NJA 2004 s. 702

Domskäl

Tingsrätten (chefsrådmannen Göran Nilsson, rådmannen Allan Camitz och tre nämndemän) anförde i dom den 23 mars 2004:

Utredningen

M.M. har erkänt att han har angripit A.L. med kniv och därvid förorsakat de skador som ledde till hennes död. Han har bestritt att han haft uppsåt att döda samt att han kan fällas till ansvar för något brott enligt åklagarens gärningsbeskrivning. För det fall rätten skulle finna styrkt att han haft uppsåt att döda har han gjort gällande att gärningen skall bedömas som dråp.

- - -

Åklagarna har åberopat och föredragit följande skriftliga bevisning.

- Sakkunnigutlåtanden från SKL

- Sakkunnigutlåtande från Forensic Science Service, Storbritannien

- Fiberundersökningar avseende den i beslag tagna kniven, M.M:s byxor, A.L:s byxor, tröja och jacka

- Skadeundersökning beträffande A.L:s jacka och tröja

- Tekniskt protokoll avseende fingeravtrycksundersökning

- Rättsmedicinsk obduktionsrapport avseende A.L.

Vidare har aktuella filmer från övervakningskameror på PUB och NK förevisats. Även en videofilm som inspelats av polisen från räcket vid ljusgården på plan 2 på NK över plan 1 har visats.

- - -

M.M. har uppgivit väsentligen följande.

I början av september 2003 sökte han sin läkare på psykiatriska akuten i Tumba. Han fick dock inte träffa henne. Han blev upprörd över detta. Anledningen till att han ville träffa läkaren var att han mådde jättedåligt och hörde röster. Han kunde inte heller sova. Han vet inte varför han mådde dåligt och han vet inte heller vad hans tankar handlade om vid tillfället. Tidigare hade hans tankar ofta handlat om tjejer eller någon tjej. Han har inte känt något speciellt mot eller för de personer som sköter den vård som har erbjudits honom. Flera nätter före den 10 september sov han väldigt dåligt. Natten till den 10 september sov han inte alls. Han minns inte när han den dagen steg upp men det var ljust ute då och han mådde jättedåligt. Föregående kväll hade han tagit sin medicin, men den hade ingen positiv effekt. På morgonen pratade han lite med sin familj men inte med någon utomstående. Han kände sig desperat över sin livssituation, deprimerad, förföljd och mycket misslyckad. Eftersom han mådde dåligt ville han gå ut från lägenheten. När han gick ut tog han med sig den morakniv som han hade haft sedan år 2001 då han arbetade på en byggarbetsplats. Det var första gången som han tog med sig kniven ut. Eftersom han kände sig förföljd tog han med sig kniven för att ha som skydd. Han hade även en skottsäker väst hemma, men den tog han inte med sig.

Han åkte med pendeltåget från Tumba till Stockholms central och gick därefter ut genom utgången vid Åhléns för att gå till PUB. Han känner inte till Stockholm särskilt väl, men han hade varit på PUB tidigare. När han hade kommit till PUB mådde han fortfarande allmänt jättedåligt; han var desperat. Han hade inga pengar med sig. Han skulle bara gå runt eftersom han inte hade någonting att göra. På PUB var han inte inne på någon annan avdelning än skivavdelningen. Han kan inte beskriva den oro han kände när han var på väg ner med rulltrappan från de övre våningsplanen. När han kom ut från PUB gick han Drottninggatan mot Åhléns och tog sedan vänster för att gå Hamngatan till NK. På vägen till NK tittade han i en del skyltfönster. Han kommer inte ihåg om han gick in i någon affär. Han gick in på NK genom ingången vid hörnet Hamngatan/Regeringsgatan. På NK gick han runt på olika våningsplan utan att leta efter någon eller något särskilt. Han var på alla avdelningar. Han mådde jättedåligt och kommer inte ihåg alla detaljer. Varje gång han bytte våningsplan tog han rulltrapporna. Han minns att han var på plan 1 och 2 samt på det översta våningsplanet där det finns kläder och ett café. Han minns att han tittade på lite kläder och att han inte fikade. Eftersom han inte hade några pengar med sig kunde han inte köpa något. På plan 2 gick han runt och tittade rent allmänt. Han letade inte efter någon eller något på plan 2. Då övervakningskameran filmade honom före klockan 16.00 och han kom upp från plan 1 till plan 2 med rulltrappan och därefter gick ett halvvarv runt för att sedan försvinna bakom ett hörn mådde han jättedåligt och han visste inte riktigt var han befann sig. Han minns inte om han vid denna tidpunkt åkte ner med rulltrappan till plan 1. Han minns inte var han befann sig under den period om fjorton minuter då han inte filmades av övervakningskameran. Han kommer inte ihåg vad han gjorde när han återigen filmades. När han filmades vid trapphuset hade han kommit fel, eftersom han oriktigt trodde att han kunde komma ut där. Han gick inte och letade efter någon. Han känner inte till alla utgångar på NK och därför visste han inte heller hur han skulle komma ut. ”När man mår dåligt tänker man inte alltid logiskt och då kan det vara svårt att förstå att man skall åka eller gå ner för att komma ut ur varuhuset. Vid sådana tillfällen kan det se ut som om man går runt och är förvirrad.” Han minns klart och tydligt att han aldrig var framme vid något räcke där det fanns möjlighet att överblicka våningsplanen under. Han kommer inte ihåg hur länge han gick runt på NK. Han hade inte någon klocka på sig. När han filmades sista gången var han på väg ut från varuhuset, men han kom fel och hamnade på våningsplan 1.

Han klev av rulltrappan på plan 1 och gick fel. Han svängde till höger för att leta efter utgången i stället för att gå till vänster och fortsätta med rulltrappan till bottenvåningen och leta efter utgången. Efter att han hade vänt sig om såg han A.L. inne i Filippa K-butiken. Det var första gången som han såg henne. Han stod vid rulltrappan när han såg A.L. Det var mycket människor på NK vid den här tidpunkten. Det fanns andra människor mellan honom och A.L., men han såg henne klart och tydligt. Han såg även att hon var kortare än vad han var. Hon stod sett från hans håll till höger inne i Filippa K-butiken. Det fanns även andra människor i butiken. När han såg henne hörde han röster som sade att han skulle angripa henne. Rösterna sade inte att han skulle döda henne. Han och rösterna hade identifierat att det var A.L. som stod inne i Filippa K-butiken. Han kunde inte reflektera över eller fundera på om han skulle lyda rösterna eftersom allt gick så snabbt. Rösterna var så starka. När han hörde rösterna kunde han inte stå emot dem och han gick fram mot A.L. Efter angreppet hörde han rösterna i ett par timmar. Han hörde inte rösterna under den tid det tog för honom att gå fram till henne, utan endast när han stod vid rulltrappan. Rösterna kunde lika gärna ha pekat ut någon annan. Han hade inget personligt emot A.L. utan tycker att hon var en ”jättefin människa”. Kniven, som han hade med sig, förvarade han i dess slida i den översta av de högra byxfickorna. Han kommer inte riktigt ihåg hur han tog upp kniven eftersom det gick så snabbt. När han tog upp kniven satt slidan kvar i byxorna. Han tog upp kniven när han var några meter från A.L. Han gick fram mot henne. Det fanns människor i vägen som han var tvungen att gå runt. Han minns inte själva angreppet eftersom det gick så fort. Han höll kniven nere vid höften i sin högra hand. Han sade aldrig något till A.L., men det var många människor runt omkring dem och de skrek. Han minns inte vad de skrek. Han stack A.L. med kniven. Hur många gånger han stack henne vet han inte. I alla fall stack han henne mer än en gång och han tycker inte att han använde mycket kraft när han stack henne. Han siktade inte med kniven på någon speciell plats på A.L:s kropp. Han vet inte var på kroppen han stack henne. Det var en slump att sticken hamnade där de hamnade. Han minns inte om A.L. gjorde något försök att värja sig mot angreppet. Gärningen var en impulshandling och det var en slump att det var A.L. han knivskar. Det hade lika gärna kunnat vara någon annan. Efter angreppet tänkte han inte på något speciellt, utan han sprang från platsen i panik. Han vet inte varför han fick panik och han vet inte hur han tänkte efter angreppet. Han sprang nedför rulltrappan och ut genom samma utgång som han hade kommit in igenom. Han slängde kniven i rulltrappan. Han visste inte var han befann sig efter angreppet. Automatiskt blev det så att han tog rulltrappan neråt.

