lagen.nu

RH 2015:40

Tilltalad har dömts för anstiftan av mord till livstids fängelse. I målet har bl.a. uppkommit frågor om medverkansansvar, om gärningsbeskrivningen varit tillräckligt konkretiserad samt om vilken inverkan på prövningen ett tidigare mot annan person ogillat mordåtal för samma gärning skulle få.

Södertörns tingsrätt

Åklagaren åtalade vid tingsrätten E.A. för anstiftan av, alternativt medhjälp eller stämpling till mord, enligt följande gärningsbeskrivning.

S.S. mördades den 24 juni 2010 i sin bostad på Eskilsvägen i Haninge av en okänd gärningsman.

E.A. har, ensam eller tillsammans och i samförstånd med annan, i juni 2010 eller någon tid dessförinnan, på olika platser i Stockholms län, förmått annan att ensam eller tillsammans och i samförstånd med annan utföra mordet, enligt vad som närmare specificeras nedan.

E.A. har därvid vid ett stort antal telefonsamtal och minst två fysiska sammanträffanden med annan diskuterat och/eller planerat mordet. Vidare har han i nära anslutning till mordet - direkt till mördaren eller via annan - överlämnat förlag eller vederlag och/eller instruktioner för mordet samt för genomförandet nödvändiga upplysningar om S.S:s bostadsadress och övriga förhållanden (anstiftan).

E.A. har i andra hand under angiven tid, på angivna platser, ensam eller tillsammans och i samförstånd med annan, främjat mordet av S.S. genom att; (i) informera den/de som varit delaktiga i mordet om S.S:s bostadsadress och övriga förhållanden, (ii) delta i planeringen av mordet med råd och dåd bl.a. genom att lämna instruktioner om genomförandet, (iii) stärka gärningsmannen/gärningsmännen i dennes/deras uppsåt genom att tillhandahålla förlag eller vederlag eller annat motiv för genomförandet av gärningen (medhjälp).

E.A. har i tredje hand under angiven tid, på angivna platser, i samråd med annan, beslutat att S.S. skall mördas (stämpling). Faran för att mordet skulle fullbordas har inte varit ringa.

Åklagaren yrkade också att E.A. skulle utvisas och förbjudas att återvända till Sverige.

E.A. förnekade brott och motsatte sig att bli utvisad ur landet.

Tingsrätten (rådmannen Fredrik Nydén samt nämndemännen Jan Malmenholt, Susanne Reich och Jackie Svensen) anförde i dom den 14 november 2014 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Bakgrund

På morgonen, strax före kl. 09.00, den 24 juni 2010 ringde någon på dörren till S.S:s lägenhet. I lägenheten fanns förutom S.S. hennes barn E., N., D. och C. samt deras kompis R. Efter att S.S. öppnat dörren sköt en gärningsman henne med tre skott i huvudet. S.S. föll ner på golvet, varefter gärningsmannen slog henne i huvudet med pistolen upprepade gånger. S.S. dog inte omedelbart av sina skador. Efter att barnen ringt 112 kom polis- och ambulanspersonal till platsen. S.S. transporterades med ambulanshelikopter till sjukhus där hon avled senare samma dag. Att S.S. mördats på ett mycket brutalt sätt råder det inget tvivel om. Det är däremot oklart vem som mördade henne. Eftersom åklagaren i detta mål inte åtalat någon för själva mordet är det heller inte tingsrättens huvudsakliga uppgift att ta ställning till vem som utförde mordet. Tingsrätten ska i stället ta ställning till det gärningspåstående som åklagaren lagt fram för rätten och som innebär att han gör gällande att E.A. antingen hjälpt gärningsmannen att utföra brottet, bett gärningsmannen att utföra brottet eller på annat sätt bestämt att mordet skulle utföras.

Utredningen i målet

Vid huvudförhandlingen hölls förhör med E.A., E. (dotter till S.S.), M.S. (mor till S.S.), J.S. (syster till S.S.), E.S.H. (syster till S.S.) och H.G. (Beträffande H.G. gällde att han i ett tidigare mål hade åtalatas för att ha utfört mordet på S.S. men att han frikänts av Svea hovrätt.) Därutöver hölls förhör med ett stort antal vittnen.

Dessutom spelade tingsrätten upp videoinspelade förhör med S.S:s båda döttrar N. och D. När det gäller hennes dotter E., som hördes inför rätten, spelades även upp de två förhör som hållits med henne i nära anslutning till mordet. H.G. valde vid huvudförhandlingen i tingsrätten att utnyttja sin rätt att avstå från att svara på några av åklagarens frågor. De videoinspelade förhören som hölls med honom vid tingsrätten under den tidigare rättegången spelades därför upp på åklagarens begäran.

Åklagaren åberopade också en omfattande skriftlig bevisning. Stora delar av denna bevisning avsåg omständigheter som ingen av parterna i målet hade ifrågasatt. Tingsrätten har därför i domen bara redogjort för den skriftliga bevisningen i de delar där den är relevant för rättens bedömningar.

De hördas relation till S.S. och E.A.

E.A. och S.S. har tillsammans sonen C. som vid tidpunkten för mordet var 10 månader gammal. E. och N. är syskon. D. är deras halvsyster. Samtliga är barn till S.S.

M.S. är mor till S.S. medan J.S. och E.S.H. är S.S:s syskon. R.H. är E.S.H :s make. L.L. är barndomsvän till S.S. och M.H.D. är hennes kusin. M.M. var vid tidpunkten för mordet gift med T., som S.S. hade barn tillsammans med.

E.A. hyrde ett rum på Eskilsvägen av A.E.S. när han och hans fru första gången kom till Sverige i mars 2008. R.E.S. var vid tidpunkten gift med A.E.S. och bodde någon månad i samma lägenhet som E.A. Vid tidpunkten för mordet arbetade E.A. som städare i U.V:s firma. S.L. var arbetsledare på Filminstitutet där E.A. städade. Vad gäller E.A:s relation till M.H.L. och K.S.P. så har E.A. hyrt rum i deras bostäder. M .Z-P . har haft en vänskaplig eller sexuell relation till E.A. under perioden 2009 till 2011. I denna del har de haft olika uppfattning och tingsrätten återkommer till det senare i domen.

M.S. är socialsekreterare och hade till följd av sin tjänst kontakt med S.S. efter att denna anmält misstankar om att en av hennes döttrar utsatts för sexuella övergrepp. Slutligen kan nämnas att L.H. är E.A:s och M.Z-P:s tandläkare.

Åtalet och domen mot H.G.

Den 23 mars 2011 åtalades H.G. för mordet på S.S. I sin gärningsbeskrivning angav åklagaren följande.

H.G. har den 24 juni 2010 i S.S:s bostad på Eskilsvägen i Haninge kommun uppsåtligen berövat S.S. livet genom att avlossa tre skott med en pistol mot henne. Samtliga skott har träffat S.S:s huvud. H.G. har härefter tilldelat henne flera kraftiga slag mot huvudet med pistolen, vilket orsakat sårskador. S.S. har avlidit till följd av skottskadorna mot huvudet vilka orsakat skador på hjärnan.

Denna tingsrätt dömde H.G. för mord den 28 april 2011 och bestämde påföljden till fängelse på livstid. I domen konstaterade tingsrätten att H.G. själv medgett att han var i närheten av lägenheten när S.S. sköts. Han förnekade dock att det var han som sköt henne. I stället gjorde H.G. gällande att en annan person som han benämnde A. var den som sköt S.S. Enligt H.G. åkte de båda till S.S:s bostad i syfte att skjuta E.A. i benet eftersom denne var skyldig H.G. pengar. Tingsrätten ansåg dock att berättelsen var en efterhandskonstruktion och lämnade den utan avseende. I stället menade tingsrätten att den omständigheten att H.G. varit på plats, att hans fingeravtryck fanns på den kartong som mördaren hade med sig till lägenheten, att hans DNA fanns på insidan av den handske som mördaren hade på sig och som samma dag hittades i en soptunna cirka en kilometer från mordplatsen gjorde att det var bevisat att det var H.G. som sköt S.S.

H.G. överklagade domen till Svea hovrätt som den 16 augusti 2011 frikände honom. Hovrätten gjorde i stora delar samma bedömningar som tingsrätten men anförde därutöver följande.

Det är utrett att gärningsmannen bar en grönfärgad jacka och handskar. Troligen bar han även en mörk keps. Gärningsmannen kan givetvis även ha burit klädesplagg med andra färger än de som återfunnits efter mordet. Samtliga av de barn som iakttog gärningsmannen i lägenheten har uppgett att denne hade en hårfärg som beskrivs som blond, grå eller ljusgrå. Detta överensstämmer inte med H.G:s utseende eftersom han är mörkhårig. Barnen är de enda som har sett gärningsmannen vid gärningens utförande. De har i polisförhör i relativt nära anslutning till händelsen under ordnade och lugna former lämnat uppgifter om vad de uppfattat av det som hänt och hur de uppfattat att gärningsmannen såg ut. Vart och ett av barnen ger - trots den chockartade upplevelse de varit med om - i förhören intryck av att vara allvarliga och samlade samt vara väl införstådda med vikten av att så noga som möjligt försöka beskriva händelseförloppet och gärningsmannen. Även om det är fråga om uppgifter lämnade av barn angående iakttagelser av ett snabbt och chockartat händelseförlopp är deras uppgifter i nu aktuellt hänseende sådana att deras iakttagelser inte kan bortses ifrån. Det anförda innebär att det finns utrymme för en annan gärningsman. Vid sådant förhållande är det inte ställt utom rimligt tvivel att H.G. är gärningsman. Av detta skäl ska åtalet för mord ogillas.

Hovrättens dom överklagades till Högsta domstolen som valde att inte meddela prövningstillstånd. I och med det vann hovrättens frikännande dom laga kraft.

Rättsliga utgångspunkter

Innan tingsrätten prövar åtalet mot E.A. vill rätten kort redogöra för några juridiska frågeställningar som åtalet mot honom väcker.

Genom hovrättens lagakraftvunna dom är H.G. frikänd från åtalet för mord. H.G. ska alltså betraktas som oskyldig. Detta innebär att något nytt åtal inte kan väckas mot honom. Om åklagaren vill få honom dömd för inblandning i mordet måste Högsta domstolen först bevilja resning. En frikännande dom innebär dock bara att åklagaren inte kunnat bevisa att den åtalade begått den gärning som han eller hon åtalats för. Den frikännande domen innebär motsatsvis inte att det inte kan ha gått till på det sätt som åklagaren gjort gällande. Vad som är sant och vad som kan bevisas behöver nämligen inte vara samma sak. Detta innebär i sin tur att det är fullt möjligt att i efterhand bevisa att en frikännande dom är materiellt felaktig, dvs. att det är den frikände som begått det aktuella brottet.

Även om H.G. inte nämns i åklagarens gärningsbeskrivning har åklagaren vid huvudförhandlingen gjort klart att han gör gällande att H.G. är en av de okända personerna som nämns i densamma. Det kan naturligtvis tyckas märkligt att tingsrätten i det här målet direkt eller indirekt kan komma att peka ut H.G. som skyldig till inblandning i mordet på S.S. eftersom han är frikänd och därför ska betraktas som oskyldig. Som tingsrätten nämnt ovan innebär dock den frikännande domen bara att tingsrätten inte kan döma H.G. för något brott. Det finns däremot inget hinder mot att tingsrätten pekar ut honom som inblandad i brottet om tingsrätten anser att åklagaren kan bevisa att han är det.

Detta betyder dock inte att den tidigare frikännande domen helt saknar betydelse. Det finns nämligen en annan rättslig princip som tingsrätten måste förhålla sig till. Den frikännande domen har meddelats av en hovrätt som är en överordnad instans till tingsrätten. Det betyder att om hovrätten kommit till en viss slutsats på ett visst material så kan tingsrätten i princip inte dra någon annan slutsats av samma material än den som hovrätten dragit. I annat fall skulle den instansordning som gäller inom rättsväsendet inte respekteras. I det här målet betyder detta att tingsrätten inte kan komma fram till att det var H.G. som sköt S.S. om åklagaren inte presenterar någon ny bevisning. Den nya bevisningen bör vara av sådan tyngd att tingsrätten anser att det är sannolikt att hovrätten hade fällt H.G. för mordet om bevisningen presenterats för hovrätten när den dömde i målet.

Lite om rubriceringsfrågan

Åklagaren har gjort gällande att E.A. i första hand ska dömas för medhjälp till mord. Enligt lag ska inte bara den som begått en gärning utan även den som med råd eller dåd främjat gärningen dömas för brottet såsom gärningsman. Är personen inte så inblandad i utförandet av brottet att han kan ses som gärningsman ska personen dömas för anstiftan om han förmått annan att utföra brottet. I annat fall ska personen dömas för medhjälp till brottet. Med stämpling till brott förstås att någon i samråd med annan beslutar att en gärning ska genomföras eller att någon söker anstifta annan eller åtar eller erbjuder sig att utföra den.

Mot bakgrund av detta kommer tingsrätten nedan att pröva åklagarens gärningspåstående genom att ta ställning till frågan om E.A. ska dömas för 1) anstiftan av mord 2) medhjälp till mord eller 3) stämpling till mord.

För att E.A. ska kunna dömas för anstiftan av mord krävs alltså att åklagaren kan bevisa att han har haft kontakt med eller på något annat sätt förmått gärningsmannen, dvs. den som sköt S.S., att utföra mordet. Åklagaren behöver i denna del inte bevisa exakt vem som utförde mordet, genom att t.ex. namnge gärningsmannen, men åklagaren måste bevisa att E.A. haft kontakt med just den person som senare kom att utföra mordet eller att han varit medveten om att någon annan skulle kontakta en sådan person och på hans uppdrag förmå den personen att mörda S.S. Motsatsvis kan E.A. alltså inte dömas för anstiftan av mord om åklagaren inte kan bevisa vem som utförde mordet.

När det gäller ansvar för medhjälp till mord kräver ett bifall till det åtalet inte att åklagaren kan bevisa vem som utförde mordet. Om vi t.ex. antar att E.A. trodde att person A skulle utföra mordet men att det i verkligheten kom att bli person B som utförde det fritar detta inte E.A. från ansvar. Det är i stället tillräckligt att åklagaren bevisar att E.A. kände till att mordet skulle genomföras och att han med råd eller dåd främjade gärningen, dvs. att han underlättade genomförandet av brottet på något sätt.

Om åklagaren inte kan bevisa att E.A. främjat gärningen, dvs. på något sätt underlättat för gärningsmannen att genomföra mordet, kommer tingsrätten att pröva om E.A. ska dömas för stämpling till mord. För att det åtalet ska bifalls krävs i princip inte att åklagaren kan bevisa någon koppling mellan gärningsmannen och E.A. eftersom stämplingsbrottet är ett förberedelsebrott. Det är i stället tillräckligt att åklagaren kan bevisa att E.A. tillsammans med någon annan beslutat att S.S. skulle mördas eller att han försökt förmå någon att utföra mordet. För en fällande dom krävs inte att beslutet varit preciserat till tid eller plats, bara att brottet som sådant skulle utföras av någon.

Tidslinje

För att underlätta förståelsen av de händelser som beskrivs i domen vill tingsrätten inledningsvis redogöra för de viktigaste händelserna i kronologisk ordning. Rätten väljer här att bara ta med de händelser som är av vikt för förståelsen av domen eller för utgången i målet.

- Mars 2008: E.A. och hans fru M.A. flyttar till Sverige.

M.A. flyttar dock fram och tillbaka till Rumänien under en tid.

- Sommaren/hösten 2008: E.A. och S.S. inleder en relation.

- November 2008: S.S. blir gravid.

- Augusti 2009: S.S. föder sonen C.

- Sommaren 2009: E.A. träffar M.Z-P.

- Mars 2010: M.A. flyttar hit och bor tillsammans med E.A.

- April 2010: M.A. och E.A. separerar. M.A. flyttar tillbaka till Rumänien.

- 24 juni 2010: S.S. mördas.

- 17 juli 2010: H.G. grips och anhålls såsom misstänkt för mordet på S.S.

- 19 juli 2010: E.A. lämnar Sverige och flyger till Egypten.

- 23 mars 2011: H.G. åtalas för mordet på S.S.

- 16 augusti 2011: H.G. frikänns av Svea hovrätt.

- 21 september 2012: E.A. återvänder till Sverige och grips av polis.

- 6 november 2012: E.A. försätts på fri fot.

- 10 augusti 2014: E.A. grips på nytt och häktas några dagar senare.

E.A:s och S.S:s relation

S.S. och E.A. träffades kort tid efter det att han kom till Sverige. S.S. var bekant med A.E.S. och besökte lägenheten där E.A. bodde. Enligt E.A. blev relationen ansträngd mellan de tre eftersom A.E.S. var intresserad av honom och stötte på honom. A.E.S. har medgett att hon var attraherad av E.A. men hon har förnekat att de haft någon relation. Enligt E.A. avvisade han A.E.S:s inviter och drogs i stället till S.S. E.A:s fru M.A. lämnade efter ett tag Sverige och återvände till Rumänien. Enligt E.A. var anledningen till att hon lämnade landet dels att hon inte hittade något arbete här, dels A.E.S:s beteende.

I slutet av sommaren 2008 inledde E.A. och S.S. en relation. De bestämde sig för att vara tillsammans och de talade enligt E.A. även om att gifta sig. E.A:s relation till M.A. var vid det här tillfället problematisk och han hade tankar på att skilja sig från henne för att i stället gifta sig med S.S. Under den här tiden träffades de i S.S:s lägenhet i Brandbergen men även hemma hos E.A. Vid besöken i S.S:s lägenhet träffade han även hennes barn.

Mot slutet av hösten 2008 blev S.S. gravid och deras relation avslutades i princip samtidigt. Enligt E.A. berodde det på att relationen mellan S.S. och A.E.S. blev ansträngd när den senare fick reda på att de inlett en sexuell relation. Det har vid förhandlingen framgått att S.S. redan under graviditeten tog avstånd från E.A. Åklagaren har t.ex. spelat upp ett telefonsamtal mellan de båda i vilket E.A. frågar S.S. om hon fortfarande är gravid. S.S. förnekar detta. E.A. ber under samtalet också upprepade gånger om att få träffa S.S. Hon vill dock inte detta. E.A. har också berättat att de redan från början var överens om att S.S. skulle göra en abort, vilket hon sa att hon hade gjort. Det har framgått att S.S. besökte sjukvården för att göra en abort men att hon senare avbokade tiden. Det förtjänar att tilläggas att E.A. under den här tiden fortfarande var gift med M.A. och att även hon vid tillfället var gravid.

Relationen efter C:s födelse

Under S.S:s graviditet förekom i princip ingen kontakt mellan henne och E.A. Att S.S. i augusti 2009 fött sonen C. fick E.A. reda på via E.S.H. och först den 28 oktober 2009 fick han träffa sin son. E.A. har uppgett att han under hösten lämnade uppgifter till polisen om vad han sett av hur S.S. behandlade dottern D. Efter det fick han inte träffa C. på flera månader. Han fick senare reda på att S.S. anklagat D:s pappa för sexuella övergrepp gentemot dottern efter att denne lämnat in en stämningsansökan till tingsrätten. Han har också uppgett att S.S. hotade att göra detsamma mot honom om han lämnade in en stämningsansökan mot henne.

I början av 2010 ansökte E.A. trots detta om stämning och begärde att tingsrätten skulle ge honom rätt att träffa C. Tingsrätten beslutade också i maj samma år om s.k. övervakat umgänge varannan fredag. Vid den här tiden hade E.A:s fru M.A. och sonen S. återvänt till Sverige och de bodde alla tre tillsammans. E.A. har uppgett att han lovade M.A. att inte träffa C., vilket han ändå gjorde i smyg. När M.A. fick reda på detta blev hon arg, lämnade honom och flyttade senare in på ett skyddat boende med sonen. Enligt E.A. hotade hon med att ”ställa till problem för honom” om han inte gav henne sonens pass. Tre eller fyra dagar senare blev han hämtad av polis efter att M.A. anmält honom för misshandel och olaga hot. Enligt E.A. upplevde han dock att relationen mellan honom och S.S. förbättrades bl.a. till följd av de samarbetssamtal som tingsrätten beslutade om.

