RH 2008:54

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Mikael Swahn och tre nämndemän) anförde i dom den 20 februari 2007 följande.

DOMSKÄL

Skuld

Bakgrund

R.B. är inte närmare bekant med de tilltalade. L.A. och E.S. är kamrater. Enligt åklagaren är L.S. och C.M. medlemmar i MC-klubben Red & White Crew, som är en supporterklubb till Hells Angels.

R.B. har tidigare gjort sig skyldig till att ha rånat E.S:s far och dömts för detta i mars 2006. Han förpliktades i domen att betala 23 350 kr i skadestånd. Skadeståndet har R.B. inte betalat. R.B. och E.S. hade kontakt före rättegången mot R.B. Enligt R.B. sade E.S. att saken skulle vara ur världen, om R.B. betalade 100 000 kr. E.S. har förnekat att han skulle ha lämnat något sådant erbjudande, och hävdar att han endast frågat R.B. hur han kunnat agera som han gjort mot fadern.

På lördag kväll den 2 december 2006 stötte R.B. ihop med L.A. och E.S. på restaurang Killingen i Kil. Senare på natten ringde L.A. till C.M. Detta ledde till att C.M. tillsammans med en ytterligare - okänd - person gav sig ut för att leta efter R.B. Den sistnämnda befann sig på en efterfest hos L.H.O. Dit kom C.M., beväpnad med en batong, och hans kamrat. C.M. fick dock inte tag på R.B.

Dagen efter, den 3 december, bad C.M. att R.B. skulle komma till Gröna Torget i Kil. R.B. gjorde så, och fann då en bil med C.M., tre ytterligare män och en hund. R.B. åkte med i bilen till en plats i skogen i närheten av Hynboholm. Enligt R.B. blev han där misshandlad och hotad. Enligt C.M. har han slagit R.B. ett par gånger i bilen men i övrigt har det inte förekommit någon misshandel eller några hot. Enligt R.B. är L.J. en av de andra personerna i bilen. L.J. har vägrat kommentera detta, liksom övriga frågor. Efter turen ut i skogen kördes R.B. hem, liggande i bilens bagageutrymme.

När det gäller anknytningen till MC-brottslighet har åklagaren i övrigt anfört: Red & White Crew tillhör de organisationer som medvetet har ställt sig utanför samhällets regler. Denna typ av organisation är vad man brukar kalla multikriminell, medlemmarna sysslar med olika typer v brott som våld, narkotika och på senare år också alltmer organiserad indrivnings- och beskyddarverksamhet. Det är vanligt att medlemmar i en supporterklubb får i uppdrag att göra brott för att höja sin status. Organisationen utnyttjar vid brott medlemmarnas lojalitet samt målsägandens och vittnens rädsla att medverka i polisutredningar. Användande av symboler, t.ex. på kläder, förstärker skrämseleffekten. Efter utförd indrivning sker ofta en rapportering uppåt i klubbhierarkin.

Utredningen

Vid tingsrätten har de tilltalade hörts. Målsägandeförhör har hållits med R.B. På åklagarens begäran har F.B., L.H.O., M.G., T.H., C.E. och L.E. hörts som vittnen. Åklagaren har också åberopat journalutdrag, fotografier avseende R.B:s skador och påstådd brottsplats, beslags- och undersökningsprotokoll samt samtalslistor avseende telefoner.

Vid förhören har följande framkommit.

