Allmän åklagare yrkade vid Luleå TR ansvar å F.R., född 1961, för grovt rattfylleri enligt följande: F.R. har d 8 nov 1998 omkring klockan 03.38 fört personbil på Wasa parkeringsplats i centrala Luleå efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans utandningsluft under eller efter färden har uppgått till 0,62 milligram per liter. - Brottet är grovt med hänsyn till alkoholkoncentrationen.

F.R. erkände gärningen.

F.R. överklagade i HovR:n för Övre Norrland och yrkade att HovR:n skulle bestämma påföljden till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Lindström, hovrättsrådet Möller, referent, hovrättsassessorn Bäckström samt nämndemännen Granberg och Liljestrand) anförde i dom d 27 april 1999: Domskäl. TR:ns dom har inte överklagats i skuldfrågan. Härigenom är avgjort att F.R. skall dömas för den åtalade gärningen. Gärningen skall, som TR:n funnit, bedömas som grovt rattfylleri.

I HovR:n har F.R. hörts på nytt.

Vad som förekommit i HovR:n föranleder inte någon annan bedömning i påföljdsfrågan än den TR:n gjort. TR:ns dom skall därför fastställas.

F.R. (offentlig försvarare advokaten Sven Borgny) överklagade och yrkade att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst.

Riksåklagaren bestred ändring. I svarsskrivelse anförde Riksåklagaren bl a:

Sedan d 1 jan 1999 gäller nya bestämmelser som gör det möjligt att förena villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Av förarbetena framgår att möjligheten att välja villkorlig dom eller skyddstillsyn med samhällstjänst i stället för fängelse som påföljd för brott som med hänsyn till sin art annars skulle ha lett till ett fängelsestraff bör tillämpas med utgångspunkt i den praxis som har utvecklats på grundval av den tidigare gällande lagen om samhällstjänst. Det anförs vidare att införandet av kombinationen villkorlig dom med samhällstjänst dock medför en utvidgning av möjligheterna att döma till frivårdspåföljd med samhällstjänst även vid artbrottslighet (prop 1997/98:96 s 97).

Enligt 30 kap 7 § 2 st BrB kan rätten såsom särskilda skäl för villkorlig dom i stället. för fängelse beakta, om den tilltalade samtycker till att domen förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter. Skälen för att välja en sådan påföljd måste emellertid vägas mot de skäl som enligt 30 kap 4 § 2 st BrB föreligger för att välja fängelse. Jag vill samtidigt erinra om att fängelse fortfarande är en allvarligare påföljd än villkorlig dom, även om den förenas med samhällstjänst (30 kap 1 § BrB).

F.R. bar gjort sig skyldig till grovt rattfylleri. Han har fört fordonet med en alkoholkoncentration i utandningsluften om 0,62 milligram per liter. Han stoppades efter att någon tipsat polisen om att han hade druckit alkohol. Av polisrapporten framgår att F.R., då han stoppades på den aktuella parkeringsplatsen, visade tecken på alkoholpåverkan i form av glansiga ögon samt att han tog snedsteg. F.R. har själv uppgivit att han var på väg till sin bostad, som var belägen på Stationsgatan i Luleå.

F.R. förde, som nyss sagts, fordonet på en parkeringsplats. Tack vare ett ingripande från polisens sida hindrades F.R. från att köra vidare till sin bostad. Enligt min mening har gärningen i princip samma artvärde som annan grov rattfylleribrottslighet varför det inte finns skäl att i påföljdshänseende särbehandla fall som det förevarande.

Vad jag nu har redovisat talar för att F.R. i enlighet med fast praxis och med tillämpning av de kriminalpolitiska överväganden som jag tidigare i korthet har refererat till, döms till ett fängelsestraff för det rattfylleribrott som han har gjort sig skyldig till. Såväl kravet på en enhetlig rättstillämpning för den rattfylleribrottslighet som det här är fråga om som de allmänna motiven bakom lagstiftningen om rattfylleri leder enligt min mening fram till en sådan slutsats i fråga om påföljdsvalet.

