NJA 2015 s. 386

Reformatio in pejus? Bestämmande av påföljd för misshandel av normalgraden.

Örebro tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Örebro tingsrätt åtal mot M.R. för misshandel (åtalspunkt 6) enligt följande gärningsbeskrivning. M.R. har den 27 februari 2013 i bostaden på Kasten Ottergatan i Örebro uppsåtligen tillfogat M.H. smärta och ömhet samt underhudsblödning på höger överarm genom att tilldela henne ett slag på armen med en bokrygg.

Målsäganden, M.H., yrkade i anslutning till denna åtalspunkt skadestånd av M.R. med 12 470 kr jämte ränta.

M.R. åtalades därutöver för misshandel i fyra fall och ofredande i ett fall.

M.R. var berövad friheten som anhållen och sedermera häktad från den 3 mars 2013 till dess han den 27 mars 2013 försattes på fri fot i samband med huvudförhandling i målet.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande chefsrådmannen Marinette Gustafsson) anförde i dom den 17 april 2013 bl.a. följande.

Domskäl

Skuld

M.R. har förnekat gärningarna.

Vid huvudförhandlingen har förhör hållits med målsäganden M.H. M.R. har hörts över åtalet. På åklagarens och M.H:s begäran har vittnesförhör hållits med K.H. - - -.

Av utredningen har inledningsvis följande framkommit. M.R. och M.H. har varit ett par sedan år 2002. De har tillsammans sonen A., som är född i april 2005. De levde tillsammans fram till i mars månad i år då M.R. anhölls med anledning av de misstankar som prövas i detta mål.

- - -.

Åtalspunkten 6

- - -.

Tingsrätten gör följande bedömning.

- - -.

Den gärning som ligger närmast i tiden är den som omfattas av åtalspunkten 6. I denna del har parterna i huvudsak lämnat likalydande uppgifter om att A. hade en matteläxa som han arbetade med, att en ordväxling uppstod mellan dem samt att M.R. kastade i väg en barnbok. När det gäller frågan om M.R. därutöver även slog M.H. med en barnbok har de dock lämnat olika uppgifter. Av i målet åberopat rättsintyg och fotografier framgår att M.H. några dagar efter kvällen hade en stor mångfärgad underhudsblödning. Vidare görs i rättsintyget och det kompletterande rättsintyget bedömningen att missfärgningen starkt talar för att den uppkommit av att något hårt och avlångt träffat armen, antingen genom ett slag eller att armen slagits mot ett sådant föremål. Rättsintygsläkaren P.S. gör bedömningen att skadans utseende talar för att skadan uppkommit såsom målsäganden angett, dvs. att hon blivit slagen med ryggen på en bok. M.H:s uppgifter vinner således stöd av rättsintyg och fotografier. Dessutom har M.H. några dagar efter händelsen berättat för sin syster, på fråga från denna, att hon blivit slagen av M.R. Tingsrätten finner att M.H:s uppgifter vinner sådant stöd av utredningen i övrigt och då främst rättsintyg och fotografier att hennes utsaga ska ligga till grund för bedömningen. Åtalet är genom vad hon berättat styrkt. Gärningen är att bedöma som misshandel.

- - -.

Påföljd

M.R. förekommer under ett avsnitt i belastningsregistret avseende en hastighetsöverträdelse.

Såvitt framkommit av ett i målet inhämtat yttrande från Kriminalvården lever M.R. under socialt ordnade förhållanden. Det har inte framkommit att han har någon form av missbruksproblematik. Kriminalvården har bedömt att han inte är lämplig för samhällstjänst. Grunden för denna bedömning synes vara att han till Kriminalvården uppgett att han inte var intresserad av samhällstjänst. Han har vid huvudförhandlingen i målet uppgett att han numera samtycker till att utföra samhällstjänst.

M.R. har övertygats om ett fall av misshandel i hemmet mot en närstående. Misshandeln har skett med ett tillhygge i form av en bok. Påföljden för en sådan gärning ska normalt bestämmas till fängelse. Gärningen har ett straffvärde om en månad. Tillräckliga skäl för att välja en annan påföljd har inte framkommit. M.R. ska därför dömas till en månads fängelse.

- - -.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde M.R. enligt 3 kap. 5 § BrB för misshandel i ett fall till fängelse 1 månad. Åtalet i övrigt ogillades.

