RH 2015:45

Domskäl

Tingsrätten (lagmannen Erik Sundström, rådmannen Henrik Aspegren och tingsnotarien Jonatan Lindgren) anförde följande i dom den 3 november 2014.

BAKGRUND

C.H. och A.N. är bekanta sedan flera år tillbaka. A.N. bor i S-byn i Dorotea kommun där också C.H. bodde innan han flyttade till Stockholm. C.H. har behållit en nära kontakt med sin hemort och besökt S-byn så gott som varje år. Han och A.N. har då träffats. C.H:s bostad i S byn ligger nära A.N:s bostad.

Målet rör frågan om A.N. lånat pengar av C.H. Av central betydelse i målet är det skuldebrev som C.H. upprättat och som bär namnteckningen ”A.N.”. Skuldebrevet har följande lydelse.

Skuldebrev

Till C.H. [personnummer och adress], skall jag senast 2012-12-31 återbetala ett till låns erhållet belopp på kronor 200 000 (tvåhundratusen).

Räntesats: Räntesats 5 % ränta på ränta, från första lånedag, till dess full betalning sker. Som säkerhet för detta låns fulla återbetalning ställes min del i fastigheten S-byn [fastighetsbeteckning], Dorotea.

Lånedatum: 2006-06-14 95 000

2007-08-07 105 000

200 000

Tidigare skrivet skuldebrev 2006-06-14 dödas härmed.

S-byn Dorotea 2007-08-07

A.N. [underskrift]

(A.N. [namnförtydligande])

[personnummer]

YRKANDE OCH INSTÄLLNING

C.H. har yrkat förpliktande för A.N. att till honom betala 200 000 kr plus ränta, dels upplupen med 79 706 kr per den 28 november 2013, dels på kapitalbeloppet med 5 procent ränta från den 28 november 2013 till dess betalning sker.

A.N. har bestritt yrkandet.

GRUNDER

C.H.

A.N. har lånat pengar av honom vid två tillfällen, dels 95 000 kr den 14 juni 2006, dels 105 000 kr den 7 augusti 2007. Pengarna har han överlämnat i kontanter till A.N., som den 7 augusti 2007 undertecknade ett skuldebrev avseende de båda lånen. Fordran förföll till betalning den 31 december 2012. Yrkad ränta är avtalad.

A.N.

Han har inte lånat några pengar av C.H. Hans namnteckning på det åberopade skuldebrevet är förfalskad. Detta har han gjort en polisanmälan om.

UTVECKLING AV TALAN

C.H.

C.H. och A.N. är goda vänner sedan barndomen. A.N. har sedan mitten av 2000-talet framfört att han vill låna pengar av C.H. då han sade sig behöva ett rörelsekapital. I juni 2006 reste C.H. upp till S-byn med 95 000 kr i kontanter. C.H. handlade vid denna tid alltid med kontanter och han hade alltid mycket kontanter med sig. A.N. undertecknade det av C.H. upprättade skuldebrevet och de 95 000 kronorna överlämnades till A.N. A.N. var mycket tacksam för lånet. C.H. ville att skuldebrevet skulle bevittnas av banken i Dorotea men A.N. ville att lånet skulle hållas hemligt varför någon bevittning inte skedde. I skuldebrevet stod det att A.N:s fastighet utgjorde säkerhet för lånet.

Under hösten samma år önskade A.N. låna ytterligare 105 000 kr av C.H. C.H. accepterade det och åkte i augusti 2007 till A.N. i S-byn med 105 000 kr i kontanter. A.N. skrev under ett skuldebrev som då avsåg båda lånen och det gamla skuldebrevet brändes upp.

A.N.

Det stämmer att A.N. och C.H. har umgåtts en del även om de inte varit så nära vänner som C.H. påstår. A.N. har aldrig haft behov av att låna pengar då han har stora tillgångar i skog bland annat i form av fordringar hos skogsbolag. Detta är tillgångar som kan göras till likvida medel omgående. Han har inte heller haft något behov av att köpa maskiner då de maskiner han har är i gott skick. Däremot har C.H. vid några tillfällen lånat maskiner av A.N. Påståendet att A.N. ska ha lånat pengar av C.H. är oriktigt. A.N:s namnteckning på skuldebrevet är förfalskad. Detta har han gjort en polisanmälan om.

UTREDNINGEN VID TINGSRÄTTEN

C.H. har som skriftlig bevisning åberopat skuldebrev av den 7 augusti 2007, egna dagboksanteckningar och sakkunnigutlåtande från SKL. Som muntlig bevisning har han åberopat förhör med sig själv under sanningsförsäkran.