Jag är samtidigt medveten om att lagstiftningen och senare tids praxis på området ger möjlighet till en mer nyanserad bedömning av påföljdsvalet - under förutsättning att detsamma innehåller moment som ger en erforderlig skärpa i den straffrättsliga reaktionen. Fängelsestraffet för rattfylleribrott har sannolikt kommit att innebära en betydande positiv effekt i fråga om moral- och normbildningen när det gäller att avhålla sig från alkoholkonsumtion i samband med bilkörning. Detta kan alltså vara en viktig eller avgörande del i förklaringen till varför rattfylleribrottsligheten väsentligt har minskat under 1990-talet. En sådan syn på behovet av en allvarlig reaktion från samhällets sida på denna form av brottslighet följer också av hur denna brottslighet uppfattas i det allmänna rättsmedvetandet. Jag vill göra gällande att förväntningarna sett från ett sådant perspektiv är att samhällets reaktion även fortsättningsvis på rattfylleribrottsligheten skall präglas av tydlighet och skärpa och ha sin klara utgångspunkt i brottslighetens art och med sikte på en generell och brottsförebyggande effekt.

Sett mot denna bakgrund framstår för mig påföljden villkorlig dom med samhällstjänst som en klart otillräcklig reaktion på en allvarlig artbrottslighet. Skulle ett sådant påföljdsval bli normalpåföljden för det grova rattfylleribrottet skulle detta innefatta en påtaglig risk för att den hittills framgångsrika brottsbekämpningen på detta område äventyras. Mina överväganden bygger på att villkorlig dom med samhällstjänst formellt och i praktiken måste uppfattas som en lindrigare påföljd än fängelse. Även om lagstiftaren öppnat en möjlighet att ersätta fängelse med denna påföljdskombination anser jag att domstolarna vid påföljdsvalet måste väga det till sitt innehåll ideellt inriktade arbetet inom ramen för samhällstjänsten under ett begränsat antal timmar i förhållande till den reaktion som består i ett ovillkorligt frihetsberövande under en något längre tid. Jag anser inte att den möjlighet som lagstiftaren här har gett domstolen skall utnyttjas för den rattfylleribrottslighet som det är fråga om i detta fall.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen Nils Rekke).

HD (JustR:n Gregow, Nyström, referent, Svensson, Danelius och Victor) beslöt följande dom: Domskäl. I enlighet med HovR:ns dom har F.R. gjort sig skyldig till grovt rattfylleri.

Frågan i målet är om F.R. skall dömas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst eller om påföljden på grund av brottslighetens art skall bestämmas till fängelse.

Grovt rattfylleri utgör brottslighet av sådan art att det föreligger en presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse. Ett krav för att den presumtionen skall kunna brytas är att det föreligger särskilda skäl för att välja en inte frihetsberövande påföljd (se NJA 1997 s 278 och 1999 s 9 samt prop 1993/94:44 s 29 ff, särskilt s 29 och 35, och även prop 1987/88:120 s 100).

Att grovt rattfylleri är ett brott vars art talar för fängelse utesluter inte att styrkan av presumtionen varierar beroende på brottslighetens karaktär i det särskilda fallet och omständigheterna kring brottet. Att gärningsmannen haft en mycket hög alkoholhalt eller att brottet annars inneburit risker för trafiksäkerheten är faktorer som typiskt sett stärker presumtionen för fängelse.

Den nya lagstiftning som trädde i kraft d 1 jan 1999 innebar att systemet med samhällstjänst blev permanent och utvidgades. Enligt de nya reglerna kan rätten som särskilt skäl för villkorlig dom i stället för fängelse beakta om den tilltalade samtycker till att domen förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter.

Avsikten med den nya lagstiftningen var att skapa förutsättningar för att ge den villkorliga domen en större skärpa och den tillkom i uttalat syfte att erbjuda alternativ för bl a den grupp av lagöverträdare som tidigare med hänsyn till brottslighetens art brukat dömas till korta fängelsestraff från fjorton dagar till några få månader (prop 1997/98:96 s 96 f). Detta innebär emellertid inte att villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst mer eller mindre generellt skall ersätta fängelse i de fall då förutsättningar för villkorlig dom i övrigt föreligger.