När han kom ut från NK tog han till höger på Regeringsgatan. Han sprang Regeringsgatan upp mot Salénhuset och slängde knivslidan i en papperskorg. Han mötte många människor på vägen, men det var ingen som försökte stoppa honom. Då han kom in i Salénhuset kastade han den keps som han hade burit i en papperskorg. Han handlade i panik och vet inte varför han kastade den. I Salénhuset gick han in till en frisör och bad förgäves om att bli klippt. Därefter vet han inte vart han tog vägen förrän han befann sig vid Dramaten. Där stannade han en taxi och bad om skjuts hem till Tullinge. Han sade till taxichauffören att denne skulle få betalt när han kom hem. Taxichauffören sade att det fanns avspärrningar i city eftersom någon hade skurit en person på NK. De var därför tvungna att ta en annan väg än den normala. Han kände ingenting när taxichauffören började prata om händelsen. När de kom till Tullinge stod taxametern på något mellan 400 kr och 500 kr. Chauffören stannade bilen på en parkering ungefär hundra meter från hans bostad. Därefter följde chauffören med upp i trapphuset, eftersom denne antagligen trodde att han skulle lura honom på pengar. De hade då inte talat om att han skulle åka vidare från Tullinge. När han kom in i lägenheten sade han på en gång till sin mor vad han hade gjort. Därefter tog han den blå väskan som senare hittades av polisen och packade ned ett par jeans, en tröja, en jacka och ett par skor. Han vet inte varför han gjorde det. Han var i panik och handlade därefter. När han kom ut ur lägenheten betalade han taxichauffören 500 kr och fortsatte sedan med samma taxibil till Hovsjö i Södertälje. Färden till Hovsjö tog ungefär en kvart och han hade kommit överens med taxichauffören att det skulle kosta ytterligare 300 kr. Han vet inte varför han ville åka till Hovsjö. Det var bara ett namn som dök upp och han var i panik. Då taxichauffören stannade bilen fortsatte han till fots. När han kom till skogen i Hovsjö bytte han om till de kläder som han hade tagit med sig hemifrån. De kläder som han hade haft på sig stoppade han i den medhavda väskan varefter han försökte att elda upp väskan. När detta inte gick på grund av dåligt väder tog han, med undantag för byxorna, plagg för plagg och slängde i skogen. Byxorna gömde han under en sten. Han var i panik och vet inte varför han försökte elda upp kläderna. Anledningen var dock inte att få bort spåren från gärningen. Om så hade varit fallet skulle han inte ha berättat för någon om vad han hade gjort. När han hade bytt om och slängt de andra kläderna begav han sig till en kvinnlig bekant i Södertälje. Han kom hem till henne någon gång vid tiotiden på kvällen. Han berättade inte för henne vad han hade gjort. Eftersom han inte fick stanna hos henne över natten tog han en buss till Södertälje centrum och därefter pendeltåg hem till Tullinge. Han ville inte vara med sin familj och ringde därför en vän. Vännen hämtade honom i Tullinge vid midnatt och de åkte tillsammans i vännens bil till dennes bostad i Solna. I bostaden fanns även en kvinna. Han känner vännen mycket väl och det är en person som han brukar vända sig till när han får problem. Hos vännen tittade han på tv hela natten. Han var orolig över det inträffade och hoppades att A.L. skulle överleva. Eftersom han ville att vännen skulle klippa honom hade han tagit med sig en hårtrimmer. Nästa morgon klippte vännen honom med hjälp av hårtrimmern. Han hade inte funderat länge över att klippa sig och han var inte heller missnöjd med den frisyr som han hade, men det kan vara bra att klippa sig ibland. Han vet inte varför han klippte sig just då. Han sade till vännen vad han hade gjort. Denne tog inte kontakt med polisen för att lösa situationen.

När han hörde att A.L. hade dött kände han en ”jättestor sorg”, eftersom hon var en fin kvinna. Tanken var inte att döda henne. Han vet inte hur det var tänkt att det skulle gå. Han stannade hos vännen i ett par dagar och sov även över hos denne. Några dagar efter angreppet åkte han tillsammans med sin mor till Hovsjö och eldade upp den grå tröjan som han hade haft på sig på NK. När han därefter lämnade Södertälje åkte han till sjukhuset i Huddinge där han blev intagen. Han var på sjukhuset i två till tre dagar innan han blev hemskickad. Han fick tabletter men mådde ändå jättedåligt. Han mådde fortfarande jättedåligt när han blev hemskickad från sjukhuset. Han berättade inte för någon på sjukhuset vad han hade gjort. När han hade lämnat sjukhuset ringde han igen till vännen i Solna, varefter han åkte hem till denne. Han fick dock inte stanna hos vännen. Vännen ringde polisen som kom och slängde ut honom. Polisen körde honom till S:t Görans sjukhus. När han sedan kom hem till Tullinge tittade han mycket på tv och videofilmer till dess att han blev gripen den 24 september. Han diskuterade inte med sin familj hur de skulle lösa situationen. Han mådde dåligt och ville inte prata om det som hade hänt.

Han var inne i Stockholms centrum även den 9 september. Vid det tillfället hade han ingen kniv med sig. När han gick på Drottninggatan stannade han vid Åhléns eftersom det hade samlats mycket människor där. Han brukar må dåligt av folksamlingar. Anledningen till folksamlingen var att folkpartiet hade ett möte om EMU under vilket L.L. talade. Folkpartiet delade även ut broschyrer och han tog bland annat emot den reklameurosedel som senare hittades i hans byxor. Han stannade vid mötet i ungefär tio minuter trots att han inte är intresserad av politik. Han mådde dåligt vid det här tillfället också. Före den 10 september hade han under en tvåårsperiod haft mycket kontakt med läkare utan att få den hjälp som han behövde. De röster som han hörde den 10 september har han hört till och från i åratal. Han har även känt sig förföljd i åratal. Under september 2003 har han ordinerats mediciner mot sömnlöshet. Han har följt läkarens ordinering. Han vet inte om medicinerna medförde att han hade svårt med verklighetsuppfattningen. Läkare har även skrivit ut antidepressiv medicin åt honom. Han vet inte om det var den medicinen som gjorde honom konstig den 10 september. Den dagen tog han ingen medicin.

Vittnesförhör har, på åklagarens begäran, hållits med E.F., rättsläkaren Henrik Druid och taxichauffören N.K. De har uppgivit i huvudsak följande.

E.F: Hon märkte inte att någon följde efter eller iakttog henne och A.L., varken innan de kom till NK eller inne på NK. Det var inte så mycket folk ute eftersom det var tidig eftermiddag. Hon tror därför att hon hade märkt om någon hade följt efter dem. Hon och A.L. gick hela tiden och pratade och skrattade och hade roligt. Inne på NK tog de rulltrappan till första våningen. De gick in i olika affärer. Därefter gick de in i Filippa K-butiken. Hon tror att rundan som de gick på plan 1 tog ungefär femton-tjugo minuter. Hon minns inte att det förutom hon och A.L. var någon annan än expediten inne på Filippa K. Det fanns ett lågt bord mitt i butiken. Hon och A.L. gick runt bordet och nöp lite i några koftor som låg på bordet. Därefter tittade de på kläderna som hängde på klädstången som fanns på ena sidan i butiken. De gick framför och bakom varandra om vartannat. A.L. gick fram och tog i en kavaj och blev mycket förtjust i den och de stod kvar där och tittade. E.F. stod själv strax innanför larmbågarna, lite snett framför A.L. A.L. stod snett innanför henne i affären. De stod nära varandra men inte bredvid varandra. Hon var vänd mot nästa affär och A.L. var vänd mot gångstråket och en affär som heter Kriss. Hon såg då i ögonvrån en man komma rusande mot dem. Det var tomt i gångstråket och det var inte några människor mellan henne och mannen. Mannen var oerhört avvikande och hon upplevde situationen som mycket hotfull. När hon först såg mannen var han åtta, tio meter från henne och A.L. Hon vet att det avståndet är riktigt, eftersom hon efteråt stegat upp avståndet mellan den plats där hon och A.L. stod och den plats där mannen befann sig. Hon är helt säker på precis var mannen befann sig. Han befann sig ungefär på mitten av trägolvet i affären på andra sidan gångstråket från Filippa K-butiken. Utanför den affären är det stengolv. Mannen kunde se A.L. från den plats där han befann sig. Mannen sprang mot dem med huvudet upplyft och axlarna uppdragna. Hon kunde inte se någon huvudbonad på mannen. Hon vet inte precis hur lång tid det tog från det att hon såg mannen till dess att A.L. angreps. Det gick fort men det kan inte bara ha tagit någon sekund. Om hon har sagt så i tidigare förhör har det varit för att beskriva att det gick fort. Mannen störtade med en väldig fart över gångstråket och sedan mellan metallbågen och henne mot A.L. Hon minns inte att mannen sade någonting. Mannen sprang väldigt nära förbi henne men rörde henne inte. Hon blev väldigt rädd. Mannen kastade sig mot A.L. och tryckte in henne i klädställningen. Han tryckte och pressade sig mot A.L. men klädställningen tog emot. Det såg nästan perverst ut. Hon uppfattade det som djupt kränkande och blev illa berörd och arg. Det såg ut som mannen boxade A.L. i magen med knutna händer. Han boxade med båda händerna. Hon minns det som att det var tre slag men det kan ha varit fler. Hon uppfattade slagen som väldigt aggressiva och A.L. ”flög” in i klädställningen. Hon såg inte någon kniv eller annat vapen. Hon upplevde situationen som mycket skrämmande och blev väldigt rädd. A.L. hade en stor, bylsig väska hängande över sin högra axel och försökte försvara sig genom att med sina båda händer slita i axelremmen på väskan och försöka få in väskan mellan sig och mannen. Hon hörde varken mannen eller A.L. säga någonting under angreppet. A.L. såg sammanbiten och stel ut i ansiktet. Under angreppet såg hon mannen nästan bakifrån. Hon tyckte då att det såg ut som han hade en mössa på huvudet. Själva angreppet kan ha tagit några sekunder. Hon vände sig om och slog till med baksidan av sin högerarm på undre delen av hans vänsterarm. Samtidigt som hon slog till mannen sade hon ”vad fan gör du”. Mannen vände sig om. Mannens ögon smalnade och han tittade ned på henne. Hon uppfattade mannen som lång. Hon och mannen var då ungefär en armlängd från varandra. Hon uppfattade det som att han sedan backade undan. Hon vet inte varför mannen backade. Efter detta stod A.L. kvar någon sekund och segnade sedan ned långsamt. Hon uppfattade att mannen försvann någonstans bakom henne. Sedan tittade hon bara på A.L. Hon blev orolig fast hon först inte fick klart för sig att A.L. var svårt skadad. A.L. sade ungefär ”jag har blivit knivhuggen”. Hon såg då att det vällde ut blod från A.L:s mage. A.L. hade en svart tröja på sig som blev blöt. Hon såg sedan att A.L:s armar var skadade. På grund av att hon har sett olika bilder i media och hos polisen tycker hon att det är lite svårt att minnas hur mannen såg ut och vad han hade på sig. Hon minns det som att han hade en beige tröja i något stickat material. Han kan ha haft gröna eller grå byxor. Han hade höga kindknotor och såg slavisk eller finländsk ut. Hon minns det som att han hade rastahår men det kan ha varit polisonger. Hon uppfattade att mannen var mycket längre än A.L., men det kan ha berott på att de stod med böjda huvuden eller lutade. Hon känner inte igen M.M. som angriparen. Hon tycker att hans ögon och kindknotor stämmer med angriparens men att det skiljer några kilo i vikt mellan M.M. och angriparen. Hennes uppfattning av angriparen var att han var ”påtänd” eller påverkad eller på annat sätt inte mådde bra. Hon upplevde situationen som så hotfull och skrämmande att hon bet sönder två framtänder och slet upp en gammal benskada.