R.B. har uppgett: Han känner ingen av de tilltalade. L.A. och E.S. vet han dock vilka de är och C.M. har det gått rykten om. Tillfrågad om det minns han att han tillgripit ett fordon från en kamrat till C.M. C.M. hotade honom vid det tillfället men han betalade och det blev inte någon misshandel. - Någon gång före hans rättegång, under januari eller februari 2006, kom E.S. fram till honom utanför Killingen. E.S. frågade varför han gjort som han gjort mot dennes far. R.B. svarade att han skämdes och ångrade sig. E.S. sade att om R.B. betalade 100 000 kr, skulle allt vara glömt. R.B. hade dock inte så mycket pengar. På kvällen den 2 december 2006 befann sig R.B. på Killingen när L.A. kom fram och tog honom avsides. L.A. sade att de skulle ”dänga” honom för det som han hade gjort mot E.S:s far. ”Så gör man inte”. R.B. svarade att han hade fått sitt straff och bett om ursäkt i rätten. ”Vi skall dänga dig i varje fall”, sade L.A. På det svarade R.B. ”Du klarar inte det”. Då sade L.A. att han skulle ringa C.M. och att han hade kontakter inom Hells Angels. R.B. blev rädd. Ryktet säger att C.M. är mycket straffad. Han hade inte varit rädd när det bara varit aktuellt att L.A. skulle slå honom. R.B. har själv inte några kontakter i Hells Angels och han har inte sagt att han skulle ha det. L.A. tog upp telefonluren och ringde, varvid R.B. gick därifrån. Det var inte något tal om pengar med L.A. Han vet inte om L.A. kom fram till C.M. vid det tillfället. Han pratade inte med E.S. under kvällen. Lite senare på natten, vid stängningsdags, träffade han L.A. igen, som sade ”nu har jag ringt”. R.B. och några kompisar åkte till en efterfest hos L.H.O. F.B. och M.G. ringde till honom och varnade för att C.M. var på väg för att ge honom däng. Även C.M. ringde honom, varvid han lade på. Plötsligt kom C.M. instormande i L.H.O:s lägenhet viftande med en batong. C.M. skrek om Red & White Crew. Därefter frågade C.M. om R.B. var där, men ingen i lägenheten avslöjade honom. R.B. var livrädd och satt tyst i soffan. C.M. kan ha befunnit sig i våningen ett par minuter. I C.M:s sällskap fanns en skäggig person som höll sig i bakgrunden. Efter att C.M. lämnat bostaden gick ett par kompisar ut och kontrollerade att denne inte dröjde sig kvar. R.B. åkte hem omkring 03.00. - Dagen efter, den 3 december 2006, åkte han kvällstid omkring i Kil med fyra kamrater, R.O. och tre tjejer. Ungefär kl. 19.00 ringde det till R.O:s telefon. Det var C.M. och denne ville tala med R.B. C.M. sade att R.B. skulle komma till Gröna Torget och om han inte kom dit så skulle han inte kunna visa sig ute mer. R.B. visste inte vad han skulle göra och åkte omkring ett par varv i Kil innan han bestämde sig för att åka till torget. Väl framme gick han ur bilen. C.M. kontrollerade legitimation på de andra i bilen och en av tjejerna blev rädd och började gråta. C.M. skakade hand med henne och presenterade sig med för- och efternamn. C.M. sade till honom ”Du får lämna telefonen i bilen, du skall med här”. De sade till honom att de bara skulle prata, men innerst inne förstod han att det inte bara var det saken gällde. Han var inte omringad men det kändes så. De ledde honom in i bilen. Han kände sig tvingad. C.M. gick bakom honom. Han vågade inte göra annat än att följa med. Förutom C.M. var det tre andra män i åldern 20-28 år, samtliga med rakade huvuden, och en rottweiler i bilen. Männen hade vanlig klädsel, tröjor. Han känner med säkerhet igen L.J. och en av personerna i bilen. Han har vid fotokonfrontation även pekat ut en annan person, och vid huvudförhandlingen tycker han att denne andra person och L.J. verkar vara densamme. R.B. satt i mitten i baksätet mellan C.M. och en annan person. De sade att de skulle åka iväg och tala med ledaren i Hells Angels och lösa det här. Det kändes bra eftersom han visste att han inte hade gjort något. De sade också att han skulle ha varit tuff mot L.A. I bilen frågade han om de skulle slå honom. De skrek ”Fan tror du det för!” och ”Jävla käring, var inte så feg!”. Sedan fick han ett slag i ansiktet av C.M. Han fick panik och försökte skydda sig men C.M. sade till honom att han skulle ta bort händerna från ansiktet, varpå han åter fick ett antal ganska hårda knytnävsslag i huvudet. C.M. bad sedan L.J., som satt i framsätet, att ta fram en barong. L.J. tog fram en batong ur handsfacket. R.B. observerde två pistoler jämte batongen i fcket. Det var pistoler, inte revolvrar, de påminde om polisens pistoler och var ca 15-20 cm långa. L.J. gav R.B. ett slag med batongen i pannan. Därefter körde föraren på order från C.M. in bilen på en liten avfart bredvid stora vägen. De knuffade ut honom ur bilen och uppmanade honom att gå ut och ställa sig. Det var helt öde. Han ställde sig snett framför bilen och de radade upp sig. De skrek en massa saker: att han förnedrat Hells Angels, att han inte var så tuff som han trodde, osv. C.M. pekade på Red & White Crewmärket på sin tröja. Därefter sade C.M. till de andra ”ni får göra vad ni vill med honom”. Någon av dem var på väg att ta upp ett knogjärn, men stoppade ned det. En annan sade ”skall vi inte knäppa den jäveln”, siktade på honom och gjorde mantelrörelse med pistolen. Han trodde att han skulle dö, att de skulle skjuta honom. C.M. sade att det gör vi senare. Därefter gick någon fram och slog R.B. så att han tappade balansen. De skrek ”Ställ dig upp, jävla käring”. Han gjorde det och de sparkade honom igen. Sedan sparkade de på honom när han låg ned. Sparkarna träffade på magen, armar - då han försökte skydda huvudet - och överallt. De verkade dock sikta mot hans huvud. Han vet inte riktigt vem som gjorde vad men upplevde att alla fyra var inblandade. Han vågade inte kolla vem som gjorde vad. Från C.M. fick han en hoppspark. Det verkade vara folk runt honom hela tiden. Han uppfattade C.M. som gängets ledare. Det var C.M. som pratade mest och verkade bestämma. De kastade in honom i en betongpelare som spärrade av vägen. Han låg snett ned med huvudet i diket där de två gånger hoppade på hans huvud. De hoppade även på ryggen. I diket var det sumpigt varför han sjönk ned. Hade det varit stumt hade han förmodligen spräckt skallen. Han var nog avsvimmad korta stunder, det blev suddigt och han hörde rösterna luddigt. Han blev slagen och sparkad under kanske tio minuter. I början när de kom till platsen smet hunden ut. De slog hunden för att den inte kom in. På väg tillbaka till Kil försökte de bussa hunden på honom: de sade ”Buss på”. Hunden började att nafsa på hans arm, men slutade med det. Sedan sa någon att ”det är klart” och att han hade haft en jävla tur. De lade in honom i skuffen bak på bilen och frågade var han ville bli avsläppt. C.M. sade ”Skall vi inte ta honom igen?”. Någon annan sade ”nej, det räcker nu”. De frågade honom om han hade en dyr TV, video eller pengar hemma. Fick de inte 5 000 kr i månaden under tio månader skulle de knäppa och gräva ner honom. Den 27:e skulle de ha 5 000 kr, annars skulle knäskålarna ryka. Det talades bara om pengar på väg hem, när han låg i bagageutrymmet. Det var alla fyra som pratade om pengar. Han uppfattade att meningen var att han skulle ge dem pengar. Vem som skulle ha pengarna i slutändan framgick inte. De talade om att han varit kaxig mot L.A. och hädat Hells Angels. Han har aldrig sagt något om Hells Angels utan det enda samband han kan tänka sig är att han misshandlat E.S:s far. Han åkte hem till sin mor och därefter till sjukhuset. Han var svullen ett par dagar efter misshandeln och hade lite ont i huvudet, annars har han mått rätt bra fysiskt. Att han inte fick fler märken på kroppen tror han beror på att de riktade in sig på hans huvud. Efter händelsen har han dock inte mått bra psykiskt. Han känner sig rädd och är inte säker någonstans. Han låser alltid efter sig. Han trodde att de skulle slå ihjäl honom.

E.S. har uppgett: L.A. och han är goda vänner. De umgås så gott som dagligen. C.M. känner han eftersom de har spelat ishockey tillsammans. L.J. har han aldrig sett. Det var fult det som R.B. gjorde mot hans far, men R.B:s brott är avklarat. Fadern har inte velat tala om brottet och E.S. fick helt nyligen veta att fadern inte hade fått utdömt skadestånd. Samtalet mellan R.B. och honom var tidigare än vad R.B. säger. Det ägde rum i slutet på november/början på december 2005. Tidpunkten minns han eftersom han kom från en avslutningsfest med fotbollen. Det är fel att han skulle ha krävt pengar. Han frågade bara R.B. varför denne hade slagit hans far. R.B. sade att han ångrade sig och sedan var det inget mer med det. - På kvällen den 2 december 2006 såg han R.B. på Killingen. E.S. berättade för L.A. att det var R.B. som hade dängt hans far. L.A. talade därefter med R.B. ”Jag har kontakter i Hells Angels” sade R.B. till L.A. L.A. skrattade till men blev sedan orolig. Därefter talade E.S. och R.B. med varandra. E.S. sade att han inte hade någon anledning att dänga denne och R.B. sade att han i vart fall inte var rädd för L.A. och att R.B. hade kontakter i Hells Angels. E.S. och L.A. lämnade Killingen vid stängningsdags kl. 02.00. Han såg inte att L.A. och R.B. talades vid utanför Killingen. L.A. ringde till E.S. när båda kommit hem, vid 02.30. De brukar ringa varandra efter att de har varit ute och festat för att kolla att den andre har kommit hem ordentligt. De första telefonsamtalet bröts dock, varför L.A. ringde upp igen. De nämnde aldrig Hells Angels. Han och L.A. har aldrig pratat om att göra något med R.B. eller om C.M. På förmiddagen den 3 december 2006 blev han upphämtad av L.A. för att vara barnvakt åt dennes barn. Han fick vid 18-tiden skjuts hem eftersom han skulle på kalas på kvällen. Vid 18.45 åkte han till Kils pizzeria. Där hörde han att två killar, som han aldrig sett förut, pratade om att Hells Angels var ute efter R.B. Han tänkte inte så mycket på det. Senare ringde L.A. och frågade honom om han var säker på att R.B. hotat L.A. via E.S. Han svarade ja. Detta var vid 19-tiden och första gången som de diskuterade ämnet. Han frågade inte L.A. om orsaken till varför denne frågade. Han och L.A. diskuterade aldrig några pengar eller att krav skulle riktas mot R.B.