A.N. har som skriftlig bevisning åberopat polisanmälan, kvitto avseende inköpt snöskoter, köpeavtal avseende sexhjuling, lista över fordonsinnehav, årsuppgifter avseende investeringsfonder, årsbesked från Nordea, årsbesked från Handelsbanken, specifikation till inkomstdeklaration, kontrakt avseende avverkningsrätt, årsbesked avseende fordran hos SCA och årsbesked från Norrskog. Som muntlig bevisning har han åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själv samt vittnesförhör med U.J.

DOMSKÄL

Rättsliga utgångspunkter

Vad tingsrätten ska pröva i målet är om A.N. har lånat pengar av C.H. Fråga är alltså om att bevisa att en försträckning har skett eller att så inte är fallet, beroende på vem som bär bevisbördan. Vid denna prövning tjänar det åberopade skuldebrevet som ett bevisfaktum. För en sådan omständighet, som alltså tjänar som bevis för att ett rättsfaktum föreligger, har inte någon part bevisbördan. Den sedan länge tillämpade principen är att käranden har bevisbördan för att försträckning skett.

I detta fall har svaranden, A.N., invänt att han inte undertecknat det av C.H. åberopade skuldebrevet och att hans namnteckning förfalskats.

I rättsfallet NJA 1976 s. 667 invände gäldenären att hans namnteckning på ett kvitto, som utvisade att undertecknaren mottagit en penningsumma från borgenären, var förfalskad. Högsta domstolen (HD) fann det övervägande sannolikt, utan att uttryckligen placera bevisbördan på borgenären, att underskriften var äkta och godtog därmed kvittot som ett fordringsbevis. Domstolen konstaterade härefter att gäldenären inte anfört någon omständighet som kunde göra att han skulle undgå betalningsskyldighet och biföll käromålet. HD har i NJA 1992 s. 263 med hänvisning till NJA 1976 s. 667 uttalat att det ansetts att det åligger borgenären att visa att handlingen är äkta om gäldenären bestrider dess äkthet.

HD synes i dessa två avgöranden ha formulerat en bevisskyldighet vad avser fordringsbevisets äkthet eller innehållsmässiga riktighet i de fall gäldenären gör en sådan invändning. Detta trots att ett fordringsbevis i ett mål om påstådd försträckning inte utgör rättsfaktum.

I doktrinen har Roberth Nordh dragit slutsatsen att HD betraktat fordringsbevisen som rättsfakta i en särskild bevisbörderegel. Enligt denna modell skulle ett oförfalskat skuldebrev utlösa en presumtion för att det föreligger ett fordringsförhållande och bevisbördan för att så inte är fallet placeras på gäldenären. Nordh konstaterar att HD inte i något av rättsfallen direkt, utifrån bedömningen av handlingarnas äkthet, avgjort frågan om huruvida ett fordringsförhållande förelåg eller inte. Han menar därför att det inte går att tolka HD:s resonemang som att handlingarna ska behandlas som något annat än bevisfakta i förhållande till frågan om försträckning (Nordh, Praktisk process VII, Bevisrätt B, Bevisbörda och beviskrav, 2011, s. 98 ff.).

Vid en genomgång av underrättspraxis finner man att domstolarna i åtskilliga fall vid invändning om förfalskning placerat bevisbördan avseende handlingens äkthet på borgenären med hänvisning till 1976 års fall (se t.ex. RH 2013:16 och Svea hovrätts dom 2013-02-20 i mål T 2961-12). I andra fall har domstolarna intagit en motsatt ståndpunkt och istället placerat ett lågt beviskrav på gäldenären med hänvisning till NJA 1992 s. 263, NJA 2008 s. 890 och NJA 2009 s. 244 (se t.ex. Svea hovrätts dom 2011-11-16 i mål nr T 6836-10 och Svea hovrätts dom 2012-01-02 i mål 6564-11). I ett stort antal avgöranden efter dessa senare två har domstolarna ålagt gäldenären bevisbördan för påståendet att underskriften är förfalskad.

