RH 2008:85

J.S. väckte talan mot staten och yrkade att tingsrätten skulle fastställa att staten var skadeståndsskyldig gentemot honom på grund av den skada han lidit sedan den 3 maj 2004 och som han fortlöpande led till följd av utlämning och spridning av om honom hos Kronofogdemyndigheten registrerade uppgifter.

Staten genom Justitiekanslern yrkade i första hand att tingsrätten skulle avvisa J.S:s talan. I andra hand bestred staten käromålet.

J.S. anförde som grund för och utveckling av sin talan bl.a. följande. Kronofogdemyndigheten meddelade utslag den 3 maj 2004, genom vilket J.S. förpliktades att till H.L. utge 28 896 kr. J.S. ansökte den 2 juni 2004 om återvinning av utslaget, vilket utmynnade i att tingsrätten den 26 oktober 2004 undanröjde Kronofogdemyndighetens utslag och avskrev målet. Kronofogdemyndighetens utslag i målet har, med stöd av lagen (2001:184) om behandling av uppgifter i Kronofogdemyndigheternas verksamhet, registrerats i utsöknings- och indrivningsdatabasen. Denna registrering om uppgifter om J.S. har med stöd av 12 § nämnda lag felaktigt lämnats ut till kreditupplysningsföretagen, vilket har lett till en s.k. anmärkning hos dessa. Anmärkningen finns kvar i kreditupplysningsföretagens register i tre år och går inte att blockera eller utplåna.

Europaparlamentet och rådet antog den 24 oktober 1995 direktiv 95/46 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter. I enlighet med direktivet ska medlemsstaterna skydda fysiska personers grundläggande fri- och rättigheter, särskilt rätten till privatliv i samband med behandling av personuppgifter.

Den svenska lagstiftningen om offentlighetsprincipen avseende uppgifter hos Kronofogdemyndigheten om enskildas ekonomiska förhållanden i kombination med undantaget från kravet på bl.a. legitimt behov är inte förenligt med EG-direktivets bestämmelser om skydd för fysiska personers grundläggande fri- och rättigheter i samband med behandling av personuppgifter.

J.S:s rätt till privatliv har skadats genom de negativa verkningarna av spridningen av betalningsanmärkningen. Registreringen hos Kronofogdemyndigheten, utlämnandet av uppgifterna till kreditupplysningsföretagen samt den i praktiken oreglerade spridningen av kreditupplysningen har fått stora ekonomiska och sociala konsekvenser för honom, bl.a. i form av sämre möjligheter att få hyreskontrakt, lån, telefonabonnemang, bankkredit och anställning. J.S. har mot denna bakgrund drabbats av skada av ideell karaktär, genom att hans - av europarätten skyddade - rätt till privatliv har kränkts. Han har enligt gemenskapsrättsliga skadeståndsprinciper (den s.k. Francovich-principen) rätt till ideellt skadestånd med anledning av kränkningen.

Angående tillåtligheten av en fastställelsetalan rörande statens skadeståndsskyldighet på grund av överträdelsen anförde J.S. följande. Det råder ovisshet om rättsförhållandet mellan honom och den svenska staten och detta länder honom till förfång. Ovissheten behöver inte bero på motpartens förhållanden utan kan också ha sin grund i osäkerhet i det rent juridiska bedömandet av läget. Det finns - vid sidan av fastställelsetalan om skadeståndsskyldighet - inga andra rättsmedel för J.S. att få frågan om huruvida kreditupplysningslagen och sekretesslagen strider mot gemenskapsrätten till men för honom prövad av allmän domstol. Med anledning härav skulle ett beslut att inte tillåta fastställelsetalan inte bara strida mot rättegångsbalken utan även strida mot det gemenskapsrättsliga kravet på tillgång till effektiva rättsmedel som syftar till att garantera enskilda effektiva möjligheter att ta tillvara sina gemenskapsrättigheter.

Staten genom Justitiekanslern anförde som grund för och till utveckling av statens avvisningsyrkande följande. Det är statens uppfattning att förutsättningarna för skadestånd brister såvitt gäller samtliga kriterier i den s.k. Francovich-doktrinen. J.S. har inte påstått att han skulle ha drabbats av någon förmögenhetsskada till följd av den påstådda överträdelsen av EG-rätten. Han har inte heller någon på skadeståndslagen eller svensk rätt i övrigt grundad rätt till ersättning för ideell skada (kränkning). Med hänsyn härtill kan inte heller EG- rätten leda till att han anses berättigad till ideellt skadestånd med stöd av Francovich-doktrinen. Tingsrätten har att ex officio pröva om J.S. ska tillåtas att föra en fastställelsetalan i enlighet med vad han har yrkat. Staten ifrågasätter att det kan anses föreligga något s.k. fastställelseintresse i J.S:s fall och om fastställelsetalan bör tillåtas. Vid denna prövning bör beaktas bl.a. att det inte står klart att J.S. har drabbats av någon skada överhuvudtaget. Mot bakgrund av att något ideellt skadestånd inte kan utgå vid en talan om skadestånd enligt Francovich-doktrinen är det uppenbart att J.S. inte har något intresse av att få sin fastställelsetalan prövad. Det bör framhållas att förekomsten av en - ersättningsgill - skada är en förutsättning för att det kausalförhållande som krävs enligt Francovich-doktrinens tredje rekvisit ska kunna vara uppfyllt.

J.S. överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle tillåta hans vid tingsrätten väckta fastställelsetalan. Han anförde till stöd härför - utöver vad han åberopat vid tingsrätten - i allt väsentligt följande. Det finns behov av en prejudiciell prövning av den aktuella rättsfrågan och en sådan prövning lämpar sig bäst för en fastställelsetalan. Vidare föreligger stora svårigheter att klargöra skadans omfattning eftersom omfattningen av utlämnandet av hans personuppgifter endast kan fastslås med hjälp av omfattande utredning. Dessutom saknas i såväl svensk som europeisk rätt praxis i frågan om hur ersättning för ideell skada orsakad av det allmännas felaktiga utlämnande av personuppgifter ska fastställas. Med hänsyn härtill kan för närvarande ersättningens storlek inte utan svårighet bedömas.