Ett flertal vittnen som hörts har gett en något annorlunda beskrivning av förhållandet mellan E.A. och S.S. M.S., som närvarat vid ett par umgängestillfällen i slutet av 2009, har t.ex. berättat att hon upplevde att de två i princip helt saknade förmåga att kommunicera med varandra. Det har också framgått att A.E.S., på bl.a. uppdrag från S.S., skrivit brev till Migrationsverket i vilka hon påtalade att E.A. saknade anknytning till Sverige efter att hans fru återvänt till Rumänien och att E.A. därför borde utvisas från landet. A.E.S. har också vid sitt förhör bekräftat att både hon och S.S. ansåg att E.A. inte ”tillförde Sverige något” och att han därför borde slängas ut.

Av den skriftliga bevisningen framgår att S.S. den 2 juni 2010 skickade ett e-mejl till redaktionen på Nyhetstidningen med följande lydelse.

Hej! Jag undrar vad har en egyptisk medborgare som är gift med en rumänska och genom henne fått uppehållskort som gäller till år 2013 för rättigheter i sverige när ha´n nu har misshandlat frun och hon har lämnat landet med deras 1 åriga son och åkt till rumänien ? Han va otrogen mot sin fru med mig och jag blev gravid och har en son med honom på 10 månader.nu har han stämt mig och vill han ensam vårdnad eller delad vårdnad och jag vill inget av det för han är våldsam osv.Har han rätt till rättshjälp?Har han rätt att va i sverige utan sin fru?Han har också suttit i fängelse i Dubai och får ej komma in i landet längre.Han är polisanmäld av mig två gånger och min vän två gånger och en gång av sin fru. Snälla jag skulle vilja ha svar snabbt !/Mvh S.

Utöver detta har ett flertal vittnen, däribland L.L. och M.M., förklarat att S.S. var rädd för E.A. Det har dock inte klart framgått exakt vad hon varit rädd för. Det som de flesta nämnt är att S.S. varit rädd för att E.A. skulle antingen skada sonen C. eller föra honom ur landet. Det är dock mer oklart om S.S. var rädd för att E.A. skulle angripa henne fysiskt.

Ett uttalande som J.S. gjort tyder dock med viss styrka på att det funnits en konkret rädsla hos S.S. för att någon skulle angripa henne. Han har nämligen uppgett att han, när han fick reda på hur mordet gått till, blev förvånad över att S.S. hade öppnat dörren eftersom hon var ”så rädd för främmande människor”.

S.S:s personlighet

Vid huvudförhandlingen har ett flertal personer hörts om S.S:s personlighet. I denna del kan tingsrätten notera att samtliga personer i S.S:s familj beskrivit henne som en komplicerad person. De har också uppgett att hon haft borderline-liknande drag.

E.S.H. har t.ex. berättat att allting var svart eller vitt i S.S:s värld. Antingen var man på hennes sida eller så arbetade man mot henne. Hon kunde plötsligt bli jättekär i en person, vilja flytta ihop och skaffa barn med denne för att strax därefter avsluta relationen. I det läget övergick de varma känslorna mot personen ifråga snabbt till rent hat. Enligt E.S.H. blev detta personlighetsdrag hos S.S. värre med stigande ålder.

Att kärlek snabbt kunde bytas till hat gällde inte bara de personer som S.S. hade en kärleksrelation med utan samma sak kunde enligt vittnena göras gällande mot t.ex. familjemedlemmar. Vid tidpunkten för mordet hade S.S. sedan ett par år tillbaka brutit med sin mor, M.S., vilket också gjorde att S.S. inte tillät henne att träffa sina barnbarn. Samma sak gällde E.S.H. Den person i familjen som S.S. hade kontakt med var J.S. Han har beskrivit sin relation till S.S. som neutral och sporadisk.

M.S. har vid sitt förhör gett en något mer nyanserad bild av S.S. Hon har beskrivet henne som en kraftfull person med ”skinn på näsan”. M.S. har dock inte velat gå så långt som att beskriva henne som en borderline-person men uppgett att hon har hört att andra velat ge S.S. en sådan diagnos. Enligt M.S. ska S.S. själv ha kontaktat psykiatrin för att få saken utredd.

Det står för tingsrätten klart att S.S. var en person som lätt hamnade i konflikter med människor i sin närhet. Om detta berott på någon psykiatrisk diagnos eller på ett mer renodlat personlighetsdrag spelar mindre roll. Hennes beteende gentemot de personer som hon haft barn tillsammans med ger enligt rätten en bild av att S.S. tagit avstånd från dessa personer och att hon velat ha en familj bestående av henne och hennes barn, där inga andra personer tilläts komma nära under i vart fall någon längre period. Även om konfliktfyllda relationer inte är något ovanligt och inte heller att konflikter mellan föräldrar leder till domstolsprocesser tycks S.S. ha vidtagit åtgärder inom ramen för konflikten med E.A. som gått längre än många andra, t.ex. när det gäller hennes uppenbara försök att få E.A. utvisad ur landet.

Två alternativa händelseförlopp

I målet har två alternativa händelseförlopp presenterats för rätten. Från åklagarens sida har det gjorts gällande att E.A. under en längre tid planerat att mörda S.S. Han har därför under våren 2010 kontaktat H.G. Kontakterna mellan dem har i vart fall från april 2010 fram till dagen för mordet, den 24 juni 2010, varit omfattande. E.A. har bett H.G. eller någon annan person att utföra mordet. Mordet har därefter utförts på E.A:s begäran av en okänd person. H.G. har varit med på mordplatsen och i vart fall lämnat instruktioner till gärningsmannen om vem som skulle dödas och om var den personen bodde. Efter att H.G. gripits som misstänkt för mordet har E.A. hastigt lämnat landet i syfte att undvika att själv bli gripen för inblandning i mordet.

E.A. har gjort gällande att han haft narkotikaaffärer med H.G. och att han vid två eller tre tillfällen köpt mindre mänger hasch av honom. I april 2010 köpte han ett större parti på två kilo hasch som han skulle sälja vidare. Haschet stals ur hans bil innan han hann sälja det. Eftersom han fått haschet på kredit av H.G. uppstod en skuld till H.G. på 80 000 kr. H.G. krävde att få betalt och den 21 juni kom de överens om en avbetalningsplan. Första delbetalningen skulle ske på morddagen den 24 juni. Den dagen meddelade E.A. H.G. att han inte hade några pengar. Han uppgav också att han var hemma och satt barnvakt åt C. I syfte att driva in skulden bestämde sig H.G. för att skjuta E.A. i benen. Skjutningen skulle genomföras av en person som H.G. anlitat. H.G. körde gärningsmannen till platsen och visade också i vilken lägenhet som E.A. befann sig. Gärningsmannen var klädd i kläder från företaget Bring och iförd handskar som H.G. förvarat i sin bil. Gärningsmannen fick också med sig en kartong från H.G:s bil. När S.S. öppnade dörren till lägenheten fick skytten panik och sköt henne. E.A. lämnade landet någon månad senare eftersom hans mor blivit sjuk.

Tingsrättens bedömning av åtalet

En grundläggande regel vid prövning av ett åtal i brottmål är att den tilltalades version av det inträffade ska ligga till grund för rättens bedömning om åklagaren inte kan bevisa att den inte stämmer eller om berättelsen är så orimlig att den helt kan bortses ifrån. Tingsrätten kommer därför först att ta ställning till om den version av det inträffade som E.A. lämnat är motbevisad eller om den av andra skäl kan lämnas utan avseende. Om så inte är fallet leder detta till att E.A. redan på denna grund ska frikännas eftersom hans version av det inträffade inte innefattar några åtgärder som gör att han kan hållas ansvarig för mordet på S.S.

Om E.A:s version däremot är motbevisad eller kan bortses ifrån kan tingsrätten inte rakt av lägga åklagarens version av det inträffade till grund för sin bedömning. I stället måste tingsrätten i det läget pröva om åklagaren har bevisat att det verkligen gått till på det sätt som han påstått. Prövningen av åtalet sker nämligen inte enligt någon överviktsprincip där det räcker med att åklagarens version av det inträffade är mer trolig än den som i det här fallet E.A. lämnat. I stället måste åklagaren bevisa bortom rimligt tvivel att det gått till på det sätt som han gjort gällande. I annat fall ska E.A. frikännas. Det är alltså möjligt att tingsrätten kan hamna i ett läge där E.A:s version lämnas utan avseende men där åklagaren inte heller kan bevisa att det gått till på det sätt som han påstått.

E.A:s version av det inträffade

E.A. har lämnat en version av det inträffade som nästan helt och hållet stämmer överens med den berättelse som H.G. lämnat vid rättegången mot honom. I normala fall hade givetvis två personers berättelser som lämnats oberoende av varandra med viss styrka talat för att berättelserna var sanna. I det här fallet går det dock inte att bortse ifrån att E.A:s version lämnats först efter det att han återvänt till Sverige hösten 2012, dvs. efter det att rättsprocessen mot H.G. avslutats. Det har också framkommit vid förhandlingen att E.A. haft tillgång till de uppgifter som H.G. lämnat, varför det har varit möjligt för honom att anpassa sin berättelse till den berättelse som H.G. lämnat.

Denna omständighet gör dock inte att det helt går att bortse från berättelsen, särskilt eftersom det i stora delar saknas konkret bevisning som talar för att den är oriktig. Det finns t.ex. ingen teknisk utredning som klart talar för att det inte kan ha gått till på det sätt som E.A. och H.G. uppgett. Åklagarens motbevisning består i stället i allt väsentligt av omständigheter och uppgifter som gör att E.A:s version av det inträffade framstår som helt orimlig. Tingsrätten kommer nedan att redogöra för de omständigheter som rätten anser är av betydelse i delen.

Uppgiften om narkotikahantering

Enligt E.A. har han vid ett flertal tillfällen köpt hasch av H.G. Syftet med detta har varit att sälja narkotikan vidare för att få ihop pengar till sin cancersjuka mor i Egypten. Att E.A:s mor haft cancer och att hon varit i behov av ekonomiskt stöd har inte ifrågasatts. Enligt tingsrätten är det dock anmärkningsvärt hur lite detaljer som E.A. har kunnat lämna om sin narkotikahantering. Han har nämligen i övrigt lämnat mycket utförliga berättelser om saker som hänt åratals innan det att han skaffade narkotikan under våren 2010 och även om händelser som inträffat därefter. När det gäller narkotikahanteringen har han dock lämnat mycket knapphändiga uppgifter och han har på ett flertal frågor svarat att han inte minns. Även om detta naturligtvis kan bero på en allmän ovilja att berätta om narkotikahantering och därigenom möjligtvis berätta om andra personers brottsliga verksamhet är bristen på detaljer ändå anmärkningsvärd.

Det förefaller också märkligt att E.A. några månader innan mordet anskaffat ett så stort parti som 2 kg hasch. Han har själv uppgett att de tidigare transaktionerna avsett betydligt mindre mängder. E.A. har förklarat att detta berodde på att han träffat en person benämnd ”Johan” på en bar i Stockholm och att han fick klart för sig att Johan var intresserad av att köpa ett större parti hasch. Efter att han tog emot narkotikan från H.G. skulle den överlämnas till Johan samma dag. Johan dök dock inte upp på den mötesplats som de bestämt och enligt E.A. uppgav Johan bara att han hade ”problem” som skäl för att inte komma. E.A. gömde i det läget narkotikan under sätet i sin bil. Senare samma kväll eller natt bröt sig någon in i bilen och stal narkotikan. Det förtjänar att tilläggas att på den här punkten stämmer inte H.G:s och E.A:s uppgifter. H.G. har nämligen uppgett att E.A. sagt till honom att han blivit rånad och att det var på det sättet som han blev av med narkotikan.

E.A. har inte kunnat lämna några konkreta uppgifter om hur Johan ser ut eller andra uppgifter som skulle kunna göra det möjligt för polisen att bekräfta Johans existens. Han har inte sparat eller kunnat lämna något telefonnummer till Johan trots att han enligt egen uppgift haft telefonkontakt med denne. När det gäller bilen har han uppgett att han reparerade den och senare sålde den. Han har dock inte kunnat uppge till vem bilen såldes. Inte heller har han med säkerhet kunnat peka ut var han lämnade in bilen för reparation.

Den detaljfattigdom som präglat E.A:s berättelse när det gäller narkotikaaffären är som sagt enligt tingsrätten anmärkningsvärd. Dessutom framstår det som osannolikt att E.A. skulle haft sådan otur när han gör sin första stora affär att både köparen uteblir från det bestämda mötet och att narkotikan samma dag stjäls från hans gömställe i den parkerade bilen. Redan detta gör enligt tingsrätten att berättelsen framstår som osannolik.

Skulden

Såväl H.G. som E.A. har uppgett att E.A. var skyldig H.G. 80 000 kr för den narkotika som E.A. blivit bestulen på. E.A. har dock uppgett att han inte ville betala något eftersom han ansåg att det inte var hans fel att narkotikan försvann. Detta borde enligt tingsrätten ha gett upphov till viss osämja dem emellan. Trots detta har E.A. och H.G. fortsatt att ha täta kontakter med varandra fram till den 24 juni 2010. Av såväl H.G:s som E.A:s uppgifter samt de telefonlistor som åklagaren åberopat som skriftlig bevisning framgår att de båda träffades på McDonalds vid Kungens kurva den 21 juni 2010. E.A. har uppgett att H.G. då berättade att han sålt skulden vidare och att det nu var allvar. H.G. har dock vid sitt förhör sagt att han sa att han skulle komma att sälja skulden vidare om E.A. inte betalade. E.A. har uppgett att han upplevde sig tvungen att betala. Han och H.G. gjorde därför upp en avbetalningsplan. Enligt planen skulle skulden betalas med 8 500 kr per månad i tio månader. Den första delbetalningen skulle ske den 24 juni, alltså samma dag som mordet, eftersom E.A. den dagen skulle få sin lön.

Trots att E.A. uppgett att han nu kände sig hotad och tvungen att betala fortsatte han och H.G. att ha kontakt med varandra under både den 22 och den 23 juni. Ingen av dem har dock kunnat berätta om varför de ringt eller SMS:at varandra. På morgonen den 24 juni, strax efter kl. 6, ringde E.A. till H.G. Enligt E.A. ringde han för att berätta för H.G. att han inte kunde betala något under dagen eftersom han inte fått sin lön. Detta var dock en ren lögn, vilket E.A. under förhandlingen medgett. Av förundersökningen framgår nämligen dels att E.A. innan löneinbetalningen hade mer än 8 500 kr på kontot, dels att lönen hade kommit in på kontot samma morgon och var synlig på kontot från midnatt, dels att E.A. aldrig ens kontrollerade om lönen kommit in innan han ringde till H.G. E.A. har inte kunnat lämna någon rimlig förklaring till varför han valde att ljuga för H.G.

Enligt H.G. var det efter det här samtalet som han bestämde sig för att driva in skulden genom att anlita en person som skulle hota E.A. och i värsta fall skjuta denne i benen om han inte betalade. Detta framstår dock för tingsrätten som minst sagt svårt att förena med den övriga utredningen i målet. De kläder som mördaren bar vid mordet, dvs. Bring-kläderna, skaffade H.G. fram direkt efter mötet på McDonalds den 21 juni. Han har visserligen förklarat detta med att han redan då förberedde sig på att E.A. eventuellt inte skulle betala. Det påståendet framstår enligt tingsrätten som minst sagt långsökt. Det har nämligen vid både förhöret med E.A. och H.G. inte framkommit någon som helst anledning för H.G. att tro att E.A. inte skulle leva upp till den avbetalningsplan som de kommit överens om. Dessutom förefaller det för tingsrätten som helt orimligt att någon skulle vara beredd att leja en person att skjuta en annan person i benen för en skuld på endast 8 500 kr.

I tiden efter mordet har H.G. och E.A. inte haft någon kontakt. H.G. har heller inte gjort något försök att driva in skulden. Första gången som de träffas efter mordet är enligt E.A. under våren 2013. De träffas ytterligare en gång sommaren 2013 och sedan i maj 2014. Inte vid något av dessa tillfällen tycks någon delbetalning av skulden ha skett. I vart fall inte med något större belopp.

Enligt tingsrätten framstår även mötena under 2013 som märkliga. E.A. borde rimligen vid den här tidpunkten ha varit fullt medveten om att H.G. tre år tidigare varit så irriterad på honom att han varit beredd att låta någon annan skjuta honom. Trots detta träffas de utan att E.A. kunde betala hela skulden. Till polisen har dock E.A. under hela den här tiden hävdat att han fruktar för sitt liv om han träffar H.G. Detta har uppenbarligen varit en lögn. Polisen har vid ett tillfälle i maj 2014 provocerat fram ett möte mellan de båda genom att kalla in dem till förhör på polisstationen i Flemingsberg. Efter mötet har polisens spanare följt efter H.G. och E.A. till Visätra IP där de observerat och filmat ett möte mellan de båda. Av filmen framgår att E.A. vid två tillfällen kramar om H.G. Beteendet dem emellan gör att det enligt tingsrätten inte kan råda någon som helst tvekan om att förhållandet mellan H.G. och E.A. varit vänskapligt och att den berättelse som de lämnat om genuin ovänskap inte är sann utan tvärt om en uppenbar lögn.

Tillvägagångssättet vid mordet

Enligt den version av det inträffade som E.A. och H.G. lämnat har S.S. skjutits av misstag. Syftet med gärningen var i stället att skjuta E.A. i benen. Enligt tingsrätten finns det en rad omständigheter som mycket starkt talar emot att det gått till på det sättet.

Till att börja med förefaller det ytterst osannolikt att en gärningsman, som anlitats i god tid före gärningen och som därmed haft förutsättningar att förbereda sig, skulle ha drabbats av panik när den person som öppnar dörren inte är det tilltänka offret. Även om gärningsmannen drabbats av panik borde den normala reaktionen ha varit att springa från platsen. S.S:s mördare gör inte på detta sätt. I stället lyfter han sitt vapen och skjuter offret med inte ett utan tre skott. Skotten träffar samtliga i huvudet. Även om det skulle godtas att en gärningsmans panikreaktion skulle vara att skjuta offret tre gånger i huvudet så stannar inte den aktuella panikreaktionen vid detta. I stället fortsätter gärningsmannen, när S.S. ligger ner med sin tio månader gamle son bredvid sig, att slå med pistolen på hennes kropp och huvud. Att en panikreaktion skulle ta sig sådana utomordentligt extrema former förefaller för tingsrätten som så osannolikt att det är fullständigt uteslutet att det gått till på detta sätt. I stället menar tingsrätten att det inte kan råda något som helst tvivel om att gärningsmannen varit ute efter att skjuta och döda S.S.

Telefonkontakterna runt mordet

Som tidigare nämnts ringde E.A. till H.G. strax före kl. 6 på morddagen. Därefter ringde H.G. till E.A. vid halv nio, dvs. en halvtimme innan mordet. H.G. befann sig då under den mast som täcker S.S:s bostad. Om H.G. i det läget varit ute efter att få tag i E.A. i syfte att skada honom är dessa kontakter inte särskilt märkliga. Vad som däremot är märkligt är att H.G. ringer till E.A. kl. 09.25 och att samtalet varar i över tre minuter. Om det nu varit så att en av H.G. lejd gärningsman 25 minuter tidigare försökt att skjuta E.A. men i stället skjutit S.S. förefaller det oerhört märkligt att H.G. därefter skulle ringa till E.A. H.G. har visserligen förklarat att han inte visste vad som hänt i lägenheten och att han bara förstått att det ”gått åt helvete”. Om vi godtar detta och förutsätter att H.G. inte känt till att den som skadats i lägenheten varit S.S. måste han ha trott att det var E.A. som kommit till skada. Att han, som anstiftare till den gärningen, i det läget skulle vilja ringa och tala med E.A. förefaller besynnerligt. Tilläggas ska att H.G. och E.A. efter det samtalet inte har någon ytterligare kontakt. De har båda två också förklarat att de efter samtalet gör sig av med de SIM-kort som de sedan den 19 juni använt för att hålla kontakt med varandra. Enligt tingsrätten är dessa omständigheter så besynnerliga att de starkt talar mot den version av det inträffade som H.G. och E.A. lämnat.

Flykten till Egypten

Den 17 juli 2010 grips H.G. som misstänkt för mordet. Dagen därpå, den 18 juli, bokar E.A. en enkel flygbiljett till Egypten och den 19 juli 2010 lämnar han landet. Det har framgått att E.A. fick information om att ett gripande hade skett redan den 17 juli. En reporter på Expressen berättar nämligen den dagen för E.A. att en 22-årig kille har gripits av polisen. Enligt tingsrätten måste E.A. i det läget ha förstått att den gripne mycket väl kunde vara H.G.

