NJA 2000 s. 17

Fråga om villkorlig dom med samhällstjänst för grovt rattfylleri (I och II) och för misshandel (III).

I

Luleå TR

Allmän åklagare yrkade vid Luleå TR ansvar å F.R., född 1961, för grovt rattfylleri enligt följande: F.R. har d 8 nov 1998 omkring klockan 03.38 fört personbil på Wasa parkeringsplats i centrala Luleå efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans utandningsluft under eller efter färden har uppgått till 0,62 milligram per liter. - Brottet är grovt med hänsyn till alkoholkoncentrationen.

F.R. erkände gärningen.

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Östlund) anförde i dom d 13 jan 1999: Domskäl. F.R:s erkännande vinner stöd av övrig utredning, bl a en rapport över alkoholutandningsprov enligt vilket alkoholkoncentrationen i hans utandningsluft kort tid efter körningen uppgått till minst 0,62 milligram per liter. F.R. har berättat att han vid denna tid var något obalanserad med anledning av separation från hans hustru och barn och att han under lördagskvällen förtärt starköl. Han har vidare uppgett att hans avsikt var att köra bilen från Wasaparkeringen till Stationsgatan, där han hade sin bostad. Åtalet mot F.R. för grovt rattfylleri är styrkt och omständigheterna vid brottet är varken förmildrande eller försvårande.

Grovt rattfylleri är ett brott av sådan art att påföljden skall bestämmas till fängelse om inte särskilda skäl talar emot det. Straffvärdet för gärningen motsvarar fängelse en månad.

Frivårdsmyndigheten i Luleå har i infordrat yttrande över genomförd personutredning anfört att F.R. lever under ordnade sociala och ekonomiska förhållanden och att något övervakningsbehov inte föreligger samt med hänvisning härtill och att F.R. är tidigare ostraffad föreslagit att han ådöms villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst.

Enligt 27 kap 2 a § BrB kan från d 1 jan 1999 villkorlig dom förenas med samhällstjänst och i förarbetena till denna lagändring konstateras att det torde vara möjligt att även för rattfylleribrott döma till sådan påföljd.

TR:n finner med hänsyn till avsaknaden av förmildrande omständigheter vid gärningen att villkorlig dom i förening med samhällstjänst inte kan anses vara tillräckligt ingripande påföljd. Påföljden skall därför bestämmas till fängelse.

Domslut

Domslut. TR:n dömde F.R. enligt 4 a § 1 trafikbrottslagen (1951:649) för grovt rattfylleri till fängelse 1 mån.

HovR:n för Övre Norrland

F.R. överklagade i HovR:n för Övre Norrland och yrkade att HovR:n skulle bestämma påföljden till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Lindström, hovrättsrådet Möller, referent, hovrättsassessorn Bäckström samt nämndemännen Granberg och Liljestrand) anförde i dom d 27 april 1999: Domskäl. TR:ns dom har inte överklagats i skuldfrågan. Härigenom är avgjort att F.R. skall dömas för den åtalade gärningen. Gärningen skall, som TR:n funnit, bedömas som grovt rattfylleri.

I HovR:n har F.R. hörts på nytt.

Vad som förekommit i HovR:n föranleder inte någon annan bedömning i påföljdsfrågan än den TR:n gjort. TR:ns dom skall därför fastställas.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

HD

F.R. (offentlig försvarare advokaten Sven Borgny) överklagade och yrkade att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst.

Riksåklagaren bestred ändring. I svarsskrivelse anförde Riksåklagaren bl a:

Sedan d 1 jan 1999 gäller nya bestämmelser som gör det möjligt att förena villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Av förarbetena framgår att möjligheten att välja villkorlig dom eller skyddstillsyn med samhällstjänst i stället för fängelse som påföljd för brott som med hänsyn till sin art annars skulle ha lett till ett fängelsestraff bör tillämpas med utgångspunkt i den praxis som har utvecklats på grundval av den tidigare gällande lagen om samhällstjänst. Det anförs vidare att införandet av kombinationen villkorlig dom med samhällstjänst dock medför en utvidgning av möjligheterna att döma till frivårdspåföljd med samhällstjänst även vid artbrottslighet (prop 1997/98:96 s 97).

Enligt 30 kap 7 § 2 st BrB kan rätten såsom särskilda skäl för villkorlig dom i stället. för fängelse beakta, om den tilltalade samtycker till att domen förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter. Skälen för att välja en sådan påföljd måste emellertid vägas mot de skäl som enligt 30 kap 4 § 2 st BrB föreligger för att välja fängelse. Jag vill samtidigt erinra om att fängelse fortfarande är en allvarligare påföljd än villkorlig dom, även om den förenas med samhällstjänst (30 kap 1 § BrB).

