NJA 2007 s. 953

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Åke Belfrage) meddelade dom den 8 september 2004.

Domskäl

På anförda skäl fann tingsrätten U.G. övertygad om att ha gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik och vållande till annans död. Påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom och 100 dagsböter.

I skadeståndsfrågan anförde tingsrätten följande.

Målsägandena har som grund för sin skadeståndstalan anfört sveda och värk i form av psykiskt lidande enligt 5 kap. 2 § 1 st. 3 p. och indirekt 5 kap. 1 § skadeståndslagen. De har anfört: Folksam har betalt ersättning till envar av dem med 25 000 kr. Yrkandena avser vad de anser sig vara berättigade till därutöver. Händelsen har inneburit ett mycket ingripande psykiskt trauma för dem alla. De mår alla ännu 16 månader efter händelsen psykiskt dåligt. K.B.J. är alltsedan händelsen sjukskriven. De yrkade beloppen utgår från att var och en av dem mist en särskilt nära anhörig utom R.J. som mist två.

U.G. har bestritt skadeståndsbeloppen och inte vitsordat något belopp som skäligt.

Tingsrätten gör följande bedömning

Folksam har betalat 25 000 kr till envar av målsägandena. Det motsvarar enligt praxis en akut sjuktid på ett år med annan vård än sjukhusvård. Frågan är om målsägandenas psykiska besvär, utöver sorg och saknad, som uppkommit till följd av de här dödsfallen är av sådan karaktär att det kan motivera en ytterligare ersättning utöver vad Folksam betalt. Det har anförts att alla målsägandena fortfarande mår psykiskt dåligt och att K.B.J. fortfarande är sjukskriven. Dessa uppgifter har inte ifrågasatts av motparten. Anledning saknas därför att kräva läkarintyg eller liknande utredning för den del av sjuktid som överstiger det år som Folksams ersättning synes avse. R.J. har förlorat två särskilt nära anhöriga.

De uppgifter som lämnats visar att sjuktiden för alla målsägandena klart överstiger ett år. Vad som framkommit talar vidare för att sjuktiden för K.B.J. och R.J. blir längre än för de övriga. Tingsrätten finner att det föreligger förutsättningar för att tillerkänna dem alla ersättning för psykiska besvär utöver vad Folksam betalt till dem. Ersättningarna till envar av K.B.J. och R.J. skall bestämmas till skäliga 25 000 kr. Ersättningarna till envar av de övriga målsägandena skall bestämmas till skäliga 15 000 kr.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde U.G. för vårdslöshet i trafik enligt 1 § trafikbrottslagen (1951:649) och för vållande till annans död enligt 3 kap. 7 § BrB till villkorlig dom och dagsböter 100 å 220 kr. Vidare förpliktade tingsrätten U.G. att utge skadestånd till var och en av K.B.J. och R.J. med 25 000 kr jämte ränta samt till var och en av A.J., F.J., I.J. och I.K. med 15 000 kr jämte ränta.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Jan Carrick och hovrättsrådet Toni Radtke, referent) anförde följande i dom den 30 september 2005.

Hovrättens domskäl

U.G. dömdes av tingsrätten för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död. Gärningen bestod däri att U.G. den 27 april 2003 vid förande av personbil på riksväg 30 inom Tingsryds kommun i väsentlig mån brustit i den omsorg och varsamhet som till förebyggande av trafikolycka betingats av omständigheterna, genom att antingen föra fordonet fastän han var så uttröttad att han somnat eller annars allvarligt brista i uppmärksamhet, vilket fick till följd att han förde sitt fordon över i mötande körbana och därvid kolliderade med en mötande personbil i vilken B.J. och G.J. färdades. B.J. och G.J. avled samma dag av de skador de ådrog sig vid kollisionen mellan fordonen. U.G:s oaktsamhet har orsakat B.J:s och G.J:s död. Tingsrättens dom i ansvarsdelen har vunnit laga kraft.

