RH 2014:1

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Jakob Hedenmo, tf. rådmannen Barbro Ahlbäck och tingsnotarien Jens Malmqvist) anförde i dom den 19 oktober 2011 bl.a. följande.

DOMSKÄL

I bostadsrättslagen vilar bevisbördan för påstådda störningar på den som gör gällande att sådana förekommit. U.S. har därför bevisbördan för förekomsten av störningar som utgör hinder eller men.

En bostadsrättsförening är skyldig att hålla lägenheten, huset och marken i gott skick, i den mån ansvaret inte vilar på bostadsrättshavaren. Om bostadsrättsföreningen åsidosätter sin reparationsskyldighet eller om det på annat sätt uppstår hinder eller men i nyttjanderätten genom bostadsrättsföreningens vållande har bostadsrättshavaren för tid lägenheten är i bristfälligt skick rätt till skälig nedsättning av årsavgiften (7 kap.2 och 4 §§bostadsrättslagen).

Störningar i boendet regleras i 7 kap. 9 § bostadsrättslagen. Enligt bestämmelsen ska bostadsrättshavaren när denne använder lägenheten se till att de som bor i omgivningen inte utsätts för störningar som i sådan grad kan vara skadliga för hälsan eller annars försämra deras bostadsmiljö att de inte skäligen bör tålas. Om det förekommer sådana störningar ska bostadsrättsföreningen ge bostadsrättshavaren en tillsägelse att se till att störningarna upphör samt underrätta socialnämnden. Bostadsrättshavaren ska även i övrigt vid sin användning av lägenheten iaktta allt som fordras för att bevara sundhet, ordning och gott skick inom eller utanför huset. Avsikten är att bestämmelsen ska tillämpas på samma sätt som motsvarande bestämmelse i 12 kap. 25 § jordabalken. I flerfamiljshus förekommer vissa lindriga störningar som kan sägas ha skadlig inverkan på hälsan men som får accepteras. Vid bedömningen av vilka störningar som måste accepteras får stöd sökas i den allmänna uppfattningen om vilka störningar som den som bor i ett flerfamiljshus ska behöva tåla. I allmänhet får ”normala” störningar som uppkommer på grund av vardagliga aktiviteter accepteras. I detta sammanhang kan inte hänsyn heller tas till människor som är känsligare än normalt (prop. 2002/03:12 s. 116 f.).

Socialstyrelsen har utfärdat allmänna Råd om buller inomhus (SOSFS 2005:6). Socialstyrelsens riktvärde för en ekvivalent ljudnivå inomhus är 30 dB och för maximalt buller 35-45 dB. Vid s.k. hörbara tonkomponenter är riktvärdet skärpt med 5 dB. Riktvärdena i sig är inte rättsligt bindande utan ska vara vägledande i det enskilda fallet.

Har det förekommit störningar som inneburit hinder eller men i U.S:s nyttjanderätt?

Parterna är ense om att sångövningar i och för sig har förekommit, men inte i vilken omfattning. Tingsrätten ifrågasätter i och för sig inte U.S:s uppgift om att sångövningar har förekommit regelbundet i en för henne störande omfattning under de år hon bott i lägenheten. S.W. har i vittnesförhör uppgett att hon övat ungefär tre dagar i veckan och ungefär en timme vid varje tillfälle. Ibland har hon också sjungit upp inför konserter eller andra evenemang förlagda till helger. Hon har enbart sjungit under dagtid. Under några års tid har hon haft en rysk elev som sjungit hos henne en timme i veckan. Pianospel har ibland förekommit i samband med övningarna.

U.S. har visserligen inte närmare kunnat precisera tillfällen och tidpunkter då störande sångövningar m.m. förekommit. Genom S.W:s vittnesmål är det emellertid visat att sångövningar förekommit i vart fall tre gånger i veckan under ca en timmes tid och ibland även under helger.