En följd av den nya lagstiftningen är att domstolen vid grovt rattfylleri måste göra en bedömning i det enskilda fallet av om förutsättningar föreligger för att bestämma påföljden till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Vid denna bedömning är det normalt främst omständigheterna vid brottet som kommer att bli av avgörande betydelse. Omständigheter som kan föranleda tillämpning av villkorlig dom med samhällstjänst är framför allt att alkoholkoncentrationen i förarens blod eller utandningsluft varit förhållandevis låg och att körningen skett under förhållanden som medfört ringa eller ingen trafikfara.

Av utredningen i målet framgår att den av F.R. förda personbilen hejdades strax efter klockan halv fyra på morgonen av polis vid utfarten från den parkeringsplats i centrala Luleå där bilen varit uppställd. F.R:s avsikt var då att föra bilen en kort sträcka till sin bostad. Alkoholkoncentrationen i hans utandningsluft uppmättes efter körningen till 0,62 milligram per liter. Dessa omständigheter är sådana att förutsättningar för villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst i och för sig föreligger.

Det saknas särskild anledning att befara att F.R. kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Han har samtyckt till att en villkorlig dom förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift får bedömas vara lämplig med hänsyn till hans person och övriga omständigheter.

F.R. skall således dömas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Om fängelse valts som påföljd skulle strafftiden ha bestämts till en månad. Tiden för samhällstjänst bör, med hänsyn till att villkorlig dom är mindre ingripande än skyddstillsyn, bestämmas till femtio timmar. Den villkorliga domen bör inte förenas med böter.

Riksåklagaren överklagade och yrkade att påföljden skulle bestämmas till fängelse.

P.E. (offentlig försvarare advokaten Lennart Jemtelius) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen Nils Rekke).

HD (JustR:n Gregow, Nyström, Svensson, referent, Danelius och Victor) beslöt följande dom: Domskäl. I enlighet med HovR:ns dom har P.E. gjort sig skyldig till grovt rattfylleri.

Frågan i målet är om P.E. skall dömas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst eller om påföljden på grund av brottslighetens art skall bestämmas till fängelse.

Grovt rattfylleri utgör -- - se HD:s dom i det under I refererade målet ---ringa eller ingen trafikfara.

Av utredningen i målet framgår att den aktuella färden företogs en lördagskväll i augusti strax före midnatt i de centrala delarna av Årjäng. P.E. drog polisens uppmärksamhet till sig genom att köra med mycket hög hastighet på Storgatan och försökte därefter på angränsande gator köra ifrån den polisbil som ville stoppa honom. Blodalkoholhalten uppmättes efter körningen till 2,21 promille. Med hänsyn till att alkoholhalten varit över två promille och att körningen även oberoende därav inneburit påtagliga risker för trafiksäkerheten föreligger inte förutsättningar för att döma till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst.

P.E. skall därför dömas till fängelse. Fängelsestraffet skall i enlighet med TR:ns dom bestämmas till en månad.

Allmän åklagare yrkade vid Nacka TR ansvar å R.N., född 1965, för misshandel enligt följande gärningsbeskrivning: R.N. har d 12 sept 1997 misshandlat sin sambo J.L. i deras gemensamma bostad på Edinsvägen i Nacka genom att knuffa ner henne i en soffa så att hon slagit bakhuvudet i en vägg, ta ett struptag om hennes hals, tilldela henne flera knytnävsslag i ansiktet samt dunka hennes huvud i golvet flera gånger. Av misshandeln har J.L. känt smärta samt erhållit blånader och svullnader.

J.L. yrkade skadestånd med 10 000 kr.

R.N. överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle bestämma påföljden till villkorlig dom i förening med böter eller, i andra hand, samhällstjänst och i allt fall till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Göransson, hovrättsrådet Olvall, referent, samt nämndemännen Attersand och Nilsson) anförde i dom d 25 febr 1999: Domskäl. Genom TR:ns dom är slutligt avgjort att R.N. gjort sig skyldig till misshandel.