Henrik Druid: A.L. har fått nio tydliga skarpeggade skador, tre på bålen, fyra på höger arm och två på vänster arm. Några är ytliga stickskador, varför flera av dem kan härröra från samma knivhugg. Det kan således vara fråga om minst fem knivhugg men sannolikt rör det sig om sju eller åtta hugg. Ett av huggen, det som trängt igenom strålbenet på vänstra armen, har utdelats med mycket stor kraft. Den dödande skadan orsakades av ett hugg (nr 34 i det rättsmedicinska obduktionsutlåtandet) som gått in genom buken och penetrerat levern. Knivhugget var ca 7 cm djupt. Kniven har därvid skadat många kärl som ligger bakom levern. Eggen på kniven har varit riktad nedåt och knivryggen uppåt när huggen utdelades. En eventuell motvärnskraft från A.L:s sida kan endast ha haft en obetydlig effekt på hennes skador.

N.K: Den 10 september 2003 stoppade M.M. hans taxi vid Dramaten. M.M. var lite andfådd. Han hade vita läppar. Han körde först M.M. till Tullinge och därefter till Hovsjö. M.M. verkade vara lite trött och seg men inte stressad. I hörnet Hamngatan/Kungsträdgårdsgatan såg de polisbilar lite längre bort och fick reda på att A.L. hade blivit anfallen. M.M. reagerade inte på detta; det verkade inte störa honom. M.M. berättade i stället att han inte hade träffat någon flicka sedan 1999 och undrade vilka krogar man skulle gå till för att träffa flickor. Färden till Tullinge tog ca 40 minuter. Under färden var M.M. lugn, lite blyg och seg. Det tog lite tid innan han svarade och han var inte så öppen. M.M. visade honom vägen. N.K. var lite osäker om han skulle få betalt och följde därför med M.M. till dennes lägenhet. Han väntade utanför lägenhetsdörren och efter två till fyra minuter återkom M.M. med en väska. Han tror att M.M. hade tvättat sig i ansiktet eftersom han var blöt i håret vid tinningen. M.M. frågade om han kunde få åka till Södertälje. Eftersom han hade 3 000 kr i handen accepterade N.K. körningen. M.M. lämnade taxibilen i Hovsjö. Att N.K. trätt fram så lång tid efter händelsen beror på att han inte misstänkte att passageraren var NK-mannen eftersom denne var så pass lugn.

Domskäl

Skuld

M.M. har erkänt att han med en kniv angripit A.L. men bestritt att han haft uppsåt att döda henne.

Genom sakkunnigutlåtandena och de tekniska undersökningsresultaten har bl.a. följande framkommit. Den kniv som användes vid dådet är en morakniv med 9,9 cm långt och 2,1 cm brett blad. På kniven har avsatts A.L:s DNA samt fragment med M.M:s DNA. Kniven har varit i kontakt med A.L:s byxor, tröja, jacka samt med M.M:s byxor. På den keps som anträffades i en papperskorg i Salénhuset har spår av M.M:s DNA och textilfibrer från A.L:s mockajacka hittats. På M.M:s byxor, som han gömt i skogen vid Hovsjö, har A.L:s DNA påträffats. I byxorna fanns en reklamlapp med ett fingeravtryck från M.M.

Den rättsmedicinska obduktionsrapporten i förening med Henrik Druids uppgifter visar att A.L. träffades av minst fem och sannolikt sju eller åtta knivhugg i buken, bröstkorgen och på armarna, att ett av huggen trängde igenom vänstra armens strålben och därför måste ha utdelats med stor kraft, att hugget mot buken orsakade en sju cm djup skada och penetrerade levern samt att A.L. avled till följd av stickskadan i buken och levern med åtföljande blodförlust och komplikationer till blödningschock.

Av det anförda följer att det är utrett att M.M., i enlighet med vad han har erkänt, har angripit A.L. med en kniv samt att han härigenom har orsakat hennes död.

Frågan är då vilket uppsåt M.M. hade när han utdelade knivhuggen.

I allmänhet vet bara gärningsmannen själv vad han tänkte i gärningsögonblicket. Vid prövningen av frågan om uppsåt är domstolarna hänvisade till att utifrån styrkta och kända yttre omständigheter dra en slutsats om uppsåtet. Osäkerhet eller annat tvivel om gärningsmannens uppsåt skall räknas denne tillgodo.

Självfallet underlättas bedömningen av uppsåtsfrågan i ett mål som gäller ansvar för mord om det är klarlagt att den tilltalade har haft ett uttalat motiv eller av annan anledning ett intresse av att skada eller döda en viss person. Vilket motiv M.M. har haft för knivattacken på A.L. har dock inte gått att utreda. Tingsrätten har därför att pröva uppsåtsfrågan enbart utifrån de omständigheter som har framkommit om gärningen och om M.M:s uppträdande i tiden däromkring.

Vad först gäller M.M:s uppgifter om omständigheterna kring angreppet mot A.L. framstår dessa väsentligen som tillrättalagda. M.M. har vid besvärande sakfrågor förklarat att han mådde dåligt och att han inte minns vad han gjorde. Det är därför anmärkningsvärt att han så säkert minns vad han inte gjorde, som till exempel att han inte iakttog A.L. från ett räcke vid ljusgården och inte heller såg henne tidigare än då hon befann sig i Filippa K-butiken. Hans uppgift om att han gick fel vid rulltrappan på plan 1 när han var på väg ut ur varuhuset och därför hamnade på samma våningsplan som A.L. är svårförståelig, särskilt med hänsyn till att han omedelbart i flykten efter gärningen hittade närmaste utgång. Han har, efter att ha lämnat sin berättelse, vägrat att fortsättningsvis svara på åklagarnas frågor. Vad särskilt gäller hans uppgift om att hans handlande var föranlett av en inre röst är det märkligt att denna röst, som han påstått, fick honom att utdela ett flertal knivhugg samtidigt som han vid och efter gärningen handlade synnerligen rationellt och kallsinnigt, till exempel då det gällde att undanskaffa bevis som kunde vändas mot honom. N.K. har också omvittnat att M.M. kort tid efter gärningen verkade vara lugn och balanserad. Det är svårt att förstå varför han utdelade så många knivhugg och varför de utdelades med kraft när han samtidigt har påstått att rösten sade till honom att han endast skulle angripa A.L. Tingsrätten finner sammantaget att M.M. brister i trovärdighet och att hans uppgifter om att en inre röst styrde honom därför inte förtjänar avseende.

M.M. har vidare uppgivit att hans angrepp på A.L. var en impulshandling. Åklagarna har häremot hävdat att M.M. upptäckte A.L. i ett tidigare skede än han velat uppge och att gärningen därför varit planerad.

M.M., som har bekräftat att han finns med på videofilmerna från PUB och NK och att han är den s.k. NK-mannen, har på NK fotograferats av två bevakningskameror i 13 olika positioner på plan 2. Enligt bilderna syns han första gången klockan 15.55:32 och sista gången klockan 16.12:26. Av bilderna framgår att han till synes planlöst och utan något mål strövat omkring på plan 2. Mellan klockan 15.57 och 16.11 har han inte fotograferats. Åklagarna har gjort gällande att M.M. från ljusgården på plan 2 sett A.L. på plan 1 under den tid om 14 minuter då han inte fotograferades av övervakningskamerorna och att han därför haft gott om tid att planera gärningen och invänta rätt tidpunkt för dådet.

M.M. har uppgivit att han såg A.L. för första gången då hon befann sig i Filippa K-butiken i samband med att han anlände till plan 1 via rulltrappan från plan 2 och därvid svängde till höger i stället för till vänster. Av fotografier och skisser över våningsplanet framgår emellertid att det från den plats vid rulltrappan där M.M. påstått sig ha sett A.L. knappast var möjligt att få syn på henne. Från den position som han pekat ut var större delen av Filippa K-butiken skymd av butiken Kriss. Dessutom var avståndet mellan rulltrappan och den plats där A.L. befann sig betydande. Enligt M.M:s egen uppgift fick han också kryssa mellan folk som var i rörelse för att komma fram till A.L. Dessutom måste A.L. ha varit delvis skymd för honom, eftersom hon i butiken befann sig bakom E.F. Det kan således konstateras att M.M:s uppgift om när han fick syn på A.L. är oriktig. Denna omständighet tyder på att han tidigare under sin rundvandring på NK har observerat A.L. och att han därmed, som åklagarna påstått, haft tid att planera angreppet på henne, varför det inte kan ha varit fråga om en impulshandling.

Om M.M:s agerande vid själva angreppet har genom E.F:s utsaga följande framkommit. M.M. rusade förbi E.F. och kastade sig rakt mot A.L. Han tryckte henne mot en klädställning och boxade henne med båda händerna i magen. E.F. uppfattade inte att det var fråga om ett överfall med kniv förrän hon såg blod välla ut från A.L:s mage. Hon upplevde hans beteende som oerhört aggressivt, hotfullt och perverst. Genom E.F:s uppgifter är det klarlagt att M.M. dels handlade målmedvetet, dels använde båda händerna då han utdelade knivhuggen.

