RH 2004:85

I samband med att A.B. greps för grovt narkotikabrott och annan allvarlig brottslighet beslagtogs 344 000 kr hos honom. Som offentlig försvarare för A.B. förordnades advokaten O.A.

Sedan åklagaren lagt ned förundersökningen begärde O.A. - utöver ersättning för tidsspillan och utlägg - ersättning för arbete under 17 timmar med 21 250 kr.

Göteborgs tingsrätt (2004-07-09, rådmannen Mats Eriksson) avskrev målet på grund av att åklagaren lagt ner förundersökningen och fastställde ersättning till den offentlige försvararen med - utöver ersättning för tidsspillan och utlägg - 10 000 kr för arbete.

I skälen för beslutet anförde tingsrätten följande.

O.A:s kostnadsräkning upptar flera åtgärder vilka ligger i tiden före försvararförordnandet och för vilka ersättning därför inte kan utgå. I övrigt framgår att fråga främst varit om sysslande med en begränsad fråga om hos A.B. verkställt beslag av kontanter m.m. Det har inte varit rimligt att lägga ned så omfattande arbetstid på denna fråga. Tingsrätten finner att O.A:s ersättning för arbete bör bestämmas till skäliga ansedda 10 000 kr, motsvarande arbete under åtta timmar.

O.A. överklagade beslutet till hovrätten och yrkade att hovrätten skulle helt bifalla hans framställning om ersättning för arbete. Han anförde till stöd för sitt yrkande bl.a. följande.

Det är en vedertagen praxis att ett visst arbete, som utförs före förordnandet som offentlig försvarare ersättes av allmänna medel. Detta uttalades i ett yttrande av Sveriges Advokatsamfund redan i NJA 1959 s. 12. En jämförelse kan också göras med ersättning till rättshjälpsbiträde, där enligt praxis ett biträde kan få ersättning för arbete som utförts före ansökan motsvarande vad en advokat debiterar under en arbetsdag. Vidare sägs i förarbetena att upp till en månads dröjsmål med att inge ansökan om rättshjälp kan godtas. - I detta fall låg det till på följande sätt. Min kontakt med uppdraget uppkom genom ett telefonsamtal med den misstänktes hustru på eftermiddagen fredagen den 16 januari. Hon förklarade att det hade skett en husrannsakan i bostaden och att hennes make var gripen av polisen. Hon visste inte vad saken gällde. Eftersom den misstänkte och hans hustru är bosatta i Malmö var det naturligt att tänka sig att Malmöpolisen kände till frågan och jag tog därför kontakt med spaningspolisen. Det visade sig att man där inte alls kände till saken men efter en stund fick jag besked därifrån att klienten var anhållen av polisen i Göteborg. Efter ett telefonsamtal med utredningschefen, S-O.F., fick jag bekräftat hur det förhöll sig. Jag fick då också besked att klienten sannolikt skulle komma att friges senare samma dag. Jag skickade ett fax till S-O.F. på eftermiddagen om att jag var beredd att biträda min klient som offentlig försvarare och bad att detta skulle framföras till tingsrätten genom åklagaren. Detta skedde alltså samma dag som jag påbörjade uppdraget. På kvällen samma dag hade jag ett telefonsamtal med min klient som var ganska omskakad och inte ansåg sig kunna vänta till måndagen med att träffa mig. Jag bestämde därför att vi skulle träffas på lördagen, vilket också skedde då vi hade en ganska lång överläggning för genomgång av vad som inträffat och för att jag skulle få ett begrepp om bakgrunden. Detta var något som jag ansåg att jag fick ta på egen risk. På måndagen den 19 januari hade jag ett telefonsamtal med polisens utredningsman. Möjligen då eller i varje fall påföljande dag, den 20 januari, fick jag besked om vilken åklagare som ansvarade för utredningen. På onsdagen den 21 januari hade jag sedan ett telefonsamtal med kammaråklagare J.B. Det framstod inte som det väsentligaste att diskutera förordnandet som offentlig försvarare, särskilt inte mot bakgrund av att jag redan på fredagen i fax till polisen tagit upp saken. Samma dag, den 21 januari förordnades jag som offentlig försvarare. Jag gör alltså gällande dels att jag genom att hos polisen begära att frågan om offentlig försvarare skulle aktualiseras är berättigad till arvode för det arbete som utförts före förordnandet, dels att ersättning för arbete före förordnandet under alla omständigheter skall utgå när det inte har större omfattning än vad som här är fallet och när förordnandet kommer så tätt inpå den första åtgärden i arbetet. - Såvitt gäller den tid jag lagt ner på saken, skall inledningsvis sägas att den misstanke som riktades mot min klient avsåg grovt narkotikabrott m m. När uppdraget påbörjades var det omöjligt att förutse att det så småningom ”endast” skulle komma att handla om beslag av pengar. Även om klienten hade försatts på fri fot måste man som försvarare räkna med att en utredning av misstankarna om brottet kommer att följa och därför är det viktigt att från början sätta sig in i vilken grund som kan finnas för misstankarna. Någon information från polisen om omständigheterna kring gripandet mer än att klienten greps i sin bil på väg från Göteborg till Malmö, gick inte att få. Vad misstankarna grundade sig på var man mycket förtegen om. Det var därför viktigt för mig att få så mycket fakta som möjligt från min huvudman, att få veta vad han hade gjort i Göteborg, vilka han hade träffat och varför han medförde pengarna i bilen och om han själv hade några funderingar kring varför han blev misstänkt. Det blev därför ett tämligen tidskrävande första sammanträde med klienten vilket också följdes av flera. Det var ett betydande kontantbelopp, 344 000 kr, som beslagtogs hos min klient. Självklart var det angeläget att få en så klar bild som möjligt av hans ”affärer”. Han hade sålt en fastighet med tillhörande restaurang, vilket kunde förklara innehavet av så stora belopp, och sedan kommit i kontakt med affärsmän i fastighetsbranschen i Göteborg. Att reda ut dessa transaktioner, som slutligen resulterade i att han medförde 344 000 kronor i bilen då han greps, tog sin tid, särskilt som han själv inte hade några handlingar kvar utan dessa hade tagits i beslag av polisen, varifrån jag fick beställa kopior på avier m.m. Min klient var naturligtvis angelägen att få tillbaka pengarna så snart som möjligt. Jag fick alltså lägga ner ett ganska tidsödande arbete på att klarlägga transaktionerna och visa att de pengar min klient medförde inte hade med någon brottslighet att göra, en uppgift som jag anser väsentlig och nödvändig att utföra som offentlig försvarare. I själva verket menar jag att den utredning som jag gjorde och redovisade i skrift till tingsrätten den 22 mars 2004, tillsammans med resultatet av polisens tekniska utredning, ledde till att åklagaren i skrivelse den 25 mars 2004 hemställde att beslaget skulle hävas och att förhandlingen påföljande dag skulle ställas in. Klienten har rätt att begära att den offentlige försvararen skall arbeta aktivt för att få beslaget hävt. Detta har jag gjort med framgång. Arbetet har varit tidskrävande och tagit den tid som angivits i kostnadsräkningen.