I HovR:n har R.N. hörts angående sina personliga förhållanden. I samband därmed har han ingivit och åberopat en av Kriminalvården Stockholm Söder, Frivården Nacka/Haninge, upprättad lämplighetsbedömning för samhällstjänst.

Normalstraffet för sådan misshandel som R.N. nu döms för är fängelse. Det saknas dock anledning befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Enligt 30 kap 7 § 2 st BrB kan rätten som särskilda skäl för villkorlig dom beakta om den tilltalade samtycker till att domen förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter. Frivården har gjort bedömningen att R.N. är lämplig för samhällstjänst och han har själv samtyckt till att ådömas föreskrift om sådan tjänst. Det misshandelsbrott som R.N. gjort sig skyldig till är inte av alltför allvarlig art. HovR:n finner därför att förutsättningar föreligger att bestämma påföljden för R.N. till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Tiden för samhällstjänsten bör bestämmas till fyrtio timmar. Om fängelse i stället skulle ha valts som påföljd hade strafftiden bestämts till en månad.

Riksåklagaren överklagade och yrkade att påföljden skulle bestämmas till fängelse en månad.

I fråga om våld mot kvinnor föreligger enligt min mening ett flertal omständigheter som sammantaget leder fram till att de allmänpreventiva skälen har en särskild tyngd vid påföljdsvalet. Brottsligheten, som ofta sker inomhus av gärningsmän som är bekanta med offret, är svårupptäckt. Våldet riktar sig mot personer som generellt sett är fysiskt svagare och som därmed har små möjligheter att skydda och försvara sig. Den omständigheten att brottet riktar sig mot en närstående förstärker också brottets karaktär av artbrott. Det rör sig typiskt sett om en brottslighet som innefattar ett betydande angrepp på den personliga integriteten. Våld och andra typer av övergrepp mot kvinnor är också - som jag nämnt - ett brottsområde som under senare tid uppmärksammats av lagstiftaren. Av intresse är det lagstiftningsarbete som lett till införandet av bl a brottet grov kvinnofridskränkning (prop 1997/98:55).

Den officiella statistik som finns beträffande misshandelsbrott mot kvinnor visar att antalet anmälda brott har ökat kraftigt under senare år (se prop 97/ 98:55 s 31). En stor del (66 %) av anmälningarna för år 1996 rör sådana brott som begåtts inomhus av en för kvinnan tidigare bekant person. Av BRÅ:s officiella statistik för år 1997 framgår att antalet anmälda misshandelsbrott fortsätter att öka. Samma utveckling gäller även för år 1998. Det kan också antas att många brott blir oanmälda och att det s k mörkertalet är högt. Brotten är också svåra att utreda.

Det kan enligt min mening inte råda någon som helst tvekan om att våld och andra övergrepp mot kvinnor är ett mycket allvarligt samhällsproblem. Det görs t o m gällande att hemmet är den mest vanliga brottsplatsen. Det är därför av särskild vikt att reaktionen på denna brottslighet är tillräckligt ingripande och att påföljden innefattar en tydlig markering av att brottsligheten inte accepteras. Artvärdet för denna typ av misshandelsbrott är enligt min mening mycket högt. Med hänsyn härtill menar jag att det med fog kan ifrågasättas om den nya påföljden villkorlig dom i förening med samhällstjänst är ett trovärdigt påföljdsalternativ i fråga om misshandelsbrott av nu aktuellt slag.

Som TR:n funnit är det i detta mål inte aktuellt att överväga skyddstillsyn som påföljd. Valet av påföljd står i stället mellan den enligt 30 kap 1 § BrB lindrigare påföljden villkorlig dom i förening med samhällstjänst och fängelse. Som jag angett måste därvid ställas frågan om villkorlig dom med samhällstjänst är en tillräckligt ingripande och trovärdig straffrättslig reaktion på det misshandelsbrott som R.N. gjort sig skyldig till.

