RH 2014:24

Klaganden har, i mål som handläggs enligt 52 kap. rättegångsbalken, efter överklagandetidens utgång framställt ändringsyrkanden som går utöver vad som yrkats i överklagandet. Fråga om dessa ändringsyrkanden kan tas upp till prövning.

Göteborgs tingsrätt

J.T. och åtta medparter (kärandena) väckte vid tingsrätten talan mot O.R., T.K. och G.T. AB (GT) med yrkande att dessa solidariskt till A.I. AB skulle utge skadestånd om drygt 210 miljoner kronor. I samma mål yrkade vidare tre av kärandena var för sig att O.R., T.K. och GT solidariskt till dem skulle utge visst skadestånd.

I dom den 1 mars 2010 ogillade tingsrätten de tre kärandenas talan om skadestånd för egen del. Vidare avvisade tingsrätten på grund av bristande talerätt den talan om skadestånd till A.I. AB som samtliga kärande väckt. Tingsrätten beslutade också att kärandena som tappande part skulle ersätta O.R:s, T.K:s och GT:s rättegångskostnader.

Sedan kärandena överklagat tingsrättens dom i dess helhet meddelade hovrätten prövningstillstånd i fråga om skadeståndet till A.I. AB i konkurs och rättegångskostnader vid tingsrätten.

Hovrätten undanröjde tingsrättens avvisningsbeslut och återförvisade målet, såvitt avsåg yrkandet om skadestånd till A.I. AB i konkurs, samt bestämde att frågan om rättegångskostnaderna i hovrätten skulle prövas av tingsrätten i samband med målet efter dess återupptagande. Hovrätten antecknade härvid att den av tingsrätten ogillade och lagakraftvunna delen av målet fick anses utgöra en försumbar del av processen i tingsrätten.

I målet vid tingsrätten, sådant detta återförvisats, uppgav kärandena att den redogörelse för grunden, så som den antecknats i tingsrättens tidigare dom, fortfarande gällde. Kärandena åberopade där i huvudsak följande till stöd för sin talan. O.R. och T.K. har som revisorer i A.I.-gruppen brustit i ansvar, åligganden och åtaganden enligt ABL, revisionslagen, revisorslagen och årsredovisningslagen genom att de uppsåtligen eller av oaktsamhet vid fullgörandet av sitt uppdrag vållat sina uppdragsgivare, bolag i A.I.-gruppen, skada. Kärandena lider därav skada.

GT är såsom arbetsgivare ansvarigt för sina anställdas åtgärder i tjänsten (principalansvar).

Kärandena har inte varit medvållande. Det finns därför ingen grund för jämkning.

Det vitsordas att skadeståndsansvar för O.R. på grund av revisionsansvar är preskriberat. Talan avser dock även dennes rådgivningsansvar och då gäller ingen preskription. Det rör sig även om brott, varför någon preskriptionsfrist inte gäller.

Kärandena återkallade sedermera sin talan mot O.R. Som skäl för sin återkallelse anförde de bl.a. följande. O.R. bör, pga. sin i förhållande till T.K. betydligt mindre framträdande roll i skadeståndsfrågan, avföras ur processen. Andra skäl är O.R:s ålder, hans bristande hälsa, det förhållande att målet förenklas och förminskas utan honom samt att T.K:s skuldbörda, till skillnad från O.R:s, är klarlagd och ovedersäglig.

O.R. yrkade att tingsrätten, mot bakgrund av kärandenas återkallelse, skulle meddela ogillande dom i den del som avsåg O.R. Kärandena medgav att så skedde.

O.R. yrkade ersättning för sina rättegångskostnader med 980 062 kr, jämte ränta. Till stöd för sitt ersättningsyrkande anförde han i huvudsak följande. Yrkandet om kostnader baseras på de kostnadsräkningar som lämnats till tingsrätten i det tidigare målet, till hovrätten, samt i detta mål. De totala kostnaderna på svarandesidan uppgår till 2 940 186 kr och ska fördelas i tre delar. O.R:s krav uppgår då till 980 062 kr jämte ränta. Kärandenas vårdslöshet, alternativt försummelse, har vållat svarandesidan stora kostnader. Vidare borde kärandena i ett tidigt skede ha återkallat sin talan mot O.R. Det saknas anledning att göra avsteg från 18 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken. Således ska kärandena ersätta O.R:s rättegångskostnader i dess helhet. Hovrättens beslut att återförvisa målet till tingsrätten ska inte påverka O.R:s rätt att nu få sina kostnader ersatta.