Som ovan redovisats framgår av Henrik Druids uppgifter att i varje fall ett av knivhuggen, det mot strålbenet, utdelades med mycket stor kraft. Eftersom så gott som hela knivbladet trängde in i A.L:s buk måste även det dödande hugget ha varit kraftigt.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna vid gärningen kan följande konstateras. M.M:s uppgifter om att han styrts av en inre röst måste lämnas utan avseende. Han har haft möjlighet att planera dådet. Han har överfallit A.L. på ett medvetet och för henne helt överraskande sätt. Han har använt ett livsfarligt vapen. Han har hållit kniven med båda händerna när han utdelade knivhuggen. Huggen har träffat A.L. i buken, bröstkorgen och armarna. Våldet har varit kraftigt. Skärskadans placering och storlek tyder starkt på att syftet varit att döda. M.M. måste i varje fall ha insett att en avsevärd risk förelegat härför och hans handlande visar också att han var likgiltig för om A.L. skulle dö. På grund av det anförda är det ställt utom rimligt tvivel att M.M. hade uppsåt att döda A.L.

Den som berövar annan livet skall enligt 3 kap. 1 § BrB dömas för mord. Om brottet med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller eljest är att anse som mindre grovt skall enligt 3 kap. 2 § samma balk dömas för dråp.

Mot att brottet skall anses mindre grovt talar främst det förhållandet att M.M. utnyttjat A.L:s skyddslösa ställning, överfallit henne och utsatt henne för lidande. Hon måste ha känt dödsångest när hon förstod att hon hade blivit allvarligt skadad. Vid bedömningen av gärningen kan inte heller bortses från den besinningslösa och hänsynslösa råhet som präglat M.M:s handlande. Härtill kommer den omständigheten att M.M. haft möjlighet att besinna sig. Det har han inte gjort. Han har tvärtom rusat fram mot A.L. och utdelat så många som sju eller åtta knivhugg mot henne. Gärningen skall mot bakgrund av det anförda bedömas som mord.

Påföljd m.m.

M.M. förekommer i belastningsregisterutdrag under fyra avsnitt. År 1997 dömdes han, efter att ha undergått rättspsykiatrisk undersökning, till skyddstillsyn för grov misshandel avseende sin far. Senast dömdes han den 9 april 2001 för olaga hot och ofredande, varvid förordnades att en tidigare meddelad dom på skyddstillsyn även skulle omfatta de nya brotten. Vidare förordnades att prövotiden och övervakningstiden skulle förlängas med ett år.

Rättspsykiatrisk undersökning har företagits. I den rättspsykiatriska bedömningen, daterad den 9 mars 2004, intygas att M.M. ej har begått den åtalade gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning, att han ej lider av en allvarlig psykisk störning samt att det därmed inte finns medicinska förutsättningar att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § BrB.

Av det rättspsykiatriska utlåtandet framgår att det undersökningsteam som har utfört undersökningen, för att belysa ärendet och inhämta eventuella synpunkter, har presenterat fallet för ytterligare ett rättspsykiatriskt undersökningsteam för en s.k. second opinion samt att härvid inga avvikande uppfattningar har framkommit beträffande den rättspsykiatriska bedömningen. Undersökningen synes dessutom ha utförts med stor noggrannhet och resultatet förefaller inte lämna utrymme för några tveksamheter. Att notera är också att undersökningsteamet har haft möjlighet att från sjukjournaler få information om M.M:s psykiska hälsotillstånd i tiden närmast före och efter gärningen. Av det anförda följer att det saknas all anledning att ifrågasätta den rättspsykiatriska bedömningen.

Straffet för mord är fängelse i tio år eller på livstid. Den gärning som M.M. har gjort sig skyldig till har ett mycket högt straffvärde. Han skall därför och då vad som har kommit fram om hans person inte är ägnat att kunna medföra strafflindring dömas till fängelse på livstid.

- - -

Skadestånd

M.M. har i enlighet med sin inställning i ansvarsdelen bestritt yrkade skadestånd. Han har som skäliga belopp vitsordat 25 000 kr åt envar av målsägandena.

B.H:s, F.L.H:s och D.L.H:s yrkanden avser ersättning för sveda och värk i form av psykiskt lidande. Enligt 5 kap. 2 § första stycket 3 skadeståndslagen har nära anhöriga till en person som dödats genom en skadeståndsgrundande handling rätt till skadestånd för personskada i form av psykiska besvär som har åsamkats dem till följd av dödsfallet. Beträffande ersättningens storlek har Högsta domstolen i ett nyligen avgjort fall (dom den 4 februari 2004 i mål T 453-03 - NJA 2004 s. 26) slagit fast att det vid ett uppsåtligt dödande är rimligt att ersättningen till de efterlevande bestäms till 50 000 kr. Med hänsyn härtill finner tingsrätten att skadeståndet åt envar av B.H., F.L.H. och D.L.H., som inte har förebringat någon utredning om sina psykiska besvär, bör bestämmas i enlighet med i rättsfallet angiven schablon till 50 000 kr.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde M.M. för mord enligt 3 kap. 1 § BrB till fängelse på livstid.

M.M. skulle utge skadestånd till var och en av B.H., F.L.H. och D.L.H. med 50 000 kr jämte ränta.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Åke Rehnström, hovrättsråden Karl Bergkvist, referent, och Karl Matz samt två nämndemän) anförde i dom den 8 juli 2004:

Hovrättens domskäl

Gärningen

M.M. har här vidhållit den inställning till åtalet som redovisats i den överklagade domen, dvs. - sammanfattningsvis - att han har angripit och knivhuggit A.L. men att han inte haft något uppsåt att döda henne.

Utredningen i denna del av målet är väsentligen densamma i hovrätten som vid tingsrätten. Beträffande förhöret med M.M., se nedan. Henrik Druid och E.F. har här hörts på nytt medan förhöret vid tingsrätten med N.K. har spelats upp. Samma skriftliga bevisning som åberopades vid tingsrätten har tagits upp på nytt och viss skriftlig bevisning - bl.a. en videorekonstruktion - har tillkommit.

Beträffande förhören här skall antecknas följande. M.M. har inte kunnat förmås att berätta - eller svara på frågor - om någonting som har med den åtalade gärningen att göra. Han har sagt sig inte kunna/ orka med detta och hans berättelse vid tingsrätten har därför lästs upp från den överklagade domen. Hans försvarare har uttryckligen förklarat att denna nedteckning inrymmer vad M.M. vill ha sagt. Henrik Druid och E.F. har båda i allt väsentligt vidhållit sina berättelser som de återgivits i den överklagade domen. Druid har dock korrigerat referatet på så sätt att det inte var strålbenet utan armbågsbenet i vänster underarm som var genomhugget och E.F. har framhållit att det måste vara felaktigt antecknat i domen att hon vid tingsrätten skulle ha sagt dels att hon där inte kände igen M.M. som angriparen, dels att denne utdelade knivhuggen med båda händerna.

Hovrätten gör följande bedömning.

Det är utrett att M.M. har angripit A.L. med en kniv och med ett hugg i buken berövat henne livet. Något motiv för dådet har inte framkommit och enligt hovrättens mening är det också oklart i vad mån gärningen varit planerad; det är inte visat - om än givetvis möjligt - att M.M. upptäckte A.L. i sådan tid före angreppet att han har hunnit att planera detta. Hovrätten har därför att utgå ifrån att angreppet såtillvida var något av en impulshandling. Däremot är det, på skäl tingsrätten närmare utvecklat, klarlagt att angreppet utfördes med våldsam och målmedveten kraft. Det är också klarlagt att M.M. framför allt efter knivöverfallet på A.L. agerade mycket rationellt och kallsinnigt. Så även om M.M. må ha ”hört röster” vid tillfället, är det för hovrätten uppenbart att han i vart fall inte varit styrd av dessa på sådant sätt att det kan inverka på uppsåtsbedömningen. Inte heller i övrigt har det framkommit att M.M:s själsförmögenheter - t.ex. till följd av en störd verklighetsuppfattning - skulle ha varit sådana att det inverkar på denna bedömning.

På anförda skäl och med särskilt beaktande av kraften och målmedvetenheten i knivangreppet, ansluter sig hovrätten till tingsrättens slutsatser i uppsåtsfrågan. Det är således visat att M.M. i vart fall varit helt likgiltig för om A.L. skulle dö av knivhuggen och han har följaktligen haft uppsåt att döda.

På av tingsrätten anförda skäl skall gärningen rubriceras som mord.

Påföljd

Avgörande för påföljdsbestämningen är om M.M. har begått brottet under påverkan av en allvarlig psykisk störning och om han i dag lider av en sådan störning.

Utredningen i denna del av målet utgörs främst av de utlåtanden och yttranden som redovisas närmare nedan. Viss ytterligare skriftlig dokumentation beträffande M.M:s person och personliga förhållanden föreligger. Professorn Anders Forsman i egenskap av vetenskapligt råd vid Socialstyrelsen och överläkaren Eva Marie Laurén såsom ansvarig undersökningsläkare vid den rättspsykiatriska undersökningen av M.M. har hörts inför hovrätten.

Som framgår av tingsrättens dom har den rättspsykiatriska undersökning som företogs där utmynnat i bedömningen att M.M. inte har begått den åtalade gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning och att han inte heller vid undersökningstillfället led av någon sådan störning. Det skall med avseende på denna utredning också antecknas att M.M. där har åsatts huvuddiagnosen ”borderline personlighetsstörning med narcissistiska drag”.

