RH 2011:23

Malmö tingsrätt

Åklagaren åtalade A.B. för grov skadegörelse enligt följande gärningsbeskrivning. A.B. har - gemensamt och i samförstånd med andra - den 19-20 september 2008 förövat uppsåtlig skadegörelse på SE-Bankens lokaler på Föreningsgatan i Malmö genom att krossa fönsterrutor varvid kostnader för 278 654 kr uppkommit. Brottet är grovt med hänsyn till att gärningen åsamkat målsäganden en betydande ekonomisk skada.

Tingsrätten (tingsfiskalen Caroline Rosengren samt nämndemännen Ebba Gerleman, Birgitta Bengtsson och Dick Stenberg) fann i dom den 21 oktober 2009 åtalet styrkt enligt åklagarens gärningspåstående. Det var utrett att ett flertal personer, bland dem A.B., under en gatufest, anordnad av ”Reclaim the Streets”, krossade fönsterrutor till SE-Bankens lokaler. Tingsrätten bedömde gärningen som grov skadegörelse. I påföljdsdelen noterade tingsrätten att A.B., född i november 1987, dömts den 30 oktober 2006 till villkorlig dom för stöld och den 19 november 2008 till dagsböter för egenmäktigt förfarande och ohörsamhet mot ordningsmakten. Därefter anförde tingsrätten följande.

DOMSKÄL

A.B. döms nu för grov skadegörelse. Gärningens straffvärde bedöms, med beaktande av den skada som målsäganden har åsamkats, motsvara fängelse fyra månader (jfr rättsfallet RH 1996:10). A.B. begick emellertid brottet när han var 20 år gammal. Hans ungdom ska beaktas särskilt vid straffmätningen.

Vid val av påföljd ska rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott. Den som vid brottets begående hade fyllt 18 men inte 21 år får dömas till fängelse endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det. Det innebär att de angivna skälen för fängelse inte ska tillmätas samma betydelse för valet av påföljd som när det gäller brott som har begåtts efter det att gärningsmannen har fyllt 21 år (jfr rättsfallet NJA 2008 s. 359).

Gärningens straffvärde talar inte för fängelse. Att A.B. tidigare har gjort sig skyldig till förmögenhetsbrott och att han har begått nu aktuellt brott under prövotid talar för att den honom ådömda villkorliga domen bör undanröjas och fängelse ådömas A.B. A.B:s ungdom och att det nu aktuella brottet begicks strax innan prövotiden för den villkorliga domen hade löpt ut talar dock för att döma A.B. särskilt för det nu aktuella brottet och för att välja annan påföljd än fängelse för honom.

Även om A.B. är sjukskriven och lider av panikångest, har inte framkommit anledning till oro över A.B:s personliga förhållanden. Han förefaller leva under ordnande förhållanden med vänner, bostad och försörjning. Trots detta har han återfallit i brott under prövotid. Det kan därför inte fastställas att det saknas särskild anledning att befara att A.B. kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Det kan dock inte heller konstateras att A.B. har ett särskilt behov av stöd och kontroll inom ramen för en skyddstillsyn. Skyddstillsyn är dock för den dömde en generellt sett mer ingripande påföljd än villkorlig dom. Högsta domstolen har uttalat att skyddstillsyn är utesluten endast om det helt saknas anledning att anta att påföljden kan bidra till att den dömde avhåller sig från fortsatt brottslighet och även uttryckt att möjligheterna att undvika ett fängelsestraff och de skadeverkningar för den dömde som ett sådant kan medföra är en faktor som kan påverka valet av påföljd (jfr rättsfallet NJA 2000 s. 314). Eftersom det inte saknas anledning att anta att en skyddstillsyn kan bidra till att A.B. avhåller sig från fortsatt brottslighet samt med beaktande av hans ungdom och att brottet är begånget i slutet av prövotiden för den villkorliga domen bör A.B. dömas särskilt till skyddstillsyn.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer A.B. för grov skadegörelse till skyddstillsyn.

A.B. överklagade tingsrättens dom och yrkade att han skulle dömas för skadegörelse av normalgraden till dagsböter. Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att A.B. skulle dömas till fängelse eller att skyddstillsynen skulle förenas med föreskrift om deltagande i något av kriminalvårdens påverkansprogram. Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

Hovrätten (hovrättslagmannen Lars Göran Abelson, adjungerade ledamoten rådmannen Marianne Karlsson, referent, och tf. hovrättassessorn Martin Sunnqvist samt nämndemännen Eivor Anvegård och Kent Andersson) fann i dom den 8 mars 2010 att åtalet var styrkt och att A.B. skulle dömas för grov skadegörelse. I påföljdsdelen anförde hovrätten följande.

DOMSKÄL

Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att straffvärdet motsvarar fängelse fyra månader. Straffvärdet är sålunda inte så högt att det utgör skäl för fängelse. Det kan ifrågasättas om inte grov skadegörelse, i vart fall av det slag som här är aktuell, är brott av så allvarlig art att påföljden borde bestämmas till fängelse. Något uttalat stöd för detta kan dock inte utläsas av Högsta domstolens avgöranden på området. Hovrätten anser sig därför inte ha belägg för att hävda att A.B:s brottslighet är av sådan art att normalpåföljden är fängelse. A.B. har begått den grova skadegörelsen under prövotiden för en villkorlig dom. Återfallet i brott har emellertid skett i slutet av prövotiden och avser en annan typ av brottslighet än den han tidigare dömdes för. Inte heller återfallet utgör därför hinder mot att bestämma påföljden till annat än fängelse. Hovrätten delar tingsrättens bedömning att skyddstillsyn är den påföljd som A.B. ska dömas till. Skäl att förena skyddstillsynen med en föreskrift, såsom åklagaren i andra hand yrkat, finns inte; särskilt inte mot bakgrund av att det inte finns något preciserat förslag om vilket innehåll en sådan föreskrift skulle ha.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Tf. hovrättsassessorn Martin Sunnqvist var av skiljaktig mening i påföljdsfrågan och anförde följande.