Tvisten i målet gäller frågan huruvida målsägandena är berättigade till skadestånd för sveda och värk utöver den skadeersättning om 25 000 kr som utbetalats till envar av dem från försäkringsbolaget Folksam.

U.G. har i hovrätten anfört följande. I praxis har ersättning utbetalats med 25 000 kr för sveda och värk utan att krav ställts på särskild utredning därom. Ersättningen motsvarar ersättning för sveda och värk för ett års tid om sjukhusvård ej föreligger. Skall ersättning utgå med belopp utöver 25 000 kr för sveda och värk måste en individuell prövning ske av liden skada för hela den påstådda sjukdomsperioden. Prövningen skall ske med stöd av Trafikskadenämndens tabeller. I nu aktuellt mål skulle i så fall utredning presenteras för hela perioden efter olyckstillfället den 27 april 2003. Av prop. 2000/01:68 s. 37 framgår att rätt till ersättning utöver ett schablonbelopp fordrar en särskild utredning som påvisar ovanligt omfattande psykiska besvär. Ingen som helst utredning har presenterats som visar liden skada och inget belopp har vitsordats som skäligt. HD har i rättsfallet NJA 2004 s. 26 prövat ersättningsschablonen på 25 000 kr och höjt den vid uppsåtligt brott men i övrigt inte funnit anledning att höja den.

Målsägandena har i hovrätten anfört följande. Schablonersättningen på 25 000 kr har sin grund i ett antal domstolsavgöranden från tiden innan frågan om ersättning av detta slag blivit föremål för uttrycklig lagstiftning. I propositionen till de nya bestämmelserna uttalas att den dittills tillämpade schablonen framstod som låg. I rättsfallet NJA 2004 s. 26 har HD tagit upp frågeställningen på nytt och uttalat att bedömningen skall ske individuellt, men att en bevislättnad alltjämt skall råda beträffande besvär som till art och omfattning normalt sett uppkommer vid situationer av aktuellt slag. För samtliga av målsägandena har gärningen lett till att de förlorat två familjemedlemmar. R.J. har förlorat både sin make och sin son samtidigt. Det har tagit henne mycket hårt. För I.K. och I.J. har händelsen inneburit att de förlorat både sin far och sin bror. A.J. och F.J. har alltför tidigt förlorat sin far och dessutom sin farfar. Även om inte alla nu nämnda relationer är ersättningsgrundande i sig, innebär förhållandet att lidandet blivit större än om endast en anhörig varit inblandad. Det finns därför anledning att frångå den tidigare tilllämpade schablonen om 25 000 kr.

Hovrätten gör följande bedömning.

Enligt 5 kap. 2 § 1 st. p. 3 skadeståndslagen skall, när personskada lett till döden, ersättning betalas för personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne särskilt nära.

Av utredningen framgår att R.J. mist sin make och en son, att I.J. och I.K. mist sin far och en bror och att A.J. och F.J. mist sin far och sin farfar. R.J. har därmed mist två personer som i lagens mening stod henne särskilt nära. I rättsfallet NJA 2004 s. 26 har HD uttalat att det inte finns underlag för att anta att de psykiska besvär, utöver sorg och saknad, som kan uppkomma till följd av ett skadeståndsgrundande dödsfall i allmänhet är av sådan omfattning och karaktär att de kan motivera en högre schablonmässig ersättning än 25 000 kr. I fråga om psykiska besvär ligger det i sakens natur att gärningens beskaffenhet kan vara av betydelse för skadans intensitet. R.J. har inte presenterat någon utredning angående det psykiska lidande som dödsfallen förorsakat henne. Med anledning av att R.J. mist två nära anhöriga kan det emellertid, utan att någon bevisning förts härom, med fog antas att lidandet blivit särskilt omfattande och långvarigt. Det får därför anses rimligt att ett schablonbelopp läggs på en dubbelt så hög nivå, dvs. 50 000 kr. U.G. skall därför som tingsrätten funnit förpliktas att utge skadestånd till R.J. för sveda och värk med ytterligare 25 000 kr.