Domstolsverket anförde att frågan om en offentlig försvarares rätt till ersättning för arbete som utförts före ett förordnande ytterligare borde klarläggas och att verket avstod från att uttryckligen ta ställning i detta mål.

Hovrätten för Västra Sverige (2004-11-02, hovrättslagmannen Kjell Björnberg samt hovrättsråden Ann-Carin Glimstedt och Christer Ranch, referent) tillerkände, med ändring av tingsrättens beslut i överklagad del O.A. ersättning med - utöver det av tingsrätten bestämda beloppet - elvatusentvåhundrafemtio kronor.

I skälen för beslutet anförde hovrätten följande.

Tingsrätten har i sitt beslut inte ifrågasatt att O.A. lagt ner den tid och utfört de åtgärder som framgår av hans kostnadsräkning. Kostnadsräkningen är mycket kortfattat hållen och där framgår inte alltid skälet till varför olika åtgärder vidtagits. Trots detta finns det nu inte skäl att ifrågasätta O.A:s yrkande i dessa avseenden. Frågan i målet är i stället dels om han skall tillerkännas ersättning för det arbete han utförde innan han den 21 januari 2004 förordnades till offentlig försvarare, dels om han lagt ner onödigt mycket arbete på frågan om beslag av kontanter m.m.

Av 21 kap. 10 § första stycket rättegångsbalken framgår att en offentlig försvarare har rätt till skälig ersättning för det arbete som uppdraget har krävt. Frågan vilket arbete ett uppdrag skall anses ha krävt bör ses i belysning av bland annat försvararens skyldighet att, under iakttagande av god advokatsed, med nit och omsorg tillvarata den misstänktes rätt. Hovrätten bortser fortsättningsvis från de situationer där den av Domstolsverket fastställda brottmålstaxan för offentliga försvarare är tillämplig.