L.A. har uppgett: E.S. är en väldigt bra kompis till honom. C.M. är en barndomskompis. Han har sett L.J. men det är ingen han känner. Detsamma gäller R.B. Den sistnämnde har inte ”dängt” L.A. Den aktuella kvällen satt han hemma med sin sambo och drack två groggar. Därefter åkte han ensam ner till Killingen där han träffade E.S. Denne talade om att R.B. var den som hade misshandlat E.S:s far. L.A. visste att fadern blivit misshandlar och rånad men han visste inte att det hade varit rättegång eller att R.B. hade dömts. L.A. gick fram till R.B. och sa att det var lågt och fegt att slå pappan. R.B. höll med och sade att det var en dum grej. Sedan talade också E.S. en kort stund med R.B. när inte L.A. hörde på. E.S. kom och sade till honom att R.B. hotat att dänga L.A. samt att R.B. sagt att han hade kontakter i Hells Angels. Han vet inte varför R.B. skulle hota honom. L.A. tänkte inte så mycket mer på det förrän Killingen stängde och han åter stötte på R.B. utanför krogen. L.A. frågade R.B. om denne hade hotat med Hells Angels men R.B. bara blängde på honom. Därefter hoppade R.B. in i en bil och åkte iväg. L.A. åkte hem och funderade på vad R.B. sagt. L.A. blev orolig, främst för sin dotter och sambo. För att kontrollera det som R.B. hade sagt ringde L.A. till C.M. och frågade om det fanns anledning för honom att vara rädd. C.M. lugnade honom med att han inte trodde att R.B. hade några Hells Angels- kontakter men C.M. skulle kolla upp det hela. Därefter talade L.A. med E.S. i telefon. Händelsen med R.B. berördes inte. Han tyckte inte att han behövde ta upp med E.S. att han hade känt sig så hotad. Under samtalet med E.S. försökte någon nå L.A. Det visade sig vara C.M., och L.A. avslutade telefonsamtalet med E.S. Han ringde åter upp C.M., som undrade vad som hade hänt. Sedan ringde L.A. på nytt till E.S. De talade om kvällen i stort. L.A. ringde därefter C.M. ytterligare en gång för att säga att han skulle gå och lägga sig, så att inte C.M. skulle ringa igen. ”Gå och lägg dig, du”, sade C.M. När han gått och lagt sig skickade han även ett SMS till C.M. Det var för att kolla att allt var grönt. Han ringde nog också till E.S. en gång för att också säga till denne att han var på väg att gå och lägga sig. - Vid 11-tiden förmiddagen den 3 december ringde han till E.S. för att prata om dennes barnvaktshjälp. Därefter ringde han till C.M. för att prata lite allmänt. C.M. låg dock och sov. Han hämtade E.S. och åkte sedan på fotbollsträning. Därefter skjutsade han hem E.S. Han bekräftar att han, som samtalslistorna utvisar, ringde till C.M. kl. 18.37, till E.S. kl. 18.47 och därefter ytterligare en gång till C.M. C.M. undrade om det var säkert att R.B. hade hotat med Hells Angels och samtalet med E.S. var för att kontrollera detta. Nästa samtal till C.M. gjordes för att ge denne ett jakande svar. Han vet inte var C.M. befann sig då och denne sa inget om vad han skulle göra. C.M. verkade lugn. Han har inte bett C.M. göra någonting. Han vet inte säkert att C.M. har kontakt med Hells Angels, men denne var den enda som skulle kunna känna till om R.B:s hot var allvarligt menat.

L.J.: På samtliga av åklagarens frågor uppger han att han inget har att säga. Detta inkluderar frågan om det är riktigt, som telefonlistor förefaller visa, att han den 3 december har försökt att ringa till en medlem i Hells Angels.

C.M. har uppgett: L.A. är barndomskamrat med honom och L.J. är en kompis. C.M. är medlem i Red & White Crew. Han kan inte svara på pm klibben har någon koppling till Hells Angels. Han kan inte svara på om L.J. är med i Red & White Crew. Han kände inte till att R.B. rånat E.S:s far eller att R.B. var skyldig pengar. Under natten till den 3 december 2006 skulle han skjutsa en kompis till Kil. Han vill inte svara på vem denne är. L.A. ringde honom i samband med detta och berättade att han träffat R.B. på Killingen och att R.B. hade hotat L.A. med att han hade kontakter inom Hells Angels. C.M. blev fundersam eftersom han hade hört från en annan person några veckor tidigare att R.B. skulle ha hotat med Hells Angels och Red & White Crew. Han kan inte svara på vem denne andre person är. Dessa hot ville han klara ut med R.B. Han fick tag på dennes mobiltelefonnummer och ringde upp men R.B. var otrevlig. R.B. bad C.M. fara åt helvete och lade på luren. Han ringde en annan kompis som talade om att R.B. befann sig på en fest varför han begav sig dit. Han kan ha haft hög röst när han steg in i lägenheten eftersom det spelades musik på hög volym. Det är riktigt att han hade en batong med sig. Det var en säkerhetsåtgärd eftersom han inte visste om det kunde bli bråk. Han kände inte igen R.B. och gav sig sedan därifrån. - På eftermiddagen den 3 december befann han sig åter i Kil för att hämta sin hund hos föräldrarna. I samband med detta ringde en person och talade om var R.B. befann sig. Han kan inte svara på vilka som var med i hans bil eller hur många de var. L.J. var inte med i bilen. Han bestämde möte med R.B. på Gröna Torget. En av tjejerna som var med i samma bil som R.B. var ledsen. Han frågade henne varför hon var ledsen men hon sade inget. Han presenterade sig och sade att hon inte skulle vara ledsen. Han frågade R.B. om denne ville åka med. Anledningen till att de körde ut i skogen var att C.M. behövde rasta sin hund. Han kunde inte släppa ut hunden inne i Kil. Han kontrollerade id-handlingar på personerna i bilen för att han ville göra en samhällsinsats, han tyckte nämligen inte att bilföraren såg ut att vara äldre än femton år. Ingen tvingade R.B. att följa med. De åkte iväg. Han hade varken en pistol eller batong med sig i bilen. Han kan inte svara på om någon av de andra personerna hade batong. Det blev lite gruff i bilen eftersom R.B. svarade otrevligt på hans frågor. Han erkänner att han slog till R.B. med knuten näve två gånger på kinden. De stannade bilen och gick ut för att rasta hunden. Den släpptes ut och sprang fritt en stund. R.B. var kvar i bilen. Han gjorde inget med R.B. Vad de andra personerna gjorde svara han inte på. Själv hade han full koll på hunden. Det är ett befängt påstående att han skulle slå sin hund. Han skulle aldrig göra det. Med de få dokumenterade skadorna på R.B. är det omöjligt att denne skulle ha utsatts för påstådd misshandel. Det var inget tal om pengar. Det är också befängt att han skulle ha frågat om TV m.m.; han har själv två storbilds-TV hemma. Han skjutsade därefter hem R.B. till dennes mor. De andra personerna släppte han av i Kil. Sedan åkte han hem mot Karlstad och plockade upp en kompis på vägen. Han kan inte svara på varför hans sambo, A.K., har sökt honom och L.J. växelvis vid 19.15-tiden. Att hon inte kommit fram behöver inte ha berott på att hans telefon var avstängd, utan kan ha berott på dålig mottagning. Han kan inte svara på om han känner P.”P”.K. och B.”B”.G., vilka av åklagaren anförts vara medlemmar i Hells Angels och vars telefonnummer registrerats som ringda samtal från hans mobil. Att han inte har velat yttra sig i polisförhör beror på att polisen vid tidigare tillfällen skrivit ned hans utsagor felaktigt. Han ville därför ge sin version först vid huvudförhandlingen. C.M. har inte agerat på uppdrag av L.A. eller E.S. Han har ingen aning om varför R.B. skulle ljuga.

