RH 2014:27

Uppsala tingsrätt

T.S. AB (T.S.) förde talan mot N.J. avseende ersättning för kostnader för två telefonabonnemang och inkassokostnader.

N.J. motsatte sig T.S:s talan.

T.S. anförde till stöd för sin talan följande. N.J. har den 5 april 2011 ingått avtal med T.S. om två teleabonnemang för mobiltelefon och svarar därmed för debiterade avgifter och kostnader enligt bolagets Allmänna villkor för tjänster till konsumenter. Identitetskontroll har vid tecknandet av avtalen skett i butiken. N.J. har inte betalat i enlighet med utsända fakturor. Lagenligt utformade inkassokrav har utsänts den 29 juni 2011 och den 24 augusti samma år samt den 4 och 26 januari 2012. Det har varit fråga om fler inkassoärenden från början. Inga försändelser har kommit i retur. De kostnader T.S. åsamkats med anledning av dröjsmål med betalningens erläggande har varit skäligen påkallade för tillvaratagandet av T.S:s rätt och är därtill lagligen grundade. Betalningsskyldighet för påminnelse samt sättet för räntans beräknande följer av villkoren. Ränteyrkandet grundar sig på dag för delgivning av stämningsansökan.

N.J. anförde till stöd för sitt bestridande bl.a. följande. Han har inte tecknat något avtal med T.S. Han har blivit utsatt för bedrägeri. Han har förlorat sitt ID-kort, vilket han anmält till polis och kronofogde. En bedragare har tecknat abonnemangen i hans namn. Han har fått ett antal fakturor från T.S. hemskickade till sig. Han har skickat in polisanmälan avseende förlorat ID-kort till T.S. Han har sänt två brev till T.S. angående detta. Efter att han hört av sig till T.S. via telefon och förklarat att han inte är kund hos företaget har han kastat de fakturor som skickats hem till honom. Han hörde av sig till T.S. långt innan han gjorde polisanmälan.

N.J. hördes på egen begäran under sanningsförsäkran och vidare hölls ett vittnesförhör med hans mor A.D. Som skriftlig bevisning åberopade N.J. en polisanmälan.

T.S. åberopade som skriftlig bevisning kopior av avtal, allmänna villkor för tjänster till konsumenter och fakturakopior samt vissa handlingar med N.J:s namnteckning.

Den 27 maj 2013 dömde tingsrätten (rådmännen Erik Göransson, Magnus Norström och Nils-Erik Elfstadius) i målet. Tingsrätten biföll T.S:s talan och förpliktade N.J. att ersätta bolaget med yrkade belopp. I domen anförde tingsrätten följande.

DOMSKÄL

Enligt åberopade avtal är N.J. betalningsskyldig gentemot T.S. på sätt bolaget har gjort gällande. N.J. har invänt att han inte har ingått avtalen och har därigenom gjort gällande att hans namnteckning på avtalen är förfalskade. För att undgå betalningsskyldighet ankommer det på N.J. att åtminstone göra sannolikt att namnteckningarna är förfalskade.

Beträffande omständigheterna vid tecknandet har T.S. gjort gällande att identitetskontroll har utförts. Detta påstående vinner visst stöd av det faktum att N.J:s personnummer har angetts på kontrakten. Utrett i detta sammanhang är att N.J. tre dagar efter avtalens tecknande till polisen har anmält förlusten av sitt ID-kort. I övrigt är ingenting känt om omständigheterna kring avtalsslutet annat än att det ägt rum i Kista.

Vad sedan gäller namnteckningarna på kontrakten har T.S. som jämförelseobjekt åberopat N.J:s underskrift på ett dokument benämnt resehandling - vilket T.S. oemotsagt angett härröra från N.J. - liksom dennes underskrift av en ansökan om återvinning. Dessa framstår allmänt som liknande underskrifterna på avtalshandlingarna. Några avgörande slutsatser går dock inte att dra av namnteckningarnas utseende. Någon sakkunnigbevisning har inte åberopats av endera parten.

Utöver polisanmälan har N.J. åberopat sitt eget och modern A.D:s hörande. De har lämnat delvis motsägelsefulla uppgifter om vad som inträffat.

Vid en samlad bedömning finner tingsrätten att N.J. inte har gjort sannolikt att namnteckningarna skulle vara förfalskade. Käromålet skall därför vinna bifall.

T.S. har begärt ersättning för fyra inkassokrav. Då målet avser två mobilabonnemang kan fyra inkassokrav inte anses skäligen påkallade för tillvaratagandet av T.S:s rätt. T.S. bör därför tillerkännas ersättning motsvarande två inkassokrav.

DOMSLUT

Tingsrätten förpliktar N.J. att till T.S. betala 37 535 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 24 oktober 2012 tills betalning sker. N.J. ska också ersätta T.S. dess inkassokostnader med 320 kr.

N.J. överklagade domen. Han yrkade att käromålet skulle ogillas.

T.S. motsatte sig ändringsyrkandet.

Parterna åberopade samma omständigheter som i tingsrätten och utvecklade även sin talan på samma sätt som där. Samma bevisning åberopades.

Hovrätten (hovrättsråden Mona Wildig, Ingela Perklev och Birgitta Bylund Uddenfeldt, referent, samt tf. hovrättsassessorn Daniel Brunson) biföll i dom den 4 juni 2014 N.J:s överklagande och anförde följande.

