Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en särskild lag om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Lagen föranleds av 1970 års europeiska konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkning- ar. I propositionen förordas även att Sverige tillträder konventionen med visst förbehåll.

Lagförslaget innebär att Sverige efter överenskommelse med främ- mande stat kan åtaga sig att efter framställning verkställa utländsk brott- målsdom här i landet. Överflyttningen av verkställighet kan avse frihets— berövande påföljd, böter eller förverkande. En grundläggande förut- sättning för att Sverige skall åtaga sig sådan verkställighet är att den dömde har hemvist här i landet eller viss annan närmare anknytning till Sverige. Verkställighet av utländsk brottmålsdom skall i princip före- gås av ett domstolsförfarande. Domstolen skall bestämma ny påföljd med tillämpning av de svenska påföljdsreglerna. Verkställigheten i Sve— rige skall ske enligt svenska verkställighetsregler. Mål av det här slaget skall tas upp av Stockholms tingsrätt. Det blir också möjligt att från svensk sida begära verkställighet i främmande stat av svensk brottmåls- dom på motsvarande villkor. Kriminalvårdsstyrelsen skall pröva frågan om överflyttning av sådan verkställighet.

Enligt lagförslaget kan Kungl. Maj:t i enskilda fall som inte täcks av överenskommelse med främmande stat förordna om överflyttning av verkställighet till eller från Sverige.

I propositionen föreslås vidare ändrade regler i brottsbalken för svensk straffrätts tillämplighet i fråga om brott som har begåtts utomlands.

1. Riksdagen 1972. ] saml. Nr 98

• Sida 2
•  Original

_Prop. 1972; 98 . 2

Bl. a. införs en allmän regel om krav på dubbel straffbarhet, vilket inne- bär att gärning begången utomlands med endast vissa angivna undantag skall vara straffbar också enligt gärningsortens lag för att kunna bestraf- fas i Sverige. Vidare föreslås att utländsk brottmålsdom i viss utsträck- ning skall vara hinder för ny rättegång här i landet om ansvar för sam- ma gärning.

Den nya verkställighetslagen avses träda i kraft omedelbart. Änd- ringarna i brottsbalken föreslås träda i kraft den 1 juli 1972.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1972: 98 3

Tvångsåtgärder

17 5 Har främmande stat som tillträtt brottmålsdomskonventionen till utrikesdepartementet meddelat, att den ämnar göra framställning om verkställighet av påföljd, eller har sådan framställning gjorts, kan riks- ' åklagaren anhålla den dömde, om enligt svensk lag kan följa fängelse i ett år eller däröver på brott motsvarande den gärning påföljden avser och det skäligen kan befaras, att den dömde skall avvika eller, då fråga är om utevarodom, att han undanröjer bevis. På ansökan av riksåkla- garen kan rätten under motsvarande förutsättningar besluta om häkt- ning av den dömde eller meddela honom reseförbud. Sådant förbud får meddelas, även om det svåraste straff som enligt svensk lag kan följa på motsvarande brott är lindrigare än fängelse i ett år. Oberoende av brottets beskaffenhet får den dömde anhållas, häktas eller meddelas reseförbud, om han saknar hemvist i Sverige och det skäligen kan be- faras att han genom att bege sig från landet undandrar sig påföljd.

I fråga om anhållande, häktning och reseförbud enligt denna para- graf äger i övrigt 24 kap. 3—24 åå och 25 kap. 2—9 55 rättegångs- balken motsvarande tillämpning. Den som anhållits eller häktats skall dock friges senast när den sammanlagda tid han i den främmande staten och här i landet varit berövad friheten med anledning av det eller de brott framställningen om verkställighet avser uppgår till tid som i den utländska domen bestämts för frihetsberövande påföljd för brottet eller brotten. I fall då den dömde anhållits eller häktats innan framställning om verkställighet gjorts, skall den dömde friges inom aderton dagar från dagen för frihetsberövandet, om icke framställning om verkstäl- lighet gjorts före utgången av denna tid. '

18 5 Har framställning om verkställighet av europeisk brottmålsdom gjorts, kan egendom som genom domen förklarats förverkad tagas i be- slag, om beslag kunnat ske, därest lagföringen skett vid svensk domstol. Beslut om beslag meddelas av riksåklagaren eller rätten. I fråga om be- slag enligt denna paragraf äger i övrigt bestämmelserna i 27 kap. rätte- gångsbalken motsvarande tillämpning.

Särskilda bestämmelser om utevarodom

19 & Grundas framställning om verkställighet på utevarodom, som ej meddelats efter talan av den dömde, tillämpas 20—22 55. Därvid gäller rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål i till- lämpliga delar, om ej annat särskilt föreskrives.

20 & Sedan framställning om verkställighet av utevarodom enligt 8 & överlämnats till riksåklagaren, skall den dömde personligen delges do- men och underrättas om att han inom trettio dagar från delfåendet kan hos riksåklagaren anhängiggöra talan om omprövning av domen (oppo-

• Sida 8
•  Original

Prop. 1972: 98 8

sition). Anför den dömde ej opposition inom föreskriven tid, tillämpas 9—16 55.

Anför den dömde opposition inom föreskriven tid med begäran att hans talan prövas av behörig domstol i den främmande staten, överläm- nar riksåklagaren handlingarna i ärendet till utrikesdepartementet, som med översändande av handlingarna underrättar behörig myndighet i den främmande staten. Begär den dömde prövning vid svensk domstol eller anför han opposition utan angivande av var han vill att hans talan prö— vas, gör riksåklagaren hos rätten ansökan om förhandling för prövning av den dömdes talan.

21 5 När ansökan som avses i 20 5 andra stycket inkommit till rätten, kallar rätten den dömde att inställa sig vid förhandling inför rätten. Förhandling får ej utan den dömdes samtycke hållas förrän tjugoen dagar förflutit från det den dömde personligen delgivits kallelsen.

Uteblir den dömde från förhandling som avses i första stycket eller finner rätten av annat skäl oppositionen ej kunna upptagas till prövning, skall den dömdes talan avvisas. Sedan avvisningsbeslutct vunnit laga kraft tillämpas 9—16 åå.

Fråga om ansvar för gärning som avses med framställning om verk- ställighet av utevarodom får prövas, även om enligt 2 kap. brottsbalken åtal för gärningen ej kunnat väckas i Sverige eller kunnat väckas här endast efter särskilt förordnande, och utan hinder av bestämmelserna i 35 kap. 1—4 och 6 åå samma balk. Frågan om ansvar för gärningen enligt svensk lag skall bedömas som om motsvarande brott begåtts här i landet. Åtgärd för väckande av åtal eller förundersökning, som vidtagits i den främmande staten enligt dess lag, skall tillerkännas verkan som om åtgärden vidtagits här i landet. Sådan åtgärd får dock ej tillerkän- nas annan verkan än den har enligt lagen i den främmande staten.

22 å Upptagcr domstol i den främmande staten enligt 20 & anförd op- position till saklig prövning. förfaller framställningen om verkställighet av den ådömda påföljden. Avvisar den utländska domstolen oppositio- . nen och vinner avvisningsbeslutet laga kraft, tillämpas 9—16 Slå-.

Övriga bestämmelser 23 5 Är den dömde berövad friheten i den främmande staten när han för verkställighet av där ådömd påföljd överföres till Sverige, får han ej med anledning av annat brott, vilket begåtts innan han överför- des hit. här i landet lagföras, anhållas eller häktas eller berövas friheten för verkställighet av påföljd eller underkastas annan inskränkning i sin personliga frihet, om icke behörig myndighet i den främmande staten lämnat sitt samtycke till åtgärden eller den dömde under en samman— hängande tid av fyrtiofem dagar haft möjlighet att lämna landet men ej gjort detta eller efter att ha lämnat landet frivilligt återvänt hit.

Första stycket utgör ej hinder mot att åtgärder vidtages för att verk- ställa bcslut om den dömdes avvisning, förpassning, förvisning eller ut- visning eller för att avbryta åtalspreskription.

24 & I fråga om verkställighet av påföljd som bestämts enligt 11— 16 %% gäller vad i allmänhet är föreskrivet om verkställighet av påföljd som ådömts genom svensk domstols lagakraftägande dom, om ej annat följer av vad nedan sägs.

• Sida 9
•  Original

Prop. 1972: 98 9

Verkställigheten skall upphöra, om den främmande staten meddelar, att den beviljat den dömde nåd eller amnesti eller upptagit den utländs— ka brottmålsdomen till ny prövning eller att i den staten meddelats an- nat beslut, som enligt lagen i den staten medför att den ådömda påfölj- den ej längre får verkställas.

Utgör påföljden böter, får åtgärd för verkställighet här i landet ej äga rum för bötesbelopp som den dömde betalt till behörig myndighet i den främmande staten innan framställningen om verkställighet delgavs ho- nom. Beslut om anstånd eller avbetalning, som meddelats av behörig myndighet i denna stat innan framställningen gjordes, länder till efter- rättelse vid tillämpning av första stycket.

Verkställighet i Sverige av annan utländsk brottmålsdom

25 & Skall enligt förordnande som avses i 2 5 andra stycket eller 3 & verkställighet ske här i landet av påföljd för brott, för vilket lagföring ägt rum i främmande stat, vilken ej tillträtt brottmålsdomskonvcntio— nen, gäller i fråga om sådan verkställighet vad som är föreskrivet om verkställighet av påföljd som ådömts genom svensk domstols lagakraft- ägande dom, om ej annat följer av vad nedan sägs.

Skall enligt förordnandet verkställighet ske i Sverige utan att ny påföljd bestämts här i landet av domstol eller annan myndighet enligt svensk lag, får verkställighet äga rum utan hinder av att påföljden är strängare än som enligt svensk lag kunnat följa på brottet eller brotten. Ådömda böter får verkställas, även om bötesbeloppet överstiger det högsta bötesbelopp som kunnat ådömas enligt svensk lag. Innebär den ådömda påföljden frihetsberövande, gäller bestämmelserna i svensk lag om verkställighet av påföljd av närmast motsvarande art.

Verkställighet i fall som avses i denna paragraf får icke i något fall ske på sådant sätt att påföljden blir att anse som strängare än den på- följd som ådömts i den främmande staten. Vid verkställighet enligt andra stycket skall, i den mån det kan ske, den dömde räknas till godo vad han kan ha utstått av påföljden i den främmande staten samt tid varunder han med anledning av brott som avses med påföljden varit anhållen eller häktad i den främmande staten eller här i landet.

Verkställighet utomlands av svensk brottmålsdom Allmänna bestämmelser

26 & Fråga om verkställighet i främmande stat av här i landet ådömd eller ålagd påföljd i fall som omfattas av förordnande enligt 1 & uppta- ges av kriminalvårdsstyrelsen eller, i fråga om verkställighet av böter eller förverkande, annan myndighet som Konungen bestämmer. Fram— ställning om verkställighet får ej göras, om med motsvarande tillämp- ning av 5 & andra stycket 1—8 hinder mot verkställighet i den främ- mande staten kan antagas föreligga.

Framställning om verkställighet av frihetsberövande påföljd får ej göras, om den dömde är svensk medborgare och själv motsätter sig åt- gärden. Uppkommer fråga om verkställighet av frihetsberövande på- följd som ådömts eller ålagts annan än svensk medborgare, skall den centrala utlänningsmyndigheten höras, om icke den dömde samtycker till åtgärden. Avstyrker utlänningsmyndigheten att framställning göres, underställes ärendet Konungen för avgörande.

l'j' Riksdagen 1972. ] saml. Nr 98

• Sida 10
•  Original

Prop. 1972: 98 10

Har Konungen enligt 3 % förordnat, att verkställighet av påföljd i visst fall får anförtros myndighet i främmande stat, ombesörjer kriminal- vårdsstyrelsen att framställning om verkställighet göres i den främ- mande staten.

27 % Är i fall. då fråga uppkommer att meddela förordnande enligt 3 % angående verkställighet av påföljd i främmande stat eller att enligt 26 5 första stycket göra framställning om sådan verkställighet, den döm- de berövad friheten här i landet för verkställighet av den ådömda på- följden. förordnar Konungen eller, i fall som avses i 26 5 första styc- ket. kriminalvårdsstyrelscn biträde åt honom, om det fordras för att han skall kunna bevaka sin rätt i ärendet. Biträde har rätt till arvode och er- sättning för kostnad efter vad som finnes skäligt. Arvodet och ersättning- en utgår av allmänna medel och skall stanna på statsverket.

28 % Framställning som avses i 26 & jämte det avgörande varigenom påföljder] ådömts eller ålagts och övriga handlingar i ärendet överläm- nas till utrikesdepartementet, som vidarebefordrar framställningen till behörig myndighet i den främmande staten.

29 ij Sedan framställning vidarebefordrats enligt 28 %. får verkställig- het av påföljd som avses med framställningen ej påbörjas här i landet, om icke den dömde är häktad och fråga är om påföljd som innebär fri- hetsberövandc.

Den ådömda påföljden skall dock verkställas här i landet. om fram- ställningen återkallas innan den främmande staten meddelat att den ämnar upptaga framställningen till slutlig prövning eller om den främ- mande staten meddelar att framställningen avslagits. att den avstår från att verkställa påföljden eller att verkställighet ej kan äga rum i den främmande staten.

Särskilda bestå/luncher om utevarorlmn

30 % Göres med stöd av förordnande som avses i ?. & första stycket framställning enligt 26 & om verkställighet i främmande stat av ute- varodom och har den dömde anfört opposition mot avgörandet hos behörig myndighet i den främmande staten med begäran att hans ta- lan prövas vid svensk domstol, gör riksåklagaren ansökan hos rätten om förhandling för prövning av den dömdes talan. I fråga om sådan förhandling gäller 21 & första stycket och andra stycket första punk— ten.

Avvisas oppositionen och vinner avvisningsbeslutet laga kraft, sän- der rätten underrättelse om beslutet till utrikesdepartementet, som vidarebefordrar underrättelsen till behörig myndighet i den främmande staten.

Avvisas ej oppositionen, skall rätten med undanröjandc av domen eller föreläggandct upptaga frågan om ansvar för gärning för vilken påföljden ålagts. Därvid gäller rörande sakens handläggning rättegångs- balkens bestämmelser om rättegången i brottmål. Framställningen enligt 26 & förfaller.

31 5 Har med anledning av framställning enligt 26 å den dömde an- hållits eller häktats i den främmande staten och överföres han till Sve-

• Sida 11
•  Original

Prop. 1972: 98 1 !

rige för att närvara vid förhandling enligt 30 & första stycket skall han anses som anhållen av svensk myndighet från den tidpunkt då han anlände hit. I fråga om hans frihetsberövande gäller därefter 24 kap. rättegångsbalken. Den dömde får dock icke i något fall vara berövad sin frihet under sammanlagt längre tid än som i domen bestämts för frihetsberövande påföljd.

32 S, Den som på grund av att han anfört opposition kallats till för- handling enligt 30 & första stycket och därför lämnat den främmande statens område får ej med anledning av annat brott, vilket begåtts innan han lämnade den statens område, lagföras, anhållas eller häktas eller berövas friheten för verkställighet av påföljd eller underkastas annan inskränkning i sin personliga frihet, om det ej i kallelsen siir— skilt angivits att sådan åtgärd kan komma att vidtagas mot honom eller han skriftligen lämnat sitt uttryckliga samtycke till åtgärden eller han under en tid av femton dagar, räknat från den dag rätten meddelat slutligt avgörande med anledning av oppositionen, haft möjlighet att lämna landet men ej gjort detta eller efter att ha lämnat landet åter- vänt hit utan att på nytt ha kallats till förhandling som nyss sagts. Läm- nar den dömde skriftligt samtycke, skall den myndighet som beslutar åt- gärden sända avskrift av medgivandet till utrikesdepartementet, som vidarebefordrar handlingen till behörig myndighet i den främmande staten.

Övriga bestämmelser 33 å Är i fall då framställning om verkställighet av frihetsberövande påföljd har gjorts enligt 26 & den dömde berövad friheten här i landet eller upphåller han sig eljest här, skall han överföras till den främmande statens område så snart den staten meddelat att framställningen bifallits samt, när framställning gjorts enligt 26 & tredje stycket, utfäst sig att, i den mån icke medgivande som avses i 34 % har lämnats. iakttaga vad som enligt 23 få gäller här i landet för det fall att någon som är berö- vad friheten i främmande stat överföres till Sverige för verkställighet av påföljd som ådömts honom i den staten.

Första stycket gäller ej, om den främmande staten meddelar att den avstår från att verkställa påföljden.

34 % På begäran av behörig myndighet i främmande stat, i vilken efter framställning enligt 26 & verkställighet skall ske av påföljd som ådömts någon vilken vid överförandet till den främmande staten var berövad friheten. kan Konungen medge att den dömde, utan hinder av tillämpliga bestämmelser i artikel 9 i brottmålsdomskonventionen eller motsvarande bestämmelser i annan överenskommelse som Sverige ingått med den främmande staten eller av utfästelse som avses i 33 5, får åtalas. dömas eller berövas friheten i den främmande staten för *.ferl-tställighet av påföljd eller tvångsåtgärd eller underkastas annan in- skränkning i sin personliga frihet med anledning av brott som begåtts före hans överförande till den främmande staten och som ej omfattas av framställningen om verkställighet. Sådant medgivande får lämnas endast om utlämning för brottet kunnat lagligen äga. rum eller om utlämning skulle ha varit utesluten endast på grund av straffets längd.

Framgår av handlingarna i ärendet att medgivande icke kan lagligen

• Sida 12
•  Original

Prop. 1972: 98 12

lämnas, skall begäran omedelbart avslås. I annat fall prövas frågan av högsta domstolen, om det begäres av den som avses med framställ- ningen. Finner högsta domstolen att hinder möter, får medgivande ej lämnas.

Gemensamma bestämmelser

35 % Laga domstol i mål eller ärende som avses i denna lag är Stock- holms tingsrätt.

36 å Böter som bestämts enligt denna lag samt penningbelopp eller annan egendom som förklarats förverkad med stöd av denna lag till— faller kronan. Har föremål förklarats förverkat, kan Konungen på be- gäran av den stat som gjort framställningen om verkställighet av för— verkandebeslut förordna, att föremålet skall återlämnas till den staten. Böter som avses i första stycket får icke förvandlas.

37 & Riksåklagaren får i den omfattning Konungen bestämmer för- ordna annan åklagare att fullgöra vad som enligt denna lag ankommer på riksåklagaren.

38 % Skall påföljd, som ådömts eller ålagts någon av myndighet i främmande stat, enligt denna lag verkställas i Sverige, får åtal för gär- ning, som påföljden avser, ej i något fall väckas här i landet.

39 % Av allmänna medel utgiven ersättning till offentlig försvarare i mål som avses i denna lag skall stanna på statsverket, om icke den dömde av särskilda skäl bör återgälda ersättningen.

40 % Chefen för justitiedepartementet kan efter framställning till utrikesdepartementet av behörig myndighet i främmande stat medge, att utlänning, som är berövad friheten i den staten och som enligt bestämmelser i överenskommelse som avses i 1 5 skall föras till annan främmande stat för verkställighet av påföljd för brott eller för för- handling med anledning av framställning om sådan verkställighet, får föras över svenskt område. Under sådan genomresa skall frihetsberö- vandet bestå, om icke den främmande staten begär att den transiterade friges. Friges han ej, tillämpas vad som i allmänhet gäller om behand- ling av anhållen eller häktad.

41 % Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag eller i anslutning till lagen meddelade tillämpningsföreskrifter föres hos Konungen genom besvär.

42 5 Denna lag gäller ej i fråga om verkställighet eller annan åtgärd som regleras genom lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

• Sida 13
•  Original

Prop. 1972: 98 13

2. Förslag till Lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193)

Härigenom förordnas, att 71 & utlänningslagen(1954: 193) skall er- hålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

71 gl

Konungen meddelar bestämmelser om hemsändande av utlänning, som erhåller socialhjälp eller omhändertages jämlikt barnavårdslagen, lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller 35 5 lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda och som icke är politisk flykting.

Efter avtal med främmande stat om behandling av fripassagerare äger Konungen stadga avvikelser från bestämmelserna i denna lag även- som meddela de föreskrifter som i övrigt erfordras för tillämpning av avtalet.

Om utlämning för brott och om överförande till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av här i riket ådömt frihetsstraff samt om utlämning till dessa länder för verkställighet av beslut om vård eller behand- ling är särskilt stadgat.

Om utlämning för brott och om överförande till främmande stat för verkställighet av här i riket ådömd frihetsberövande påföljd samt om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå med- delad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

3. Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas i fråga om brottsbalken dels att 2 kap. 1—3 och 6 && skall ha nedan angivna lydelse, dels att i balken skall införas en ny paragraf, 2 kap. 5 a &, av nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 KAP.

Den som begått brott här i ri- ket dömes efter svensk lag och vid svensk domstol. Detsamma gäller, om det är ovisst var brott

1 Senaste lydelse 1970: 376.

15

För brott som begåtts här i riket dömes efter svensk lag och vid svensk domstol. Detsamma gäller, om det är ovisst var brott för-

• Sida 14
•  Original

Prop. 1972: 98

Nuvarande lydelse

förövats men skäl finnes antaga att det är begånget inom riket.

Utlänning, som utom riket be- gått brott, dömes även i annat fall än i 2 $ sågs efter svensk lag och vid svensk domstol.

]. om han förövat brottet å svenskt fartyg eller luftfartyg, så ock eljest om han var befäl/tuva- re eller tillhörde besättningen å så- dant fartyg och begått brottet i tjänsten,

2. om han begått brottet å om- råde där avdelning av krigsmak-

3 Senaste lydelse 1971: 188.

14

Föreslagen lydelse

övats men skäl finnes antaga att det är begånget inom riket.

2 %

Är brott begånget utom riket För brott som begåtts utotn ri- av svensk medborgare eller av ut- ket dömes efter svensk lag och vid lån/ting med hemvist i Sverige, svensk domstol, om brottet be- dömes efter svensk lag och vid gåtts svensk domstol. 1. av svensk medborgare eller

Har annan utlänning utom ri- uv utlänning med hemvist i Sve- ket begått brottslig gärning, vil- rige, ken ej var fri från ansvar enligt 2. av utlänning utan hemvist . lag som gällde på giirningsorten, i .S'verige, som efter brottet blivit dömes efter svensk lag och vid svensk medborgare eller tagit hem- svensk domstol, om han efter hrot- vist här i riket eller som år dansk, tets begående blivit svensk med— finsk, isländsk eller norsk medbor- borgare eller tagit hemvist hår i gare och finnes här, eller riket eller om han iir dansk, finsk, 3. av annan utlänning som fin- isliindsk eller norsk medborgare nes hår i riket och å brottet en- oeh finnes här, så ock eljest om ligt svensk lag kan följa fängelse han finnes i riket och å brottet i merän sex månader. enligt svensk lag katt följa fängelse i mer än sex månader.

Första stycket gäller ej, om gärningen. är fri från ansvar en- ligt Iageu på gät'tzing.s'r.n'tett eller om den begåtts inom område som ej tillhör någon stat och enligt svensk lag svårare struf/ [in böter icke kan följa på gärningen.

I fall som avses i denna para- graf må ej ådömas påföljd som iir att anse som strängare än det svåraste straff som är stadgat för brottet enligt lagen på gärnings- ()I'l-L'll.

3 ål

För brott som begåtts utom ri- ket dömes även i annat fall än som avses i 2 9” efter svensk lag och vid svensk domstol.

1. om brottet _törövats å svenskt fartyg eller luftfartyg, så ock el- jest om det begåtts [ tjänsten av befälhavaren eller någon som till- . hörde besättningen å sådant far- tyg.

2. om brottet begåtts av krigs- man å område där avdelning av

• Sida 15
•  Original

Prop. 1972: 98

Nuvarande lydelse

ten befann sig, dock i fall han ej var krigsman allenast om avdel- ningen befann sig å området för annat ändamål än övning,

3. om brottet förövats mot Sve- rige, svensk medborgare eller svensk menig/tet, inrättning eller sammanslutning eller mot utlän- ning som hade hemvist i Sverige, eller

4. om brottet är kapning av luftfartyg eller folkrättsbrott.

15

Föreslagen lydelse

krigsmakten befann sig eller om det begåtts av annan ätt krigsman å sådant område och avdelningen befann sig där för annat ända- mål än övning,

3. om brottet förövats mot Sve- rige, svensk kommun eller annan ntenighet eller svensk allmiin itt- rättning,

4. om brottet begåtts inom om- råde sotn ej tillhör någon stat och förövats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller en- skild inrättning eller mot utlän- ning med ltemvist i Sverige,

5. om brottet är kapning av luftfartyg eller folkrättsbrott, eller

6. om det lindrigaste straff salu i svensk lag är stadgat för brot- tet är fängelse i fyra är eller där- över.

&"

Har fråga om ansvar för gärning prövats genom lagakraftägande dom, meddelad i främmande stat där gärningen förövats eller i främmande stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms internationella rättsverkningar, må den tilltalade ej här i riket lag- föras för samma gärning,

]. om han har frikänts från an- svar,

2. om han har förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådöntts, -

3. om ådömd påföljd har verk- ställts i sin helhet eller verkstäl- ligheten pågår, eller

4. om ådömd påföljd har bort- fallit enligt lagen i den främman- de staten.

Första stycket gäller ej i fråga om brott som avses i 1 5 eller 3 5 3, 5 eller 6, såvida ej lagfö- ringen i den främmande staten har skett på begäran av svensk myn- dighet.

• Sida 16
•  Original

Prop. 1972: 98

Nuvarande lydelse

16

Föreslagen lydelse

Har fråga om ansvar för gär- ning prövats genom dom medde- lad i främmande stat och före- ligger ej på grund av vad förut i denna paragraf sagts hinder mot lagföring, må åtal för gärningen väckas här i riket endast efter förordnande av Konungen eller den Konungen bemyndigat där- till.

65

Ej må, utan förordnande av Konungen eller den Konungen bemyndigat därtill, någon åtalas för gärning, för vilken han utom riket undergått straff eller annan ansvarspåföljd. Sker åtal här i ri- ket, skall vid bestämmande av påföljd skälig hänsyn tagas till vad han undergått utom riket, och må därvid efter omständigheterna dömas till lindrigare straff än för gärningen är stadgat eller ock på- följd helt eftergivas.

Dömes någon här i riket till ansvar för gärning för vilken han utom riket har ådömts påföljd, skall vid bestämmande av påföljd skälig hänsyn tagas till vad han undergått utom rikct. Finnes bö- ter eller fängelse böra ådömas och har han utom riket ådömts frihets- berövande påföljd, skall vad han undergått därav till fullo tillgodo- räknas honom vid påföljdens be- stämmande. '

I fall som avses i första stycket må dömas till lindrigare straff än för gärningen är stadgat eller ock påföljd helt eftergivas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

4. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands

Härigenom förordnas, att 5 & lagen (1971: 965) om straff för trafik- brott som begåtts utomlands skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1972.

• Sida 17
•  Original

Prop. 1972: 98

5. Förslag till

17

Lag om ändring i lagen (1966: 78) om förbud i vissa fall mot rundradio- sändning på öppna havet

Härigenom förordnas, att 5 5 lagen (1966: 78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Nuvarande lydelse

Utlänning, som utom riket be— gått brott som avses i 1 eller 2 &, dömes, om han finnes här, efter denna lag och vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 % brotts- balken ej är tillämplig.

Föreslagen lydelse 55

Den som utom riket begått brott som avses i 1 eller 2 % dömes, om han finnes här, efter denna lag och vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 & brottsbal— ken ej är tillämplig och utan liiit- der av 2 kap. 5 a 5 första och andra styckena nämnda balk.

Åtal mot svensk för brott som rör sändning, vilken ej är avsedd att mottagas eller kan mottagas i Sverige och ej heller orsakar menlig störning för radiotrafik här, eller åtal mot utlänning får även i annat fall än som anges i 2 kap. 5 & brottsbalken väckas endast efter för- ordnande av Konungen eller den Konungen bemyndigar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

6. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln

Härigenom förordnas, att 14 5 lagen (1966: 314) om kontinental- sockeln skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 145

Utlänning, som utom riket be- gått brott som avses i 11 eller 13 &, dömes, om han finnes här, efter denna lag och vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 & brottsbalken ej är tillämplig.

Den som utom riket begått brott som avses i 11 eller 13 % dömes, om han finnes här, efter denna lag och vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 & brottsbal- ken ej är tillämplig och utan hin- der av 2 kap. 5 a 5 första och andra styckena nämnda balk.

Åtal för brott som avses i 11 & första och tredje styckena får väckas endast efter förordnande av Konungen eller den Konungen bemyndigar. Brott som avses i 13 5 får åtalas av åklagare endast efter angivelse av

målsägande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

• Sida 18
•  Original

Prop. 1972: 98 18

7. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner

Härigenom förordnas. att 11 5 lagen (1971: 176) om vissa interna- tionella sanktioner skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Nuvarande lvdelse Föreslaaen lvdelse . Ö .

11 &

Den som bryter mot förbud som meddelats med stöd av 3—8 & dö- mes, om gärningen skett uppsåtligen, till böter eller fängelse i högst två år eller, om gärningen skett av grov oaktsamhet, till böter eller fäng- else i högst sex månader. I ringa fall skall ej dömas till ansvar.

För anstiftan av eller medhjälp till gärning som avses i första stycket dömes ej till ansvar.

[ den mån det påkallas med an- ledning av beslut eller rekommen- dation. som avses i l 5 första styc- ket kan Konungen förordna att svensk medborgare, som utom ri- ket begått brott som avser; i den- na paragraf, skall dömas efter denna lag7 och vid svensk dom- stol, även om 2 kap. 2 eller 3 5 brottsbalken ej är tillämplig och utan hinder av 2 kap. 5 a 5 första och alldra styckena nämnda balk.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

• Sida 19
•  Original

Prop. 1972: 98 19

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 21 april 1972.

Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON. l—lOLMQVlST, ASPLING. LUNDKVIST. GElJER, ODHNOFF, MOBERG, BENGTS- SON, NORLING. 'LÖFBERG, CARLSSON.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter ge- mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående lagstiftning om internationellt samarbete rörande verkställighet av brott- målsdom, m. m., och anför.

3.1. Verkställighet av utländsk brottmålsdom

Dom som har meddelats utomlands i där handlagt brottmål kan i re- gel inte verkställas här i landet. Detsamma är förhållandet beträffande möjligheterna att utomlands verkställa svensk brottmålsdom. För de nordiska länderna finns emellertid en särskild reglering. Genom enhetlig lagstiftning har man sålunda gjort det möjligt att inom Norden verk- ställa domar och beslut i brottmål i annat nordiskt land än domslandct. För Sveriges del är dessa frågor reglerade i lagen (1963: 193) om samar— bete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (NVL) och i kungörelsen (1963: 194.) med vissa före—

• Sida 23
•  Original

Prop. 1972: 98 23

skrifter rörande tillämpningen av nämnda lag. Lagar med i huvudsak motsvarande innehåll gäller i de övriga nordiska länderna.

Det nordiska samarbetet omfattar i princip verkställighet av ådömda böter, förverkande av egendom, ordinärt frihetsstraff (för svensk del fängelse) samt anordnande av övervakning av villkorligt dömd och vill- korligt frigiven. Utanför samarbetet faller alltså verkställighet av de spc- ciella påföljdsformer som finns för vissa grupper av lagöverträdare som ungdomar, psykiskt abnorma och vaneförbrytare, dvs. för Sveriges del ungdomsfängelse, internering och överlämnande till särskild värd (29—— 31 kap. BrB ).

I fråga om dom varigenom någon har dömts till böter eller egendom har förklarats förverkad eller varigenom har utdömts ersättning för rät- tegångskostnad i brottmål gäller enligt NVL att sådan dom som har meddelats i annat nordiskt land kan på begäran verkställas här i landet. Detta gäller också beslut om kvarstad, skingringsförbud eller beslag i vissa fall (1 å). Motsvarande gäller i fråga om verkställighet av dom el— ler beslut som har meddelats i Sverige (335 NVL). Verkställighet här i landet sker enligt svensk lag, dvs. i första hand lagen (1964: 168) om verkställighet av bötesstraff. Böter som har ådömts i annat nordiskt land får dock inte förvandlas (2 % NVL). De böter som har uttagits på grund av begäran om verkställighet skall redovisas till domslandet. Betalas hö- terna inte i sin helhet, skall den svenska indrivningsmyndigheten under— rätta vederbörande myndighet i domslandct om anledningen till att in- drivningen inte har kunnat slutföras. Därefter kan särskild framställning göras om verkställighet av förvandlingsstraff för böterna. Sådan fram- ställning kan också göras samtidigt med begäran om verkställighet av bötesdomen (7 & tillämpningskungörelsen). Att så kan ske sammanhäng- er med det förhållandet att i de övriga nordiska länderna tillämpas den ordningen att förvandlingsstraff alltid anges i dom på böter".

När det gäller frihetsstraff omfattar NVL, som tidigare nämnts, dom varigenom någon dömts till ordinärt frihetsstraff, dvs. verkställighet av dansk dom på faengsel eller htefte, isländsk dom på fangelsi eller vard- hald, finsk dom på tukthus eller fängelse, norsk dom på fengsel eller hefte samt verkställighet i annat nordiskt land av svensk dom på fäng- else. Lagen gäller också straff vilket ålagts som förvandlingsstraff för böter. Verkställighet kan ske på begäran av domslandet, om den dömde är medborgare i det land där verkställigheten skall ske eller har sitt hemvist där. Domen kan också verkställas i det land där han uppehåller sig, om det med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligast (5 5 och 8 & första stycket NVL).

Bifalles framställning om verkställighet av frihetsstraff här i landet, förvandlas det straff som har ådömts i domslandet till fängelse på lika lång tid (65 NVL). Därefter verkställs det till fängelse omvandlade straffet som om straffet hade ådömts genom svensk lagakraftvunnen

• Sida 24
•  Original

Prop. 1972: 98 24

dom. Verkställigheten sker sålunda i princip i enlighet med de svenska reglerna i lagen (1964: 541) om behandling i fångvårdsanstalt. Om straf- fet har börjat verkställas i domslandet, räknas dock strafftiden från verkställighetens början i det landet (7 5 första och andra styckena NVL).

Frågan om den dömdes möjligheter att undgå verkställighet av för- vandlingsstraff för böter genom att betala böterna har reglerats annor- lunda i NVL än vad som gäller vid verkställighet av inhemsk bötesdom. Enligt 65 bötesverkställighetslagen får betalning av böter inte tas emot när förvandlingsstraffet har börjat verkställas. I NVL ges den dömde möjlighet att betala böterna även i detta skede. Betalning av böterna kan ske så länge förvandlingsstraffet inte har avtjänats i sin helhet och får till följd att förvandlingsstraffet eller vad som återstår därav faller bort. Om endast en del av böterna betalas, skall straffet sättas ned i motsva- rande mån (7 å tredje tycket NVL).

Om någon som här i landet har dömts till fängelse skall överföras till annat nordiskt land för verkställighet av domen, skall samma villkor vara förenade med åtgärden som gäller i fråga om utlämning för brott till annat nordiskt land (95 första stycket NVL jämförd med 7 och 18 55 lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge). Som allmänt villkor gäller sålunda, att den dömde i verkställighetslandet inte får åtalas eller straffas för annat brott som har begåtts före hans överförande eller utlämnas till tredje stat för brott som han har begått före överförandet. Undantag kan göras med den dömdes samtycke eller efter särskilt medgivande av Kungl. Maj:t. Den dömdes samtycke skall lämnas inför domstol. Den dömdes immunitet bryts emellertid, om han inte lämnar landet en månad efter straffverkställig- hetens slut eller återvänder dit sedan han har lämnat landet. Vid verk- ställighet här i landet respekteras de motsvarande villkor som kan ha uppställts av domslandet (28 & NVL).

Bestämmelsen att särskilda villkor skall iakttas i verkställighetslandet gäller inte, om det föreligger beslut att den dömde skall förpassas, förvi- sas eller utvisas till det land där verkställighet skall ske (9 5 andra styc- ket NVL).

NVL innehåller som nämnts även regler om samarbete rörande krimi- nalvård i frihet. Övervakning av den som har blivit villkorligt dömd i Danmark, Finland, Island eller Norge med föreskrift om övervakning kan sålunda ordnas här i landet. Liksom övervakning av den som genom svensk dom har dömts till skyddstillsyn kan flyttas till annat nordiskt land (10—13 och 15 55 NVL). Lagen ger vidare svensk domstol möjlig- het att vid ny brottslighet undanröja villkorlig dom som har meddelats i annan nordisk stat. Detta gäller även i fall då övervakning inte har an— ordnats här (14 å NVL) eller när domen över huvud taget inte är för- enad med övervakning. På samma sätt godtas här i landet beslut i annat

• Sida 25
•  Original

Prop. 1972: 98 25

nordiskt land om undanröjande av svensk villkorlig dom eller skyddstill- syn (16 å NVL).

Motsvarande bestämmelser om anordnande av övervakning m.m. ' finns för villkorlig frigivning efter avtjänande av ordinärt frihetsstraff (17—23 åå NVL).

Framställning om verkställighet av brottspåföljd eller om anordnande av övervakning av villkorligt dömd eller villkorligt frigiven här i landet prövas av kriminalvårdsstyrelsen (25 5 första stycket NVL). Om fram- ställningen angående verkställighet bifalls, görs en schematisk omvand- ling av det ådömda straffet till motsvarande svenska straffart. Det sker sålunda inte någon omprövning av skuldfrågan eller straffmätningen. Böter i utländskt mynt omräknas till svenskt mynt efter köpkursen da- gen före den dag då framställningen bifölls (6å tillämpningskungörel- sen). Utländsk dom på frihetsstraff förvandlas, som tidigare nämnts, till fängelse på lika lång tid (6 & NVL). Lagen ger emellertid utrymme för diskretionär prövning av frågan om framställning om verkställighet c. d. skall bifallas eller ej. Det förutsätts dock i förarbetena ( prop. 1962: 203

. 22 och 56) att lagenlig framställning regelmässigt skall bifallas.

Som villkor för bifall till framställning från annan nordisk stat om verkställighet eller anordnande av övervakning här i landet gäller att de- men är verkställbar i domslandet (24å andra stycket NVL). Den behö- ver alltså inte ha vunnit laga kraft.

Framställning om verkställighet av straff i annan nordisk stat görs av kriminalvårdsstyrelsen, medan övervakningsnämnden gör framställning i fråga om anordnande av övervakning (25 å andra stycket NVL). I till- lämpningskungörelsen har föreskrivits att begäran om verkställighet av fängelse inte utan särskilda skäl får göras, innan domen har vunnit laga kraft (4 5). .

Kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt NVL kan överklagas. Talan full- följs genom besvär hos kammarrätten och därefter hos regeringsrätten. Kriminalvårdsstyrelsens och kammarrättens beslut kan i princip verk— ställas omedelbart. Det finns dock möjlighet för kriminalvårdsstyrelsen och kammarrätten att i beslutet förordna att omedelbar verkställighet inte får ske. Om den dömde är omhändertagen här i landet för verkstäl- lighet av dom som avses i kriminalvårdsstyrelsens eller kammarrättens beslut, har han vid förberedande och utförande av talan mot beslutet rätt till biträde av offentlig försvarare enligt rättegångsbalkens regler. Kostnader för arvode och annan ersättning till försvararen skall dock alltid — till skillnad från vad som gäller vid rättegång i brottmål — stanna på statsverket (26 & NVL).

Övervakningsnämnds beslut att göra framställning om överflyttning av övervakning till annat nordiskt land av den som här i riket har dömts till skyddstillsyn kan överklagas genom besvär hos hovrätt. Talan kan inte föras mot hovrättens beslut. Har övervakningsnämnd beslutat att

• Sida 26
•  Original

Prop. 1972: 98 25

flytta övervakning av villkorligt frigiven till annat nordiskt land, kan den villkorligt frigivne begära kriminalvårdsnämndens prövning av be— slutet. Talan får inte föras mot krirninalvårdsnämndens beslut (275 NVL). .

Har framställning om verkställighet av straff eller anordnande av övervakning eller tillsyn i Sverige bifallits, får åtal inte väckas här i lan- det för gärning som avses med den i det andra nordiska landet meddeå lade domen. Samma verkan tillerkänns i annat nordiskt land meddelad dom, när svensk domstol enligt 14 eller 21 5 NVL har beslutat om för- verkande av villkorligt anstånd, som meddelats i domen, eller av villkor- ligt medgiven frihet med avseende på straff som har ådömts genom så- dan dom. Med avseende på konkurrensreglerna i 34 kap. BrB skall do- men betraktas som meddelad här i riket. Bestämmelserna om förening av förvandlingsstraff i 235 bötesverkställighetslagen skall däremot inte tillämpas. Talan som avses i 20 kap. 15 5 BrB (särskild talan om' suspen- sion eller avsättning) får väckas utan hinder av de nu nämnda reglerna om rättsverkan av dom meddelad i annan nordisk stat. Detta innebär att sådan dom vid tillämpning av 20 kap. 155 BrB blir jämställd med svensk dom, vari frågan om ämbetsstraff inte har prövats (29 5 NVL).

Frågan om preskription av ådömt straff prövas i enlighet med doms- landets lag (315 första stycket NVL). Enligt 25 tillämpningskungörel- sen åligger det kriminalvårdsstyrelsen att i framställning om verkställig- het ange den tidpunkt då domen senast får verkställas. Motsvarande be- stämmelse har meddelats i de övriga nordiska länderna.

I fråga om benådning innehåller NVL särskilda regler för den som i Danmark, Finland, Island eller Norge har dömts genom dom som verk- ställs här i landet. De svenska bestämmelserna om nåd i brottmål äger, såvitt avser verkställighet här i riket, motsvarande tillämpning beträf- fande dansk, finsk, isländsk och norsk dom som avses i NVL. Nåde- beslut som har meddelats i domslandet godtas i vårt land (31 5 NVL).

Enligt 325 NVL kan den som med stöd av internordisk verkställig- hetslag förs från ett nordiskt land till ett annat för verkställighet av fri— hetsstraff transporteras genom Sverige utan särskilt tillstånd.

Kungl. Maj:t har bemyndigats att delegera kriminalvårdsstyrelsens befogenheter enligt NVL till annan myndighet (33 5 första stycket NVL). Bemyndigandet har ännu inte utnyttjats. I fall då verkställighet enligt 1 5 NVL föranleder talan inför svensk domstol tillerkänns justitie- kanslern i samma paragraf andra stycket rätt att ta emot stämning samt i svenska statens namn själv eller genom ombud tala och svara som om det var fråga om en kronans fordran.

Enligt 34 5 NVL likställs i denna lag med dom sådant beslut eller föreläggande som enligt lagstiftningen i den stat där det meddelats har samma verkan som dom, t. ex. svenskt strafföreläggande.

• Sida 27
•  Original

Prop. 1972: 98 - 27

Kostnader för verkställighet och åtgärder i övrigt enligt NVL skall i princip stanna på statsverket (33 5 NVL).

Med stöd av 365 NVL har Kungl. Maj:t i kungörelse den 22 maj 1963 (1963: 571) förordnat om lagens ikraftträdande i förhållande till de övriga nordiska länderna och beslutat att lagen skall tillämpas även i fråga om domar som har meddelats före ikraftträdandet.

3.2. Statistiska uppgifter

Årspublikationen Kriminalvården (Sveriges Officiella Statistik) inne- håller statistiska uppgifter om bl. a. utländska medborgare som är in- tagna i svenska fångvårdsanstalter. Under 1970 intogs 1 909 utländska medborgare i fångvårdsanstalter här i landet. Ungefär 58 procent av dessa var finska medborgare; drygt 11 procent var danska och norska medborgare, medan övriga representerade ett fyrtiotal nationaliteter.

Av de utlänningar som var dömda till fängelse och intogs i anstalt un- der 1970 var 58 procent dömda till kortare straff än 4 månader. 26 pro- cent var dömda till fängelse i 4—12 månader. Övriga 16 procent var dömda till minst 1 års frihetsberövande. För hela fängelsepopulationen är motsvarande siffror för dem som intogs 1970 följande. 66 procent av de nykomna hade en strafftid på under 4 månader och 24 procent hade dömts till 4—12 månaders frihetsstraff. De resterande 10 procent var dömda till frihetsberövande i minst 1 år.

66 procent av de under år 1970 i anstalt intagna utlänningarna sak- nade tidigare kontakt med svensk kriminalvård. 17 procent hade tidi- gare varit intagna minst två gånger.

I fråga om tillämpningen av NVL innehåller ”Kriminalvården 1970” följande uppgifter. Antalet dömda i Sverige för vilka verkställighet av straff och anordnande av övervakning eller tillsyn förts över till annat nordiskt land uppgick under år 1970 till 4 874, medan motsvarande siff- ra för överföring till Sverige var 2 378. Verkställighetssamarbetets för- delning på olika påföljder och länder framgår av följande tabeller.

Verkställighet i Sverige 1970 av dom meddelad i annat nordiskt land

Påföljd Danmark Finland Island Norge Summa Frihetsstraff 49 67 — 19 135 Övervakning av vill-

korligt frigivna 2 21 — 2 25 Övervakning av vill-

korligt dömda 7 6 — 13

177 2 205

... (ll LN cs. J

Böter 492

• Sida 28
•  Original

Prop. 1972: 98 28

Verkställighet i annat nordiskt land 1970 av dom meddelad i Sverige

Påföljd Danmark Finland Island Norge Summa Frihetsstratl' 52 227 _ 3 8 317 Böter 1 379 2 293 8 877 4 557

3.3 Rättsverkan av utländsk brottmålsdom

Dom i brottmål har i olika avseenden betydelse för senare rättsliga och administrativa ingripanden mot den dömde. Brottmålsdom har i första hand den verkan att domen är rättegångshinder i en ny process. När dom i brottmål har vunnit laga kraft, får enligt 30 kap. 9 5 rätte- gångsbalken (RB) frågan om den tilltalades ansvar för gärning som har prövats genom domen inte på nytt tas upp till prövning. Denna regel avspeglar den i nutida processrätt allmänt antagna orubblighetsprincipen som uttrycks i den latinska sentensen "ne bis in idem” ('ej två gånger i samma sak). Regeln i 30 kap. 9 5 RB är inskränkt endast genom reg- lerna om förändring och förening av påföljd i 34 kap. BrB och om sär— skilda rättsmedel i 58 och 59 kap. RB . Brottmålsdom har vidare bety- delse i senare rättegång bl.a. som grund för straffskärpning vid återfall (26 kap. 35 BrB). Brottmålsdom kan också inverka på administrativa avgöranden t. ex. ifråga om återkallelse av körkort.

I princip är det endast svensk brottmålsdom som enligt vår lagstift- ning tillerkännes nu nämnd rättsverkan. Utländsk brottmålsdom har så- lunda betydligt mera begränsad rättsverkan än svensk dom. Som tidi- gare nämnts (aVSnitt 3.1) utgör dock brottmålsdom som har meddelats i annat nordiskt land hinder för nytt åtal här i landet för gärning som av- ses med domen, om domen skall verkställas här med stöd av NVL (29 5 NVL). I övrigt hindrar emellertid utländsk dom inte att åtal väcks här i landet för samma gärning som har prövats genom domen och att gär- ningsmannen på nytt döms till påföljd för denna gärning. I visst av- seende beaktas dock den utländska domen vid senare åtal. En bestäm- melse härom finns i 2 kap. 65 BrB. En redogörelse för denna bestäm- melse lämnas under 3.4.

Även i ett annat avseende tilläggs utländsk brottmålsdom rättsverkan här i landet. Enligt 26 kap. 3 5 BrB skall den som har dömts till påföljd för sådant i BrB avsett brott som är belagt med fängelse och därefter, sedan domen har vunnit laga kraft, begår nytt brottsbalksbrott dömas enligt en strängare straffskala. Om det nya brottet är belagt med fäng- else i högst sex månader, kan han dömas till fängelse i högst två år för återfallet. Är för det nya brottet stadgat fängelse på längre tid än sex månader men högst två år, höjs maximum för återfallet till fängelse i högst fyra år. Brott som någon har begått innan han fyllt arton år får

• Sida 29
•  Original

Prop. 1972: 98 29

inte läggas till grund för straffhöjning. Detsamma gäller dom på böter eller disciplinstraff. Enligt paragrafens sista stycke kan utländsk dom vid återfall tillmätas samma verkan som svensk dom.

3.4. Svensk domstols straffrättsliga kompetens

Allmänna bestämmelser om ivilken utsträckning svensk straffrätt kan tillämpas finns i 2 kap. BrB, som har rubriken ”Om tillämpligheten av svensk lag”. Med ”svensk lag” avses svensk strafflag i vidsträckt me- ning, dvs. både BrB och straffbestämmelser i andra författningar.

I 1 5 första punkten föreskrivs att den som har begått brott här i riket skall dömas efter svensk lag och vid svensk domstol. I paragrafens andra punkt ges en bestämmelse för det fall att det är ovisst var brottet har förövats. Om det då finns skäl att antaga att brottet har begåtts inom riket, gäller samma bestämmelser som när det kan fastställas att brottet har förövats här i riket, dvs. gärningsmannen döms efter svensk lag och vid svensk domstol.

Enligt 2 5 första stycket är svensk lag tillämplig och svensk domstol behörig att döma beträffande brott som svensk medborgare har begått utom riket. Detsamma gäller utlänning som har hemvist i Sverige. Det har överlämnats åt rättstillämpningen att bestämma huruvida en person skall anses ha tagit hemvist här i riket. Endast om bosättningen har viss stadigvarande karaktär, anses hemvist föreligga.