M.G. har uppgett: Han känner R.B. ytligt, de har gemensam umgängeskrets. Han känner också till C.M., även om han inte umgås med denne. Han känner inte till att C.M. skulle ha någon koppling till en MC-klubb. Under natten till den 3 december ringde C.M. till M.G. och undrade om han visste var R.B. var. Han skulle kolla det. C.M. ville ha tag på R.B., varför vet han inte. Han kommer inte ihåg hur många gånger han talade med C.M. och han kan ha ringt R.B. strax efteråt. Han kommer inte ihåg om han varnade denne. Han frågade inte vad C.M. ville. Han brukar inte lägga sig i.

L.H.O. har uppgett: På kvällen den 2 december träffade han R.B., som följde med på efterfest. De kom hem till honom vid 2-tiden. De satt i soffan och lyssnade på musik. Plötsligt kom C.M. in i lägenheten och ville ha tag på R.B. C.M. skrek någon om en MC-klubb och uppträde lite aggressivt. C.M. hade en tröja med ett rött märke på. L.H.O. ville bara ha ut C.M. ur lägenheten. Han ville inte ha bråk. C.M. hade en batong som han viftade med. Det träffade L.H.O:s knä, men det gjorde inte ont. Till saken hör att L.H.O. var rättt berusad. Eftersom han inte ville ha något bråk i lägenheten talade han inte om att R.B. befann sig där. C.M. hade en person med sig men den personen såg man inte mycket av.

F.B. har uppgett: R.B. är en kamrat till henne men de umgås inte längre. Hon känner ingen av de andra inblandade men har hört talas om C.M. Kvällen den 2 december 2006 var R.B. och några till hemma hos henne. De åkte hem till en annan kamrat. Sedan åkte de en sväng med bilen och släppte av R.B. på Killingen. R.B. var inte speciellt berusad. Senare hämtade de upp R.B. utanför Killingen. R.B. berättade att L.A. sagt att han skulle ge R.B. däng. Hon förstod dock inte riktigt och lyssnade inte så noga. De åkte hem till L.H.O. och lämnade R.B. där. Hon och en annan tjej körde ut och åkte lite med bilen. De mötte C.M. som undrade om hon visste var R.B. befann sig. Hon sade att hon inte visste. C.M. verkade arg. Hon skickade ett SMS till R.B. där hon berättade att C.M. letade efter R.B., eftersom hon tyckte att han skulle veta om det. En kort stund senare hämtade de R.B., som sade att C.M. varit uppe i lägenheten och letat efter R.B. Hon tror inte att R.B. har mått särskilt bra efter händelsen.

T.H. har uppgett: Kvällen den 3 december kom hon från IKEA någon gång mellan 18.00-19.00. J.J. var hemma när hon kom hem. Strax innan hon skulle gå och hämta dottern hos sin mor kom även C.M. Hon var en halvtimme hos modern, varefter hon gick hem. Hon hade inte mobilen med sig utan lämnade den någonstans i lägenheten. Det händer att andra personer använder hennes mobil. J.J. gör det ibland. Samtalet till R.O. kl. 19.07 har hon inte ringt.

C.E. har uppgett: Han känner C.M. sedan gammalt. På eftermiddagen den 3 december var han hemma i C.M:s lägenhet. C.M:s sambo A.K. och L.J:s flickvän, L.E., befann sig i lägenheten. Han kan inte minnas vad klockan var exakt. C.E. gick till Hagahallen för att handla mat. Han återkom till lägenheten och började packa upp varorna. I samband med detta kom C.M. och hälsade. Därefter kom L.J. och tog över matlagningen, Han minns inte när han gick hem, men det skedde strax efteråt. C.M:s hund är jättesnäll.

L.E. har uppgett: Hon är flickvän till L.J. Hon kommer inte ihåg vad hon gjorde den 3 december 2006. Hon vet inte heller om det som framkommit i förhör med henne stämmer. Hon känner inte C.E. men vet vem det är. - Åklagaren har åberopat polisförhör i vilket L.J. sagt att C.E. kommit på besök någon gång under tiden L.J. och C.M. var borta, att hon talat med L.J. på telefon, att denne sagt att C.M. och han var hungriga och att de ville ha mat när de kom tillbaka, att de handlat fiskbullar som L.J. ville ha, att L.J. och C.M. kommit hem strax efter att C.E. kommit tillbaka från affären, och att L.J. då ställt sig och lagat mat.

Tingsrättens bedömning

Centralt i bevisningen är förhörsutsagan från R.B. Vid sidan om dokumentationen kring R.B:s skador, utgörs åklagarens stödbevisning till stor del av registrerade telefonsamtal och SMS. I olika avseenden - rörande exempelvis att C.M. har sökt R.B. och att C.M. och L.J. har varit tillsammans kvällen den 3 december - finns även vittnesutsagor.

1. Kommentar till förhörsuppgifter

R.B. har lämnat tämligen konkreta och detaljerade uppgifter om hur C.M. har varit efter honom under natten till den 3 december och hur han av fyra personer - C.M., L.J och två till - har blivit utkörd i skogen samt misshandlad och hotad på kvällen den 3 december. Det han har berättat om kvällen den 2 december stämmer med andra förhörsutsagor. F.B. har till exempel hört R.B. säga sig ha blivit hotad. Journalutdrag och fotografier stöder att han har blivit utsatt för misshandel. De personer som skulle ha slagit honom tillhör MC-gäng, varför det framstår som osannolikt att dessa skulle väljas ut för ett eventuellt meningslöst tillvitande av brott. Något hämndmotiv har inte framskymtat. Även om det går att utesluta, framstår det också som mindre troligt att R.B. skulle hota med MC-kontakter om detta inte var korrekt. Dessa omständigheter gör sammantagna att hans redogörelse framstår som mycket tillförlitlig.

Ställt mot denna version, brister trovärdigheten i de tilltalades versioner på olika sätt.

När det gäller C.M. är denne inte obekant med rättssaker och det förefaller ha varit en taktik att vara tyst i polisförhör för att sedan anpassa sitt erkännande och berättelse vid huvudförhandlingen till föreliggande utredning. Detta är inte ägnat att stärka hans trovärdighet. Det är svårt att tro på att C.M. skulle ha kontrollerat legitimationer vid Gröna Torget för att ”göra en samhällsinsats”. Detta agerande, liksom hans presentation av sig själv för dem i R.B:s sällskap, framstår i stället som ett hot eller en maktdemonstration anspelande på ryktet om honom som en farlig person. Det framstår inte heller som med sanningen överensstämmande att fyra beväpnade män skulle ha åkt ut i skogen för att rasta hunden.

L.J. har inte velat säga något om sina förehavanden den aktuella dagen. Även om detta inte med automatik behöver betyda att det är just påstådd brottslighet som L.J. vill undvika att tala om, pekar den omständigheten på att han vill dölja någon form av ljusskygg aktivitet.

Som åklagaren har pekat på är det bestickande att det har förekommit växelvis samtal mellan dels L.A. och C.M., dels L.A. och E.S. Att L.A. och E.S. skulle ringa till varandra enbart för att höra att den andre har kommit hem ordentligt klingar inte trovärdigt. Det gör inte heller påståenden om att telefonsamtal skulle ha ringts bara för att be en annan person att inte höra av sig mer under kvällen eller att C.M.-kontakterna inte skulle ha berörts. Intrycket är att L.A. och E.S. försökte dölja samtalens verkliga innehåll.

2. Har C.M. och L.J. utövat grov misshandel mot R.B.?

Ovan har återgetts de uppgifter som R.B. har lämnat om hur han har blivit hotad, slagen, sparkad, hoppad på och hur gärningsmännen försökt att bussa hunden på honom. I anslutning till förhöret har R.B. på fotografi pekat ut det betongfundament som han skulle ha kastats in i och det dike han skulle ha legat i.

