NJA 2013 s. 376
Straffmätning för mord.
Malmö tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Malmö tingsrätt åtal mot C.S., född 1966, för mord enligt följande gärningsbeskrivning: C.S. har den 17 februari 2012 på en innergård på Lugna gatan i Malmö berövat C.M. livet genom att sticka henne med en kniv i bröstet och i magen. - Mordet har skett framför C.S:s och C.M:s gemensamma barn och har varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos barnen i förhållande till en närstående person.
C.S. erkände dråp.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande rådmannen Björn Serrander) meddelade dom den 2 juli 2012.
Domen innehåller en utförlig redogörelse för vad C.S. har uppgett vid förhör i målet. Vidare redovisas ett stort antal vittnesmål. Under rubriken Personalia anförs följande.
C.S. dömdes den 23 november 2011 för olaga frihetsberövande till ett års fängelse. Domen har vunnit laga kraft. Han meddelades samma dag ett beslut av åklagaren om kontaktförbud som innebar ett förbud att besöka eller på annat sätt ta kontakt med eller följa efter C.M. Beslutet gällde för ett års tid. Han hade i övrigt ingen kriminell belastning antecknad i belastningsregistret.
Tingsrätten har inhämtat ett rättspsykiatriskt utlåtande. Av detta framgår att C.S. inte har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning, att han vid tiden för undersökningen inte lider av en allvarlig psykisk störning, att han inte har behov av psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång, och att det därmed inte finns medicinska förutsättningar att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § BrB.
Av utlåtandet framgår vidare att C.S. fått diagnosen ”Egentlig depression, enstaka episod i partiell remission”, vilket betyder att han hade en depression som inte är kronisk eller återkommande och att den delvis har läkt ut. Det antecknas att han har haft god effekt av antidepressiv medicinering (Citalopram), vilken kan ha medverkat till att han blev mer handlingskraftig och avhämmad, men med bibehållen ostörd verklighetsuppfattning. Han bedömdes även ha en narcissistisk personlighetsstörning.
Härefter anförs i domen:
Domskäl
Vad målet gäller
Parterna är överens om att C.S. avsiktligen har dödat C.M. Han ska därmed dömas för mord till fängelse lägst tio och högst arton år eller på livstid eller, om brottet är att anse som mindre grovt, för dråp till fängelse lägst sex och högst tio år.
C.S. har vidgått att han dödat C.M., men hävdat att detta har skett på grund av en impuls som styrde hans handlande och inte efter någon planering eller ett medvetet beslut att döda henne. Hans tanke var att rusa fram till C.M., visa henne bajonetten och sedan kasta bort den, så att hon skulle förstå att han inte var farlig. Han har vidare anfört att hans impulskontroll kan ha påverkats av ett intag av mediciner som skrivits ut av läkare. Han har därför anfört att gärningen bör bedömas som dråp och att påföljden ska bestämmas till fängelse på lägst sex och högst tio år; kanske något över den angivna miniminivån. - - -.
Åklagaren har å sin sida hävdat att C.S. har planerat att döda C.M., att hon har insett att han förr eller senare skulle göra det vilket åsamkat henne lidande, att gärningen riktat sig mot en närstående, att den skett på allmän plats och inför de gemensamma barnen. Han ska därför enligt åklagarens mening dömas för mord till fängelse på livstid.
Vad som enligt tingsrättens mening framkommit om bakgrunden till gärningen
C.S. och C.M. har sammanbott i ett hus i Vellinge och har tillsammans barnen L. och A., sex respektive tre år vid tiden för gärningen.
C.S. har beskrivits som en utomordentligt ordningsam person, som skött sitt arbete väl, renoverat familjens hus och i övrigt skött sig väl. Han har deltagit i Hemvärnet och tjänstgjort för FN i Bosnien, dock med underhållsarbete. Han har beskrivits som en temperamentsfull person som ibland kunnat bli irriterad för småsaker, men som aldrig visat några tendenser att ta till våld. Han har emellertid beskrivits som mycket noga med familjens ekonomi och dominerande gentemot C.M. Hon å sin sida har beskrivits som lugn, tystlåten och mycket tillbakadragen. Hon valde att inte konfrontera med C.S. utan finna sig i hans beslut. Båda var intresserade av skytte och hade jägarexamen.
C.M. ville under 2010 separera från C.S., men valde efter familjerådgivning att stanna hos honom. Under sommaren 2011 uppkom emellertid åter tankar hos C.M. på en separation. Det ledde till att hon under hösten 2011 flyttade ifrån honom, medan han bodde kvar i huset. C.S. hade mycket svårt att acceptera tanken på att förlora C.M. Han misstänkte att hon hade ett förhållande med en annan man som arbetade på samma arbetsplats. Han misskötte under hösten 2011 sitt arbete och sysslade i stor utsträckning med att försöka kartlägga C.M:s eventuella umgänge med den man han misstänkte att hon hade ett förhållande med. Detta ledde till slut till att han blev uppsagd från sitt arbete.
C.S. var deprimerad under hösten. Han uppträdde på ett sätt som gjorde att hans arbetskamrater blev rädda att han skulle försöka ta sitt liv. Den 25 oktober 2011 kom C.M. till deras hus för att hämta en del saker. Då hon kommit in i hallen frihetsberövade C.S. henne, belade henne med handfängsel och förde henne upp på andra våningen. Hon var frihetsberövad ca en timme innan hon lyckades övertala honom att släppa henne. Han greps dagen därpå och var frihetsberövad fram till en huvudförhandling den 23 november 2011, då han försattes på fri fot. Han dömdes för olaga frihetsberövande till fängelse ett år. C.S. överklagade domen, men har sedermera återkallat sitt överklagande.
Med anledning av vad K.W., C.S:s mor, har berättat om ett telefonsamtal från C.S. efter frihetsberövandet, kan man dra slutsatsen att C.S. redan då hade beslutat att ta livet både av sig själv och C.M.
Han uppgav emellertid till sin mor att han inte klarade av det. Detta tolkar tingsrätten som att C.S. visserligen kunde tänka sig att ta livet av C.M., men att han då inte hade den tillräckliga motivationen för det.
C.S. behandlades därefter hos läkare för sin depression, vilket cyniskt nog gav honom hans handlingskraft tillbaka. Han sökte även hjälp av en kurator i Trelleborg och hos Mansjouren i Malmö. Ingen lyckades tyvärr hjälpa honom med hans olyckliga kärlek till C.M. Av vittnesmål framgår att han vägrade lyssna till att han själv kunde ha gjort något fel. Han synes ha blivit besatt av tanken att hon i alla fall inte skulle ha någon annan, eftersom det vid den här tiden var för sent att reparera deras förhållande. Han fortsatte ändå att gå i behandling både hos kuratorn och hos Mansjouren ända fram till det att han dödade C.M.
C.S. har, förmodligen genom att följa efter C.M:s far B., lyckats kartlägga att C.M. bodde i centrala Malmö. B. har nämligen berättat att han vid flera tillfällen blivit förvånad över att C.S. oförmodat har dykt upp när han var ute och körde. C.M. har själv småningom förbjudit sin far att tala med C.S. av det skälet, att hon var rädd att han oavsiktligen skulle röja hennes numera hemliga adress. Oavsett hur det är med den saken så visste C.S., enligt egen uppgift, senast lördagen den 11 februari 2012 var C.M. och barnen bodde, eftersom han följt efter dem från Entré hem till bostaden och sett ljuset tändas i lägenheten. Han har sedan besökt Lugna gatan där de bodde på söndagen den 12 februari, måndagen den 13 februari, tisdagen den 14 februari och onsdagen den 15 februari. Det innebär att han besökt Lugna gatan fem dagar i rad. Hans uppgift att han bara tyckte att det var praktiskt att parkera där kan lämnas utan avseende. Man kan utgå ifrån att han har åkt dit under förhoppning att få se en skymt av C.M. och för att kartlägga hennes vanor.