Kärandena bestred yrkandet om att en tredjedel av rättegångskostnaderna skulle läggas på O.R. och anförde till stöd för sitt bestridande i huvudsak att kostnadsräkningen avseende O.R. inte kunde vitsordas och att kostnadsfrågan lämpligast avgjordes i samband med det slutliga ersättningsanspråket då det inte var möjligt att avgöra frågan separat.

Tingsrätten (rådmannen Patrik Claeson) anförde i deldom den 2 april 2013 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Kärandena har medgett svarandenas yrkande om att kärandenas talan mot O.R. ska ogillas. Yrkandet ska därför bifallas.

Såvitt avser rättegångskostnadsfrågan antecknas följande. O.R. kommer efter tingsrättens avgörande inte längre att vara part i målet och tingsrätten har därför att döma även över rättegångskostnaderna. Frågan kan inte anstå till målets slutliga avgörande. Kärandena ska såsom tappande parter ersätta O.R. hans rättegångskostnad såvitt kostnaden har varit skäligen påkallad för tillvaratagande av hans rätt.

Målet har pågått under lång tid (2006-2013) och har varit omfattande och av komplicerad karaktär. Mot den bakgrunden och med beaktande av att kärandena först nära inpå huvudförhandlingen återkallat sin talan mot O.R., bl.a. med motiveringen att O.R:s skuldbörda inte skulle vara klarlagd och ovedersäglig, anser tingsrätten att O.R. ska ersättas för sina kostnader till skäligt belopp. Skälig ersättning för O.R:s kostnader för ombudets arvode och ombudets utlägg ska uppgå till en tredjedel av de totala kostnaderna härför, dvs. till 694 078 kr. Därutöver ska O.R. ersättas för sitt eget arbete och utlägg. Det totala ersättningsbeloppet blir således 814 028 kr.

DOMSLUT

Kärandenas talan mot O.R. ogillas. Kärandena ska solidariskt utge ersättning för O.R:s rättegångskostnader med 814 028 kr jämte ränta enligt lag.

Hovrätten för Västra Sverige

Den advokat som företrädde kärandena vid tingsrätten överklagade som ombud för dessa tingsrättens deldom med yrkande att hovrätten skulle tillerkänna O.R. ersättning för rättegångskostnader med högst 150 000 kr samt ogilla O.R:s yrkande om ersättning för eget arbete och utlägg.

Sedan tingsrätten den 29 maj 2013 meddelat slutlig dom i målet mellan kärandena samt T.K. och GT överklagade kärandena även den domen. I samband med detta senare överklagande återkallade de advokatens fullmakt att företräda dem i målet samt övriga mål i svenska domstolar.

Mot bakgrund av bl.a. återkallelsen av advokatens fullmakt uppmanade hovrätten klagandena att ange om de ställde sig bakom dennes tidigare gjorda överklagande eller inte.

Klagandena uttalade därefter i en skrivelse, som kom in till hovrätten den 20 augusti 2013, att de ställde sig bakom överklagandet från advokaten. De justerade i skrivelsen ändringsyrkandena till att avse följande. I första hand yrkar de att hovrätten undanröjer tingsrättens deldom i dess helhet och återförvisar målet till tingsrätten för fortsatt handläggning och sammanlägger målet med huvudmålet. I andra hand yrkar de att hovrätten tillerkänner O.R. endast ersättning för rättegångskostnader med högst styrkta kostnader efter den slutliga fördelningen av rättegångskostnaderna fördelade på de avvisade delarna av målet och på den del som ogillades av tingsrätten. I tredje hand yrkar de att O.R:s yrkande om ersättning för eget arbete och utlägg ska ogillas.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Åke Thimfors samt hovrättsråden Lennart Morard och Britta Ekström) anförde i beslut den 27 februari 2014 bl.a. följande.