Att C.M. har varit med på platsen framgår både av förhöret med R.B. och C.M:s egna uppgifter. Beträffande L.J. har R.B. identifierat denne som en av de som var med i bilen och ute i skogen. R.B. har visserligen även pekat ut en annan person vid konfrontationen. Sett i sin helhet är detta ingenting som förtar bevisvärdet av R.B:s utpekande nämnvärt. R.B. har uppgett att han blivit slagen av L.J. med en batong. L.J. har haft en batong hemma hos sig. Utpekandet stöds också av att L.J. har varit tillsammans med C.M. under aktuell tid, vilket förhör med C.E. och L.E. visar. Att L.J. har vägrat uttala sig är inte något som talar till hans fördel. Telefonlistor visar att L.E. har sökt C.M. och L.J. under tiden för misshandeln. Tingsrätten finner sammantaget ställt utom rimligt tvivel att L.J. har varit en av de fyra män som har fört bort R.B.

Det är genom R.B:s redogörelse, som delvis vinner stöd av fotografier och journalutdrag, utrett att L.J. och C.M., tillsammans med de två okända, har misshandlat och hotat R.B. på det sätt som åklagaren har angett i gärningsbeskrivningen Misshandeln har lett till påstådda följder, dock att medvetslösheten synes ha varit endast kortvarig. Våldet och hoten mot R.B. har varit av ett mycket allvarligt slag. De fysiska skadorna efter misshandeln förefaller visserligen ha blivit begränsade. Detta framstår dock mest som ett utslag av stor tur, sannolikt sammanhängande med att R.B:s huvud har kommit att befinna sig på mjukt underlag när förövarna har hoppat på det. Beträffande de psykiska skadorna har R.B. visserligen vid huvudförhandlingen inte uppehållit sig särskilt länge vid dessa, men det är lätt att inse att våldet jämte dödshot, innefattande mantelrörelse med pistol, från fyra medlemmar av en MC-klubb ut i skogen ter sig svårt ångestframkallande.

På de av åklagaren angivna skälen anser tingsrätten att brottet skall rubriceras som grov misshandel. Det går inte att utreda vad de olika personerna har bidragit med. Det står dock klart att både C.M. och L.J. har deltagit i misshandeln. Av R.B:s redogörelse framgår vidare att samtliga gärningsmän var i stort sett lika delaktiga, även om C.M. framstod som gruppens ledare. C.M. och L.J. skall därför dömas för att ha gemensamt och i samråd ha utövat grov misshandel mot R.B. i enlighet med vad som anges i gärningspåståendet.

3. Har C.M. och L.J. därutöver gjort sig skyldiga till människorov?

Rekvisiten bortförande för att skada och öva utpressning är uppfyllda. Försvaret har invänt att C.M. och L.J. inte kan anses ha ”bemäktigat sig” R.B., vilket också fordras, eftersom denne skulle ha följt med frivilligt in i bilen. Tingsrätten konstaterar följande. R.B. var bekant med C.M:s rykte som tidigare dömd för brott. Dagen före bortförandet var en batongbeväpnad C.M., jämte ytterligare en person, på jakt efter R.B. Denne undkom C.M. med knapphet. C.M. hade inför mötet på Gröna Torget sagt att R.B. skulle komma, om han överhuvudtaget ville visa sig utomhus igen. Detta framstår i sig som ett hot. När R.B. kom till torget mötte han fyra män i bilen och en hund. Att en flicka i R.B:s närhet börjat gråta, C.M:s kontroll av legitimationer och dennes uppmaning till R.B. att lämna sin mobiltelefon talar för en hotfull stämning. Mot denna bakgrund finner tingsrätten visat att R.B. inte har haft något realistiskt val annat än att följa med i bilen samt att C.M. och L.J. har bemäktigat sig R.B. Rekvisiten för människorov är därmed uppfyllda.

Då det inte är uteslutet att sådan gärning som faller under stadgande för människorov emellanåt kan vara mindre grov, upptas också i andra stycket av paragrafen en straffskala om fängelse i högst sex år. Frågan är om det aktuella brottet går att hänföra till denna mindre allvarliga variant. Det som talar för detta är främst att bortförandet av R.B. har pågått under en tämligen begränsad tidsperiod, och möjligen i viss mån att denne inte har drabbats av svårare fysiska skador. Beträffande det sistnämnda har dock rätten ovan konstaterat att detta synes främst att tillskriva slumpen. I övrigt finns flera omständigheter som gör att brottet bör hänföras till första stycket. Det har varit fråga om ett bortförande genomfört av fyra beväpnade personer med anknytning till MC- klubb. R.B. har utsatts för en grov misshandel. Genom att anspela på den rädsla som kriminella organisationers varumärke framkallar, kan dessa organisationer ofta utföra indrivningsoperationer utan att ta till våld. Att förevarande operation har varit ett led i organiserad brottslighet talar - förutom medlemskap och användande av klubbtröjor - telefonsamtal som har ringts från C.M:s och L.J:s telefoner till personer högre upp inom Hells Angels. Sammantaget föreligger övervägande skäl för att brottet är att anse som människorov enligt första stycket i 4 kap. 1 § brottsbalken, dvs. inte mindre grovt.

4. Har L.A. och E.S. varit delaktiga, och i så fall på vilket sätt?

Det står klart att L.J., C.M. och de två andra personerna inte skulle ha misshandlat R.B. om inte R.B. haft en föregående kontakt med L.A., som i sin tur stått i förbindelse med E.S. L.A. och E.S. framstår inte som sanningsenliga när de hävdar att C.M. inte ens skulle ha nämnts i samtalen dem emellan.

Det är dock inte nödvändigtvis detsamma som att L.A. och E.S. skulle ha gjort sig skyldiga till exakt det i gärningsbeskrivningen påstådda anstiftansbrottet. Svagheter i åtalet mot dem är förhållandena att det inte finns betalningskrav från E.S. eller L.A. i nära anslutning till misshandeln och att C.M. och hans grupp inte uttryckligen har sagt till R.B. vem denne var skyldig pengar. Dessa förhållanden kommer särskilt att behandlas i det följande.

Genom de uppgifter som R.B. har lämnat finner tingsrätten visat att E.S. har försökt förmå R.B. att betala 100 000 kr för rånet mot fadern före rättegången mot R.B. Denna händelse låg visserligen mer än ett halvår före det som nu behandlas. Tidsutdräkten har av försvaret anförts som en omständighet som gör att det skulle vara högst osannolikt att E.S. skulle ha medverkat till att leja folk för indrivning så sent som i december 2006. Att det har förlöpt viss tid framstår dock inte som en avgörande omständighet. Det är inte osannolikt att saken har varit vilande under en period och sedan, eventuellt uppeldat med alkohol, har väckts till liv när E.S. av en slump fick se R.B. på Killingen den 2 december. Vid den tidpunkten var skadeståndet till E.S:s far alltjämt obetalt.

Det har visserligen inte framställts något betalningskrav på Killingen. Åklagaren har gjort gällande att E.S. och L.A. har anlitat C.M. med flera medlemmar i Red & White Crew för indrivning, varvid L.A. har varit länken till C.M. Den dokumenterade telefontrafiken företer ett mönster som stämmer väl in på denna teori. En inte obetydlig del av bortförandet och misshandeln av R.B. synes emellertid ha ägnats åt att ropa annat än sådant som rörde betalning (att ”inte häda Hells Angels” och liknande). Detta skulle kunna betyda att syftet med misshandeln var något annat än indrivning, som hämnd eller bestraffning. Exakt vad L.A. har förmedlat till C.M. inför bortförandet av R.B. har inte gått att fastställa.