E.A. underrättar polisen om att han lämnar landet genom att skriva ett brev som han daterar den 18 juli 2010. I brevet skriver han att han måste åka eftersom hans mamma är väldigt sjuk men att han kommer tillbaka om tre veckor. Han lämnar också telefonnummer och en adress i Egypten som han kan nås på.

Vid denna tidpunkt arbetade E.A. fortfarande som städare på ett företag som bl.a. leds av U.V. E.A. skulle alltså ha arbetat den påföljande veckan. Trots att E.A. bokade sin biljett redan den 18 juli informerade han inte U.V. om sin resa förrän kl. 11.29 den 19 juli. Han skickade då ett SMS till henne. I SMS:et skrev han att modern var väldigt sjuk och att hennes kropp inte accepterade vare sig medicin eller mat.

Som tidigare nämnts har det framgått att E.A:s mor var sjuk i cancer under den aktuella perioden. Om hon blivit akut sämre, på sätt som E.A. gjort gällande, hade den hastigt påkomna resan till Egypten inte varit särskilt anmärkningsvärd. Enligt tingsrätten visar dock utredningen i målet att modern inte blivit akut sämre på sätt som E.A. gjort gällande.

Åklagaren har i denna del presenterat utskrifter av telefonsamtal som E.A. ringt dagarna före resan till Egypten. Den 16 juli samtalade han med sin mor och i det samtalet finns ingenting som tyder vare sig på att modern blivit sämre eller att han planerade att åka till Egypten. Tvärtom säger E.A. i samtalet att han möjligen ska åka om ett par månader.

Vid lunchtid den 19 juli 2010 ringde E.A. till sin syster [H.] från flygplatsen. I samtalet sägs bl.a. följande.

E.A.: Ja H.

H.: Är det bra?

E.A: Det är bra med mig. Jag pratar med dig från flygplanet.

H.: Varför, vad har hänt?

E.A.: Jag åker ner till Egypten. Jag pratar från flygplanet.

H.: Varför? Vad har hänt?

E.A.: Nej ingenting, jag har bara lust att åka. Jag saknar Egypten, jag saknar din mamma. När ska du åka ner? Jag kommer att vara framme klockan 11.30 på kvällen. Kommer du att vara där?

H.: När reser du?

E.A.: Resa? Jag sitter på planet, jag ringer dig från planet.

H.: När ska du åka tillbaka till Sverige?

E.A.: Jag vet inte, kanske om en månad eller om tre veckor, så som Gud vill. Jag får se.

H.: Varför så plötsligt. Va har hänt?

E.A.: Inget. Jag tänker bara ta semester. När ska du resa ner till Egypten?

H.: Jag ska inte åka ner nu älskling. Jag ska åka efter Eid [muslimsk helg].

E.A.: Vilken av dem? Den lilla eller den stora Eid?

H.: Den lilla.

E.A.: Den lilla, så som Gud vill. Jag ville bara ringa och höra att allt är bra och om du ska åka ner eller inte.

H.: Hur är det hos dig? Är det bra?

E.A.: Ja, tack och lov. När jag kommer fram så ringer jag dig. Okej?

H.: Okej E.A.

E.A.: Okej , Bye Bye.

H.: Bye.

E.A. har förklarat samtalet med att han inte ville berätta för sin syster att deras mor var dålig för att hon då skulle tvingas avbryta sin resa till Saudiarabien. Enligt tingsrätten är detta ingen trovärdig förklaring. Det finns nämligen i övrigt ingenting som talar för att modern blivit akut sämre vid den aktuella tidpunkten. Vidare går det inte att bortse från det faktum att den påstådda försämringen av moderns hälsa kommit mycket lägligt för E.A. i förhållande till det gripande som polisen gjort dagen innan. Enligt tingsrätten framstår därför förklaringen till resan som en ren efterhandskonstruktion. Tilläggas ska det faktum att E.A. vid tidpunkten uppgett att han avsåg att återvända till Sverige inom några veckor. Så kom inte att bli fallet utan E.A. återvände till Sverige först två år senare och det efter att rättsprocessen mot H.G. avslutats. Till detta återkommer tingsrätten senare.

Sammanfattande bedömning

Tingsrätten kan alltså konstatera att E.A:s och H.G:s berättelser i stora delar framstår som ytterst osannolika. Det finns mycket lite som talar för att E.A. har hanterat narkotika på det sätt som han gjort gällande, berättelsen om den påstådda skulden förefaller osannolik, det sätt på vilket mordet utförts talar med avsevärd styrka mot den berättelse som de lämnat och E.A. och H.G. har inte kunnat lämna några rimliga förklaringar till sina telefonkontakter och då särskilt de kontakter som de haft i nära anslutning till mordet på S.S. Till detta ska läggas den omständigheten att E.A:s flykt till Egypten kommer allt för lägligt i förhållande till H.G:s gripande för att kunna förklaras av andra omständigheter. Dessutom är det klarlagt att E.A. på ett flertal punkter lämnat direkt felaktiga uppgifter. Mot denna bakgrund anser tingsrätten att det inte kan ha gått till på det sätt som E.A. berättat om och att hans berättelse dessutom är så osannolik att den helt kan lämnas utan avseende.

E.A:s inblandning i mordet

Efter att tingsrätten alltså konstaterat att E.A:s berättelse kan lämnas utan avseende har rätten att pröva vad det är bevisat att E.A. rent faktiskt gjort. Åklagaren har i denna del i första hand gjort gällande att E.A. ska dömas för anstiftan av mord bestående i att han ensam eller tillsammans och i samförstånd med annan förmått en okänd person att ensam eller tillsammans och i samförstånd med ytterligare en okänd person utföra mordet. Enklare uttryckt menar åklagaren att E.A. själv har förmått H.G. att utföra mordet på S.S. eller att han tillsammans och i samförstånd med H.G. förmått en tredje person att mörda S.S. Tingsrätten kommer nu att övergå till att pröva dessa påståenden.

Vad har E.A. gjort?

Innan tingsrätten går in på de rent konkreta åtgärder som åklagaren påstått att E.A. vidtagit innan mordet förtjänar det att nämnas att åklagaren inte har kunnat presentera någon bevisning som rent faktiskt knyter E.A. till genomförandet av mordet. Åklagaren har heller inte påstått att E.A. varit inblandad på ett sådant sätt i mordet utan helt enkelt påstått att han ”är hjärnan bakom” mordet. Detta påstående bygger i huvudsak på fyra omständigheter nämligen; att E.A. haft kontakter med den eller de personer som utfört gärningen, att E.A. haft motiv att mörda S.S., att den eller de personer som utfört gärningen själva inte haft något motiv att mörda S.S. och att E.A. agerat eller uttryckt sig på ett sådant sätt före och efter mordet att han måste ha varit inblandad i detsamma. Innan tingsrätten tar ställning till dessa saker måste det dock klargöras om åklagaren förmått bevisa vem som utfört mordet.

Vem är gärningsman?

Åklagarens gärningspåstående och den precisering som han gjort vid huvudförhandlingen inkluderar alltså ett påstående om att H.G. har skjutit S.S. Som tingsrätten inledningsvis redogjort för är rätten inte fri att själv göra en egen bedömning av detta påstående. H.G:s skuld har tidigare prövats av Svea hovrätt och hovrätten har kommit fram till att den bevisning som presenterades för rätten vid det tillfället inte räckte för att det skulle anses bevisat bortom rimligt tvivel att H.G. skjutit S.S.

I det här målet har i princip samma bevisning lagts fram när det gäller hur mordet genomförts och av vem. Den bevisning som tillkommit efter hovrättens prövning tar inte sikte på att klargöra de oklarheter när det gäller gärningsmannens utseende som hovrätten pekat på i sin frikännande dom. Tingsrätten anser sig därför förhindrad att dra någon annan slutsats vad gäller H.G:s skuld än den som Svea hovrätt tidigare kommit fram till. Det är alltså inte bevisat att H.G. är den som skjutit S.S. Redan till följd av detta kan E.A. inte dömas för att ha anlitat H.G. att utföra mordet. I stället kommer tingsrätten vid sin prövning av E.A:s inblandning att utgå från den berättelse som H.G. lämnat, dvs. att han anlitat en okänd person som varit den som hållit i vapnet och som genom att skjuta S.S. med tre skott i huvudet tagit hennes liv.

E.A:s kontakter med H.G.

När det gäller den okände gärningsmannens kontakter bör det redan nu slås fast att det inte finns någon som helst utredning som talar för att E.A. vid någon tidpunkt haft kontakt med den personen. I stället har den personen bara haft kontakt med H.G. Om det förekommit någon kontakt eller informationsöverföring från E.A. till gärningsmannen har detta i sådana fall skett genom H.G.

Som tingsrätten redogjort för när det gäller trovärdigheten i E.A:s egen berättelse har E.A. och H.G. haft en omfattande telefonkontakt från april månad fram till morddagen. Det rör sig totalt om 112 samtal eller SMS som skickats mellan dem under den här perioden. 72 av dessa kontakter har ägt rum under juni månad. Vad som har sagts vid dessa kontakter har det inte gått att klarlägga. Däremot anser tingsrätten att kontakterna inte har haft något med narkotika att göra. Det måste i stället ha rört sig om något annat.

Telefonerna

Såväl E.A. som H.G. har under den här perioden haft tillgång till och använt ett flertal mobiltelefoner. Av den skriftliga bevisningen framgår att det rör sig om minst fem olika nummer vardera. Den 19 juni 2010 träffades de båda enligt tingsrätten i Haninge centrum. Av förhören med H.G. och E.A. framgår att de båda då startar två nya telefonnummer. H.G:s slutar på 83 och E.A:s på 31. Dessa båda nummer har av åklagaren benämnts som mordlurarna.

Varken H.G. eller E.A. har gett någon förklaring till varför de skaffar var sitt nytt telefonnummer. Klart är dock att det är H.G. som tar initiativ till det och som ger E.A. det nya SIM-kortet. E.A. har förklarat att han inte minns varför han fick SIM-kortet men att han inte tyckte att det var något märkligt med det hela. Tingsrätten är dock av en annan uppfattning.

Även om det inte kan anses som ovanligt att personer idag har flera olika telefonnummer är det inte särskilt vanligt att man skaffar telefonnummer till varandra. Vad som gör den här transaktionen än mer suspekt är att E.A. enbart använder det här numret för att hålla kontakten med H.G. H.G. däremot använder numret även vid kontakter med andra. Detta kan i sig ha rimliga förklaringar men den omständigheten att de båda två gör sig av med de aktuella SIM-korten i omedelbar anslutning till mordet på S.S. samt att de därefter inte har någon kontakt med varandra tyder enligt tingsrätten med viss styrka på att telefonerna anskaffats i syfte att försvåra för polisen att i efterhand koppla samman de båda. Anskaffandet av telefonnumren och särskilt den omständigheten att de inte använts efter mordet är därför en klart försvårande omständighet för E.A. och dessutom något som han inte lämnat någon rimlig förklaring till.

Mötet den 21 juni

Måndagen den 21 juni 2010 träffades E.A. och H.G. på McDonalds vid Kungens kurva. De har båda medgett att de möttes där och deras möte bekräftas också av de telefonlistor som åklagaren åberopat som skriftlig bevisning. Enligt de båda handlade mötet om den påstådda skulden. Enligt tingsrätten är det klarlagt att så inte var fallet. Vad mötet i stället handlade om är inte helt klart.

Klart är dock att H.G. i omedelbar anslutning till mötet åkte till Ikea där A. arbetade. A. var inte anställd av Ikea utan arbetade för företaget Bring som kör ut beställningar. Av A. fick H.G. de kläder som gärningsmannen sedan kom att ha på sig när han sköt S.S. Även om det naturligtvis inte går att med full säkerhet bevisa varför H.G. hämtade kläderna får det anses vara en väl underbyggd teori att kläderna behövdes för att få S.S. att öppna dörren. Som J.S. berättat, vilket ovan redogjorts för, hyste S.S. en rädsla för främmande personer. Genom att gärningsmannen gav sken av att vilja leverera ett paket till S.S. skulle hon inte ana oråd och därmed öppna dörren för den främmande personen. Att H.G. valde att hämta kläderna just efter att ha mött och samtalat med E.A. tyder också det på att mordet på S.S. nämndes vid mötet dem emellan.

Möten under 2013 och 2014

Efter att E.A. återvänt till Sverige och släppts ur häkte har han uppgett att han träffat H.G. vid tre tillfällen. Vad gäller det första mötet i Husby våren 2013 finns ingen övrig utredning som talar för att ett sådant möte ägt rum. Eftersom H.G. avstått från att svara på frågor har han inte bekräftat mötet. Det får dock godtas att ett möte ägt rum eftersom åklagaren inte påstått eller kunnat bevisa motsatsen.

Vid det här mötet ska H.G. enligt E.A. ha berättat att han inte haft någon avsikt att döda S.S. utan att meningen med att skicka den okände gärningsmannen till S.S:s lägenhet var att driva in skulden som E.A. hade. Enligt E.A. var han så rädd för H.G. inför mötet att han beväpnade sig med en kniv. E.A. har dock förklarat att han efter mötet kände en stor lättnad eftersom han inte längre upplevde sig vara i någon direkt fara. Enligt E.A. träffades de två ytterligare en gång under 2013 när H.G. sökte upp honom i hans bostad på Hålvägen i Tumba.

Vad som senare är helt utrett är att E.A. och H.G. träffades den 23 maj 2014 efter att de båda kallats till förhör på polisstationen i Flemingsberg. Korta filmsekvenser från det mötet, som ägt rum på en parkeringsplats, har spelats upp vid förhandlingen. På sekvenserna syns tydligt att E.A. vid två tillfällen kramar om H.G. Som tingsrätten tidigare redogjort för förefaller mötet mellan de båda vara vänskapligt. Det finns ingenting i deras uppträdande som tyder på att de är eller har varit rädda för varandra.

Även om det gått lång tid sedan händelsen i juni 2010 så förefaller mötet mellan H.G. och E.A. enligt tingsrätten som märkligt. Om de nu, som de båda tidigare beskrivit, haft oavslutade affärer och H.G. varit så irriterad på E.A. att han lejt en person att allvarligt skada E.A. är det svårt att se att en så vänskaplig relation dem emellan hade kunnat byggas upp enbart till följd av två korta möten ett år innan mötet i maj 2014. Detta särskilt med beaktande av att H.G. trots allt erkänt att han varit inblandad i och indirekt orsakat S.S:s död, dvs. modern till E.A:s son. I stället menar tingsrätten att även detta möte tyder på att E.A:s och H.G:s relation varit vänskaplig under en längre tid och det inte funnits något otalt dem emellan.

E.A:s motiv

I normala fall brukar motivet till en gärning inte spela någon framträdande roll vid en domstolsprövning. Ett motiv kan nämligen aldrig i sig vara tillräckligt för att döma någon för ett brott och avsaknaden av motiv är oftast av litet eller inget intresse om utredningen i övrigt bevisar att den åtalade begått gärningen. I mål som detta där den brottsliga gärningen inte är själva dådet, dvs. mordet, utan åtalet avser åtgärder som syftat till att få någon annan att utföra den brottsliga handlingen är det dock annorlunda. Det skulle nämligen mycket väl kunna vara så att gärningsmannen begått brottet, i det här fallet mordet, utan att någon bett honom om det. Motivbilden blir därför av intresse för att bedöma om det kan anses bevisat att någon annan än gärningsmannen legat bakom att brottet kommit till stånd.

Tingsrätten har i inledning av denna dom redogjort både för E.A:s och S.S:s relation och för S.S:s personlighet. De omständigheterna att S.S. tydligt tagit avstånd från E.A., att hon motverkat eller i vart fall inte aktivt medverkat till att han fick umgås med sin son och att hon gjort försök att få honom utvisad ur landet visar samtliga på att konfliktnivån dem emellan har varit onormalt hög. Det kan visserligen inte anses bevisat att E.A. kände till att S.S. och A.E.S. tagit kontakt med Migrationsverket men det faktum att de båda gjort detta visar både på S.S:s generella inställning till E.A .och på nivån i konflikten som sådan. Därutöver pågick vid tidpunkten för mordet en vårdnads- och umgängestvist vid denna tingsrätt. I den tvisten lämnade både E.A. och S.S. mycket negativa och nedsättande omdömen om varandra. E.A. beskriver S.S. som alkoholist medan S.S. berättar att hon känt sig hotad av E.A. och att han bl.a. smugit utanför hennes bostad.

Som försvaret mycket riktigt påpekat pågår varje år tusentals vårdnadstvister utan att parterna tar till sådana extrema åtgärder som att mörda varandra. Även om vårdnadstvisten inrymde nedsättande omdömen om varandra kan den inte anses som ovanligt eller extremt infekterad. Den irritation, ilska eller möjliga hat som E.A. kan ha känt gentemot S.S. i anledning av hur hon undanhållit sonen C. från honom utgör dock enligt tingsrätten ändå grund för ett tänkbart motiv från E.A:s sida att vilja skada eller döda henne.

Vid förhandlingen har ytterligare tänkbara motiv förts fram, nämligen dels att E.A. genom att döda S.S. ensam skulle kunna få vårdnaden om sonen, dels att han på det sättet också skulle få ett skäl till ett permanent uppehållstillstånd i Sverige. När det gäller vårdnaden om sonen C. ligger detta i och för sig i linje med det påstådda hat eller ovilja som E.A. enligt åklagaren ska ha känt gentemot S.S. Det är dock enligt tingsrätten lite väl långsökt att tro att E.A., som enbart fått träffa sin son under övervakat umgänge, skulle ha utgått ifrån att han själv skulle få vårdnaden om sonen om S.S. väl var borta ur bilden. Det har heller inte framkommit att han efter mordet vidtagit några konkreta åtgärder för att få vårdnaden om sonen eller att han ens motsatt sig att sonen togs om hand av andra personer.

När det gäller frågan om uppehållstillstånd har försvaret pekat på att E.A:s tillstånd, som var grundat på anknytning till sin fru, gällde fram till våren 2013. Det fanns alltså vid tidpunkten för mordet inte något akut behov för honom att skaffa sig någon annan anknytningsgrund hit. Även detta tänkbara motiv förefaller därför väl långsökt. Kvar står därför bara den irritation, ilska eller möjliga hat som E.A. uppenbarligen kände gentemot S.S. Tingsrätten kommer att återkomma till vilken betydelse osäkerheten i denna motivbild kan ha för utgången av målet.

Gärningsmännens avsaknad av motiv

Om nu E.A:s motiv att vilja döda S.S. inte framstår som alltför starkt och klart så är det än mer oklart varför H.G. eller den person som H.G. anlitat skulle vilja döda S.S.

Det har vid huvudförhandlingen inte framkommit att någon av dem haft någon som helst kontakt med S.S. H.G. har visserligen uppgett att E.A. nämnt att han hade ett barn tillsammans med en kvinna och att relationen dem emellan inte var bra. Det finns dock ingenting som tyder på att E.A. närmare redogjort för deras relation, i vart fall inte på ett sådant sätt att H.G. självmant till följd av detta skulle ha velat döda S.S. Det har också framgått att H.G. inte haft kännedom om var S.S. bodde. E.A. ska visserligen vid något tillfälle rent allmänt ha pekat på den huskropp där S.S:s lägenhet fanns men mer ingående kunskaper än så om var S.S. bodde har H.G. inte haft.

Utöver detta finns det ingenting som tyder på att S.S. vid något tillfälle träffat H.G. eller den person som denne anlitat som gärningsman. Det finns heller ingen annan känd konflikt som S.S. haft med andra personer som har kunnat knytas till H.G. I sammanhanget förtjänar att tilläggas att den typ av familjerelaterad konflikt som S.S. hade med E.A. hade hon tidigare haft också med de två män som var far till hennes andra barn. Det finns dock ingenting som tyder på att de personerna haft någon vilja eller möjlighet att ligga bakom mordet. Än mindre att de haft någon som helst kontakt med H.G. eller den person som H.G. anlitat. Slutligen ska också nämnas att H.G. själv inte berättat att han känt till någon annan konflikt som S.S. eventuellt haft med andra personer än E.A. Tingsrätten drar därför av detta slutsatsen att det inte har funnits någon som helst anledning för vare sig H.G. eller den person som H.G. anlitat att själva vilja döda S.S. Motivet till mordet måste därför hämtas från en person utanför den krets av personer som varit inblandade i själva utförandet av gärningen, dvs. H.G. och den person som H.G. anlitat, och som H.G. haft kontakt med i tiden innan mordet.

