RH 2010:18
Ränta på inkassokostnad?
Göteborgs tingsrätt
A-Finans yrkade att M.A. skulle betala ett kapitalbelopp om 596 kr jämte viss ränta på kapitalet. Vidare yrkade A-Finans bl.a. att M.A. skulle ersätta bolaget för inkassokostnad med 150 kr jämte upplupen ränta därå beräknad enligt 6 § räntelagen till och med den 29 september 2008 med 128 kr 97 öre samt därefter löpande enligt samma beräkningsgrund från och med den 30 september 2008 till dess full betalning sker.
M.A. medgav A-Finans yrkanden såvitt avser kapitalbeloppet, ränta på kapitalbeloppet och ersättning för inkassokostnad. Yrkandet om ränta på inkassokostnad bestreds. M.A. anförde som grund för sitt bestridande i huvudsak följande. I lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m. stadgas ej någon rätt till ersättning för ränta på sådana kostnader. Lagen är inte dispositiv och anger maximalbelopp beträffande vilka avgifter som får tas ut vid indrivning. Av 23 § andra stycket lagen om betalningsföreläggande och handräckning framgår att ett yrkande om kostnader i ett mål om betalningsföreläggande som inte kan utgå enligt lag om ersättning för inkassokostnader m.m. alltid ska anses vara ogrundat eller obefogat. Datainspektionen har inte heller i sina allmänna råd kring tillämpningen av inkassolagen berört frågan om ränta på inkassokostnad, trots att ett stort antal andra kostnader blivit utförligt behandlade.
A-Finans genmälde följande. Räntan är beräknad från och med 30 dagar efter inkassokravets utskick, det vill säga från och med den 17 september 2000 i enlighet med 4 § räntelagen. Räntan är beräknad enligt den beräkningsgrund som följer av 6 § räntelagen. Det finns inte något förbud i vare sig inkassolagen eller lagen om ersättning för inkassokostnader m.m. mot att debitera ränta på inkassokostnader. I förarbetena till lagen om ersättning för inkassokostnader m.m. framgår däremot att det diskuterats att införa en bestämmelse innebärande ett förbud mot debitering av ränta på inkassokostnad. Detta förslag ratades tydligt av regeringen varför ett dylikt förbud inte intogs i lagbestämmelsen. Debitering av ränta måste därför anses vara i överensstämmelse med gällande rätt så länge den debiteras i enlighet med bestämmelserna i räntelagen. Att räntan debiteras M.A. har framgått på utsänt inkassokrav, vilket inte bestridits av M.A.
M.A. anförde avslutningsvis i huvudsak följande. Enligt 1 § räntelagen är lagen tillämplig på penningfordran inom förmögenhetsrättens område. Det måste anses tveksamt om inkassokostnad ryms inom denna avgränsning. Enligt samma bestämmelse gäller lagen endast i den mån annat ej är särskilt föreskrivet eller avtalat. Lagen om ersättning för inkassokostnad m.m. måste, genom de maximala belopp som där anges, anses utgöra en sådan särskild föreskrift, varför räntelagen också på denna grund inte ska tillämpas. Mot bakgrund av att målet avser förhållandet mellan en näringsidkare och en konsument borde vidare den lösning väljas som i minst utsträckning är betungande för konsumenten.
A-Finans anförde i anledning av M.A:s yttrande slutligen följande. Lagen om ersättning för inkassokostnad m.m. kan ej anses utgöra en sådan särskild föreskrift som hindrar en tillämpning av räntelagen. Inkassokostnad uppfyller kravet för en penningfordran inom förmögenhetsrättens område.
Domskäl
Tingsrätten (tingsnotarien Christina Svanberg) anförde i dom den 24 mars 2009 bl.a. följande.
DOMSKÄL
M.A. har medgivit A-Finans yrkanden gällande kapitalbelopp och inkassokostnad utom i den del som avser ränta på nämnda kostnad. M.A. ska därför ersätta A-Finans i enlighet med dessa yrkanden.
Vad avser A-Finans yrkande om ränta på inkassokostnaden gör tingsrätten följande bedömning. Av förarbetena till lagen om ersättning för inkassokostnader m.m. (prop. 1980/81:10) framgår att det diskuterats att införa ett förbud mot debitering av ränta på inkassokostnad. Departementschefen uttalade dock att det inte var tillräckligt motiverat att föreskriva något undantag från tillämpningen av räntelagen när det gäller ränta på fordran på ersättning för inkassokostnader. Något förbud i lagstiftningen infördes inte. Tingsrätten gör således den bedömningen att ränta på inkassokostnad kan utgå enligt lag.