Till stöd för att de angivna sångövningarna har inneburit hinder eller men har U.S. bl.a. åberopat ljudmätningar. I WSP:s mätning den 19 mars 2007 uppmättes ekvivalenta och maximala ljudnivåer i S.W:s lägenhet vid operasång samt ljudisoleringen mellan hennes och U.S:s lägenhet. Ljudnivåerna uppmättes till 80-90 dBA ekvivalent och 99 dBA maximalt. Ljudisoleringen i fastigheten bedömdes vara god för ett hus byggt på 60-talet och uppfyllde precis nybyggnadskrav. Slutsatsen vad beträffade störningarna var att det inte helt och hållet skulle gå att bygga bort problemet. En tilläggsisolering skulle ge en förbättring på två till fyra dB. Mätningen den 19 mars 2007 har sedermera legat till grund för ytterligare mätanalyser. I en mätanalys från den 7 april 2010, också utförd av WSP, har den förväntade ljudnivån i lägenheten vid operasång beräknats till 27-31 dBA och den maximala till 43 dBA. I en mätanalys från den 16 juni 2010 av ÅF-Ingemansson som byggt på ”konstruerade” ljud har den ekvivalenta ljudnivån i lägenheten vid operasång beräknats till 40-45 dBA, innehållandes rena toner.

Av utredningen framgår att sångövningarna till stor del utgjorts av skalövningar. Eftersom skalövningar vid operasång har ett tonrikt frekvensomfång är det Socialstyrelsens skärpta riktvärde (25 dB) som ska vara vägledande vid bedömningen av de gjorda mätningarna. Vid en sådan bedömning har U.S. visat att ljudnivåerna i lägenheten överstigit Socialstyrelsens rekommendationer.

Vid detta förhållande saknas anledning att ifrågasätta U.S:s uppgift om att sångövningarna varit mycket störande. Till detta kommer vad hon på ett tillförlitligt sätt uppgivit om att den ständiga ovissheten om när sångövningarna skulle börja utgjort en stor anspänning. Det är därmed visat att U.S. genom sångövningarnas karaktär och omfattning utsatts för störningar, som hon inte skulle ha behövt tåla i sitt eget hem. Vid denna bedömning har tingsrätten beaktat att det i motsats till förhållandena i NJA 1991 s. 574 varit fråga om återkommande skal- och sångövningar i yrkesverksamhet. Det har således förekommit men i U.S:s nyttjanderätt. Vad Bostadsrättsföreningen och dess vittnen uppgivit beträffande förekomsten av störningar föranleder ingen annan bedömning.

Har Bostadsrättsföreningen varit vållande?

J.S. har uppgivit att han under den tiden han satt i styrelsen vid upprepade tillfällen påpekat att S.W:s sångövningar varit mycket störande. Av utdrag från styrelseprotokoll framgår att Bostadsrättsföreningen tog upp frågan om störningar i lägenheten den 6 mars 2007 och att det ledde till att Bostadsrättsföreningen beslutade att beställa en ljudmätning av företaget WSP. Det kan emellertid inte anses visat att U.S. tidigare krävt av Bostadsrättsföreningen att störningarna skulle avhjälpas. Bostadsrättsföreningen beslutade den 9 juni 2007 att inte vidta någon åtgärd med anledning av ljudmätningen och uppmanade makarna S och S.W. att försöka nå en överenskommelse om när sångövningar kunde utföras. Av utredningen framgår att J.S. först den 30 november 2009 skrev till Bostadsrättsföreningens styrelse med anledning av störningarna. Bostadsrättsföreningen kan därmed inte under tiden dessförinnan vara att anse som vållande. I J.S:s brev den 30 november 2009 stod bl.a. ”vi kräver i nuläget inga nya mätningar eller andra åtgärder från styrelsen”. J.S. har uppgivit att ordalydelsen endast avsåg tekniska åtgärder och att det av brevet i övrigt framgick att han påkallade styrelsens agerande. A.K. har emellertid uppgivit att styrelsen inte uppfattade att makarna S begärde styrelsens hjälp. Med beaktande härav kan U.S. inte anse ha visat att Bostadsrättsföreningen vid det här tillfället förfarit vårdslöst. Av utredningen framgår att styrelsen vid sammanträde den 2 december 2009 beslutade att meddela makarna S att S.W. var i sin fulla rätt att öva operasång under dagtid. Makarna S informerades om detta på ett möte den 21 januari 2010. Vid det här tillfället måste det, bl.a. på grund av e-post-korrespondens mellan makarna S och Bostadsrättsföreningen, ha stått klart för Bostadsrättsföreningen att makarna S ansåg att situationen var ohållbar och att de begärde att Bostadsrättsföreningen skulle vidta åtgärder. Genom att underlåta att göra det måste Bostadsrättsföreningen anses ha varit vållande till de men som förelegat i U.S:s nyttjanderätt under tiden därefter.