I paragrafens andra stycke föreskrivs att vissa andra kategorier utlän— ningar, som har begått brott utom riket, faller under svensk straffrättslig domsrätt. Efter svensk lag och vid svensk domstol kan sålunda dömas utlänning, som efter brottets begående har blivit svensk medborgare el- ler har tagit hemvist här i landet, utlänning som är medborgare i annat nordiskt land och finns här eller utlänning som över huvud finns i riket, om det straff som kan följa på brottet enligt svensk lag är fängelse i mer än sex månader. En förutsättning för att en utlänning i nyssnämnda fall skall falla under svensk jurisdiktion är dock att den brottsliga gärningen inte var fri från ansvar enligt lag som gällde på gärningsorten.

I 3 5 anges ett antal specialfall, i vilka svensk domstol är behörig att döma utlänning —— även i annat fall än som anges i 2 5 — för brott som har begåtts utom Sverige. Utlänning kan sålunda dömas här i landet och efter svensk lag, om brottet har förövats på svenskt fartyg eller luftfar- tyg eller i tjänsten av den som var befälhavare eller tillhörde besätt- ningen på ett sådant fartyg. Även utlänning som har begått brott på om— råde, där avdelning av krigsmakten befann sig, omfattas av den svenska domsrätten. Om han inte var krigsman, gäller detta endast om avdel- ningen befann sig på området för annat ändamål än övning. Har utlän- ning utomlands förövat brott mot Sverige, svensk medborgare eller svensk menighet, inrättning eller sammanslutning eller mot annan utlän-

• Sida 30
•  Original

Prop. 1972-. 98 _ 30

ning som hade hemvist i Sverige, kan han också dömas här enligt svensk lag. Slutligen är utlänning som har gjort sig skyldig till kapning av. luft- fartyg eller folkrättsbrott generellt underkastad svensk domstols straff- rättsliga behörighet.

Enligt 5 5 får åtal för brott, som har förövats inom riket, i vissa fall inte väckas annat än efter förordnande av Kungl. Maj:t eller den som Kungl. Maj:t har bemyndigat därtill. Sådant förordnande fordras, när brottet har begåtts på utländskt fartyg eller luftfartyg av utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen på fartyget eller eljest med- följde fartyget, i de fall då brottet har begåtts mot sådan utlänning eller mot utländskt intresse. Vidare föreskrivs i 5 5 att brott som har förövats utom riket i regel inte får åtalas utan förordnande av Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj:t har bemyndigat därtill. Utan särskilt åtalsförordnande får åtal dock väckas, om brottet har förövats 1) på svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde be- sättningen på sådant fartyg, 2) av krigsman på område där avdelning av krigsmakten befann sig, 3) i annat nordiskt land eller på fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller något av dessa länder eller av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medbor- gare mot svenskt intresse.

I 6 5 finns, som berörts under 3.3, en bestämmelse om viss rättsver— kan av utländsk dom. Har den misstänkte utom riket undergått straff eller ansvarspåföljd för en viss gärning, får han inte åtalas här i landet för samma gärning annat än efter förordnande av Kungl. Maj:t eller den som bemyndigats av Kungl. Maj:t. Om åtal väcks här i landet, åligger det domstol att vid bestämmande av påföljd ta skälig hänsyn till vad den dömde har undergått av den utom riket ådömda påföljden. Domstolen kan därvid efter omständigheterna döma till lindrigare straff än vad som är stadgat för gärningen i den svenska straffbestämmelsen eller helt efterge påföljd.

Med stöd av 5 och 6 55 har Kungl. Maj:t i brev (1972: 44) till RÅ be- myndigat RÅ att meddela åtalsförordnande för brott som har begåtts inom riket på utländskt fartyg eller luftfartyg av utlänning som var bc- fälhavare eller tillhörde besättningen på fartyget eller eljest medföljde fartyget, i fall då brottet har begåtts mot sådan utlänning eller mot ut- ländskt intresse. Bemyndigandet för RÅ avser också åtal för brott som har förövats utomlands av svensk medborgare eller utlänning med hem- vist i Sverige. Slutligen har RÅ även bemyndigats att förordna om åtal för gärning för vilken svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige har undergått straff eller annan ansvarspåföljd utom riket.

I 7 5 föreskrivs att de begränsningar som följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser skall beaktas i fråga om svensk lags tillämplig- het och svensk domstols behörighet. Detsamma gäller de begränsningar

• Sida 31
•  Original

Prop. 1972: 98 31

som enligt särskilda bestämmelser följer av överenskommelse med främ- mande makt.

Viss annan lagstiftning innehåller bestämmelser som för särskilda brott innebär en utvidgning av svensk domstols behörighet i förhållande till reglerna i 2 kap. BrB. I 5 5 lagen (1971: 965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands finns en regel om krav på dubbel straffbarhet. Av denna regel följer att ansvar för gärning som avses i den aktuella lagen inte får ådömas, om gärningen var fri från ansvar enligt lag som gällde på gärningsorten. Enligt 55 första stycket lagen (1966: 78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet döms utlän- ning, som utom riket har brutit mot lagen, om han finns i Sverige, efter denna lag och vid svensk domstol, även om detta inte följer av 2 kap. 2 eller 3 55 BrB. Motsvarande bestämmelse finns i 145 första stycket la- gen (1966: 314) om kontinentalsockeln.

4.1. Verkställighet av utländsk brottmålsdom

Det nordiska verkställighetssamarbetet regleras som tidigare nämnts (avsnitt 3.1) av en enhetlig lagstiftning. I övriga nordiska länder finns sålunda lagar som i allt väsentligt överensstämmer med NVL.

När det gäller verkställighet av utomnordisk dom i brottmål är Dan- mark hittills det enda land i Norden, vars lagstiftning medger sådan verkställighet. Danmark har i samband med ratifikationen av den förut nämnda europeiska brottmålsdomskonventionen genomfört lagstiftning om verkställighet av europeisk brottmålsdom, lov nr 522 af 23 decem- ber 1970 om fuldbyrdelse af europaeiske straffedomme. Lagen, som trädde i kraft den 1 januari 1971, är i sina huvuddrag utformad som en hänvisning till konventionen. Där föreskrivs sålunda att avgöranden som omfattas av brottmålsdomskonventionen kan verkställas i enlighet med bestämmelserna i del II jämförd med del I i konventionen och bestäm- melserna i lagen. I övrigt innehåller lagen endast de kompletterande materiella bestämmelser som konventionen förutsätter att varje land ut- färdar. Sålunda ges regler för att anknyta konventionens verkställighets- förfarande till den danska rättegångsordningen.

I den nya danska verkställighetslagen finns vidare en särskild be- stämmelse om förhållandet mellan denna lag och lagen om samarbete med Finland, Island, Norge och Sverige angående verkställighet av straff m.m. Enligt denna bestämmelse skall den nordiska verkställig— hetslagen fortsätta att gälla. Danmark har i samband med ratifikatio— nen avgett förklaring härom i enlighet med konventionens art. 64.

Den danska lagen om verkställighet av europeiska brottmålsdomar reglerar också frågan om lagens tillämplighet i förhållande till stat -

• Sida 32
•  Original

Prop. 1972: 98 32

som inte har tillträtt konventionen. Justitieministern bemyndigas att på grund av ömsesidigt avtal med icke-konventionsstat sätta lagen i kraft i förhållande till sådan stat. I förarbetena uttalas att det kan vara praktiskt att ha en sådan möjlighet när det gäller Spanien med hänsyn till det stora antalet danska turister som reser till detta land.

I överensstämmelse med art. 68 i konventionen föreskrivs vidare att den europeiska verkställighetslagen endast är tillämplig på avgöranden som meddelas efter det konventionen har trätt i kraft mellan Danmark och vederbörande främmande stat. Justitieministern ges dock möjlighet att på grund av avtal med främmande stat förordna att lagen skall tillämpas också på tidigare avgöranden.

Slutligen bemyndigas justitieministern att i ”ganske szerlige till- fzelde” förordna att verkställighet kan ske i Danmark utan iaktta- gande av konventionens bestämmelser. Det är därvid en förutsättning att fråga är om verkställighet av utländska avgöranden som inte omfattas av konventionen. Verkställigheten skall ske i enlighet med dansk lag och får inte medföra en försämring av den dömdes straffrättsliga situa- tion. Lagen ställer inte något krav på ömsesidigt avtal i dessa fall. För den händelse främmande stat kräver ömsesidighet bemyndigas dock justitieministern att förordna om verkställighet av dansk dom mot den som har hemvist i vederbörande land.

I Finland och Norge kan verkställighet inte ske av utländsk brott- målsdom annat än med stöd av resp. lands nordiska verkställighetslag.

4.2 Rättsverkan av utländsk brottmålsdom

I Danmark ges utländsk brottmålsdom rättsverkan i betydligt större utsträckning än i övriga nordiska länder. Regler om utländsk dom som hinder för ny prövning av fråga om ansvar för samma gärning som om- fattas av den utländska domen finns i kap. 2 5 10 a straffeloven. Denna paragraf har tillkommit samtidigt som den danska lagen om verkställig- het av europeiska brottmålsdomar för att göra det möjligt för Danmark att utan förbehåll ratificera även brottmålsdomskonventionens ”ne bis in idem-avsnitt”. Den nya bestämmelsen innebär i sak endast mindre ändringar i förhållande till äldre föreskrifter. Dessa motsvarade nämli- gen i stor utsträckning konventionens reglering. Enligt 5 10a första stycket kan den för vilken har meddelats dom som omfattas av brott- målsdomskonventionen eller i övrigt dom i den stat där gärningen har begåtts inte på nytt lagföras i Danmark för samma gärning, om han har slutligt frikänts från ansvar. Den som har fällts till ansvar genom sådan dom kan inte heller lagföras på nytt, om den ådömda påfölj- den har verkställts, om verkställighet av påföljden pågår eller om på- följden har bortfallit enligt domslandets regler. Detsamma gäller om den tilltalade har förklarats skyldig till brott utan att påföljd har ådömts. Enligt 5 10a andra stycket gäller de nu redovisade reglerna

• Sida 33
•  Original

Prop. 1972: 98 33

om rättsverkan av utländsk brottmålsdom inte, om gärningen har be- gåtts i Danmark eller om gärningen kränker den danska statens själv- ständighet, säkerhet, författning eller offentliga myndigheter, ämbets- plikt mot staten eller sådana intressen vars rättsskydd förutsätter en särskild anknytning till danska staten. l—lar lagföring skett i främmande stat på begäran av dansk åklagarmyndighet, har dock dom meddelad i den staten rättsverkan enligt huvudregeln, även om gärningen har be- gåtts i Danmark eller kränker danskt statsintresse.

I de fall då kap. 2 5 10 a straffeloven inte är tillämplig och lagföring sker i Danmark av person som i främmande stat har ådömts påföljd för samma gärning, skall den påföljd som ådöms av dansk domstol nedsättas i den mån den tidigare ådömda påföljden har verkställts (5 10 b).

I Danmark finns också en regel som gör det möjligt för rätten att tillägga utländsk brottmålsdom samma rättsverkan vid återfall som en dansk dom (kap. lt") 5 81. andra stycket straffeloven).

Den danska straffeloven innehåller ytterligare en regel om rättsverkan av utländsk brottmålsdom. Enligt kap. 2 5 11 kan dom som har med— delats i främmande stat läggas till grund för beslut i Danmark om från- kännande av rättighet. Detta gäller dock endast om den dömde är dansk medborgare eller bosatt i Danmark.

I Finland och Norge har utländsk brottmålsdom lika begränsad rätts- verkan som i Sverige. Sådan dom är sålunda inte något absolut hinder mot att åtal väcks i Finland eller Norge för samma gärning som om— fattas av domen och att gärningsmannen döms på nytt. I Finland krävs dock enligt 1 kap. 7 5 strafflagen särskilt åtalsförordnande för att åtal skall få väckas för gärning, för vilken den misstänkte helt eller del- vis har undergått straff utomlands. Om åtal väcks i Finland, skall det undergångna straffet ”enligt prövning” dras av från det ådömda straf- fet eller räknas som fullt straff. När det gäller dom, som har medde- lats av dansk, isländsk, norsk eller svensk domstol, får åtal över huvud taget inte väckas i Finland utan särskilt åtalsförordnande. I den norska straffeloven finns en regel som gör det möjligt att göra avdrag för det straff som har avtjänats på grund av en utländsk dom, när någon döms på nytt i Norge för samma gärning (kap. 1 5 13 tredje stycket).

I både Finland och Norge finns regler som motsvarar den svenska bestämmelsen i 26 kap. 3 5 BrB om verkan av utländsk brottmålsdom i återfallssituationer. Enligt 6 kap. 3 5 finska strafflagen skall sådant i Danmark, Island, Norge eller Sverige direkt ådömt frihetsstraff, som har avtjänats i Finland, beaktas vid straffmätningen för återfallsbrott. I övrigt skall rätten pröva om straff som har verkställts utomlands skall beaktas vid återfall. Enligt kap. 5 5 61 andra stycket den norska straffeloven kan rätten låta straff som har ådömts i annan stat få straffskärpande verkan vid återfall.

2— Riksdagen 1972. I saml. Nr 98

• Sida 34
•  Original

Prop. 1972: 98 3”

4.3. Straffrättslig kompetens

De danska bestämmelserna om strafflags tillämplighet i rummet finns i 2 kap. straffeloven.

Den danska straffrättskompetensen omfattar brott som har begåtts i Danmark, på fartyg utanför folkrättsligt erkänt statsområde eller på fartyg som befann sig inom sådant område av någon som tillhörde far— tyget eller medföljde fartyget som passagerare. Brott som har begåtts utom Danmark faller under dansk domsrätt, om brottet har begåtts av dansk medborgare eller den som är bosatt i Danmark och gärningen är straffbar också enligt gärningsortens lag eller, om den har förövats utanför folkrättsligt erkänt statsområde, kan medföra strängare straff än ”hzefte”. (Maximitiden för ”hzefte” är sex månader). Samma reg- ler gäller också den som är medborgare i eller har hemvist i annat nor- diskt land och uppehåller sig i Danmark. I nu nämnda fall får inte dö- mas till strängare straff än som kan följa enligt gärningsortens lagstift— ning. Utan krav på dubbel straffbarhet och oberoende av gärningsman- nens hemvist straffas brott utom Danmark som kränker danska statens självständighet, säkerhet m.fl. liknande intressen. Detta gäller också brott som riktas mot dansk medborgare eller mot den som är bosatt i Danmark, men endast om brottet har begåtts utanför folkrättsligt erkänt statsområde och kan medföra strängare straff än ”htefte”.

Den danska straffrättskompetensen begränsas också av den rättsver- kan som tillerkänns utländsk brottmålsdom enligt kap. 2 55 10a och 10 b straffeloven. En redogörelse för dessa bestämmelser har lämnats i avsnitt 4.2.

I 2 kap. straffeloven upptas slutligen en bestämmelse om begränsning av kompetensreglerna på grund av folkrättsligt erkända undantag.

De finska bestämmelserna om tillämpningsområdet för finsk straff- rätt finns i 1 kap. finska strafflagen.

Den som har begått brott i Finland döms enligt finsk lag. Finsk medborgare eller utlänning, som är varaktigt bosatt i Finland, döms enligt finsk lag även för brott som han har begått utom Finland. Ut- länning, som inte är varaktigt bosatt i Finland, döms enligt finsk lag för utomlands förövat brott, som har begåtts på finskt fartyg eller luft— fartyg eller som riktar sig mot Finland, finsk medborgare eller finsk sammanslutning, inrättning eller stiftelse eller mot utlänning som är varaktigt bosatt i Finland. Utlänning, som inte är varaktigt bosatt i Finland, döms också enligt finsk lag för annan utom Finland begången brottslig gärning, om gärningen är straffbar även enligt lagen på gär- Jingsorten eller har begåtts inom område där ingen stats lag gäller.

Som framgår av redogörelsen i avsnitt 4.2 kan en utländsk brott- nålsdom leda till att åtal inte väcks för gärning som omfattas av

• Sida 35
•  Original

Prop. 1972: 98 35

domen eller att verkställt straff avräknas vid ådömande av straff i Finland (1 kap. 7 5 strafflagen).

I kapitlet om tillämpningsområdet för finsk straffrätt föreskrivs även att, utan hinder av vad som i övrigt är stadgat i kapitlet, de in— skränkningar i finsk lags tillämpningsområde som föranleds av allmänt erkänd internationellrättslig rättstillämpning skall lända till efter—rättel— se. Har Finland i vissa fall med främmande stat avtalat annat än som följer av strat'flagens kompetensregler, skall dessa undantag gälla i en— lighet med vad som föreskrivs i lag.

i norsk rätt finns reglerna om straffrättslig kompetens i 1 kap. straffe— loven.

Norsk strafflag tillämpas på brott som har begåtts i Norge eller på norskt fartyg i öppen sjö eller på norskt luftfartyg utanför område som inte är underkastat någon stats höghetsrätt. Under norsk domsrätt faller också brott som har förövats på norskt fartyg eller luftfartyg oberoen— de av var fartyget befinner sig, om brottet har begåtts av besättnings— man eller annan som medföljer fartyget.

Enligt norsk lag straffas vidare brott som har förövats i utlandet av norsk medborgare eller person som är hemmahörande i Norge, om handlingen antingen faller under något av det flertal lagrum som sär— skilt anges i ingen eller utgör brott mot norska staten eller statsmyndig— heten eller är straffbar både enligt norsk lag och gärningsortens lag. De uppräknade lagrummen avser alla centrala brottstyper i straffe- loven. En utlänning kan också oberoende av emvist straffas för utom- lands begånget brott, om handlingen innefattar något av vissa i lagen uppräknade brott, t. ex. brott mot statens säkerhet och grövre brott mot enskild. Vidare kan utlänning straffas även i andra fall, när brottet är att hänföra till en ”forbrytclse” (i motsats till en ”forseelse”) och handlingen är straffbar också enligt gärningsortens lag samt gärnings- mannen har hemvist i Norge eller uppehåller sig där. I sistnämnda fall kan lagföring dock inte ske, om straff inte kan ådömas enligt gärnings- ortens lag, vilket kan ha sin grund i att föreskriven angivelse inte föreligger, åtal för brottet är preskriberat, straff för brottet har verk- ställts eller eftergivits eller åtal har underlåtits. I de fall då åtal kan ske, får strängare straff inte ådömas än som är stadgat enligt gärningsor- tens lag.

Som redovisats i avsnitt 4.2 skall enligt norsk strafflag straff som har avtjänats utomlands, såvitt möjligt avdras vid ådömande av straff i Norge för samma gärning.

Tillämpningen av bestämmelserna i 1 kap. straffeloven om norsk straffrättslig kompetens begränsas av folkrättsligt erkända undantag.

• Sida 36
•  Original

Prop. 1972: 98 36

6.1. Sveriges tillträde till konventionen

I promemorian framhålls att brottsligheten har blivit en alltmera in- ternationell företeelse vilket ger utslag bl. a. i kriminalstatistiken. Anta- let utlänningar bland dem som avtjänar straff på fångvårdsanstalt här i landet har varit ständigt stigande under senare år. Av de utlänningar som intogs i fångvårdsanstalt under år 1970 var det övervägande anta- let, 70 procent, nordiska medborgare, medan övriga representerade ett fyrtiotal olika nationaliteter. Statistiken för år 1970 visar att 16 procent av de utlänningar som intogs i fångvårdsanstalt under detta år var dömda till fängelse under minst ett år. Tillgängliga statistiska uppgifter ger enligt promemorian inte upplysning huruvida de intagna utlänning- arna hade hemvist här eller endast vistades tillfälligt i landet, när de dömdes.

I promemorian anges vidare att det också förekommer att svenska medborgare är berövade friheten i utländska fängelser. F. 11. finns i ut- omnordiska länder ett tiotal svenska medborgare som avtjänar frihets- straff på minst ett år eller som är arresterade och kan riskera flerårigt frihetsstraff. Vissa av dessa har dömts, eller kan komma att dömas, till långa frihetsstraff för brott som här i landet troligen skulle ha bedömts betydligt lindrigare och straffet avtjänas ibland under svåra förhållan- den.

Enligt promemorian torde det också vara relativt vanligt att lagöver- trädare åläggs bötesstraff i annat land än hemlandet. Det antas att trafik- överträdelser är en dominerande orsak till sådana bötesålägganden.

I promemorian erinras om att man i dag i de flesta länder saknar möj- lighet att verkställa brottmålsdom som ådömts i annat land men att man i Norden sedan 1963 har samarbete i fråga om straffverkställighet med stöd av enhetlig lagstiftning. För Sveriges del är huvudbestämmelserna på detta område intagna i lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (NVL). Det nordiska samarbetet omfattar i huvudsak verkställighet av böter, förver- kande på grund av brott, ordinärt frihetsstraff samt anordnande av övervakning av villkorligt dömd och villkorligt frigiven. Enligt prome- morian överflyttades under år 1970 verkställighet av straff, inbegripet övervakning av villkorligt frigiven och av person, dömd till skyddstill- syn, från Sverige till annat nordiskt land i fråga om 4 874 dömda, me- dan motsvarande siffra för överföring till Sverige var 2 378.

I promemorian förklaras att den dömande staten i vissa situationer kan få bistånd av annan stat att verkställa brottmålsdom genom att den dömde utlämnas för verkställighet. Möjligheterna att genomföra verk— ställighet i domslandet med hjälp av utlämning är emellertid begrän-

• Sida 39
•  Original

Prop. 1972: 98 39

sade, bl. a. därför att det är en allmän princip att egna medborgare inte utlämnas och att utlämning inte sker för mindre allvarlig brottslighet. Dessa principer är fastslagna i bl. a. den europeiska utlämningskonven- tionen av den 13 december 1957, som har ratificerats av Sverige.

Om den som har dömts till påföljd för brott inte utlämnas för verk- ställighet i det land där domen har meddelats. kan det enligt promemo- rian bli fråga om att väcka åtal för brottet i ny rättegång i hemlandet. Att gärningsmannen redan har dömts för brottet i annat land anses i all- mänhet inte hindra ny lagföring för samma brott, i synnerhet inte om gärningsmannen har undandragit sig verkställighet av straffet. Detta gäl- ler också för Sveriges del (2 kap. 6 & BrB) med visst undantag för dom meddelad i annat nordiskt land (29 % NVL). Det brott för vilket gär- ningsmannen har dömts i främmande stat, torde i allmänhet ha begåtts i annat land än den dömdes hemland. För att genomföra rättegången kan myndigheterna i hemlandet behöva bistånd av myndighet i annat land för delgivning av stämning eller annan rättegångshandling. bevisupptag- ning o. d. I promemorian hänvisas till den reglering dessa frågor har fått dels i den europeiska konventionen den 20 april 1959 om inbördes rätts- hjälp i brottmål (prop. 1961: 48), dels i lagen (1942: 816) om bevisupp- tagning åt utländsk domstol, dels i kungörelsen (1909 nr 24 s. 1) ang. delgivning av handling på begäran av utländsk myndighet dels i lagen (1946: 817) om bevisupptagning vid utländsk domstol.

Inom Europarådet har man länge arbetat på att få till stånd ett vidgat samarbete angående verkställighet av brotttnålsdom. Till följd härav finns numera tre europeiska konventioner som innehåller bestämmelser om verkställighet av utländsk brottmålsdom. År 1964 öppnades för un- dertecknande dels konventionen om övervakning av villkorligt dömda och villkorligt frigivna, dels konventionen om straff för vägtrafikbrott (trafikbrottskonventionen). Slutligen har i maj 1970 den europeiska kon- ventionen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (brottmåls- domskonventionen) lagts fram i Haag för undertecknande.

I promemorian erinras om att Sverige vid ratifikation av trafikbrotts- konventionen i enlighet med Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut (prop. 1971: 114, JuU 26, Rskr 295) och i likhet med Danmark och Norge kommer att göra förbehåll mot del III om verkställighet i hemviststaten. Som skäl för detta förbehåll anges i propositionen (s. 53) främst att brottmålsdomskonventionen öppnats för undertecknande, att frågan om internationell verkställighet av brottmålsdomar bör lösas i samband med att förslag till lagstiftning grundad på brottmålsdomskonventionen läggs fram och att man från svensk sida avser att gemensamt med övriga nordiska länder arbeta för ett snabbt ikraftträdande av den konventio- nen.

Med anledning av brottmålsdomskonventionen anförs i promemorian att det utanför det nordiska verkställighetssamarbetet hittills inte va-

• Sida 40
•  Original

Prop. 1972: 98 40

rit möjligt att här i landet verkställa utländsk brottmålsdom eller att överflytta verkställigheten av svensk dom till annat land. Detta har fått till följd att påföljd för brott enligt promemorian i många fall verk- ställs i det land där domen har meddelats, även om den dömde är ut- ländsk medborgare och saknar hemvist i domslandet.

I promemorian anges att avsaknaden av möjligheter att flytta över straffverkställigheten till den dömdes hemland innebär flera nackdelar. Verkställighet av frihetsstraff i främmande land kan sålunda skapa sär- skilda svårigheter både för den intagne och för kriminalvårdsmyndighe- terna i det land där verkställigheten sker. Språksvårigheter kan medföra att den intagne får dålig eller ingen kontakt med personal och medin- tagna och kan göra det omöjligt för honom att få lämplig behandling, delta i undervisning m.m. Den som avtjänar frihetsstraff i annat land än hemlandet kan i allmänhet inte heller få besök av anhöriga. Den in- tagnes frigivning kan som regel inte heller förberedas i önskvärd ut- sträckning. eftersom straffet avtjänas i annat land än det där han kom- mer att uppehålla sig efter frigivningen. Detta förhållande kan också in— verka på frågor rörande permission och villkorlig frigivning.

Enligt promemorian kan vissa olägenheter uppstå även vid verkstäl— lighet av bötesstraff, om gärningsmannen inte är hemmahörande i det land där dom eller föreläggande meddelas. Om böterna inte betalas gc— nast, kan det anses nödvändigt att hålla kvar den bötfällde i landet, till dess betalning sker.

I promemorian framhålls att hrottmålsdomskonventionen är ett in- strument som bör kunna användas för att göra straffverkställigheten både humanare och effektivare i de fall då gärningsmannen har dömts utanför sitt hemland. Det erinras om att man vid de nordiska överlägg— ningarna varit ense om att det är angeläget att de nordiska länderna till- träder konventionen så snart som möjligt samt att Danmark, Norge och Sverige genast hade undertecknat konventionen när den lades fram i Haag. Danmark har redan genomfört erforderlig lagstiftning och rati- ficerat konventionen. .

Brottmålsdomskonventionen har enligt promemorian en väsentlig uppgift att fylla i det internationella samarbetet på straffrättens område. Det föreslås därför att Sverige tillträder konventionen. De lagstiftnings- åtgärder som behövs för ett tillträde redovisas längre fram i promemo- rian.

Enligt art. 61.1 kan stat som tillträder konventionen begagna sig av en eller flera av de möjligheter till fö rbehåll som räknas upp under al—f) i bilaga I till konventionen.

I promemorian framhålls att frågan om förbehåll har diskuterats vid de tidigare nämnda nordiska överläggningarna och att man då var ense

• Sida 41
•  Original

Prop. 1972: 98 41

om att om möjligt undvika att göra förbehåll. Danmark har sedermera ratificerat konventionen utan förbehåll.

Förbehållen under a)——e) i bilaga I hänför sig till konventionens hu- vudaVSnitt om verkställighetssamarbete. I promemorian anges att frågan om förbehåll i något avseende skall göras mot föreskrifterna i detta av— snitt bör övervägas med beaktande av att det enligt art. 4 i konventionen är en allmän förutsättning för verkställighet i annan stat än den dö- mande staten att den gärning domen avser skulle ha varit ett brott, om den hade begåtts på den anmodade statens område, och att lagöverträ- daren skulle ha kunnat ådömas straff, om han hade begått gärningen där. Vidare bör man enligt promemorian beakta de vidsträckta möjlig— heter att vägra verkställighet som följer av bestämmelserna i art. 6 i konventionen. Det framhålls också att varje begränsning av skyldighe— ter att deltaga i verkställighetssamarbetet kan leda till att man berövar sig möjligheterna att i särskilt ömmande fall låta personer med hemvist i Sverige få avtjäna straff här i landet.

Beträffande vissa av de olika möjligheter till förbehåll som behandlas under a)——e) uttalas i promemorian följande.

Enligt (a) kan konventionsstat förbehålla sig rätten att vägra verk— ställa dom som avser fiskaliskt eller religiöst brott. I fråga om fiskaliskt brott hänvisas i promemorian till att utlämningslagarna inte innehåller något undantag för brott av detta slag. Med hänsyn härtill anses det inte föreligga något skäl att i detta sammanhang göra undantag för sådana brott. När det gäller religiöst brott bör man enligt promemorian ofta kunna vägra verkställighet under hänvisning till att gärningen inte är straffbar enligt svensk lag (art. 4) eller att verkställigheten skulle strida mot grundläggande rättsprinciper här i landet [art. 6 (a)].

I (b) föreskrivs att konventionsstat kan förbehålla sig rätten att väg- ra verkställa påföljd för gärning som enligt lagen i den anmodade sta— ten kan beivras endast av administrativ myndighet. Detta förbehåll saknar enligt promemorian betydelse för Sverige. De påföljder som om- fattas av konventionen ådöms inte i något fall i Sverige "endast av administrativ myndighet".

Förbehållet i (e) avser åtalspreskription. Konventionen förutsätter att konventionsstat, som inte har gjort förbehåll, godtar den dömande sta- tens regler om preskription av åtal. Det finns däremot möjlighet för den anmodade staten att vägra verkställighet om den ådömda påföljden skulle vara preskriberad enligt den statens lag [(art. 6 (1)]. I promemo- rian förklaras att man i mera extrema fall torde kunna vägra verkställig— het under åberopande av ordre-public-klausulen i art. 6 (a).

Enligt (d) kan konventionsstat utesluta verkställighet av utevarodom eller ”ordonnance pénale” eller båda dessa typer av avgöranden från konventionens tillämpning. I promemorian framhålls att konventionens särskilda regler om verkställighet av sådana avgöranden (art. 21—30)

21'— Riksdagen 1972. ] saml. Nr 98

• Sida 42
•  Original

Prop. 1972: 98 42

garanterar att den dömde, om han så önskar, kan få målet omprövat vid förhandling i sin närvaro.

Enligt (0) kan konventionsstat vägra att tillämpa art. 8 i konventio- nen, dvs. vägra att godtaga bestämmelsen att preskriptionsavbrytande handling, som har företagits i den dömande staten och där har en viss effekt, ges samma effekt i den anmodade staten. I promemorian uttalas att det inte torde finnas något hinder för Sveriges del att godtaga inte bara preskriptionsavbrytande åtgärd som vidtagits i den dömande staten utan även effekten av sådan åtgärd.

I promemorian förklaras att det sålunda inte torde finnas anledning för Sverige att begagna sig av möjligheterna att göra förbehåll i något av de fall som anges under a)—e).

Under (f) i bilaga I finns slutligen en möjlighet till förbehåll mot kon— ventionens del lll om europeisk brottmålsdoms internationella rättr- kraft. I detta avsnitt behandlas i avdelning l ”ne bis in idem'”, dvs. frå- gan om utländsk brottmålsdom som hinder för prövning av samma gär- ning i ny rättegång, och i avdelning 2, som har rubriken ”Möjlighet att beakta tidigare brottmålsdom”, frågan om utländsk brottmålsdoms rättsverkan i rättegång om annan senare brottslighet begången av samme gärningsman och sådan doms betydelse för förlust av rättigheter. Förbehåll kan göras mot endera av dessa två avdelningar.

I art. 61.2 föreskrivs att konventionsstat kan ”helt eller delvis” åter- taga ett förbehåll som gjorts. I tredje stycket i samma artikel sägs att konventionsstat, som gjort förbehåll i fråga om någon bestämmelse i konventionen, inte kan kräva av annan konventionsstat att denna be- stämmelse skall tillämpas. Staten kan dock, om förbehållet är ”partiellt eller villkorligt”, kräva att bestämmelsen tillämpas i den mån den själv har godkänt densamma. Enligt promemorian torde av dessa bestämmel- ser följa att förbehåll kan göras mot t. ex. en del av innehållet i avdel- ning 1 om ”ne bis in idem”.

I fråga om konventionens regler i art. 53 om ”ne bis in idem” uttalas i promemorian att dessa regler ger betydligt vidsträcktare rättsverkan ät utländsk brottmålsdom än som f. n. gäller enligt svensk rätt. Enligt kon- ventionen är, både frikännande dom och fällande dom som har verk- ställts eller håiler på att verkställas i en konventionsstat, hinder i annan konventionsstat för ny prövning av gärning som avses med domen. Ut- ländsk dom ges även sådan rättsverkan, när påföljden enligt den dö- mande statens lag har bortfallit på grund av nåd, amnesti eller preskrip- tion. Konventionsstat är däremot inte skyldig att tillerkänna utländsk brottmålsdom här nämnd rättsverkan, om domen avser gärning som var riktad mot den statens offentliga intresse eller om gärningen har begåtts i den staten. I sistnämnda fall gäller dock inte denna undantagsbestäm- melse om gärningsstaten själv har begärt lagföring i den dömande staten för gärningen.

• Sida 43
•  Original

Prop. 1972: 98 43

I de fall då en person, trots ”ne bis in idem'"-reglerna, kan dömas för gärning. för vilken han har dömts i annan konventionsstat. skall från den påföljd som han åläggs avräkning ovillkorligen ske för frihetsberö- vande påföljd som har verkställts på grund av den tidigare domen (art. 54).

Det konstateras i promemorian att svensk ratifikation utan förbehåll i fråga om ”ne bis in Hem". kräver vissa lagändringar. Vid genomföran- det av dessa ändringar bör man enligt promemorian beakta det samband som finns med reglerna om svensk strafflags tillämplighet på brott som har begåtts utomlands. Enligt 2 kap. BrB är svensk strafflag tillämplig på brott begångna utomlands utan att det i allmänhet krävs att går- ningen skall vara straffbar även på gärningsorten. I konventionen ges utländsk frikännande dom res judicata-verkan även i fall då den tillta- lade har frikänts därför att gärningen inte är straffbar enligt den dö- mande statens lag. Införandet av en sådan regel kan enligt promemorian knappast förenas med behörighetsregler som inte bygger på principen om dubbel straffbarhet som förutsättning för straffrättslig jurisdiktion över utomlands begångna brott.

Det framhålls i promemorian att den reglering av utländsk brottmåls- doms res judicata-verkan som finns i brottmålsdomskonventioncn sedan länge har gällt i Danmark. där behörighetsreglerna också begränsas av krav på dubbel straffbarhet.

I promemorian förklaras att det inte bör möta några principiella bc— tänklighcter att nu begränsa omfattningen av svensk domstols jurisdik- tion och tillcrkänna utländsk brottmålsdom större rättsverkan än f.n. Det anses i flertalet fall angeläget att den som en gång fått sin sak prö- vad i rättegång i ett land inte på nytt i annat land utsätts för den på- frestning som en lagföring innebär. I promemorian framhålls vidare att det ofta är en slump att brott som begåtts utomlands blir känt för liem- landets myndigheter. Detta gäller i synnerhet mindre allvarlig brottslig- het. Är det fråga om mycket grov brottslighet kan det enligt promemo- rian å andra sidan vara stötande att behöva acceptera att t. ex. en svensk medborgare har blivit frikänd utomlands eller där har ådömts betydligt lindrigare straff, än han skulle ha ådömts om åtal hade väckts vid svensk domstol.

I promemorian föreslås således att lagstiftningen om rättsverkan av utländsk dom ändras så att konventionens ”ne bis in idem”—regler i prin- cip kan godtas. Det föreslås dock att undantag görs för viss grövre brottslighet och att Sverige därför gör ett begränsat förbehåll mot avdel— ning I om ”ne bis in idcm”. Enligt promemorian bör även bestämmel- serna om svensk strafflags tillämplighet på brott utomlands i detta sam- manhang ändras på motsvarande sätt. En närmare redovisning för detta ändringsförslag ges i ett senare avsnitt av promemorian.

Avdelning 2 i del III av konventionen omfattar art. 56 och 57 och in-

• Sida 44
•  Original

Prop. 1972: 98 44

nehåller bestämmelser om ”Möjlighet att beakta tidigare brottmåls- dom”. Enligt art. 56 skall konventionsstat vidtaga lämpliga lagstiftnings- åtgärder för att ge europeisk brottmålsdom rättsverkan i rättegång rö- rande annan senare brottslighet som samme gärningsman har gjort sig skyldig till. I promemorian förklaras att Sverige uppfyller konventionens krav i denna del genom bestämmelsen i 26 kap. 3 & tredje stycket BrB enligt vilken bestämmelse förhöjt straff vid återfall kan grundas även på utländsk dom i brottmål.

Enligt art. 57 skall konventionsstat ”vidtaga de lagstiftningsåtgärder den finner lämpliga för att göra det möjligt att beakta europeisk brott- målsdom som har meddelats efter förhandling i den dömdes närvaro för tillämpning helt eller delvis av diskvalifikation som enligt dess egen lag tilläggs domar meddelade inom dess eget område”. Konventionsstat skall också bestämma villkoren för sådan doms beaktande.

I promemorian uttalas att den exakta innebörden av dessa bestämmel- ser är något oklar. Det anses dock att den tolkningen ligger närmast till hands, att europeisk brottmålsdoms rättsverkan som underlag för beslut om diskvalifikation, dvs. förlust av rättighet, i princip och i varje fall till någon del skall tillerkännas motsvarande verkan här i landet när samma diskvalifikation enligt svenska bestämmelser kan följa på grund av brottmålsdom. I de författningar som anger sådan rättsverkan av svensk brottmålsdom torde enligt promemorian regelmässigt finnas generellt ut- formade bestämmelser av innebörd, att samma verkan inträder på grund av allmän olämplighet eller liknande. Som exempel anges 7 % passkun- görelsen (1940: 471) och 4 &" lagen (1.960: 408) om behörighet att utöva läkaryrket. I promemorian förklaras att även i fall då en författning inte innehåller uttrycklig bestämmelse om att utländsk brottmålsdom kan beaktas, torde med hänsyn till grunderna för föreskrifterna om svensk brottmålsdoms rättsverkan en motsvarande utländsk brottmålsdom kunna åberopas för tillämpningen av generalklausuler av detta slag.

Det föreslås sålunda i promemorian att förbehåll inte görs mot avdel— ning 2 i del III av konventionen.

Konventionsstat kan genom fö r kl a ri n g, ställd till Europarådets generalsckreterare, få möjlighet att i olika avseenden avvika från kon- ventions regler för förfarandet vid handläggning av framställning om verkställighet.

Enligt art. 15 skall framställning om verkställighet och övriga medde- landen sändas resp. rnottagas av konventionsstaternas justitiedcpartement eller utväxlas direkt mellan vederbörande myndigheter. Konventionsstat kan avvika från dessa regler. Under hänvisning till praxis på andra om- råden föreslås i promemorian att framställningar och andra meddelan- den för svensk del skall sändas och mottagas av utrikesdepartementet och att denna avvikelse från huvudregeln skall anmälas till general- sekreteraren.

• Sida 45
•  Original

Prop. 1972: 98 45

1 art. 19 ges bestämmelser om översättning av framställningar och därvid fogade handlingar. Enligt huvudregeln kan avsändarstaten an- vända sitt eget språk. Konventionsstat kan emellertid förbehålla sig rätt att kräva att framställningar och andra handlingar skall åtföljas av översättning antingen till dess eget språk eller till något av Europarådets officiella språk — franska eller engelska — eller till det av dessa båda språk som staten anger. Liknande översättningsregler finns i rättshjälps— konventionen och trafikbrottskonventionen.

I promemorian uttalas att Sverige vid ratifikation av trafikbrottskon- ventionen i enlighet med riksdagens godkännande kommer att förbehålla sig rätt att kräva att framställning om lagföring och därvid fogade hand- lingar skall åtföljas av översättning till svenska eller engelska språket. När det gäller brottmålsdomskonventionen, bör enligt promemorian översättningsfrågan i princip regleras på samma sätt om i fråga om tra- fikbrottskonventionen. Det anses dock nödvändigt att göra viss avvi- kelse. Trafikbrottskonventionen skall över huvud taget inte tillämpas i förhållandet mellan Sverige och övriga nordiska stater. I promemorian föreslås emellertid att brottmålsdomskonventionen skall ha sådan till- lämpning i fall då nordiska verkställighetslagen inte är tillämplig. Det anses uppenbart att man från svensk sida inte behöver kräva översätt— ning till svenska eller engelska av handling som upprättats på danska eller norska språket medan att det däremot torde vara nödvändigt att handling på finska eller isländska åtföljs av översättning till svenska eller engelska språket.

Enligt promemorian bör Sverige sålunda enligt art. 19.2 förbehålla sig rätt att kräva att framställning om verkställighet och därvid fogade handlingar, som är avfattade på annat språk än danska, norska eller svenska, skall vara översatta till svenska eller engelska språket.

I art. 64.3 föreskrivs, att de konventionsstater som har reglerat eller framdeles reglerar sina inbördes förhållanden på detta område på grundval av enhetlig lagstiftning eller som för sitt vidkommande har in- rättat eller inrättar ett särskilt system har rätt att utan hinder av kon— ventionens bestämmelser tillämpa denna lagstiftning eller detta system. I promemorian uttalas att de delegerade vid de nordiska överläggningarna har rekommenderat att verkställighet av dom meddelad i annan nordisk stat fortfarande regleras av den nordiska verkställighetslagstiftningcn samt att Danmark vid ratifikation av brottmålsdomskonventionen har avgett förklaring i enlighet med denna rekommendation. Det föreslås att även Sverige avger sådan förklaring.

6.2 Metoden för att införliva konventionen med svens rätt

I promemorian behandlas också frågan vilken metod som bör använ- das för att införliva konventionen med svensk rätt. När det gäller civil— rätt, straffrätt och processrätt, har den hittills vanligaste metoden varit

• Sida 46
•  Original

Prop. 1972: 98 46

att den internationella överenskommelsen i den män den behöver omar— betas —— transformeras — till svensk lag med användning av svensk lag- stiftningsteknik och svenskt språkbruk (transformationsmetoden). En an- nan metod är att — utan transformering — införliva överenskommelsen med vår rättsordning genom att i en författning hänvisa till. överenskom- melsen och förklara att dess bestämmelser skall gälla som svensk lag (in- korporeringsmetoden"). Denna metod har inte tidigare använts på straff- rättens område men har däremot tillämpats inom civilrätten.

I promemorian erinras om att utredningen (Ju 1968: 63) om författ- ningspubliccring m. m. genom tilläggsdirektiv (se "1970: Ju 42) fått i uppdrag bl. a. att undersöka i vilken omfattning transformationsrneto— den kan överges och ersättas med enklare metoder. I Danmark, Finland och Norge arbetar kommittéer med motsvarande utredningsuppdrag. [ direktiven för den svenska utredningen uppmanas denna att samarbeta med utredningarna i de övriga nordiska länderna. Enligt promemorian väntas kommittén redovisa resultatet av sitt arbete i denna del under är 1974.

[ promemorian framhålles vidare att man vid de nordiska överlägg- ningarna om brottmålsdomskonventionen i princip varit enig om att konventionens verkställighetsdcl, art. 1—52, borde kunna direkt inkor- poreras i nationell rätt genom en särskild lag i vilken samtidigt togs in vissa kompletterande bestämmelser. Den del av konventionen. art. 53— 57, som innehåller bl. a. regler om ”ne bis in idem” borde däremot i re- levanta delar transformeras till intern lagstiftning på sedvanligt sätt.

I promemorian förklaras att inkorporeringsmetoden obestridligen har vissa fördelar. Genom att göra konventionstext till intern rätt utan trans- formation undgår man risken att avvika från den folkrättsligt bindande texten. Från praktisk synpunkt har metoden vidare den fördelen att den är arbets— och tidsbesparande.

Den väsentligaste invändningen mot inkorporeringsmetoden är enligt promemorian att den kan medföra svårigheter för myndigheter och en- skilda när det gäller att tillägna sig innehållet i bestämmelserna, i syn- nerhet om dessa i systematiskt eller annat hänseende är utformade på ett för svensk lagstiftning främmande sätt.

I promemorian förklaras att transformationsmetoden är mera till— fredsställande från nyssnämnda synpunkter. Den internationella över- enskommelsens bestämmelser överförs därvid till svensk rätt med en teknik och ett språkbruk som är välbekant och därför lätt att tillämpa för berörda myndigheter. Inom överenskommelsens ram kan man också göra förtydliganden och bättre anpassa överenskommelsens bestämmel— ser efter nationella förhållanden. En påtaglig fördel är enligt promemo- rian vidare att de bestämmelser i konventionen som inte har betydelse för svenska förhållanden eller som enbart har folkrättslig natur och inte berör myndigheter eller enskilda kan utelämnas.

• Sida 47
•  Original

Prop. 1972: 98 47

I promemorian uttalas slutligen att inkorporeringsmetodens avigsidor är ägnade att inge särskilda betänkligheter på straffrättens område. Det föreslås därför att brottmålsdomskonventionen i sin helhet införlivas med svensk rätt med användning av transformationsmetoden. Det påpe- kas att detta visserligen är ett visst avsteg från den nordiska likformighe- ten eftersom Danmark för sin del redan har genomfört lagstiftning på detta område med användande av inkorporeringsmetoden i fråga om konventionens verkställighetsdel. I promemorian uttalas att detta torde sakna betydelse från praktisk synpunkt. Genom att i förevarande fall använda transformationsmetoden undviker man också att föregripa de ställningstaganden som kan bli resultatet av författningspubliceringsut- redningens arbete.

6.3. Huvuddragen av lagstiftningen 6.3.7 Verkställighetsreglcrna

I promemorian föreslås att brottmålsdomskonventionens verkställig- hetsregler införlivas med svensk rätt genom en särskild lag som benämns ”lag om internationellt samarbete rörande verkställighet av påföljd för brott”.

[ promemorian uttalas att den nya lagens användningsområde inte be— höver begränsas till det internationella samarbete i fråga om verkställig— het av påföljd för brott som avses med brottmålsdomskonventionen. Det kan bli aktuellt att genom särskild överenskommelse med stat som inte har tillträtt konventionen möjliggöra att i den staten meddelade brott- målsdomar verkställs i Sverige eller att här meddelade brottmålsdomar verkställs i den främmande staten. I den utsträckning det är möjligt bör sådana separata överenskommelser i tillämpliga delar anpassas till kon- ventionen, men avvikelser bör kunna göras under förutsättning att de skäl som kan åberopas för verkställighet i Sverige av domar meddelade i vederbörande främmande stat är särskilt beaktansvärda. Regler som gör det möjligt att tillämpa bilaterala överenskommelser av detta slag bör enligt promemorian tas in i den nya lagen.

Enligt promemorian finns emellertid också grundad anledning antaga att det i enskilda fall kan uppkomma behov att av humanitära. sociala eller andra särskilda skäl flytta över verkställighet till Sverige av påföljd som främmande stat, med vilken Sverige cj ingått någon generell över- enskommelse, har ådömts svensk medborgare eller utlänning med hem- vist här. Det kan också bli aktuellt att till sådan stat överflytta verkstäl— lighet av påföljd som i Sverige har ådömts medborgare i den staten eller person med hemvist där. Det föreslås att lagen bör öppna möjlighet också för överflyttning av verkställighet i fall av detta slag.

I promemorian föreslås vidare att lagens tillämplighet bör göras be- roende av att Kungl. Maj:t särskilt förordnar härom. Såvitt avser stater

• Sida 48
•  Original

Prop. 1972: 98 48

som har ratificerat brottmålsdomskonventionen föreslås att förordnan- det i princip omfattar alla de bestämmelser i lagen som är grundade på konventionen. Avvikelser från denna huvudregel blir aktuella i den mån någon eller några konventionsstater begagnar sig av de i art. 61 och bi- laga I medgivna möjligheterna till förbehåll mot vissa delar av konven- tionen eller vissa bestämmelser i denna. Ingås annan generell över- enskommelse om samverkan med avseende på verkställighet av brott— målsdomar med främmande stat, bör överenskommelsens innehåll, inom de gränser som lagen ger, bli avgörande för förordnandets räckvidd. Detta gäller även när överenskommelse har nåtts om verkställighet i visst konkret fall.

I konventionen är föreskrifter av rent folkrättslig karaktär och be- stämmelser som rör såväl den stat som begär verkställighet (den ”anmo— dande staten”) som den stat där verkställighet avses äga rum (den ""an- modade staten”) eller rör myndigheter i båda dessa stater spridda i ett stort antal artiklar och inte sällan mer eller mindre sammanblandade. l promemorian föreslås att man i den svenska lagen i stället samlar alla de regler som rör verkställighet av utländsk brottmålsdom i Sverige i två särskilda avdelningar av lagen — en för domar meddelade i konven- tionsstater (europeiska brottmålsdomar) och en för andra utländska brottmålsdomar — och i en följande, tredje avdelning sammanför de bestämmelser som skall gälla när från svensk sida görs framställning om verkställighet i främmande stat av en här meddelad brottmålsdom. För båda dessa situationer gemensamma föreskrifter föreslås få sin plats i en avslutande, fjärde avdelning av lagen.

