RH 2009:77

Domskäl

Tingsrätten (lagmannen Lars Eklycke samt nämndemännen Kerstin Sunnerby, Bengt Holmquist och Gunilla Jonsson) anförde i dom den 6 oktober 2008 - efter att bl.a. ha funnit åtalen för grov våldtäkt mot barn och mord styrkta i enlighet med åklagarens gärningspåståenden - i skadeståndsdelen bl.a. följande.

DOMSKÄL

Enligt 5 kap. 2 § första stycket 3 skadeståndslagen (1972:207) ska, om personskada lett till döden, ersättning betalas för personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne särskilt nära. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2004 s. 26 bestämt schablonbeloppet för personskada i form av psykiskt lidande till 50 000 kr vid uppsåtligt dödande. Även om domskälen ger ett visst utrymme för individuella bedömningar, synes utgångspunkten vara att schablonbeloppet ska överskridas bara vid exceptionella omständigheter, något som också i någon utsträckning förekommit i domstolspraxis.

C.H., S.JH., T.F. och A.JC. ingår i den krets av personer som är ersättningsberättigade enligt 5 kap. 2 § första stycket 3 skadeståndslagen. De för de anhöriga särdeles plågsamma omständigheterna kring mordet på E.JH. gör att brottet måste anses hänförligt till den kategori som kan motivera att det av Högsta domstolen i rättsfallet NJA 2004 s. 26 angivna schablonbeloppet 50 000 kr överskrids. Överrättspraxis är påfallande restriktiv när det gäller utdömande av högre skadestånd än schablonbeloppet, även när omständigheterna kring brottet framstår som mycket graverande (se t.ex. Svea hovrätts dom den 10 september 2008 i mål nr B 6099-08). Utan att på något sätt ifrågasätta styrkan i det psykiska lidande som tillfogats E.JH:s närmaste i samband med och efter dödsfallet anser tingsrätten att nuvarande rättspraxis inte ger utrymme för annat än en schablonmässigt bestämd ersättning med 75 000 kr till envar av C.H., S.JH., och T.F. A.JC., som enligt egna uppgifter haft en relativt sporadisk kontakt med sin dotter och som inte träffat henne sedan år 2004, får anses skäligen tillgodosedd med det normala schablonbeloppet 50 000 kr.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer A.E. för (bl.a.) grov våldtäkt mot barn och mord till livstids fängelse samt förpliktar A.E. att betala skadestånd (för sveda och värk) till envar av C.H., S.JH., och T.F. med 75 000 kr och till A.JC. med 50 000 kr.

Domskäl

Hovrätten (hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, hovrättslagmannen Jan Öhman och hovrättsrådet Anders Dereborg, referent) anförde i dom den 6 mars 2009 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Tingsrätten har funnit att C.H., S.JH., T.F. och A.JC., såsom nära anhöriga till E.JH., har rätt till ersättning för personskada i form av psykiska besvär av övergående natur (sveda och värk) som till följd av dödsfallet drabbat dem. Målet i hovrätten gäller frågan om storleken på den ersättning som A.E. i detta avseende ska betala till klagandena.

C.H., S.JH., T.F. och A.JC. har som stöd för sin talan i hovrätten huvudsakligen anfört att omständigheterna kring dödsfallet motiverar en högre ersättning för sveda och värk. C.H., S.JH. och T.F. har vidare gjort gällande att det av Högsta domstolen angivna schablonbeloppet vid uppsåtlig dödande om 50 000 kr inte är en rimlig ersättning att utgå från. A.JC. har anfört att det inte finns skäl att göra någon skillnad mellan honom och övriga anhöriga vid bestämmandet av ersättning och att han i vart fall borde vara berättigad till samma ersättning som styvfadern T.F.

Hovrätten gör följande bedömning.

