konventionen. Hovrätten föreslår att ”påföljd” ersätts med uttrycket ”sanktion”.
Promemorians förslag rörande absoluta hinder mot verkställighet här i landet av europeisk brottmåisdom (5 §) har i allmänhet godtagits av remissinstanserna. Bortsett från de nyss berörda invändningarna mot 5 I andra stycket 8 i lagtörslaget har framförts erinringar endast mot punkten 7 i andra stycket av samma paragraf. Enligt denna punkt får curopeisk brottmålsdom inte verkställas här i landet, om den dömde genom lagakraftägande dom i annan främmande stat än den anmodande staten för samma gärning har frikänts från ansvar, dömts till påföljd som har verkställts eller håller på att verkställas eller som har bortfallit enligt lagen i den främmande staten eller om den dömde har
förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts. Svea Hovrätt och utredningen rörande specialstraffrätten anser alt lagtexten går utöver motiven i promemorieförslaget och finner det inte vara avsett att nämnda rättsverkan skalt tilläggas dom meddelad i varje främmande stat. Om brottmålsdom meddelad i icke-konventionsstat obligatoriskt ges samma verkan som curopeisk brottmålsdom, kan detta enligt specialstraffrättsutredningen leda till manövrar för erhållande av dom i ett land med korrumperad eller primitiv rättsordning i syfte att enbart åstadkomma verkställighetshinder i Sverige.
Promcemorieförslaget beträffande fakultativa hinder mot verkställighet här i landet (6 §) har lämnats utan erinran av praktiskt taget samtliga remissinstanser.
RÅ, som har tillstyrkt förslaget i denna del, har särskilt uttalat sig om förslaget att Sverige i princip skall kunna överta verkställigheten även om den dömde vid brottets begående inte hade fyllt 15 år (6 § första stycket 7). RÅ anser att det vid första påseende kan synas som om regeln i 33 kap. 1 § BrB är en så grundläggande princip att verkställighet borde vara utesluten redan på grund av bestämmelsen om hänsyn till ”ordre public” i den föreslagna 5 § andra stycket 4. Förhållandena i vissa enskilda fall talar dock mot att hänföra 15-årsgränsen under ordre public-klausulen. Av humanitära skäl kan det sålunda vara angeläget att en svensk, som har dömts till frihetsstraff utomlands innan han fyllt 15 år, förflyttas till Sverige för verkställighet här. Enligt RÅ kan överflyttningen av verkställigheten försvåras genom tillämpningen av 11—13 §§ i den föreslagna lagen. Det kan antas att ett land, där man har sett så strängt på ifrågavarande brott att man har dömt en minderårig till frihetsstraff, är mindre benäget att flytta över verkställigheten till Sverige, om man kan förvänta att svensk domstol bestämmer en påföljd som är avsevärt lindrigare än den som har bestämts i den ursprungliga domen. Det kan bli en ytterst grannlaga uppgift för domstolen att vid tillämpningen av den föreslagna 11 § avväga den nya påföljden så att å ena sidan den dömde inte lider skada och å andra sidan den främmande staten inte för framtiden blir obenägen att till Sverige överlämna verkställigheten av domar rörande svenska medborgare.
Svea hovrätt anför i anslutning till förslaget att verkställighet kan vägras, om påföljdspreskription skulle ha inträtt vid en tillämpning av svenska preskriptionsregler (6 § första stycket 8), att motivuttalandet i promemorian att åtalspreskription kan beaktas med tillämpning av ordre public-regeln är mindre väl förenligt med det förhållandet att förbehåll inte skall göras enligt reglerna i konventionsbilaga I (c).
I frågan om hinder mot verkställighet erinrar invandrarverket om det förhållandet att utomlands ådömt frihetsstraff kan vara såväl avvisnings- som utvisningsgrund enligt 19 § första stycket 4) resp. 29 3 första stycket 4) utlänningslagen. Vidare kan det inträffa att en utlänning som
utomlands har dömts för brott skulle ha förvisats ur riket, om han hade dömts för samma brott i Sverige. Ibland händer det också att en utlänning som har dömts till förvisning i Sverige men meddelats anstånd med verkställighet av förvisningsbeslutcet, reser ut ur landet och begår nya brott utomlands. Invandrarverket anser att det kan starkt ifrågasättas om det är rimligt att Sverige tar emot personer av särskilt sistnämnda två kategorier för straffverkställighet. Verket vill dock inte motsätta sig att Sverige tillträder konventionen och såsmåningom förbinder sig att verkställa påföljder också i dessa fall.
Bestämmelsen i den föreslagna 7 § om hinder mot verkställighet såvitt avser ett av flera brott aktualiserar enligt RÅ ett problem som har kommit iram i vissa utlämningsärenden. Om utlämning begärs av den som i det främmande landet har dömts till gemensamt straff för dels brott för vilket enligt svensk lag är stadgat fängelse i mer än ctt år, dels en mindre förseelse, beviljas utlämning med stöd av 4 § utlämningslagen endast med avseende på det allvarligare brottet. Det är då ovisst om domen alls kan verkställas i det land till vilket den dömde har utlämnats. Om en svensk begäran om utlämning för verkställighet här i landet bifalls på motsvarande sätt, kan domen efter verkställd utlämning inte verkställas i Sverige. Det finns nämligen ingen laglig möjlighet att dela upp det gemensamma straffet på olika brott. RÅ ifrågasätter om inte svensk domstol, i första hand domstol som har dömt i målet, bör ges möjlighet att dela upp den ådömda påföljden med avseende på de olika brott som ingår i domen, när en sådan uppdelning behövs för att verkställighet skall kunna ske i främmande stat.
Förslaget om Kungl. Maj:ts, RÅ:s och domstols pövning av framställning om verkställighet i Sverige och om kompetensfördelningen mellan dessa myndigheter har inte mött några invändningar från remissinstanserna.
Promemorieförslaget rörande forum, nämligen att Stockholms tingsrätt skall vara laga domstol i mål eller ärende om verkställighet av utländsk brottmålsdom, har tillstyrkts av majoriteten av remissinstanserna, däribland tingsrätten. Domareföreningen avstyrker emellertid den föreslagna forumregeln. Förslaget skulle enligt föreningen leda till att enskilda parter drabbas av onödiga kostnader för bl.a. resor. Vidare finns det risk för att häktade kommer att förvaras långt från hemorten. Domareföreningen framhåller också att varje underrätt måste kunna tillämpa de föreslagna nya reglerna i BrB om svensk strafflags tillämplighet i rummet, vilka regler är en viktig del i den nya verkställighetslagstiftningen. De nya reglerna om verkställighet av utländsk brottmålsdom torde inte innebära några mera svårlösta problem för underrätterna, som redan har att handlägga många frågor med utländsk anknytning på den civila sidan. Föreningen anser dessutom att det måste vara en fördel att, när ”opposition” äger rum i Sverige mot en av svensk un-
derrätt meddelad utevarodom, handläggningen sker inför samma underrätt.
Åztalsrättskommittén uttrycker — utan att avstyrka förslaget en viss tveksamhet inför centralisering till en tingsrätt. Enligt kommittén är det förenat med obestridliga fördelar att ha en sådan ordning, särskilt som svåra rättsliga frågor kan förekomma i denna typ av mål. Men den föreslagna ordningen medför också avsevärda kostnader både för enskild part som bor långt från Stockholm och för det allmänna, främst i fråga om ersättningarna till offentlig försvarare som i regel bör komma från partens hemtrakt. Om en enda underrätt skall vara forum torde det enligt kommittén böra övervägas bestämmelser om rätt till ersättning för enskild parts inställelse. En annan utväg är att införa möjlighet att tilllämpa 19 kap. 1 § tredje stycket RB. Som en tredje möjlighet anvisar kommittén tillämpning av allmänna forumregler.
I promemorian föreslås att RÅ tills vidare skall svara för de funktioner som vid handläggningen av verkställighetsärende enligt förslaget ankommer på åklagarmyndighet med möjlighet för RÅ att delegera beslutanderätten till underordnad åklagare. RÅ understryker att äklagarfunktionerna bör delegeras i åtskilliga hänseenden. Den förberedande och skriftliga handläggningen anses kunna ombesörjas inom RÄ:s kansli på motsvarande sätt som sker med bl.a. utlämningsärenden. Utfärdande av strafföreläggande bör däremot delegeras till distriktsåklagare. Personlig inställelse av åklagare vid domstol förutsätts på flera ställen i den föreslagna lagen. Även i detta avseende bör delegation kunna ske till distriktsåklagare. Enligt RÅ:s uppfattning bör delegation ske med stöd av lag. Delegationsmöjligheterna i 7 kap. RB anses inte tillämpliga i dessa fall. Åztalsrättskommittén betonar att RÅ från början celler snarast möjligt bör ges ganska fria händer att delegera åklagaruppgifter i förevarande slag av mål, när de är av mera rutinmässig natur.
Förslaget att RB:s bestämmelser om rättegången i brottsmåli princip skall gälla i tillämpliga delar i mål eller ärende enligt den föreslagna lagen har i allmänhet lämnats utan erinran. Svea hovrätt har dock invänt att en generell hänvisning till RB:s regler om rättegången i brottmål där huvudförhandling är huvudregel, synes föra längre än konventionstexten i art. 39 avser. Hovrätten anser att det bör övervägas om möjlighet kan införas att höra den dömde, innan framställningen slutligen avgörs, vid domstol där han vistas. Med hänvisning till lagstiftningen om bevisupptagning vid och åt utländsk domstol uttalas att ett sådant förfarande torde stämma bäst med konventionstextens ”letters rogatory”.
Förslaget att böter som har bestämts i mål om verkställighet av utländsk brottmålsdom inte skall kunna leda till förvandlingsstraff har tillstyrkts av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Svea
hovrätt anser dock ati frågan huruvida en sådan regel bör införas bör övervägas i samband med förvandlingsstraffets utformning och hänvisar till pågående utredning om förvandlingsstraffet.
Promemorian innehåller också förslag till bestämmelse om förutsättningar och former för framställning om verkställighet i främmande stat av svensk brottmålsdom, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot. I promemorian föreslås att det bör ankomma på kriminalvårdsstyrelsen att ta upp fråga om sådan verkställighet. Förslaget har i allmänhet tillstyrkts av remissinstanserna. Stockholms tingsrätt ifrågasätter dock, om inte det slutliga avgörandet i dessa frågor bör träffas av justitiedepartementet och förordar att ärenden om överförande av verkställighet av dom som innebär frihetsberövande upptas av Kungl Maj:t efter framställning av kriminalvårdsstyrelsen. Svea Hovrätt, som tillstyrker förslaget att kriminalvårdsstyrelsen skall vara beslutande myndighet beträffande frihetsberövande påföljd, ifrågasätter om styrelsen är den lämpligaste myndigheten när det gäller framställning om verkställighet av bötesdomar och domar angående förverkande.
Kriminalvårdsstyrelsen godtar förslaget att styrelsen skall vara handläggande myndighet vid överflyttning av verkställighet till främmande stat. Styrelsen påpekar dock att det i betänkandet ”Centralorgan inom exekutionsväsendet. Översyn av landets indelning i kronofogdedistrikt” (Stencil C 1971: 2) har föreslagits, att styrelsens befattning enligt NVL med indrivning av böter hos personer som vistas i annat nordiskt land förs över till det föreslagna centralorganet. Om en sådan överföring kommer till stånd, är det olämpligt att därefter behålla styrelsen som myndighet för överflyttning av bötesstraff till icke-nordiskt land. Under den tid styrelsen fortfarande handlägger bötesärenden krävs en förstärkning av personalen vid styrelsens verkställighetssektion. För närvarande handlägger en byrådirektör ärenden om nordisk verkställighet såväl i fråga om frihetsstraff som böter m. m. Styrelsen finner det svårt att förutsäga i vilken utsträckning arbetsbelastningen kommer att öka genom den nya lagstiftningen men framhåller att tjänsterna redan nu är hårt arbetstyngda och beräknar därför att'det fordras medel för arvodering av en handläggande tjänsteman och ett kvalificerat biträde (kansliskrivare).
Kriminalvårdsstyrelsen efterlyser riktlinjer för styrelsens prövning av verkställighetsärenden. I detta sammanhang framlägger styrelsen vissa förslag rörande den praktiska tillämpningen. Med hänsyn till att förfarandet vid överförande av verkställighet från ctt land till ett annat i vissa fall kan väntas bli ganska omständligt föreslår styrelsen att framställning om verkställighet av böter bör undvikas när bötesbeloppet inte uppgår till 100 kronor. När det gäller överförande av verkställighet av frihetsstraff som den dömde har börjat avtjäna i Sverige, räknar styrelsen med att tidsutdräkten blir avsevärt stör-
re än vid det nordiska samarbetet, där förfarandet fram till beslut f. n. tar i genomsnitt omkring en månad. Enligt styrelsens mening blir det troligen inte möjligt att överföra verkställighet av frihetsstraff under sex månader. Framställning om överföring av verkställighet av frihetsstraff i fall då den dömde befinner sig på fri fot bör i allmänhet göras, om den dömde har lämnat Sverige och befinner sig i land där verkställighet enligt konventionen kan ske. Befinner sig den dömde på fri fot i Sverige, torde enligt styrelsens mening framställning om verkställighet endast böra göras i de fall då den dömde själv begär det eller det finns särskilt starka skäl för överflyttning och dessutom en viss sannolikhet för att framställningen blir beviljad. Annars får överflyttningen anstå tills den dömde har intagits för verkställighet i svensk fångvårdsanstalt. Styrelsen konstaterar slutligen att det inte har angetts i promemorian på vilket sätt den dömde skall överföras för verkställighet i det andra landet.
Svea hovrätt efterlyser också vägledande uttalanden om överflyttning av verkställighet från Sverige i olika fall.
Även invandrarverket uttalar sig om förutsättningarna för verkställighet utomlands av svensk brottmålsdom. Enligt verkets mening bör en första förutsättning för verkställighet utomlands av frihetsstraff vara antingen lagakraftägande beslut om avvisning, förpassning, utvisning eller förvisning eller samtycke av den dömde. Det bör inte heller komma i fråga att verkställigheten flyttas utomlands, om den dömde har gällande vistelsetillstånd i Sverige och själv önskar stanna kvar här. Genom en sådan tillämpning skulle visserligen nordbor komme i en sämre ställning än icke-nordbor. I NYL finns nämligen ingen bestämmelse av innebörd att framställning inte bör göras beträffande nordbo med viss anknytning till Sverige. Nordbor behöver inte heller särskilt tillstånd för att vistas här. I praxis bör dock en olikartad behandling av nordbor och ickenordbor kunna undvikas eftersom samma myndigheter kommer att handlägga ärenden om framställning beträffande båda kategorierna. En ytterligare förutsättning för överflyttning av verkställighet till främmande stat bör enligt invandrarverket vara, att den som överförs till annat land för att avtjäna frihetsstraff inte utsätts för politisk förföljelse. Verket erinrar om att särskilda bestämmelser om verkställighet för det fall att utlänningen åberopar risk för politisk förföljelse finns inte bara i utlänningslagen utan även it. ex. 7 § utlämningslagen och 7 § kungörelsen angående tillämpningen av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Ett påstående om politiskt flyktingskap bör prövas av den centrala utlänningsmyndigheten eller av Kungl. Maj:t, innan framställning görs om att frihetsstraff skall verkställas i annat land. En sådan ordning förordas även av Stockholms tingsrätt.
Svea hovrätt konstaterar att överflyttning av verkställighet av svensk brottmålsdom synes bli möjlig också beträffande svenska medborgare. Hovrätten anser det vara av värde om de överväganden som kan bli ak- 3— Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 98
tuella i sådana fall blir närmare berörda i anslutning till förslaget, särskilt mot bakgrund av de principiellt grundade begränsningar som finns i utlämningssammanhang.
Stockholms tingsrätt framhåller att lagförslaget inte innehåller bestämmelser om den dömdes rätt att yttra sig i ärende om överflyttning av verkställighet eller om hans rätt att klaga på kriminalvårdsstyrelsens beslut i sådant ärende. Tingsrätten utgår från att såväl yttranderätt som klagorätt tillkommer den dömde enligt förvaltningslagen och förordar att förslaget kompletteras med uttryckligt motivuttalande i detta avseende. I huvudsak samma synpunkter kommer till uttryck i remissyttrandena från Svea hovrätt och advokatsamfundet.
Frågan om promemorieförslagets betydelse för ökad användning av utevarodom enligt 46 kap. 15 § tredje stycket RB tas upp av Stockkolms tingsrätt. Enligt nämnda bestämmelse i i RB finns möjlighet att avgöra mål utan hinder av att den tilltalade har uteblivit, om den tilltalade har avvikit sedan stämning delgetts honom. Regeln anses inte tillämplig på utlänningar, som normalt har återvänt till sitt hemland. I tingsrätten vilar åtskilliga mål mot utlänningar eftersom målen inte anses kunna avgöras 1 den tilltalade utlänningens utevaro. Enligt tingsrätten borde den möjligheten till oppositionsförfarande mot utevarodom som införs genom konventionen minska de betänkligheter som har föranlett nuvarande restriktiva praxis. Utlänning bör i ökad utsträckning kunna dömas i sin utevaro, om saken kan utredas nöjaktigt trots att han inte är närvarande. Kravet på rättssäkerhet uppfylls genom möjligheten till omprövning av domen. Tingsrätten anser det vara av värde om ställning tas till denna fråga genom motivuttalande eller eventuellt en ändring i 46 kap. 15 8 RB.
Frågan om överflyttning av kriminalvård i frihet har berörts av Svea hovrätt och Stockholms tingsrätt. Båda remissinstanserna anser det angeläget att det internationella samarbetet vidgas att avse även påföljd som innebär kriminalvård i frihet. Hovrätten anser att den europeiska konventionen om överflyttning av övervakning av villkorligt dömda och villkorligt frigivna blir av stort intresse i detta sammanhang.
7.3.2 Tillämpligheten av svensk strafflag
Förslaget att i 2 kap. BrB införa krav på dubbel straffbarhet o och reg- Ier grundade på principen om ”ne bis in idem” med generell giltighet även utanför konventionsområdet har i allmänhet tillstyrkts av remissinstanserna. Svea hovrätt, som inte har något att erinra mot de föreslagna ändringar i de delar dessa är nödvändiga för Sveriges tillträde till konventionen, anser dock att de ändringar som går därutöver bör övervägas ytterligare och ges en mera ingående belysning.
Rikspolisstyrelsen fäster stor vikt vid att ändringsförslaget inte även-
tyrar Sveriges möjligheter att bekämpa den grova internationella brottsligheten, särskilt narkotikabrottsligheten. Sverige bör inte avhända sig rätten att här ingripa mot de personer, som har gjort sig skyldiga till grova narkotikabrott med anknytning till vårt land, även om de har avtjänat kortare frihetsstraff för samma brott i annat land. Styrelsen finner emellertid att promemorieförslaget innehåller tillräckliga förbehåll i dessa avseenden och har därför ingen erinran mot förslaget.
I anslutning till förslaget om införande av en regel om dubbel straffbarhet i 2 kap. 2 § BrB uttalar domareföreningen med hänvisning till erfarenheterna från Danmark att det inte finns risk för stora olägenheter om förslaget genomförs. Det kan visserligen anses allvarligt. om gärning som i Sverige bedöms som grovt narkotikabrott men i annat land är straffri eller bedöms som lindrigt brott, på grund av förslaget inte längre skulle kunna bestraffas i Sverige. Föreningen framhåller dock att om ett brott är riktat mot Sverige, t. ex. smuggling till Svcrige, brottet enligt förslaget fortfarande kan straffas här. Föreningen konstaterar vidare att de föreslagna ändringarna innebär att t.ex. bigami inte längre kan bestraffas i Sverige, om gärningen har begåtts i ett land där månggifte är tillåtet. Det bör möjligen utredas hur detta kan komma att inverka på tillämpningen av svenska regler om giftorätt och arv. Domareföreningen finner också att det torde ankomma på domstolen att ex officio beakta gärningslandets regler om bl.a. nöd, nödvärn och samtycke. De svenska domstolarna bör på begäran snabbt kunna få kännedom om utländsk rätt. Utredning om innehållet i utländsk rätt torde få införskaffas genom utrikedepartementets försorg. Detta departement har dock f. n. inte erforderlig kännedom om utländsk straffrättspraxis. Om det råder tvekan om innehållet i utländsk rätt, bör de utländska rättsreglerna tillämpas på det sätt som är fördelaktigast för den tilltalade.
Ett par remissinstanser tar upp frågan om straffskyddet för enskilt svenskt intresse vid brott utomlands. Enligt utredningen rörande specialstraffrätten innebär promemorieförslaget t. ex. att den som i främmande stat är anställd i ett svenskt enskilt företag och mot sin huvudman begår en gärning, som är förskingring eller trolöshet enligt svensk rätt men inte straffibar enligt gärningsortens lag, inte kan straffas härför i Sverige. Om en stats- eller kommunalanställd utomlands begår motsvarande gärning, synes han däremot kunna straffas i Sverige enligt svensk lag med stöd av den föreslagna punkten 3 i 2 kap. 3 § BrB. Utredningen anser det dock ovisst hur uttrycket ”annat liknande svenskt intresse” skall tolkas och ifrågasätter om det tar sikte på det offentligas ekonomiska intressen. Formuleringen av punkten 3 bör enligt utredningen preciseras så att det klart framgår vilka offentliga intressen som avses. Om avsikten är att skydda statens och kommunernas ckonomiska intressen samt stats- och kommunaldominerade företag i större utsträck-
Prop. 1972: 98 | 68
ning än enskilda personer och enskilda företag, bör skälen för en sådan ordning anges i motiven.
Åtalsrättskommittén ställer sig tveksam till förslaget i denna del. Kommittén finner att det visserligen kan anföras skäl för att inte undantagslöst hävda svensk straffrättslig jurisdiktionsrätt i dessa fall men anser att önskvärda begränsningar kan uppnås genom restriktiv tillämpning av åtalsprövningsreglerna i 2 kap. 5 § BrB. Kommittén nämner som exempel att en här yrkesarbetande sydeuropeisk man har ett barn i äktenskap med en svensk kvinna. Under tillfällig vistelse i hemlandet överlämnar fadern egenmäktigt barnet att fostras av sina anförvanter och återvänder därefter till sitt yrkesarbete i Sverige. Om faderns förfarande med barnet är straffritt på gärningsorten, blir detta enligt de föreslagna ändringarna i 2 kap. 2 och 3 §§ oangripligt här i straffrättsligt avseende, trots att han också fortsättningsvis har hemvist här.
Förslaget att svensk straffrättslig behörighet skall omfatta varje brott för vilket enligt svensk lag inte är stadgat lindrigare straff än fyra år och att dom beträffande sådant brott inte heller skall ha res-judicataverkan har kritiserats av domareföreningen. Föreningen framhåller att det varken uppställs krav på anknytning till Sverige eller görs någon begränsning med hänsyn till gärningsortens lag. Det kan enligt föreningen starkt ifrågasättas om inte en sådan bestämmelse är alltför omfattande även om man beaktar möjligheten till diskretionär åtalsprövning enligt 2 kap. 5 § andra stycket BrB.
Beträffande förslaget om avräkning av utomlands verkställd påföljd har domareföreningen uttalat att det bör göras klart, i varje fall i motiven, att avräkning skall ske även av anhållande och häktningstid utornlands. Dessutom bör det framhållas att svensk domstol har möjlighet att med tillämpning av 33 kap. 4 3 andra och tredje styckena BrB ådöma ett lindrigare 'straff än en avräkning i och för sig skulle föranleda och även medge piåföljdseftergift. Dessa möjligheter kan tänkas komma till användning bl. a. när straffet har avtjänats under särskilt svåra förhållanden.
8 Departementsckefen 8.1 Tillträde till konventionen
I takt med livligare kommunikationer mellan länderna har brottsligheten blivit alltmera internationell. De rättsvårdande myndigheterna har allt oftare alt ta ställning till fall då gärningsmannen är hemmahörande i främmande land eller då brott har begåtts utomlands, kanske i flera länder. Ingripanden mot sådan brottslighet ställer höga krav på internationellt samarbete och man har i många länder börjat ifrågasätta om de nuvarande formerna för sådant samarbete är tillräckiiga.
Prop, 1972: 98 69
Årligen reser ett mycket hetydande antal svenska medborgare och utlänningar med hemvist här i landet utomlands och en del av dessa begår under sin utlandsvistelse lagöverträdelser av skilda slag. Mera allvarlig brottslighet kan resultera i att de blir dömdga till frihetsstraff i gärningslandet. Sådana straff måste i de allra flesta fail avtjänas i det dömande landet, om inte den dömde benådas. F.n. finnas i utomnordiska länder elt femton-tal svenska medborgare som avtjänar frihetsstraff på minst ett är eller som är arresterade och riskerar att bli ådömda långvariga frihetsstraff.
Om straffet stannar vid böter, kan den dömde många gånger undandra sig verkställighet genom att lämna det gäömande landet. 1 flera länder försöker man dock säkerställa verkställigheten genom att hålla den bötfällde kvar i landet till dess böterna har betalts.
Om den som har dörats till straff utomlands beger sig till Sverige, innar straffet har hunnit verkställas, och inte återvänder frivilligt till den Gömende staten, kan denna stat göra framställning om den dömdes utlämnande för verkställighet av domen. Sådant bistånd lämnas emellertid inte i alla fall. Enligt lagen (1957: 668) om utlämning för brott utlämnas således aldrig svensk medborgare till utomnordiskt land. Denna fag bygser på den europeiska utlämningskonventionen av den 13 december 1957, som har ratificerats av Sverige. När det gäller utlämning till annat nordiskt land har man alltså gjort avsteg från principen att inte utlämna egna medborgare. Förutsättningarna för sådan utlämning regleras i lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. Enligt en annan allmän princip, som också har kommit till uttryck i utlämningskonventionen, får uttämning inte ske för mindre allvarlig brottslighet. Även i dessa fall gör man i Sverige skillnad på utlämning till nordisk stat och till stat utanför Norden. Enligt den allmänna utlämnringslagen går gränsen för utlämning vid dom på frihetsstraff i minst fyra månader ceiler omhändertagande på anstalt under motsvarande tid. Den nordiska utlämningslagen medger däremot utlämning så snart domen lyder på frihetsstraff eller annat omhändertagande på anstalt.
Om den som har dömts till straff utomlands inte utlämnas, kan åtal väckas här i landet för det brett som avses med den utländska domen. Att frågan om ansvar redan har prövats i främmande stat anses i allmänhet inte hindra ny lagföring i Sverige för samma brott. Ffar det utomlands ådömda straffet verkställts krävs dock särskilt åtalsförordnande. Eeder åtalet till fällande dom, skall straffet bestämmas med skähig hänsyn till den undergångna verkställigheten (2 kap. 6 § BrB). Dom som har meddelats i annat nordiskt land är enligt särskild bestämmelse i NVL hinder för nytt åtal här i landet för gärning som omfattas av domen, så snart samarbete för verkställighet av domen har inletts.
När det blir fråga om att genomföra rättegång här i landet i den si-
tuation som nu avses, nämligen när gärningsmannen är dömd till straff utomlands men inte kan utlämnas för verkställighet av straffet, är brottet med största sannolikhet begånget utanför Sverige. Från svensk sida kan man då behöva bistånd från myndighet i annat land för delgivning av stämning eller annan rättegångshandiing, bevisupptagning o. d. Sverige har anslutit sig till den curopeiska konventionen den 20 april 1959 om inbördes rättshjälp i brottmål och kun sålunda få rättshjälp på grund av konventionen men rättshjälp lämnas ofta även utan stöd av särskilt avtal. Enligt lagen (1946: 817) om bevisupptagning vid uttändsk domstol fordras synnerliga skäl för bevisupptagning i utlandet.
Sverige limnar också rättshjälp, dels med stöd av den europeiska rättshjälpskonventionen, dels utan avtal och utan krav på utfästelse ora ömsesidighet. Den svenska rättshjälpen regieras huvudsakligen 1 lagen (1946: 816) om bevisupptagning åt utländsk domstol och i kungörelsen (1909 nr 24 s. 1) angående delgivning av handling på begäran av utländsk myndighet.
Endast i fall då dom i brottmål har meddelats i annat nordiskt tand finns möjligheter att verkställa straffet här i landet. Inom Norden bedrivs nämligen sedan år 1963 ett samarbete i fråga om straffverkställighet, som regleras genom enhetlig nordisk iagstiftning. De grundläggande svenska bestämmelserna på detta område finns intagna i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (NVL). Det nordiska samarbetet omfattar huvudsakligen verkställighet av böter, förverkande på grund av brott, ordinärt frihetsstraff samt anordnande av övervakning av villkorligt dömd och villkorligt frigiven. Med stöd av denna lagstiftning kan verkställigheten av dom som meddelats i annat nordiskt land flyttas tiil Sverige och vice versa. Verkställighet här i Sverige sker efter framställning från vederbörande myndighet i den andra nordiska staten. Framställningen prövas av kriminalvårdsstyrelsen. Dot enda formella krav som uppställs i lagen för bifall till framställningen är, att domen är verkställbar i den stat där den har meddelats. I övrigt är kriminalvårdsstyrelsens prövning helt diskretionär och hänsyn kan därvid tas till sådana omständigheter som att domen avser gärning som inte är ctt brott enligt svensk lag eller att det är fråga om ett politiskt brott. Om framställningen bifalls, omvandlas straffet till motsvarande inhemska straffart utan omprövning av skuldfrågan eller straffmätningen. Vid verkställighet i Sverige räknas således böter om till motsvarande belopp i svenskt mynt och frihetsstraff omvandlas till fängelse på lika lång tid som bestämts i den utländska domen. Verkställighet i Sverige sker i princip enligt svensk lag.
Sverige saknar sålunda möjlighet att överta verkställighet av brottmålsdom som har meddelats utanför Norden. Möjligheterna till utlämning för straffverkställighet är begränsade i viktiga avseenden och nytt
åtal här i landet för det brott som avses med den utländska domen torde ofta inte kunna genomföras på grund av de utredningssvårigheter som finns, trots tillgången till internationell rättshjälp. Förhållandet är detsamma i den omvända situationen. En svensk brottmålsdom kan inte verkställas i utomnordiskt land. När det gäller utlämning följer det av kravet på ömsesidighet i internationellt samarbete att utlämning till Sverige för verkställighet av straff inte sker i vidare omfattning än man från svensk sida medger utlämning härifrån.
Verkställighet av straff kan alltså i allmänhet ske endast i den stat där domen har meddelats och den dömde kan i många fall undandra sig verkställigheten genom att lämna den staten. Inom Europarådet har i flera år pågått arbete för att bota de brister som sålunda finns i det internationella samarbetet i fråga om verkställighet av brottmålsdomar.
Det första resultatet av detta arbete blev cen konvention om övervakning av villkorligt dömda och villkorligt frigivna. Denna konvention öppnades för undertecknande år 1964 men har hittills ratificerats endast av Belgien och Frankrike. För ikraftträdande krävs ratifikation av tre medlemsstater och konventionen har sålunda ännu inte trätt i kraft. Konventionen är en motsvarighet till den del av NVYL som reglerar överflyttning av kriminalvård i frihet.
År 1964 öppnades också för undertecknande konventionen om straff för vägtrafikbrott. Denna konvention har hittills ratificerats av Frankrike och Cypern. I enlighet med Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut kommer Sverige inom kort att ratificera konventionen. Med anledning av denna har en särskild lag (1971: 965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands antagits. Lagen trädde i kraft den 1 april 1972 (kungörelse 1972: 42) om ikraftträdande av lagen (1971: 965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands.
Trafikbrottskonventionen inncehäller regler om lagföring för trafikbrott och verkställighet av dom avseende sådant brott i fall då gärningsmannen har sitt hemvist i annan konventionsstat (hemviststalen) än den där brottet har begåtts (gärningsstaten). Konventionen förpliktar hemviststalen att på framställning av gärningsstaten pröva frågan om lagföring för brottet eiler på gärningsstatens begäran verkställa dom som har meddelats i den staten. Vid ratifikation av trafikbrottskonventionen kommer Sverige att i likhet med Danmark och Norge göra förbehåll mot den del av konventionen som innehåller regler om verkställighet i hemviststaten.
För att skapa möjligheter till internationellt samarbete för verkställighet av utländska brottmålsdomar också utanför trafikbrottens område har inom Europarådet utarbetats en konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen). Konventionen öppnades för undertecknande den 28 maj 1970.
Brottmålsdomskonventionen reglerar både verkställighet av dom som
har meddelats av domstol efter förhandling i brottmål och, under vissa förutsättningar, verkställighet av s. k. ordonnances pénales, dvs. bötesföreläggande och Jiknande administrativa beslut som anges närmare i en vilaga till konventionen (bilaga 111). Konventionen omfattar — till skillnad från trafikbrottskonventionen — påföljder för alla slags brott. Enligt art. 4 är det dock en förutsättning för verkställighet i annan konventionsstat än den där domen har meddelats att den ådömda påföljden avser gärning som skulle ha varit straffbar även om den hade begåtts i den anmodade staten och att gärningsmannen hade kunnat ådömas påföljd, om han hade begått gärningen där.
Enligt art. 2 är konventionen tillämplig på påföljd som innebär frihetsberövande samt på böter, ”konfiskation” och förlust av rättigheter, s. k. diskvalifikation. Konventionen gäller sålunda inte sådana påföljder som innebär kriminalvård i frihet. För Sveriges del betyder detta i huvudsak att villkorlig dom och dom på skyddstillsyn inte omfattas av konventionen.
Verkställighet i annan stat än den stat där domen har meddelats får ske endast efter framställning från den dömande staten (art. 3). I art. 5 anges de grunder som den dömande staten kan åberopa för att anmoda en viss stat att övertaga verkställigheten. Framställningen kan alltid riktas till den stat där den dömde har sitt hemvist. Den dömande staten kan emceilertid också rikta sin begäran om verkställighet till annan stat, om t. ex. verkställighet i den staten kan antas förbättra den dömdes möjligheter till återanpassning i samhället celler om frihetsberövande påföljd skulle kunna verkställas i samband med verkställighet av annan sådan påföljd som den dömde undergår celler skall undergå i den staten.
Den stat som har mottagit framställning om verkställighet kan i vissa fall avslå framställningen. I art. 6 anges förutsättningarna för sådant beslut. Som grund för avslag kan belt allmänt åberopas att verkställighet skulle strida mot grundläggande principer i den anmodade statens rättsordning. Den anmodade staten kan vidare vägra att verkställa dom avscende politiskt eller militärt brott eller dom som den anmodade staten anser vara grundad på ovidkommande hänsyn till ras, religion, nationa- Ktet eller politisk åsikt. Bland övriga avslagsgrunder kan nämnas det förhållandet att åtal väckts eller kommer att väckas i den anmodade sta-: ten för samma gärning eller att den dömdes ålder vid tidpunkten för brottet var sådan att han inte hade kunnat åtalas i den anmodade staten.
Framställning om straffverkställighet, som inte omedelbart avslås, skall i princip prövas av domstol, innan verkställighet kan ske i den anmodade staten (art. 37). Kravet på domstolsförfarande är en central punkt i brottmålsdomskonventionen, som i detta avseende skiljer sig från övervakningskonventionen och : trafikbrottskonventionen. Dessa båda konventioner saknar bestämmelser om förfarandet vid överflyttande av verkställighet.
Prop. 1972: 98 173
Enligt brottmålsdomskonventionens. bestämmelser om verkställighetsförfarandet (art. 37—52) skall domstol i den anmodade staten först pröva om framställningen kan godkännas. Därvid skall domstolen förvissa sig om bl. a. att kravet på dubbel straffbarhet i art. 4 är uppfyllt och att hänsyn till grundläggande principer i den egna statens rättsordning inte hindrar verkställighet. Finner domstolen att framställningen bör bifallas, skall den ersätta den ådömda påföljden med den påföljd som enligt den anmodade statens lag skulle ha ådömts för samma brott i den staten. Domstolen är därvid bunden av den bevisbedömning som framgår av den ursprungliga domen. Vid bestämmande av den nya påföljden giller endast den begränsningen att påföljden inte får göras strängare än den påföljd som har ådömts genom den dom som begärs verkställd.
I art. 21—30 finns särskilda regler om verkställighet av dom som har meddelats i den dömdes utcvaro eller i form av ”ordonnance påénale”. Innan sådan dom eller sådant avgörande verkställs i annan konventionsstat än den dömande staten, skall den dömde beredas tillfälle att få fullständig omprövning av målet i sin närvaro, antingen i den dömande staten eller i den stat till vilken framställningen har riktats.
Enligt art. 61.1 kan stat som tillträder konventionen begagna sig av en eller flera av de möjligheter till förbehåll mot konventionens huvudavsnitt om verkställighetssamarbete som räknas upp under a)—e) i bilaga I till konventionen.
Konventionsstat kan sålunda förbehålla sig rätten att vägra verkställa dom som avser fiskaliskt eller religiöst brott (a) eller att verkställa påföljd för gärning som enligt lagen i den anmodade staten kan beivras endast av administrativ myndighet (b). Förbehåll kan också göras mot att verkställa dom som har meddelats vid en tidpunkt, då åtal för brottet skulle ha varit preskriberat enligt den anmodade statens lag (c). Vidare kan konventionsstat förbehålla sig rätten att vägra verkställighet av utevarodom och/eller ”ordonnance påénale” (d). Konventionsstat kan dessutom vägra att godtaga bestämmelsen i art. 8 att preskriptionsavbrytande handling, som har företagits i den dömande staten och där har en viss effekt, ges samma cffekt i den anmodade staten (ce).
Brottmålsdomskonventionen innehåller också ett särskilt avsnitt om broltmålsdoms internationella rättskraft (art. 53—57). Detta avsnitt, som är uppdelat på två avdelningar, är fristående från konventionens bestämmelser om verkställighet av brottsmålsdom och reglerar inte samarbete i ett konkret fall mellan två bestämda stater utan innehåller bestämmelser om rättsverkningar som inträder automatiskt så snart domen har meddelats. I art. 533—55 som utgör avdelning 1. under rubriken ”Ne bis in idem” regleras frågan om utländsk brottmålsdom som rättegångshinder i ny process. Principen att ansvar för gärning som har prövats genom Jagakraftvunnen dom inte får på nytt tas upp till prövning (med 31— Riksdagen 1972. I saml. Nr 98
ett latinskt uttryck ”ne bis in idem”, betyder ej två gånger i samma sak) införs här på det internationella planet. Konventionsstat förpliktas att med vissa undantag ge dom meddelad i annan konventionsstat (i konventionen betecknad ”europeisk brottmålsdom”) i princip samma effekt som följer med dom som har meddelats i den egna staten, Konventionen föreskriver sålunda att samma gärning inte på nytt får tas upp till prövning, em den dömde har frikänts för brottet. Detta gäller även när frikännandet grundas på det förhållandet att den åtalade gärningen inte är straffbar i den konventionsstat där domen har meddelats. Efter fällande dom får ny lagföring inte heller ske, om den ådömda påföljden är verkställd eller verkställigheten pågår. Fällande dom hindrar också ny lagföring (medför s. k. ”res judicata”-effekt), när påföljden har bortfallit enligt den dömande statens lag på grund av nåd, amnesti eller preskription. Ny lagföring för samma brott får inte heller ske, om den dömde har förklarats skyldig men ingen påföljd har ådömts.
Vissa undantag medges från huvudregeln om ”ne bis in idem”. Konventionsstat är sålunda inte förpliktad att tillerkänna utländsk brottsmålsdom Tres judicata-effekt, om domen avser en gärning som är särskilt riktad mot den statens intresse, t. ex. spioneri. Inte heller är den stat där gärningen begåtts skyldig att godtaga dom som har meddelats i annan stat. Undantagsbestämmelserna gäller dock inte för den stat som själv har begärt lagföring i annan stat. I de fall då ”ne bis in idem”-reglerna inte är tillämpliga och den brottslige döms mer än en gång för samma gärning, föreskriver konventionen obligatorisk avräkning av frihetsberövande påföljd som har verkställts på grund av dom, meddelad i annan konventionsstat,
I den andra avdelninger av brottmålsdomskonventionen om brottmålsdoms internationella rättskraft ges under rubriken ”Möjlighet att beakta tidigare brottmålsdom” bestämmelser om konventionsstats skyldighet att vidtaga lagstiftningsåtgärder för att i viss omfattning ge europeisk brottmålsdom rättsverkan dels i rättegång i fråga om annan senare brottslighet som begåtts av samme gärningsman, t. ex. som grund för förhöjt straff vid återfall, dels i fråga om förlust av rättighet o. d., t. ex. återkallelse av körkort.
Konventiorsstat kan enligt (e) i bilaga I till konventionen jämförd med art. 61.1 förbehålla sig rätten att godkänna endast en av de två avdelningarna i de! III av konventionen, dvs. i avsnittet om brottmålsdoms internationella rättskraft.
De konventionsstater som redan har reglerat eller framdeles reglerar sina inbördes förhållanden på detta område på grundval av enhetlig lagstiftning eller enligt något annat särskilt system har enligt art. 64.3 rätt att utan hinder av konventionens bestämmelser tillämpa denna lagstiftning eller detta system. Konventionen tillåter sålunda att dessa stater kommer överens om att inte tillimpa konventionen på sina inbördes för-
Prop, 1972: 98 75
hållanden. Europarådets generalsekreterare skall underrättas om sådan överenskommelse.
Brottmålsdomskonventionen är öppen för undertecknande av samtliga Europarådets nuvarande medlemsstater. Konventionen skall ratificeras eller godkännas och träder i kraft tre månader efter det att den har ratificerats celler godkänts av tre stater. I samband med undertecknande eller ratifikation kan förbehåll göras i de avseenden som jag har redovisat i det föregående.
Som jag har anfört inledningsvis har konventionen hittills undertecknats av nio medlemsstater, däribland Sverige. Den har hittills ratificerats endast av Danmark. Konventionen har således inte trätt i kraft.
Inom Norden har man med intresse följt arbetet på brottmålsdomskonventionen och representanter för Danmark, Norge och Sverige har deltagit i kommittézarbetet i Europarådet. Redan innan konventionen öppnades för undertecknande inleddes överläggningar mellan representanter för justiticdepartementen i de nordiska länderna utom Island. Vid dessa överläggningar förelåg enighet om att de nordiska länderna borde tillträda konventionen så snart som möjligt. Man enades också om att verkställighet i nordisk stat av brottmålsdom meddelad i annan nordisk stat fortfarande bör regleras av den nordiska verkställighetslagstiftningen och att konventionens bestämmelser bör tillämpas inom Norden endast i den mån konventionen omfattar verkställighet som inte täcks av de nordiska verkställighetslagarna. Detta innebär att konventionen skulle tillämpas inom Norden endast i fråga om annan frihetsberövande påföljd än ordinärt frihetsstraff.
Vid överläggningarna diskuterades också möjligheterna att göra förbehåll mot konventionen. Man enades därvid om att om möjligt inte utnyttja dessa möjligheter.
Vid överläggningarna enades man också om att mål om verkställighet av dom som omfattas av konventionen i princip bör handläggas enligt allmänna regler om förfarandet i brottmål samt att dom på enbart böter celler förverkande bör verkställas efter beslut av administrativ myndighet i enlighet med art. 37.2 i konventionen. Även omfattningen av prövningen vid domstol i det anmodade landet celler vid sådan myndighet som avses i art. 37 diskuterades. Man kom därvid överens om att man inte borde gå utöver kraven i art. 40. Enligt denna artikel skall domstolen eller myndigheten förvissa sig om att verkställigheten avser brottmålsdom som uppfyller definitionen i art. 1, att den dömde skulle ha kunnat straffas i den anmodade staten, om brottet hade begåtts där, att verkställighet inte skulle strida mot grundläggande principer i den anmodade statens rättsordning eller mot konventionens principer om ”ne bis in idem” samt att den särskilda ordning som föreskrivs i konventionen för verkställighet av utevarodom eller bötesföreläggande har iakttagits, Slutligen förelåg enighet om att ikraftträdandet av den nordiska lagstiftningen på detta område inte behövde samordnas.
Som jag tidigare nämnt har Danmark redan genomfört lagstiftning om verkställighet av utländsk brottmålsdom och om ”ne bis in idem” samt ratificerat konventionen.
När de nordiska överläggningarna var avslutade upprättades inom justitiedepartementet i mars 1972 en promemoria (Ds Ju 1972: 4) angående lagstiftning om verkställighet av utländsk brottmålsdom m. m. I promemorian förordas att Sverige tillträder brottmålsdomskonventionen. Det föreslås att Sverige därvid gör ett begränsat förbehåll mot avdelning I om ”ne bis in idem” i del III av konventionen av innebörd att konventionens bestämmelser i denna del inte skall tillämpas såvitt avser brott för vilket enligt svensk lag inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i fyra år. I promemorian läggs också fram förslag till lagstiftning med anledning av Sveriges tillträde till konventionen.
Vid remissbehandlingen har förslaget att Sverige skall tillträda konventionen inte mött några invändningar. Också förslaget att Sverige inte skall begagna sig av möjligheterna att göra förbehåll mot konventionens huvudavsnitt om verkställighetssamarbete har lämnats utan erinran. Förslaget att Sverige skall göra ett begränsat förbehåll mot avdelningen om ”nce bis in idem” har likaledes godtagits av flertalet remissinstanser. Stockholms tingsrätt avstyrker dock sådant förbehåll och framhåller därvid att det torde vara tveksamt om konventionen över huvud taget tillåter ett sådant begränsat förbehåll samt att det kan vara lika stötande att behöva godtaga gärningsortens lag i fråga om andra brott än sådana grova brott som undantas genom promemoricförslaget.
Som jag tidigare har nämnt är det f.n. inte möjligt att i Sverige verkställa en utländsk brottmålsdom eller att få en svensk sådan dom verkställd i utlandet annat än med stöd av den nordiska verkställighetslagstiftningen. Det råder ingen tvekan om att det finns behov av verkställighetssamarbete även utanför Norden. I de svenska fångvårdsanstalterna finns åtskilliga utlänningar från utomnordiska länder, vilka saknar närmare anknytning till Sverige. Kriminalvårdsstyrelsen har i sitt remisssvar framhållit att dessa utlänningar vållar stora problem inte minst ur vårdsynpunkt. Det finns också ett antal svenska medboragre i utländska fängelser utanför Norden. Det är uppenbart att verkställighet av frihetsstraff i främmande land i allmänhet försätter den intagne i en svårare situation än de medintagna som är hemmahörande i det land där verkställigheten sker. I överensstämmelse med vad som anförts i promemorian vill jag i detta sammanhang särskilt erinra om sådana nackdelar som språksvårigheter, inga eller små möjligheter till besök av anhöriga, restriktioner i fråga om permission och villkorlig frigivning samt begränsade möjligheter för kriminalvårdsmyndigheterna att över huvud taget förbereda frigivningen.
När det gäller frihetsstraff är det i första hand de humanitära aspek-
Prop, 1972: 98 77
terna som motiverar ökade möjligheter till verkställighet i hemlandet. I fråga om verkställighet av bötesstraff är det i stället effektivitetshänsyn som träder i förgrunden. Det förhållandet att domar och förelägganden på böter i dag i allmänhet inte kan verkställas utanför domslandet kan sålunda uppmuntra den bötfällde att söka undandra sig verkställigheten. Jag vill erinra om att jag i samband med att jag i propositionen med förslag till lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands (prop. 1971: 114) förordade att Sverige skulle göra förbehåll mot trafikbrottskonventionens bestämmelser om domsverkställighet, uttalade att brottmålsdomskonventionen skulle vara en god lösning för verkställighet av straff för trafikbrott, särskilt då påföljden för smärre, erkända förseelser.
Brottmålsdomskonventionen torde vara det bittills mest betydelsefulla internationella kriminalpolitiska instrument som har utarbetats inom Europarådet för att stärka samarbetet på straffrättens område mellan medlemsstaterna. Att en brottmålsdom verkställs i det land där den dömde hör hemma måste i de flesta fall göra det lättare för honom att återanpassa sig i samhället. Dessutom blir själva straffverkställigheten humanare. Konventionen kan också bidra till att göra brottsbekämpningen effektivare genom att det blir svårare för den dömde att undandra sig verkställighet.
Under hänvisning till det anförda biträder jag i likhet med remissinstanserna förslaget i departementspromemorian att Sverige skall tillträda konventionen. Detta kräver lagstiftning i vissa avseenden. Jag återkommer till denna fråga i det följande.
Som jag tidigare nämnt anges i bilaga 1 till konventionen vissa möjligheter till förbehåll mot konventionens bestämmelser. Jag ansluter mig i denna fråga till den uppfattning som kom till uttryck vid de nordiska departementsöverläggningarna, nämligen att förbehåll om möjligt bör undvikas. Detta är särskilt angeläget i fråga om den del av konventionen som innehåller bestämmelser om verkställighetssamarbetet. Denna uppfattning delas också av remissinstanserna.
Däremcet förordar jag att konventionens bestämmelser om ”ne bis in idem” begränsas med utnyttjande av den möjlighet till förbehåll som anges i (f) i bilaga 1 till konventionen. Enligt konventionens ”ne bis in idem”-regler utgör dom som har meddelats i en konventionsstat i vissa fall hinder i annan konventionsstat för ny prövning av gärning som avses med domen. Sådan rättsverkan tillerkänns både frikännnande dom och fällande dom. I sistnämnda fall dock endast när påföljden har verkställts eller håller på att verkställas eller när påföljden enligt den dömande statens lag har bortfallit på grund av nåd, amnesti eller preskription. Konventionsstat är däremot inte förpliktad att tillmäta utländsk brottmålsdom någon rättsverkan, om domen avser gärning som var riktad mot den statens offentliga intresse eller om gärningen har begåtts i
den staten. Denna undantagsbestämmelse gäller dock inte om gärningsstaten själv begärt lagföring i den dömande staten.
Konventionen ger sålunda utländsk brottmålsdom mycket vidsträckt rättsverkan och svenskt tillträde till konventionen i denna del kräver väsentliga ändringar i gällande lagstiftning. Som jag kommer att utveckla i det följande (avsnitt 3.3.2) anser jag att på sätt som har föreslagits i promemorian sådana lagändringar bör genomföras att konventionens avsnitt om ”ne bis in idem” kan såvitt gäller förbuuct mot ny lagföring för samma gärning, godias med undantag endast i fråga om viss grövre brottslighet. Ett sådant undantag förutsätter ett partiellt förbehåll mot konventionens ”ne bis in idem”-regler. Under remissbehandlingen har ifrågasatts om ett sådant begränsat förbehåll är tillåtet. Enligt min mening är detta fallet. Av art. 61.2 framgår bl. a. att konventionsstat kan ”helt eller delvis” återtaga ett förbehåll samt alt kravet på ömsosidighet även skall beaktas när "förbehållet är partiellt eller villkorligt”. Dessa föreskrifter ger enligt min mening tillräckligt stöd för den tolkning som har gjorts i promemorian.
Konventionens ”ne bis in idera”-regler innebär förbud också moi verkställighet av tidigare här i landet ådömd påföljd för samma gärning. Förbudet gäller under samma förutsättningar som förbudet mot lagföring. Enligt promemorieförslaget skall inte göras något förbehåll i den delen. Ett godtagande av förbudet mot verkställighet av tidigare ådömd påföljd skulle emellertid enligt min mening i vissa fall kunna leda till stötande resultat. Det gäller särskilt då den dömde har frikänts genom den utländska domen. Men även i fall då den utländska domsto- Ien har eftergivit påföljd eller ådömd påföljd har preskriberats eller när nåd eller amnesti har beviljats i den främmande staten kan det inge betänkligheter att heit avhända sig möjligheterna att verkställa en här titidigare ådömd påföljd, om påföljdspreskription inte har inträtt eniigt svensk Jag och nåd inte heller har meddeiats. Nora naturligt är att hinder mot verkställighet skall föreligga, när den utomiands ådömda påföljden har verkställts eller verkställigheten pågår. Förhållandena kan dock vara sådana att den här ådörada påföljden likväl bör helt eller delvis verkställas. Under dessa förhållanden anser jag att förbehåll bör göras mot konventionens ”ne bis in idem”-regler också i vad dessa regler föreskriver förbud mot verkställighet av en här i landet ådömd påföljd i vissa fall då lagföring skett i annan Kkonventionsstat för samma gärning.
Om en utomlands ådömd påföljd har verkstiällts och fråga uppkommer att här i landet verkställa påföljd som tidigare har ådömts i Sverige, bör i och för sig hänsyn kunna tas till vad den dömde har undergått utomlands. Fall av detta slag torde emellertid vara utomordentligt sällsynta. Problemet kan aktualiseras redan f.n.. men veterligt har något sådant fall över huvud taget inte uppkommit i praktiken. Under des-
sa förhållanden och då det under alla förhållanden finns möjligheter att genom användande av nådeinstitutet tillgodose behovet att kunna ta hänsyn till utomlands undergången påföljd för samma brott, anser jag det inte påkallat att det i detta sammanhang införs någon lagbestämmelse i ämnet. Jag förutsätter att de myndigheter som har att verkställa brottspåföljd själva tar initiativ till att nådefrågor aktualiseras om det i något fall skulle uppkomma behov att i fall av detta slag kunna lindra eller helt efterge påföljden på verkställighetsstadiet.
Jag förordnar sålunda att ett på nu angivna sätt begränsat förbehåll görs mot konventionens ”ne bis in idem”-regler. I övrigt bör inte göras några förbehåll. Vad särskilt angår bestämmelserna i avdelning 2 av dei TI i konventionen om möjlighet att ge curopeisk brottmålsdom rättsverkan i rättegång rörande annan senare brottslighet vill jag med anlodning av vissa uttalanden av åtalsrättskommittén först framhålla, att konventionen inte torde innebära någon förpliktelse för konventionsstaterna att erkänna sådan rättsverkan. I såk anser jag att det skulle föra för långt att göra bestämmelserna i 34 kap. 1 8 BrB tillämpliga beträffande utländsk dom. Som åtalsrättskommitténa har anfört kan det däremot firnas skäl att kunna beakta en sådan dom för meddelande av åtalsunderiåtelse enligt 20 kap. 7 § första stycket 2 RB. Den frågan synes emellertid böra övervägas inom ramen för kommitténs eget utredningsarbete.
I enlighet med vad som överenskommits vid de nordiska överiäggningarna föreslås i promemorian att konventionen inte bör vara tillämplig på verkställighet av brottmålsdom meddelad i annan nordisk stat i den mån verkställigheten regleras av den nordiska verkstillighetstagstiftningen. Förslaget har lämnats utan erinran av remissinstanserna. I den danska lagstiftning som har genomförts för att möjliggöra Danmarks tillträde till konventionen har gjorts sådant undantag för det nordiska verkställighetssaumarbetet.