Torsdagen den 16 februari var det sammanträde i familjemålet på morgonen. Vid sammanträdet förstod C.S. att C.M. snart skulle flytta till ett skyddat boende på annan ort. Han har insett att det sedan skulle bli svårt, för att inte säga omöjligt att hitta henne igen. Han har samma dag besökt sin arbetsplats. Man har där uppfattat honom som hög, speedad eller med ett överskott av endorfiner. Med andra ord på ett mycket bra humör. Det är känt att en självmordskandidat, då han bestämt sig för att ta sitt liv, mår bättre. Tingsrättens tolkning är att C.S. vid den här tiden hade bestämt hur han slutligen och oåterkalleligen skulle lösa sitt problem. Han skulle döda C.M.
Det är emellertid själva gärningens utförande som bestämmer hur brottet ska rubriceras; som mord eller som dråp.
Vad som kan anses utrett om tillvägagångssättet då C.M. dödades den 17 februari omkring kl 16.30
Enligt en parkeringsbiljett anträffad i C.S:s bil parkerade han på Lugna gatan kl 13.09 och köpte biljett till kl 14.59. Han köpte en ny biljett kl 14.55 och betalade till kl 16.57.
C.S. har utförligt berättat om hur det gick till då han dödade C.M. Tingsrätten anser att hans berättelse i sak mycket väl i allt väsentligt kan överensstämma med verkliga förhållanden. Vad det gäller hans uppgivna motiv och bevekelsegrunder ifrågasätter tingsrätten emellertid hans uppgifter.
Vittnena, som samtliga får anses trovärdiga, det vill säga att de inte avsiktligen ljuger, har trots detta berättat om händelsen på sätt som inte i alla delar är förenliga med varandra och med läkarutlåtandet om C.M:s skador. Denna bristande överensstämmelse beror med all sannolikhet på att händelsen har varit mycket traumatisk för vittnena. De har också kommit in i händelseförloppet vid olika tidpunkter och sett skeendet från olika vinklar. I vissa avseenden kan de förmodligen helt enkelt ha missuppfattat vad de har sett. Tingsrätten måste därför göra en egen sammanfattande tolkning av samtliga omständigheter som kommit fram i målet.
C.S. har berättat att han befann sig på Lugna gatan då han såg C.M., L. och A. komma gående från lekplatsen mitt i området mot sin bostad. Han körde fram med sin bil och ställde den slarvigt parkerad. Han hade bråttom att hinna ifatt henne så att hon inte skulle hinna in i sin trappuppgång. Han har förklarat att hans tanke var att springa fram och visa bajonetten för att sedan slänga den ifrån sig, så att C.M. skulle förstå att han inte var farlig. Istället fick han en impuls och satte kniven i henne två gånger. Denna förklaring är helt orimlig. Ett sådant beteende skulle inte hjälpa honom, vare sig i det överklagade brottmålet där han ville komma ifrån fängelsestraffet eller i vårdnadstvisten. Han är enligt rättsläkarutlåtandet normalbegåvad och har av vittnen som känner honom inte beskrivits som impulsiv utan snarare som mycket noggrann, eftertänksam och planerande.
Det är utrett att C.S. sprang och kom ikapp C.M. strax innan hon var framme vid sin ytterdörr. Det var barnen som såg honom först. Han kan enligt divergerande vittnesuppgifter antingen ha tagit tag om hennes axlar med höger arm eller också rundat henne och stått framför henne då han utdelade det första sticket med bajonetten med vänster hand. Enligt egen uppgift stack han henne först i magen. Det är emellertid flera vittnen som lämnat uppgifter som tyder på att han först stack henne i bröstet. Tingsrätten finner det mest sannolikt att sticket i bröstet kom först och sticket i magen därefter. Sticket i bröstet träffade enligt läkarutlåtandet i närheten av hjärtat, men den värsta skadan inträffade i den vänstra lungvenen. Detta stick var direkt dödande. Enligt rättsläkaren hade C.M. trots detta kunnat röra sig en kort sträcka, vilket hon emellertid inte gjorde. Sticket i magen var enligt läkarutlåtandet livshotande och skulle enligt läkarens vittnesmål ha krävt omedelbar vård på sjukhus för att C.M. skulle ha haft en chans att överleva.
Hon föll sedan tämligen omgående till marken. Det såg enligt vittnesuppgifter ut som om C.S. följde henne i fallet, men att han sedan blev stående på knä bredvid henne. Då C.M. fallit till marken och blivit liggande på sin högra sida, stod C.S. på knä bakom hennes rygg och arbetade enligt vissa vittnesuppgifter intensivt med hennes kropp. Exakt vad han gjorde kunde vittnena inte se. Vittnen har sett att han sedan var alldeles blodig om båda händerna, vilket också framgår av foton. Läkarutlåtandet anger endast två knivskador, så det är osannolikt att han fortsatt sticka henne då hon låg ned. Möjligen kan man tänka sig att han i stället försökt undersöka hennes skador med händerna, men det kan inte anses klarlagt att det var det han gjorde.
Då C.M. låg ned med C.S. stående på knä bakom sin rygg har hon till en början rört sina ben, men så småningom blivit stilla. Spåren av hennes dödskamp kan, på ett fotografi, ses i en liten snöhög som fanns vid hennes fötter. Barnen L. och A. har, enligt vad vittnen uppgett och vad som kan ses på fotografier, stått 2-5 meter ifrån och de har båda iakttagit mammans kamp innan hon avled. När hon låg stilla har C.S. rest sig och gått fram till barnen. Vissa vittnen har befarat att han även skulle göra barnen illa, medan ett vittne har uppgett att barnen verkade vara viktiga för honom och att han inte verkade vilja skada dem.
C.S. har sedan återvänt till kroppen och enligt ett vittnes iakttagelse tagit pulsen på C.M:s hals med ena handens fingrar. Tingsrättens slutsats är att han därmed konstaterat att hon var död. Han har hela tiden haft bajonetten i sin hand. Han har inte, såvitt utretts i målet, använt den efter de två sticken. Man kan tolka detta så, att han inte velat göra sig av med den innan han visste att hon verkligen var död. Först när polis närmade sig kastade han kniven ifrån sig och gav upp, utan att försöka att fly eller göra något motstånd.
Mord eller dråp?
Tingsrätten finner alltså inte att C.S. kan anses ha handlat på någon impuls då han dödade C.M. Tingsrätten har funnit att han senast i samband med sammanträdet i vårdnadsmålet, som hölls dagen innan han dödade C.M., slutligen hade bestämt sig för att genomföra dådet. Han måste vid den tiden redan sedan en tid, ovisst hur länge, ha planerat hur han skulle gå tillväga.
C.S. har nämligen enligt samstämmiga vittnesuppgifter gått lugnt och metodiskt tillväga och inte lämnat något åt slumpen. Någon har beskrivit honom som en ”effektiv maskin”. Han har utfört dådet i dagsljus på en plats där han hade många vittnen och riskerade att någon skulle försöka ingripa. Han måste därför ha insett att dådet måste vara välplanerat och gå snabbt för att han skulle lyckas.
C.S:s invändning att han kan ha varit påverkad av läkemedel på ett sådant sätt att det bidragit till hans handlande vid tiden för gärningen vinner inte stöd av utredningen och kan enligt tingsrättens mening lämnas utan avseende.
Det finns inga omständigheter som kan föranleda att gärningen ska anses som mindre grov. C.S. ska därför dömas för mord.
- - -.
Påföljd, ett tidsbestämt fängelsestraff 10-18 år eller fängelse på livstid?
Lagstiftaren har angett omständigheter som bör tala i skärpande riktning; att brottet har föregåtts av noggrann planering, att det har präglats av stor förslagenhet, att det syftat till att främja eller dölja annan brottslighet, att gärningen har varit särskilt hänsynslös genom att den medfört svårt lidande för brottsoffret, att brottet har riktat sig mot närstående, att brottsoffret har befunnit sig i en skyddslös ställning eller att brottet förövats inför ögonen på närstående till offret samt vissa andra specialfall. Å andra sidan har angetts omständigheter som talar i mildrande riktning som att händelseförloppet varit hastigt, att gärningsmannen har haft svårigheter att besinna sig, att brottet har föregåtts av ett kraftigt provocerande beteende, att brottet har begåtts under påverkan av psykisk störning eller att gärningsmannen har haft en starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande.
Försvårande omständigheter
Brottet har föregåtts av noggrann planering och genomförts med stor förslagenhet, som bl.a. innefattar att C.S., i strid mot det utfärdade kontaktförbudet, har tagit reda på var C.M:s och barnens hemliga boende fanns och kartlagt deras vanor så att mordet skulle gå snabbt och smidigt att genomföra. Gärningen har varit särskilt hänsynslös genom att den riktat sig mot närstående, att brottsoffret befunnit sig i en skyddslös ställning och att brottet har förövats inför ögonen på närstående till offret; små barn i en mycket utsatt ålder.
Förmildrande omständigheter
Det är svårt att överhuvudtaget se några förmildrande omständigheter.
Mordet har visserligen skett hastigt, men C.M. måste ha hunnit inse att barnen skulle ta skada av att från kort avstånd, bara 2-5 meter, se och höra hur mamma blev stucken med en bajonett och följa hennes sista minuter i livet, med ovissheten för henne vad som sedan skulle hända med barnen och vetskapen att hon aldrig skulle kunna trösta dem.
C.S. har enligt den rättspsykiatriska utredningen inte haft någon nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. Han har enligt tingsrättens mening haft full kontroll över händelseförloppet. Däremot har han en narcissistisk personlighetsstörning. Detta innebär bl.a. att han har en bristande empati; man är ovillig att känna igen eller identifiera sig med andras känslor och behov. Han har varit dominerande mot C.M. under deras samboförhållande och han har inte kunnat acceptera att hon lämnade honom och kanske till och med var beredd att gå in i ett förhållande med en annan man. Han var fullt medveten om vad han gjorde då han valde att stoppa henne genom att mörda henne. Däremot har han inte förstått vilken skada han gjorde barnen. Detta har med all önskvärd tydlighet framkommit under huvudförhandlingen i målet. Ett vittne, en 59 år gammal man, har uppgett att detta att vara ögonvittne till dådet har förstört hans liv. C.S. har emellertid inte alls synts inse eller reagera över den skada han har gjort barnen. Han har också under hela rättegången bestritt att C.M. skulle ha varit rädd för honom eller att hon skulle ha haft anledning till det, trots att ett antal vittnen har berättat om motsatsen. Han har inledningsvis motsatt sig att barnen skulle få vård hos BUP-kliniken, men har senare gått med på det. Han synes sakna empati för barnens lidande, trots att han nog älskar dem.
Den rättspsykiatriska utredningens slutsats att C.S. lider av en narcissistisk personlighetsstörning delas alltså av tingsrätten. Detta är en förklaring till att han kunde göra på det här viset; han saknade den känslomässiga spärr som hindrar människor från att begå en så bestialisk handling. Hans störning påverkar emellertid inte den straffrättsliga bedömningen. Den är ingen ursäkt för hans handlande.
Tingsrätten finner inte möjligt att döma till annan påföljd än till fängelse på livstid. Påföljden ska därmed också träda i stället för den tidigare utdömda påföljden om ett års fängelse för olaga frihetsberövande. Denna påföljd får vägas in då annan domstol, sedan minst tio år av verkställigheten passerat, kan bestämma ett tidsbegränsat straff för C.S.
Domslut
Domslut
Tingsrätten dömde C.S. enligt 3 kap. 1 § BrB för mord till fängelse på livstid. I domslutet åberopades även 34 kap. 1 § 1 st. 2 och 11 § 1 st. BrB.
Hovrätten över Skåne och Blekinge
C.S. överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade att hovrätten skulle döma honom för dråp och i anledning därav sätta ned fängelsestraffet väsentligt. Under alla omständigheter yrkade han att påföljden skulle bestämmas till ett tidsbestämt fängelsestraff.
Åklagaren motsatte sig C.S:s ändringsyrkanden.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Jan E. Ohlsson och Katarina Adolfson, referent, f.d. rådmannen Nils Gerleman samt nämndemannen Bertil Ekelund) anförde i dom den 19 november 2012.
Utredningen i hovrätten
Hovrätten har tagit del av väsentligen samma utredning som tingsrätten. Den muntliga bevisningen har i hovrätten lagts fram genom uppspelning av tingsrättens ljud- och bildupptagningar. Härutöver har tilläggsfrågor ställts till C.S.
Hovrättens domskäl
Genom tingsrättens i denna del inte överklagade dom är fastlagt att C.S. ska dömas för att uppsåtligen ha dödat C.M. Frågan som hovrätten har att ta ställning till i denna del är om gärningen ska rubriceras som mord eller dråp.
Bestämmelsen om mord i 3 kap. 1 § BrB utgör huvudstadgandet för uppsåtligt dödande. Enligt 3 kap. 2 § samma balk ska den som uppsåtligen berövar annan livet däremot inte dömas för mord utan för dråp, om brottet med hänsyn till de omständigheter som har föranlett gärningen eller annars är att anse som mindre grovt.
En omständighet som kan påverka bedömningen av om en gärning ska rubriceras som dråp och inte som mord är det psykiska tillståndet hos förövaren. C.S. har gjort gällande att han haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sina handlingar och att han själv inte haft insikt i denna oförmåga.
Utredningen i målet om C.S:s psykiska hälsotillstånd utgörs av en s.k. § 7-undersökning, ett rättspsykiatriskt utlåtande, ett yttrande från Socialstyrelsens rättsliga råd och två yttranden av professor emeritus Sten Levander som också har hörts som partssakkunnig i hovrätten.
Enligt det rättspsykiatriska utlåtandet har C.S. inte begått den åtalade gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Han led inte heller av en allvarlig psykisk störning vid tiden för undersökningen. Enligt utlåtandet har han en narcissistisk personlighetsstörning. Vid gärningen hade han också en reaktiv depression som han behandlades för med antidepressiv medicin. Den medicinska behandlingen kan enligt utlåtandet ha medverkat till att han blev mer handlingskraftig och avhämmad men med en bibehållen ostörd verklighetsuppfattning. De undersökande läkarna har som sin bedömning funnit att C.S. begått gärningen i en återhämtningsfas av depressionen och att det inte råder ett kausalsamband mellan depressionen och den åtalade gärningen.
Rättsliga rådet har i det i hovrätten inhämtade yttrandet uttalat att rådet, i likhet med undersökningsläkaren, anser att C.S. inte har begått den åtalade gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning och att han inte lider av en sådan störning.
Sten Levander har däremot i sina yttranden och när han hörts i hovrätten uttalat att han anser att diagnosen narcissistisk personlighetsstörning är felaktig. Enligt honom led C.S. vid tiden för gärningen av en djup depression som var på väg att lätta. Det innebär att handlingsförmågan återställs och utåtriktad aggressivitet kan förekomma. Den medicin som C.S. tog kan ha försämrat beteendekontrollen ytterligare. Enligt Sten Levander har C.S. i gärningsögonblicket varit på psykosnivå och han har haft nedsatt förmåga att kontrollera sina handlingar.
Vid sin bedömning av utredningen om C.S:s psykiska hälsotillstånd beaktar hovrätten att det rättspsykiatriska utlåtandet bygger på en socialutredning, en psykologutredning, en medicinsk-psykiatrisk utredning och en omvårdnadsutredning. Ansvarig undersökningsläkare har varit Svend Otto Fredriksen, överläkare och specialist i psykiatri och rättspsykiatri. Han och övriga deltagare i undersökningsteamet har haft C.S. under observation under en längre tid, och de är eniga i sin bedömning i det rättspsykiatriska utlåtandet. I denna bedömning har Rättsliga rådet instämt.
Mot detta står yttrandena från Sten Levander, som har tagit del av handlingar i målet och träffat C.S. under en dryg timmes tid.
Av intresse i sammanhanget är också resultatet av den blodanalys som Rättsmedicinalverket gjort av C.S:s blod. Ett blodprov togs samma dag som gärningen begicks och enligt analysen fanns inte påvisade rester av antidepressiv medicin i blodet.
Vid en samlad bedömning anser hovrätten att utredningen inte kan anses ge tillräckligt stöd för en slutsats att övervägande skäl talar för att C.S. vid gärningstillfället varit i ett sådant tillstånd att han haft nedsatt förmåga att kontrollera sina handlingar. Vad som framkommit om hans psykiska hälsotillstånd föranleder därför inte att gärningen med hänsyn till detta ska bedömas som dråp.
C.S. har som skäl för att gärningen ska rubriceras som dråp vidare anfört att han inte hade planerat gärningen utan att den skedde till följd av en impuls.
Av utredningen framgår att C.S. sedan hösten 2011 umgåtts med tankar på att döda C.M. Att det inte skedde i samband med att han gjorde sig skyldig till olaga frihetsberövande den 25 oktober 2011 berodde sannolikt på att C.M. vid detta tillfälle kunde tala sig ur situationen. C.S:s agerande efter att han försattes på fri fot i november 2011 tyder på att han var uppfylld av tanken på att förhållandet med C.M. framstod som oåterkalleligt slut och han skaffade sig en beredskap för att kunna döda henne om ett tillfälle gavs. Hovrätten anser liksom tingsrätten att C.S. i vart fall dagen före gärningen slutligen bestämde sig för att döda henne. Vid sammanträdet i familjemålet vid tingsrätten förstod han att hon snart skulle flytta från Malmö till ett skyddat boende på annan ort och att det då skulle bli svårt att hitta henne och barnen igen. Även genomförandet av gärningen visar på att den var planerad. C.S:s egna uppgifter om hans avsikter när han rusade fram med bajonetten förtjänar däremot ingen tilltro. Gärningen har alltså inte varit en impulshandling utan föregåtts av planering utifrån att en möjlighet skulle komma att visa sig, vilket talar för att gärningen bör rubriceras som mord.
Sammanfattningsvis finner hovrätten att det inte föreligger några omständigheter som föranleder att gärningen ska anses som mindre grov och bedömas som dråp. C.S. ska därför, som tingsrätten funnit, dömas för mord.
- - -.
Påföljden
Påföljden för mord är sedan den 1 juli 2009 fängelse på viss tid, lägst 10 år och högst 18 år, eller på livstid. Syftet med den utvidgade straffskalan är enligt förarbetena till lagändringen att skapa utrymme för en mer nyanserad straffmätning av mord och en höjd straffnivå för de fall som inte föranleder fängelse på livstid (prop. 2008/09:118 s. 42 f.) Domstolen ska göra en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet och bör enligt förarbetena använda hela straffskalan vid straffmätningen. Fängelse på livstid bör förbehållas de allvarligaste fallen, dvs. där det finns skäl att döma till ett svårare straff än fängelse i 18 år.
Omständigheter som enligt förarbetena bör tala i skärpande riktning är t.ex. att brottet har föregåtts av noggrann planering eller präglats av särskild förslagenhet, att brottet har syftat till att främja eller dölja annan brottslighet, att gärningen medfört svårt lidande för brottsoffret, att brottet utgjort ett angrepp på någon i tjänsteutövning eller att brottet har begåtts med sådan avsikt som anges i 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott. I skärpande riktning bör även tala att brottet riktat sig mot en närstående, att offret befunnit sig i en skyddslös ställning, att brottet förövats inför ögonen på närstående, att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till allvarlig våldsbrottslighet eller tidigare angripit offret. I samma riktning ska beaktas om flera personer mördats eller det annars är fråga om flerfaldig brottslighet.
I mildrande riktning bör enligt förarbetena beaktas t.ex. att händelseförloppet varit hastigt och den tilltalade haft svårt att besinna sig eller att brottet föregåtts av ett kraftigt provocerande beteende. I samma riktning bör tala att brottet har begåtts under påverkan av en psykisk störning eller att den tilltalade av annan orsak haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande.
Det anges också att även andra omständigheter än de nu angivna kan tala i skärpande eller mildrande riktning.
Liksom tingsrätten anser hovrätten att det är svårt att se några förmildrande omständigheter. Visserligen har det inte varit fråga om ett i tiden utdraget händelseförlopp, men C.M. måste ha hunnit förstå vad som var på väg att hända henne och att barnen blev vittnen till händelsen. Hennes rädsla och dödsångest måste också ha förvärrats av att hon under en längre tid fruktat att C.S. skulle hitta henne och göra henne illa.
Som konstaterats ovan har inte heller C.S. haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande vid gärningstillfället.
Därmed föreligger inga förmildrande omständigheter kring mordet. Däremot föreligger en rad försvårande omständigheter.
Gärningen har varit helt oprovocerad. Som tingsrätten angett har C.S. visat stor förslagenhet genom att i strid med ett kontaktförbud ta reda på var C.M. och barnen bodde och kartlägga deras vanor. Dessa kunskaper har möjliggjort genomförandet av mordet. Gärningen har varit särskilt hänsynslös genom att den riktat sig mot en närstående. C.M. har befunnit sig i en särskilt skyddslös ställning genom att C.S. utan förvarning rusat mot henne och överrumplat henne. C.S. har utfört dådet med avsevärd brutalitet med en bajonett som vapen. Dådet har skett på allmän plats.
Redan vad som nu anförts utgör skäl för att se ytterst allvarligt på gärningen.
Hovrätten beaktar härutöver som en synnerligen försvårande omständighet att mordet förövats inför ögonen på de gemensamma barnen, då bara 3 och 6 år gamla. Detta agerande visar på såväl hänsynslöshet som grymhet. Gärningen ska därför tveklöst hänföras till den översta delen av straffskalan för mord.
Frågan är då om livstids fängelse bör komma i fråga.
Som ovan angetts ska, enligt förarbetena till lagändringen år 2009, livstidsstraffet förbehållas de allvarligaste fallen, dvs. där det finns skäl att döma till svårare straff än fängelse i 18 år. Som exempel på fall då fängelse på livstid kan väljas anges i propositionen (a. prop. s. 43) fall när domstolen ska bestämma gemensamt straff för flera mord eller för ett mord och annan allvarlig brottslighet eller när den tilltalade tidigare har dömts för särskilt allvarlig brottslighet. Vidare anges att i flertalet fall av mord bör ett tidsbestämt straff vara tillräckligt.
Dödandet av C.M. utgör, trots gärningens stora allvar, inte något sådant fall som i lagförarbetena nämns som exempel på fall då livstidsstraff kan väljas. Inte heller ger rådande praxis stöd för ett sådant val. C.S. är visserligen tidigare dömd för olaga frihetsberövande av C.M. till fängelse i ett år, men detta brott har inte varit så allvarligt att det bör föranleda att påföljden nu bestäms till livstids fängelse. Hovrätten anser således att fängelse på livstid inte bör dömas ut.
Brottet bör i stället bestraffas med ett mycket strängt tidsbestämt fängelsestraff.
Av betydelse för bestämmande av fängelsestraffets längd är även den omständigheten att mordet är begånget innan C.S. påbörjade verkställigheten av det tidigare utdömda fängelsestraffet för olaga frihetsberövande. Det innebär att bestämmelserna i 34 kap. BrB om sammanträffande av brott är tillämpliga. Hovrätten anser att C.S. ska dömas särskilt för mordet med stöd av 34 kap. 1 § första stycket 2. Av 3 § andra stycket samma kapitel framgår att i ett sådant fall ska, i möjlig mån, vid straffets bestämmande iakttas att fängelsestraffen tillsammans inte överstiger vad som enligt 26 kap. 2 § BrB kunnat ådömas för båda brotten. För fängelse på viss tid finns en maximigräns på 18 år.
Hovrätten anser att om ett gemensamt fängelsestraff på viss tid hade bestämts för det olaga frihetsberövandet och mordet hade fängelsestraffet bestämts till maximistraffet 18 år för tidsbestämt straff. Det sagda leder till att fängelsestraffet för mordet nu bör bestämmas till 17 år eftersom fängelsestraffet för det tidigare brottet är ett år. Påföljden för mordet ska därför bestämmas till fängelse 17 år.
Hovrättens domslut
Hovrätten, som åberopar 34 kap. 3 § 2 st. BrB men inte 34 kap. 11 § 1 st. BrB, ändrar tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten bestämmer påföljden till fängelse 17 år.
Nämndemannen Ulrika Widmark var skiljaktig beträffande påföljden och fastställde tingsrättens domslut.
Högsta domstolen
Såväl riksåklagaren som C.S. överklagade hovrättens dom.
Riksåklagaren yrkade att HD skulle bestämma påföljden till fängelse på livstid.
C.S. yrkade att HD skulle bedöma gärningen som dråp eller i vart fall sätta ned fängelsestraffet.
Parterna motsatte sig varandras yrkanden.
Målet avgjordes efter huvudförhandling.
Domskäl
HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Kerstin Calissendorff, Lena -Moore, Martin Borgeke, referent, och Dag Mattsson) meddelade den 28 maj 2013 följande dom:
Domskäl
Frågorna i målet
I målet är klarlagt att C.S. den 17 februari 2012 på seneftermiddagen vid Lugna gatan i Malmö berövade C.M. livet genom att sticka henne med en bajonett. Frågorna i målet är hur gärningen ska bedömas och vilken påföljd som C.S. ska ådömas.
Vad som är utrett om bakgrunden till gärningen
C.S. och C.M. hade varit ett par sedan år 2001. De hade tillsammans två döttrar, som var sex respektive tre år vid tiden för gärningen. Vid midsommartid 2011 berättade C.M. för C.S. att hon ville separera. Hon lämnade sedan den gemensamma bostaden i Vellinge i september samma år. C.S. tog separationen hårt och ville att C.M. och han skulle återuppta sitt samliv. C.M. hade dock bestämt sig för att deras förhållande var slut. Att C.M. lämnade C.S. ledde för hans del till en djup depression med inslag av svartsjuka. Detta tog sig uttryck bl.a. i att han på olika sätt försökte ta reda på hur C.M. levde sitt liv och vilka personer hon umgicks med. C.S. började också missköta sitt arbete. Detta medförde så småningom att han blev uppsagd.
Den 25 oktober 2011 var det avtalat att C.M. skulle komma till den tidigare gemensamma bostaden för att hon och C.S. skulle göra upp om något praktiskt. När C.M. vid det tillfället återigen förklarade för C.S. att deras förhållande var slut övermannade han henne, band hennes händer med handbojor och s.k. buntband och föste henne upp till ovanvåningen i huset där han höll henne frihetsberövad under ca en timmes tid. För denna gärning, som bedömdes som olaga frihetsberövande enligt 4 kap. 2 § första stycket BrB, dömdes C.S. av tingsrätten den 23 november 2011 till fängelse ett år. C.S. var i det målet häktad från den 26 oktober 2011, men frigavs i samband med domen den 23 november. C.S. överklagade domen i påföljdsdelen och hade förhoppningen att påföljden i stället skulle kunna bli villkorlig dom med samhällstjänst.
Efter det olaga frihetsberövandet meddelades C.S. kontaktförbud i förhållande till C.M.
Samma dag som C.S. frigavs från häktet flyttade C.M. till ett hemligt boende i Malmö, som hade ordnats genom en kvinnojour. Detta hade sin grund i att C.M. var rädd för C.S. och fruktade för sitt liv.
Efter frigivandet den 23 november 2011 ansträngde sig C.S. på olika sätt för att komma till rätta med sin situation. Han försökte få en ny anställning och sökte hjälp bl.a. hos en mansjour och hos läkare. Han ordinerades viss antidepressiv medicinering. C.S. skaffade en ny bostad, en lägenhet om två rum och kök i Malmö (Limhamn). Det ena rummet inredde han åt barnen.
Under januari 2012 inleddes en vårdnadsprocess avseende barnen. Vid ett sammanträde i tingsrätten den 16 februari 2012 träffades en överenskommelse som innebar att C.S. tills vidare inte skulle få träffa barnen utan i stället få ha telefonkontakt med dem en gång i veckan. Under sammanträdet kom det fram att C.M. avsåg att flytta till hemlig ort inom kort.
Redan före sammanträdet den 16 februari 2012 hade C.S. vetskap om att C.M. bodde på Lugna gatan. Riksåklagaren har gjort gällande att C.S. hade tagit reda på detta redan under januari månad. Visserligen står det klart att C.S. letade efter C.M., men annat är inte bevisat än att det var först den 11 februari 2012 som han, efter att ha träffat på C.M. och barnen i ett varuhus och därefter följt efter dem till bostaden, fick reda på deras adress. Efter denna tidpunkt uppehöll sig C.S. ofta i området där C.M. och barnen bodde.
Vad som är utrett om själva gärningen
Den 17 februari 2012 befann sig C.S. vid flera tillfällen på Lugna gatan. När han vid 16.30-tiden fick se C.M. och döttrarna komma gående i riktning mot bostaden startade han bilen och körde fram den till en plats närmare C.M:s port. Han tog en bajonett ur en verktygsväska som han hade placerat på golvet bakom passagerarsätet, tog bajonetten ur dess slida, lämnade bilen och sprang ifatt C.M. och döttrarna. När han kom fram till C.M. stack han henne med bajonetten, dels i magen, dels i bröstet. C.M. föll till marken och dog inom några få minuter. C.S. stannade kvar på platsen och ringde med sin mobiltelefon till sin mor och berättade vad som hade hänt. När polisen kom kastade han bajonetten ifrån sig och lät sig gripas.
Aktuella lagbestämmelser
Den som berövar annan livet döms enligt 3 kap. 1 § BrB för mord till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid. Är brottet med hänsyn till de omständigheter som har föranlett gärningen eller annars att anse som mindre grovt, döms enligt 3 kap. 2 § för dråp till fängelse, lägst sex och högst tio år.
Enligt 29 kap. 1 § andra stycket BrB ska vid bedömningen av straffvärdet av ett brott beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen har inneburit, vad den tilltalade har insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter och motiv som han eller hon har haft. Det ska särskilt beaktas om gärningen har inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person.
I 29 kap. 2 och 3 §§ BrB ges ytterligare bestämmelser angående bedömningen av ett brotts straffvärde. Enligt den förstnämnda paragrafen ska som försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt beaktas bl.a. om den tilltalade har visat stor hänsynslöshet (punkt 2), om den tilltalade har utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller svårigheter att värja sig (punkt 3) och om brottet har varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person (punkt 8).
Enligt 29 kap. 3 § BrB ska som förmildrande omständigheter, vid sidan av vad som är föreskrivet för vissa fall, särskilt beaktas bl.a. om den tilltalade till följd av en allvarlig psykisk störning har haft nedsatt förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt eller annars till följd av en psykisk störning, sinnesrörelse eller av någon annan orsak har haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande (första stycket 2).
Reglerna för psykiskt störda lagöverträdare ändrades den 1 juli 2008 (se prop. 2007/08:97). Ändringarna innebar bl.a. att det absoluta fängelseförbudet i 30 kap. 6 § BrB i fall av allvarlig psykisk störning vid gärningen luckrades upp. Samtidigt gjordes justeringar av föreskriften i 29 kap. 3 § första stycket 2. Bestämmelsen fick då, med ett par undantag (se p. 15), den nuvarande lydelsen. I det lagstiftningsärendet uttalades beträffande uttrycket ”psykisk störning eller sinnesrörelse eller av någon annan orsak” att det inte krävs att tillståndet är av något kvalificerat slag. Det tillades dock att, med hänsyn till kravet på att den tilltalade ska ha haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande, det ligger i sakens natur att det måste vara fråga om en mera påtaglig psykisk störning. (Se a. prop. s. 30.)
Det sistnämnda kravet på att den tilltalade ska ha haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande slopades den 1 juli 2010 (se prop. 2009/10:147). Syftet med lagändringen var att det skulle bli en ökad spännvidd vid straffvärdebedömningen av brott i allmänhet. Också i fall då gärningsmannen inte har haft en starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande, men förmågan ändå har varit nedsatt, ska detta alltså särskilt beaktas vid bedömningen av straffvärdet som en förmildrande omständighet.
Subjektiv täckning av straffvärdepåverkande omständigheter
I 29 kap. 1 § BrB anges, som har framgått, att det vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen har inneburit, vad den tilltalade har insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter och motiv som han eller hon har haft. I förarbetena till bestämmelsen i denna del (prop. 1987/88:120 s. 81) anges att även om de objektiva omständigheterna bildar en naturlig utgångspunkt för straffvärdebedömningen är de subjektiva omständigheterna ofta av större betydelse i detta hänseende. Regleringen innebär att det vid straffvärdebedömningen inte ska tas hänsyn till sådana omständigheter som inte täcks av gärningsmannens uppsåt eller oaktsamhet. Hur grov oaktsamheten har varit liksom vilken form av uppsåt som har förelegat är också av stor betydelse för bedömningen.
Allmänt om tillämpningen av straffskalan för uppsåtligt dödande
Den totala straffskalan för uppsåtligt dödande sträcker sig alltså (se p. 10) från fängelse sex år, som är minimistraffet för dråp, till livstids fängelse, som är maximistraffet för mord. Straffskalekonstruktionen vid mord och dråp skiljer sig från vad som gäller för andra fall av gradindelade brott på så sätt, att det inte finns någon överlappning mellan straffskalorna för de olika graderna av uppsåtligt dödande. I stället ligger straffskalorna så att säga kant i kant. En följd av detta är att det finns anledning att betrakta straffskalorna för mord och dråp som en enhet, dvs. som en glidande skala på vilken det aktuella brottet ska placeras in med beaktande av de olika faktorer som har betydelse för hur brottet ska bedömas samt för straffvärdet och straffmätningen i det enskilda fallet.
Straffskalan för mord fick sin nuvarande lydelse genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 2009. Tidigare var straffskalan för mord fängelse i tio år eller på livstid. Lagändringen innebar alltså att det blev möjligt att bestämma tiden för tidsbestämt fängelse till mer än tio år och upp till och med arton år. Enligt förarbetena (se prop. 2008/09:118 s. 43) ska domstolen vid straffmätningen använda hela straffskalan och vid straffvärdebedömningen göra en helhetsbedömning av samtliga inverkande omständigheter i det enskilda fallet och också beakta att dessa kan föreligga i olika grad.
Enligt propositionen (a. prop. s. 43) är omständigheter som bör tala i skärpande riktning t.ex. att brottet har föregåtts av noggrann planering eller har präglats av särskild förslagenhet, att brottet har syftat till att främja eller dölja annan brottslighet, att gärningen har varit särskilt hänsynslös genom att den har medfört ett svårt lidande för brottsoffret, att brottet har inneburit ett angrepp på någon i dennes tjänsteutövning eller att brottet har begåtts i sådan avsikt som anges i 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott utan att straffansvar enligt den lagbestämmelsen föreligger. Annat som enligt propositionen talar i skärpande riktning är att brottet har riktat sig mot en närstående, att brottsoffret har befunnit sig i en skyddslös ställning och att brottet har förövats inför ögonen på närstående till offret, t.ex. offrets barn. I propositionen påpekas att det förhållandet att återfall i brott kan beaktas framgår av 29 kap. 4 § BrB. Om den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till allvarlig våldsbrottslighet eller tidigare har angripit brottsoffret bör det tala i skärpande riktning. I samma riktning ska beaktas om flera personer har mördats eller det annars är fråga om flerfaldig brottslighet.
Straffvärdeomständigheter som talar i motsatt riktning är enligt propositionen (a. prop. s. 43) t.ex. att händelseförloppet har varit hastigt och att den tilltalade har haft svårt att besinna sig eller att brottet har föregåtts av ett kraftigt provocerande beteende. Andra sådana omständigheter som anges i propositionen är att brottet har begåtts under påverkan av en psykisk störning eller att den tilltalade av någon annan orsak har haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. Mot bakgrund av de ändringar som har gjorts i 29 kap. 3 § första stycket 2 (se p. 15) bör det dock inte längre här krävas att det har rört sig om en starkt nedsatt förmåga.
De omständigheter som nämns i propositionen är endast exempel på sådant som kan påverka straffmätningen. Även andra faktorer som domstolen bedömer som relevanta kan alltså inverka.
Beträffande livstidsstraffet uttalas i propositionen (a. prop. s. 43) att detta bör förbehållas de allvarligaste fallen, dvs. de där det finns skäl att döma till ett svårare straff än fängelse i arton år. Fängelse på livstid kan väljas exempelvis när domstolen ska bestämma ett gemensamt straff för flera mord eller för ett mord och annan allvarlig brottslighet eller när den tilltalade tidigare har dömts för särskilt allvarlig brottslighet.
I flertalet fall av mord bör enligt propositionen ett tidsbestämt straff vara tillräckligt. I ju högre grad föreliggande omständigheter talar i skärpande riktning, desto högre i straffskalan bör domstolen bestämma straffet. Minimistraffet fängelse tio år bör väljas i fall där omständigheterna anses vara mildrande utan att gärningen är att bedöma som dråp.
Som har framgått ska straffskalan för dråp (och brottsbeteckningen dråp) användas i fall då brottet är mindre grovt och därför bör föranleda ett lägre straff än fängelse tio år. Någon justering av straffskalan i 3 kap. 2 § BrB gjordes inte i samband med att straffskalan för mord ändrades den 1 juli 2009. Ett i rättslitteraturen angivet exempel på uppsåtligt dödande som bör bedömas som dråp är s.k. utvidgat självmord där gärningsmannen först dödar den andre, t.ex. sin hustru, och sedan hindras att fullfölja självmordet. Ett annat är att en person efter moget övervägande dödar någon som under längre tid har utsatt honom för svår psykisk eller fysisk misshandel. Som dråp brukar också bedömas allt begripligt ”barmhärtighetsdödande” (dödshjälp, euthanasi), t.ex. sådant som avser en svårt plågad människa som önskar dö, men som inte kan åstadkomma resultatet själv. (Se Nils Jareborg och Sandra Friberg, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2010, s. 22, se också NJA 1979 s. 802.)
Reformen avseende skärpta straff för allvarliga våldsbrott
Den sista meningen i 29 kap. 1 § andra stycket BrB - att det ska särskilt beaktas om gärningen har inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person - lades till genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 2010. Lagändringen gick ut på att straffnivån för de allvarliga våldsbrotten skulle höjas (se prop. 2009/10:147). Uppsåtligt dödande, dvs. mord och dråp, är sådana brott som lagstiftningen uttryckligen tog sikte på (se a. prop. s. 41). Samtidigt innebar 2010 års reform, som har nämnts i det föregående, att det skulle bli en ökad spännvidd vid straffvärdebedömningen av brott i allmänhet. I lagtexten fick denna ambition uttryck i att flera av de kvalificerande rekvisiten i 29 kap. 2 och 3 §§ togs bort eller ersattes av andra med mindre inskränkande betydelse (se a. prop. s. 26 ff.; se också p. 15 och 20).
I propositionen anger regeringen hur mycket straffet på olika nivåer bör skärpas för de allvarliga våldsbrotten. Så uttrycker regeringen t.ex. att vid sådana våldsbrott som tidigare hade ett straffvärde som motsvarade fängelse sex-åtta år borde en höjning ske med ca ett och ett halvt år (se a. prop. s. 42). På annan plats i propositionen (a. prop. s. 15) uttalar regeringen att för t.ex. ett dråp, där straffvärdet enligt då gällande rättspraxis bedömdes motsvara fängelse i sex och ett halvt år, borde straffvärdet framöver kunna anses uppgå till omkring åtta år. Något särskilt uttalande som tar sikte på straffvärdebedömningen i fall av mord görs inte i lagstiftningens förarbeten.
HD har i rättsfallet NJA 2011 s. 89, som avsåg frågan huruvida ett misshandelsbrott skulle bedömas som synnerligen grov misshandel, gjort vissa uttalanden som har bäring på 2010 års lagändringar. HD framhåller bl.a., efter att ha pekat på de problem av lagteknisk natur som reformen den 1 juli 2010 var förknippad med, att det står klart att lagändringarna syftar till en markerad höjning av straffnivåerna för allvarliga våldsbrott som indikeras av i motiven angivna exempel. HD:s konklusion blev att detta syfte bör respekteras vid rättstillämpningen inom ramen för vad som är förenligt med de genomförda lagändringarna. (Se p. 8 i rättsfallet.)
Slutsatser beträffande tillämpningen av straffskalorna för mord och dråp
Utgångspunkten är alltså att den som gör sig skyldig till uppsåtligt dödande ska dömas för mord. För att gärningen ska vara att bedöma som dråp krävs att brottet är att anse som mindre grovt (se p. 10 och 24), dvs. omständigheterna sammantagna ska vara sådana att de framstår som klart förmildrande. Då bör utgångspunkten vara att straffvärdet motsvarar fängelse åtta år. Fängelse sex år bör tillämpas bara i de fall där omständigheterna är mycket förmildrande. Minimistraffet för mord, fängelse tio år, bör också reserveras för fall där den samlade bedömningen av de omständigheter som ska påverka straffet leder till att dessa är förmildrande, dock inte så klart förmildrande att ett fängelsestraff understigande tio år ska dömas ut (och gärningen ska bedömas som dråp).
En läsning av endast förarbetena till ändringen av straffskalan för mord (prop. 2008/09:118) leder till bedömningen att lagstiftaren då får antas ha haft uppfattningen att utgångspunkten för mord skulle vara fängelse tolv år. Efter lagändringarna den 1 juli 2010 är det dock berättigat att dra slutsatsen, att utgångspunkten för mord numera ska vara fängelse fjorton år. Livstids fängelse ska tillämpas endast i de undantagsfall då ett tidsbestämt fängelsestraff på arton år inte är tillräckligt, t.ex. då gärningsmannen har mördat mer än en person eller då omständigheterna annars är synnerligen försvårande.
Att utgångspunkten ska vara att straffet för ett mord ska bestämmas till fängelse fjorton år innebär att straffet normalt ska bestämmas till fängelse tolv år då omständigheterna sammantagna i någon mån talar för ett lägre straff och, som har nämnts i det föregående, tio år när det kan sägas att omständigheterna är förmildrande. För att straffet ska bestämmas till fängelse sexton år bör det tvärtom krävas att det kan konstateras att omständigheterna sammantagna tydligt talar för ett högre straff medan fängelse arton år bör tillämpas endast i de fall då omständigheterna är mycket försvårande, samtidigt som de inte är av sådant slag att livstids fängelse bör dömas ut. Att fängelse arton år ska tillämpas restriktivt har att göra bl.a. med att livstids fängelse enligt lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid kan omvandlas till fängelse arton år samtidigt som livstids fängelse är ett svårare straff än ett tidsbestämt fängelsestraff.
Det är viktigt att påpeka att domstolen i varje enskilt fall ska beakta alla de olika på straffmätningen inverkande - och subjektivt täckta (se p. 16) - omständigheter som förekommer liksom att det efter reformen den 1 juli 2010 ska vara en ökad spännvidd vid straffvärdebedömningarna i allmänhet. Det ska också framhållas att det finns situationer då även andra positioner på den totala straffskalan för uppsåtligt dödande än de som har angetts i det föregående bör tillämpas. Detta gäller särskilt vid lägre straffvärden, dvs. då brottet bör bedömas som mindre grovt (dråp). Andra exempel är då någon ska dömas även för något annat brott som bör påverka straffmätningen och då det finns skäl att skärpa straffet på grund av gärningsmannens tidigare brottslighet (29 kap. 4 § BrB).
Bedömningen i detta fall
Av utredningen i målet kan ingen annan slutsats dras än att C.S. senast när han fick syn på C.M. och barnen på eftermiddagen den 17 februari 2012 vid Lugna gatan, körde fram bilen och tog tag i bajonetten, hade bestämt sig för att döda C.M. HD bygger denna slutsats på att C.S:s handlande präglades av snabbhet och målmedvetenhet och att han, när han kom fram till C.M., inte först försökte inleda ett samtal med henne utan i stället omedelbart stack bajonetten i hennes kropp på två vitala ställen och sedan, till synes lugnt, inväntade hennes död utan att tillkalla hjälp. C.S. hade alltså avsiktsuppsåt till C.M:s död.
Det finns inte några omständigheter som leder till att brottet ska anses som mindre grovt och utgöra dråp. I stället ska C.S:s gärning bedömas som mord. Utgångspunkten är därmed att gärningen har ett straffvärde som motsvarar fängelse fjorton år. Det finns emellertid flera omständigheter som talar för att straffet i detta fall bör bli högre än så.
En omständighet som talar för ett strängare straff är att brottet har riktat sig mot en närstående. En annan är att C.S. uppsåtligen utnyttjade C.M:s skyddslösa ställning och svårigheter att värja sig. C.M. var rädd för att C.S., trots att han hade kontaktförbud, skulle angripa och döda henne, men hon trodde inte att detta skulle ske när barnen var närvarande. Vad C.S. har gjort sig skyldig till är ett lömskt angrepp på öppen gata mot en vid tillfället intet ont anande person som helt saknade möjligheter att komma undan. Genom gärningen har C.S. på detta sätt visat stor hänsynslöshet.
En annan omständighet som talar för en strängare bedömning är att C.S. före mordet, genom det olaga frihetsberövandet, hade gjort sig skyldig till ett allvarligt brott mot C.M., ett brott som gjorde det omöjligt för henne - och även för barnen - att leva ett normalt liv.
Vad som är mest försvårande är dock tveklöst att C.S., med full insikt om det, har utfört gärningen inför sina minderåriga barn och dessutom genom gärningen har berövat dem deras mor. Detta vittnar om en total hänsynslöshet. Barnen kommer under resten av sina liv att få leva med det trauma som upplevelsen av hur deras far mördade deras mor inför deras ögon innebär. Ett beteende av detta slag - genom vilket man inte bara har tagit den dödades liv utan även förstört barnens - är så utomordentligt allvarligt att det har ett synnerligen högt straffvärde.
En sammanvägning av de sålunda angivna omständigheterna leder till bedömningen att det finns skäl för livstids fängelse.
Vid bedömningen av vilken påföljd som ska dömas ut måste dock även C.S:s psykiska tillstånd vid gärningen beaktas.
Utredningen i målet ger vid handen att C.S. hade en personlighetsstörning som tog sig olika uttryck. Inför sin närmaste omgivning uppvisade han ett stort kontrollbehov och en lättväckt aggressivitet. C.S. har berättat om hur svårt han hade att förstå och acceptera att C.M. kunde besluta sig för att lämna honom och hålla fast vid det så bestämt. Den kris som han upplevde när C.M. flyttade från hemmet utlöste, som har nämnts i det föregående (se p. 2), en djup depression med betydande negativa följder för honom själv; bl.a. förlorade han sitt arbete.
Enligt det rättspsykiatriska utlåtandet har C.S. inte begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Däremot bedöms att han hade en narcissistisk personlighetsstörning och diagnosen ”Egentlig depression, enstaka episod i partiell remission” ställs. Denna innebär att C.S. enligt utlåtandet hade en icke kronisk depression som delvis hade läkt ut, bl.a. med hjälp av antidepressiv medicin. Den medicinska behandling som C.S. hade genomgått tiden före gärningen kan enligt utlåtandet ha medverkat till att han blev mer handlingskraftig och avhämmad. Han bedömdes dock ha haft en bibehållen verklighetsuppfattning vid gärningstillfället.
I det rättspsykiatriska utlåtandet anges att, eftersom det inte har bedömts att C.S. har begått den åtalade gärningen under inverkan av en allvarlig psykisk störning, ställning inte har tagits till hans förmåga till insikt eller förmåga att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt. Det får uppfattas så att utlåtandet i denna del tar sikte på det s.k. absoluta fängelseförbud som enligt 30 kap. 6 § BrB gäller för vissa gärningsmän som har handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Någon uppfattning i frågan, om C.S:s tillstånd vid gärningen var sådant att det ska påverka straffvärdet i sänkande riktning enligt 29 kap. 3 §, redovisas inte i utlåtandet.
Professor Sten Levander, som är specialist i bl.a. rättspsykiatri, har för sin del gjort bedömningen att C.S. inte hade en narcissistisk personlighetsstörning utan i stället en först måttlig och sedan allt djupare depression med uttalad självmordsrisk. Enligt Sten Levander har C.S:s psykiska tillstånd i gärningsögonblicket varit på psykosnivå med avseende på allvarsgrad. Sten Levander framhåller att C.S. efter det första brottet mot C.M. (det olaga frihetsberövandet) blev medveten om att han behövde hjälp och att han också sökte hjälp på olika vis, men att hjälpen kom för sent. Enligt Sten Levander är det uppenbart att C.S:s tillstånd vid gärningen var sådant att bestämmelsen i 29 kap. 3 § första stycket 2 BrB är tillämplig.
I lagstiftningens förarbeten berörs frågan om vad som ska krävas i fråga om bevisning för att föreskrifterna i 29 kap. 3 § första stycket BrB ska tillämpas (se prop. 1987/88:120 s. 86 ff.). En jämförelse görs med vad som gäller vid invändningar om t.ex. nödvärn. Detta innebär att bevisbördan vilar på åklagaren. För att åklagaren ska ha motbevisat en invändning av nu aktuellt slag krävs det att bevisningen är sådan att invändningen framstår som obefogad. En sådan bevisregel bör gälla även i de fall det rör sig om en invändning om en psykisk störning som aktualiserar en tillämpning av 29 kap. 3 § första stycket 2. De bevissvårigheter som kan förekomma i sammanhanget bör dock särskilt beaktas. (Jfr Brottsbalken, En kommentar, BrB 29:3 s. 6, Supplement 1 juli 2012; jfr NJA 2004 s. 702 samt Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2 uppl. 2012, s. 168.)
I C.S:s fall har både det rättspsykiatriska teamet och Sten Levander kommit fram till att C.S. hade en psykisk störning, låt vara att de har redovisat delvis olika uppfattningar i fråga om vilken diagnos som är riktig. För att C.S. vid gärningstillfället led av en psykisk störning talar också det som genom den omfattande vittnesbevisningen har kommit fram om hans mentala tillstånd under hösten och vintern 2011-2012 (se bl.a. p. 39). C.S:s invändning om att han på grund av en psykisk störning hade nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande framstår därmed inte som obefogad. Straffvärdet av gärningen är alltså lägre än det annars hade varit.
Sammantaget innebär det sagda att fängelse på livstid inte bör dömas ut. I stället leder de omständigheter som ska påverka straffmätningen för brottet till ett fängelsestraff på arton år.
Påföljdsbestämningen
Eftersom C.S. vid brottet inte led av någon allvarlig psykisk störning ska påföljden bestämmas till fängelse.
Vid påföljdsbestämningen ska hänsyn tas till att C.S., som har framgått av det föregående, den 23 november 2011 dömdes till fängelse ett år för olaga frihetsberövande. Detta fängelsestraff har, enligt utdrag av belastningsregistret, verkställts under tiden den 7 mars 2012 - den 10 oktober 2012. Mordet begicks alltså innan verkställigheten av det tidigare fängelsestraffet hade påbörjats. Därmed ska, vid den straffmätning som nu ska äga rum, enligt 34 kap. 3 § andra stycket BrB det tidigare fängelsestraffet beaktas. Det sammanlagda straffet får inte överstiga vad som enligt 26 kap. 2 § hade kunnat ådömas för båda brotten. För fängelse på viss tid gäller att strafftiden inte får överstiga arton år. Fängelsestraffets längd ska därför nu bestämmas till sjutton år.
Hovrättens domslut ska alltså fastställas.
Domslut
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
HD:s dom meddelad: den 28 maj 2013.
Mål nr: B 5613-12.
Lagrum: 3 kap. 1 och 2 §§, 26 kap. 2 §, 29 kap. 1-4 §§, 30 kap. 6 § och 34 kap. 3 § BrB.
Rättsfall: NJA 2004 s. 702 och NJA 2011 s. 89.