Emellertid har betalningskrav framställts, efter det att R.B. misshandlats på kvällen den 3 december. R.B. har själv endast kunnat se hans brott mot E.S:s far som orsak till misshandeln och det framställda kravet. Det förefaller också vara det enda rimliga alternativet. Att kravet - utan L.A:s och E.S:s vetskap - skulle ha initierats av de som kontaktats för att misshandla R.B. framstår i sig som mycket osannolikt. Det är naturligt att frågan om pengar har börjat diskuterats i vart fall vid telefonsamtalen natten den 3 december mellan L.A. och C.M. samt de parallella samtalen L.A-E.S. Det kan också konstateras att C.M. efter utförd misshandel har kontaktat L.A.

Med beaktande av att E.S. tidigare har framställt krav mot R.B., den växelvisa telefontrafiken L.A., C.M. och E.S. samt att krav har riktats mot R.B. den 3 december, finner tingsrätten visat att L.A. och E.S. har gjort sig skyldiga till den gärning som åklagaren har lagt dem till last.

Beträffande brottsrubriceringen har i en del fall av brottslig indrivning rubriceringen blivit olaga tvång i stället för utpressning. Om kravet på betalning har avsett en existerande fordran, har nämligen rekvisiten vinning/skada i utpressningsparagrafen (9 kap. 4 § brottsbalken) inte ansetts uppfyllda (sådant olaga tvång bedöms ofta som grovt, varvid det inte blir någon avgörande skillnad i straffvärde då straffskalan för grovt olaga tvång är samma som för grov utpressning, se 4 kap. 4 § andra stycket brottsbalken). Något som skulle tala för en olaga tvång-rubricering är att det fanns ett obetalat skadestånd till E.S:s far. Då det belopp som har avkrävts R.B. inte synes motsvara det utdömda skadeståndet, väljer dock tingsrätten att instämma i åklagarens rubricering av brottet som utpressning. Tingsrätten instämmer också i kvalificeringen av utpressningen som grov.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att de tilltalade skall dömas för de brott som de har åtalats för.

Påföljd

L.A., L.J. och E.S. förekommer inte tidigare i belastningsregistret.

C.M. förekommer under nio avsnitt i belastningsregistret. Det rör sig främst om våldsbrottslighet. Han dömdes senast den 29 oktober 2002 för misshandel och grov misshandel till fängelse 1 år 2 månader (påföljden avsåg även en misshandel från 2001).

Brottets art - och för L.J:s och C.M:s del även straffvärde - talar starkt för att fängelse väljs dom påföljd. Det finns inte några personliga förhållanden hos de tilltalade som talar för ett annat påföljdsval. De skall därför samtliga ådömas fängelsestraff.

De brott som C.M. och L.J. skall dömas för har ett högt straffvärde. Minimistraffet för människorov enligt 4 kap. 1 § första stycket brottsbalken är fängelse 4 år. Minimistraffet för grov misshandel är 1 års fängelse. Ett människorov i indrivningssyfte är i hög grad straffvärt, även om det inte har våldsamma inslag. Den skrämseleffekt som kriminella organisationer bygger sin verksamhet på (jämför sista stycket under Bakgrund) har här förstärkts genom fullbordande av en grov misshandel. Vid en helhetsbedömning anser tingsrätten att de brott som L.J. och C.M. skall dömas för har ett straffvärde som motsvarar fängelse 5 år, vilket L.J. skall dömas till. C.M. har återfallit i allvarligt våldsbrott och han är tidigare dömd för våldsbrott i förhållandevis stor omfattning. Angiven strafflängd bör därför såvitt avser honom ökas med 6 månader. För L.J:s del bör straffet för stöldförsöket inrymmas i det nämnda straffet.

L.A. och E.S. skall dömas för anstiftan till försök till grov utpressning. För fullbordad grov utpressning är straffskalan fängelse 6 månader till 6 år. Anstiftan har lett till att R.B. har utsatts för mycket allvarligt våld och hot, måhända något allvarligare än L.A. och E.S. har räknat med. Deras kännedom om C.M. gör dock att det kan hållas för visst att de tagit med i beräkningen att indrivningen skulle komma att innefatta våldsutövning. Straffvärdet för deras brott bedöms motsvara fängelse 10 månader.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer envar av L.A. och E.S. för anstiftan av försök till utpressning, grovt brott, till fängelse 10 månader.

Tingsrätten dömer C.M. för grov misshandel och människorov till fängelse 5 år 6 månader och L.J. för grov misshandel och människorov samt försök till stöld till fängelse 5 år.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Ann-Carin Glimstedt och Christer Ranch, referent, tf. hovrättsassessorn Anna Hjort Ööpik samt nämndemännen Erik Eriksson och Richard Svensson) anförde i dom den 15 maj 2007 följande.

DOMSKÄL

Skuldfrågor

Utredningen

Beträffande åtalen för människorov m.m. har de tilltalade och målsäganden hörts om. C.E:s vittnesmål vid tingsrätten har lagts fram genom uppspelning. De uppgifter som vittnena M.G., L.H.O, F.B., T.H. och L.E. lämnade vid tingsrätten har lagts fram så som de antecknats i tingsrättens dom.

Som nytt vittne har, på begäran av E.S., A.T. hörts rörande sina iakttagelser på restaurangen Killingen på natten mellan den 2 och 3 december 2006. Han har uppgett i huvudsak följande. Han känner E.S. sedan flera år tillbaka eftersom de har spelat ishockey ihop. De träffas dock inte så ofta nuförtiden. Han känner till vad som har hänt mellan R.B. och E.S:s far. Han befann sig på Killingen på kvällen den 2 december 2006. Han såg då att E.S. och R.B. stod och pratade med varandra. Han har inte sett de två prata med varandra vid något annat tillfälle. E.S. och R.B. stod i rummet innanför dansgolvet ca 1-1,5 meter ifrån varandra. Det var inga andra personer i närheten och han iakttog dem i ca 10-15 sekunder på ca 7-10 meters avstånd. Han förutsatte att E.S. och R.B. pratade med varandra eftersom de stod så nära varandra. Han hörde dock inte vad som sades. Han tror att klockan vid tillfället var runt midnatt. Efter förhandlingen i tingsrätten träffade han E.S. på Killingen. E.S. var då irriterad eftersom denne tyckte att R.B. hade ljugit om en del saker inför rätten. R.B. hade bl.a. förnekat att han pratat med E.S. på Killingen den aktuella natten.

Utöver den skriftliga bevisning som lades fram vid tingsrätten har i hovrätten åberopats listor över användandet av L.A:s och E.S:s mobiltelefoner under den tid som är aktuell i målet.

Allmänt om händelseförloppet

C.M. har valt att i hovrätten endast svara på de frågor som enligt honom rör honom själv. De uppgifter han har lämnat är till stora delar sådana att de kan lämnas utan avseende.

L.J. har även i hovrätten vägrat att svara på frågor.

R.B:s berättelse om händelsen i L.H.O:s lägenhet vinner stöd av vittnesutsagor. Av vittnesutsagor kan även slutsatsen dras att C.M. och L.J. varit tillsammans på kvällen den 3 december. Av journalanteckningar och fotografier framgår att R.B. utsatts för misshandel. De variationer som må ha förekommit i R.B:s utsagor under förundersökningen, vid tingsrätten och i hovrätten ligger enligt hovrättens mening inom vad som kan förväntas.