DOMSKÄL

Utredningen är i allt väsentligt densamma som i tingsrätten. Även i hovrätten är den avgörande frågan alltså om det är N.J. som undertecknat de aktuella avtalen eller om hans namnteckningar på dem är förfalskade.

Tingsrätten har ansett att det är N.J. som har bevisbördan för att hans namnteckningar är förfalskade. Frågan om bevisbördans placering vid invändningar om förfalskade underskrifter har i olika sammanhang varit föremål för Högsta domstolens prövning. I ett avgörande som gällde frågan om äktheten av underskriften på ett kvitto ansåg domstolen att det var borgenären som, med visst angivet beviskrav, skulle styrka att underskriften var äkta (NJA 1976 s. 667). Högsta domstolen har också senare, med hänvisning till 1976 års fall, uttalat att det i rättspraxis har ansetts att det vid invändning om en handlings äkthet åligger borgenären att visa att handlingen är äkta (se NJA 1992 s. 263). I detta senare fall, som gällde inköpsnotor i samband med användandet av ett kontokort, ansåg Högsta domstolen emellertid att det fanns skäl att i stället lägga bevisbördan på kontokortsinnehavaren. Motivet för detta angavs vara att användningen av kontokort är en masshantering och att kontokortsinnehavaren torde ha lättare än kontokortföretaget att förebringa utredning om namnunderskriftens äkthet. Högsta domstolen har också i två avgöranden från senare tid (NJA 2008 s. 890 och NJA 2009 s. 244) placerat bevisbördan på den part som invänt att en underskrift varit förfalskad. Dessa avgöranden gällde äktheten av underskrifter på delgivningskvitto respektive anmälan till bilregistret om ägarbyte. I båda situationerna rådde, på grund av innebörden av lagbestämmelser eller uttalanden i motiven till dessa, en viss presumtion för att uppgifterna var riktiga.

De nämnda tre senare avgörandena från Högsta domstolen har i vissa fall lagts till grund för uppfattningen att det skett en omsvängning i praxis när det gäller bevisbördan och att den numera generellt bör placeras på den som påstår att en förfalskning har skett (se bl.a. Svea hovrätts domar den 16 november 2011 i mål nr T 6836-10 och den 2 januari 2012 i mål nr T 6564-11 samt Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 7 uppl., 2009 s. 131 f.). De aktuella avgörandena från Högsta domstolen bör emellertid inte tillmätas en sådan generell räckvidd. Som redogjorts för ovan har domstolen beaktat särskilda omständigheter när den ansett att gäldenären har bevisbördan för en namntecknings äkthet och några uttalanden som ger stöd för att detta ska tillämpas överlag görs inte. Avgörandena kan därför inte läggas till grund för uppfattningen att den huvudregel som kommer till uttryck i 1976 års avgörande har frångåtts. Vid en invändning om att en namnteckning förfalskats har alltså den som påstår att namnteckningen är äkta i regel bevisbördan för detta (jfr RH 2013:16). Något skäl att frångå huvudregeln i detta mål finns inte.

Även om borgenären alltså har bevisbördan för att en namnteckning är äkta, ska dock det beviskrav som måste uppfyllas ställas lägre än vad som gäller i allmänhet i tvistemål. Av Högsta domstolens avgörande från år 1976 följer nämligen att borgenären måste göra sitt påstående om äkthet övervägande sannolikt.

Till stöd för sitt påstående att de aktuella namnteckningarna är äkta har T.S. åberopat de undertecknade avtalen samt vissa andra handlingar som ostridigt har undertecknats av N.J. Som tingsrätten funnit kan dock, i avsaknad av sakkunnigbevisning i denna del, några bestämda slutsatser om äktheten inte dras genom en jämförelse mellan underskrifterna på de olika handlingarna.

T.S. har vidare gjort gällande att det faktum att N.J:s personnummer antecknats på avtalen visar att en identitetskontroll utförts vid avtalens ingående. Någon närmare utredning om hur den angivna identitetskontrollen i så fall gått till eller vilka rutiner som bolaget normalt tillämpar vid avtalsteckning har dock inte åberopats. Den omständigheten att N.J. den 8 april 2011 anmält till polisen att han någon gång efter den 2 april 2011 förlorat sitt ID-kort ger också visst stöd för att någon annan person kan ha uppvisat hans legitimationshandling i butiken den 5 april samma år.

Hovrätten kan inte heller finna att N.J. och hans mor A.D. lämnat motstridiga uppgifter i något väsentligt avseende.

Vid en sammantagen bedömning finner hovrätten att T.S. inte har gjort övervägande sannolikt att avtalen har undertecknats av N.J. Käromålet ska därför ogillas.

DOMSLUT

Med ändring av tingsrättens dom ogillar hovrätten käromålet.

Hovrättens dom meddelad: den 4 juni 2014.

Mål nr: T 5926-13.

Rättsfall: NJA 1976 s. 667; 1992 s. 263; 2008 s. 890; 2009 s. 244; Svea hovrätts dom den 16 november 2011 i mål nr T 6836-10; Svea hovrätts dom den 2 januari 2012 i mål nr T 6564-11.

Litteratatur: Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 7 uppl., 2009 s. 131 f.