Jag ansluter mig till promemorieförslaget i denna del. Sverige bör sålunda i samband med ratifikation av konventionen avge förklaring enligt art. 64.3 att konventionen skall tillämpas i förhållandet mellan Sverige och de övriga nordiska länder som har tillträtt konventionen endast i den mån verkställighet av brottmålsdom inte faller in under den nordiska verkställighetslagstiftningen, dvs. endast i fråga om verkställighet av annan frihetsberövande påföljd än ordinärt frihetsstraff.
Framställning om verkställighet och övrig skriftväxling skall enligt art. 15 ombesörjas av konventionsstaternas justitiedepartement eller ske direkt mellan vederbörande myndigheter. Konventionsstat kan avvika från dessa regler. Avvikelse skall anmälas till generalsekreteraren. I promemorian föreslås att framställningar och andra meddelanden i enlighet med praxis bör sändas och mottagas av utrikesdepartementet. Jag biträder promemorieförslaget i denna del.
Art. 19 i konventionen innehåller bestämmelser om översättning av
framställningar och andra handlingar som sänds till konventionsstat vid tillämpning av konventionen. Som huvudregel gäller att avsändarstaten kan använda sitt eget språk. Konventionsstat kan dock förbehålla sig rätt att kräva att framställningar och andra handlingar skall åtföljas av översättning antingen till dess eget språk eller till något av Europarådets officiella språk — franska eller engelska — eller till det av dessa båda språk som staten anger. Om konventionsstat gör förbehåll om översättning, kan annan konventionsstat ställa motsvarande krav.
Förslaget i departementspromemorian att Sverige enligt art. 19.2 skall förbehålla sig rätt att kräva att framställning om verkställighet och därvid fogade handlingar som är avfattade på annat språk än danska, norska eller svenska skall vara åtföljda av översättning till svenska eller engelska språket stämmer i princip överens med innehållet i det förbehåll i översättningsfrågan som Sverige kommer att göra vid ratifikation av trafikbrottskonventionen. Med hänsyn till att brottmålsdomskonventionen i enlighet med vad jag tidigare har föreslagit till skillnad från trafikbrottskonventionen i viss utsträckning skall gälla även i förhållandet mellan Sverige och övriga nordiska stater bör enligt promemorian kravet på översättning utformas så att översättning inte krävs av handling som har upprättats på danska eller norska.
I likhet med remissinstanserna godtar jag promemorieförslaget om nämnda förbehåll i fråga om översättning.
8.2 Metoden för att införliva konventionen med svensk rätt
Som jag tidigare har nämnt saknar brottmålsdomskonventionens bestämmelser om domsverkställighet motsvarighet i svensk rätt såvitt gäller förhållandena utanför Norden. Det fordras sålunda lagstiftning för att Sverige skall kunna tillträda konventionen.
Vid införlivandet av internationella överenskommelser med svensk rätt kan man välja olika lagstiftningsmetoder. När det gäller straffrätt har man hittills valt att omarbeta — transformera — överenskommelsen till svensk lag med användning av svensk lagstiftningsteknik och svenskt språkbruk (transformationsmetoden). En annan metod är att införliva den internationella överenskommelsen med svensk rättsordning genom en lagstiftningsakt av innebörd att överenskommelsens bestämmelser skall gälla som svensk lag (inkorporeringsmetoden). Denna metod har hittills använts endast inom civilrätten.
Vid de nordiska överläggningarna nådde man principiell enighet om att ”ne bis in idem”-reglerna i brottmålsdomskonventionen skulle införlivas med de nordiska ländernas rättsordning genom ändringar i strafflagstiftningen medan man däremot i fråga om - verkställighetsreglerna skulle använda inkorporeringsmetoden. Så har också skett i Danmark. Av skäl som har utvecklats närmare i promemorian och har återgetts i det föregående (avsnitt 6.3) har där likväl föreslagits att brottmålsdoms-
konventionen i dess helhet skall införlivas med svensk rätt med användande av transformationsmetoden.
Under remissbehandlingen har detta förslag inte rönt erinringar från något håll. Flera remissinstanser har däremot uttalat sitt uttryckliga gillande av förslaget. Inte i något yttrande har det gjorts gällande att det skulle vara förenat med några olägenheter att olika lagtekniska metoder kommer till användning i de nordiska länderna.
Även jag biträder promemorieförslaget i detta avseende. Valet av lagstiftningsmetod torde också enligt min mening sakna praktisk betydelse för det nordiska samarbetet på detta område.
8.3 Huvuddragen av lagstiftningen 8.3.1 Verkställighetsreglerna
Tillträde till konventionen kommer att innebära förpliktelse för Sverige att efter framställning från annan konventionsstat här i landet i vissa fall verkställa brottmålsdom som har meddelats i den främmande staten. Konventionen är tillämplig på frihetsberövande påföljd, böter, förverkande och s.k. diskvalifikation, dvs. förlust av rättighet o. d. Verkställighet kan vägras på vissa i konventionen särskilt angivna grunder. Konventionen förpliktar också konventionsstat att låta verkställigheten föregås av ett särskilt prövningsförfarande, som i princip skall äga rum vid domstol. Vidare är konventionsstat som tillträder konventionen utan förbehåll i detta avseende skyldig att införa ett särskilt system för förfarandet vid prövning av framställning om verkställighet av dom som har meddelats i den dömdes utevaro och av s.k. ”ordonnances pénales”. Konventionen förpliktar också den stat till vilken verkställighet har överförts att under vissa förutsättningar respektera att den dömde därigenom får straffrättslig immunitet för tidigare brottslighet. Konventionsstat blir även skyldig att bevilja transitering genom sitt område av person som skall föras från en konventionsstat till én annan för verkställighet enligt konventionen. Konventionen medför däremot inte någon förpliktelse för konventionsstat att låta verkställa egna brottmålsdomar i annan konventionsstat.
För att tillgodose det krav på lagstiftning som sålunda uppkommer om Sverige tillträder brottmålsdomskonventionen, har i departementspromemorian lagts fram förslag till ”Lag om internationellt samarbete rörande verkställighet av påföljd för brott”.
I promemorieförslaget har inledningsvis (1-—4 §§) getts bestämmelser om bl. a. lagens tillämpningsområde. Det föreslås att lagen skall gälla verkställighet av frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande på grund av överenskommelse som Sverige har ingått med främmande stat: Lagens användningsområde 'är sålunda inte begränsat till verkställighetssamarbete enbart på grund av konventionen utan omfattar även särskilda överenskommelser med stat som inte har tillträtt konventionen.
Lagen ger också möjiighet till överflyttning av verkställighet i enskilda fall när det av synnerliga skäl -— främst humanitära synpunkter — finns behov av att få till stånd verkställighet i Sverige av påföljd som har ådömts i främmande stat med vilken Sverige inte har ingått övercnskommelse om generellt samarbete på detta område. Verkställighetssamarbete i enskilt fall begränsas enligt förslaget till frihetsberövande påföljd som i främmande stat har ådömts svensk medborgare eller utkinning med hemvist här i landet. Överflyttning av verkställighet från Sverige föreslås kunna ske under motsvarande förutsättningar. Det föreslås slutligen att Kungl. Maj:t skall förordna om lagens tillämpning.
I del II av konventionen (art. 2---52) finns de materiella och proccessuella bestämmelserna om förutsättningarna för och förfarandet vid verkställighet enligt konventionen. I promemorieförslaget har dessa bestämmelser, i den mån de avser den anmodade staten och dess myndigheter, tagits upp närmast efter de inledande bestämmelserna om tillämpningsområdet och under rubriken "Verkställighet i Sverige av curopeisk brottmålsdom”. Med "europeisk brottmålsdom” avses enligt förslaget dom meddelad i annan konventionsstat. Bland de allmänna bestämmelserna i denna avdelning upptas de vilikor som sAall leda till avslag på framställning om verkställighet här i landet (5 §) och de omständigheter under vilka framställningen kan avslås (6 och 7 §§).
Enligt promemorieförslaget skall framställning om verkställighet i första hand prövas av Kungl. Maj:t. Det föreslås att Kungl. Maj:t ensam skall avgöra om avslagsbeslut skall meddeias därför att det är fråga om politiskt eller militärt brott, när gärningen inte har begåtts i den stat där påföljden har ådömts, eller när påföljden inte kan verkställas i Sverige celler det kan antas att påföljden kan verkställas i den frimmande staten. I övrigt skall elier kan Kungl. Maj:t avslå framställningen när det är uppenbart att avsiagsgrund föreligger enligt 5 eller 6 § i den föreslagna Jagen. Om framställningen inte avslås, skall den enligt promemorieförslaget överlämnas till RÅ för vidare handläggning (8 §).
Konventionen kräver som tidigare nämnts att verkställigheten i den stat till vilken framställningen riktats föregås av domstolsförfarande med möjlighet för konventionsstat att i vissa Jindrigare fall anförtro prövningen åt annan myndighet (art. 37). I enlighet härmed föreslås i promemorian att den slutliga prövningen i konventionsfall göres av domstol eller, om endast böter eller förverkande har ådömts genom den dom som begärs verkstälid, av RÅ. Det föreslås vidare att handläggningen av mål om verkställighet i princip sker enligt RB:s bestimmelser om rättegången i brottmål. I enlighet med konventionens krav innehåller promemorieförslaget dock vissa bestämmelser om förfarandet som avviker från RB:s regler. Lagförslaget innehåller också vissa materiella bestämmelser med avseende på rättens eller RÅ:s prövning av verkställighetsmålet. I dessa bestämmelser återges två av konventionens huvud-
principer, nämligen att ny prövning av ansvarsfrågan inte får ske i målet och att den påföljd som bestäms i den anmodade staten inte får göras strängare än den påföljd som ådömts genom den utländska domen (9—
16 §§).
Promemorieförslaget innehåller också direkt på konventionen grundade bestämmelser om tvångsåtgärder i samband med överflyttning till Sverige av verkstäflighet av europeisk brottmålsdom (17 och 18 83).
I promemorian föreslås särskilda bestämmelser om verkställighet i Sverige av curopeisk brottmålsdom som utgör utevarodom. Dessa bestämmelser har sin grund i konventionens krav på ett särskilt förfarande vid överföring av verkställighet av påför:d som ålagts genom utcvarodom eller s. k. ”ordonnance pénale”. Det föreslås att framställning om omprövning av domen, s. k. ”opposition”, skall göras hos RÅ. Denne skall enligt promemoricförslaget därefter göra ansökan om rättens prövning. För denna prövning, som i enlighet med konventionen skall omfatta också en ny prövning av ansvarsfrågan, föreslås att RB:s regler skall gälla i tillämpliga delar, Det föreslås också särskilda förfaranderegler som återger konventionens bestämmelser om oppositionsförfarandet (19—22 §§).
I enlighet med konventionens krav föreslås även en särskild bestämmelse om skydd mot rättslig åtgärd på grund av tidigare brottslighet, en s. k. specialitetsregel (23 §). Vidare ges regler om verkställighet av den påföljd som bestämts vid det särskilda verkställighetsförfarandet här i Sverige. Det föreslås att sådan påföljd verkställs enligt de svenska verkställighetsreglerna. Härifrån görs i förslaget vissa undantag som betingas av konventionens bestämmelser (24 8).
fen andra avdelning av promemorians lagförslag upptages regler om verkställighet av annan utländsk brottmålsdom än sådan som har meddelats i konventionsstat. Här föreslås bl.a. att i fall då påföljd skall verkställas i Sverige utan att ny påföljd har bestämts enligt svensk lag verkställighet får ske även om påföljden är strängare än den påföljd som enligt svensk lag hade kunnat följa på brottet eller brotten. Om verkställigheten avser frihetsberövande påföljd skall enligt förslaget de svenska bestämmelserna om verkställighet av fängelse äga motsvarande tillämpning (25 3).
I lagförslagets tredje avdeining finns bestämmelser om verkställighet utomlands av svensk brottmålsdom. Denna avdelning innehåller vidare motsvarighet till de regler i konventionens verkställighetsavsnitt (art. 2—-52) som rör den anmodade staten och dess myndigheter. Det föreslås att fråga om verkställighet i ffrämmande stat skall upptas av kriminalvårdsstyrelsen i likhet med vad som gäller enligt NVL. Vidare föreslås särskilda bestämmelser om utevarodom m. m. (26-31 §8).
I den fjärde och avslutande avdelningen av lagen skail enligt förslaget tas upp gemensamma bestämmelser för verkställighetssamarbetet. I
denna avdelning föreslås att samtliga mål om verkställighet koncentreras till en domstol, Stockholms tingsrätt. Vidare ges en regel om att böter som bestämts enligt lagen inte får förvandlas samt bestämmelser om gäldande av ersättning till offentlig försvarare och om transitering. Promemorieförslaget avslutas med en bestämmelse om att lagen inte skall tillämpas i fråga om verkställighet eller annan åtgärd som regleras av NYVL.
Vid remissbehandlingen av promemorian har remissinstanserna i allt väsentligt godtagit de lösningar som föreslagits, både i sakligt och lagtekniskt hänseende. Kritiska invändningar har dock gjorts mot enskildheter i förslaget.
I ett remissvar ifrågasätts, om Sverige bör övertaga verkställigheten i vissa fall då den dömde skulle ha dömts till förvisning, om Jagföring för motsvarande brott hade ägt rum här i landet, eller då den dömde tidigare har dömts till förvisning från Sverige. Ett par remissinstanser har motsatt sig att det bland absoluta hinder mot verkställighet tas upp en allmän bestämmelse för de fall att verkställighet i övrigt — dvs. i annat hänseende än som särskilt anges i lagen — skulle strida mot konventionen. Det påpekas att denna föreskrift innebär att nackdelarna med inkorporeringsmetoden inte har undanröjts i den utsträckning som skulle vara önskvärd. Det har också riktats kritik mot förslaget att som absolut hinder anges att det föreligger en lagakraftägande dom beträffande samma gärning meddelad i vilken som helst främmande stat — alltså även icke-konventionsstat. Som skäl anförs att detta skulle kunna leda till att gärningsmannen försöker skaffa sig en lindrig dom i en stat med primitiv rättsordning för att åberopa denna dora som verkställighetshinder i Sverige. En remissinstans har avstyrkt att böter som ådöms enligt den nya verkställighetslagen inte skall kunna förvandlas. Några remissinstanser har riktat invändningar mot att begreppet ”påföljd” i den föreslagna lagen ges en vidare innebörd än i brottsbalken.
En remissinstans anser att den generella hänvisningen i avsnittet om prövning av framställning om verkställighet i Sverige av europeisk brottmålsdom till RB:s regler om rättegången i brottmål går längre än konventionstexten i art. 39 avser. Det ifrågasätts därvid om man inte bör införa möjlighet att höra den dömde -— innan framställningen slutligen avgörs — genom särskilt förhör (”letters rogatory”) vid domstol i den stat där han vistas. I ett par yttranden har uttalats kritik mot förslaget att handläggningen av mål eller ärende om verkställighet av utländsk brottmålsdom centraliseras till Stockholms tingsrätt.
I några yttranden har ifrågasatts om kriminalvårdsstyrelsen bör vara beslutande myndighet när det gäller verkställighet i främmande stat av böter eller förverkande som ålagts eller beslutats av svensk myndighet. I det sammanhanget har också efterlysts riktlinjer för kriminalvårdsstyrelsens prövning av frågor om överflyttande av verkställighet till främ-
mande stat. Invandrarverket har uttalat, att verkställighet av frihetsstraff utomlands bör få ske endast om det föreligger ett lagakraftigande beslut om avvisning, förpassning, förvisning celler utvisning av den dömde eller om denne lämnat sitt samtycke. Vidare har verket, i likhet med Stockholms tingsrätt, föreslagit att i lagen tas upp bestämmelse, att ett påstående från den dömdes sida om politiskt flyktingskap bör prövas av den centrala utlänningsmyndigheten elter Kungl. Maj:t, innan framställning görs om verkställighet i främmande stat av frihetsstraff. I några remissyttranden hävdas att den dömde bör ha såväl yttranderätt som klagorätt i ärende om överflyttning av verkställighet till frimmande stat.
LT anslutning till bestämmelsen i 7 § promemorieförslaget att framställning om verkställighet i Sverige av utländsk brottmålsdom kan avslås när hinder mot verkställighet föreligger i fråga om något av flera brott, om inte den dömande staten anger hur påföljden fördelar sig på de olika brotten, har RÅ påpekat att frågan om uppdelning av påföljd uppkommer även i utlämningsärenden. RA framhåller, att om utlämning begärs för verkställighet av dom som avser dels ett allvarligare, utlämningsgrundande brott, dels en mindre förseelse som inte kan föranleda utlämning, resultatet blir att utlämning beviljas för det allvarligare brottet. Efter verkställd utlämning kan domen i sådant fall enligt RÅ inte verkställas i Sverige. Det finns nämligen inte någon laglig möjlighet att dela upp det gemensamma straffet på olika brott. RÅ ifrågasätter om inte svensk domstol bör ges en sådan möjlighet.
I likhet med remissinstanserna biträder jag förslaget i promemorian att de lagbestämmelser som föranleds av brottmålsdomkonventionens verkställighetsregler tas upp i en särskild lag. Också i fråga om den nya lagens disposition och allmänna uppbyggnad kan jag i huvudsak ansluta mig till promemoricförslaget.
I fråga om lagstiftningens tillämpningsområde delar jag uppfattningen att lagen bör få ett vidare användningsområde än ett tillträde till konventionen påkallar. Den nya lagstiftningen bör sålunda inte uteslutande reglera verkställighetssamarbete med konventionsstaterna utan också öppna möjlighet till samarbete med annan främmande stat med vilken Sverige har ingått särskild överenskommelse om sådant samarbete. Det kan nämligen förutses ett behov av att kunna ingå sådana överenskommelser såväl med stater som är medlemmar av Europarådet men inte har tillträtt konventionen som med helt utomstående stater. Sådana överenskommelser bör givetvis i första hand baseras på konventionens bestämmelser. Men de bör kunna begränsas i olika avseenden, t.cx. i fråga om arten av de påföljder som skall kunna verkställas, eller innebära mindre avvikelser från konventionssystemet i andra hänseenden. Jag anser det också ändamålsenligt att lagen på sätt som har föreslagits i promemorian reglerar frågor om överflyttning av verkställighet till främmande stat i enskilda fall som inte omfattas av någon formlig
överenskommelse, kanske :helt enkelt därför att det inte visat sig möjligt att nå enighet om en sådan överenskommelse. Som föreslås i promemorian bör det dock krävas synnerliga skäl för att överflyttning skall få ske i sådana fall. Det bör främst komma i fråga när starka humanitära hänsyn talar för att svensk medborgare eller utlänning med hemvist här i lardet överflyttas hit för fortsatt verkställighet av ett långvarigt frihetsstraff.
Som har föreslagits i promemorian och även har tillstyrkts av remissinstanserna bör lagen kunna tillämpas endast i den mån Kungl. Maj:t har förordnat därom på grundval av överenskommelse med främmande stat eller för visst enskilt fall.
Enligt art. 2 i konventionen är dennas verkstäilighetsregler tillämpliga, förutom på frihetsberövande påföljd, böter och förverkande, också j fråga om förlust av rättighet, s. k. diskvalifikation. De rättighetsförluster som avses är t. ex. återkallelse av körkort eller pass e!ler förlust av läkarlegitimation c. d. Art. 6.(m) ger emellertid konventionsstat möjlighet att generellt eller i enskilda fall vägra verkställa dom eller annat beslut i den mån därigenom någon har ålagts diskvalifikation. Enligt promemoricförslaget skall med stöd av denna bestämmelse diskvalifikation helt uteslutas från den nya lagens tillämpningsområde.
För egen del biträder jag i likhet med remissinstanserna detta ställningstagande. De omständigheter som har föranlett ett utländskt beslut om diskvalifikation torde ofta vara sådana att de kan få motsvarande verkan i Sverige, t. ex. för återkallelse av svenskt körkort, utan att det utländska beslutet blir formligen verkställt här i landet.
Lagen bör i enlighet härmed och i överensstämmelse med vad som har föreslagits i promemorian gälla endast verkställighet av frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande. Såvitt gäller verkställighet i Sverige av europeisk brottmålsdom meddelad i annan konventionsstat medger inte konventionen några ytterligare generclla inskränkningar med avseende på arten av de påföljder som skali kunna verkställas. Annorlunda förhåller det sig när det gäller frågor om verkställighet i annan konventionsstat av svensk brottmålsdom. Konventionen medför över huvud taget inte några förpliktelser i det hänscendet. Promemorieförslaget förutsätter att framställning om verkställighet i främmande stat skall kunna göras i fråga om varje slag av frihetsberövande påföljd liksom också i fråga om böter och förverkande. Förslaget har i den delen inte rönt några erinringar under remissbehandlingen, men ett par remissinstanser har berört frågan om internationellt samarbete i fråga om kriminalvård i frihet och har understrukit det angelägna i att det internationella samarbetet vidgas att avse även påföljd som innebär sådan vård.
För egen del anser jag att det med hänsyn till de stora skillnader som ännu råder mellan olika europeiska länder i fråga om den kriminalpolitiska målsättningen och utformningen av olika kriminalpolitiska be-
handlingsformer finns anledning till viss återhållsamhet när det gäller överflyttning av verkställighet till främmande stat av frihetsberövande påföljd som har ådömts i Sverige. Enligt NVL kan f.n. överflyttning av verkställighet till annat nordiskt land ske endast när den ådömda påföljden utgör fängelse. Det kan finnas skäl att när det gäller utomnordiska stater möjliggöra överflyttning av verkställighet också av dom på ungdomsfängelse celler internering. Däremot synes påföljd som innebär överlämnande till särskild vård regelmässigt böra verkställas i Sverige. Överflyttning av verkställighet av sådan påföljd synes inte i något fall böra ifrågakomma när den dömde är svensk medborgare. Men också när det gäller utländsk medborgare talar starka skäl mot att sådan överflyttning sker med stöd av den nu ifrågavarande lagstiftningen.
Som har påpekats i promemorian finns i fråga om den som har överlämnats till sluten psykiatrisk vård med stöd av lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall särskilda bestämmelser om överflyttning av den ' dömde till sjukhus i främmande stat. Dessa bestämmelser återfinns i 7 § kungörelsen angående tillämpning av nämnda lag. Det bör inte ifrågakomma att nu införa någon annan ordning för prövning av frågor om sådan överflyttning. I den mån det anses påkallat att möjliggöra överflyttning av verkställighet av andra former av särskild vård bör en reglering ske inom ramen för den Jagstiftning som är tillämplig beträffande resp. vårdformer, dvs. närmast barnavårds- och nykterhetsvårdslagstiftningen. Eftersom valet av en påföljd som innebär överlämnande till särskild vård träffas efter en starkt individualiserad bedömning och med utgångspunkt i hur de olika vårdformerna har utformats enligt svensk lagstiftning, måste det finnas särskilda garantier, både gencrelit sett och i det särskilda fallet, för att vårdbehovet kan tillgodoses på ett ändamålsenligt sätt även i främmande stat, innan överflyttning av verkställighet dit bör få ske. Den nu föreliggande konventionen erbjuder inte några sådana garantier.
Jag förordar i enlighet med dessa överväganden, att den nya lagens tilliäimpningsområde, såvitt gäller verkställighet i främmande stat av frihetsberövande påföljd som ådömts i Sverige, begränsas till att avse annan påföljd än överlämnande till särskild vård.
I fråga om förutsättningarna för bifall till framställning om verkställighet i Sverige av europeisk brottmålsdom kan jag i likhet med remissinstanserna i allt väsentligt godtaga den avvägning som i promemoricförslaget har gjorts mellan grunder som skall leda till avslag på sådan framställning och grunder som kan åberopas för avsiag. Med anledning av att invandrarverket har satt i fråga om utländsk brottmålsdom bör verkställas i Sverige i fall då den dömde har dömts till förvisning eller skulle ha dömts till förvisning om brottet hade åtalats här i landet vill jag understryka, att konventionen inte medger att verkställighet vägras enbart på grund av sådana
förhållanden som verket åsyftar. Frågan torde dock få ringa praktisk betydelse. Det skall nämligen enligt förslaget vara ett absolut villkor för verkställighet här i landet, att den dömde har hemvist i Sverige eller har annan anknytning hit som är av sådan beskaffenhet, att det antingen skulle ha förelegat hinder mot att meddela eller verkställa ett förvisningsbeslut eller i varje fall inte är ägnat att inge betänkligheter att den utomlands ådömda påföljden verkställs här (5 3 andra stycket 3 promemorieförslaget). Jag har däremot viss förståelse för den kritik som har riktats mot bestämmelsen i 53 andra stycket 8 i lagförslaget, att framställning om verkställighet skall avslås, om verkställighet i Sverige på annan grund än som anges i någon av de föregående punkterna i paragrafen skulle strida mot konventionen. Enligt förslaget skall den slutliga prövningen av huruvida hinder mot verkställighet föreligger enligt denna bestämmelse företas av domstol. Som har framhållits under remissbehandlingen kommer bestämmelsen att motverka syftet med att konventionen transformeras till svenska lagbestämmelser, eftersom en korrekt tillämpning av bestämmelsen förutsätter en ingående kännedom om och analys av konventionens samtliga bestämmelser. Det torde emellertid vara svårt att helt undvara bestämmelsen. Konventionen är omfattande och dess bestämmelser delvis komplicerade och svårtolkade. Det låter sig knappast göra att uttömmande ange alla de tänkbara fall då verkställighet skall vägras enligt konventionen och att göra detta på ctt fullt entydigt sätt. Det är å andra sidan av stor betydelse från rättssäkerhetssynpunkt att man inte genom lagstiftningens utformning lägger hinder i vägen för en fullt konventionsenlig tillämpning av verkställighetsreglerna i varje enskilt fall. En generalklausul av nu ifrågavarande slag bör därför enligt min mening tas upp i lagen. De nackdelar som är förenade härmed kan i allt visentligt undanröjas, om man i motsats till vad som förutsatts i promemorieförslaget anförtror åt Kungl. Maj:t att ensam göra den prövning bestämmelsen påkallar. Detta möjliggör en mindre formell bedömning och ger behövligt utrymme för hänsynstagande till de allmänna överväganden som ligger till grund för konventionsbestämmelserna. Det är också naturligt att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att göra en prövning som syftar till att säkerställa att Sverige uppfyller sina folkrättsliga förpliktelser. Med den nu föreslagna ordningen kan de rättstillämpande myndigheterna helt inskränka sin prövning till att avse frågan om förutsättningar för verkställighet föreligger enligt den svenska lagen. Jag föreslår i enlighet med det sagda att en bestämmelse motsvarande 5 3 andra stycket 8 promemoricförslaget tas upp i den nya lagen men att det exklusivt skall tillkomma Kungl. Maj:t att pröva om hinder mot verkställighet skall anses föreligga enligt denna bestämmelse. Konventionen kräver att dess principer om ”ne bis in idem” respekte-
ras i verkställighetssamarbetet. Enligt promemorieförslaget skall emellertid sådan res-judicata-verkan tilläggas inte bara dom om samma gärning meddelad i annan konventionsstat utan också sådan dom som har meddelats i icke-konventionsstat. Med anledning av den kritik som har riktats mot förslaget i denna del vill jag först framhålla, att konventionens bestämmelser om beaktande av ”ne bis in idem”-principen utgör minimiregler och att hinder alltså inte föreligger för konventionsstat att föreskriva en sådan utvidgad tillämpning av principen som har föresla- £its i promemorian. I sakligt hänseende kan jag inte finna att de skäl som under remissbehandlingen har anförts mot promemoriecförslaget i denna del är bärande, och jag förordar därför att ifrågavarande bestämmelse gcs det innehåll som har föreslagits i promemorian.
Vad angår frågan om möjlighet bör finnas att förvandla böter som har bestämts i mål om verkställighet av utländsk brottmålsdom finns det enligt min mening ingen anledning att i detta avseende här införa en reglering som avviker från vad som gäller enligt NVL, dvs. att förvandlingsstraff inte skall kunna ådömas. Jag ansluter mig därför till promemoricförslaget i denna del.
1 promemorieförslaget betecknas förverkande som ”påföljd”, vilket inte överensstämmer med terminologin i 1 kap. 3 § BrB. Enligt BrB är förverkande inte påföljd utan särskild rättsverkan (1 kap. 8 § BrB). Några remissinstanser har motsatt sig att påföljdsbegreppet ges en annan innebörd i verkställighetslagen än i BrB. Jag ansluter mig till kritiken på denna punkt. Lagen bör därför utformas så att förverkande inte direkt benämns påföljd.
I fråga om huvudprinciperna för förfarandet vid prövning av framställning om verkställighet i Sverige av ututländsk brottmålsdom biträder jag i likhet med temissinstanserna promemorieförslaget. Också när det gäller kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t, RÅ och domstol godtar jag förslaget med endast den tidigare berörda ändringen att Kungl. Maj:t ensam får behörighet att pröva om hinder mot verkställighet möter enligt generalklausulen i 5 8 andra stycket 8 promemorieförslaget.
Med anledning av vad en remissinstans anfört i anslutning till promemorieförslagets bestämmelser em tillämpning av RB:s bestämmelser om rättegången i brottmål vid prövning av framställning om verkställighet i Sverige av europeisk brottmålsdom bör anmärkas, att det inte föreligger något hinder mot att den dömdes yttrande i anledning av sädan framställning inhämtas genom särskilt förhör inför domstol i den stat där den dömde vistas. Enligt bestämmelserna i konventionens art. 39 måste emellertid den dömde, om han begär det, få tillfälle att bli personligen hörd inför domstol i den anmodade staten, innan domstolen bestämmer ny påföljd. I sådant fall måste en förhandling hållas. Det är enligt min mening lämpligt att vid sådan för-
handling RB:s bestämmelser om huvudförhandling i brottmål äger motsvarade tillämpning. Jag biträder därför promemorieförslaget i denna del. |
I likhet med vad som föreslås i departementspromemorian förordar jag att Rå:s funktioner eniigt lagen skall kunna delegeras. RÅ anför i sitt remissvar att delegationen bör kunna ske i fråga om utfärdande av strafföreläggande, personlig inställelse vid domstol och skiftväxling med anledning av domstolsförfarandet. Dessa synpunkter bör beaktas, och en delegationsbestämmelse bör tas in i den nya lagen. Det bör lämpligen ankomma på Kungl. Maj:t alt bestämma i vilken omfattning delegation får äga rum.
Den från ett par håll framförda kritiken mot förslaget att Stockholms tingsrätt skall vara laga domstol i mål eller ärende om verkställighet av utländsk brottmålsdom bottnar främst i farhågor för att en centralisering skall föra med sig alltför stora kostnader för de enskilda parterna i verkställighetsmålen. I ett remissyttrande har också ifrågasatts om det inte bör införas möjlighet att bereda ersättning av allmänna medel för sådana kostnader. Av skäl som har anförts i promemorian anser jag det för egen del i hög grad önskvärt att samtliga mål om verkställighet enligt den nya lagen åtminstone i ett inledningsskede handläggs av en och samma domstol. Kostnadsskäl. kan enligt min mening inte åberopas emot den föreslagna ordningen. När fråga om verkställighet i Sverige av utländsk brottmålsdom aktualiseras kommer det regelmässigt att vara fråga om gärningar som har begåtts i främmande stat av någon som har hemvist i eller vistas i Sverige. Situationen är då närmast att jämställa med den som föreligger när någon inom landet har begått brott på en helt annan ort än den där han är bosatt. I ett sådant fall åtalas han normalt vid domstolen på gärningsorten, vilket givetvis kan ådra honom särskilda kostnader, utan att han har några speciella möjligheter att få ersättning för dessa. Under dessa förhållanden finns det enligt min mening inte något skäl att för de nu aktuella fallen införa särbestämmelser om kostnadsersättning av allmänna medel.
I likhet med majoriteien av remissinstanserna — bland dem Stockholms tingsrätt — godtar jag på nu anförda skäl promemoricförslaget i denna del. Härvid utgår jag emellertid från att det efter någon tids tilllämpning av den nya lagen kan bli aktuellt att ompröva ställningstagandet i forumfrågan i ljuset av då vunna erfarenheter.
Jag övergår härefter till att behandla vissa frågor som rör Överflyttning av verkställighet av påföljd från Sverige tillfrämmande stat.
Liksom flertalet remissinstanser godtar jag förslaget att det skall ankomma på kriminalvårdsstyrelsen att ta upp och pröva fråga huruvida framställning om verkställighet i främmande stat av svensk brottmålsdom skall göras i fall som omfattas av konventionen eller annan folk-
rättsligt bindande överenskommelse. Om kriminalvårdsstyrelsens befattning med indrivning av böter enligt NYL framdeles förs över till annan myndighet, torde man i det sammanhanget få anledning att överväga frågan om en ändrad ordning också för handläggning av bötes-' verkställighet enligt den nu föreslagna lagen. Kungl. Maj:t bör därför i lagen bemyndigas att för sådana ärenden utse annan myndighet än kriminalvårdsstyrelsen.
Som framhållits i några remissvar bör den dömde ha rätt att yttra sig i ärende om överflyttning av verkställighet och att överklaga kriminalvårdsstyrelsens beslut. Yttranderätten följer omedelbart av förvaltningslagens bestämmelser och behöver därför inte regleras i den nya lagen. Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut bör lämpligen föras hos Kungl. Maj:t. Lagförslaget bör kompletteras med en bestämmelse härom. Om styrelsens befattning med frågor om överflyttning av verkställighet av böter eller förverkande framdeles anförtros annan myndighet, får genom tillämpningsföreskrifter bestämmas var talan skall föras mot sådan myndighets beslut. |
I ärende om överflyttning av verkställighet kan den dömde i vissa fall tänkas ha behov av biträde för att han på ett tillfredsställande sätt skall kunna bevaka sin rätt. Detta gäller särskilt fall då framställningen avser en frihetsberövande påföljd. Med hänsyn härtill bör lagförslaget enligt min mening kompletteras även med bestämmelser som innebär att i sådana fall kriminalvårdsstyrelsen — eller, i fall som avses i 3 §, Kungl. Maj:t — får befogenhet att vid behov förordna biträde åt den dömde samt att detta biträdes arvode och kostnader skall betalas av allmänna medel och stanna på statsverket. En sådan ordning överensstämmer i sakligt hänseende nära med vad som för likartade situationer gäller enligt 26 § NVL och 7 § lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling. Jag återkommer till hithörande frågor i specialmotiveringen.
Brottmålsdomskonventionen har hittills ratificerats endast av Danmark och det torde dröja avsevärd tid innan den träder i kraft i förhållande till utomnordiska stater — till nordisk stat sker överflyttning av verkställighet av bötes- och fängelsestraff enligt NYL. Under den närmaste tiden torde Sverige inte ingå något störrre antal bilaterala verkställighetsöverenskommelser. Det kan därför antas dröja lång tid, innan kriminalvårdsstyrelsen får anledning att pröva några ärenden om överflyttning av verkställighet enligt den nya lagen. Även efter det konventionen trätt i kraft torde antalet ärenden under överskådlig tid bli obetydligt. Under dessa förhållanden är någon sådan förstärkning av personalresurserna på kriminalvårdsstyrelsens verkställighetssektion som styrelsen har ifrågasatt uppenbarligen inte behövlig.
Frågan huruvida framställning bör göras om verkställighet utomlands av frihetsstraff som ådömts här i landet bör i första hand prövas utifrån
Prop. 1972: 98 . 92
kriminalpolitiska synpunkter. Jag kan därför inte biträda invandrarverkets uppfattning att ett beslut om den dömdes avlägsnande ur landet skall utgöra en förutsättning för att en framställning om verkställighet utomlands av frihetsstraff skall få göras mot den dömdes vilja. Även om den dömdes egen inställning normalt bör tillmätas stor betydelse kan den inte få vara avgörande, vare sig det föreligger beslut om hans avlägsnande ur landet eller inte.
Däremot ansluter jag mig i princip till förslaget att den centrala utlänningsmyndigheten skall höras i ärendet, om den dömde under åberopande av politiska skäl motsätter sig överflyttningen av verkställighet av frihetsberövande påföljd. Om utlinningsmyndigheten i ett sådant fall avstyrker att framställning görs, bör ärendet underställas Kungl. Maj:t för avgörande. Denna ordning bör emellertid enligt min mening gälla i samtbga fall då fråga uppkommer att överflytta verkställighet av frihetsberövande påföljd beträffande annan än svensk medborgare och den dömde motsätter sig åtgärden, oavsett om han uttryckligen åberopar politiska skäl eller inte. När det gäller svensk medborgare bör överflyttning av verkställighet av sådan påföljd inte i något fall få ske mot den dömdes vilja.
Jag vill i detta sammanhang understryka, att det självfallet aldrig kan komma ifråga att med stöd av den nya lagstiftningen överflytta verkställighet av påföljd till en främmande stat, om förhållandena är sådana att det enligt 53 och 54 §8 utlänningslagen skulle ha mött hinder att genom verkställighet av beslut enligt den lagen om den dömdes avlägsnande ur riket befordra honom till den ifrågavarande staten. Den ordning för prövning av frågor om överflyttning av verkställighet till främmande stat som skall gälla enligt mitt förslag torde innebära tillräckliga garantier för att denna grundsats undantagslöst kommer att upprätthållas.
Enligt konventionen art. 9 får den som i den anmodande staten är berövad sin frihet och som överlämnas till annan stat för verkställighet av påföljd i princip inte åtalas, dömas eller berövas friheten i sistnämnda stat med anledning av brott som har begåtts innan överlämnandet skedde. Bestämmelser som motsvarar denna artikel i konventionen har i promemorieförstaget förts in i avsnittet om verkställighet i Sverige av curopeisk brottmålsdom (23 §). Det får förutsättas att samma bestämmelser kommer att bli tillämpliga enligt de överenskommelser om generellt samarbete på förevarande område som Sverige kan komma att ingå med icke-konventionsstater. Såvitt avser förhållandet då någon som här i landet är berövad sin frihet överförs till annan konventionsstat eller stat, vilken är bunden av sådan överenskommelse som nyss nämnts, kommer alltså att föreligga en folkrättslig förpliktelse för den främmande staten att iaktta motsvarande föreskrifter. Samma skydd mot oförutsedda konsekvenser för den dömde av verkställighetens överflyttning som det här är fråga om bör tillförsäkras den som efter Kungl.
Maj:ts förordnande i det särskilda fallet överlämnas till frimmande stat för verkställighet av här i landet ådömd frihetsberövande påföljd. Jag föreslår därför att promemorieförslaget kompletteras med föreskrifter som innebär att framställning om överflyttning på grund även av sådant förordnande skall göras av kriminalvårdsstyrelsen samt att överföring av den dömde, i fall då han här i landet är berövad friheten, skall ske först sedan den främmande staten förbundit sig att iakttaga samma begränsningar i fråga om nya åtal och frihetsberövanden som gäller för en konventionsstat.
I artikel 9 i konveationen finns vissa undantag från huvudregeln. Sålunda kan den anmodade staten inskrida mot den dömde för tidigare brott bl. a. om den anmodande staten samtyckt till åtalet eller den åtgärd varom är fråga. Promemorieförslaget bör därför kompletteras med en föreskrift som anger att sådant samtycke för Sveriges del skall lämnas av Kungl. Maj:t. Samtycke behöver ges endast om utlämning skulle ha kunnat ske för det brott som åtgärden avser eller utlämning skulle ha varit utesluten endast på grund av straffets längd. Med hänsyn härtill bör i bestämmelserna om prövningen av ifrågavarande ärenden, efter förebild från utiimningslagen, tagas in föreskrift om att högsta domstolen skall höras, om den dömde begär det och att framställningen inte får bifallas om högsta domstolen funnit att hinder föreligger däremot.
Några remissinstanser, däribland kriminalvårdsstyrelsen, har tagit upp frågan om närmare riktlinjer för styrelsens prövning av verkställighetsärenden. Jag har i och för sig förståelse för önskemålet om vägledande uttalanden i detta hänseende. Det möter dock svårigheter att helt tillgodose det, eftersom det här kan bli fråga om verkställighet i ett stort antal länder med mycket olika förhållanden och stora variationer i fråga om kriminalvårdspolitikens utformning. Det måste därför ske en mycket individualiserad prövning i de enskilda fallen, som inte lämpligen bör bindas genom att man på förhand ställer upp detaljerade riktlinjer. Det utesluter inte att vissa allminna synpunkter kan anföras till ledning för tillämpningen, och kriminalvårdsstyrelsen har också själv gjort vissa beaktansvärda uttalanden av detta slag i sitt remissyttrande. Jag återkommer fill denna fråga i specialmotiveringen. Därvid kommer jag också att beröra den av styrelsen väckta frågan om förfarandet för överförande av den dömde till den främmande stat där verkställighet skall ske.
Stockholms tingsrätt har uttalat, att 46 kap. 135 § tredje stycket RB, som medger att brottmål i vissa fall avgörs utan hinder av att den tilltalade har avvikit sedan stämning har delgetts honom, bör kunna anviändas i ökad utsträckning beträffande utlänningar, som normalt har återvänt till sitt hemland, med hänsyn till den möjlighet till omprövning av s. k. utevarodomar som konventionen och den nu föreslagna lagen öppnar.
Jag vill inte bestrida att de nya reglerna om möjlighet att verkställa svensk brottmålsdom mot utlänning i dennes hemland celler i annan främmande stat där han vistas kan tänkas få visst inflytande på domsto- Jlarnas ställningstagande till frågan om brottmål skall kunna avgöras utan hinder av att den tilltalade har avvikit. Men man kan inte bortse från att det vid tiden för handläggningen av brottmålet ännu är en helt öppen fråga huruvida framställning om verkställighet av domen 1 främmande stat kan eller bör göras och att domstolen själv saknar möjlighet att inverka på avgörandet i det hänseendet. Under dessa förhållanden är det självfallet uteslutet att enbart tillkomsten av den nya lagstiftningen skulle föranleda ändring i 46 kap. 15 § RB i den riktning tingsrätten tänker sig. Jag är inte heller beredd att göra några motivuttalanden i denna fråga. Den får som hittills avgöras av domstolarna från fall till fall.
Den av RÅ berörda frågan om möjlighet för svensk domstol att i fall då gemensam påföljd skall ådömas för flera brott dela upp påföljden på de olika brotten får enligt min mening inte sådan särskild aktualitet genom den nu ifrågavarande Jagstiftningen att den bör prövas i detta lagstiftningsärende. Jag avser emellertid att inom en nära framtid ta upp frågan om en partiell översyn av utlämningslagstiftningen. Den av RÅ väckta frågan bör enligt min mening lämpligen övervägas i det sammanhanget.
Med anledning av att ett par remissinstanser har berört frågan om internationellt samarbete i fråga om kriminalvård i frihet vill jag framhålla att den tidigare nämnda curopeiska konventionen om övervakning av villkorligt dömda och villkorligt frigivna inom den närmaste tiden på nytt kommer att diskuteras vid överläggningar mellan företrädare för de nordiska ländernas justitieministerier i syfte att nå en enhetlig inställning till frågan om ratifikation och eventuell lagstiftning. Det finns således anledning räkna med att Kungl. Maj:t inom en nära framtid får anledning att pröva de av dessa remissinstanser berörda frågorna.
Till vissa under remissbehandlingen framförda detaljanmärkningar mot promemoricförslagets sakliga innehåll eller lagtekniska utformning återkommer jag vid min behandling av de enskilda bestämmelserna.
8.3.2 Om tillämpligheten av svensk lag
Bestämmelserna om i vilken utsträckning svensk straffrätt över huvud är tillämplig och svensk domstol behörig att döma finns i 2 kap. BrB. Kapitlet inleds med en bestämmelse av innehåll att svensk domstol har behörighet att pröva samtliga i Sverige begångna brott. I fråga om brott som har begåtts utomlands giller till en början att den svenska straffrättsliga behörigheten omfattar brott som har begåtts av svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige. Även brott begånget utomiands av annan utlänning kan under vissa omständigheter höra under svensk jurisdiktionsrätt. Var gärningen inte fri från ansvar enligt lag
som gällde på gärningsorten, döms utlänningen sålunda efter svensk lag och vid svensk domstol, om han efter brottet har blivit svensk medborgare eller tagit hemvist här i landet, om han är medborgare i annat nordiskt land och finns här eller om på brottet kan följa fängelse i mer än sex månader och han finns här. I vissa specialfall omfattas brott begånget utomlands av utlänning utan hemvist i Sverige av den svenska behörigheten oberocnde av om gärningen var straffbar enligt gärningsortens lag. Det gäller bl.a. om brottet har förövats ombord på svenskt fartyg eller luftfartyg eller på område där avdelning av krigsmakten befann sig, om brottet har förövats mot svenskt intresse eller om brottet är kapning av luftfartyg enligt 13 kap. 5 a § BrB eller folkrättsbrott enligt 22 kap. 11 § BrB.
Den svenska straffrättsliga behörigheten begränsas i viss utsträckning av krav på särskild åtalsprövning. Brott som har förövats utom riket får i princip åtalas endast efter förordnande av Kungl. Maj:t eller den Kungl. Mai:t har bemyndigat att ge åtalsförordnande. RÅ har fått sådant bemyndigande för vissa kategorier av brott. Vid den särskilda åtalsprövningen kan beaktas bl. a. huruvida gärningen var straffbar på gärningsorten. IF vissa fall krävs inte särskilt åtalsförordnande. Detta gäller bl. a. om brottet har begåtts på svenskt fartyg eller av svensk eller annan nordisk medborgare mot svenskt intresse.
Att frågan om ansvar för gärningen redan har prövats av utländsk domstol medför i princip ingen inskränkning i den svenska straffrättsliga behörigheten. Utländsk brottmålsdom har i allmänhet endast den rättsverkan att det fordras särskilt förordnande för att väcka åtal här i landet, om den misstänkte har dömts för samma gärning utomlands och på grund av domen har avtjänat straff eller annan ansvarspåföljd utom riket. Väcks åtal, skall domstolen vid bestämmande av påföljd ta skälig bänsyn till påföljd som den åtalade har undergått utomlands (2 kap. 6 8 BrB). Undantag från dessa regler har gjorts i nordiska verkställighetslagen. Enligt NYL utgör brottmålsdom som har meddelats i annat nordiskt land hinder för nytt åtal här i landet, om domen skall verkställas här med stöd av lagen (29 § NVL).
Den svenska straffrättsliga behörigheten är sålunda mycket vidsträckt. Frågan om en begränsning har aktualiserats i olika sammanhang. I riksdagen kom frågan upp på 1960-talet i samband med de s. k. abortresorna till Polen och det därav föranledda abolitionsbeslutet. I en interpellation vid 1965 års riksdag ställdes vissa frågor om straffbarheten i Sverige för utomlands företagna handlingar. £ debatten hävdade interpellanten att dubbel straffbarhet borde vara huvudregel och hänvisade till dansk rätt (prot 1965: II: 10 s. 75—82). I en motion följande år (1966: 11: 696) hemställdes om en utredning för att klarlägga i vilka fall svenska straffresler är avsedda att tillämpas även på gärningar begångna utom riket samt om införande av en sådan ordning att det be-
träffande varje ny straffbestämmelse klart framgår hur långt dess tilllämplighet i rummet är avsedd att sträcka sig. Första lagutskottet (1LU 1966: 23) uttalade bl. a. att frågan om cen precisering av gränserna för tillämpligheten av den praktiskt mest betydelsefulla delen av specialstraffrätten, nämligen trafikstraffrätten, var under behandling både i Europarådet och i det nordiska lagsamarbetet. 1 fråga om ny lagstiftning räknade utskottet med att de av motionären berörda svårigheterna skulle kunna nedbringas under det fortsatta lagstiftningsarbetet. Motionen avslogs på hemställan av utskottet.
I samband med lagstiftning i anledning av Sveriges tillträde till den europeiska konventionen om straff för vägtrafikbrott uppkom på nytt frågan om begränsning av den svenska jurisdiktionsrätten. Under remissbehandlingen av det förslag till lag om straff för utomlands begångna trafikbrott som ligger till grund för propositionen med förslag till sådan lagstiftning (prop. 1971: 114) framfördes starka krav på införandet av en regel om dubbel straffbarhet på trafikstraffrättens område. I Jagen (1971: 965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands vilken lag trädde i kraft den 1 april 1972, har också införts en sådan regel. I propositionen uttalade jag att frågan om en allmän regel om krav på dubbel straffbarhet kunde komma att aktualiseras i samband med överväganden rörande Sveriges tillträde till brottmålsdomskonventionen.
I del III avdelning 1 (art. 53—55) av brottmålsdomskonventionen finns som tidigare nämnts i avsnitt 8.1 regler om ”nce bis in idem”, dvs. regler som anger i vilken utsträckning en stat skall vara förhindrad att lagföra en person för en gärning för vilken han tidigare har dömts i en annan konventionsstat. Enligt art. 53 är en europeisk brottmålsdom hinder för ny prövning av fråga om ansvar för gärning som omfattas av domen bi. a. när den tilltalade har frikänts. Detta gäller även när frikännandet grundas på det förhållandet att den åtalade gärningen inte är straffbar 1 åen konventionsstat där domen har meddelats. Vidare kan lagföring inte ske på nytt efter fällande dom i annan konventionsstat, om den ådömda påföljden är verkställd celler verkställigheten pågår. Med påföljd avses även sådana påföljder som villkorlig dom eller skyddstillsyn. Konventionens ”ne bis in idem”-regler syftar till att den dömde inte skall åtalas eller dömas på nytt så länge påföljden verkställs i normal ordning. Rymmer han eller försöker han på annat sätt undandra sig verkställigheten, har domen inte längre sådan res judicataeffekt. En fällande europeisk brottmålsdom har däremot res judicataeffekt, när påföljden har bortfallit enligt domslandets lag på grund av nåd, amnesti eller preskription. Slutligen hindrar en curopeisk brottmålsdom ny lagföring för samma brott i fall då den dömde har förklarats skyldig men ingen påföljd har ådömts.
LI art. 53 anges undantag från huvudregeln om ”ne bis in idem” i vissa fall då en konventionsstat anses ha ett särskilt intresse av att lagföra den
brottslige. Konventionen kräver sålunda inte att brottmålsdom meddelad i annan konventionsstat skall tillerkännas res judicata-effekt, om domen avser en gärning som är särskilt riktad mot den statens intresse. Som exempel på brott som avses här anges i kommentaren till konventionen (”Explanatory Report”) våld mot tjänsteman, spioneri, förfalskning och tagande av muta. Inte heller är den stat, inom vars område en gärning har begåtts, skyldig att godtaga dom som har meddelats i annan stat för den gärningen. Dessa undantagsbestämmelser gäller dock inte för den stat som själv har begärt lagföring i annan stat,
I art. 54 ges en regel om obligatorisk avräkning i de fall då ”ne bis in idem”-reglerna inte är tillämpliga och den brottslige sålunda döms mer än en gång för samma gärning. Frihetsberövande påföljd som har verkställts skall då avräknas från den nya påföljden.
I art. 55 sägs uttryckligen att konventionens ”ne bis in idem”-regler är: minimiregler.
I del III av konventionen finns en andra avdelning som innehåller art. 56 och 357. Dessa artiklar förpliktar konventionsstat att i viss omfattning tillerkänna dom meddelad i annan konventionsstat rättsverkan i senare rättegång rörande annan brottslighet begången av samme gärningsman samt i fråga om beslut rörande förlust av rättighet.
Enligt punkten (f) i bilaga I till konventionen kan konventionsstat förklara att den förbehåller sig rätten att godkänna tillämpningen av del III med avseende på endast en av dess två avdelningar. Förbehåll mot någon av avdelningarna torde i sin tur kunna göras partiellt.
I departementspromemorian föreslås en ny bestämmelse om res judicata-verkan av utländsk brottmålsdom som i princip bygger på art. 53 i brottmålsdomskonventionen. Vidare föreslås att det i 2 kap. BrB införs en allmän regel om krav på dubbel straffbarhet vid brott begångna utomlands samt en bestämmelse att domstolen, när dubbel straffbarhet föreligger, vid bestämmande av påföljd för sådant brott inte får döma till strängare påföljd än som kan följa på brottet enligt lagen på gärningsorten. Det föreslås också att vissa brott liksom f. n. alltid skall falla under svensk domstols straffrättsliga behörighet. Det gäller t. ex. flertalet brott riktade mot offentligt svenskt intresse. I promemoricförslaget görs däremot en begränsning i fråga om svensk jurisdiktionsrätt över brott begångna mot enskilt svenskt intresse. Samtidigt föreslås en utvidgning av kompetensen i fråga om brott för vilken enligt svensk lag inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i fyra år. Slutligen föreslås en regel om obligatorisk avräkning av verkställd påföljd i fall då den utländska domen inte ges res judicata-verkan.
Vid remissbehbandlingen har promemorieförslaget fått ctt positivt mottagande och endast mött kritik på vissa enstaka punkter. Några remissinstanser har kritiserat den föreslagna inskränkningen i möjligheterna att här i landet beivra brott som begåtts utomlands mot enskilt 4— Riksdagen 1972. I saml. Nr 98
svenskt intresse. Även regeln om oinskränkt svensk jurisdiktionsrätt i fråga om grövre brottslighet har utsatts för viss kritik.
För egen del biträder jag i princip förslaget i promemorian att i BrB införa bestämmelser om utländsk brottmålsdoms rättsverkan här i landet, vilka i huvudsak överensstämmer med konventions ”ne bis in idem”-regler. Jag godtar i likhet med majoriteten av remissinstanserna också förslaget att från de nya ”res judicata”-reglerna skall göras undantag bl. a. för de allra grövsta brotten. Det skulle nämligen enligt min mening många gånger vara direkt stötande att behöva godtaga en utländsk dom, varigenom t. ex. en svensk medborgare har frikänts för ett mycket grovt brott, exempelvis mord, eller har ådömts en enligt svensk uppfattning orimligt lindrig påföljd, om detta skett på grund av sådana ovidkommande hänsyn som offrets ras eller liknande omständigheter.
I promemorian föreslås att en bestämmelse som ger utländsk brottmålsdom rättsverkan i enlighet med art. 53 i brottmålsdomskonventionen bör tas in i en ny 5 a §i 2 kap. BrB. Det föreslås också att bestämmelsen — liksom den motsvarande danska regeln — bör omfatta dom som har meddelats i den stat där brottet har begåtts, oberoende av om den staten är konventionsstat. Jag delar uppfattningen att en sådan allmän regel stämmer väl med de allmänna jurisdiktionsreglerna, som ju inte är begränsade till brott begångna i konventionsstater. Jag förordar sålunda att den nya 5 a § ges den föreslagna omfattningen. Till skillnad mot vad som skett i promemorieförslaget bör det dock anges uttryckligen i lagtexten att den utländska domen skall ha vunnit laga kraft innan den får den rättsverkan som avses med den nya regeln.