M.R. förpliktades att betala skadestånd till M.H. med 5 170 kr jämte ränta.

Göta hovrätt

M.R. överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet och lämna M.H:s skadeståndsyrkande utan bifall.

Även M.H. överklagade. Hon yrkade helt bifall till sitt vid tingsrätten framställda skadeståndsyrkande under den aktuella åtalspunkten.

Part bestred motparts ändringsyrkande.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Jan Carrick, referent, hovrättsrådet Anna Kramer, tf. hovrättsassessorn Terése Klein och två nämndemän) anförde i dom den 23 januari 2014 följande.

Hovrättens domskäl

I hovrätten har de vid tingsrätten under åtalspunkt 6 bild- och ljudinspelade förhören med M.H., M.R. och K.H. spelats upp. Parterna har åberopat samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten.

- - -.

Hovrätten gör följande bedömning.

Bifall till åtalet förutsätter, som tingsrätten påpekat, att bevisningen har sådan styrka att det befinns vara ställt utom rimligt tvivel att M.R. begått den åtalade gärningen. I målet står uppgift mot uppgift. Det hindrar inte att bevisningen ändå kan befinnas tillräcklig för en fällande dom. En alltigenom trovärdig utsaga från M.H. kan i förening med vad som i övrigt har framkommit i målet - t.ex. om hennes beteende efter händelsen - vara tillräckligt för en fällande dom, jfr rättsfallet NJA 2009 s. 447.

M.H:s uppgifter framstår som alltigenom trovärdiga. De vinner också stöd av vad åklagaren i övrigt åberopat till stöd för åtalet i den delen. Med hänsyn härtill och då M.R:s påståenden om att M.H. falskeligen skulle ha angett honom är sådana att de uppgifterna kan lämnas utan avseende finner hovrätten, liksom tingsrätten, åtalet styrkt. Gärningen kan inte bedömas som ett ringa brott.

Misshandel, som inte är ringa, är ett s.k. artbrott där presumtionen för fängelse är stark. M.R. är emellertid tidigare ostraffad, bortsett från ett ordningsbotföreläggande. Han synes också leva under ordnade förhållanden med arbete och bostad. Det finns inte särskild anledning befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Han har i hovrätten, liksom vid tingsrätten, samtyckt till att utföra samhällstjänst. Med hänsyn till vad nu anförts anser hovrätten att det finns tillräckliga förutsättningar att bestämma påföljden till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst motsvarande ett fängelsestraff om en månad.

- - -.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrade tingsrättens dom endast på så sätt att hovrätten bestämde påföljden till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst 50 timmar. Om fängelse i stället valts som påföljd skulle fängelse en månad ha dömts ut.

Högsta domstolen

M.R. överklagade och yrkade att han skulle frikännas från ansvar för misshandel och att skadeståndstalan skulle lämnas utan bifall. Han yrkade att påföljden under alla förhållanden skulle mildras.

Riksåklagaren och M.H. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

HD meddelade prövningstillstånd i påföljdsfrågan med utgångspunkt i vad hovrätten hade funnit utrett om gärningen. Frågan om prövningstillstånd i målet i övrigt förklarades vilande.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl

HD (justitieråden Stefan Lindskog, Ella Nyström, Göran Lambertz, referent, Ingemar Persson och Lars Edlund) meddelade den 12 juni 2015 följande dom.

Domskäl

Domstolarnas domar och frågorna i HD

1.

M.R. dömdes i tingsrätten för misshandel i ett fall till fängelse i en månad. Han förpliktades vidare att utge skadestånd till M.H. Det antecknades att M.R. hade varit frihetsberövad under tiden den 3-27 mars 2013. Sedan M.R. och M.H. överklagat tingsrättens dom, ändrade hovrätten domen endast på så sätt att påföljden bestämdes till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst 50 timmar. Hovrätten förklarade att påföljden skulle ha bestämts till fängelse en månad om fängelse i stället hade valts som påföljd.

2.

Den första frågan i HD är om hovrättens dom, såsom M.R. har gjort gällande, strider mot förbudet mot s.k. reformatio in pejus genom att hovrätten på talan av M.R. dömde honom till villkorlig dom med samhällstjänst utan att beakta den tid som han hade varit berövad friheten. Nästa fråga är vilken påföljd M.R. ska dömas till.

