RH 2012:94

Cannabis m.m.

Hovrätten, sedan åklagaren i hovrätten yrkat att J skulle dömas för grovt narkotikabrott, i vart fall skärpa straffet: Lika med tingsrätten finner hovrätten att det är utrett att J den 6 mars 2011, eller dagarna närmast dessförinnan, i Kumla och den 6 april 2011, eller dagarna närmast dessförinnan, i Skövde gjort sig skyldig till narkotikabrott, ringa brott, i två fall. Likaså att det utrett att J den 6 mars 2011 i Kumla innehaft 15,43 g cannabis och 0,14 g PMMA, att han den 6 april 2011 i Skövde innehaft 23,59 g cannabis och 0,49 g amfetamin och att han den 7 juni 2011 i Skövde innehaft 2,39 g cannabis.

Hovrätten går härefter över till att pröva övriga delar av åtalet och gör då följande överväganden. Hovrätten kan först konstatera att ansvar för narkotikabrott bör ådömas utan att det i domslutet hänvisas till någon p. i 1 § narkotikastrafflagen (1968:64). Det betyder att det enbart är 1 § första stycket som ska åberopas (jfr prop. 1982/83: 141 s. 32 f och motsvarande synsätt i rättsfallet NJA 2006 s. 103). Av detta följer i fall där en gärningsman gjort sig skyldig till flera olika moment i kontakten med narkotika ska gärningen betraktas som ett brott.

Den narkotika som avses i åtalet har endast beslagtagits och analyserats i liten utsträckning. Detta gör enligt hovrättens mening att det inte går att dra några säkra slutsatser kring vilka mängder narkotika det varit fråga om. Den av åklagaren åberopade MSN-konversationen ger inte stöd för att det förekommit narkotikahantering i den utsträckning åklagaren påstått. Här ska särskilt nämnas att personerna som varit inblandade i MSN-konversationen inte har hörts i målet vilket gör att kontrollfrågor kring informationen i konversationerna inte kunnat ställas. Vad gäller den övriga av åklagaren åberopade skriftliga bevisningen gör tingsrätten samma bedömning som den tingsrätten gjort nämligen att åklagaren inte förmått motbevisa de uppgifter J lämnat. Inte heller det i hovrätten åberopade vittnet M förändrar den bedömningen. Det är således J:s uppgifter som ska läggas till grund för den fortsatta bedömningen.

Härigenom är det, som tingsrätten funnit, klarlagt att J under den tid åtalet avser vid ett flertal tillfällen såväl förvärvat och innehaft som överlåtit narkotika. Han har därtill vid ett antal tillfällen även bjudit personer på narkotika och själv brukat narkotika. Närmare preciserat har J under perioden februari - mars 2011 vid två tillfällen överlåtit sammantaget 1,1 g cannabis, vid det ena tillfället ett g och vid det andra tillfället 0,1 g, till T. J har vidare under perioden den 1 juni 2010 - den 8 mars 2011 vid tre tillfällen överlåtit cannabis, vid ett tillfälle ett g och vid två tillfällen fem g, till R. J har vid två tillfällen under perioden den 1 juli 2009 - den 7 mars 2011 överlåtit cannabis, fem g vid varje tillfälle, till E. J har under perioden den 1 juni 2009 - den 7 mars 2011 vid fem tillfällen överlåtit cannabis, vid ett tillfälle tio g och vid fyra tillfällen fyra g, till H. J har den 6 mars 2011 överlåtit fem g cannabis och en LSD-lapp till B. J har under perioden den 1 januari 2009 - den 7 mars 2011 vid ett tillfälle överlåtit fem LSD-lappar och en påse svamp till L.

J har därutöver under perioden den 1 januari 2009 - den 8 mars 2011 vid fem tillfällen bjudit B på cannabis och under perioden den 9 juni 2009 - 9 juni 2011 vid fyra tillfällen bjudit B på fyra kapslar 2 C-B. J har därtill under perioden den 1 januari 2009 - den 7 mars 2011 vid fem tillfällen rökt cannabis med L.

J har avslutningsvis under den tid åtalet avser vid två tillfällen förvärvat och innehaft kapslar med DMT. Det har varit fråga om en kapsel per tillfälle. Därutöver har han den 19 oktober 2008, den 20 mars 2009, den 6 maj 2009, den 29 maj 2009, den 21 juli 2009, den 19 augusti 2009, den 1 december 2009, den 15 september 2009, den 28 december 2009, den 4 mars 2010 och den 23 mars 2010 förvärvat kapslar innehållande 2 C-B.

Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning att den hantering med narkotika som J gjort sig skyldig till inte är att anse som grovt brott. Lika med tingsrätten finner hovrätten att de tillfällen J bjudit på narkotika ska ses som ringa brott och att var och en av överlåtelserna är att anse som brott av normalgraden. Vad därefter gäller de olika innehaven finner hovrätten, på samma sätt som tingsrätten funnit, att vart och ett av innehaven av 2 C-B är att anse som brott av normalgraden och att vart och ett av övriga innehav, med hänsyn främst till mängden, är att bedöma som ringa brott. Detta gör att J ska dömas för i varje fall 26 fall av narkotikabrott av normalgraden och 15 fall av narkotikabrott, ringa brott.

J döms för sammantaget 26 narkotikabrott av normalgraden och 15 narkotikabrott, ringa brott. Brottsligheten får enligt hovrättens mening antas ha haft samband med hans eget missbruk och även om det varit fråga om ett antal överlåtelser har det inte varit fråga om en i egentlig mening organiserad brottslig verksamhet.

I 29 kap. 1 § första stycket brottsbalken föreskrivs att straffet med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning ska bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Den tillämpliga straffskalan för de aktuella brotten är fängelse i högst tre år. Eftersom det är fråga om ett gemensamt straff för flera brott kan straffet enligt 26 kap. 2 § brottsbalken bestämmas till fängelse högst fyra år. Särskilt när det gäller narkotikabrott av normalgraden är arten och mängden av den narkotika som en tilltalad har befattat sig med viktiga faktorer vid bedömningen av straffvärdet. Art och mängd är emellertid inte de enda faktorer som ska beaktas vid bedömningen av straffvärdet. De utgör endast en del av bedömningsunderlaget. Som Högsta domstolen framhållit i rättsfallen NJA 2011 s. 357 samt 675 I och II är det angeläget att omständigheter vid sidan av art och mängd tillmäts större betydelse vid bestämningen av straffvärdet än vad som ofta har skett.

J har gjort sig skyldig till ett stort antal narkotikabrott av såväl normalgrad som ringa brott. Med beaktande av dels att det är fråga om missbruksrelaterade brott och dels att J vid gärningstillfället var under 21 år uppgår den samlade brottslighetens straffvärde till fängelse åtta månader. Straffvärdet och arten av de brott J gjort sig skyldig till är sådana att straffet normalt ska bestämmas till fängelse. Av Js egna uppgifter samt yttrandet från Kriminalvården har inte framkommit att J har något egentligt behov av vårdande insatser. Tvärtom tycks J vara inställd på ett fortsatt användande av droger. En påföljd som går ut på en ren skyddstillsyn kan i ljuset av J:s egna uppgifter inte sägas bli särskilt meningsfull. Ett sådant påföljdsval kan inte heller anses som en tillräckligt ingripande påföljd. Några skäl att avvika från ett straff bestämt efter straffvärdet har därför inte framkommit. J ska därför dömas till fängelse 8 månader.