Inte heller I.J., I.K., A.J. och F.J. har presenterat någon bevisning angående det psykiska lidande som dödsfallen förorsakat dem. Utan närmare utredning om målsägandenas psykiska besvär och då det i målet inte gjorts gällande att I.J:s och I.K:s relation till G.J. respektive A.J:s och F.J:s relation till B.J. var särskilt nära kan det inte anses utrett att dödsfallen orsakat dem psykiska besvär i sådan omfattning att de är berättigade till skadestånd utöver den ersättning som betalats till dem från försäkringsbolaget. Tingsrättens dom skall ändras i enlighet härmed.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att U.G. befrias från skyldighet att utge skadestånd till A.J., F.J., I.J. och I.K.

Hovrättsrådet Hans Träff var av skiljaktig mening och anförde följande.

R.J., I.J., I.K., A.J. och F.J. har som grund för sin talan vid tingsrätten angett att var och en av dem mist en särskilt nära anhörig, utom R.J. som mist två. Skadeståndsbeloppens storlek, utöver schablonen om 25 000 kr, har grundats på den omständigheten att de psykiska besvären fortgått utöver det år som schablonen vilar på. Det är också den omständigheten som tingsrätten lagt till grund för sin bedömning.

I hovrätten har målsägandena tillagt att samtliga har förlorat två familjemedlemmar, R.J. sin make och son, I.J. och I.K. sin far och bror samt A.J. och F.J. sin far och farfar. Den omständigheten att vardera målsäganden till grund för sin talan angett att de förlorat två anhöriga vardera är visserligen ny i hovrätten, men har inte ifrågasatts av U.G. och torde vara ostridig. Även den omständigheten får därför anses kunna ligga till grund för bedömningen.

Den bevislättnad som föreligger i mål av denna art sträcker sig inte längre än vad som ryms inom ramen för det schablonbelopp som utgår och som motsvarar en tidsperiod om ett år. För att ersättning skall utgå för tid därefter krävs på sedvanligt sätt att det finns utredning som visar att begärt belopp är skäligt. Någon sådan utredning finns ej i målet och förhöjt skadestånd på den av tingsrätten angivna grunden kan därför inte utgå.

Fråga är då om schablonbeloppet i sig kan sättas högre än 25 000 kr. HD har i rättsfallet NJA 2004 s. 26 uttalat att det kan finnas skäl att tillämpa olika schabloner beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. I förevarande fall har var och en av målsägandena förlorat två nära anhöriga. Det finns inte anledning att här göra åtskillnad på om det rört sig om make/son, far/syskon eller far/farfar utan det enda rimliga är att behandla alla lika. Att förlora två nära anhöriga är naturligtvis mer chockartat än att förlora en nära anhörig. Med hänsyn härtill finns det anledning att sätta schablonbeloppen högre än 25 000 kronor och jag finner att de skadeståndsbelopp som tingsrätten fastställt får anses skäliga. Överklagandet i den delen skall därför lämnas utan bifall.

Överröstad i denna del är jag i övrigt ense med majoriteten.

Domskäl

HD (justitieråden Leif Thorsson, Severin Blomstrand, Ann-Christine Lindeblad, referent, Kerstin Calissendorff och Gudmund Toijer) meddelade den 4 december 2007 följande dom.

Domskäl

Bakgrund m.m.

Genom tingsrättens dom, som i denna del har vunnit laga kraft, dömdes U.G. för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död i samband med en trafikolycka den 27 april 2003. Gärningen bestod i att han vid förandet av personbil allvarligt brast i uppmärksamhet vilket fick till följd att han förde fordonet över i mötande körbana där det kolliderade med en mötande personbil i vilken B.J. och G.J. färdades. Båda avled samma dag till följd av skadorna. R.J. var maka till B.J., G.J. var deras son.