Hovrätten har beslutat att inhämta yttrande från Socialstyrelsens Rättsliga råd över den rättspsykiatriska undersökningen. Av yttrandet - som inkom till hovrätten den 9 juni 2004 - framgår att Socialstyrelsen har inhämtat ett yttrande från styrelsens vetenskapliga råd i rättspsykiatri, professorn Anders Forsman. Enligt Forsmans samlade rättspsykiatriska bedömning lider M.M. av en allvarlig psykisk störning i form av ett psykotiskt syndrom UNS. Hovrätten antecknar att UNS här står för ”utan närmare specifikation”. Forsman har på i yttrandet närmare anförda skäl uttalat bl.a. följande.

Sammantaget förklaras M.M:s psykiska symtom bäst av ett psykotiskt syndrom. Det saknas underlag för att ställa den specifika diagnosen schizofreni, bl.a. därför att den kliniska bilden modifieras av en något brokig och halvhjärtad medicinering. Sannolikt är M.M:s vanföreställningar och inre upplevanden av så tung och bisarr valör att det inte heller kan vara fråga om ett vanföreställningssyndrom. Därför åsättes diagnosen ”psykotiskt syndrom UNS”, en allvarlig psykisk störning i lagens mening.

Anders Forsmans rättspsykiatriska bedömning utmynnar bl.a. i slutsatsen att M.M. har begått den åtalade gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning och att han alltjämt lider av denna störning.

Socialstyrelsens Rättsliga råd har anslutit sig till Anders Forsmans rättspsykiatriska bedömning, dvs. att M.M. lider av en allvarlig psykisk störning i form av ett psykotiskt syndrom UNS. Styrelsen har i sitt yttrande beträffande diagnosen tillagt bl.a. följande.

Beträffande diagnosen kan som ett alternativ till psykotiskt syndrom UNS anföras den rättspsykiatriska undersökningens huvuddiagnos, borderlinepersonlighetsstörning. Denna diagnos medför inte automatiskt bedömningen allvarlig psykisk störning. För att denna skall bedömas som en sådan brukar det krävas att psykoströskeln är låg (så gott som ständigt balansera på gränsen till psykos), att den medfört täta kontakter med psykiatrisk sjukvård, att den sociala funktionsförmågan är låg, att det finns självdestruktivitet, tvångsmässighet, svår ångest, affektiv instabilitet och impulsivitet. Allt detta gäller i M.M:s fall.

Det rättsliga rådets beslut rörande yttrandet är inte enhälligt utan två av de sex ledamöterna är skiljaktiga och har - sammanfattningsvis - anslutit sig till bedömningen i det rättspsykiatriska utlåtandet. Dessutom har rådets psykolog i en reservation anslutit sig till Anders Forsmans slutsatser beträffande M.M. med undantag för den diagnostiska rubriceringen och i den delen anfört bl.a. följande.

För mig framstår den huvuddiagnos som M.M. erhöll av det rättspsykiatriska teamet som mer adekvat, dvs. borderline personlighetsstörning med narcissistiska drag. Av M.M:s livshistoria att döma är denna störning av mycket allvarligt slag (svår instabilitet beträffande självbild och självkänsla, allvarliga störningar i mellanmänskliga relationer, tidvis svår ångest med sömnproblem, nedstämdhet med suicidala tendenser och/eller gester, paranoida tankar, stora svårigheter att kontrollera sin intensiva vrede och sitt hat samt gränspsykotiska eller rent av psykotiska episoder).

Anders Forsman och Eva Marie Laurén har vid förhören inför hovrätten vidhållit de bedömningar och slutsatser de redovisat i ovannämnda yttrande resp. utlåtande.

Hovrätten gör följande bedömning.

Vad som inbegrips i begreppet allvarlig psykisk störning framgår av förarbetena (prop. 1990/91:58) till 1991 års lagstiftning om rättspsykiatrisk vård. Till allvarlig psykisk störning bör - såvitt är av intresse i detta mål - i första hand räknas tillstånd av psykotisk karaktär, således tillstånd med störd realitetsvärdering och med symtom av typen vanföreställningar, hallucinationer och förvirring. Vidare bör dit föras svårartade personlighetsstörningar (karaktärsstörningar) med impulsgenombrott av psykoskaraktär.

Såtillvida är den framlagda utredningen entydig som att M.M. är en tidigt traumatiserad person med betydande psykiska problem. Meningarna går dock något isär vad gäller arten och graden av dessa problem. Flertalet experter - däribland rättsliga rådets samtliga ledamöter - ställer sig emellertid bakom diagnosen borderlinepersonlighetsstörning men gör sen lite olika bedömningar av om M.M:s problem utgör en allvarlig psykisk störning i juridisk och rättspsykiatrisk mening eller ej. Enligt Anders Forsman är diagnosen borderlinepersonlighetsstörning felaktig och han har stannat för diagnosen ”psykotiskt syndrom UNS” och bedömt denna störning som allvarlig. Tre ledamöter av rättsliga rådet har godtagit såväl Forsmans diagnos som bedömning.

Sammantaget finns det således ett massivt stöd för bedömningen att M.M. lider av en psykisk störning. Såväl majoriteten av socialstyrelsens rättsliga råd som styrelsens vetenskapliga råd i rättspsykiatri har bedömt störningen som allvarlig om än man - på sätt framgår av det föregående - inte är helt överens om diagnosen.

Rättsliga rådet har i yttrandet till hovrätten som sin bedömning anfört att M.M. har begått den åtalade gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning, att störningen alltjämt är förhanden, att M.M. har behov av psykiatrisk vård förenad med frihetsberövande och annat tvång samt att det finns risk att han återfaller i allvarlig brottslighet.

Utredningen utvisar således att M.M. lider antingen av en psykossjukdom, psykotiskt syndrom UNS, eller av en personlighetsstörning av borderlinekaraktär. Oavsett vilken av dessa diagnoser som må tillerkännas företräde, så har rättsliga rådet gjort den bedömningen att M.M:s psykiska störning är allvarlig. Hovrätten anser mot bakgrund av detta att det saknas skäl att inte lägga rättsliga rådets mening till grund för påföljdsbestämningen. Påföljden för M.M. skall följaktligen bestämmas till rättspsykiatrisk vård. Eftersom det till följd av den psykiska störningen finns risk för att M.M. återfaller i brottslighet av allvarligt slag, skall den rättspsykiatriska vården vara förenad med särskild utskrivningsprövning.

Skadestånd

M.M. skall dömas för mord och är följaktligen skadeståndsskyldig gentemot målsägandena. Han har vid denna utgång vitsordat de av tingsrätten utdömda skadeståndsbeloppen.

D.L.H. och F.L.H. har till grund för sina ändringsyrkanden gjort gällande - sammanfattningsvis - att de åsamkats allvarligare psykiska besvär än andra målsägande i samma situation och att det tar längre tid för dem att läka sina psykiska besvär på grund av att de är barn och på grund av den uppmärksamhet som mordet har rönt. Det finns därför skäl att i deras fall frångå gängse schablon och bevilja dem ett högre skadestånd.

Hovrätten gör följande bedömning.

Som tingsrätten anfört har HD i en dom av den 4 februari 2004 funnit att det vid uppsåtligt dödande är rimligt att ersättningen för psykiska besvär till nära anhöriga bestäms till 50 000 kr. Någon utredning i målet som föranleder hovrätten att frångå denna bedömning finns inte och tingsrättens avgörande beträffande skadestånden skall därför stå fast.

Hovrättens domslut

Tingsrättens dom ändrades endast på så sätt att hovrätten överlämnade M.M. till rättspsykiatrisk vård. Hovrätten beslutade vidare att vården skulle vara förenad med särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.

Domskäl

HD (justitieråden Munck, Lennander, Regner, referent, Blomstrand och Lundius) meddelade den 2 december 2004 följande dom:

Domskäl

Inledning

Huvudfrågorna i målet är till följd av parternas inställning följande. Har M.M. uppsåtligen berövat A.L. livet? Skall i så fall gärningen bedömas som mord eller dråp? Skall M.M. överlämnas till rättspsykiatrisk vård eller ådömas annan påföljd för brottet? Som framgår av fortsättningen har dessa frågor den kopplingen att frågan om M.M:s psykiska hälsotillstånd är central för alla tre frågeställningarna.

Sedan M.M. medgett skadeståndsyrkandena i HD, föreligger inte längre någon tvist om dessa utan de skall bifallas.

Vid huvudförhandlingen i HD har förekommit samma utredning i skuld- och påföljdsfrågorna som i hovrätten. M.M. har inte heller i HD själv uttalat sig. Eva Marie Laurén och Anders Forsman har hörts som sakkunniga i HD. Vidare har sakkunnigförhör här ägt rum med psykologen Thomas Nilsson som biträtt Anders Forsman, f.d. överläkaren Käthe Elmgren som varit föredragande i Socialstyrelsens rättsliga råd samt överläkaren Göran Fransson som avgivit ett yttrande efter HD:s förordnande. Som vittne har hörts överläkaren Bo Runesson, som i egenskap av konsulterad läkare i psykiatri behandlat M.M. på Kronobergshäktet.

HD behandlar i det följande först de rättsliga förutsättningarna i fråga om skuld och påföljd vid psykisk störning hos en gärningsman. Därefter redovisas utredningen om M.M:s psykiska hälsotillstånd. Slutligen prövar domstolen hur detta inverkar på frågorna om skuld och påföljd.

Uppsåt och psykisk störning

Liksom i tingsrätten och hovrätten är det klarlagt att M.M. tilldelat A.L. knivhugg och härigenom orsakat hennes död. I skuldfrågan skall HD i första hand pröva om han har haft uppsåt att beröva henne livet, något som han har bestritt. Det är åklagaren som har bevisbördan också i uppsåtsfrågan.