Enligt hovrätten är R.B. trovärdig och hans uppgifter kan läggas till grund för bedömningen av det händelseförlopp som sträcker sig från sammanträffandet på Gröna Torget i Kil till det att han lämnades av efter bilfärden.

L.A. och E.S.

Åklagaren har lagt L.A. och E.S. till last att de gemensamt och i samråd anstiftat C.M. att utpressa R.B. Eftersom upprinnelsen till det fortsatta händelseförloppet uppenbarligen har varit R.B.:s sammanträffande med L.A. och E.S. på restaurang Killingen, konstaterar hovrätten inledningsvis följande. Sedan E.S. på Killingen pekat ut R.B. för L.A. har den sistnämnde ansett sig ha anledning att med R.B. diskutera det rån som R.B. utsatt E.S:s far för. R.B. har vidhållit att han därvid inte hotade med Hells Angels. Han har även uppgett att han inte pratade med E.S., vilket denne påstått. E.S:s påstående i denna del vinner emellertid visst stöd av A.T:s vittnesmål. Enligt hovrättens mening kan det inte uteslutas att R.B. vid samtal med L.A. och E.S. - av någon orsak som inte gått att utreda - talat om Hells Angels. Det framgår inte av någon av de hörda personernas berättelse att man på Killingen skulle ha avhandlat det skadestånd som R.B. var dömd att betala till E.S:s far.

Av utredningen framgår att det efter sammanträffandet på Killingen har förevarit växelvisa telefonkontakter mellan L.A., E.S. och C.M. Även om man beaktar unga människors omfattande bruk av mobiltelefon vid olika tider på dygnet ter sig dessa telefonkontakter anmärkningsvärda i belysning av det som senare inträffade. Det kan hållas för visst att samtalen mellan L.A. och C.M. hade sin bakgrund i det som hänt på Killingen och L.A. har i hovrätten sagt att han sökte kontakt med C.M. p.g.a. dennes kännedom om Hells Angels. Det finns emellertid inte någon utredning som styrker att det vid dessa telefonkontakter har diskuterats att R.B. skulle utpressas att till L.A. och E.S. utge ett penningbelopp, än mindre att L.A. och E.S. gemensamt och i samråd anstiftat C.M. till detta. Mot att så skulle vara fallet talar i stället att det såväl vid händelsen i L.H.O:s lägenhet som vid misshandeln av R.B. och den efterföljande bilfärden inte varit tal om E.S. eller dennes far. C.M:s agerande tycks främst ha haft samband med att R.B.. skulle ha varit kaxig mot L.A. och därvid kränkt Hells Angels eller Red & White Crew. Inte ens när kravet på betalning av 50 000 kr slutligen framställdes i bilen synes någon koppling till L.A. eller E.S. ha gjorts. Den utredning som lagts fram ger inte stöd för att C.M. efter misshandeln av R.B. kontaktade L.A. Däremot synes C.M. ha sökt kontakt med personer som enligt åklagaren har koppling till Hells Angels.

Sammantaget kan den utredning som förebringats i denna del inte leda till slutsatsen att det är styrkt att L.A. och E.S. anstiftat C.M. att genom olaga tvång försöka förmå R.B. att till dem betala pengar. Åtalet mot dem skall därför ogillas.

C.M.

C.M. har tämligen snart efter händelsen på Killingen sökt efter R.B. beväpnad med en batong, vilket R.B. själv sett. Mot bakgrund av detta finns det inte anledning att ifrågasätta R.B:s uppgift att han på grund av det hotfulla innehållet i telefonsamtalet med C.M. på eftermiddagen den 3 december kände sig tvingad att komma till mötet på Gröna Torget. Omständigheterna vid det mötet har varit sådana att C.M. får anses ha bemäktigat sig och bortfört R.B. för att misshandla honom och förmå honom att betala pengar. C.M. skall därför dömas till ansvar för människorov. Hur brottet skall rubriceras återkommer hovrätten till nedan.

Av C.M.s egna uppgifter framgår att han misshandlat R.B. under bilfärden. Av R.B:s berättelse om misshandeln vid skogsvägen framgår att C.M. deltagit i denna. C.M. skall därför, som tingsrätten funnit, dömas för misshandelsbrott. Hovrätten återkommer nedan till frågan rörande huruvida misshandeln skett gemensamt och i samråd eller samförstånd med andra, alltså omfattningen av den misshandel som täcks av hans uppsåt, samt till frågan om rubriceringen av misshandelsbrottet.

L.J.

L.J. har själv, genom sitt överklagande, påkallat hovrättens prövning av tingsrättens dom men ändå valt att även i hovrätten vägra att svara på frågor. Härigenom har han frivilligt avstått från möjligheten att lämna sin version av händelseförloppet och bemöta det som åklagaren påstått. Frågan är då vilken betydelse i bevishänseende som hovrätten skall tillmäta hans förhållningssätt.

En tilltalad i ett brottmål har rätt att vägra att yttra sig. Inom ramen för den fria bevisprövningen har domstolen sedan att pröva om den tilltalades tystnad skall tillmätas någon bevisverkan. Redan i samband med tillkomsten av rättegångsbalken uttalades att domstolen i grövre brottmål endast med stor varsamhet skulle tolka den tilltalades utevaro från rätten - med vilket måste jämställas att inställa sig men inte svara på frågor - som bevis mot honom. En annan sak är att det i Högsta domstolens praxis och i den juridiska litteraturen har ansetts att den s.k. förklaringsbördan i vissa situationer kan gå över på den tilltalade. Om åklagaren förebringat den bevisning som kunnat fås fram och den tilltalade då inte kunnat lämna någon rimlig förklaring till ett visst förhållande, som endast hon eller han kan förklara, har detta tillmätts betydelse.

Rätten att inte uttala sig alls (the right to silence) eller på annat sätt underlätta åklagarens arbete (the right not to incriminate oneself) har av Europadomstolen betraktats som grundläggande aspekter av rätten till en rättvis rättegång enligt den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Mot bakgrund av det ovan sagda bör L.J:s genomgående vägran att svara på frågor inte tillmätas bevisverkan vid bedömningen om han har handlat på det sätt som åklagaren påstått.

Det har inte framkommit något som ger vid handen att den fotokonfrontation som polisen genomförde med R.B. skulle ha skett på ett felaktigt eller olämpligt sätt. Han har vid konfrontationen pekat ut två fotografier, varav det ena föreställde L.J. R.B. har med bestämdhet hävdat att L.J. var med i den bil som förde honom från Gröna Torget till skogspartiet och att denne där deltog i misshandeln. Den bevisning som lagts fram om C.M.s och L.J:s telefontrafik ger stöd åt åklagarens påstående att L.J. på ett förhållandevis tidigt stadium involverats i planerna på åtgärder mot R.B.. Vidare framgår det, som hovrätten redan konstaterat, av vittnesbevisning att L.J. och C.M. varit tillsammans på kvällen den 3 december.

Vid en samlad bedömning av den bevisning som lagts fram i denna del finner hovrätten att det är ställt utom rimligt tvivel att L.J. var närvarande då R.B. fördes bort från Gröna Torget och därefter deltog i misshandelsbrottet mot denne.

Frågan om C.M. och L.J. handlat gemensamt och i samråd eller samförstånd

Åklagaren har i sin gärningsbeskrivning gjort gällande att C.M., L.J. och två okända personer har begått människorovet och misshandelsbrottet gemensamt och i samråd eller samförstånd. C.M. har själv erkänt att han under bilfärden misshandlat R.B., låt vara att hans förklaring därtill inte varit förståelig. Frågan i målet är då om den övriga misshandeln som riktades mot R.B. skedde i samförstånd med bl.a. L.J. och att C.M:s uppsåt alltså skall anses täcka allt våld och de skador som R.B. tillfogades samt att krav på betalning skulle framställas när R.B. hade förts bort. På motsvarande sätt uppstår för L.J:s del frågan om människorovet skett i samråd med andra och således täckts av hans uppsåt och om all misshandel omfattats av hans uppsåt.