E.A:s beteende före och efter mordet

Enligt åklagaren har E.A. vid ett flertal tillfällen betett sig på ett sätt som avviker från det som åklagaren ansett som det normala. Åklagaren har med detta velat visa att E.A. uppenbarligen antingen vetat mer om vad som hänt än vad han velat berätta eller att han försökt att få reda på omständigheter som skulle kunna vara besvärande för honom. Tingsrätten avser att nedan redogöra för de olika händelser som parterna särskilt lyft fram vid förhandlingen samt de som tingsrätten anser är av betydelse.

Mötet med H.G. den 22 juni

Åklagaren har vid sin sakframställan gjort gällande att E.A. sammanträffat med H.G. utanför S.S:s lägenhet den 22 juni 2010, dvs. två dagar innan mordet. Till stöd för detta har han åberopat två saker, dels att utdrag ur telefonlistor visar att E.A:s och H.G:s telefoner befunnit sig under den mast som täcker S.S:s bostad, dels att E. och N. uppgett att de sett E.A. på platsen. E.A. har själv uppgett att han inte har något minne av att han träffat H.G. den aktuella dagen.

När det först gäller de telefonlistor som åklagaren hänvisat till visar de att E.A:s och H.G:s telefoner befunnit sig under den mast som täcker S.S:s bostad. Telefonerna har dock inte varit aktiva vid samma tidpunkt utan det skiljer ca 30 minuter mellan de båda uppkopplingarna. Tiden mellan uppkopplingarna och det faktum att masten täcker ett tämligen stort område gör att telefonuppkopplingarna i sig inte kan göra det bevisat att de båda verkligen mötts.

När det sedan gäller E:s och N:s uppgifter har de båda tidigare berättat för polisen att de sett E.A. i anslutning till S.S:s bostad. De har dock inte kunnat ange exakt när de sett honom utan bara sagt att det var någon gång under den månad som föregick mordet. Vid förhör i nära anslutning till att huvudförhandlingen i det här målet inleddes har de dock lämnat nya uppgifter. Båda två har nämligen nu uppgett att de såg E.A. tillsammans med en annan man två dagar innan mordet. E., som hörts inför rätten, har enligt tingsrätten gett ett trovärdigt intryck. Tillförlitligheten i deras uppgifter styrks av att de båda har vallats på platsen och då peka ut samma plats som de sett E.A. på. Enligt E. och N. har E.A. gått, tillsammans med den andre mannen, på trottoaren som löper utmed baksidan av det hus där S.S. bodde, mot vilken lägenhetens balkong vetter. E. har också berättat att hon när hon kom hem talade om för S.S. att hon sett E.A. utanför bostaden. Att hon berättat om detta för S.S. styrks av att vittnet V.L. uppgett att S.S. den 23 juni 2010 berättade för henne att E.A. setts utanför hennes lägenhet. Enligt V.L. sa S.S. inte uttryckligen när E.A. hade varit där men hon uppfattade det som om det var samma dag eller möjligen dagen innan.

Enligt tingsrätten är det visserligen i viss mån märkligt att uppgiften om vilken dag som barnen sett E.A. utanför lägenheten lämnats först nu, drygt fyra år efter mordet. Det har dock framgått att både H.G:s och E.A:s telefoner kopplat upp i området vid den tid som barnen säger sig ha gjort sina iakttagelser, vilket talar för att deras uppgifter är korrekta. Dessutom har S.S. berättat för V.L. att E.A. varit utanför lägenheten. Mot denna bakgrund menar tingsrätten att barnens uppgifter får sådant stöd i övrig utredning att de går att lita på. Tingsrätten anser därför att det är bevisat att i vart fall E.A. var på plats utanför S.S:s bostad den 22 juni 2010. Det är också enligt tingsrätten mycket sannolikt att han varit där tillsammans med H.G. Det finns dock ingen utredning som visar varför de varit där, än mindre vad de pratat om eller vad de gjort på platsen. Observationen av dem leder därför inte till någon annan slutsats än att de varit där.

E.A:s beteende på morddagens morgon

På morgonen den 24 juni 2010 arbetade E.A. som vanligt. I hans arbete ingick att städa två biosalonger och ett allmänt utrymme på Filminstitutet i Stockholm. E.A. har uppgett att han utförde sitt arbete på det sätt som han alltid gör. Åklagaren har påstått motsatsen.

Av de loggningslistor som finns och som visar vilka personer som passerat in och ut på Filminstitutet framgår att E.A. dragit sitt kort i entrén kl. 05.48 och kl. 06.13. Därefter har kortet inte använts. Hans chef, U.V., och arbetsledaren S.L. har båda uppgett att Filminstitutet klagat över att lokalerna inte var städade när personalen kom till arbetet senare samma morgon. S.L. har berättat att hon själv fick hjälpa till med att genomföra den städning som E.A. skulle ha utfört. Tilläggas ska att E.A. inte har någon telefonuppkoppling vid Filmhuset under morgonen, trots att en normal städning av lokalerna tar minst ett par timmar.

Enligt tingsrätten saknas det anledning att ifrågasätta de uppgifter som U.V. och S.L. lämnat. Tingsrätten godtar därför att E.A. inte utfört sina arbetsuppgifter på morgonen dagen för mordet. Det är dock ytterst oklart vad detta har för betydelse för prövningen av E.A:s skuld. Åklagaren har nämligen inte påstått att E.A. gjort något annat under morgonen, än mindre att han gjort något som ligger honom till last vid bedömning av åtalet. Tingsrätten kan därför konstatera att E.A. inte utfört sina arbetsuppgifter under morgonen. Vad han gjort i stället och varför han inte städat Filminstitutets lokaler förblir en gåta som tingsrätten inte kan besvara.

E.A:s frågor till D.S. och E.S.H.

Efter att E.A. fått besked om att S.S. skjutits begav han sig till Sachsska barnsjukhuset dit barnen förts. M.M. har berättat att hon upplevde att E.A. betedde sig märkligt gentemot ett av barnen, nämligen D. Trots att D. bara var i femårsåldern ställde E.A. en mängd frågor till henne om hur gärningsmannen såg ut, om han var kort, lång, tjock och hur han pratade. Hon reagerade särskilt över detta eftersom barnen var chockade och D. var så ung att hon rimligen inte kunde svara på sådana frågor.

E.S.H. har också hon berättat om ett beteende hos E.A. som hon tyckte var konstigt. Hon lämnade nämligen Sachsska barnsjukhuset tillsammans med E.A. och under bilfärden därifrån fick hon besked om att någon som påstods vara inblandad i mordet anmält sig frivilligt hos polisen. Hon har beskrivit att hon själv kände en stor lättnad och glädje över att mordet så snabbt var på väg att klaras upp. När hon berättade om detta för E.A. reagerade denne med att genast fråga vilken nationalitet mannen som anmält sig hade.

Tingsrätten kan i viss mån dela åklagarens bedömning att E.A:s frågor till D. framstår som märkliga eftersom de ställts till ett litet barn. Samtidigt bör man ha i åtanke att frågorna ställts i ett skede där E.A. mycket väl har kunnat vara i chock, vilket i sådana fall har påverkat hans förmåga att handla rationellt. Samma sak kan göras gällande när det gäller frågan om nationalitet till E.S.H. Tingsrätten anser dock att den frågan antyder ett intresse för gärningsmannens person som går utöver vad som normalt kan förväntas av personer i motsvarande situation. Sammantaget bör dessa omständigheter dock inte tillmätas någon avgörande betydelse när det gäller att bedöma om åklagaren bevisat sitt gärningspåstående men de har ändå visst bevisvärde.

Flykten till Egypten

Som tingsrätten ovan redogjort för lämnade E.A. landet den 19 juli, ungefär två dygn efter att H.G. gripits av polis misstänkt för mordet på S.S. E.A. har uppgett att han reste för att hans mor blivit avsevärt sämre och i det närmaste var döende. Tingsrätten har redan tidigare avvisat detta som det verkliga skälet till att E.A. lämnade landet. I stället framstår H.G:s gripande som den verkliga anledningen till att E.A. så hastigt valde att lämna landet. Med tanke på de omfattande kontakter som E.A. haft med H.G. måste han nämligen ha förstått att det bara var en tidsfråga innan polisen skulle kunna koppla ihop honom med H.G. Det förtjänar särskilt att nämnas i detta sammanahang att om E.A. behövt resa p.g.a. sin mors sjukdom så borde han rimligen ha försökt att meddela detta till sin arbetsgivare tidigare än några minuter innan flygplanet skulle lyfta. Eftersom han dessutom bokat biljetten nästan ett dygn tidigare kan han inte ha varit i någon tidsnöd.

Som också framgick ovan så skrev E.A. ett brev till polisen i vilket han uppgav att han avsåg att återvända inom några veckor. Det kan naturligtvis inte uteslutas att detta var hans verkliga avsikt när han skrev brevet och den omständigheten att han inte redan då bokat någon returbiljett behöver i sig inte tala mot detta. Samtidigt står det klart att E.A:s vistelse i Egypten blev betydligt längre än vad han uppgav till polisen. Han kom i stället att återvända till Sverige mer än två år efter det att han reste. Tingsrätten vill dock framhålla att den långa vistelsen i Egypten inte helt och hållet kan läggas E.A. till last. Efter att han rest utfärdade nämligen åklagaren en internationell arresteringsorder. I anledning därav greps E.A. av egyptisk polis och förhördes. De egyptiska myndigheterna beslutade dock att inte utlämna honom till Sverige. Under denna process omhändertogs också E.A:s pass, vilket gjorde att han inte hade någon möjlighet att återvända. Detta förändrar dock enligt tingsrätten inte bilden av varför E.A. från början valde att lämna landet. I stället talar hans flykt starkt för att han känt en rädsla för att bli ihopkopplad med H.G. och därmed inblandad i mordet på S.S.

Uttalanden till M.Z-P.

Redan under 2009 blev E.A. bekant med M.Z-P . som arbetade på ett café i närheten av en av E.A:s arbetsplatser. Enligt E.A. förblev de vänner under flera år men M .Z-P . har lämnat en annan version av hur deras relation utvecklades.

Enligt M.Z-P . utvecklades relationen i slutet av 2009 från en vänskaplig till en sexuell relation. När E.A:s fru återvände till Sverige under våren avtog dock relationen och de hördes av mer sporadiskt. Enligt tingsrätten tyder de telefonlistor som åklagaren åberopat på att detta stämmer eftersom de bådas telefonkontakter under våren varit just sporadiska till skillnad från hur telefontrafiken sett ut före och efter M.A:s vistelse här i landet.

Vistelser i Egypten

Efter att E.A. lämnat landet hjälpte M.Z-P . honom med en mängd praktiska göromål. Han bjöd också ner henne till Egypten. Enligt de båda var M .Z-P. nere i Egypten vid tre tillfällen, nämligen i september 2010, november 2010 och april 2011. Hon har själv beskrivit den första vistelsen som trevlig men att E.A. redan under vistelsen i november 2010 började uppvisa andra sidor av sig själv. Enligt M.Z-P. missbrukade E.A. vid tidpunkten alkohol, hasch och stereoider, något som han själv förnekat. M.Z-P . har också uppgett att E.A. var aggressiv mot henne och han vid den tiden uppvisade ett stort intresse för den utredning som pågick i Sverige mot H.G. Enligt M.Z-P. sökte E.A. fram dokument som fanns tillgängliga på internet och han nämnde vid något tillfälle att det var ”bra att den där tjejen, S, ligger i jorden” eller något liknande. Enligt M.Z-P. sa E.A. också att S.S. varit ”tuff” och att hon hade sett ner på honom.

Under det tredje besöket i Egypten ska E.A. enligt M.Z-P . ha misshandlat och sexuellt förgripit sig på henne. Hon har berättat att hon började förstå att E.A. kunde vara den som lejt S.S:s mördare. E.A. ska också ha tvingat henne att berätta vad hon tänkte berätta för polisen om de ställde frågor till henne. Efter att ha tvingat henne att vara uppe en hel natt misshandlade han henne med ett stort antal kraftiga knytnävsslag mot ansiktet, bröstet och axlarna. Enligt M .Z-P. lämnade hon senare bostaden och tog in på ett hotell innan hon återvände till Sverige.

Under den här vistelsen ska E.A. vid ett tillfälle ha nämnt ett vapen. M.Z-P . har vid huvudförhandlingen spontant inte kunnat lämna några närmare uppgifter om detta. Hon har dock bekräftat riktigheten av de uppgifter som finns nedtecknade i ett polisförhör som hölls med henne i oktober 2012.

Sedan vid ett tillfälle när han satt vid datorn säger E.A. plötsligt "jag sade åt honom att inte lämna kvar vapnet på platsen". När M.Z-P . hörde detta så sade hon något typ "Va", och då tittade E.A. på henne med en konstig blick så hon blev rädd och vågade inte fråga mer om vad han sagt och menat.

M.Z-P. har också berättat om ett uttalande som E.A. gjort beträffande en eventull betalning till gärningsmannen. Hon har i denna del bekräftat att följande uppgifter som hon lämnat till polisen är riktiga.

Han började att prata mer/släppa saker, och det var vid ett sådant tillfälle som E.A. nämnde för henne att han hade haft en träff/möte med en H.G. vid McDonald i Kungens Kurva. Han sade också att han vid detta möte först var tydligen inne på McDonalds, men när han träffade denna H.G. så skedde deras möte utanför, då E.A. var rädd att fastna på kamerabild vid detta möte dem emellan.

Först berättade inte E.A. varför han träffade denna H.G., men efter några dagar så nämnde E.A. att detta möte handlade om att han gav pengar, han nämnde först en summa på 20.000 kronor, och då M.Z-P. kommenterade frågande summan på 20.000 kronor, så ändrade E.A. sig och sade att summan var 40.000 kronor.

Tingsrättens bedömning av M.Z-P:s uppgifter

Om de uppgifter som M.Z-P. lämnat är riktiga är de naturligtvis mycket besvärande för E.A. eftersom de innebär att han i praktiken har erkänt för henne att han låg bakom eller på något sätt var inblandad i mordet på S.S. E.A. har dock helt förnekat de uppgifter som hon lämnat. Han har för egen del beskrivit M.Z-P . som en psykiskt instabil kvinna som blivit förälskad i honom trots att känslorna inte besvarats från hans sida. Han har uppgett att hon hälsade på honom som den vän som hon var både i september och i november 2010. Beträffande vistelsen i april 2011 har han uppgett att M .Z-P . kom ner till honom utan hans vetskap. Han förstod då att hon var ”galen”. Han gick ändå med på att hon fick bo hos honom men hon ställde hela tiden till med ”problem”. När hans flickvän var i lägenheten ställde M .Z-P. till med en stor scen, hon grät hysteriskt och slängde glas omkring sig. Efter detta lämnade M.Z-P . lägenheten och de träffades först ett par dagar senare. När hon då förstod att han inte ville vara tillsammans med henne försökte M .Z-P . ta sitt eget liv genom att kasta sig ut ur den bil som de färdades i. Enligt E.A. har M.Z-P. lämnat felaktiga uppgifter i syfte att hämnas på honom och sätta dit honom för ett mord som han inte begått.

I den här delen kan tingsrätten konstatera att E.A:s och M.Z-P:s uppgifter inte går att förena med varandra. Ord står alltså mot ord. Åklagaren har till stöd för M .Z-P :s uppgifter åberopat patientjournaler från och förhör med hennes tandläkare, L.H. L.H. har berättat att M.Z-P. kom till hennes klinik den 22 november 2011 och att hon då led av svår tandlossning i överkäken. L.H. har berättat att M.Z-P. redan tidigare haft försvagade tänder med svaga tandhalsar och att hon behandlat henne för detta, senast i november 2010. När M.Z-P. nu kom ett år senare var allting bara en stor ”gegga”. Tänderna behövde nästan inte dras ut utan de lossnade i det närmste helt av sig själva. Enligt L.H. kan akut tandlossning bl.a. uppstå om patienten utsätts för svår stress eller press. M.Z-P. ska också ha berättat för henne att hon blivit psykiskt misshandlad av E.A. under sitt besök i Egypten, vilket kan vara en förklaring till den uppkomna situationen. L.H. har uppgett att hon i vart fall i november 2011 inte såg några spår av en fysisk misshandel i form av slag mot munnen.

Åklagaren har i denna del konfronterat L.H. med de uppgifter som antecknats i en promemoria. I den har polismannen T.A.A. noterat att L.H. till honom sagt att ”E.A. hade helt enkelt misshandlat henne kraftigt”. L.H. har förklarat detta med att hon menat psykisk misshandel och inte fysisk. Enligt tingsrätten förfaller denna förklaring inte orimlig, särskilt mot bakgrund av L.H:s beskrivning av varför akut tandlossning kan uppstå. Den omständigheten att M .Z-P . lidit av svår tandlossning ett halvår efter att hon återvänt till Sverige från Egypten kan därför lika gärna förklaras av att hon utsatts för fysisk som psykisk misshandel från E.A:s sida. Klart är dock enligt tingsrätten att hennes mående efter hemkomsten talar mer för hennes version av händelserna i Egypten än E.A:s.

Till detta kommer att M.Z-P., enligt tingsrätten, gett ett mycket trovärdigt intryck. Det har uppenbarligen varit svårt för henne att lämna den berättelse som hon gjort och hon har flera gånger fallit i gråt. Det hon berättat om förefaller självupplevt och det är svårt för tingsrätten att tro att hon av rent hämndbegär skulle ha fantiserat ihop den berättelse som hon lämnat enbart i syfte att få E.A. fälld för ett brott som han inte begått. Dessutom förutsätter en sådan teori att M.Z-P. själv ägnat tid åt att sätta sig in i förundersökningen mot H.G. för att kunna lämna de uppgifter som hon gjort under hösten 2012. Det förefaller ytterst osannolikt att hennes hämndbegär skulle ha tagit sig så osedvanligt stora proportioner. Den omständigheten att hennes spontana berättelse inför tingsrätten i stora delar är fragmentarisk och svår att få ihop talar också för att det hon berättat inte är påhittat. Om hon hade ljugit ihop en berättelse i syfte att sätta dit E.A. borde berättelsen vara mer tydlig och strukturerad. Allt detta talar för att de uppgifter som hon lämnat är riktiga.

Samtidigt finns det naturligtvis svagheter i hennes berättelse. Som försvaret mycket riktigt påpekat lämnade M.Z-P. sina uppgifter till polisen lång tid efter det att hon återvänt till Sverige. Enligt tingsrätten måste M.Z-P. tidigt ha förstått att hon suttit inne med information som varit viktig för att inte säga avgörande för polisens utredning mot både H.G. och E.A. Hon har förklarat detta med att hon kände en stor rädsla för E.A., vilket tingsrätten visserligen kan förstå. Ändå är det lite märkligt att hon inte gick till polisen tidigare, särskilt då E.A. var internationellt efterlyst och rimligen hade mycket små möjligheter att hämnas på henne.

Enligt M.Z-P. har E.A. vid ett tillfälle rivit sönder en av hennes flygbiljetter. Försvaret har pekat på den omständigheten att biljetten undersökts utan att några fingeravtryck från E.A. har kunnat säkras. Enligt tingsrätten talar detta visserligen mot M.Z-P:s uppgifter, samtidigt är det inte omöjligt att riva sönder en handling utan att fingeravtryck fastnar på dokumentet. Detta gör att avsaknaden av fingeravtryck inte helt utesluter att M.Z-P . kan tala sanning.

Slutligen har också båda parter ställt frågor till M.Z-P . om det faktum att hon har tatuerat in E.A:s.namn. M.Z-P . har berättat att hon gjort detta för att påminna sig själv om att inte hamna i liknande situationer i framtiden. Enligt tingsrätten är det svårt att se vilka slutsatser som kan dras av att M .Z-P . har tatuerat in namnet på sin kropp. I vart fall är det inget som rätten anser påverkar bedömningen av hennes trovärdighet.

Sammanfattningsvis anser tingsrätten därför att M.Z-P . är trovärdig. Hennes berättelse förefaller inte orimlig. Det finns dock ingen konkret bevisning i övrigt som med styrka talar mer för hennes version av det inträffade än den som E.A. lämnat i denna del. Tingsrätten vill därför inte gå så långt som att påstå att hennes uppgifter räcker för att åklagaren ska ha bevisat bortom rimligt tvivel att E.A. fällt de uttalanden som M .Z-P . påstått att han gjort. Samtidigt anser tingsrätten inte heller att det går att bortse från hennes uppgifter. I stället bör dessa vägas samman med övrig utredning när det gäller att bedöma E.A:s inblandning i mordet på S.S.