Enligt tingsrättens mening finns det dock inte något stöd för den tolkning av 1976 års fall som görs i NJA 1992 s 263. I 1976 års fall placerar inte HD uttryckligen bevisbördan för frågan om äkthet på någondera part. Vad som framgår är att HD efter en bedömning av omständigheterna finner det övervägande sannolikt att underskriften är äkta och att gäldenären på grund härav får bevisbördan för att försträckning inte skett. Den tolkning som gjorts i 1992 års fall har enligt tingsrättens mening gett upphov till närmast systemfrämmande resonemang om bevisbördeplacering gällande bevisfakta. Det har emellanåt även skapat sådan förvirring att domstolen i vissa fall direkt genom prövningen av handlingens äkthet avgjort frågan om försträckning (se t.ex. RH 2013:16).

För att hålla ordning på de processrättsliga begreppen och upprätthålla principen om att ingen part har åberopsbörda eller bevisbörda för bevisfakta finns det anledning att, i linje med 1976 års fall, inte tala om bevisbörda avseende frågan om underskriftens äkthet. Däremot följer av 1976 års fall att ett äkta skuldebrev utlöser en presumtion för att ett fordringsförhållande föreligger. För det fall tingsrätten finner att det är övervägande sannolikt att underskriften på skuldebrevet är äkta, åligger det alltså A.N. att bevisa att försträckning inte skett.

Är det övervägande sannolikt A.N. undertecknat skuldebrevet?

C.H. har i förhör under sanningsförsäkran berättat om de två tillfällen då han besökte A.N. i S-byn och vid hans köksbord överlämnade kontanterna och A.N. undertecknade skuldebrevet. A.N. uppgav för honom att han behövde likvida medel och C.H. ville ställa upp då de två var gamla vänner.

A.N. har vid förhör under sanningsförsäkran berättat att han aldrig undertecknat det aktuella skuldebrevet. Han hade vid tiden för de påstådda lånen god ekonomi och hans fastighet var och är fortfarande obelånad. Han har aldrig varit i behov av att låna pengar och inte heller haft behov av att köpa fordon.

Eftersom parternas uppgifter under sanningsförsäkran i alla relevanta delar skiljer sig åt och det inte går att ställa den enes berättelse framför den andres blir den övriga bevisningen av avgörande betydelse.

Vittnet U.J. har endast kunnat berätta att A.N. har sagt till honom att denne absolut inte lånat pengar av C.H. och att A.N., enligt U.J:s bedömning, aldrig haft behov av att låna pengar. U.J. har även sagt att han, utan att gå närmare in på saken, menar att C.H. gjort sig känd som en ”oärlig person”. Enligt tingsrättens mening tillför U.J:s uppgifter inte något av betydelse för bedömningen. Det är utrett att A.N. har och har haft en god ekonomi och uttalandet om C.H:s hederlighet tycks inte bygga på något annat än en personlig uppfattning.

Av de dagboksanteckningar som C.H. åberopat framgår att det gjorts en anteckning i den högra kolumnen för den 14 juni 2006 med följande lydelse; A. låna 95´ av mig. Under den 7 augusti 2007 står antecknat; Money till A. Allt klart 200´. Dessa anteckningar har inget egentligt bevisvärde i fråga om A.N. undertecknat skuldebrevet. Om C.H. förfalskat skuldebrevet kan även dagboksanteckningarna vara upprättade i efterhand.

Av den skriftliga bevisningen som A.N. åberopat har framkommit att han haft god ekonomi och att han inte hade behövt låna pengar av C.H. Det framstår också som något märkligt att A.N. skulle ha velat låna pengar till de förhållandevis ofördelaktiga räntevillkor som framgår av skuldebrevet (5 procent ränta på ränta, från första låndedagen). Till detta kommer att det påstådda lånet betalats ut kontant och att C.H. enligt sin egen berättelse rest långa sträckor med stora summor i kontanter, något som framstår som en ovanlighet.

C.H. har å sin sida åberopat ett sakkunnigutlåtande från SKL avseende namnteckningen ”A.N.” på det aktuella skuldebrevet. SKL har som jämförelsematerial använt sig av ett bestridande från Kronofogdemyndigheten, ett delgivningskvitto, två inkomstdeklarationer, alla med A.N:s underskrift, samt ett dokument med särskilt upptagna namnteckningar från A.N. Ändamålet har varit att utröna om den omstridda namnteckningen ”A.N.” på skuldebrevet är egenhändigt utförd av A.N. eller om den härrör från någon annan person. I utlåtandet anges följande.