Det kan till en början konstateras, att om flera personer tillsammans begår brott och det brottsliga förfarandet framstår som en gemensam verksamhet med en - mer eller mindre genomtänkt - brottsplan eller ett gemensamt mål, kan var och en av dem dömas som gärningsman. Straffansvaret för en gärningsman kan då komma att omfatta även gärningsmoment som en medgärningsman utför, så länge dessa ligger inom ramen för den förstnämndes uppsåt eller, i förekommande fall, oaktsamhet (jfr Högsta domstolens uttalanden i exempelvis NJA 1980 s. 606, NJA 1992 s. 474, NJA 2002 s. 489 och NJA 2003 s. 645). Ett sådant synsätt kan te sig naturligt eftersom det vid gruppbrottslighet ofta är en tillfällighet vem som exempelvis utövar visst våld eller tillgriper viss egendom. Även om den som väljer att begå brott tillsammans med andra således kan få bära ett straffrättsligt ansvar också för andras handlingar, kan straffansvaret inte sträckas så långt att det omfattar handlingar eller effekter som ligger så fjärran från vederbörandes brottsplan eller eftersträvade mål att det inte kan sägas omfattas av hans uppsåt. I rättegångar mot många tilltalade där åklagaren utan närmare specificering i gärningspåståendet talar om ”samråd” eller ”samförstånd” aktualiseras således gränsdragningen för uppsåtets omfattning hos envar av de tilltalade.

Det som har framkommit i hovrätten ger bilden av att C.M. varit den drivande i agerandet mot R.B. - han sökte redan på natten till den 3 december efter R.B., var den som agerade på Gröna Torget och framstod för R.B. som den ledande vid misshandeln. Det kan hållas för visst att de personer som fanns med i bilen var införstådda med att R.B. skulle föras bort, misshandlas och pressas på pengar. C.M. hade redan tidigare på natten varit beväpnad med en batong, varför användandet av vapen eller tillhyggen vid misshandeln inte kan ha varit främmande för honom. Det är för hovrätten uppenbart att hans uppsåt har omfattat att R.B. skulle utsättas för en förhållandevis omfattande misshandel av flera gärningsmän. Sammantaget finner hovrätten att C.M:s uppsåt omfattat hela det brottsliga förfarandet mot R.B. och han skall således dömas till ansvar för att ha begått människorovet och misshandelsbrottet gemensamt och i vart fall i samförstånd med övriga gärningsmän.

L.J. har inte agerat på Gröna Torget. Det har emellertid inte framkommit någon annan förklaring till att han uppehöll sig i C.M:s bil än att han varit medveten om att R.B. skulle föras bort i bilen och misshandlas som en bestraffning för att ha kränkt Hells Angels eller Red & White Crew. Av R.B:s uppgifter framgår att L.J. deltagit i såväl misshandeln som diskussionerna i bilen om att kräva honom på pengar och vad som fortsatt skulle hända om han inte betalade det fordrade beloppet. Även för L.J:s del framstår det som uppenbart att hans uppsåt omfattat hela det brottsliga förfarandet, däribland den misshandel som R.B. utsattes för av flera gärningsmän. L.J. skall alltså dömas till ansvar för att ha begått människorovet och misshandelsbrottet gemensamt och i vart fall i samförstånd med övriga gärningsmän.

Bedömningen av människorovet och misshandelsbrottet

Det människorov som beskrivs i 4 kap. 1 § första stycket brottsbalken har en straffskala som stadgar fängelse från fyra till tio år, eller på livstid. Om brottet är mindre grovt stadgas i paragrafens andra stycke fängelse i högst sex år. Av det nu sagda framgår att ett brott som bedöms enligt första stycket skall innehålla så allvarliga moment att det har ett straffvärde på minst fyra år - ett för svenska förhållanden högt straffminimum - och på samma sätt som andra brott med liknande straffskala tillämpas med försiktighet. Vidare framgår att ett brott enligt andra stycket genom sin vida straffskala kan innefatta moment med varierande, men även förhållandevis högt, straffvärde.

R.B. har inte förts bort med våld från Gröna Torget och den tid som gärningsmännen haft honom bortförd har varit tämligen kort. Det förhållandet att R.B. utsatts för en allvarlig misshandel skall inte påverka rubriceringen av människorovet eftersom gärningsmännen skall dömas särskilt för misshandelsbrottet. Människorovet bör enligt hovrättens mening bedömas som mindre grovt i brottsbalkens mening. Tingsrättens dom skall således ändras i enlighet med det nu sagda.

Misshandelsbrottet bör - trots att R.B:s skador inte tycks ha blivit särskilt omfattande - bedömas som grovt eftersom det utförts av flera gärningsmän i form av bl.a. sparkar mot en liggande och slag med tillhyggen.

Påföljdsfrågor

Även om människorovet har rubricerats som mindre grovt, har brotten mot R.B. ett mycket högt straffvärde. Brotten synes ha haft till syfte att straffa honom för att han använt Hells Angels eller Red & White Crews namn samt har även haft kränkande inslag såsom hotet med pistol på vilken gjorts mantelrörelse. Även förekomsten av en hund under händelseförlopp har för R.B. understrukit allvaret av det som skedde, vilket C.M. och L.J. måste ha insett.

Även om C.M. och L.J. har handlat gemensamt och i samförstånd finns det enligt hovrätten anledning att i påföljdshänseende se olika på de två.

C.M.

Som hovrätten redan har uttalat, har C.M. varit mer aktiv än L.J. i agerandet mot R.B.. Han var den som hade den inledande kontakten med R.B. om mötet på Gröna Torget och den som agerade där. Den samlade brottslighetens straffvärde motsvarar fängelse tre år och sex månader.

Redan på grund av brottslighetens straffvärde kan annan påföljd än ett fängelsestraff inte komma ifråga.

C.M. dömdes senast i oktober 2002. Det finns enligt hovrättens mening nu inte skäl för att med stöd av 29 kap. 4 § brottsbalken utmäta ett strängare straff än vad som svarar mot straffvärdet.

L.J.

Människorovet och den grova misshandeln blir avgörande vid prövningen av påföljdsfrågan.

Såvitt utredningen har visat är L.J:s del i brotten mot R.B. mindre än C.M:s. Straffvärdet av hans brottslighet motsvarar fängelse tre år.

Den samlade brottslighetens straffvärde gör att annan påföljd än ett fängelsestraff inte kan komma ifråga.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att hovrätten med ändring av tingsrättens dom ogillar åtalen mot L.A. och E.S, dömer C.M. enligt 4 kap. 1 § andra stycket brottsbalken för människorov samt för grov misshandel till fängelse 3 år 6 månader och dömer L.J. enligt 4 kap. 1 § andra stycket brottsbalken för människorov samt för de två andra brott som anges i tingsrättens domslut till fängelse 3 år.

Hovrättens dom meddelad: den 15 maj 2007.

Mål nr: B 1660-07.

Lagrum: 4 kap. 1 § och 29 kap. 4 §brottsbalken.

Rättsfall: NJA 1980 s. 606; NJA 1992 s. 474, NJA 2002 s. 489; NJA 2003 s. 645.