A-Finans har anfört att upplysning om ränta på inkassokostnaden funnits på det utsända inkassokravet. M.A. har inte bestridit vad A-Finans anfört i denna del. Mot denna bakgrund ska ränta, enligt 4 § första stycket räntelagen, utgå från och med 30 dagar efter inkassokravets utskick.
DOMSLUT
M.A. ska till A-Finans betala 596 kr jämte ränta.
M.A. ska ersätta A-Finans för inkassokostnad med 150 kr jämte upplupen ränta till och med den 29 september 2008 med 128 kr 97 öre samt ränta enligt 6 § räntelagen på inkassokostnaden från den 29 september 2008 till dess betalning sker.
Hovrätten
M.A. överklagade tingsrättens dom och yrkade att A-Finans yrkande om ränta på inkassokostnaden skulle ogillas.
A-Finans motsatte sig ändring av tingsrättens dom.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmännen Ann-Christine Persson och Göran Dahlgren samt hovrättsrådet Per Renell, referent) anförde i dom den 19 februari 2010 följande.
Hovrättens mål avser endast den rättsliga frågan om ränta skall utgå på den inkassokostnad som M.A. är skyldig att betala. Parterna har i denna fråga i allt väsentligt vidhållit sin argumentation vid tingsrätten.
Enligt 3 § lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m. skall gäldenären utge ersättning för bl.a. krav rörande skulden. Av 4 § samma lag följer att sådan ersättningsskyldighet gäller endast för skäliga belopp enligt vad regeringen föreskriver. De belopp som åsyftas i lagen framgår av förordningen (1981:1057) om ersättning för inkassokostnader m.m. Varken lagen eller förordningen innefattar någon bestämmelse som avser ränta på inkassokostnader m.m. Detta kan tolkas som att regleringen på området inte ger lagligt utrymme för att kräva ränta på sådana kostnader (jfr t.ex. JO:s beslut den 21 januari 2008, Dnr 757-2007).
Som tingsrätten har påpekat har frågan om ränta på ersättning för inkassokostnader berörts i prop. 1980/81:10 om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173) m.m., vilken proposition ledde till bl.a. lagen om ersättning för inkassokostnader m.m. Av dessa förarbetsuttalanden framgår att de då gällande ersättningsbestämmelserna - som hade processrättslig karaktär - skulle ersättas av civilrättsliga regler. Vidare uttalades bl.a. (s. 107) att ”Den civilrättsliga reglering av skyldigheten att ersätta inkassokostnader som har förordats i det föregående innebär att gäldenären, om inte annat föreskrivs, skall betala ränta på kostnadsersättningen enligt bestämmelserna i räntelagen”. I detta sammanhang berördes det i en departementspromemoria föreslagna förbudet mot ränteersättning, varvid departementschefen - som tingsrätten angett - anförde att det inte var tillräckligt motiverat att föreskriva något undantag från tillämpningen av räntelagen och att det därför inte togs upp någon särskild bestämmelse om ränta i den föreslagna lagen om ersättning för inkassokostnader m.m. (s. 108). Uttalandena kan inte tolkas på annat sätt än att avsikten var att ränta kan utgå på ersättning för inkassokostnad. Det förhållandet att den ovan nämnda förordningen anger vilka belopp som högst kan lämnas som ersättning, kan mot den ovan givna bakgrunden inte anses utgöra hinder mot att det på sådana belopp utgår ränta enligt räntelagen. Hovrätten instämmer således i den bedömning tingsrätten gjort i fråga om räntan. Tingsrättens dom i den överklagade delen skall därför fastställas.
Ersättning för rättegångskostnader har inte begärts i hovrätten.
HOVRÄTTENS DOMSLUT
Hovrätten fastställer tingsrättens domslut i den del som domen överklagats.
Hovrättens dom meddelad: den 19 februari 2010.
Mål nr: FT 2157-09.
Lagrum: 3 och 4 §§ lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m.; Förordningen (1981:1057) om ersättning för inkassokostnader m.m.; 23 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning ; 1 § räntelagen (1975:635).
Litteratur: Prop. 1980/81:10, s. 107 f.; JO:s beslut den 21 januari 2008, Dnr 757-2007.