Bortsett från det nyss berörda undantaget för mycket grova brott skiljer sig promemorieförslaget i fråga om den nya 5 a § i två avseenden från art. 53 i brottmålsdomskonventionen. I den föreslagna paragrafen görs undantag från huvudregeln om brottmålsdoms res judicata-verkan såvitt gäller kapning av luftfartyg och folkrättsbrott. Enligt internationella överenskommelser vilka Sverige har tillträtt, konventionen för bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg och Genevekonventionerna 1949 till skydd för krigets offer, är det en förpliktelse för vårt land att straffa sådana brott oberoende av var och av vem de har begåtts, Enligt promemorian torde detta innebära att Sverige inte heller
en sådan gärning är straffri på gärningsorten. Även jag anser det nödvändigt att göra undantag från huvudregeln i den nya 5 a 8 såvitt gäller kapning av luftfartyg och folkrättsbrott. Såsom anförs i promemorian torde detta avsteg från konventionen på grund av art. 64.1 inte kräva att förbehåll görs.
Förslaget att anpassa den svenska lagstiftningen till konventionens ”ne bis in idem”-regler innebär att den svenska straffrättsliga behörigheten begränsas i fall då ansvar för gärningen redan har prövats ut-
omlands. Frikännande dom skall sålunda i princip respekteras även om den misstänkte har blivit frikänd därför att gärningen inte var straffbar enligt den dömande statens lag. Detta gäller också cen fällande dom som har verkställts eller håller på att verkställas, även om straffet är betydligt Jindrigare än vad som skulle ha ådömts om åtal hade väckts i Sverige. Det går inte att förena så vidsträckta regler om utländsk doms rättsverkan med våra nuvarande bestämmelser om svensk strafflags tilllämplighet utomlands. Om man från svensk sida godtar en frikännande utländsk dom även när frikännandet har skett på grund av att gärningen inte var straffbar på gärningsorten, kan inte den svenska strafflagstiftningen samtidigt innehålla regler enligt vilka åtal kan vickas för samma gärning om ansvarsfrågan ännu inte prövats i utlandet.
Om förslaget att ge utländsk dom i stort sett sådan rättsverkan som följer av konventionens ”ne bis in idem”-regler godtas, medför detta sålunda att BrB:s regler om svensk straffrättslig kompetens bör ändras på motsvarande sätt. Det finns f. ö. helt oberoende av de krav konventionen ställer goda skäl för en reform i denna riktning. Den svenska kompetensen ter sig vid en internationell jämförelse anmärkningsvärt vidsträckt. Den begränsas visserligen av kravet på särskild åtalsprövning. Det måste dock anses vara ett rimligt krav att gränserna för jurisdiktionsrätten anges direkt i lag och inte dras i praxis via reglerna om diskretionär åtalsprövning. En annan nackdel med långtgående behörighetsregler, som inte begränsas av hänsyn till gärningsortens lag, är att åtal för brott utomlands kan drabba svenska medborgare synnerligen ojämnt. Ofta kan det nämligen vara cen tillfällighet om det blir känt för svenska myndigheter att en svensk har förövat en gärning som är strafffri på gärningsorten men straffbar enligt svensk lag. En annan mindre tilltalande konsekvens av våra nuvarande vidsträckta regler är att en svensk medborgare med hemvist i främmande stat vid besök i Sverige skulle kunna åtalas för ett förfarande som är straffritt i hemvistlandet men straffbart enligt svensk lag. Med ökad internationell rörlighet torde också den uppfattningen ha växt sig allt starkare att man vid vistelse i främmande land bör vara underkastad det Jandets tag och inte hemlandets. Den danska strafflagen innehåller sedan länge en regel som begränsar den danska jurisdiktionsrätten genom krav på att gärningen skall vara straffbar även på gärningsorten. För Sveriges del har vi redan tagit ett steg i den riktningen genom att inom trafikstraffrätten införa en regel om krav på dubbel straffbarhet. .
I enlighet med promemorieförslaget, som stöds av en enig remissopinion vill jag på anförda skäl nu förorda att man går något längre än som föranleds av Sveriges tillträde till brottmålsdomskonventionen och inför en huvudregel om krav på dubbel straffbarhet i 2 kap. BrB. Som en följd härav bör också principen om tillämpning av straffmaximum i gärningsortens lag när dubbel straffbarhet föreligger införlivas med svensk straffrätt.
Prop. 1972: 98 100
Huvudregeln om svensk strafflags tillämplighet på brott utomlands bör liksom f.n. tas upp i 2 kap. 23 BrB. Den bör avse svensk medborgare och utlänning med hemvist i Sverige samt de kategorier utlänningar som omfattas av nuvarande 23 andra stycket. Jag anser också att bestämmelsen om dubbel straffbarhet, i likhet med vad som har föreslagits i promemorian, bör utformas så att även gärningsortens preskriptionsregler måste beaktas.
Domareföreningen framhåller i sitt remissyttrande att ett införande av en regel om krav på dubbel straffbarhet innebär att t. ex. bigami inte längre bestraffas i Sverige, om gärningen har begåtts i ett land där månggifte är tillåtet, och anser att det bör utredas hur detta kan komma att inverka på tillämpningen av de svenska reglerna om giftorätt och arv. Såvitt jag kan finna har dessa regler inte sådant samband med straffbestämmelsen för bigami att en ändring av den bestämmelsens tillämplighet i rummet har någon inverkan i civilrättsligt hänseende.
Om förslaget om införande av en regel om dubbel straffbarhet gcnomförs, bör den nuvarande bestämmelsen i 3 § om oinskränkt svensk Jurisdiktionsrätt över vissa brott begångna utomlands av utlänning ändras så att den avser brott av detta slag oberoende av vem som har begått brottet och alltså kommer att omfatta även fall då sådant brott begåtts av svensk medborgare. I bestämmelsen bör med andra ord tas upp de fall då krav på dubbel straffbarhet över huvud taget inte skall upprätthållas.
I promemorian föreslås att det straffskydd som i gällande rätt ges svenskt intresse genom bestämmelser i 2 kap. 33 BrB bör begränsas. Enligt förslaget bör brott mot svenskt offentligt intresse liksom tidigare utan inskränkning falla under svensk jurisdiktionsrätt, medan brott mot svensk medborgare eller annat enskilt svenskt intresse kommer att omfattas av den begränsning som ligger i krav på dubbel straffbarhet, om inte gärningen har begåtts inom område som inte tillhör någon stat. Ett par remissinstanser har ställt sig tveksamma inför promemoricförslaget och synes föredra att behålla även skyddet för svenskt enskilt intresse i dess nuvarande omfattning.
För egen del anser jag att den nuvarande regleringen är för vidsträckt. Det är angeläget att upprätthålla oinskränkt svensk jurisdiktionsrätt över brott som begås utomlands mot svenskt offentligt intresse, bl. a. av det skälet att sådana brott, t. ex. spioneri eller smuggling, ofta inte är kriminaliserade när de riktar sig mot främmande stat. Däremot anser jag det inte lika nödvändigt att brott som i främmande stat begås mot enskilt intresse med anknytning till Sverige är underkastat svensk jurisdiktionsrätt utan hänsyn till gärningsortens lag. De brott som riktar sig mot svensk medborgare eller svenskt företag utomlands — främst förmögenhetsbrott och brott mot person — torde oftast vara straffbara även på gärningsorten. Jag biträder sålunda promemorieförslaget i
Prop. 1972: 98 101
denna del och förordar att brott mot enskilt intresse med närmare anknytning till Sverige i fortsättningen faller under svensk jurisdiktionsrätt endast om det begås inom område där ingen stats lag gäller.
Av skäl motsvarande dem som jag nyss har anfört för att undantag från de nya res-judicata-reglerna skall göras för vissa mycket grova brott förordar jag — i likhet med majoriteten av remissinstanserna — att brott för vilket lägsta straff enligt svensk lag är fängelse i fyra år eller däröver undantagslöst skall vara underkastat svensk jurisdiktionsrätt. Som har föreslagits i promemorian bör detsamma gälla i fråga om kapning av luftfartyg och folkrättsbrott.
Som jag har anfört i det föregående gäller f.n. enligt 2 kap. 6 § första punkten BrB att den som utomlands har undergått straff eller annan ansvarspåföljd inte får åtalas här i landet för gärning som påföljden avser, om inte särskilt åtalsförordnande har meddelats av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t har bemyndigat att meddela sådant förordnande. I den mån regler införs som tillägger utländsk brottsmålsdom res-judicata-verkan bortfaller behovet av denna bestämmelse. Enligt promemorieförslaget skall bestämmelsen upphävas i anslutning till att på konventionens principer grundade res-judicataregler införs i en ny 5 a § i brottsbalken. Dessa regler — som jag i princip godtar — har emellertid begränsad räckvidd. För det första avser de endast fall då dom angående gärningen har meddelats i den stat där gärningen förövats eller i stat som har tillträtt brottmålsdomskonventionen, Vidare inträder res-judicata-verkan i dessa fall endast om den tilltalade har frikänts, om den ådömda påföljden har verkställts eller håller på att verkställas, om påföljden har bortfallit till följd av preskription eller om påföljd har eftergivits. Dessutom görs undantag för brott som har begåtts i Sverige, för vissa brott begångna mot svenskt intresse samt för brott som utgör kapning av luftfartyg cHer folkrättsbrott eller brott för vilket minimistraffet enligt svensk lag är fängelse i fyra år eller däröver.
Även om de sålunda föreslagna Tres-judicata-reglerna genomförs kommer det således att kvarstå en hel del fall då lagföring utomlands inte hindrar lagföring i Sverige för samma gärning. Enligt min mcning bör emellertid i sådana fail lagföring kunna ske här endast efter särskild åtalsprövning. Uppenbart är, att sådan prövning som hittills bör äga rum i fall då gärningsmannen helt eller delvis har undergått den utomlands ådömda påföljden. Det principiella ställningstagandet i frågan om utländsk brottmålsdoms res-judicata-verkan bör emeliertid enligt min mening leda till att åtalsprövning skall äga rum så snart det föreligger en utländsk brottmålsdom avseende samma gärning, oavsett om ådömd påföljd har helt eller delvis verkställts.
Jag förordar därför att för de fall, då utländsk brottmålsdom inte tillerkänns res-judicata-verkan, i den nya 5 a 8 i 2 kap. BrB tas upp
Prop. 1972: 98 102
en regel av innebörd att åtal här i landet inte får väckas utan särskilt åtalsförordnande.
I departementspromemorian har föreslagits, att de nuvarande reglerna i 2 kap. 6 § BrB om att skälig hänsyn skall tas till utomlands verkställd påföljd skall ersättas av en på art. 54 i konventionen grundad obligatorisk avräkningsregel av innebörd att den tilltalade skall få ”motsvarande lindring” vid bestämmande av påföljd här i landet. Enligt min mening finns det emellertid inte anledning att göra andra ändringar i dessa bestämmelser än som omedelbart påkallas av konventionen. Ändringarna bör dock få generell räckvidd och nya bestämmelser i ämnet bör alltså gälla också i fall då lagföring har skett och påföljd har verkställts i annan främmande stat än konventionsstat.
Konventionen föreskriver endast att avräkning skail ske för vad den tilltalade har undergått av utomlands ådömd frihetsberövande påföljd. En obligatorisk avräkningsregel bör således begränsas till att avse fall då den utomlands undergångna påföljden innebär frihetsberövande,
Avräkning för sådan påföljd kan ske när den här i landet ådömda påföljden utgör böter eller fängelse. Däremot kan någon avräkning inte göras när den tilltalade döms till skyddstillsyn eller medges villkorlig dom eller överlämnas till särskild vård. Konventionen torde emellertid inte heller kräva att avräkning skall ske i sådana fall, eftersom det här knappast är fråga om ”sanction” i konventionens mening. När det gäller sådana tidsobestämda påföljder som undomsfängelse och internering kan uppenbarligen avräkning i egentlig mening inte heller komma i fråga. En obligatorisk avräkningsregel torde därför böra inskränkas till att gälla i fall då den svenska domstolen finner att brottet förskyller böter eller fängelse.
Jag förordar i enlighet med det anförda att bestämmelserna i 2 kap. 6 § BrB inte underkastas annan saklig ändring än att de kompletteras med en föreskrift om obligatoriskt tillgodoräknande av utomlands undergången frihetsberövande påföljd för brott i fall då lagföring för samma brott sker i Sverige och brottet finnes förskylla böter eller fängelse. Till frågan hur paragrafen bör tillämpas i fall då den tilltalade anses böra ådömas tidsobestämd påföljd återkommer jag i specialmotiveringen, där jag också kommer att beröra frågan om själva tekniken för avräkningen.
Domareföreningen har i detta sammanhang uttalat att avräkning bör ske även för anhållande och häktning utomlands. De nu gällande bestämmelserna i 2 kap. 6 § BrB avser endast undergången påföljd, och jag anser inte att en ändring nu bör göras i detta avseende. I en departementspromemoria (Ds Ju 1971: 22) om avräkning av häktningstid m. m., som f.n. övervägs inom justitiedepartementet, föreslås bl. a. att avräkning skall kunna ske för häktningstid utomlands, när någon
Prop. 1972: 98 103
här i landet lagförs för brott. Det synes lämpligt att den av domareföreningen berörda frågan prövas i samband med att ställning tas till detta förslag.
De ändringar jag sålunda föreslår i 2 kap. BrB beträffanden den svenska straffrättsliga behörigheten nödvändiggör vissa följdändringar i annan lagstiftning. Till dessa ändringar återkommer jag i specialmotiveringen.
8.4 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Den nya lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom och därav föranledda följdändringar i annan lagstiftning bör träda i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift har utkommit från trycket i Svensk författningssamling. De föreslagna
lagstiftning bör träda i kraft den 1 juli 1972.
Den nya verkställighetslagens tillämpning i förhållande till stat som har tillträtt brottmålsdomskonventionen eller till stat med vilken Sverige har ingått särskild överenskommelse är beroende av Kungl. Maj:ts förordnande. Lagen kommer emellertid i förhållande till sådan stat att kunna tillämpas endast i fråga om domar och andra avgöranden som meddelats efter det överenskommelsen blivit bindande för Sverige. Behov kan dock tänkas uppkomma att kunna överflytta verkställighet till eller från sådan stat även i fall då domen har meddelats före denna tidpunkt. Det behovet kommer att kunna tillgodoses genom tillämpning av de bestämmelser jag föreslår om möjlighet för Kungl. Maj:t att i enskilda fall förordna om överflyttning av verkställighet, när överflyttning inte kan ske enligt en föreliggande överenskommelse. Jag återkommer till hithörande frågor vid min behandling av de enskilda bestämmelserna.
Några särskilda övergångsbestämmelser till den nya lagstiftningen torde inte behövas.
8.5 Lagförslag
I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till
1) lag om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,
2) lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193),
3) lag om ändring i brottsbalken,
4) lag om ändring i lagen (1971: 965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands,
5) lag om ändring i lagen (1966:78 ) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet,
Prop. 1972: 98 104
6) lag om ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln,
7) lag om ändring i lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner.
I fråga om förslaget under 2) har samråd ägt rum med chefen för inrikesdepartementet och i fråga om förslaget under 5) med chefen för kommunikationsdepartementet samt i fråga om förslaget under 6) med chefen för industridepartementet.
Förslagen torde få fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.!
Rörande de enskilda bestämmelserna i lagförslagen får jag anföra följande. 8.6 Specialmotivering 8.6.1 Förslaget till lag om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.
1-3 §§
I 1-—3 §§, som motsvarar 1—3 §§ promemorieförslaget, har tagits upp bestämmelser om den nya verkställighetslagens tillämpningsområde och förutsättningarna för dess tillämplighet. I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen bör det ankomma på Kungl. Maj:t att särskilt förordna om tillämpning av lagens verkställighetsregler. Sådant förordnande bör normalt meddelas på grundval av ömsesidig multilateral eller bilateral överenskommelse med främmande stat. För vissa extraordinära fall bör dock förordnande kunna meddelas även om någon folkrättsligt bindande överenskommelse inte föreligger.
Bestämmelser om Jagens tillämpning på grundval av överenskommelse med främmande stat har tagits upp i 1—2 §§. I 3 8 ges föreskrifter om lagens tillämpning I annat fall.
15 Första stycket av förevarande paragraf tillägger Kungl. Maj:t befogenhet att på grundval av överenskommelse med främmande stat förordna, att vissa i den främmande staten ådömda påföljder för brott och meddelade beslut om förverkande får verkställas i Sverige enligt förevarande lag. Förordnandet får inte ges större omfattning än som påkallas av de folkrättsliga förpliktelser som överenskommelsen innebär för Sveriges del. Bestämmelsen har utformats med tanke i första hand på den europeiska brottsmålsdomskonventionen men kan givetvis utnyttias också i fall då Sverige har ingått separat avtal med icke-konvenationsstat, oavsett om avtalet överensstämmer med konventionen eller innefattar avvikelser från denna.
Förordnandet kan eniigt den föreslagna bestämmelsen omfatta frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande. Av skäl som har anförts
1 Bilagan, som är likalydande med de vid propositionen fogade förslagen, har uteslutits här.
Prop. 1972: 98 105
i den allmänna motiveringen har den i konventionen art. 2. (c) angivna påföljden ”diskvalifikation” helt utelämnats.
Enligt konventionen art. 1. (b) skall gärning. som ej omfattas av strafflag men av sådan lagbestämmelse som anges i bilaga II till konventionen, i fall då påföljd åläggs av administrativ myndighet anses som brott enligt konventionen endast om myndighetens avgörande kan överklagas till domstol. Det innebär, att om administrativ myndighet i annan konventionsstat har ålagt påföljd för en gärning som utgör brott enligt svensk lag men avgörandet inte kan överklagas till domstol i den främmande staten, påföljden inte får verkställas i Sverige. Detta har dock inte ansetts böra föranleda någon särskild definition av termen ”brott” i förevarande paragraf. I stället har i 5 § andra stycket 8. departementsförslaget tagits upp en allmän bestämmelse om att påföljd som har ålagts i annan konventionsstat inte får verkställas i Sverige om verkställighet här skulle strida mot konventionen.
Enligt bestämmelserna i konventionen art. 21.1 skall verkställighet av påföljd eller förverkande som har ålagts genom s. k. ”ordonnance pénale” kunna äga rum i annan konventionsstat än den där avgörandet har meddelats, varvid de. bestämmelser som gäller för verkställighet av dom i princip skall tillämpas. Med ”ordonnance pénale” förstås enligt art. 1 (g) vissa i den till konventionen fogade bilaga III för varje land särskilt uppräknade myndighetsavgöranden, vilka meddelats med stöd av de för varje institut närmare angivna straffprocessuella bestämmelserna. För Sveriges del omfattar ifrågavarande förteckning de i 48 kap. RB reglerade instituten strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot. Ändringar med avseende på innehållet i bilaga III skall enligt art. 62 fortlöpande anmälas till Europarådets generalsekreterare, som underrättar övriga konventionsstater om ändringarna. Reglerna om verkställighet av ”ordonnance påénale” omfattar samma påföljder som dem vilka kan verkställas efter domstols dom. I praktiken torde det emellertid aldrig komma i fråga att frihetsberövande åläggs någon i denna ordning. I första stycket anges därför, vid sidan av påföljd eller förverkande som har ådömts eller beslutats efter rättegång i brottmål, böter celler förverkande som har ålagts eller beslutats av annan myndighet än domstol.
Enligt andra stycket kan Kungl. Maj:t i samband med förordnande enligt första stycket och i den mån det påkallas eller eljest föranledes av överenskommelsen med främmande stat förordna, att verkställighet av här i landet meddelad brottmålsdom eller här utfärdat godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot skall kunna anförtros åt myndighet i den främmande staten. Konventionen medför inte för något fall förpliktelse för konventionsstat att låta påföljd som har ålagts av dess myndigheter verkställas i annan konventionsstat. Ett på grundval av konventionen meddelat förordnande enligt förevarande lagrum bör därför inte begränsas till vad som ”påkallas” av överenskom- 4t Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 98
Prop. 1972: 98 106
melsen. Däremot bör förordnandet inte kunna sträckas längre än som ”föranledes” av denna. Det kan dock inte uteslutas att Sverige genom överenskommelse med icke-konventionsstat påtar sig förpliktelse att under vissa förutsättningar flytta över verkställighet av här ålagd påföljd till den andra staten. I lagrummet har förordnandets omfattning därför begränsats till vad som ”påkallas eller eljest föranledes” av den aktuella överenskommelsen.
Såvitt gäller domstols dom kan förordnande enligt denna bestämmelse avse — förutom böter eller förverkande frihetsberövande påföljd som inte avser överlämnande till särskild vård. Uttrycket ”frihetsberövande påföljd” torde som en remissinstans har framhållit formellt omfatta även den anstaltsbehandling som enligt 28 kap. 3 § BrB kan förenas med skyddstillstyn. Det torde dock i praktiken aldrig bli aktuellt att låta verkställa sådan påföljd i främmande stat.
28 Denna paragraf innehåller föreskrifter om tillämpligheten av lagens efterföljande bestämmelser i fall då verkställighet skall överflyttas till eller från Sverige enligt förordnande som meddelats med stöd av 1 3.
Första stycket behandlar fall då förordnandet avser främmande stat som har tillträtt den europeiska brottmålsdomskonventionen. Stat anses ha tillträtt konventionen då den efter ratifikation, godkännande eller anslutning har blivit bunden av konventionen enligt art. 58 och 59. I den mån annat inte följer av att den främmande staten har begagnat sig av en eller flera av de möjligheter till förbehåll som anges i bilaga I till konventionen (art. 61) blir i princip samtliga bestämmelser i 4—41 88 tillämpliga. Begränsningar som betingas av sådana förbehåll kommer att framgå av förordnandet, eftersom detta enligt 1 § inte får sträcka sig längre än som påkallas eller föranleds av överenskommelsen med den främmande staten. I förevarande bestämmelse har med hänsyn bl. a. till möjligheterna av förbehåll angetts att bestämmelserna i 4—41 §§ skall gälla i den mån ej annat anges i förordnandet. Fråga om tillämpning av 42 § uppkommer givetvis inte.
Om Sverige ingår överenskommelse om samarbete på förevarande område med annan främmande stat än konventionsstat, är det som tidigare nämnts önksvärt att överenskommelsen i så stor utsträckning som möjligt grundas på konventionens huvudprinciper och att man i möjligaste mån väljer samma lösningar som i konventionen. De avvikelser man från svensk sida i sådant fall kan finna sig föranlåten att godtaga kan väntas gälla främst de villkor eller det förfarande som skall tillämpas för att domar eller avgöranden som har meddelats i den främmande staten skall få verkställas här i landet. Såvitt avser verkställighet i den främmande staten av svensk brottmålsdom, godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot, torde det däremot inte finnas
Prop. 1972: 98 107
anledning att medge några mera betydande avsteg från de regler som skall tillämpas i förhållande till konventionsstater.
Moecd hänsyn till behovet av möjligheten att i en bilateral överenskommelse kunna avvika från konventionssystemet är det inte möjligt att i lagen meddela en generell föreskrift om tillämpning av 4—41 §§ också i förhållande till icke-konventionsstater. Det får därför i stället överlämnas åt Kungl. Maj:t att meddela de bestämmelser om prövning av verkställighetsärenden som blir behövliga med anledning av cn sådan överenskommelse. Vissa av lagens bestämmelser är dock av sådan art att de under alla förhållanden bör respekteras också i förhållande till icke-konventionsstat. Det gäller bestämmelserna i 25—34 §§ om hur verkställighet genomförs i Sverige och om förfarandet när svensk brottmålsdom skall verkställas utomlands. Även i övrigt får det emellertid förutsättas att Kungl. Maj:t, såvitt innehållet i överenskommelsen inte lägger hinder i vägen, förordnar om tillämpning av bestämmelserna i 4—41 88 också i hithörande fall.
Det föreskrivs sålunda i andra stycket av förevarande paragraf att Kungl. Maj:t i nu avsedda fall meddelar behövliga bestämmelser om prövning av frågor om verkställighet enligt överenskommelse med icke-konventionsstat samt att bestämmelserna i 25—34 §§ skall gälla i tillämpliga delar. Begränsningen ”i tillämpliga delar” är främst betingad av att de särskilda bestämmelserna i 30—32 §§ om utevarodomar givetvis inte aktualiseras om överenskommelsen inte omfattar sådana domar eller inte innehåller några föreskrifter om s. k. ”opposition”. Vidare blir en tillämpning av 25 § första stycket — som i sak överensstämmer med 24 § första stycket — inte aktucll, om överenskommelsen i fråga om själva verkställigheten ansluter så nära till konventionen att bestämmelserna i 24 § kan göras tillämpliga i sin helhet.
3§
Denna paragraf, som motsvarar 3 3 promemoricförslaget, innehåller bestämmelser om möjlighet att i visst fall och utan att det föreligger folkrättsligt bindande överenskommelse flytta över verkställighet av frihetsberövande påföljd till Sverige från frimmande stat eller från Sverige till sådan stat. När det gäller överflyttning från Sverige gäller samma begränsning i fråga om frihetsberövande påföljd som föreskrivs i 2 8.
Även om överenskommelse med viss främmande stat om generellt samarbete på förevarande område inte har kunnat eller hunnit ingås, kan det, som har framhållits i den allmänna motiveringen, av humanitära, sociala eller andra liknande skäl vara ctt starkt svenskt intresse att i ett konkret fall kunna flytta verkställighet av ådömd påföljd till eller från det främmande landet utan dröjsmål. Om det i ett sådant fall visar sig möjligt att även utan formligt avtal komma överens med behöriga myndigheter i den främmande staten om överflyttning av verkställighet,
Prop. 1972: 98 108
bör svensk lag ge möjlighet för svenska myndigheter att medverka till att överflyttningen genomförs. En förutsättning bör dock vara att det föreligger synnerliga skäl för överflyttningen, att den dömde är medborgare eller har hemvist i den stat dit överflyttning skall ske och att påföljden innebär frihetsberövande. Bestämmelsen i första stycket av förevarande paragraf bar utformats i enlighet med dessa överväganden. Förordnande med stöd av paragrafen kan i och för sig avse flera än ett fall men måste avse konkreta, i förordnandet angivna fall och får alltså inte vara av generell natur. Vid prövningen av om synnerliga skäl föreligger bör inte bara den dömdes personliga förhållanden beaktas. Hänsyn bör också tas till påföljdens svårhetsgrad och totala längd liksom till längden av den verkställighetstid som återstår i fall då verkställigheten redan har påbörjats i den dömande staten. I regel torde det finnas anledning att utnyttja bestämmelsen endast om den ådömda påföljden innebär ett jämförelsevis långvarigt frihetsberövande. En omständighet som kan utgöra synnerligt skäl för överflyttning av verkställighet från Sverige till främmande stat kan vara att den staten tidigare, i samband med att verkställighet har flyttats från den staten till Sverige, har gjort förbehåll om ömsesidighet. Avgörande för om den i paragrafen angivna förutsättningen i fråga om medborgarskap eller hemvist är uppfylld är förhållandena vid den tidpunkt då frågan om att meddela förordnande enligt paragrafen aktualiseras. | I andra stycket föreskrivs genom en hänvisning till 2 § andra stycket, att Kungl. Maj:t meddelar bestämmelser om prövning av fråga om verkställighet i fall då förordnande med stöd av förevarande paragraf meddelas dock med iakttagande av att 25—34 §§ skall gälla i tillämpliga delar. En tillämpning av denna paragraf kan bli aktuell även i förhållande till konventionsstat eller stat med vilken Sverige har ingått en generell verkställighetsöverenskommelse. Konventionen eller en sådan särskild överenskommelse lär nämligen kunna direkt tillämpas endast i fråga om påföljd som har ådömts efter konventionens eller överenskommelsens ikraftträdande. För att överflyttning av verkställighet skall kunna ske när påföljden ådömts dessförinnan fordras därför ett särskilt förordnande av Kungl. Maj:t. Förevarande paragraf öppnar möjlighet härtill. I och för sig är det ingenting som hindrar att förordnande med stöd av förevarande paragraf meddelas med avseende på en påföljd som ådömts före lagens ikraftträdande. Eftersom det i ett sådant fall blir fråga om ett slags retroaktiv tillämpning av lagstiftningen lär det emellertid få förutsättas. att förordnande inte meddelas, om den dömde motsätter sig att verkställigheten överflyttas.
Prop. 1972: 98 109
1+$
Denna paragraf motsvarar 4 § promemorieförslagcet.
Första stycket innehåller en definition av begreppet curopeisk brottmålsdom. Av definitionen framgår att med europeisk brottmålsdom avses endast avgöranden som har meddelats i konventionsstat. I motsats till konventionens terminologi ges begreppet en så vid betydelse att det även omfattar sådana s.k. ”ordonnances pånales” som finns förtecknade i konventionens bilaga III och som alltså kommer att omfattas av det förordnande enligt 1 3 som skall meddelas i samband med att Sverige blir bundet av konventionen.
I andra stycket har tagits upp en definition av ”utevarodom”. Härmed avses genom en hänvisning till första stycket avgörande varigenom någon av domstol eller annan myndighet har ådömts celler ålagts påföljd för brott eller egendom har förklarats förverkad utan att vederbörande har varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol. Denna definition innebär att uttrycket kommer att omfatta inte bara dom som har meddelats av domstol efter förhandling vid vilken den tilltalade inte har varit personligen närvarande utan också sådant av annan myndighet träffat avgörande som i konventionen har betecknats som ”ordonnance pénale”, dvs. för Sveriges vidkommande strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot.
1 enlighet med art. 21.3 (a) och (b) i konventionen undantas i 19 § departementsförslaget vissa utevarodomar från tillämpningen av de särskilda bestämmelserna om sådana domar.
I tredje stycket förklaras i enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen att vad som i fortsättningen av lagen sägs om påföljd också gäller förverkande, om inte annat särskilt föreskrivs.
Verkställighet i Sverige av europeisk brottmålsdom Allmänna bestämmelser
5§
Denna paragraf, som motsvarar 35 § promemorieförslaget, innehåller regler om krav på framställning om verkställighet och om absoluta hinder mot verkställighet här i landet.
Första stycket innehåller motsvarighet till den i konventionen art. 3.2. angivna huvudregeln att verkställighet i den anmodade staten av europeisk brottmålsdom får ske endast efter framställning av behörig myndighet i den anmodande staten. Vilken denna myndighet är får avgöras i varje särskilt fall med ledning av innehållet i den lagstiftning eller de bestämmelser som den staten har antagit och utfärdat med anledning av sitt tillträde till konventionen.
Prop. 1972: 98 110
I andra stycket anges de absoluta hindren mot verkställighet här i landet av europeisk brottmålsdom.
Enlbhiat första punkten får curopeisk brottmålsdom inte verkställas i Sverige, om inte domen har vunnit laga kraft och dessutom är verkställbar i den dömande staten. Genom bestimmelsen uppfylls konventionens krav i dessa hänscenden. I art. 1 (a) definieras nämligen ”curopeisk brottmålsdom” som slutligt avgörande meddelat i konventionsstat av domstol efter förhandling i brottmål. Med ”slutligt” avgörande torde få förstås dom celler beslut som vunnit laga kraft. Enligt art. 3.1 krävs att påföljd som begärs verkställd skall vara verkställbar i den dömande staten. I art. 16 föreskrivs att vederbörande myndighet i den anmodande staten i samband med framstillning om verkställighet skall intyga att påföljden är verkställbar.
I konventionen görs visst avsteg från principen om krav på lagakraftägande dom eller beslut när det gäller framställningar om verkställighet av utevarodom och s. k. ”ordonnance pénale”. Enligt art. 22 kan sådant avgörande så snart det har meddelats sändas till annan konventionsstat för delgivning och med sikte på verkställighet. Den anmodade staten kan inte omedelbart avvisa framställningen enbart på den grund att avgörandet inte har vunnit laga kraft. En bestämmelse härom har i departementsförslaget tagits in i 8 § andra stycket.
I andra punkten uppställs krav på dubbel straffbarhet. Bestämmelsen motsvarar art. 4.1 i konventionen. I förhållande till promemorieförslaget har med anledning av ett påpekande av åtalsrättskommittén lydelsen ändrats till närmare överensstämmelse med 4 § allmänna utlämningslagen. Utländsk brottmålsdom får sålunda inte verkställas i Sverige, om den gärning som omfattas av domen inte motsvarar brott enligt svensk lag. Verkställighet får inte heller ske, om gärningsmannen, därest gärningen begåtts i Sverige, på annan grund inte skulle ha kunnat ådömas påföljd för gärningen i Sverige. Uttryckligt undantag har dock gjorts för det fall att gärningsmannen på grund av sin ålder inte skulle ha kunnat fällas till ansvar i Sverige. Av skäl som utvecklas närmare vid 6 § 7 skall nämligen den omständigheten bara utgöra ett fakultativt hinder mot verkställighet i Sverige. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till promemorieförslaget.
För att kravet på dubbel straffbarhet skall vara uppfyllt fordras inte att brottsbeteckningarna i Sverige och den främmande staten är identiska. Vid prövning av frågan om gärningens straffbarhet i Sverige skall de s.k. allmänna straffrihetsgrunderna, t. ex. nöd, nödvärn och samtycke beaktas men inte reglerna om preskription. Hinder mot verkställighet enligt denna bestämmelse kommer sålunda att föreligga endast i fall då gärningsmannen på grund av gärningens beskaffenhet eller förhållandena vid dess begående över huvud taget inte skulle ha kunnat fällas till ansvar här i landet.
Prop. 1972: 98 111
I tredje punkten anges som huvudregel att verkställighet inte får ske i Sverige, om den dömde inte har hemvist här. Vissa undantag från denna huvudregel gäller dock. Utländsk dom får sålunda verkställas här, även om den dömde saknar homvist i landet, såvida det kan antas att sådan verkställighet skulle öka hans möjligheter till återanpassning i samhället. Verkställighet får också ske oberoende av hemvist, om den ådömda påföljden innebär frihetsberövande och kan verkställas här i samband med att annan sådan påföljd skall verkställas i Sverige. Slutligen får verkställighet också ske här, om Sverige är den dömdes ursprungliga hemland.
Förevarande punkt motsvarar i sak bestämmelserna i art. 5 (a)—(d) jämförda med ingressen till art. 6. Med att Sverige är den dömdes ”ursprungliga hemland” avses i enlighet med förarbetena till art. 5 (d) inte endast att den dömde är svensk medborgare utan även att han utan att ha svenskt medborgarskap har tillbringat större delen av sitt liv här i landet. En remissinstans finner uttrycket ”ursprungliga hemlandet” svårtolkat och har efterlyst en exemplifiering. Jag är medveten om att uttrycket inte är entydigt, men det torde inte vara möjligt att finna någon bättre, i lagtext användbar översättning av konventionstextens ”State of origin”. Man kan dock räkna med att frågan mycket sällan ställs på sin spets i praktiken. Det är nämligen inte troligt att framställning om verkställighet i fråga om annan än den som har hemvist i Sverige kommer att göras, om ingen av de övriga förutsättningarna i förevarande bestimmelse är uppfyllda. Något behov av vägledande exemplifiering för de sällsynta undantagsfall då så trots allt kan tänkas bli fallet anser jag inte behövlig, utan det torde kunna överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra denna fråga under hänsynstagande till omständigheterna i det särskilda fallet. Tydligt är dock att det bör ställas ganska stränga krav på anknytning för att Sverige skall anses som den dömdes ursprungliga hemland i fall då han själv bestrider att så är fallet och därför motsätter sig överflyttning av verkställighet.
Av skäl som har angetts i departementspromemorian har inte tagits upp någon motsvarighet till art. 5 (e) i konventionen.
Enligt fjärde punkten får verkställighet inte ske här i landet, om detta skulle vara oförenligt med grundläggande principer för svensk rättsordning (”ordre public”). Bestämmelsen motsvarar art. 6 (a). Att domen har föranletts av otillbörlig hänsyn till den dömdes kön eller sociala grupptillhörighet, torde som åtalsrättskommittén har anfört kunna beaktas med stöd av förevarande bestämmelse.
I femte punkten förbjuds verkställighet som skulle strida mot Sveriges internationella förpliktelser. Bestämmelsen har sin motsvarighet i art. 6 (d).
I sjätte och sjunde punkterna ges i överensstämmelse med vad som har anförts i den allmänna motiveringen bestämmelser om hinder mot verkställighet i strid mot de principer som ligger till grund för konven-
Prop. 1972: 98 112
tionens bestämmelser om ”ne bis in idem” (art. 53—55). Härigenom uppfylls kravet i art. 7 på ett sådant absolut verkställighetshinder.
Konventionens krav på iakttagande av principerna om ”ne bis in idem” innebär, att den stat som mottager framställning om verkställighet inte får bifalla framställningen, om den dömde genom dom avseende samma gärning meddelad i den anmodade staten eller i annan konventionsstat har frikänts från ansvar eller har dömts till påföljd som har verkställts eller håller på att verkställas. Vidare får framställningen inte bifallas, om påföljden enligt en sådan dom har bortfallit på grund av nåd, amnesti eller preskription eller om den dömde genom domen har förklarats skyldig utan att ådömas påföljd. Det är ”principerna” i konventionens ”ne bis in idem”-avsnitt som skall tillämpas, vilket får tolkas så att den anmodade staten är berättigad föreskriva (jfr art. 55) att där meddelad dom utgör hinder mot bifall till framställning om verkställighet av annan europeisk brottmålsdom för samma gärning, även om den förstnämnda domen inte har börjat verkställas. Hänvisningen till principerna torde också innebära att dom meddelad i icke-konventionsstat kan åberopas som skäl för avslag på framställning om verkställighet, om så kunnat ske därest domen meddelats i konventionsstat.
I lagförslaget har konventionsbestämmelsen om jakttagande av ”ne bis in idem”-reglerna i verkställighetssamarbetet delats upp på punkterna 6 och 7, så att sjätte punkten avser verkan av svensk dom och sjunde punkten verkan av dom meddelad i annan främmande stat än den konventionsstat som har begärt verkställigheten. Sjunde punkten har i departementsförslaget kompletterats med ett omnämnande även av det fallet att den ådömda påföljden har bortfallit till följd av preskription.
I åttonde punkten föreskrivs, att verkställighet inte får ske om detta i Övrigt skulle strida mot konventionen. Som har anförts vid 1 § kan denna bestämmelse komma till användning bl. a. då påföljden har ålagts av administrativ myndighet, vars avgörande inte: kan överklagas till domstol. Men även andra fall kan tänkas då verkställighet, utan att förhållande föreligger som anges under 1-7 i förevarande paragraf, skulle stå i strid med konventionen.
65 Denna paragraf, som motsvarar 6 § promemorieförslaget, innehåller i första stycket under punkterna 1—8 en uppräkning av de fall i vilka framställning om verkställighet kan — men inte nödvändigtvis skall — avslås. Upprikningen motsvarar innehållet i art. 6(b), (c), (e)—Ch) samt ()—(D i konventionen.
I första punkten, som motsvarar art. 6 (b), anges som fakultativ avslagsgrund att domen avser politiskt eller militärt brott.
Andra punkten motsvarar art. 6 (c) och gör det möjligt att vägra
Prop. 1972: 98 113
verkställighet om hänsyn till ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt kan antas ha föranlett domen eller ha inverkat på domslutet i skärpande riktning. Denna punkt har i förhållande till promemorieförslaget ändrats till närmare överensstämmelse med konventionstexten i art. 6(c). I förevarande bestämmelse anges sålunda i enlighet med åtalsrättskommitténs förslag att framställning om verkställighet kan avslås om det finns ”grundad anledning” antaga att ovidkommande hänsyn till ras etc. har förekommit. Detta uttryck torde bättre täcka vad som avses i konventionens engelska och franska text (engelska ”substantial grounds” och franska ”des raisons sérieuses”).
Enligt tredje punkten får framställning om verkställighet avslås om förundersökning har inletts i Sverige rörande samma gärning eller om mål om ansvar för gärningen har anhängiggjorts eller om strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot har utfärdats. Att åtalsfrågan har prövats och lett till beslut att åtal ej skall väckas eller fullföljas eller till beslut om åtalsunderlåtelse kan enligt denna punkt också vara skäl att inte godta framställning om verkställighet av utländsk dom avseende samma gärning. Förevarande punkt motsvarar art. 6(e) och (f). Enligt förarbetena till konventionen är det enligt dessa bestämmelser möjligt att vägra verkställighet, inte bara när lagföring faktiskt pågår i den anrnodade staten vid tiden för mottagande av framställning om verkställighet utan också när denna stat har inlett lagföring just med anledning av den mottagna framställningen om verkställighet.
Fjärde punkten motsvarar art. 6 (g) och gör det möjligt att vägra verkställighet, när den anmodande staten har grundat sin jurisdiktionsrätt på andra regler än sådana som ger uttryck för territorialitetsprincipen, dvs. när domen avser brott som har begåtts utanför den dömande statens område.
Enligt femte punkten, som motsvarar art. 6(h), kan framställning om verkställighet avslås, om påföljden inte kan verkställas här i landet. Härmed avses faktisk omöjlighet att genomföra verkställighet, dvs. främst det fallet att den dömde inte finns här i Jandet.
I sjätte punkten tas upp motsvarighet till art. 6(j). Genom bestämmelsen ges den anmodade staten, dvs. Sverige, möjlighet att ifrågasätta den dömande statens bedömning av frågan om verkställighet är möjlig i den staten. Bestämmelsen syftar till att uppmuntra berörda stater att samarbeta effektivt för att uppnå den lösning som med hänsyn till den dömdes återanpassning är den lämpligaste. Den torde främst komma till användning när situationen har förändrats efter det att framställningen gjordes.
Sjunde punkten motsvarar art. 6 (k). Att den dömde vid tiden för brottet inte hade fyllt 15 år kan vara skäl att vägra verkställighet men är sålunda inte ett absolut hinder mot att verkställighet sker här i landet. Att den som har begått brott innan han har fyllt 15 år inte kan dömas till påföljd enligt svensk rätt har slagits fast i 33 kap. 1 § BrB. Detta är
Prop. 1972: 98 114
visserligen en grundläggande princip i vår straffrätt och man kunde
korligt hinder mot verkställighet av påföljd i Sverige. Det är dock, som RÅ framhållit i sitt remissvar, angeläget att det finns möjlighet att utan hänsyn till straffbarhetsåldern kunna övertaga verkställighet av utländsk dom avseende en svensk som har dömts till frihetsstraff utomlands innan han fyllt 15 år. Vid det särskilda verkställighetsförfarande som skall äga rum vid svensk domstol före verkställighet här i landet kan påföljden i ett sådant fall bestimmas med tillbörlig hänsyn till den unges ålder.
Enligt åttonde punkten, som motsvarar art. 6 (D, kan verkställighet vägras om den påföljd cller det förverkande som har ålagts eHer beslutats genom den utländska domen är preskriberat enligt svenska preskriptionsregler. Framställning om verkställighet kan däremot inte avslås på den grund att brottet skulle ha varit preskriberat enligt våra regler om åtalspreskription (35 kap. 1-4 och 6 §§ BrB). Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör Sverige inte begagna sig av förbehållet under €) i bilaga I till konventionen utan godta den dömande statens regler om åtalspreskription.
I andra stycket av förevarande paragraf föreskrivs, att preskriptionsavbrytande handling, som har företagits i den främmande siaten, vid tillämpning av första stycket 8 — dvs. vid en undersökning av om påföljdspreskription inträtt enligt svensk lag — skall ha samma verkan här i landet som i den anmodande staten. Bestämmelsen motsvarar art. 8 i konventionen.
78 Denna paragraf, som motsvarar 7 § promemorieförslaget, uppställer särskilda villkor för bifall till framställning om verkställighet av dom som avser mer än ett brott i fall då hinder föreligger mot verkställighet såvitt avser något eller några brott. Paragrafen grundas på art. 4.2 och ingressen till art. 6. Konventionen förutsätter, att den dömande staten kan begära partiell verkställighet av brottmålsdom. Ett sådant förfarande är emellertid tänkbart endast om det framgår av domen eller den dömande staten i samband med framställningen anger att viss påföljd hänför sig endast till det eller de brott i fråga om vilka verkställighetshinder inte föreligger. I annat fall kan framställningen i sin helhet avslås. Denna paragraf har utformats i enlighet härmed.
Prövning av framställning om verkställighet
8§
Denna paragraf motsvarar 8 § promemorieförslaget.
I överensstämmelse med vad som har föreslagits i den allmänna motiveringen innehåller förevarande paragraf regler om att framställning
Prop. 1972: 98 115
om verkställighet i första hand skall prövas av Kungl Maj:t och, om den inte omedelbart avslås, överlämnas till RÅ för vidare handläggning. I fråga om räckvidden av Kungl. Maj:ts prövning hänvisas till vad som har anförts i den allmänna motiveringen. Som där har föreslagits har i förhållande till promemorieförslaget gjorts den ändringen i förevarande paragraf att prövningen huruvida hinder mot verkställighet skall anses föreligga enligt 5 § andra stycket 8 har förbehållits Kungl. Maj:t.
Enligt art. 18 i konventionen skall myndigheterna i den anmodade staten ofördröjligen lämna myndigheterna i den anmodande staten meddelande om åtgärder som har vidtagits på grund av framställningen om verkställighet. Sådant meddelande bör lämnas av RÅ så snart framställningen har vidarebefordrats till honom. Inträffar efter det framställning om verkställighet har överlämnats till RÅ någon omständighet, som skulle ha föranlett avslag, om den hade förelegat vid tiden för Kungl. Maj:ts prövning, bör RÅ anmäla detta till Kungl. Maj:t, som därefter prövar om avslagsbeslut skall meddelas. RÅ:s skyldigheter i detta avseende bör regleras i administrativ ordning.
92 §
Denna paragraf, som motsvarar 9 § promemorieförslaget, innehåller bestämmelser om anhängiggörande av mål om verkställighet av europeisk brottmålsdom vid domstol och om rättens handläggning av sådant mål.
Sedan Kungl. Maj:t överlämnat framställning om verkställighet till RÅ, ankommer det enligt första stycket av förevarande paragraf på RÅ att göra ansökan hos rätten om dess prövning av framställningen, om inte annat följer av 16 § eller 19—22 88 i den föreslagna lagen. Detta överensstämmer med huvudregeln i art. 37 om domstols prövning. I första stycket har vidare förts in en bestämmelse om att RB:s regler om rättegången i brottmål i tillämpliga delar gäller rörande sakens handläggning. Bestämmelsen har med anledning av vissa uttalanden i åtalsrättskommitténs remissyttrande getts en lydelse som tydligare än motsvarande bestämmelse i promemorieförslaget anger att även åklagarmyndighetens handläggning av hithörande frågor regleras av RB. Dessutom har tillagts en bestämmelse om att rättens avgörande sker genom dom. Hänvisningen till RB omfattar både de allmänna reglerna om rättcgången i brottmål och de särskilda reglerna om rättegången i de olika instanserna. Detta innebär bl. a. att tingsrättens avgörande i mål som avses här kan överklagas på vanligt sätt. Härigenom uppfylls kravet i art. 41 att rättens avgörande i mål om verkställighet av utländsk brottmålsdom skall kunna överklagas.
I andra stycket av förevarande paragraf. som motsvarar tredje stycket i promemorieförslaget, ges regler om den dömdes rätt att höras personligen vid domstolsförhandling med anledning av framställning om verk-
Prop. 1972: 98 116
ställighet av europeisk brottmålsdom. Bestämmelserna överensstämmer med art. 39. I enlighet med art. 39.2 medges undantag från huvudregeln om personligt hörande, när den dömde är berövad friheten i den stat där domen har meddelats. Undantagsbestämmelsen avser de fall då den frihetsberövande påföljd som begärs verkställd har börjat verkställas i den dömande staten. Avsikten är att den dömde inte skall överföras till den anmodade staten, förrän domstolen har godkänt framställningen. Om han överförs tidigare, kan man riskera att han får föras tillbaka. om domstolen finner att framställningen bör avslås. Den dömde har dock enligt art. 39.2 en ovillkorlig rätt att vara personligen närvarande när domstolen efter att ha godkänt framställningen bestämmer påföljd för brottet. Den i 9 3 andra stycket promemorieförslaget upptagna förceskriften härom har i departementsförslaget i stället tagits upp I 11 § andra stycket.
10 8
Denna paragraf motsvarar 10 8 promemorieförslaget.
1 paragrafens första stycke anges vilka av de i lagen angivna förutsättningarna för verkställighet som skall prövas av rätten. Det föreskrivs, att rätten skall pröva samtliga förutsättningar med undantag för dem som anges i 5 § andra stycket 8 (verkställighet i strid mot konventionens bestämmelser i övrigt), 6 3 första stycket 1 (politiskt eller militärt brott), 4 (brottet ej begånget i den stat där påföljden ådömts), 5 (påföljden ej möjlig att verkställa här i landet) och 6 (verkställighet antas kunna äga rum i den främmande staten). Dessa förutsättningar prövas slutgiltigt av Kung. Maj:t. I frågan huruvida övriga förutsättningar för bifall till framställningen är uppfyllda är domstolen inte bunden av Kungl. Maj:ts bedömning, som 1 princip inte innebär annat än ett konstaterande att det inte finns hinder mot att framställningen underkastas domstols prövning. .
Genom förevarande bestämmelse uppfylls kraven i art. 40.1(a)—(d) att vissa förutsättningar skall prövas av domstol. Enligt art. 40.1(e) krävs dessutom att domstolen skall förvissa sig om att det särskilda förfarandet för verkställighet av utevarodom och ”ordonnance pénale” har iakttagits. Detta följer enligt lagförslaget av de särskilda bestämmelserna om utevarodom (se 19 3).
I andra stycket har en av konventionens huvudprinciper (art. 42) kommit till uttryck. Här föreskrivs, att frågan huruvida den dömde är skyldig till brottet inte får prövas på nytt. Därmed avses att domstolen är bunden av den bedömning i själva ansvarsfrågan som har gjorts av domstolen eller myndigheten i den främmande staten och som framgår, direkt eller indirekt, av det avgörande som skall verkställas.
Finner rätten att framställningen om verkställighet inte kan bifallas,
Prop. 1972: 98 117
bör underrättelse härom sändas till den främmande staten via utrikesdepartementet. Föreskrift härom bör meddelas i tillämpningsföreskrifter till lagen.
11 §
I denna paragrafs första stycke, som motsvarar 11 § promemorieförslaget, finns en annan av konventionens huvudprinciper uttryckt, nämligen att ny påföljd skall bestämmas i enlighet med vad nationell lag föreskriver om påföljd för brott av ifrågavarande slag. Bestämmelsen motsvarar vad som uttryckligen sägs om frihetsberövande påföljd i art. 44.1 och indirekt följer av bestämmelserna i art. 45.1 om böter och förverkande av pengar och i art. 46.1 om förverkande av visst föremål. Svensk domstol skall sålunda ”döma om” såvitt avser påföljden och tillämpa det svenska påföljdssystemet med de begränsningar som anges i följande paragrafer.
En remissinstans anser att bestämmelsen i 11 § promemorieförslaget bör kompletteras med en uttrycklig anvisning att påföljden kan vara av annat slag eller annan varaktighet än som har bestämts i den ursprungliga domen (art. 44.1). Jag anser emellertid inte någon sådan kompletteting nödvändig, eftersom den angivna principen tillräckligt tydligt kommer till uttryck i följande paragrafer i lagförslaget. I fråga om det avgörande domstolen träffar i påföljdsfrågan vill jag framhålla att det i alla avseenden kommer att vara likställt med dom i vanligt brottmål.
I andra stycket har, som anförts vid 9 § departementsförslaget, tagits upp den i 9 § promemorieförslaget meddelade föreskriften att den dömde på begäran skall ges tillfälle att bli personligen hörd inför domstolen innan frihetsberövande påföljd bestäms.
12 8
Denna paragraf, som har sin motsvarighet i 12 § promemorieförslaget, innehåller regler om svensk domstols bestämmande av påföljd när frihetsberövande påföljd eller böter har ådömts genom den utländska domen. Paragrafen motsvarar art. 44.1 och 2 samt art. 45.1 och 2 i konventionen.
I första stycket ges regler om verkställighet av frihetsberövande påföljd. Vid val av påföljd enligt våra bestämmelser får rätten inte skärpa den påföljd som har ådömts genom den utländska domen men väl ådöma en lindrigare påföljd. Konventionens bestämmelser syftar inte till exakta, formella jämförelser mellan den utländska påföljden och de svenska påföljderna utan avsikten är att den nya påföljden med hänsyn till samtliga omständigheter som har betydelse för verkställigheten skall bestämmas så att den dömdes situation vid verkställighet här i landet inte blir sämre än den skulle ha varit, om domen verkställts i den anmodande staten. Som åtalsrättskommittén har påpekat är detta en annan
Prop. 1972: 98 118
bedömning än den som görs t. ex. när ställning skall tas till fråga om ersättning för rättegångskostnad i högre rätt enligt 31 kap. 10 § RB. Enligt denna bestämmelse skall högre rätts dom anses som fällande bl. a. om den ådömda påföljden är att anse som ”svårare” än den påföljd vartill lägre rätt har dömt. I bestämmelsen om förbud mot reformatio in pejus i 51 kap. 25 § RB finns motsvarande uttryckssätt. Det är här också fråga om en annan bedömning än den som görs enligt BrB vid jämförelse mellan olika slag av påföljder, t. ex. enligt 1 kap. 4 § BrB. För att markera skillnaden har i förevarande bestämmelse valts uttrycket ”strängare” i stället för ”svårare” (påföljd).
Andra stycket gäller verkställighet av böter. Enligt art. 45.1 andra punkten får den anmodade staten vid verkställighet av bötesdom inte överskrida det maximum som dess egen lag innehåller i fråga om böter. Om sådant maximum saknas, får böter inte bestämmas till högre belopp än som vanligen åläggs i den anmodade staten för sådant brott. I svenska straffbestämmelser finns bötesmaximum utsatt vid penningböter. En regel om att sådant maximum inte får överskridas har intagits i förevarande paragraf. Promemorieförslaget har kompletterats med angivande av maximum för penningböter vid flerfaldig brottslighet, i 000 kronor.
När det gäller dagsböter anges i promemorian att som bötesmaximum i konventionens mening får anses de högsta sammanlagda bötesbelopp som kan ådömas enligt 25 kap. 2 eller 4 § BrB, dvs. 60 000 eller, när fråga är om gemensamt straff för fler brott, 90 000 kronor.
En remissinstans har ifrågasatt om böter som har ådömts utomlands i form av dagsböter skulle kunna bestämmas i dagsböter, högst 120 resp. 180, även i Sverige. Under remissbehandlingen har också tagits upp frågan om möjlighet att omvandla i främmande stat ådömda penningböter till dagsböter. En remissinstans anser att skäl kan anföras för ett variabelt maximum, som beräknas med utgångspunkt i dagsbotsbeloppet i det aktuella fallet och anges till 120 eller, vid flera brott, 180 gånger detta belopp.