Den omstridda namnteckningen på skuldebrevet är utförd med skrivstil och ger ett någorlunda tveklöst intryck. Dock är streckkvaliten något stel och ojämn vilket begränsar undersökningen något. Jämförelseskriften från A.N. är av den art att den kan ge en någorlunda god bild av hans sätt att skriva sin namnteckning. Vid jämförelse mellan den omstridda namnteckningen och skriftproven från A.N. har överensstämmelser noterats avseende de allmänna stildragen såsom stillutningen, skriftens proportioner och bindningssättet en del bokstäver emellan samt utformningen av bland annat [vissa bokstäver och en gruppering av bokstäver]. Några egentliga olikheter har inte kunnat noteras. Undersökningen har försvårats av den något ojämna och stela streckkvaliten men sammantagna är likheterna sådana att de kan tillmätas betydelse vid en värdering.

Sakkunnigutlåtandets slutsats är följande. Resultaten talar för att den omstridda namnteckningen ”A.N.” är egenhändigt utförd av A.N. (Grad +2). Utlåtandeskalan består av nio resultat där Grad +2 är det tredje starkaste resultatet för att huvudhypotesen, det vill säga att A.N. undertecknat skuldebrevet, är sann.

SKL:s utlåtande talar med styrka för att det är A.N. som egenhändigt undertecknat skuldebrevet.

De omständigheter som i någon mån talar mot att A.N. undertecknat skuldebrevet är att han inte hade behov av att låna pengar, att lånet skett till ofördelaktiga räntevillkor och på ett sätt som framstår som ovanligt.

Det åberopade sakkunnigutlåtandet från SKL ger ett objektivt och starkt stöd till vad C.H. anfört under sanningsförsäkran. Tingsrätten finner därför att det är övervägande sannolikt att A.N. egenhändigt undertecknat skuldebrevet. De omständigheter som A.N. anfört mot detta förhållande är inte av sådan styrka att de förändrar tingsrättens bedömning i denna del.

Har A.N. bevisat att han inte lånat pengar av C.H.?

Det är övervägande sannolikt att det är A.N. som undertecknat skuldebrevet. I enlighet med vad tingsrätten redan anfört utlöser detta en presumtion för att ett fordringsförhållande föreligger i enlighet med skuldebrevets innehåll. A.N. måste därför bevisa att han inte lånat pengar av C.H. Vid denna prövning blir samma omständigheter som i det föregående av betydelse. Vid sidan av att A.N. gjort gällande att han inte hade behov av att låna pengar, att lånet skett till ofördelaktiga räntevillkor och på ett sätt som framstår som ovanligt, har det inte framkommit några omständigheter som talar mot att försträckning skett samtidigt som skuldebrevet med styrka talar för att försträckning skett i enlighet med villkoren i detta och i enlighet med vad C.H. berättat under sanningsförsäkran. Tingsrätten anser på grund härav att A.N. inte förmått fullgöra sin bevisbörda. Käromålet ska därför bifallas med den justeringen att den upplupna räntan (5 procent på respektive lånebelopp från respektive lånedag) rätt räknat ska vara 79 668 kr.

DOMSLUT

A.N. ska till C.H. betala 200 000 kr plus dels upplupen ränta med 79 668 kr, dels 5 procent ränta på kapitalbeloppet från den 28 november 2013 till dess betalning sker.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Susanne Lundgren Jonasson, hovrättsrådet Pia Sandeskog, hovrättsassessorn Jonas Öhlund, referent, samt tf. hovrättsassessorn Per Fabricius) anförde i dom den 21 april 2015 följande.

DOMSKÄL

Parterna har i hovrätten åberopat samma grunder och bevisning som vid tingsrätten. Ljud- och bildupptagningarna av förhören som hölls vid tingsrätten har spelats upp.

Hovrätten instämmer med tingsrätten i att det är C.H. som har bevisbördan för att han lånat ut pengar till A.N. Försträckningen är alltså det rättsfaktum som han ska bevisa.

Till stöd för sin talan har C.H. åberopat ett fordringsbevis. Eftersom den i målet aktuella rättsföljden (betalningsskyldighet) inte är knuten till själva dokumentet är fordringsbeviset, och frågan om A.N. har undertecknat det, i processrättslig mening inte någon omständighet som är av omedelbar betydelse för utgången i målet. I förhållande till påståendet om försträckning tjänar fordringsbeviset därmed som ett bevisfaktum. Detsamma gäller undertecknandet av fordringsbeviset. Den grundläggande principen är, som tingsrätten angett, att ingen part har åberopsbörda eller bevisbörda för bevisfakta.

