RH 2021:13

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Mats Åhrling) anförde i beslut den 7 september 2020 i huvudsak följande.

Enligt 5 § 3 lagen (1999:116) om skiljeförfarande förlorar en part sin rätt att åberopa skiljeavtalet som hinder för rättegång, om parten inte i rätt tid ställer sin andel av begärd säkerhet för ersättning till skiljemännen.

Bestämmelser om säkerhet för skiljemännens ersättningsanspråk finns i 38 § lagen om skiljeförfarande. Där föreskrivs det att skiljemännen får begära en sådan säkerhet, att om en part inte inom den förelagda tiden ställer sin andel av den begärda säkerheten får motparten ställa hela säkerheten samt att om den begärda säkerheten inte ställs får skiljemännen avsluta förfarandet. Det sagda innebär att om vid en sådan underlåtenhet skiljenämnden klargör att den avser att avsluta förfarandet om inte hela säkerheten ställs, så kan den part som har ställt sin andel av säkerheten välja mellan att ställa hela säkerheten och fullfölja skiljeförfarandet respektive underlåta att ställa den felande säkerheten för att i stället inleda rättegång. Huruvida rätten att åberopa att motparten inte rättidigt har ställt sin andel av den begärda säkerheten förutsätter att parten har ställt sin egen andel förefaller inte vara alldeles klart. Den ovan angivna bestämmelsen säger inget om motpartens valrätt (det antas att en part har ställt endast sin andel av den begärda säkerheten, medan motparten inte har gjort det med följden att förfarandet har avslutats). Vad som i detta fallet gäller förefaller inte alldeles klart. Den praktiska situationen är att skiljekäranden saknar ekonomisk förmåga att ställa någon del av den begärda säkerheten och därför inte gör så, medan skiljesvaranden ställer endast sin andel av begärd säkerhet. I det läget har naturligtvis skiljesvaranden valrätt enligt den aktuella bestämmelsen. Men om nu skiljeförfarandet avslutas, vad gäller då för skiljekäranden? Om han alltjämt var skiljebunden skulle han på grund av svag ekonomisk förmåga kunna hamna i en situation av déni de justice. Om han på den andra sidan tillerkändes valrätt, så finns det risk för att han genom ren obstruktion undgår skiljebundenhet (till exempel kan situationen vara den att skiljesvaranden saknar ekonomisk förmåga att ställa mer än sin andel av den begärda säkerheten). Det förefaller vara en given utgångspunkt att en part inte ska fråntas sin rätt till rättslig prövning på grund av bristande ekonomisk förmåga. Med den utgångspunkten synes det riktiga vara att domstolen – där frågan sannolikt kommer att prövas därför att en skiljeinvändning görs – har att göra en helhetsprövning beträffande huruvida en reell déni de justice föreligger. Om det kan etableras att skiljekäranden (rättegångskäranden) saknar ekonomiska möjligheter att genomföra ett skiljeförfarande, så bör något rättegångshinder inte anses föreligga (se Stefan Lindskog 1 maj 2020, JUNO, kommentar till 5 § lagen om skiljeförfarande punkterna 4.3.1 – 4.3.4).

Av utredningen i målet framgår att D.Z. inledde ett skiljeförfarande samt att han aldrig ställde någon säkerhet. Som skiljenämnden konstaterade hade han inlett skiljeförfarandet trots att han inte hade betalat in det av skiljenämnden begärda förskottet för skiljedomskostnaderna. Skiljenämnden avslutade skiljeförfarandet den 8 april 2020 eftersom parterna inte ställt den begärda säkerheten för skiljedomskostnaderna. Till följd av D.Z:s agerande fann skiljenämnden att han skulle anses vara förlorande part och att han därför, parterna emellan, skulle betala skiljedomskostnaderna. Han förpliktades vidare att betala ersättning för A.K:s kostnader. Det finns inte någon annan rimlig förklaring till hans agerande än att hans handlande syftade till att undgå skiljebundenhet. Att tillåta ett sådant agerande skulle vara i direkt strid med skiljeförfarandets syfte. Detta talar med styrka för att A.K. inte har förlorat sin rätt att åberopa skiljeavtalet som hinder för rättegång. Den omständigheten att A.K., till följd av D.Z:s agerande, inte åtog sig att betalade hela förskottet för skiljedomskostnaderna innebär inte någon annan bedömning.

När det gäller att bedöma om en reell déni de justice föreligger finner tingsrätten att D.Z. inte har förebringat någon bevisning till styrkande av att han saknade ekonomisk förmåga att ställa någon del av den begärda säkerheten för skiljedomskostnaderna.

Med hänsyn till det ovan angivna, och då D.Z. inte heller i övrigt har anfört någon omständighet som medför att A.K. skulle ha förlorat sin rätt att åberopa skiljeavtalet, finner tingsrätten att det till följd av parternas skiljeklausul föreligger rättegångshinder. Tingsrätten avvisar därför stämningsansökningen.