Samtliga dessa förslag förutsätter att man i det aktuella fallet gör utredning om dagsbotens storlek. Fråga uppstår då om dagsbotens storlek skall bestämmas cfter förhållandena vid tidpunkten för det tidigare avgörandet eller efter den dömdes aktuella ekonomiska situation. Rimligtvis bör förhållandena vid tiden för den utländska domen vara avgörande. Det kan emellertid uppenbarligen vara mycket svårt att åstadkomma tillförlitlig utredning i det hänseendet. Enligt min mening bör verkställighetsärendena enligt den nya lagstiftningen inte belastas med sådana komplicerade dagsbotsutredningar. Jag förordar därför den lösning som har valts i promemorieförslaget och som bäst överensstämmer med vad konventionen föreskriver, nämligen att det utländska bötesbeloppet direkt omvandlas till svenska kronor med iakttagande
Prop. 1972: 98 119
av att de nyss angivna maximibeloppen inte överskrids. I förevarande bestämmelse anges sålunda 60 000 kronor eller, när fråga är om gemensamt straff, 90 000 kronor, som högsta bötesbelopp i fall då i svensk lag för motsvarande brott inte är stadgat svårare straff än dagsböter. Om fängelse ingår i straffskalan, behöver däremot maximibeloppen inte iakttas (art. 45.2). Men inte i något fall kan högre bötesbelopp bestämmas än som motsvarar beloppet av de böter som ådömts genom det utländska avgörandet. Liksom i fråga om frihetsberövande påföljd gäller nämligen att bötesstraffet i den utländska domen inte får skärpas.
13 §
I denna paragraf, som motsvarar 13 § promcemorieförslaget, finns en avräkningsregel som grundas på art. 44.3 i konventionen. Denna kräver att avräkning av verkställd frihetsberövande påföljd eller processuellt frihetsberövande skall ske från påföljd som bestäms i den anmodade staten för brott som omfattas av den dom som begärs verkställd. Enligt 13 § promemorieförslaget skall avräkning vara obligatorisk, oberoende av arten av den påföljd som bestäms av den svenska domstolen. Som jag har utvecklat närmare i den allmänna motiveringen vid min behandling av förslaget att i 2 kap. 6 § BrB införa en på art. 54 i konventionen grundad bestämmelse om obligatorisk avräkning vid lagföring i Sverige av påföljd som den tilltalade har undergått utomlands för samma gärning måste emellertid beaktas att avräkning i egentlig mening inte kan ske mot annan påföljd än böter celler fängelse. I första punkten av förevarande paragraf av departementsförslaget har därför föreskrivits, att den dömde skall tillgodoräknas den utomlands undergångna påföljden liksom också tid för anhållande och häktning ”i den mån det kan ske”. Såvitt gäller avräkning av verkställd påföljd överensstämmer regeln i sak med den ”avräkningsregel” som enligt vad jag föreslår skall tagas upp i 2 kap. 6 § BrB och som innebär, att när någon döms för brott för vilket han redan har undergått påföljd utomlands skälig hänsyn skall tas till vad den tilltatade har undergått av utomlands åtdömd påföljd och att full avräkning skall äga rum när han döms till böter eller fängelse och den utomlands undergångna påföljden innebar frihetsberövande.
Bestämmelsen i andra punkten, som saknar motsvarighet i promemorieförslaget, överensstämmer med andra stycket i mitt förslag till ändrad lydelse av 2 kap. 6 § BrB. Den torde vara nödvändig, eftersom sistnämnda lagrum inte lär vara direkt tillämpligt i mål om verkställighet, där någon prövning av skuldfrågan inte äger rum.
I den mån bestämmelsen om avräkning i nu förevarande paragraf avser tid för anhållande eller häktning är den sakligt sett vidsträcktare än den nuvarande avräkningsregeln i 33 kap. 3 § BrB, eftersom denna bestämmelse inte torde avse frihetsberövande i utlandet. Den nu föreva-
Prop. 1972: 98 120
rande avräkningsregeln skiljer sig även på det sättet från 33 kap. 3 § BrB, att avräkningen skall ske vid själva påföljdsbestämningen och inte framträder genom en föreskrift om verkställigheten.
148 I denna paragraf, som med vissa redaktionella justeringar motsvarar 14 § promemorieförslaget, finns i första stycket en regel om förverkande av visst belopp i pengar celler värdet av viss egendom, som har sin motsvarighet i art. 45 i konventionen. I svensk rätt finns inte något maximum för förverkande eller något högsta belopp som enligt praxis förverkas vid vissa brott. Med den utformning som det svenska straffrättsliga sanktionssystemet har enligt BrB kan man inte heller på det sätt som avses i art. 45.2 jämföra förverkande med andra brottspåföljder. I förevarande paragrafs första stycke har därför endast föreskrivits att rätten skall omräkna förverkandebeloppet till svenska kronor med tillämpning av den valutakurs som gäller vid tiden för beslutet. Andra stycket i förevarande paragraf, som motsvarar art. 46.1., gäller förverkande av visst föremål. Av skäl som nyss anförts i anslutning till art. 45.2 har någon motsvarighet till art. 46.2 inte tagits upp i förslaget.
15 § Denna paragraf, som har sin motsvarighet i 15 § promemorieförslaget, innehåller i första punkten en bestämmelse om att svensk strafflag skall tillämpas vid bedömning av frågan vilket straff som är stadgat för eller kan följa på visst brott. En sådan bestämmelse är nödvändig för att domstolen vid tillämpning av vissa bestämmelser i RB i mål om verkställighet av utländsk brottmålsdom, t. ex. 1 kap. 3 8 RB, inte skall behöva tveka om vilket lands strafflag som skall vara avgörande i processucllt hänseende. Är den ådömda påföljden böter, kan svensk domstol enligt 12 § andra stycket departementsförslaget inte ådöma svårare påföljd. I ett sådant fall bör RB:s bestämmelser för bötesmål tillämpas, även om enligt svensk lag kan följa fängelse på brottet. I andra punkten av förevarande paragraf har därför föreskrivits att i sådant fall svårare straff än böter inte i något fall skall anses kunna följa på brottet.
16 § Denna paragraf motsvarar 16 § promemorieförslaget. I första stycket har i enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen och i överensstämmelse med art. 37 andra punkten och art. 41 intagits en bestämmelse att RÅ kan själv pröva framställning om verkställighet och utfärda strafföreläggande, om framställningen endast avser böter eller förverkande. Strafföreläggande som meddelas för vorkställighet av utländskt avgörande skall sålunda till skillnad från vad som
Prop. 1972: 98 121
gäller enligt 48 kap. 2 § andra stycket RB kunna utfärdas för enbart förverkande. Konventionen förutsätter nämligen att begäran om verkstillighet kan avse enbart förverkande och det saknas anledning att i sådant fall inte ha tillgång till den smidiga form för handläggning av verkställighetsärenden som strafföreläggande utgör.
I förevarande lagrum har i departementsförslaget också tagits upp en bestämmelse om maximibelopp för strafföreläggande, vilken saknar motsvarighet i promemorieförslaget. Som högsta belopp har angetts de bötesbelopp som enligt 48 kap. 4 § RB, jämförd med 25 kap. 28 BrB, högst kan åläggas genom strafföreläggande, dvs. 25 000 kronor eller, om påföljden avser flera brott, 30 000 kronor.
I andra stycket föreskrivs att för strafföreläggande, som utfärdas med stöd av första stycket, 48 kap. RB gäller i tillämpliga delar samt att 10 och 11 §§, 12 § andra och tredje styckena samt 13—15 §§ departemcentsförslaget äger motsvarande tillämpning. Om RÅ själv skall pröva framställning om verkställighet och utfärda strafföreläggande, prövas först om hinder mot verkställighet föreligger. Finner RÅ att verkställighet kan ske, bestämmer han sedan ny påföljd för brottet med tillämpning av angivna lagrum i lagförslaget. Att 48 kap. RB gäller endast ”i tillämpliga delar” innebär bl. a. att RÅ inte skall anmana den dömde att crkänna gärningen, eftersom RÅ, på samma sätt som domstolen, när prövningen ankommer på domstol, har att beakta att skuldfrågan inte får omprövas.
I tredje stycket föreskrivs att RÅ, om strafföreläggandet inte godkänns, enligt 9 3 första stycket skall göra ansökan till rätten om dess prövning av framställningen om verkställighet. Bestämmelsen saknar motsvarighet i promemorieförslaget, som dock i sak torde vila på förutsättningen att ett sådant förfarande skall tillämpas.
Tvångsåtgiärder
17 8
I denna paragraf, som motsvarar 17 § promemorieförslaget, ges bestämmelser om användningen av vissa tvångsmedel i ärende om verkställighet i Sverige av curopeisk brottmålsdora.
Första stycket innehåller bestämmelser om anhällande, häktning och reseförbud. I allt väsentligt är dessa bestämmelser utformade i enlighet med föreskrifterna i art. 32 i konventionen, Dessa föreskrifter omfattar i likhet med promemorieförslaget inte institutet reseförbud. Det synes emellertid lämpligt att domstol i fall då anledning föreligger till antagande att ett reseförbud skulle vara en tillräckligt ingripande åtgärd har möjlighet att förordna därom i stället för häktning. Fråga om användning av nu nämnda tvångsmedel kan inte i något fall aktualiseras förrän den stat i vilken brottmålsdomen har meddelats antingen gjort en for-
Prop. 1972: 98 122
mell framställning enligt 8 § första stycket om överflyttning av verkställigheten eller på diplomatisk väg har underrättat svenska regeringen om sin avsikt att inkomma med en sådan framställning.
I fråga om förutsättningarna för anhållande och häktning har i departementsförslaget — delvis på föranledande av vissa uttalanden under remissbehandlingen -— i förtydligande syfte skett vissa preciseringar, som saknar motsvarighet i promemorieförslaget. Någon saklig ändring är dock inte åsyftad. I anslutning till bestämmelsen i art. 32.1 (a) i konventionen har i departementsförslaget som huvudregel föreskrivits, att tvångsåtgärd av detta slag får tillgripas endast om enligt svensk lag kan följa fängelse i minst ett år på brott motsvarande den gärning som avses med den ådömda påföljden (24 kap. 1 § RB). En ytterligare förutsättning är — liksom enligt promemorieförslaget — att det skäligen kan befaras att den dömde avviker eller, när fråga är om utevarodom, undanröjer bevis (art. 32.1 (b)). I överensstämmelse med vad som gäller enligt 24 kap. 2 § RB har vidare angetts, att anhållande och häktning kan äga rum även vid lindrigare brott, dvs. brott på vilket inte kan följa svårare straff än fängelse understigande ctt år eller böter, i fall då den dömde saknar hemvist i Sverige och det skäligen kan befaras att han genom att bege sig från landet undandrar sig påföljd.
Enligt departementsförslaget skall reseförbud kunna meddelas i fall då förutsättningar för häktning föreligger. Liksom 25 kap. 1§ RB öppnar emellertid förevarande lagrum i förslaget generell möjlighet att meddela reseförbud även i fall då enligt svensk lag för motsvarande brott kan dömas till fängelse på kortare tid än ett år. Vid lindrigare brott kan reseförbud meddelas under samma förutsättningar som gäller i fråga om anhållande och häktning.
Att undanröjande av bevis kan utgöra häktningsskäl i fall då den dom som ligger till grund för framställningen om verkställighet utgör en utevarodom men inte i andra fall beror på att verkställighet av utevarodom ibland skall föregås av en fullständig omprövning av det mål i vilket domen har meddelats (19—22 §§ departementsförslaget). I övriga fall begränsas prövningen till att avse påföljdsfrågan och man behöver då inte försäkra sig om att den dömde hindras från att undanröja bevis.
Beslut om anhållande meddelas av RÅ. Denne är också behörig att göra framställning till rätten om att den dömde skall häktas eller meddelas rescförbud. Enligt 37§ förslaget kan dock RA:s behörighet komma att delegeras till annan åklagare. Att märka är att enligt departementsförslaget reseförbud kan meddelas endast av rätten, som givetvis också är ensam behörig att besluta om häktning.
I andra stycket första punkten av denna paragraf föreskrivs — såvitt gäller anhållande och häktning i överensstämmelse med art. 33.1 i konventionen — att bestämmelserna i 24 kap. 3—24 §8 resp. 25 kap. 2—- 9 §§ RB skall äga motsvarande tillämpning i fråga om anhållande och
Prop. 1972: 98 123
häktning resp. reseförbud. Vad gäller anhållande innebär denna hänvisning bl. a. att efterlysning av den dömde kan komma i fråga (24: 6), att den anhållne omedelbart skall friges när häktningsskäl cj längre föreligger (24: 10) celler när tiden för ansökan om hans häktning har utgått utan att sådan ansökan gjorts (24: 12).
Av hänvisningen till 24 kap. RB följer vidare att verkställighet av beslut om såväl anhållande om häktning skall ske i enlighet med lagen (1958: 213) om behandling av häktade och anhållna m. fl. under hänsynstagande till de särskilda föreskrifterna i 24 kap. 11 eller 225
Vid tillämpning i förevarande fall av 24 kap. 1§ eller 19 § celler 25 kap. 6 celler 7 § RB bör vad som där föreskrivs om tid för åtals väckande gälla tid för ansökan enligt 9 § förevarande lag.
Andra stycket andra.och tredje punkterna motsvarar art. 33.2 i konventionen. Utöver de skäl för omedelbar frigivning av anhållen eller häktad som skall beaktas till följd av huvudregelns hänvisning till bestämmelserna i 24 kap. RB anges sålunda i andra punkten av förevarande stycke, att frihetsberövande här i landet på grund av beslut enligt första stycket om anhållande eller häktning inte i något fall får fortgå under så lång tid att den dömde enbart härigenom, eller efter sammanräkning med den tid han på grund av det brott den aktuella curopeiska brottmålsdomen avser tidigare utomlands har varit berövad friheten, kommer att hållas i förvar längre än som motsvarar tiden för den i domen bestämda frihetsberövande påföljden (art. 33.2 (a)). För det fall att beslut om anhållande eller häktning meddelats innan den främmande staten gjort en formell framställning om verkställighet föreskrivs vidare I tredje punkten och i enlighet med art. 33.2 (b), att den dömde skall friges inom 18 dagar, om sådan framställning inte föreligger före utgången av denna tid. Har häktning föregåtts av anhållande, räknas tidsfristen från dagen för frihetsberövandet på grund av anhållningsbeslutet.
18 § S
Denna paragraf, som motsvarar 18 3 promemoricförslaget, innehåller bestämmelser om möjlighet att, i avvaktan på att framställning om verkställighet behandlas och blir slutligt avgjord, förordna om beslag av egendom som förklarats förverkad genom den utländska domen. Motsvarande regler i konventionen finns i art. 36. I överensstämmelse med där upptagna bestämmelser föreskrivs, att RÅ eller rätten kan förordna om beslag av egendom i den mån sådant beslut skulle ha kunnat meddelas om Jagföringen för det aktuella brottet skett här i landet.
Vid tillämpning av denna bestämmelse skall inte ske någon prövning av huruvida de i 27 kap. 1§ RB angivna förutsättningarna för beslag föreligger. De skall anses omedelbart uppfyllda i kraft av det utländska beslutet om förverkande. Övriga i 27 kap. RB angivna förutsättningar för beslag måste däremot vara uppfyllda. Där intagna regler om förfa-
Prop. 1972: 98 124
randet och bestämmelser om beslagsförordnandets rättsverkan och verkställighet skall enligt den uttryckliga hänvisningen i förevarande paragraf till bestimmelserna i nämnda kapitel av RB äga motsvarande tilllämpning. Bestämmelserna i 27 kap. 3 och 9 §§ RB torde helt sakna aktualitet i hithörande fall.
Vad i 27 kap. RB sägs om väckande av åtal kommer vid tillämpning av förevarande paragraf i departementsförslaget i stället att avse ansökan om förhandling enligt 9 83 i förslaget.
Särskilda bestämmelser om utevarodom 19 §
I denna paragrafs första punkt, som motsvarar 19 § promemorieförslaget, anges att om framställning om verkställighet grundas på utevarodom som inte meddelats efter talan av den dömde, de på bestämmelserna i konventionens del II, avdelning 3, grundade föreskrifterna i 20— 22 §§ skall tillämpas.
Den i 48 andra stycket departementsförslaget givna definitionen på begreppet utevarodom — varmed även avses s. k. ordonnance pénale — gäller oberoende av om det aktuella avgörandet meddelats av första instans eller av högre instans efter talan mot avgörande av lägre instans och i sistnämnda fall vare sig detta avgörande utgjort en utevarodom celler inte. I förevarande sammanhang görs dock undantag för utevarodom som meddelats efter talan av den dömde. Därmed avses i första hand fall då utevarodomen meddelats av högre instans med anledning av den dömdes talan (art. 21.3 (b)). Undantagsregeln avser emellertid även fall då den utländska statens rättsordning medger att samma instans efter särskild talan (opposition) kan ompröva ett tidigare avgörande samt den dömde begagnat sig av denna möjlighet med resultat att avgörandet fastställts eller att ny dom meddelats efter förhandling i den dömdes frånvaro (art. 21.3 (a).
I andra punkten, som närmast motsvarar 213 tredje stycket första punkten promemorieförslaget, klargörs att RB:s regler om rättegången i brottmål i tillämpliga delar skall gälla i fråga om det förfarande och den handläggning som blir aktuell i fall då enligt första stycket de särskilda föreskrifterna ij 20—22 §§ måste iakttagas. Undantag görs för de avvikelser från RB:s regler som direkt följer av nämnda paragrafer. Genom att ifrågavarande bestämmelser flyttas från 218 i promemorieförslaget till den paragraf som inleder avsnittet ”särskilda bestämmelser om utevarodom” kommer RB:s regler att bli tillämpliga beträffande även den del av förfarandet som äger rum innan demstolen tar upp en anförd opposition till prövning. Därav följer bl. a. att bestämmelserna om återstiällande av försutten tid i 58 kap. RB kan bli tillimpliga när den dömde ej
Prop. 1972: 98 125
anfört opposition inom föreskriven tid (20 8). Hänvisningen till RB kommer vidare att omfatta domstolens prövning och beslut i avvisningsfrågor (21 § andra stycket).
Denna paragraf motsvarar 20 § promemorieförslaget.
Första stycket innehåller bestämmelser om förfarandet, sedan framställning om verkställighet av utevarodom efter Kungl. Maj:ts prövning har överlämnats till RÅ enligt 8 3. I överensstämmelse med föreskrifterna i art. 23 i konventionen anges till en början att utevarodomen skall delges den dömde samt att han i samband därmed skall upplysas om att han genom särskild talan (opposition) inom 30 dagar från delgivningen kan få utevarodomen omprövad. I departementsförslaget har i enlighet med konventionstextens lydelse angetts att delgivningen skall ske med den dömde personligen.
I artikel 23 i konventionen finns ett flertal föreskrifter om delgivningshandlingarnas innehåll. Häremot svarande svenska bestämmelser synes lämpligen böra meddelas genom tillimpningsföreskrifter till lagen. Enligt art. 29 i konventionen får utebliven opposition till följd att den aktuella domen skall anses ha meddelats efter den dömdes hörande, dvs. att domen ej längre skall betraktas som en utevarodom. I enlighet härmed föreskrivs i sista punkten av förevarande lagrum, att bestämmelserna i 9—416 §§ departementsförslaget skall tillämpas, om den dömde ej anför opposition inom föreskriven tid. I praktiken innebär detta, att RÅ antingen gör en ansökan hos rätten om dess prövning av framställningen eller med stöd av 168 själv företar motsvarande prövning och, om denna utfaller positivt, bestämmer ny påföljd samt utfärdar strafföreläggande.
Åtalsrättskommittén har i sitt remissyttrande påpekat att det i förevarande sammanhang finns anledning att särskilt uppmärksamma det behov av information som den nya lagen och dess tillämpning kommer att skapa. Kommittén förutsätter att de enskilda personer som kommer att beröras av förfarandet ofta är utlänningar. Det är från rättssäkerhetssynpunkt betydelsefullt att den som berörs av ctt igångsatt förfarande verkligen får klart för sig vad detta kan innebära för honom och vilka möjligheter han har att försvara sina cgna intressen. Kommittén förutsätter att nu anförda synpunkter bör kunna tillgodoses genom att tydliga anvisningar och blanketter kommer att ingå i delgivningsförsändelserna. För egen del kan jag i allt väsentligt ansluta mig till dessa synpunkter, som lämpligen bör beaktas vid utformningen av tillämpningsföreskrifter till den nya lagen. Kommitténs önskemål blir i viss mån tillgodosedda också genom de bestämmelser om rätt för den dömde att i hithörande ärenden få juridiskt biträde på det allmännas bekostnad som jag kommer att föreslå (27 § departementsförslaget).
Prop. 1972: 98 126
I andra stycket ges föreskrifter om den fortsatta handläggningen i fall då den dömde har anfört opposition inom föreskriven tid efter delgivningen. I överensstämmelse med vad som föreskrivs i art. 24.1 i konventionen anges därvid i första punkten, att RÅ skall överlämna handlingarna i ärendet till utrikesdepartementet för vidare befordran till den främmande staten, om den dömde har begärt att hans talan skall prövas av behörig domstol i den staten, I motsatt fall, dvs. när han direkt yrkat att svensk domstol skall pröva hans talan eller när han inte har framställt något önskemål beträffande forum, skall RÅ enligt andra punkten göra ansökan hos rätten om förhandling för prövning av oppositionen.
Denna paragraf, som motsvarar 21 § promemorieförslaget och art. 26 i konventionen, innehåller närmare föreskrifter om rättens handläggning av RÅ:s ansökan om prövning av anförd opposition.
I första stycket föreskrivs i överensstämmelse med art. 26.1 att den dömde skall kallas till förhandling inför rätten. Om den kallade inte medger annat, får sådan förhandling inte hållas tidigare än på den tjugoandra dagen efter delgivningsdagen.
Andra stycket motsvarar art. 26.2 i konventionen. Där föreskrivs, att domstolen skall förklara oppositionen ”utan laga verkan”, om den dömde uteblir från förhandlingen, samt att i fall då annat hinder föreligger, t. ex. om återkallelse sker eller närmare utredning visar att den aktuella domen inte kan betecknas som en utevarodom, domstolen skall förklara ”att opposilionen ej kan upptagas till prövning”. I båda dessa fall skall enligt förevarande stycke rätten meddela avvisningsbeslut. I sak torde detta överensstämma med vad konventionen föreskriver. Följden av ett beslut om avvisning blir att saken behandlas som om talan om opposition aldrig förts, dvs. att domen anses meddelad efter den dömdes hörande och således kan verkställas enligt bestämmelserna för vanliga domar.
Tredje stycket innehåller bestämmelser som blir tillämpliga när rätten tar upp en oppositionstalan till prövning. Huvudregeln är, att det aktuella målet i sådant fall i sin helhet skall sakligt prövas enligt svensk lag, dvs. med tillämpning av svensk strafflagstiftning. Av 198 andra stycket departementsförslaget — som motsvarar 21 § tredje stycket första punkten promemorieförslaget — framgår vidare att RB:s bestämmelser om rättegången i brottmål därvid skall gälla i tillämpliga delar.
Genom en särskild föreskrift i första punkten klargörs att jurisdiktions- och åtalsreglerna i 2 kap. BrB liksom åtalspreskriptionsreglerna i 35 kap. 1—4 och 6 §§ samma balk inte skall utgöra hinder mot den omprövning av målet som sålunda skall äga rum när en anförd oppo-
Prop. 1972: 98 127
sition inte har avvisats. Utevarodomen skall i dessa fall enligt konventionen anses vara ”utan laga verkan” (art. 26.3).
En av konventionens huvudprinciper är kravet på dubbel straffbarhet (art. 4), dvs. att gärning för vilken påföljd ådömts i den anmodande staten måste utgöra ett straffbart brott också enligt lagen i den anmodade staten. Denna princip gäller även i här förevarande fall. Om det vid omprövningen visar sig att den aktuella gärningen inte är straffbar enligt svensk lag, kan och skall gärningsmannen frikännas. Av bestämmelsen i art. 26.3 i konventionen följer att frågan huruvida gärningen är straffbar enligt svensk lag skall bedömas som om den begåtts i Sverige. Därför har i andra punkten tagits upp föreskrift att vid prövning av frågan om ansvar för gärningen enligt svensk lag den eller de aktuella gärningarna skall bedömas som om de hade begåtts här i landet. Med ”svensk lag” avses här de materiella bestämmelserna i svensk strafflagstiftning. Att gärningen vid ansvarsprövningen skall bedömas som om den begåtts i Sverige innebär således inte att det krav på dubbel straffbarhet som enligt mitt förslag införs i 2 kap. 2 § BrB, efterges. Gärningen måste med andra ord ha varit straffbar enligt lagen på den faktiska gärningsorten. Den prövning som har skett i den anmodande staten av frågan om åtalspreskription måste också respekteras (konventionen art. 26.3).
Det föreligger inget hinder mot att den svenska domstolen, om den vid sin prövning av gärning som avses med den aktuella utevarodomen finner att ansvar skall ådömas, bestämmer en strängare påföljd än den som ålagts av den utländska domstolen.
I tredje punkten av andra stycket föreskrivs slutligen, att åtgärd för väckande av åtal eller förundersökning som vidtagits i den stat där utevarodomen meddelats skall tillerkännas verkan som om åtgärden hade vidtagits i Sverige. Om en sådan åtgärd inte har samma verkningar i den främmande staten som i Sverige, skall enligt fjärde punkten den främmande statens regler vara normerande (art. 26.4).
22. $
Denna paragraf, som motsvarar 22 § promemorieförslaget, innehåller bestämmelser om de situationer som kan uppkomma då den dömde begärt att hans opposition skall prövas av behörig domstol i den stat där utevarodomen meddelats och RÅ med anledning därav enligt 20 § andra stycket departementsförslaget har överlämnat handlingarna i ärendet till utrikesdepartementet för vidare befordran till denna stat. För fall då dessa åtgärder leder till att den dömdes oppositionstalan blir materiellt prövad, föreskrivs i överensstämmelse med art. 25.3 att framställningen om verkställighet här i landet förfaller, dvs. blir utan laga verkan. För det fali att domstolen i den anmodande staten meddelar beslut som innebär att den dömdes oppositionstalan avvisas föreskrivs att fram-
Prop. 1972: 98 128
ställningen, sedan avvisningsbeslutet vunnit laga kraft, skall prövas enligt 9—16 §§, dvs. i den ordning som gäller i fråga om dom meddelad efter den dömdes hörande (art. 25.2).
Övriga bestämmelser 23 8
Denna paragraf motsvarar 23 § promemorieförslaget.
Första stycket innehåller motsvarighet till den s. k. specialitetsregeln i konventionens art. 9, vilken i sin tur har utformats efter förebild av motsvarande bestämmelser i art. 17 i 1957 års curopeiska utlämningskonvention. Avsikten med förevarande konventionsbestämmelse är i huvudsak att skydda den som för verkställighet av brottspåföljd genom myndighets försorg överförs från en stat till en annan från risken att till följd härav bli åtalad eller dömd för eller på nytt berövad sin frihet med anledning av annan tidigare begången brottslig gärning. Förbudet mot sådana åtgärder avser inte bara lagföring och beslut om anhållande eller häktning och åtgärd för verkställighet av t. ex. ådömt fängelse utan gäller enligt art. 9.1 i princip varje inskränkning i den personliga friheten som föranleds av ett tidigare brott. Bestämmelsen utgör emellertid inte hinder mot att ett omhiindertagande som innebär frihetsberövande kan få genomföras — t. ex. för vård på mentalsjukhus — när helt andra omständigheter än den dömdes föregående brottslighet motiverar en sådan åtgärd.
I överensstämmelse med de i art. 9.1 (a) och (b) angivna undantagen från huvudregeln föreskrivs vidare i första stycket, att hinder inte föreligger mot åtgärder av här ifrågavarande slag, när behörig myndighet i den stat från vilken den dömde överförts har lämnat sitt samtycke till det aktuella inskridandet. Förbudet gäller inte heller om den dömde haft möjlighet att lämna landet under 45 dagar men antingen inte har gjort det elier efter företagen utresa från Sverige återvänt hit av fri vilja.
I andra stycket ges föreskrifter om ytterligare undantag från huvudregeln i första stycket. Det är här fråga om åtgärder som behövs för att verkställa beslut om att avlägsna vederbörande från svenskt område med stöd av utlänningslagstiftningen eller beslut som är nödvändiga för att avbryta enligt svensk lag förestående åtalspreskription. Ifrågavarande bestämmelser grundar sig på art. 9.2.
24 §
I denna paragraf, som motsvarar 248 promemorieförslaget, ges vissa närmare föreskrifter om verkställighet av sådan påföljd som svensk domstol eller myndighet bestämt enligt 11-—16 §§.
Enligt art. 10.1 i konventionen skall verkställigheten i den anmodade staten regleras enligt den statens lag. Sistnämnda stat skall vidare vara
Prop. 1972: 98 129
ensam behörig att meddela beslut som rör denna verkställighet, t. ex. beslut om villkorlig frigivning.
Som jag har anfört vid 118 skall i enlighet härmed för dom som meddelats av domstol och för godkänt strafföreläggande som utfärdats enligt 11—16 §§ gälla — i den mån annat inte har föreskrivits i förevarande lag samma verkställighetsregler som normalt är knutna till dom i brottmål resp. strafföreläggande.
Dessa huvudprinciper kommer till uttryck i första stycket genom föreskriften att påföljd som bestämts enligt 11—16 §§ skall verkställas enligt de regler som gäller om verkställighet av påföljd som ådömts genom svensk domstols lagakraftägande dom i brottmål. Härigenom klargörs att bl. a. lagen (1964: 541) om behandling i fångvårdsanstalt, lagen (1964: 168) om verkställighet av <bötesstraff eller kungörelsen (1964: 632) med vissa bestämmelser om vård i frihet av den som dömts till påföljd för brott skall tillämpas.
I andra stycket ges bestämmelser om att verkställighet som pågår här i landet till följd av svensk domstols eller myndighets avgörande enligt 11—16 §§ omedelbart skall upphöra med anledning av underrättelse om vissa beslut eller åtgärder i den stat där den curopeiska brottmålsdomen meddelats. Bestämmelserna har utformats i överensstämmelse med första punkten i art. 12.1 i konventionen. Där nämns bl. a. det fall att den dömde har beviljats nåd i den dömande staten. Med anledning härav förtjänar anmärkas att detta inte innebär att användningen av nådeinstitut är exklusivt förbehållen den anmodande staten. Av art. 10.3 framgår, att även den anmodade staten kan utöva rätten att ge amnesti eller nåd. Däremot får endast den anmodande staten besluta om ny prövning av den ursprungliga domen (art. 10.2). Detta torde dock inte utgöra hinder mot att bestämmelserna i RB om särskilda rättsmedel tillämpas beträffande avgörande varigenom svensk domstol eller annan myndighet har bestämt påföljd enligt 11—16 §§.
Tredje stycket innehåller särskilda verkställighetsregler för böter. Där upptagna bestämmelser har utformats i överensstämmelse med föreskrifterna i art. 12.1 andra punkten och art. 45.3.
Verkställighet i Sverige av annan utländsk brottmålsdom
25 §
Denna paragraf gäller verkställighet av påföljd som ådömts i främmande stat vilken inte har tillträtt den europeiska brottmålsdomskonventionen. Paragrafen motsvarar 25 § promemorieförslaget. '
För att påföljd som har ådömts genom sådan utländsk brottmålsdom skall kunna verkställas här i landet krävs, antingen att den omfattas av sådan överenskommelse om samverkan på förevarande område som Sverige har ingått med den stat i vilken domen har meddelats (1 § jäm- 5 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 98
Prop. 1972: 98 ee 130
förd med 2§ andra stycket), eller att Kungl. Maj:t har förordnat för visst fall att påföljd som i en främmande stat har ådömts svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige skall verkställas här i landet (3 §). I praktiken kommer givetvis sådant förordnande att meddelas först sedan enighet har uppnåtts med vederbörande myndigheter i den främmande staten att verkställigheten skall överflyttas till Sverige.
Av vad som har anförts i den allmänna motiveringen och vid 2§ framgår, att överenskommelser med icke-konventionsstater kan antagas nära ansluta till den europeiska konventionen. I sådant fall kan de i 28 andra stycket avsedda bestämmelserna om förfarandet vid prövning av fråga om verkställighet i Sverige ges formen av hänvisningar till alla eller vissa av bestämmelserna i föregående avsnitt av lagen (5— 24 88). För fall åter då Kungl. Maj:ts förordnande inte innefattar en hänvisning till samtliga bestämmelser i 24 § behövs en regel av innebörd att en i den främmande staten ådömd påföljd i verkställighetshänseende skall anses motsvara påföljd som har ådömts genom svensk domstols lagakraftägande dom i brottmål. Bestämmelser av denna innebörd ges i första stycket.
En genom utländsk brottmålsdom ådömd påföljd kan tänkas avvika från det svenska påföljdssystemet i fråga om både art och svårhetsgrad. Om enligt Kungl. Maj:ts förordnande sådan påföljd skall verkstäl- Jas här utan att svensk domstol eller myndighet bestämmer ny påföljd — vilket normalt torde ifrågakomma bara när förordnande har meddelats med stöd av 3 8 — får enligt andra stycket verkställighet äga rum i Sverige utan hinder av att påföljden är strängare än den som enligt svensk lag kunnat följa på brottet eller brotten (första punkten). Böter får verkställas, även om bötesbeloppet är högre än det högsta (sammanlagda) bötesbelopp som hade kunnat ådömas enligt svensk lag (andra punkten). Slutligen föreskrivs, att om den ådömda påföljden innebär frihetsberövande, bestämmelserna i svensk lag om verkställighet av påföljd av närmast motsvarande art skall tillämpas. Med utgångspunkt i den främmande statens påföljdsregler får alltså göras en bedömning huruvida den ådömda påföljden närmast skall anses motsvara fängelse, ungdomsfängelse eller internering eller eventuellt innefattar sådan anstaltsbehandling varmed enligt svensk lag skyddstillsyn kan förbindas. I de sannolikt sällsynta fall då fråga uppkommer om verkställighet av frihetsberövande påföljd som består i överlämnande till särskild vård får verkställigheten ske i den svenska vårdform som närmast motsvarar den ådömda påföljden i den främmande staten. Hänvisningen till svenska verkställighetsregler innefattar även reglerna om villkorlig frigivning. Våra nåderegler är givetvis tillämpliga också i hithörande fall.
I tredje stycket ges en allmän föreskrift om att verkställighet här i landet inte får ske på sådant sätt att påföljden därigenom blir att anse som strängare, dvs. mera kännbar för den dömde, än den påföljd som
Prop. 1972: 98 131
har ådömts i den främmande staten (första punkten). Denna föreskrift får aktualitet endast i de sannolikt sällsynta fall då den utländska domen avser en typ av frihetsberövande påföljd som rent allmänt sctt framstår som mindre ingripande i den dömdes personliga frihet än motsvarande påföljd enligt svensk lag eller när verkställighetsreglerna i den främmande staten i något avseende medger större förmåner eller lättnader än som här i landet tillkommer den som undergår motsvarande påföljd. De i andra punkten upptagna bestämmelserna om avräkning har för konventionsfallens del sin motsvarighet i 13 §.
Verkställighet utomlands av svensk brottmålsdom Allmänna bestämmelser
I fråga om bestämmelserna i 26—34 §§ gäller att de i princip är generellt tillämpliga och således gäller, oavsett om den stat hos vilken framställning om verkställighet görs har tillträtt den europeiska brottmålsdomskonventionen eller inte. De på konventionen grundade särskilda bestämmelser om s. k. opposition mot utevarodom som har upptagits i 30-—-32 §8 får givetvis inte aktualitet i förhållande till icke-konventionsstat i vidare mån än överenskommelse med sådan stat innehåller motsvarande föreskrifter.
26 8
I denna paragraf regleras frågan vilken svensk myndighet som i fall då förordnande har meddelats enligt 1 eller 3 § skall ta initiativ till verkställighet i främmande stat av här i landet ådömd eller ålagd brottspåföljd.
I enlighet med vad som har föreslagits i den allmänna motiveringen ankommer det enligt första stycket av förevarande paragraf i första hand på kriminalvårdsstyrelsen att bestämma huruvida i ett enskilt fall som omfattas av förordnande enligt 1§ framställning skall göras om verkställighet i främmande stat av sådan påföljd. När det gäller verk-. ställighet av böter eller förverkande har Kungl. Maj:t — av skäl som har utvecklats i den allmänna motiveringen — getts möjlighet att bemyndiga annan myndighet att pröva. verkstiällighetsfrågan. Framställning om verkstillighet kan göras i fråga om frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande, oavsett om påföljden eller förverkandet bestämts genom dom i brottmål eller genom godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot. Vidare ges i första stycket en generell bestämmelse om ätt framställning i vissa fall överhuvud taget inte får göras. Det gäller fall då det kan antagas att det i den främmande staten föreligger hinder mot verkställighet på skäl motsvarande dem som anges i 5 § andra stycket departementsförslaget. Dessa bestämmelser motsvarar 26 § andra stycket promemorieförslaget.
Prop. 1972: 98 132
Andra stycket, som saknar motsvarighet i promemorieförslaget, innehåller de särskilda villkor för framställning om överflyttning av verkställighet av frihetsberövande påföljd som enligt vad jag har förordat i den allmänna motiveringen skall gälla i vissa fall. Sålunda anges att framställning om verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd som har ådömts svensk medborgare inte får göras utan dennes samtycke, att den centrala utlänningsmyndigheten skall höras i vissa fall och att Kungl. Maj:t skall pröva framställning som avser annan än svensk medborgare, om det är fråga om frihetsberövande påföljd och den dömde inte samtycker till att påföljden verkställs i den främmande staten samt invandrarverket avstyrker överflyttning av verkställighet.
I tredje stycket har av skäl som jag har utvecklat i den allmänna motiveringen tagits upp bestämmelse av innebörd att det skall ankomma på kriminalvårdsstyrelsen att i fall då Kungl. Maj:t med stöd av 3§ har förordnat att i visst fall här i landet ådömd påföljd får verkställas i en främmande stat ombesörja att formell framställning om verkställighet görs i vederbörande stat. Bestämmelser om förfarandet när sådan framställning skall göras återfinns i 28 § departementsförslaget.
Som jag har anfört i den allmänna motiveringen är det inte lämpligt eller ens möjligt att ange mer detaljerade riktlinjer för i vilka fall verkställighet av påföljd bör flyttas från Sverige till fftämmande stat. Jag vill emellertid här anföra några allmänt vägledande synpunkter.
Frågor om överflyttande av verkställighet av frihetsberövande påföljd bör avgöras med utgångspunkt i kriminalpolitiska överväganden av individualpreventiv karaktär. Överflyttning bör ifrågakomma endast om det kan antas att verkställighet i främmande stat erbjuder bättre möjligheter till den dömdes återanpassning. Så torde bara i sällsynta undantagsfall vara fallet när den dömde sedan längre tid har hemvist i Sverige. Inte sällan kan denna förutsättning däremot antas föreligga i fråga om utländsk medborgare med hemvist i främmande stat. Språksvårigheter kan i sådana fall ofta utgöra allvarliga hinder mot en konstruktiv behandling av den dömde inom den svenska kriminalvårdens ram.. Anpassningssvårigheter kan också ha sin grund i skillnader i fråga om levnadsvillkoren i Sverige och i den. dömdes hemland, t. ex. i fråga om klimat, arbetsmiljö, religionstillhörighet etc. Sådana förhållanden får givetvis särskild betydelse när den dömde är hemmahörande i ett avlägset land med ett kulturmönster som påtagligt avviker från det svenska. Av stor betydelse är självfallet den dömdes konkreta sociala situation vid tiden för prövningen av frågan om överflyttning av verkställighet, dvs. vilken anknytning han har till Sverige resp. den främmande stat som kan vara aktuell. Hans familje-, bostads- och arbetsförhållanden måste härvid tillmätas stor betydelse. Viktigt är också att det sker en bedömning av hur den sociala situationen kommer att te sig här i landet vid en framtida frigivning. Denna situation påverkas givet-
Prop. 1972: 98 133
vis starkt av huruvida det föreligger ett beslut om den dömdes avlägsnande ur riket och detta kan antagas vara verkställbart.
De synpunkter som vid ett övervägande av förhållanden av nu nämnd art kan tala mot att påföljden verkställs i Sverige måste vägas mot synpunkter som i enskilda fall kan anföras mot att verkställigheten Ööverflyttas till den främmande staten. Hur stor vikt som skall tillmätas sådana mothänsyn — vilka kan vara betingade t. ex. av särskilda förhållanden inom kriminalvården i det främmande landet — blir bl. a. beroende av hur stark anknytning den dömde har till Sverige resp. det andra landet. Men också omständigheterna kring det brott för vilket han dömts kan vara av betydelse.
I allmänhet torde det inte bli aktuellt att överflytta verkställighet till annat land än den dömdes hemland, dvs. den stat där han är medborgare eller där han sedan längre tid har stadigvarande hemvist. I undantagsfall kan det dock tänkas att verkställighet bör ske i annan stat, t. ex. om den dömde av politiska skäl inte kan överföras till hemlandet men har starkare anknytning till en tredje stat än till Sverige och denna stat är beredd att ta emot honom för verkställighet.
Det säger sig självt att den dömdes egen inställning i frågan måste tillmätas stor betydelse. Om han är utlänning och själv har begärt överflyttning av verkställigheten till sitt hemland, synes framställning regelmässigt böra göras, under förutsättning att det finns utsikter att framställningen bifalles. Detsamma gäller i princip i fall då initiativet visserligen inte har tagits av den dömde men denne samtycker. I ett sådant fall måste dock särskilt noggrant klarläggas att den dömde rätt uppfattat innebörden av att verkställigheten överflyttas.
Om den dömde befinner sig på fri fot i land där verkställighet enligt tillämplig överenskommelse kan ske, föreligger, som också kriminalvårdsstyrelsen har uttalat, regelmässigt en presumtion för att framställning om verkställighet i den staten bör göras. Det hindrar inte att det också i sådana fall bör ske en saklig prövning, om den dömde motsätter sig åtgärden.
Jag delar i princip också kriminalvårdsstyrelsens uppfattning att framställning om överflyttning i fall då den dömde befinner sig på fri fot i Sverige bör göras endast om den dömde själv begär det eller åtminstone samtycker till åtgärden eller det föreligger särskilt starka skäl för överflyttning. Liksom i andra fall är det givetvis en förutsättning att man kan vänta sig ett bifall till framställningen från den andra statens sida.
Som kriminalvårdsstyrelsen har anfört torde det med hänsyn till den tidsutdräkt man får rikna med innan ett verkställighetsärende blivit slutligt avgjort knappast komma i fråga att begära överflyttning av verkställighet äv kortvarigt frihetsstraff, som den dömde redan har börjat avtjäna i Sverige. Över huvud taget synes frågan om överflyttning böra
Prop. 1972: 98 134
tas upp på ctt så tidigt stadium som möjligt och komma till stånd endast om det vid tiden för överflyttningen återstår en betydande del av påföljdstiden eller i varje fall så lång verkställighetstid att en överflyttning framstår som meningsfull från kriminalpolitiska synpunkter.
Till den av kriminalvårdsstyrelsen berörda frågan om förfarandet för överförande av den dömde till den främmande staten återkommer jag vid 33 § departementsförslaget. .
Frågor om överflyttning av verkställighet av böter eller förverkande bör avgöras endast utifrån effektivitetssynpunkter. Om försök att verkställa påföljden i Sverige har misslyckats eller det finns grundad anledning antaga att ett sådant försök inte skulle vara framgångsrikt och om det samtidigt kan antas att verkställighet kan ske i främmande stat där den dömde uppehåller sig eller har tillgångar, bör framställning om verkställighet i den staten göras. Ett villkor är självfallet att förutsättningar för sådan verkställighet föreligger enligt en ingången överenskommelse med den staten. Såvitt gäller stat som har tillträtt brottmålsdomskonventionen innebär detta i praktiken att framställning kan göras endast om antingen den dömde har hemvist i den staten eller denna stat är hans ursprungliga hemland och staten går med på att svara för verkställigheten. Detsamma torde komma att gälla enligt de särskilda verkställighetsöverenskommelser som Sverige kan komma att ingå med icke-konventionsstater.
I förevarande paragraf av departementsförslaget har tagits upp de av mig i den allmänna motiveringen förordade föreskrifterna om möjlighet att i vissa fall förordna biträde åt den dömde i ärende om överflyttning av verkställighet till främmande stat och tillerkänna biträdet arvode och kostnadsersättning av allmänna medel. Statsverkets kostnader för arvode och ersättning av sådant biträde synes kunna bestridas från det under andra huvudtiteln uppförda anslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter. Utgifterna skall enligt paragrafen stanna på statsverket.
Här angivna bestämmelser om biträde åt den dömde gäller såväl i fall då frågan om överflyttning av verkställigheten prövas av kriminalvårdsstyrelsen enligt 26 § första stycket som i fall då fråga om meddelande av förordnande enligt 3 § uppkommer hos Kungl. Maj:t. I förstnämnda fall ankommer det på kriminalvårdsstyrelsen att förordna biträde och att besluta i ersättningsfrågan. I ärende hos Kungl. Maj:t om förordnande enligt 3 § skall beslut i dessa frågor i stället meddelas av Kungl. Maj:t.
28 Lf
I denna paragraf har tagits upp motsvarighet till föreskriften i 26 § promemorieförslaget, att framställning om verkställighet i främmande stat skall överlämnas till utrikesdepartementet för vidare befordran till
Prop. 1972: 98 | 135
den främmande staten. Det torde få ankomma på utrikesdepartementet att avgöra vilka övriga handlingar i ärendet som bör åtfölja framställningen och att sörja för översättning av handlingarna.
29 §
Denna paragraf, som motsvarar 27 § promemorieförslaget, innehåller vissa regler om verkan här i landet av att framställning görs om verkställighet i ffrämmande stat av här ålagd brottspåföljd.
Enligt första stycket, som motsvarar art. 11.1 i konventionen, får verkställighet inte påbörjas här i landet sedan framställning gjorts om att påföljden skall verkställas i annan stat. Om verkställighet redan har börjat när framställningen görs, får den dock fortsätta. Är den dömde häktad och är det fråga om frihetsberövande påföljd, får verkställighet av sådan påföljd påbörjas utan hinder av att framställning har gjorts om verkställighet av påföljden i främmande stat.
I andra stycket regleras de övriga fall då här i landet ådömd påföljd skall verkställas här, trots att framställning har gjorts om verkställighet i främmande stat. Bestämmelsen motsvarar art. 11.2 i konventionen. Om framställning om verkställighet i främmande stat återkallas innan den främmande staten har meddelat att den avser att ta upp framställningen till slutlig prövning, skall verkställighet äga rum i Sverige. Med slutlig prövning avses sådan prövning som enligt art. 37 skall ske inför domstol eller annan i nämnda artikel avsedd myndighet. Verkställighet i Sverige skall också äga rum när den främmande staten avslår framställningen elter meddelar att den avstår från att verkställa påföljden eller meddelar att verkställighet inte kan äga rum 1 den staten.
Enligt art. 11.2 medför visserligen avsägelse att verkställigheten återgår till den anmodande staten endast om den staten samtycker. Det har emellertid synts rimligt att ett meddelande från den anmodade staten att den vill avsäga sig verkställighet automatiskt bör föranleda att Sverige återtar verkställigheten. Det kan nämligen inte under några förhållanden vara i den dömdes intresse att man framtvingar verkställighet i en stat som har deklarerat att den inte vill verkställa påföljden.
Att verkställigheten skall återgå till Sverige om den inte kan äga rum i den främmande staten är självklart. Det förtjänar framhållas att i ett sådant fall den främmande staten enligt art. 11.2 (b) är skyldig att avstå från verkställighet, om en begäran härom görs från svensk sida.
Särskilda bestämmelser om utevarodom 30 3
Denna paragraf har sin motsvarighet i 28 § promemorieförslaget.
Konventionen innehåller i art. 25 vissa bestämmelser om förfarandet när framställning om verkställighet av utevarodom har gjorts och den
Prop. 1972: 98 136
dömde anför opposition samt begär att oppositionen skall prövas i den dömande (anmodande) staten. I förevarande paragraf har tagits upp häremot svarande bestämmelser för det fall att framställning har gjorts enligt 26 § om verkställighet i annan konventionsstat av svensk utevarodom — varmed enligt 4§ andra stycket avses även strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot — och den dömde har anfört opposition samt begärt att oppositionen skall prövas vid svensk domstol.
I sådant fall skall enligt första stycket första punkten av denna paragraf RÅ göra ansökan hos rätten om förhandling för prövning av den dömdes talan. I fråga om förhandlingen vid rätten gäller enligt andra punkten bestämmelserna i 21 § första stycket och andra stycket första punkten.
Avvisas oppositionen, skall enligt andra stycket behörig myndighet i den främmande staten underrättas därom genom utrikesdepartementets försorg, sedan avvisningsbeslutet har vunnit laga kraft.
I tredje stycket meddelas bestämmelser för det fall att domstolen upptar oppositionen till saklig prövning. Domstolen skall i sådant fall undanröja utevarodomen och på nytt pröva frågan om ansvar för den gärning som avses med denna dom. Framställningen om verkställighet i den främmande staten förfaller automatiskt. Rörande sakens handläggning inför domstolen gäller RB:s bestämmelser om rättegången i brottmål. Prövningen skall alltså äga rum vid huvudförhandling. Om domstolen fäller den tilltalade till ansvar och på nytt ådömer honom påföljd, kan givetvis frågan om verkställighet av denna påföljd i främmande stat aktualiseras på nytt. Den frågan får emellertid då bli föremål för en helt ny prövning enligt 26 §.
Förevarande paragraf är omedelbart tillämplig endast i de fall då framställning har gjorts om verkställighet av svensk utevarodom i annan konventionsstat. Detta framgår av hänvisningen i första stycket till ”förordnande som avses i 28 första stycket”. Ingenting hindrar dock att Kungl. Maj:t i samband med förordnande enligt 2 § andra stycket med anledning av överenskommelse med icke-konventionsstat gör paragrafen tillimplig också i förhållande till sådan stat, därest överenskommelsen innehåller mot art. 25 i konventionen svarande bestämmelser om utevatTodomar.
31 8
Denna paragraf motsvarar 29 § promemoricförslaget.
Om Sverige har begärt eller förklarat sig ämna begära verkställighet i annan konventionsstat av här i landet ådömd påföljd, kan enligt art. 32 i konventionen den dömde anhållas eller häktas i den främmande staten. Gäller framställningen en utevarodom (inkl. strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot) kan den dömde anföra opposition och be-
Prop. 1972: 98 : 137
gära att denna skall prövas i Sverige. I så fall skall han enligt art. 34.1 överföras till Sverige för att närvara vid sådan förhandling för den prövning av hans talan som avses i 30 § departementsförslaget.
Enligt art. 34.2 måste i sådant fall den dömde friges senast när han till följd av tvångsåtgärder har varit berövad friheten här i landet eller i den främmande staten under en sammanlagd tid motsvarande den tid som i utevarodomen bestämts för frihetsberövande påföljd.
I denna paragraf har upptagits en på nu angivna föreskrifter i konventionen grundad bestämmelse. Denna skiljer sig från promemorieförslaget därigenom att i förevarande paragraf har angetts att den dömde skall anses som anhållen i Sverige från den tidpunkt då han anländer hit, om han då är anhållen eller häktad genom ett utländskt beslut. Det föreskrivs vidare att i fråga om hans frihetsberövande därefter gäller de allmänna reglerna om anhållande och häktning i 24 kap. RB. För det fall att utevarodomen (föreläggandet) avser endast böter innebär bestämmelsen att den dömde i allmänhet skall friges omedelbart efter det att han har överförts från den främmande staten. Det torde emellertid bara undantagsvis bli aktuellt för den främmande staten att i sådant fall ingripa med tvångsåtgärd som innebär frihetsberövande.
Bestämmelsen i art. 34.2 att frihetsberövandet skall upphöra också i fall då ”den anmodande staten ej gör framställning om verkställighet av ny dom” torde inte kräva någon särskild motsvarighet i svensk lag. Om nämligen oppositionen prövas och leder till att påföljd ådöms genom ny dom, kommer antingen den dömde att friges omedelbart i samband med domen eller också förordnande att meddelas att han i häkte skall avbida att domen vinner laga kraft. I det senare fallet verkställs domen omedelbart när domen vinner laga kraft, vilket i sin tur innebär att frihetsberövandet på grund av tidigare beslut om tvångsåtgärd upphör.
I likhet med vad som gäller i fråga om 30 8 kan förevarande paragraf genom Kungl. Maj:ts förordnande med anledning av överenskommelse med icke-konventionsstat bli tillämplig också i förhållande till sådan stat.
32 §
Denna paragraf, som har sin motsvarighet i 30 § promemorieförslaget, innehåller en s. k. specialitetsregel till skydd för den som kallas till domstolsförhandling i Sverige efter anförd opposition mot utevarodom som man från svensk sida har begärt att få verkställd i annan konventionsstat. Paragrafen grundas på art. 35 i konventionen och har viss motsvarighet i 23 § departementsförslaget, vilken avser fall då någon som är berövad friheten i annan konventionsstat överförs till Sverige för verkställighet av dom meddelad i den staten.
Den som har kallats till domstolsförhandling i Sverige med anledning av oppositionstalan får enligt förevarande paragraf inte lagföras eller St Riksdagen 1972.1 saml. Nr 98
Prop. 1972: 98 138
berövas friheten här för brott som han har begått innan han lämnade den främmande staten, om han inte samtycker därtill. Han förlorar dock sin immunitet i detta avseende, om han frivilligt stannar i Sverige under längre tid än 15 dagar från den dag rätten meddelade dom eller beslut med anledning av hans oppositionstalan, Han åtnjuter inte heller sådan immunitet, om han efter att ha lämnat Sverige återvänder hit utan att på nytt vara kallad till förhandling med anledning av oppositionstalan.
Övriga bestämmelser 33 §
Denna paragraf motsvarar 31 § promemorieförslaget och grundar sig i första hand på art. 43 i konventionen.