Skadeståndets ändamål är i huvudsak att ersätta skador som i åtminstone någon mån kan kompenseras ekonomiskt. Någon rätt till ersättning för förlusten av en nära anhörig finns inte i svensk rätt. Enligt 5 kap. 2 § första stycket 3 skadeståndslagen har dock nära anhöriga till en person som dödats genom en skadeståndsgrundande handling rätt till ersättning för personskada som åsamkats dem till följd av dödsfallet. Den som drabbas av psykiska besvär till följd av dödsbudet kan då få ersättning på samma sätt som andra som drabbas av olika sjukdomstillstånd till följd av en skadehändelse. Ersättning ska därmed - enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen - i princip kunna betalas för kostnader, inkomstförlust, fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk) och av bestående art (lyte och men), samt för särskilda olägenheter. Frågan i hovrätten gäller enbart vilken ersättning som ska dömas ut för psykiskt lidande av övergående natur.

I samband med att lagregeln om nära anhörigs rätt till ersättning för personskada infördes avvisade lagstiftaren tanken på att införa en rätt till kränkningsersättning eller en rätt till ersättning för sorg och saknad för de anhöriga (se prop. 2000/01:68 s. 35 f). Den ordning som lagstiftaren valt innebär därmed att de belopp som kan dömas ut i ren ideell ersättning från allmänna synpunkter kan framstå som ganska låga (jfr justitierådet Bengtssons tillägg i NJA 1993 s. 41 II). Samtidigt innebär ordningen att de anhöriga även bl.a. kan få ersättning för kostnader och inkomstförluster de drabbas av.

I mål som gäller ersättning för personskada måste normalt den skadelidande visa att denne lidit en sådan skada och omfattningen av denna. Därvid gäller att psykiska besvär endast är att anse som personskada om de är medicinskt påvisbara. Vanligtvis krävs därför medicinsk utredning. I fråga om anhöriga till dem som dödas genom skadeståndsgrundande handlingar gäller dock enligt förarbetsuttalanden och praxis en bevislättnad. När det inte är aktuellt att ersätta andra skadeföljder än sveda och värk samt smärre belopp avseende kostnader eller inkomstförlust ska det normalt inte krävas läkarintyg eller annan liknande utredning för att styrka att de psykiska besvären är att hänföra till personskada.

I fråga om ersättningens storlek har bevislättnaden betydelse på så sätt att det inte behöver förebringas bevisning om skadans storlek när ersättning yrkas för psykiska besvär under sådan tid och omfattning som normalt sett uppkommer i dessa typer av fall, dvs. enligt gällande praxis. Yrkas ersättning med högre belopp på den grunden att de psykiska besvären har varit särskilt långvariga eller ovanligt omfattande, kan särskild bevisning behövas. Härigenom har lagstiftaren önskat tillskapa en schabloniserad ersättning - lika för alla - där man inte ska utreda och värdera skadans storlek i det enskilda fallet. Samtidigt har man gett de som drabbats osedvanligt hårt av att en nära anhörig blivit dödad en möjlighet att föra bevisning om sin skada och därigenom få en högre ersättning (se prop. 2000/01:68 s. 36 f och 71; jfr NJA 2000 s. 521).

Högsta domstolen har i flera avgöranden prövat frågor om ersättningens storlek och vilka schabloner som ska gälla när anhöriga begär ersättning utan medicinsk utredning.

I rättsfallet NJA 2004 s. 26 fann Högsta domstolen att det inte fanns underlag för att anta att de psykiska besvär, utöver sorg och saknad, som kan uppkomma till följd av ett skadeståndsgrundande dödsfall i allmänhet är av sådan omfattning och karaktär att de kan motivera en högre schablonmässig ersättning än som motsvarar en akut sjuktid på ett år med annan vård än sjukhusvård. Enligt Trafikskadenämndens hjälptabeller - som tillämpas vid denna typ av ersättning - motsvarade detta ungefär 25 000 kr. Högsta domstolen anförde dock att det kan finnas skäl att tillämpa olika schabloner beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. Eftersom det får antas att psykiska besvär till följd av att en nära anhörig dödats i allmänhet blir allvarligare vid uppsåtliga brott ansåg Högsta domstolen att schablonbeloppen i de fallen skulle ligga på en dubbelt så hög nivå som vid oaktsamhetsbrott, dvs. 50 000 kr.

