RH 2021:31

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Ulf Ljungdahl samt nämndemännen Lars-Erik Fälth, Fredrik Håkansson och Ann-Kristin Simonsson) anförde i dom den 25 augusti 2021 följande.

DOMSKÄL

– – –

Körningen har varit mycket kort, enligt de tilltalade kanske så kort som 150 meter varav endast cirka hälften på allmän väg och resterande del på parkeringsplatser. Av denna anledning bedömer tingsrätten att brottets straffvärde kan stanna på vad som motsvarar en månads fängelse. Eftersom P.H:s del i gärningen utgjort en förutsättning för att L.N. skulle kunna starta bilen och köra den, bör straffvärdet för hennes del inte sättas lägre.

Medverkan vid grovt rattfylleri – dvs. både gärningsmannaskap och medhjälp (liksom anstiftan) – utgör i princip s.k. artbrott vilket innebär att det finns en presumtion för att påföljden bestäms till fängelse.

När det är fråga om så hög grad av berusning som i detta fall – motsvarande 2,24 promille i blodet – krävs det enligt praxis alldeles särskilda skäl för att bryta presumtionen. Sådana alldeles särskilda skäl utgörs normalt av s.k. kontraktsvård. Något sådant förslag finns inte att överväga beträffande någon av de tilltalade. Det finns inte heller några andra alldeles särskilda skäl som kan bryta presumtionen. Båda tilltalade bör alltså dömas till fängelse.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde L.N. för grovt rattfylleri enligt 4 § första stycket och 4 a §trafikbrottslagen (1951:649) samt P.H. för medhjälp till grovt rattfylleri enligt samma lagrum och 23 kap. 4 § brottsbalken. Påföljden bestämdes för båda till fängelse 1 månad.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Christer Ganelind och Ulrik Lönnmyr, referent, samt tf. hovrättsassessorn Carolin Tengroth) anförde i dom den 29 oktober 2021 följande.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

I enlighet med tingsrättens dom, som har överklagats endast i fråga om påföljd, ska P.H. dömas för den åtalade gärningen. Hovrätten delar tingsrättens bedömning att gärningen ska rubriceras som medhjälp till grovt rattfylleri.

Grovt rattfylleri är ett brott av sådan art att det föreligger en presumtion för att bestämma påföljden till fängelse. Styrkan av denna presumtion varierar dock beroende på brottets karaktär i det särskilda fallet. Har alkoholkoncentrationen i förarens blod eller utandningsluft varit förhållandevis låg, och har körningen dessutom skett under förhållanden som inte medfört någon trafikfara, kan ett fängelsestraff i regel undvikas om det i övrigt finns förutsättningar för en villkorlig dom eller skyddstillsyn som förenas med föreskrift om samhällstjänst (se Högsta domstolens avgöranden NJA 2000 s. 17 I och II samt NJA 2002 s. 653).

Påföljderna för medverkan till brott brukar i allmänhet sättas lägre än för de som utfört gärningen och därmed är att betrakta som gärningsmän. När det gäller rattfylleribrotten ger underrättspraxis dock intryck av att domstolarna sällan gör någon differentierad påföljdsbestämning beträffande den som framfört fordonet och den som endast medverkat till körningen. En sådan princip kan förstås inte tillämpas generellt. I vilken mån medverkansgärningen har ett lägre straffvärde eller artvärde än huvudgärningen får i stället bedömas utifrån omständigheterna i varje enskilt fall. Vid den bedömningen bör särskilt beaktas vilken betydelse medverkanshandlingen haft för körningen samt vilka insikter den medverkande haft om de straffvärdepåverkande omständigheterna kring körningen.

Den straffbara medverkan som P.H. gjort sig skyldig till har bestått i att hon blåst i det alkolås som den ifrågavarande bilen varit utrustad med och följt med som passagerare under färden trots att hon känt till att L.N. hade intagit alkohol. Av utredningen framgår att L.N. hade en alkoholkoncentration i utandningsluften som under eller efter färden uppgick till 1,12 milligram per liter i utandningsluften, dvs. klart över gränsen för grovt rattfylleri. Tingsrätten har också funnit utrett att P.H. varit likgiltig i förhållande till L.N:s berusningsgrad. P.H:s agerande har visserligen varit en avgörande förutsättning för körningen och genom att dessutom följa med under färden har hon funnit sig i det brott som hon främjat. Det har emellertid varit fråga om en kort omflyttning av bilen där körsträckan har uppgått till omkring 150 meter, varav halva sträckan skett på en parkeringsplats. Det får också godtas att körningen skett utan nämnvärd fara för trafiksäkerheten. Annat har inte heller framkommit än att P.H. redan från börjat kunnat utgå från att det bara skulle bli fråga om en kort omflyttning av bilen.

Hovrätten delar tingsrättens bedömning att gärningen har ett straffvärde som motsvarar en månads fängelse. Till skillnad från tingsrätten anser dock hovrätten inte att brottet är av så allvarlig art att en frivårdspåföljd med föreskrift om samhällstjänst är uteslutet. P.H. är tidigare ostraffad och det saknas anledning att befara att hon kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Hon har också samtyckt till att utföra samhällstjänst och får anses lämplig därtill. Påföljden kan därför bestämmas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst 50 timmar.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten bestämmer påföljden till villkorlig dom med samhällstjänst 50 timmar. Om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle fängelse 1 månad ha dömts ut.

Hovrättsrådet Christer Ganelind var skiljaktig och anförde:

Jag delar majoritetens bedömning att påföljden ska bestämmas till villkorlig dom. Jag anser dock att denna ska förenas med dagsböter. Med hänsyn till att P.H. döms för medhjälp till grovt rattfylleri anser jag att straffvärdet för gärningen är lägre än för fullbordat brott och motsvarar fängelse 14 dagar. Vid bedömningen av styrkan i presumtionen för fängelse beaktar jag att det är fråga om en medhjälpsgärning, att det handlar om en kort omflyttning av ett fordon, att omflyttningen skett utan fara för trafiksäkerheten och att P.H. inte hade kunskap om vilka mängder alkohol som L.N. intagit (men väl likgiltig i förhållande till graden av berusning hos L.N.). Jag anser att dessa omständigheter gör att P.H:s gärning är sådan att det vid en prövning enligt 30 kap. 4 § brottsbalken inte finns tillräckliga skäl för att välja fängelse som påföljd (jfr. rättsfallen NJA 1999 s. 561, särskilt s. 571 tredje stycket, och NJA 2015 s. 386). Det innebär att påföljden ska kombineras med dagsböter i stället för samhällstjänst.