Misshandeln har riktats mot en närstående, fysiskt svagare person. Våldet, som innefattat ett antal knytnävsslag mot J.L:s ansikte samt dunkningar av hennes huvud mot golvet och väggen, måste anses ha varit förhållandevis allvarligt. Även om skadorna inte lett till några bestående men bör framhållas att våld mot huvud- och ansiktsregion generellt sett innebär risk för allvarliga skador. Misshandeln har ägt rum i J.L:s hem, där hon haft rätt att känna trygghet. Att brottet inneburit en betydande kränkning av hennes personliga integritet står klart. Enligt min mening kan gärningen som HovR:n ansett inte bedömas utgöra misshandel av inte alltför allvarlig art. Av processuella skäl är jag förhindrad att yrka att R.N. ådöms ett längre fängelsestraff än en månad. Jag vill dock framhålla att straffvärdet av gärningen enligt min mening motsvarar ett betydligt längre fängelsestraff.

R.N. (offentlig försvarare advokaten Sven Severin) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen Anne-Marie Nyholm).

HD (JustR:n Gregow, Nyström, referent, Svensson, Danelius och Victor) beslöt följande dom: Domskäl. I enlighet med HovR:ns dom har R.N. gjort sig skyldig till misshandel som inte är ringa.

Frågan i målet är om R.N. skall dömas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst eller om påföljden på grund av brottslighetens art skall bestämmas till fängelse.

HD har vid åtskilliga tillfållen uttalat att utgångspunkten vid valet av påföljd för misshandelsbrott som inte är ringa är att sådan brottslighet medför fängelse (se senast NJA 1999 s 269). Omständigheterna vid gärningen kan dock vara sådana att det inte är motiverat att utdöma fängelse. Av betydelse för påföljdsvalet är förutom brottslighetens straffvärde även den form av misshandel som det är fråga om. Vid vissa former av misshandel - däribland sådan misshandel som riktat sig mot en gärningsmannen närstående kvinna - får utrymmet för en inte frihetsberövande påföljd anses vara mindre än som annars är fallet.

Den nya lagstiftning som trädde i kraft d 1 jan 1999 innebar att systemet med samhällstjänst blev permanent och utvidgades. Enligt de nya reglerna kan rätten som särskilt skäl för villkorlig dom i stället för fängelse beakta om den tilltalade samtycker till att domen förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter.

Avsikten med den nya lagstiftningen var att skapa förutsättningar för att ge den villkorliga domen en större skärpa och den tillkom i uttalat syfte att erbjuda alternativ för bl a den grupp av lagöverträdare som tidigare med hänsyn till brottslighetens art brukat dömas till korta fängelsestraff från fjorton dagar till några få månader (prop 1997/98:96 s 96 f). Detta innebär emellertid inte att villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst mer eller mindre generellt skall ersätta fängelse i de fall då förutsättningar för villkorlig dom i övrigt föreligger.

En följd av den nya lagstiftningen är att domstolen vid misshandel som inte är ringa måste göra en bedömning i det enskilda fallet av om förutsättningar föreligger för att bestämma påföljden till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Vid denna bedömning är det normalt främst omständigheterna vid brottet som kommer att bli av avgörande betydelse.

Av utredningen i målet framgår att R.N. i ett upprört tillstånd utövat våld mot sin flickvän i deras gemensamma bostad. Skadorna har blivit måttliga och misshandeln är, som HovR:n funnit, inte av alltför allvarlig beskaffenhet. Omständigheterna är sådana att förutsättningar för villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst i och för sig föreligger.

Det saknas särskild anledning att befara att R.N. kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Han har samtyckt till att en villkorlig dom förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift får bedömas vara lämplig med hänsyn till hans person och övriga omständigheter.

R.N. skall således dömas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Om fängelse valts som påföljd skulle strafftiden ha bestämts till en månad. Tiden för samhällstjänst bör, med hänsyn till att villkorlig dom är mindre ingripande än skyddstillsyn, bestämmas till femtio timmar. Den villkorliga domen bör inte förenas med böter.