Nyssnämnda lagrum innehåller inte någon regel om ersättning för arbete innan förordnande givits eller ansökan om förordnande ingivits till den domstol som har att ge förordnandet. I detta avseende skiljer sig lagrummet från en del motsvarande regler om ersättning av allmänna medel till biträden. Således föreskriver 27 § andra stycket rättshjälpslagen (1996:1619) att ersättning till rättshjälpsbiträde för arbete före ansökan kan avse arbete som varit av mindre omfattning eller av brådskande art. I praxis torde därmed avses arbete motsvarande en arbetsdag som utförts inom ungefär inom en månad före det att ansökan om rättshjälp gjordes (se Renfors och Sverne: Rättshjälpslagen s. 128 f., jfr Högsta domstolens uttalanden i beslut den 11 oktober 2004 i mål Ö 920-04 respektive Ö 941-04). I 5 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde, 5 § lagen (1996:1620) om offentligt biträde och 11 § lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn hänvisas till 27 § rättshjälpslagen, varför nyssnämnda praxis är tillämplig även på dessa typer av uppdrag.

Vid tillkomsten av lagen om målsägandebiträde diskuterades frågan om på vilket stadium sådant biträde skulle förordnas. Departementschefen uttalade därvid följande (prop. 1987/88:107 s. 29):

Om det i något fall skulle vara så att det finns ett oundgängligt behov av biträde redan innan förundersökning har inletts, torde det finnas möjlighet för det tänkta biträdet att - efter mönster av reglerna för rättshjälpsbiträden och offentliga försvarare - påbörja sitt arbete redan före det formella förordnandet och ändå få ersättning för detta.

Uttalandet, som inte väckte någon gensaga vid riksdagsbehandlingen av lagförslaget, torde ge uttryck för att lagstiftaren utgått från att även en offentlig försvarare kan få ersättning för visst arbete före förordnandet. Detta framstår som desto mer befogat eftersom den som frihetsberövats eller på annat sätt blivit föremål för misstanke om brott kan ha önskemål om att skyndsamt biträdas av, eller i vart fall kunna rådgöra med, en försvarare. Möjligheten att biträdas av försvarare redan på ett tidigt stadium av en förundersökning kan vara en viktig del av den misstänktes rätt till ett rättvist rättegångsförfarande. Om samme försvarare sedan förordnas till offentlig försvarare borde det inte föreligga något hinder för att ersätta även arbete av skyndsam karaktär som utförts innan förordnandet givits.

Mot bakgrund av ovanstående framstår det enligt hovrättens mening som rimligt att en offentlig försvarare skall anses ha rätt till ersättning för arbete som utförts före förordnandet åtminstone i enlighet med den praxis som gäller för rättshjälpsbiträden. Inte heller Högsta domstolens uttalande i rättsfallet NJA 1959 s. 12 talar emot ett sådant ställningstagande.

I förevarande fall har O.A. anlitats av en anhörig till en person som gripits - vilket torde vara en inte helt ovanlig situation för advokater som åtar sig försvararuppdrag - med begäran om hans biträde åt den gripne. Redan samma dag har han via utredningsmannen påkallat att frågan om förordnande som offentlig försvarare skulle aktualiseras vid vederbörande tingsrätt. O.A. har därefter vidtagit de åtgärder som bedömts erforderliga för att tillvarata klientens intressen. Förordnandet av honom som offentlig försvarare har skett ett fåtal dagar senare. Hovrätten finner därför att O.A. är berättigad till ersättning för den del av hans arbete som ligger i tiden före förordnandet.

Såvitt härefter gäller frågan om O.A. borde ha lagt ner en så omfattande arbetstid på frågan om beslag beaktar hovrätten följande. O.A:s klient greps såsom misstänkt för grovt narkotikabrott och annan allvarlig brottslighet. Av handlingarna i tingsrättens akt synes framgå att just frågan om det beslagtagna penningbeloppet varit av vikt för åklagare och polis. Mot bakgrund av det nu sagda - och då O.A. när han vidtog åtgärderna inte kan ha vetat hur förundersökningen skulle utveckla sig - ter det sig inte anmärkningsvärt att O.A. som offentlig försvarare fick lägga ner arbete på att för sin klients räkning utreda penningsummans ursprung och förklaringen till att klienten hade den i sin besittning. Eftersom beslaget avsåg 344 000 kr får det dessutom antas att det utgjorde ett kännbart ingrepp i den misstänktes rätt till sin egendom. Det får då godtas att hans offentlige försvarare vidtog de åtgärder som var möjliga för att häva beslaget.

Hovrätten finner sammanfattningsvis att det saknas anledning att sätta ner ersättningen till O.A. på grund av att en del av arbetet utförts innan han erhållit sitt förordnande eller på grund av hans arbete med beslagsfrågan. Domstolsverket har inte ifrågasatt hans ersättningsanspråk i övrigt. Hans överklagande skall då bifallas.

Målnummer Ö 3406/04