Berörda konventionsbestämmelse reglerar den dömdes överförande från den anmodande staten til den anmodade staten för verkställighet av frihetsberövande påföljd i fall då framställning om sådan verkställighet har bifallits och den dömde är berövad friheten i den anmodande . staten, dvs. när verkställighet redan har påbörjats där eller den dömde är häktad i avbidan på att domen vinner laga kraft. I sådant fall skall den dömde i princip överföras till den anmodade staten. 31 § promemorieförslaget innehåller en med konventionsbestämmelsen överensstämmande föreskrift om överförande från Sverige till främmande stat av den som skall undergå verkställighet av frihetsberövande påföljd i sådan stat och är berövad friheten här i landet. Emellertid torde det vara nödvändigt att meddela föreskrift om den dömdes överförande till den främmande staten för verkställighet av frihetsberövande påföljd också i fall då den dömde är på fri fot men ändå uppehåller sig i Sverige. Eftersom nämligen den här ådömda påföljden enligt 29 § departementsförslaget inte får verkställas 1 Sverige sedan framställning om verkställighet i främmande stat har bifallits, skulle annars den dömde i ett sådant fall kunna helt undandra sig verkställighet genom att uppehålla sig i Sverige, om inte framställningen återkallas, låt vara att han kanske i vissa fall kan avlägsnas ur landet med stöd av utlänningslagstiftningen. Men det är inte säkert att framställningen bör återkallas, och i varje fall bör inte svenska myndigheter vara i en tvångssituation i det hänseendet.
I första stycket av förevarande paragraf av departementsförslaget har därför tagits upp bestämmelser om överförande till ”verkställighetslandet” av den som dömts till frihetsberövande påföljd i fall då den dömde är berövad friheten här i landet eller eljest uppehåller sig här. Den dömde skall i princip överföras så snart den främmande staten har bifallit framställningen om verkställighet. I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen har emellertid för det fall att verkställigheten skall överflyttas på grund av Kungl. Maj:ts förordnande enligt 3 3
Prop. 1972: 98 : 139
som ytterligare förutsättning för den dömdes överförande föreskrivits, att den främmande staten utfäst sig att — med de begränsningar som kan följa av ett redan lämnat medgivande enligt 34 § departementsförslaget — bereda den dömde samma skydd mot frihetsinskränkningar med anledning av tidigare begånget brott som enligt 23 8 departementsförslaget skall beredas den som överförs hit för verkställighet av utomlands adömd frihetsberövande påföljd.
Det kan tänkas, att den främmande staten, efter det att den en gång har bifallit cn framställning om verkställighet, senare meddelar att den av något skäl vill avstå från att verkställa påföljden. Som jag har angivit vid 298 återgår i sådant fall verkställigheten automatiskt till Sverige. Om den främmande staten avstår från verkställigheten innan den dömde ännu överförts till dess område skall han följaktligen inte därefter överföras dit. I andra stycket av förevarande paragraf har tagits upp bestämmelse härom. sn
I fråga om förfarandet vid överförande av den dömde till ftämmande stat enligt denna paragraf torde i princip samma regler böra gälla som för motsvarande fall är tillämpliga enligt den nordiska verkställighetslagstiftningen. Enligt 4 § tillämpningskungörelsen (1963: 194) till NYL åligger det kriminalvårdsstyrelsen att ombesörja överförandet i fall då fängelsestraff enligt NYL skall verkställas i annat nordiskt land och kan styrelsen därvid påkalla biträde av polismyndigheten i den ort där den dömde uppehåller sig. För nu ifrågavarande fall bör motsvarande bestämmelser meddelas i tillämpningsföreskrifter till den nya lagen.
34 8
Denna paragraf saknar motsvarighet i promemorieförslaget. I enlighet med vad som har uttalats i den allmänna motiveringen ges i paragrafens första stycke en föreskrift om att Kungl. Maj:t i vissa fall kan ge sitt samtycke till att den anmodade staten inskrider mot den dömde -.med anledning av brott som har begåtts innan han överfördes dit för verkställighet. Bestämmelsen bygger på art. 9 i konventionen och har viss motsvarighet i 24 § allmänna utlämningslagen.
Skyldighet att lämna begärt samtycke föreligger i vissa fall gentemot konventionsstat och kommer således i motsvarande fall att föreligga också gentemot annan stat, med vilken Sverige ingår överenskommelse, som i detta hänseende grundar sig på konventionens bestämmelser. Det gäller enligt art. 9.1 (a) i fall då det brott som åtgärden avser är sådant att en begäran om utlämning hade kunnat bifallas eller hinder mot ut- Fimningen skulle ha mött enbart på grund av det ådömda straffets längd. För Sveriges del innebär detta, att samtycke måste ges dels i fall då förutsättningar för utlämning skulle ha varit för handen enligt tillämpliga bestämmelser i vår utlämningslagstiftning, dels när det ådömda straffets längd understiger fängelse fyra månader (4 § allmänna utlinningslagen)
Prop. 1972: 98 : 140
men övriga förutsättningar för utlämning skulle ha förelegat Det betyder å andra sidan att det i förhållande till en utomnordisk stat aldrig föreligger skyldighet att lämna samtycke då enligt svensk lag inte kan följa fängelse i mer än ett år på det brott som avses med begäran om samtycke.
I fråga om andra stycket, som har förebild i 18 § andra stycket allmänna utlämningslagen, hänvisar jag till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen.
Gemensamma bestämmelser
35 §
Denna paragraf motsvarar 32 § promemorieförslaget.
I överensstämmelse med vad som har anförts i den allmänna motiveringen har i denna paragraf intagits föreskrift om att forum i mål eller ärende enligt denna lag är Stockholms tingsrätt.
36 §
Denna paragraf har sin motsvarighet i 33 § promemorieförslaget.
1 första stycket föreskrivs, att böter som bestäms enligt denna lag samt pengar eller annan egendom som förverkats med stöd av lagen tillfaller kronan. Bestämmelsen motsvarar art. 47.1 i konventionen. I anslutning till bestämmelsen i art. 47.2 har i andra punkten av förevarande lagrum tagits upp föreskrift att om föremål förklarats förverkat (enligt 14 § andra stycket) Kungl. Maj:t kan på begäran av den stat som har gjort framställning om verkställighet av förverkandebeslutet förordna att föremålet skall återsändas till den staten.
I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen föreskrivs i andra stycket att böter som bestämts enligt denna lag inte får förvandlas. |
37 §
Denna paragraf saknar motsvarighet i promemorieförslaget och innehåller i enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen bemyndigande för Kungl. Maj:t att bestämma i vilken omfattning RÅ:s funktioner enligt denna lag får delegeras till annan åklagare.
388 Som jag har anfört i den allmänna motiveringen vid min behandling av frågan om tillämpligheten av svensk strafflag föreslår jag att i 2 kap. BrB i en ny 5 a 8 tas upp regler av innebörd, att i fall då fråga om ansvar för gärning har prövats genom dom i främmande stat åtal här i landet för samma gärning får väckas endast efter särskilt åtalsförord-
Prop. 1972: 98 141
nande. Enligt samma paragraf skall enligt mitt förslag vissa utländska : brottmålsdomar tilläggas absolut res-judicata-verkan. Det kommer emellertid att finnas fall då sådan verkan inte tillerkänns utländsk dom. Detta gäller i viss utsträckning även dom meddelad i konventionsstat.
Som jag har anfört vid 11 § kommer en dom som meddelas av svensk domstol efter förhandling i mål om verkställighet av europeisk brottmålsdom och varigenom ny påföljd bestäms att i alla avseenden vara likställd med dom i vanligt brottmål. Domen kommer således enligt 'allmänna regler att få fullständig res-judicata-verkan. Enligt det föreliggande lagförslaget skall emellertid verkställighet i Sverige av påföljd som ådömts eller ålagts i främmande stat som ej tillträtt brottmålsdomskonventionen kunna äga rum it vissa fall. Det gäller dels fall som omfattas av sådan särskild överenskommelse om samarbete på detta område som Sverige kan komma att ingå med sådan stat, dels fall då i sådan stat ådömd påföljd skall verkställas här enligt förordnande som Kungl. Maj:t meddelat med stöd av 3 8 departementsförslaget. Man får som jag tidigare har nämnt räkna med att i vissa sådana fall verkställighet skall ske utan att ny påföljd bestäms av svensk domstol. Emellertid bör i så fall den utländska domen utgöra ovillkorligt hinder mot att den dömde åtalas här i landet för gärning som påföljden avser. I NYL har för motsvarande fall tagits upp en regel av denna innebörd i 29 §.
I enlighet med det anförda har i förevarande paragraf av departementsförslaget tagits upp föreskrift, att om påföljd, som ådömts eller ålagts någon av myndighet i främmande stat, enligt den nya Jagen skall verkställas i Sverige, åtal för gärning som påföljden avser inte i något fall får väckas här i landet. Förbudet mot lagföring gäller endast så länge beslut eller förordnande om verkställighet här består. Återkallas en av främmande stat gjord framställning om verkställighet eller återkallar Kungl. Maj:t ett med stöd av 3 § meddelat förordnande, återgår rätten att verkställa påföljden till den främmande staten, Frågan huruvida åtal kan eller skall väckas här i landet blir då att bedöma enligt brottsbalkens bestämmelser, dvs. enligt mitt förslag den nya 5 a 8 i 2 kap. BrB.
39 §
I denna paragraf, som motsvarar 34 § promemorieförslaget, föreskrivs att av allmänna medel utgiven ersättning till offentlig försvarare skall stanna på statsverket, om den dömde inte av särskilda skäl anses böra återgälda ersättningen, Särskilda skäl får anses föreligga t. ex. när den dömde onödigtvis har försvårat genomförandet av verkställighets- :' förfarandet. I fråga om andra rättegångskostnader än ersättning åt offentlig försvarare gäller till följd av hänvisningen i 9 § första stycket departementsförslaget till RB:s bestämmelser samma regler som i vanliga
Prop. 1972: 98 142
brottmål, vilket innebär att i fall då framställning om verkställighet bifalls den dömde i princip skall återgälda kostnader som har utgått av allmänna medel (31 kap. 1 § RB). |
40 §
Denna paragraf, som har sin motsvarighet i 33 § promemorieförslaget och art. 13 i konventionen, innehåller regler om transitering genom Sverige av den som har berövats fribeten i främmande stat och skall föras till annan främmande stat på grund av sådan överenskommelse om verkställighetssamarbete som avses i 1§ departementsförstaget, dvs. i praktiken brottmålsdomskonventionen.
Enligt art. 13 kan konventionsstat vägra transitering på någon av de grunder som anges i art. 6 (b) eller (c), dvs. om den anser att den dom som skall verkställas avser brott av politisk natur eller rent militärt brott eller det finns synnerliga skäl anta att domen har föranletts eller skärpts av hänsyn till ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt. Transitering av egna medborgare kan också vägras. Däremot kan transitering över huvud taget inte vägras om personen i fråga är anhållen eller häktad i en konventionsstat och på egen begäran skall föras till annan konventionsstat för att efter opposition på nytt få den gärning prövad för vilken han har dömts tidigare genom utevarodom eller ”ordonnance pånale” (art. 34).
Enligt förevarande paragraf ankommer det på chefen för justitiedepartementet att pröva frågan om transitering. De föreslagna reglerna kar i allt väsentligt sin motsvarighet i 25 § allmänna utlämningslagen. I överensstämmelse med vad som gäller enligt sistnämnda paragraf och med utnyttjande av den frihet konventionen ger i det hänseendet har dock möjlighet att medge transitering begränsats till att avse utlänning. Vid prövningen skall självfallet sådana omständigheter av annan art som enligt vad nyss anförts kan utgöra grund för en vägran att medge transitering beaktas.
41. $
Denna paragraf saknar motsvarighet i promemorieförslaget och innehåller i enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen en bestämmelse om att talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag föres hos Kungl. Maj:t genom besvär.
42 §
Enligt denna paragraf, som motsvarar 36 3 promemorieförslaget, gäller förevarande Jag inte det verkställighetssamarbete inom Norden som för Sveriges del har särskilt reglerats genom NVL. Detta innebär att verkställighet i ett nordiskt Jand av böter, förverkande eller fängelse som har ådömts av myndighet i annat nordiskt land också i fortsättningen
Prop. 1972: 98 143
kommer att regleras av NYL. Eftersom emellertid NYL inte är tillämplig på annan frihetsberövande påföljd än fängelse, kommer verkställighet av ungdomsfängelse och internering att omfattas av förevarande lag även såvitt avser förhållandet mellan de nordiska länderna.
8.6.2 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen
Enligt 18 utlänningslagen får utlänning inte tvingas att lämna Sverige i annat fall eller i annan ordning än som sägs i nämnda lag. I utlänningslagen ges regler om sådana tvångsförfaranden som avvisning, förpassning, förvisning och utvisning av utlänning. I 71 § utlänningslagen hänvisas till annan lagstiftning som medger att utlänning tvingas lämna landet, bl. a. utlämningslagarna och nordiska verkställighetslagens regler om överförande till annat nordiskt land för verkställighet av här i riket ådömt frihetsstraff.
Den föreslagna lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom förutsätter att en här i landet lagförd person kan i vissa fall tvångsvis överföras till främmande stat för att där undergå verkställighet av frihetsberövande påföljd som har ådömts honom genom lagföringen i Sverige. Om den sålunda föreslagna lagstiftningen genomförs, bör 71 § utlänningslagen kompletteras med en hänvisning som omfattar även den nya verkställighetslagen. Paragrafen föreslås ändrad i enlighet härmed.
8.6.3 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken |
Förslaget innebär ändringar i 2 kap, 1—3 §§ och 6 § BrB samt införande av en ny paragraf, 5 a §, i samma kapitel.
18 I denna paragraf har endast företagits en mindre redaktionell ändring.
2§
Denna paragraf innehåller en allmän bestämmelse om svensk strafflags tillämplighet på brott som har begåtts utom riket av person med särskild anknytning till Sverige.
I paragrafens första stycke uppräknas i tre punkter de personkategorier som omfattas av bestämmelsen. Uppräkningen är densamma som i nuvarande 2 3.
I överensstämmelse med vad som har anförts i den allmänna motiveringen har i andra stycket tagits upp en ny regel om krav på dubbel straffbarhet. Enligt denna regel gäller inte kompetensregeln i första stycket om gärningen ”är fri från ansvar enligt lagen på gärningsorten”. Denna begränsning i jurisdiktionsrätten är en nyhet i fråga om brott som har begåtts utom riket av svensk medborgare eller utlänning med
Prop. 1972: 98 Dt: 144
hemvist i Sverige. För brott som har begåtts av sådana utlänningar som anges i första stycket 2. och 3. finns däremot en motsvarande bestämmelse i nuvarande andra stycket av förevarande paragraf.
Den nya föreskriften om dubbel straffbarhet innebär i förhållande till gällande rätt den ändringen att frågan om gärningens straffbarhet enligt lagen på gärningsorten skall bedömas enligt de bestämmelser i denna lag som gäller när domen meddelas och inte som f. n. enligt de bestämmelser som gällde vid gärningstillfället. Det innebär bl. a. att gärningsortens preskriptionsregler skall beaktas av svensk domstol.
Kompetensregeln i första stycket gäller inte heller, om gärningen har begåtts inom område som inte tillhör någon stat och brottet enligt svensk lag är ett rent bötesbrott. Inom sådana områden, dvs. huvudsakligen det öppna havet och luftrummet däröver, anses sålunda svensk strafflag vara tillämplig endast i fråga om mera allvarliga brott. Detta innebär en ändring i förhållande till gällande rätt, enligt vilken svensk domstol i princip har jurisdiktionsrätt över alla brott som begås inom sådana områden.
Tredje stycket innehåller en ny bestämmelse om att hänsyn till gärningsortens lag måste tas även på det sättet att i gärningsortens lag föreskrivet straffmaximum skall respekteras vid bestämmande av påföljd i fall som avses i denna paragraf. Regeln gäller även om påföljden härigenom skulle komma att underskrida minimum i den svenska straffbestämmelsen. F.n. finns inte någon motsvarighet till denna bestämmelse i svensk straffrätt. Den princip som här kommer till uttryck har dock vunnit visst erkännande i praxis. 1 ett rättsfall från 1961 (NJA 1961 s. 596) som gällde brott mot 5 § lagen (1951: 649) om straff för vissa trafikbrott, s. k. smitningsbrott, som hade begåtts i Danmark, tog sålunda högsta domstolen på det sättet hänsyn till att domstolarna i Danmark för sådan gärning i regel inte ådömer strängare påföljd än böter att endast bötesstraff utdömdes.
Den föreslagna bestämmelsen om beaktande av straffmaximum i gärningsortens lag innebär bl. a. att vid bestämmande av dagsbotsstraff i fall då penningböter är svåraste straff enligt den utländska straffbestämmelsen domstolen får avväga straffet så att det totala bötesbeloppet : inte överstiger det högsta bötesbelopp som anges i gärningsortens lag. Fängelse kan givetvis inte ådömas om endast böter stadgas i lagen på gärningsorten. Villkorlig dom eller skyddstillsyn kan enligt förevarande bestämmelse inte ådömas om brottet enligt den utländska regeln endast kan föranleda bötesstraff. I fråga om ungdomsfängelse leder kravet på hänsyn till straffmaximum i gärningsortens lag till att ungdomsfängelse inte kan ådömas om maximum för frihetsstraff enligt denna lag är lägre än den tid under vilken behandlingen av den som har dömts till ungdomsfängelse i normalfallen äger rum i anstalt, dvs. ett år. Vid ådömande av internering får minsta tiden för omhändertagande i an-
Prop. 1972: 98 145
stalt avvägas så att den inte överskrider maximum i den utländska straffskalan. Internering blir sålunda utesluten om detta maximum inte uppgår till minst ett år. Däremot utgör förevarande bestämmelse inte hinder mot att den tilltalade överlämnas till särskild vård:
38 I denna paragraf anges i sex punkter vissa specialfall som obervende av innehållet i lagen på gärningsorten faller under svensk straffrättslig jurisdiktion.
I sin nuvarande lydelse gäller paragrafen endast utlänning. Den kommer enligt förevarande förslag att omfatta även svensk medborgare. Detta är en direkt följd av förslaget att en allmän regel om dubbel straffbarhet skall införas i 2 3.
I första och andra punkterna har gjorts endast mindre formella justeringar.
Tredje punkten motsvarar delvis nuvarande 3 § 3. Enligt förslaget omfattar emellertid denna punkt endast angrepp på offentligt svenskt intresse. Brott mot privat svenskt intresse upptas i stället i fjärde punkten. I promemorian föreslås att tredje punkten skall omfatta brott som har förövats mot Sveriges självständighet eller säkerhet eller mot annat liknande svenskt intresse eller mot svensk myndighet eller menighet. Därmed avses enligt promemorian detsamma som i nuvarande tredje punkten betecknas som brott mot Sverige eller svensk menighet. Vid remissbehandlingen har uttrycket ”annat liknande intresse” betecknats som obestämt och svårtolkat. Enligt min mening bör ordalydelsen i förevarande punkt anpassas så nära som möjligt till den nuvarande lagtexten. I departementsförslaget har tredje punkten formulerats i enlighet härmed.
I fjärde punkten upptages som nyss nämnts en bestämmelse om brott mot privat svenskt intresse. Den motsvarar den del av. nuvarande tredje punkten som inte täcks av tredje punkten av förevarande paragraf i förslaget. Till skillnad från vad som gäller f. n. är emellertid fjärde punkten tillämplig endast inom område som inte tillhör någon stat.
Femte punkten motsvarar nuvarande fjärde punkten och avser således kapning av luftfartyg och folkrättsbrott.
I sjätte punkten har tagits upp en ny regel som utsträcker den svenska straffrättsliga behörigheten till att omfatta varje brott för vilket enligt svensk lag inte är stadgat lindrigare straff än fyra år, oberoende av var och av vem brottet har förövats. Under denna punkt faller bl. a. sådana brott som mord, dråp, människorov, grovt rån och grov mordbrand (3 kap. 1 och 2 §§, 4 kap. 1 §, 8 kap. 6 § och 13 kap. 2 8 BrB).
Prop. 1972: 98 146
5a§
Denna paragraf, som i huvudsak motsvarar 5 a § i promemoricförslaget, är ny och innehåller bestämmelser om brottmålsdoms internationella rättsverkan.
Bestämmelserna ansluter till art. 53 i brottmålsdomskonventionen. I enlighet med vad som tidigare har anförts har dock paragrafen ett vidare tillämpningsområde än motsvarande föreskrifter i konventionen. I paragrafens första stycke tillerkänns även dom som har meddelats i icke konventionsstat res-judicata-verkan, under förutsättning att den gärning domen avser har begåtts i den ”dömande staten”. I övrigt överensstämmer första stycket i förevarande paragraf med art. 53 första stycket.
Andra stycket i förevarande paragraf innehåller de undantag från huvudregeln om ”ne bis in idem” som medges enligt art. 53.2 och 3, dvs. beträffande brott som har begåtts här i riket och brott mot svenskt offentligt intresse. Från ”ne bis in idem”-regeln undantas dessutom genom hänvisning till 3 § 5 och 6 i lagrummens lydelse enligt förslaget kapning av luftfartyg, folkrättsbrott och — i enlighet med de överväganden som har redovisats i det föregående — brott för vilket det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i fyra år eller däröver.
I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen har i tredje stycket tagits upp en generell regel om krav på särskilt åtalsförordnande av Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj:t har bemyndigat därtill i fall då fråga om ansvar för gärningen har prövats genom dom — lagakraftvunnen eller inte — meddelad i främmande stat men sådant fall att hinder mot lagföring möter på grund av bestämmelserna i första och andra styckena inte föreligger. Bestämmelsen är tillämplig också i fall då fråga är om brott som avses i andra stycket, under förutsättning dock att inte lagföringen i den främmande staten har skett på begäran av svensk myndighet. Stadgandet har delvis sin motsvarighet i 2 kap. 6 § första punkten BrB i lagrummets nuvarande lydelse. Det sträcker sig emellertid längre, i det att kravet på åtalsförordnande gäller även när den tilltalade genom den utländska domen har frikänts från ansvar och i övriga fall upprätthålls oavsett om ådömd påföljd till någon del har verkställts i den främmande staten.
Det bör anmärkas, att en utländsk brottmålsdom på grund av bestämmelser i annan lagstiftning kan utgöra absolut hinder mot lagföring i Sverige för samma gärning även i andra fall än då hinder häremot föreligger enligt förevarande paragraf i departementsförslaget. Så är fallet i fråga om dom meddelad i annat nordiskt land i de fall som anges i 29 § NVI.. Vidare har i departementsförslaget till lag om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom tagits upp bestämmelser av inne-
Prop. 1972: 98 147
börd att åtal inte får väckas här i landet för gärning som avses med påföljd vilken enligt den nya lagen skall verkställas i Sverige (38 §).
6 §
Denna paragraf innehåller, i direkt anslutning till bestämmelserna i art. 54 i brottmålsdomskonventionen och i överensstämmelse med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen regler om att när någon här i landet döms till ansvar för gärning, för vilken han har undergått påföljd utomlands, hänsyn skall tas till vad han sålunda har utstått och att i vissa fall avräkning skall ske för sålunda undergången påföljd.
I förhållande till gällande rätt innebär första stycket av paragrafen i dess föreslagna lydelse ingen annan ändring än att full avräkning för utomlands undergången frihetsberövande påföljd ovillkorligen skall ske när den svenska domstolen finner brottet förskylla böter eller fängelse. När bötesstraff ifrågakommer torde avräkning få ske med en motsvarande tillämpning av de regler som gäller i fråga om förvandling av böter. Skall fängelsestraff ådömas sker avräkning givetvis rent schematiskt, så att varje dag som den tilltalade undergått frihetsberövande påföljd utomlands anses motsvara en dags fängelse. Avräkningen sker redan vid bestämmandet av påföljden och skall alltså framgå av domsmotiveringen. I domslutet anges endast den påföljd som blivit resultatet efter avräkningen.
Om domstolen anser att annan påföljd än böter eller fängelse bör. ådömas, blir det inte aktuellt att göra någon avräkning i egentlig mening. Vid själva påföljdsvalet skall dock domstolen ta hänsyn till den utomlands undergångna påföljden. Att den tilltalade undergått straff utomlands kan just vara ett skäl att här ådöma honom en påföljd från vilken avräkning inte kan ske, t. ex. skyddstillsyn eller villkorlig dom. Att någon avräkning inte kan ske när den tilltalade överlämnas till särskild vård skall givetvis inte begränsa möjligheterna att välja sådan påföljd, när förutsättningarna härför i övrigt föreligger. Däremot torde avräkningsregeln i art. 54 i brottmålsdomskonventionen medföra att det mera sällan finns förutsättningar att i hithörande fall döma till ungdomsfängelse eller internering, som ju står det vanliga frihetsstraffet nära. Eftersom det inte kan ske någon avräkning från påföljd av detta slag, torde sådan påföljd inte kunna ådömas i andra fall än då frihetsberövandet utomlands varit kortvarigt. I sådana fall kan man räkna med att tillbörlig hänsyn till detta frihetsberövande tas vid bedömning av frågan om den dömdes utskrivning på prov. Även om konventionens avräkningsregel är tillämplig bara i fall då den tidigare påföljden ådömts i konventionsstat och valfriheten i påföljdsfrågan således i övriga fall inte är inskränkt genom folkrättsliga förpliktelser bör nu angivna principer givetvis tillämpas generellt.
I andra stycket av förevarande paragraf har utan saklig ändring tagits upp motsvarighet till bestämmelsen i slutet av andra punkten av
Prop. 1972: 98 148
paragrafen i dess nuvarande lydelse, att domstolen i hithörande fall kan döma till lindrigare straff än som är stadgat för brottet eller helt efterge påföljd. Orden ”efter omständigheterna” har fått utgå, närmast med tanke på att avräkning i vissa fall är obligatorisk, men de synes också för övriga fall sakna självständig betydelse, eftersom. påföljdsbestämningen redan enligt huvudregeln i första stycket skall ske på grundval av en skälighetsbedömning. För de fall då avräkning ovillkorligen skall ske tjänar bestämmelsen närmast bara som en erinran om att avräkningen i vissa fall kan leda till att föreskrivet straffminimum måste underskridas. För övriga fall har regeln däremot liksom f.n. ett självständigt materiellt innehåll. Den kan också i de rena avräkningsfallen utnyttjas för att efterge den påföljd som skulle kvarstå sedan schematisk avräkning skett, om nämligen domstolen finner att det återstående straffet är så obetydligt att det inte är meningsfullt att utkräva någon .: påföljd.
Domareföreningen har uttalat, att om den utomlands undergångna påföljden utståtts under särskilt svåra förhållanden, domstolen torde med tillämpning av 33 kap. 4 § andra och tredje styckena kunna sänka straffet under stadgat minimum mera än som följer av en rent schematisk avräkning eller helt efterge påföljd. Jag kan i sak ansluta mig till föreningens ståndpunkt. En direkt tillämpning av 33 kap. 4 8 BrB blir dock aktuell endast i den mån domstolen inte anser sig kunna uppnå samma resultat genom en tillämpning av andra stycket av förevarande paragraf.
8.6.4 Övriga lagförslag
Som tidigare nämnts nödvändiggör de föreslagna ändringarna i 2 kap. BrB vissa följdändringar i annan lagstiftning.
I 58 lagen om straff för trafikbrott som begåtts utomlands finns, som har berörts i den allmänna motiveringen, en bestämmelse om krav på dubbel straffbarhet i fråga om gärning som avses i lagen. Om förslaget angående införande av en allmän regel om krav på dubbel straffbarhet genomförs, kan och bör 5 § upphävas.
158 lagen om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet och i 14 § lagen om kontinentalsockeln finns bestämmelser som i fråga om utlänning som har begått brott mot resp. lag utom riket utvidgar den svenska jurisdiktionsrätten i förhållande till vad som gäller enligt 2 kap. BrB. Enligt dessa bestämmelser döms sådan utlänning, om han finns här, enligt svensk lag och vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 38 BrB ej är tillämplig. Bestämmelserna bygger på förutsättningen att den svenska jurisdiktionsrätten är oinskränkt i fråga om brott begånget utomlands av svensk medborgare och avser därför bara utlänningar. De nämnda lagarna har sin grund i internationella överenskommelser, den europeiska överenskommelsen till förhindrande av rundra-
Prop. 1972: 98 149
diosändningar på öppna havet resp. konventionen om Kkontinentalsockeln.
Dessa överenskommelser torde medföra förpliktelse — förutom att bestraffa vissa brott oberoende av var och av vem de har begåtts — att inte godtaga utländsk dom varigenom någon har frikänts på grund av att sådan gärning var straffri i den dömande staten. Om 2 kap. ändras i enlighet med vad jag har föreslagit i det föregående, bör nämnda specialstraffrättsliga bestämmelser ändras så att de avser inte. enbart utlänning utan även svensk medborgare och så att hänvisningen till BrB avser förutom 2 kap. 2 och 3 §§ även den nya 5 a § första och andra styckena i samma kapitel.
FT 118 lagen om vissa internationella sanktioner finns en bestämmelse om straff för den som bryter mot förbud som har meddelats med stöd av 3—8 § samma lag. Av den redogörelse för sanktionslagen som har | lämnats i promemorian framgår, att om krav på dubbel straffbarhet införs i 2 kap. 2§ BrB i fråga om svensk medborgare, detta kommer att innebära cen begränsning av svensk straffrättslig behörighet som inte stämmer överens med vad som krävs för genomförande av de resolutioner om sanktioner mot Rhodesia som säkerhetsrådet hittills har antagit. 11 8 sanktionslagen bör därför ändras, så att brott begånget av svensk medborgare kommer att falla under svensk jurisdiktionsrätt även om 2 kap. 2 eller 3 § BrB inte är tillämplig och utan hinder av 2 kap. 5 a8 första och andra styckena BrB. Det finns däremot f.n. inte anledning att utsträcka tillämpningsområdet för 11 § sanktionslagen så att även annan än svensk medborgare skulle kunna straffas för utomlands begånget brott mot lagen. Det kan erinras om att gällande bestämmelser avseende sanktioner mot Rhodesia har tillämpning endast på svenska medborgare såvitt gäller utomlands begången gärning.
8.7 Hemställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande över förslagen till J) lag om ändring i brottsbalken,
2) lag om ändring i lagen (1971: 965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands,
3) lag om ändring i lagen (1966: 78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet,
4) lag om ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln,
5) lag om ändring i lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner .
inhämtas genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
Prop. 1972: 98 150
Bilaga I
European Convention on the Convention curopéenne sur Europeisk konvention om international validity of la valeur internationale des brottmålsdoms internatiocriminal judgments jugements répressifs neila rättsverkningar
PREAMBLE PREAMBULE INLEDNING
The member States of the Les Etats membres du Signatärstaterna, medlem- Council of Europe, signa- Conseil de rEurope, signa- mar tv Europarådet, tory hereto, taires de la présente Con-
vention,
Considering that the fight Considérant que la lutte vilka beaktar att brottsbeagainst crime, which is be- contre la criminalité dont kämpningen, som i ökad coming increasingly an in- les effets se. manifestent de omfattning blivit ett interternational problem, calls "plus en plus au-delå des nationellt problem, kräver for the use of modern and frontigres d'un méme. pays, användning av moderna och effective methods on an in- cxige sur Je plan interna- effektiva metoder på det international scale; tional I'emploi de moyens ternationella planet;
modernes et efficaces;
Convinced of the need to Convaincus de la néces- vilka är övertygade om pursue a common criminal sité de poursuivre une poli- behovet att föra en gemenpolicy aimed at the protec- tique pénale commune ten- sam — kriminalpolitik som tion of society: dant å la protection de la syftar till att skydda sam-
société; hället;
Conscious of the need to Conscients de la nécessité vilka är medvetna om berespect human dignity and de respecter la dignité hu- hovet att respektera mänto promote the rehabilita- maine et de favoriser le re- niskovärdet och att främja tion of offenders; classement des délinquants; lagöverträdares återanpass-
ning till samhället;
Considering that the aim Considérant que le but du vilka beaktar att syftet of the Council of Europe is Conseil de Y' Europe est de med Europarådet är att to achieve greater unity be- réaliser une union plus åstadkomma en fastare entween its Members, Etroite entre ses membres, het mellan dess medlem-
mar; |
Have agreed as follows: Sont convenus de ce qui har överenskommit om
suit : följande:
PART I TITRE I DEL I Definitions Définitions Definitioner Article i Article 1er Artikel 1
For the purposes of this Au sens de la présente I denna konvention för- Convention: Convention, I'expression : stås med
(a) "European = criminal (a) « jugement répressit (a) ”europeisk brottmålsjudgment” means any final européen » désigne toute dé- dom” — slutligt avgörande decision delivered by a crim- cision définitive rendue par meddelat i fördragsslutande inal court of a Contracting une juridiction répressive stat av domstol efter för- State as a result of criminal d'un Etat Contractant å la handling i brottmål; proceedings; suite d”une action pånale;
Prop. 1972: 98 151
(b) "Offence” comprises, (b) « infraction » com- (b) ”brott”, förutom gärapart from acts dealt with prend, outre les faits con- ning, som omfattas av under the criminal law, stituant des infractions pé- strafflag, sådan gärning som those dealt with under the nales, ceux qui sont visés regleras av lagbestämmelse legal provisions listed in par les dispositions légales vilken upptagits i den i bi- Appendix II to the present mentionnées å P'Annexe II laga II till konventionen fo- Convention on condition de la présente Convention å gade förteckningen, på villthat where these provisions la condition que, si ces dis- kor att i fall då sådan begive competence to an ad- positions donnent compé- stämmelse förlägger avgöministrative authority: there tence å une autorité admi- randet = till administrativ must be opportunity for the nistrative, Pintéressé ait la myndighet den misstänkte person concerned to have possibilité de faire porter har möjlighet att få målet the case tried by a court; Paffaire devant une instance prövat av domstol;
juridietionnelle;-
(c) Sentence” means 'the (ec) « condamnation » -sig- (c) ”fällande dom” ålägimposition of a sanction; nifie le prononcé d'une gande av påföljd;
sanction:
(d) ”Sanction” means any (d) « sanction » désigne (d) ”påföljd” straff celler punishment or other mea- toute pceine et mesure appli- annan åtgärd som på grund sure expressly imposed on a quées å un individu en rai- av brott uttryckligen ådömts person, in respect of an of- son d'une infraction et pro- någon i europeisk brottfence, in a European crimi- noncées cxpressément dans målsdom eller i ”ordonnal judgment, or in an un jugement répressif euro- nance pénale”; "ordonnance pénale”; péen ou dans une ordon-
nance pånale;
(e) "Disqualification” (e) « déchéance » désigne (ce) ”diskvalifikation” förmeans any loss or suspen- toute privation ou suspen- lust eller suspension av rätsion of a right or any pro- sion d'un droit, toute inter- tighet, förbud eller förlust hibition or loss of legal ca- diction ou incapacité; av rättslig behörighet; pacity;
(f) "Judgment rendered (f) «jugement par dé- (f) ”utevarodom” = avgöin absentia” means any de- faut » désigne toute décision rande som anses som sådan cision considered as such réputéce telle en vertu du pa- dom enligt artikel 21 andunder Article 21, paragraph ragraphe 2 de Particle 21; ra stycket;
2;
(2) "Ordonnancce pénale” (g) « ordonnance pånale » (2) ”ordonnance pénale” means any of the decisions désigne Tune quelconque i bilaga HI till konventionen delivered in another Con- des décisions rendues dans uppräknat avgörande som tracting State and listed in un autre Etat Contractant, är meddelat i annan för- Appendix III to this Con- mentionnées å TAnnexe II dragsslutande stat. vention. de la présente Convention.
PART II TITRE II DEL TI Enforcement of European Exétcution des jugements ré- Verkställighet av europeisk criminal judgments pressifs curopéens brottmålsdom
Section 1. General provisions Section 1. Dispositions générales Avdelning 1. Allmänna bestäm-
melser (a) General conditions of (a) Conditions générales de (a) Allmänna villkor för enforcement Pexécution verkställighet Article 2 Article 2 Artikel 2
This Part is applicable to: I.e présent titre cst appli- Denna del är tillämplig
cable : på
Prop. 1972: 98 152
(a) sanctions «involving (a) aux sanctions priva- (a) påföljd som innebär deprivation of liberty; tives de liberté; frihetsberövande;
(b) fines or confiscation; (b) aux amendes ou aux (b) böter eller förverkan-
confiscations; de av egendom;
(c) disqualifications. (c) aux déchéances. (c) diskvalifikation.
Article 3 Article 3 Artikel 3
1. A Contracting State 1. Dans les cas et les con- 1. Fördragsslutande stat shall be competent in the ditions prévus dans la pré- skall vara behörig att i de cases and under the condi- sente Convention chaque fall och på de villkor som tions provided for in this Etat Contractant a compé- föreskrivs i denna konven- Convention to enforce a tence pour procéder å F'exé- tion verkställa påföljd som sanction imposed in another cution d'une sanction pro- har ålagts i annan fördrags- Contracting State which is noncée dans Pun des autres slutande stat och är verkenforceable in the latter Etats Contractants et qui y ställbar i den staten. State. est exécutoire.
2. This competence can 2. Cette compétence ne 2. Denna behörighet kan only be exercised following peut &tre exercée qwå la utövas endast efter frama request by the other Con- suite d'une demande d'exé- ställning av den andra förtracting State. cution présentée par l'autre dragsslutande staten.
Etat Contractant.
Article 4 Article 4 Artikel 4
1. The sanction shall not 1. Une. sanction ne peut 1. Påföljd får icke verkbe enforced by another Con- étre exécutée par un autre ställas av annan fördragstracting State unless under Etat Contractant que si en slutande stat, med mindre its law the act for which the vertu de la loi de cet Etat et den gärning för vilken påsanction was imposed would en cas de commission dans följden har ålagts skulle ha be an offence if committed cet Etat le fait pour lequel varit ett brott enligt den staon its territory and the per- la sanction a été prononcée tens lag, om den hade beson on whom the sanction constituerait une infraction gåtts på dess område, och was imposed liable to pun- et que Pauteur y serait pu- lagöverträdaren hade kunishment if he had com- nissable. nat ådömas straff, om han
mitted the act there. hade begått gärningen där.
2. If the sentence relates 2. Si la condamnation ré- 2. Om fällande dom avto two or more offences, not prime plusieurs infractions ser två eller flera brott, vilall of which fulfil the re- dont certaines ne réunissent ka ej samtliga uppfyller quirements of paragraph 1, pas les conditions : prévues kraven i första stycket, the sentencing State shall au paragraphe 1er, PEtat de skall den dömande staten specify which part of the condamnation indique Ila ange vilken del av påföljsanction applies to the of- partie de la sanction appli- den som är tillämplig på fences that satisfy those re- cable aux infractions qui ré- brott som uppfyller dessa quirements. unissent ces conditions. . krav.
Article 5 Article 5 Artikel 5
The sentencing State may D'Etat de condamnation Den dömande staten kan request another Contracting ne peut demander I'execu- begära att annan fördrags- State to enforce the sanction tion d'une sanction å un slutande stat skall verkställa only if one or more of the autre Etat Contractant que påföljden endast om ett elfollowing conditions arc ful- si une ou plusieurs des con- ler flera av följande villkor filled: ditions suivantes sont rem- är uppfyllt:
plies :
(a) if the person sen- (a) si Ile condamné a sa (a) om den dömde hat
Prop. 1972: 98 153
tenced is ordinarily resident résidence habituelle dans hemvist i den andra staten; in the other State; FTautre Etat;
(b) if the enforcement of -(b) si Pexécution de la (b) om verkställighet av the sanction in the other sanction dans Pautre Etat est påföljden i den andra sta- State is likely to improve the susceptible d'améliorer Iles ten kan antas förbättra möjprospects for the social re- possibilités de reclassement ligheterna till den dömdes habilitation of the person social du condamné: sociala återanpassning; sentenced;
(c) if, in the case of a (ce) sil s'agit d'une sanc- (c) om = frihetsberövande sanction involving depriva- tion privative de liberté gui påföljd skulle kunna verktion of liberty, the sanction pourrait étre exécutée dans ställas i samband med verkcould be enforced following Fautre Etat å la suite d'une ställighet av annan sådan the enforcement of another autre sanction privative de påföljd vilken den dömde sanction involving depriva- liberté que le condamné su- undergår eller skall undertion of liberty which the bit ou doit subir dans cet gå i den andra staten; person sentenced is under- Etat: going or is to undergo in the other State;
(d) if the other State is (d) si l'autre Etat est (d) om den andra staten the State of origin of the F'Etat d'origine du con- är den dömdes ursprungliga person sentenced and has damné et s'est déjä déclaré hemland och har förklarat deciared itself willing to ac- pråt å se charger de Pexécu- sig villig att svara för verkcept responsibility for the tion de cette sanction; ställighet av påföljden: enforcement of that sanction;
(e) if it considers that it (e) sil estime qu'il n'est (e) om den dömande stacannot itself enforce the pas en mesure d'exécuter ten anser att den icke kan sanction, even by having re- lui-méme la sanction, méme verkställa påföljden oaktat course to extradition, and en ayant recours å Fextra- utlämningsförfarande — kan that the other State can. dition, et que Pautre Etat användas och att verkstäl-
Fest. lighet kan ske i den andra
staten.
Article 6 Article 6 Artikel 6
Enforcement requested in L'exécution requise dans Verkställighet som = beaccordance with the fore- les conditions fixtes aux dis- gärts i enlighet med föregoing provisions may not be positions précédentes ne gående bestämmelser får cj refused, in whole or in part, peut &tre refusée entiere- vägras, helt eller delvis, save: ment ou partiellement que utom i följande fall:
dans Fun des cas suivants :
(a) where = enforcement (a) si Fexécution serait (a) om verkställighet would run counter to the contraire aux principes fon- skulle strida mot grundlägfundamental principles of damentaux de Pordre juri- gande principer i den anthe legal system of the re- dique de VEtat requis; modade = statens rättsordquested State; ning;
(b) where the requested (b) si PEtat requis estime (b) om den anmodade State considers the offence aue Pinfraction réprimée staten anser det brott för for which the sentence was par la condamnation revét vilket domen meddelats vapassed to be of a political un caractére politique ou ra av politisk natur eller vanature or a purely military qu'il s'agit d'une infraction ra ett rent militärt brott; one; purement militaire:
(c) where the requested (c) si PEtat requis estime (c) om den anmodade State considers that there qu'il y a des raisons sérieu- staten anser, att det finns
Prop. 1972: 98 154
are substantial grounds for ses de croire que la condam- grundad anledning att anta believing that the sentence nation a été provoquée ou att domen bar föranletts elwas brought about or aggre- aggravée par des considéra- ler skärpts av hänsyn till vated by considerations of tions de race, de religion, ras, religion, nationalitet elrace, religion, nationality or de nationalité ou d'opinion ler politisk åsikt; political opinion; politique;
(d) where enforcement (d) si Pexécution est con- (d) om verkställighet would be contrary to the in- traire aux engagements in- skulle strida mot den anmoternational undertakings of ternationaux de PEtat re- dade statens internationella the requested State; quis; åtaganden;
(e) where the act is al- (e) si le fait est Pobjet de (e) om gärningen redan ready the subject of pro- poursuites dans PEtat re- är föremål för lagföring i ceedings in the requested quis ou si celui-ci décide den anmodade staten eller State or where the requested d'entamer des poursuites; om den anmodade staten State decides to institute beslutar att inleda lagföring proceedings in respect of the av den gärningen; act;
(f) where the competent (f) si les autorités com- (f) om vederbörande authorities in the requested pétentes de I'Etat requis ont myndighet i den anmodade State have decided not to décidé de ne pas engager de staten har beslutat att ej intake proceedings or to drop poursuites ou de mettre fin Jeda lagföring eller att inproceedings already begun, aux poursuites qu'elles ont ställa redan påbörjad lagin respect of the same act; exercées le méme fait: föring av samma gärning;
(g) where the act was (8) si le fait a été com- (g) om gärningen har becommitted outside the terri- mis hors du territoire de gåtts utanför den anmodantory of the requesting State; I'Etat requérant; de statens område;
(Ak) where the requested (AA) si TEtat requis n'est (h) om den anmodade State is unable to enforce pas å méme d'exécuter la staten är ur stånd att verkthe sanction; sanction; ställa påföljden:
(i) where the request is (i) si la demande est fon- (1) om framställningen är grounded on Article 5 (e) dée sur Palinéa (e) de PFar- grundad på artikel 5 (e) och and none of the other condi- ticle 5, et qu'aucune des ej något av övriga villkor tions mentioned in that Ar- autres conditions pråévues i artikeln är uppfyllt; ticle is fulfilled; par cet article n'est remplie:
4) si VEtat requis estime (j) om den anmodade
()) where the requested State considers that the re- que F'Etat requérant est å staten anser att den an-
modande staten själv är i questing State is itself able méeéme d'exécuter lui-meéme to enforce the sanction; la sanction; stånd att verkställa påfölj-
den;
(k) where the age of the (&) si, en raison de son (k) om den dömdes ålperson sentenced at the time åge au moment de la com- der vid tidpunkten för brotof the offence was such that mission du fait, le condam- tet var sådan att han ej he could not have been pro- né ne pouvait pas étre pour- skulle ha kunnat åtalas i secuted in the requested suivi dans PEtat requis; den anmodade staten; State;
() where under the law (1) si la sanction est déjå (1) om påföljden redan är of the requested State the prescrite selon Ia loi de preskriberad enligt den ansanction imposed can no FEtat requis; modade statens lag; longer be enforced because of the lapse of time;
(m) where and to the ex- (m) dans la mesurc ou le (m) om och i den uttent that the sentence im- jugement prononce une dé- sträckning = diskvalifikation poses a disqualification. chéance. är ålagd genom domen.
Prop. 1972: 98 155
Article 7 Article 7 Artikel 7 '
A request for enforce- If ne peut åtre donné suite Framställning om verkment shall not be complied äå une demande d'exécution ställighet skall ej efterkomwith if enforcement would si cette exécution se heurte mas, om verkställighet skulrun counter to the princi- aux principes reconnus par le strida mot de principer
ples recognized in the pro- les dispositions de la pre- som erkänns i avdelning 1
visions of Section 1 of Part miégre section du Titre III av del III i denna konven- II of this Convention. de la présente Convention. tion.
(b) Effects of the transfer (b) Effets de la transmission (b) Verkan av överföring av of enforcement de Pexécution verkställighet
Article 8 Article 8 Artikel 8
For the purposes of Ar- Pour Papplication de I'ali- Vid tillämpning av artiticle 6, paragraph 1 and the néa (1) de Particle 6 et de la kel 6 (ID och förbehållet reservation mentioned under réserve mentionnée sous (c) i (c) i bilaga I till denna (c) of Appendix I of the dans PAnnexe I de Ia pré- konvention = skall = varje present Convention any act sente Convention les actes handling, som innebär avwhich interrupts or suspends interruptifs ou suspensifs de brott eller uppehåll i prea time limitation validly per- prescription valablement ac- skriptionstiden och som gilformed by the authorities of complis par les autorités de tigt vidtagits av myndighet the sentencing State shall be PEtat de condamnation sont i den dömande staten, anses considered as having the considérés dans PEtat re- ha samma effekt i den ansame effect for the purpose quis comme ayant produit modade staten, när preof reckoning time limitation le méme effet pour I'appré- skriptionstiden beräknas enin the requested State in ciation de la prescription ligt lagen i den staten. accordance with the law of selon Ice droit de cet Etat.
that State.
Article 9 Article 9 Artikel 9
1. A sentenced person 1. Le condamné détenu 1. Har en dömd person, detained in the requesting dans FEtat requérant qui som är berövad friheten i State who has been surren- aura été remis å PEtat re- den anmodande staten, överdered to the requested State quis aux fins d'exécution ne lämnats till den anmodade for the purpose of enforce- sera ni poursuivi, ni jugé, ni staten för verkställighet, får ment shall not be proceeded détenu en vue de Pexécu- han ej åtalas, dömas eller beagainst, sentenced or detain- tion d'une peine ou d'une rövas friheten där för verked with a view to the car- mesure de såreté, ni soumis ställighet av påföljd eller rying out of a sentence or å toute autre restriction de tvångsåtgärd och ej heller detention order for any of- sa liberté individuelle pour underkastas annan ' infence committed prior to his un fait quelconque antérieur skränkning i sin personliga surrender other than that ä la remise, autre que celui frihet för brott vilket är befor which the sentence to be ayant motivé la condamna- gånget före hans överlämenforced was imposed, nor tion å exécuter, sauf dans nande och ej omfattas av shall he for any other reason les cas suivants : den dom som skall verk-
be restricted in his personal ställas utom i följande fall:
freedom, except in the fol- Jowing cases:
(a) when the State which (a) lorsque V'Etat qui F'a (a) När den stat som har surrendered him consents. A remis y consent. Une de- överlämnat honom samtycrequest for consent shall be mande sera présentée aå cet ker. Begäran om samtycke
Prop. 1972: 98 156
submitted, accompanied by effet, accompagnée de tou- skall göras och vara åtföljd all relevant documents and tes pieces utiles et d'un pro- av erforderliga handlingar a legal record of any state- cés-verbal judiciaire consi- samt protokoll över berätment made by the convicted gnant toute déclaration faite telse som den dömde avgiperson in respect of the of- par Je condamné. Ce con- vit rörande ifrågavarande fence concerned. Consent:' sentement sera donné lors- brott. Samtycke skall ges, shall be given when the ot- que Yinfraction pour Ja- om det brott för vilket samfence for which it is re- queile il est demandé pour- tycke begärs är sådant, att quested would itself be sub- rait donner lieu å extradition utlämning enligt lagen i den ject to extradition under the selon la loi de VEtat re- stat som begär verkställiglaw of the State requesting quérant lI'exécution ou lors- het skulle kunna ske eller enforcement or when extra- que I'extradition ne serait om utlämning skulle vara dition would be excluded exclue qu'en raison du taux utesluten endast på grund only by reason of the de Ja peine; av straffets längd. amount of the punishment;
(b) when the sentenced (6) lorsquw'ayant eu la (b) När den dömde har person, having had an op- possibilité de le faire le con- haft möjlighet att lämna portunity to leave the tecr- damné na pas quitté dans den stats område till vilket ritory of the State to which les 45 jours qui suivent son han har överlämnats men he has been surrendered, has élargissement = définitif, Ile inte har gjort så inom fyr: not done so within 45 days territoire de VEtat auquel il tiofem dagar efter slutligt of his final discharge, or if a tté remis ou sil y est re- frigivande eller har återvänt he has returned to that ter- tourné aprös Pavoir quitté. till området efter att en ritory after leaving it. gång ha lämnat det.
2. The State requested to 2. Toutefois, F'Etat re- 2. Den stat som har anenforce the sentence may, quis de Fexécution pourra modats att verkställa domen however, take anv measure prendre les mesures néces- kan dock vidtaga åtgärder necessary to remove the per- saires en vue d'une part d'un sem är nödvändiga för att son from its territory, or tenvoi Éventuel du territoire, avlägsna den dömde från any measures necessary un- d'autre part d'une interrup- sitt område eller avbryta der its law, including pro- tion de la prescription con- preskription enligt dess lag, ceedings by default, to pre- formément å sa législation, därunder inbegripet Jlagfövent any legal effects of y compris le recours å une ring i den dömdes frånvaro. lapse of time. | procédure par défaut.
Article 10 Article 10 Artikel 10
1. The enforcement shail 1. L'exécution est régie 1. Verkställigheten skall be governed by the law of par la loi de FEtat requis regleras av lagen i den anthe requested State and that et cet Etat seul est compé- modade staten och endast State alone shall be compe- tent pour prendre toutes les den staten skall vara behötent to take all appropriate décisions approprites no- rig att meddela beslut härdecisions, such as those con- tamment en ce qui concerne om, t. ex, beslut om villkorcerning conditional release. la libération conditionnelle. lig frigivning.
2. The requesting State 2. L'Etat requérant, scul, 2. Den anmodande staten alone shall have the right to a le droit de statuer sur tout skall ensam ha rätt att bedecide on any application recours en révision introduit sluta angående begäran om for review of sentence. contre la condamnation. ny prövning av domen.
3. Either State may exer- 3. Chacun des deux Etats 3. Envar av staterna kan cise the right of amnesty or peut exercer le droit d'am- utöva rätten att ge amnesti pardon. nistie ou de gråce. eHer nåd.
Prop. 1972: 98 157
Article 11 Article 11 Artikel 11
1. When the sentencing 1. Dös que P'Etat de con- 1. När den dömande sta- State has requested enforcc- damnation a présenté la ten har begärt verkställigment it may no longer itself demande d'exécution, il ne het, får den ej längre själv begin the enforcement of a peut plus mettre å exécu- börja verkställa den påföljd sanction which is the sub- tion la sanction qui en fait som framställningen gäller. ject of that request. The sen- FP'objet. Toutcfois, I'Etat de Den dömande staten kan tencing State may, however, condamnation peut mettre dock börja verkställa påbegin enforcement of a sanc- å exécution une sanction följd som innebär frihetsbetion involving deprivation of privative de liberté lorsque rövande, om den dömde reliberty when the sentenced le condamné est déjå détenu dan är berövad friheten på person is already detained sur Åe territoire de cet Etat denna stats område vid tidon the territory of that au moment de la présenta- punkten för framställning- State at the moment of the tion de la demande. en. presentation of the request.
2. The right of enforce- 2. U'Etat requérant re- 2. Rätten till verkställigment shall revert to the re- prend son droit d'extcution : het skall återgå till den anquesting State: modande staten:
(a) if it withdraws its re- (a) sil retire sa demande (a) om den «återkallar quest before the requested avant que PEtat requis Pait framställningen innan den State has informed it of an informé de son intention anmodade staten har medintention to take action on d'y donner suite; delat att den avser att vidthe request: taga åtgärder i anledning
därav;
(b) if the requested State (b) si T'Etat requis l'in- (b) om den anmodade notifies a refusal to take ac- forme de son refus de don- staten meddelar att den vägtion on the request; ner suite å la demande; rar att vidtaga åtgärder i
anledning av framställning-
en;
(c) if the requested State (c) si PEtat requis re- (c) om den anmodade expressly — relinquishes its nonce expressément å son staten uttryckligen avsäger right of enforcement. Such droit d'extcution. Cette re- sig rätten till verkställighet. relinquishment shall only be nonciation ne peut avoir Sådan avsägelse är möjlig possible if both the States licu que si Jes deux Etats endast om bägge de berörda concerned agree or if en- intéressés y consentent ou staterna samtycker celler om forcement is no longer pos- si I'exécution n'est plus pos- verkställighet ej längre är sible in the requested State. sible dans I'Etat requis. Elle möjlig i den anmodade sta- In the latter case, a relin- est, dans ce dernicr cas, obli- ten. I det senare fallet är quishment demanded by the gatoire si I'Etat requérant den anmodade staten förrequesting State shall be en a fait Ia demande. pliktad att avsäga sig rätcompulsory. ten, om den anmodande
staten begär detta.