Enligt promemorian torde det i den svenska lagen inte krävas någon motsvarighet till de i del I (art. 1) av konventionen upptagna definitio- nerna.

Enligt art.2 i konventionen är bestämmelserna i del II tillämpliga på (a) påföljd som innebär frihetsberövande, (.b) böter eller förverkande av egendom och (c) s.k. diskvalifikation. Med diskvalifikation förstås en- ligt art. 1 (e) ”förlust eller suspension av rättighet eller berövande eller förlust av rättslig behörighet”. Som exempel på diskvalifikation kan nämnas återkallande av körkort eller pass. Enligt art. 6 (m) kan den an— modade staten vägra att verkställa brottmålsdom meddelad i den anmo- dande staten ”om och i den utsträckning diskvalifikation är ålagd ge- nom domen”. Enligt art. 49.1 får verkställighet av sådant beslut ske en— dast om den anmodade statens lag föreskriver diskvalifikation vid brott av det slag som domen omfattar. 1 det enskilda fallet skall dessutom all— tid ske en diskretionär prövning av om beslutet bör verkställas i den an- modade staten. Denna prövning skall göras av den domstol som enligt art. 37 har att slutligt pröva framställning av verkställighet.

I promerorian anges att art. 6 (m) torde medge att i nationell lag meddelas en generell föreskrift om att diskvalifikationsbeslut inte i något

• Sida 49
•  Original

Prop. 1972: 98 49

fall skall verkställas. Sådan särskild rättsverkan av brottmålsdom som avses här inträder enligt svensk rätt i tämligen begränsad omfattning. Enligt promemorian skulle det dessutom sannolikt i många fall upp- komma praktiska svårigheter att här i landet verkställa ett utländskt dis- kvalifikationsbeslut. Det föreslås därför att möjligheten att helt utesluta sådana beslut från lagens tillämpningsområde utnyttjas. Lagen bör så— lunda vara tillämplig endast på utländska brottmålsdomar varigenom ådömts frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande. Under sådana förhållanden krävs ingen motsvarighet till de särskilda konventionsbc— stämmelserna i art. 49—52 om diskvalifikation.

Enligt art. 3.2 i konventionen är kenvcntionsstat behörig att verk- ställa påföljd, som har ålagts i annan konventionsstat. endast på fram— ställning av den staten. I konventionen uppställs vidare krav på att dom avseende sådan påföljd skall vara lagakraftvunnen och i princip även verkställbar för att få verkställas i annan konventionsstat [art. 1 (a) och art. 3:11. Dessutom fordras dubbel straffbarhet, dvs. att ifrågavarande gärning skulle ha varit ett brott och gärningsmannen straffbar enligt den anmodade statens lag, om gärningen hade begåtts inom den statens om- råde (art. 4.1). I art. 5 anges ytterligare villkor för verkställighet i an- nan stat än den dömande staten. Det fordras i princip att den dömde har hemvist i den anmodade staten (a). Verkställighet kan dock ske obe- roende av hemvist, om det kan antas att verkställigheten skulle öka den dömdes möjlighet till återanpassning i samhället (b), om den ådömda påföljden innebär frihetsberövande och kan verkställas i samband med annan sådan påföljd (c), samt om den anmodade staten är den dömdes ursprungliga hemland (d).

I promemorian föreslås att nu angivna förutsättningar för verkställig- het tas upp i den svenska lagen som absoluta villkor för verkställighet här i landet av europeisk brottmålsdom dvs. dom meddelad i konven- tionsstat.

I art. 5 finns ytterligare en förutsättning angiven för verkställighet i annan konventionsstat än den dömande staten. Enligt (e) kan sålunda framställning om verkställighet även göras, när den anmodande staten visserligen kan få gärningsmannen utlämnad men ändå anser sig inte kunna verkställa domen. Art. 6 (i) medger att verkställighet vägras när framställning grundas enbart på art. 5 (e"). I promemorian föreslås att verkställighet i sådant fall över huvud taget inte bör äga rum i Sverige, eftersom det här torde röra sig om fall då gärningsmannen praktiskt taget helt saknar anknytning hit.

1 art. 6 (a)—(m) anges de fakultativa grunderna för rätt att vägra verkställighet. Vissa av dessa grunder bör enligt promemorian i den svenska lagen sättas upp som absoluta hinder mot verkställighet. Detta gäller art. 6 (a) ('ordre public) och art. 6 (d) (verkställighet i strid mot internationella förpliktelser). I enlighet med vad som föreskrivs i art. 7

• Sida 50
•  Original

Prop. 1972: 98 50

bör i lagen också anges som absolut verkställighetshinder att verk- ställigheten skulle strida mot de principer som ligger till grund för konventionens bestämmelser i del lll (art. 53—57) om ”ne bis in idcm".

Vidare föreslås att det bör föreskrivas i lagen att framställning om verkställighet kan avslås om någon av de situationer som anges i art. 6 (b), (c), (e)—(h) eller (j)—(l) föreligger.

I promemorian föreslås att framställning om verkställighet i första hand bör prövas av Kungl. Maj:t. Den slutliga prövningen skall emeller- tid i konventionsfall ske vid domstol med möjlighet för konventionsstat att i vissa lindrigare fall anförtro prövningen åt annan myndighet än domstol (art. 37). Såvitt gäller verkställighet i konventionsfall kan det således inte anförtros åt Kungl. Maj:t att i något fall själv besluta om verkställighet. Enligt promemorian bör dock en sådan möjlighet finnas när det gäller verkställighet av dom meddelad i icke—konventionsstat. Det föreslås också att Kungl. Maj:t i såväl konventionsfall som andra verkställighetsfall bör kunna omedelbart avslå från en framställning om verkställighet, när förutsättning för avslag föreligger enligt konventionen resp. den bilaterala verkställighetsövercnskommelse som är tillämplig. När det gäller verkställighet av påföljd i visst konkret fall uttalas i pro- memorian att ett positivt resultat av en prövning efter ifrågavarande grunder torde ha utgjort en primär förutsättning för de förhandlingar på diplomatisk väg som lett fram till enighet om att verkställigheten skall överflyttas.

Med avseende på vissa av de grunder för vägran att medge verkstäl- lighet som anges i art. 6 föreslås i promemorian att det bör ankomma på Kungl. Maj:t att slutligt pröva huruvida framställningen skall avslås. Kungl. Maj:t bör sålunda ensam avgöra om avslagsbeslut skall meddelas enligt art. 6 (b) (politiskt eller militärt brott). art. 6 (g) (brott begånget utanför den anmodande statens område) art. 6 th) (den anmodade sta— ten är ur stånd att verkställa påföljden) eller art. 6 (j) (verkställighet an— tas kunna äga rum i den anmodande staten). 1 övrigt bör Kungl. Maj:ts prövning begränsas till en förstahandsgranskning med möjlighet för Kungl. Maj:t att avslå framställningen om det finnes uppenbart att nå- gon av övriga i att. 6 angivna fakultativa avslagsgrunder föreligger. Om det är uppenbart att hinder mot verkställighet möter enligt art. 2. 3. 4 eller 5, art. 6 (21) eller (d) eller art. 7 bör Kungl. Maj:t enligt promemo- rian vara skyldig att avslå framställningen. l promemorian konstateras att om Kungl. Maj:t beslutar att framställningen inte skall avslås ome- delbart, kommer den föreslagna ordningen att innebära att den slutliga prövningen av samtliga verkställighetsförutsättningar med undantag en- dast av dem som anges i art. 6 (b), (g), (h) och (j) kommer att göras av domstol.

Konventionen innehåller detaljerade och ganska invecklade förfaran— deregler. Detta gäller bl.a. bestämmelserna om behandlingen av s.k.

• Sida 51
•  Original

Prop. 1972: 98 51

utevarodomar (art. 21—30) och reglerna om tvångsåtgärder (art. 31— 36). Detta förhållande anses enligt promemorian göra det nödvändigt att verkställighetsärendet efter Kungl. Maj:ts prövning handläggs under medverkan av åklagarmyndighet. En sådan medverkan anses i varje fall nödvändig om sådan särskild talan mot utevarodom som avses i avd. 3 av del II i konventionen (s. k. ”opposition”) skall prövas i Sverige samt vid den domstolsprövning som skall ske enligt art. 37. Det föreslås därför en föreskrift i lagen av innebörd att om inte Kungl. Maj:t avslår framställningen omedelbart denna skall överlämnas till åklagarmyndig— het för vidare handläggning.

I promemorian anges att det verkställighetssystem som införs genom den nya lagstiftningen under den första tiden måhända kan ge upphov till vissa tillämpningsproblem. Det framhålls vidare att det är angeläget att uppnå enhetlig lagtillämpning samt enhetliga och lämpliga handlägg- ningsrutiner. Därför föreslås att RÅ åtminstone tillsvidare skall svara för de funktioner som vid handläggning av verkställighetsärenden bör ankomma på åklagarmyndighet. Det bör emellertid övervägas att genom särskilda föreskrifter i RÅzs instruktion ge RÅ möjlighet att i viss om— fattning delegera beslutanderätten till underordnad åklagare.

Det föreslås också att RÅ via utrikesdepartementet skall ombesörja den skriftväxling med den anmodande staten och dess myndigheter som kan bli aktuell i de enskilda ärendena och att bestämmelser härom meddelas i administrativ ordning.

I fall då den dömde anför s.k. ”opposition” och hans talan enligt konventionen skall prövas i Sverige föreslås i promemorian att hans ta- lan anhängiggörs hos RÅ. Det bör också ankomma på RÅ att hos rätten göra ansökan om den slutliga prövning av framställning om verkställig- het som enligt konventionen skall äga rum inför domstol.

Framställning om verkställighet skall enligt huvudregeln i konventio- nen (art. 37) slutligt prövas av domstol. Bl. a. processekonomiska skäl och hänsyn till de enskilda personer som kommer att beröras av verk- ställighetsförfarandet talar enligt promemorian i viss män för att denna prövning sker vid den tingsrätt som enligt RB skulle ha varit behörig domstol, om åtal hade väckts i Sverige. I promemorian konstateras emellertid att skäl motsvarande dem som har föranlett förslaget att åkla- garfunktioncrna i dessa ärenden centraliseras och anförtros RÅ talar för att samtliga mål om verkställighet enligt den nya lagen koncentreras till en enda domstol. Det anses sannolikt att antalet sådana mål åtminstone under ett inledande skede blir ganska ringa. De olägenheter som i en- skilda fall kan vara förenade med en dylik ordning synes därför uppvä- gas av de fördelar som står att vinna, framför allt när det gäller möjlig- heterna att få till stånd en enhetlig lagtillämpning.

I promemorian föreslås därför att Stockholms tingsrätt skall vara laga domstol i mål och ärenden enligt den nya lagen.

• Sida 52
•  Original

Prop. 1972: 98 52

I fråga om handläggningen inför tingsrätten av mål om verkställighet eller av ärende om tvångsåtgärd enligt konventionen eller, i förekom- mande fall, enligt bilateral verkställighetsöverenskommelse, bör enligt promemorian RB:s bestämmelser om rättegången i brottmål gälla i till- lämpliga delar i den mån inte annat följer av avvikande konventionsbe- stämmelser. Detsamma bör i princip gälla i fråga om sådan domstolsför- handling för prövning av ”opposition” mot s.k. utevarodom eller ”or- donnance pénale” som enligt konventionen skall äga rum i vissa fall.

Enligt art. 37 kan konventionsstat anförtro annan myndighet än domstol att slutligt pröva framställning om verkställighet av dom eller "ordonnance pénale”, varigenom inte ålagts annan påföljd än böter el- ler förverkande, under förutsättning bl. a. att myndighetens avgörande kan överklagas till domstol. I promemorian föreslås att RÅ bemyndigas att själv pröva framställning om verkställighet av vissa utländska böteså- lägganden och i sådana fall genom strafföreläggande besluta om verk- ställighet. Konventionens krav att beslut av annan myndighet än domstol skall kunna överklagas hos domstol och att den dömde alltid skall ha möjlighet att på begäran bli personligen hörd inför domstol torde enligt promemorian vara uppfyllt genom att uteblivet godkännande av före— läggande automatiskt leder till att saken måste prövas av domstol i samma ordning som normalt skall gälla för europeisk brottmålsdom.

När beslut meddelas här i landet om verkställighet av utländsk dom, skall enligt konventionen ny påföljd bestämmas med tillämpning av svensk lag (art. 44—46). Den nya påföljden skall härefter verkställas på samma sätt som påföljd ådömd av svensk domstol i mål om ansvar för brott (art. 10). Den nya lagen bör enligt promemorian innehålla en ut- trycklig föreskrift härom.

Om den nya påföljden utgör böter, kan fråga om ådömande av för- vandlingsstraff uppkomma. Konventionen ger den anmodade staten möjlighet att ådöma förvandlingsstraff enligt sin egen lag, men bara om och i den mån den anmodande statens lag innehåller bestämmelser härom och den staten inte uttryckligen har begränsat sin framställning att uteslutande avse indrivning av böterna. Någon skyldighet för den an- modade staten att förvandla böter föreskriver konventionen inte för nå- got fall (art. 48). I promemorian hänvisas i detta sammanhang till för— vandlingsstraffutredningen (Ju 1970: 53) som i enlighet med sina direk- tiv förväntas föreslå att förvandlingsstraffet avskaffas. Resultatet av ut- redningen väntas föreligga under innevarande år. Med hänsyn bl. a. till dessa förhållanden anses det naturligt att i den nya verkställighetslagen ta upp uttrycklig föreskrift att böter som bestäms med tillämpning av la- gen inte får förvandlas.

I fråga om förfarandet vid handläggning i den anmodade staten av mål om verkställighet eller ärenden om tvångsåtgärder eller ärenden som föranleds av den dömdes ”opposition” mot s.k. utevarodom eller

• Sida 53
•  Original

Prop. 1972: 98 53

"ordonnance pénale" innehåller konventionen ett stort antal detaljbe- stämmelser. Det konstateras i promemorian att i den mån dessa före- skrifter avviker från RB:s bestämmelser om rättegången i brottmål, måste de tas in i intern svensk rätt. I betydande omfattning torde detta kunna ske genom tillämpningsföreskrifter till den särskilda lagen. Dessa frågor behandlas i promemorian i anslutning till de enskilda bestämmel- serna i den nya lagen. '

Konventionen förpliktar inte konventionsstaterna att låta verkställa inhemska brottmålsdomar i annan konventionsstat men den öppnar möjligheter att under vissa förutsättningar begära sådan verkställighet. Den svenska lagen bör därför enligt promemorian innehålla regler om under vilka förutsättningar och i vilka former framställning kan och bör göras om verkställighet i främmande stat av svensk brottmålsdom. Det föreslås att samma regler i princip tillämpas också när det gäller verk- ställighet i främmande stat som inte har tillträtt konventionen men med vilken Sverige ingått separat verkställighetsöverenskommelse. För kon- ventionsfallen föreslås dessutom regler motsvarande de konventionsbe- stämmelser som ålägger den anmodande staten —- dvs. i detta fall Sverige — vissa skyldigheter, .bl. a. när det gäller handläggning av ärenden som föranleds av att den dömde anför "opposition” mot en svensk utevarodom, strafföreläggande, eller föreläggande av ordningsbot som begärs verkställd utomlands.

I promemorian föreslås att den nya lagens bestämmelser om verkstäl- lighet av svensk brottmålsdom utomlands bör — liksom när det gäller verkställighet i Sverige av utländsk brottmålsdom —— begränsas till att avse domar på frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande. Det föreslås vidare att bestämmelserna bör omfatta inte bara domstols dom utan också godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ord- ningsbot.

Enligt 25% NVL åligger det kriminalvårdsstyrelsen att bl. a. begära verkställighet i annat nordiskt land av dom varigenom dömts till fäng- else, böter eller förverkande av egendom. I promemorian föreslås att det i likhet med vad som gäller enligt NVL bör ankomma på kriminalvårds- styrelsen att även med stöd av den föreslagna lagen ta initiativ till att svensk dom eller godkänt föreläggande verkställs i annan stat. Sådan framställning bör härefter vidarebefordras på diplomatisk väg genom utrikesdepartementets försorg. Inom ramen för de begränsningar i möj- ligheterna att göra sådan framställning som följer av konventionen eller som kan komma att gälla enligt separat verkställighetsöverenskommelse mellan Sverige och icke-konventionsstat föreslås kriminalvårdsstyrelsen få frihet att på grundval av en diskretionär prövning avgöra om fram- ställning om verkställighet bör göras. För konventionsfallcn bör uttryck— ligen föreskrivas att framställning om verkställighet inte får göras, om hinder mot sådan verkställighet kan antagas föreligga i den främmande

• Sida 54
•  Original

Prop. 1972: 98 54

staten vid en motsvarande tillämpning av den svenska lagens på art. 3, 4 och 5 samt art. 6 a.) och d) grundade bestämmelser eller om så- dan verkställighet skulle stå i strid med konventionens bestämmelser om '"ne bis in idem”.

I fråga om verkställighet av svensk brottmålsdom utomlands krävs i övrigt enligt promemorian väsentligen endast vissa bestämmelser i an- slutning till konventionens föreskrifter om ”opposition” mot utevaro- dom m.m., i princip motsvarande de regler härom som är nödvändiga när det gäller verkställighet i Sverige av utländsk utevarodom. Den när— mare utformningen av dessa bestämmelser och vissa andra av konven- tionen föranledda regler av processuell natur behandlas i promemorian i anslutning till de enskilda bestämmelserna.

Konventionen innehåller i art. 13 bestämmelser om skyldighet för konventionsstat att i vissa fall tillåta transitering över sitt område av den som har berövats friheten i annan konventionsstat och skall föras till en tredje sådan stat i och för verkställighet enligt konventionen. I över- ensstämmelse med vad som för vissa motsvarande fall gäller enligt 1957 års allmänna utlämningslag föreslås i promemorian att det bör an- komma på chefen för justitiedepartementet att på framställning av an- nan konventionsstat medge sådan transitering. Det föreslås att en sär- skild föreskrift därom tas upp i den nya lagen bland de gemensamma bestämmelserna.

Enligt art. 64.2 i konventionen kan konventionsstater, som redan har reglerat sina inbördes förhållanden i de hänseenden som konventionen avser, t. ex. på grundval av enhetlig lagstiftning, tillämpa denna lagstift— ning också i fortsättningen utan hinder av konventionens bestämmelser. Under hänvisning till att det under de nordiska överläggningarna har rätt enighet om att de nordiska länderna bör utnyttjat denna möjlighet att även efter sitt tillträde till konventionen sinsemellan tillämpa nu gäl- lande bestämmelser i resp. länder om verkställighet av brottmålsdom meddelad i annat nordiskt land, föreslås att det i den nya lagen görs en allmän reservation av innebörd att lagen inte gäller i fråga om verkstäl- lighet eller annan åtgärd som regleras genom NVL.

6.3.2. Om tillämpligheten av svars/c strafflag

I enlighet med vad som har anförts i nyss redovisade avsnitt av pro- memorian förordas att i svensk rätt införs en bestämmelse som ger ut- ländsk brottmålsdom den rättsverkan som krävs i art. 53 och 54 i kon- ventionen. Av skäl som har anförts i det sammanhanget anses dock att undantag bör göras för viss grövre brottslighet. En sådan undantagsregel bör enligt promemorian korrespondera med en samtidigt förordad regel om oinskränkt svensk jurisdiktionsrätt i fråga om vissa grova brott. Frå- gan vilka brott som bör inrymmas under undantaget behandlas därför i promemorian i samband med förslag till ändrade jurisdiktionsregler.

• Sida 55
•  Original

Prop. 1972: 98 55

Om man sålunda för att anpassa den svenska lagstiftningen till kon- ventionens ”ne bis in idem”-regler, ger både frikännande och fällande dom meddelad i annan konventionsstat res judicata-verkan här i landet, måste man enligt promemorian överväga hur en sådan ändring förhåller sig till bestämmelserna i 2 kap. BrB om svensk strafflags tillämplighet på brott som har begåtts utomlands. Det erinras om att konventionen ger res judicata- 'erkan även åt sådan frikännande dom som grundas på att gärningen inte är straffbar enligt den dömande statens lag och att konventionen förpliktar staterna att godtaga fällande dom, som har verkställts eller vars verkställighet pågår, även om straffet är betydligt lindrigare än vad som skulle ha blivit fallet om gärningen hade prövats i den egna staten. Konventionsstat förpliktas också att godtaga den dö- mande statens regler om preskription av ådömd påföljd liksom dess be- slut om nåd eller amnesti. ] promemorian konstateras att en så långt- gående rättsverkan av utländsk dom inte stämmer överens med brotts- balkens regler om svensk straffrättslig jurisdiktion. Enligt dessa regler är svensk strafflag i allmänhet tillämplig på utomlands begångna brott utan hänsyn till om gärningen är straffbar på gärningsorten eller ej.

Förslaget att Sverige i stort sett bör godtaga konventionens ”ne bis in idem”-regler leder enligt promemorian till att BrB:s bestämmelser om svensk straffrättslig jurisdiktion också bör ändras. I promemorian fram— hålls att ökade kommunikationer länderna emellan torde ha lett till att många medborgare idag ställer sig främmande inför en reglering som in— nebär att det egna landets straffbestämmelser följer dem över världen oavsett om deras handlande är kriminaliserat på gärningsorten eller ej. Dessutom betonas att det internationella samarbetet på straffrättens om- råde har intensifierats under senare år, vilket bl.a. fått till följd att skilda länders straffbestämmelser numera står i bättre överensstämmelse med varandra än tidigare. Enligt promemorian har principen att låta ju- risdiktionsrätten begränsas av krav på att gärningen skall vara straffbar även enligt gärningsortens lag alltmera vunnit insteg i nationella rätts— system världen över. Det framhålles att denna princip sedan länge har varit accepterad i den danska strafflagen.

I promemorian föreslås sålunda att krav på dubbel straffbarhet införs i 2 kap. BrB samtidigt som utländsk brottmålsdom i princip ges den rättsverkan som föreskrivs i art. 53 och 54.

När det gäller det lagtekniska genomförandet av de aktuella änd- ringarna i 2 kap. BrB, föreslås i promemorian att den danska straffla- gens bestämmelser om jurisdiktionsrätt får tjäna som förebild. Med denna utgångspunkt föreslås att systematiken i de tre första paragra- ferna ändras. Enligt promemorieförslaget bör lå liksom f. n. innehålla bestämmelser om brott som begås i riket medan 2 & bör innehålla hu— vudregeln om svensk lags tillämplighet på brott som har begåtts utom riket. Sistnämnda regel bör begränsas till vissa personkategorier och ge-

• Sida 56
•  Original

Prop. 1972: 98 56

nom krav på dubbel straffbarhet. I 3 & bör ges en regel om svensk straff- lags tillämplighet i vissa fall på brott, som har begåtts utomlands, obe- roende av var brottet har begåtts och av vem som har begått brottet.

Enligt promemorian bör huvudregeln i 2 kap. 25 BrB om svensk strafflags tillämplighet på brott utomlands avse — utöver de personkate- gorier som upptas i nuvarande 2å andra stycket —— även svensk med— borgare och utlänning med hemvist i Sverige. Det föreslås att bestäm- melsen om krav på dubbel straffbarhet utformas så att även gärnings— ortens preskriptionsregler kommer att få betydelse för frågan om svensk strafflags tillämplighet. Dessutom förordas en uttrycklig regel om svensk jurisdiktion inom område som inte faller under någon stats överhöghet. Som en följd av kravet på dubbel straffbarhet bör enligt promemorian föreskrivas att den mildaste lagen skall tillämpas, när dubbel straffbarhet föreligger. Om förslaget att införa en allmän regel om krav på dubbel straffbarhet genomförs, bör bestämmelsen om dub- bel straffbarhet i 59 lagen om straff för trafikbrott som begåtts ut— omlands upphävas.

Vissa brott som har begåtts utomlands bör enligt promemorian på grund av sin karaktär alltid falla under svensk domstols straffrättsliga behörighet. Sålunda föreslås att kravet på dubbel straffbarhet inte upp- rätthålls om brottet riktas mot svenskt offentligt intresse. I promemorian uttalas vidare att Sveriges åtaganden på grund av internationella över— enskommelser i vissa fall kräver en vidsträckt kompetensregel. Så är fal- let i fråga om konventionen för bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg och Genevekonventionerna 1949 till skydd för krigets offer. Detsamma gäller enligt den europeiska överenskommelsen till förhind— rande av rundradiosändningar från stationer utanför nationella territo- rier och enligt konventionen om kontinentalsockeln. I promemorian för- klaras att dessa överenskommelser medför förpliktelse att bestraffa vissa brott oberoende av var och av vem de har begåtts och att med anledning härav i svensk rätt har införts bestämmelser om straff för kapning av luftfartyg (13 kap. 5 a & BrB) och för folkrättsbrott (22 kap. 11 & BrB) samt regeln i 2 kap. 3 % BrB om oinskränkt svensk jurisdiktionsrätt.

I promemorian nämns också de särskilda straffbestämmelserna i lagen om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet och i la- gen om kontinentalsockeln. De två sistnämnda lagarna innehåller även bestämmelser om en utvidgning av svensk domstols behörighet i förhål— lande till reglerna i 2 kap. BrB. Enligt dessa bestämmelser kan utlänning som utom riket har begått brott mot resp. lag dömas för brottet av svensk domstol om han finns här, även om 2 kap. 2 eller 3 & BrB inte är tillämplig. Dessa behörighetsregler bör enligt promemorian ändras, om den föreslagna ändringen av 2 kap. BrB genomförs.

I detta sammanhang lämnas också en redogörelse för lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner. Lagen har fullmaktska-

• Sida 57
•  Original

Prop. 1972: 98 57

raktär och ger Kungl. Maj:t befogenhet att meddela förbud i vissa i la- gen angivna hänseenden i den mån det påkallas av ett bindande beslut eller en rekommendation av Förenta Nationernas säkerhetsråd. Med stöd av sanktionslagen har utfärdats kungörelsen (197l: 178) om vissa sanktioner mot Rhodesia. Vid sanktionslagens tillkomst förutsattes att de nuvarande bestämmelserna i 2 kap. BrB om strafflagens tillämplighet i rummet skulle gälla vid tillämpning av lagen. Därför infördes inte nå- gon särskild bestämmelse i detta hänseende. Kungl. Maj:t kan i det en- skilda sanktionsfallet utforma förbuden så att det straffbara området be- gränsas. Så har skett i Rhodesiakungörelsen. som innehåller en bestäm- melse att förbud enligt kungörelsen gäller endast svensk medborgare samt utlänning med avseende på handling som denne företar i Sverige eller på svenskt fartyg eller luftfartyg (7 ä'). 1 promemorian konstateras att en regel om krav på dubbel straffbarhet i 2 kap. 2 % BrB i fråga om svensk medborgare leder till en begränsning av den svenska domstols— kompetensen som inte stämmer överens med vad som krävs för att ge- nomföra de resolutioner om sanktioner mot Rhodesia som säkerhetsrå- det hittills har antagit. Det föreslås därför att sanktionslagen komplette— ras med en bestämmelse som ger svensk domstol oinskränkt behörighet med avseende på brott som har begåtts utomlands av svensk medbor- gare.

När det gäller särskilt grova brott kan det enligt promemorian vara stötande att behöva acceptera gärningsortens lag. "Det föreslås därför en regel enligt vilken t. ex. svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige kan åtalas här i landet för sådant brott oberoende av om gär- ningen är straffbar på gärningsorten och, för fall då gärningen är straff- bar enligt gärningsortens lag, oberoende av den straffskala som är till- lämplig där. En sådan regel bör enligt promemorian endast gälla mycket grov brottslighet. Det anses inte lämpligt att i lagen göra en uppräkning av vissa brott utan i stället föreslås att ifrågavarande brott avgränsas ge- nom en hänvisning till det minimistraff som är föreskrivet i svensk lag. I promemorieförslaget sätts gränsen vid ett minimum av fängelse i fyra år Undantagsregeln kommer då att avse framför allt sådana brott som mord. dråp. människorov, grovt rån och grov mordbrand (3 kap. 1 och 2 se 4 kap. 1 & 8 kap. 6 5 och 13 kap. 2 5).

I promemorian föreslås vidare att en bestämmelse som ger utländsk brottmålsdom vidgad rättsverkan i enlighet med art. 53 i brottmåls- domskonventionen tas in i 2 kap. BrB i en ny 5 a _S. Det föreslås att be- stämmelsen skall omfatta dom som har meddelats i den stat där brottet har förövats, oavsett om denna stat är konventionsstat. Enligt promemo- rian korresponderar en sådan allmän regel bättre med de allmänna ju- risdiktionsreglerna, som inte är begränsade till konventionsstater.

I den nya 5 a & föreslås två undantag från huvudregeln om brottmåls- doms res judicata-verkan, vilka inte finns i art. 53. Det ena undantaget

• Sida 58
•  Original

Prop. 1972: 98 58

gäller kapning av luftfartyg och folkrättsbrott. Enligt promemorian är det en folkrättslig förpliktelse för Sverige att straffa sådana brott, obe- roende av var och av vem de har begåtts. Sverige torde därför inte kunna godtaga en utländsk dom varigenom någon har frikänts på grund av att sådan gärning är straffri i domslandet. Det föreslås att motsva- rande undantag görs i lagen om förbud i vissa fall mot rundradiosänd- ning på öppna havet och i lagen om kontinentalsockeln. I promemorian uttalas vidare att man på samma sätt bör göra undantag i 5 a & för sär- skilt grova brott, om man i 33% inför en bestämmelse om obegränsad kompetens i fråga om sådana brott. Avsteget från konventionen i fråga om kapning av luftfartyg, folkrättsbrott och brott mot nyssnämnda två speciallagar anses inte nödvändiggöra förbehåll. När det gäller undanta- get för grov brottslighet är det däremot enligt promemorian nödvändigt att göra förbehåll mot konventionens ”ne bis in idem"-regler i detta av- seende.

Slutligen föreslås i promemorian att den nuvarande fakultativa regeln om avräkning av verkställd påföljd i 2 kap. 6 % BrB ersätts med en obli- gatorisk regel i enlighet med art. 54 i konventionen. Enligt promemorie- förslaget bör avräkningsregeln liksom f. n. omfatta varje slag av straff eller annan ansvarspåföljd fastän konventionen kräver avräkning bara för frihetsberövande påföljd.

I enlighet med det anförda föreslås ändring i 2 kap. brottsbalken samt i lagen om straff för trafikbrott som begåtts utomlands, lagen om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet, lagen om kontinen— talsockeln och i lagen om vissa internationella sanktioner.

7.1. Sveriges tillträde till konventionen

Det grundläggande förslaget i denna del av promemorian, nämligen att Sverige skall tillträda europarådskonventionen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar och genomföra den lagstiftning som behövs för tillträde till konventionen har tillstyrkts av samtliga remissinstanser som har yttrat sig i frågan.

I frågan huruvida ett eller flera förbehåll mot konventionen bör göras har förslaget att Sverige inte skall begagna sig av möjlig- heterna att göra förbehåll mot konventionens huvudavsnitt om verk— ställighetssamarbete lämnats utan erinran av remissinstanterna.

I fråga om möjligheten att göra förbehåll mot en av de två avdelning- arna i konventionens del III föreslås i promemorian att Sverige skall göra endast ett begränsat förbehåll mot avdelningen om ”ne bis in idem" av innebörd att Sverige inte kan godtaga utländsk brottmålsdom som hinder för prövning av ansvar för samma gärning här i landet,

• Sida 59
•  Original

Prop. 1972: 98 59

när den utländska domen avser brott för vilket enligt svensk lag inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i fyra år. Förslaget i denna del har tillstyrkts av samtliga remissinstanser med undantag av Smek— holms tingsrätt, som anser det tveksamt om konventionen inrymmer möjlighet att göra ett sådant begränsat förbehåll. Enligt tingsrättens mening kan det vara lika stötande att behöva godtaga gärningsortens lag i fråga om andra brott än sådana grova brott som undantas ge- nom promemorieförslaget. Vidare anser tingsrätten att stat som deltar i konventionssamarbetet i princip bör acceptera annan konvetionsstats rättsordning.

Åtalsrättskommittén, som tillstyrker förslaget i denna del, tar i sam- manhanget upp frågan om möjlighet att beakta utländsk brottmålsdom vid tillämpning av bestämmelserna om sammanträffande av brott och om förändring av påföljd i 34 kap. 1 & BrB eller åtalsreglerna i 20 kap. 75 första stycket 2 RB. Kommittén anser att det skulle vara praktiskt att ha en sådan möjlighet.

Förslaget att det nordiska samarbetet på förevarande område även i fortsättningen bör regleras av nordiska verkställighetslagen och bygga på konventionen endast i de delar denna har en omfattning som går utöver NVL har lämnats utan erinran.

7.2 Metoden för att införliva konventionen med svensk rätt

Förslaget i promemorian att konventionen skall införlivas med svensk rätt genom den s. k. transformationsmetoden har tillstyrkts av remiss— instanserna. RÅ, Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt och utredningen rörande .s'pecia[xtra/fn?!fen, som också tillstyrker förslaget i denna del, har dock anmärkt att transformationsmetoden inte har använts kon- sekvent. Föreskriften i den föreslagna 5 5 andra stycket 8 att europeisk brottmålsdom inte får verkställas här i landet om verkställighet i Sverige "i övrigt skulle strida mot den i 2 & nämnda konventionen” innebär enligt dessa remissinstansers uppfattning ett markant avsteg från transformationsmetoden och motverkar syftet med denna lagstiftnings- form. RÅ anser att hänvisningen bör ersättas med erforderliga bestäm- melser i lagen eller åtminstone begränsas till vissa angivna artiklar eller avsnitt i konventionen. I sista hand kan enligt RÅ i lagmotiven anges vilka hinder som avses och var dessa står att finna i konventionen.

7.3. Huvuddragen av lagstiftningen

7.3.1 Verkställig/tetsreglerna Förslaget att den nya lagens tillämplighetsom- r å d e inte skall begränsas till verkställighetssamarbete med konvert- tionsstater utan också omfatta samarbete med andra stater har tillstyrkts av remissinstanserna. RÅ. förklarar att samarbete kan bli aktuellt såväl

• Sida 60
•  Original

Prop. 1972: 98 60

med stater som är medlemmar i Europarådet men inte har tillträtt kon- ventionen som med helt utomstående stater, vilkas juridiska system och rättstraditioner helt skiljer sig från de svenska. Enligt RÅ kan det synas något betänkligt att den rättsliga regleringen av samarbetet i dessa fall har gjorts mindre ingående än på konventionsområdet. Det kan uppstå verkställighetsproblem och andra svårigheter som inte har förutsetts i svensk lag. Benådningsinstitutet står till buds men torde få utnyttjas med försiktighet för att inte fortsatt samarbete skall äventyras. RÅ anser dock att dessa betänkligheter får vika för de starka humanitära skäl som talar för att en möjlighet till samarbete i särskilda fall öppnas på det sätt som har föreslagits i promemorian. Svenskar som i främmande land har dömts till frihetsberövande påföljd för kanske mycket långa tider och har att undergå verkställighet under pressande förhållanden bör kunna få fortsatt verkställighet i Sverige.

Dmnareföreningcn anser det i hög grad eftersträvansvärt att Sverige söker uppnå separata, generella överenskommelser med icke-konven— tionsstater. Föreningen uttrycker också förhoppningen att överenskom- melse med annan stat skall kunna ingås i enskilda fall och tänker då sär- skilt på fall där mycket stränga straff har utdömts i annat land för gär- ning som i Sverige skulle föranleda påföljd av helt annat slag eller helt annan svårighetsgrad.

I promemorian föreslås att den internationella verkställighetslagen skall omfatta verkställighet av påföljd som innebär frihetsberövande. böter eller förverkande. S. k. diskvalifikation, dvs. förlust av rättighet m. m. har enl-igt förslaget uteslutits från lagens tiilämpningsområde. Detta förslag har inte mött några invändningar i sak. .S'vct' fit.)l'.-"ff_'.', Stockholms [ing.rrätt och åla/sfäriskommititin har emellertid avstyrkt att begreppet "påföljd" här ges en vidare innebörd än i BrB och skall omfatta även förverkande. Enligt hovrätten är det angeläget att ett begrepp av så central betydelse inom straffrätten. vilket har definierats genom en bestämmelse i BrB. i varje fall inte i lagtext används med en avvikande innebörd. Hänsyn bör tas till brottsbalkens terminologi både i den föreslagna lagen och i den svenska översättningen av konventionen. Hovrätten föreslår att ”påföljd” ersätts med uttrycket ”sanktion".

Promemorians förslag rörande a b 5 ol u t 3 h i n d e r mot verkstäl- lighet här i landet av europeisk brottmålsdom (5 &) har i allmänhet god- tagits av remissinstanserna. Bortsett från de nyss berörda invändning- arna mot 5 % andra stycket 8 i lagförslaget har framförts erinringar en- dast mot punkten 7 i andra stycket av samma paragraf. Enligt denna punkt får europeisk brottmålsdom inte verkställas här i landet, om den dömde genom lagakraftägande dom i annan främmande stat än den an- modande staten för samma gärning har frikänts från ansvar. dömts till påföljd som har verkställts eller håller på att verkställas eller som har bortfallit enligt lagen i den främmande staten eller om den dömde har

• Sida 61
•  Original

Prop. 1972: 98 61

förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts. Svea Hovrätt och utredningen rörande specialslruf/riitten anser att lagtexten går ut- över motiven i promemorieförslaget och finner det inte vara avsett att nämnda rättsverkan skall tilläggas dom meddelad i varje främmande stat. Om brottmålsdom meddelad i icke-konventionsstat obligatoriskt ges samma verkan som europeisk brottmålsdom, kan detta enligt spe- cialstraffrättsutredningen leda till manövrar för erhållande av dom i ett land med korrumperad eller primitiv rättsordning i syfte att enbart åstadkomma verkställighetshinder i Sverige.

Promemorieförslaget beträffande fa k U 1 t a t iv a h i n d e r mot verkställighet här i landet (6 &) har lämnats utan erinran av praktiskt ta- get samtliga remissinstanser.

RÄ, som har tillstyrkt förslaget i denna del. har särskilt uttalat sig om förslaget att Sverige i princip skall kunna överta verkställigheten även om den dömde vid brottets begående inte hade fyllt 15 år (6 & första stycket 7). RÅ anser att det vid första påseende kan synas som om re- geln i 33 kap. 1 & BrB är en så grundläggande princip att verkställighet borde vara utesluten redan på grund av bestämmelsen om hänsyn till "ordre public" i den föreslagna 5 5 andra stycket 4. Förhållandena i vissa enskilda fall talar dock mot att hänföra 15-årsgränsen under ordre public-klausulen. Av humanitära skäl kan det sålunda vara angeläget att en svensk. som har dömts till frihetsstraff utomlands innan han fyllt 15 år, förflyttas till Sverige för verkställighet här. Enligt RÅ kan överflytt- ningen av verkställigheten försvåras genom tillämpningen av 11—13 åå i den föreslagna lagen. Det kan antas att ett land, där man har sett så strängt på ifrågavarande brott att man har dömt en minderårig till fri- hetsstraff, är mindre benäget att flytta över verkställigheten till Sverige, om man kan förvänta att svensk domstol bestämmer en påföljd som är avsevärt lindrigare än den som har bestämts i den ursprungliga domen. Det kan bli en ytterst grannlaga uppgift för domstolen att vid tillämp— ningen av den föreslagna 11 % avväga den nya påföljden så att å ena si- dan den dömde inte lider skada och å andra sidan den främmande sta- ten inte för framtiden blir obenägen att till Sverige överlämna verkstäl- ligheten av domar rörande svenska medborgare.

Svea hovrätt anför i anslutning till förslaget att verkställighet kan vägras, om påföljdspreskription skulle ha inträtt vid en tillämpning av svenska preskriptionsregler (6 5 första stycket 8), att motivuttalandet i promemorian att åtalspreskription kan beaktas med tillämpning av ordre public-regeln är mindre väl förenligt med det förhållandet att för- behåll inte skall göras enligt reglerna i konventionsbilaga I (c).

I frågan om hinder mot verkställighet erinrar invandrarverket om det förhållandet att utomlands ådömt frihetsstraff kan vara såväl avvis- nings- som utvisningsgrund enligt 19 5 första stycket 4) resp. 29 5 första stycket 4) utlänningslagcn. Vidare kan det inträffa att en utlänning som

• Sida 62
•  Original

Prop. 1972: 98 62

utomlands har dömts för brott skulle ha förvisats ur riket, om han hade dömts för samma brott i Sverige. Ibland händer det också att en utlän- ning som har dömts till förvisning i Sverige men meddelats anstånd med verkställighet av förvisningsbeslutet, reser ut ur landet och begår nya brott utomlands. Invandrarverket anser att det kan starkt ifrågasättas om det är rimligt att Sverige tar emot personer av särskilt sistnämnda två kategorier för straffverkställighet. Verket vill dock inte motsätta sig att Sverige tillträder konventionen och såsmåningom förbinder sig att verkställa påföljder också i dessa fall.

Bestämmelsen i den föreslagna 7 5 om hinder mot verkställighet såvitt avser ett av flera brott aktualiserar enligt RÅ ett problem som har kommit fram i vissa utlämningsärenden. Om utlämning begärs av den som i det främmande landet har dömts till gemensamt straff för dels brott för vilket enligt svensk lag är stadgat fängelse i mer än ett är, dels en mindre förseelse, beviljas utlämning med stöd av 4 & utlämnings- lagen endast med avseende på det allvarligare brottet. Det är då ovisst om domen alls kan verkställas i det land till vilket den dömde har ut- lämnats. Om en svensk begäran om utlämning för verkställighet här i landet bifalls på motsvarande sätt, kan domen efter verkställd utlämning inte verkställas i Sverige. Det finns nämligen ingen laglig möjlighet att dela upp det gemensamma straffet på olika brott. RÅ ifrågasätter om inte svensk domstol, i första hand domstol som har dömt i målet, bör ges möjlighet att dela upp den ådömda påföljden med avseende på de olika brott som ingår i domen, när en sådan uppdelning behövs för att verkställighet skall kunna ske i främmande stat.

Förslaget om Kungl. Maj:ts, RÅ:s och domstols pövning av framställning om verkställighet i Sverige och om kompetensfördelningcn mellan dessa myndigheter har inte mött några invändningar från remissinstanserna.

Promemorieförslaget rörande f o r u m, nämligen att Stockholms tingsrätt skall vara laga domstol i mål eller ärende om verkställighet av utländsk brottmålsdom, har tillstyrkts av majoriteten av remissinstan- serna. däribland tingsrätten. Domareföreningen avstyrker emellertid den föreslagna forumrcgeln. Förslaget skulle enligt föreningen leda till att enskilda parter drabbas av onödiga kostnader för bl. a. resor. Vidare finns det risk för att häktade kommer att förvaras långt från hemorten. Domareföreningen framhåller också att varje underrätt måste kunna tillämpa de föreslagna nya reglerna i BrB om svensk strafflags tillämp- lighet i rummet, vilka regler är en viktig del i den nya verkställighets- lagstiftningen. De nya reglerna om verkställighet av utländsk brottmåls- dom torde inte innebära några mera svårlösta problem för underrät— terna, som redan har att handlägga många frågor med utländsk anknyt- ning på den civila sidan. Föreningen anser dessutom att det måste vara en fördel att, när ”opposition” äger rum i Sverige mot en av svensk un-

• Sida 63
•  Original

Prop. 1972: 98 63

derrätt meddelad utevarodom, handläggningen sker inför samma under- rätt.

Ämlsrärtskommittén uttrycker — utan att avstyrka förslaget en viss tveksamhet inför centralisering till en tingsrätt. Enligt kommittén är det förenat med obestridliga fördelar att ha en sådan ordning, särskilt som svåra rättsliga frågor kan förekomma i denna typ av mål. Men den föreslagna ordningen medför också avsevärda kostnader både för en- skild part som bor långt från Stockholm och för det allmänna, främst i fråga om ersättningarna till offentlig försvarare som i regel bör komma från partens hemtrakt. Om en enda underrätt skall vara forum torde det enligt kommittén böra övervägas bestämmelser om rätt till ersättning för enskild parts inställelse. En annan utväg är att införa möjlighet att till- lämpa 19 kap. 1 % tredje stycket RB. Som en tredje möjlighet anvisar kommittén tillämpning av allmänna forumregler.

I promemorian föreslås att RÅ tills vidare skall svara för de funktio- ner som vid handläggningen av verkställighetsärende enligt förslaget ankommer på åklagarmyndighct med möjlighet för RÅ att d el e g e r a b e s ] u t a n d e r ä t t e n till underordnad åklagare. RÅ understryker att åklagarfunktionerna bör delegeras i åtskilliga hänseenden. Den för- beredande och skriftliga handläggningen anses kunna ombesörjas inom RÄzs kansli på motsvarande sätt som sker med bl. a. utlämnings— ärcndcn. Utfärdande av strafföreläggande bör däremot delegeras till distriktsåklagare. Personlig inställelse av åklagare vid domstol förutsätts på flera ställen i den föreslagna lagen. Även i detta avseende bör dele- gation kunna ske till distriktsåklagare. Enligt RÅ:s uppfattning bör delegation ske med stöd av lag. Delegationsmöjligheterna i 7 kap. RB anses inte tillämpliga i dessa fall. Åralsrätzskommitrén betonar att RÅ från början eller snarast möjligt bör ges ganska fria händer att delegera åklagaruppgifter i förevarande slag av mål, när de är av mera rutinmässig natur.

Förslaget att RB: s bestämmelser om rättegången i brottsmål i princip skall gälla i tillämpliga delar i mål eller ärende enligt den föreslagna lagen har i allmänhet lämnats utan erinran. Svea hovrätt har dock invänt att en generell hänvisning till Rl3:s regler om rättegången i brottmål där huvudförhandling är huvudregel, synes föra längre än konventionstexten i art. 39 avser. Hovrätten anser att det bör övervägas om möjlighet kan införas att höra den dömde, innan framställningen slutligen avgörs, vid domstol där han vistas. Med hän- visning till lagstiftningen om bevisupptagning vid och åt utländsk dom— stol uttalas att ett sådant förfarande torde stämma bäst med konven- tionstextens ”letters rogatory”.

Förslaget att böter som har bestämts i mål om verkställighet av ut- ländsk brottmålsdom inte skall kunna leda till f ö rvan dlin g 5- str a ff har tillstyrkts av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Svea

• Sida 64
•  Original

Prop. 1972: 98 64

hovrätt anser dock att frågan huruvida en sådan regel bör införas bör övervägas i samband med förvandlingsstraffets utformning och hänvi— sar till pågående utredning om förvandlingsstraffet.

Promemorian innehåller också förslag till bestämmelse om förutsätt— ningar och former för framställning om verkställighet i f r ä m rn a n d e s t a t av svensk brottmålsdom, strafföreläggande el— ler föreläggande av ordningsbot. [ promemorian föreslås att det bör an- komma på kriminalvårdsstyrelsen att ta upp fråga om sådan verkställig- het. Förslagct har i allmänhet tillstyrkts av remissinstanserna. Stock— holms tingsrätt ifrågasättcr dock, om inte det slutliga avgörandet i dessa frågor bör träffas av justitiedepartementet och förordar att ärenden om överförande av verkställighet av dom som innebär frihetsberövande upptas av Kungl Maj:t efter framställning av kriminalvårdsstyrelsen. Svea Hovrätt, som tillstyrker förslaget att kriminalvårdsstyrelsen skall vara beslutande myndighet beträffande frihetsberövande påföljd, ifråga— sätter om styrelsen är den lämpligaste myndigheten när det gäller fram- ställning om verkställighet av bötesdomar och domar angående förver- kande.

Krimina/vårdsstyrelsen godtar förslaget att styrelsen skall vara hand- läggande myndighet vid överflyttning av verkställighet till främmande stat. Styrelsen påpekar dock att det i betänkandet '"Centralorgan inom exekutionsväscndet. Översyn av landets indelning i kronofogdedistrikt" (Stencil C 1971: 2) har föreslagits, att styrelsens befattning enligt NVL med indrivning av böter hos personer som vistas i annat nordiskt land förs över till det föreslagna centralorganet. Om en sådan överföring kommer till stånd, är det olämpligt att därefter behålla styrelsen som myndighet för överflyttning av bötesstraff till icke-nordiskt land. Under den tid styrelsen fortfarande handlägger bötesärcnden krävs en förstärk- ning av personalen vid styrelsens verkställighetssektion. För närvarande handlägger en byrådirektör ärenden om nordisk verkställighet såväl i fråga om frihetsstraff som böter m. m. Styrelsen finner det svårt att för- utsäga i vilken utsträckning arbetsbelastningen kommer att öka genom den nya lagstiftningen men framhåller att tjänsterna redan nu är hårt ar— betstyngda och beräknar därför att' det fordras medel för arvodering av en handläggande tjänsteman och ett kvalificerat biträde (kansliskrivare).