Som tingsrätten konstaterat synes Högsta domstolen i rättsfallen NJA 1976 s. 667 och NJA 1992 s. 263 ändå ha formulerat en bevisskyldighet i fråga om fordringsbevisets äkthet eller innehållsmässiga riktighet. I doktrinen har avgörandena tolkats som att Högsta domstolen behandlat fordringsbevisets äkthet som ett rättsfaktum i en särskild bevisbörderegel, där ett oförfalskat fordringsbevis utlöser en presumtion för att det finns en försträckning om inte gäldenären bevisar motsatsen (se Nordh, Praktisk process VII, Bevisrätt B, Bevisbörda och beviskrav, 2011, s. 101). Vid sådana presumtionsregler är det möjligt att något som är ett bevisfaktum i förhållande till själva saken, i samma mål är ett processuellt rättsfaktum och i denna egenskap föremål för bevisbörda. Förekomsten av det processuella rättsfaktumet i presumtionsregeln leder till rättsföljden att bevisbördan för det materiella rättsfaktumet förskjuts (se Boman, Festskrift till Per Olof Bolding, 1992, s. 53).

Att det finns ett oförfalskat fordringsbevis är enligt hovrättens mening en omständighet som med sådan styrka talar för att det också finns en försträckning att det bör få en bevisbördeomkastande verkan i förhållande till påståendet om försträckning (jfr NJA 1975 s. 577 och RH 2003:43). Genom detta uppmuntras förekomsten av skriftliga fordringsbevis. För att fordringsbeviset inte ska förlora sin verkan för påståendet om försträckning om gäldenären invänder att han eller hon inte har skrivit under det, bör borgenären i dessa fall ges en bevislättnad. Detta kan lämpligen ske genom en sådan särskild bevisbörderegel som nämnts ovan, där beviskravet för den presumtionsgrundande omständigheten, dvs. gäldenärens undertecknande, sätts lägre än vad som gäller i allmänhet i tvistemål.

Det som kommer till uttryck i NJA 1976 s. 667 får fortfarande anses utgöra huvudregeln vid invändningar om att ett fordringsbevis inte är äkta (jfr RH 2013:16 och RH 2014:27). Hovrätten ansluter sig till tolkningen att Högsta domstolen i 1976 års fall tillämpat en sådan särskild bevisbörderegel som nämnts ovan. Av det avgörandet följer att beviskravet är ”övervägande sannolikt”. Det är som tingsrätten anmärkt riktigt att Högsta domstolen i det målet inte uttryckligen placerat bevisbördan för frågan om äkthet på någon av parterna. Bedömningen av om den presumtionsgrundande omständigheten är bevisad ska ske efter en sammanvägning av vad parterna lagt fram. För att presumtionen ska utlösas, vilket är något som ligger i borgenärens intresse, ankommer det alltså på borgenären att lägga fram omständigheter som gör gäldenärens undertecknande övervägande sannolikt. Det går därför att tala om en bevisbörda för borgenären för frågan om namnteckningens äkthet. Följden av att borgenären inte lyckas göra det övervägande sannolikt att gäldenären undertecknat fordringsbeviset blir att bevisbördan för försträckningen ligger kvar hos borgenären.

Överfört på detta mål innebär det ovan anförda att om C.H. har gjort det övervägande sannolikt att underskriften på fordringsbeviset är äkta, är det A.N. som ska bevisa att han inte har lånat pengar av C.H.

Den prövning som hovrätten därvid har gjort har lett till att hovrätten, på de skäl tingsrätten anfört, anser att C.H. har gjort det övervägande sannolikt att A.N. egenhändigt undertecknat fordringsbeviset. Det finns därmed en presumtion för ett fordringsförhållande i enlighet med fordringsbeviset.

Vad därefter gäller frågan om A.N. bevisat att han inte lånat pengar av C.H. instämmer hovrätten i tingsrättens bedömning. De omständigheter som A.N. lagt fram, ställda mot fordringsbeviset och i viss mån dagboksanteckningarna, innebär inte att han ska anses ha fullgjort sin bevisbörda. Tingsrättens domslut ska därför fastställas.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Hovrättens dom meddelad: den 21 april 2015.

Mål nr: T 947-14.

Rättsfall: NJA 1975 s. 577; NJA 1976 s. 667; NJA 1992 s. 263; RH 2003:43; RH 2013:16; RH 2014:27.

Litteratur: Nordh, Praktisk process VII, Bevisrätt B, Bevisbörda och beviskrav, 2011, s. 101; Boman, Festskrift till Per Olof Bolding, 1992, s. 53.