Article 12 Article 12 Artikel 12
1. The competent author- 1. Les autorités compé- 1. Vederbörande myndigities of the requested State tentes de TFEtat requis het i den anmodade staten shall discontinue enforce- doivent mettre fin å I'exé- skall upphöra med verkstälment as soon as they have cution dés qu'elles ont con- ligheten så snart som den får knowledge of any pardon, naissance d'une gråcc, d'une vetskap om nåd, amnesti elamnesty or application for amnistie, d'un recours en ler begäran om ny prövning review of sentence or any révision ou de. toute autre av domen eller om annat beother decision by reason of décision qui a pour effet slut som innebär att påföljwhich the sanction ccases to d'enlever å la sanction son den cj längre är verkställ-
Prop. 1972: 98 158
be enforceable. The same caractére exécutoire. Il en bar. Detsamma skall gälla shall apply to the enforce- est de méme en ce qui con- verkställighet av böter, när ment of a fine when the cerne PFexécution d'une den dömde har betalat till person sentenced has paid amende lorsque le condam- behörig myndighet i den an-
it to the competent au- né Pa payée å Tautorité modande staten.
thority in the requesting compétente de TEtat re- State. quérant.
2. The requesting State 2. CEtat requérant in- 2. Den anmodande staten shall without delay inform forme sans délai UV'Etat re- skall utan dröjsmål meddela the requested State of any quis de toute décision ou den anmodade staten varje decision or procedural mea- tout acte de procédure in- beslut eller rättslig åtgärd sure taken on its territory tervenu sur son territoire som har vidtagits på dess that causes the right of en- qui, conformément au para- område och som medför att forcement to lapse in ac- graphe précédent, mettent rätten till verkställighet uppcordance with the preceding fin au droit d'exécution. hör i enlighet med föregåenparagraph. de stycke.
(c) Miscellaneous provisions (c) Dispositions diverses (c) Diverse bestämmelser
Article 13 Article 13 Artikel 13 :
1. The transit through the 1. Le transit ä travers Ice 1. Tillstånd till transiteterritory of a Contracting territoire d'un Etat Contrac- ring genom fördragsslutan- State of a detained person tant d'une personne qui est de stats område av person who is to be transferred to détenue et doit étre trans- som berövats friheten och a third Contracting State in férée vers un tiers Etat Con- som skall föras till en tredje application of this Conven- tractant en vertu de la pré- fördragsslutande stat enligt tion, shall be granted at the sente Convention, est ac- denna «konvention, «skall request of the State in which cordé sur demande de I'Etat meddelas på begäran av den the person is detained. The ol cette personne est dé- stat i vilken vederbörande State of transit may require tenue. U'Etat de transit peut är berövad friheten. Transitto be supplied with any ap- exiger de recevoir commu- staten kan begära att få del propriate document before nication de tout document av vederbörliga handlingar, taking a decision on the re- approprié avant de prendre innan den fattar beslut röquest. The person being une décision sur la demande. rande framställningen. Den transferred shall remain in La personne transférée doit person som skall överföras custody in the territory of rester en détention sur le skall hållas i förvar på tranthe State of transit, unless territoire de PEtat de tran- sitstatens område, om ej den the State from which he is sit, äå moins que FEtat d'ou stat från vilken han skall being transferred requests elle est transférée ne de- föras begär hans frigivande. his release. mande sa mise en liberté.
2. Except in cases where 2. Sauf dans Iles cas ov 2. Fördragsslutande stat
le transfert est requis par kan, utom när överföring the transfer is requested under Article 34 any Con- Particle 34, tout Etat Con- begärs enligt artikel 34, vägtracting State may refuse tractant peut refuser d'ac- ra transit transit: corder 1e transit :
(a) on onc of the grounds (a) pour Pun des motifs (a) på någon av grundermentioned in Article 6 (b) prévus aux alinéas (b) et na i artikel 6 (b) och (c); and (c); (ce) de PFarticle 6;
(b) on the ground that (b) si Ja personne en (b) om personen i fråga the person concerned is one cause est un de ses res- är en av dess egna medborof its own nationals. sortissants. gare.
3. I air transport is 3. Dans le cas otå la voie 3. Vid flygtransport skall
Prop. 1972: 98 159
used, the following provi- aérienne est utilisée, il est följande bestämmelser tillsions shall apply: fait application des disposi- lämpas.
tions suivantes :
(a) when it is not in- (a) lorsqu'aucun atterris- (a) När landning ej är avtended to land, the State sage n'est prévu, F'Etat d'oå sedd, kan den stat från vilfrom which the person is Ja personne doit étre trans- ken personen överförs medto be transferred may notify férée peut avertir PEtat dont dela den stat över vars omthe State over whose ter- le territoire sera survolé que råde flygningen skall göras, ritory the flight is to be la personne en cause est att personen i fråga övermade that the person con- transférée en application de förs med tillämpning av dencerned is being transferred la présente Convention. na konvention. I fall av in application of this Con- Dans le cas datterrissage oförutsedd landning har såvention. In the case of an fortuit, cette notification dant meddelande samma unscheduled landing such produit les effets de 1a verkan som framställning notification shall have the demande darrestation pro- om tillfälligt anhållande eneffect of a request for pro- visoire visée au paragraphe ligt artikel 32 andra stycket visional arrest as provided 2 de Particle 32, et une och skall en formell framfor in Article 32, paragraph demande réguliere de transit ställning om transit göras. 2, and a formal request for doit étre faite; transit shall be made;
(b) where it is intended (b) lorsqu'un atterrissage (b) När landning är avto land, a formal request est prévu, une demande ré- sedd, skall formell framställfor transit shall be made. guligre de transit doit étre
ning om transit göras.
faite.
Article 14 Article 14 Artikel 14
Contracting States shall Les Etats Contractants Fördragsslutande stater skall not claim from each other renoncent de part et d'autre ej begära ersättning av varthe refund of any expenses a réclamer 1e rembourse- andra för kostnader som är resulting from the applica- ment des frais résultant de en följd av konventionens tion of this Convention. F'application de la présente tillämpning.
Convention.
Section 2. Requests for enforce- Section 2. Demandes d'exécution Avdelning 2. Framställning om ment . verkställighet Article 15 Article 15 Artikel 15
1. All requests specified in 1. Les demandes prévues . 1. Framställning =: enligt this Convention shall be par la présente Convention denna konvention skall gömade in writing. They, and sont faites par écrit. Elles ras skriftligen. Framställning all communications neces- sont adressées ainsi que och meddelande, som är sary for the application of toutes les communications nödvändigt för tillämpning this Convention, shall be nécessaires å TPapplication av konventionen, skall översent either by the Ministry de la présente Convention, sändas antingen av jJustitieof Justice of the requesting soit par le Ministére de la departementet i den anmo- State to the Ministry of Justice de PEtat requérant dande staten till justitiede- Justice of the requested au Ministére de la Justice partementet i den anmodade State or, if the Contracting de FEtat requis, soit, en staten eller, efter överens- States so agree, direct by vertu d'un accord entre les kommelse mellan berörda the authorities of the re- Etats Contractants intéres- fördragsslutande stater, diquesting State to those of sés, directement par les au- rekt av myndighet i den anthe requested State; they torités de TEtat requérant å modande staten till myndig-
Prop. 1972: 98 160
shall be returned by the celles de IFT'Etat requis et het i den anmodade staten. same channel. renvoyées par la måme voie. De skall återsändas på samma sätt. 2. In urgent cases, re- 2. En cas d'urgence, les 2. I brådskande fall kan quests and communications demandes et communica- framställning och meddelanmay be sent through the tions pourront &tre trans- de sändas genom den inter- International Criminal Po- mises par V'intermédiaire de nationella — kriminalpolisorlice Organisation (INTER- I'Organisation Internationale ganisationen (Interpol). POL). de Police Criminelle (IN- TERPOL). 3. Any Contracting State 3. Tout Etat Contractant 3. Fördragsslutande stat may, by declaration addres- pourra, par = déclaration kan genom förklaring ställd sed to the Secretary General adressée au Sccrétaire Géné- till Europarådets generalof the Council of Europe, ral du Conseil de I'Europe, sekreterare anmäla att den give notice of its intention faire connaitre qu'il entend avser att göra avvikelser to adopt other rules in re- déroger aux régles de trans- från de regler om utväxling gard to the communications mission énoncées au para- av meddelanden som anges referred to in paragraph 1 graphe 1 du présent article. 1 första stycket i denna arof this Article. tikel.
Article 16 Article 16 Artikel 16 The request for enforce- La demande d'exécution Framställning om verkment shall be accompanied est accompagnée de P'origi- ställighet skall vara åtföljd by the original, or a certi- nal ou d'une copie certifiée av det avgörande, vars verkfied copy, of the decision conforme de la décision dont ställighet begärs, i original whose enforcement is re- F'exécution est demandée eller bestyrkt avskrift, samt requested. and all other ainsi que de toutes Iles övriga erforderliga handnecessary documents. The pieces utiles. L'original ou lingar. Brottmålsakten eller original, or a certified copy, une copie certifiée conforme del därav 1 original eller beof all or part of the criminal de tout ou partie du dossier styrkt avskrift skall sändas file shall be sent to the rc- pånal sera transmis å PEtat till den anmodade staten om quested State, if it so re- requis sur sa demande. Le den så påfordrar. Vederböquires. The :competcent caractére exécutoire de la rande myndighet i den anauthority of the requesting sanction est certifié par V'au- modande staten skall intyga State shall certify the sanc- torité compétente de VEtat att påföljden är verkställbar. tion enforceable. requérant.
Article 17 Article 17 Artikel 17 If the requested State Si FEtat requis estime Om den anmodade staten considers that the informa- que les — renseignements finner att de upplysningar tion supplied by the request- fournis par PEtat requérant som har lämnats av den aning State is not adequate to sont insuffisants pour lui modande staten icke är tillenable it to apply this Con- permettre — d'appliquer Ila räckliga för att konventiovention, it shall ask for the présente Convention, il de- nen skall kunna tillämpas, necessary additional infor- mande le complément d'in- skall den begära de kommation. It may prescribe a formations nåécessaire. Il pletterande upplysningar date for the receipt of such peut fixer un délai pour som fordras, Den kan därinformation. I'obtention de ces informa- vid fastställa viss tidsfrist tions. för mottagande av sådana upplysningar.
Prop. 1972: 98 161
Article 18 Article 18 Artikel 18
1. The authorities of 1. Les autorités de VEtat 1. Myndigheterna i den the requested State shall requis informent sans délai anmodade staten skall oförpromptly inform those of celles de VEtat requérant de dröjligen lämna myndighethe requesting State of the la suite qui est donnée å terna i den anmodande staaction taken on the request la demande d'exécution. ten meddelande om åtgärder for enforcement. som vidtagits på grund av
framställningen om verkstäl-
lighet.
2. The authorities of the 2. Le cas échéant, les 2. Myndigheterna i den requested State shall, where autorités de PFEtat reguis anmodade staten skall i föappropriate, transmit to remettent å celles de PEtat rekommande fall översända those of the requesting State regquérant un document ccr- till myndigheterna i den ana document certifying that tifiant que la sanction a été modande staten en handling the sanction has been extcutée. som utvisar att påföljden enforced. har blivit verkställd.
Article 19 Article 19 Artikel 19
1. Subject to paragraph 1. Sous réserve des dis- 1. Översättning av fram- 2 of this Article, no transla- positions du paragraphe 2 ställning och därvid fogade tion of reguests or of sup- du présent article, la traduc- handlingar får ej krävas i porting documents shall be tion des demandes et des annat fall än som anges i required. pigces annexes ne peut &tre andra stycket i denna arti-
exigée. kel,
2. Any Contracting State 2. Tout Etat Contractant 2. Fördragsslutande stat may, at the time of signature peut, au moment de la si- kan vid undertecknande av or when depositing its in- gnature ou du dépöt de son denna konvention eller vid strument of ratification, ac- instrument de ratification, deponering av ratifikations-, ceptance or accession, by a d'acceptation ou d'adhésion, godkännande- eller anslutdeclaration addressed to the par déclaration adressée au ningsinstrument genom för- Secretary General of the Secrétaire Général du Con- klaring till Europarådets ge- Council of Europe, reserve seil de P'Europe, se réser- neralsekreterare = förbehålla the right to require that re- ver la faculté d'exiger que sig rätt att kräva, att framguests and supporting docu- les demandes et pitces an- ställningar och därvid fogaments be accompanied by nexes lui soient adressées de handlingar skall åtföljas a translation into its own accompagnées soit d'une av översättning antingen till language or into one of the traduction dans sa propre dess eget språk celler till nåofficial languages of the langue, soit d'une traduction got av Europarådets offi- Council of Europe or into dans I'une quelconque des ciella språk eller till det av such one of those languages langues officielles du Con- dessa språk som den anger. as it shall indicate. The seil de T'Europe ou dans Annan fördragsslutande stat other - Contracting States celle de ces langues gquil kan kräva ömsesidig tillämpmay claim reciprocity. indiquera. Les autres Etats ning av förklaringen.
peuvent appliquer Ja rågle
de la réciprocité.
3. This Article shall be 3. Le présent article ne 3. Denna artikel inkräkwithout prejudice to any porte pas alteinte aux dis- tar icke på bestämmelser om provisions concerning trans- positions relatives aå la tra- översättning av framställlation of requests and sup- duction des demandes et ningar och därvid fogade porting documents that may piåces annexes contenues handlingar som kan finnas be contained in agreements dans les accords ou arrange- i avtal eller överenskomor arrangemenis now in ments en vigueur ou å in- melser som är i kraft eller force or that may be con- tervenir entre deux ou kan komma att ingås mel- 6— Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 98
Prop. 1972: 98 162
cluded between two or more plusieurs Etats Contractants. lan två eller flera av de för- Contracting States. dragsslutande staterna.
Article 20 Article 20 Artikel 20
Evidence and documents Les pieces et documents Bevismaterial och handtransmitted in application of transmis en application de lingar som översänds enligt this Convention need not be la présente - Convention denna konvention behöver authenticated. sont dispensés de toutes icke legaliseras.
formalités de légalisation.
Section 3. Judgments rendered Section 3. Jugements par défaut Avdelning 3. Utevarodom och in absentia and 'ordonances pén- et ordonnances pénales ”ordonnance pénale” ales” Article 21 Article 21 Artikel 21
1. Unless otherwise pro- 1. Sous réserve des dis- 1. Om annat ej föreskrivs vided in this Convention, positions contraires conte- i konventionen, gäller samenforcement of judgments nues dans la présente Con- ma regler för verkställighet rendered in absentia and of vention, FPexécution des av utevarodom och för ”or- <ordonnances pénales” shall jugements par défaut et des donnance pénale” som för be subject to the same rules ordonnances pénales est sou- verkställighet av annan dom. as enforcement of other mise aux mömes régles que judgments. celle des autres jugements.
2. Except as provided in 2. Sous réserve du para- 2. Utom i fall som avses paragraph 3, a judgment in graphe 3 est réputée juge- i tredje stycket förstås i denabsentia for the purposes of ment par défaut au sens de na konvention med utevarothis Convention means any la présente Convention toute dom varje dom, som medjudgment rendered by a décision rendue par une juri- delats av domstol i fördragscourt in a Contracting State diction répressive dun Etat slutande stat efter förhandafter criminal proceedings Contractant å la suite d'une ling i brottmål, vid vilken at the hearing of which the action pénale alors que Ice den dömde ej var personsentenced person was not condamné n'a pas comparu ligen närvarande. personally present. en personne å l'audience.
3. Without prejudice to 3. Sans préjudice du para- 3. Följande domar skall, Articles 25, paragraph 2, 26, graphe 2 de PFarticle 25, du utöver dem som avses i arparagraph 2 and 29, the paragraphe 2 de Particle 26 tiklarna 25 andra stycket, following shall be considered et de PF'article 29, est réputé 26 andra stycket och 29, anas judgments rendered after contradictoire : ses som domar meddelade a hearing of the accused: efter den dömdes hörande:
(a) any judgment in (a) tout jugement par dé- (a) utevarodom eller ”orabsentia and any "ordon- faut et toute ordonnance på- donnance pénale” som har nance. pénale” which have nale, confirmés ou pronon- fastställts eller meddelats i been confirmed or pro- cés å la suite de Popposition den dömande staten efter nounced in the sentencing du condamné dans I'Etat de särskild talan (opposition) State after opposition by the condamnation; av den dömde, person sentenced;
(b) any judgment render- (b) tout jugement par dé- (b) utevarodom meddelad ed in absentia on appcal, faut rendu en appel pour av högre instans under förprovided that the appeal autant que Pappel contre Ie utsättning att talan mot dofrom the judgment of the jugement de premiéöre in- men i första instans förts court of first instance was stance ait été interjeté par av den dömde. lodged by the person sen- Ice condamné. tenced.
Frop. 1972: 98 163
Article 22 Article 22 Artikel 22
”
Any judgments rendered Le jugement par défaut Utevarodom = eller ”orin absentia and any ”ordon- et P'ordonnance pénale qui donnance pénale” kan, utan nances pénales” which have mont pas déåja fait Pobjet att domen ännu varit förenot yet been the subiect d'une opposition ou dun mål för talan eller oppoof appeal or opposition may, autre recours, peuvent Ctre sition, så snart den medas soon as they have been envoyés å I'Etat requis des delats sändas till den anmorendered, be transmitted to qu'ils sont prononcés, pour dade staten för delgivning the requested State for the notification et exécution och eventuell verkställighet. purpose of notification and éventuelle. with a view to enforcement.
Article 23 Article 23 Artikel 23
1. If the requested State 1. Si I'Etat requis estime 1. Om den anmodade secs fit to take action on the qu'il y a lieu de donner staten finner skäl att vidta request to enforce a judg- suite å la demande d'exécu- åtgärd rörande framställment rendered in absentia tion d'un jugement par dé- ning att verkställa utevaroor an "ordonnancce pénale”, faut ou d'une ordonnance dom = eller - ”ordonnance it shall cause the person pénale, il fait notifier au pénale”, skall den låta delsentenced to be personally condamné en personne la ge den dömde personligen notified of the decision ren- décision rendue dans VEtat det avgörande som meddedered in the requesting requérant. lats i den anmodande sta- State. ten.
2, In the notification to 2. Dans Pacte de notifica- : 2. I delgivningshandlingthe person sentenced in- tion envoyé au condamné, en skall den dömde också formation shall also be avis lui est donné : upplysas: given:
(a) that a request for (a) qu'une demande d'exé- (a) att framställning om enforcement has been pre- cution a été présentée con- verkställighet har gjorts i sented in accordance with formément å Ja présente enlighet med konventionen; this Convention; Convention;
(b) that the only remedy (b) que Ia seule voie de (b) att enda möjliga rättsavailable is an opposition recours ouverte est I'opposi- medel är opposition i enas provided for in Article tion prévue å Particle 24; lighet med artikel 24 i kon- 24 of this Convention; ventionen;
(ce) that the opposition (c) que la déclaration d'op- (c) att opposition skall must be lodged with such position doit &tre faite au- anföras hos den myndighet authority as may be specifi- prås de P'autorité qui Iui est som anges och skall för att ed; that for the purposes of désignée et que cette dé- kunna upptagas till prövits admissibility the opposi- claration est soumise pour ning ske 1 enlighet med betion is subject to the pro- sa recevabilité aux condi- stämmelserna i artikel 24 i visions of Article 24 of this tions exigées par Particle 24 denna konvention, samt att Convention; and that the et quw'il peut demander å den dömde kan begära att person sentenced may ask etre jugé par les autorités få talan prövad av myndigto be heard by the au- de F'Etat de condamnation; heterna i den dömande stathorities of the sentencing ten; State;
(d) that, if no opposition (d) au'en Pabsence d'une (d) att domen, om oppois lodged within the pre- opposition dans le délai sition ej anförs inom förescribed period, the judgment utile, la décision est réputée skriven tid, vid tillämpning will, for the entire purposes contradictoire pour P'entiére av denna konvention kom-
Prop. 1972: 98 164
of this Convention, be con- application de la prösente mer att anses som meddesidered as having becn ren- Convention. lad efter den dömdes hödered after a hearing of the rande, accused.
3. A copy of the notifica- 3. Copie de Facte de noti- 3å, Ett exemplar av deltion shail be sent promptiy fication est adressåe sans dé- givningshandlingen skall to the authority which re- lai å Pautorité qui a requis ofördröjligen sändas till den gquested enforcement. I'cxécution. myndighet som har begärt
verkställigheten.
Article 24 Article 24 Artikel 24
1. After notice of the de- 1. Des gue Ja décision a 1. Sedan delgivning av cision has been served in été notifiée conformément avgörandet skett i enlighet accordance with Articie 23, å Farticle 23 la seule voie med artikel 23, är Ooppothe only remedy available de recours ouverte au con- sitton enda möjliga rättsto the person sentenced shali damné est I opposition. Cette medel för den dömde. Opbe an opposition. Such op- opposition est soumise selon position skall efter den dömposition shall be examined. le choix du condamné, soit des val prövas antingen av as the person sentenced ä la juridiction compåétente behörig domstol i den anchooses, either by the com- de PEtat requérant, soit å modande staten celler av såpetent court in the request- celle de I'Etat requis. Si le dan domstol i den anmoing State or by that in the condamné n'exprime pas de dade staten. Om den dömrequested State. If the per- choix, Popposition est sou- de icke utnyttjar sin valmöjson sentenced expresses no mise ä la juridiection compé- lighet, skall oppositionen choice, the opposition shall tente de PEtat requis. prövas av behörig domstol be examined by the compe- i den anmodade staten. tent court in the requested State.
2. In the cases specified 2. Dans les deux cas visés 2. I fall som anges i förein the preceding paragraph, au paragraphe pröcédent, gående stycke skall opposithe opposition shall be ad- Fopposition est recevable si tionen upptas till prövning, missible if it is Jodged with elle est faite par déclaration om den har anförts hos bethe competent authority of adressée å Pautorité compé- hörig myndighet i den anthe requested State within tente de V'Etat requis dans modade staten inom en tid a period of 30 days from un délai de 30 jours å partir av 30 dagar räknat från dathe date on which the notice du jour de la notification. gen för delgivningen. Denwas served. This period shali Le délai est calculé confor- na period skall beräknas i be reckoned in accordance mément aux regles y rela- enlighet med tillämpliga bewith the relevant rules of tives de la loi de VEtat re- stimmelser i den anmodade the law of the requested quis. L'autorité compétente statens lag. Vederbörande State. The competent au- de cet Etat avise sans délai myndighet i den staten skall thority of that State shall Fautorité qui a fait Ia de- ofördröjligen underrätta den promptly notify the author- mande d'exécution. myndighet som har gjort ity which made the request framställningen om verkfor enforcement. ställighet.
Article 25 Article 23 Artikel 25
1. If the opposition is ex- 1. Si Popposition est jugée 1. Om opposition prövas amined in the requesting dans PFEtat requérant, Ie i den anmodande staten, State, the person sentenced condamné est cité å com- skall den dömde kallas att shall be summoned to ap- paraitre dans cet Etat å infinna sig till ny förhandpear in that State at the new FPaudience fixée pour nouvel ling i målet i den staten. hearing of the case. Notice cxamen de Paffaire. Cette Kallelsen skall delges ho-
Prop. 1972: 98 165
10 appear shall be personally citation ivi sera notifiée en nom personligen ej senare served not less than 21 days personne au moins 21 jours än 21 dagar före den nya before the new hearing. This avant ce nouvel examen. Ce förhandlingen. Denna tidsperiod may be reduced with délai peut étre abrégé avec frist kan förkortas med den tie consent of the person FPaccord du condamné. Le dömdes samtycke. Den nya sontenced. The new hearing nouvel examen a licu devant förhandlingen skall hållas shall he held before the le juge compétent de Y'Etat inför den domstol som är court which is competent in requérant et selon la procé- behörig i den anmodande the requesting State and in dure de cet Etat. staten och i enlighet med accordance with the proce- den statens rättegångsorddure of that State. ning.
2. if the person sentenced 2. Si Ile condamné ne 2. Om den dömde underfails to appear personally or comparait pas en personne låter att inställa sig personis not represented in accor- ou n'est pas représenté con- ligen eller ej är företrädd i dance with the law of the formément å Ja loi de FEtat enlighet med lagen i den requesting State, the court requérant, le juge déclare anmodande staten, skall shall deciare the opposition Fopposition non avenue et domstolen förklara opposinull and void and its deci- sa décision est communiquée tionen utan laga verkan. sion shall be communicated 2 Fautorité compétente de Dess beslut skall översändas to the competent authority FEtat requis. 1! en est de till vederbörande myndigof the requested State. The méme lorsque Je juge de- het i den anmodade staten. same procedure shall be clare Vopposition non re- Detsamma skall gälla om followed if the court de- cevable. Dans Fun et dans domstolen förklarar att opclares the opposition inad- rautre cas le jugement ren- positionen cj kan upptas till missibie. In both cases, the du par défaut ou Fordon- prövning. I båda fallen skall judgment rendered in ab- nance pånale cst réputé con- för denna konventions tillsentia or the ”ordonnance tradictoire oour lentitre ap- lämpning utevarodomen elpénale” shall. for the entire plication de la présente Con- ler ifrågavarande ”ordonpurposes of this Convention, vention. nance penale” anses ha be considered as having meddelats efter den dömdes been rendered after a hear- hörande. ing of the accused.
3. If the person sen- 3. Si le condamné com- 3. Om den dömde instältenced appears personally parait en personne ou est ler sig personligen eller är Or is represented in accor- représenté conformément å företrädd i enlighet med lacCance with the law of the Ja Ioi de VEtat requérant et gen i den anmodande stareguesting State and if the si opposition est recevable, ten och oppositionen uppopposition is declared ad- la demande d'exécution est tas till prövning, skall bemissible, the request for en- considérée comme non ave- gäran cm verkställighet anforcement shall be consid- nue. ses utan laga verkan. ered as null ar.d void.
Article 26 Article 26 Artikel 26
1. If the opposition is ex- 1. Si I'oppösition est jugée 1. Om opposition prövas amined in the requested dans FEtat regquis, le cen- i den anmodade staten, State the person sentenced damné est cité å comparal- skall den dömde kallas till shall be summoned to ap- tre dans cet Etat å Fau- ny förhandling i målet i Fear in that State at the new dience fixée pour nouvel den staten. Kallelsen skall hearing of the case. Notice examen de Paffaire. Cette delges honom personligen to appear shall be person- citalion lui sera notifite en ej senare än 21 dagar före ally served not iess than 21 personne au moins 21 jours den nya förhandlingen. days before the new hear- avant ce nouvel examen. Ce Denna tidsfrist kan förkoring. ”Thit period may be re- dé!ai peut étre abrégé avec tas med den dömdes sam-
Prop. 1972: 28 166
duced with the consent of Faccord du condamné. Le tycke. Den nya förhandthe person sentenced. The nouvel examen a lieu devant lingen skall hållas inför den new hearing shall be held le Juge compétent de VPEtat domstol som är behörig i before the court which is requis et selon la procédure den anmodade staten och i competent in the requested de cet Etat. enlighet med den statens State and in accordance rättegångsordning. with the procedure of that State.
2. If the person sentenced 2. Si le condamné ne com- 2. Om den dömde under-
fails to appear personally or parait pas en personne ou låter att inställa sig person-
is not represented in accor- n'est pas représenté confor- ligen eiler ej är företrädd dance with the law of the mément å la loi de F'Etat i enlighet med lagen i den requested State, the court requis, 1e juge déclare P'op- anmodade = staten, «skall shall declare the opposition position non avenuc. Dans domstolen förklara opposinull and void. In that event. ce cas et lorsque le juge dé- tionen utan laga verkan. I and if the court declares the clare Topposition non rece- det fallet eller om domstoopposition inadmissible, the vable le jugement rendu par len förklarar ait oppositiojudgment rendered in ab- défaut ou Fordonnance pé- nen ej kan upptas till prövsentia or the ”ordonnance nale est réputé contradic- ning, skall utevarodomen pénale” shall, for the entire toire pour Fentiere applica- celler ifrågavarande ”ordonpurposes of this Convention. tion de la présente Conven- nance pånale” vid denna be considered as having been tion. konventions tillämpning anrendered after a hearing of ses ha meddelats efter den the accused. dömdes hörande.
3. If the person sentenced 3. Si le condamné com- 3. Om den dömde instälappears personally or is parait en personne ou est ler sig personligen eller är represented in accordance représenté conformément ä företrädd i enlighet med Jawith the law of the re- Ia 1oi de PEtat requis, et si gen i den anmodade staten quested State, and if the I'opposition est recevable., Ice och oppositionen upptas till opposition is admissible, the fait est jugé comme Ile prövning, skall gärningen act shall be tried as if it had méme fait commis dans cet bedömas som om den hade been committed in that Etat. Toutefois, il ne peut begåtts i den staten. Åtals- State. Preclusion of pro- étre examiné si la prescrip- preskription skall emelerceedings by reason of lapse tion de action pånale serait tid ej prövas under några of time shall, however, in acquise. Le jugement rendu omständigheter. Den dom no circumstances be ex- dans YEtat requérant est som meddelats i den anmoamined. The judgment ren- considéré comme non ave- dande staten skall anses dered in the requesting State nu. utan laga verkan. shall be considered null and void.
4. Any sten with a view 4. Tout acte en vue de 4, Varje åtgärd för väcto proceedings or a prelim- poursuites ou d'instructions. kande av åtal eller föruninary enquiry, taken in the accompli dans PTEtat de dersökning, som vidtagits i sentencing State in accor- condamnation conformé- den dömande staten i endance with its law and reg- ment aux lois et réglements lighet med dess lag och ulations, shall have the qui y sont en.vigueur, a la administrativa = föreskrifter, same validity in the re- méeme valeur dans VEtat re- skall ha samma giltighet i quested State as if it had quis que sil avait été ac- den anmodade staten som been taken by the authori- compli par les autorités de om den hade vidtagits av ties of that State, provided cet Etat, sans que cette assi- myndighet i den staten, förthat assimilation does not milation puisse avoir pour utsatt att åtgärden därigegive such steps a greater effet de donner å cet acte nom icke får större bevis-
Prop. 1972: 98 167
evidential weight than they unc force probante supé- värde än den har i den anhave in the requesting State. rieure å celle qu'il a dans modande staten.
PEtat requérant.
Article 27 Article 27 Artikel 27
For the purpose of lodg- Pour lintroduction de För väckande av opposiing an opposition and for I'opposition et la procédure tion och under den följande the purpose of the subse- qui suit, Ile condamné par rättegången = skall person quent proceedings, the per- défaut ou par une ordon- som har dömts i sin frånson sentenced in absentia or nance pånale a droit å Pat- varo eller genom ”ordonby an ”ordonnance påénale” tribution d'office d'un dé- nance pénale” vara berättishall be entitled to legal as- fenseur dans les cas et con- gad till biträde av försvasistance in the cases and on ditions prévus par la loi rare i de fall och på de villthe conditions prescribed by de I'Etat requis et, le cas kor 'som föreskrivs i den the law of the requested échéant, de PEtat requérant. anmodade statens eller, i State and, where appropri- förekommande fall, i den ate, of the requesting State. anmodande statens lag.
Article 28 Article 28 Artikel 28
Any = judicial :'decisions Les décisions judiciaires Judiciellt avgörande i engiven in pursuance of Ar- rendues en vertu du para- lighet med artikel 26 tredje ticle 26, paragraph 3, and graphe 3 de Pl'article 26 et stycket och verkställighet enforcement thereof, shall leur exécution sont unique- därav skall regleras enbart be governed solely by the ment régies par la loi de av den anmodade statens law of the requested State. FEtat requis. lag.
Article 29 Article 29 Artikel 29
If the person sentenced Si Je condamné par dé- Om en person som har in absentia or by an ”ordon- faut ou par une ordonnance dömts i sin frånvaro: eller nance pénale” lodges no op- pénale ne fait pas opposi- genom en ”ordonnance péposition, the decision shall, tion, la décision est réputée nale” ej anför opposition, for the entire purposes of contradictoire pour Pentieére skal utcvarodomen = eller this Convention, be con- application de la présente ifrågavarande ”ordonnance sidered as having been ren- Convention. pénale” för tillämpningen dered after the hearing of av denna konvention anses the accused. som om den hade medde-
lats efter den dömdes hö-
rande. |
Article 30 Article 30 Artikel 30
National legislations shall Les dispositions des 1é- Nationell lagstiftning be applicable in the matter gislations nationales rela- skall tillämpas beträffande of reinstatement if the sen- tives ä Ja restitution en en- återställande av försutten tenced person, for reasons tier sont applicables lorsque tid. om den dömde på beyond his control, failed to pour des raisons indépen- grund av omständighet över observe the time-limits laid dantes de sa volonté, le con- vilken han ej kunnat råda down in Articles 24, 25 and damné a omis d”observer les har underlåtit att iakttaga 26 or to appear personally délais visés aux articles 24, tidsfristerna i artiklarna 24, at the hearing fixed for the 25 et 26 ou de comparaitre 25 eller 26 eller att inställa new examination of the case. å Faudience fixée pour le sig personligen vid förhand-
nouvel examen de PVaffaire. ling som utsatts för ny
prövning av målet.
Prop. 1972: 98 168.
Section 4. Provisional measures Section 4. Mesures provisoires Avdelning 4. Tillfälliga tvångs-
åtgärder Article 31 Article 31 Artikel 31
1f the sentenced person Si la personne jugéc est Om den dömde befinner is present in the requesting présente dans PEtat requé- sig i den anmodande staten State after notification of rant aprös que la notifica- efter det den staten har the acceptance of its re- tion de TFaceceptation de Ia mottagit underrättelse om quest for enforcement of a demande de cet Etat en vue godkännande av dess begäsentence involving depriva- de PFexécution d'un juge- ran om verkställighet av tion of liberty is received, ment impliquant une priva- dom på frihetsberövande påthat State may, if it deems tion de liberté a été recguc, följd, kan staten, om den it necessary in order to en- cet Etat peut, sil T'estime anser det nödvändigt för att sure enforcement, arrest him nécessaire pour = assurer säkra verkställigheten, anwith a view to his transfer I'exécution, arréter = cette hålla och häkta honom i under the provisions of Ar- personne aux fins de Ja svfte att sedan överföra hoticle 43. transférer conformément nom enligt bestämmelserna
aux dispositions de Farticle i artikel 43.
43.
Article 32 Article 32 Artikel 32
1. When the requesting 1. Eorsque PFEtat requé- 1. När den anmodande State has requested enforce- rant a demandé Fexécution, staten har begärt verkstälment, the requested State F'Etat requis peut procéder lighet, kan den anmodade may arrest the porson sen- å larrestation du condam- staten anhålla och häkta
Få tenced: ne: den dömde
(a) if, under the iaw of (a) si la loi de PEtat re- (a) om brottet är sådant the requested State, the of- quis autorise la détention att anhållande eller häktfence is one which justifies préventive en raison de Yin- ning kan ske enligt lagen i remand in custody, and fraction et den anmodade staten och
(b) if there is a danger of ih) Si existe un danger (b) om det föreligger faabscondence or, in case of de fuite ou, dans le cas ra för avvikande eller — a judgment rendered in ab- d'une condamnation par vid utevarodom — fara för sentia, a danger of secretion défaut, un danger d'obscur- undanröjande av bevis. of evidence. cissement des preuves.
2. When the requesting 2. Lorsque FEtat regué- 2. När den anmodande State announces its inten- rant annonce son intention staten har meddelat sin avtion to request enforcement, de demander YPFcexécution, sikt att begära verkställigthe requested State may. on I'Etat requis peut, sur de- het. kan den anmodade staapplication by the request- mande de FEtat requéörant, ten på framställning av den ing State, arrest the person procéder å V'arrestation du anmodande staten anhålla sentenced. provided that re- condamné pour autant que och häkta den dömde, förquirements under (a) and les conditions mentionnées utsatt att villkoren under (5) of the preceding para- sous (a) ct (b) du paragraphe (a) och (b) i föregående graph are satisfied. The said précédent soient remplies. stycke är uppfyllda. I framapplication shall state the Cette demande doit men- ställningen skall anges det offence which led to the tionner Finfraction gui a brott som har föranlett dojudgment and the time and entrainé la condamnation, men samt tid och plats för place of its perpetration, le temps ct Ile lieu ou elle a brottets begående. Framand contain as accurate a été commise, ainsi que le ställningen skall dessutom description as possible of signalement aussi précis que innehålla en så noggrann the person sentenced. 1t possible du condamné. Elle beskrivning som möjligt av shall also contain a brief doit également comprendre den dömdes person. Den
Prop. 1972: 98 169
statement of the facts on 'un exposé succinct des faits skall vidare innehålla en which the judgment is based. sur lesquels repose la con- kort redogörelse för de fak-
damnation. tiska omständigheter på vil-
ka domen grundas.
Article 33 Article 33 . . Artikel 3
1. The person sentenced 1. La détention est régie 1. Den dömde skall hålshall be held in custody in par la loi de VEtat requis las i häkte i enlighet med accordance with the law of et celle-ci détermine égale- den anmodade statens lag. the requested State; the law ment les conditions dans Den statens lag är också beof that State shall also de- lesquelles la personne ar- stämmande för villkoren för termine the conditions on rötée peut ötre mise en li- hans frigivande. which he may be released. erté.
2. The person in custody 2. La détention prend 2. Den häktäde skall unshall in any cvent be re- fin en tout cas: der alla förhållanden friges leasced:
(a) after a period equal (a) si sa durée atteint (a) efter en tid som svato the period of deprivation celle de la sanction priva- rar mot längden av den of liberty imposed in: the tive de liberté prononcée ; ådömda = frihetsberövande judgment; påföljden,
(b) if he was arrested in (b) sil a été procédé å (b) om han har anhållits pursuance of Article 32, l'arrestation en application och häktats enligt artikel paragraph 2, and the re- du paragraphe 2 de Particle 32 andra stycket och den quested State did not re- 32 et si PEtat requis LÅ a pas anmodade staten ej inom 'ceive, within 18 days from recu dans les 18 jours å par- 18 dagar från dagen för anthe date of the arrest, the tir:de la date de Varresta- hållandet har mottagit framrequest together with the tion Ja demande accompa- ställning. om verkställighet documents specified in Ar- gnée des pitces visées ä I'ar- åtföljd av de handlingar ticle 16. ticle 16. som anges i artikel 16.
Article 34 Article 34 Artikel .34
1. A person held in cus- 1. La personne détenue 1, Om en person, som who is summoned to appear dans PEtat requis en vertu hålles i häkte i den antody in the requested State de PFarticle 32 et citée å modade staten enligt artiin the requesting State in comparaitre å Paudience du kel 32, kallas att inställa accordance with Article 25 tribunal compétent dans sig inför vederbörande as a result of the opposition PEtat requérant conformé- domstol i den anmodande he has lodged, shall be trans- ment å Particle 25, ä Ia staten i enlighet med artibefore the competent court suite de Popposition qu'olle kel 25 på grund av att han in pursuance of Article 32 a faitc, est tranférée å cette har anfört opposition, skall ferred for that purpose to fin sur le territoire de cet han i detta syfte överföras the territory of the request- Etat. till den anmodande statens ing State. . område.
2. After transfer, the 2. La détention de la 2. Efter överföringen skall said person shall not be kept personne tranférée n'est pas den häktade cj hållas i häkin custody by the requesting maintenue par V'Etat requé- te av den anmodande staten 22S UOMPUOJ IUI JI IIS rant dans les cas visés au om villkoret i artikel 33 out in Article 33, paragraph paragraphe 2 (a) de PFarticle andra stycket (a) är upp- 2 (a), is met or if the re- 33 ou si P'Etat requérant ne fyllt eller om den anmodanquesting State does not re- demande pas Pexécution de de staten ej gör framställquest enforeement of a fur- la nouvelle condamnation. ning om verkställighet av en ther sentence. The person La personne transférée est ny dom. Den häktade skall 61— Riksdagen 1972. 1 samil. Nr 98
Prop. 1972: 98 170
shall be promptly returned renvoyée dans le plus bref så snart som möjligt återto the requested State un- délai dans I'Etat requis, sauf sändas till den anmodade less he has been released. si elle est mise en liberté. staten, om han ej har fri-
getts.
Article 35 Anicle 35 Artikel 35
1. A person summoned 1. Une personne citée 1. Den som har kallats before the competent court devant un tribunal compé- till vederbörande domstol i of the requesting State as a tent de V'Etat requérant å la den anmodande staten efter result of the opposition he suite de Fopposition qu'elle att ha anfört opposition, får has Jodged shall not be prc- a faite ne sera ni poursuivie, ej åtalas, dömas eller beröceeded against, sentenced or ni jugte, ni détenue en vue vas friheten för verkställigdetained with a view to the de Pexécution d'une peine het av straff eller tvångsåtcarrying out of a sentence ou d'une mesure de söreté, gärd och ej heller underkasor detention order nor shall ni soumise å toute autre tas annan inskränkning i sin he for any other reason be restriction de sa liberté in- personliga frihet för gärrestricted in his personal dividuelle pour un fait quel- ning som har begåtts innan freedom for any act or of- conque antéricur å son dé- han lämnade den anmodafence which took place part du territoire de PEtat de statens område och som prior to his departure from requis et non visé par la ej är särskilt angiven i kalthe territory of the re- citation, sauf si cette per- Ilelsen, om han ej skriftligen quested State and which is sonne y consent expressé- ger sitt uttryckliga medginot specified in the sum- ment par écrit. Dans le cas vande härtill. I fall som avmons unless he expressly prévu au paragraphe 1 de ses i artikel 34 första stycconsents in writing. In the Particle 34, une copie de la ket skall ett exemplar av case referred to in Article déclaration de consente- medgivandet sändas till den 34, paragraph 1. a copy of ment sera transmise å stat från vilken han har blithe statement of consent PEtat dou la personne a été vit överförd. shall be sent 10 the State transférée. from which he has been transferred.
2. The effects provided 2. Les effets prévus au 2, Bestämmelserna i föfor in the preceding para- paragraphe précédent ces- regående stycke skall ej graph shall cease when the sent lorsque la personne längre gälla, när den kallaperson summoned, having citéc, ayant cu la possibilité de personen, trots att tilihad the opportunity to do de Je faire, n'a pas quitté le fälle har funnits, ej har so, has not left the territory territoire de FEtat requé- lämnat den anmodande staof the requesting State dur- rant dans Ies 15 jours aprös tens område under en tid av ing 15 days after the date of la date de la décision qui a 15 dagar räknad från den the decision following the suivi Faudience å laquelle dag då beslut meddelades hearing for which he was elle a comparu ou si elle y efter den förhandling, till summoned to appear or if est retournée sans étre citée vilken han hade kallats, elhe returns to that territory å nouveau aprös PFavoir ler om han återvänder till after leaving it without auitté. den statens område efter att being summoned anew. ha lämnat det men utan att
ha kallats på nytt.
Article 36 Article 36 Artikel 36
1. If the requesting State 1. Lorsque PEtat requé- 1. Om den anmodande has requested enforcement rant a demandé Pexécution staten har begärt verkstälof a confiscation of prop- d'une confiscation, PFEtat lighet av förverkande av erty, ihe requested State requis peut procéder å la egendom, kan den anmoda-
'vop. 1972: 98 171
may provisionally seize the saisic provisoire si sa loi de staten ta egendomen i property in question. on prévoit la saisie pour des beslag, under förutsättning condition that its own law faits analogues. att dess egen lag innehåller provides for seizure in re- bestämmelser om beslag vid spect of similar facts. motsvarande omständighe-
ter.
2. Seizure shall be car- 2, La suisio est regie par 2. Beslag skall verkstälried out in accordance with ia loi de VEtat requis et cel- las i enlighet med Jagen i the law of the requested le-ci determine également les den anmodade staten. Den- State which shall also deter- conditions dans lesquelles la na lag reglerar också villkomine the conditions cn saisic peut étre levée. ren för beslagets hävande. which the seizure may be Iifted.
Section 5. Enforcemeont of sanc- Section 5. Exécution des sanc- Avdelning "5." Verkställighet av tions tions påföljder (2) General clauses (a) Clauses générales (a) Allmänna bestämmelser Articie 37 Article 37 Artikel 37
A sanctior imposed in L'extcution d'une sanc- Påföljd som har ådömts i the requesting State shall tion prononcée dans VEtat den anmodande staten får not be enforced in the re- requérant ne peut avoir lieu verkställas i den anmodade quested State except by a dans PFEtat requis qu'en staten endast efter beslut av decision of the court of the vertu d”une décision du juge domstol i den staten. Förrequested State. Each Con- de cct Etat. Tout Etat Con- dragsslutande stat kan emeltracting State may, however, tractant peut toutefois char- lertid bemyndiga annan ecmpower cther authorities gor dautres autorités de myndighet att meddela såto take such decisions if the prendre de telles décisions dant beslut, om den påföljd sanction to be enforced is sil sagit seulement de som skall verkställas endast only a fine or a confiscation Fexécution d'une amende är böter eller förverkande and if these decisions are ou d'une confiscation et si och om beslutet kan översusceptible of appeal to a une voi de recours judiciaire klagas till domstol. court. est prévue contre ccs déci-
sions.
Article 38 Article 38 Artikel 38
The case shall be brought Laffaire est portée de- Saken skall tas upp vid before the court or the vant Ice juge ou Pautorité domstol eller av myndighet authority empowered under désignée en vertu de Par- som avses i artikel 37 om Article 37 if the requested ticle 37 si PEtat requis es- den anmodade staten finner State sces fit to take action time quil y a lieu de donner skäl att vidtaga åtgärd i anon the request for enfor- suite å la demande d'exé- ledning av framställning om cement. cution. verkställighet.
Article 39 Article 39 Artikel 39
1. Before a court takes a 1. Avant de prendre une 1. Innan domstol beslutar decision upon a request for décision sur la demande i anledning av framställning enforcement the sentenced d'exécution, le juge donne om verkställighet, skall den person shall be given the au condamné la possibilité dömde ges tillfälle att yttra opportunity to state his de faire valoir son point de sig. På begäran skall han views. Upon application he vue. Si le condamné le de- höras antingen vid särskilt shall be heard by the court mande, il est entendu soit förhör (letters rogatory) el-
Prop. 1972: 98 172
either by letters rogatory or par commission rogatoire, ler personligen vid domstoin person. A hearing in per- soit en personne devant Ile len. En uttrycklig begäran son must be granted follow- juge. L'audition en personne att höras personligen skall ing his cxpress request to est ordonnée sur demande bifallas. that effect. expresse du = condamne.
2. The court may, how- 2. Toutefois, le juge peut, 2. Domstolen kan cmelever, decide on the accep- si le condamné qui a de- lertid, även om den dömde tanee of the request for en- mandé å comparaitre en har begärt personligt höranforcement in the absence of personne est détenu- dans de, godkänna framställning a sentenced person re- PEtat requérant, se pronon- om verkställighet utan att questing a personal hearing cer, en son absence, sur han är närvarande, om han if he is in custody in the re- Facceptation de la demande är berövad friheten i den questing State. In these cir- d'exécution. Dans ce cas, la anmodande staten. I så fall cumstances any decision as décision concernant Ia sub- skall beslut rörande utbyto the substitution of the stitution de Ia sanction, tande av påföljd enligt arsanction under Article 44 visée par Particle 441, est tikel 44 uppskjutas tills den
shall be adjourned until, ajournée jusqu'å ce que le dömde har överförts till den
following his transfer to the condamné, å la suite de son anmodade staten och getts requested State, the sen- transfert dans PEtat requis, tillfälle att inställa sig inför tenced person has been giv- ait la possibilité de compa- domstolen. en the opportunity to ap- ratitre devant Ie juge. pear before the court.
Article 40 Article 40 Artikel 40 .
1. The court, or in the 1. Le juge saisi de Paffaire 1. Domstol eller myndigcases referred to in Article ou dans les cas prévus å het som avses i artikel 37, 37, the authority empow- Farticle 37, I'autorité dési- vilken handlägger målet ered under the same Article, gnée en vertu du méme ar- skall förvissa sig om: which is dealing vwvsith the ticle S'assure : case shall satisfy itself:
(a) that the sanction (a) que Ila sanction dont (a) att den påföljd för whose enforcement is re- I'exécution est demandée a vilken verkställighet begärs quested was imposed in a été infligée par un jugement har ålagts i curopeisk brott- European = criminal = judg- répressif européen ; målsdom; ment;
(b) that the requirements (b) que les conditions pré- (b) att villkoren i artikel of Article 4 are met; vues å Particle 4 sont rem- 4 är uppfyllda;
plies ;
(ce) that the condition laid (ce) que Ia condition pré- (c) att sådant fall ej födown in Article 6 (a) is not vue ä Palinéa (2) de Particle religger som avses i artikel fulfilled or should not pre- 6 n'est pas remplie ou 6 (a) eller i varje fall ej clude enforcement; avw'elle ne s'oppose pas ä hindrar verkställighet;
Fexécution :
(d) that enforeement is (d) que Pexécution ne se (d) att verkställighet ej är not precluded by Article 7; heurte pas å V'articke 7: utesluten enligt artikel 7;
(e) that, in case of a judg- (e) qu'au cas d'une con- (e) att villkoren i avdelment rendered in absentia damnation par déåéfaut ou ning 3 av denna del är uppor an "ordonnance påénale” d'une ordonnance pénale, il fyllda såvitt gäller utevarothe requirements of Section est satisfait aux conditions dom celler ”ordonnance på- 3 of this Part are met. mentionnées å la section 3 nale”.
de ce titre.
Frop,. 1972: 98 173
2. Each Contracting State 2. Tout Etat Contracetant 2. Fördragsslutande stat may entrust to the court or est libre de charger le juge kan bemyndiga domstolen the authority empowered ou Tlautorité désignée en eller myndighet som avses i under Article 37 the exam- vertu de FPVarticle 37 de artikel 37 att pröva andra ination of other conditions examen d'autres conditions i denna konvention angivna of enforcement provided for de Fexécution prévues par villkor för verkställighet. in this Convention. la présente Convention.
Article 41 Article 41 Artikel 41
The judicial decisions Une voie de recours doit Avgörande meddelat av taken in pursuance of the étre prévue contre les déci- judiciell myndighet, antingpresent .section with respect sions judiciaires prises en en på grund av begärd verkto the requested enforce- vertu de la présente section ställighet enligt bestämmelment and those taken on en vue de l'exécution de- serna i denna avdelning elappeal from decisions by mandée ou celles prises sur ler "efter talan mot beslut the administrative authority recours contre une déciston meddelat av administrativ referred to in Article 37, de Fautorité administrative myndighet som avses i arshall be appealable. désignée en vertu de Parti- tikel 37, skall kunna Över-
ci 37. klagas.
Article 42 Article 42 Artikel 42 .
The requested State shall LU Etat requis est lic par Den anmodade staten be bound by the findings la constatation des faits skall vara bunden av den as to the facts insofar as dans Ila mesure ot ceux-ci bedömning av vad som är they are stated in the deci- sont exposés dans la déci- styrkt i målet som uttrycksion or insofar as it is im- sion ou dans la mesure cel- ligen framgår av det avgöpliedly based on them. le-ci se fonde implicitement rande som skall verkställas
sur eux. eller som det indirekt fram-
går att domen grundar sig
på.
(b) Clauscs relating specifi- (b) Clauses particulieres å (b) Särskilda bestämmelser cally to enforcement of Fexecution des — sanctions om verkställighet av frihetssanctions involving depriva- privatives de liberté berövande påföljd tion of liberty
Articie 43 Article 43 Artikel 43
When the sentenced per- Si le condamné est detenu När den dömde är beröson is detained in the re- dans PFEtat requérant, il vad friheten i den anmoquesting State he shall, un- doit, sauf dispositions con- dande staten skall han, om less the law of that State traires de Ja loi de cet Etat, ej lagen i den staten föreotherwise provides, be etre 1transféré dans VEtat skriver annorlunda, överfötransferred to the requested requis dés que VEtat requé- ras till den anmodade staten State as soon as the re- rant a été informé de Fac- så snart den anmodande staquesting State has been no- ceptation de la demande ten har fått meddelande att tified of the acceptance of d'exécution. framställningen om verkstälthe request for enforcement. lighet har bifallits.
Article 4+t Article 44 Artikel 44
1. If the request for en- 1. Lorsque la demande 1. Om framstillning röforcement is accepted, the d'exécution est accueillie, Ile rande verkställighet godcourt shall substitute for the juge substituc å la sanction känns, skall domstolen ersanction involving depriva- privative de liberté pronon- sätta den frihetsberövande
Prop. 1972: 98 174
tion of liberty imposed in ccte dans PEtat requérant påföljd som ådömts i den the requesting State a sanc- une sanction prévue par sa anmodande staten med påtion prescribed by its own propre loi pour le méme följd som föreskrivs i egen law for the same offence. fait, Cette sanction peut, lag för samma brott. Med This sanction may, subject dans Ies limites indiquées de begränsningar som anges to the limitations laid down dans le paragraphe 2, étre i andra stycket kan denna in paragraph 2, be of a na- d'une autre nature ou durée påföljd vara av annat slag ture or duration other than que Celle prononcée dans elier varaktighet än den som that imposed in the reguest- rEtat requérant. Si cette har ådömts i den anmodaning State. If this latter sanc- derniere sanction est infé- d2 staten. Om den ådömda tion is less than the mini- rigeure au minimum que la påföljden är lindrigare än mum which may be pro- lo: de FEtat requis permet det minimum som gäller ennounced under the law of d2 prononcer, le juge n'est ligt Jagen i den anmodade the requested State, the pas lié par ce minimum et staten, är domstolen icke court shall not be bound bv applique une sanction cor- bunden av detta minimum that minimum and shall im- respondant å Ila sanction utan skall ådöma en påföljd pose a sanction correspond- prononcée dans VPFEtat re- som svarar mot den påföljd ing to the sanction imposed quirant. som har ålagts i den anmoin the requesting State. dande staten.
2. In determining the 2. Lorsqu'il établit la 2, Vid bestämmande av sanction, the court shall not sanction, le juge ne peut påföljden får domstolen icke aggravate the penal situa- aggraver la situation pénale ådöma längre straff eller tion of the person sentenced du condamné résultant de svårare påföljd än som as it results from the deci- la décision rendue dans framgår av det avgörande sion delivered in the re- FEtat requérant. som meddelats i den anmoquesting State. dande staten.
3. Any part of the sanc- 3. Toute partie de Ia sanc- 3. Påföljd som har ådömts tion imposed in the re- tion prononcée dans VEtat i den anmodande staten och questing State and any term requérant et toute période tillfälligt — frihetsberövande of provisional custody, ser- de détention provisoire, su- skall, till den del den dömde ved by the person sentenced bies par Ice condamné aprés har undergått påföljden elsubsequent to the sentence la condamnation, sont im- ler frihetsberövandet efter shall be deducted in fuli. putées intégralement. ll en domen, avräknas i sin hei- The same shall apply in re- est de méme en ce qui con- het. Detsamma skall gälla i spect of any period during cerne la détention préven- fråga om tid under vilken which the person sentenced tive subie par Ile condamné den dömde har hållits i häkwas remanded in custody in dans I'Etat requérant avant te i den anmodande staten the requesting State before sa — condamnation = pour före domen, såvitt detta fölbeing sentenced insofar as autant que cette obligation jer av lagen i den staten. the law of that State so re- découle de la toi de cet quires. Etat.