Tingsrätten vill dock redan nu redogöra för sin syn på M.Z-P:s uppgifter om en betalning på 20 000 eller 40 000 kr för mordet på S.S. Det är visserligen riktigt att hon berättat om detta och att hon uppfattat det som att E.A. talat om vad han gjort innan mordet på S.S. Tingsrätten har dock för egen del uppfattat situationen något annorlunda. Enligt tingsrätten kan det inte uteslutas att diskussionen om betalningen för mordet varit mer hypotetisk. När siffran 20 000 kr kommit på tal har M.Z-P. själv uppgett att hon invänt och sagt något i stil med att ”ingen mördar väl någon för 20 000 kr”. E.A. ska då ha svarat ”nej, säg 40 000 kr då”. Enligt tingsrätten har dessa uppgifter lämnats på ett sådant sätt att E.A. inte nödvändigtvis måste ha berättat om en faktisk händelse. Han kan i stället rent allmänt ha spekulerat i vad en eventull anstiftare kunde ha tänkt sig att betala för att få mordet utfört. Uppgifterna om betalning pekar därför i sig inte ut E.A. som anstiftare till mordet på S.S.

Telefonsamtalet med systern

Åklagaren har vid förhandlingen åberopat innehållet i och i viss mån också spelat upp ett telefonsamtal som E.A. hade med sin syster den 16 juli 2010, dvs. tre dagar innan han lämnade landet och reste till Egypten. I samtalet sägs bl.a. följande.

Okk : Ja H-a. berättade detta för mig då, han sade till mig att hon hade misshandlats till döds, någon hade misshandlat henne, pga alla slag, många slag mot hennes kropp.

E.A.: I hennes ansikte också. Han har slagit henne med pistolen på hennes ansikte och sedan lämnade han pistolen på plats och något bredvid pistolen och gick därifrån. De har tagit mina fingeravtryck och mitt DNA och DNA från folk omkring mig, de har fotograferat mina vänner …

Åklagaren har frågat E.A. hur han kunde veta att mördaren inte bara skjutit S.S. och lämnat pistolen på platsen utan att mördaren också slagit henne i huvudet med pistolen. E.A. har uppgett att han läst detta i tidningar eller på internet, t.ex. Flashback. Åklagaren har gjort gällande att vare sig polis eller åklagare vid den här tidpunkten offentliggjort uppgiften att mördaren slagit med pistolen på S.S:s huvud. Han har åberopat en sammanställning av samtliga de artiklar som publicerats fram till den 17 juli (hämtad från samlingsportalen Retriever). I dessa finns ingen uppgift om att pistolen använts som tillhygge. Tilläggas ska att obduktionen av S.S. blivit färdig först den 29 juli, låt vara att det är möjligt att preliminära uppgifter från rättsläkaren lämnats till polisen innan dess.

Enligt tingsrätten går det visserligen inte att fullständigt utesluta att uppgiften om att pistolen använts som tillhygge funnits tillgänglig någonstans på internet. Det tycks dock helt klart att den inte publicerats i vanliga media och det finns även frågetecken kring om ens polis och åklagare känt till uppgiften vid tidpunkten för E.A:s telefonsamtal med sin syster. Det är därför minst sagt anmärkningsvärt att E.A. redan den 16 juli 2010 känt till att mördaren slagit vapnet i huvudet på S.S. Det ska här tilläggas, vilket åklagaren mycket riktigt pekat på, att E.A. tidigare under förhandlingen, innan det här telefonsamtalet förts på tal, förklarat att han varit inne på Flashback första gången efter det att han släpptes ur häktet i november 2012. Sammantaget anser tingsrätten därför att E.A:s detaljkännedom om hur mordet gått till starkt talar för att han varit betydligt mer inblandad i detsamma än vad han själv velat medge.

Tingsrättens egen slutsats av E.A:s skuld

Frågan är då vilka slutsatser som kan dras av den utredning som åklagaren presenterat, dvs. vad det är bevisat att E.A. gjort. Enligt tingsrätten finns det inledningsvis två omständigheter som är särskilt försvårande för E.A. Tingsrätten har för det första kunnat slå fast att mordet på S.S. inte var ett misstag. Mördaren var i stället ute efter att beröva just henne livet. Det är klarlagt att den personen som utförde mordet anlitades av H.G. Det står också helt klart att varken gärningsmannen eller H.G. kände S.S. eller hade någon som helst anledning att vilja döda henne. Anledningen till att mordet genomfördes måste därför hämtas utanför kretsen av gärningsmän och eftersom det är H.G. som anlitat gärningsmannen så måste motivet till mordet komma från någon som han har haft kontakt med.

Utöver detta är det för det andra klarlagt att av de personer som H.G. bevisligen haft kontakt med månaderna innan mordet så är det bara E.A. som varit bekant med S.S. I allt fall har H.G. själv inte nämnt någon annan person som kopplar samman honom med S.S. Redan detta talar oerhört starkt för att det är E.A. som legat bakom mordet på S.S. Till detta kommer att E.A. haft motiv att vilja döda S.S. Den konflikt som de haft, främst gällande sonen C., har varit omfattande och lett till en vårdnadstvist. I denna del stämmer de uppgifter som M.Z-P. lämnat om att E.A. sagt att S.S. sett ner på honom och att det var skönt att hon ligger i jorden väl in i bilden av en mycket infekterad konflikt. Sammantaget talar redan dessa två omständigheter mycket starkt för åklagarens påstående om att det är E.A. som beställt mordet på S.S.

Till detta kommer dock ytterligare saker som enligt tingsrätten förstärker bilden av att det har gått till på det här sättet. Under morgonen på morddagen har E.A. och H.G. telefonkontakt vid tre tillfällen. De ringer varandra bl.a. en halvtimme före respektive efter mordet. Därefter pratar de inte med varandra igen och båda gör sig också av med respektive SIM-kort. E.A. har i tiden efter mordet haft ingående kännedom om hur mordet utförts och känt till detaljer som med stor sannolikhet aldrig har offentliggjorts. Tingsrätten refererar då huvudsakligen till det telefonsamtal som han hade med sin syster. Enligt tingsrätten talar det mesta för att E.A. fått tillgång till informationen genom det samtal som han haft med H.G. en knapp halvtimme efter mordet på S.S.

Utöver detta så framstår naturligtvis E.A:s flykt till Egypten inom några dygn från H.G:s gripande som särskilt anmärkningsvärd. Det faktum att han bevisligen ljugit om varför han lämnade landet ger än mer en bild av att han velat undkomma att bli ihopkopplad med H.G. Det bör i sammanhanget nämnas att det nu i efterhand kan tyckas som att det måste ha stått klart för både H.G. och E.A. att de tidigt skulle kunna kopplas ihop. Detta är dock enligt tingsrätten inte sant. Om polisen inte lyckats säkra H.G:s DNA i den ena handsken eller hans fingeravtryck på Blu-ray-kartongen är det högst troligt att polisen aldrig eller i vart fall med stor svårighet hade kunnat knyta H.G. till mordet på S.S., än mindre kunnat knyta honom till E.A. eftersom de båda gjort sig av med sina SIM-kort. Det är först genom att H.G. knyts till gärningen som hans telefonkontakter bli aktuella. Det är därför inte särskilt svårt att förstå om E.A. drabbades av panik när han insåg att H.G. gripits för mordet.

Som tingsrätten ovan redogjort för så tillkommer utöver detta de uppgifter som M.Z-P. lämnat. Även om de ensamma inte är tillräckligt säkra för att knyta E.A. till mordet på S.S. så passar uppgifterna i det närmaste perfekt in i det mönster av händelser som åklagaren redogjort för. Detta gör att hennes uppgifter även framstår som mer tillförlitliga.

Allt detta, tillsammans med den omständigheten att E.A. och H.G. träffats i direkt anslutning till det att H.G. skaffat fram de kläder som mördaren bar när S.S. sköts och de övriga omständigheter som tingsrätten redogjort för ovan, gör att tingsrätten anser det bevisat, bortom rimligt tvivel, att det varit E.A. som gett H.G. i uppdrag att mörda S.S. Det finns dock ingen utredning som talar för att E.A. känt till att H.G. i sin tur själv skulle anlita en annan person. Det finns heller ingen utredning som tydligt visar att E.A. tagit någon aktiv roll i planeringen eller genomförandet av mordet. Det har nämligen, enligt tingsrätten, varit fullt möjligt för H.G. och den person som han i sin tur anlitat att genomföra mordet utan att få några instruktioner, tips eller råd från E.A. E.A. ska därför bara dömas för att ha gett H.G. i uppdrag att mörda S.S.

Finns det då inga tvivel om E.A:s skuld?

Redan av det beviskrav som uppställs för en fällande dom i brottmål, ställt bortom rimligt tvivel, följer att det naturligtvis kan finnas utrymme för att tveka. De tvivel som tingsrätten kan hysa om en tilltalads skuld måste dock vara rimliga, vilket innebär att de inte bara får grundas på vad som närmast kan beskrivas som en magkänsla, utan tvivlen måste vara konkretiserade och inte kunna avvisas av annan bevisning.

Åtal som detta, vilket inte avser genomförandet av en konkret brottslig gärning, medför alltid bevissvårigheter eftersom de inblandade ogärna berättar om vad de sagt till varandra under planeringen och genomförandet av brottet. Det är också extremt ovanligt att samtal eller andra kontakter dokumenteras. Den bevisning som kan läggas fram består därför nästan uteslutande av sakomständigheter som ger en bild av hur det måste ha gått till. En sådan bild blir sällan eller aldrig fullständig.

Tingsrätten vill därför lyfta fram två omständigheter som för rättens ledamöter i viss mån har föranlett både tvivel och diskussioner. Den första av dessa är E.A:s motiv. Som ovan redogjorts för finns en motivbild för gärningen som i sin enkelhet består i att E.A. tyckt illa om S.S. Det finns väldigt många människor som i olika grad hyser agg mot eller är irriterade på personer som de känner men som aldrig någonsin skulle ta till så extrema åtgärder som att anlita någon att mörda den som de ogillar. Åklagaren har i denna del gjort gällande att E.A. är en våldsam person och att det i viss mån förklarar hans beteende. Enligt tingsrätten finns det visserligen uppgifter i målet om att E.A. ska ha slagit sin fru M.A. och även M .Z-P. E.A. ska också ha dömts för brott i Förenade Arabemiraten och där avtjänat ett fängelsestraff. Vid förhandlingen har dessutom framkommit att han flera år efter mordet frågat K.S.P. om denne kunde skaffa fram ett vapen.

Enligt tingsrätten visar detta visserligen på att E.A. vid något eller några tillfällen har tagit till våld eller, när det gäller vapnet, uppenbarligen befunnit sig i en situation där han inte varit främmande för att beväpna sig. Det finns dock inget som talar för att han någonsin varit våldsamt mot eller på annat sätt betett sig aggressivt mot S.S. Hans eventuella aggressiva beteende har dessutom gentemot andra bestått i att han i sådana fall gått till fysiskt angrepp. Ett sådant beteende förklarar inte varför han, i S.S:s fall, i stället skulle ägna månader åt att skaffa fram en person som var villig att utföra den våldsamma handlingen åt honom. Denna handling har heller inte föregåtts av något gräl eller annan utlösande omständighet utan mordet på S.S. är planerat och framstår mer eller mindre som en akt av ren ondska. Till detta kommer just den omständigheten att det månaderna innan mordet inte inträffat något konkret som skulle kunna ha utgjort en utlösande faktor som fått E.A:s ovilja gentemot S.S. att övergå till en vilja att döda henne.

Samtidigt är det naturligtvis så att den anledning som en gärningsman har för att begå ett brott inte alltid eller kanske relativt sällan framstår som rimligt och genomtänkt för en utomstående bedömare. Bara den omständigheten att tingsrätten anser att en gärning är svårförståelig gör därför inte att det finns rimliga tvivel om hans eller hennes skuld. Tingsrätten har ovan kommit till den slutsatsen att det är bevisat att det är E.A. som gett H.G. i uppdrag att mörda S.S. Det finns enligt rätten inget utrymme för att initiativet till mordet skulle komma från någon annan, vilket också inkluderar de personer som rent faktiskt genomförde gärningen. Tingsrätten anser därför att den omständigheten att det för rättens ledamöter framstår som svårt att förstå att konflikten rörande C. skulle vara ett tillräckligt skäl för E.A. att vilja döda S.S. inte gör att det finns några rimliga tvivel beträffande hans skuld.

Den andra omständigheten som tingsrätten vill lyfta fram är det faktum att E.A. återvände till Sverige 2012. Om han nu legat bakom mordet på S.S. framstår det som märkligt att han frivilligt skulle återvända hit, väl medveten om att han var häktad i sin utevaro. Tilläggas ska, som tidigare nämnts, att Egypten under hans vistelse där beslutat att inte utlämna honom till Sverige. För tingsrätten framstår det därför som minst sagt märkligt att E.A. valde att 2012 återvända till Sverige och att han senare frivilligt stannat kvar här trots att han känt till att polis och åklagare utredde hans eventuella inbladning i mordet på S.S.

Varför E.A. återvände hit har inte klarlagts och han har i princip inte heller fått några frågor om det. Det har dock framgått att han numera har sökt asyl här i landet. Enligt E.A. grundar sig hans skyddsbehov på att han arbetat som advokat i Egypten och att han i samband med de allmänna valen där indirekt arbetat för en kandidat som förknippats med det muslimska brödraskapet. E.A. har därför uppgett att han inte kan återvända till Egypten. Möjligen har detta något att göra med att han 2012 valde att återvända hit men detta är bara spekulationer från rättens sida. Tingsrätten vill dock vara tydlig med att inte heller denna omständighet ger upphov till några rimliga tvivel när det gäller E.A:s inblandning i mordet på S.S. Den omständigheten att han frivilligt återvände till Sverige förtjänar dock att nämnas som något som i viss mån ger skäl att fundera på varför E.A. så att säga frivilligt utsatt sig för det åtal som väckts mot honom.

Hur ska gärningen rubriceras?

Anstiftan

Tingsrätten anser alltså att det är bevisat att E.A. vänt sig till H.G. och bett denne att mörda S.S. Tingsrätten har dock inte funnit det bevisat att H.G. utfört mordet. I stället visar utredningen, och då främst H.G:s egna uppgifter, att han i sin tur förmått en annan person att utföra mordet. För att E.A. ska kunna dömas för anstiftan till mord i denna del krävs att hans agerande (dvs. samtalet med H.G.) har förmått den okände gärningsmannen att genomföra brottet. Det finns ingen utredning som visar att E.A. haft kontakt med gärningsmannen. I stället visar utredningen att det bara är H.G. som haft den kontakten och att det är H.G. som förmått gärningsmannen att utföra mordet. H.G. är alltså den primäre anstiftaren av mordet. Det är dock möjligt att döma även E.A. för anstiftan. För detta krävs dock att det är bevisat att H.G. framfört E.A:s önskan om att S.S. skulle dö till gärningsmannen och att det är just detta som, tillsammans med eventuella ytterligare argument från H.G:s sida, fått gärningsmannen att mörda S.S. Utöver detta så krävs det också att det är bevisat att E.A. kände till att H.G. skulle vända sig till en tredje person för att få mordet utfört. I ett sådant skede kan E.A. dömas för anstiftan till mord såsom medanstiftare.

Enligt tingsrätten finns det dock ingen utredning som visar att H.G. berättat för gärningsmannen att det varit E.A. som legat bakom mordet på S.S. Inte heller finns det någon utredning som bevisar att E.A. kände till att H.G. skulle kontakta en tredje person. Eftersom det inte heller är bevisat att E.A. haft kontakt med gärningsmannen kan E.A. inte anses som medanstiftare till mordet. Det E.A. gjort kan alltså inte rubriceras som anstiftan till mord.

Medhjälp

För att E.A. ska kunna dömas för medhjälp till mord krävs det att åklagaren kan bevisa att E.A. på något sätt, med råd eller dåd, underlättat eller bidragit till att mordet utfördes. Som tingsrätten redan redogjort för anser rätten inte att åklagaren har kunnat bevisa att E.A. på något sätt deltagit i planeringen eller genomförandet av mordet. Han kan därför inte dömas för medhjälp till mord.

Stämpling

Ett stämplingsbrott tar, till skillnad från anstiftan och medhjälp, sikte på ett förberedande stadie när ett brott planeras. Om en stämplingshandling där gärningsmannen t.ex. försöker förmå någon att utföra ett mord, senare resulterar i att mordet utförs så döms gärningsmannen inte för stämpling utan för anstiftan eller medhjälp till mord. Eftersom mordet på S.S. har inträffat kan det tyckas märkligt att tingsrätten ens överväger en sådan rubricering.

Vad tingsrätten dock funnit utrett är att E.A. försökt förmå H.G. att mörda S.S. Genom att det samtidigt är klarlagt att H.G. inte gjort detta kom den gärning som E.A. stämplade till aldrig att utföras. Att någon annan senare genomförde mordet förändrar inte den bedömningen eftersom tingsrätten inte anser det bevisat att E.A. kände till att H.G. i sin tur skulle anstifta någon annan att utföra mordet. Mot denna bakgrund menar tingsrätten att E.A. ska dömas för stämpling till mord bestående i att han försökt förmå H.G. att mörda S.S. Med tanke på hur åklagaren rent språkligt valt att utforma sin gärningsbeskrivning kan det ifrågasättas om denna gärning ingår i det åtal som åklagaren väckt.

Tingsrätten kan i denna del konstatera att rätten inte är bunden av den rubricering som åklagaren valt, än mindre den rubricering som åklagaren satt inom parantes i själva gärningsbeskrivningen. Det har också klart framgått vid huvudförhandlingen att åklagaren bl.a. gjort gällande att E.A. anstiftat H.G. att genomföra mordet på S.S. Han har dock också gjort klart att han anser att tingsrätten ska pröva om detta är bevisat eller om H.G:s uppgifter om att han i sin tur anstiftat någon annan får godtas. Mot denna bakgrund menar tingsrätten att den gärning som tingsrätten funnit att E.A. begått täcks av åklagarens gärningsbeskrivning. Eftersom rubriceringen stämpling till mord ändå nämns i åklagarens stämningsansökan finns det inte några processuella hinder mot att döma E.A. för stämpling till mord.

Utvisning

I 8 a kap. 1 § utlänningslagen (2005:716) anges att en utlänning som inte är EES-medborgare eller familjemedlem till en EES-medborgare får utvisas ur Sverige om han eller hon döms för ett brott som kan leda till fängelse. Utvisning får dock ske endast om utlänningen döms till svårare påföljd än böter och om

1. gärningen är av sådant slag och övriga omständigheter är sådana att det kan antas att han eller hon kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet, eller

2. brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen är så allvarligt att han eller hon inte bör få stanna kvar.

E.A. är medborgare i Egypten och därmed inte EES-medborgare. Han har visserligen varit gift med en person som är medborgare inom EES och han har barn som är EES-medborgare. Eftersom han inte bor tillsammans med dem är de dock inte att bedöma som familjemedlemmar, varför utvisningsyrkandet ska prövas enligt den ovan redovisade bestämmelsen.

När det gäller den gärning som E.A. döms för är den synnerligt allvarig och den har, som tingsrätten kommer redogöra för nedan, ett mycket högt straffvärde. Brottet är alltså så allvarligt att E.A. inte bör få stanna kvar i Sverige.

I utlänningslagen sägs dock att om tingsrätten överväger att utvisa någon så ska rätten ta hänsyn till personens anknytning till det svenska samhället. I denna del ska rätten särskilt beakta

1. utlänningens levnadsomständigheter,

2. om utlänningen har barn i Sverige och, om så är fallet, barnets behov av kontakt med honom eller henne, hur kontakten har varit och hur den skulle påverkas av att utlänningen utvisas,

3. utlänningens övriga familjeförhållanden, och

4. hur länge utlänningen har vistats i Sverige.

E.A. har under ett flertal år vistats i Sverige och han har också skaffat barn här i landet. Barnet har han dock numera ingen kontakt med. E.A. bedriver också en näringsverksamhet. Enligt tingsrätten utgör dessa omständigheter dock inte tillräckliga skäl för att låta E.A. stanna kvar här i landet. Han ska därför, och då det enligt Migrationsverket inte finns något hinder mot att utvisa honom till Egypten, utvisas ur Sverige och förbjudas att återvända hit.

Påföljd

E.A. ska alltså dömas för att han har försökt att anlita H.G. att döda S.S. För att kunna bedöma straffvärdet för hans gärning anser tingsrätten att det är nödvändigt att först pröva vilket straffvärde som mordet har, dvs. vilken påföljd som en gärningsman skulle ha fått.