Kriminalvårdsstyrelsen efterlyser r i k t 1 i n j e r f ö r s t y r e l s e n s prövning av verkställighetsärenden. I detta samman- hang framlägger styrelsen vissa förslag rörande den praktiska tillämp- ningen. Med hänsyn till att förfarandet vid överförande av verkställighet från ett land till ett annat i vissa fall kan väntas bli ganska omständligt föreslår styrelsen att framställning om verkställighet av böter bör undvi— kas när bötesbeIOppet inte uppgår till 100 kronor. När det gäller över- förande av verkställighet av frihetsstraff som den dömde har börjat av- tjäna i Sverige, räknar styrelsen med att tidsutdräkten blir avsevärt stör—

• Sida 65
•  Original

Prop. 1972: 98 65

re än vid det nordiska samarbetet, där förfarandet fram till beslut f. 11. tar i genomsnitt omkring en månad. Enligt styrelsens mening blir det troligen inte möjligt att överföra verkställighet av frihetsstraff under sex månader. Framställning om överföring av verkställighet av frihetsstraff i fall då den dömde befinner sig på fri fot bör i allmänhet göras, om den dömde har lämnat Sverige och befinner sig i land där verkställighet enligt konventionen kan ske. Befinner sig den dömde på fri fot i Sverige, ' torde enligt styrelsens mening framställning om verkställighet endast böra göras i de fall då den dömde själv begär det eller det finns särskilt starka skäl för överflyttning och dessutom en viss sannolikhet för att framställningen blir beviljad. Annars får överflyttningen anstå tills den dömde har intagits för verkställighet i svensk fångvårdsanstalt. Styrelsen konstaterar slutligen att det inte har angetts i promemorian på vilket sätt den dömde skall överföras för verkställighet i det andra landet.

Svea hovrätt efterlyser också vägledande uttalanden om överflytt- ning av verkställighet från Sverige i olika fall.

Även invandrarverket uttalar sig om förutsättningarna för verkställig- het utomlands av svensk brottmålsdom. Enligt verkets mening bör en första förutsättning för verkställighet utomlands av frihetsstraff vara an- tingen lagakraftägande beslut om avvisning, förpassning, utvisning eller förvisning eller samtycke av den dömde. Det bör inte heller komma i fråga att verkställigheten flyttas utomlands, om den dömde har gällande vistelsetillstånd i Sverige och själv önskar stanna kvar här. Genom en sådan tillämpning skulle visserligen nordbor komma i en sämre ställning än icke-nordbor. I NVL finns nämligen ingen bestämmelse av innebörd att framställning inte bör göras beträffande nordbo med viss anknytning till Sverige. Nordbor behöver inte heller särskilt tillstånd för att vistas här. I praxis bör dock en olikartad behandling av nordbor och icke- nordbor kunna undvikas eftersom samma myndigheter kommer att handlägga ärenden om framställning beträffande båda kategorierna. En ytterligare förutsättning för överflyttning av verkställighet till främ- mande stat bör enligt invandrarverket vara, att den som överförs till annat land för att avtjäna frihetsstraff inte utsätts för politisk förföljelse. Verket erinrar om att särskilda bestämmelser om verkställighet för det fall att utlänningen åberopar risk för politisk förföljelse finns inte bara i utlänningslagen utan även i t. ex. 7 & utlämningslagen och 7 & kungörel- sen angående tillämpningen av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Ett påstående om politiskt flyktingskap bör prövas av den centrala utlänningsmyndigheten eller av Kungl. Maj:t, innan fram- ställning görs om att frihetsstraff skall verkställas i annat land. En sådan ordning förordas även av Stockholms tingsrätt.

Svea hovrätt konstaterar att överflyttning av verkställighet av svensk brottmålsdom synes bli möjlig också beträffande svenska medborgare. Hovrätten anser det vara av värde om de överväganden som kan bli ak-

• Sida 66
•  Original

Prop. 1972: 98 66

tuella i sådana fall blir närmare berörda i anslutning till förslaget, sär- skilt mot bakgrund av de principiellt grundade begränsningar som finns i utlämningssammanhang.

Stockholms tingsrätt framhåller att lagförslaget inte innehåller be- stämmelser om den dömdes rätt att yttra sig i ärende om överflyttning av verkställighet eller om hans rätt att klaga på kriminalvårdsstyrelsens beslut i sådant ärende. Tingsrätten utgår från att såväl yttranderätt som ]dagorätt tillkommer den dömde enligt förvaltningslagen och förordar att förslaget kompletteras med uttryckligt motivuttalande i detta av- seende. I huvudsak samma synpunkter kommer till uttryck i remissytt- randcna från Svea hovrätt och advokatsamfundet.

Frågan om promemorieförslagets betydelse för ökad användning av 11 t e v a r o d 0 m enligt 46 kap. 15 % tredje stycket RB tas upp av Stock- holms tingsrätt. Enligt nämnda bestämmelse i RB finns möjlighet att av- göra mål utan hinder av att den tilltalade har uteblivit, om den tilltalade har avvikit sedan stämning delgetts honom. Regeln anses inte tillämplig på utlänningar, som normalt har återvänt till sitt hemland. I tingsrätten vilar åtskilliga mål mot utlänningar eftersom målen inte anses kunna avgöras i den tilltalade utlänningens utevaro. Enligt tingsrätten borde den möjligheten till oppositionsförfarande mot utevarodom som införs genom konventionen minska de betänkligheter som har föranlett nuva- rande restriktiva praxis. Utlänning bör i ökad utsträckning kunna dömas i sin utevaro, om saken kan utredas nöjaktigt trots att han inte är närva- rande. Kravet på rättssäkerhet uppfylls genom möjligheten till ompröv- ning av domen. Tingsrätten anser det vara av värde om ställning tas till denna fråga genom motivuttalande eller eventuellt en ändring i 46 kap. 15 & RB.

Frågan om överflyttning av kriminalvård i frihet har berörts av Svea hovrätt och Stockholms tingsrätt. Båda remissin- stanserna anser det angeläget att det internationella samarbetet vidgas att avse även påföljd som innebär kriminalvård i frihet. Hovrätten an- ser att den europeiska konventionen om överflyttning av övervakning av villkorligt dömda och villkorligt frigivna blir av stort intresse i detta sammanhang.

7.3.2. Tillämplig/teten av svensk strafflag

Förslaget att i 2 kap. BrB införa krav på dubbel straffbarhet och reg- ler grundade på principen om ”ne bis in idem” med generell giltighet även utanför konventionsområdet har i allmänhet tillstyrkts av remiss- instanserna. Svea hovrätt, som inte har något att erinra mot de före- slagna ändringar i de delar dessa är nödvändiga för Sveriges tillträde till konventionen, anser dock att de ändringar som går därutöver bör över- vägas ytterligare och ges en mera ingående belysning.

Rikspolisstyrelsen fäster stor vikt vid att ändringsförslaget inte även-

• Sida 67
•  Original

Prop. 1972: 98 67

tyrar Sveriges möjligheter att bekämpa den grova internationella brotts- ligheten, särskilt narkotikabrottsligheten. Sverige bör inte avhända sig rätten att här ingripa mot de. personer, som har gjort sig skyldiga till grova narkotikabrott med anknytning till vårt land, även om de har av- tjänat kortare frihetsstraff för samma brott i annat land. Styrelsen finner emellertid att promemorieförslaget innehåller tillräckliga förbehåll i dessa avseenden och har därför ingen erinran mot förslaget.

I anslutning till förslaget om införande av en regel om dubbel straff- barhet i 2 kap. 2 & BrB uttalar domare/öreningen med hänvisning till erfarenheterna från Danmark att det inte finns risk för stora olägen- heter om förslaget genomförs. Det kan visserligen anses allvarligt. om gärning som i Sverige bedöms som grovt narkotikabrott men i annat land är straffri eller bedöms som lindrigt brott, på grund av förslaget inte längre skulle kunna bestraffas-i Sverige. Föreningen framhåller dock att om ett brott är riktat mot Sverige, t. ex. smuggling till Sve- rige, brottet enligt förslaget fortfarande kan straffas här. Föreningen konstaterar vidare att de föreslagna ändringarna innebär att t. ex. bi- gami inte längre kan bestraffas i Sverige, om gärningen har begåtts i ett land där månggifte är tillåtet. Det bör möjligen utredas hur detta kan komma att inverka på tillämpningen av svenska regler om giftorätt och arv. Domareföreningen finner också att det torde ankomma på domstolen att ex officio beakta gärningslandets regler om bl.a. nöd, nödvärn och samtycke. De svenska domstolarna bör på begäran snabbt kunna få kännedom om utländsk rätt. Utredning om innehållet i utländsk rätt torde få införskaffas genom utrikedepartementets för- sorg. Detta departement har dock f. 11. inte erforderlig kännedom om ut- ländsk straffrättspraxis. Om det råder tvekan om innehållet i utländsk rätt, bör de utländska rättsreglerna tillämpas på det sätt som är fördel- aktigast för den tilltalade.

Ett par remissinstanser tar upp frågan om straffskyddet för enskilt svenskt intresse vid brott utomlands. Enligt utredningen rörande spe- cialstraffrätten innebär promemorieförslaget t. ex. att den som i främ- mande stat är anställd i ett svenskt enskilt företag och mot sin huvud- man begår en gärning, som är förskingring eller trolöshct enligt svensk rätt men inte straffbar enligt gärningsortens lag, inte kan straffas härför i Sverige. Om en stats- eller kommunalanställd utomlands begår motsvarande gärning, synes han däremot kunna straffas i Sverige enligt svensk lag med stöd av den föreslagna punkten 3 i 2 kap. 3 & BrB. Ut- redningen anser det dock ovisst hur uttrycket ”annat liknande svenskt intresse” skall tolkas och ifrågasätter om det tar sikte på det offentligas ekonomiska intressen. Formuleringen av punkten 3 bör enligt utred- ningen preciseras så att det klart framgår vilka offentliga intressen som avses. Om avsikten är att skydda statens och kommunernas ekonomiska intressen samt stats- och kommunaldomineradc företag i större utsträck-

• Sida 68
•  Original

Prop. 1972: 98 . 68

ning än enskilda personer och enskilda företag, bör skälen för en sådan ordning anges i motiven.

Åtalsrättskommittén ställer sig tveksam till förslaget i denna del. Kommittén finner att det visserligen kan anföras skäl för att inte un- dantagslöst hävda svensk straffrättslig jurisdiktionsrätt i dessa fall men anser att önskvärda begränsningar kan uppnås genom restriktiv tillämp- ning av åtalsprövningsreglerna i 2 kap. 5 & BrB. Kommittén nämner som exempel att en här yrkesarbetande sydeuropeisk man har ett barn i åk- tenskap med en svensk kvinna. Under tillfällig vistelse i hemlandet överlämnar fadern egenmäktigt barnet att fostras av sina anförvanter och återvänder därefter till sitt yrkesarbete i Sverige. Om faderns förfa- rande med barnet är straffritt på gärningsorten, blir detta enligt de före— slagna ändringarna i 2 kap. 2 och 3 55 oangripligt här i straffrättsligt avseende, trots att han också fortsättningsvis har hemvist här.

Förslaget att svensk straffrättslig behörighet skall omfatta varje brott för vilket enligt svensk lag inte är stadgat lindrigare straff än fyra år och att dom beträffande sådant brott inte heller skall ha res-judicata- verkan har kritiserats av domareföreningen. Föreningen framhåller att det varken uppställs krav på anknytning till Sverige eller görs någon be- gränsning med hänsyn till gärningsortens lag. Det kan enligt föreningen starkt ifrågasättas om inte en sådan bestämmelse är alltför omfattande även om man beaktar möjligheten till diskretionär åtalsprövning enligt 2 kap. 5 & andra stycket BrB.

Beträffande förslaget om avräkning av utomlands verkställd påföljd har donmrcföreninng uttalat att det bör göras klart, i varje fall i moti- ven, att avräkning skall ske även av anhållandc och häktningstid utom— lands. Dessutom bör det framhållas att svensk domstol har möjlighet att med tillämpning av 33 kap. 4 & andra och tredje styckena BrB ådöma ett lindrigare 'straff än en avräkning i och för sig skulle föranleda och även medge påföljdseftergift. Dessa möjligheter kan tänkas komma till användning bl. a. när straffet har avtjänats under särskilt svåra förhål- landen.

8. Departementschefen 8.1 Tillträde till konventionen

I takt med livligare kommunikationer mellan länderna har brottslig- heten blivit alltmera internationell. De rättsvårdande myndigheterna har allt oftare att ta ställning till fall då gärningsmannen är hemmahörande i främmande land eller då brott har begåtts utomlands, kanske i flera län— der. Ingripanden mot sådan brottslighet ställer höga krav på internatio- nellt samarbcte och man har i många länder börjat ifrågasätta om de nuvarande formerna för sådant samarbete är tillräckliga.

• Sida 69
•  Original

Prop. 1972: 98 69

Årligen reser ett mycket betydande antal svenska medborgare och ut- länningar med hemvist här i landet utomlands och en del av dessa begår under sin utlandsvistelse lagöverträdelscr av skilda slag. Mera allvarlig brottslighet kan resultera i. att de blir dömda till frihetsstraff i gärnings- landet. Sådana straff måste i de allra flesta fall avtjänas i det dömande landet., om inte den dömde benädas. F. n. finns i utomnordiska länder ett femton-tal svenska medborgare som avtjänar frihetsstraff på minst ett är eller som är arresterade och riskerar att bli ådömda långvariga fri- hetsstraff.

Om straffet stannar vid böter, kan den dömde många gånger un- dandra sig verkställighet genom att lämna det dömande landet. I flera länder försöker man dock säkerställa verkställigheten genom att hålla den bötfällde kvar i landet till dess böterna har betalts.

Om den som har dömts till straff utomlands beger sig till Sverige, in- nan straffet har hunnit verkställas, och inte återvänder frivilligt till den dömande staten, kan denna stat göra framställning om den dömdes ut- lämnande för verkställighet av domen. Sådant bistånd lämnas emellertid inte i alla fall. Enligt lagen (l957: 668) om utlämning för brott utlämnas således aldrig svensk medborgare till utomnordiskt land. Denna lag byg- _er på den europeiska utlämningskonvcntionen av den 13 december 1957, som har ratificerats av Sverige. När det gäller utlämning till annat nordiskt land har man alltså gjort avsteg från principen att inte utlämna egna medborgare. Förutsättningarna för sådan utlämning regleras i la- gen (19591254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. Enligt en annan allmän princip, som också har kommit till uttryck i utlänrningskonventionen, får utlämning inte ske för mindre all- varlig brottslighet. Även i dessa fall gör man i Sverige skillnad på utläm- ning till nordisk stat och till stat utanför Norden. Enligt den allmänna utlämningslagen går gränsen för utlämning vid dom pl frihetsstraff i minst fyra månader eller omhändertagande på anstalt under motsva- rande tid. Den nordiska utlämningslagen medger däremot utlämning så snart domen lyder pä frihetsstraff eller annat omhändertagande pä an- stalt.

Om den som har dömts till straff utomlands inte utlämnas, kan åtal väckas här i landet för det brott som avses med den utländska domen. Att frågan om ansvar redan har prövats i'främmande stat anses i all— mänhet inte hindra ny lagföring i Sverige för samma brott. Har det ut- omlands ådömda straffet verkställts krävs dock särskilt åtalsförord- nande. Leder åtalet till'fällande dom, skall straffet bestämmas med skä- lig hänsyn till den undergångna verkställigheten (2 kap. 6 & BrB). Dom som har meddelats i annat nordiskt land är enligt särskild bestämmelse i NVL hinder för nytt åtal här i landet för gärning som omfattas av domen, så snart samarbete för verkställighet av domen har inletts.

När det blir fråga om att genomföra rättegång här i landet i den si-

• Sida 70
•  Original

Prop. 1972: 98 70

tuation som nu avses, nämligen när gärningsmannen är dömd till straff utomlands men inte kan utlämnas för verkställighet av straffet, är brot- tet med största sannolikhet begånget utanför Sverige. Från svensk sida kan man då behöva bistånd från myndighet i annat land för delgivning av stämning eller annan rättegångshandiing, bevisupptagning o.d. Sve- rige har anslutit sig till den europeiska konventionen den Zl) april 1959 om inbördes rättshjälp i brottmål och kan sålunda få rättshjälp på grund av konventionen men rättshjälp lämnas ofta även utan stöd av särskilt avtal. Enligt lagen (1946: 817) om bevisupptagning vid utländsk domstol fordras synnerliga skäl för bevisupptagning i utlandet.

Sverige lämnar också rättshjälp, dels med stöd av den europeiska rättshjälpskonventionen, dels utan avtal och utan krav på utfästelse om ömsesidighet. Den svenska rättshjälpen regleras huvudsakligen i lagen (1946: 816) om bevisupptagning åt utländsk domstol och i kungörelsen (1909 nr 24 s. .1) angående delgivning av handling på begäran av ut- ländsk myndighet.

Endast i fall då dom i brottmål har meddelats i annat nordiskt land finns möjligheter att verkställa straffet här i landet. Inom Norden be- drivs nämligen sedan år "1963 ett samarbete i fråga om straffverkställig- het, som regleras genom enhetlig nordisk lagstiftning. De grundläggande svenska bestämmelserna på detta område finns intagna i lagen ,(1963: 193) om samarbete med Danmark. Finland, "island och Norge an- gående verkställighet av straff m.m. (NVL). Det nordiska samarbetet omfattar huvudsakligen verkställighet av böter, förverkande på grund av brott, ordinärt frihetsstraff samt anordnande av övervakning av villkor- ligt dömd och villkorligt frigiven. Med stöd av denna lagstiftning kan verkställigheten av dom som meddelats i annat nordiskt land flyttas till Sverige och vice versa. Verkställighet här i Sverige sker efter framställ- ning från vederbörande myndighet i den andra nordiska staten. Fram- ställningen prövas av kriminalvårdsstyrelscn. et enda formella krav som uppställs i lagen för bifall till framställningen är, att domen är verkställbar i den stat där den har meddelats. I övrigt är kriminalvårds- styrelsens prövning helt diskretionär och hänsyn kan därvid tas till så- dana omständigheter som att domen avser gärning som inte är ett brott enligt svensk lag eller att det är fråga om ett politiskt brott. Om fram— ställningen bifalls, omvandlas straffet till motsvarande inhemska straffart utan omprövning av skuldfrågan eller straffmätningen. Vid verkställig- het i Sverige räknas således böter om till motsvarande belopp i svenskt mynt och frihetsstraff omvandlas till fängelse på lika lång tid som be- stämts i den utländska domen. Verkställighet i Sverige sker i princip en- ligt svensk lag.

Sverige saknar sålunda möjlighet att överta verkställighet av brott- målsdom som har meddelats utanför Norden. Möjligheterna till utläm- ning för straffverkställighet är begränsade i viktiga avseenden och nytt

• Sida 71
•  Original

Prop. 1972: 98 71

åtal här i landet för det brott som avses med den utländska domen torde ofta inte kunna genomföras på grund av de utredningssvårigheter som finns, trots tillgången till internationell rättshjälp. Förhållandet är det- samma i den omvända situationen. En svensk brottmålsdom kan inte verkställas i utomnordiskt land. När det gäller utlämning följer det av kravet på ömsesidighet i internationellt samarbete att utlämning till Sve- rige för verkställighet av straff inte sker i vidare omfattning än man från svensk sida medger utlämning härifrån.

Verkställighet av straff kan alltså i allmänhet ske endast i den stat där domen har meddelats och den dömde kan 'i många fall undandra sig verkställigheten genom att lämna den staten. lnom Europarådet har i flera år pågått arbete för att bota de brister som sålunda finns i det in- ternationella samarbetet i fråga om verkställighet av brottmålsdomar.

Det första resultatet av detta arbete blev en konvention om övervak- ning av villkorligt dömda och villkorligt frigivna. Denna konvention öppnades för undertecknande år 1964 men har hittills ratificerats endast" av Belgien och Frankrike. För ikraftträdande krävs ratifikation av tre medlemsstater och konventionen har sålunda ännu inte trätt i kraft. Konventionen är en motsvarighet till den del av NVL som reglerar överflyttning av kriminalvård i frihet.

År 1964 öppnades också för undertecknande konventionen om straff för vägtrafikbrott. Denna konvention har hittills ratificerats av Frank- rike och Cypern. I enlighet med Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut kommer Sverige inom kort att ratificera konventionen. Med anledning av denna har en särskild lag (1971: 965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands antagits. Lagen trädde i kraft den 1 april 1972 (kung- örelse 1972: 42) om ikraftträdande av lagen (1971: 965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands.

Trafikbrottskonvcntionen innehåller regler om lagföring för trafik- brott och verkställighet av dom avseende sådant brott i fall då gärnings- mannen har sitt hemvist i annan konventionsstat ('hemviststaten) än den där brottet har begåtts (gärningsstalen). Konventionen förpliktar hem- viststaten att på framställning av gärningsstaten pröva frågan om lagfö- ring för brottet eller på gärningsstatens begäran verkställa dom som har meddelats i den staten. Vid ratifikation av trafikbrottskonventionen kommer Sverige att i likhet med Danmark och Norge göra förbehåll mot den del av konventionen som innehåller regler om verkställighet i hemviststaten.

För att skapa möjligheter till internationellt samarbete för verkställig- het av utländska brottmålsdomar också utanför trafikbrottens område har inom Europarådet utarbetats en konvention om brottmålsdoms in- ternationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen). Konventio- nen öppnades för undertecknande den 28 maj 1970.

Brottmålsdomskonventionen reglerar både verkställighet av dom som

• Sida 72
•  Original

Prop. 1972: 98 7"

har meddelats av domstol efter förhandling i brottmål och, under vissa förutsättningar, verkställighet av s.k. ordonnances pénales, dvs. bötesfö- rcläggande och liknande administrativa beslut som anges närmare i en bilaga till konventionen (bilaga Ill). Konventionen omfattar — till skill- nad från trafikbrottskonventionen — påföljder för alla slags brott. En- ligt art. 4 är det dock en förutsättning för verkställighet i annan konven— tionsstat än den där domen har meddelats att den ådömda påföljden av- ser gärning som skulle ha varit straffbar även om den hade begåtts i den anmodade staten och att gärningsmannen hade kunnat ådömas påföljd, om han hade begått gärningen där.

Enligt art. 2 är konventionen tillämplig på påföljd som innebär fri- hetsberövande samt på böter, ”konfiskation” och förlust av rättigheter, s.k. diskvalifikation. Konventionen gäller sålunda inte sådana påföljder som innebär kriminalvård i frihet. För Sveriges del betyder detta i hu- vudsak att villkorlig dom och dom på skyddstillsyn inte omfattas av konventionen.

Verkställighet i annan stat än den stat där domen har meddelats får ske endast efter framställning från den dömande staten (art. 3). I art. 5 anges de grunder som den dömande staten kan åberopa för att anmoda en viss stat att övertaga verkställigheten. Framställningen kan alltid rik— tas till den stat där den dömde har sitt hemvist. Den dömande staten kan emellertid också rikta sin begäran om verkställighet till annan stat, om t. ex. verkställighet i den staten kan antas förbättra den dömdes möj- ligheter till återanpassning i samhället eller om frihetsberövande påföljd skulle kunna verkställas i samband med verkställighet av annan sådan påföljd som den dömde undergår eller skall undergå i den staten.

Den stat som har mottagit framställning om verkställighet kan i vissa fall avslå framställningen. I art. 6 anges förutsättningarna för sådant be— slut. Som grund för avslag kan helt allmänt åberopas att verkställighet skulle strida mot grundläggande principer i den anmodade statens rätts- ordning. Den anmodade staten kan vidare vägra att verkställa dom av- seende politiskt eller militärt brott eller dom som den anmodade staten anser vara grundad på ovidkommande hänsyn till ras. religion, nationa- litet eller politisk åsikt. Bland övriga avslagsgrunder kan nämnas det förhållandet att åtal väckts eller kommer att väckas i den anmodade sta-' ten för samma gärning eller att den dömdes ålder vid tidpunkten för brottet var sådan att han inte hade kunnat åtalas i den anmodade staten.

Framställning om straffverkställighet, som inte omedelbart avslås, skall i princip prövas av domstol, innan verkställighet kan ske i den an- modade staten (art. 37). Kravet på domstolsförfarande är en central punkt i brottmålsdomskonventionen, som i detta avseende skiljer sig från övervakningskonventionen och' trafikbrottskonventionen. Dessa båda konventioner saknar bestämmelser om förfarandet vid överflyt- tande av verkställighet.

• Sida 73
•  Original

Prop. 1972: 98 73

Enligt brottmålsdomskonventionens. bestämmelser om verkställighets- förfarandet (art. 37—52) skall domstol i den anmodade staten först pröva om framställningen kan godkännas. Därvid skall domstolen för- vissa sig om bl. a. att kravet på dubbel straffbarhet i art. 4 är uppfyllt och att hänsyn till grundläggande principer i den egna statens rättsord- ning inte hindrar verkställighet. Finner domstolen att framställningen bör bifallas, skall den ersätta den ådömda påföljden med den påföljd som enligt den anmodade statens lag skulle ha ådömts för samma brott i den staten. Domstolen är därvid bunden av den bevisbedömning som framgår av den ursprungliga domen. Vid bestämmande av den nya på- följden gäller endast den begränsningen att påföljden inte får göras strängare än den påföljd som har ådömts genom den dom som begärs verkställd.

I art. 21—30 finns särskilda regler om verkställighet av dom som har meddelats i den dömdes utevaro eller i form av "ordonnance pénale”. Innan sådan dom eller sådant avgörande verkställs i annan konventions- stat än den dömande staten, skall den dömde beredas tillfälle att få full- ständig omprövning av målet i sin närvaro, antingen i den dömande sta- ten eller i den stat till vilken framställningen har riktats.

Enligt art. 61.1 kan stat som tillträder konventionen begagna sig av en eller flera av de möjligheter till förbehåll mot konventionens huvudav- snitt om verkställighetssamarbete som räknas upp under a)—e) i bilaga I till konventionen.

Konventionsstat kan sålunda förbehålla sig rätten att vägra verkställa dom som avser fiskaliskt eller religiöst brott (a) eller att verkställa på- följd för gärning som enligt lagen i den anmodade staten kan beivras cn- dast av administrativ myndighet (b). Förbehåll kan också göras mot att verkställa dom som har meddelats vid en tidpunkt, då åtal för brottet skulle ha varit preskriberat enligt den anmodade statens lag (c). Vidare kan konventionsstat förbehålla sig rätten att vägra verkställighet av ute- varodom och/eller "ordonnanee pénale" (d). Konventionsstat kan dess- utom vägra att godtaga bestämmelsen i art. 8 att preskriptionsavbry- tande handling, som har företagits i den dömande staten och där har en viss effekt, ges samma effekt i den anmodade staten (e).

Brottmålsdomskonventionen innehåller också ett särskilt avsnitt om brottmålsdoms internationella rättskraft (art. 53—57). Detta avsnitt, som är uppdelat på två avdelningar, är fristående från konventionens bestämmelser om verkställighet av brottsmålsdom och reglerar inte sam- arbete i ett konkret fall mellan två bestämda stater utan innehåller be- stämmelser om rättsverkningar som inträder automatiskt så snart domen har meddelats. I art. 53—55 som utgör avdelning 1. under rubriken ”Ne bis in idem" regleras frågan om utländsk brottmålsdom som rättegångs- hinder i ny process. Principen att ansvar för gärning som har prövats genom lagakraftvunnen dom inte får på nytt tas upp till prövning (med

• Sida 74
•  Original

Prop. 1972: 98 74

ett latinskt uttryck ”ne bis in idem”, betyder ej två gånger i samma sak) införs här på det internationella planet. Konventionsstat förpliktas att med vissa undantag ge dom meddelad i annan konventionsstat (i kon- ventionen betecknad ”europeisk brottmålsdom”) i princip samma effekt som följer med dom som har meddelats i den egna staten. Konventionen föreskriver sålunda att samma gärning inte på nytt får tas upp till pröv- ning, om den dömde har frikänts för brottet. Detta gäller även när fri- kännandet grundas på det förhållandet att den åtalade gärningen inte är straffbar i den konventionsstat där domen har meddelats. Efter fällande dom får ny lagföring inte heller ske, om den ådömda påföljden är verk- ställd eller verkställigheten pågår. Fällande dom hindrar också ny lagfö— ring (medför s. k. ”res judicata”—effekt), när påföljden har bortfallit en- ligt den dömande statens lag på grund av nåd. amnesti eller preskrip— tion. Ny lagföring för samma brott får inte heller ske, om den dömde har förklarats skyldig men ingen påföljd har ådömts.

Vissa undantag medges från huvudregeln om ”ne bis in idem”. Kon- ventionsstat är sålunda inte förpliktad att tillerkänna utländsk brotts- målsdom res judicata-effekt. om domen avser en gärning som är särskilt riktad mot den statens intresse, t. ex. spioneri. Inte heller är den stat där gärningen begåtts skyldig att godtaga dom som har meddelats i annan stat. Undantagsbestämmclserna gäller dock inte för den stat som själv har begärt lagföring i annan stat. I de fall då ”ne bis in idem”-reglerna inte är tillämpliga och den brottslige döms mer än en gång för samma gärning. föreskriver konventionen obligatorisk avräkning av frihetsberö- vande påföljd som har verkställts på grund av dom, meddelad i annan konventionsstat.

I den andra avdelningen av hrottmålsdomskonventionen om brott- målsdoms internationella rättskraft ges under rubriken "Möjlighet att beakta tidigare brottmålsdom" bestämmelser om konventionsstats skyl- dighet att vidtaga lagstiftningsåtgärder för att i viss omfattning ge euro- peisk brottmålsdom rättsverkan dels i rättegång i fråga om annan senare brottslighet som begåtts av samme gärningsman, t. ex. som grund för förhöjt straff vid återfall, dels i fråga om förlust av rättighet o.d., t. ex. återkallelse av körkort.

"Konventionsstat kan enligt (e) i bilaga 1 till konventionen jämförd med art. 61.1 förbehålla sig rätten att godkänna endast en av de två av— delningarna i del III av konventionen, dvs. i avsnittet om brottmålsdoms internationella rättskraft.

De konventionsstater som redan har reglerat eller framdeles reglerar sina inbördes förhållanden på detta område på grundval av enhetlig lagstiftning eller enligt något annat särskilt system har enligt art. 64.3 rätt att utan hinder av konventionens bestämmelser tillämpa denna lag— stiftning eller detta system. Konventionen tillåter sålunda att dessa stater kommer överens om att inte tillämpa konventionen på sina inbördes för-

• Sida 75
•  Original

Prop. 1l972: 98 75

hållanden. Europarådets generalsekreterare skall underrättas om sådan överenskommelse.

Brottmålsdomskonventionen är öppen för undertecknande av samtliga Europarådets nuvarande medlemsstater. Konventionen skall ratificeras eller godkännas och träder i kraft tre månader efter det att den har rati- ficerats eller godkänts av tre stater. I samband med undertecknande eller ratifikation kan förbehåll göras i de avseenden som jag har redovisat i det föregående.

Som jag har anfört inledningsvis har konventionen hit-tills underteck- nats av nio medlemsstater, däribland Sverige. Den har hittills ratificerats endast av Danmark. Konventionen har således inte trätt i kraft.

lnom Norden har man med intresse följt arbetet på brottmålsdoms- konventionen och representanter för Danmark, Norge och Sverige har deltagit i kommittéarbetet i Europarådet. Redan innan konventionen öppnades för undertecknande inleddes överläggningar mellan represen- tanter för justitiedepartementen i de nordiska länderna utom Island. Vid dessa överläggningar förelåg enighet om att de nordiska länderna borde tillträda konventionen så snart som möjligt. Man enades också om att verkställighet i nordisk stat av brottmålsdom meddelad i annan nordisk stat fortfarande bör regleras av den nordiska verkställighetslagstift- ningen och att konventionens bestämmelser bör tillämpas inom Norden endast i den mån konventionen omfattar verkställighet som inte täcks av de nordiska verkställighetslagarna. Detta innebär att konventionen skulle tillämpas inom Norden endast i fråga om annan frihetsberövande påföljd än ordinärt frihetsstraff.

Vid överläggningarna diskuterades också möjligheterna att göra för- behåll mot konventionen. Man enades därvid om att om möjligt inte ut- nyttja dessa möjligheter.

Vid överläggningarna enades man också om att mål om verkställighet av dom som omfattas av konventionen i princip bör handläggas enligt allmänna regler om förfarandet i brottmål samt att dom på enbart böter eller förverkande bör verkställas efter beslut av administrativ myndighet i enlighet med art. 37.2 i konventionen. Även omfattningen av pröv— ningen vid domstol i det anmodade landet eller vid sådan myndighet som avses i art. 37 diskuterades. Man kom därvid överens om att man inte borde gå utöver kraven i art. 40. Enligt denna artikel skall domsto- len eller myndigheten förvissa sig om att verkställigheten avser brott— målsdom som uppfyller definitionen i art. ], att den dömde skulle ha kunnat straffas i den anmodade staten, om brottet hade begåtts där, att verkställighet inte skulle strida mot grundläggande principer i den an— modade statens rättsordning eller mot konventionens principer om ""ne bis in idem” samt att den särskilda ordning som föreskrivs i konventio- nen för verkställighet av utevarodom eller bötesföreläggande har iaktta- gits. Slutligen förelåg enighet om att ikraftträdandet av den nordiska lagstiftningen på detta område inte behövde samordnas.

• Sida 76
•  Original

Prop. 1972: 98 75

Som jag tidigare nämnt har Danmark redan genomfört lagstiftning om verkställighet av utländsk brottmålsdom och om ”ne bis in idem" samt ratificerat konventionen.

När de nordiska överläggningarna var avslutade upprättades inom justitiedepartementet i mars 1972 en promemoria (Ds Ju 1972: 4) an- gående lagstiftning om verkställighet av utländsk brottmålsdom m.m. I promemorian förordas att Sverige tillträder brottmålsdomskonventio— nen. Det föreslås att Sverige därvid gör ett begränsat förbehåll mot av— delning I om "ne bis in idem” i del III av konventionen av innebörd att konventionens bestämmelser i denna del inte skall tillämpas såvitt avser brott för vilket enligt svensk lag inte är stadgat lindrigare straff än fäng- else i fyra år. I promemorian läggs också fram förslag till lagstiftning med anledning av Sveriges tillträde till konventionen.

Vid remissbehandlingen har förslaget att 5 v 0 r i g e s k al ] til ] - tr ä d a k 0 11 v e nt i o n e n inte mött några invändningar. Också för- slaget att Sverige inte skall begagna sig av möjligheterna att göra förbe- håll mot konventionens huvudavsnitt om verkställighetssamarbete har lämnats utan erinran. Förslaget att Sverige skall göra ett begränsat för- behåll mot avdelningen om "ne bis in idem” har likaledes godtagits av flertalet remissinstanser. Stockholms tingsrätt avstyrker dock sådant för- behåll och framhåller därvid att det torde vara tveksamt om konventio- nen över huvud taget tillåter ett sådant begränsat förbehåll samt att det kan vara lika stötande att behöva godtaga gärningsortens lag i fråga om andra brott än sådana grova brott som undantas genom promemorie— förslaget.

Som jag tidigare har nämnt är det f. n. inte möjligt att i Sverige verk- ställa en utländsk brottmålsdom eller att få en svensk sådan dom verk— ställd i utlandet annat än med stöd av den nordiska verkställighetslag- stiftningen. Det råder ingen tvekan om att det finns behov av verkstäl— lighetssamarbete även utanför Norden. I de svenska fångvårdsanstalter- na finns åtskilliga utlänningar från utomnordiska länder, vilka saknar närmare anknytning till Sverige. Kriminalvårdsstyrelsen har i sitt remiss- svar framhållit att dessa utlänningar vållar stora problem inte minst ur vårdsynpunkt. Det finns också ett antal svenska medboragre i utländska fängelser utanför Norden. Det är uppenbart att verkställighet av frihets- straff i främmande land i allmänhet försätter den intagne i en svårare situation än de medintagna som är hemmahörande i det land där verk— ställigheten sker. I överensstämmelse med vad som anförts i promemo- rian vill jag i detta sammanhang särskilt erinra om sådana nackdelar som Språksvårigheter, inga eller små möjligheter till besök av anhöriga, restriktioner i fråga om permission och villkorlig frigivning samt be— gränsade möjligheter för kriminalvårdsmyndigheterna att över huvud taget förbereda frigivningen.

När det gäller frihetsstraff är det i första hand de humanitära aspek-

• Sida 77
•  Original

Prop. 1972: 98 77

tema som motiverar ökade möjligheter till verkställighet i hemlandet. [ fråga om verkställighet av bötesstraff är det i stället effektivitctshänsyn som träder i förgrunden. Det förhållandet att domar och förelägganden på böter i dag i allmänhet inte kan verkställas utanför domslandet kan sålunda uppmuntra den bötfällde att söka undandra sig verkställigheten. Jag vill erinra om att jag i samband med att jag i propositionen med förslag till lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands (prop. 1971: 114) förordade att Sverige skulle göra förbehåll mot trafikbrotts— konventionens bestämmelser om domsverkställighet, uttalade att brott- målsdomskonventionen skulle vara en god lösning för verkställighet av straff för trafikbrott, särskilt då påföljden för smärre, erkända förseel— ser.

Brottmålsdomskonventionen torde vara det hittills mest betydelsefulla internationella kriminalpolitiska instrument som har utarbetats inom Europarådet för att stärka samarbetet på straffrättens område mellan medlemsstaterna. Att en brottmålsdom verkställs i det land där den dömde hör hemma måste i de flesta fall göra det lättare för honom att återanpassa sig i samhället. Dessutom blir själva straffverkställigheten humanare. Konventionen kan också bidra till att göra brottsbekämp- ningen effektivare genom att det blir svårare för den dömde att un- dandra sig verkställighet.

Under hänvisning till det anförda biträder jag i likhet med remissin— stanserna förslaget i departementspromemorian att Sverige skall tillträda konventionen. Detta kräver lagstiftning i vissa avseenden. Jag återkom- mer till denna fråga i det följande.

Som jag tidigare nämnt anges i bilaga 1 till konventionen vissa möjlig- heter till f ö r b c h å l i mot konventionens bestämmelser. Jag ansluter mig i denna fråga till den uppfattning som kom till uttryck vid de nor- diska departementsöverläggningama, nämligen att förbehåll om möjligt bör undvikas. Detta är särskilt angeläget i fråga om den del av konven- tionen som innehåller bestämmelser om verkställighetssamarbetet. Denna uppfattning delas också av remissinstanserna.

Däremot förordar jag att konventionens bestämmelser om ”ne bis in idem” begränsas med utnyttjande av den möjlighet till förbehåll som an— ges i (f) i bilaga 1 till konventionen. Enligt konventionens ”ne bis in idem”-regler utgör dom som har meddelats i en konventionsstat i vissa fall hinder i annan konventionsstat för ny prövning av gärning som av- ses med domen. Sådan rättsverkan tillerkänns både frikännnande dom och fällande dom. ] sistnämnda fall dock endast när påföljden har verk- ställts eller håller på att verkställas eller när påföljden enligt den dö- mande statens lag har bortfallit på grund av nåd. amnesti eller preskrip- tion. Konventionsstat är däremot inte förpliktad att tillmäta utländsk brottmålsdom någon rättsverkan, om domen avser gärning som var rik- tad mot den statens offentliga intresse eller om gärningen har begåtts i

• Sida 78
•  Original

Prop. 1972: 98 78

den staten. Denna undantagsbestämmelse gäller dock inte om gärnings- staten själv begärt lagföring i den dömande staten.

Konventionen ger sålunda utländsk brottmålsdom mycket vidsträckt rättsverkan och svenskt tillträde till konventionen i denna del kräver vä— sentliga ändringar i gällande lagstiftning. Som jag kommer att utveckla i det följande (avsnitt 8.3.2) anser jag att på sätt som har föreslagits i pre- memorian sådana lagändringar bör genomföras att konventionens av- snitt om ”ne bis in idem" kan såvitt gäller förbudet mot ny lagföring för samma gärning, godtas med undantag endast i fråga om viss grövre brottslighet. Ett sådant undantag förutsätter ett partiellt för- behåll mot konventionens "ne bis in idem”'-regler. Under remissbehand- lingen har ifrågasatts om ett sådant begränsat förbehåll är tillåtet. Enligt min mening är detta fallet. Av art. 61.2 framgår bl. a. att konventions- stat kan ”helt eller delvis” återtaga ett förbehåll samt att kravet på öm- sesidighet även skall beaktas när ”förbehållet är partiellt eller villkor- ligt". Dessa föreskrifter ger enligt min mening tillräckligt stöd för den tolkning som har gjorts i promemorian.

Konventionens ”ne bis in idemilregler innebär förbud också mot verkställighet av tidigare här i landet-ådömd påföljd för samma gär- ning. Förbudet gäller under samma förutsättningar som förbudet mot lagföring. Enligt promemorieförslaget skall inte göras något förbehåll i den delen. Ett godtagande av förbudet mot verkställighet av tidigare ådömd påföljd skulle emellertid enligt min mening i vissa fall kunna leda till stötande resultat. Det gäller särskilt då den dömde har frikänts genom den utländska domen. Men även i fall då den utländska domsto- len har eftergivit påföljd eller ådömd påföljd har preskriberats eller när nåd eller amnesti har beviljats i den främmande staten kan det inge be- tänkligheter att helt avhända sig möjligheterna att verkställa en här ti- tidigare ådömd påföljd, om påföljdsprcskription inte har inträtt enligt svensk lag och nåd inte heller har meddelats. Mera naturligt är att hin- der mot verkställighet skall föreligga, när den utomlands ådömda på- följden har verkställts eller verkställigheten pågår. Förhållandena kan dock vara sådana att den här ådömda påföljden likväl bör helt eller del— vis verkställas. Under dessa förhållanden anser jag att förbehåll bör gö- ras mot konventionens "ne bis in idem”—regler också i vad dessa regler föreskriver förbud mot verkställighet av en här i landet ådömd påföljd i vissa fall då lagföring skett i annan konventionsstat för samma gär ning.

Om en utomlands ådömd påföljd har verkställts och fråga uppkom- mer att här i landet verkställa påföljd som tidigare har ådömts i Sve- rige, bör i och för sig hänsyn kunna tas till vad den dömde har under- gått utomlands. Fall av detta slag torde emellertid vara utomordentligt sällsynta. Problemet kan aktualiseras redan f. n.. men veterligt har nåt— got sådant fall över huvud taget inte uppkommit i praktiken. Under des—

• Sida 79
•  Original

Prop. 1972: 98 79

sa förhållanden och då det under alla förhållanden finns möjligheter att genom användande av nådeinstitutet tillgodose behovet att kunna ta hänsyn till utomlands undergången påföljd för samma brott, anser jag det inte påkallat att det i detta sammanhang införs någon lagbestämmelse i ämnet. Jag förutsätter att de myndigheter som har att verkställa brotts— påföljd själva tar initiativ till att nådefrågor aktualiseras om det i något fall skulle uppkomma behov att i fall av detta slag kunna lindra eller helt efterge påföljden på verkställighetsstadiet.

Jag förordnar sålunda att ett på nu angivna sätt begränsat förbehåll görs mot konventionens ”ne bis in idem'lreglcr. I övrigt bör inte göras några förbehåll. Vad särskilt angår bestämmelserna i avdelning 2 av del lll i konventionen om möjlighet att ge europeisk brottmålsdom rätts- verkan i rättegång rörande annan senare brottslighet vill jag med anled- ning av vissa uttalanden av åtalsrättskommittén först framhålla. att kon- ventionen inte torde innebära någon förpliktelse för konventionsstaterna att erkänna sådan rättsverkan. [ sak anser jag att det skulle föra för långt att göra bestämmelserna i 34 kap. ]. g" BrB tillämpliga beträffande utländsk dom. Som åtalsrättsl—zommittén har anfört kan det däremot fin- nas skäl att kunna beakta en sådan dom för meddelande av åtalsunder- låtelse enligt 20 kap. 7 & första stycket 2 RB. Den frågan synes emeller- tid böra övervägas inom ramen för kommitténs eget utredningsarbete.

I enlighet med vad som överenskommits vid de nordiska överiägg- ningarna föreslås i promemorian att konventionen inte bör vara tillämp- lig på verkställighet av brottmålsdom meddelad i annan nordisk stat i den mån verkställigheten regleras av den nordiska verkställighetslag- stiftningen. Förslaget har lämnats utan erinran av remissinstanserna. I den danska lagstiftning som har genomförts för att möjliggöra Dan- marks tillträde till konventionen har gjorts sådant undantag för det nordiska verkställighetssamarbctct.

Jag ansluter mig till promemorieförslaget i denna del. Sverige här så- lunda i samband med ratifikation av konventionen avge förklaring enligt art. 64.3 att konventionen skall tillämpas i förhållandet mellan Sverige och de övriga nordiska länder som har tillträtt konventionen endast i den mån verkställighet av brottmålsdom inte faller in under den nor- diska verkställighetslagstiftningen, dvs. endast i fråga om verkställighet av annan frihetsberövande påföljd än ordinärt frihetsstraff.

Framställning om verkställighet och övrig skriftväxling skall enligt art. 15 ombesörjas av konventionsstaternas justitiedepartemcnt eller ske direkt mellan vederbörande myndigheter. Konventionsstat kan av- vika från dessa regler. Avvikelse skall anmälas till generalsckretera— ren. [ promemorian föreslås att framställningar och andra meddelanden i enlighet med praxis bör sändas och mottagas av utrikesdepartementet. Jag biträder promemorieförslaget i denna del.

Art. 19 i konventionen innehåller bestämmelser om översättning av

• Sida 80
•  Original

Prop. 1972: 98 80

framställningar och andra handlingar som sänds till konventionsstat vid tillämpning av konventionen. Som huvudregel gäller att avsändar- staten kan använda sitt eget språk. Konventionsstat kan dock förbe- hålla sig rätt att kräva att framställningar och andra handlingar skall åtföljas av översättning antingen till dess eget språk eller till något av Europarådets officiella språk — franska eller engelska — eller till det av dessa båda språk som staten anger. Om konventionsstat gör förbehåll om översättning, kan annan konventionsstat ställa motsvarande krav.

Förslaget i departementspromemorian att Sverige enligt art. 19.2 skall förbehålla sig rätt att kräva att framställning om verkställighet och därvid fogade handlingar som är avfattade på annat språk än danska, norska eller svenska skall vara åtföljda av översättning till svenska eller engelska språket stämmer i princip överens med innehållet i det förbe- håll i översättningsfrågan som Sverige kommer att göra vid ratifikation av trafikbrottskonventionen. Med hänsyn till att brottmålsdomskonven- tionen i enlighet med vad jag tidigare har föreslagit till skillnad från tra- fikbrottskonventionen i viss utsträckning skall gälla även i förhållandet mellan Sverige och övriga nordiska stater bör enligt promemorian kra- vet på översättning utformas så att översättning inte krävs av handling som har upprättats på danska eller norska.

I likhet med remissinstanserna godtar jag promemorieförslaget om nämnda förbehåll i fråga om översättning.

8.2 Metoden för att införliva konventionen med svensk rätt

Som jag tidigare har nämnt saknar brottmålsdomskonventionens be— stämmelser om domsverkställighct motsvarighet i svensk rätt såvitt gäl- ler förhållandena utanför Norden. Det fordras sålunda lagstiftning för att Sverige skall kunna tillträda konventionen.

Vid införlivandet av internationella överenskommelser med svensk rätt kan man välja olika lagstiftningsmetoder. När det gäller straffrätt har man hittills valt att omarbeta — transformera -— överenskommel- sen till svensk lag med användning av svensk lagstiftningsteknik och svenskt språkbruk (transformationsmetoden). En annan metod är att in- förliva den internationella överenskommelsen med svensk rättsordning genom en lagstiftningsakt av innebörd att överenskommelsens bestäm- melser skall gälla som svensk lag (inkorporeringsmetoden). Denna me- tod har hittills använts endast inom civilrätten.

Vid de nordiska överläggningarna nådde man principiell enighet om att ”ne bis in idcm"-reglerna i brottmålsdomskonventionen skulle inför- livas med de nordiska ländernas rättsordning genom ändringar i straff- lagstiftningen medan man däremot i fråga omverkställighetsreglcrna skulle använda inkorporeringsmetoden. Så har också skett i Danmark. Av skäl som har utvecklats närmare i promemorian och har återgetts i det föregående (avsnitt 6.3) har där likväl föreslagits att brottmålsdoms-

• Sida 81
•  Original

Prop. 1972: 98 81

konventionen i dess helhet skall införlivas med svensk rätt med använ- dande av transformationsmetoden.

Under remissbehandlingen har detta förslag inte rönt erinringar från något håll. Flera remissinstanser har däremot uttalat sitt uttryckliga gil- lande av förslaget. Inte i något yttrande har det gjorts gällande att det skulle vara förenat med några olägenheter att olika lagtekniska metoder kommer till användning i de nordiska länderna.

Även jag biträder promemorieförslaget i detta avseende. Valet av lagstiftningsmetod torde också enligt min mening sakna praktisk bety- delse för det nordiska samarbetet på detta område.