Reformatio in pejus?

3.

Enligt 51 kap. 25 § första stycket RB får hovrätten inte med anledning av den tilltalades överklagande, eller med anledning av åklagarens överklagande till den tilltalades förmån, döma till en påföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än den som tingsrätten har dömt till.

4.

Vid bestämning av påföljd är fängelse att anse som en svårare påföljd än villkorlig dom (30 kap. 1 § BrB). Vad som gäller om den villkorliga domen förenas med samhällstjänst framgår inte uttryckligen av lag eller förarbeten. HD har dock uttalat att bestämmelsen i 30 kap. 1 § BrB bör anses innebära att vid val av påföljd villkorlig dom är mindre ingripande än fängelse, även om den villkorliga domen förenas med samhällstjänst (NJA 2009 s. 34).

5.

Frågan är då om den påföljd som hovrätten bestämde är, vid tillämpning av reglerna i 51 kap. 25 § RB om reformatio in pejus, att anse som mer ingripande för M.R. än den påföljd - fängelse i en månad - som tingsrätten dömde honom till. Den frågan aktualiseras av det förhållandet att M.R. hade varit frihetsberövad och att frihetsberövandet skulle ha avräknats från en fängelsepåföljd. Att frihetsberövandet inte ska beaktas när antalet timmar samhällstjänst bestäms framgår av rättsfallet NJA 2012 s. 968. M.R. har förklarat att han uppfattar hovrättens dom som mer ingripande än tingsrättens.

6.

Bestämmelserna i 51 kap. 25 § RB övervägdes och ändrades i samband med att reglerna om omröstning i brottmål ändrades (prop. 1988/89:2 s. 12 ff.). Därvid avskaffades tidigare bestämmelser om undantag från förbudet mot reformatio in pejus. Avsikten angavs vara att förbudet skulle göras mer verkningsfullt. Vidare uttalades att reglerna om reformatio in pejus borde stå i samklang med omröstningsreglerna och att det liksom beträffande omröstning borde i viss utsträckning överlåtas åt rätten att - i den mån det inte följer direkt av brottsbalkens regler - avgöra vilken av två påföljder som är svårast eller mest ingripande (a. prop. s. 17).

7.

I fråga om omröstning i påföljdsfrågan klargjordes i propositionen att bedömningen inte sällan får utgå från situationen i det enskilda fallet. Sålunda uttalades att reglerna om villkorlig frigivning ibland får beaktas för att omröstningsresultatet så långt möjligt ska leda till den lindrigaste utgången. Vidare uttalades att det bör finnas utrymme för att anse en mening som innebär enbart skyddstillsyn som lindrigare än en mening som innebär villkorlig dom i förening med ett bötesstraff, ”beroende framför allt på antalet dagsböter”. (A. prop. s. 15.)

8.

I rättsfallet NJA 2010 s. 555 hade hovrätten dömt en person till dagsböter motsvarande 2 500 kr för trafikförseelser, trots att det för förseelserna inte var föreskrivet någon annan påföljd än penningböter. Riksåklagaren överklagade domen till HD och yrkade att påföljden skulle bestämmas till penningböter 6 700 kr. HD bedömde, trots att dagsböter är att anse som en strängare påföljd än penningböter, att riksåklagaren inte kunde anses ha överklagat till den tilltalades förmån. Förbudet mot reformatio in pejus hindrade därför inte att påföljden bestämdes i enlighet med riksåklagarens yrkande.

9.

Frågan om vad som är en mer ingripande påföljd i det enskilda fallet går inte att besvara en gång för alla. De principer som gäller för påföljdsval behöver inte nödvändigtvis vara bestämmande. Det framstår som mer naturligt att göra bedömningen ur den tilltalades perspektiv. Bedömningen bör dock vara objektiverad. Det bör sålunda inte överlämnas åt den tilltalade att avgöra saken utifrån vilken påföljd som han eller hon uppfattar som strängast; det avgörande är vad en tilltalad typiskt sett kan antas anse. Det hindrar inte att domstolen ofta har anledning att klargöra den tilltalades inställning.

10.