Åklagaren har gjort gällande att A.B:s brottslighet är av sådan art att påföljden i första hand bör bestämmas till fängelse.

Visserligen finns inget avgörande från Högsta domstolen som säger att skadegörelse är brott av sådan art att påföljden normalt skall bestämmas till fängelse. I hovrättspraxis har emellertid sådana resonemang förts. Se härtill RH 1996:10, där Göta hovrätt fann att en person som mer eller mindre totalförstört sin före detta hustrus hem hade agerat så hänsynslöst att han borde dömas till fängelse redan vid ett straffvärde motsvarande fängelse fyra månader.

I litteraturen förekommer olika uppfattningar. Apropå rättsfallet NJA 2000 s. 432 har uttalats att det knappast finns belägg för att skadegörelse är ett brott av sådan typ att det finns anledning att åberopa brottets art vid påföljdsvalet; det saknas anledning att behandla skadegörelse annorlunda än stöld (se Borgeke-Sterzel, Studier rörande påföljdspraxis, 4 uppl. 2009, s. 435-436, jfr numera beträffande vissa fall av stöld dock NJA 2009 s. 559). Bedömningen i RH 1996:10 har i linje med detta resonemang ansetts diskutabel. Å andra sidan sägs - närmast utifrån vad som framgår av kriminalstatistiken och därmed främst underrättspraxis - att skadegörelse kan anses vara brott av sådan art att påföljden normalt skall bestämmas till fängelse. Brottet skadegörelse skulle i det hänseendet närmast vara jämförbart med olaga hot och bokföringsbrott. Med den utgångspunkten skulle ett straffvärde motsvarande högst tre månader tillåta skyddstillsyn eller villkorlig dom med böter och ett straffvärde motsvarande fyra till sex månader tillåta skyddstillsyn eller villkorlig dom under förutsättning att sådan påföljd förenas med samhällstjänst. Vid straffvärden överstigande sex månader skulle ett fängelsestraff dömas ut (se Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2008, s. 253, 256 o. 316).

Brottets art skall inte bedömas utifrån brottstypen utan med hänsyn till de artrelaterade omständigheterna i det enskilda fallet (jfr NJA 1999 s. 561 och 2009 s. 559). Till skillnad från brottets straffvärde, som bedöms utifrån den skada, kränkning eller fara som brottet inneburit, bedöms brottets art utifrån mer svårdefinierade kriterier. Det kan handla om att brottsligheten är svår att förebygga och upptäcka och att samhället därmed har svårt att värja sig mot den, att den riktar sig mot den personliga integriteten eller att respekten för rättsväsendet åsidosatts. Det kan också handla om brottslighet som begås i organiserade former och som det ter sig särskilt angeläget att motverka. Skadegörelse kan vara av många olika slag, och skadegörelsebrottets artvärde kan - i linje med vad som nyss sagts - variera med hänsyn till omständigheterna kring brottet. I något fall kan det helt saknas artrelaterade omständigheter, medan i ett annat fall sådana omständigheter gör sig mycket starkt gällande.

Av den film som förevisats i det nu aktuella målet har framkommit att A.B. och hans medgärningsmän, inom ramen för en pågående ordningsstörning, har brutit sig loss från en folkmassa, kastat sina stenar mot bankens fönster och sedan förenat sig med folkmassan igen. Polisen har tydligen varit förhindrad att ingripa mot skadegörelsen och fått nöja sig med att dokumentera den. Eftersom stenkastningen var en del av en allmän ordningsstörning, och stenkastarna utnyttjade denna ordningsstörning för att inom dess ram begå grov skadegörelse, bör A.B:s brottslighet anses vara av sådan art att påföljden i första hand skall bestämmas till fängelse (jfr Högsta domstolens bedömningar av upplopp, särskilt NJA 2002 s. 198 och 2002 s. 533 II). Omständigheterna är även sådana att annan påföljd än fängelse bör anses i det närmaste utesluten redan vid ett straffvärde motsvarande fängelse fyra månader.

Enligt min uppfattning har brottet ett straffvärde motsvarande fängelse drygt fyra månader. A.B. var nästan 21 år när han begick den åtalade gärningen, varför ett fängelsestraff för honom skulle bestämmas till en längd av fyra månader. Jag anser med hänsyn till det anförda att brottets art är ett så tungt vägande skäl för fängelse att annan påföljd än fängelse inte bör komma i fråga.

Jag dömer A.B. till fängelse fyra månader. I övriga frågor är jag ense med majoriteten.

Hovrättens dom meddelad: den 8 mars 2010.

Mål nr: B 2736-09.

Lagrum: 30 kap. 4 § andra stycket brottsbalken.

Rättsfall: NJA 2000 s. 432; RH 1996:10.

Litteratur: Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, Stockholm 2008; Martin Borgeke och Georg Sterzel, Studier rörande påföljdspraxis med mera, 4 uppl., Stockholm 2009.