8.3. Huvuddragen av lagstiftningen

8.3.1 Ver/tställighetsreglerna Tillträde till konventionen kommer att innebära förpliktelse för Sve- rige att efter framställning från annan konventionsstat här i landet i vissa fall verkställa brottmålsdom som har meddelats i den främmande staten. Konventionen är tillämplig på frihetsberövande påföljd, böter, förverkande och s.k. diskvalifikation, dvs. förlust av rättighet o.d. Verkställighet kan vägras på vissa i konventionen särskilt angivna grunder. Konventionen förpliktar också konventionsstat att låta verk— ställigheten föregås av ett särskilt prövningsförfarande, som i princip skall äga rum vid domstol. Vidare är konventionsstat som tillträder kon- ventionen utan förbehåll i detta avseende skyldig att införa ett särskilt system för förfarandet vid prövning av framställning om verkställighet av dom som har meddelats i den dömdes utevaro och av s.k. ”ordon- nances pénales". Konventionen förpliktar också den stat till vilken verk- ställighet har överförts att under vissa förutsättningar respektera att den dömde därigenom får straffrättslig immunitet för tidigare brottslighet. Konventionsstat blir även skyldig att bevilja transitering genom sitt om- råde av person som skall föras från en konventionsstat till en annan för verkställighet enligt konventionen. Konventionen medför däremot inte någon förpliktelse för konventionsstat att låta verkställa egna brottmåls- domar i annan konventionsstat. För att tillgodose det krav på lagstiftning som sålunda uppkommer om Sverige tillträder brottmålsdomskonventionen, har i departements— promemorian lagts fram förslag till ”Lag om internationellt samarbete rörande verkställighet av påföljd för brott”. I promemorieförslaget har inledningsvis (1——4 åå) getts bestämmelser om bl.a. lagens tillämpningsområde. Det föreslås att lagen skall gälla verkställighet av frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande på grund av överenskommelse som Sverige har ingått med främmande stat." Lagens användningsområde'är sålunda inte begränsat till verkställighets- samarbete enbart på grund av konventionen utan omfattar även sär- skilda överenskommelser med stat som inte har tillträtt konventionen.

• Sida 82
•  Original

Prop. 1972: 98 82

Lagen ger också möjlighet till överflyttning av verkställighet i enskilda fall när det av synnerliga skäl —— främst humanitära synpunkter -— finns behov av att få till stånd verkställighet i Sverige av påföljd som har ådömts i främmande stat med vilken Sverige inte har ingått över- enskommelse om generellt samarbete på detta område. Vcrkställighets- samarbete i enskilt fail begränsas enligt förslaget till frihetsberövande påföljd som i främmande stat har ådömts svensk medborgare eller ut- länning mcd hemvist här i landet. Överflyttning av verkställighet från Sverige föreslås kunna ske under motsvarande förutsättningar. Det före- slås slutligen att Kungl. Maj:t skall förordna om lagens tillämpning.

I del II av konventionen (art. 2-——52) finns de materiella och proces- suella bestämmelserna om förutsä'ttningarna för och förfarandet vid verkställighet enligt konventionen. [ promemorieförslaget har dessa be- stämmelser, i den mån de avser den anmodade staten och dess myndig— heter, tagits upp närmast efter de inledande bestämmelserna om tillämp- ningsområdet och under rubriken ”Verkställighet i Sverige av europeisk brottmålsdom”. filed ”europeisk brottmålsdom" avses enligt förslaget dom meddelad i annan konventionsstat. Bland de allmänna bestämmel- serna i denna avdelning upptas de vilikor som skall leda till avslag på framställning om verkställighet här i landet (5 Så) och de omständigheter under vilka framställningen kan avslås (6 och 7 åå).

Enligt promemorieförslaget skall framställning om verkställighet i första hand prövas av "Kungl. Maj:t. Det föreslås att Kungl. Maj:t en- sam skall avgöra om avslag.—sbeslut skall meddelas därför att det är fråga om politiskt eller militärt brott, när gärningen inte har begåtts i den stat där påföljden har ådömts. eller när påföljden inte kan verkställas i Sve— rige eller det kan antas att påföljden kan verkställas i den främmande staten. I övrigt skall eller kan Kungl. Maj:t aVslå framställningen när det är uppenbart att avslagsgrund föreligger enligt 5 eller 6 5 i den före- slagna lagen. Om framställningen inte avslås, skall den enligt promemo- rieförslaget överlämnas till RÅ för vidare handläggning (8 5).

Konventionen kräver som tidigare nämnts att verkställigheten i den stat till vilken framställningen riktats föregås av domstolsförfarande med möjlighet för konventionsstat att i vissa lindrigare fall anförtro prövningen åt annan myndighet (att. 37). I enlighet härmed föreslås i promemorian att den slutliga prövningen i konventionsfall göres av domstol eller. om endast böter eller förverkande har ådömts genom den dom som begärs verkställd, av RÅ. Det föreslås vidare att handlägg— ningen av mål om verkställighet i princip sker enligt RB:s bestämmelser om rättegången i brottmål. I enlighet med konventionens krav innehåller promemorieförslaget dock vissa bestämmelser om förfarandet som avvi— ker från RB:s regler. Lagförslaget innehåller också vissa materiella be— stämmelser med avseende på rättens eller RÅzs prövning av verkställig— hetsmålet. I dessa bestämmelser återges två av konventionens huvud—

• Sida 83
•  Original

Prop. 1972: 98 83

principer, nämligen att ny prövning av ansvarsfrågan inte får ske i målet och att den påföljd som bestäms i den anmodade staten inte får göras strängare än den påföljd som ådömts genom den utländska domen (9— 16 åå)

Promemorieförslaget' innehåller också direkt på konventionen grun- dade bestämmelser om tvångsåtgärder i samband med överflyttning'till Sve-rige av verkställighet av europeisk brottmålsdom (I"/' och 18 åå).

I promemorian föreslås särskilda bestämmelser om verkställighet i Sverige av europeisk brottmålsdom som utgör utevarodom. Dessa be- stämmelser har sin grund i konventionens krav på ett särskilt förfarande vid överföring av verkställighet av påföljd som ålagts genom utevaro- dom eller s.k. "ordonnance pénale”. Det föreslås att framställning om omprövning av domen, s. k. "opposition”, skall göras hos RÅ. Denne skall enligt promemorieförslaget därefter göra ansökan om rättens pröv— ning. För denna prövning, som i enlighet med konventionen skall om- fatta också en ny prövning av ansvarsfrågan. föreslås att RB:s regler skall gälla i tillämpliga delar. Det föreslås också Särskilda förfarande- regler som återger konventionens bestämmelser om oppositionsförfaran- det (19—22 59").

I enlighet med konventionens krav föreslås även en särskild bestäm- melse om skydd mot rättslig åtgärd på grund av tidigare brottslighet, en s.k. specialitetsregel (23 5.) Vidare ges regler om verkställighet av den påföljd som bestämts vid det särskilda verkställighetsförfarandet här i Sverige. Det föreslås att sådan påföljd verkställs enligt de svenska verk- ställighetsreglerna. Härifrån görs i förslaget vissa undantag som betingas av konventionens bestämmelser (24 5).

l en andra avdelning av promemorians lagförslag upptages regler om verkställighet av annan utländsk brottmålsdom än sådan som har med- delats l konventionsstat. I—lär föreslås bl.a. att i fall då påföljd skall verkställas i Sverige utan att ny påföljd har bestämts enligt svensk lag verkställighet får ske även om påföljden är strängare än den påföljd som enligt svensk lag hade kunnat följa på brottet eller brotten. Om verkställigheten avser frihetsberövande påföljd skall enligt förslaget de svenska bestämmelserna om verkställighet av fängelse äga motsvarande tillämpning (25 5).

I lagförslagets tredje avdelning finns bestämmelser om verkställighet utomlands av svensk brottmålsdom. Denna avdelning innehåller vidare motsvarighet till de regler i konventionens verkställighetsavsnitt (art. 2—Å52) som rör den anmodade staten och dess myndigheter. Det före- slås att fråga om verkställighet i främmande stat skall upptas av krimi- nalvårdsstyrelsen i likhet med vad som gäller enligt NVL. Vidare före- slås särskilda bestämmelser om utevarodom m. m. (26—31 55).

I den fjärde och avslutande avdelningen av lagen skal enligt förslaget tas upp gemensamma bestämmelser för verkställighetssa'marbetet. I

• Sida 84
•  Original

Prop. 1972: 98 34

denna avdelning föreslås att samtliga mål om verkställighet koncentre- ras till en domstol. Stockholms tingsrätt. Vidare ges en regel om att bö- ter som bestämts enligt lagen inte får förvandlas samt bestämmelser om gäldande av ersättning till offentlig försvarare och om transitering. Pro- memorieförslaget avslutas med en bestämmelse om att lagen inte skall tillämpas i fråga om verkställighet eller annan åtgärd som regleras av NVL.

Vid remissbehandlingen av promemorian har remissinstanserna i allt väsentligt godtagit de lösningar som föreslagits, både i sakligt och lag- tekniskt hänseende. Kritiska invändningar har dock gjorts mot enskild- heter i förslaget.

I ett remissvar ifrågasätts, om Sverige bör övertaga verkställigheten i vissa fall då den dömde skulle ha dömts till förvisning, om lagföring för motsvarande brot-t hade ägt rum här i landet, eller då den dömde tidi- gare har dömts till förvisning från Sverige. Ett par remissinstanser har motsatt sig att det bland absoluta hinder mot verkställighet tas upp en allmän bestämmelse för de fall att verkställighet i övrigt —— dvs. i annat hänseende än som särskilt anges i lagen —— skulle strida mot konven- tionen. Det påpekas att denna föreskrift innebär att nackdelarna med inkorporeringsmetoden inte har undanröjts i den utsträckning som skulle vara önskvärd. Det har också riktats kritik mot förslaget att som absolut hinder anges att det föreligger en lagakraftägande dom beträf- fande samma gärning meddelad i vilken som helst främmande stat — alltså även icke-konventionsstat. Som skäl anförs att detta skulle kunna leda till att gärningsmannen försöker skaffa sig en lindrig dom i en stat med primitiv rättsordning för att åberopa denna dom som verkställig- hetshinder i Sverige. En remissinstans har avstyrkt att böter som ådöms enligt den nya verkställighetslagen inte skall kunna förvandlas. Några remissinstanser har riktat invändningar mot att begreppet ”påföljd” i den föreslagna lagen ges en vidare innebörd än i brottsbalken.

En remissinstans anser att den generella hänvisningen i avsnittet om prövning av framställning om verkställighet i Sverige av europeisk brott— målsdom till RB:s regler om rättegången i brottmål går längre än kon— ventionstexten i art. 39 avser. Det ifrågasätts därvid om man inte bör in- föra möjlighet att höra den dömde —— innan framställningen slutligen avgörs — genom särskilt förhör ("letters rogatory”) vid domstol i den stat där han vistas. I ett par yttranden har uttalats kritik mot förslaget att handläggningen av mål eller ärende om verkställighet av utländsk brott- målsdom centraliseras till Stockholms tingsrätt.

I några yttranden har ifrågasatts om kriminalvårdsstyrelsen bör vara beslutande myndighet när det gäller verkställighet i främmande stat av böter eller förverkande som ålagts eller beslutats av svensk myndighet. I det sammanhanget har också efterlysts riktlinjer för kriminalvårdsstyrel- sens prövning av frågor om överflyttande av verkställighet till främ-

• Sida 85
•  Original

Prop. 1972: 98 85

mande stat. lnvandrarverket har uttalat, att verkställighet av frihets- straff utomlands bör få .ske endast om det föreligger ett lagakraftägande beslut om avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning av den dömde eller om denne lämnat sitt samtycke. Vidare har verket, i likhet med Stockholms tingsrätt, föreslagit att i lagen tas upp bestämmelse, att ett påstående från den dömdes sida om politiskt flyktingskap bör prövas av den centrala utlänningsmyndigheten eller Kungl. Maj:t, innan fram— ställning görs om verkställighet i främmande stat av frihetsstraff. I någ- ra remissyttranden hävdas att den dömde bör ha såväl yttranderätt som klagorätt i ärende om överflyttning av verkställighet till främmande stat.

[ anslutning till bestämmelsen i 7 & promemorieförslaget att framställ- ning om verkställighet i Sverige av utländsk brottmålsdom kan avslås när hinder mot verkställighet föreligger i fråga om något av flera brott, om inte den dömande staten anger hur påföljden fördelar sig på de olika brotten, har RÅ påpekat att frågan om uppdelning av påföljd uppkom- mer även i utlämningsärenden. RÅ framhåller, att om utlämning begärs för verkställighet av dom som avser dels ett allvarligare, utlämnings- grundande brott, dels en mindre förseelse som inte kan föranleda utläm- ning, resultatet blir att utlämning beviljas för det allvarligare brottet. Ef- ter verkställd utlämning kan domen i sådant fall enligt RÅ inte verkstäl- las i Sverige. Det finns nämligen inte någon laglig möjlighet att dela upp det gemensamma straffet på olika brott. RÅ ifrågasätter om inte svensk domstol bör ges en sådan möjlighet.

I likhet med remissinstanserna biträder jag förslaget i promemorian att de lagbestämmelser som föranleds av brottmålsdomkonventionens verkställighetsregler tas upp i en särskild lag. Också i fråga om den nya lagens disposition och allmänna uppbyggnad kan jag i huvudsak ansluta mig till promemorieförslaget.

Ifrågaom lagstiftningens tillämpningsområde de- lar jag uppfattningen att lagen bör få ett vidare användningsområde än ett tillträde till konventionen påkallar. Den nya lagstiftningen bör sålun- da inte uteslutande reglera verkställighetssamarbete med konventionssta- terna utan också öppna möjlighet till samarbete med annan främmande stat med vilken Sverige har ingått särskild överenskommelse om sådant samarbete. Det kan nämligen förutses ett behov av att kunna ingå så- dana överenskommelser såväl med stater som är medlemmar av Europa- rådet men inte har tillträtt konventionen som med helt utomstående sta- ter. Sådana överenskommelser bör givetvis i första hand baseras på kon- ventionens bestämmelser. Men de bör kunna begränsas i olika avseenden, t.ex. i fråga om arten av de påföljder som skall kunna verkställas, eller innebära mindre avvikelser från konventionssystemct i andra hänseen— den. Jag anser det också ändamålsenligt att lagen på sätt som har före— slagits i promemorian reglerar frågor om överflyttning av verkställighet till främmande stat i enskilda fall som inte omfattas av någon formlig

• Sida 86
•  Original

Prop. 1972: 98 86

överenskommelse, kanske 'helt enkelt därför att det inte visat sig möjligt att nå enighet om en sådan överenskommelse. Som föreslås i promemo- rian bör det dock krävas synnerliga skäl för att överflyttning skall få ske i sådana fall. Det bör främst komma i fråga när starka humanitära hän- syn talar för att svensk medborgare eller utlänning med hemvist här i landet överflyttas hit för fortsatt verkställighet av ett långvarigt frihets- straff.

Som har föreslagits i promemorian och även har tillstyrkts av remiss- instanserna. bör lagen kunna tillämpas endast i den mån Kungl. Maj:t har förordnat därom på grundval av överenskommelse med främmande stat eller för visst enskilt fall.

Enligt art. 2 i konventionen är dennas verkställighetsregler tillämp- liga. förutom på frihetsberövande påföljd, böter och förverkande, också i fråga om förlust av rättighet, s.k. diskvalifikation. De rättighetsförlus- ter som avses är t. ex. återkallelse av körkort eller pass eller förlust av läkarlegitimation c. d. Art. 6.(m) ger emellertid konventionsstat möjlig- het att generellt eller i enskilda fall vägra verkställa dom eller annat be- slut i den mån därigenom någon har ålagts diskvalifikation. Enligt pro- memorieförslaget skall med stöd av denna bestämmelse diskvalifikation helt uteslutas från den nya lagens tillämpningsområde.

För egen del biträder jag i likhet med remissinstanserna detta ställ- ningstagande. De omständigheter som har föranlett ett utländskfbeslut om diskvalifikation torde ofta vara sådana att de kan få motsvarande verkan i Sverige, t. ex. för återkallelse av svenskt körkort, utan att det utländska beslutet blir formligen verkställt här i landet.

Lagen bör i enlighet härmed och i överensstämmelse med vad som har föreslagits i promemorian gälla endast verkställighet av frihets— berövande påföljd, böter eller förverkande. Såvitt gäller verkställighet i Sverige av europeisk brottmålsdom meddelad i annan konventions- stat medger inte konventionen några ytterligare generella inskränkningar med avseende på arten av de påföljder som skall kunna verkställas. An- norlunda förhåller det sig när det gäller frågor om verkställighet i annan konventionsstat av svensk brottmålsdom. Konventionen medför över huvud taget inte några förpliktelser i det hänseendet. Promemorieförsla— get förutsätter at-t framställning om verkställighet i främmande stat skall kunna göras i fråga om varje slag av frihetsberövande påföljd liksom också i fråga om böter och förverkande. Förslaget har i den delen inte rönt några erinringar under remissbehandlingen, men ett par remissin- stanser har berört frågan om internationellt samarbete i fråga om krimi- nalvård i frihet och har understrukit det angelägna i att det internatio— nella samarbetet vidgas att avse även påföljd som innebär sådan vård.

För egen del anser jag att det med hänsyn till de stora skillnader som ännu råder mellan olika europeiska länder i fråga om den kriminalpoli- tiska målsättningen och _utformningen av olika kriminalpolitiska be-

• Sida 87
•  Original

Prop. 1972: 98 87

handlingsformer finns anledning till viss återhållsamhet när det gäller överflyttning av verkställighet till främmande stat av frihetsberövande påföljd som har ådömts i Sverige. Enligt NVL kan f.n. överflyttning av verkställighet till annat nordiskt land ske endast när den ådömda på- följden utgör fängelse. Det kan finnas skäl att när det gäller utomnordis- ka stater möjliggöra överflyttning av verkställighet också av dom på ungdomsfängclse eller internering. Däremot synes påföljd som inne- bär överlämnande till särskild vård regelmässigt böra verkställas i Sve- rige. Överflyttning av verkställighet av sådan påföljd synes inte i något fall böra ifrågakomma när den dömde är svensk medborgare. Men ock- så när det gäller utländsk medborgare talar starka skäl mot att sådan överflyttning sker med stöd av den nu ifrågavarande lagstiftningen.

Som har påpekats i promemorian finns i fråga om den som har över- lämnats till sluten psykiatrisk vård med stöd av lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall särskilda bestämmelser om överflyttning av den "dömde till sjukhus i främmande stat. Dessa bestämmelser återfinns i 7 & kungörelsen angående tillämpning av nämnda lag. Det bör inte ifrågakomma att nu införa någon annan ordning för prövning av frågor om sådan överflyttning. I den mån det anses påkallat att möjliggöra överflyttning av verkställighet av andra former av särskild vård bör en reglering ske inom ramen för den lag- stiftning som är tillämplig beträffande resp. vårdformer, dvs. närmast barnavårds- och nyktcrhetsvårdslagstiftningen. Eftersom valet av en på- följd som innebär överlämnande till särskild vård träffas efter en starkt individualiserad bedömning och med utgångspunkt i hur de olika vård- formerna har utformats enligt svensk lagstiftning, måste det finnas sär- skilda garantier. både generellt sett och i det särskilda fallet, för att vårdbehovet kan tillgodoses på ett ändamålsenligt sätt även i främ- mande sta-t. innan överflyttning av verkställighet dit bör få ske. Den nu föreliggande konventionen erbjuder inte några sådana garantier.

Jag förordar i enlighet med dessa överväganden, att den nya lagens tillämpningsområde, såvitt gäller verkställighet i främmande sta-t av fri- hetsberövande påföljd som ådömts i Sverige, begränsas till att avse an- nan påföljd än överlämnande till särskild vård.

I fråga om förutsättningarna för bifall till fram- ställning om verkställighet i Sverige av europeisk brottmålsdom kan jag i likhet med remissinstanserna i allt väsentligt godtaga den avvägning som i promemorieförslaget har gjorts mellan grunder som skall leda till avslag på sådan framställning och grunder som kan åberopas för avslag. Med anledning av att invandrarverket har satt i fråga om utländsk brottmålsdom bör verkställas i Sverige i fall då den dömde har dömts till förvisning eller skulle ha dömts till förvisning om brottet hade åtalats här i landet vill jag understryka, att konventio- nen inte medger att verkställighet vägras enbart på grund av sådana

• Sida 88
•  Original

Prop. 1972: 98 gg

förhållanden som verket åsyftar. Frågan torde dock få ringa praktisk betydelse. Det skall nämligen enligt förslaget vara ett absolut villkor för verkställighet här i landet, att den dömde har hemvist i Sverige eller har annan anknytning hit som är av sådan beskaffenhet, att det antingen skulle ha förelegat hinder mot att meddela eller verkställa ett förvis- ningsbeslut eller i varje fall inte är ägnat att inge betänkligheter att den utomlands ådömda påföljden verkställs här (5 5 andra stycket 3 prome- morieförslaget).

Jag har däremot viss förståelse för den kritik som har riktats mot be- stämmelsen i 59” andra stycket 8 i lagförslaget, att framställning om verkställighet skall avslås, om verkställighet i Sverige på annan grund än som anges i någon av de föregående punkterna i paragrafen skulle strida mot konventionen. Enligt förslaget skall den slutliga prövningen av hu- ruvida hinder mot verkställighet föreligger enligt denna bestämmelse företas av domstol. Som har framhållits under remissbehandlingen kom- mer bestämmelsen att motverka syftet med att konventionen transfor- meras till svenska lagbestämmelser, eftersom en korrekt tillämpning av bestämmelsen förutsätter en ingående kännedom om och analys av kon- ventionens samtliga bestämmelser.

Det torde emellertid vara svårt att helt undvara bestämmelsen. Kon- ventionen är omfattande och dess bestämmelser delvis komplicerade och svårtolkade. Det låter sig knappast göra att uttömmande ange alla de tänkbara fall då verkställighet skall vägras enligt konventionen och att göra detta på ett fullt entydigt sätt. Det är å andra sidan av stor bety- delse från rättssäkerhetssynpunkt att man inte genom lagstiftningens ut— formning lägger hinder i vägen för en fullt konventionsenlig tillämpning av verkställighetsreglerna i varje enskilt fall. En generalklausul av nu ifrågavarande slag bör därför enligt min mening tas upp i lagen. De nackdelar som är förenade härmed kan i allt väsentligt undanröjas, om man i motsats till vad som förutsatts i promemorieförslaget anförtror åt Kungl. Maj:t att ensam göra den prövning bestämmelsen påkallar. Det- ta möjliggör en mindre formell bedömning och ger behövligt utrym- me för hänsynstagande till de allmänna överväganden som ligger till grund för konventionsbestämmelserna. Det är också naturligt att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att göra en prövning som syftar till att säkerställa att Sverige uppfyller sina folkrättsliga förpliktelser. Med den nu föreslagna ordningen kan de rättstillämpande myndigheterna helt in- skränka sin prövning till att avse frågan om förutsättningar för verkstäl— lighet föreligger enligt den svenska lagen.

Jag föreslår i enlighet med det sagda att en bestämmelse motsvarande 5 5 andra stycket 8 promemorieförslaget tas upp i den nya lagen men att det exklusivt skall tillkomma Kungl. Maj:t att pröva om hinder mot verkställighet skall anses föreligga enligt denna bestämmelse.

Konventionen kräver att dess principer om ”ne bis in idem" respekte-

• Sida 89
•  Original

Prop. 1972: 98 89

ras i verkställighetssamarbctet. Enligt promemorieförslaget skall emel- lertid sådan res-judicata-verkan tilläggas inte bara dom om samma gär— ning meddelad i annan konventionsstat utan också sådan dom som har meddelats i icke-konventionsstat. Med anledning av den kritik som har riktats mot förslaget i denna del vill jag först framhålla, att konventio- nens bestämmelser om beaktande av "ne bis in idem”-principen utgör minimiregler och att hinder alltså inte föreligger för konventionsstat att föreskriva en sådan utvidgad tillämpning av principen som har föresla- gits i promemorian. I sakligt hänseende kan jag inte finna att de skäl som under remissbehandlingen har anförts mot promemorieförslaget i denna del är bärande, och jag förordar därför att ifrågavarande bestäm- melse ges det innehåll som har föreslagits i promemorian.

Vad angår frågan om möjlighet bör finnas att f ö r v a n d 1 a b 6 t e r som har bestämts i mål om verkställighet av utländsk brottmålsdom finns det enligt min mening ingen anledning att i detta avseende här införa en reglering som avviker från vad som gäller enligt NVL, dvs. att förvand- lingsstraff inte skall kunna ådömas. Jag ansluter mig därför till prome- morieförslaget i denna del.

1 promemorieförslaget betecknas förverkande som ”påföljd”, vilket inte överensstämmer med terminologin i 1 kap. 35 BrB. Enligt BrB är förverkande inte påföljd utan särskild rättsverkan (1 kap. 8 % BrB). Någ- ra remissinstanser har motsatt sig att påföljdsbegreppet ges en annan innebörd i verkställighetslagen än i BrB. Jag ansluter mig till kritiken på denna punkt. Lagen bör därför utformas så att förverkande inte di- rekt benämns påföljd.

l fråga om huvudprinciperna för förfarandet vid p röv n i n g a v framställning om verkställighet i Sverige av ut— utländsk brottmålsdom biträder jag i likhet med remissinstanserna pro- memorieförslaget. Också när det gäller kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t. RÅ och domstol godtar jag förslaget med endast den ti— digare berörda ändringen att Kungl. Maj:t ensam får behörighet att pröva om hinder mot verkställighet möter enligt generalklausulen i 5 & andra stycket 8 promemorieförslaget.

Med anledning av vad en remissinstans anfört i anslutning till prome- morieförslagets bestämmelser om ti l l ä m p nin g a v R E : 5 h e- stämmelser om rättegången i bra! tmål vid prövning av framställning om verkställighet i Sverige av europeisk brottmålsdom bör anmärkas. att det inte föreligger något hinder mot att den dömdes yttrande i anledning av sådan framställning inhämtas genom särskilt för- hör inför domstol i den stat där den dömde vistas. Enligt bestämmel- serna i konventionens art. 39 måste emellertid den dömde, om han begär det, få tillfälle att bli personligen hörd inför domstol i den anmodade staten, innan domstolen bestämmer ny påföljd. ] sådant fall måste en förhandling hållas. Det är enligt min mening lämpligt att vid sådan för-

• Sida 90
•  Original

Prop. 1972: 98 90

handling RB:s bestämmelser om huvudförhandling i brottmål äger mot- svarade tillämpning. Jag biträder därför promemorieförslaget i denna del.

I likhet med vad som föreslås i departementspromcmorian förordar jag att Råzs funktioner enligt lagen skall kunna d e l e g e r a s. RÅ anför i sitt remissvar att delegationen bör kunna ske i fråga om utfärdande av strafföreläggande, personlig inställelse vid domstol och skiftväxling med anledning av domstolsförfarandet. Dessa synpunkter bör beaktas, och en delegationsbestämmelse bör tas in i den nya lagen. Det bör lämpligen ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma i vilken omfattning delegation får äga rum.

Den från ett par håll framförda kritiken mot förslaget att Stockholms tingsrätt skall vara laga domstol i mål eller ärende om v e r k 5 t ä 1] i g h e t av utländsk brottmålsdom bottnar främst i far- hågor för att en centralisering skall föra med sig alltför stora kostnader för de enskilda parterna i verkställighetsmålen. 1 ett remissyttrande har också ifrågasatts om det inte bör införas möjlighet att bereda ersättning av allmänna medel för sådana kostnader. Av skäl som har anförts i promemorian anser jag det för egen del i hög grad önskvärt att samtliga mål om verkställighet enligt den nya lagen åtminstone i ett inlednings- skede handläggs av en och samma domstol. Kostnadsskälkan enligt min mening inte åberopas emot den föreslagna ordningen. När fråga om verkställighet i Sverige av utländsk brottmålsdom aktualiseras kommer det regelmässigt att vara fråga om gärningar som har begåtts i främ- mande stat av någon som har hemvist i eller vistas i Sverige. Situationen är då närmast att jämställa med den som föreligger när någon inom lan- det har begått brott på en helt annan ort än den där han är bosatt. I ett sådant fall åtalas han normalt vid domstolen på gärningsorten, vilket givetvis kan ådra honom särskilda kostnader, utan att han har några spe- ciella möjligheter att få ersättning för dessa. Under dessa förhållanden finns det enligt min mening inte något skäl att för de nu aktuella fallen införa särbestämmelser om kostnadsersättning av allmänna medel.

[ likhet med majoriteten av remissinstanserna —— bland dem Stock- holms tingsrätt -— godtar jag på nu anförda skäl promemorieförslaget i denna del. Härvid utgår jag emellertid från att det efter någon tids till- lämpning av den nya lagen kan bli aktuellt att ompröva ställningstagan- det i forumfrågan i ljuset av då vunna erfarenheter.

Jag övergår härefter till att behandla vissa frågor som rör över- flyttning av verkställighet av påföljd från Svc— rige till främmande stat.

Liksom flertalet remissinstanser godtar jag förslaget att det skall an- komma på kriminalvårdsstyrelsen att ta upp och pröva fråga huruvida framställning om verkställighet i främmande stat av svensk brottmåls- dom skall göras i fall som omfattas av konventionen eller annan folk—

• Sida 91
•  Original

Prop. 1972: 98 91

rättsligt bindande överenskommelse. Om kriminalvårdsstyrelsens be— fattning med indrivning av böter enligt NVL framdeles förs över till an- nan myndighet, torde man i det sammanhanget få anledning att över- väga frågan om en ändrad ordning också för handläggning av bötes-' verkställighet enligt den nu föreslagna lagen. Kungl. Maj:t bör därför i lagen bemyndigas att för sådana ärenden utse annan myndighet än kri- minalvårdsstyrelsen.

Som framhållits i några remissvar bör den dömde ha rätt att yttra sig i ärende om överflyttning av verkställighet och att överklaga kriminal- vårdsstyrelsens beslut. Yttranderätten följer omedelbart av förvaltnings- lagens bestämmelser och behöver därför inte regleras i den nya lagen. Talan mot kriminalvårdsstyrelscns beslut bör lämpligen föras hos Kungl. Maj:t. Lagförslaget bör kompletteras med en bestämmelse härom. Om styrelsens befattning med frågor om överflyttning av verkställighet av böter eller förverkande framdeles anförtros annan myndighet, får genom tillämpningsföreskrifter bestämmas var talan skall föras mot sådan myn- dighets beslut.

] ärende om överflyttning av verkställighet kan den dömde i vissa fall tänkas ha behov av biträde för att han på ett tillfredsställande sätt skall kunna bevaka sin rätt. Detta gäller särskilt fall då framställningen avser en frihetsberövande påföljd. Med hänsyn härtill bör lagförslaget enligt min mening kompletteras även med bestämmelser som innebär att i så- dana fall kriminalvårdsstyrelsen —— eller, i fall som avses i 3 5, Kungl. Maj:t — får befogenhet att vid behov förordna biträde åt den dömde samt att detta biträdes arvode och kostnader skall betalas av allmänna medel och stanna på statsverket. En sådan ordning överensstämmer i sakligt hänseende nära med vad som för likartade situationer gäller enligt 26 % NVL och 7 5 lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland. Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling. J ag återkommer till hithörande frågor i specialmotivcringen.

Brottmålsdomskonventionen har hittills ratificerats endast av Dan— mark och det torde dröja avsevärd tid innan den träder i kraft i förhål- lande till utomnordiska stater — till nordisk stat sker överflyttning av verkställighet av bötes- och fängelsestraff enligt NVL. Under den när— maste tiden torde Sverige inte ingå något störrre antal bilaterala verk— ställighetsöverenskommelser. Det kan därför antas dröja lång tid, innan kriminalvårdsstyrelsen får anledning att pröva några ärenden om över— flyttning av verkställighet enligt den nya lagen. Även efter det konven— tionen trätt i kraft torde antalet ärenden under överskådlig tid bli obe— tydligt. Under dessa förhållanden är någon sådan förstärkning av perso— nalresurserna på kriminalvårdsstyrelsens verkställighetssektion som sty- relsen har ifrågasatt uppenbarligen inte behövlig.

Frågan huruvida framställning bör göras om verkställighet utomlands av frihetsstraff som ådömts här i landet bör i första hand prövas utifrån

• Sida 92
•  Original

Prop. 1972: 98 . 92

kriminalpolitiska synpunkter. Jag kan därför inte biträda invandrarver— kets uppfattning att ett beslut om den dömdes avlägsnande ur landet skall utgöra en förutsättning för att en framställning om verkställighet utomlands av frihetsstraff skall få göras mot den dömdes vilja. Även om den dömdes egen inställning normalt bör tillmätas stor betydelse kan den inte få vara avgörande, vare sig det föreligger beslut om hans avlägs- nande ur landet eller inte.

Däremot ansluter jag mig i princip till förslaget att den centrala ut- länningsmyndigheten skall höras i ärendet. om den dömde under åbero- pande av politiska skäl motsätter sig överflyttningen av verkställighet av frihetsberövande påföljd. Om utlänningsmyndigheten i ett sådant fall avstyrker att framställning görs, bör ärendet underställas Kungl. Maj:t för avgörande. Denna ordning bör emellertid enligt min mening gälla i samtliga fall då fråga uppkommer att överflytta verkställighet av frihets— berövande påföljd beträffande annan än svensk medborgare och den dömde motsätter sig åtgärden. oavsett om han uttryckligen åberopar po- litiska skäl eller inte. När det gäller svensk medborgare bör överflytt- ning av verkställighet av sådan påföljd inte i något fall få ske mot den dömdes vilja.

Jag vill i detta sammanhang understryka, att det självfallet aldrig kan komma ifråga att med stöd av den nya lagstiftningen överflytta verk- ställighet av påföljd till en främmande stat, om förhållandena är sådana att det enligt 53 och 54 %% utlänningslagen skulle ha mött hinder att ge- nom verkställighet av beslut enligt den lagen om den dömdes avlägsnan- de ur riket befordra honom till den ifrågavarande staten. Den ordning för prövning av frågor om överflyttning av verkställighet till främmande stat som skall gälla enligt mitt förslag torde innebära tillräckliga garan— tier för att denna grundsats undantagslöst kommer att upprätthållas.

Enligt konventionen art. 9 får den som i den anmodande staten är berövad sin frihet och som överlämnas till annan stat för verkställighet av påföljd i princip inte åtalas. dömas eller berövas friheten i sist- nämnda stat med anledning av brott som har begåtts innan överläm— nandet skedde. Bestämmelser som motsvarar denna artikel i konventio- nen har i promemorieförslaget förts in i avsnittet om verkställighet i Sverige av europeisk brottmålsdom (23 å"). Det får förutsättas att sam- ma bestämmelser kommer att bli tillämpliga enligt de överenskom- melser om generellt samarbete på förevarande område som Sverige kan komma att ingå med icke-konventionsstater. Såvitt avser förhållandet då någon som här i landet är berövad sin frihet överförs till annan konven- tionsstat eller stat, vilken är bunden av sådan överenskommelse som nyss nämnts, kommer alltså att föreligga en folkrättslig förpliktelse för den främmande staten att iaktta motsvarande föreskrifter. Samma skydd mot oförutsedda konsekvenser för den dömde av verkställighetens över- flyttning som det här är fråga om bör tillförsäkras den som efter Kungl.

• Sida 93
•  Original

Prop. 1972: 98 93

Maj:ts förordnande i det särskilda fallet överlämnas till främmande stat för verkställighet av här i landet ådömd frihetsberövande påföljd. Jag föreslår därför att promemorieförslaget kompletteras med före- skrifter som innebär att framställning om överflyttning på grund även av sådant förordnande skall göras'av kriminalvårdsstyrelsen samt att överföring av den dömde, i fall då han här i landet är berövad fri- heten, skall ske först sedan den främmande staten förbundit sig att iakttaga samma begränsningar i fråga om nya åtal och frihetsberövan- den som gäller för en konventionsstat.

I artikel 9 i konventionen finns vissa undantag från huvudregeln. Så— lunda kan den anmodade staten inskrida mot den dömde för tidigare brott bl. a. om den anmodande staten samtyckt till åtalet eller den åt- gärd varom är fråga. Promemorieförslaget bör därför kompletteras med en föreskrift som anger att sådant samtycke för Sveriges del skall läm- nas av Kungl. Maj:t. Samtycke behöver ges endast om utlämning skulle ha kunnat ske för det brott som åtgärden avser eller utlämning skulle ha varit utesluten endast på grund av straffets längd. Med hänsyn här- till bör i bestämmelserna om prövningen av ifrågavarande ärenden. efter förebild från utlämningslagen, tagas in föreskrift om att högsta domstolen skall höras, om den dömde begär det och att framställ- ningen inte får bifallas om högsta domstolen funnit att hinder före— ligger däremot.

Några remissinstanser, däribland kriminalvårdsstyrelsen, har tagit upp frågan om närmare riktlinjer för styrelsens pröv- ning av verkställighetsärenden. Jag har i och för sig förståelse för önskemålet om vägledande uttalanden i detta hänseende. Det möter dock svårigheter att helt tillgodose det, eftersom det här kan bli fråga om verkställighet i ett stort antal länder med mycket olika för- hållanden och stora variationer i fråga om kriminalvårdspolitikens utformning. Det måste därför ske en mycket individualiserad prövning i de enskilda fallen, som inte lämpligen bör bindas genom att man på för- hand ställer upp detaljerade riktlinjer. Det utesluter inte att vissa all— männa synpunkter kan anföras till ledning för tillämpningen, och krimi- nalvårdsstyrelsen har också själv gjort vissa beaktansvärda uttalanden av detta slag i sitt remissyttrande. Jag återkommer till denna fråga i spe- cialmotiveringen. Därvid kommer jag också att beröra den av styrelsen väckta frågan om förfarandet för överförande av den dömde till den främmande stat där verkställighet skall ske.

Stockholms tingsrätt har uttalat, att 46 kap. 15 & tredje stycket RB, som medger att brottmål i vissa fall avgörs utan hinder av att den tillta- lade har avvikit sedan stämning har delgetts honom, bör kunna använ- das i ökad utsträckning beträffande utlänningar, som normalt har åter— vänt till sitt hemland, med hänsyn till den möjlighet till omprövning av s. k. utevarodomar som konventionen och den nu föreslagna lagen öpp- nar.

• Sida 94
•  Original

Prop. 1972: 98 94

lag vill inte bestrida att de nya reglerna om möjlighet att verkställa svensk brottmålsdom mot utlänning i dennes hemland eller i annan främmande stat där han vistas kan tänkas få visst inflytande på domsto- larnas ställningstagande till frågan om brottmål skall kunna avgöras utan hinder av att den tilltalade har avvikit. Men man kan inte bortse från att det vid tiden för handläggningen av brottmälet ännu är en helt öppen fråga huruvida framställning om verkställighet av domen i främ- mande stat kan eller bör göras och att domstolen själv saknar möjlighet att inverka på avgörandet i det hänseendet. Under dessa förhållanden är det självfallet uteslutet att enbart tillkomsten av den nya lagstiftningen skulle föranleda ändring i 46 kap. 15 & RB i den riktning tingsrätten tän- xer sig. Jag är inte heller beredd att göra några motivuttalanden i denna fråga. Den får som hittills avgöras av domstolarna från fall till fall.

Den av RÅ berörda frågan om möjlighet för svensk domstol att i fall då gemensam påföljd skall ådömas för flera brott dela upp påföljden på de olika brotten får enligt min mening inte sådan särskild aktualitet ge- nom den nu ifrågavarande lagstiftningen att den bör prövas i detta lag- stiftningsärende. Jag avser emellertid att inom en nära framtid ta upp frågan om en partiell översyn av utlämningslagstiftningen. Den av RÅ väckta frågan bör enligt min mening lämpligen övervägas i det samman- hanget.

Med anledning av att ett par remissinstanser har berört frågan om in- ternationellt samarbete i fråga om kriminalvård i frihet vill jag fram- hålla att den tidigare nämnda europeiska konventionen om övervakning av villkorligt dömda och villkorligt frigivna inom den närmaste tiden på nytt kommer att diskuteras vid överläggningar mellan företrädare för de nordiska ländernas justitieministerier i syfte att nå en enhetlig inställ- ning till frågan om ratifikation och eventuell lagstiftning. Det finns såle- des anledning räkna mcd att Kungl. Maj:t inom en nära framtid får an— ledning att pröva de av dessa remissinstanser berörda frågorna.

Till vissa under remissbehandlingcn framförda detaljanmärkningar mot promemorieförslagets sakliga innehåll eller lagtekniska utformning återkommer jag vid min behandling av de enskilda bestämmelserna.

8.3.2. Om tillämpligheten av svensk lag

Bestämmelserna om i vilken utsträckning svensk straffrätt över huvud är tillämplig och svensk domstol behörig att döma finns i 2 kap. BrB. Kapitlet inleds med en bestämmelse av innehåll att svensk domstol har behörighet att pröva samtliga i Sverige begångna brott. I fråga om brott som har begåtts utomlands gäller till en början att den svenska straff- rättsliga behörigheten omfattar brott som har begåtts av svensk med- borgare eller utlänning med hemvist i Sverige. Även brott begånget ut- omlands av annan utlänning kan under vissa omständigheter höra under svensk jurisdiktionsrält. Var gärningen inte fri från ansvar enligt lag

• Sida 95
•  Original

Prop. 1972: 98 95

som gällde på gärningsorten, döms utlänningen sålunda efter svensk lag och vid svensk domstol, om han efter brottet har blivit svensk medbor- gare eller tagit hemvist här i landet, om han är medborgare i annat nordiskt land och finns här eller om på brottet kan följa fängelse i mer än sex månader och han finns här. I vissa specialfall omfattas brott be— gånget utomlands av utlänning utan hemvist i Sverige av den svenska behörigheten oberoende av om gärningen var straffbar enligt gärnings— ortens lag. Det gäller bl.a. om brottet har förövats ombord på svenskt fartyg eller luftfartyg eller på område där avdelning av krigsmakten befann sig, om brottet har förövats mot svenskt intresse eller om brottet är kapning av luftfartyg enligt 13 kap. 5 a & BrB eller folkrättsbrott enligt 22 kap. Ill % BrB.

Den svenska straffrättsliga behörigheten begränsas i viss utsträckning av krav på särskild åtalsprövning. Brott som har förövats utom riket får i princip åtalas endast efter förordnande av Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj:t har bemyndigat att ge åtalsförordnande. RÅ har fått så- dant bemyndigande för vissa kategorier av brott. Vid den särskilda åtals- prövningen kan beaktas bl. a. huruvida gärningen var straffbar på gär- ningsorten. l vissa fall krävs inte särskilt åtalsförordnande. Detta gäller bl. a. om brottet har begåtts på svenskt fartyg eller av svensk eller annan nordisk medborgare mot svenskt intresse.

Att frågan om ansvar för gärningen redan har prövats av utländsk domstol medför i princip ingen inskränkning i den svenska straffrätts- liga behörigheten. Utländsk brottmålsdom har i allmänhet endast den rättsverkan att det fordras särskilt förordnande för att väcka åtal här i landet, om den misstänkte har dömts för samma gärning utomlands och på grund av domen har avtjänat straff eller annan ansvarspåföljd utom riket. Väcks åtal, skall domstolen vid bestämmande av påföljd ta skälig hänsyn till påföljd som den åtalade har undergått utomlands (2 kap. 6 & BrB). Undantag från dessa regler har gjorts i nordiska verkställighetslagen. Enligt NVL utgör brottmålsdom som har medde- lats i annat nordiskt land hinder för nytt åtal här i landet. om domen skall verkställas här med stöd av lagen (29 & NVL).

Den svenska straffrättsliga behörigheten är sålunda mycket vid- sträckt. Frågan om en begränsning har aktualiserats i olika samman- hang. I riksdagen kom frågan upp på 1960-talet i samband med de 5. k. abortresorna till Polen och det därav föranledda abolitionsbeslutet. I en interpellation vid 1965 års riksdag ställdes vissa frågor om straffbarhe- ten i Sverige för utomlands företagna handlingar. I debatten hävdade in- terpellanten att dubbel straffbarhet borde vara huvudregel och hänvi- sade till dansk rätt (prot 1965: II: 1.0 s. 75—82). I en motion följande år (1966: H: 696) hemställdes om en utredning för att klarlägga i vilka fall svenska straffregler är avsedda att tillämpas även på gärningar bc- gångna utom riket samt om införande av en sådan ordning att det be-

• Sida 96
•  Original

Prop. 1972: 98 96

träffande varje ny straffbestämmelse klart framgår hur långt dess till- lämplighet i rummet är avsedd att sträcka sig. Första lagutskottet (1LU 1966: 23) uttalade bl. a. att frågan om en precisering av gränserna för tillämpligheten av den praktiskt mest betydelsefulla delen av special- straffrätten, nämligen trafikstraffrätten, var under behandling både i Europarådet och i det nordiska lagsamarbetet. ] fråga om ny lagstiftning räknade utskottet med att de av motionären berörda svårigheterna skulle kunna nedbringas under det fortsatta lagstiftningsarbetet. Motio- nen avslogs på hemställan av utskottet.

I samband med lagstiftning i anledning av Sveriges tillträde till den europeiska konventionen om straff för vägtrafikbrott uppkom på nytt frågan om begränsning av den svenska jurisdiktionsrätten. Under re- missbehandlingen av det förslag till lag om straff för utomlands be— gångna trafikbrott som ligger till grund för propositionen med förslag till sådan lagstiftning (prop. 1971: 114) framfördes starka krav på infö- randet av en regel om dubbel straffbarhet på trafikstraffrättens område. I lagen ("1971: 965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands vilken lag trädde i kraft den 1 april 1972, har också införts en sådan regel. I propositionen uttalade jag att frågan om en allmän regel om krav på dubbel straffbarhet kunde komma att aktualiseras i samband med över- väganden rörande Sveriges tillträde till brottmålsdomskonventionen.

I del III avdelning 1 (art. 53—55) av brottmålsdomskonventionen finns som tidigare nämnts i avsnitt 8.1 regler om ”ne bis in idem”, dvs. regler som anger i vilken utsträckning en stat skall vara förhindrad att !agföra en person för en gärning för vilken han tidigare har dömts i en annan konventionsstat. Enligt art. 53 är en europeisk brottmålsdom hin- der för ny prövning av fråga om ansvar för gärning som omfattas av do- men bl.a. när den tilltalade har frikänts. Detta gäller även när frikän- nandet grundas på det förhållandet att den åtalade gärningen inte är straffbar i den konventionsstat där domen har meddelats. Vidare kan lagföring inte ske på nytt efter fällande dom i annan konventionsstat, om den ådömda påföljden är verkställd eller verkställigheten pågår. Med påföljd avses även sådana påföljder som villkorlig dom eller skyddstillsyn. Konventionens ”ne bis in idcm”-regler syftar till att den dömde inte skall åtalas eller dömas på nytt så länge påföljden verk— ställs i normal ordning. Rymmer han eller försöker han på annat sätt undandra sig verkställigheten, har domen inte längre sådan res judicata- effekt. En fällande europeisk brottmålsdom har däremot res judicata- effekt, när påföljden har bortfallit enligt domslandets lag på grund av nåd, amnesti eller preskription. Slutligen hindrar en europeisk brott- målsdom ny lagföring för samma brott i fall då den dömde har för- klarats skyldig men ingen påföljd har ådömts.

I art. 53 anges undantag från huvudregeln om "ne bis in idem” i vissa fall då en konventionsstat anses ha ett särskilt intresse av att lagf öra den

• Sida 97
•  Original

Prop. 1972: 98 _ 97

brottslige. Konventionen kräver sålunda inte att brottmålsdom med— delad i annan konventionsstat skall tillerkännas res judicata-effekt, om domen avser en gärning som är särskilt riktad mot den statens intresse. Som exempel på brott som avses här anges i kommentaren till konven- tionen (l'Explanatory Report”) våld mot tjänsteman, spioneri, förfalsk— ning och tagande av muta. Inte heller är den stat, inom vars område en gärning har begåtts, skyldig att godtaga dom som har meddelats i annan stat för den gärningen. Dessa undantagsbestämmelser gäller dock inte för den stat som själv har begärt lagföring i annan stat.

I art. 54 ges en regel om obligatorisk avräkning i de fall då ”ne bis in idem”-reglerna inte är tillämpliga och den brottslige sålunda döms mer än en gång för samma gärning. Frihetsberövande påföljd som har verk- ställts skall då avräknas från den nya påföljden.

I art. 55 sägs uttryckligen att konventionens ”ne bis in idem”-regler är' minimiregler.

I del III av konventionen finns en andra avdelning som innehåller art. 56 och 57. Dessa artiklar förpliktar konventionsstat att i viss omfattning tillerkänna dom meddelad i annan konventionsstat rättsverkan i senare rättegång rörande annan brottslighet begången av samme gärningsman samt i fråga om beslut rörande förlust av rättighet.

Enligt punkten (f) i bilaga I till konventionen kan konventionsstat för— klara att den förbehåller sig rätten att godkänna tillämpningen av del III med avseende på endast en av dess två avdelningar. Förbehåll mot nå- gon av avdelningarna torde i sin tur kunna göras partiellt.

I departementspromemorian föreslås en ny bestämmelse om res judi- cata-verkan av utländsk brottmålsdom som i princip bygger på art. 53 i brottmålsdomskonventionen. Vidare föreslås att det i 2 kap. BrB införs en allmän regel om krav på dubbel straffbarhet vid brott begångna ut- omlands samt en bestämmelse att domstolen, när dubbel straffbarhet föreligger, vid bestämmande av påföljd för sådant brott inte får döma till strängare påföljd än som kan följa på brottet enligt lagen på gär- ningsorten. Det föreslås också att vissa brott liksom f. n. alltid skall falla under svensk domstols straffrättsliga behörighet. Det gäller t. ex. flerta- let brott riktade mot offentligt svenskt intresse. I promemorieförslaget görs däremot en begränsning i fråga om svensk jurisdiktionsrätt över brott begångna mot enskilt svenskt intresse. Samtidigt föreslås en utvidg- ning av kompetensen i fråga om brott för vilken enligt svensk lag inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i fyra år. Slutligen föreslås en regel om obligatorisk avräkning av verkställd påföljd i fall då den utländska domen inte ges res judicata-verkan.