Med tanke på att ett frihetsberövande ska beaktas vid verkställigheten av en fängelsepåföljd, kan det diskuteras om inte ur en tilltalads perspektiv den påföljd som hovrätten bestämde får anses som mer ingripande än den påföljd som tingsrätten hade kommit fram till. När det gäller verkställighetsinnehållet står då sex dagars fängelse mot 50 timmars samhällstjänst. Skillnaden mellan dessa ingripanden kan dock inte anses vara sådan att hovrättens påföljdsbestämning står i strid med reglerna om reformatio in pejus.

Frågan om påföljd

11.

M.R. döms för att ha slagit M.H. med en bok på överarmen så att smärta, ömhet och en underhudsblödning uppstått. Misshandeln är inte ringa. Straffvärdet är fängelse i en månad.

12.

Vid val av påföljd ska rätten enligt 30 kap. 4 § BrB fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Därvid ska rätten beakta omständigheter som anges i 29 kap. 5 § BrB, dvs. främst omständigheter som är hänförliga till den tilltalades person. Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott.

13.

HD har vid flera tillfällen uttalat att utgångspunkten vid påföljdsvalet för misshandelsbrott av normalgraden är att ett sådant brott medför fängelsestraff (se bl.a. NJA 1999 s. 269 med hänvisningar). I överensstämmelse med den praxis som har utvecklats måste emellertid misshandelns närmare karaktär och omständigheterna kring brottet beaktas. I praxis finns också åtskilliga exempel på att en icke frihetsberövande påföljd har valts när det har varit fråga om ett misshandelsbrott av normalgraden som inte har varit av allvarligare beskaffenhet (se NJA 1990 s. 84 I och II med hänvisningar).

14.

Misshandeln har skett i hemmet mot M.R:s sambo. Det medför i och för sig att synen på brottet blir strängare än annars. Det har emellertid endast rört sig om ett slag mot armen och skadorna har begränsats till en underhudsblödning. M.R. är tidigare ostraffad. Det finns mot denna bakgrund inte tillräckliga skäl att döma honom till fängelse. Det saknas särskild anledning att befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet (se 30 kap. 7 § första stycket BrB). Påföljden bör därför bestämmas till villkorlig dom.

15.

Enligt 30 kap. 7 § andra stycket BrB kan rätten som särskilda skäl för villkorlig dom i stället för fängelse beakta om den tilltalade samtycker till att domen förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter (jfr 27 kap. 2 a §). Av förarbetena till bestämmelsen om samhällstjänst framgår att avsikten är att en sådan föreskrift ska meddelas endast när alternativet är att döma till ett fängelsestraff. Om det redan vid en första prövning enligt 30 kap. 4 § står klart att det inte finns tillräckliga skäl för att välja fängelse som påföljd för brottsligheten, aktualiseras inte möjligheten att meddela en föreskrift om samhällstjänst. I ett sådant fall kan rätten döma till villkorlig dom redan med stöd av 30 kap. 7 § första stycket. (Prop. 1997/98:96 s. 87 och 197.)

16.

I M.R:s fall saknas, i enlighet med vad som tidigare har sagts, tillräckliga skäl att döma till fängelse. Den villkorliga domen ska därför inte förenas med en föreskrift om samhällstjänst.

17.

Enligt 30 kap. 8 § BrB ska en villkorlig dom förenas med böter, om inte ett bötesstraff skulle drabba den tilltalade alltför hårt eller om det finns andra särskilda skäl mot att döma till böter. Eftersom M.R. har varit berövad friheten i målet i 24 dagar, finns det särskilda skäl mot att förena den villkorliga domen med böter.

18.

M.R. ska alltså dömas till villkorlig dom. Det saknas skäl att bevilja prövningstillstånd i målet i övrigt.

Domslut

Domslut

HD ändrar hovrättens domslut på det sättet att påföljden bestäms till villkorlig dom.

HD meddelar inte prövningstillstånd i målet i övrigt.

HD:s dom meddelad: den 12 juni 2015.

Mål nr: B 1000-14.

Lagrum: 27 kap. 2 a § och 30 kap. 1, 4, 7 och 8 §§ BrB samt 51 kap. 25 § RB.

Rättsfall: NJA 1990 s. 84 I och II, NJA 1999 s. 269, NJA 2009 s. 34, NJA 2010 s. 555, NJA 2012 s. 968.