Vid tidpunkten för gärningen angavs i brottsbalken att den som berövar annan livet skulle dömas för mord till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid. Utformningen av straffskalan för mord infördes genom en lagändring 2009. Högsta domstolen har därefter i rättsfallet NJA 2013 s. 376 klargjort hur straffskalan ska tillämpas. Rättsfallet sammanfattas i regeringens proposition 2013/14:194 med förslag till ändring av straffskalan för mord som riksdagen senare har antagit och som nu är gällande lag. Regeringen anförde följande.

Målet avsåg en man som dödat sin före detta sambo genom att sticka henne med en bajonett i magen och bröstet när parets barn såg på. Domstolen uttalade beträffande straffvärdet följande. Utgångspunkten för mord ska vara fängelse i 14 år. Livstids fängelse ska tillämpas endast i de undantagsfall då ett tidsbestämt fängelsestraff på 18 år inte är tillräckligt, t.ex. då gärningsmannen har mördat mer än en person eller då omständigheterna annars är synnerligen försvårande. Att utgångspunkten ska vara att straffet för ett mord ska bestämmas till fängelse i 14 år innebär att straffet normalt ska bestämmas till fängelse i tolv år då omständigheterna sammantagna i någon mån talar för ett lägre straff och tio år när det kan sägas att omständigheterna är förmildrande. För att straffet ska bestämmas till fängelse i 16 år bör det tvärtom krävas att det kan konstateras att omständigheterna sammantagna tydligt talar för ett högre straff medan fängelse i 18 år bör tillämpas endast i de fall då omständigheterna är mycket försvårande, samtidigt som de inte är av sådant slag att livstids fängelse bör dömas ut. I det aktuella fallet fanns det enligt domstolen flera försvårande omständigheter, bl.a. att brottet riktat sig mot en närstående, att gärningsmannen uppsåtligen utnyttjat offrets skyddslösa ställning och svårigheter att värja sig samt, vilket domstolen ansåg vara mest försvårande, att gärningen utförts inför gärningsmannens minderåriga barn och han genom gärningen dessutom berövat dem deras mor. Högsta domstolen ansåg att en sammanvägning av omständigheterna ledde till bedömningen att det fanns skäl för livstids fängelse. Domstolen fann dock att straffvärdet var lägre än det annars hade varit eftersom gärningsmannen på grund av en psykisk störning hade nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande och bestämde straffet till 17 års fängelse. Att det inte bestämdes till 18 år hängde samman med att gärningsmannen redan hade dömts till ett fängelsestraff om ett år för ett annat brott.

Många av de försvårande omständigheter som Högsta domstolen tog fasta på i det aktuella fallet gör sig gällande även i det här fallet. S.S. har avrättats med flera skott mot huvudet i sitt eget hem samtidigt som hon höll ett minderårigt barn i famnen. I lägenheten fanns därutöver ytterligare barn som kom att bli vittnen till sin mors dödskamp. Mördaren har inte bara skjutit S.S. med ett flertal skott utan han har även efter det fortsatt att slå på S.S:s huvud med pistolen. Slagen har varit så kraftiga att vapnet gått sönder. Den kyla, brutalitet och uppenbara hänsynslöshet som mördaren visat gör att gärningens straffvärde är mycket högt. Utöver detta tillkommer den omständigheten att S.S. inte genast avlidit. Hon har överlevt mördarens brutala våld och enligt tingsrätten måste hennes dödskamp ha gett upphov till stort lidande och djup dödsångest. Mot denna bakgrund anser tingsrätten att omständigheterna är synnerligen försvårande, varför straffvärdet för en gärningsman inte kan stanna vid ett tidsbestämt straff utan gärningsmannen skulle enligt tingsrätten ha dömts till fängelse på livstid. Samma slutsats kom också denna tingsrätt fram till i den fällande domen mot H.G.

E.A. döms nu inte för inblandning i vare sig gärningens genomförande eller dess planering. Han döms inte heller för att ha anstiftat gärningen. I stället döms han för att ha försökt att förmå H.G. att mörda S.S., något som det inte kan anses bevisat att H.G gjort . Stämpling till mord är som tingsrätten tidigare redogjort för ett förberedelsebrott. Förberedelsebrott har normalt ett betydligt lägre straffvärde än straffvärdet för det brott som har påbörjats eller kommit att genomföras. Enligt tingsrätten finns det dock i detta mål särskilda omständigheter som gör att det finns skäl att se annorlunda på straffvärdet för E.A:s förberedande brott.

Det är tingsrättens bestämda uppfattning att mordet på S.S. aldrig skulle ha genomförts om E.A. inte försökt förmå H.G. att utföra detsamma. Det är till följd av E.A:s agerande som H.G. i sin tur, låt vara utan E.A:s kännedom, kontaktar en annan person som sedan mördar S.S. Det står också helt klart att E.A:s uppsåt, dvs. vilja, inte har stannat vid en planering av mordet utan hans syfte med kontakten med H.G. har varit att S.S. skulle dö. Straffvärdet för det stämplingsbrott som E.A. döms för är därför, enligt tingsrätten, lika högt som straffvärdet för en anstiftare av mordet.

Den som förmår (anstiftar) någon att utföra ett brott är normalt lika klandervärd som den som senare utför brottet. Detta betyder att om straffvärdet för gärningsmannen ligger på livstids fängelse så ska en anstiftare av brottet normalt också dömas till fängelse på livstid. Detta resonemang förutsätter dock att anstiftaren har kunskap om eller är likgiltig inför de omständigheter som bedömningen av straffvärdet för gärningsmannen grundas på. Avgörande för bedömningen av vilket straff som E.A. ska ha är alltså om han känt till eller varit likgiltig inför de omständigheter som tingsrätten lagt till grund för bedömningen av straffvärdet för gärningsmannen.

I denna del menar tingsrätten att det för E.A. måste ha stått klart att S.S. skulle dödas i sin egen lägenhet, detta eftersom H.G. varit i kontakt med E.A. bara en halvtimme innan mordet. Det måste också ha stått klart för honom att mordet skulle komma att utföras trots att ett eller flera av hennes barn fanns i närheten. Tingsrätten kan dock inte finna det utrett att E.A. varit medveten om de närmare omständigheterna om hur själva mordet utfördes och det brutala övervåld som S.S. utsattes för. Inte heller kan det anses utrett att E.A. varit fullt medveten om eller likgiltig inför S.S:s utdragna dödskamp som gärningen gav upphov till. Mot denna bakgrund anser tingsrätten att de omständigheter som E.A. kan anses ha känt till eller varit likgiltig inför inte är så synnerligen försvårande att straffvärdet för hans gärning överstiger ett tidsbestämt straff. Han ska därför inte dömas till fängelse på livstid. Omständigheterna är dock fortfarande mycket försvårande, varför straffvärdet uppgår till 18 års fängelse. Det förhållandet att E.A. utvisas på livstid från Sverige är inte så kännbart för honom att det finns skäl att på denna grund sätta ner fängelsestraffets längd under dess straffvärde. E.A. ska därför dömas till fängelse i 18 år.

Sammanfattning

S.S. mördades på morgonen den 24 juni 2010. I ett tidigare mål har åklagaren gjort gällande att det var H.G. som utförde mordet. Han frikändes dock av Svea hovrätt.

I detta mål har åklagaren gjort gällande att E.A. varit den som anlitat H.G. eller en annan okänd person att mörda S.S. E.A. har förnekat detta och i stället gjort gällande att H.G. anlitade en okänd person att driva in en skuld som E.A. hade till honom. Uppdraget till gärningsmannen var att skjuta E.A. i benen om han inte betalade. Den anlitade gärningsmannen sköt dock av misstag S.S.

Enligt tingsrätten är E.A. inte sann. I stället anser tingsrätten att åklagaren har kunnat bevisa att det var E.A. som försökte förmå H.G. att mörda S.S. Det är dock inte bevisat att det var H.G. som sköt henne. I stället får det godtas att H.G. i sin tur anlitade en okänd person som utförde mordet. Eftersom E.A. inte haft kontakt med eller känt till att H.G. anlitat den verklige gärningsmannen kan E.A. inte dömas för anstiftan av mord. Inte heller kan han dömas för medhjälp till mord eftersom åklagaren inte kunnat bevisa att han hjälpt gärningsmannen att genomföra mordet. Tingsrätten anser i stället att E.A. ska dömas för stämpling till mord bestående i att han försökt förmå H.G. att mörda S.S. Att brottet bedöms som stämpling, dvs. ett förberedelsebrott, beror på att det inte är bevisat att det var H.G. som mördade S.S. Det E.A. ville åstadkomma med sin gärning, dvs. att H.G. skulle mörda S.S., kom alltså aldrig att hända.

Enligt tingsrätten har brottet ett mycket högt straffvärde. Det är dock inte bevisat att E.A. känt till eller varit likgiltig inför alla de försvårande omständigheter som gör att straffvärdet för en gärningsman uppgår till livstids fängelse. I stället har fängelsestraffets längd bestämts till 18 år, vilket är det längsta tidsbestämda straffet som kan dömas ut. Efter att ha avtjänat det straffet ska E.A. utvisas på livstid.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer E.A. för stämpling till mord enligt 3 kap. 1 § brottsbalken i sin lydelse före den 1 juli 2014 och 3 kap. 11 § brottsbalken samt 23 kap. 2 § andra stycket brottsbalken till fängelse 18 år samt utvisar honom ur riket med förbud att återvända hit.

SVEA HOVRÄTT

Åklagaren och E.A. överklagade tingsrättens dom.

Åklagaren justerade i hovrätten åtalet och yrkade ansvar för anstiftan av mord, alternativt medhjälp eller stämpling till mord, enligt följande gärningsbeskrivning.

S.S. mördades den 24 juni 2010 i sin bostad på Eskilsvägen i Haninge av en okänd gärningsman.

E.A. har, ensam eller tillsammans och i samförstånd med annan, i juni 2010 eller någon tid dessförinnan, på olika platser i Stockholms län, förmått annan att ensam eller tillsammans och i samförstånd med annan utföra mordet, enligt vad som närmare specificeras nedan.

E.A. har därvid vid ett stort antal telefonsamtal och minst två fysiska sammanträffanden med annan diskuterat och/eller planerat mordet. Vidare har han i nära anslutning till mordet - direkt till mördaren eller via annan - överlämnat förlag eller vederlag och/eller instruktioner för mordet samt för genomförandet nödvändiga upplysningar om S.S:s bostadsadress och övriga förhållanden (anstiftan).

E.A. har i andra hand under angiven tid, på angivna platser, ensam eller tillsammans och i samförstånd med annan, främjat mordet av S.S. genom att; (i) informera den/de som varit delaktiga i mordet om S.S:s bostadsadress och övriga förhållanden, (ii) delta i planeringen av mordet med råd och dåd bl.a. genom att lämna instruktioner om genomförandet, (iii) stärka gärningsmannen/gärningsmännen i dennes/deras uppsåt genom att tillhandahålla förlag eller vederlag eller annat motiv för genomförandet av gärningen (medhjälp).

E.A. har i tredje hand under angiven tid, på angivna platser, i samråd med annan, beslutat att S.S. skall mördas alt. försökt förmå annan att mörda henne (stämpling). Faran för att mordet skulle fullbordas har inte varit ringa.

Som tillämpliga lagrum åberopade åklagaren 3 kap. 1 § och 23 kap. 4 § brottsbalken (anstiftan av mord och medhjälp till mord) alt. 3 kap. 1 § och 23 kap. 2 § brottsbalken (stämpling till mord).

Åklagaren yrkade att hovrätten skulle döma E.A. för i första hand anstiftan av mord och i andra hand medhjälp till mord samt bestämma påföljden till fängelse på livstid.

E.A. yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet och det yrkande om utvisning som åklagaren framställde vid tingsrätten.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

Åklagaren angav till förtydligande av åtalet att detta skulle förstås på så sätt att det som angavs i gärningsbeskrivningens andra stycke i förening med var och en av de specificerade handlingar som angavs i tredje stycket utgjorde en anstiftansgärning.

E.A. gjorde under handläggningen i hovrätten gällande att det förekommit ett grovt rättegångsfel vid tingsrättens prövning. Med hänvisning till detta yrkade han att tingsrättens dom skulle undanröjas och att målet skulle återförvisas dit. Hovrätten fann i beslut den 14 januari 2015 att det i och för sig hade förekommit ett grovt rättegångsfel vid tingsrättens prövning på så sätt att E.A. hade dömts för en gärning som inte har innefattats i åtalet, men ansåg att det inte fanns skäl att återförvisa målet, varför E.A:s yrkande i den delen ogillades.

Hovrätten (hovrättsråden Christina Jacobsson och Camilla Larsson, tf. hovrättsassessorn Charlotta Björk, referent, samt nämndemännen Lars Molin och Clarence Bohlin) anförde i dom den 5 mars 2015 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Utredningen

Parterna har lagt fram samma muntliga bevisning som vid tingsrätten, dock har åklagaren när det gäller N. endast åberopat ett av de två videoinspelade polisförhör som spelades upp vid tingsrätten och utöver detta åberopat ytterligare ett videoinspelat polisförhör som hölls med henne under förundersökningen.

På E.A:s begäran har kompletterande frågor ställts till honom och på åklagarens begäran har R.P. hörts som nytt vittne i hovrätten. Omfattande skriftlig bevisning har åberopats.

När det gäller målsägandeförhöret med E., som nu är 17 år, gjorde tingsrätten på så sätt att de två videoinspelade polisförhör som hade hållits med henne under förundersökningen spelades upp i hennes närvaro innan hon hördes inför rätten. Det kan enligt hovrättens mening ifrågasättas om det är förenligt med rättegångsbalkens regler att spela upp ett tidigare videoinspelat polisförhör då målsäganden är närvarande i rättssalen utan att först ha inlett förhöret och det kommit fram att målsäganden inte kan eller vill yttra sig eller bara lämnar knapphändiga uppgifter (se JO:s beslut den 14 februari 2008, dnr 2998-2006, samt 37 kap. 3 § första stycket, jfr med 36 kap. 16 § andra stycket, rättegångsbalken). Oavsett hur det förhåller sig med den saken har hovrätten för sin del funnit att de förhör som hållits med E. under förundersökningen och vid tingsrätten för begriplighetens skull bör läggas fram på samma sätt i hovrätten som vid tingsrätten, eftersom förhöret med henne vid tingsrätten inleddes med en hänvisning till de uppgifter som hon hade lämnat vid de dessförinnan uppspelade polisförhören.

Utformningen av åtalet och de krav som ställs på en gärningsbeskrivning

E.A. har gjort gällande att åtalet är så vagt och otydligt utformat att det inte uppfyller de krav som enligt rättegångsbalken ställs på en gärningsbeskrivning.

Gärningspåståendet i detta mål måste läsas i ljuset av det förhållandet att en person vid namn H.G. tidigare har åtalats för att ha berövat S.S. livet genom att skjuta henne men frikänts från ansvar (se Svea hovrätts dom den 16 augusti 2011 i mål nr B 5575-11). Enligt det nu aktuella åtalet ska E.A. i första hand dömas för anstiftan av mordet på S.S. Åklagaren har vid huvudförhandlingen klargjort att det inte påstås att H.G. har skjutit S.S. Åklagaren har vidare förklarat att det i fråga om åtalet för anstiftan av mord görs gällande antingen (1) att E.A. har förmått H.G. och skytten att tillsammans och i samförstånd utföra mordet eller (2) att E.A. tillsammans och i samförstånd med H.G. har förmått skytten att utföra mordet eller (3) att E.A. har förmått H.G. att förmå skytten att utföra mordet. Enligt åklagaren avser gärningsbeskrivningen ett och samma händelseförlopp där E.A., beroende på hur rätten bedömer H.G:s inblandning i mordet, ska dömas för i första hand anstiftan av mord, i andra hand medhjälp till mord och i sista hand stämpling till mord.

E.A. har vidhållit att gärningsbeskrivningen, även efter åklagarens nu redovisade förtydliganden, är vag och otydlig, bl.a. av det skälet att den täcker de kontakter som H.G. kan ha haft med alla andra personer och inte bara med skytten.

Av 45 kap. 4 § första stycket 3 rättegångsbalken framgår att åklagaren i stämningsansökningen ska ange ”den brottsliga gärningen med uppgift om tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter som behövs för dess kännetecknande samt de bestämmelser som är tillämpliga”. Det innebär att åklagaren i stämningsansökningen ska precisera det handlingsförlopp som åtalet avser. Genom detta krav tillgodoses den tilltalades intresse av att veta precis vilken den påstådda brottsliga handlingen är. Vid bedömningen av om en gärningsbeskrivning är tillräckligt preciserad måste också beaktas att det enligt artikel 6.3 i Europakonventionen krävs att den som har blivit anklagad för ett brott ska underrättas om innebörden av anklagelsen mot honom och få tillräcklig möjlighet att förbereda sitt försvar.

Samtidigt gäller att gärningsbeskrivningen i viss mån får tolkas av domstolen genom att den läses i belysning av det eller de brott som åklagaren påstår att den tilltalade har gjort sig skyldig till och det eller de lagrum som åberopats i åtalet. En sådan tolkning måste emellertid göras med försiktighet med hänsyn till den tilltalades berättigade krav på att veta vad domen kan komma att avse och vad hans försvar därför ska gå ut på (se NJA 1987 s. 194). Påståenden rörande gärningen som endast nämns av åklagaren men som inte kan utläsas av gärningsbeskrivningen får inte läggas till grund för en fällande dom. Rena klarlägganden av gärningsbeskrivningens innebörd kan däremot inverka på rättens tolkning av den. En tolkning av gärningsbeskrivningen får dock inte leda till att domen grundas på något moment som är överraskande för den tilltalade och som han inte har haft möjlighet att bemöta. Den tilltalade ska alltså vara införstådd med vad som görs gällande mot honom. (Se NJA 2013 s. 7).

När det gäller frågan om åklagarens gärningsbeskrivning i detta fall är otydlig eller annars vag kan inledningsvis konstateras att gärningspåståendet i dess helhet innehåller samtliga de moment som krävs för att hovrätten ska kunna pröva om E.A. har gjort sig skyldig till de brott som åtalet avser. Åklagaren har dessutom klargjort vad som läggs E.A. till last i fråga om åtalet för anstiftan av mord. Enligt hovrättens mening får åtalet i den delen anses innefatta en alternativ konstruktion av ett händelseförlopp som riktat sig mot ett och samma intresse.

E.A. är införstådd med vad åklagaren påstått och han har därmed fått klart för sig vad domen kan komma att avse när det gäller anstiftansgärningen och vad han har anledning att försvara sig mot. Mot den bakgrunden, och då inte heller åtalet i övrigt är vagt eller otydligt, anser hovrätten att gärningsbeskrivningen uppfyller de krav som ställs i rättegångsbalken och Europakonventionen.

Allmänt om ansvar för medverkan

De allmänna bestämmelserna om medverkan finns i 23 kap. 4 § brottsbalken. Enligt 4 § första stycket ska ansvar som är föreskrivet för en viss gärning ådömas inte bara den som har utfört gärningen utan även annan som har främjat gärningen med råd eller dåd. I 4 § andra stycket anges att den som inte är att anse som gärningsman döms, om han har förmått annan till utförandet, för anstiftan av brottet och annars för medhjälp till det. Enligt paragrafens tredje stycke ska varje medverkande bedömas efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom eller henne till last.

Man skiljer alltså på den som har utfört den otillåtna gärningen (huvudgärningen eller medverkansobjektet) och den som har främjat den med råd eller dåd, dvs. genom psykiska eller fysiska medel (medverkansgärningen). Den som har utfört huvudgärningen är gärningsman och den som har deltagit i medverkansgärningen betecknas som anstiftare eller medhjälpare.

En förutsättning för att en person ska dömas för medverkan är att en straffbelagd gärning har utförts och att denna huvudgärning uppfyller kraven enligt någon straffbestämmelse eller rekvisiten för en osjälvständig brottsform, som exempelvis försök till ett brott. Dessutom krävs att det inte har förelegat någon omständighet, t.ex. nöd, som medför att huvudgärningen inte är otillåten. Varje medverkandes ansvar är självständigt på så sätt att den som medverkat vid en straffbar gärning kan dömas för anstiftan eller medhjälp trots att den person som har utfört huvudgärningen inte kan dömas för den; det behöver inte ens finnas en utpekad gärningsman. Vad som krävs är bara att det är klarlagt att någon person - känd eller okänd - har förövat en gärning som uppfyller de objektiva rekvisiten i en straffbestämmelse.