Vid remissbehandlingen har promemorieförslaget fått ett positivt mottagande och endast mött kritik på vissa enstaka punkter. Några re- missinstanser har kritiserat den föreslagna inskränkningen i möjlighe- terna att här i landet beivra brott som begåtts utomlands mot enskilt

4— Riksa'agen 1972. 1 saml. Nr 98

• Sida 98
•  Original

Prop. 1972: 98 98

svenskt intresse. Även regeln om oinskränkt svensk jurisdiktionsrätt i fråga om grövre brottslighet har utsatts för viss kritik.

För egen del biträder jag i princip förslaget i promemorian att i BrB införa bestämmelser om utländsk brottmålsdoms rättsverkan här i Ian- det, vilka i huvudsak överensstämmer med konventions ”ne bis in idem”-regler. Jag godtar i likhet med majoriteten av remissinstanserna. också förslaget att från de nya ”res judicata”-reglerna skall göras un- dantag bl. a. för de allra grövsta brotten. Det skulle nämligen enligt min mening många gånger vara direkt stötande att behöva godtaga en ut- ländsk dom, varigenom t. ex. en svensk medborgare har frikänts för ett mycket grovt brott, exempelvis mord, eller har ådömts en enligt svensk uppfattning orimligt lindrig påföljd, om detta skett på grund av sådana ovidkommande hänsyn som offrets ras eller liknande omständigheter.

I promemorian föreslås att en bestämmelse som ger utländsk brott- målsdom rättsverkan i enlighet med art. 53 i brottmålsdomskonventio- nen bör tas in i en ny 5 a 5 i 2 kap. BrB. Det föreslås också att bestäm- melsen — liksom den motsvarande danska regeln —— bör omfatta dom som har meddelats i den stat där brottet har begåtts, oberoende av om den staten är konventionsstat. Jag delar uppfattningen att en sådan all- män regel stämmer väl med de allmänna jurisdiktionsreglerna, som ju inte är begränsade till brott begångna i konventionsstater. Jag förordar sålunda att den nya 5 a & ges den föreslagna omfattningen. Till skillnad mot vad som skett i promemorieförslaget bör det dock anges uttrycldi- gen i lagtexten att den utländska domen skall ha vunnit laga kraft innan den får den rättsverkan som avses med den nya regeln.

Bortsett från det nyss berörda undantaget för mycket grova brott skiljer sig promemorieförslaget i fråga om den nya 5 a % i två avseenden från art. 53 i brottmålsdomskonventionen. I den föreslagna paragrafen görs undantag från huvudregeln om brottmålsdoms res judicata-verkan såvitt gäller kapning av luftfartyg och folkrättsbrott. Enligt interna- tionella överenskommelser vilka Sverige har tillträtt, konventionen för bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg och Genevekon— ventionerna 1949 till skydd för krigets offer, är det en förpliktelse för vårt land att straffa sådana brott oberoende av var och av vem de har begåtts. Enligt promemorian torde detta innebära att Sverige inte heller kan godtaga en utländsk dom varigenom någon har frikänts därför att en sådan gärning är straffri på gärningsorten. Även jag anser det nöd- vändigt att göra undantag från huvudregeln i den nya 5 a 5 såvitt gäller kapning av luftfartyg och folkrättsbrott. Såsom anförs i promemorian torde detta avsteg från konventionen på grund av art. 64.1 inte kräva att förbehåll görs.

Förslaget att anpassa den svenska lagstiftningen till konventionens ”ne bis in idem”-regler innebär att den svenska straffrättsliga behörig- heten begränsas i fall då ansvar för gärningen redan har prövats ut-

• Sida 99
•  Original

Prop. 1972: 98 99

omlands. Frikännande dom skall sålunda i princip respekteras även om den misstänkte har blivit frikänd därför att gärningen inte var straffbar enligt den dömande statens lag. Detta gäller också en fällande dom som har verkställts eller håller på att verkställas, även om straffet är betyd- ligt lindrigare än vad som skulle ha ådömts om åtal hade väckts i Sve— rige. Det går inte att förena så vidsträckta regler om utländsk doms rättsverkan med våra nuvarande bestämmelser om svensk strafflags till- lämplighet utomlands. Om man från svensk sida godtar en frikännande utländsk dom även när frikännandet har skett på grund av att gärningen inte var straffbar på gärningsorten, kan inte den svenska strafflagstift- ningen samtidigt innehålla regler enligt vilka åtal kan väckas för samma gärning om ansvarsfrågan ännu inte prövats i utlandet.

Om förslaget att ge utländsk dom i stort sett sådan rättsverkan som följer av konventionens ”ne bis in idem”-regler godtas, medför detta så- lunda att BrB:s regler om svensk straffrättslig kompetens bör ändras på motsvarande sätt. Det finns f. ö. helt oberoende av de krav konventio- nen ställer goda skäl för en reform i denna riktning. Den svenska kom— petensen ter sig vid en internationell jämförelse anmärkningsvärt vid— sträckt. Den begränsas visserligen av kravet på särskild åtalsprövning. Det måste dock anses vara ett rimligt krav att gränserna för jurisdik- tionsrätten anges direkt i lag och inte dras i praxis via reglerna om dis— kretionär åtalsprövning. En annan nackdel med långtgående behörig- hetsregler, som inte begränsas av hänsyn till gärningsortens lag, är att åtal för brott utomlands kan drabba svenska medborgare synnerligen ojämnt. Ofta kan det nämligen vara en tillfällighet om det blir känt för svenska myndigheter att en svensk har förövat en gärning som är straff- fri på gärningsorten men straffbar enligt svensk lag. En annan mindre tilltalande konsekvens av våra nuvarande vidsträckta regler är att en svensk medborgare med hemvist i främmande stat vid besök i Sverige skulle kunna åtalas för ett förfarande som är straffritt i hemvistlandet men straffbart enligt svensk lag. Med ökad internationell rörlighet torde också den uppfattningen ha växt sig allt starkare att man vid vistelse i främmande land bör vara underkastad det landets lag och inte hemlan- dets. Den danska strafflagen innehåller sedan länge en regel som be- gränsar den danska jurisdiktionsrätten genom krav på att gärningen skall vara straffbar även på gärningsorten. För Sveriges del har vi redan tagit ett steg i den riktningen genom att inom trafikstraffrätten införa en regel om krav på dubbel straffbarhet. .

I enlighet med promemorieförslaget, som stöds av en enig remissopi- nion vill jag på anförda skäl nu förorda att man går något längre än som föranleds av Sveriges tillträde till brottmålsdomskonventionen och inför en huvudregel om krav på dubbel straffbarhet i 2 kap. BrB. Som en följd härav bör också principen om tillämpning av straffmaximum i gärningsortens lag när dubbel straffbarhet föreligger införlivas med svensk straffrätt.

• Sida 100
•  Original

Prop. 1972: 98 100

Huvudregeln om svensk strafflags tillämplighet på brott utomlands bör liksom f.n. tas upp i 2 kap. ?. & BrB. Den bör avse svensk medbor- gare och utlänning med hemvist i Sverige samt de kategorier utlänningar som omfattas av nuvarande Zg andra stycket. Jag anser också att be- stämmelsen om dubbel straffbarhet, i likhet med vad som har föreslagits i promemorian, bör utformas så att även gärningsortens preskriptions- regler måste beaktas.

Domareföreningen framhåller i sitt remissyttrande att ett införande av en regel om krav på dubbel straffbarhet innebär att t. ex. bigami inte längre bestraffas i Sverige, om gärningen har begåtts i ett land där mång- gifte är tillåtet, och anser att det bör utredas hur detta kan komma att inverka på tillämpningen av de svenska reglerna om giftorätt och arv. Såvitt jag kan finna har dessa regler inte sådant samband med straffbe- stämmelsen för bigami att en ändring av den bestämmelsens tillämplig- het i rummet har någon inverkan i civilrättsligt hänseende.

Om förslaget om införande av en regel om dubbel straffbarhet ge- nomförs, bör den nuvarande bestämmelsen i Så om oinskränkt svensk jurisdiktionsrätt över vissa brott begångna utomlands av utlänning änd— ras så att den avser brott av detta slag oberoende av vem som har begått brottet och alltså kommer att omfatta även fall då sådant brott begåtts av svensk medborgare. I bestämmelsen bör med andra ord tas upp .de fall då krav på dubbel straffbarhet över huvud taget inte skall upprätt- hållas.

I promemorian föreslås att det straffskydd som i gällande rätt ges svenskt intresse genom bestämmelser i 2 kap. 35 BrB bör begränsas. Enligt förslaget bör brott mot svenskt offentligt intresse liksom tidigare utan inskränkning falla under svensk jurisdiktionsrätt, medan brott mot svensk medborgare eller annat enskilt svenskt intresse kommer att om- fattas av den begränsning som ligger i krav på dubbel straffbarhet. om inte gärningen har begåtts inom område som inte tillhör någon stat. Ett par remissinstanser har ställt sig tveksamma inför promemorieförslaget och synes föredra att behålla även skyddet för svenskt enskilt intresse i dess nuvarande omfattning.

För egen del anser jag att den nuvarande regleringen är för vid- sträckt. Det är angeläget att upprätthålla oinskränkt svensk jurisdik- tionsrätt över brott som begås utomlands mot svenskt offentligt intresse, bl. a. av det skälet att sådana brott, t. ex. spioneri eller smuggling, ofta inte är kriminaliserade när de riktar sig mot främmande stat. Däremot anser jag det inte lika nödvändigt att brott som i främmande stat begås mot enskilt intresse med anknytning till Sverige är underkastat svensk jurisdiktionsrätt utan hänsyn till gärningsortens lag. De brott som riktar sig mot svensk medborgare eller svenskt företag utomlands _ främst förmögenhetsbrott och brott mot person —— torde oftast vara straffbara även på gärningsorten. Jag biträder sålunda promemorieförslaget i

• Sida 101
•  Original

Prop. 1972: 98 101

denna del och förordar att brott mot enskilt intresse med närmare an- knytning till Sverige i fortsättningen faller under svensk jurisdiktionsrätt endast om det begås inom område där ingen stats lag gäller.

Av skäl motsvarande dem som jag nyss har anfört för att undantag från de nya res-judicata-reglerna skall göras för vissa mycket grova brott förordar jag —— i likhet med majoriteten av remissinstanserna _— att brott för vilket lägsta straff enligt svensk lag är fängelse i fyra år eller däröver undantagslöst skall vara underkastat svensk jurisdiktionsrätt. Som har föreslagits i promemorian bör detsamma gälla i fråga om kap- ning av luftfartyg och folkrättsbrott.

Som jag har anfört i det föregående gäller f.n. enligt 2 kap. 6 & första punkten BrB att den som utomlands har undergått straff eller annan ansvarspåfölid inte får åtalas här i landet för gärning som på— följden avser, om inte särskilt åtalsförordnande har meddelats av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t har bemyndigat att meddela sådant förordnande. I den mån regler införs som tillägger utländsk brottsmålsdom res-judicata-verkan bortfaller behovet av denna bestäm— melse. Enligt promemorieförslaget skall bestämmelsen upphävas i an- slutning till att på konventionens principer grundade res-judicata- 1'egler införs i en ny 5 a 5 i brottsbalken. Dessa regler —— som jag i princip godtar — har emellertid begränsad räckvidd. För det första avser de endast fall då dom angående gärningen har meddelats i den stat där gärningen förövats eller i stat som har tillträtt brottmålsdoms- konventionen. Vidare inträder res—judicata-verkan i dessa fall endast om den tilltalade har frikänts, om den ådömda påföljden har verkställts eller håller på att verkställas, om påföljden har bortfallit till följd av preskription eller om påföljd har eftergivits. Dessutom görs undantag för brott som har begåtts i Sverige, för vissa brott begångna mot svenskt intresse samt för brott som utgör kapning av luftfartyg eller folkrättsbrott eller brott för vilket minimistraffet enligt svensk lag är fängelse i fyra år eller däröver.

Även om de sålunda föreslagna res-judicata-reglerna genomförs kommer det således att kvarstå en hel del fall då lagföring utomlands inte hindrar lagföring i Sverige för samma gärning. Enligt min me- ning bör emellertid i sådana fall lagföring kunna ske här endast efter särskild åtalsprövning. Uppenbart är, att sådan prövning som hittills bör äga rum i fall då gärningsmannen helt eller delvis har undergått den utomlands ådömda påföljden. Det principiella ställningstagandet i frågan om utländsk brottmålsdoms res-judicata-verkan bör emellertid enligt min mening leda till att åtalsprövning skall äga rum så snart det föreligger en utländsk brottmålsdom avseende samma gärning, oavsett om ådömd påföljd har helt eller delvis verkställts.

Jag förordar därför att för de fall, då utländsk brottmålsdom inte tillerkänns res—judicata-verkan, i den nya 5 a 5 i 2 kap. BrB tas upp

• Sida 102
•  Original

Prop. 1972: 98 102

en regel av innebörd att åtal här i landet inte får väckas utan särskilt åtalsförordnande.

[ departementspromemorian har föreslagits, att de nuvarande reg- lerna i 2 kap. 6 & BrB om att skälig hänsyn skall tas till utomlands verkställd påföljd skall ersättas av en på art. 54 i konventionen grun- dad obligatorisk avräkningsregel av innebörd att den tilltalade skall få ”motsvarande lindring” vid bestämmande av påföljd här i landet. Enligt min mening finns det emellertid inte anledning att göra andra ändringar i dessa bestämmelser än som omedelbart påkallas av konven- tionen. Ändringarna bör dock få generell räckvidd och nya bestämmel- ser i ämnet bör alltså gälla också i fall då lagföring har skett och på- följd har verkställts i annan främmande stat än konventionsstat.

Konventionen föreskriver endast att avräkning skall ske för vad den tilltalade har undergått av utomlands ådömd frihetsberövande påföljd. En obligatorisk avräkningsregel bör således begränsas till att avse fall då den utomlands undergångna påföljden innebär frihetsbe- rövande.

Avräkning för sådan påföljd kan ske när den här i landet ådömda påföljden utgör böter eller fängelse. Däremot kan någon avräkning inte göras när den tilltalade döms till skyddstillsyn eller medges vill- korlig dom eller överlämnas till särskild vård. Konventionen torde emellertid inte heller kräva att avräkning skall ske i sådana fall, efter- som det här knappast är fråga om ”sanction” i konventionens mening. När det gäller sådana tidsobestämda påföljder som undomsfängelse och internering kan uppenbarligen avräkning i egentlig mening inte heller komma i fråga. En obligatorisk avräkningsregel torde därför böra in- skränkas till att gälla i fall då den svenska domstolen finner att brottet förskyller böter eller fängelse.

Jag förordar i enlighet med det anförda att bestämmelserna i 2 kap. 6 & BrB inte underkastas annan saklig ändring än att de kompletteras med en föreskrift om obligatoriskt tillgodoräknande av utomlands undergången frihetsberövande påföljd för brott i fall då lagföring för samma brott sker i Sverige och brottet finnes förskylla böter eller fängelse. Till frågan hur paragrafen bör tillämpas i fall då den till- talade anses böra ådömas tidsobestämd påföljd återkommer jag i special- motiveringen, där jag också kommer att beröra frågan om själva tek- niken för avräkningen.

Domareföreningen har i detta sammanhang uttalat att avräkning bör ske även för anhållande och häktning utomlands. De nu gällande bestämmelserna i 2 kap. 6 % BrB avser endast undergången påföljd, och jag anser inte att en ändring nu bör göras i detta avseende. I en departementspromemoria (Ds Ju 1971: 22) om avräkning av häktnings- tid m. ni., som f.n. övervägs inom justitiedepartementet, föreslås bl. a. att avräkning skall kunna ske för häktningstid utomlands, när någon

• Sida 103
•  Original

Prop. 1972: 98 103

här i landet lagförs för brott. Det synes lämpligt att den av domare— föreningen berörda frågan prövas i samband med att ställning tas till detta förslag.

De ändringar jag sålunda föreslår i 2 kap. BrB beträffanden den svenska straffrättsliga behörigheten nödvändiggör vissa följdändringar i annan lagstiftning. Till dessa ändringar återkommer jag i specialme- tiveringen.

8.4. Ikraftträdande— och övergångsbestämmelser

Den nya lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom och därav föranledda följdändringar i annan lagstiftning bör träda i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift har utkommit från trycket i Svensk författningssamling. De föreslagna ändringarna i 2 kap. BrB och därav föranledda följändringar i annan lagstiftning bör träda i kraft den ] juli 1.972.

Den nya verkställighetslagens tillämpning i förhållande till stat som har tillträtt brottmålsdomskonventionen eller till stat med vilken Sverige har ingått särskild överenskommelse är beroende av Kungl. Maj:ts för- ordnande. Lagen kommer emellertid i förhållande till sådan stat att kunna tillämpas endast i fråga om domar och andra avgöranden som meddelats efter det överenskommelsen blivit bindande för Sverige. Be- hov kan dock tänkas uppkomma att kunna överflytta verkställighet till eller från sådan stat även i fall då domen har meddelats före denna tid- punkt. Det behovet kommer att kunna tillgodoses genom tillämpning av de bestämmelser jag föreslår om möjlighet för Kungl. Maj:t att i en— skilda fall förordna om Överflyttning av verkställighet, när överflyttning inte kan ske enligt en föreliggande överenskommelse. Jag återkommer till hithörande frågor vid min behandling av de enskilda bestämmel- serna.

Några särskilda övergångsbestämmelscr till den nya lagstiftningen torde inte behövas.

8.5. Lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1) lag om internationellt samarbete rörande verkställighet av brott- målsdom,

2) lag om ändring i utlämningslagen (1954: 193), 3) lag om ändring i brottsbalken, 4) lag om ändring i lagen (1971: 965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands,

5) lag om ändring i lagen (1966:78 ) om förbud i vissa fall mot rund- radiosändning på öppna havet,

• Sida 104
•  Original

Prop. 1972: 98 104

6) lag om ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockcln, 7) lag om ändring i lagen (1971: 176) om vissa internationella sank- tioner.

I fråga om förslaget under 2) har samråd ägt rum med chefen för in- rikesdepartementet och i fråga om förslaget under 5) med chefen för kommunikationsdepartemcntet samt i fråga om förslaget under 6) med chefen för industridepartemcntet.

Förslagen torde få fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.1 Rörande de enskilda bestämmelserna i lagförslagen får jag anföra följande.

8.6. Specialmotivering

8.6.1 Förslaget till lag om imertmtionellt samarbete rörande verkställig- het av brottmålsdom.

1—3 åå

I 1—3 55, som motsvarar 1—3 55 promemorieförslaget, har tagits upp bestämmelser om den nya verkställighetslagens tillämpningsområdc och förutsättningarna för dess tillämplighet. I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen bör det ankomma på Kungl. Maj:t att särskilt förordna om tillämpning av lagens verkställighetsregler. Så- dant förordnande bör normalt meddelas på grundval av ömsesidig mul- tilateral eller bilateral överenskommelse med främmande stat. För vissa extraordinära fall bör dock förordnande kunna meddelas även om nå— gon folkrättsligt bindande överenskommelse inte föreligger.

Bestämmelser om lagens tillämpning på grundval av överenskom- melse med främmande stat har tagits upp i 1—2 åå. I 3 & ges föreskrif- ter om lagens tillämpningi annat fall.

1 %

Första stycket av förevarande paragraf tillägger Kungl. Maj:t befo— genhet att på grundval av överenskommelse med främmande stat för- ordna, att vissa i den främmande staten ådömda påföljder för brott och meddelade beslut om förverkande får verkställas i Sverige enligt föreva- rande lag. Förordnandct får inte ges större omfattning än som påkallas av de folkrättsliga förpliktelser som överenskommelsen innebär för Sveriges del. Bestämmelsen har utformats med tanke i första hand på den europeiska brottsmålsdomskonventionen men kan givetvis utnyttjas ock- så i fall då Sverige har ingått separat avtal med icke-konventionsstat, oavsett om avtalet överensstämmer med konventionen eller innefattar avvikelser från denna.

Förordnandet kan eniigt den föreslagna bestämmelsen omfatta fri- hetsberövande påföljd, böter eller förverkande. Av skäl som har anförts

1 Bilagan, som är likalydande med de vid propositionen fogade förslagen, har uteslutits här.

• Sida 105
•  Original

Prop. 1972: 98 105

i den allmänna motiveringen har den i konventionen art. 2. (c) angivna påföljden ”diskvalifikation” helt utelämnats.

Enligt konventionen art. 1. (b) skall gärning, som ej omfattas av straff- lag men av sådan lagbestämmelse som anges i bilaga II till konventio- nen, i fall då påföljd åläggs av administrativ myndighet anses som brott enligt konventionen endast om myndighetens avgörande kan överklagas till domstol. Det innebär, att om administrativ myndighet i annan kon- ventionsstat har ålagt påföljd för en gärning som utgör brott enligt svensk lag men avgörandet inte kan överklagas till domstol i den främ- mande staten, påföljden inte får verkställas i Sverige. Detta har dock inte ansetts böra föranleda någon särskild definition av termen ”brott” i förevarande paragraf. I stället har i 5 5 andra stycket 8. departements— förslaget tagits upp en allmän bestämmelse om att påföljd som har ålagts i annan konventionsstat inte får verkställas i Sverige om verkstäl— lighet här skulle strida mot konventionen.

Enligt bestämmelserna i konventionen art. 21.1 skall verkställighet av påföljd eller förverkande som har ålagts genom 5. k. ”ordonnance pé— nalc” kunna äga rum i annan konventionsstat än den där avgörandet har meddelats, varvid de. bestämmelser som gäller för verkställighet av dom i princip skall tillämpas. Med ”ordonnance pénale” förstås enligt art. 1 (g) vissa i den till konventionen fogade bilaga III för varje land särskilt uppräknade myndighetsavgöranden, vilka meddelats med stöd av de för varje institut närmare angivna straffprocessuella bestämmel- serna. För Sveriges del omfattar ifrågavarande förteckning de i 48 kap. RB reglerade instituten strafföreläggande och föreläggande av ordnings- bot. Ändringar med avseende på innehållet i bilaga III skall enligt art. 62 fortlöpande anmälas till Europarådets generalsckreterare, som under- rättar övriga konventionsstater om ändringarna. Reglerna om verkstäl- lighet av ”ordonnance pénale" omfattar samma påföljder som dem vilka kan verkställas efter domstols dom. I praktiken torde det emellertid- aldrig komma i fråga att frihetsberövande åläggs någon i denna ordning. I första stycket anges därför, vid sidan av påföljd eller förverkande som har ådömts eller beslutats efter rättegång i brottmål, böter eller förver- kande som har ålagts eller beslutats av annan myndighet än domstol.

Enligt andra stycket kan Kungl. Maj:t i samband med förordnande enligt första stycket och i den mån det påkallas eller eljest föranledes av överenskommelsen med främmande stat förordna, att verkställighet av här i landet meddelad brottmålsdom eller här utfärdat godkänt straffö- reläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot skall kunna anför- tros åt myndighet i den främmande staten. Konventionen medför inte för något fall förpliktelse för konventionsstat att låta påföljd som har ålagts av dess myndigheter verkställas i annan konventionsstat. Ett på grundval av konventionen meddelat förordnande enligt förevarande lag- rum bör därför inte begränsas till vad som ”påkallas” av överenskom-

41' Riksdagen 1972. ] saml. Nr 98

• Sida 106
•  Original

Prop. 1972: 98 106

melsen. Däremot bör förordnandet inte kunna sträckas längre än som ”föranledes” av denna. Det kan dock inte uteslutas att Sverige genom överenskommelse med icke-konventionsstat påtar sig förpliktelse att un- der vissa förutsättningar flytta över verkställighet av här ålagd påföljd till den andra staten. I lagrummet har förordnandets omfattning därför begränsats till vad som ”påkallas eller eljest föranledes” av den aktuella överenskommelsen.

Såvitt gäller domstols dom kan förordnande enligt denna bestämmelse avse —— förutom böter eller förverkande —— frihetsberövande påföljd som inte avser överlämnande till särskild vård. Uttrycket ”frihetsberö- vande påföljd” torde som en remissinstans har framhållit formellt om- fatta även den anstaltsbehandling som enligt 28 kap. 3 & BrB kan för- enas med skyddstillstyn. Det torde dock i praktiken aldrig bli aktuellt att låta verkställa sådan påföljd i främmande stat.

25

Denna paragraf innehåller föreskrifter om tillämpligheten av lagens efterföljande bestämmelser i fall då verkställighet skall överflyttas till el- ler från Sverige enligt förordnande som meddelats med stöd av 1 &.

Första stycket behandlar fall då förordnandet avser främmande stat som har tillträtt den europeiska brottmålsdomskonventionen. Stat anses ha tillträtt konventionen då den efter ratifikation, godkännande eller an- slutning har blivit bunden av konventionen enligt art. 58 och 59. I den mån annat inte följer av att den främmande staten har begagnat sig av en eller flera av de möjligheter till förbehåll som anges i bilaga I till konventionen (art. 61) blir i princip samtliga bestämmelser i 4—41 %% tillämpliga. Begränsningar som betingas av sådana förbehåll kommer att framgå av förordnandet, eftersom detta enligt 1 5 inte får sträcka sig längre än som påkallas eller föranleds av överenskommelsen med den främmande staten. I förevarande bestämmelse har med hänsyn bl. a. till möjligheterna av förbehåll angetts att bestämmelserna i 4——4'I åå skall gälla i den mån ej annat anges i förordnandet. Fråga om tillämpning av 42 & uppkommer givetvis inte.

Om Sverige ingår överenskommelse om samarbete på förevarande område med annan främmande stat än konventionsstat, är det som tidi- gare nämnts önksvärt att överenskommelsen i så stor utsträckning som möjligt grundas på konventionens huvudprinciper och att man i möjli— gaste mån väljer samma lösningar som i konventionen. De avvikelser man från svensk sida i sådant fall kan finna sig föranlåten att godtaga kan väntas gälla främst de villkor eller det förfarande som skall tillåtn- pas för att domar eller avgöranden som har meddelats i den främmande staten skall få verkställas här i landet. Såvitt avser verkställighet i den främmande staten av svensk brottmålsdom, godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot, torde det däremot inte finnas

• Sida 107
•  Original

Prop. 1972: 98 107

anledning att medge några mera betydande avsteg från de regler som skall tillämpas i förhållande till konventionsstater.

Med hänsyn till behovet av möjligheten att i en bilateral överenskom— melse kunna avvika från konventionssystemet är det inte möjligt att i lagen meddela en generell föreskrift om tillämpning av 4—41 åå också i förhållande till icke-konventionsstater. Det får därför i stället överläm- nas åt Kungl. Maj:t att meddela de bestämmelser om prövning av verk- ställighetsärenden som blir behövliga med anledning av en sådan över- enskommelse. Vissa av lagens bestämmelser är dock av sådan art att de under alla förhållanden bör respekteras också i förhållande till icke-kon- ventionsstat. Det gäller bestämmelserna i 25—34 %% om hur verkställig— het genomförs i Sverige och om förfarandet när svensk brottmålsdom skall verkställas utomlands. Även i övrigt får det emellertid förutsättas att Kungl. Maj:t, såvitt innehållet i överenskommelsen inte lägger hin- der i vägen, förordnar om tillämpning av bestämmelserna i 4—41 55 också i hithörande fall.

Det föreskrivs sålunda i andra stycket av förevarande paragraf att Kungl. Maj:t i nu avsedda fall meddelar behövliga bestämmelser om prövning av frågor om verkställighet enligt överenskommelse med icke-konventionsstat samt att bestämmelserna i 25—34 %% skall gälla i tillämpliga delar. Begränsningen ”i tillämpliga delar” är främst betingad av att de särskilda bestämmelserna i 30—32 55 om utevarodomar givet- vis inte aktualiseras om överenskommelsen inte omfattar sådana domar eller inte innehåller några föreskrifter om s. k. ”oppOsition”. Vidare blir en tillämpning av 25 & första stycket — som i sak överensstämmer med 24 % första stycket — inte aktuell, om överenskommelsen i fråga om själva verkställigheten ansluter så nära till konventionen att bestämmel— serna i 24 5 kan göras tillämpliga i sin helhet.

så

Denna paragraf, som motsvarar 3 q promemorieförslaget, innehåller bestämmelser om möjlighet att i visst fall och utan att det föreligger folkrättsligt bindande överenskommelse flytta över verkställighet av fri- hetsberövande påföljd till Sverige från främmande stat eller från Sverige till sådan stat. När det gäller överflyttning från Sverige gäller samma begränsning i fråga om frihetsberövande påföljd som föreskrivs i 2 %.

Även om överenskommelse med viss främmande stat om generellt samarbete på förevarande område inte har kunnat eller hunnit ingås, kan det, som har framhållits i den allmänna motiveringen, av humani- tära, sociala eller andra liknande skäl vara ett starkt svenskt intresse att i ett konkret fall kunna flytta verkställighet av ådömd påföljd till eller från det främmande landet utan dröjsmål. Om det i ett sådant fall visar sig möjligt att även utan formligt avtal komma överens med behöriga myndigheter i den främmande staten om överflyttning av verkställighet,

• Sida 108
•  Original

Prop. 1972: 98 108

bör svensk lag ge möjlighet för svenska myndigheter att medverka till att överflyttningen genomförs. En förutsättning bör dock vara att det föreligger synnerliga skäl för överflyttningen, att den dömde är medbor- gare eller har hemvist i den stat dit överflyttning skall ske och att påfölj- den innebär frihetsberövande.

Bestämmelsen i första stycket av förevarande paragraf har utformats i enlighet med dessa överväganden. Förordnande med stöd av paragrafen kan i och för sig avse flera än ett fall men måste avse konkreta, i förord- nandet angivna fall och får alltså inte vara av generell natur.

Vid prövningen av om synnerliga skäl föreligger bör inte bara den dömdes personliga förhållanden beaktas. Hänsyn bör också tas till på- följdens svårhetsgrad och totala längd liksom till längden av den verk- ställighetstid som återstår i fall då verkställigheten redan har påbörjats i den dömande staten. I regel torde det finnas anledning att utnyttja be- stämmelsen endast om den ådömda påföljden innebär ett jämförelsevis långvarigt frihetsberövande. En omständighet som kan utgöra synnerligt skäl för överflyttning av verkställighet från Sverige till. främmande stat kan vara att den staten tidigare, i samband med att verkställighet har flyttats från den staten till Sverige, har gjort förbehåll om ömsesidighet.

Avgörande för om den i paragrafen angivna förutsättningen i fråga om medborgarskap eller hemvist är uppfylld är förhållandena vid den tidpunkt då frågan om att meddela förordnande enligt paragrafen ak- tualiseras. '

I andra stycket föreskrivs genom en hänvisning till 2 & andra stycket, att Kungl. Maj:t meddelar bestämmelser om prövning av fråga om verkställighet i fall då förordnande med stöd av förevarande paragraf meddelas dock med iakttagande av att 25—34 %% skall gälla i tillämpliga delar.

En tillämpning av denna paragraf kan bli aktuell även i förhållande till konventionsstat eller stat med vilken Sverige har ingått en generell verkställighetsöverenskommelse. Konventionen eller en sådan särskild överenskommelse lär nämligen kunna direkt tillämpas endast i fråga om påföljd som har ådömts efter konventionens eller överenskommelsens ikraftträdande. För att överflyttning av verkställighet skall kunna ske när påföljden ådömts dessförinnan fordras därför ett särskilt förord- nande av Kungl. Maj:t. Förevarande paragraf öppnar möjlighet härtill.

I och för sig är det ingenting som hindrar att förordnande med stöd av förevarande paragraf meddelas med avseende på en påföljd som ådömts före lagens ikraftträdande. Eftersom det i ett sådant fall blir fråga om ett slags retroaktiv tillämpning av lagstiftningen lär det emel- lertid få förutsättas, att förordnande inte meddelas, om den dömde mot- sätter sig att verkställigheten överflyttas.

• Sida 109
•  Original

Prop. 1972: 98 109

4å

Denna paragraf motsvarar 4 & promemorieförslaget. Första stycket innehåller en definition av begreppet europeisk brott- målsdom. Av definitionen framgår att med europeisk brottmålsdom av- ses endast avgöranden som har meddelats i konventionsstat. I motsats till konventionens terminologi ges begreppet en så vid betydelse att det även omfattar sådana s.k. ”ordonnanees pénales” som finns förteck- nade i konventionens bilaga Ill och som alltså kommer att omfattas av det förordnande enligt ] å som skall meddelas i samband med att Sve- rige blir bundet av konventionen.

I andra stycket har tagits upp en definition av ”utevarodom". Här- med avses genom en hänvisning till första stycket avgörande varigenom någon av domstol eller annan myndighet har ådömts eller ålagts påföljd för brott eller egendom har förklarats förverkad utan att vederbörande har varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol. Denna definition innebär att uttrycket kommer att omfatta inte bara dom som har meddelats av domstol efter förhandling vid vilken den till- talade inte har varit personligen närvarande utan också sådant av annan myndighet träffat avgörande som i konventionen har betecknats som "ordonnance pénale”, dvs. för Sveriges vidkommande strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot.

] enlighet med art. 21.3 (a) och (b) i konventionen undantas i 19 & departementsförslaget vissa utevarodomar från tillämpningen av de sär- skilda bestämmelserna om sådana domar.

I tredje stycket förklaras i enlighet med vad som har anförts i den all- männa motiveringen att vad som i fortsättningen av lagen sägs om på— följd också gäller förverkande, om inte annat särskilt föreskrivs.

Verkställighet i Sverige av europeisk brottmålsdom

A Ilmämta bestämmelser

Så

Denna paragraf, som motsvarar 5 & promemorieförslaget, innehåller regler om krav på framställning om verkställighet och om absoluta hin- der mot verkställighet här i landet.

Första stycket innehåller motsvarighet till den i konventionen art. 3.2. angivna huvudregeln att verkställighet i den anmodade staten av euro- peisk brottmålsdom får ske endast efter framställning av behörig myn- dighet i den anmodande staten. Vilken denna myndighet är får avgöras i varje särskilt fall med ledning av innehållet i den lagstiftning eller de bestämmelser som den staten har antagit och utfärdat med anledning av sitt tillträde till konventionen.

• Sida 110
•  Original

Prop. 1972: 98 110

i andra stycket anges de absoluta hindren mot verkställighet här i lau- det av europeisk brottmålsdom.

Enligt första punkten fär europeisk brottmålsdom inte verkställas i Sverige, om inte domen har vunnit laga kraft och dessutom är verkställ— bar i den dömande staten. Genom bestämmelsen uppfylls konventionens krav i dessa hänseenden. l art. 1 (a) definieras nämligen "europeisk brottmålsdom” som slutligt avgörande meddelat i konventionsstat av domstol efter förhandling i brottmål. Med ”slutligt” avgörande torde få förstås dom eller beslut som vunnit laga kraft. Enligt art. 3.1 krävs att påföljd som begärs verkställd skall. vara verkställbar i den dömande sta- tcn. I art. 16 föreskrivs att vederbörande myndighet i den anmodande staten i samband med framställning om verkställighet skall intyga att påföljden är verkställbar.

I konventionen görs visst avsteg från principen om krav på lagakraft- ägande dom eller beslut när det gäller framställningar om verkställighet av utevarodom och s. k. ”ordonnance pénale'”. Enligt art. 22 kan sådant avgörande så snart det har meddelats sändas till annan konventionsstat för delgivning och med sikte på verkställighet. Den anmodade staten kan inte omedelbart avvisa framställningen enbart på den grund att av- görandet inte har vunnit laga kraft. En bestämmelse härom har i depar- tementsförslaget tagits in i 8 5 andra stycket.

I andra punkten uppställs krav på dubbel straffbarhet. Bestämmelsen motsvarar art. 4.1 i konventionen. ]" förhållande till promemorieförslaget har med anledning av ett påpekande av åtalsrättskommittén lydelsen ändrats till närmare överensstämmelse med 4 & allmänna utlämningsla- gen. Utländsk brottmålsdom får sålunda inte verkställas i Sverige, om den gärning som omfattas av domen inte motsvarar brott enligt svensk lag. Verkställighet får inte heller ske, om gärningsmannen, därest gär- ningen begåtts i Sverige, på annan grund inte skulle ha kunnat ådömas påföljd för gärningen i Sverige. Uttryckligt undantag har dock gjorts för det fall att gärningsmannen på grund av sin ålder inte skulle ha kunnat fällas till ansvar i Sverige. Av skäl som utvecklas närmare vid 6 ?; 7 skall nämligen den omständigheten bara utgöra ett fakultativt hinder mot verkställighet i Sverige. I sak innebär detta inte någon ändring i förhål- lande till promemorieförslaget.

För att kravet på dubbel straffbarhet skall vara uppfyllt fordras inte att brottsbeteckningarna i Sverige och den främmande staten är iden- tiska. Vid prövning av frågan om gärningens straffbarhet i Sverige skall de s.k. allmänna straffrihetsgrunderna, t. ex. nöd, nödvärn och sam- tycke beaktas men inte reglerna om preskription. Hinder mot verkstäl- lighet enligt denna bestämmelse kommer sålunda att föreligga endast i fall då gärningsmannen på grund av gärningens beskaffenhet eller för- hållandena vid dess begående över huvud taget inte skulle ha kunnat fäl- las till ansvar här i landet.

• Sida 111
•  Original

Prop. 1972: 98 111

I tredje punkten anges som huvudregel att verkställighet inte får ske i Sverige, om den dömde inte har hemvist här. Vissa undantag från denna huvudregel gäller dock. Utländsk dom får sålunda verkställas här, även om den dömde saknar hemvist i landet, såvida det kan antas att sådan verkställighet skulle öka hans möjligheter till åtcranpassning i samhället. Verkställighet får också ske oberoende av hemvist, om den ådömda på- följden innebär frihetsberövande och kan verkställas här i samband med att annan sådan påföljd skall verkställas i Sverige. Slutligen får verkstäl- lighet också ske här, om Sverige är den dömdes ursprungliga hemland.

Förevarande punkt motsvarar i sak bestämmelserna i art. 5 (a)—(d) jämförda med ingressen till art. 6. Med att Sverige är den dömdes ”ur- sprungliga hemland” avses i enlighet med förarbetena till art. 5 (d) inte endast att den dömde är svensk medborgare utan även att han utan att ha svenskt medborgarskap har tillbringat större delen av sitt liv här i landet. En remissinstans finner uttrycket "ursprungliga hemlandet” svårtolkat och har efterlyst en exemplifiering. Jag är medveten om att uttrycket inte är entydigt, men det torde inte vara möjligt att finna nå- gon bättre, i lagtext användbar översättning av konventionstextens ”State of origin”. Man kan dock räkna med att frågan mycket sällan ställs på sin spets i praktiken. Det är nämligen inte troligt att fram- ställning om verkställighet i fråga om annan än den som har hemvist i Sverige kommer att göras, om ingen av de övriga förutsättningarna i förevarande bestämmelse är uppfyllda. Något behov av vägledande exemplifiering för de sällsynta undantagsfall då så trots allt kan tänkas bli fallet anser jag inte behövlig, utan det torde kunna överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra denna fråga under hänsynstagande till om- ständigheterna i det särskilda fallet. Tydligt är dock att det bör ställas ganska stränga krav på anknytning för att Sverige skall anses som den dömdes ursprungliga hemland i fall då han själv bestrider att så är fallet och därför motsätter sig överflyttning av verkställighet.

Av skäl som har angetts i departementspromemorian har inte tagits upp någon motsvarighet till art. 5 (e) i konventionen.

Enligt fjärde punkten får verkställighet inte ske här i landet, om detta skulle vara oförenligt med grundläggande principer för svensk rättsord- ning (”ordre public”). Bestämmelsen motsvarar art. 6 (a). Att domen har föranletts av otillbörlig hänsyn till den dömdes kön eller sociala grupp- tillhörighet, torde som åtalsrättskommittén har anfört kunna beaktas med stöd av förevarande bestämmelse.

I femte punkten förbjuds verkställighet som skulle strida mot Sveriges internationella förpliktelser. Bestämmelsen har sin motsvarighet i art. 6 (d).

I sjätte och sjunde punkterna ges i överensstämmelse med vad som har anförts i den allmänna motiveringen bestämmelser om hinder mot verkställighet i strid mot de principer som ligger till grund för konven-

• Sida 112
•  Original

Prop. 1972: 98 112

tionens bestämmelser om ”ne bis in idem” (art. 53—55). Härigenom uppfylls kravet i art. 7 på ett sådant absolut verkställighetshinder.

Konventionens krav på iakttagande av principerna om ”ne bis in idem" innebär, att den stat som mottager framställning om verkställig- het inte får bifalla framställningen, om den dömde genom dom avseende samma gärning meddelad i den anmodade staten eller i annan konven- tionsstat har frikänts från ansvar eller har dömts till påföljd som har verkställts eller håller på att verkställas. Vidare får framställningen inte bifallas, om påföljden enligt en sådan dom har bortfallit på grund av nåd, amnesti eller preskription eller om den dömde genom domen har förklarats skyldig utan att ådömas påföljd. Det är ”principerna” i kon- ventionens ”ne bis in idem”-avsnitt som skall tillämpas, vilket får tolkas så att den anmodade staten är berättigad föreskriva (jfr art. 55) att där meddelad dom utgör hinder mot bifall till framställning om verkställig- het av annan europeisk brottmålsdom för samma gärning, även om den förstnämnda domen inte har börjat verkställas. Hänvisningen till princi- perna tordc också innebära att dom meddelad i icke-konventionsstat kan åberopas som skäl för avslag på framställning om verkställighet, om så kunnat ske därest domen meddelats i konventionsstat.

l lagförslaget har konventionsbestämmelsen om iakttagande av ”ne bis in idem”-reglerna i verkställighetssamarbetet delats upp på punk- terna 6 och 7, så att sjätte punkten avser verkan av svensk dom och sjunde punkten verkan av dom meddelad i annan främmande stat än den konventionsstat som har begärt verkställigheten. Sjunde punkten har i departementsförslaget kompletterats med ett omnämnande även av det fallet att den ådömda påföljden har bortfallit till följd av preskrip- tion.

I tittonde punkten föreskrivs, att verkställighet inte får ske om detta i övrigt skulle strida mot konventionen. Som har anförts vid 1 5 kan den- na bestämmelse komma till användning bl.a. då påföljden har ålagts av administrativ myndighet, vars avgörande inte-kan. överklagas till dom- stol. Men även andra fall kan tänkas då verkställighet, utan att förhål- lande föreligger som anges under 1—7 i förevarande paragraf, skulle stå i strid med konventionen.

Öå

Denna paragraf, som motsvarar 6 & promemorieförslaget, innehåller i första stycket under punkterna 1—8 en uppräkning av de fall i vilka framställning om verkställighet kan _ men inte nödvändigtvis skall — avslås. Uppräkningen motsvarar innehållet i art. 6(_b), (c), (e)—»(h) samt ( j)—(1) i konventionen.

I första punkten, som motsvarar art. 6 (b), anges som fakultativ av- slagsgrund att domen avser politiskt eller militärt brott.

Andra punkten motsvarar art. 6 (c) och gör det möjligt att vägra

• Sida 113
•  Original

Prop. 1972: 98 113

verkställighet om hänsyn till ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt kan antas ha föranlett domen eller ha inverkat på domslutet i skärpande riktning. Denna punkt har i förhållande till promemorie- förslaget ändrats till närmare överensstämmelse med konventionstex- ten i art. 6(c). I förevarande bestämmelse anges sålunda i enlighet med åtalsrättskommit-téns förslag att framställning om verkställighet kan av- slås om det finns ”grundad anledning” antaga att ovidkommande hän- syn till ras etc. har förekommit. Detta uttryck torde bättre täcka vad som avses i konventionens engelska och franska text (engelska ”substan- tial grounds” och franska ”des raisons sérieuses”).

Enligt tredje punkten får framställning om verkställighet avslås om förundersökning har inletts i Sverige rörande samma gärning eller om mål om ansvar för gärningen har anhängiggjorts eller om strafföreläg- gande eller föreläggande av ordningsbot har utfärdats. Att åtalsfrågan har prövats och lett till beslut att åtal ej skall väckas eller fullföljas eller till beslut om åtalsunderlåtelse kan enligt denna punkt också vara skäl att inte godta framställning om verkställighet av utländsk dom avseende samma gärning. Förevarande punkt motsvarar art. 6(e) och (f). Enligt förarbetena till konventionen är det enligt dessa bestämmelser möjligt att vägra verkställighet, inte bara när lagföring faktiskt pågår i den an- modade staten vid tiden för mottagande av framställning om verkställig- het utan också när denna stat har inlett lagföring just med anledning av den mottagna framställningen om verkställighet.

Fjärde punkten motsvarar art. 6 (g) och gör det möjligt att vägra verk- ställighet, när den anmodande staten har grundat sin jurisdiktionsrätt på andra regler än sådana som ger uttryck för territorialitetsprincipen, dvs. när domen avser brott som har begåtts utanför den dömande sta- tens område.

Enligt femte punkten, som motsvarar art. 6(h), kan framställning om verkställighet avslås, om påföljden inte kan verkställas här i landet. Här- med avses faktisk omöjlighet att genomföra verkställighet, dvs. främst det fallet att den dömde inte finns här i landet.

I sjätte punkten tas upp motsvarighet till art. 6(j). Genom bestämmel- sen ges den anmodade staten, dvs. Sverige, möjlighet att ifrågasätta den dömande statens bedömning av frågan om verkställighet är möjlig i den staten. Bestämmelsen syftar till att uppmuntra berörda stater att samar— beta effektivt för att uppnå den lösning som med hänsyn till den dömdes återanpassning är den lämpligaste. Den torde främst komma till använd— ning när situationen har förändrats efter det att framställningen gjordes.

Sjunde punkten motsvarar art. 6 (k). Att den dömde vid tiden för brottet inte hade fyllt 15 år kan vara skäl att vägra verkställighet men är sålunda inte ett absolut hinder mot att verkställighet sker här i landet. Att den som har begått brott innan han har fyllt 15 är inte kan dömas till påföljd enligt svensk rätt har slagits fast i 33 kap. 1 % BrB. Detta är

• Sida 114
•  Original

Prop. 1972: 98 114

visserligen en grundläggande princip i vår straffrätt och man kunde därför ifrågasätta, om inte en sådan omständighet borde utgöra ett ovill- korligt hinder mot verkställighet av påföljd i Sverige. Det är dock, som RÅ framhållit i sitt remissvar, angeläget att det finns möjlighet att utan hänsyn till straffbarhetsåldern kunna övertaga verkställighet av utländsk dom avseende en svensk som har dömts till frihetsstraff utomlands in- nan han fyllt 15 år. Vid det särskilda verkställighetsförfarande som skall äga rum vid svensk domstol före verkställighet här i landet kan påfölj- den i ctt sådant fall bestämmas med tillbörlig hänsyn till den unges ålder.

Enligt åttonde punkten, som motsvarar art. 6 (1). kan verkställighet vägras om den påföljd eller det förverkande som har ålagts eller beslu— tats genom den utländska domen är preskriberat enligt svenska preskrip- tionsregler. Framställning om verkställighet kan däremot inte avslås på den grund att brottet skulle ha varit preskriberat enligt våra regler om åtalspreskription (35 kap. 1—4 och 6 åå BrB). Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör Sverige inte begagna sig av förbehållet under e) i bilaga I till konventionen utan godta den dömande statens regler om åtalspreskription.

I andra stycket av förevarande paragraf föreskrivs, att preskriptions- avbrytande handling, som har företagits i den främmande staten, vid tillämpning av första stycket 8 —— dvs. vid en undersökning av om på- följdspreskription inträtt enligt svensk lag — skall ha samma verkan här i landet som i den anmodande staten. Bestämmelsen motsvarar art. 8 i konventionen.

752.

Denna paragraf, som motsvarar 7 & promemorieförslaget, uppställer särskilda villkor för bifall till framställning om verkställighet av dom som avser mer än ett brott i fall då hinder föreligger mot verkställighet såvitt avser något eller några brott. Paragrafen grundas på art. 4.2 och ingressen till art. 6. Konventionen förutsätter, att den dömande staten kan begära partiell verkställighet av brottmålsdom. Ett sådant förfaran- de är emellertid tänkbart endast om det framgår av domen eller den dömande staten i samband med framställningen anger att viss påföljd hänför sig endast till det eller de brott i fråga om vilka verkställighets- hinder inte föreligger. I annat fall kan framställningen i sin helhet av- slås. Denna paragraf har utformats i enlighet härmed.

Prövning av framställning om verkställighet 8 5

Denna paragraf motsvarar 8 & promemorieförslaget. I överensstämmelse med vad som har föreslagits i den allmännamo- tiveringen innehåller förevarande paragraf regler om att framställning

• Sida 115
•  Original

Prop. 1972: 98 115

om verkställighet i första hand skall prövas av Kungl. Maj:t och, om den inte omedelbart avslås, överlämnas till RÅ för vidare handläggning. I fråga om räckvidden av Kungl. Maj:ts prövning hänvisas till vad som har anförts i den allmänna motiveringen. Som där har föreslagits har i förhållande till promemorieförslaget gjorts den ändringen i förevarande paragraf att prövningen huruvida hinder mot verkställighet skall anses föreligga enligt 5 5 andra stycket 8 har förbehållits Kungl. Maj:t.