I rättsfallet NJA 2006 s. 738 konstaterade Högsta domstolen att ett syfte med schablonerna för ersättning för sveda och värk till följd av en nära anhörigs död är att rättstillämpningen ska förenklas. Om många schabloner skulle gälla vid sidan av varandra beroende på förhållandena i olika fall skulle detta syfte motverkas. Enligt Högsta domstolen måste skilda schabloner vidare kunna motiveras utifrån generella antaganden om hur olika förhållanden inverkar på de psykiska besvären. Antalet schabloner bör därför enligt Högsta domstolen vara begränsat och förhållandena i de enskilda fallen bör föranleda avsteg från en tillämplig schablon endast om närmare utredning motiverar det. I det aktuella fallet ansåg Högsta domstolen att i situationer när dödsfallet orsakats av sådan grov vårdslöshet som ligger mycket nära ett uppsåtligt handlande bör gälla samma ersättningsnivå som vid uppsåtligt dödande, dvs. 50 000 kr.

I rättsfallet NJA 2007 s. 953 fann Högsta domstolen att det förhållandet att en närstående genom samma skadeståndsgrundande handling förlorat två nära anhöriga inte lämpade sig som grundval för en särskilt schabloniserad ersättning utan att det i det enskilda fallet bör krävas utredning som visar att dödsfallen har orsakat den anhörige psykiska besvär av ersättningsbart slag som överstiger vad schablonen innefattar. Högre ersättning tillerkändes således inte därför att någon förlorat två anhöriga genom samma skadehändelse.

I nu aktuellt mål är det fråga om ett barn som bragts om livet under exceptionellt upprörande former och händelsen måste naturligtvis vara oerhört plågsam för de anhöriga. Klagandena har inte åberopat någon utredning om de psykiska besvär som drabbat dem. Ersättningen ska därför bestämmas enligt den schablon som gäller i praxis. Tingsrätten har med hänvisning till de särdeles upprörande omständigheterna i målet bestämt ersättningen till 75 000 kr, dvs. till ett högre belopp än det som enligt praxis gäller vid uppsåtligt dödande. För A.JC. har dock ersättningen bestämts till schablonbeloppet vid uppsåtligt dödande med hänvisning till att han inte ansetts stå den avlidne lika nära som de övriga.

Enligt hovrättens mening följer såväl av de nämnda lagförarbetena som av Högsta domstolens redovisade praxis att det - utöver de schabloner som utvecklats - i princip inte finns utrymme för underdomstolar att tillskapa nya och olika schabloner med hänsyn till omständigheterna kring den skadeståndsgrundande handlingen. När ersättningen bestäms schablonmässigt saknas det vidare, enligt hovrättens mening, förutsättningar för en domstol att försöka värdera lidandet för de närstående olika beroende på hur nära de stod den avlidne.

De av tingsrätten utdömda beloppen ligger på eller utöver den nivå som enligt Högsta domstolens praxis ska betalas till nära anhöriga vid uppsåtligt dödande. Det bör inte ankomma på hovrätten att göra ändringar i de schabloner som Högsta domstolen har lagt fast och bekräftat i nyligen avgjorda rättsfall. I det läge som nu råder bör rättsutvecklingen på aktuellt område förbehållas Högsta domstolen. Med hänsyn till detta och det som anförts ovan konstaterar hovrätten att det inte för någon av de anhöriga finns utrymme för att döma ut en högre ersättning än den som tingsrätten har dömt ut. Tingsrättens domslut ska därför fastställas.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Hovrättens dom meddelad: den 6 mars 2009.

Mål nr: T 8372-08.

Lagrum: 5 kap. 1 § och 2 §skadeståndslagen (1972:207).

Rättsfall: NJA 1993 s. 41 II; NJA 2000 s. 521; NJA 2004 s. 26; NJA 2006 s. 738; NJA 2007 s. 953.

Litteratur: Prop. 2000/01:68 s. 35 ff och 71.