4. Any Contracting State + Tout Etat Contractant 4. Fördragsslutande stat may, at any time, deposit peut, 2 tout moment, dåpo- kan när som helst hos Euwith the Secretary General ser aupres du Secrétaire roparådets generalsekreteraof the Council of Europe a Général du Conseil de I'Eu- re deponera en förklaring, declaration which confers rope une déclaration qui Iui som ger staten rätt i enligon it in pursuance' of the confeére, en vertu de la pröå- het med denna konvention present Convention the right sente Convention, le droit att verkställa frihetsberöto enforce a sanction in- d'exécuter une sanction pri- vande påföljd av samma slag volving deprivation of lih- vative de liberteé de méeéme som den vilken ålagts i den erty of the same nature as nature que celle prononeée anmodande staten. även om that imposed in the re- dans PEtat requérant, méme påfölidens längd överskrider
Prop. 1972: 98 175
questing State even if the si la durie de celle-ci dé- det maximum som föreskrivs duration of that sanction passe le maximum prévu i den statens egen lag för exceeds the maximum pro- par sa loi nationale pour påföljd av detta slag. Denvided for by its national law une sanction de cette nature. na bestämmelse får dock ej for a sanction of the same Toutefois, cette régle ne tillämpas annat än i fall då nature. Nevertheless, this peut éetre appliquée que den anmodade statens natiorule shall only be applied dans Iles cas ot la loi na- nella lagstiftning medger att in cases where the national tionale de cet Etat permet för samma gärning åläggs law of this State allows, in de prononcer pour le méme påföljd av minst samma respect of the same offence. fait une sanction qui a au Jängd som den som ådömts for the imposition of a moins Ja måéme durée que i den anmodande staten men sanction of at the least the celle prononcée dans P'Etat av strängare slag. Påföljd same duration as that im- requérant, mais qui est de som har ålagts enligt detta posed in the requesting State nature plus sévere. La sanc- stycke kan, om dess längd but which is of a more tion appliquée conformé- och syfte så påfordrar, verksevere nature. The sanction ment au présent paragraphe ställas i fångvårdsanstalt imposed under this para- peut, si sa durée et sa fi- som är avsedd för verkstälgraph may, if its duration nalité I'exigent, étre exé- lighet av påföljder av annat and purpose so require, be cutée dans un établissement slag. enforced in a penal estab- påénitentiaire destiné ä I'exélishment intended for the cution de sanctions d'une enforcement of sanctions of autre nature. another nature.
(c) Clauses relating specifi- (c) Clauses particulieres & (c) Särskilda bestämmelser cally to enforcement of Fexecution des amendes ou om verkställighet av böter fines and confiscations des confiscations och förverkande
Article 45 Article 45 Artikel 45
1. If the request for en- 1. Lorsque Ila demande 1. Om framställning röforcement of a fine or con- d'exécution d'une amende rande verkställighet av böter fiscation of a sum of money ou d'une confiscation d'une eller förverkande av penis accepted, the court or the somme dargent est ac- ningbelopp godkänns, skal authority empewered under cueillie, le juge ou Pautorité domstol eller myndighet Article 37 shall convert the designée en vertu de F'articlie som avses 1 artikel 37 omamount thereof into the 37 cen convertit le montant räkna beloppet till den an-currency of the requested en unités monétaires de modade statens valuta enligt State at the rate of ex- F'Etat requis, en appliquant den växlingskurs som gäller change ruling at the time le taux de change en vid tiden för beslutet. Domwhen the decision is taken. vigueur au moment ou la stolen — eller myndigheten It shall thus fix the amount decision est prise. Il déter- skall sålunda bestämma böof the fine, or the sum to be mine ainsi le montant de tes- eHer förverkandebelopconfiscated, which shall nev- Tamende ou de la somme å pet, men får dock ej överertheless not exceed the confisquer sans pouvoir skrida det maximum som är maximum sum fixed by its toutefois dépasser Ile maxi- bestämt i den anmodade own law for "the same mum fixé par la ioi de cet statens lag för samma brott oflence, or failing such a Etat pour 1c möme fait, ou eller, om: sådant maximum maximum, shail not exceed å défaut de maximum legal, saknas, det högsta belopp the maximum amount cCus- le maximum du montant som vanligen åläggs i den tomarilv imposed in the re- habituellement prononcé anmodade staten för sådant quested State in respect of dans cet Etat pour un tel brott. a like offence. fait.
Prop. 1972: 98 176
2. However, the court or 2. Toutefois, le juge ou 2. Domstol eller myndigthe authority empowered Fautorité désignée en vertu het som avses i artikel 37 under Article 37 may main- de Particle 37 est libre de får dock behålla dom på bötain up to the amount im- maintenir ä concurrence du ter eller förverkande oförposed ' in the requesting montant prononct dans ändrad intill det belopp, som State the sentence of a I'Etat requérant la condam- ålagts i den anmodande stafine or of a confiscation nation 3 Famende ou å la ten, när påföljd av detta when such a sanction is not confiscation lorsque cette slag ej är föreskriven i den provided for by the law of sanction n'est pas prévue anmodade statens lag för the requested State for the par la loi de PEtat requis samma brott men denna lag same offence, but this law pour le méme fait, mais que medger att strängare påföljd allows for the imposition of celle-ei permet de pronon- ådöms. Detsamma skall gälmore severe sanctions. The cer des sanctions plus la, om den påföljd som har same shall apply if the sanc- graves. Il en est de méeme ådömts i den anmodande tion .imposed in the re- lorsque la sanction pronon- staten överskrider det maxiquesting State exceeds the cée par F'Etat requérant dé- mum som föreskrivs i den. maximum laid down in the passe le taux prévu par la anmodade statens lag för law of the requested State loi de VEtat requis pour le samma brott, men denna lag: for the same offence, but méme fait, mais que celle-ci medger att strängare påföljd this law allows for the im- permet de prononcer des ådöms. position of more severe sanctions plus graves. sanctions.
3. Any facility as to time 3. Toutes facilités de 3. Anstånd med betalof payment or payment by palement ayant trait, soit au ning eller rätt till avbetalinstalments, granted in the délai, soit å Péchelonne- ning, som medgivits i den requesting State, shall be re- ment des versements, accor- anmodande staten, skall respected. in .the' requested dées par FEtat regquérant spekteras i den anmodade State. | seront respectées par I'Etat staten.
requis.
Article 46 : Article 46 Artikel 46
1. When the request for 1. Lorsque la demande 1. När framställning om enforcement concerns the d"exécution vise la confis- verkställighet gäller förverconfiscation of a specific cation d'un objet détermine, kande av visst föremål, får object, the court or the Ie juge ou PFautorité dési- domstol eller myndighet authority empowcered under gnée en vertu de P'article 37 som avses i artikel 37 be- Article 37 may order the ne peut ordonner la confis- sluta om förverkande av föconfiscation of that object cation de cet objet que dans remålet endast såvitt enligt only insofar as such con- le cas ou celle-ci est auto- den anmodade statens lag fiscation is authorised by risée par la loi de FEtat sådant förverkande kan ske the law of the requested requis pour le méme fait. för samma gärning. State for the same offence. . 2. However, the court or 2, Toutefois, le juge ou 2. Domstol eller myndigthe authority empowered Fautorité désignée en vertu het som avses i artikel 37 under Article 37 may main- de Varticle 37 est libre de kan dock lämna det förvertain the confiscation or- maintenir la confiscation kandebeslut som har meddered in the requesting prononcée dans PFEtat re- delats i den anmodande sta- State when this sanction is quérant lorsque cette sanc- ten oförändrat, när enligt nat provided for in the law tion mest pas prévue dans den anmodade statens lag of the requested State for Ja loi de F'Etat requis pour sådant förverkande icke kan the same offence but this le méeme fait, mais que ske för samma gärning men law allows for the im- celle-ci permet de pronon- lagen medger att strängare
Prop. 1972: 98 177
position of . more severe cer des sanctions plus gra- påföljd ådöms. sanctions. ves.
Article 47 Article 47 Artikel 47 1. The proceeds of fines 1. Le produit des amen- 1. Intäkter av böter och and confiscations shall be des ct des confiscations re- förverkande skall betalas till paid into the public funds vient au trésor de I'Etat re- statskassan i den anmodade of the requested State quis, sans préjudice des staten utan förfång för tredwithout prejudice to any droits des tiers. je mans rätt. tights of third parties.
2. Property confiscated 2. Des objects confisqués 2. Förverkad = egendom which is of special interest qui représentent un intérét som är av särskilt intresse may be remitted to the re- particulier peuvent = étre kan äåtersändas till den anquesting State if it 'so re- remis å F'Etat requérant å modande staten om så påquires. sa demande. fordras.
Article 48 | Article 48 Artikel 48, .
If a fine cannot be ex- Lorsque Fexccution d'une Om böter ej kan indrivas, acted. a court of the re- amende s'aveére impossible, kan domstol i den anmodaquested State may impose une sanction substitutive de staten ådöma förvandan alternative sanction in- privative de liberté peut étre lingsstraff innefattande frivolving deprivation of lib- appliquée par un juge de hetsberövande, såvitt båda erty insofar as the laws of PEtat requis si la loi des staternas lagstiftning inneboth States so provide in deux Etats le prövoit en pa- håller bestämmelser härom such cases unless the re- reil cas, ä moins gue FEtat och den anmodande staten questing State expressly lim- requérant n'ait expressé- ej uttryckligen har begränned its request to exacting ment limité sa demande å sat 'sin begäran till enbart of the fine alone. If the Fexécution de la seule indrivning av böter. Vid court decides to impose an amende, Si le juge décide ådömande av förvandlingsalternative sanction involv- d'imposer une sanction sub- straff som innefattar frihetsing deprivation of liberty, stitutive privative de liberté, berövande skall följande bethe following rules shall les rögles suivantes s$'ap- stämmelser gälla. apply: ' pliquent :
(a) If conversion of a fine (a) Lorsque la conversion (a) Om förvandling av into a sanction involving de I'amende en une sanc- böter till frihetsberövande deprivation of liberty is al- tion privative de liberté est påföljd redan är föreskriven ready prescribed either in déjaå prescrite dans la con- antingen i den dom, som the sentence pronounced in damnation rendue dans meddelats i den anmodande the requesting State or di- F'Etat requérant ou directe- staten, eller direkt i den starectly in the law of that ment dans la Joi de cet Etat, tens lag, skall domstolen i State, the court of the re- le juge de FEtat requis en den anmodade staten bequested State shall deter- fixe le genre ct la durée stämma påföljdens art och mine the nature and length d'aprés les rögles prévues längd i enlighet med beof such sanction in accor- par sa Joi. Si la sanction stämmelserna i sin egen lagdance with the rules laid privative de liberté déjå stiftning. Om den frihetsbedown by its own lavr. If the prescrite dans V'Etat requé- rövande påföljd som är fösanction involving depriva- rant est inférieure au mini- reskriven i den anmodande tion of liberty already pre- mum que la loi de FEtat staten är lindrigare än det scribed in the requesting Tequis permet de prononcer, minimistraff vilket kan ådö- State is less than the mini- le juge n'est pas lHié par ce mas enligt lagen i den anmum which may be im- minimum et applique une modade staten, är domstoposed under the law of the sanction correspondante å len icke bunden av detta mi-
Prop. 1972: 98 178
requested State, the court la sanction prescrite dans nimistraff utan skall ålägga shall not be bound by that I'Etat requérant. Lorsquiil en påföljd som motsvarar minimum and shall impose établit la sanction, le juge den påföljd vilken föreskrivs a sanction corresponding to ne peut aggraver la situa- i den anmodande staten. Vid the sanction prescribed in tion pénale du condamné bestämmande av påföljden the requesting State. In de- résultant de Ia décision ren- får domstolen icke ådöma termining the sanction the due dans P'Etat requérant. längre straff eller svårare court shall not aggravate påföljd än som framgår av the penal situation of ihe det beslut som meddelats i person sentenced as it re- den anmodande staten. sults from the decision delivered in the requesting Siate.
(b) In all other cases the (5) Dans les autres cas, ie (b) I övriga fall skal court of the requested State juge de F'Etat requis pro- domstolen i den anmodade shall convert the fine in ac- cede å la conversion selon staten förvandla böterna i cordance with its owna law, sa propre loi en respectant enlighet med sin egen lag observing the limits pre- les limites prévues par la loi och därvid iakttaga de gränscribed by the law of the re- de P'Etat requérant. ser som föreskrives i den guesting State. anmodande statens lag.
(d) Clauses relating specifi- (dir Clauses particulieres å (d) Särskilda bestämmelser cally to enforcement of Fexcecution des dechéances om verkställighet av diskvadisqualification lifikation Article 49 Article 49 Artikel 49
1. Where a request for 1]. Lorsqu'une demande 1. När framställning röentoreement of a disquali- d'exécution d'une dé rande verkställighet av disfication is made such dis- chéance est formulée, il ne kvalifikation har skett, kan qualification imposed in the peut étre donné effet å la diskvalifikation som har requesting State may be déchéance prononcée dans ålagts i den anmodande stagiven effect in the requested I'Etat requérant que si la loi ten ges verkan i den anmo- State only if the law of the de P'Etat requis permet de dade staten endast om den jatter State ailows for dis- prononcer la = déchéance senare statens lag medger gualification for the offence pour unc telle infraction. diskvalifikation för brottet in question. i fråga.
2. The court dealing with 2. Le juge saisi de Faf- 2. Den domstol som handthe case shall appraise the faire apprécie I'opportunité lägger målet skall pröva expediency of enforcing the d'exécuter la déchéance sur lämpligheten av att verkdisqualification in the ter- le territoire de son pays. ställa diskvalifikationen på ritory of its own State. den egna statens område.
Article 50 Article 50 Artikel 50:
1. If the court orders en- 1. Si Ile iuge ordonne 1. Om domstolen besluforcement of the disquali- Fexécution de la déchéance, tar verkställighet av diskvaficatior it shall determine il en détermine la durée lifikation, 'skall den bestämthe duration thereof within dans les limites prescrites ma dess varaktighet inom de the limits prescribed by. its par sa propre législation gränser som anges i den anown law, but mav not cx- sans pouvoir dépasser celles modade statens lag. Domceed the limits laid down in qui sont fixées par le juge- stolen kan dock ej överskrithe sentence imposed in the ment répressif rendu dans da de gränser som anges i requesting -State. P'Etat requérant. den dom som meddelats i
den anmodande staten.
Prop. 1972: 98 179
2, The court may order 2. Le juge peut limiter Ia 2. Domstolen kan besluthe disqualification to be déchéance å une partie des ta verkställighet av diskvaenforced in respect of some droits dont la privation ou lifikation beträffande endast only of the rights whose la suspension est pronon- en del av de rättigheter som loss or suspension has been cée. har förklarats förlorade elpronounced. ler suspenderade.
Article 51 Article 51 Artikel 51
Article 11 shall not apply L'article 11 n'est pas ap- Artikel 11 är icke tillto disqualifications. plicable aux déchéances. lämplig i fråga om diskva-
lifikation.
Article 52 Article 52 Artikel 52
The requested State shall LT Etat requis a le droit Den. anmodade staten har have the right to restore to de rétablir Je condamné rätt att återinsätta den the person sentenced the dans Ies droits dont il a été dömde i de rättigheter som rights of which he has been déchu en vertu d'une deci- har berövats honom enligt deprived in accordance with sion prise en application de beslut som meddelats vid a decision taken in appli- la presente section. tillämpning av bestämmelcation of this section. serna i denna avdelning av
konventionen.
PART III TITRE [17 DEL III International Effects of Effets internationaux des Europeisk brottmålsdoms European Criminal Judg- jugements répressifs euro- internationella rättskraft ments péens Section 1. Ne bis in idem Section 1. Ne bis in idem Avdelning 1. Ne bis in idem Article 53 Article 53 Artikel 53
1. A person in respect of 1. Une personne qui a 1. Den beträffande vilwhom a European criminal fait Tobjet d'un jugement ken en europeisk brottjudgment has been ren- répressif européen ne peut. målsdom har meddelats, dered may for the same act pour le méeme fait, étre får varken åtalas eller döneither be prosecuted nor poursuivie, condamnée ou mas eller underkastas verksentenced nor subjected to soumise å F'exécution d'une ställighet av påföljd för enforcement of a sanction sanction dans un autre Etat samma gärning i annan förin another — Contracting Coentractant : dragcsslutande stat: State:
(a) if he was acquitted: fa) lorsqu'elle a äv ac- (a) om han har frikänts;
quittee; |
(5) if the sanction im- (6) lorsque Ila sanction (b) om den ådömda påposed: infligée : följden
(i) has been completely (i) a tå entierement (i) har verkställts i sin
enforced or is being er- subie ou est en cours helhet eller om verkstäl-
forced, or d'exécution, ou ligheten pågår,
(ii) has been wholly, or (ii) a fait Pobjet d'une (ii) har varit föremål
witH respect to the part gråce ou d'une amnistie för nåd eller amnesti i
not enforced, the subject portant sur la totalité de sin helhet eller med av-
of a pardon or an am- la sanction ou sur la par- seende på den del som
nesty, or tie non exécutée de celle- ej verkställts, eller
"ci, ou
(lil) can no longer be (ill) ne peut pius etre (iii) ej längre kan verk-
Prop. 1972: 98 180
enforced because of lapse exécutée en raison de la ställas på grund av pre-
of time: prescription: skription;
(c) if the court convicted (c) lorsque le juge a con- (c) om domstolen bar the offender without im- staté la culpabilité de F'au- förklarat honom = skyldig posing a sanction. teur de Yinfraction sans pro- utan att ådöma påföljd.
nencer de sanction.
2. Nevertheless, a Con- 2. Toutefois un Etat Con- 2. Fördragsslutande stat tracting State shall not, un- tractant n'est pas obligé, å är dock ej, om den ej själv less it has itself requested moins qu'il m'ait Iui-méme har begärt lagföringen, förthe proceedings, be obliged demandé la poursuite de re- pliktad att erkänna brottto recognise the effect of connaitre Feffet « ne bis in målsdomens riättskraft, om ne bis in idem if the act idem » si le fait qui a donné den gärning som domen which gave rise to the judg- lieu au jugement a été com- gäller var riktad mot perment was directed against mis contre une personne, son i offentlig ställning eter either a -person or an in- une institution, ou un bien, mot institution eller annat stitution or any thing hav- qui a un caractére public som har offentlig karaktär ing public status in that dans cet Etat, ou si la per- i den staten eller om den State, or if the subject of sonne qui a fait Fobjet du dömde själv hade offentlig the judgment had himself jugement avait elle-méme ställning i denna stat. a public status in that State. un caractére public dans cet
Etat.
3. Furthermore, any Con- 3. En outre, tout Ftat 3. Fördragsslutande stat, tracting State where the act Contractant dans lequel Ie i vilken gärningen har bewas committed or consid- fait a été commis ou est con- gåtts eller skall anses ha ered. as such according to sidéré comme tel selon la Ioi begåtts enligt lagen i den the law of that State shall de cet Etat n'est pas obligé staten, är ej förpliktad att not be obliged to recognise de rtreconnaitreY'effet « ne bis erkänna = brottmålsdomens the effect of ne bis in idem in idem», å moins quil rättskraft, om ej staten i unless that State 'has itself nait lui-méme demandé la fråga själv har begärt lagrequested the proceedings. poursuite. föringen.
Article 54 | Article 54 Artikel 54
If new proceedings are Si une nouvelle poursuite Om ny rättegång inleds instiluted against a person est intentée contre unc per- mot någon som har dömts who in another Contracting sonne jugée pour le mime för samma gärning i annan State has been sentenced fait dans un autre Etat Con- fördragsslutande stat, skall for the same act, then any tractant, toute période de tiden för varje frihetsbeperiod of deprivation of privation de liberté subie en rövande, som har verkställts liberty arising from the sen- exécution du jugement doit på grund av sådan dom, avtence enforced shall be de- étre déduite de la sanction räknas från påföljd som ducted from the sanction gui sera Éventuellement pro- kan komma att åläggas. which may be imposed. noncée.
Article 55 Article 55 Artikel 55
This Section shall not La présente scction ne fait Bestämmelserna i denna prevent the application of pas obstacle å Fapplication avdelning skall ej hindra wider domestic provisions des dispositions nationales tillämpning av mera vittgårelating to the effect of ne plus larges concernant l'effet ende nationella bestämmelbis in idem attached to for- «ne bis in idem » attaché ser med avseende på uteign criminal judgments. aux décisions = judiciaires ländska — brottmålsdomars
prononcées å F'étranger. rättskraft.
Prop. 1972: 98 181
Section 2. Taking into conside- Section 2. Prise en considération Avdelning 2. Möjlighet att beakta ation tidigare brottmålsdom Article 56 Article 56 Artikel 56
Each Contracting State Tout Etat Contractant Fördragsslutande stat shall legislate as it deems prend les mesures Jlégislati- skall vidtaga de lagstiftappropriate to enable its ves Gu'il estime approprices ningsåtgärder den finner courts when rendering a afin de permettre å ses tri- lämpliga för att göra det judgment to take into con- bunaux, lors du prononcé möjligt för dess domstolar sideration any previous Eu- d'un jugement, de prendre att vid meddelande av dom ropean criminal judgment en considération tout juge- beakta tidigare europeisk rendered [for another of- ment répressif = curopéen brottmålsdom som meddefence after a hearing of the contradictoire rendu anté- lats för annat brott efter accused with a view to at- rieurement en raison d'une förhandling i den dömdes taching to this judgment all autre infraction en vue que närvaro, 1 syfte att tillägga or some of the effects which sg'attache å celui-ci tout ou denna dom samtliga eller its law attaches to judg- partie des effects que sa Joi några av de verkningar som ments rendered in its terri- prévoit pour les jugements dess lag tillägger dom medtory. It shall determine the rendus sur son territoire. Il delad inom dess eget omconditions in which this détermine 1es conditions råde. Staten skall vidare judgment is taken into con- dans Jesquelles ce jugement bestämma villkoren för densideration. est pris en considération. na doms beaktande.
Article 57 Article 57 Artikel 57
Each Contracting State Tout Etat Contractant Fördragsslutande stat shall legislate as it decms prend les mesures législati- skall vidtaga de lagstiftappropriate to allow the tak- ves qwil cstime appropriées ningsåtgärder den = finner ing into consideration of any en vue de permettre la prise lämpliga för att göra det European criminal judg- en considération de tout möjligt att beakta europeisk ment rendered after a hear- jugement répressif européen brottmålsdom som har meding of the accused so as to contradictoire aux fins de delats efter förhandling i enable application of all or rendre applicable tout ou den dömdes närvaro för tillpart of a disqualification at- partie des déchéances atta- lämpning helt eller delvis tached by its law to judg- chées par sa loi aux juge- av diskvalifikation som enments rendered in its terri- ments rendus sur son terri- ligt dess egen lag tilläggs tory. It shall determine the toire. Il détermine les con- domar meddelade inom dess "conditions in which this ditions dans lesquelles ce eget område. Staten skall judgment is taken into con- jugement est pris en Consi- vidare bestämma villkoren sideration. dération. för denna doms beaktande.
PART IV TITRE IV DEL IV Final provisions Dispositions finales Slutbestämmelser Article 58 Article 58 Artikel 58
1. This Convention shall 1. La pråsente Conven- 1. Denna konvention är be open to signature by the tion est ouverte ä la signa- öppen för undertecknande member States represented ture des Etats membres re- av de av Europarådets on the Committee of Minis- prösentés au Comité des medlemsstater som är repters of the Council of Eu- Ministres du Conseil de resenterade i ministerkomrope. It shall be subject to TEurope. Elle sera ratifiée mittén. Den skall ratificeras ratification or acceptance. ou acceptée. Les instruments eiler godkännas. Instrument Instruments of ratification de ratification ou d'accepta- rörande = ratifikation eller or acceptance shall: be de- tion seront déposés prås le godkännande skall depone-
Prop. 1972: 98 182
posited with the Secretary Secrétaire Général du Con- ras hos Europarådets gcene- General of the Council of seil de T'Europe. ralsekreterare. Europe.
2. The Convention shall 2. La Convention entrera 2. Konventionen träder i enter into force three en vigueur trois mois aprås kraft tre månader efter den months after the date of the la date du dépöt du troi- dag då det tredje ratifikadeposit of the third instru- siecme instrument de ratifica- tions- eller godkännandeinment of ratification or ac- tion ou d”acceptation. strumentet deponcrades. ceptance.
3. In respect of a signa- 3. Elle entrera en vigueur 3. I förhållande till sigtory State ratifying or ac- å F'égard de tout Etat signa- natärstat som därefter raticepting subsequently, the taire qui la ratificera ou I'ac- ficerar eller godkänner kon- Conventien shall come into ceptera ultéricurement, trois ventioncen träder denna i force three months after the mois aprés la date du dépöt kraft tre månader efter den date of the deposit of its in- de son instrument de ratifi- dag då dess ratifikationsstrument of ratification or cation ou d'acceptation. eller godkännandeinstruacceptance. ment deponerades,
Article 59 Article 59 Artikel 59
1. After the entry into 1. Apres Fentrée en vi- 1. Sedan denna konvenforce of this Convention, the gueur de la présente Con- tion trätt i kraft, kan Euro- Committee of Ministers of vention, ie Comité des Mi- parådets ministerkommitté the Council of Europe may nistres du Conseil de PEu- inbjuda stat, som ej är medinvite any non-member State rope pourra inviter tout Etat lem av rådet, att ansluta sig to accede thereto, provided non membre du Conseil å till konventionen under förthat the resolution contain- adhérer å la présente Con- utsättning att samtliga de ing such invitation receives vention. La resolution con- medlemmar av rådet som the unanimous agreement cernant cette invitation de- har ratificerat konventionen of the members of the vra recevoir lI'accord una- har biträtt beslutet om så- Council who have ratified nime des Mcmbres du Con- dan inbjudan. the Convention. seil ayant ratifié la Conven-
tion.
2. Such accession shall be 2. E'adhésion s'effectuera 2. Anslutning sker genom effected by depositing with par le dépöt, prås le Secré- att ansluiningsinstrument the Secretary General of the taire Général du Conseil de deponeras hos Europarådets Council of Europe an in- F'Europe, dun instrument generalsekreterare och trästrument of accession which d”adhésion qui prendra effet der i kraft tre månader cfshall take effect three trois mois aprés la date de ter dagen för deponeringen. months after the date of its son dépöt. deposit.
Article 60 Article 60 Artikel 60
1. Any Contracting State 1. Tout Etat Contractant 1. Fördragsslutande stat may, at the time of signa- peut, au moment de la si- kan vid undertecknandet, ture or when depositing its gnature ou au moment du eller vid deponeringen av ininstrument of ratification, dépöåt de son instrument de strument rörande ratifikaacceptance or accession, ratification, Tacceptation ou tion, godkännande eller anspecify the territory or ter- d'adhésion, désigner Ile ou slutning närmare ange det ritories to which this Con- les territoires auxquels s'ap- eller de områden beträffanvention shall apply. pliquera la présente Conven- de vilka konventionen skall
tion. tillämpas.
2. Any Contracting State 2. Tout Etat Contractant 2. Fördragsslutande stat
Prop. 1972: 98 183
may, when depositing its peut, au moment du dépöt kan vid deponeringen av ininstrument of ratification, de son instrument de rati- strument rörande ratifikaacceptance or acccession or fication, d'acceptation ou tion, godkännande eller anat any later date by declara- d'adhésion ou å tout autre slutning eller vid vilken tion addressed to the Sccrc- moment par la suite, Étendre som helst senare tidpunkt tary General of the Council application de la pråésente genom förklaring till Euroof Europe, extend this Con- Convention, par déclaration parådets generalsekreterare vention to any other terri- adressée au Secrétaire Géné- utsträcka konventionens tilltory or territories specified ral du Conseil de U'Europe, lämpning till annat område in the declaration and for ä tout autre territoire de- som anges i förklaringen whose international = rela- signé dans la déclaration et och för vars internationella tions it is responsible or on dont il assure les relations förbindelser staten svarar elwhose behalf it is authorised internationales ou pour le- ler för vilket den äger sluta to give undertakings. quel il est habilité å stipuler. avtal.
3. Any declaration made 3. Toute déclaration faite 3. Förklaring som avgiin pursuance of the preced- en vertu du paragraphe pre- vits enligt föregående stycing paragraph may, in re- cédent pourra é&tre retirée, ke kan beträffande varje i spect of any territory men- en ce qui concerne tout ter- förklaringen angivet områtioned in such declaration, ritoire désigné dans cette de återtagas i den ordning be withdrawn according to déclaration, aux conditions som föreskrives i artikel 64 the procedure laid down in prévues par Particle 66 de i denna konvention. Article 66 of this Conven- la pråsente Convention. tion.
Article 61 Article 61 Artikel 61
1. Any Contracting State 1. Tout Etat Contractant 1. Fördragsslutande stat may, at the time of signa- peut, au moment de la si- kan vid undertecknandet elture or when depositing its gnature ou au moment du ler vid deponeringen av ininstrument of ratification, dépöt de son instrument de strument rörande ratifikaacceptance or accession, de- ratification, d"acceptation ou tion, godkännande eller anclare that it avails itself of d'adhésion, déclarer faire slutning förklara att den beone or more of the reserva- usage de I'une ou plusieurs gagnar sig av en eller flera tions provided for in Appen- réserves figurant å PAnnexe av de möjligheter till förbedix I to this Convention. I de la présente Convention. håll som anges i bilaga I till
konventionen.
2. Any Contracting State 2. Tout Etat Contractant 2. Fördragsslutande stat may wholly or partly with- peut retirer en tout ou en kan helt eller delvis återtadraw a reservation it has partie une réserve formulée ga ett förbehåll som gjorts made in accordance with par lui en vertu du para- enligt föregående stycke gethe foregoing paragraph by graphe précédent, au moyen nom meddelande till Euromeans of a declaration ad- d'une déclaration adressée parådets generalsekreterare, dressed to the Sccretary au Sccrétaire Général du vilket träder i kraft från General of the Council of Conseil de I'Europe et qui den dag det har mottagits. Europe which shall become prendra cffet å la date de effective as from the date of sa reception. its receipt.
3. A Contracting State 3. L'Etat Contractant qui 3. Fördragsslutande stat, which has made a reserva- a formulé une réserve au som gjort förbehåll i fråga tion in respect of any provi- sujet d'une disposition de Ia om någon bestämmelse i sion of this Convention may présente Convention ne peut konventionen, kan ej kräva not claim the application of prétendre å F'application de av annan fördragsslutande that provision by any other cette disposition par un autre stat att denna bestämmelse
Prop. 1972: 98 184
State; it may, however, if Etat; toutefois, il peut, si Ja skall tillämpas. Staten kan its reservation is partial or réserve est partielle au con- dock, om förbehållet är conditional, claim the ap- ditionelle, prétendre å Pap- partiellt eller villkorligt, kräplication of that provision lication de cette disposition va att bestämmelsen tillämin so far as it has itself ac- dans la mesure ou il I'a ac- pas i den mån den själv har cepted it. ceptée. godkänt densamma.
Article 62 Article 62 Artikel 62 :
1. Any Contracting State 1. Tout Etat Contractant 1. Fördragsslutande stat may at any time, by deciara- peut å tout moment, indi- kan när som hest genom tion addressed to the Secre- quer au moyen d'une décla- förklaring till Europarådets tary General of the Council ration adressée au Secrétaire gencralsekreterare ange de of Europe, set out the legal Général du Conseil de PEu- lagbestämmelser som skall provisions to be included in rope, les dispositions légales upptas i bilagorna II och Appendicces II or lII to this a inclure dans les Annexes II till denna konvention. Convention. I ou II de la présente
Convention.
2. Any change of the na- 2. Toutc modification des "2. Ändring i de nationeltional provisions listed in dispositions nationales men- Ja bestämmelser som upptas Appendices II or HI shall be tionnées dans les Annexcs TI i bilagorna 11 celler III skall notified to the Secretary ou III doit åre notifiée au meddelas Europarådets ge- General of the Council of Scecrétaire Général du Con- neralsekreterare, om änd- Europe if such a change seil de [Europe si elle rend ringen medför att uppgifrenders the information in inexacte Pinformation don- terna i bilagorna blir oriktithese Appendices incorrect. née par ces Annexes. ga.
3. Any changes made in 3. Les modifications ap- 3. Ändringar i bilagorna Appendices II or IIL in ap- portées aux Annexes II ou II eller III enligt första elplication of the preceding HI en application des para- ler andra stycket i denna paragraphs shall take effect graphes pråécédents pren- artikel skall träda i kraft i in each Contracting State nent effet pour chaque Etat fördragsslutande = stat en one month afier the date of Contractant, un mois aprés månad efter den dag staten their notification' by the Ja date de leur notification underrättats om ändringen Sceretary General of the par le Secrétaire Général du av Europarådets generalsek- Council of Europe. Conseil de I' Europe. retcerare.
Article 63 Article 63 Artikel 63
1. Each Contracting State 1. Tout Etat Contractant 1. Fördragsslutande stat shall, at the time of deposit- doit, au moment du dépöt skall för denna konventions ing its instrument of rati- de son instrument de rati- tillämpning vid deponeringfication, acceptance or ac- fication, d'acceptation ou en av instrument rörande cession supply the Secretary d'adhésion, fournir au Secré- ratifikation, godkännande Gencral of the Council of taire Général du Conseil de eller anslutning lämna Euro- Europe with relevant infor- P'Europe toutes informations parådets generalsekreterare mation on the sanctions ap- utiles concernant les sanc- erforderliga — upplysningar plicable in that State and tions applicables dans cet om de påföljder som tilltheir enforcement, for the Etat et l'exécution de celles- lämpas i staten och verkstälpurposes of the application ci en vue de Papplication de ligheten av dessa. of this Convention. "Ja présente Convention.
2. Any subsequent change 2. Toute modification ul- 2. Senare ändringar som which renders the informa- térieure qui rend inexactes gör upplysningar enligt fötion supplied in accordance Jes informations fournies en regående stycke = oriktiga with the previous paragraph vertu du paragraphe précé- skall även meddelas Euro-
Prop. 1972: $$ 185
incorrect, shall also be noti- dent Got également é&tre parådets generalsekreterare. fied to the Secretary General communiquée au Sccrétaire of the Couacil of Europe. Général du Conseil de TEu-
rope.
Article 64 Article 64 Artikel 64
1. This Convention af- 1. La présente Conven- 1. Denna konvention infects neither the rights and tion ne porte atteinte ni avx verkar icke på vare sig rätthe undertakings derived droits et obligations décou- tigheter eller åtaganden som from extradition treaties and lant des traites d'extradition härrör från utlämningstrakinternational multilateral et des Conventions interna- tater eller internationella Conventions concerning spe- tionales multilatérales con- multilaterala konventioner cial matters. nor provisions cernant des maticres spécia- rörande särskilda ämnen elconcerning matters which les, ni aux dispositions qui ler bestämmelser rörande are dealt with in the present concernent les matieres qui ämnen som behandlas i den- Convention and which are fom Fobjet de Ja présente na konvention och som även contained in other existing Convention et aui sont con- är intagna i andra gällande Conventions between Con- tenues dans dautres Con- konventioner mellan förtracting States. ventions cexistant entre Etats dragsslutande stater.
Contractants.
2. The Contracting States 2. Les Etats Contractants 2. De — fördragsslutande mav not conclude bilateral ne pourront conclure entre staterna får ej ingå bilateraor multilateral agreements eux des accords bilatéraux la eller multilaterala överwith once another on the ov multilatéraux relatifs aux enskommelser med varandra matters dealt with in this questions réglées par la pré- i ämnen som behandlas i Convention, except in order sente Convention que pour denna konvention utom för to supplement its provisions compléter les dispositions att göra tillägg till konvenor facilitate application: of de celle-ci ou pour faciliter tionens bestämmelser eller the principles embodied in Fapplication des principes underlätta tillämpningen av it. qui y sont contenus. dess principer.
3. Should two or more 3. Toutefois, si deux au 3. Har emellertid två el- Contracting States, however, plusieurs Etats Contractants ler flera fördragsslutande have already established ont établi ou viennent å stater redan reglerat sina intheir relations in this matter établir teurs relations sur la bördes förhållanden på deton the basis of uniform base d'une Jégislation uni- ta område på grundval av legislation, or instituted a forme ou d'un régime parti- enhetlig lagstiftning eller special system of their own, culier, i!s auront la faculté tillskapat ett särskilt system or should they in future do de régter leurs rapports mu- för sin räkning eller skulle so, thev shall be entitled 10 tucls en Ja maticre en sc ba- de göra så i framtiden, är regulate those relations ac- sant exclusivement sur ces de berättigade att reglera cordingly, notwithstanding systemes nonobstant le dis- sina förhållanden i enlighet the terms of this Conven- positions de ta présente Con- därmed utan hinder av betion. vention. stämmelserna i denna kon-
vention.
4. Contracting States ceas- 4. Les Etats Contractants 4. Fördragsslutande stater ing to apply the terms of qui viendraient å exclure de som i enlighet med tredje this Convention to their mu- Jeurs rapports mutnuels I'ap- stycket i denna artikel upptual relations in this matter lication de la présente Con- hör att tillämpa konventioshall notify the Secretary vention conformément aux nens bestämmelser på sina General of the Council of dispositions du paragraphe inbördes förhållanden på Europe to that effect. précédent adresseront ä cet detta område skall underrät-
effet une notification au ta Europarådets generalsek-
Prop. 1972: 98 186
Secrétaire Général du Con- reterare härom.
seil de PEurope.
Article 65 Article 65 Artikel 65
The European Committee Le Comité Européen pour Europarådets kommitté on Crime Problems of the les Problémes Criminels du för brottslighetsfrågor skall Council of Europe shall be Conseil de I'Europe suivra hållas underrättad om tillkept informed regarding the F'exécution de Ia présente lämpningen av denna konapplication of this Conven- Convention et facilitera au- vention och skall göra vad tion and shall do whatever tant que de besoin Ic régle- som behövs för att underis needful to facilitate a ment amiable de toute diffi- Jätta en vänskaplig lösning friendly settlement of any culté å laquelle T'exécution av varje svårighet som kan difficulty which may arise de ia Convention donnerait uppstå vid tillämpningen. out of its execution. lieu.
Article 66 Article 66 Artikel 66
1. This Convention shall 1. La pråsente Conven- 1. Denna konvention skall remain in force indefinitely. tion demeurera en vigucur förbli i kraft under :obe-
sans limitation de durée. gränsad tid,
2. Any Contracting State 2. Tout Etat Contractant 2. Fördragsslutande stat may, insofar as it is con- pourra, en ce qui le con- kan för sitt vidkommande cerned, denounce this Con- cerne, dénoncer la présente uppsäga konventionen gevention by means of a noti- Convention en <adressant nom en till Europarådets fication addressed to the une notification au Secré- generalsekreterare ställd un- Secretary General of the taire Général du Conseil de derrättelse. Council of Europe. PEurope.
3. Such denunciation shall 3. La dénonciation pren- 3. Uppsägningen träder i take effect six months after dra effet six mois apréös la kraft sex månader efter den the date of receipt by the date de la réception de la dag då generalsekreteraren Secretary General of such notification par 1e Secré- mottog underrättelsen. notification. taire Gåénéral.
Article 67 Article 67 Artikel 67
The Secretary General of Le Secrétaire Général du Europarådets generalsekthe Council of Europe shall Conseil de T' Europe notifiera reterare skall underrätta de notify the member States aux Etats membres repré- av rådets medlemsstater som represented on the Com- sentés au Comité des Mi- är representerade i ministermittee of Ministers of the nistres du Conseil et å tout kommittén och varje stat, Council, and any State that Etat ayant adhéré å la som har anslutit sig till denhas acceded to this Con- présente Convention : na konvention, om vention, of:
(a) any signature; (a) toute signature; (a) undertecknande;
(b) any deposit of an in- (bh) le dépöt de tout in- (b) deponering av ratifistrument of ratification, ac- strument de = ratification, kations-, godkännande- eller ceptance or accession; d'acceptation ou d"adhésion: anslutningsinstrument;
(ce) any date of entry (ce) toute date d'entrée en (c) dagar för konventiointo force of this Convention vigueur de la présente Con- nens ikraftträdande enligt in accordance with Article vention conformément å artikel 58; 58 thereof; son article 58;
(d) any declaration re- (d) toute déclaration recue (d) förklaring enligt articeived in pursuance of Ar- en application du para- kel 19 andra stycket; ticle 19, paragraph 2; graphe 2 de Particle 19:
Prop. 1972: 98 187
(e) any declaration re- (e) toute déclaration recue (e) förklaring enligt articeived in pursuance of Ar- en application du para- kel 44 fjärde stycket; ticle 44, paragraph 4; graphe 4 de Particle 44;
(f) any declaration = re- (f) toute déclaration regue (f) förklaring enligt articeived in pursuance of Ar- en application de TPVarticie kel 60; ticle 60; 60:
(2) any reservation made (2) toute réserve formulée (g) förbehåll enligt artiin pursuance of the pro- en application des disposi- kel 61 första stycket och visions of Article 61, para- tions du paragraphe 1: de återtagande av sådant för-
graph 1, and the withdrawal Farticle 61 ou retrait d'une behåll; of such reservation: telle réserve:
(k) any declaration re- (Ah) toute déclaration regue (h) förklaring enligt articeived in pursuance of Ar- en application du para- kel 62 första stycket och
graphe 1Ier de Particle 62 ticle 62, paragraph 1, and därpå följande underrättelany subsequent notification et toute notification ulté- se enligt andra stycket i received in pursuance of ricure regue en application samma artikel; that Article, paragraph 2: du paragraphe 2 de cet ar-
ticle:
(i) any information re- (0 toute information regue
(i) upplysning enligt arti-
en application du paraceived in pursuance of Ar- kel 63 första stycket och
graphe 1er de Uarticie 63 et ticle 63, paragraph 1, and därpå följande underrättel-
toute notification ultérieure any subsequent notification se enligt andra stycket i
regue en application du received in pursuance of samma artikel;
paragraphe 2 de cet article: that Article, paragraph 2;
(j) toute notification rela-
(j) any notification con- (j) underrättelse om bila-
tive aux accords bilatéraux teral eller multilateral övercerning the bilateral or mul-
ou multilatéraux concelus en tilateral agreements con- enskommelse enligt artikel
application du paragraphe cluded in pursuance of Ar- 64 andra stycket celler rö-
2 de PFarticle 64 ou relative ticle 64, paragraph 2, or rande enhetlig lagstiftning
å une législation uniforme concerning uniform Iegisla- enligt artikel 64 tredje styc-
introduite en application du tion introduced in pursuance ket;
paragraphe 3 de Particle of Article 64, paragraph 3;
64;
(k) toute = notification (k) underrättelse — enligt
(k) any notification re-
regue en application des artikel 66 och dagen då uppceived in pursuance of Ar-
dispositions de Particle 66 sägningen träder i kraft. ticle 66, and the date on
et la date å Jaquelle la which denunciation takes ef-
dénonciation prendra effet. fect.
Article 68 Articie 68 Artikel 68
This Convention and the La présente Convention Denna konvention samt declarations and = notifica- et les déclarations et notifi- förklaringar och underrättions authorised thereunder cations qu'elle autorise ne telser enligt Konventionen
shall apply only to the en- s'appliqueront qu'å I'exécu- skall tillämpas endast på forcement of decisions ren- tion 'des décisions inter- verkställighet av avgörandered after the entry into venues postérieurement å den som meddelats sedan
force of the Convention be- son entrée en vigueur entre konventionen har trätt i tween the Contracting States les Etats Contractants in- kraft mellan vederbörande concerned. téressés. stater.
In witness whereof the En foi de quoi, les sous- Till bekräftelse varpå unundersigned, being = duly signés, dåment autorisés å dertecknade, därtill veder-
Prop. 1972: 98 188
authorised = thereto, have cet effet, ont signé la pré- börligen bemyndigade, har signed this Convention. sentic Convention. underskrivit denna konven-
tion.
Done at The Hague, this Fait ä La Hayc, Ice 28 Som skedde i Haag den 28th day of May 1970 in mai 1970. en francais et en 28 maj 1970 på engelska English and French, both anglais, Iles deux textes och franska, vilka båda texis being equally authori- faisant également foi, en un texter äger lika vitsord, i ett tative in a single copy which seul exemplaire, qui sera exemplar, som skall förvashall remain deposited in déposé dans les archives du ras i Europarådets arkiv. the archives of the Council Conseil! de Y' Europe. Le Se- Europarådets gencralsekreof Europe. The Secretary crétaire Général du Conseil terare skall översända be- General of the Council of de T'Europe en communi- styrkt avskrift därav till Europe shall transmit certi- guera copic certifiée con- varje stat som undertecknat fied copies to each of the forme å chacun des Etats eller anslutit sig till konvensignatory and acceding Sta- signataires et adhérents. tionen. tes.
Appendix I Annexe I Bilaga I
Each Contracting State Chacun des Etats Con- Fördragsslutande stat kan may deciare that it reserves tractants peut déclarer cqu'il förklara att den förbehåller the right: se réserve le droit : sig rätten:
(a) to refuse enforcement, (a) de refuser F'exécution (a) att vägra verkställigif it considers that the sen- sil estime que la condam- het om den anser att domen tence relates to a fiscal or nation concerne unc infrac- gäller fiskaliskt brott eller religious offence; tion d'ordre fiscal ou re- religiöst brott;
ligicux:
(b) to refuse enforcement (b) de refuser Fexécution (b) att vägra verkställigof a sanction for an act d'une sanction prononcée het av påföljd för gärning, which according to the law en raison d'un fait qui, con- vilken enligt lagen i den anof the requested State could formément å sa loi. aurait modade staten skulle ha have been dealt with only by été de Ja compétence cex-
kunnat handläggas endast an administrative authority; clusive d'une autorité ad-
av administrativ myndighet;
ministrative;
(c) to refuse enforcement (c) de refuser I'exécution (-; alt vägra verkställigef a European eriminal dun jugement = répressif het av curopcisk brottmålsjudgment which the authori- curopéen rendu par les auto- dom, vilken myndighet i tics of the requesting State rites de VEtat requérant å den anmodande staten medrendered on a date when, une date ot action pénale delat vid en tidpunkt då enunder its own law, the crim- pour l'infraction qui y a été ligt dess egen lag åtal för inal proceedings in respect sanctionnéc, =:aurait — été brott, som bestraffats ge-
couverte par la prescription nom domen, skulle ha vacf the offence punished by
selon sa propre Ioi; rit preskriberat; the judgment would have been precluded by the lapse of iume;
id) de refuser Pexecution (d) att vägra verkställig-
(d) to refuse the enforcemeni of sanctions rendered des jugements par défaut et het av utevarodom och in absentia and "”ordon- des ordonnances pånales ou ”ordennance pénale” eller nances pånales” or of one of d'une de ces catégories de endera av dessa typer av these categories of decisions décisions seulement; avgöranden; only;
(e) to refuse the applica- (e) de refuser Fapplica- (ce) att vägra tillämpning t:on of the provisions of tion des dispositions de Far- av bestämmelserna i artikel
Prop. 1972: 98 189
Article 8 where this State ticie 8 dans les cas ot il a 8 i fall då staten har urhas an original competence une compétence originaire sprunglig behörighet och att and to recognise in these et de ne reconnaitre, dans 1 dessa fall endast erkänna cases only the equivalence ces cas, que JF'équivalence som tillräckliga de handof acts interrupting or sus- des actes accomplis dans lingar vilka har vidtagits i pending — time = limitation F'Etat requérant et qui ont den anmodande staten och which have been accom- un effet interruptif ou sus- som där avbryter eller susplished in the requesting pensif de prescription: penderar preskription; Stale;
(f) 10 accept the applica- (f) d'accepter Papplication (f) att godkänna tillämption of Part HI in respect du Titre Il seulement en ningen av del III med avof one of its two sections ce qui concerne I'une de ses seende på endast en av dess only. deux sections. två avdelningar.
Appendix II Annexe II Bilaga II List of offences other than offen- Liste dinfractions autres que les Förteckning över lagöverträdelser ces dealt with under criminal law infractions pénales som icke omfattas av strafflag
The following offences Aux infractions réprimées Följande =: lagöverträdelser shall be assimilated to of- par la loi pénale doit étre skall likställas med brott fences under criminal law: assimilé : mot strafflag: — in France: — en France : — i Frankrike:
Any unlawful behaviour Tout comportement illé- överträdelse som bestraf-
sanctioned by a ”contra- gal sanctionné par une fas med ”contravention
vention de grande voi- contravention de grande de grande voirie” rie”. voirie.
— in the Federa! Republic — en République Fédérale — i = Förbundsrepubliken
of Germany: d"Allemagne : Tyskland:
Any unlawful behaviour Tout comportement illé- överträdelse som hand-
dealt with according to gal pour lequel est pré- läggs enligt lagen om
the procedure laid down vue la procédure instau- överträdelse av = ord-
in Act on violations of rée par la loi sur Iles vio- ningsföreskrifter (Gesetz
Regulations (Gesetz iber lations de prescriptions uber Ordnungswidrig-
Ordnungswidrigkeiten) d'ordre (Gesetz uber Ord- keiten) den 24 maj 1968
of 24 May 1968 (BGBL nungswidrigkeiten) du (BGBL 1968, I 481)
1968, I 481). 24 mai 1968 (BGBL
1968, I 481). — in Italy: — en italie : — i Italien:
Any unlawful behaviour Tout comportement illé- överträdelse som avses i
to which is applicable gal auquel est applicable lag nr 317 den 3 mars
Act No. 317 of 3 March la loi n? 317 du 3 mars 1967. 1967. 1967.
Appendix III Annexe DI Bilaga III List of <Ordonnances Pénales” Liste des «Ordonnances Pénales» Förteckning över ”ordonnances
ptnales” Austria Autriche
Österrike
Strafverfiigung (Articles Strafverfiigung (Articles Strafverfiigung (460-62 460—362 of the Code of Cri- 460—62 du Code de Procé- $$ lagen om rättegång i minal Procedure). dure Pénale). brottmål). Denmark Danemark Danmark
Bådeforeleg or Udenret- Bådeforeleg ou Udenret- Bådeforeleg eller Udenlig bödevedtagelse (Article lig bödevedtagelse (Article retlig bodevedtagelse (931 8
Prop. 1972: 98 190
931 of the Administration 931 de la loi sur Padminis- retsplejeloven). of Justice Act). tration de la justice).
France France Frankrike
1. Amende de Composi- 1. Amende de composi- 1. Amende de Composition (Articles 524—528 of tion (Articles 524-528 du tion (524—528 §§ lagen om the Code of Criminal Proce- Code de Procédure Pénale rättegång i brottmål jämdure supplemented by Ar- et les Articles R 42—R 50). förda med R 42—R 50 838). ticles R 42—R 50).
2. Ordonnance pénale ap- 2, Ordonnance pénale ap- 2. Ordonnance = pénale, plied only in the depart- pliquée uniquement dans les som används endast i ments of the Bas-Rhin, the döépartements du Bas-Rhin, departementen . Bas-Rhin, Haut-Rhin and the Moselle. du Haut-Rhin et de la Mo- Haut-Rhin och Moselle.
selle.
Federal Republic of Republique Federale & Alle- Förbundsrepubliken Tysk- Germany magne land
1. Strafbefehl (Articles 1. Sirafbefehl — (Articles 1. Strafbefehl (407—412 407—412 of the Code of 407—412 du Code de Pro- 8§ lagen om rättegång i Criminal Procedurc). cédure Pånale). brottmål).
2. Strafverfiigung (Arti- 2. Strafverfiigung (Arti- 2. Strafverfiigung (413 8 cle 413 of the Code of Cri- cle 413 du Code de Procé- lagen om rättegång i brottminal Procedure). dure Pénale) mål).
3. Bussgeldbescheid (Ar- 3. Bussgeldbescheid (Ar- 3. Bussgeldbescheid (65 ticles 65—66 of Act of 24 ticles 65—66 de la loi du 24 -—66 §§ lagen den 24 maj May 1968 — BGBL 1968 I, mai 1968 — BGBL 1968 1, 1968 — BGBL 1968 I, 481). 481). : 481).
Italy Italie Italien
1. Decreto penale (Arti- 1. Decreto penale (Arti- 1. Decreto penale (506— cles 506—10 of the Code of cles 506—10 du Code de 10 8§ lagen om rättegång i Criminal Procedure). Procédure Pénale). brottmål).
2. Decreto penale in fis- 2. Decreto penale en ma- 2. Decreto penale i fiskacal matters (Act of 7 Janu- tigre fiscale (loi du 7 janvier Ja mål (lagen den 7 januari ary 1929, No. 4). 1929, no 4). 1929, nr 4).
3. Decreto penale in nav- 3. Decreto penale en ma- 3. Decreto penale 1 naviigational matters (Articles tiére de navigation (Articles gationsmål (1242—43 388 1242-43 of the Code of 1242-—-43 du Code sur la navigationslagen). Navigation). : Navigation). |
4. Decision rendered in 4. Décision prononcée en 4. Beslut meddelat enligt pursuance of Act No. 317 vertu de la loi No 317 du 3 lagen nr 317 den 3 mars of 3 March 1967. mars 1967. 1967.
Luxembourg Luxembourg Luxembourg
1. Ordonnance = pénale 1. Ordonnance pénale (10i 1. Ordonnance pénale (Act of 31 July 1924 on the du 31 juillet 1924 concer- (lagen den 31 juli 1924 om organisation of "”"ordonnan- nant PForganisation des or- handläggning av ”ordonces pénales”). donnances påénales). nances pénales”).
2. Ordonnance pénale 2. Ordonnance pénale 2. Ordonnance pénale (Article 16 of Act of 14 (Article 16 de la loi du 14 (16 § lagen den 14 februari February 1955 on the Traf- fövrier 1955 concernant la 1955 om vägtrafik). fic on Public Highways). réglementation de Ia circula-
Prop. 1972: 98 191
tion sur toutes les voies pu-
bliques).
Norway Norvéege Norge
1. Forelegg (Articles 287 1. Forelegg (Articles 287 1. Forelegg (287—290 8§
— 290 of the Act on Judicial —290 de la loi sur Ia procé- straffeprosessloven). Procedure in Penal Cases). dure judiciaire en matiere pénale).
2. Forenklet forelegg (Ar- 2. Forenklet forelegg (ATt- 2. Forenklet forelegg (31 ticle 31 B of Traffic Code ticle 31 B du Code Routier B 3 ferdselsloven den 18 of 18 June 1965). du 18 juin 1965. juni 1965).
Sweden Suede Sverige
1. Strafföreläggande 1. Strafföreläggande 1. Strafföreläiggande
(Chapter 48 of the Code of (Chapitre 48 du Code de (48 Kap. rättegångsbalken).
Procedure). = Procédure).