Enligt art. 18 i konventionen skall myndigheterna i den anmodade staten ofördröjligen lämna myndigheterna i den anmodande staten med- delande om åtgärder som har vidtagits på grund av framställningen om verkställighet. Sådant meddelande bör lämnas av RÅ så snart framställ- ningen har vidarebefordrats till honom. Inträffar efter det framställning om verkställighet har överlämnats till RÅ någon omständighet, som skulle ha föranlett avslag, om den hade förelegat vid tiden för Kungl. Maj:ts prövning, bör RÅ anmäla detta till Kungl. Maj:t, som därefter prövar om avslagsbeslut skall meddelas. RÅzs skyldigheter i detta av— seende bör regleras i administrativ ordning.

9å

Denna paragraf, som motsvarar 9 & promemorieförslaget, innehåller bestämmelser om anhängiggörande av mål om verkställighet av euro- peisk brottmålsdom vid domstol och om rättens handläggning av så- dant mål.

Sedan Kungl. Maj:t överlämnat framställning om verkställighet till RÅ, ankommer det enligt första stycket av förevarande paragraf på RÅ att göra ansökan hos rätten om dess prövning av framställningen, om inte annat följer av 16 % eller 19—22 %% i den föreslagna lagen. Detta överensstämmer med huvudregeln i art. 37 om domstols prövning. I första stycket har vidare förts in en bestämmelse om att RB:s regler om rättegången i brottmål i tillämpliga delar gäller rörande sakens hand— läggning. Bestämmelsen har med anledning av vissa uttalanden i åtals- rättskommitténs remissyttrande getts en lydelse som tydligare än mot- svarande bestämmelse i promemorieförslaget anger att även åklagar- myndighetens handläggning av hithörande frågor regleras av RB. Dess- utom har tillagts en bestämmelse om att rät-tens avgörande sker genom dom. Hänvisningen till RB omfattar både de allmänna reglerna om rät- tegången i brottmål och de särskilda reglerna om rättegången i de olika instanserna. Detta innebär bl. a. att tingsrättens avgörande i mål som av— ses här kan överklagas på vanligt sätt. Härigenom uppfylls kravet i art. 4] att rättens avgörande i mål om verkställighet av utländsk brottmåls- dom skall kunna överklagas.

I andra stycket av förevarande paragraf, som motsvarar tredje stycket i promemorieförslaget, ges regler om den dömdes rätt att höras personli- gen vid domstolsförhandling med anledning av framställning om verk-

• Sida 116
•  Original

Prop. 1972: 98 116

ställighet av europeisk brottmålsdom. Bestämmelserna överensstämmer med att. 39. I enlighet med art. 39.2 medges undantag från huvudregeln om personligt hörande, när den dömde är berövad friheten i den stat där domen har meddelats. Undantagsbestämmelsen avser de fall då den frihetsberövande påföljd som begärs verkställd har börjat verkställas i den dömande staten. Avsikten är att den dömde inte skall överföras till den anmodade staten, förrän domstolen har godkänt framställningen. Om han överförs tidigare, kan man riskera att han får föras tillbaka. om domstolen finner att framställningen bör avslås. Den dömde har dock enligt art. 39.2 en ovillkorlig rätt att vara personligen närvarande när domstolen efter att ha godkänt framställningen bestämmer påföljd för brottet. Den i 9 5 andra stycket promemorieförslaget upptagna före- skriften härom har i departementsförslaget i stället tagits upp i 11 å andra stycket.

10%

Denna paragraf motsvarar 10 % promemorieförslaget. 1 paragrafens första stycke anges vilka av de i lagen angivna förut- sättningarna för verkställighet som skall prövas av rätten. Det före- skrivs, a-tt rätten skall pröva samtliga förutsättningar med undantag för dem som anges i 5 & andra stycket 8 (verkställighet i strid mot konven— tionens bestämmelser i övrigt), 6 & första stycket ] (politiskt eller mili— tärt brott), 4 (brottet ej begångct i den stat där påföljden ådömts), 5 (på- följden ej möjlig att verkställa här i landet) och 6 (verkställighet antas kunna äga rum i den främmande staten). Dessa förutsättningar prövas slutgiltigt av Kung. Maj:t. I frågan huruvida övriga förutsättningar för bifall till framställningen är uppfyllda är domstolen inte bunden av Kungl. Maj:ts bedömning, som i princip inte innebär annat än ett kons- taterande att det inte finns hinder mot att framställningen underkastas domstols prövning. .

Genom förevarande bestämmelse uppfylls kraven i art. 40.1(a)—(d) att vissa förutsättningar skall prövas av domstol. Enligt art. 40.1(e) krävs dessutom att domstolen skall förvissa sig om att det särskilda förfarandet för verkställighet av utevarodom och "ordonnance pénale” har iakttagits. Detta följer enligt lagförslaget av de särskilda bestäm- melserna om utevarodom (se 19 5).

I andra stycket har en av konventionens huvudprinciper (_art. 42) kommit till uttryck. Här föreskrivs, att frågan huruvida den dömde är skyldig till brottet inte får prövas på nytt. Därmed avses att domstolen är bunden av den bedömning i själva ansvarsfrågan som har gjorts av domstolen eller myndigheten i den främmande staten och som framgår, direkt eller indirekt, av det avgörande som skall verkställas.

Finner rätten att framställningen om verkställighet inte kan bifallas,

• Sida 117
•  Original

Prop. 1972: 98 117

bör underrättelse härom sändas till den främmande staten via utrikesde- partementet. Föreskrift härom bör meddelas i tillämpningsföreskrifter till lagen.

11%

I denna paragrafs första stycke, som motsvarar 11 % promemorieför- slaget, finns en annan avkonventionens huvudprinciper uttryckt, nämli- gen att ny påföljd skall bestämmas i enlighet med vad nationell lag före- skriver om påföljd för brott av ifrågavarande slag. Bestämmelsen mot- svarar vad som uttryckligen sägs om frihetsberövande påföljd i art. 44.1 och indirekt följer av bestämmelserna i art. 45.1 om böter och förver- kande av pengar och i art. 46.1 om förverkande av Visst föremål. Svensk domstol skall sålunda ”döma om” såvitt avser påföljden och tillämpa det svenska påföljdssystemet med de begränsningar som anges i följande paragrafer.

En remissinstans anser att bestämmelsen i 11 _S promemorieförslaget bör kompletteras meden uttrycklig anvisning att påföljden kan vara av annat slag eller annan varaktighet än som har bestämts i den ursprung- liga domen (art. 44.1). Jag anser emellertid inte någon sådan komplettcå ring nödvändig, eftersom den angivna principen tillräckligt tydligt kom- mer till uttryck i följande paragrafer i lagförslaget. I fråga om det avgö- rande domstolen träffar i påföljdsfrågan vill jag framhålla att det i alla avseenden kommer att vara likställt med dom i vanligt brottmål.

I andra stycket har, som anförts vid 9- ä departementsförslaget, tagits upp den i 9 & promemorieförslaget meddelade föreskriften att den dömde på begäran skall ges tillfälle att bli personligen hörd inför dom- stolen innan frihetsberövande påföljd bestäms.

125

Denna paragraf, som har sin motsvarighet i 12 & promemorieförslaget, innehåller regler om svensk domstols bestämmande av påföljd när fri- hetsberövande påföljd eller böter har ådömts genom den utländska de— men. Paragrafen motsvarar art. 44.1 och 2 samt art. 45.1. och 2 i kon- ventionen.

I första stycket ges regler om verkställighet av frihetsberövande på- följd. Vid val av påföljd enligt våra bestämmelser får rätten inte skärpa den påföljd som har ådömts genom den utländska domen men väl ådöma en lindrigare påföljd. Konventionens bestämmelser syftar inte till exakta, formella jämförelser mellan den utländska påföljden och de svenska påföljderna utan avsikten är att den nya påföljden med hänsyn till samtliga omständigheter som har betydelse för verkställigheten skall bestämmas så att den dömdes situation vid verkställighet här i landet inte blir sämre än den skulle ha varit, om domen verkställts i den anmo- dande staten. Som åtalsrättskommittén har påpekat är detta en annan

• Sida 118
•  Original

Prop. 1972: 98 118

bedömning än den som görs t. ex. när ställning skall tas till fråga om er- sättning för rättegångskostnad i högre rätt enligt 31 kap. 1.0 % RB. Enligt denna bestämmelse skall högre rätts dom anses som fällande bl. a. om den ådömda påföljden är att anse som ”svårare” än den påföljd vartill lägre rätt har dömt. I bestämmelsen om förbud mot reformatio in pcjus i 51 kap. 25 & RB finns motsvarande uttryckssätt. Det är här också fråga om en annan bedömning än den som görs enligt BrB vid jäm- förelse mellan olika slag av påföljder, t. ex. enligt 1 kap. 4 & BrB. För att markera skillnaden har i förevarande bestämmelse valts uttrycket ”strängare” i stället för ”svårare" (påföljd).

Andra stycket gäller verkställighet av böter. Enligt art. 45.1 andra punkten får den anmodade staten vid verkställighet av bötesdom inte överskrida det maximum som dess egen lag innehåller i fråga om böter. Om sådant maximum saknas, får böter inte bestämmas till högre belopp än som vanligen åläggs i den anmodade staten för sådant brott. I svenska straffbestämmelser finns bötesmaximum utsatt vid penningbö- ter. En regel om att sådant maximum inte får överskridas har intagits i förevarande paragraf. Promemorieförslagct har kompletterats med angi- vande av maximum för pcnningböter vid flerfaldig brottslighet, 1 000 kronor.

När det gäller dagsböter anges i promemorian att som bötesmaximum i konventionens mening får anses de högsta sammanlagda bötesbelopp som kan ådömas enligt 25 kap. 2 eller 4 & BrB, dvs. 60000 eller, när fråga. är om gemensamt straff för fler brott, 90 000 kronor.

En remissinstans har ifrågasatt om böter som har ådömts utomlands i form av dagsböter skulle kunna bestämmas i dagsböter, högst 120 resp. 180, även i Sverige. Under remissbehandlingen har också tagits upp frå- gan om möjlighet att omvandla i främmande stat ådömda pcnningböter till dagsböter. En remissinstans anser att skäl kan anföras för ett varia— belt maximum, som beräknas med utgångspunkt i dagsbotsbcloppet i det aktuella fallet och anges till 120 eller, vid flera brott, 180 gånger detta belopp.

Samtliga dessa förslag förutsätter att man i det aktuella fallet gör ut- redning om dagsbotens storlek. Fråga uppstår då om dagsbotens storlek skall bestämmas efter förhållandena vid tidpunkten för det tidigare av- görandet eller efter den dömdes aktuella ekonomiska situation. Rimligt- vis bör förhållandena vid tiden för den utländska domen vara avgö- rande. Det kan emellertid uppenbarligen vara mycket svårt att åstad- komma tillförlitlig utredning i det hänseendet. Enligt min mening bör verkställighetsärendena enligt den nya lagstiftningen inte belastas med sådana komplicerade dagsbotsutredningar. Jag förordar därför den lös- ning som har valts i promemorieförslaget och som bäst överensstäm- mer med vad konventionen föreskriver, nämligen att det utländska bötesbeloppet direkt omvandlas till svenska kronor med iakttagande

• Sida 119
•  Original

Prop. 1972: 98 119

av att de. nyss angivna maximibeloppen inte överskrids. ]" förevarande bestämmelse anges sålunda 60 000 kronor eller, när fråga är om gemen- samt straff, 90 000 kronor, som högsta bötesbelopp i fall då i svensk lag för motsvarande brott inte är stadgat svårare straff än dagsböter. Om fängelse ingår i straffskalan, behöver däremot maximibeloppen inte iakttas (art. 45.2). Men inte i något fall kan högre bötesbelopp bestäm- mas än som motsvarar beloppet av de böter som ådömts genom det utländska avgörandet. Liksom i fråga om frihetsberövande påföljd gäller nämligen att bötesstraffet i den utländska domen inte får skärpas.

135

I denna paragraf, som motsvarar 13 % promemorieförslaget, finns en avräkningsregel som grundas på art. 44.3 i konventionen. Denna kräver att avräkning av verkställd frihetsberövande påföljd eller processuellt frihetsberövande skall ske från påföljd som bestäms i den anmodade sta- ten för brott som omfattas av den dom som begärs verkställd. Enligt 13 & promemorieförslaget skall avräkning vara obligatorisk, oberoende av arten av den påföljd som bestäms av den svenska domstolen. Som jag har utvecklat närmare i den allmänna motiveringen vid min behand- ling av förslaget att i 2 kap. 6 & BrB införa en på art. 54 i konventionen grundad bestämmelse om obligatorisk avräkning vid lagföring i Sverige av påföljd som den tilltalade har undergått utomlands för samma gär— ning måste emellertid beaktas att avräkning i egentlig mening inte kan ske mot annan påföljd än böter eller fängelse. I första punkten av före- varande paragraf av departementsförslaget har därför föreskrivits, att den dömde skall tillgodoräknas den utomlands undergångna påföljden liksom också tid för anhållande och häktning ”i den mån det kan ske”. Såvitt gäller avräkning av verkställd påföljd överensstämmer regeln i sak med den ”avräkningsregel” som enligt vad jag föreslår skall tagas upp i 2 kap. 6 % BrB och som innebär, att när någon döms för brott för vilket han redan har undergått påföljd utomlands skälig hänsyn skall tas till vad den tilltalade har undergått av utomlands åtdömd på- följd och att full avräkning skall äga rum när han döms till böter eller fängelse och den utomlands undergångna påföljden innebar frihetsbe- rövande.

Bestämmelsen i andra punkten, som saknar motsvarighet i prome- morieförslaget, överensstämmer med andra stycket i mitt förslag till ändrad lydelse av 2 kap. 6 & BrB. Den torde vara nödvändig, eftersom sistnämnda lagrum inte lär vara direkt tillämpligt i mål om verkställig- het, där någon prövning av skuldfrågan inte äger rum.

I den mån bestämmelsen om avräkning i nu förevarande paragraf av- ser tid för anhållande eller häktning är den sakligt sett vidsträcktare än den nuvarande avräkningsregeln i 33 kap. 3 % BrB, eftersom denna be- stämmelse inte torde avse frihetsberövande i utlandet. Den nu föreva-

• Sida 120
•  Original

Prop. 1972: 98 120

rande avräkningsregeln skiljer sig även på det sättet från 33 kap. 3 % BrB, att avräkningen skall ske vid själva påföljdsbestämningen och inte framträder genom en föreskrift om verkställigheten.

145

I denna paragraf, som med vissa redaktionella justeringar motsvarar 14 & promemorieförslaget, finns i första stycket en regel om förverkande av visst belopp i pengar eller värdet av viss egendom, som har sin mot- svarighet i art. 45 i konventionen. I svensk rätt finns inte något maxi- mum för förverkande eller något högsta belopp som enligt praxis förver- kas vid vissa brott. Med den utformning som det svenska straffrättsliga. sanktionssystemet har enligt BrB kan man inte heller på det sätt som av— ses i art. 45.2 jämföra förverkande med andra brottspåföljder. I föreva- rande paragrafs första stycke har därför endast föreskrivits att rätten skall omräkna förverkandebeloppet till svenska kronor med tillämpning av den valutakurs som gäller vid tiden för beslutet.

Andra stycket i förevarande paragraf, som motsvarar art. 46.1., gäller förverkande av visst föremål. Av skäl som nyss anförts i anslutning till art. 45.2 har någon motsvarighet till art. 46.2 inte tagits upp i förslaget.

155

Denna paragraf, som har sin motsvarighet i 15 & promemorieförsla— get, innehåller i första punkten en bestämmelse om att svensk strafflag skall tillämpas vid bedömning av frågan vilket straff som är stadgat för eller kan följa på visst brott. En sådan bestämmelse är nödvändig för att domstolen vid tillämpning av vissa bestämmelser i RB i mål om verk— ställighet av utländsk brottmålsdom, t. ex. 1 kap. 3 & RB, inte skall be- höva tveka om vilket lands strafflag som skall vara avgörande i proces- suellt hänseende.

Är den ådömda påföljden böter, kan svensk domstol enligt 12 å andra stycket departementsförslaget inte ådöma svårare påföljd. I ett sådant fall bör RB:s bestämmelser för bötesmål tillämpas, även om enligt svensk lag kan följa fängelse på brottet. I andra punkten av förevarande paragraf har därför föreskrivits att i sådant fall svårare straff än böter inte i något fall skall anses kunna följa på brottet.

165

Denna paragraf motsvarar 16 % promemorieförslaget. I första stycket har i enlighet med vad som anförts i den allmänna motiver-ingen och i överensstämmelse med art. 37 andra punkten och art. 41 intagits en bestämmelse att RÅ kan själv pröva framställning om verkställighet och utfärda strafföreläggande, om framställningen endast avser böter eller förverkande. Strafföreläggande som meddelas för verk— ställighet av utländskt avgörande skall sålunda till skillnad från vad som

• Sida 121
•  Original

Prop. 1972: 98 121

gäller enligt 48 kap. 2 5 andra stycket RB kunna utfärdas för enbart för- verkande. Konventionen förutsätter nämligen att begäran om verkstäl- lighet kan avse enbart förverkande och det saknas anledning att i sådant fall inte ha tillgång till den smidiga form för handläggning av verkstäl- lighetsärenden som strafföreläggande utgör.

I förevarande lagrum har i departementsförslaget också tagits upp en bestämmelse om maximibelopp för strafföreläggande, vilken saknar motsvarighet i promemorieförslaget. Som högsta belopp har angetts de bötesbelopp som enligt 48 kap. 4å åB. jämförd med 25 kap. ?.ä BrB, högst kan åläggas genom strafföreläggande, dvs. 25 000 kronor eller, om påföljden avser flera brott, 30 000 kronor.

I andra stycket föreskrivs att för strafföreläggande, som utfärdas med stöd av första stycket, 48 kap. RB gäller i tillämpliga delar samt att 10 och 11 55, 12 5 andra och tredje styckena samt 13—15 åå departements- förslaget äger motsvarande tillämpning. Om RÅ själv skall pröva fram- ställning om verkställighet och utfärda strafföreläggande, prövas först om hinder mot verkställighet föreligger. Finner RÅ att verkställighet kan ske, bestämmer han sedan ny påföljd för brottet med tillämpning av angivna lagrum i lagförslaget. Att 48 kap. RB gäller endast ”i tillämp— liga delar” innebär bl. a. att RÅ inte skall anmana den dömde att er- känna gärningen, eftersom RÅ, på samma sätt som domstolen, när prövningen ankommer på domstol, har att beakta att skuldfrågan inte får omprövas.

I tredje stycket föreskrivs att RÅ, om strafföreläggandet inte god- känns, enligt 95 första stycket skall göra ansökan till rätten om dess prövning av framställningen om verkställighet. Bestämmelsen saknar motsvarighet i promemorieförslaget, som dock i sak torde vila på förut- sättningen at-t ett sådant förfarande skall tillämpas.

Tvångsåtgärder 17 5

I denna paragraf, som motsvarar l7 & promemorieförslaget, ges be- stämmelser om användningen av vissa tvångsmedel i ärende om verk- ställighet i Sverige av europeisk brottmålsdom.

Första stycket innehåller bestämmelser om anhällande, häktning och reseförbud. I allt väsentligt är dessa bestämmelser utformade i enlighet med föreskrifterna i art. "32 i konventionen. essa föreskrifter omfattar i likhet med promemorieförslaget inte institutet reseförbud. Det synes emellertid lämpligt att domstol i fall då anledning föreligger till anta- gande att ett reseförbud skulle vara en tillräckligt ingripande åtgärd har möjlighet att förordna därom i stället för häktning. Fråga om använd- ning av nu nämnda tvångsmedel kan inte i något fall aktualiseras förrän den stat i vilken brottmålsdomen har meddelats antingen gjort en for-

• Sida 122
•  Original

Prop. 197 2: 98 122

mell framställning enligt 8 5 första stycket om överflyttning av verkstäl- ligheten eller på diplomatisk väg har underrättat svenska regeringen om sin avsikt att inkomma med en sådan framställning.

I fråga om förutsättningarna för anhållande och häktning har i depar- tementsförslaget — delvis på föranledande av vissa uttalanden under re- missbehandlingen —— i förtydligande syfte skett vissa preciseringar, som saknar motsvarighet i promemorieförslaget. Någon saklig ändring är dock inte åsyftad. I anslutning till bestämmelsen i art. 32.1 (a) i konven- tionen har i departementsförslaget som huvudregel föreskrivits, att tvångsåtgärd av detta slag får tillgripas endast om enligt svensk lag kan följa fängelse i minst ett år på brott motsvarande den gärning som avses med den ådömda påföljden (24 kap. 1 % RB). En ytterligare förutsätt- ning är — liksom enligt promemorieförslaget _ att det skäligen kan befaras att den dömde avviker eller, när fråga är om utevarodom, un- danröjer bevis (art. 32.1 (b)). I överensstämmelse med vad som gäller enligt 24 kap. 2 & RB har vidare angetts, att anhållandc och häktning kan äga rum även vid lindrigare brott, dvs. brott på vilket inte kan följa svårare straff än fängelse understigande ett år eller böter, i fall då den dömde saknar hemvist i Sverige och det skäligen kan befaras att han genom att bege sig från landet undandrar sig påföljd.

Enligt departementsförslaget skall reseförbud kunna meddelas i fall då förutsättningar för häktning föreligger. Liksom 25 kap. l. & RB öpp— nar emellertid förevarande lagrum i förslaget generell möjlighet att meddela reseförbud även i fall då enligt svensk lag för motsvarande brott kan dömas till fängelse på kortare tid än ett år. Vid lindrigare brott kan reseförbud meddelas under samma förutsättningar som gäller i fråga om anhållande och häktning.

Att undanröjande av bevis kan utgöra häktningsskäl i fall då den dom som ligger till grund för framställningen om verkställighet utgör en ute- varodom men inte i andra fall beror på att verkställighet av utevarodom ibland skall föregås av en fullständig omprövning av det mål i vilket do- men har meddelats (19—22 %% departementsförslaget). I övriga fall be- gränsas prövningen till att avse påföljdsfrågan och man behöver då inte försäkra sig om att den dömde hindras från att undanröja bevis.

Beslut om anhållande meddelas av RÅ. Denne är också behörig att göra framställning till rätten om att den dömde skall häktas eller med— delas reseförbud. Enligt 37 & förslaget kan dock RÅ:s behörighet komma att delegeras till annan åklagare. Att märka är att enligt depar- tementsförslaget reseförbud kan meddelas endast av rätten, som givetvis också är ensam behörig att besluta om häktning.

I andra stycket första punkten av denna paragraf föreskrivs »- såvitt gäller anhållande och häktning i överensstämmelse med art. 33.1 i kon- ventionen _— att bestämmelserna i 24 kap. 3—24 åå resp. 25 kap. 2—- 9 55 RB skall äga motsvarande tillämpning i fråga om anhållande och

• Sida 123
•  Original

Prop. 1972: 98 123

häktning resp. reseförbud. Vad gäller anhållande innebär denna hänvis- ning bl. a. att efterlysning av den dömde kan komma i fråga (24: 6), att den anhållne omedelbart skall friges när häktningsskäl ej längre förelig- ger (24: 10) eller när tiden för ansökan om hans häktning har utgått utan att sådan ansökan gjorts (24: 12).

Av hänvisningen till 24 kap. RB följer vidare att verkställighet av be- slut om såväl anhållande om häktning skall ske i enlighet med lagen (1958: 213) om behandling av häktade och anhållna m. fl. under hän- synstagande till de särskilda föreskrifterna i 24 kap. "11 eller 22 _

Vid tillämpning i förevarande fall av 24 kap. 18 eller 19% eller 25 kap. 6 eller 7 % RB bör vad som där föreskrivs om tid för åtals väckande gälla tid för ansökan enligt 9 & förevarande lag.

Andra stycket (indi—doch tredje punkterna motsvarar art. 33.2 -i kon- ventionen. Utöver de skäl för omedelbar frigivning av anhållen eller häktad som skall beaktas till följd av huvudregelns hänvisning till be- stämmelserna i 24 kap. RB anges sålunda i andra punkten av föreva- rande stycke, att frihetsberövande här i landet på grund av beslut enligt första stycket om anhållandc eller häktning inte i något fall får fortgå under så lång tid att den dömde enbart härigenom, eller efter samman- räkning med den tid han på grund av det brott den aktuella europeiska brottmålsdomen avser tidigare utomlands har varit berövad friheten, kommer att hållas i förvar längre än som motsvarar tiden för den i do- men bestämda frihetsberövande påföljden (art. 33.2 (a)). För det fall att beslut om anhållande eller häktning meddelats innan den främmande staten gjort en formell framställning om verkställighet föreskrivs vidare i tredje punkten och i enlighet med art. 33.2 (b), att den dömde skall fri- ges inom 18 dagar, om sådan framställning inte föreligger före utgången av denna tid. Har häktning föregåtts av anhållande, räknas tidsfristen från dagen för frihetsberövandet på grund av anhållningsbeslutct.

18

"I./)

Denna paragraf, som motsvarar 18å promemorieförslaget, innehåller bestämmelser om möjlighet att, i avvaktan på att framställning om verk- ställighet behandlas och blir slutligt avgjord, förordna om beslag av egendom som förklarats förverkad genom den utländska domen. Mot- svarande regler i konventionen finns i art. 36. I överensstämmelse med där upptagna bestämmelser föreskrivs, att RÅ eller rätten kan förordna om beslag av egendom i den mån sådant beslut skulle ha kunnat med- delas om lagföringen för det aktuella brottet skett här i landet.

Vid tillämpning av denna bestämmelse skall inte ske någon prövning av huruvida de i 27 kap. lå RB angivna förutsättningarna för beslag föreligger. De skall anses omedelbart uppfyllda i kraft av det utländska beslutet om förverkande. Övriga i 27 kap. RB angivna förutsättningar för beslag måste däremot vara uppfyllda. Där intagna regler om förfa-

• Sida 124
•  Original

Prop. 1972: 98 124

randet och bestämmelser om beslagsförordnandets rättsverkan och verk- ställighet skall enligt den uttryckliga hänvisningen i förevarande para- graf till bestämmelserna i nämnda kapitel av RB äga motsvarande till— lämpning. Bestämmelserna i 27 kap. 3 och 9 %% RB torde helt sakna aktualitet i hithörande fall.

Vad i 27 kap. RB sägs om väckande av åtal kommer vid tillämpning av förevarande paragraf i departementsförslaget i stället att avse an— sökan om förhandling enligt 9 5 i förslaget.

Särskilda bestämmelser om utevarodom 19 ä

I denna paragrafs första punkt, som motsvarar 19 & promemorieför- slaget, anges att om framställning om verkställighet grundas på utevaro- dom som inte meddelats efter talan av den dömde, de på bestämmel- serna i konventionens del II, avdelning 3, grundade föreskrifterna i 20— 22 åå skall tillämpas.

Den i 45 andra stycket departementsförslaget givna definitionen på begreppet utevarodom —— varmed även avses s. k. ordonnance pénale — gäller oberoende av om det aktuella avgörandet meddelats av första in- stans eller av högre instans efter talan mot avgörande av lägre instans och i sistnämnda fall vare sig detta avgörande utgjort en utevarodom el— ler inte. I förevarande sammanhang görs dock undantag för utevarodom som meddelats efter talan av den dömde. Därmed avses i första hand fall då utevarodomen meddelats av högre instans med anledning av den dömdes talan (art. 21.3 (b)). Undantagsregeln avser emellertid även fall då den utländska statens rättsordning medger att samma instans efter särskild talan (opposition) kan ompröva ett tidigare avgörande samt den dömde begagnat sig av denna möjlighet med resultat att avgörandet fastställts eller att ny dom meddelats efter förhandling i den dömdes frånvaro (art. 21.3 (a)).

I andra punkten, som närmast motsvarar 21% tredje stycket första punkten promemorieförslaget, klargörs att RB:s regler om rättegången i brottmål i tillämpliga delar skall gälla i fråga om det förfarande och den handläggning som blir aktuell i fall då enligt första stycket de särskilda föreskrifterna i 20—22 $,? måste iakttagas. Undantag görs för de avvi— kelser från RB:s regler som direkt följer av nämnda paragrafer. Genom att ifrågavarande bestämmelser flyttas från 21% i promemorieförslaget till den paragraf som inleder avsnittet "särskilda bestämmelser om ute- varodom" kommer RB:s regler att bli tillämpliga beträffande även den del av förfarandet som äger rum innan domstolen tar upp en anförd op- position till prövning. Därav följer bl. a. att bestämmelserna om återstäl- lande av försutten tid i 58 kap. RB kan bli tillämpliga när den dömde ej

• Sida 125
•  Original

Prop. 1972: 98 125

anfört opposition inom föreskriven tid (20 :S). Hänvisningen till RB kommer vidare att omfatta domstolens prövning och beslut i avvisnings- frågor (21 å andra stycket).

20å

Denna paragraf motsvarar 20 & promemorieförslaget. Första stycket innehåller bestämmelser om förfarandet, sedan fram- ställning om verkställighet av utevarodom efter Kungl. Maj:ts prövning har överlämnats till RÅ enligt 8 &. I överensstämmelse med föreskrif- terna i art. 23 i konventionen anges till en början att utevarodomen skall delges den dömde samt att han i samband därmed skall upplysas om att han genom särskild talan (opposition) inom 30 dagar från delgivningen kan få utevarodomen omprövad. I departementsförslaget har i enlighet med konventionstextens lydelse angetts att delgivningen skall ske med den dömde personligen.

I artikel 23 i konventionen finns ett flertal föreskrifter om delgiv- ningshandlingarnas innehåll. Häremot svarande svenska bestämmelser synes lämpligen böra meddelas genom tillämpningsföreskrifter till lagen. Enligt art. 29 i konventionen får utebliven opposition till följd att den aktuella domen skall anses ha meddelats efter den dömdes hörande, dvs. att domen ej längre skall betraktas som en utevarodom. I enlighet här- med föreskrivs i sista punkten av förevarande lagrum, att bestämmel- serna i 9—16 åå departementsförslaget skall tillämpas, om den dömde ej anför opposition inom föreskriven tid. I praktiken innebär detta, att RÅ antingen gör en ansökan hos rätten om dess prövning av framställningen eller med stöd av 16å själv företar motsvarande prövning och, om denna utfaller positivt, bestämmer ny påföljd samt utfärdar strafföreläg— gande.

Åtalsrättskommittén har i sitt remissyttrande påpekat att det i föreva- rande sammanhang finns anledning att särskilt uppmärksamma det be- hov av information som den nya lagen och dess tillämpning kommer att skapa. Kommittén förutsätter att de enskilda personer som kommer att beröras av förfarandet ofta är utlänningar. Det är från rättssäkerhets- synpunkt betydelsefullt att den som berörs av ett igångsatt förfarande verkligen får klart för sig vad detta kan innebära för honom och vilka möjligheter han har att försvara sina egna intressen. Kommittén förut- sätter att nu anförda synpunkter bör kunna tillgodoses genom att tydliga anvisningar och blanketter kommer att ingå i delgivningsförsändelserna. För egen del kan jag i allt väsentligt ansluta mig till dessa synpunkter, som lämpligen bör beaktas vid utformningen av tillämpningsförcskrifter till den nya lagen. Kommitténs önskemål blir i viss mån tillgodosedda också genom de bestämmelser om rätt för den dömde att i hithörande ärenden få juridiskt biträde på det allmännas bekostnad som jag kom- mer att föreslå (27 & departementsförslaget).

• Sida 126
•  Original

Prop. 1972: 98 126

I andra stycket ges föreskrifter om den fortsatta handläggningen i fall då den dömde har anfört opposition inom föreskriven tid efter delgiv- ningen. 1 överensstämmelse med vad som föreskrivs i art. 24.1 i konven- tionen anges därvid i första punkten, att RÅ skall överlämna handling- arna i ärendet till utrikesdepartementet för vidare befordran till den främmande staten, om den dömde har begärt att hans talan skall prövas av behörig domstol i den staten. I motsatt fall, dvs. när han direkt yrkat att svensk domstol skall pröva hans talan eller när han inte har framställt något önskemål beträffande forum, skall RÅ enligt andra punkten göra ansökan hos rätten om förhandling för prövning av op- positionen.

21%

Denna paragraf, som motsvarar 21 % promemorieförslaget och art. 26 i konventionen, innehåller närmare föreskrifter om rättens handläggning av RÅzs ansökan om prövning av anförd opposition.

I första stycket föreskrivs i överensstämmelse med art. 26.1 att den dömde skall kallas till förhandling inför rätten. Om den kallade inte medger annat, får sådan förhandling inte hållas tidigare än på den tju- goandra dagen efter delgivningsdagen.

Andra stycket motsvarar art. 26.2 i konventionen. Där föreskrivs, att domstolen skall förklara oppositionen ”utan laga verkan”, om den dömde uteblir från förhandlingen, samt att i fall då annat hinder förelig- ger, t. ex. om återkallelse sker eller närmare utredning visar att den ak- tuella domen inte kan betecknas som en utevarodom, domstolen skall förklara "att oppositionen ej kan upptagas till prövning”. I båda dessa fall skall enligt förevarande stycke rätten meddela avvisningsbeslut. I sak torde detta överensstämma med vad konventionen föreskriver. Följ- den av ett beslut om avvisning blir att saken behandlas som om talan om opposition aldrig förts, dvs. att domen anses meddelad efter den dömdes hörande och således kan verkställas enligt bestämmelserna för vanliga domar.

Tredje stycket innehåller bestämmelser som blir tillämpliga när rätten tar upp en oppositionstalan till prövning. Huvudregeln är, att det ak- tuella målet i sådant fall i sin helhet skall sakligt prövas enligt svensk lag, dvs. med tillämpning av svensk strafflagstiftning. Av 19% andra stycket departementsförslaget — som motsvarar 21 & tredje stycket första punkten promemorieförslaget — framgår vidare att RB:s bestäm— melser om rättegången i brottmål därvid skall gälla i tillämpliga delar.

Genom en särskild föreskrift i första punkten klargörs att jurisdik- tions— och åtalsreglerna i 2 kap. BrB liksom åtalspreskriptionsreglcrna i 35 kap. 1—4 och 6 55 samma balk inte skall utgöra hinder mot den omprövning av målet som sålunda skall äga rum när en anförd oppo-

• Sida 127
•  Original

Prop. 1972: 98 127

sition inte har avvisats. Utevarodomen skall i dessa fall enligt konven— tionen anses vara ”utan laga verkan” (art. 26.3).

En av konventionens huvudprinciper är kravet på dubbel straffbarhet (art. 4), dvs. att gärning för vilken påföljd ådömts i den anmodande sta- ten måste utgöra ett straffbart brott också enligt lagen i den anmodade staten. Denna princip gäller även i här förevarande fall. Om det vid omprövningen visar sig att den aktuella gärningen inte är straffbar en- ligt svensk lag, kan och skall gärningsmannen frikännas. Av bestäm- melsen i art. 26.3 i konventionen följer att frågan huruvida gärningen är straffbar enligt svensk lag skall bedömas som om den begåtts i Sve- rige. Därför har i andra punkten tagits upp föreskrift att vid pröv- ning av frågan om ansvar för gärningen enligt svensk lag den eller de aktuella gärningarna skall bedömas som om de hade begåtts här i landet. Med ”svensk lag” avses här de materiella bestämmel— serna i svensk strafflagstiftning. Att gärningen vid ansvarsprövningen skall bedömas som om den begåtts i Sverige innebär således inte att det krav på dubbel straffbarhet som enligt mitt förslag införs i 2 kap. 2 & BrB, cfterges. Gärningen måste med andra ord ha varit straffbar enligt lagen på den faktiska gärningsorten. Den prövning som har skett i den anmodande staten av frågan om åtalspreskription måste också respekte- ras (konventionen art. 26.3).

Det föreligger inget hinder mot att den svenska domstolen, om den vid sin prövning av gärning som avses med den aktuella utevarodo- men finner att ansvar skall ådömas, bestämmer en strängare påföljd än den som ålagts av den utländska domstolen.

I tredje punkten av andra stycket föreskrivs slutligen, att åtgärd för väckande av åtal eller förundersökning som vidtagits i den stat där ute- varodomen meddelats Skall tillerkännas verkan som om åtgärden hade vidtagits i Sverige. Om en sådan åtgärd inte har samma verkningar i den främmande staten som i Sverige, skall enligt fjärde punkten den främ- mande statens regler vara normerande (art. 26.4).

22%

Denna paragraf, som motsvarar 225, promemorieförslaget, innehåller bestämmelser om de situationer som kan uppkomma då den dömde be- gärt att hans opposition skall prövas av behörig domstol i den stat där utevarodomen meddelats och RÅ med anledning därav enligt 20 å andra stycket departementsförslaget har överlämnat handlingarna i ärendet till utrikesdepartementet för vidare befordran till denna stat. För fall då dessa åtgärder leder till att den dömdes oppositionstalan blir materiellt prövad, föreskrivs i överensstämmelse med art. 25.3 att framställningen om verkställighet här i landet förfaller, dvs. blir utan laga verkan. För det fall att domstolen i den anmodande staten meddelar beslut som innebär att den dömdes oppositionstalan avvisas föreskrivs att fram-

• Sida 128
•  Original

Prop. 1972: 98 128

ställningen, sedan avvisningsbeslutct vunnit laga kraft, skall prövas enligt 9—16 åå, dvs. i den ordning som gäller i fråga om dom med- delad efter den dömdes hörande (art. 25.2).

Övriga bestämmelser 23 5

Denna paragraf motsvarar 23 & promemorieförslaget. Första stycket innehåller motsvarighet till den s.k. specialitetsregeln i konventionens art. 9, vilken i sin tur har utformats efter förebild av motsvarande bestämmelser i art. 17 i 1957 års europeiska utlämnings- konvention. Avsikten med förevarande konventionsbestämmelse är i hu- vudsak att skydda den som för verkställighet av brottspåföljd genom myndighets försorg överförs från en stat till en annan från risken att till följd härav bli åtalad eller dömd för eller på nytt berövad sin frihet med anledning av annan tidigare begången brottslig gärning. Förbudet mot sådana åtgärder avser inte bara lagföring och beslut om anhållande eller häktning och åtgärd för verkställighet av t. ex. ådömt fängelse utan gäller enligt art. 9.1 i princip varje inskränkning i den personliga fri- heten som föranleds av ett tidigare brott. Bestämmelsen utgör emeller- tid inte hinder mot att ett omhändertagande som innebär frihetsberövan- de kan få genomföras — t. ex. för vård på mentalsjukhus — när helt andra omständigheter än den dömdes föregående brottslighet motiverar en sådan åtgärd.

I överensstämmelse med de i art. 9.1 (a) och (b) angivna undantagen från huvudregeln föreskrivs vidare i första stycket, att hinder inte före- ligger mot åtgärder av här ifrågavarande slag, när behörig myndighet i den stat från vilken den dömde överförts har lämnat sitt samtycke till det aktuella inskridandet. Förbudet gäller inte heller om den dömde haft möjlighet att lämna landet under 45 dagar men antingen inte har gjort det eller efter företagen utresa från Sverige återvänt hit av fri vilja.

I andra stycket ges föreskrifter om ytterligare undantag från huvudre- geln i första stycket. Det är här fråga om åtgärder som behövs för att verkställa beslut om att avlägsna vederbörande från svenskt område med stöd av utlänningslagstiftningen eller beslut som är nödvändiga för att avbryta enligt svensk lag förestående åtalspreskription. Ifrågavarande bestämmelser grundar sig på art. 9.2.

245

I denna paragraf, som motsvarar 24% promemorieförslaget, ges vissa närmare föreskrifter om verkställighet av sådan påföljd som svensk domstol eller myndighet bestämt enligt 11—16 åå.

Enligt art. 10.1 i konventionen skall verkställigheten i den anmodade staten regleras enligt den statens lag. Sistnämnda stat skall vidare vara

• Sida 129
•  Original

Prop. 1972: 98 129

ensam behörig att meddela beslut som rör denna verkställighet, t. ex. be- slut om villkorlig frigivning.

Som jag har anfört vid 11% skall i" enlighet härmed för dom som meddelats av domstol och för godkänt strafföreläggande som utfärdats enligt 11—16 55 gälla — i den mån annat inte har föreskrivits i före- varande lag — samma verkställighetsregler som normalt är knutna till dom i brottmål resp. strafföreläggande.

Dessa huvudprinciper kommer till uttryck i första stycket genom föreskriften att påföljd som bestämts enligt 11—16 55 skall verkställas enligt de regler som gäller om verkställighet av påföljd som ådömts ge- nom svensk domstols lagakraftägande dom i brottmål. Härigenom klar- görs att bl. a. lagen (1.964: 541) om behandling i fångvårdsanstalt, lagen (1964: 168) om verkställighet av bötesstraff eller kungörelsen (1964: 632) med vissa bestämmelser om vård i frihet av den som dömts till påföljd för brott skall tillämpas.

I andra stycket ges bestämmelser om att verkställighet som pågår här i landet till följd av svensk domstols eller myndighets avgörande enligt 1'l—16 %% omedelbart skall upphöra med anledning av underrättelse om vissa beslut eller åtgärder i den stat där den europeiska brottmålsdomen meddelats. Bestämmelserna har utformats i överensstämmelse med första punkten i art. 12.1 i konventionen. Där nämns bl. a. det fall att den dömde har beviljats nåd i den dömande staten. Med anledning härav förtjänar anmärkas att detta inte innebär att användningen av nådeinsti- tut är exklusivt förbehållen den anmodande staten. Av art; 10.3 fram- går, att även den anmodade staten kan utöva rätten att ge amnesti eller nåd. Däremot får endast den anmodande staten besluta om ny prövning av den ursprungliga domen (art. 10.2). Detta torde dock inte utgöra hin- der mot att bestämmelserna i RB om särskilda rättsmedel tillämpas be— träffande avgörande varigenom svensk domstol eller annan myndighet har bestämt påföljd enligt 11—16 55.

Tredje stycket innehåller särskilda verkställighetsregler för böter. Där upptagna bestämmelser har utformats i överensstämmelse med föreskrif- terna i art. 12.1 andra punkten och art. 45.3.

Verkställighet i Sverige av annan utländsk brottmålsdom 25 %

Denna paragraf gäller verkställighet av påföljd som ådömts i främ- mande stat vilken inte har tillträtt den europeiska brottmålsdomskon- ventionen. Paragrafen motsvarar 25 % promemorieförslaget. '

För att påföljd som har ådömts genom sådan utländsk brottmålsdom skall kunna verkställas här i landet krävs, antingen att den omfattas av sådan överenskommelse om samverkan på förevarande område som Sverige har ingått med den stat i vilken domen har meddelats (1 & jäm—

5 Riksdagen 1972. ] saml. Nr 98

• Sida 130
•  Original

Prop. 1972: 98 . _ 130

förd med 25 andra stycket), eller att Kungl. Maj:t har förordnat för visst fall att påföljd som i en främmande stat har ådömts svensk med— borgare eller utlänning med hemvist i Sverige skall verkställas här i lan- det (3 g). I praktiken kommer givetvis sådant förordnande att meddelas först sedan enighet har uppnåtts med vederbörande myndigheter i den främmande staten att verkställigheten skall överflyttas till Sverige.

Av vad som har anförts i den allmänna motiveringen och vid Zå framgår, att överenskommelser med icke-konventionsstater kan antagas nära ansluta till den europeiska konventionen. I sådant fall kan de i 2 & andra stycket avsedda bestämmelserna om förfarandet vid prövning av fråga om verkställighet i Sverige ges formen av hänvisningar till alla el- ler vissa av bestämmelserna i föregående avsnitt av lagen (5—24 åå). För fall åter då Kungl. Maj:ts förordnande inte innefattar en hänvisning till samtliga bestämmelser i 245 behövs en regel av innebörd att en i den främmande staten ådömd påföljd i vcrkställighctshänscende skall anses motsvara påföljd som har ådömts genom svensk domstols laga- kraftägande dom i brottmål. Bestämmelser av denna innebörd ges i första stycket.

En genom utländsk brottmålsdom ådömd påföljd kan tänkas avvika från det svenska påföljdssystemet i fråga om både art och svårhets- grad. Om enligt Kungl. Maj:ts förordnande sådan påföljd skall verkstäl- las här utan att svensk domstol eller myndighet bestämmer ny påföljd —— vilket normalt torde ifrågakomma bara när förordnande har medde- lats med stöd av 3 5 — får enligt andra stycket verkställighet äga rum i Sverige utan hinder av att påföljden är strängare än den som enligt svensk lag kunnat följa på brottet eller brotten (första punkten). Böter får verkställas, även om bötesbeloppet är högre än det högsta (samman- lagda) bötesbelopp som hade kunnat ådömas enligt svensk lag (andra punkten). Slutligen föreskrivs, att om den ådömda påföljden innebär fri- hetsberövande, bestämmelserna i svensk lag om verkställighet av påföljd av närmast motsvarande art skall tillämpas. Med utgångspunkt i den främmande statens påföljdsregler får alltså göras en bedömning huru- vida den ådömda påföljden närmast skall anses motsvara fängelse, ung- domsfängclse eller internering eller eventuellt innefattar sådan anstalts- behandling varmed enligt svensk lag skyddstillsyn kan förbindas. I de sannolikt sällsynta fall då fråga uppkommer om verkställighet av fri- hetsberövande påföljd som består i överlämnande till särskild vård får verkställigheten ske i den svenska vårdform som närmast motsvarar den ådömda påföljden i den främmande staten. Hänvisningen till svenska verkställighetsregler innefattar även reglerna om villkorlig frigivning. Våra nåderegler är givetvis tillämpliga också i hithörande fall.

I tredje stycket ges en allmän föreskrift om att verkställighet här i landet inte får ske på sådant sätt att påföljden därigenom blir att anse som strängare, dvs. mera kännbar för den dömde, än den påföljd som

• Sida 131
•  Original

har ådömts i den främmande staten (första punkten), Denna föreskrift får aktualitet endast i de sannolikt sällsynta fall då den utländska domen avser en typ av frihetsberövande påföljd som rent allmänt sett framstår som mindre ingripande i den dömdes personliga frihet än motsvarande påföljd enligt svensk lag eller när verkställighetsreglerna i den främ- mande staten i något avseende medger större förmåner eller lättnader än som här i landet tillkommer den som undergår motsvarande påföljd. De i andra punkten upptagna bestämmelserna om avräkning har för kon- ventionsfallens del sin motsvarigheti 13 %.

Verkställighet utomlands av svensk brottmålsdom

Allmänna bestämmelser

I fråga om bestämmelserna i 26—34 55 gäller att de i princip är ge- nerellt tillämpliga och således gäller, oavsett om den stat hos vilken fram- ställning om verkställighet görs har tillträtt den europeiska brottmåls- domskonventionen eller inte. De på konventionen grundade särskilda bestämmelser om s.k. opposition mot utevarodom som har upptagits i 30—32 åå får givetvis inte aktualitet i förhållande till icke-konventions- stat i vidare mån än överenskommelse mcd sådan stat innehåller mot- svarande föreskrifter.

265

I denna paragraf regleras frågan vilken svensk myndighet som i fall då förordnande har meddelats enligt 1 eller 3 % skall ta initiativ till verk- ställighet i främmande stat av här i landet ådömd eller ålagd brottspå- följd.

l enlighet med vad som har föreslagits i den allmänna motiveringen ankommer det enligt första stycket av förevarande paragraf i första hand på kriminalvårdsstyrelsen att bestämma huruvida i ett enskilt fall som omfattas av förordnande enligt 15 framställning skall göras om verkställighet i främmande stat av sådan påföljd. När det gäller verk-- ställighet av böter eller förverkande har Kungl. Maj:t — av skäl som har utvecklats i den allmänna motiveringen — getts möjlighet att be- myndiga annan myndighet att pröva.verkställighetsfrågan. Framställ- ning om verkställighet kan göras i fråga om frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande, oavsett om påföljden eller förverkandet be- stämts genom dom i brottmål eller genom godkänt strafföreläggande el- ler godkänt föreläggande av ordningsbot. Vidare ges i första stycket en generell-bestämmelse om att framställning i vissa fall överhuvud taget inte får göras. Det gäller fall då det kan antagas att det i den främ- mande staten föreligger hinder mot verkställighet på skäl motsvarande dem som anges i 5 5 andra stycket departementsförslaget. Dessa bestäm- melser motsvarar 26 å andra stycket promemorieförslaget.

• Sida 132
•  Original

Andra stycket, som saknar motsvarighet i promemorieförslaget, inne- håller de särskilda villkor för framställning om överflyttning av verk- ställighet av frihetsberövande påföljd som enligt vad jag har förordat i den allmänna motiveringen skall gälla i vissa fall. Sålunda anges att framställning om verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd som har ådömts svensk medborgare inte får göras utan dennes sam- tycke, att den centrala utlänningsmyndigheten skall höras i vissa fall och att Kungl. Maj:t skall pröva framställning som avser annan än svensk medborgare, om det är fråga om frihetsberövande påföljd och den dömde inte samtycker till att påföljden verkställs i den främmande sta- ten samt invandrarverket avstyrker överflyttning av verkställighet.

I tredje stycket har av skäl som jag har utvecklat i den allmänna mo— tiveringen tagits upp bestämmelse av innebörd att det skall ankomma på kriminalvårdsstyrelsen att i fall då Kungl. Maj:t med stöd av 35 har förordnat att i visst fall här i landet ådömd påföljd får verkställas i en främmande stat ombesörja att formell framställning om verkställighet görs i vederbörande stat. Bestämmelser om förfarandet när sådan fram- ställning skall göras återfinns i 28 & departementsförslaget.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen är det inte lämpligt eller ens möjligt att ange mer detaljerade riktlinjer för i vilka fall verk- ställighet av påföljd bör flyttas från Sverige till främmande stat. Jag vill emellertid här anföra några allmänt vägledande synpunkter.