Vad utgör skälig nedsättning av årsavgiften?

Av rättspraxis följer att U.S. är berättigad till nedsättning av årsavgiften från det att hon har påtalat bristen för Bostadsrättsföreningen och krävt dess avhjälpande. Årsavgiften ska därför, såsom tingsrätten uppfattat U.S:s yrkande, nedsättas från och med den 21 januari 2010 till den 31 oktober 2010. Vid bedömningen av vad som utgör skälig nedsättning beaktar tingsrätten att störningarna förekommit regelbundet och inneburit stor anspänning för U.S. Störningarna har dock skett under dagtid och under en begränsad tid vid varje tillfälle. Skälig nedsättning av årsavgiften får därför anses vara 30 procent.

Årsavgiften, som ostridigt uppgått till 36 288 kr för det aktuella året, ska således sättas ned enligt följande.

21 januari 2010 - 31 januari 2010 11 dagar á 3 024 kr/mån 1 073 kr1 februari 2010 - 31 oktober 2010 9 månader á 3 024 kr/mån 27 216 kr

28 289 kr 30 % = 8 487 kr

DOMSLUT

Tingsrätten förpliktar Bostadsrättsföreningen att till U.S. betala 8 487 kr jämte ränta och rättegångskostnader.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsrådet Kazimir Åberg och tf. hovrättsassessorn Felisa Krzyzanski) anförde i dom den 8 mars 2013 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Målet gäller nedsättning av årsavgift på grund av hinder eller men i nyttjanderätt genom bostadsrättsförenings vållande. Frågan i målet är om sångövningar i S.W:s lägenhet har inneburit ett hinder eller men i U.S:s nyttjande av sin bostadsrätt och i sådant fall om U.S. är berättigad till nedsättning av årsavgiften.

Har U.S. varit bosatt i lägenheten?

Bostadsrättsföreningen har påstått att U.S. inte varit bosatt i lägenheten eftersom hon inte har varit folkbokförd där.

Vid bedömningen av var en person har sin permanenta bostad anses folkbokföringen korrekt återspegla dennes bosättning, om inte särskilda omständigheter talar emot det. Det får normalt anses åligga den som påstår att så inte är fallet att visa att sådana särskilda omständigheter föreligger (se RH 2003:60).

U.S. har under ed lämnat en förklaring till varför hon inte varit folkbokförd på lägenheten trots att hon bott där. U.S:s uppgifter om att hon varit bosatt i lägenheten styrks av att S.W. i förhör har uppgett att U.S. ”var hemma hela dagarna” liksom av vad P.C. uppgett om att han ofta träffade U.S. på gatan utanför fastigheten. Genom dessa uppgifter finner hovrätten utrett att U.S. varit bosatt i lägenheten.

Har det förekommit störningar som inneburit hinder eller men i U.S:s nyttjanderätt?

Enligt 7 kap. 4 § bostadsrättslagen jämförd med 2 § samma kapitel har bostadsrättshavare rätt till skälig nedsättning av årsavgiften om det uppstår hinder eller men i nyttjanderätten genom bostadsrättsföreningens vållande.