2. Föreläggande av ord- 2, Föreläggande av ord- 2. Föreläggande av ord-
ningsbot (Chapter 48 of the ningsbot (Chapitre 48 du ningsbot (48 Kap. rätte-
Code of Proccdure). Code de Procédure). gångsbalken).
Switzerland Suisse Schweiz
1. Strafbefehl (Aargau, 1. Strafbefehl (Argovie, 1. Strafbefehl (Aargau,
Båle-Country, Båle-Town, Båle-Campagne, Båle-Ville, Basel (land), Bascl (stad),
Schaffhausen, Schwyz, Uri, Schaffhouse, Schwyz, Uri, Schaffhausen, Schwyz, Uri, Zug, Zurich). Zug, Zurich). Zug, Zärich).
Ordonnance pénale (Fri- Ordonnance pénale (Fri- Ordonnance pénale (Fri-
bourg, Valais). bourg, Valais). bourg, Valais).
2, Sirafantrag (Lower Un- 2. Strafantrag (Unterwal- 2. Strafantrag (Unterterwalden). den-le-Bas). walden-le-Bas).
3. Strafbescheid (St. Gal- 3. Strafbescheid — (Saint- 3. Strafbescheid (St. Gallen). Gall). len).
4. Strafmandaut (Bern, 4. Straäfmandat — (Berne, 4. Strafmandat (Bern, Graubinden, Solothurn, Grisons, Soleure, Unterwal- Graubiinden, Solothurn, Upper Unterwalden). den-le-Haut). Unterwalden-le-Haut).
5. Strafverfigung — (Ap- 5. Strafverfiigung — (Ap- 5. Strafverfiigung — (APppenzell Outer Rhoden, Gtla- penzell Rhodes Extérieures, penzell Ausser-Rhoden, rus, Schaffhausen, Thur- Glaris, Schaffhouse, Thur- Glarus, Schaffhausen, Thurgau). govie). gau).
6. Abwandlungserkennt- 6. Abwandlungserkennt- 6. Abwandlungserkenntnis (Lucerne). nis (Luccerne). nis (Luzern).
7. Bussenentscheid (Ap- 7. Bussenentscheid (Ap- 7. Bussenentscheid (Ap-
penzell Inner Rhoden). penzell Rhodes Intérieures). penzcl! Inner-Rhoden). 8. Ordonnance de con- 8. Ordonnance de con- 8. Ordonnance de con-
damnation (Vaud). damnation (Vaud). damnation (Vaud).
9. Mandat de répression 9. Mandat de répression 9. Mandat de répression (Neuchåtel). (Neuchåtel). (Neuchåtel).
10. Avis de contravention 10. Avis de contravention 10. Avis de contravention (Geneva, Vaud). (Geneve, Vaud). (Geneve, Vaud).
11. Prononcé préfectoral 11. Prononcé préfectoral 11. Prononcé préfectoral
(Vaud). (Vaud). (Vaud).
12. Prononcé de contra- 12. Prononcé de contra- 12. Prononcé de contravention (Valais). vention (Valais). vention (Valais).
Prop. 1972: 98 192
13. Deecreto di accusa (Ti- 13. Decreto di accusa 13. Decreto di accusa cino). (Tessin). (Ticino).
Turkey Turquie Turkiet
Ceza Kararnamesi (Arti- Ceza Kararnamesi (Arti- Ceza Kararnamesi (386
cles 386—91 of the Code of cles 386—91 du Code de —91 §§ lagen om rättegång
Criminal Procedure) and all Procédurce Pånale) et toutes i brottmål) samt alla andra
other decisions by which ad- les décisions par lesquelles beslut för vilka administraministrative authorities im- les autorités administratives tiv myndighet ålägger sankpose sanctioas. prononcent des peines. tion.
Prop. 1972: 98 193
Bilaga 2
(Departementspromemorians förslag)
1 — Förslag till
Lag om internationellt samarbete rörande verkställighet av påföljd för
brott
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser 18 I den mån det påkallas av överenskommelse som Sverige ingått med främmande stat kan Konungen förordna, att påföljd, som innebär frihetsberövande, böter eller förverkande och som ådömts någon genom dom i mål om ansvar för brott meddelad i den främmande staten, eller påföljd, som innebär böter eller förverkande och i den staten ålagts av annan myndighet än domstol, får verkställas i Sverige enligt denna lag.
I samband med förordnande enligt första stycket kan Konungen i den mån det påkallas eller eljest föranledes av överenskommelsen, förordna, att verkställighet av påföljd, som innebär frihetsberövande, böter eller förverkande och som ådömts någon genom dom meddelad av svensk domstol eller ålagts någon av svensk myndighet genom godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot får anförtros åt myndighet i den främmande staten.
28 Avser förordnande enligt 1 § verkställighet av dom eller annat avgörande meddelat i främmande stat som tillträtt den i Haag den 28 maj 1970 undertecknade curopeiska konventionen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar eller avser förordnandet verkställighet i sådan stat av påföljd som ådömts eller ålagts av svensk domstol eller annan svensk myndighet, gäller 4-—36 §§ i tillämpliga delar.
Gäller förordnandet annan främmande stat än som sägs i första stycket, meddelar Konungen behövliga bestämmesler om förfarandet vid prövning av fråga om verkställighet i Sverige av påföljd som ådömts eller ålagts i den främmande staten eller fråga om verkställighet i den främmande staten av påföljd som ådömts eller ålagts i Sverige. Bestämmelserna i 25—31 §§ skall dock gälla i tillämpliga delar.
3 8 Om synnerliga skäl föreligger, kan Konungen, även i annat fall än som avses i 1 8, för visst fall förordna, att påföljd som innebär frihetsberövande och som ådömts svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige genom dom eller annat avgörande meddelat av domstol eller annan behörig myndighet i främmande stat, får verkställas i Sverige enligt denna lag eller att påföljd som nu sagts och som här i landet ådömts eller ålagts medborgare eller någon som hade hemvist i viss främmande stat får anförtros myndighet i den främmande staten.
I fall som avses i första stycket äger 2 § andra stycket motsvarande tillämpning. 7— Riksdagen 1972.1 saml. Nr 98
Prop. 1972: 98 194
4 & Med curopeisk brottmålsdom förstås i denna lag sådan dom eller sådant avgörande som avses i I $ första stycket och som meddelats i stat vilken tillträtt den i 2 8 nämnda konventionen.
Med utevarodom förstås i denna lag europeisk brottmålsdom vilken meddelats utan att den som ådömts eller ålagts påföljden har varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol.
Verkställighet i Sverige av europeisk brottmålsdom
Allmänna bestämmelser 5 § Verkställighet i Sverige av curopeisk brottmålsdom får ske endast efter framställning av behörig myndighet i den främmande staten.
Europeisk brottmålsdom får ej verkställas här i landet
1. om domen ej har vunnit laga kraft eller påföljden av annan anledning ej får verkställas i den främmande staten,
2. om gärning som påföljden avser ej skolat utgöra brott enligt svensk lag, om den hade begåtts här i landet, eller gärningsmannen i sådant fall på annan grund ej skulle ha kunnat ådömas påföljd för gärningen.
3. om den dömde ej har hemvist i Sverige, såvida icke verkställighet här kan antagas förbättra möjligheterna till hans återanpassning eller den ädömda påföljden avser frihetsberövande och kan verkställas här i samband med verkställighet av annan sådan påföljd, som skall verkställas i Sverige, eller Sverige är den dömdes ursprungliga hemland,
4. om verkställighet i Sverige skulle vara oförenlig med grundläggande principer för rättsordningen här i landet,
5. om verkställighet här skulle strida mot Sveriges internationella förpliktelser,
6. om dom i mål om ansvar för samma gärning som omfattas av den curopceiska brottmålsdomen har meddelats här i landet eller här utfärdat strafföreläggande eller föreläggande om ordningsbot för samma gärning har godkänts,
7. om den dömde genom lagakraftägande dom, som meddelats i annan främmande stat än den stat som gjort framstillning om verkställighet, för samma gärning frikänts från ansvar eller dömts till påföljd, som har verkställts i sin helhet eller håller på att verkställas cller har bortfallit på grund av att nåd eller amnesti beviljats i nämnda stat, eller om den dömde genom sådan dom förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts,
8. om verkställighet i Sverige i övrigt skulle strida mot den i 2 8 nämnda konventionen.
6 § Framställning som avses i 5 § första stycket kan avslås.
1. om gärning som avses med den utländska domen utgör politiskt eller militärt brott,
2. om det finnes synnerliga skäl antaga att den utländska domen föranletts eller den däri bestämda påföljden skärpts av hänsyn till ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt,
3. om gärning som påföljden avser omfattas av här i landet pågående förundersökning, väckt åtal, utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, eller om väckt åtal nedlagts eller beslut om att åtal cj skall väckas eller om åtalsunderlåtelse har meddelats,
4. om gärning som påföljden avser icke har begåtts i den stat där påföljden ådömts,
Prop. 1972: 98 195
5. om påföljden ej kan verkställas här i landet,
6. om det kan antagas att påföljden kan verkställas i den främmande staten,
7. om den dömde vid tiden för brottet ej fyllt 15 år,
8. om en tillämpning av 35 kap. 7—10 8 eller 36 kap. 10 § brottsbalken skulle innebära att påföljden bortfallit.
Har i den främmande staten vidtagits åtgärd som enligt lagen i den staten medför att tiden för bortfallande av påföljd uppskjutes, skall åtgärden ha samma verkan här i landet vid tillämpning av första stycket 8.
78 Avser den europeiska brottmålsdomen två eller flera brott och föreligger hinder mot verkställighet såvitt avser något eller några brott, kan framställningen i sin helhet avslås, om ej i domen eller i övrigt i framställningen har angivits vilken del av påföjden som motsvarar detta eller dessa brott.
Prövning av framställning om verkställighet 8 & Framställning som avses i 5 § första stycket göres hos Konungen.
Finner Konungen uppenbart att hinder mot verkställighet möter enligt 1 eller 5 §, skall framställningen omedelbart avslås. I fråga om avgörande som avses i 4 § andra stycket får framställningen dock cj avslås enbart på den grund att avgörandet ännu ej vunnit laga kraft.
Konungen prövar om framställningen skall avslås på grund av förhållande som avses i 6 § 1, 4, 5 eller 6. Konungen kan avslå framställningen om det är uppenbart att förhållande som avses i 6 8 2, 3, 7 eller 8 eller 7 § föreligger.
Avslås ej framställningen skall Konungen överlämna den till riksåklagaren för vidare handläggning.
9 & Sedan framställning om verkställighet överlämnats till riksåklagaren enligt 8 §, gör riksåklagaren ansökan till rätten om dess prövning av framställningen, om ej annat följer av 16 § eller 19—22 88.
Om rättens handläggning och avgörande med anledning av framställning enligt första stycket gäller i tillämpliga delar rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål, om ej annat följer av denna lag.
Vid förhandling i mål om verkställighet av utländsk brottmålsdom skall den dömde höras personligen, om han begär det. Är den dömde berövad friheten i den stat där domen meddelats, får dock förhandling äga rum i den dömdes frånvaro, även om han begärt att bli hörd personligen. I sådant fall får rätten dock ej bestämma påföljd enligt 12 8 förrän den dömde varit i tillfälle att bli personligen hörd i rätten.
10 8 I mål enligt 9 8 prövar rätten om annat hinder mot verkställighet möter än som avses i 6 § 1, 4, 5 eller 6.
Ny prövning av ansvarsfrågan får ej ske i målet.
11 8 Finner rätten hinder icke möta mot verkställighet 'här i landet, bestämmer rätten, med iakttagande av bestämmelserna i 12—15 §§, ny påföljd enligt vad i svensk lag är föreskrivet om påföljd för brott av ifrågavarande slag.
12 8 Har frihetsberövande påföljd ådömts genom den utländska domen, får rätten ej bestämma strängare påföljd än i denna dom. Detta Ti— Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 98
Prop. 1972: 98 196
gäller även om denna påföljd är lindrigare än den lindrigaste påföljd som enligt svensk lag kan följa på brottet eller brotten.
Utgör den ådömda påföljden böter bestämmer rätten, med tillämpning av den växelkurs som gäller på dagen för beslutet, ett bötesbelopp som i svenska kronor motsvarar beloppet av de ådömda böterna. Förskyller brottet eller brotten enligt svensk lag penningböter, får dock icke högre bötesbelopp än 500 kronor bestämmas. Förskyller brottet eller brotten enligt svensk lag dagsböter, får ej bestämmas högre bötesbelopp än sextiotusen kronor eller om påföljden avser flera brott, nittiotusen kronor.
Med iakttagande av att icke i något fall får bestämmas högre bötesbelopp än som svarar mot beloppet av de ådömda böterna får rätten bestämma högre bötesbelopp än som följer av första stycket, om strängare påföljd än böter kunnat följa på brottet eller brotten enligt svensk lag.
13 8 Vid bestämmande av påföljd enligt 12 § skall den dömde räknas till godo, dels vad han kan ha utstått av den påföljd som ådömts genom den utländska domen, dels tid varunder han med anledning av brott som avses med påföljden varit anhållen eller häktad i den främmande staten eller här i landet.
14 8 Har genom den europeiska brottmålsdomen pengar förklarats förverkade, bestämmer rätten med tillämpning av den växelkurs som gäller på dagen för beslutet ett motsvarande förverkandebelopp i svenska kronor.
Har annan egendom än pengar förklarats förverkad, får rätten förklara sådan egendom förverkad endast om egendomen kunnat förklaras förverkad enligt svensk lag, därest lagföring hade ägt rum i Sverige.
15 8 Vid tillämpning av rättegångsbalkens bestämmelser på mål som avses i 9 8 bedömes frågan, vilket straff som är stadgat för eller kan följa på visst brott, enligt svensk lag. Utgör den ådömda påföljden cndast böter skall dock icke i något fall svårare straff än böter anses kunna följa på brottet.
16 8 Har genom den utländska domen cj ådömts annan påföljd än böter eller förverkande, kan riksåklagaren i stället för att göra ansökan till rätten enligt 9 § första stycket, själv pröva framställningen och med tillämpning av 48 kap. rättegångsbalken utfärda strafföreläggande för det brott som avses med den ådömda påföljden. I fråga om riksåklagarens prövning enligt denna paragraf äger 10 och 11 §§, 12 § andra och tredje styckena samt 13—15 §§ motsvarande tillämpning.
Tvångsåtgärder 17 8 Har stat som tillträtt den i 2 § nämnda konventionen på diplomatisk väg meddelat, att den ämnar göra framställning som avses i 5 § första stycket eller bar sådan framställning gjorts, kan riksåklagaren anhålla den dömde. På ansökan av riksåklagaren kan rätten besluta om häktning av den dömde. Beslut om anhållande eller häktning får meddelas endast om brottet är av den svårighetsgrad att anhållande eller häktning kan äga rum enligt 24 kap. rättegångsbalken och det skäligen
Prop. 1972: 98 197
kan befaras att den dömde skall avvika eller, i fall då den utländska do- ' men meddelats efter förhandling vid vilken den dömde ej varit personligen närvarande, att han undanröjer bevis. I fråga om anhållande eller häktning enligt denna paragraf gäller i övrigt bestämmelserna i 24 kap. rättegångsbalken. Den anhållne eller häktade skall dock friges senast när den sammanlagda tid han i den främmande staten och här i Jandet varit berövad friheten med anledning av det brott påföljden avser uppgår till tid som i den utländska domen bestämts för frihetsberövande påföljd. I fall då den dömde anhållits eller häktats innan framställning om verkställighet gjorts, skall den dömde friges senast efter 18 dagar, om icke framställning om verkställighet gjorts dessförinnan.
18 8 Har genom den utländska domen egendom förklarats förverkad, kan sådan egendom tagas i beslag sedan framställning gjorts enligt 5 8 första stycket, om beslag kunnat ske, därest lagföringen skett vid svensk domstol. Beslut om beslag meddelas av riksåklagaren eller rätten. I fråga om beslag enligt denna paragraf gäller i övrigt bestimmelserna i 27 kap. rättegångsbalken.
Särskilda bestämmelser om utevarodom 19 3 Utevarodom får icke verkställas i Sverige innan föreskrifterna i 20—22 §§ har iakttagits. Detta gäller dock ej om utevarodomen meddelats på talan av den dömde.
20 8 Sedan framställning om verkställighet av utevarodom enligt 8 8 överlämnats till riksåklagaren, skall den dömde deiges domen och underrättas om att han inom 30 dagar från delfåendet kan föra talan om omprövning av domen (opposition) hos riksåklagaren. Anför den dömde ej opposition inom föreskriven tid tillämpas härefter bestämmelserna i 9—16 88. Anför den dömde opposition inom föreskriven tid med begäran att hans talan prövas av behörig domstol i den främmande staten, överlämnar riksåklagaren handlingarna i ärendet till utrikesdepartementet som med översändande av handlingarna underrättar behörig myndighet i den främmande staten. Begär den dömde prövning vid svensk domstol eller anför han opposition utan angivande av var han vill att hans talan prövas, gör riksåklagaren hos rätten ansökan om förhandling för prövning av den dömdes talan.
21 8 När ansökan som avses i 20 § andra stycket inkommit till rätten, kallar rätten den dömde att inställa sig vid förhandling inför rätten. Förhandling får ej utan den dömdes samtycke hållas förrän 21 dagar förflutit från det den dömde personligen delgivits kallelsen. Inställer sig icke den dömde vid förhandling som avses i första stycket eller finner rätten av annat skäl oppositionen ej kunna upptagas till prövning, skall den dömdes talan avvisas. Sedan avvisningsbeslut vunnit laga kraft tillämpas bestämmelserna i 9—16 8§. Upptager rätten opposition till prövning, gäller därefter rörande sakens handläggning rättegångsbalkens bestämmelser om rättegång i brottmål. Fråga om ansvar för gärning som avses med utvarodomen får härvid prövas utan hinder av bestämmelserna i 2 kap. 5 a & och 35 kap. 1—6 88 brottsbalken. Gärningen skall bedömas som om den begåtts här
Prop. 1972: 98 198
i landet. Åtgärd för väckande av åtal eller förundersökning, som vidtagits i den främmande staten enligt dess lag, skall tillerkännas verkan som om åtgärden vidtagits här i landet. Sådan åtgärd får dock ej tillerkännas annan verkan än den har enligt lagen i den främmande staten.
22 8 Upptager domstol i den främmande staten av den dömde enligt 20 § anförd opposition till saklig prövning, förfaller framställningen om verkställighet av den ådömda påföljden. Avvisar den utländska domstolen oppositionen och vinner avvisningsbeslutet laga kraft, tillämpas härefter bestämmelserna i 9—16 §§.
Övriga bestämmelser 23 8 Är den dömde berövad friheten i den främmande staten när han för verkställighet av där ådömd påföljd överförs till Sverige, får han ej med anledning av annat brott, vilket begåtts innan han överfördes hit, lagföras, anhållas eller häktas eller berövas friheten för verkställighet av påföljd eller underkastas annan inskränkning i sin personliga frihet, om icke behörig myndighet i den främmande staten lämnat sitt samtycke till åtgärden eller den dömde under en sammanhängande tid av 45 dagar haft möjlighet att lämna landet men ej gjort detta eller efter att ha lämnat landet frivilligt återvänt hit.
Första stycket utgör ej hinder mot att åtgärder vidtages för att verkställa beslut om den dömdes avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning eller för att avbryta åtals- eller påföljdspreskription.
24 8 I fråga om verkställighet av påföljd som bestämts enligt 11—16 88 gäller vad i allmänhet är föreskrivet om verkställighet av påföljd som ådömts genom svensk domstols lagakraftägande dom, om annat ej följer av denna lag.
Verkställigheten skall upphöra om den främmande staten meddelar, att den beviljat den dömde nåd eller amnesti eller upptagit den utländska brottmålsdomen till ny prövning eller att i den staten meddelats annat beslut, som enligt lagen i den staten medför att den ådömda påföljden ej längre får verkställas.
Utgör påföljden böter, får åtgärd för verkställighet här i landet ej äga rum för bötesbelopp som den dömde betalat till behörig myndighet i den främmande staten innan han delgavs framställningen om verkställigbet. Beslut om anstånd eller avbetalning som meddelats av behörig myndighet i denna stat innan framställningen gjordes skall även beaktas vid tillämpning av första stycket.
Verkställighet i Sverige av annan utländsk brottmålsdom 25 8 Skall enligt förordnande som avses i 2 § andra stycket eller 3 § verkställighet ske här i landet av påföljd, som ådömts eller ålagts av domstol eller annan myndighet i främmande stat, vilken ej tillträtt den i 2 8 nämnda konventionen, gäller i fråga om sådan verkställighet vad som är föreskrivet om verkställighet av påföljd som ådömts genom svensk domstols lagakraftägande dom, om cj annat följer av vad nedan sägs.
Skall enligt förordnandet verkställighet ske i Sverige utan att ny påföljd bestämts av svensk domstol eller annan myndighet enligt svensk
Prop. 1972: 98 | 199
lag, får verkställighet äga rum utan hinder av att påföljden är strängare än den som enligt svensk lag kunnat följa på brottet eller brotten. Ådömda böter får verkställas, även om bötesbeloppet överstiger det högsta bötesbelopp som kunnat ådömas enligt svensk lag. Innebär den ådömda påföljden frihetsberövande, äger bestämmelserna i svensk Jag om verkställighet av fängelse motsvarande tillämpning.
Verkställighet i fall som avses i denna paragraf får icke i något fall ske på sådant sätt att påföljden blir att anse som svårare än den påföljd som ådömts i den främmande staten. Vid verkställigheten skall avräkning från påföljden ske för vad den dömde kan ha utstått därav i den främmande staten och för tid varunder han med anledning av brott som avses med påföljden varit anhållen eller häktad i den främmande staten eller här i landet.
Verkställighet utomlands av svensk brottmålsdom
Allmänna bestämmelser 26 § Fråga om verkställighet i fträmmande stat av sådan här i landet ådömd eller ålagd påföljd som omfattas av förordnande enligt 1 eller 3 3 upptages av kriminalvårdsstyrelsen. Styrelsen överlämnar framställ-
ning om sådan verkställighet jämte domen eller föreläggandet och öv-
riga handlingar i ärendet till utrikesdepartementet, som på diplomatisk väg vidarebefordrar framställningen till behörig myndighet i den främmande staten.
Framställning enligt första stycket får ej göras, om med motsvarande tillämpning av 5 8 1-—38 hinder mot verkställighet i den främmande staten kan antagas föreligga.
27 8 Sedan framställning gjorts enligt 26 8, får verkställighet av påföljd som avses med framställningen ej påbörjas här i landet, om icke den dömde är häktad och fråga är om påföljd som innebär frihetsberövande.
Den ådömda påföljden skall dock verkställas här i landet, om kriminalvårdsstyrelsen återkallar framställningen, innan den främmande staten meddelat att den ämnar upptaga framställningen till slutlig prövning, eller om den främmande staten meddelar att framställningen avslagits, att den avstår från att verkställa påföljden eller att verkställighet ej kan äga rum i den främmande staten.
Särskilda bestämmelser om utevarodom m. m. 28 8 Görs med stöd av förordnande som avses i 2 § första stycket framställning enligt 26 § om verkställighet av utevarodom och har den dömde anfört opposition mot avgörandet hos behörig myndighet i den främmande staten med begäran att hans talan prövas vid svensk domstol, gör riksåklagaren ansökan hos rätten om förhandling för prövning av den dömdes talan. I fråga om sådan förhandling äger 21 8 första stycket och andra stycket första punkten tillämpning.
Avvisas oppositionen och vinner avvisningsbeslutet laga kraft, sänder rätten underrättelse om beslutet till utrikesdepartementet, som vidarebefordrar underrättelsen till behörig myndighet i den främmande staten.
Avvisas ej oppositionen skall rätten med undanröjande av domen eller Titt Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 98
Prop. 1972: 98 200
föreläggandet upptaga frågan om ansvar för gärning för vilken påföljden ålagts. Därvid gäller 'rörande sakens handläggning rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål. Framställningen enligt 26 8 förfaller.
29 8 Har med anledning av. framställning enligt 26 § den dömde anhållits eller häktats i den främmande staten och överföres han till Sverige för att närvara vid förbandling enligt 28 §& första stycket får frihetsberövandet på grund av beslutet i den främmande staten icke bestå under sammanlagt längre tid än som i domen bestämts för frihetsberövande påföljd.
30 8 Den som på grund av att han anfört opposition kallats till förhandling enligt 28 § första stycket och därför lämnat den främmande statens område får ej med anledning av annat brott, vilket begåtts innan han lämnade den statens område, lagföras, anhållas eller häktas eller berövas friheten för verkställighet av påföljd eller underkastas annan inskränkning i sin personliga frihet, om det icke i kallelsen särskilt angivits att sådan åtgärd kan komma att vidtagas mot honom eller han skriftligen lämnat sitt uttryckliga samtycke till åtgärden eller han under en tid av 15 dagar, räknat från den dag rätten meddelat slutligt avgörande med anledning av oppositionen, haft möjlighet att lämna landet men ej gjort detta eller efter att ha lämnat landet återvänt hit utan att på nytt ha kallats till förhandling som nyss sagts. Lämnar den dömde skriftligt samtycke, skall den myndighet som beslutar åtgärden sända avskrift av medgivandet till utrikesdepartementet, som vidarebefordrar handlingen till behörig myndighet i den främmande staten.
Övriga bestämmelser 31 8 Äri fall då framställning gjorts enligt 26 8 den dömde häktad eller undergår han här i landet verkställighet av frihetsberövande påföljd som avses med framställningen, skall han överföras till den främmande statens område. så snart den främmande staten meddelat att framstillningen bifallits.
Gemensamma bestämmelser 32 8 Laga domstol i mål eller ärende som avses i denna lag är Stockholms tingsrätt. .
33 8 Böter som bestämts enligt denna lag samt pengar eller annan egendom som förklarats förverkad med stöd av denna lag tillfaller kronan.
Böter som avses i första stycket får icke förvandlas.
34 8 Av allmänna medel utgiven ersättning till offentlig försvarare i mål som avses i denna lag skall stanna på statsverket, om icke den dömde av särskilda skäl anses böra återgälda ersättningen.
35 8 Chefen för justitiedepartementet. kan på framställning av behörig myndighet i främmande stat: medge, att person, som är berövad friheten i den staten och som enligt bestämmelser i överenskommelse som avses i 1 8 skall föras till annan främmande stat för verkställighet
Prop. 1972: 98 201
av påföljd för brott eller för förhandling med anledning av framställning om sådan verkställighet, får föras över svenskt område. Under sådan genomresa skall frihetsberövandet bestå, om icke den främmande staten begär att den transiterade friges. Friges han ej, tillämpas vad i allmänhet gäller om behandling av anhållen eller häktad.
36 8 Denna lag gäller ej i fråga om verkställighet eller annan åtgärd som regleras genom lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
3 — Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom förordnas i fråga om brottsbalken
dels att 2 kap. 1-—3 och 6 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i samma kapitel skall införas en ny paragraf, 5 a §, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 KAP.
18 Den som begått brott här i För brott som begåtts här i riket dömes efter svensk lag och riket dömes efter svensk lag och vid svensk domstol. Detsamma gäl- vid svensk domstol. Detsamma ler, om det är ovisst var brott gäller, om det är ovisst var brott förövats men skäl finnes antaga att förövats men skäl finnes antaga det är begånget inom riket. att det är begånget inom riket.
28 Är brott begånget utom riket För brott som begåtts utom riav svensk medborgare eller av ket dömes efter svensk lag och utlänning med hemvist i Sverige, vid svensk domstol, om brottet bedömes efter svensk lag och vid gåtts svensk domstol. 1. av svensk medborgare eller
Har annan utlänning utom ri- utlänning med hemvist i Sverige, ket begått brottslig gärning, vil- 2. av utlänning utan hemvist i ken ej var fri från ansvar enligt Sverige, som efter brottet blivit lag som gällde på gärningsorten, svensk medborgare eller tagit hemdömes efter svensk lag och vid vist här i riket eller är dansk, svensk domstol, om han efter finsk, isländsk eller norsk medbrottets begående blivit svensk borgare och finnes här, eller medborgare eller tagit hemvist här 3. av annan utlänning som finnes i riket eller om han är dansk, här i riket och å brottet enligt finsk, isländsk eller norsk med- svensk lag kan följa fängelse i borgare och finnes här, så ock mer än sex månader. eljest om han finnes i riket och å brottet enligt svensk lag kan följa fängelse i mer än sex månader.
Första stycket gäller ej om
gärningen är fri från ansvar en-
ligt lag som gäller på gärnings-
orten eller om gärningen begåtts
inom område som ej tillhör nå-
gon stat och enligt svensk lag icke
kan följa svårare straff än bö-
ter.
Vid bestämmande av påföljd för
Prop. 1972: 98 203
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
brott i fall som avses i denna pa-
ragraf må ej i något fall ådömas
strängare påföljd än som kan följa
på brottet enligt lag som gäller
på gärningsorten.
3§
Utlänning, som utom riket -be- För brott som begåtts utom rigått brott, dömes även i annat ket dömes. även i annat fall än fall än i 2 § sägs efter svensk lag som avses i 2 § efter svensk lag och vid svensk domstol, och vid svensk domstol,
1. om han förövat brottet å 1. om brottet förövats å svenskt svenskt fartyg eller luftfartyg, så fartyg eller luftfartyg, så ock elock eljest om han var befälkavare jest om det begåtts i tjänsten av eller tillhörde besättningen å så- befälhavare eller medlem av bedant fartyg och begått brottet i sättningen å sådant fartyg, tjänsten,
2. om han begått brottet å områ- 2. om brottet begåtts av krigsde där avdelning av krigsmakten man å område där avdelning av befann sig, dock i fall han ej var krigsmakten befann sig eller bekrigsman allenast om avdelningen gåtts å sådant område av annan befann sig å området för annat än krigsman och avdelningen beändamål än övning, fann sig å området för annat än-
damål än övning,
3. om brottet förövats mot Sve- 3. om brottet förövats mot Sverige, svensk medborgare = eller riges självständighet eller säkerhet, svensk menighet, inrättning eller mot svensk myndighet eller menigsammanslutning eller mot utlän- het eller mot annat liknande ning som hade hemvist i Sverige, svenskt intresse, eller
4. om brottet begåtts inom om-
råde som ej tillhör någon stat och
förövats mot svensk medborgare
eller svensk inrättning eller sam-
manslutning eller mot utlänning
med hemvist i Sverige,
4. om brottet är kapning av 35. om brottet är kapning av luftfartyg eller folkrättsbrott. luftfartyg eller folkrättsbrott, eller
6. om för brottet enligt svensk
lag icke är stadgat lindrigare straff
än fängelse i fyra år.
5Sa$
Bar i mål om ansvar för brott
dom meddelats i främmande stat
som har tillträtt den europeiska
konventionen den 28 maj 1970
om brottmålsdoms internationella
rättsverkningar eller i annat fall, i
den stat där brottet har förövats,
må den tilltalade ej här i riket
Prop. 1972: 98 204
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
lagföras för gärning som omfat-
tas av domen,
1. om han har frikänts från an-
svar,
2. om ådömd påföljd har verk-
ställts eller verkställighet av på-
följden pågår,
3. om ådömd påföljd har bort-
fallit enligt lagen i den främman-
de staten, eller
4. om den tilltalade har förkla-
rats skyldig till brottet utan att på- '
följd har ådömts.
Första stycket gäller ej i fråga
om brott som har begåtts här i
riket eller brott som avses i 3 §
1, 3 eller 6, såvida ej lagföringen
i den främmande staten har skett
på begäran av svensk myndighet.
63 Ej må, utan förordnande av Åtalas någon här i riket för Konungen eller den Konungen be- brott för vilket han utom riket myndigat därtill, någon åtalas för har ådömts påföljd, skall vad han gärning, för vilken han utom ri- har undergått utom riket medföra ket undergått straff eller annan motsvarande lindring vid bestämansvarspåföljd. Sker åtal här i ri- mande av påföljd för brottet här i ket, skall vid bestämmande av på- riket. I fall som nu sagts må följd skälig hänsyn tagas till vad efter omständigheterna dömas till han undergått utom riket, och må lindrigare straff än för gärningen därvid efter omständigheterna är stadgat eller ock påföljd helt dömas till lindrigare straff än för eftergivas. gärningen är stadgat eller ock påföljd helt eftergivas.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
Prop. 1972: 98 205
4 — Förslag till
Lag om ändring i lagen (1971: 965) om straff för trafikbrott som
begåtts utomlands
Härigenom förordnas, att 5 8 lagen (1971: 965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands skall upphöra att gälla den dag Konungen bestämmer.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5§
Till ansvar för gärning som av- (Paragrafen upphör att gälla.) ses I denna lag får ej dömas, om gärningen var fri från ansvar enligt lag som gällde på gärningsorten.
5 Förslag till Lag om ändring i lagen (1966: 78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet
Härigenom förordnas, att 5 8 lagen (1966: 78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5§
Utlänning, som utom riket be- Den som utom riket begått brott gått brott som avses i 1 eller 2 §, som avses i 1 eller 2 § dömes, om dömes, om han finnes här, efter han finnes här, efter denna lag denna lag och vid svensk domstol, och vid svensk domstol, även i även om 2 kap. 2 eller 3 § brotts- annat fall än som avses i 2 kap. balken ej är tillämplig. 1—53 § brottsbalken och utan hin-
der av 2 kap. 5 a § nämnda balk.
Åtal mot svensk för brott som rör sändning, vilken ej är avsedd att mottagas eller kan mottagas i Sverige och ej heller orsakar menlig störning för radiotrafik här, eller åtal mot utlänning får även i annat fall än som anges i 2 kap. 5 § brottsbalken väckas endast efter förordnande av Konungen eller den Konungen bemyndigar.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
Prop. 1972: 98 206
6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln
Härigenom förordnas, att 14 § lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 14 § Utlänning, som utom riket be- Den som utom riket begått brott gått brott som avses i 11 eller som avses i 11 eller 13 8, dömes, 13 8, dömes, om han finnes här, om han finnes här, efter denna efter denna lag och vid svensk lag och vid svensk domstol, även domstol, även om 2 kap. 2 eller i annat fall än som avses i 2 kap. 3 8 brottsbalken ej är tillämplig. 1-—3 § brottsbalken och utan hinder av 2 kap. 5 a § nämnda balk. Åtal för brott som avses i 11 § första och tredje styckena får väckas endast efter förordnande av Konungen eller den Konungen bemyndigar. Brott som avses i 13 8 får åtalas av åklagare endast efter angivelse av målsägande.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
7 - Förslag till
Lag om ändring i lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner
Härigenom förordnas, att 11 3 lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 11 3 Den som bryter mot förbud som meddelats med stöd av 3—38 § dömes, om gärningen skett uppsåtligen, till böter eller fängelse i högst två år eller, om gärningen skett av grov oaktsamhet, till böter eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall skall ej dömas till ansvar. För anstiftan av eller medhjälp till gärning som avses i första stycket dömes ej till ansvar. I den mån det påkallas av beslut eller rekommendation som avses i I $ första stycket kan Konungen förordna, att svensk medborgare, som utom riket begått brott som avses i första styc-
Prop. 1972: 98 207
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ket, dömes efter denna lag och vid
svensk domstol, även i annat fall
än som avses i 2 kap. 1—3 §
brottsbalken och utan hinder av
2 kap. 5 a § nämnda balk.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
Prop. 1972: 98 | 208
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 25 april 1972.
Närvarande: justitierådet ALEXANDERSON, regeringsrådet KLAC- KENBERG, f.d. regeringsrådet ÖHMAN, justitierådet WALBERG.
Enligt lagrådet den 24 april 1972 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 21 april 1972, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle inhämtas över upprättade förslag till
1) lag om ändring i brottsbalken,
2) lag om ändring i lagen (1971: 965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands,
3) lag om ändring i lagen (1966: 78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet,
4) lag om ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln,
5) lag om ändring i lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner.
Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Karin Ringberg.
Lagförslagen föranledde följande yttranden inom lagrådet.
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken Klackenberg:
De föreslagna ändringarna i 2 kap. BrB innefattar förslag i två skilda hänseenden, nämligen dels de ändringar och tillägg (5 a och 6 §§), som är betingade av Sveriges tillträde till konventionen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar och det i anslutning därtill utarbetade, till lagrådet cj remitterade förslaget till lag om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, dels ock ändringar i 2 och 3 §§, vilka främst avser att inskränka den svenska strafflagstiftningens tillämplighet i fråga om brott, som svenska medborgare begått i utlandet.
Det sakliga innehållet i de av konventionstillträdet betingade ändringarna i BrB kan i huvudsak anses vara nödvändiga konsekvenser av det i remissprotokollet angivna ståndpunktstagandet att Sverige skall deltaga i det europeiska samarbetet med verkställighet av brottmålsdomar. Utsträckningen till andra främmande stater än konventionsstater kan väl vara en åtgärd med både fördelar och nackdelar, som bör vägas mot varandra. I fråga om brottsbalksändringarna i förevarande delar har jag emellertid inte funnit mig böra framställa några erinringar av vikt, och jag inser att det kan finnas skäl för en brådskande handläggning av lagstiftningsärendet i denna del.
Prop. 1972: 98 | 209
De föreslagna ändringarna i svensk strafflags tillämplighet på brott i' ' utlandet är av ganska vittutseende karaktär. Ändringarna i 2 och 3 §§, vilkas sakliga innebörd och betydelse är föga belysta i remissprotokollet, har ”hängts på” konventionsfrågan utan att ha något egentligt eller nödvändigt samband med denna. Departementschefen antyder väl ett visst samband med konventionsanspråket att svensk straffbehörighet skall begränsas, i den mån ansvar för gärningen redan prövats i utlandet. Frikännande dom säges i princip skola respekteras, även om domen blivit frikännande därför att gärningen inte var straffbar enligt den dömande statens lag. Här suggereras alltså en konfliktsituation, som må vara en teoretisk möjlighet men som för visso är praktiskt betydelselös. Om en gärningstyp inte är straffbar enligt landets lag, föranleder ju sådana gärningar som regel inga åtal där. Det är därför svårt . att inse hållbarheten i uttalandet att denna konfliktmöjlighet skulle utgöra ett hinder för regler i svensk strafflagstiftning, enligt vilka åtal kan väckas här för en i utlandet icke straffbelagd gärning, om ansvarsfrågan ännu inte prövats därstädes. Den av konventionen föranledda lagstiftningen måste uppenbarligen kunna prövas helt fristående från de i 2 och 3 §§ föreslagna inskränkningarna av svensk strafflagstiftnings tillämplighet på i utlandet begångna brott. Erinras må att Svea hovrätt, som i likhet med andra remissorgan beklagat den korta remisstiden, förordat att de ändringar i BrB, som går utöver vad som är nödvändigt för Sveriges tillträde till konventionen, skall övervägas ytterligare och ges en mera ingående belysning.
Om den sakliga innebörden av den här en passant föreslagna begränsningen av svensk lags tillämplighet må anföras följande. Den nuvarande principen är enligt 2 kap. 2 § BrB att svenska medborgares handlingar i utlandet bedöms enligt svensk lag, och vid brottsbalkens tillkomst för endast några år sedan utvidgades principen att gälla jämväl brott i utlandet av utlänningar som har hemvist här i riket. Genom de föreslagna andra och tredje styckena i sagda paragraf skulle nu generellt införas principen om s.k. dubbel straffbarhet eller, tydligare uttryckt, lägsta straffets princip. Detta innebär att för brott i utlandet skulle genomföras en reduktion av gällande straffansvar till den Jägre straffnivå, som må gälla å gärningsorten. Om gärningen är straffri enligt lagen därstädes, skall svensk domstol ej längre få ådöma något straff enligt svensk lag, och i den mån gärning är straffbar på gärningsorten, får i Sverige ej dömas till strängare påföljd än som är stadgat för brottet där. I 2 kap. 3 § 3 föreslås vidare avskaffande i stort sett av det särskilda straffskydd som nu gäller för svensk medborgare eller enskild sammanslutning i fråga om brott begångna i utlandet (jämför dock de i punkterna 4—6 angivna speciella, mindre praktiska fallen).
Någon närmare belysning av vad de nämnda ändringarna kan komma
Prop. 1972: 98 210
att betyda har inte lämnats, vare sig i departementspromemorian eller i remissprotokollet. Det är att märka att den svenska straffrättsliga kompetensen skall inskränkas inte endast i fråga om svenska medborgare som stadigvarande slagit sig ner i annat land — tanken att de skall få leva helt efter sitt nya. hemlands lag har onekligen visst fog för sig — utan även i fråga om svenskar på rent tillfälliga besök i utlandet och även i fråga om brott som dessa kan begå mot svenska medresenärer. Här är inte platsen för någon närmare exemplifiering av vad dylika temporära dispenser från svenska straffregler kan betyda. Möjligheterna till straffrihet är inte begränsade till vissa lättare försyndelser mot svenska straffnormer. Det är inte svårt att föreställa sig situationer, där det framdeles om förslaget genomförs kommer att framstå som stötande, att. man icke här kan beivra exempelvis allvarliga övergrepp mot barn eller andra personer i beroende ställning, när övergreppen begåtts i hägnet av arkadiska rättsförhållanden på avlägsna semestcrorter. Någon genomgång av förslagets verkningar beträffande olika brottstyper har inte verkställts. Måhända skulle man då ha funnit sig böra göra en differentiering och bibehålla den nuvarande straffrättsliga kompetensen i fråga om ett betydande antal typer av brott i enlighet med den modell, som är knäsatt i norsk strafflag.
Förslagets verkningar för svenska affärsföretags ställning i utlandet synes det särskilt vanskligt att bedöma, eftersom det gäller en dubbel inskränkning av den svenska straffrättsliga kompetensen för deras del, såväl en reduktion ned till gärningsortens lag för de svenska anställdas del som ett bortfall av det i 3 8 3 stadgade straffansvaret för brott av de utländska innevånarna i allmänhet. Man kan väl antaga att nackdelarna, åtminstone i det först nämnda hänscendet, blir mer märkbara för svenska företag, som arbetar i utvecklingsländer med primitiva strafflagar på det ekonomiskt-industriella området, än för andra utlandsföretag. I åtskilliga utvecklingsländer torde behov aldrig ha förelegat av straff för yppande av patent- och andra affärshemligheter, medverkan i industriellt spionage och liknande former av trolöshet mot huvudman. Om svenska tjänstemän, som allvarligt skadat ett svenskt -: företag genom sådana handlingar, inte skulle kunna straffas vid återvändande till hemlandet, skulle det nog framstå som ganska egendomligt. Även om spörsmålet för företagen inte skulle vara av någon större ekonomisk valör, förefaller frågan dock icke a priori så betydelselös att den bör avgöras utan att någon enda företrädare för utlandsföretagens intressen fått tillfälle att yttra sig däröver. Snabbremissen av förslaget har ju varit begränsad till ett antal straffrättsliga expertorgan.
Bristen på utredning av hela frågekomplexet och frånvaron av närmare överväganden av alternativa lösningar gör det enligt min mening svårt att bedöma i vad mån de spridda synpunkter som utöver det ifrågasatta konventionssambandet ansetts tala för dessa ändringar i
Prop. 1972: 98 211
brottsbalken — i remissprotokollet är de betecknade som ”goda skäl” — har en sådan saklig tyngd att de leder till en ståndpunkt motsatt den som statsmakterna intog vid brottsbalkens tillkomst. Den straffrättsliga kompetensen ansågs inte då gå anmärkningsvärt långt utan vidgades rentav, och det ansågs då inte principiellt orimligt att i praxis dra gränser via regler om diskretionär åtalsprövning. Den nu föreslagna centrala åtalsprövningen (5 a §) går f.ö. betydligt längre. Synpunkterna kan inte sägas på ett mera övertygande sätt leda fram till den föreslagna lösningen.
Den föreslagna revisionen av 2 kap. 2 och 3 §§ BrB ter sig för mig i sak så tveksam och till sina verkningar så svåröverskådlig, att hela frågan enligt min mening bör upptagas till allsidig utredning och inte bringas till avgörande i förbigående i samband med konventionsfrågan. Det skulie vara ett överraskande avsteg från gängse lagstiftningsmetodik, om dessa ändringar skulle genomföras utan de ingående överväganden som eljest är brukliga vid utformningen av grundläggande stadganden i brottsbalken. Det synes olämpligt att i befintligt skick förelägga riksdagen frågan i denna del, i synnerhet om en forcerad behandling under vårriksdagen är av behovet beträffande konventionslagstiftningen. Erinras må att riksdagen ställt sig positiv till principen om den dubbla straffbarheten endast inom trafikområdet och att den beträffande övriga områden intagit en närmast avvisande ståndpunkt mot principens genomförande i denna form (jämför 1LU 1966: 23). Riksdagen bör rimligtvis beredas reella möjligheter att pröva en så viktig strafflagsfråga.
Jag avstyrker sålunda att lagstiftningsfrågan i denna del förelägges riksdagen. Därest detta yrkande bifalles, förblir 2 § helt och 3 § i huvudsak oförändrad. Den ändringen i 3 § bör dock göras att det såsom punkt 6 föreslagna stycket fogas till paragrafen såsom en punkt 5. I anslutning härtill får i andra stycket av den föreslagna 5 a § göras den jämkningen att hänvisningen till 3 § avser punkterna ”3, 4 eller 5” i stället för punkterna ”3, 5 eller 6”.
Om 2 och 3 §§ i 2 kap. BrB lämnas på angivet sätt i huvudsak oförändrade, får det vissa konsekvenser beträffande övriga till lagrådet remitterade lagförslag. I lagen (1971: 965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands erfordras ingen ändring och i övrigt begränsas ändringarna till att orden ”och utan hinder av 2 kap. 5 a § första och andra styckena nämnda balk” fogas till 5 § första stycket lagen (1966: 78) om förbud i vissa fall- mot rundradiosändning på öppna havet och till 14 § första stycket lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln, medan ett. nytt sista stycke fogas: till 11:$ lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner, innehållande: ”Ansvar ådömes utan hinder av 2 kap. 5 a § första och andra styckena brottsbalken.”
Prop. 1972: 98 212
Oavsett mitt avstyrkande har jag ansett mig skyldig att deltaga i den närmast formella snabbgranskning av förslagen som varit möjlig för lagrådet under den tid som stått till buds.
28 Lagrådet: | | | |
Enligt den föreslagna föreskriften om dubbel straffbarhet i andra stycket av förevarande paragraf gäller den i paragrafens första stycke angivna kompetensregeln inte om gärningen ”är” fri från ansvar enligt lagen på gärningsorten. Häri skiljer sig bestämmelsen från motsvarande regel i paragrafens nuvarande andra stycke, som kräver, att gärningen ej ”var” fri från ansvar enligt lag som ”gällde” på gärningsorten. Såsom framhålles i remissprotokollet innebär den ändrade avfattningen, att frågan om gärningens straffbarhet enligt Jagen på gärningsorten skall hänföras till förhållandena vid den tidpunkt när 'domen meddelas och inte, som för närvarande, till förhållandena vid gärningstillfället.
Den ändrade utformningen av föreskriften om dubbel straffbarhet får betydelse på det sättet att, till skillnad från vad som nu gäller, svenska åklagare och domstolar har att beakta gärningslandets preskriptionsregler liksom ändringar i detta lands strafflagstiftning, som skett efter det brottet begicks.
Om preskription inträder i gärningslandet efter det att åtal väckts i Sverige men innan här ännu meddelats dom som sedermera vinner laga kraft, torde det svenska åtalet sakna betydelse för tillämpligheten av svenska straffrätt. Har preskriptionstiden gått ut i det andra landet utan att preskriptionsavbrott skett i enlighet med det landets lag, är gärningen fri från ansvar å gärningsorten och därmed också undantagen den svenska kompetensen. Åtalet kan alltså inte bifallas trots att det väckts innan ännu preskription inträtt i gärningslandet. Det sagda gäller givetvis även om preskription skulle inträda, medan målet här är under behandling i högre instans.
På motsvarande sätt är att bedöma det fallet att i gärningslandet sker en lagändring som innebär att gärningen inte längre kan straffas där. Förutsättning för att en sådan situation skall uppstå är givetvis, att det ifrågavarande landet har bestämmelser motsvarande dem i 5 8 andra stycket i brottsbalkens promulgationslag. Om lagändringen träder i kraft sedan åtal väckts här, har sålunda den svenska domstolen att lämna åtalet utan bifall under hänvisning till att gärningen är fri från ansvar enligt gärningsortens lag. - | :
Den föreslagna regeln i tredje stycket innebär att det straff som vid lagföring i Sverige — under beaktande av bestämmelsen om : straff-
skärpning vid återfall i 26 kap. 3 8 — ådömes för brottet inte får vara
strängare än det svåraste straff som på gärningsorten är stadgat för
Prop. 1972: 98 213
brottet, dvs. maximum i den omedelbart tillämpliga utländska straffskalan, utan hänsyn till förefintliga allmänna straffskärpningsbestämmelser. Den tanke som ligger bakom ifrågavarande regel i tredje stycket, nämligen att strängare straff inte får ådömas här i Sverige än som högst kunde ha tillämpats vid lagföring på gärningsorten, är sålunda realiserad på ett sätt som. kan medföra en begränsning av den svenska domstolens handlingsfrihet som går längre än som i och för sig följer av den angivna tanken. Av praktiska skäl kan emellertid en sådan Jösning vara försvarlig, En jämförelse med vad som på gärningsorten skulle kunna följa på brottet kan nämligen domstolen svårligen genomföra utan att göra sig närmare förtrogen med 'det främmande straffsystemet, under det att den utländska i första hand tillämpliga straffskalan torde vara lättare tillgänglig.
Uttrycket ”är stadgat” torde med hänsyn till presensformen — jämför innebörden av att i andra stycket uttrycket ”var fri från ansvar” utbytts mot ”är fri från ansvar” — innefatta en hänvisning till den straffskala som vid samtidig lagföring på gärningsorten skulle vinna tillämpning. Om efter brottets begående men före den svenska domen straffmaximum på gärningsorten ändrats skulle sålunda, fortfarande under antagande att gärningslandet har bestämmelser motsvarande dem i 5 § andra stycket :i brottsbalkens promulgationslag, hänvisningen gälla det lägsta av ifrågavarande maxima.
3§
Klackenberg:
Den föreslagna omskrivningen av punkt 2 har inriktat stadgandet på två särskilda personkategorier, dels krigsman, dvs. svenska krigsmän, vilkas brott i stor utsträckning också faller under punkt 3 såsom brott mot Sverige, och dels annan än krigsman, dvs. alla andra personer, utlänningar som svenskar. Stadgandets innebörd har härigenom blivit mer svårfattlig än om man bibehållit inriktningen på viss lokalitet, område där avdelning av krigsmakten befann sig. En sådan inriktning synes även mera logisk i förhållande till den i föregående punkt angivna lokaliteten, svenskt fartyg eller luftfartyg.
Jag förordar därför att punkt 2 erhåller lydelsen: ”om brottet förövats å område där avdelning av krigsmakten befann sig, dock i fall gärningsmannen ej var krigsman allenast om avdelningen befann sig där för annat ändamål än övning”.
5a 8 Klackenberg:
Den i tredje stycket av förevarande paragraf föreslagna centrala kontrollen över i vad mån åtal skall få ske går betydligt utöver området för den diskretionära åtalsprövning, varom nu stadgas i 5 och 6 88 och
Prop. 1972: 98 214
mot vars omfattning departementschefen rest principiella erinringar. Jag ifrågasätter också, om det kan vara erforderligt att sträcka den centrala kontrollen så långt. Beträffande brott som begåtts här i riket har i förhållande till konventionen gjorts förbehåll för att svensk straffrättskipning må tillämpas, även om ansvar för gärningen prövats i konventionsstat, och i den föreslagna 6 § har getts för de svenska domstolarna bindande regler för hur utomlands eventuellt undergången påföljd skall tillgodoräknas vid straffets bestämmande. Ur allmän synpunkt borde det vid sådant förhållande vara både önskvärt och godtagbart att utan diskretionär central kontroll låta åklagare och domstolar pröva frågorna om straff för här i riket begångna brott.
Jag förordar sålunda att i tredje stycket göres inskränkning i åtalsprövningen beträffande i riket begångna brott.
Övriga lagförslag
Lagrådet:
Förslagen lämnas utan erinran.
Ur protokollet:
Ingrid Hellström
Prop. 1972: 98 215
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 26 april 1972
Närvarande: Statsministern PALME, statsråden STRÄNG, ANDERS- SON, JOHANSSON, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖF- BERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i brottsbalken, lag om ändring i lagen (1971: 965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands, lag om ändring i lagen (1966: 78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet, lag om ändring i Jagen (1966: 314) om kontinentalsockeln och lag om ändring i lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Lagrådets uttalanden i fråga om betydelsen av den föreslagna föreskriften i 2 kap. 2 § andra stycket BrB om krav på dubbel straffbarhet kan jag i princip ansluta mig till. Jag vill endast i klarhetens intresse framhålla, att svensk domstol vid lagföring för brott som begåtts utomlands givetvis såtillvida skall beakta innehållet i lagen på gärningsorten vid tiden för gärningen, att ansvar inte i något fall får ådömas, om gärningen var fri från straff enligt den lag som gällde på gärningsorten när gärningen förövades, oavsett om gärningen till följd av lagändring kommit att bli straffbar enligt de bestämmelser i gärningsortens Jag som gäller vid tiden för lagföringen i Sverige.
Vid remissen till lagrådet förordade jag att Sverige genom ratifikation tillträder den i Haag den 28 maj 1970 undertecknade europeiska konventionen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar. Vidare förordade jag att vid ratifikationen görs förbehåll mot avdelning 1 i del III av konventionen, dels såvitt bestämmelserna i denna avdelning innebär hinder mot lagföring i Sverige för brott, för vilket det lindrigaste straff som är stadgat i svensk lag är fängelse i fyra år eller däröver, dels såvitt dessa bestämmelser innebär hinder mot verkställighet i Sverige av här i landet ådömd eller ålagd påföljd för brott samt avges förklaring enligt artiklarna 15.3, 19.2 och 64.3.
Under framhållande att ärendet bör behandlas under riksdagens vårsession hemställer jag, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att
dels antaga förslagen till
1) lag om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,
Prop. 1972: 98 216
2) lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193), 3) lag om ändring i brottsbalken,
4) lag om ändring i lagen (1971:965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands,
5) lag om ändring i lagen (1966: 78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet,
6) lag om ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln,
7) lag om ändring i lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner,
dels godkänna den europeiska konventionen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar i enlighet med vad jag har förordat i det föregående. |
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t
Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
Prop. 1972: 98 217
Prop. 1972: 98 218
8.5 Lagförsläg —ososossessessessreeeser reser rr ter rer rss 103
8.6 Specialmotivering = ossssssesersrerrerersrr ers reses 104
8.6.1 Förslaget till lag om internationellt samarbete röran-