Hovrätten har, såvitt omfattas av målet i HD, förpliktat U.G. att betala skadestånd till R.J. med 25 000 kr för sveda och värk i form av psykiskt lidande. Beloppet har utdömts utöver den skadeersättning med 25 000 kr som utbetalats från Folksam.

Under handläggningen i HD har upplysts att R.J. avlidit den 14 mars 2005. Hennes dödsbo har trätt in i rättegången i hennes ställe.

I 6 kap. 3 § skadeståndslagen stadgas att rätten till ersättning för fysiskt och psykiskt lidande faller bort om den skadelidande avlider innan krav på sådan ersättning har framställts. I förevarande fall har dock krav på ersättning framställts före dödsfallet, varav följer att R.J:s skadeståndsanspråk har övergått på hennes arvingar (se prop. 2000/01:68 s. 76). Dödsboet efter R.J. kan således vidhålla hennes skadeståndsanspråk i målet.

G.L:s förordnande som målsägandebiträde för R.J. har förfallit i och med hennes bortgång. Det saknas grund för att låta förordnandet bestå eller övergå på hennes dödsbo. Dödsboets yrkande härom skall därför avslås.

Målet i sak

U.G. har i HD inte ifrågasatt att han är skyldig att utge skadestånd för sveda och värk i form av psykiskt lidande. Tvisten här gäller endast storleken av det skadestånd som skall dömas ut.

Enligt 5 kap. 2 § första stycket 3 skadeståndslagen skall, om personskada lett till döden, ersättning betalas för personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne särskilt nära. Av 5 kap. 1 § första stycket 3 skadeståndslagen framgår att skadestånd för personskada omfattar ersättning för fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk) eller av bestående art (lyte eller annat stadigvarande men) samt särskilda olägenheter till följd av skadan. För att psykiska besvär skall anses som personskada krävs att en medicinskt påvisbar effekt föreligger. (Se a. prop. s. 17 f.)

Sveda och värk avser lidande under den akuta sjukdomstiden efter skadan, dvs. till dess att skadan läks eller ett varaktigt invaliditetstillstånd inträder. Ersättningen bestäms i regel schablonmässigt med ledning av hjälptabeller som utformats av Trafikskadenämnden. Denna praxis har HD godtagit i ett flertal fall (se bl.a. NJA 2004 s. 26 och NJA 2006 s. 738). Enligt tabellerna bestäms ersättningen med utgångspunkt i ett grundbelopp per månad, vilket varierar med hänsyn till vårdformen, skadans art och vårdtidens längd.

Det ankommer som huvudregel på den som kräver skadestånd att styrka såväl själva skadan och dess storlek som orsakssambandet och andra omständigheter vilka åberopas till stöd för att yrkat belopp skall utgå. I linje med tidigare rättspraxis har lagstiftaren emellertid förordat en särskild bevislättnad i fråga om ersättning för psykiska besvär till följd av en närståendes död. När det inte är aktuellt att ersätta andra skadeföljder än sveda och värk samt smärre belopp avseende kostnader eller inkomstförlust bör man utan närmare utredning kunna utgå från att dessa besvär innebär en personskada. Såvitt avser skadans storlek har vidare uttalats att bevislättnaden är av betydelse när den anhörige yrkar ersättning för psykiska besvär under sådan tid eller av sådan omfattning i övrigt som normalt uppkommer i dessa typer av fall, dvs. i enlighet med gällande praxis. Yrkas ersättning med högre belopp på den grunden att de psykiska besvären varit särskilt långvariga eller ovanligt omfattande i övrigt, kan särskild bevisning erfordras. (Se a. prop. s. 71; jfr NJA 2000 s. 521.)

HD har prövat ersättningens storlek i ett par fall sedan de nämnda förarbetsuttalandena gjordes.