Aktuella bestämmelser i bostadsrättslagen har sin förebild i motsvarande bestämmelser i 12 kap.jordabalken. I förarbeten till 12 kap. 25 § jordabalken anges (prop. 1992/93:115 s. 30 f.) att uttalanden i förarbetena till dåvarande hälsoskyddslagen (1982:1080) kunde vara vägledande för vad som kan anses utgöra störningar i boendet. I den lagen angavs att det med sanitär olägenhet avsågs störning som kunde vara skadlig för människors hälsa och som inte var ringa eller tillfällig. Bestämmelsen återfinns numera i 9 kap. 3 § miljöbalken där störningen i stället benämns olägenhet för människors hälsa. I enlighet med den praxis som har utvecklats enligt hälsoskyddslagen omfattas även sådana störningar som i första hand påverkar välbefinnandet i inte ringa grad, t.ex. buller, lukt och termiskt inomhusklimat. Bedömningen av störningar som kan vara skadliga för människors hälsa ska utgå från vad människor i allmänhet anser vara en olägenhet och kan inte enbart baseras på en enskild persons reaktion i det enskilda fallet. Även bedömningen huruvida en störning ska anses vara ringa är beroende av hur människor i allmänhet uppfattar störningen. Det förhållandet att helt tillfälliga störningar inte omfattas av begreppet olägenhet i detta sammanhang innebär att störningen måste ha en viss varaktighet. Hit räknas förutom fasta störningar även regelbundna störningar (se prop. 1981/82:219 s. 56). I förarbetena till 12 kap. 25 § jordabalken uttalas vidare att inte alla former av störningar som kan ha en skadlig inverkan på en människas hälsa kan omfattas. Lindriga störningar som kan sägas ha en viss skadlig inverkan på hälsan får anses vara ett normalt inslag i ett flerfamiljshus. Som exempel nämns att lekande barn i en lägenhet kan störa sömnen för en granne som har nattarbete. Det kan tänkas att bullret från barnleken leder till sömnrubbningar som kan medföra en viss hälsorisk. Sådana störningar måste trots allt accepteras. När man bedömer vilka störningar som måste accepteras får man söka stöd i den allmänna uppfattningen om vilka störningar den som bor i ett flerfamiljshus ska behöva tåla. Någon särskild hänsyn till människor som är känsligare än normalt ska inte tas (se prop. 1992/93:115 s. 30 och Bengtsson m.fl., Hyra och annan nyttjanderätt till fast egendom, åttonde upplagan, 2013, s. 210). Vid bedömningen av störningen bör beaktas den påstådda störningens ljudnivå, tidsutsträckning och frekvens samt vid vilka tider på dygnet den har ägt rum (jfr NJA 1991 s. 574).

I Socialstyrelsens allmänna råd om buller inomhus anges riktvärden och rekommendationer till stöd för bedömning av om olägenhet för människors hälsa vid tillämpningen av 9 kap. 3 § miljöbalken föreligger. Ekvivalent respektive maximal ljudnivå ska inte överstiga 30 respektive 45 dB(A). Vad gäller ljud av tonal karaktär får den ekvivalenta ljudnivån inte överstiga 25 dB(A). Enbart det förhållandet att ljudnivån överstiger de angivna riktvärdena innebär emellertid inte att olägenhet för människors hälsa föreligger. I praxis har exempelvis regelbundet återkommande ringning från kyrkklockor under dygnets alla timmar, vilket medfört ljudnivåer överstigande riktvärdena, bedömts som en olägenhet för människors hälsa nattetid. Klockringningen dagtid har däremot inte ansetts påverka människors välbefinnande i sådan grad att en olägenhet i miljöbalkens mening bedömts föreligga. Trots högre ljudnivåer i vardagsrum än i sovrum har meddelat föreläggande endast avsett bullerdämpande åtgärder i sovrum (se Miljööverdomstolens rättsfall MÖD 2002:3).

Hovrättens bedömning

De beräkningar av ljudnivån i lägenheten som åberopats i målet utvisar olika resultat. Enligt den beräkning som WSP har företagit förväntas de uppmätta ljudnivåerna i S.W:s lägenhet ha gett en ekvivalent ljudnivå kring 27-31 dB(A) och en maximal ljudnivå kring 43 dB(A) i vardagsrummet i lägenheten. Vidare anges att i en i övrigt tyst lägenhet kommer ljud av denna karaktär att uppfattas tydligt på grund av sitt tonrika frekvensinnehåll. ÅF-Ingemansson har å sin sida beräknat den förväntade ljudnivån i lägenheten till 40-45 dB(A) innehållande rena toner. Till grund för beräkningarna har ÅF-Ingemansson lagt det som bedömdes som ett typiskt frekvensspektrum för operasång.