Det förhållandet att gärningsmannen inte kan straffas, t.ex. på grund av bristande uppsåt, utesluter inte ansvar för den som medverkat till gärningen. Vid bedömningen av den medverkandes ansvar bortser man alltså från frågan om gärningsmannen uppfyller det subjektiva rekvisitet eller inte. Ansvar för den medverkande är i stället beroende av om en otillåten gärning objektivt sett har kommit till stånd. Medverkansansvaret är vidare självständigt i förhållande till gärningsmannens ansvar i den meningen att den som främjat en brottslig gärning kan dömas för medverkan till något annat brott än det brott som gärningsmannen har gjort sig skyldig till.

Ytterligare en förutsättning som måste vara uppfylld för att en person ska kunna dömas för medverkan till ett brott, i detta fall mord, är att han eller hon uppsåtligen har medverkat till mordet. Uppsåtet ska hänföra sig till såväl huvudgärningen som medverkansgärningen.

När flera är inblandade i en brottslig verksamhet är det inte alltid så att varje medverkande vet närmare hur brottet ska utföras och detta krävs inte heller för att uppsåtskravet ska vara uppfyllt. Det kan inte anges generellt i vilken utsträckning den som är inblandad i ett brott måste känna till varje del i det faktiska händelseförloppet men uppsåtet eller oaktsamheten måste avse en huvudgärning som åtminstone i viss mån är individualiserad till sin typ och konkreta utformning i tid och rum (se Petter Asp, Magnus Ulväng och Nils Jareborg , Kriminalrättens grunder, andra upplagan, 2013, s. 444). Ett grundläggande krav är dock att det vid uppsåtliga brott fordras att brottsrekvisiten enligt det tillämpliga straffbudet är täckta av uppsåt (se NJA 2007 s. 929).

Av ordalydelsen i 23 kap. 4 § andra stycket brottsbalken framgår att flera personer kan vara gärningsmän, trots att inte alla eller ens någon av dem för egen del uppfyller rekvisiten för ett visst brott, under förutsättning att de har utfört en gärning tillsammans och i samförstånd och därvid agerat på ett sådant sätt att den aktuella brottsbeskrivningen är uppfylld. De kan då dömas i medgärningsmannaskap . Vidare gäller att det beträffande vissa brottstyper, bl.a. mord, finns en möjlighet att utvidga gärningsmannaskapet till att omfatta även den som visserligen inte har deltagit i själva genomförandet av brottet och därför inte är gärningsman i strikt mening men som verksamt har bidragit till att brottet kommit till stånd, t.ex. genom att förmå eller hjälpa någon annan att utföra brottet. En förutsättning för att utvidgat gärningsmannaskap ska komma ifråga är att personen har medverkat i sådan mån och haft en så central och betydelsefull roll vid genomförandet av huvudgärningen, att det ter sig naturligt att anse honom som gärningsman. (Se SOU 1996:185 s. 183 och Petter Asp m.fl., a.a., s. 446 f.).

Som anförts kan den som inte är att anse som gärningsman men som har förmått någon annan att utföra brottet dömas för anstiftan. Med uttrycket ”förmått” avses att någon genom psykisk påverkan har orsakat den andres gärning. I det ligger bl.a. att någon uppsåtligen framkallat ett beslut av den andre att företa en viss handling.

Den frikännande domen mot H.G. och oskyldighetspresumtionen

E.A. har gjort gällande att hovrätten är förhindrad att vid prövningen av åtalet mot honom ta ställning till H.G:s eventuella inblandning i mordet på S.S., eftersom denne har frikänts från mordet.

Prövningen i detta mål är begränsad till frågan om E.A. har gjort sig skyldig till anstiftan av mord, medhjälp till mord eller stämpling till mord. Gärningsbeskrivningen är emellertid utformad på ett sådant sätt att hovrätten vid prövningen av åtalet också måste ta ställning till om det visats att någon annan person än E.A. har deltagit i mordet.

H.G. nämns inte vid namn i gärningsbeskrivningen. Även om gärningsbeskrivningen skulle kunna läsas på så sätt att den innefattar ett påstående om att H.G. har skjutit S.S., har åklagaren som angetts förklarat att det inte görs gällande i detta mål. Vad åklagaren i stället hävdat är att H.G. är en sådan ”annan” person som avses i åtalet och som E.A. har haft kontakt med.

Åtalet mot H.G. innefattade ett påstående om att han uppsåtligen hade berövat S.S. livet genom att avlossa tre skott med en pistol mot hennes huvud, vilket fått till följd att hon avlidit. Svea hovrätt ogillade åtalet och det innebar att H.G. frikändes från att ha avlossat de dödande skotten, och därmed från ansvar för mordet.

Hovrättens frikännande dom avsåg alltså frågan om H.G. hade skjutit S.S. Domen har negativ rättskaft på så sätt att det inte kan ske en förnyad prövning av ett åtal som avser samma gärning. Dessutom gäller att den frikännande domen mot H.G. har positiv rättskraft i den meningen att den har bevisverkan vid prövningen av åtalet mot E.A. Det innebär att H.G. ska betraktas som oskyldig till den gärning som han åtalades för men frikändes från. Den frikännande domens bevisverkan är emellertid begränsad till den gärning som omfattades av hovrättens prövning i det målet och påverkas inte av domens negativa rättskraft. Den frikännande domen medför därför inte att det finns något hinder mot att i det nu aktuella målet ta ställning till åklagarens påstående om att H.G. har deltagit i mordet på S.S. på annat sätt än som skytt.

Av artikel 6.2 i Europakonventionen följer att var och en som blivit anklagad för ett brott ska betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen har fastställts.

H.G. är inte åtalad i detta mål. Det förhållandet att åklagaren har gjort gällande att han är en av de personer som E.A. haft kontakt med innebär endast att hovrätten kan komma att pröva vad som objektivt sett är utrett om hans agerande i visst avseende. Hovrättens prövning avser däremot inte frågan om de övriga förutsättningar som krävs för att H.G. ska bära ett straffrättsligt ansvar är uppfyllda. Det ligger således inte inom ramen för hovrättens prövning av åtalet mot E.A. att slå fast om någon annan person, t.ex. H.G., har gjort sig skyldig till ett brott (se Europadomstolens dom den 10 januari 2012 i målet Vulakh m.fl. mot Ryssland). Vid prövningen av det nu aktuella åtalet tar hovrätten alltså bara ställning till frågan om E.A. har gjort sig skyldig till de påstådda brotten.

Det innebär sammanfattningsvis att varken den frikännande domen mot H.G. eller det förhållandet att en oskyldighetspresumtion gäller till förmån för honom medför att hovrätten är förhindrad att pröva åtalet mot E.A.

Skuldfrågan

Omständigheterna kring mordet

S.S. mördades strax före kl. 09.00 den 24 juni 2010 i sin bostad på Eskilsvägen i Haninge. Det är utrett att mördaren ringde på hos henne och sedan hon hade öppnat dörren sköt henne med minst tre skott i huvudet och dessutom slog henne i huvudet med pistolen. Gärningsmannen lämnade kvar pistolen och en kartong på hallgolvet, bredvid S.S:s kropp. Vid obduktionen konstaterades att hon hade fyra sårskador efter trubbigt våld mot huvudet och att det fanns trä- och metallbitar från pistolen i hennes huvud. Pistolen hade gått sönder och delarna till den var så deformerade att de vid den vapenundersökning som gjordes efter mordet inte kunde sättas ihop till ett fungerande skjutvapen. Mot bakgrund av antalet skott och det kraftiga våldet mot S.S:s huvud är det klarlagt att hon inte mördades av misstag utan att det var gärningsmannens avsikt att hon skulle dö.

S.S. hade fyra barn: E., N., D. och C. Vid tidpunkten för mordet var E. 12 år, N. 9 år, D. nästan 5 år, och C. tio månader. Då S.S. mördades fanns alla fyra barnen och en kamrat till E. i bostaden. Inget av barnen såg då skotten avlossades men två av dem, N. och D., såg hur mördaren slog med något mot S.S. då hon låg blodig på golvet med C. bredvid sig.

Relationen mellan S.S. och E.A.

S.S. och E.A. fick sonen C. i augusti 2009. Vid den tidpunkten hade de avslutat sitt förhållande. Det har kommit fram att deras relation var problematisk redan innan C. hade fötts och att den inte hade blivit bättre samt att det vid tidpunkten för mordet pågick en vårdnads- och umgängestvist mellan dem. Socialsekreteraren M.S. har berättat att hon och S.S. hade kontakt med varandra nästan varje vecka. Enligt M.S. kände S.S. i och för sig obehag inför E.A. men det som M.S. uppfattade att S.S. var mest rädd för var att han skulle ta C. ifrån henne och föra honom utomlands. De diskuterade därför om S.S. skulle få ett skyddat boende men enligt M.S. trodde inte S.S. att det skulle fungera, eftersom hon hade så många barn.

Av utredningen framgår alltså att S.S. och E.A. vid tidpunkten för mordet hade en ansträngd och konfliktfylld relation.

Åklagarens påstående om händelseförloppet

Som tingsrätten redovisat har åklagaren påstått att E.A. önskat se S.S. död och att han i april 2010 kontaktat H.G. Enligt åklagaren har E.A. gett H.G. eller någon annan i uppdrag att utföra mordet. Åklagaren har inte hävdat att det är H.G. som har skjutit S.S. utan i stället gjort gällande att han, i enlighet med sina egna uppgifter, varit inblandad i mordet genom att anlita skytten och utrusta denne med kläder och vapen samt skjutsa skytten till mordplatsen och ge honom instruktioner om vem som skulle skjutas och var den personen bodde.

E.A:s och H.G:s uppgifter om händelseförloppet

E.A. har förnekat att han har varit inblandad i mordet på S.S. Han har gått med på att han känner H.G. men hävdat att deras kontakter har rört narkotikaaffärer och utvecklat detta på samma sätt som vid tingsrätten. Enligt E.A. har händelseförloppet i korthet varit följande. I april 2010 köpte han två kg hasch av H.G. för 80 000 kr. Han betalade inte för narkotikan i samband med att han tog emot den utan tanken var att han skulle sälja den vidare för 120 000 kr och betala sin skuld till H.G. först då han själv fått pengar. Innan han hann sälja narkotikan stals den emellertid ur hans bil då den stod parkerad en natt utanför hans bostad. Han hade gömt narkotikan under framsätet. Eftersom han hade blivit av med narkotikan, ville han inte betala för den men H.G. krävde att få betalt. Den 19 juni 2010 fick han ett SIM-kort av H.G. som skulle användas då han ringde till denne. Han vet inte varför H.G. gav honom det. Den 21 juni 2010 träffades han och H.G. på McDonalds i Kungens Kurva och de kom då överens om en avbetalningsplan, som innebar att han under tio månader skulle betala 8 500 kr per månad till H.G. och att den första avbetalningen skulle göras några dagar senare, den 24 juni 2010.

När det gäller dagen för mordet har E.A. uppgett följande. Tidigt på morgonen den 24 juni var han på sitt arbete i Filmhuset. Han ringde till H.G. och berättade att han inte hade fått lön och att han därför inte kunde betala i enlighet med deras överenskommelse. Uppgiften om att han inte kunde betala var i och för sig inte sann, men han trodde att han inte hade fått lön. H.G. svarade bara okej, varefter de avslutade samtalet. Sedan ringde H.G. upp honom ca en timme senare och frågade om de kunde träffas men det ville han inte. Han ville inte avslöja att han var på sin arbetsplats, så han ljög och sade att han vaktade C. Han nämnde inte att han var hemma. H.G. visste bara att han hade en son med en kvinna som hade ett finskklingande namn men han hade aldrig berättat vad hon hette eller var hon bodde. Vid ett tillfälle, då han och H.G. körde bil längs med den gata där S.S. bodde, berättade han att hon bodde lite längre bort på gatan samtidigt som han pekade mot ”fyrkanten” utan att specifikt säga var någonstans hon bodde. Det var den enda gången han pratade med H.G. om var C:s mamma bodde. Han trodde därför att H.G. inte visste var C. bodde. H.G. ringde ytterligare en gång, strax före kl. 09.30. Vid det samtalet frågade H.G. bara om han ”var klar med barnvakten”. Han minns inte vad de pratade mer om vid detta samtal. - Senare, någon gång år 2013, berättade H.G. att S.S. hade skjutits av misstag och att det egentligen var meningen att E.A. skulle skrämmas genom att skjutas i benet. Telefonen med det SIM-kort som han hade fått av H.G. den 19 juni gjorde han sig av med någon eller några dagar efter mordet så att H.G. inte skulle kunna ringa till honom; han var nämligen rädd för att det skulle minska hans möjlighet att få vårdnaden om C. om det kom fram att han hade haft narkotikaaffärer ihop med H.G.

E.A:s beskrivning av händelseförloppet överensstämmer i stora delar med den berättelse som H.G. lämnade då han hördes i samband med att mordåtalet mot honom prövades år 2011. Vid det förhör som tingsrätten nu hållit med H.G., i anslutning till prövningen av åtalet mot E.A., har han inte velat svara på några frågor utan bara uppgett att han redan har sagt allt han vet och att han inte minns något. På åklagarens begäran har därför det tidigare förhöret med honom från år 2011 spelats upp i hans närvaro, varefter han förklarat att han inte har några kommentarer.

Enligt de uppgifter som H.G. lämnade i det tidigare förhöret med honom år 2011 bestämde han sig för att ge en indrivare i uppdrag att skrämma E.A. genom att skjuta honom i benet om han inte betalade sin skuld. H.G. berättade vidare följande. På eftermiddagen den 21 juni 2010 förberedde han sig genom att åka till en bekant, A., för att hämta en Bring-jacka och en keps. Tanken var att indrivaren (i fortsättningen benämnd skytten) skulle ringa på hos E.A. och låtsas som om han var ett bud som skulle leverera något. H.G. lade kläderna i bakluckan till sin bil. Därefter träffade han E.A. på McDonalds vid Kungens Kurva och de kom då överens om att E.A. skulle betala av på sin skuld med 8 500 kr per månad i tio månader. Den första avbetalningen skulle göras den 24 juni. Tidigt på morgonen den 24 juni, vid 06-tiden, ringde emellertid E.A. och berättade att han inte hade fått lön och att han inte kunde betala så som de hade kommit överens om. H.G. bestämde sig då för att göra verklighet av sin plan att skrämma E.A. Han hämtade skytten med sin bil. Skytten tog med sig en pistol med ljuddämpare och de började sedan leta efter E.A. Planen var att skytten skulle söka upp E.A. och bete sig som om han hade tagit över den fordran som H.G. hade på E.A. Skytten skulle få ersättning med 30 procent av fordringsbeloppet. De åkte tillsammans i H.G:s bil och körde först förbi E.A:s bostad men där var han inte. H.G. ringde då till E.A. och frågade om de kunde träffas men E.A. sade att han inte kunde det eftersom han ”passade ungarna hos sitt ex”. E.A. hade vid ett tidigare tillfälle pekat på en byggnad med tre portar, mot en balkong någonstans i mitten av byggnaden, och sagt att han hade en son med en finsk kvinna som bodde där. H.G. hade emellertid aldrig träffat kvinnan och han kände inte till mer om henne än att hon hade barn med E.A., att hon hade ett finskt namn och att hon bodde i en viss byggnad men han visste inte i vilken port hon bodde.

När det gäller det fortsatta händelseförloppet uppgav H.G. följande. Han skjutsade skytten till det hus som E.A. hade pekat mot då denne nämnde att han hade barn med en finsk kvinna. Sedan gav han skytten Bring-jackan och kepsen. Skytten tog också hans handskar och en kartong som låg i bilens baklucka. Kartongen skulle användas för att gömma vapnet. Skytten torkade av kartongen med en trasa så att det inte skulle finnas några bevis kvar på platsen. Han hade beskrivit för skytten hur E.A. såg ut och visade vilken port, åt mitten till, som skytten skulle gå in i. Han sade till skytten att leta efter en dörr med ett finskklingande namn. Själv satt han kvar i sin bil, som stod parkerad runt hörnet till ett hus mittemot. Skytten kom tillbaka till honom och berättade att porten var låst och att det krävdes portkod för att komma in i trapphuset. Han sade åt skytten att ställa sig utanför porten till dess någon passerade in eller ut genom den. Han väntade i sin bil i ungefär 10-15 minuter och fick sedan se skytten komma springande. Skytten gjorde tecken åt honom att köra iväg, så han förstod att något hade gått fel. Han körde inte efter skytten men försökte ringa honom senare den dagen. Skytten svarade dock inte och de har inte haft kontakt med varandra efteråt. På kvällen fick han genom nyheterna reda på vad som hade hänt. Innan dess hade han ringt till E.A. för att höra om denne var arg. Han minns inte varför han och E.A. hade särskilda telefonnummer som de bara använde sig av för att ha kontakt med varandra under tiden den 19-24 juni 2010.

När det gäller tiden efter mordet har E.A. uppgett att han reste till Egypten den 19 juli 2010 eftersom hans mor, som var cancersjuk, blivit sämre. Enligt E.A. hade han och H.G. inte kontakt med varandra förrän under våren 2013. Han har också hävdat att han efter mordet på S.S. känt sig rädd för H.G. och fruktat för sitt liv men inte vågat visa det inför denne.

Av det anförda framgår att E.A:s berättelse överensstämmer i stora delar med de uppgifter som H.G. har lämnat. Emellertid har E.A., som tingsrätten noterat, lämnat sin version av händelseförloppet först sedan han återkommit till Sverige år 2012 och H.G. frikänts från åtalet för mord.

Trovärdigheten i uppgifterna om narkotikahantering, skuldsättning och ovänskap

E.A. har alltså påstått att han under våren 2010 köpte två kg hasch av H.G. Hovrätten anser inte att den uppgiften i sig framstår som osannolik eller märklig. När det gäller de övriga uppgifter som E.A. har lämnat om sin narkotikahantering är emellertid, som tingsrätten angett, bristen på detaljer anmärkningsvärd. Det får dessutom anses högst osannolikt att E.A., vilket han själv hävdat, skulle ha förvarat narkotika som han ännu inte hade betalat för och som han förväntade sig att sälja vidare för 120 000 kr under framsätet i sin bil en hel natt då den stod parkerad på en obevakad parkeringsplats. Som tingsrätten angett skiljer sig också E.A:s och H.G:s uppgifter åt när det gäller frågan om hur E.A. blev av med detta narkotikaparti; enligt E.A. stals narkotikan ur bilen men enligt H.G. rånades E.A. på narkotikan, något som i och för sig kan ha berott på språkförbistring mellan dem. Oavsett hur det förhåller sig med den saken ansluter sig hovrätten i alla delar till den bedömning som tingsrätten har gjort när det gäller trovärdigheten i E.A:s , och därmed även i H.G:s, påståenden om narkotikahantering, skuldsättning samt att de två var ovänner och att E.A. var rädd för H.G. Deras uppgifter om att de hade narkotikaaffärer ihop och att E.A. med anledning av detta hade en skuld till H.G. framstår alltså som i så hög grad osannolika, att de kan lämnas utan avseende. Dessutom är det, som tingsrätten angett, visat att uppgiften om att de var ovänner inte är sann.

Har H.G. varit delaktig i händelseförloppet?

Åtalet mot E.A. har sin utgångspunkt i uppfattningen att han, enligt åklagarens mening, har velat att S.S. skulle dö och att han därför har kontaktat H.G. som, i enlighet med sina egna uppgifter, varit inblandad i mordet. Som nämnts har åklagaren mot den bakgrunden i första hand gjort gällande att E.A. ska dömas för anstiftan av mord då han antingen (1) har förmått H.G. och skytten att tillsammans och i samförstånd utföra mordet, eller (2) har tillsammans och i samförstånd med H.G. förmått skytten att utföra mordet, eller (3) har förmått H.G. att förmå skytten att utföra mordet. Prövningen av åtalet mot E.A. förutsätter alltså, som redan angetts, att hovrätten gör en bedömning av vad som objektivt sett är utrett om H.G:s inblandning i mordet på S.S. Den bedömningen bör enligt hovrättens mening ha sin utgångspunkt i H.G:s egna uppgifter.