Även psykiskt störda kan begå uppsåtligt brott, om deras själsförmögenheter är tillräckliga för att uppsåtsrekvisitet skall vara uppfyllt (Holmqvist m.fl., Brottsbalken s. 1:19). Det kan dock vara svårare att bedöma uppsåtsfrågan i ett sådant fall än annars (jfr t.ex. Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten s. 93 och SOU 2002:3 s. 217 f.). Detta gäller naturligtvis särskilt om den psykiska störningen är allvarlig. I princip skall emellertid kravet på uppsåt uppfattas på samma sätt beträffande denna kategori som beträffande andra lagöverträdare; kan gärningsmannen med hänsyn till den psykiska avvikelsen inte anses ha handlat med uppsåt, skall inte heller något uppsåtligt brott anses begånget (prop. 1990/91:58 bil. 2 s. 449). Principen brukar anses vara att uppsåt inte föreligger, om en normal människa, som hade samma föreställning om sakförhållandena som den psykiskt störde, inte skulle ha ansetts handla uppsåtligt, och det anses att prövningen av uppsåtsfrågan i de flesta fall torde ge till resultat att uppsåt föreligger (Berg m.fl., Brottsbalken s. 30:36).

Någon lagstiftning om uppsåtsbegreppets innebörd och närmare avgränsning finns inte. Hur begreppet skall uppfattas är en fråga som framför allt utvecklats i doktrin och rättspraxis. HD har i rättsfallet NJA 2004 s. 176 närmare utvecklat grunderna för hur uppsåtsbedömningen skall göras. Bl.a. framgår det där att gärningsmannens föreställning om effekterna av sitt handlande har betydelse för denna bedömning när domstolen skall pröva det som brukar kallas uppsåtets nedre gräns. Med detta avses frågan när ansvar kan utdömas för uppsåtligt brott trots att det inte är styrkt, att gärningsmannen insett att t.ex. effekten av hans handlande varit säker eller praktiskt taget oundviklig utan endast att han har varit medveten om risken för att effekten skulle inträda. HD har i detta sammanhang använt uttrycket likgiltighetsuppsåt. De riktlinjer domstolen har angett i rättsfallet skall enligt vad som sägs där behandlas med försiktighet och urskillning. Därvid kan omständigheter knutna till gärningsmannens person få betydelse, t.ex. hans ålder (jfr NJA 2004 s. 479) eller psykiska hälsotillstånd.

Rubriceringen och psykisk störning

I skuldfrågan har M.M. gjort gällande att brottet skall bedömas som dråp för det fall att han bedöms ha haft uppsåt att döda. Enligt 3 kap. 2 § BrB skall den som uppsåtligen berövar annan livet inte dömas för mord utan för dråp, om brottet med hänsyn till de omständigheter som har föranlett gärningen eller annars är att anse som mindre grovt. Av rättsfallen NJA 1985 s. 510, 1989 s. 97 och 2002 s. 116 framgår att en omständighet som kan tala för en sådan bedömning är det psykiska tillståndet hos förövaren.

Påföljd och psykisk störning

Det finns särskilda bestämmelser om påföljd för lagöverträdare med allvarlig psykisk störning. I 30 kap. 6 § BrB föreskrivs förbud för domstolen att döma till fängelse för brott som har begåtts under påverkan av en sådan störning. Vidare ges i 31 kap. 3 § samma balk föreskrifter om överlämnande till rättspsykiatrisk vård. Dessa föreskrifter innebär att den som lider av allvarlig psykisk störning och som har begått ett brott, som inte kan sonas med böter, får överlämnas till rättspsykiatrisk vård, om det med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Sistnämnda bestämmelse gäller oavsett om brottet har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning eller inte. Har brottet begåtts under sådan påverkan, får domstolen besluta att särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård skall äga rum vid vården, om det till följd av den psykiska störningen finns risk att den dömde återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag.

De angivna bestämmelserna i BrB utgör en del i den lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård som gäller sedan år 1992. Förutsättningen enligt 3 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård för sådan vård är att patienten lider av en allvarlig psykisk störning. Det är samma rekvisit som finns i brottsbalksbestämmelserna. Enligt förarbetena räknas till allvarlig psykisk störning i första hand tillstånd av psykotisk karaktär, således tillstånd med störd realitetsvärdering och med symtom av typen vanföreställningar, hallucinationer och förvirring. Till allvarlig psykisk störning räknas också svårartade personlighetsstörningar med impulsgenombrott av psykoskaraktär. Bedömningen av om en psykisk störning är allvarlig skall ske utifrån både störningens art och dess grad. En sammanvägning får göras i varje särskilt fall av arten av störning och de symtom och yttringar i övrigt som belyser graden av störningen. I samband med prövningen måste hänsyn tas till växlingar i tillståndet och risken för återfall om vården eller behandlingen avbryts för tidigt. Den psykiska störningen är av allvarlig art så länge påtaglig risk föreligger för att de psykiska symtomen återkommer om behandlingsinsatserna avbryts. (Prop. 1990/91:58 bil. 1 s. 86 f.)

Det är domstolen som skall bedöma om det finns behov av rättspsykiatrisk vård. Utrymmet för domstolens prövning är emellertid som framhålls i rättsfallet NJA 1998 s. 162 begränsat. Domstolen måste fästa stort avseende vid innehållet i utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning vilket föreligger i målet. Utlåtandet är till sin natur ett sakkunnigutlåtande som kan bemötas. Har domstolen inhämtat ett yttrande från Socialstyrelsen över en utförd rättspsykiatrisk undersökning och detta avviker från undersökningsläkarens utlåtande, bör styrelsens yttrande i allmänhet vara att anse som det mera tillförlitliga. Domstolen får dock inte undandra sig att jämföra och bedöma utlåtandena. Ibland kan det finnas olika meningar företrädda i sådana utlåtanden och yttranden, och domstolen får då pröva dessa mot varandra. Härtill kan komma utredning som kompletterar ett utlåtande eller yttrande. Så t.ex. kan den som avgivit detta höras muntligen. Vidare kan hänsyn behöva tas till material i form av exempelvis sjukvårdsjournaler från tiden före och efter det aktuella brottet eller intyg eller andra handlingar som tillkommit efter ett rättspsykiatriskt utlåtande eller ett yttrande av Socialstyrelsen (jfr NJA 1998 s. 162). Domstolen skall däremot inte självständigt göra någon medicinsk bedömning och åsätta en diagnos, och den måste vara mycket försiktig med att låta den tilltalades eget uppträdande inför rätta inverka på bedömningen av det psykiska tillståndet hos den tilltalade (jfr nyssnämnda rättsfall).

Vad domstolen har att göra är alltså att pröva den utredning som framlagts och söka bilda sig en egen uppfattning på grundval av detta material. Olika faktorer påverkar denna prövning. Det kan vara sakkunskapen hos de personer som yttrat sig, det underlag som de har använt sig av, förutsättningarna för deras observationer av det psykiska tillståndet (t.ex. undersökningssituation och tidsrymd) samt de bedömningar som de gjort och hur de redovisat dessa. Det säger sig självt att detta ibland kan vara en vansklig uppgift, särskilt om meningarna går isär hos de medicinskt sakkunniga.

Den fråga som då inställer sig är vilket krav som ställs på utredningen för att domstolen skall finna att den tilltalade har begått brottet under påverkan av allvarlig psykisk störning och att han lider av en sådan när han skall dömas. En utgångspunkt för att besvara denna fråga är att, eftersom det rör sig om påföljdsbestämning och inte prövning av skuldfrågan, det inte gäller något sådant beviskrav som uppställs beträffande skuldfrågan. Inte heller kan det anses lämpligt eller ens möjligt att tillämpa någon princip av det slag som brukar betecknas med de latinska uttryckssätten in dubio pro reo och in dubio mitius, dvs. att det finns en presumtion till förmån för den tilltalade eller för den mildare utgången. En anledning till detta är att det i det enskilda fallet ofta inte går att avgöra vad som är förmånligast för den tilltalade i påföljdsvalet. Härtill kommer att kravet på utredning i princip bör vara detsamma oavsett om det är ett allvarligt eller ett mindre allvarligt brott. Det som domstolen måste göra är att pröva utredningen och komma fram till om den anser att övervägande skäl talar för att det är fråga om en psykisk störning som är allvarlig. Det är alltså fråga om en överviktsprincip som skall tillämpas. Vid lagstiftningens tillkomst framhölls att domstolen måste vara försiktig med att ådöma fängelse där det finns anledning att misstänka allvarlig psykisk störning (bet. 1990/91:JuU34 s. 29, jfr Berg m.fl., Brottsbalken s. 30:48). I detta får anses ligga att det inte bör ställas krav som att det - som Riksåklagaren har gjort gällande i målet - tydligt skall framgå av utredningen att det är fråga om en allvarlig psykisk störning.

Det ligger i sakens natur att den bedömning som domstolen sålunda skall göra oftast blir enklare när det gäller situationen vid målets avgörande än när man skall avgöra hur det psykiska tillståndet var vid brottets begående och hur detta tillstånd kan ha påverkat gärningen. Vid bedömningen av det psykiska tillståndet när brottet begicks kan de yttre omständigheterna vid brottstillfället, t.ex. hur gärningsmannen uppträtt, ha betydelse vid sidan av utredningen om det inre tillståndet hos förövaren. Om det framkommer att gärningsmannen vid brottstillfället var allvarligt psykiskt störd, torde man i allmänhet kunna presumera att brottet har begåtts under påverkan av störningen (Berg m.fl., Brottsbalken s. 30:42).

Utredningen om M.M:s psykiska hälsotillstånd

Enligt M.M:s uppgifter vid tingsrätten var angreppet mot A.L. en impulshandling. Den utredning som från Riksåklagarens sida har åberopats till stöd för att angreppet skulle ha varit planerat ger inte tillräckligt underlag för slutsatsen att brottet föregåtts av planering. Bedömningarna i målet måste därför grundas på att angreppet föranletts av en plötslig ingivelse från M.M:s sida.