Frågor om överflyttande av verkställighet av frihetsberövande påföljd bör avgöras med utgångspunkt i kriminalpolitiska överväganden av individualpreventiv karaktär. Överflyttning bör ifrågakomma endast om det kan antas att verkställighet i främmande stat erbjuder bättre möjlig- heter -till den dömdes återanpassning. Så torde bara i sällsynta undan— tagsfall vara fallet när den dömde sedan längre tid har hemvist i Sve- rige. Inte sällan kan denna förutsättning däremot antas föreligga i fråga om utländsk medborgare med hemvist i främmande stat. Språksvårig— heter kan i sådana fall ofta utgöra allvarliga hinder mot en konstruktiv behandling av den dömde inom den svenska kriminalvårdens ram.. Anpassningssvårigheter kan också ha sin grund i skillnader i fråga om lcvnadsvillkoren i Sverige och i den. dömdes hemland, t. ex. i fråga om klimat, arbetsmiljö, religionstillhörighet etc. Sådana förhållanden får givetvis särskild betydelse när den dömde är hemmahörande i ett av- lägset land med ett kulturmönstcr som påtagligt avviker från det svenska. Av stor betydelse är självfallet den dömdes konkreta sociala situation vid tiden för prövningen av frågan om överflyttning av verk- ställighet, dvs. vilken anknytning han har till Sverige resp. den främ- mande stat som kan vara aktuell. Hans familje-, bostads— och arbets- förhållanden måste härvid tillmätas stor betydelse. Viktigt är också att det sker en bedömning av hur den sociala situationen kommer att te sig här i landet vid en framtida frigivning. Denna situation påverkas givet-

• Sida 133
•  Original

Prop. 1972: 98 133

vis starkt av huruvida det föreligger ett beslut om den dömdes avlägs— nande ur riket och detta kan antagas vara vcrkställbart.

De synpunkter som vid ett övervägande av förhållanden avnu nämnd att kan tala mot att påföljden verkställs i Sverige måste vägas mot syn- punkter som i enskilda fall kan anföras mot att verkställigheten över- flyttas till den främmande staten. Hur stor vikt som skall tillmätas sådana mothänsyn — vilka kan vara betingade t. ex. av särskilda förhållanden inom kriminalvården i det främmande landet —- blir bl. a. beroende av hur stark anknytning den dömde har till Sverige resp. det andra landet. Men också omständigheterna kring det brott för vilket han dömts kan vara av betydelse.

i allmänhet torde det inte bli aktuellt att överflytta verkställighet till annat land än den dömdes hemland, dvs. den stat där han är medbor- gare eller där han sedan längre tid har stadigvarande hemvist. l undan- tagsfall kan det dock tänkas att verkställighet bör ske i annan stat, t. ex. om den dömde av politiska skäl inte kan överföras till hemlandet men har starkare anknytning till en tredje stat än till Sverige och denna stat är beredd att ta emot honom för verkställighet.

Det säger sig självt att den dömdes egen inställning i frågan måste till- mätas stor betydelse. Om han är utlänning och själv har begärt över- flyttning av verkställigheten till sitt hemland, synes framställning regel— mässigt böra göras, under förutsättning att det finns utsikter att fram- ställningen bifalles. Detsamma gäller i princip i fall då initiativet visser- ligen inte har tagits av den dömde men denne samtycker. I ett sådant fall måste dock särskilt noggrant klarläggas att den dömde rätt uppfattat innebörden av att verkställigheten överflyttas.

Om den dömde befinner sig på fri fot i land där verkställighet enligt tillämplig överenskommelse kan ske, föreligger, som också kriminal- vårdsstyrelsen har uttalat, regelmässigt en presumtion för att framställ- ning om verkställighet i den 'statcn bör göras. Det hindrar inte att det också i sådana fall bör ske en saklig prövning. om den dömde motsätter sig åtgärden.

Jag delar i princip också kriminalvårdsstyrelsens uppfattning att framställning om överflyttning i fall då den dömde befinner sig på fri fot i Sverige bör göras endast om den dömde själv begär det eller åt— minstone samtycker till åtgärden eller det föreligger särskilt starka skäl för överflyttning. Liksom i andra fall är det givetvis en förutsättning att man kan vänta sig ett bifall till framställningen från den andra statens sida.

Som kriminalvårdsstyrelsen har anfört torde det med hänsyn till den tidsutdräkt man får räkna med innan ett verkställighetsärende blivit slutligt avgjort knappast komma i fråga att begära överflyttning av verk- ställighet av kortvarigt frihetsstraff, som den dömde redan har börjat avtjäna i Sverige. Över huvud taget synes frågan om överflyttning böra

• Sida 134
•  Original

Prop. 1972: 98 134

tas upp på ett så tidigt stadium som möjlig-t och' komma till stånd endast om det vid tiden för överflyttningen återstår en betydande del av på— följdstiden eller i varje fall så lång verkställighetstid att en överflyttning framstår som meningsfull från kriminalpolitiska synpunkter.

Till den av kriminalvårdsstyrelsen berörda frågan om förfarandet för överförande av den dömde till den främmande staten återkommer jag vid 33 & departementsförslaget.

Frågor om överflyttning av verkställighet av böter eller förverkande bör avgöras endast utifrån effektivitetssynpunkter. Om försök att verk- ställa påföljden i Sverige har misslyckats eller "det finns grundad anled- ning antaga att ett sådant försök inte skulle vara framgångsrikt och om det samtidigt kan antas att verkställighet kan ske i främmande stat där den dömde uppehåller sig eller har tillgångar, bör framställning om verkställighet i den staten göras. Ett villkor är självfallet att förutsätt- ningar för sådan verkställighet föreligger enligt en ingången överens- kommelse med den staten. Såvitt gäller stat som har tillträtt brottmåls- domskonventionen innebär detta i praktiken att framställning kan göras endast om antingen den dömde har hemvist -i den staten eller denna stat är hans ursprungliga hemland och staten går med på att svara för verkställigheten. Detsamma torde komma att gälla enligt de särskilda verkställighetsövercnskommelser som Sverige kan komma att ingå med icke-konventionsstater.

275

1 förevarande paragraf av departementsförslaget har tagits upp de av mig i den allmänna motiveringen förordade föreskrifterna om möjlighet att i vissa fall förordna biträde åt den dömde i ärende om överflyttning av verkställighet till främmande stat och tillerkänna biträdet arvode och kostnadsersättning av allmänna medel. Statsverkets kostnader för ar— vode och ersättning av sådant biträde synes kunna bestridas från det un— der andra huvudtiteln uppförda anslaget till ersättning åt domare, vitt- nen och parter. Utgifterna skall enligt paragrafen stanna på statsverket.

Här angivna bestämmelser om biträde åt den dömde gäller såväl i fall då frågan om överflyttning av verkställigheten prövas av kriminalvårds- styrelsen enligt 26 5 första stycket som i fall då fråga om meddelande av förordnande enligt 3 % uppkommer hos Kungl. Maj:t. 1 förstnämnda fall ankommer det på kriminalvårdsstyrelsen att förordna biträde och att be- sluta i ersättningsfrågan. I ärende hos Kungl. Maj:t om förordnande en- ligt 3 % skall beslut i dessa frågor i stället meddelas av Kungl. Maj:t.

28

ff./2 I denna paragraf har tagits upp motsvarighet till föreskriften i 265 promemorieförslaget, att framställning om verkställighet i främmande stat skall överlämnas till utrikesdepartementet för vidare befordran till

• Sida 135
•  Original

Prop. 1972: 98 : 135

den främmande staten. Det torde få ankomma på utrikesdepartementet att avgöra vilka övriga handlingar i ärendet som bör åtfölja framställ- ningen och att sörja för översättning av handlingarna.

295

Denna paragraf, som motsvarar 27 & promemorieförslaget, innehåller vissa regler om verkan här i landet av att framställning görs om verk- ställighet i främmande stat av här ålagd brottspåföljd.

Enligt första stycket, som motsvarar art. 11.1 i konventionen, får verkställighet inte påbörjas här i landet sedan framställning gjorts om att påföljden skall verkställas i annan stat. Om verkställighet redan har börjat när framställningen görs, får den dock fortsätta. Är den dömde häktad och är det fråga om frihetsberövande.påföljd, får verkställighet av sådan påföljd påbörjas utan hinder av att framställning har gjorts om verkställighet av påföljden i främmande stat.

I andra stycket regleras de övriga fall då här i landet ådömd påföljd skall verkställas här, trots att framställning har gjorts om verkställighet i främmande stat. Bestämmelsen motsvarar art. 11.2 i konventionen. Om framställning om verkställighet i främmande stat återkallas innan den främmande staten har meddelat att den avser att ta upp framställningen till slutlig prövning, skall verkställighet äga rum i Sverige. Med slutlig prövning avses sådan prövning som enligt art. 37 skall ske inför domstol eller annan i nämnda artikel avsedd myndighet. Verkställighet i Sverige skall också äga rum när den främmande staten avslår framställningen eller meddelar att den avstår från att verkställa påföljden eller meddelar att verkställighet inte kan äga rum i den staten.

Enligt art. 11.2 medför-visserligen avsägelse att verkställigheten åter- går till den anmodande staten endast om den staten samtycker. Det har emellertid synts rimligt att ett meddelande från den anmodade staten att den vill avsäga sig verkställighet automatiskt bör föranleda att Sverige återtar verkställigheten. Det kan nämligen inte under några förhållan— den vara i den dömdes intresse att man framtvingar verkställighet i en stat som har deklarerat att den inte vill verkställa påföljden.

Att verkställigheten skall återgå till Sverige om den inte kan äga rum i den främmande staten är självklart. Det förtjänar framhållas att i ett så— dant fall den främmande staten enligt art. 11.2 (b) är skyldig att avstå från verkställighet, om en begäran härom görs från svensk sida.

Särskilda bestämmelser om utevarodom 30 &

Denna paragraf har sin motsvarighet i 28 & promemorieförslaget. Konventionen innehåller i art. 25 vissa bestämmelser om förfarandet när framställning om verkställighet av utevarodom har gjorts och den

• Sida 136
•  Original

Prop. 1972: 98 136

dömde anför opposition samt begär att oppositionen skall prövas i den dömande (anmodande) staten. I förevarande paragraf har tagits upp häremot svarande bestämmelser för det fall att framställning har gjorts enligt 26 5 om verkställighet i annan konventionsstat av svensk utevaro- dom — varmed enligt 45 andra stycket avses även strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot —— och den dömde har anfört opposi- tion samt begärt att oppositionen skall prövas vid svensk domstol.

I sådant fall skall enligt. första stycket första punkten av denna para- graf RÅ göra ansökan hos rätten om förhandling för prövning av den dömdes talan. I fråga om förhandlingen vid rätten gäller enligt andra punkten bestämmelserna i 21 % första stycket och andra stycket första punkten.

Avvisas oppositionen, skall enligt andra stycket behörig myndighet i den främmande staten underrättas därom genom utrikesdepartementets försorg, sedan avvisningsbeslutct har vunnit laga kraft.

I tredje stycket meddelas bestämmelser för det fall att domstolen upp- tar oppositionen till saklig prövning. Domstolen skall i sådant fall un— danröja utevarodomen och på nytt pröva frågan om ansvar för den gär- ning som avses med denna dom. Framställningen om verkställighet i den främmande staten förfaller automatiskt. Rörande sakens handlägg- ning inför domstolen gäller Rst bestämmelser om rättegången i brott- mål. Prövningen skall alltså äga rum vid huvudförhandling. Om dom- stolen fäller den tilltalade till ansvar och på nytt ådömer honom påföljd, kan givetvis frågan om verkställighet av denna påföljd i främmande stat aktualiseras på nytt. Den frågan får emellertid då bli föremål för en helt ny prövning enligt 26 %.

Förevarande paragraf är omedelbart tillämplig endast i de fall då framställning har gjorts om verkställighet av svensk utevarodom i annan konventionsstat. Detta framgår av hänvisningen i första stycket till ”för- ordnande som avses i 25 första stycket”. Ingenting hindrar dock att Kungl. Maj:t i samband med förordnande enligt 12% andra stycket med anledning av överenskommelse med icke-konventionsstat gör paragrafen tillämplig också i förhållande till sådan stat, därest överenskommelsen innehåller mot art. 25 i konventionen svarande bestämmelser om uteva- rodomar.

315

Denna paragraf motsvarar 29 & promemorieförslaget. Om Sverige har begärt eller förklarat sig ämna begära verkställighet i annan konventionsstat av här i landet ådömd påföljd, kan enligt art. 32 i konventionen den dömde anhållas eller häktas i den främmande staten. Gäller framställningen en utevarodom (inkl. strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot) kan den dömde anföra opposition och be-

• Sida 137
•  Original

Prop. 1972: 98 ' 137

gära att denna skall prövas i Sverige. I så fall skall han enligt art. 34.1 överföras till Sverige för att närvara vid sådan förhandling för den prövning av hans talan som avses i 30 & departementsförslaget.

Enligt art. 34.2 måste i sådant fall den dömde friges senast när han till följd av tvångsåtgärder har varit berövad friheten här i landet-eller i den främmande staten under en sammanlagd tid motsvarande den tid som i utevarodomen bestämts för frihetsberövande påföljd.

I denna paragraf har upptagits en på nu angivna föreskrifter i konventionen grundad bestämmelse. Denna skiljer sig från promemorie— förslaget därigenom att i förevarande paragraf har angetts att den dömde skall anses som anhållen i Sverige från den tidpunkt då han an- länder hit, om han då är anhållen eller häktad genom ett utländskt be- slut. Det föreskrivs vidare att i fråga om hans frihetsberövande därefter gäller de allmänna reglerna om anhållande och häktning i 24 kap. RB. För det fall att utevarodomen (föreläggandet) avser endast böter innebär bestämmelsen att den dömde i allmänhet skall friges omedelbart efter det att han har överförts från den främmande staten. Det torde emeller- tid bara undantagsvis bli aktuellt för den främmande staten att i sådant fall ingripa med tvångsåtgärd som innebär frihetsberövande.

Bestämmelsen i art. 34.2 att frihetsberövandet skall upphöra också i fall då ”den anmodande staten ej gör framställning om verkställighet av ny dom” torde inte kräva någon särskild motsvarighet i svensk lag. Om nämligen oppositionen prövas och leder till att påföljd ådöms genom ny dom, kommer antingen den dömde att friges omedelbart i samband med domen eller också förordnande att meddelas att han i häkte skall avbida att domen vinner laga kraft. I det senare fallet verkställs domen omedel- bart när domen vinner laga kraft, vilket i sin tur innebär att frihetsberö- vandet på grund av tidigare beslut om tvångsåtgärd upphör.

I likhet med vad som gäller i fråga om 30 5 kan förevarande paragraf genom Kungl. Maj:ts förordnande med anledning av överenskommelse med icke-konventionsstat bli tillämplig också i förhållande till sådan stat.

325

Denna paragraf. som har sin motsvarighet i 305 promemorieförsla- get, innehåller en s.k. spccialitetsregel till skydd för den som kallas till domstolsförhandling i Sverige efter anförd opposition mot utevarodom som man från svensk sida har begärt att få verkställd i annan konven- tionsstat. Paragrafen grundas på art. 35 i konventionen och har viss motsvarighet i 235 departementsförslaget, vilken avser fall då någon som är berövad friheten i annan konventionsstat överförs till Sverige för verkställighet av dom meddelad i den staten.

Den som har kallats till domstolsförhandling i Sverige med anledning av oppositionstalan får enligt förevarande paragraf inte lagföras eller

ST Riksdagen 1972. I saml. Nr 98

• Sida 138
•  Original

Prop. 1972: 98 138

berövas friheten här för brott som han har begått innan han lämnade den främmande staten, om han inte samtycker därtill. Han förlorar dock sin immunitet i detta avseende, om han frivilligt stannar i Sve— rige under längre tid än ]5 dagar från den dag rätten meddelade dom eller beslut med anledning av hans oppositionstalan. Han åtnjuter inte heller sådan immunitet, om han efter att ha lämnat Sverige återvänder hit utan att på nytt vara kallad till förhandling med anledning av oppo- sitionstalan.

Övriga bestämmcb'c'r 33 %

Denna paragraf motsvarar 31 & promemorieförslaget och grundar sig i första hand på art. 43 i konventionen.

Berörda konventionsbestämmelse reglerar den dömdes överförande från den anmodande staten till den anmodade staten för verkställighet av frihetsberövande påföljd i fall då framställning om sådan verkställig— het har bifallits och den dömde är berövad friheten i den anmodande . staten, dvs. när verkställighet redan har påbörjats där eller den dömde är häktad i avbidan på att domen vinner laga kraft. I sådant fall skall den dömde i princip Överföras till den anmodade staten. 31 % promemo— rieförslaget innehåller en med konventionsbestämmelsen överensstäm- mande föreskrift om överförande från Sverige till främmande stat av den som skall undergå verkställighet av frihetsberövande påföljd i sådan stat och är berövad friheten här i landet. Emellertid torde det vara nöd- vändigt att meddela föreskrift om den dömdes överförande till den främmande staten för verkställighet av frihetsberövande påföljd också i fall då den dömde är på fri fot men ändå uppehåller sig i Sverige. Efter- som nämligen den här ådömda påföljden enligt 29 & departementsförsla- get inte får verkställas i Sverige sedan framställning om verkställighet i främmande stat har bifallits, skulle annars den dömde i ett sådant fall kunna helt undandra sig verkställighet genom att uppehålla sig i Sverige, om inte framställningen återkallas, låt vara att han kanske i vissa fall kan avlägsnas ur landet med stöd av utlänningslagstiftningen. Men det är inte säkert att framställningen bör återkallas, och i varje fall bör inte svenska myndigheter vara i en tvångssituation i det hänseendet.

I första stycket av förevarande paragraf av departementsförslaget har därför tagits upp bestämmelser om överförande till ”verkställighetslan- det” av den som dömts till frihetsberövande påföljd i fall då den dömde är berövad friheten här i landet eller eljest uppehåller sig här. Den dömde skall i princip överföras så snart den främmande staten har bifal— lit framställningen em verkställighet. I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen har emellertid för det fall att verkställighe- ten skall överflyttas på grund av Kungl. Maj:ts förordnande enligt 35

• Sida 139
•  Original

Prop. 1972: 98 ; 139

som ytterligare förutsättning för den dömdes överförande föreskrivits, att den främmande staten utfäst sig att — med de begränsningar som kan följa av ett redan lämnat medgivande enligt 34 % departementsförslaget _ bereda den dömde samma skydd mot frihetsinskränkningar med an- ledning av tidigare begånget brott som enligt 23 & departementsförsla- get skall beredas den som överförs hit för verkställighet av utomlands ådömd frihetsberövande påföljd.

Det kan tänkas, att den främmande staten, efter det att den en gång har bifallit en framställning om verkställighet, senare meddelar att den av något skäl vill avstå från att verkställa påföljden. Som jag har angivit vid 299" återgår i sådant fall verkställigheten automatiskt till Sverige. Om den främmande staten avstår från verkställigheten innan den dömde ännu överförts till dess område skall han följaktligen inte därefter över- föras dit. I andra stycket av förevarande paragraf har tagits upp bestäm- melse härom.

I fråga om förfarandet vid överförande av den dömde till främmande stat enligt denna paragraf torde i princip samma regler böra gälla som för motsvarande fall är tillämpliga enligt den nordiska verkställighets- lagstiftningen. Enligt 4 5 tillämpningskungörelsen (1963: 194) till NVL åligger det kriminalvårdsstyrelsen att ombesörja överförandet i fall då fängelsestraff enligt NVL skall verkställas i annat nordiskt land och kan styrelsen därvid påkalla biträde av polismyndigheten i den ort där den dömde uppehåller sig. För nu ifrågavarande fall bör motsvarande be— stämmelser meddelas i tillämpningsföreskrifter till den nya lagen.

34s

Denna paragraf saknar motsvarighet i promemorieförslaget. I enlighet med vad som har uttalats i den allmänna motiveringen ges i paragrafens första stycke en föreskrift om att Kungl. Maj:t i vissa fall kan ge sitt samtycke till att den anmodade staten inskrider mot den dömde med anledning av brott som har begåtts innan han överfördes dit för verk- ställighet. Bestämmelsen bygger på art. 9 i konventionen och har viss motsvarighet i 24 & allmänna utlämningslagen.

Skyldighet att lämna begärt samtycke föreligger i vissa fall gentemot konventionsstat och kommer således i motsvarande fall att föreligga också gentemot annan stat, med vilken Sverige ingår överenskommelse, som i detta hänseende grundar sig på konventionens bestämmelser. Det gäller enligt art. 9.1 (a) i fall då det brott som åtgärden avser är sådant att en begäran om utlämning hade kunnat bifallas eller hinder mot ut— lämningen skulle ha mött enbart på grund av det ådömda straffets längd. För Sveriges del innebär detta, att samtycke måste ges dels i fall då för— utsättningar för utlämning skulle ha varit för handen enligt tillämpliga bestämmelser i vår utlämningslagstiftning, dels när det ådömda straffets längd understiger fängelse fyra månader (4å allmänna utlänningslagen)

• Sida 140
•  Original

Prop. 1972: 98 - 140

men övriga förutsättningar för utlämning skulle ha förelegat Det bety- der å andra sidan att det i förhållande till en utomnordisk stat aldrig föreligger skyldighet att lämna samtycke då enligt svensk lag inte kan följa fängelse i mer än ett år på det brott som avses med begäran om samtycke.

I fråga om andra stycket, som har förebild i 18 5 andra stycket all- männa utlämningslagen, hänvisar jag till vad jag har anfört i den all- männa motiveringen.

Gemensamma bestämmelser

35,8

Denna paragraf motsvarar 32 & promemorieförslaget.

I överensstämmelse med vad som har anförts i den allmänna motive- ringen har i denna paragraf intagits föreskrift om att forum i mål eller ärende enligt denna lag är Stockholms tingsrätt.

36å

Denna paragraf har sin motsvarighet i 33 &" promemorieförslaget. ] första stycket föreskrivs, att böter som bestäms enligt denna lag samt pengar eller annan egendom som förverkats med stöd av lagen till— faller kronan. Bestämmelsen motsvarar art. 47.1 i konventionen. I an- slutning till bestämmelsen i art. 47.2 har i andra punkten av förevarande lagrum tagits upp föreskrift att om föremål förklarats förverkat (enligt 14 å andra stycket) Kungl. Maj:t kan på begäran av den stat som har gjort framställning om verkställighet av förverkandebeslutet förordna att föremålet skall återsändas till den staten.

I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen före- skrivs i andra stycket att böter som bestämts enligt denna. lag inte får förvandlas. '

375

Denna paragraf saknar motsvarighet i promemorieförslaget och inne— håller i enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen be- myndigande för Kungl. Maj:t att bestämma i vilken omfattning RÅ:s funktioner enligt denna lag får delegeras till annan åklagare.

385

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen vid min behandling av frågan om tillämpligheten av svensk strafflag föreslår jag att i 2 kap. BrB i en ny 5 aå tas upp regler av innebörd, att i fall då fråga om an- svar för gärning har prövats genom dom i främmande stat åtal här i landet för samma gärning får väckas endast efter särskilt åtalsförord-

• Sida 141
•  Original

Prop. 1972: 98 14]

nande. Enligt samma paragraf skall enligt mitt förslag vissa utländska ' brottmålsdomar tilläggas absolut res-judicata-verkan. Det kommer emel- lertid att finnas fall då sådan verkan inte tillerkänns utländsk dom. Detta gäller i viss utsträckning även dom meddelad i konventionsstat.

Som jag har anfört vid 11 5 kommer en dom som meddelas av svensk domstol efter förhandling i- mål om verkställighet av europeisk brott- målsdom och varigenom ny påföljd bestäms att i alla avseenden vara likställd med dom i vanligt brottmål. Domen kommer således enligt 'all- männa regler att få fullständig res-judicata-verkan. Enligt det förelig- gande lagförslaget skall emellertid verkställighet i Sverige av påföljd som ådömts eller ålagts i främmande stat som ej tillträtt brottmålsdoms- konventionen kunna äga rum i vissa fall. Det gäller dels fall som omfat- tas av sådan särskild överenskommelse om samarbete på detta område som Sverige kan komma att ingå med sådan stat, dels fall då i sådan stat ådömd påföljd skall verkställas här enligt förordnande som Kungl. Maj:t meddelat med stöd av 3 & departementsförslaget. Man får som jag tidigare har nämnt räkna med att i vissa sådana fall verkställighet skall ske utan att ny påföljd bestäms av svensk domstol. Emellertid bör i så fall den utländska domen utgöra ovillkorligt hinder mot att den dömde åtalas här i landet för gärning som påföljden avser. I NVL har för mot- svarande fall tagits upp en regel av denna innebörd i 29 &.

I enlighet med det anförda har i förevarande paragraf av departe- mentsförslaget tagits upp föreskrift, att om påföljd, som ådömts eller ålagts någon av myndighet i främmande stat, enligt den nya lagen skall verkställas i Sverige, åtal för gärning som påföljden avser inte i något fall får väckas här i landet. Förbudet mot lagföring gäller endast så länge beslut eller förordnande om verkställighet här består. Återkallas en av främmande stat gjord framställning om verkställighet eller åter- kallar Kungl. Maj:t ett med stöd av 3 % meddelat förordnande, återgår rätten att verkställa påföljden till den främmande staten. Frågan huru- vida åtal kan eller skall väckas här i landet blir då att bedöma enligt brottsbalkens bestämmelser, dvs. enligt mitt förslag den nya 5 a 5 i 2 kap. BrB.

39å

I denna paragraf, som motsvarar 345 promemorieförslaget, före— skrivs att av allmänna medel utgiven ersättning till offentlig försvarare skall stanna på statsverket, om den dömde inte av särskilda skäl anses böra återgälda ersättningen. Särskilda skäl får anses föreligga t. ex. när den dömde onödigtvis har försvårat genomförandet av verkställighets—' förfarandet. I fråga om andra rättegångskostnader än ersättning åt of- fentlig försvarare gäller till följd av hänvisningen i 9 & första stycket de- partementsförslaget till RB:s bestämmelser samma regler som i vanliga

• Sida 142
•  Original

Prop. 1972: 98 142

brottmål, vilket innebär att i fall då framställning om verkställighet bi- falls den dömde i princip skall återgälda kostnader som har utgått av allmänna medel (31 kap. 1 åRB). '

40%

Denna paragraf, som har sin motsvarighet i 35 & promemorieförslaget och art. 13 i konventionen, innehåller regler om transitering genom Sve- rige av den som har berövats friheten i främmande stat och skall föras till annan främmande stat på grund av sådan överenskommelse om verkställighetssamarbete som avses i lä departementsförslaget, dvs. i praktiken brottmålsdomskonventionen.

Enligt ar-t. 1.3 kan konventionsstat vägra transitering på någon av de grunder som anges i art. 6 (b) eller (c). dvs. om den anser att den dom som skall verkställas avser brott av politisk natur eller rent militärt brott eller det finns synnerliga skäl anta att domen har föranletts eller skärpts av hänsyn till ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt. Transitering av egna medborgare kan också vägras. Däremot kan transitering över huvud taget inte vägras om personen i fråga är anhållen eller häktad i en konventionsstat och på egen begäran skall föras till annan konven- tionsstat för att efter opposition på nytt få den gärning prövad för vil- ken han har dömts tidigare genom utevarodom eller "ordonnance pé- nale'” (art. 34").

Enligt förevarande paragraf ankommer det på chefen för justitiede- partementet att pröva frågan om transitering. De föreslagna reglerna har i allt väsentligt sin motsvarighet i 25 % allmänna utlämningslagen. I överensstämmelse med vad som gäller enligt sistnämnda paragraf och med utnyttjande av den frihet konventionen ger i det hänseendet har dock möjlighet att medge transitering begränsats till att avse utlänning. Vid prövningen skall självfallet sådana omständigheter av annan art som enligt vad nyss anförts kan utgöra grund för en vägran att medge transitering beaktas.

41. 5

Denna paragraf saknar motsvarighet i promemorieförslaget och inne— håller i enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen en bestämmelse om att talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag föres hos Kungl. Maj:t genom besvär.

42 5

Enligt denna paragraf, som motsvarar 36 & promemorieförslaget, gäl- ler förevarande lag inte det verkställighetssamarbcte inom Norden som för Sveriges del har särskilt reglerats genom NVL. Detta innebär att verkställighet i ett nordiskt land av böter, förverkande eller fängelse som har ådömts av myndighet i annat nordiskt land också i fortsättningen

• Sida 143
•  Original

Prop. 1972: 98 143

kommer att regleras av NVL. Eftersom emellertid NVL inte är tillämp— lig på annan frihetsberövande påföljd än fängelse, kommer verkställig— het av ungdomsfängelse och' internering att omfattas av förevarande lag även såvitt avser förhållandet mellan de nordiska länderna.

8.6.2 Förslaget till lag om ändring [ utlänningslagen Enligt 1 & utlänningslagen får utlänning inte tvingas att lämna Sverige i annat fall eller i annan ordning än som sägs i nämnda lag. I utlän- ningslagen ges regler om sådana tvångsförfaranden som avvisning, för- passning, förvisning och utvisning av utlänning. I 715 utlänningslagen hänvisas till annan lagstiftning som medger att utlänning tvingas lämna landet, bl. a. utlämningslagarna och nordiska verkställighetslagens regler om överförande till annat nordiskt land för verkställighet av här i riket ådömt frihetsstraff.

Den föreslagna lagen om internationellt samarbete rörande verkstäl- lighet av brottmålsdom förutsätter att en här i landet lagförd person kan i vissa fall tvångsvis överföras till främmande stat för att där undergå verkställighet av frihetsberövande påföljd som har ådömts honom ge- nom lagföringen i Sverige. Om den sålunda föreslagna lagstiftningen ge- nomförs, bör 71 & utlänningslagen kompletteras med en hänvisning som omfattar även den nya verkställighetslagen. Paragrafen föreslås ändrad i enlighet härmed.

8.6.3. Förslaget till lag om ändring [ brottsbalken

Förslaget innebär ändringar i 2 kap. 1—3 55 och 6 & BrB samt infö- rande av en ny paragraf, 5 a &, i samma kapitel.

15

I denna paragraf har endast företagits en mindre redaktionell ändring.

25

Denna paragraf innehåller en allmän bestämmelse om svensk straff- lags tillämplighet på brott som har begåtts utom riket av person med särskild anknytning till Sverige.

I paragrafens första stycke uppräknas i tre punkter de personkatego- rier som omfattas av bestämmelsen. Uppräkningen är densamma som i nuvarande 2 5.

I överensstämmelse med vad som har anförts i den allmänna motive— ringen har i andra stycket tagits upp en ny regel om krav på dubbel straffbarhet. Enligt denna regel gäller inte kompetensregeln i första styc- ket om gärningen ”är fri från ansvar enligt lagen på gärningsorten”. Denna begränsning i jurisdiktionsrätten är en nyhet ifråga om brott som har begåtts utom riket av svensk medborgare eller utlänning med

• Sida 144
•  Original

Prop. 1972: 98 : - ; 144

hemvist i Sverige. För brott som har begåtts av sådana utlänningar som anges i första stycket 2. och 3. finns däremot en motsvarande be- stämmelse i nuvarande andra stycket av förevarande paragraf.

Den nya föreskriften om dubbel straffbarhet innebär i förhållande till gällande rätt den ändringen att frågan om gämingens straffbarhet enligt lagen på gärningsorten skall bedömas enligt de bestämmelser i denna lag som gäller när domen meddelas och inte som f. n. enligt de bestäm- melser som gällde vid gärningstillfället. Det innebär bl. a. att gärningsor- tens preskriptionsregler skall beaktas av svensk domstol.

Kompetensregeln i första stycket gäller inte heller, om gärningen har begåtts inom område som inte tillhör någon stat och brottet enligt svensk lag är ett rent bötesbrott. lnom sådana områden, dvs. huvud- sakligen det öppna havet och luftrummet däröver, anses sålunda svensk strafflag vara tillämplig endast i fråga om mera allvarliga brott. Detta innebär en ändring i förhållande till gällande rätt, enligt vilken svensk domstol i princip har jurisdiktionsrätt över alla brott som begås inom sådana områden.

Tredje stycket innehåller en ny bestämmelse om att hänsyn till gär— ningsortens lag måste tas även på det sättet att i gärningsortens lag före- skrivet straffmaximum skall respekteras vid bestämmande av påföljd i fall som avses i denna paragraf. Regeln gäller även om påföljden här- igenom skullc komma att underskrida minimum i den svenska straff- bestämmelsen. F.n. finns inte någon motsvarighet till denna bestäm- melse i svensk straffrätt. Den princip som här kommer till uttryck har dock vunnit visst erkännande i praxis. ] ett rättsfall från 1961 (NJA 1961 s. 596) som gällde brott mot 5 & lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, s.k. smitningsbrott, som hade begåtts i Danmark, tog sålunda högsta domstolen på det sättet hänsyn till att domstolarna i Danmark för sådan gärning _i regel inte ådömer strängare påföljd än böter att endast bötesstraff. utdömdes.

Den föreslagna bestämmelsen om beaktande av straffmaximum i gärningsortens lag innebär bl. a. att vid bestämmande av dagsbotsstraff i fall då penningböter är svåraste straff enligt den utländska straffbe- stämmelsen domstolen får avväga straffet så att det totala bötesbeloppet - inte överstiger det högsta bötesbelopp som anges i gärningsortens lag. Fängelse kan givetvis inte ådömas om endast böter stadgas i lagen på gärningsorten. Villkorlig dom eller skyddstillsyn kan enligt förevarande bestämmelse inte ådömas om brottet enligt den utländska regeln endast kan föranleda bötesstraff. I fråga om ungdomsfängelse leder kravet på hänsyn till straffmaximum i gärningsortens lag till att ungdomsfängclse inte kan ådömas om maximum för frihetsstraff enligt denna lag är lägre än den tid under vilken behandlingen av den som har dömts till ungdomsfängelse i normalfallen äger rum i anstalt, dvs. ett år. Vid ådömande av internering får minsta tiden för omhändertagande i an-

• Sida 145
•  Original

Prop. 1972: 98 145

stalt avvägas så att den inte överskrider maximum i den utländska straffskalan. lnternering blir sålunda utesluten om detta maximum inte uppgår till minst ett år. Däremot-utgör förevarande bestämmelse inte hinder mot att den tilltalade överlämnas till särskild vård;

35

I denna paragraf anges i sex punkter vissa specialfall som oberoende av innehållet i lagen på gärningsorten faller under svensk straffrättslig jurisdiktion.

1 sin nuvarande lydelse gäller paragrafen endast utlänning. Den kom- mer enligt förevarande förslag att omfatta även svensk medborgare. Detta är en direkt följd av förslaget att en allmän regel om dubbel straffbarhet skall införas i 2 5.

I första och andra punkterna har gjorts endast mindre formella juste- ringar.

Tredje punkten motsvarar delvis nuvarande 3 & 3. Enligt förslaget omfattar emellertid denna punkt endast angrepp på offentligt svenskt intresse. Brott mot privat svenskt intresse upptas i stället i fjärde punk— ten. I promemorian föreslås att tredje punkten skall omfatta brott som har förövats mot Sveriges självständighet eller säkerhet eller mot annat liknande svenskt intresse eller mot svensk myndighet eller menighet. Därmed avses enligt promemorian detsamma som i nuvarande tredje punkten betecknas som brott mot Sverige eller svensk menighet. Vid remissbehandlingen har uttrycket ”annat liknande intresse” beteck- nats som obestämt och svårtolkat. Enligt min mening bör ordalydelsen i förevarande punkt anpassas så nära som möjligt till den nuvarande lagtexten. l departementsförslaget har tredje punkten formulerats i enlighet härmed.

I fjärde punkten upptages som nyss nämnts en bestämmelse om brott mot privat svenskt intresse. Den motsvarar den del av. nuvarande tredje punkten som inte täcks av tredje punkten av förevarande paragraf i för- slaget. Till skillnad från vad som gäller f. n. är emellertid fjärde punkten tillämplig endast inom område som inte tillhör någon stat.

Femte punkten motsvarar nuvarande fjärde punk-ten och avser såle- des kapning av luftfartyg och folkrättsbrott.

I sjätte punkten har tagits upp en ny regel som utsträcker den svenska straffrättsliga behörigheten till att omfatta varje brott för vilket enligt svensk lag inte är stadgat lindrigare straff än fyra är, oberoende av var och av vem brottet har förövats. Under denna punkt faller bl. a. sådana brott som mord, dråp, människorov, grovt rån och grov mordbrand (3 kap. 1 och 2 åå. 4 kap. 1 %, 8 kap. 6 5 och "13 kap. 2 g BrB).

• Sida 146
•  Original

Prop. 1972: 98 146

Sag

Denna paragraf, som i huvudsak motsvarar 5 a 5 i promemorieför— slaget, är ny och innehåller bestämmelser om brottmålsdoms interna- tionella rättsverkan.

Bestämmelserna ansluter till art. 53 i brottmålsdomskonventionen. I enlighet med vad som tidigare har anförts har dock paragrafen ett vidare tillämpningsområde än motsvarande föreskrifter i konventionen. 1 paragrafens första stycke tillerkänns även dom som har meddelats i icke konventionsstat res-judicata—verkan, under förutsättning att den gärning domen avser har begåtts i den ”dömande staten”. I övrigt över- ensstämmer första stycket i förevarande paragraf med art. 53 första stycket.

Andra stycket i förevarande paragraf innehåller de undantag från hu- vudregeln om "ne bis in idcm" som medges enligt art. 53.2 och 3, dvs. beträffande brott som har begåtts här i riket och brott mot svenskt of- fentligt intresse. Från ”ne bis in idem"-regeln undantas dessutom ge- nom hänvisning till 3 5 5 och 6 i lagrummens lydelse enligt förslaget kapning av luftfartyg, folkrättsbrott och —— i enlighet med de över- väganden som har redovisats i det föregående — brott för vilket det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i fyra år eller däröver.

I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen har i tredje stycket tagits upp en generell regel om krav på särskilt åtalsför- ordnande av Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj:t har bemyndigat där- till i fall då fråga om ansvar för gärningen har prövats genom dom _ lagakraftvunnen eller inte — meddelad i främmande stat men sådant fall att hinder mot lagföring möter på grund av bestämmelserna i första och andra styckena inte föreligger. Bestämmelsen är tillämplig också i fall då fråga är om brott som avses i andra stycket, under förutsätt— ning dock att inte lagföringen i den främmande staten har skett på be- gäran av svensk myndighet. Stadgandet har delvis sin motsvarighet i 2 kap. 6 5 första punkten BrB i lagrutnmets nuvarande lydelse. Det sträcker sig emellertid längre, i det att kravet på åtalsförordnandc gäller även när den tilltalade genom den utländska domen har frikänts från ansvar och i övriga fall upprätthålls oavsett om ådömd påföljd till någon del har verkställts i den främmande staten.

Det bör anmärkas, att en utländsk brottmålsdom på grund av bestäm- melser i annan lagstiftning kan utgöra absolut hinder mot lagföring i Sve- rige för samma gärning även i andra fall än då hinder häremot föreligger enligt förevarande paragraf i departementsförslaget. Så är fallet i fråga om dom meddelad i annat nordiskt land i de fall som anges i 29 & NVL. Vidare har i departementsförslaget till lag om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom tagits upp bestämmelser av inne-

• Sida 147
•  Original

Prop. 1972: 98 147

börd att åtal inte får väckas här i landet för gärning som avses med på- följd vilken enligt den nya lagen skall verkställas i Sverige (38 ä).

6 &

Denna paragraf innehåller, i direkt anslutning till bestämmelserna i art. 54 i brottmålsdomskonventionen och i överensstämmelse med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen regler om att när någon här i landet döms till ansvar för gärning, för vilken han har undergått på- följd utomlands, hänsyn skall tas till vad han sålunda har utstått och att i vissa fall avräkning skall ske för sålunda undergången påföljd.

I förhållande till gällande rätt innebär första stycket av paragrafen i dess föreslagna lydelse ingen annan ändring än att full avräkning för utomlands undergången frihetsberövande påföljd ovillkorligen skall ske när den svenska domstolen finner brottet förskylla böter eller fängelse. När bötesstraff ifrågakommer torde avräkning få ske med en motsva- rande tillämpning av de regler som gäller i fråga om förvandling av böter. Skall fängelsestraff ådömas sker avräkning givetvis rent schema- tiskt, så att varje dag som den tilltalade undergått frihetsberövande påföljd utomlands anses motsvara en dags fängelse. Avräkningen sker redan vid bestämmandet av påföljden och skall alltså framgå av doms- motiveringen. I domslutet anges endast den påföljd som blivit resul- tatet efter avräkningen.

Om domstolen anser att annan påföljd än böter eller fängelse bör_ ådömas, blir det inte aktuellt att göra någon avräkning i egentlig me- ning. Vid själva på'följdsvalet skall dock domstolen ta hänsyn till den utomlands undergångna påföljden. Att den tilltalade undergått straff utomlands kan just vara ett skäl att här ådöma honom en påföljd från vilken avräkning inte kan ske, t. ex. skyddstillsyn eller villkorlig dom. Att någon avräkning inte kan ske när den tilltalade överlämnas till särskild vård skall givetvis inte begränsa möjligheterna att välja sådan påföljd. när förutsättningarna härför i övrigt föreligger. Däremot torde avräkningsregeln i att. 54 i brottmålsdomskonventionen medföra att det mera sällan finns förutsättningar att i hithörande fall döma till ungdomsfängclse eller internering. som ju står det vanliga frihetsstraf- fet nära. Eftersom det inte kan ske någon avräkning från påföljd av detta slag, torde sådan påföljd inte kunna ådömas i andra fall än då frihetsberövandet utomlands varit kortvarigt. I sådana fall kan man räkna med att tillbörlig hänsyn till detta frihetsberövande tas vid be- dömning av frågan om den dömdes utskrivning på prov. Även om konventionens avräkningsregel är tillämplig bara i fall då den tidigare påföljden ådömts i konventionsstat och valfriheten i påföljdsfrågan således i övriga fall inte är inskränkt genom folkrättsliga förpliktelser bör nu angivna principer givetvis tillämpas generellt.

I andra stycket av förevarande paragraf har utan saklig ändring ta- gits upp motsvarighet till bestämmelsen i slutet av andra punkten av

• Sida 148
•  Original

Prop. 1972: 98 148

paragrafen i dess nuvarande lydelse, att domstolen i hithörande fall kan döma till lindrigare straff än som är stadgat för brottet eller helt efterge påföljd. Orden ”efter omständigheterna” har fått utgå, närmast med tanke på att avräkning i vissa fall är obligatorisk, men de synes också för övriga fall sakna självständig betydelse, eftersom. påföljdsbestäm- ningen redan enligt huvudregeln i första stycket skall ske på grundval av en skälighetsbedömning. För de fall då avräkning ovillkorligen skall ske tjänar bestämmelsen närmast bara som en erinran om att avräk- ningen i vissa fall kan leda till att föreskrivet straffminimum måste underskridas. För övriga fall har regeln däremot liksom f.'n. ett själv— ständigt matcriellt innehåll. Den kan också i de rena avräkningsfallen utnyttjas för att efterge den påföljd som skulle kvarstå sedan schema- tisk avräkning skett, om nämligen domstolen finner att det återstående straffet är så obetydligt att det inte ärmeningsfullt att utkräva någon- påföljd.

Domareföreningen har uttalat, att om den utomlands undergångna påföljden utståtts under särskilt svåra förhållanden, domstolen torde med tillämpning av 33 kap. 4 % andra och tredje styckena kunna'sänka ' straffet under stadgat minimum mera än som följer av en rent sche- matisk avräkning eller helt efterge påföljd. Jag kan i sak ansluta mig till föreningens ståndpunkt. En direkt tillämpning av 33 kap. 4 & BrB blir dock aktuell endast i den mån domstolen inte anser sig kunna uppnå samma resultat genom en tillämpning av andra stycket av före- varande paragraf.

8.6.4. Övriga lagförslag

Som tidigare nämnts nödvändiggör de föreslagna ändringarna i 2 kap. BrB vissa följdändringar i annan lagstiftning.

I 5 5 lagen om straff för trafikbrott som begåtts utomlands finns, som har berörts i den allmänna motiveringen, en bestämmelse om krav på dubbel straffbarhet i fråga om gärning som avses i lagen. Om förslaget angående införande av en allmän regel om krav på dubbel straffbarhet genomförs, kan och bör 5 & upphävas.

] 55 lagen om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet och i 14% lagen om kontinentalsockeln finns bestämmelser som i fråga om utlänning som har begått brott mot resp. lag utom riket utvid- gar den svenska jurisdiktionsrätten i förhållande till vad som gäller en- ligt 2 kap. BrB. Enligt dessa bestämmelser döms sådan utlänning, om han finns här, enligt svensk lag och vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3ä BrB ej är tillämplig. Bestämmelserna bygger på förutsätt- ningen att den svenska jurisdiktionsrätten är oinskränkt i fråga om brott begånget utomlands av svensk medborgare och avser därför bara utlän- ningar. De nämnda lagarna har sin grund i internationella överenskom- melser, den europeiska överenskommelsen till förhindrande av rundra-

• Sida 149
•  Original

Prop. 1972: 98 149

diosändningar på öppna havet resp. konventionen om kontinentalsoc- keln.

Dessa överenskommelser torde medföra förpliktelse — förutom att bestraffa vissa brott oberoende av var och av vem de har begåtts — att inte godtaga utländsk dom varigenom någon har frikänts på grund av att sådan gärning var straffri i den dömande staten. Om 2 kap. ändras i enlighet med vad jag har föreslagit i det föregående, bör nämnda spe- cialstraffrättsliga bestämmelser ändras så att de avser inte. enbart utlän- ning utan även svensk medborgare och så att hänvisningen till BrB avser förutom 2 kap. 2 och 3 åå även den nya 5 a & första och andra styc- kena i samma kapitel.

l 11 5 lagen om vissa internationella sanktioner finns en bestämmelse om straff för den som bryter mot förbud som har meddelats med stöd av 3—85 samma lag. Av den redogörelse. för sanktionslagen som har ' lämnats i promemorian framgår, att om krav på dubbel straffbarhet in- förs i 2 kap. 2 & BrB i fråga om svensk medborgare, detta kommer att innebära en begränsning av svensk straffrättslig behörighet som inte stämmer överens med vad som krävs för genomförande av de resolutio- ner om sanktioner mot Rhodesia som säkerhetsrådet hittills har antagit. 11 å sanktionslagen bör därför ändras, så att brott begånget av svensk medborgare kommer att falla under svensk jurisdiktionsrätt även om 2 kap. 2 eller 35 BrB inte är tillämplig och utan hinder av 2 kap. 5 aå första och andra styckena BrB. Det finns däremot f.n. inte anledning att utsträcka tillämpningsområdet för 11 & sanktionslagen så att även annan än svensk medborgare skulle kunna straffas för utomlands be- gånget brott mot lagen. Det kan erinras om att gällande bestämmelser avseende sanktioner mot Rhodesia har tillämpning endast på svenska medborgare såvitt gäller utomlands begången gärning.

8.7. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande över förslagen till .] ) lag om ändring i brottsbalken, 2) lag om ändring i lagen (1971: 965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands,

3) lag om ändring i lagen (1966: 78) om förbud i vissa fall mot rund- radiosändning på öppna havet,

4) lag om ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln, 5) lag om ändring i lagen (1971: 176) om vissa internationella sank- lianer inhämtas genom utdrag av protokollet. Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Britta G yllensten

• Sida 150
•  Original

Prop. 1972: 98

European Convention on the international validity of criminal judgments

PREAMBLE

The member States of the Council of Europe, signa- tory hereto,

Considering that the fight

against crime, which is be— . coming increasingly an in- ternational problem, calls for the use of modern and effective methods on an in- ternational scale;

Convinced of the need to pursue a common criminal policy aimed at the protec- tion of society;

Conscious of the need to respect human dignity and to promote the rehabilita- tion of offenders;

Considering that the aim of the Council of Europe is to achieve greater unity be- tween its Members,

Have agreed as follows:

PART I Definitions

Article 1

For the purposes of this Convention:

(a) "European criminal judgment” means any final decision delivered by a crim- inal court of a Contracting State as a result of criminal proceedings;

Convention européenne sur la valeur internationale des jugements répressifs

PREAMBULE

Les Etats membres du Conseil de l”Europe, signa- taires de la présente Con- vcntion,

Considérant que la lutte contre la criminalité dont les effets se. manifestent de

'plus en plus au-delå des

frontiéres diun méme- pays, cxige sur le plan interna- tional Pemploi de moyens modernes et efficaces;

Convaincus de la néces- sité de poursuivrc une poli- tique pénale commune ten- dant & la protection de la société;

Conscients de la nécessité de respecter la dignité hu- maine et de favoriser le re- classcment des délinquants;

Considérant que le but du Conseil de liEurope est de réaliser une union plus étroite entre ses membres,

Sont convenus de ce qui suit :

TITRE I Définitions Article 1f-'r Au sens de la présente Convention, l'expression : (a) ((jugement répressif européen » désignc toute dé— cision définitivc renduc par unc juridiction répressive d'”un Etat Contractant ä la suite d'une action pénalc;