Det överklagade avgörandet får prövas av hovrätten bara om hovrätten har meddelat prövningstillstånd. Innan hovrätten tar ställning till om prövningstillstånd ska meddelas eller inte bör det emellertid klarläggas om de ändringsyrkanden som klagandena har framställt efter överklagandetidens utgång (se första- och andrahandsyrkandena i redogörelsen ovan för klagandenas yrkanden) kan tas upp till prövning. Hovrätten gör i detta avseende följande överväganden.

52 kap.rättegångsbalken är tillämplig vid handläggningen av detta mål. I nämnda kapitel finns det inte några bestämmelser angående omfattningen av hovrättens prövning. I 3 § första stycket 2 anges det dock att en part som överklagar tingsrättens beslut i överklagandet ska ange den ändring i beslutet som yrkas. Vidare kan i viss utsträckning bestämmelserna i 50 kap.rättegångsbalken rörande prövning av överklagade domar tillämpas analogivis (se Welamson - Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, Rättegång VI, 4 uppl. 2011, s. 127). Eftersom målet rör ersättningsskyldighet för motparts rättegångskostnader i tvistemål och även i mycket liknar ett tvistemål som rör fordringsanspråk, ligger det nära till hands att tillämpa nämnda bestämmelser på sådant sätt. I detta sammanhang kan det också nämnas att mål om rättegångskostnader handlades enligt bestämmelserna i 50 kap.rättegångsbalken före en lagändring som trädde i kraft den 1 oktober 1994 (se t.ex. föredragandens betänkande i rättsfallet NJA 2003 s. 244, s. 245 n). Syftet med lagändringen var inte att förändra kraven på innehållet i en överklagandeskrift utan väsentligen att åstadkomma ett enhetligt system för överklagande av de allmänna domstolarnas avgöranden.

Av 50 kap. 4 § första stycket 2 rättegångsbalken framgår att den som överklagar en tingsrätts dom i tvistemål ska ange i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som yrkas. I princip gäller att klaganden inte får utvidga sitt i överklagandet framställda yrkande. En sådan ändring är inte tillåten ens om den avser samma del av domen som den del överklagandet avser (jfr 50 kap. 25 § andra stycket rättegångsbalken), om det inte är fråga om en sådan situation som avses i 13 kap. 3 § första stycket 1 rättegångsbalken. (Se om detta Welamson - Munck, a.a., s. 57 f., Nordh, Processens ram i tvistemål, 2 uppl. 2006, s. 109 f. och rättsfallet NJA 1985 s. 618.)

Vid överklagande av beslut anses klaganden inte kunna ändra överklagandet till att avse en annan del än den som har angetts i överklagandet, även om detta inte är uttryckligen fastslaget i någon lagbestämmelse (se Nordh, a.a., s. 111). Med beaktande av det som tidigare anförts bör inte heller en utvidgning av yrkandet som framställts i överklagandet vara tillåten. Klagandenas yrkanden enligt punkterna 1 och 2 i redogörelsen ovan för klagandenas yrkanden går utöver vad som yrkats i överklagandet. Dessa yrkanden ska därför avvisas.

Hovrätten övergick härefter till att pröva frågan om prövningstillstånd och kom därvid fram till att det inte fanns skäl att meddela prövningstillstånd i detta fall.

SLUT

Hovrätten avvisar klagandenas yrkanden om att hovrätten ska undanröja tingsrättens deldom i dess helhet och återförvisa målet till tingsrätten för fortsatt handläggning och sammanlägga målet med huvudmålet samt om att hovrätten ska tillerkänna O.R. endast ersättning för rättegångskostnader med högst styrkta kostnader efter den slutliga fördelningen av rättegångskostnaderna fördelade på de avvisade delarna av målet och på den del som ogillades av tingsrätten.

Hovrätten meddelar inte prövningstillstånd. Tingsrättens avgörande står därmed fast.

Hovrättens beslut meddelat: den 27 februari 2014.

Mål nr: Ö 3443-13.

Lagrum: 52 kap. 3 § rättegångsbalken.

Rättsfall: NJA 1985 s. 618.

Litteratur: Welamson - Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, Rättegång VI, 4 uppl. 2011, s. 127 och s. 57 f.; Nordh, Processens ram i tvistemål, 2 uppl. 2006, s. 109 f. och s. 111.