Med hänsyn till bedömningen – – – ska D.Z. ersätta A.K:s rättegångskostnader. Det yrkade beloppet är skäligt. D.Z. ska därför till A.K. utge 37 500 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från denna dag till dess betalning sker.

Domskäl

Hovrätten (hovrättspresidenten Anders Perklev, hovrättslagmannen Christine Lager och hovrättsrådet Carin Häckter, referent) anförde följande i beslut den 2 juni 2021.

Skiljeförfarande är en form av privat tvistlösning, vilket bland annat innebär att parterna är skyldiga att ersätta skiljemännen för arbete och utlägg (se 37 § första stycket lagen om skiljeförfarande). För att säkra sin rätt till betalning har skiljemännen, enligt 38 § samma lag, rätt att begära säkerhet för ersättningen. Har en part inte inom den tid som skiljemännen bestämt ställt sin andel av begärd säkerhet, får motparten ställa hela säkerheten. Ställs inte begärd säkerhet, får skiljemännen helt eller delvis avsluta förfarandet. Syftet med bestämmelsen i 38 § att ena parten själv kan ställa hela den begärda säkerheten är att parten ska ha möjlighet att få till stånd ett skiljeförfarande även om motparten inte medverkar genom att ställa sin andel av säkerheten.

Att en tvist omfattas av ett skiljeavtal innebär att allmän domstol saknar behörighet att pröva tvisten. Skiljeavtalet är därför ett hinder för rättegång. Om talan väcks avseende en sådan tvist ska domstolen avvisa talan, förutsatt att en part framställer ett yrkande om detta (se 10 kap. 17 a § rättegångsbalken och 4 § andra stycket lagen om skiljeförfarande).

Under vissa förutsättningar förlorar emellertid en part rätten att åberopa ett skiljeavtal som rättegångshinder. Regler om detta finns i 5 § lagen om skiljeförfarande. Syftet med bestämmelsen är att en part inte först ska kunna hindra ett skiljeförfarande och därefter åberopa skiljeavtalet som hinder för rättegång (jfr Lindskog, Skiljeförfarande, kommentaren till 5 §, p. 3.2, JUNO 2020-05-01). Av 5 § framgår bland annat att en part förlorar rätten att åberopa skiljeavtalet som hinder för rättegång om parten inte i rätt tid ställer sin andel av begärd säkerhet för ersättningen till skiljemännen (punkten 3).

Hovrätten konstaterar att det är A.K. som har åberopat att skiljeavtalet utgör rättegångshinder och att hon i det tidigare skiljeförfarandet inte ställde sin andel av begärd säkerhet för ersättningen till skiljemännen. Enligt ordalydelsen i 5 § punkten 3 lagen om skiljeförfarande har hon därmed förlorat sin rätt att åberopa skiljeavtalet som rättegångshinder. Frågan är om det förhållandet att inte heller D.Z. ställde sin andel av säkerheten innebär att A.K. har kvar sin rätt att åberopa skiljeavtalet som rättegångshinder.

Ordalydelsen i 5 § punkten 3 anger tydligt att det är den part som invänder att det föreligger rättegångshinder som förlorar sin rätt att åberopa skiljeavtalet som rättegångshinder om parten inte ställt begärd säkerhet i tid. Varken lagtexten eller förarbeten ger något stöd för att bestämmelsen ska ges innebörden att dess tillämpning förutsätter att den av parterna som stämt i allmän domstol själv först måste ha ställt sin andel av säkerheten i skiljeförfarandet (se SOU 1994:81 s. 197–199 och prop. 1998/99:35 s. 162–164).

I en situation då ingen av parterna ställt sin andel av begärd säkerhet och skiljemännen, såsom i nu aktuellt fall, väljer att avsluta förfarandet har det i den juridiska litteraturen anförts att båda parter kan inleda en rättegång utan att behöva mötas av en befogad invändning om att skiljeavtalet utgör rättegångshinder (se Lindskog, a. a., kommentaren till 5 §, p. 4.3.3). Detta är en tolkning som stämmer överens med ordalydelsen i den aktuella bestämmelsen. Tolkningen framstår också som väl förenlig med syftet att en part inte först ska kunna hindra ett skiljeförfarande och därefter åberopa skiljeavtalet som hinder för rättegång.

Sammantaget leder det anförda till bedömningen att A.K. har förlorat rätten att åberopa skiljeavtalet som rättegångshinder på grund av att hon inte ställt sin andel av begärd säkerhet för ersättningen till skiljemännen. Tingsrättens beslut ska därför undanröjas och målet återförvisas dit för fortsatt handläggning.

Det ankommer på tingsrätten att ta ställning till parternas yrkanden om rättegångskostnader (se 18 kap. 15 § tredje stycket rättegångsbalken).

BESLUT

Hovrätten undanröjer tingsrättens beslut och återförvisar målet dit för fortsatt handläggning.