Hovrätten konstaterar att de beräknade ljudnivåerna i båda utlåtandena överstiger Socialstyrelsens riktvärde på 25 dB(A) avseende ekvivalent ljudnivå med hörbara tonkomponenter. Vid bedömningen av utlåtandena bör dock beaktas att ljudnivåerna inte har mätts i lägenheten utan har beräknats med utgångspunkt i en ljudmätning som gjordes hos S.W. Vad gäller ÅF-Ingemanssons utlåtande ska även beaktas att det är ett standardiserat spektrum för operasång som legat till grund för beräkningen. Dessa omständigheter medför viss osäkerhet om tillförlitligheten av resultaten som därför bör bedömas med försiktighet. Hovrätten anser att det inte finns anledning att ge företräde för något av resultaten vid den fortsatta bedömningen. Av mätningarna får anses ha framkommit att det i en i övrigt tyst lägenhet kommer ljudet av operasång att uppfattas tydligt. Akustikkonsulten A.B., som har upprättat ÅF-Ingemanssons utlåtande, har i förhör förklarat att ljudnivån avseende ett samtal mellan människor som befinner sig i samma rum uppgår till 50-55 dB(A).

Makarna S har berättat om hur besvärade de har känt sig av sångövningarna. Det störande ljudet synes enligt deras uppgifter ha varit mest påtagligt i vardagsrum och kök och förekommit flera gånger i veckan under i vart fall några timmar på eftermiddagarna. Makarna S har emellertid inte närmare beskrivit hur S.W:s sångövningar inverkat på deras möjlighet att utnyttja lägenheten. Sålunda har inget framkommit om de störande ljuden exempelvis har försämrat möjligheten att föra ett vanligt samtal i lägenheten eller omöjliggjort andra aktiviteter som att titta på TV eller lyssna på radio.

Hovrätten ifrågasätter inte att sångövningar av förevarande slag och omfattning kan uppfattas som störande av omgivningen. Bedömningen av om sångövningarna är att betrakta som en sådan störning som medför hinder eller men i nyttjanderätten får dock göras mot bakgrund av att vissa störningar måste accepteras i ett flerfamiljshus. Vid en tillämpning av de bedömningsgrunder som har redogjorts för ovan och med beaktande av sångövningarnas ljudnivå, omfattning och förläggning under dygnet finner hovrätten att de störningar som har förekommit inte kan anses ha medfört hinder eller men i U.S:s nyttjanderätt. Hon är därför inte berättigad till nedsättning av årsavgiften. Käromålet ska således ogillas och tingsrättens dom ändras i enlighet härmed.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom och ogillar käromålet samt befriar Bostadsrättsföreningen från skyldigheten att ersätta U.S. för rättegångskostnader i tingsrätten och förpliktar henne att ersätta föreningen för rättegångskostnader där och i hovrätten.

Hovrättsråden Patrik Schöldström och Dan Öwerström var skiljaktiga och anförde bl.a. följande.

U.S. har berättat om hur sångövningarna m.m. har stört henne enligt följande. Det förekom inte bara skalövningar och pianospel, utan även uppspelningar från bandspelare, med applådåskor. Detta förekom i stort sett varje dag, dock inte lördag eller söndag på senare år, men inte före kl. 13 eller efter kl. 18. Detta kunde pågå upp till ett par timmar om dagen, ibland mera om S.W. hade sångelever, vilket hon hade under vissa perioder. Ena dagen kunde det pågå kl. 13-15, andra dagen kl. 15-18. U.S. har beskrivit att ”man vaknar på morgonen med en klump i magen - när ska hon börja, ska hon hålla på idag?” Enligt U.S. var det en ”fruktansvärd påfrestning”, ”man visste aldrig någonting, gick bara och väntade.” Hon blev ”närmast förlamad”. U.S:s uppgifter, som har bekräftats av J.S., har gjort ett trovärdigt och tillförlitligt intryck.

Makarna S:s uppgifter motsägs endast i mindre utsträckning av vad S.W. berättat. Enligt henne har sångövningarna m.m. inte varit så omfattande som enligt makarna S.

Makarna S:s uppgifter om ljudnivån i deras lägenhet får starkt stöd av de två akustikutredningar som parterna har åberopat, och i synnerhet dessa sammantagna. Enligt A.B., som ansvarat för ÅF-Ingemanssons utredning och som är akustikkonsult sedan 26 år tillbaka, kommer utredningarna egentligen fram till samma sak ”även om nivåerna är lite olika”. Makarna S:s uppgifter och akustikutredningarna är också väl förenliga med vad L.A., som bor i lägenheten rakt ovanför makarna S:s, uppgett om att han ”alltid hör när S.W. sjunger”. L.H., som numera bor i makarna S:s lägenhet, har visserligen sagt att hon inte störs av sångövningarna m.m. och att det t.ex. räcker med att sätta på TV:n för att överrösta ljudet. Enligt vår bedömning är hennes uppgifter emellertid mindre trovärdiga och tillförlitliga.