I rättsfallet NJA 2004 s. 26 - som gällde ett fall av uppsåtligt dödande - fann HD att de normer som allmänt tillämpas vid bestämmande av ersättning för sveda och värk även fortsättningsvis får tas till utgångspunkt när det gäller att fastställa vilket belopp som schablonmässigt skall utgå. Domstolen konstaterade att det inte fanns underlag för att anta att de psykiska besvär, utöver sorg och saknad, som kan uppkomma till följd av ett skadeståndsgrundande dödsfall i allmänhet är av en sådan omfattning och karaktär att de kan motivera en högre schablonmässig ersättning än det belopp om 25 000 kr som enligt Trafikskadenämndens hjälptabeller för år 2002 motsvarade en akut sjuktid på ett år med annan vård än sjukhusvård. HD uttalade emellertid också att det kan finnas skäl att tillämpa olika schabloner beroende på omständigheterna i det särskilda fallet och fann det vid uppsåtligt dödande rimligt att lägga schablonbeloppet på en dubbelt så hög nivå, dvs. 50 000 kr.

Möjligheterna att tillämpa olika schabloner utvecklades vidare i NJA 2006 s. 738, som gällde ett fall där en person dömdes för vållande till annans död, grovt brott, grov vårdslöshet i trafik och grovt rattfylleri. Till följd av händelsen, som bestod i en sammanstötning mellan två personbilar, avled en havande kvinna och hennes ofödda barn.

Såvitt allmänt avsåg tillskapandet av olika schabloner anförde domstolen bl.a. följande. Ett syfte med schablonerna för ersättning för sveda och värk till följd av en nära anhörigs död är att rättstillämpningen skall förenklas. Detta syfte skulle motverkas, om många olika schabloner skulle gälla vid sidan av varandra beroende på förhållandena i olika fall. Skilda schabloner måste kunna motiveras utifrån generella antaganden om hur olika förhållanden inverkar på de psykiska besvärens karaktär och omfattning. Vid bedömningen av det aktuella fallet ansåg HD att det fanns anledning att anta att de nära anhörigas psykiska lidande vid ett dödsfall orsakat av sådan grov vårdslöshet som ligger mycket nära ett uppsåtligt handlande i allmänhet blir allvarligare än när skadevållaren endast varit oaktsam och bestämde skadeståndets belopp till 50 000 kr. Däremot ansåg HD att det förhållandet att de anhöriga förlorat det väntade barnet inte var av sådant slag att det lämpade sig som grund för en särskild schabloniserad ersättning.

I förevarande fall har dödsboet som grund för sin talan åberopat att R.J. mist två nära anhöriga. I linje med vad som uttalades i 2006 års rättsfall om tillskapande av olika schabloner blir frågan om det finns grund för att göra ett generellt antagande om att förlust av två nära anhöriga medför ett mer omfattande psykiskt lidande än vad som är fallet vid förlust av en nära anhörig. Vid denna bedömning bör det understrykas att det är fråga om ersättning för personskada och inte om en särskild ersättning för sorg och saknad eller för kränkning, vilka ersättningsformer har avvisats av lagstiftaren i detta sammanhang (se a. prop. s. 37). Det är fråga om en och samma läkningsprocess och även om den akuta sjuktiden kan bli längre då någon mister två nära anhöriga lämpar sig inte heller detta förhållande som grundval för en särskild schabloniserad ersättning, utan det bör då i det särskilda fallet krävas utredning som visar att dödsfallen har orsakat den anhörige psykiska besvär av ersättningsbart slag som överstiger vad schablonen innefattar. Någon sådan utredning finns inte i målet. Någon ersättning utöver den av försäkringsbolaget utbetalda skall därför inte utgå.

Domslut

Domslut

HD ändrar på det sätt hovrättens dom att U.G. befrias från skyldigheten att utge skadestånd till dödsboet efter R.J.

Yrkandet om att det för R.J. meddelade förordnandet om målsägandebiträde skall bestå eller övergå till dödsboet avslås.