Enligt den berättelse som H.G. har lämnat var det han som anlitade skytten och skjutsade denne till brottsplatsen. Hans uppgift om att han några dagar före mordet skaffade den Bring-jacka och den keps som skytten bar samt att skytten använde sig av hans handskar och en kartong som hade legat i bakluckan till hans bil stöds av den tekniska bevisningen. Av den framgår nämligen att H.G:s fingeravtryck återfanns på den kartong som skytten lämnade kvar bredvid S.S:s kropp och att H.G:s DNA fanns i en av de handskar som ca en halvtimme efter mordet hittades tillsammans med skyttens Bring-jacka i en soptunna i närheten av brottsplatsen. Även om H.G:s berättelse som tidigare angetts kan lämnas utan avseende i vissa delar - t.ex. när det gäller påstådd narkotikahantering och fordran på E.A. - ger den tekniska bevisningen så starkt stöd för hans uppgifter om sin delaktighet i mordet, att dessa därför enligt hovrättens mening ska läggas till grund för den fortsatta prövningen av åtalet mot E.A.

Genom de uppgifter som H.G. har lämnat är det därmed utrett att han har förberett skjutningen genom att anlita skytten, skaffa kläder samt utrusta skytten med den jacka, keps och handskar som bars vid mordet och den kartong som skytten använde för att gömma pistolen. Det är vidare, genom H.G:s egen berättelse, klarlagt att han har kört skytten till platsen för mordet och instruerat skytten om var den som skulle skjutas befann sig samt väntat i sin bil på att skytten skulle utföra sitt uppdrag och återkomma till bilen.

Hur ska H.G:s delaktighet bedömas objektivt sett?

Den person som avlossade de dödande skotten mot S.S. är gärningsman. Som framhållits i anslutning till redogörelsen för bestämmelserna om medverkan i 23 kap. 4 § brottsbalken kan emellertid flera personer anses som gärningsmän, trots att inte alla eller ens någon av dem för egen del uppfyller rekvisiten för ett visst brott, under förutsättning att de har utfört en gärning tillsammans och i samförstånd och agerat på ett sådant sätt att den aktuella brottsbeskrivningen är uppfylld. De kan då dömas i medgärningsmannaskap.

Beträffande vissa brottstyper, bl.a. mord, finns det också en möjlighet att utvidga gärningsmannaskapet så att det även omfattar den som visserligen inte har deltagit i själva genomförandet av brottet och därför inte är gärningsman i strikt mening men som på ett verksamt sätt har bidragit till att brottet kommit till stånd, t.ex. genom att förmå eller hjälpa någon annan att utföra brottet. En förutsättning för att det i ett särskilt fall ska komma ifråga att utvidga gärningsmannaskapet är emellertid att personen har medverkat i sådan mån och haft en så central och betydelsefull roll vid genomförandet av huvudgärningen, att det ter sig naturligt att anse honom som gärningsman.

Utgångspunkten för hovrättens prövning är att H.G., i enlighet med den frikännande domen, inte är gärningsman i den meningen att det är han som har skjutit S.S. Vid en objektiv bedömning av hans delaktighet i mordet, och i enlighet med vad han själv har berättat, får det emellertid enligt hovrättens mening anses klarlagt att det nu aktuella mordet aldrig hade ägt rum om inte han hade anlitat skytten för att utföra den brottsliga gärningen. Det är också utrett att han har förberett brottet genom att skaffa kläder samt utrusta skytten med dessa plagg och en kartong, som använts för att gömma vapnet. Slutligen har han kört skytten till platsen för mordet och lämnat sådan information till skytten som varit nödvändig för att mordet skulle kunna genomföras samt väntat i sin bil på att skytten skulle utföra sitt uppdrag och återkomma till bilen.

H.G. har visserligen inte deltagit i själva mordet och han är därför inte gärningsman i strikt mening. Vid en samlad bedömning av vad som är utrett i fråga om hans delaktighet är det emellertid visat att han har varit så aktiv och haft en så central och betydelsefull roll vid genomförandet av mordet, att det är naturligt att anse honom som gärningsman i enlighet med principen om utvidgat gärningsmannaskap. Det förhållandet att skytten, enligt H.G., endast hade i uppdrag att skjuta E.A. i benet, påverkar inte den bedömningen, eftersom den bara tar sikte på frågan om gärningen objektivt sett kommit till stånd.

Det är alltså utrett att H.G. objektivt sett har medverkat som gärningsman i mordet på S.S. Som anförts är det emellertid inte därigenom klarlagt att han har gjort sig skyldig till mord, eftersom hovrättens prövning inte innefattar frågan om de övriga förutsättningar som krävs för att hans agerande ska vara brottsligt, bl.a. när det gäller uppsåt, är uppfyllda. Hovrättens ställningstagande innebär således inte att hovrätten har uttalat sig i frågan om H.G. har gjort sig skyldig till ett brott. I enlighet med den oskyldighetspresumtion som gäller till förmån för var och en som inte har dömts för ett visst brott ska H.G. därför betraktas som oskyldig till mordet på S.S.

Har E.A. varit delaktig i mordet?

Åklagaren har pekat på ett antal omständigheter som är besvärande för E.A. En sådan är att det har kommit fram att han och S.S. hade en ansträngd och konfliktfylld relation och att han i och för sig kan ha haft motiv för att vilja se henne död. En annan sådan omständighet avser det förhållandet att uppgiften om den påstådda narkotikaskulden till H.G. är så osannolik att den kan lämnas utan avseende och att det, i motsats till vad E.A. har hävdat, är utrett att de två inte var ovänner. Ytterligare ett förhållande som åklagaren har hänfört sig till och som i viss mån är besvärande för E.A. är att det har framkommit att han visserligen befann sig på sin arbetsplats i Filmhuset före kl. 06.00 på morddagen men att han, i motsats till vad han själv har hävdat, inte utförde de arbetsuppgifter som han skulle vara klar med vid 08-tiden. Varken de nu angivna omständigheterna eller det som i övrigt kommit fram om hans agerande under morddagen har emellertid någon avgörande betydelse vid prövningen av skuldfrågan.

Åklagaren har även åberopat en utskrift av ett telefonsamtal den 16 juli 2010 mellan E.A. och hans syster. Vid det samtalet berättade E.A. för sin syster att skytten hade slagit S.S. i ansiktet med pistolen, en uppgift som enligt åklagaren inte var offentliggjord vid tidpunkten för telefonsamtalet. E.A. har uppgett att han hade läst detta i tidningar eller på internet. Enligt hovrättens mening kan det inte uteslutas att E.A. har fått den angivna informationen på det sätt som han har hävdat.

Åklagaren har vidare pekat på det förhållandet att H.G. greps som misstänkt för mordet på S.S. den 17 juli 2010 och att E.A. sent på kvällen vid ett telefonsamtal med en journalist på Expressen fick veta att en 22-årig man, dvs. en man i samma ålder som H.G., hade gripits. Dagen därpå bokade E.A. en enkelresa till Egypten och den 19 juli reste han iväg. Enligt E.A. bestämdes resan med kort varsel av det skälet att hans cancersjuka mor hade blivit akut sämre. Hans uppgifter i denna del motsägs dock av en utskrift från ett telefonsamtal som han hade med sin mor bara några dagar dessförinnan, den 16 juli, där det inte nämndes något som tyder på att modern hade blivit sämre eller att E.A. planerade att åka till Egypten. Vid det samtalet sade E.A. att han möjligen tänkte åka till Egypten några månader senare. Att resan bestämdes hastigt och var oväntad även för E.A:s syster framgår av en åberopad utskrift från ett telefonsamtal som han hade med systern samma dag som han reste till Egypten.

Som tingsrätten angett framstår E.A:s förklaring till resan som en efterhandskonstruktion. Enligt hovrättens mening är det i stället mycket som talar för att han lämnade Sverige av det skälet att H.G. just hade gripits som misstänkt för mordet på S.S.

Den bevisning som har lagts fram i hovrätten visar inte annat än att skyttens identitet är okänd och att E.A. endast har haft direkt kontakt med H.G. men inte med skytten.

När det gäller E.A:s kontakter med H.G. i tiden före mordet är det utrett att de hade en omfattande telefonkontakt - 112 telefonsamtal eller SMS-meddelanden - från april 2010 och fram till dagen för mordet, den 24 juni 2010. Av åberopade telefonlistor och utdrag från E.A:s bankkonto framgår att de träffades några dagar före mordet, den 21 juni 2010, på McDonalds vid Kungens Kurva. Som angetts har E.A. och H.G. bekräftat att detta möte ägde rum men gjort gällande att de pratade om den skuld som E.A. enligt deras samstämmiga uppgifter hade till H.G. I enlighet med vad som redan anförts anser emellertid hovrätten att påståendena om att de hade narkotikaaffärer ihop och att E.A. med anledning av detta hade en skuld till H.G. kan lämnas utan avseende.

Enligt åklagaren träffades E.A. och H.G. även dagen därpå, den 22 juni, utanför S.S:s bostad. Syftet med det mötet var enligt åklagaren att E.A. skulle visa var S.S. bodde. E.A. har bestritt att de träffades och den utredning som har lagts fram ger inte något säkert belägg för att det påstådda mötet ägde rum. Av åberopade telefonlistor framgår dock att de hade intensiv telefonkontakt med varandra både den 22 och den 23 juni 2010.

Genom de telefonlistor som åklagaren har åberopat är det visat att E.A. ringde till H.G. kl. 06.40 på morddagen och att E.A. då befann sig i Stadshagen. Därefter ringde H.G. till E.A. kl. 08.30, dvs. ca 25 minuter före mordet. Vid det samtalet kopplade H.G:s telefon upp mot den telefonmast som täcker S.S:s bostad, vilket stämmer väl överens med de uppgifter som han har lämnat, medan E.A. fortfarande befann sig i Stadshagen. Av telefonlistorna framgår också att H.G. därefter ringde till E.A. kl. 09.25, ungefär 30 minuter efter mordet, och att det samtalet pågick i över tre minuter samt att E.A. då var vid Tegnérlunden i centrala Stockholm. Efter detta samtal upphörde deras kontakt på de telefonnummer som de hade börjat använda endast några dagar dessförinnan, den 19 juni 2010, vilket är väl förenligt med E.A:s uppgift om att han någon dag efter mordet på S.S. slängde sin telefon med det SIM-kort som han hade fått av H.G.

Som E.A. invänt har åklagaren inte lagt fram någon utredning som med säkerhet visar vad som avhandlats vid de kontakter som E.A. och H.G. haft med varandra i tiden före mordet på S.S. och under morddagen. När det gäller den frågan har åklagaren åberopat de uppgifter M.Z-P . har lämnat och som redovisats utförligt i tingsrättens dom.

M.Z-P. har berättat att hon och E.A. hade en relation och att hon besökte honom i Egypten vid tre tillfällen under hösten 2010 och våren 2011. Hon har vidare uppgett att E.A. vid ett av hennes besök i Egypten sökte fram dokument på internet om mordet på S.S. och att han i samband med detta berättade att han hade träffat H.G. på McDonalds för att ge denne 20 000 kr eller 40 000 kr. Hon har också berättat att han vid ett annat tillfälle satt framför sin dator och uttryckte att ”jag sade åt honom att inte lämna kvar vapnet på platsen”. E.A. har förnekat att de haft en relation och att han har uttryckt sig så som M.Z-P . har påstått.

Enligt M.Z-P . skulle alltså E.A. närmast ha erkänt för henne att han varit inblandad i mordet på S.S. genom att leja en torped. Vid bedömningen av hennes trovärdighet måste emellertid beaktas att hon enligt sina egna uppgifter bestämde sig redan våren 2011, före sitt sista besök hos E.A. i Egypten, att samla in material om mordet som kunde överlämnas till polisen men att hon faktiskt kontaktade polisen först i oktober 2012, sedan E.A. hade återkommit till Sverige och gripits. Tilltron till hennes uppgifter påverkas också av det märkliga förhållandet att hon under våren 2012 tatuerade E.A:s namn på sin ena vad, trots att han - som hon uttryckt det - vid hennes tidigare besök i Egypten både försökt strypa henne och utsatt henne för misshandel. Enligt M .Z-P. hade tatueringen ingenting med E.A. att göra; den skulle bara påminna henne om hur illa han hade behandlat henne och att hon skulle akta sig för att hamna i samma situation igen. Sammanfattningsvis anser hovrätten, till skillnad från tingsrätten och även med beaktande av den bevisning som åklagaren har åberopat till stöd för att hennes uppgifter är tillförlitliga, att M.Z-P . inte framstår som trovärdig. Hennes uppgifter ska därför lämnas utan avseende.

Som inledningsvis anförts är det mot bakgrund av tillvägagångssättet vid mordet på S.S. klarlagt att skyttens avsikt varit att hon skulle dö. Det är därför uteslutet att skytten egentligen haft för avsikt att skjuta E.A. - i benet - och att S.S. alltså skulle ha mördats av misstag. Enligt hovrättens mening är det vidare utrett att den person som avlossat de dödande skotten mot S.S. har anlitats av H.G. Slutligen är det genom H.G:s egna uppgifter klarlagt att varken han eller skytten kände S.S. Det innebär att varken H.G. eller skytten kan ha haft någon egen anledning att vilja döda henne.

Vidare finns det inte skäl att ifrågasätta vad H.G. har uppgett om att han inte kände till vad S.S. hette utan att han bara visste att hon hade ett finskklingande namn och ungefär var hon bodde samt att hon hade en son med E.A. Det innebär att E.A. var den enda förbindelselänken mellan å ena sidan H.G. och skytten samt å andra sidan S.S. H.G. kan alltså inte ha fått den information som varit nödvändig för att skytten skulle veta vem som skulle skjutas och var den personen befann sig, om det inte varit så att E.A. hade lämnat den till H.G. vid de kontakter som utredningen visar att de har haft med varandra. Att det förhåller sig på det sättet stöds även av den omständigheten att deras kontakt via telefon och SMS-meddelanden avslutades med det telefonsamtal som de hade med varandra endast ca 30 minuter efter det att S.S. hade mördats och att E.A. därefter gjorde sig av med det SIM-kort som han några dagar före mordet hade fått av H.G. och som han uteslutande använt för att nå denne.

H.G. är alltså objektivt sett att bedöma som gärningsman medan identiteten hos skytten, som är gärningsman i strikt mening, är okänd. Utredningen visar att E.A. har haft direkt kontakt med H.G. men det är inte styrkt att han också haft sådan kontakt med skytten. Det får därmed anses oklart om E.A. har varit insatt i hur mordet i detalj skulle gå till. Som har framgått av det föregående gäller emellertid att det då flera är inblandade i en brottslig verksamhet inte alltid kan krävas att varje medverkande är närmare insatt i hur brottet ska utföras. Det förhållandet att det är oklart om E.A. har känt till varje del i det faktiska händelseförloppet påverkar därför inte ansvarsfrågan, eftersom det med hänsyn till hans kontakter med H.G. är visat att hans avsikt varit att mordet på S.S., dvs. huvudgärningen, skulle utföras genom att hon skulle skjutas vid den angivna tidpunkten.

Mot bakgrund av det anförda är det ställt utom rimligt tvivel att E.A. vid sina telefonsamtal med H.G. under tiden den 19-24 juni 2010 och åtminstone vid sammanträffandet på McDonalds den 21 juni 2010 uppsåtligen har förmått H.G. att tillsammans och i samförstånd med en annan person - skytten - utföra mordet på S.S. genom att med H.G. diskutera och planera mordet och i samband med detta lämna honom de upplysningar om S.S:s bostadsadress som varit nödvändiga för att mordet skulle kunna utföras. Det är däremot inte visat att E.A., som åklagaren påstått, dessutom har överlämnat förlag, vederlag eller instruktioner till H.G. Genom sitt agerande har E.A. gjort sig skyldig till anstiftan av mordet på S.S. Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med detta.

Påföljd

E.A. ska alltså dömas för anstiftan av mordet på S.S.

Straffskalan för ett brott är densamma oavsett om den som har medverkat är gärningsman eller anstiftare. Dessutom gäller att straffet för varje medverkande ska bestämmas efter vad som ligger honom till last.

Enligt 3 kap. 1 § brottsbalken döms den som berövar annan livet för mord till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid. Då påföljden för ett brott bestäms, ska det aktuella brottet placeras in på straffskalan med beaktande av de olika faktorer som har betydelse för hur brottet ska bedömas samt för straffvärdet och straffmätningen i det enskilda fallet. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2013 s. 376 uttalat att utgångspunkten vid bestämmandet av påföljden för mord är att brottet har ett straffvärde som motsvarar fängelse 14 år och att livstids fängelse ska tillämpas endast i de undantagsfall då ett tidsbestämt fängelsestraff på 18 år inte är tillräckligt, t.ex. då gärningsmannen har mördat mer än en person eller då omständigheterna annars är synnerligen försvårande. Högsta domstolen har i anslutning till detta utförligt redovisat vilka omständigheter som i ett enskilt fall ska påverka straffvärdet och straffmätningen i skärpande respektive mildrande riktning. Med tillämpning av de principer för påföljdsbestämningen som Högsta domstolen har lämnat gör hovrätten följande bedömning av straffvärdet och straffmätningen i detta fall.

Av utredningen framgår att mordet på S.S. var välplanerat och noga förberett. Hon mördades i sin bostad sedan skytten ringt på dörren och hon öppnat den. Det innebär att mördaren utnyttjade det förhållandet att hon befann sig i en skyddslös ställning och att hon inte hade någon möjlighet alls att komma undan. Dessutom visar tillvägagångssättet vid mordet att skytten agerade mycket målmedvetet och att den direkta avsikten var att S.S. skulle dö. Samtliga dessa omständigheter påverkar straffvärdet i skärpande riktning.

Det som är mest försvårande är emellertid att mordet utfördes vid en tidpunkt då S.S:s minderåriga barn fanns i bostaden. Av utredningen framgår att barnen såg moderns dödskamp samt att två av dem även såg mördaren och bevittnade delar av händelseförloppet. Genom mordet har fyra barn förlorat sin mor.

Omständigheterna vid mordet på S.S. är synnerligen försvårande och vittnar om stor hänsynslöshet. Mordet har utförts på uppdrag av E.A. och det skulle inte ha skett utan hans medverkan. Av utredningen framgår att han har deltagit i planeringen av mordet och att han mot bakgrund av de telefonsamtal som han hade med H.G. tidigt på morddagen måste ha känt till på vilken plats och vid vilken tidpunkt mordet skulle ske. Det måste alltså ha stått klart för honom att S.S. skulle mördas i sin bostad. Han måste därför också ha insett att det fanns en avsevärd risk för att ett eller flera av barnen skulle komma att bevittna mordet. Det är uppenbart att han har varit likgiltig inför detta förhållande. En sammanvägning av omständigheterna leder till bedömningen att straffvärdet för det brott som E.A. har gjort sig skyldig till är så högt, att det inte finns utrymme för att bestämma någon annan påföljd än livstids fängelse.

Utvisning

När det gäller frågan om E.A. ska utvisas ur riket gör hovrätten inte någon annan bedömning än den som tingsrätten har gjort.

Sammanfattning av hovrättens bedömning

Hovrätten anser att det är visat att E.A. vid sina kontakter med en annan man under tiden den 19-24 juni 2010 uppsåtligen har förmått denne att tillsammans och i samförstånd med en annan person - en skytt - utföra mordet på S.S. Vid dessa kontakter har E.A. diskuterat och planerat mordet på S.S. och i samband med detta också lämnat sådana upplysningar om hennes bostadsadress som varit nödvändiga för att mordet skulle kunna utföras. E.A. har därigenom gjort sig skyldig till anstiftan av mord. Mot bakgrund av omständigheterna vid mordet ska påföljden bestämmas till livstids fängelse. E.A. ska dessutom utvisas ur riket och förbjudas att återvända hit.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att E.A. döms för anstiftan av mord enligt 3 kap. 1 § och 23 kap. 4 § andra stycket brottsbalken till fängelse på livstid.

Hovrättens dom meddelad: den 5 mars 2015.

Mål nr: B 11137-14.

Lagrum: 3 kap. 1 § samt 23 kap. 2 och 4 §§ brottsbalken; 36 kap. 16 § andra stycket, 37 kap. 3 § första stycket och 45 kap. 4 § första stycket 3 rättegångsbalken; 8 a kap. 1 § utlänningslagen (2005:716).

Rättsfall: NJA 1987 s. 194; NJA 2007 s. 929; NJA 2013 s. 7; NJA 2013 s. 376; Europadomstolens dom den 10 januari 2012 i målet Vulakh m.fl. mot Ryssland.

Litteratur: SOU 1996:185 s.183; Petter Asp, Magnus Ulväng och Nils Jareborg, Kriminalrättens grunder, 2 uppl., 2013, s. 444 och 446 f.; JO:s beslut den 14 februari 2008, dnr 2998-2006.

Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation