RH 2018:14

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Erik Lindberg och Daniel Thorsell, referent, tf. hovrättsassessorn Henrik Berthels samt nämndemännen Mari Rustad och Marianne Melander) fastställde i dom den 21 november 2017 tingsrättens avgörande i skuldfrågan.

När det gäller morden konstaterade hovrätten bl.a. att M.M.S. hade tagit med sig sin minderårige son till sina föräldrars (dvs. den minderårige sonens farmor och farfar) bostad och gjort uttalanden utanför huset med innebörd att M.M.S. nu skulle döda föräldrarna, att M.M.S. därefter hade brutit sig in i huset och tillfogat sin mamma, G.L.S., flera djupa stickskador på vitala ställen så att hon senare avled, att M.M.S. sedan hade lämnat huset och letat upp pappan som gått iväg med barnbarnet samt att M.M.S. när han hann ifatt pappan på en parkeringsplats i närheten hade tillfogat pappan en djup dödande stickskada.

Hovrätten, som hade inhämtat ett yttrande från Socialstyrelsens rättsliga råd över den rättspsykiatriska undersökningen, anförde i påföljdsde-len följande.

DOMSKÄL

- - -

M.M.S. ska nu dömas för bl.a. två mord, olaga frihetsberövande och olaga hot. Det som påverkar straffvärdet mest är morden.

Högsta domstolen har i rättsfallen NJA 2013 s. 376 och NJA 2016 s. 3 uttalat sig om tillämpningen av straffskalan för mord. Enligt domstolen ska livstids fängelse endast tillämpas i de undantagsfall då ett tidsbestämt fängelsestraff på arton år inte är tillräckligt, t.ex. då gärningsmannen har mördat mer än en person eller då omständigheterna annars är synnerligen försvårande.

Enligt hovrätten råder det inte någon tvekan om att omständigheterna i målet är så pass synnerligen försvårande att straffvärdet för brottsligheten motsvarar livstids fängelse. Det kan här särskilt framhållas att det är frågan om två mord, att brotten har riktat sig mot närstående (M.M.S:s egna föräldrar), att M.M.S. utförde morden i sin minderåriga sons närhet, att det var sonens fosterföräldrar (likaså farmor och farfar) som mördades, att offren var gamla (72 år och 77 år) och skyddslösa, att morden ägde rum i och i nära anslutning till deras hem, att kraftigt knivvåld användes och att i vart fall G.L.S. synes ha försökt avvärja knivattacken och även haft ett utdraget dödsförlopp samt att morden genomfördes på ett målmedvetet och till synes planerat sätt (jfr prop. 2013/14:194 s. 29). Det förhållandet att M.M.S. bedömts ha utfört morden under påverkan av en allvarlig psykisk störning, något som konstaterats i det rättspsykiatriska utlåtandet och senare även i yttrandet från Socialstyrelsens rättsliga råd, påverkar inte bedömningen i en sådan lindrande mån att straffvärdet understiger livstids fängelse. Detsamma gäller den omständigheten att M.M.S. tidigare i målet under lång tid har varit häktad med restriktioner (jfr NJA 2015 s. 769).

Den avgörande frågan är i stället valet av påföljd: livstids fängelse eller rättspsykiatrisk vård. Utgångspunkten för den bedömningen är att den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning i första hand ska dömas till en annan påföljd än fängelse och att rätten får döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl (30 kap. 6 § första stycket brottsbalken). Som regel bör alltså ett överlämnande till rättspsykiatrisk vård väljas om sådana förutsättningar finns, dvs. att gärningsmannen vid tidpunkten för domen fortfarande lider av en allvarlig psykisk störning och har behov av psykiatrisk tvångsvård (31 kap. 3 § brottsbalken).

Den första frågan hovrätten har att ta ställning till blir således om M.M.S. fortfarande lider av en allvarlig psykisk störning. Det kan här konstateras att han vid tidpunkten för det rättspsykiatriska utlåtandet, som upprättades i juli 2017 (dvs. ungefär ett år efter gärningen), bedömdes lida av en sådan störning. Bland annat eftersom det fanns vissa uppgifter i utlåtandet som talade mot en allvarlig psykisk störning beslutade hovrätten, efter begäran från åklagaren, att hämta in ett yttrande från Socialstyrelsens rättsliga råd. Det rättsliga rådet hämtade i sin tur in ett yttrande från ett vetenskapligt råd och anslöt sig därefter helt till de bedömningar och slutsatser som hon, det vetenskapliga rådet, hade gjort. Även om hon kom fram till slutsatsen att M.M.S. vid undersökningstillfället i september 2017 har en allvarlig psykisk störning så framhöll hon att det förelåg en betydande osäkerhet i bedömningen.

Det vetenskapliga rådet lyfte i denna del fram att M.M.S. inte medverkat vid undersökningen och att hon därför inte hade kunnat samtala med honom, vilket hade varit önskvärt för en acceptabel bedömning. Vidare påtalade hon att M.M.S:s beskrivna beteende på häktet i t.ex. journalanteckningar inte ingav misstankar om ett uppenbart psykotiskt beteende och hon noterade också att han hade vistats en längre tid på häktet utan mer omfattande psykiatrisk vård. Det kunde därför inte uteslutas att M.M.S:s gärningsbeteenden nu helt avklingat och att det därmed inte förelåg ett omfattande vårdbehov. Sammantaget fann dock det vetenskapliga rådet inte skäl att ifrågasätta resultatet från den rättspsykiatriska undersökningen. Som sagts anslöt sig det rättsliga rådet helt till denna bedömning.

Det kan också nämnas att det vetenskapliga rådet även uttalade att det främsta underlaget för bedömningen att det vid gärningstillfället förelåg en allvarlig psykisk störning varit uppgifter från M.M.S:s omgivning om att han under viss tid gett uttryck för uppfattningen att han har blivit förgiftad av föräldrarna och att denna beskrivning kvarstod under den rättspsykiatriska undersökningen. Hovrätten noterar här att M.M.S. under rättegången i tingsrätten har sagt att han älskade sina föräldrar, att de älskade honom och att han inte tror att de ville honom något illa men att han tidigare kan ha trott det.

I hovrätten har det framförts kritiska synpunkter på yttrandet från So-cialstyrelsens rättsliga råd eftersom det snarare inger mer betänkligheter om M.M.S:s psykiska status än vad det klargör. Även om hovrätten till viss del är benägen att hålla med om detta saknar hovrätten skäl att frångå den sammantagna bedömningen i både det rättspsykiatriska utlåtandet och i yttrandet från det rättsliga rådet om att M.M.S. fortfarande lider av en allvarlig psykisk störning och att han har behov av tvångsvård.

Som framgått krävs därför för att kunna bestämma påföljden till fängelse att det finns synnerliga skäl (30 kap. 6 § första stycket brottsbalken). Något absolut fängelseförbud finns nämligen inte i målet. Ett sådant förbud gäller endast för den grupp av personer ("de allra mest psykiskt störda") som till följd av den allvarliga psykiska störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt om de inte på visst sätt har vållat sin egen bristande förmåga (30 kap. 6 § andra stycket brottsbalken). M.M.S. har inte ansetts tillhöra den gruppen. Visserligen framgår både av det rättspsykiatriska utlåtandet och av yttrandet från Socialstyrelsens rättsliga råd att han haft en viss nedsatt förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt men han har inte bedömts helt ha saknat en sådan insikt.

Vid bedömningen av om det finns synnerliga skäl för fängelse ska rätten beakta om brottet (brotten) har ett högt straffvärde, om den tilltalade saknar eller har ett begränsat behov av psykiatrisk vård, om den tilltalade i anslutning till brottet själv har vållat sitt tillstånd genom rus eller på något annat liknande sätt samt omständigheterna i övrigt (30 kap. 6 § första stycket brottsbalken). Bedömningen ska präglas av restriktivitet (prop. 2007/08:97 s. 38).

För det första kan konstateras att straffvärdet i målet är mycket högt, livstids fängelse. Ett högt straffvärde är en omständighet som talar för fängelse och som ska tillmätas betydande vikt (nyss anförda prop. s. 38).

När det gäller frågan om vilket vårdbehov M.M.S. har kan i det rätts-psykiatriska utlåtandet endast utläsas något om detta när frågan om åter-fallsförebyggande åtgärder tas upp. Det sägs då att ett strukturerat om-händertagande inom lagen för inneliggande psykiatrisk vård med konti-nuerlig antipsykotisk medicinering i en strukturerad vårdmiljö samt kontroll av drogfrihet kan minska risken för återfall. Enligt åklagaren utgör detta knappast ett omfattande vårdbehov. Oklarheten i denna fråga var en av anledningarna till att ett yttrande hämtades in från Socialstyrelsens rättsliga råd. Det vetenskapliga rådet uttalade dock inte något specifikt om M.M.S:s eget vårdbehov. Hon anförde i stället att det finns skäl att anta, med anledning av gärningarna, att vårdbehovet är omfattande och att det kan förväntas att han kommer att vårdas i slutna former under många år för att därefter långsamt slussas ut med stöd av öppen tvångsvård. Vidare så redogjorde hon för uppgifter från det Rättspsykiatriska kvalitetsregistret att medianvårdtiden för de som dömts för mord, dråp och försök till dessa brott är 83 månader (ca 7 år).

Det framgår alltså inte tydligt i målet om det vårdbehov som M.M.S. får anses ha är omfattande eller endast av mer begränsad natur. Försvararen har här gjort gällande att det är åklagaren, liksom i målet i övrigt, som har bevisbördan för frågan. Högsta domstolen har dock i rättsfallet NJA 2004 s. 702 uttalat att i frågor som rör påföljdsbestämningen gäller inte det beviskrav som uppställs beträffande skuldfrågan. I ett senare rättsfall har Högsta domstolen bekräftat detta och vidare sagt att man inte kan tala om att åklagaren i denna del har en bevisbörda. Inte heller är det adekvat att resonera i termer av att ett visst beviskrav gäller. I stället har rätten ett ansvar för att den utredning som krävs finns tillgänglig och det är en uppgift för domstolen att pröva utredningen och bedöma om över-vägande skäl talar för att det förhåller sig på ett visst sätt, den s.k. överviktsprincipen (NJA 2016 s. 719, särskilt p. 16 och 19). Som framgått har hovrätten i detta fall, utöver det rättspsykiatriska utlåtandet, hämtat in ett yttrande från Socialstyrelsens rättsliga råd.

Utgångspunkten vid bedömningen av vårdbehovet måste rimligen vara det individuella behov som M.M.S. har. Enligt hovrätten är det inte tillfredsställande att uttala sig om hans vårdbehov genom ett generellt an-tagande och en jämförelse med andra liknande fall i ett register. Det som beskrivits i det rättspsykiatriska utlåtandet om vårdbehovet är svårtolkat och tyder inte, som åklagaren också påtalat, självklart på att vårdbehovet är omfattande. Det vetenskapliga rådet har vidare anmärkt att M.M.S. har vistats en längre tid på häktet utan mer omfattande psykiatrisk vård, vilket också skulle kunna tala för att vårdbehovet inte är särskilt omfattande.

Av förarbetena framgår dock att domstolen bör ha som utgångspunkt att vårdbehovet är av mer än begränsad omfattning om det inte av utredningen kan bedömas att den tilltalade saknar eller endast har ett begränsat vårdbehov (prop. 2007/08:97 s. 38, jfr även Borgeke m.fl., Att bestämma påföljd för brott, s. 371). Varför så skulle vara fallet sägs inte. Hovrätten noterar här att Högsta domstolen har uttalat att det i påföljdsdelen inte kan anses lämpligt eller ens möjligt att tillämpa någon princip med innebörd att det finns en presumtion till förmån för den tilltalade eller för den mildare utgången (NJA 2004 s. 702 och NJA 2016 s. 719 p. 19).

Det finns alltså omständigheter som talar i olika riktningar. Vid en försiktig prövning bedömer hovrätten dock att övervägande skäl talar för att M.M.S. får anses ha ett vårdbehov som är mer än av endast begränsad omfattning. Denna omständighet ska tillmätas betydande vikt och talar mot ett fängelsestraff (ovan anförda prop. s. 38).

Vad sedan gäller frågan om M.M.S. själv har vållat sitt tillstånd på sätt som föreskrivits i aktuell bestämmelse noterar hovrätten att han vid gär-ningstillfället hade en mycket hög alkoholhalt i blodet, 1,79 promille. Därutöver hade han intagit ett flertal läkemedel med innehåll av narkotiska substanser. Enligt uppgift fanns de flesta av dessa substanser i de läkemedel som M.M.S. fått på laglig väg men det förefaller också ha funnits spår av preparat som inte ska ha funnits i dessa läkemedel. Eftersom hans psykossjukdom (vanföreställningssyndrom) har kvarstått även efter sex månaders dokumenterad drogfrihet uttalas i det rättspsykiatriska utlåtandet att sjukdomen inte kan anses vara orsakad av drogmissbruket. Det framhålls dock att kombinationen av läkemedel och alkohol sannolikt har förstärkt vanföreställningarna och haft en hämningslösande effekt på M.M.S:s handlande. Enligt det vetenskapliga rådet är det förhållandet att M.M.S. var påverkad av både läkemedel och alkohol något som kan förväntas ha medfört en nedsatt impulskontroll men det är inte sannolikt att de psykotiska symtomen enbart orsakats av alkohol, droger och/eller läkemedel.

Även om M.M.S. uppenbarligen har haft ett långvarigt missbruksproblem och hans psykossjukdom har förelegat en tid innan gärningarna anser hovrätten att den slutsatsen kan dras av yttrandena att hans handlande åtminstone till viss del har berott på att han själv har vållat sitt tillstånd genom att kombinera läkemedlen med en hög alkoholkonsumtion. Det kan här framhållas att M.M.S. själv har berättat att han var medveten om att det inte var bra att dricka alkohol samtidigt som han tog läkemedlen. Han har alltså uppenbarligen medvetet använt medicinen i strid med läkares ordination. Detta talar i viss mån för ett fängelsestraff. Slutligen när det gäller omständigheterna i övrigt kan särskilt nämnas att M.M.S. har återfallit i brott och att han inte så långt före den nu aktuella händelsen dömts för vålds- och hotbrott mot i vart fall G.L.S. och sonen utan att det synes ha skett under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Han hade också vid tillfället ett kontaktförbud gentemot G.L.S. Dessa omständigheter har inte någon avgörande betydelse men talar i viss mån för ett fängelsestraff.

I doktrinen har särskilt diskuterats om det ska krävas både ett högt straffvärde och litet vårdbehov för att presumtionen mot fängelse ska kunna brytas. I princip har så också bedömts vara fallet, trots att det inte framgår direkt av lagtexten, med hänvisning till vissa förarbetsuttalanden (Borgeke m.fl., Att bestämma påföljd för brott, s. 371, jämfört med prop. 2007/08:97 s. 39).

Även om så självfallet är lämpligt går det inte av ordalydelsen i 30 kap. 6 § brottsbalken att utläsa att det är en faktisk förutsättning för att komma fram till synnerliga skäl att både ett högt straffvärde och ett litet vårdbehov måste föreligga. En sådan tillämpning kan inte på ett rimligt sätt inordnas under lagtexten. Något absolut krav att en viss enskild omständighet ska föreligga finns inte utan det föreskrivs endast att rätten vid sin bedömning ska beakta de angivna omständigheterna. Inte heller i förarbetena kan ett sådant krav utläsas med tanke på att regeringen använder sig av uttrycksättet att i princip ska båda förutsättningarna föreligga. Detta kan inte tolkas på annat sätt än att också syftet med bestämmelsen har varit att det finns ett visst utrymme att i undantagsfall göra en annan bedömning. I förarbetena uttalas också, som tidigare sagts, att de två aktuella omständigheterna var för sig ska tillmätas en betydande vikt vid bedömningen och även att en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet relevanta för straffmätning och påföljdsval ska göras (prop. 2007/08:97 s. 38).

Sammantaget konstaterar hovrätten att det förhållandet att M.M.S. har bedömts lida av en allvarlig psykisk störning och att hans vårdbehov har ansetts vara av mer än begränsad omfattning talar för att påföljden ska bestämmas till rättspsykiatrisk vård. Vid en samlad bedömning av om-ständigheterna i målet anser hovrätten dock att de faktorer som talar i motsatt riktning har en sådan styrka att det i detta fall finns synnerliga skäl för att bestämma påföljden till fängelse. I enlighet med straffvärdet ska därför fängelse på livstid dömas ut. Tingsrättens dom ska ändras i denna del.

DOMSLUT

Hovrätten ändrade tingsrättens dom på så sätt att hovrätten, med tillämpning av 30 kap. 6 § brottsbalken, bestämde påföljden för M.M.S. till fängelse på livstid.

Hovrättens dom meddelad: den 21 november 2017.

Mål nr: B 7439-17.

Lagrum: 3 kap. 1 § och 30 kap. 6 §brottsbalken.

Rättsfall: NJA 2004 s. 702; NJA 2013 s. 376; NJA 2016 s. 3; NJA 2016 s. 719.

Litteratur: Borgeke m.fl., Att bestämma påföljd för brott, 3:e uppl., s. 371; prop. 2007/08:38 s. 38 f.; prop. 2013/14:194 s. 29.