M.M. har vidare uppgivit att han, när han kommit ned med rulltrappan till plan 1 på NK och då fått syn på A.L., hört röster som sade till honom att han skulle angripa - men inte att han skulle döda - A.L. I den mån detta varit fallet utesluter det inte att M.M. hade uppsåt till angreppet. Det står nämligen på grundval av hans egna uppgifter klart att han var fullt medveten om att han angrep A.L. Uppgiften om rösthallucinationer kan emellertid, om den är riktig, vara tecken på en sådan störd realitetsvärdering som är kännetecknande för psykotiska tillstånd eller psykosgenombrott, vid vilka hallucinationer, tankestörningar och vanföreställningar är vanliga symtom.

Det finns i målet en omfattande utredning om M.M:s psykiska hälsotillstånd. Tillsammans med det rättspsykiatriska utlåtandet redovisas M.M:s uppväxt och familjeförhållanden samt den psykiatriska bedömning av honom som gjorts i olika sammanhang från år 1997 fram tills han greps den 24 september 2003. Till Anders Forsmans yttrande till Socialstyrelsens rättsliga råd har fogats dels en kompletterande psykologbedömning som Thomas Nilsson gjort, dels patientjournal från Kronobergshäktet med anteckningar om M.M. av Bo Runesson och tre kolleger till honom under tiden den 24 september 2003 till den 1 april 2004.

Vidare belyses förhållandena mellan den 18 september och den 25 oktober 2004 av yttrandet sistnämnda dag av Göran Fransson som var behandlande läkare på Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall där M.M. då var intagen. Detta skriftliga material och yttrandet av Socialstyrelsens rättsliga råd kompletteras av vittnes- och sakkunnigförhören i HD.

År 1997 genomgick M.M. en första rättspsykiatrisk undersökning varvid det inte konstaterades tecken på psykisk sjukdom. Inte heller ansågs då - på grund av M.M:s ringa ålder och omognad - någon personlighetsstörning föreligga. Han dömdes det året för grov misshandel till skyddstillsyn med föreskrift om psykiatrisk behandling. Våren 1999 företogs en s.k. § 7-undersökning vid vilken M.M. uppvisade misstänkt paranoida drag men utan att några egentliga psykotiska eller depressiva symtom framkom. Han dömdes i det sammanhanget på nytt till skyddstillsyn med föreskrift om psykiatrisk vård. M.M. sökte i mars 2001 psykiatrisk vård bl.a. på grund av sömnsvårigheter och uppgav sig höra röster nattetid. Han gick sedan fram till början av år 2003 på behandling på en enhet i Älvsjö för tidig behandling av psykoser. Någon psykosdiagnos ställdes inte vid dessa kontakter. Han fick lugnande och sömnförbättrande medicin. Han fortsatte att få behandling vid Tumba psykiatriska mottagning där han bedömdes ha ”personlighetsproblematik, av och till närmast gränspsykotiska problem” vid ett besök den 4 september 2003 då han påstod att han hade mördat och hade svårt att sova. Han sökte vård också den 13 september 2003 på Huddinge sjukhus och lades in under två dygn sedan han uppgivit sig ha sömnsvårigheter och hallucinationer i form av bl.a. knackningar. Han krävde att få medicinering, och hans tillstånd bedömdes ha sin grund i en beroendeproblematik.

När M.M. gripits av polis den 24 september 2003 och förts till Kronobergshäktet undersöktes han av Bo Runesson. Han talade då om vanföreställningar och röster som sade saker till honom. Bo Runesson bedömde att M.M. hade en akut psykotisk sjukdomsbild. Under den fortsatta tiden på häktet uppgav M.M. att han hade hörsel- och synhallucinationer, men andra läkare som behandlade honom har antecknat att han inte visat hallucinatoriskt beteende. Vidare har en av de andra läkarna betecknat honom som personlighetsstörd. Bo Runesson har vid förhöret uppgivit att de andra läkarna inte ifrågasatt den psykiatriska diagnosen, men Eva Marie Laurén har anfört att hon talat med de andra tre läkarna som sagt sig inte instämma i en psykosdiagnos. Enligt Bo Runesson gav M.M. ett skyddslöst och avskärmat intryck och försökte ärligt beskriva sina vanföreställningar. Bo Runesson har också uppgivit att den akuta psykotiska sjukdomsbilden den 24 september 2003 kan ha sin orsak i en stressreaktion efter gripandet men att det inte var fråga om någon kortvarig, övergående episod. För en diagnos på schizofreni krävs ett halvårs varaktighet i tillståndet.

Eva Marie Laurén och övriga deltagare i det undersökningsteam som enigt står bakom det rättspsykiatriska utlåtandet har undersökt M.M. på Kronobergshäktet vid ett stort antal tillfällen. Inom ramen för undersökningen har också personalen vid häktet tillfrågats om sina iakttagelser. Några objektiva tecken på psykotiskt fungerande, allvarlig tvångsmässighet, förvirring eller störd verklighetsuppfattning sägs i utlåtandet inte ha framkommit, utan M.M:s symtom anses förenliga med en personlighetsstörning av borderlinetyp med narcissistiska inslag. Sammantaget finns enligt utlåtandet inte stöd för att anse att han vid gärningstillfället skulle ha styrts i sitt handlande av ritualer eller inre tvång av allvarlig karaktär, och bedömningen är att han inte har begått gärningen under påverkan av allvarlig psykisk störning och inte heller vid tidpunkten för undersökningen led av någon sådan. Undersökningen inleddes den 20 januari 2004, och utlåtandet är daterat den 9 mars.

Eva Marie Laurén har vid förhöret i HD uppgivit att hennes bestämda uppfattning är att vanföreställningar går att iaktta på olika sätt, särskilt när den undersökte inte tror sig vara observerad. Hon har sagt att det inte är vanligt att en psykossjuk själv uppger att han hör röster. Hon misstänkte att M.M. delvis simulerade. Han beskrev inte röstupplevelserna på sådant sätt att det tydde på sviktande verklighetsförankring. Hans medicinintag, bl.a. på morgonen den 10 september 2003, bestod i så låga doser att det inte bör ha påverkat hans verklighetsuppfattning. Hade det skett ett psykosgenombrott vid gärningen, borde det då ha märkts tydligare. Hon har vid förhöret förklarat att hon står fast vid sin diagnos och inte känner igen den bild som Anders Forsman tecknat.

Underlaget för Anders Forsmans yttrande såsom Socialstyrelsens vetenskapliga råd utgörs av tidigare rättspsykiatriska bedömningar av M.M. och annat material som det aktuella rättspsykiatriska undersökningsteamet haft tillgång till samt personlig undersökning av M.M. under dennes vistelse den 3-7 maj 2004 vid Rättsmedicinalverkets rättspsykiatriska avdelning i Göteborg. Anders Forsman samtalade med M.M. flera timmar dagligen och denne observerades ständigt av annan vårdutbildad personal. Han har anfört att det är svårt att utan träning se symtom hos någon som försöker maskera dessa. Enligt yttrandet var M.M. okoncentrerad och kunde lätt försvinna in i egna tankar. Detta tolkades av Anders Forsman som uttryck för ett rikt inre liv som, att döma av personalens observationer, kan ha rört sig om ett s.k. spärrningsfenomen, vilket innebär att inre tankar och röstupplevelser av psykotisk valör bryter kontinuiteten i medvetandet. Av och till förekom också omotiverade eller inadekvata skratt liksom skratt utan någon för omgivningen begriplig orsak. I samtalen uppgav M.M. att han hade rösthallucinationer. Enligt Anders Forsman förklaras M.M:s psykiska symtom bäst av ett psykotiskt syndrom och han har åsatt diagnosen ”psykotiskt syndrom UNS” (utan närmare specifikation). Anders Forsman har till stöd för denna samlade rättspsykiatriska bedömning åberopat sju olika indicier. Hans slutsatser i yttrandet den 3 juni 2004 är att gärningen begåtts under påverkan av allvarlig psykisk störning, att denna alltjämt var för handen, att det fanns behov av psykiatrisk vård förenad med frihetsberövande och annat tvång samt att det fanns risk för återfall i allvarlig brottslighet.

Anders Forsman har vid förhöret i HD tillagt att han fick del av Bo Runessons observationer efter det att han avgivit yttrandet och att dennes bedömning ligger i linje med hans egen. Thomas Nilssons bedömning fick han först till hovrättsförhandlingen. M.M. är inte frisk bara därför att han inte alltid visar symtom. Anders Forsman har funnit omständigheter som talar för psykossjukdom inom schizofrenisfären men det finns inte tillräckliga belägg på kontinuitet. De indicier som han har förtecknat i sitt yttrande utgör inte var för sig bindande bevisning om allvarlig psykisk störning men pekar i samma riktning och bekräftar det intryck Anders Forsman fick av M.M. och av anamnesen. Det saknas belägg för en tidigare uppförandestörning, som normalt föregår personlighetsstörning, hos M.M. Oförmåga att inse effekter av ett handlande behöver inte följa av en psykos. Den störde kan förstå skaderisk och dödsfara och kan också ha för avsikt att döda, t.ex. i självförsvar. Motiven, som hos M.M. är okända, kan bero på sjukliga föreställningar. Anders Forsman har uppgett sig inte tro att M.M. har kapacitet att simulera vid en undersökning.

I den psykologbedömning som Thomas Nilsson gjort redovisas iakttagelser av liknande slag som Anders Forsmans. Thomas Nilsson talade med M.M. sammanlagt fem-sex timmar. Sammantaget anser Thomas Nilsson att bilden av M.M. framstår som komplex och mångfacetterad med en psykologisk problematik som kännetecknas av en inre tillbakapressad kärna vilken i regel döljs bakom ett yttre beteende dominerat av hysteriska/neurotiska försvar och reaktioner. Thomas Nilsson anser att den bild av M.M:s psykiska fungerande som framkommit ligger i linje med Anders Forsmans bedömning av honom och han ansluter sig därför till denna bedömning.