Mot denna bakgrund anser vi att det till en början är utrett att sångövningarna m.m. har orsakat en ljudnivå i makarna S:s lägenhet som regelbundet har överstigit bl.a. Socialstyrelsens ovan nämnda riktvärde på 25 dB(A) för aktuell typ av ljud. Vi anser vidare att det är utrett att detta förekommit åtminstone någon timme några gånger i veckan vid olika tidpunkter under vardagseftermiddagarna.

Vid bedömningen av om dessa sångövningar m.m. har medfört hinder eller men i U.S:s nyttjanderätt, måste enligt vår mening hänsyn tas inte endast till den tid under vilken sångövningarna m.m. faktiskt pågått (jfr NJA 1991 s. 574), utan även till ovissheten om sådana alls kommer att ske en viss eftermiddag, om när de i så fall kommer att börja och om hur länge de då kommer att pågå samt den anspänning som ovissheten orsakar (jfr RH 2002:27). Detta har ju gällt varje vardagseftermiddag, och hela denna. I praktiken har det således varit fråga om fem hela eftermiddagar i veckan. Vår slutsats är, i likhet med tingsrättens, att dessa sångövningar m.m. samt ovissheten och anspänningen kring dem har medfört hinder eller men i U.S:s nyttjanderätt. När det gäller frågan om Bostadsrättsföreningens vållande och den tid under vilken U.S. är berättigad till nedsättning av årsavgiften på grund av detta hinder eller men gör vi följande överväganden. Även om utredningen ger visst stöd för att Bostadsrättsföreningen sedan år 2005 förstått att S.W:s sångövningar m.m. var ett problem för vissa grannar, är det enligt vår mening inte styrkt att Bostadsrättsföreningen före den 9 juni 2007, genom att WSP:s akustikutredning då presenterades på ett styrelsemöte, fått klart för sig att problemet var sådant att det skulle kunna utgöra hinder eller men i U.S:s nyttjanderätt.

J.S. har i ett brev till Bostadsrättsföreningens styrelse den 30 november 2009 skrivit bl.a. att ”vi kräver i nuläget inga nya mätningar eller andra åtgärder från styrelsen.” Med beaktande av makarna S:s under flera år framförda krav till Bostadsrättsföreningen om åtgärder mot sångövningarna m.m. samt i synnerhet brevets övriga innehåll, finner vi att den citerade skrivningen inte har berättigat styrelsen att tro att makarna S inte längre önskade att Bostadsrättsföreningen åtgärdade sångövningarna m.m.

Enligt vår mening har U.S. därför rätt till nedsättning av årsavgiften från den 9 juni 2007 till den 31 oktober 2010.

Storleken av nedsättningen anser vi böra bestämmas till 40 procent med hänsyn framför allt till att det varit fråga om hinder eller men under fem hela eftermiddagar i veckan.

Årsavgiften ska således sättas ned enligt följande

10 juni 2007 - 30 juni 2007 21 dagar á 3559 kr/mån x 0,4 997 kr1 juli 2007 - 31 december 2009 30 månader á 3559 kr/mån x 0,4 42 708 kr1 januari 2010 - 31 oktober 2010 10 månader á 3024 x 0,4 12 096 kr 55 801 kr

I övrigt är vi ense med majoriteten.

Hovrättens dom meddelad: den 8 mars 2013.

Mål nr: T 9270-11.

Lagrum: 7 kap.2, 4 och 9 §§bostadsrättslagen (1991:614); 12 kap. 25 § jordabalken; 9 kap. 3 § miljöbalken.

Rättsfall: NJA 1991 s. 574; RH 2002:27; RH 2003:60; Miljööverdomstolens rättsfall MÖD 2002:3.

Litteratur: Prop. 1981/82:219 s. 56; prop. 1992/93:115 s. 30 f.; prop. 2002/03:12 s. 166 f.; Bengtsson m.fl., Hyra och annan nyttjanderätt till fast egendom, 8 uppl., 2013, s. 210.