Majoriteten i Socialstyrelsens rättsliga råd har i yttrandet den 8 juni 2004 anslutit sig till Anders Forsmans bedömning. Beträffande diagnosen anförs som ett alternativ till psykotiskt syndrom UNS den rättspsykiatriska undersökningens huvuddiagnos, borderlinepersonlighetsstörning. För att denna skall bedömas som en allvarlig psykisk störning brukar det enligt yttrandet krävas att psykoströskeln är låg (som så gott som ständigt balanserar på gränsen till psykos), att den medfört täta kontakter med psykiatrisk sjukvård, att den sociala funktionsförmågan är låg, att det finns självdestruktivitet, tvångsmässighet, svår ångest, affektiv instabilitet och impulsivitet, något som allt gäller i M.M:s fall. Dessutom bör beaktas missbruk av bensodiazepiner. De tre skiljaktiga ledamöterna i rådet har fört fram samma diagnos som i det rättspsykiatriska utlåtandet, och en av dem har instämt i bedömningen att M.M. lider av en allvarlig psykisk störning. Föredraganden i rättsliga rådet, Käthe Elmgren, har berättat att skälet till att man från rådets sida anlitade Anders Forsman, som har stor vetenskaplig tyngd och är erkänt kliniskt skicklig, var att man inom rådet redan på ett tidigt stadium ansåg att det fanns mycket i underlagsmaterialet som talade för en allvarlig psykisk störning. Käthe Elmgren, som tillhörde majoriteten inom rådet, har förklarat att hon när rådets yttrande avgavs var övertygad om att M.M. led av en allvarlig psykisk störning. Hon har emellertid förklarat att hon nu har betydligt svårare att ta ställning i frågan sedan hon tagit del av Göran Franssons yttrande.

Göran Fransson antecknar i sitt yttrande inledningsvis att det på Kronobergshäktet den 18 september 2004 utfärdats ett vårdintyg beträffande M.M. Enligt intyget skulle denne ha försämrats under några dagar med tilltagande sömnlöshet, svår ångest och imperativ rösthallucinos. Han överfördes till Huddinge rättspsykiatriska klinik där undersökande läkare konstaterade att det inte framkom några öppna psykotiska symtom och inget hallucinatoriskt beteende under samtal. Vårdbehovet bedömdes då som tveksamt, och i klinikens slutanteckning anges att det inte framkommit några tecken på psykotisk symtomatologi, och ej heller några tecken till svårare affektiv störning. Vid ankomsten till Sundsvallskliniken undersöktes M.M. den 22 september 2004 av Göran Fransson som inte fann tecken till hallucinos eller tankestörningar eller andra psykostecken. Inte heller under den fortsatta vården på kliniken kunde personalen där vid något tillfälle iaktta psykotiska eller tvångsmässiga symtom. Göran Fransson ställer frågan om symtomen på rösthallucinos framförs i syfte att påverka den rättspsykiatriska bedömningen. Resultatet av en undersökning som Göran Fransson gjort tillsammans med professor Henrik Belfrage blev att M.M. med bred marginal uppfyller de diagnostiska kriterierna för psykopati, vilket skulle stärka misstankarna att M.M. tillrättalägger sina symtom. M.M. skulle därmed inte uppfylla kriteriet på allvarlig psykisk störning, och Göran Fransson ansåg den 13 oktober 2004 att det inte fanns något akut vårdbehov. M.M. fick därefter på kliniken vård enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Diagnosen vid vården på kliniken var borderlinepersonlighetsstörning med narcissistiska och paranoida drag, dessutom en antisocial personlighetsstörning med uttalade psykopatiska drag, samt missbruk av bensodiazepiner. Dessa störningar utgör enligt Göran Franssons yttrande inte en allvarlig psykisk störning. Göran Fransson har vid förhöret uppgivit att hans uppfattning är att M.M. agerar för att få rättspsykiatrisk vård. Ett tag sade emellertid M.M. sig föredra fängelsestraff för att få avtjäna detta i Serbien. Han uppträdde glatt, oförskräckt och stolt, ett beteende som Göran Fransson inte sett hos någon psykotiskt sjuk under en symptomfri period. De indicier som Anders Forsman har åberopat till stöd för sin diagnos talar lika mycket för en borderlinediagnos. Borderlinediagnosen gäller också för brottstillfället, enligt vad Göran Fransson uppgivit vid förhöret.

Det bör här tilläggas att Eva Marie Laurén, Anders Forsman och Käthe Elmgren ställt sig tveksamma till vad Göran Fransson uttalat om att M.M. skulle uppvisa psykopatiska drag, något som enligt dem inte stämmer väl överens vare sig med hans anamnes eller med av dem kända iakttagelser.

HD:s bedömning i skuld- och påföljdsfrågorna

På grundval av utredningen rörande M.M:s psykiska tillstånd får det anses klarlagt att han sedan flera år har haft en psykisk störning. Denna slutsats kan dras inte bara av de iakttagelser som gjorts vid de nu aktuella undersökningarna utan också av hans väl dokumenterade sjukdomshistoria.

De olika uppfattningar om M.M:s psykiska hälsotillstånd som kommer till uttryck i det nyss återgivna utredningsmaterialet går isär på en viktig punkt. Det gäller den påstådda förekomsten av vanföreställningar och bl.a. rösthallucinationer hos M.M. Det finns otvivelaktigt visst underlag för uppfattningen att han verkligen haft sådana hallucinationer och vanföreställningar. Belägg för detta finns i det som Anders Forsman, Bo Runesson och Thomas Nilsson redovisat. I synnerhet den bedömning som gjorts av Anders Forsman, som har stor vetenskaplig auktoritet och en betydande klinisk erfarenhet, är härvidlag av vikt. Mot detta står att bl.a. Eva Marie Laurén och Göran Fransson har förklarat att några tecken på vanföreställning eller hallucinationer - utöver M.M:s egna uppgifter - inte observerades under tid då de undersökte M.M.

Anders Forsmans slutsatser i hans yttrande bygger som förut framgått på sju indicier. Vid sakkunnigförhöret har Anders Forsman förklarat att vart och ett av dessa inte i sig berättigar till slutsatsen att M.M. har ett psykotiskt syndrom utan att det är den samlade tyngden av indicierna som ger honom underlag för en sådan slutsats. Av utlåtandet och uppgifterna vid sakkunnigförhöret framgår att Anders Forsman inte ansett sig ha underlag för att ställa en mer specifik diagnos, exempelvis schizofreni, med hänsyn till den förhållandevis korta observationstiden och den inverkan som M.M:s medicinering kan ha haft.

Göran Fransson har haft M.M. under observation under en betydligt längre tid. De slutsatser som Göran Fransson har redovisat och som innebär att M.M:s psykiska störning inte varit och inte heller numera är allvarlig i lagens mening kan inte undgå att ge upphov till en betydande tvekan i fråga om Anders Forsmans diagnos, särskilt som de åtminstone på de avgörande punkterna överensstämmer med resultatet av den rättspsykiatriska undersökningen. Det är också att märka att det i M.M:s sjukdomshistoria inte före Bo Runessons och Anders Forsmans observationer ansetts förekomma några påtagliga indikationer på en allvarlig psykisk störning.

Vid en samlad bedömning kan utredningen inte anses ge tillräckligt stöd för slutsatsen att övervägande skäl talar för att M.M:s psykiska störning vid brottstillfället var eller nu är av psykotisk karaktär. Att han lider av en personlighetsstörning får däremot anses belagt, men inte att denna är så svårartad att den utgör eller vid brottstillfället utgjorde en allvarlig psykisk störning.

Det nu sagda leder till följande slutsatser i de huvudfrågor som HD skall ta ställning till utifrån de förut angivna rättsliga förutsättningarna.

Som förut berörts var M.M. vid gärningstillfället väl medveten om att han angrep A.L. och det finns ingen anledning att inte bedöma angreppet som ett uppsåtligt handlande. Hans uppträdande efter överfallet snarare stöder än motsäger denna uppfattning. Frågan är då om uppsåtet omfattat den dödliga effekten av knivhuggen. Visserligen har M.M. uppgivit att hans angrepp på A.L. skett för att skada men inte döda henne. Han måste emellertid, även med den psykiska störning som får anses belagd, bedömas ha varit på det klara med den betydande risken för att knivhuggen skulle kunna träffa så illa att hon avled av sina skador. Det sätt angreppet skedde på visar att han i vart fall måste bedömas ha varit likgiltig för huruvida denna effekt skulle förverkligas. Som domstolarna har funnit är gärningen att beröva A.L. livet därmed att anse som uppsåtlig.

Några sådana omständigheter kan inte anses föreligga att brottet kan betraktas som mindre allvarligt och därför rubriceras som dråp. M.M. skall alltså dömas för mord.

I enlighet med det som har angivits ovan finns inte förutsättningar för att överlämna M.M. till rättspsykiatrisk vård, och det finns inget hinder mot att döma honom till fängelse. Någon annan påföljd än fängelse är inte aktuell i denna situation. Även om M.M. till följd av sin psykiska störning kan ha haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande, är omständigheterna sådana att straffet, som tingsrätten funnit, skall bestämmas till fängelse på livstid.

Domslut

Domslut

Med ändring av hovrättens dom i ansvarsdelen dömer HD M.M. enligt 3 kap. 1 § BrB för mord till fängelse på livstid.

HD ändrar också hovrättens dom i skadeståndsdelen på det sättet att det belopp, jämte ränta, som M.M. skall betala till var och en av F.L.H. och D.L.H. skall vara 100 000 kr.