F.R. bar gjort sig skyldig till grovt rattfylleri. Han har fört fordonet med en alkoholkoncentration i utandningsluften om 0,62 milligram per liter. Han stoppades efter att någon tipsat polisen om att han hade druckit alkohol. Av polisrapporten framgår att F.R., då han stoppades på den aktuella parkeringsplatsen, visade tecken på alkoholpåverkan i form av glansiga ögon samt att han tog snedsteg. F.R. har själv uppgivit att han var på väg till sin bostad, som var belägen på Stationsgatan i Luleå.

F.R. förde, som nyss sagts, fordonet på en parkeringsplats. Tack vare ett ingripande från polisens sida hindrades F.R. från att köra vidare till sin bostad. Enligt min mening har gärningen i princip samma artvärde som annan grov rattfylleribrottslighet varför det inte finns skäl att i påföljdshänseende särbehandla fall som det förevarande.

Vad jag nu har redovisat talar för att F.R. i enlighet med fast praxis och med tillämpning av de kriminalpolitiska överväganden som jag tidigare i korthet har refererat till, döms till ett fängelsestraff för det rattfylleribrott som han har gjort sig skyldig till. Såväl kravet på en enhetlig rättstillämpning för den rattfylleribrottslighet som det här är fråga om som de allmänna motiven bakom lagstiftningen om rattfylleri leder enligt min mening fram till en sådan slutsats i fråga om påföljdsvalet.

Jag är samtidigt medveten om att lagstiftningen och senare tids praxis på området ger möjlighet till en mer nyanserad bedömning av påföljdsvalet - under förutsättning att detsamma innehåller moment som ger en erforderlig skärpa i den straffrättsliga reaktionen. Fängelsestraffet för rattfylleribrott har sannolikt kommit att innebära en betydande positiv effekt i fråga om moral- och normbildningen när det gäller att avhålla sig från alkoholkonsumtion i samband med bilkörning. Detta kan alltså vara en viktig eller avgörande del i förklaringen till varför rattfylleribrottsligheten väsentligt har minskat under 1990-talet. En sådan syn på behovet av en allvarlig reaktion från samhällets sida på denna form av brottslighet följer också av hur denna brottslighet uppfattas i det allmänna rättsmedvetandet. Jag vill göra gällande att förväntningarna sett från ett sådant perspektiv är att samhällets reaktion även fortsättningsvis på rattfylleribrottsligheten skall präglas av tydlighet och skärpa och ha sin klara utgångspunkt i brottslighetens art och med sikte på en generell och brottsförebyggande effekt.

Sett mot denna bakgrund framstår för mig påföljden villkorlig dom med samhällstjänst som en klart otillräcklig reaktion på en allvarlig artbrottslighet. Skulle ett sådant påföljdsval bli normalpåföljden för det grova rattfylleribrottet skulle detta innefatta en påtaglig risk för att den hittills framgångsrika brottsbekämpningen på detta område äventyras. Mina överväganden bygger på att villkorlig dom med samhällstjänst formellt och i praktiken måste uppfattas som en lindrigare påföljd än fängelse. Även om lagstiftaren öppnat en möjlighet att ersätta fängelse med denna påföljdskombination anser jag att domstolarna vid påföljdsvalet måste väga det till sitt innehåll ideellt inriktade arbetet inom ramen för samhällstjänsten under ett begränsat antal timmar i förhållande till den reaktion som består i ett ovillkorligt frihetsberövande under en något längre tid. Jag anser inte att den möjlighet som lagstiftaren här har gett domstolen skall utnyttjas för den rattfylleribrottslighet som det är fråga om i detta fall.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen Nils Rekke).

HD (JustR:n Gregow, Nyström, referent, Svensson, Danelius och Victor) beslöt följande dom: Domskäl. I enlighet med HovR:ns dom har F.R. gjort sig skyldig till grovt rattfylleri.

Frågan i målet är om F.R. skall dömas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst eller om påföljden på grund av brottslighetens art skall bestämmas till fängelse.

Grovt rattfylleri utgör brottslighet av sådan art att det föreligger en presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse. Ett krav för att den presumtionen skall kunna brytas är att det föreligger särskilda skäl för att välja en inte frihetsberövande påföljd (se NJA 1997 s 278 och 1999 s 9 samt prop 1993/94:44 s 29 ff, särskilt s 29 och 35, och även prop 1987/88:120 s 100).

Att grovt rattfylleri är ett brott vars art talar för fängelse utesluter inte att styrkan av presumtionen varierar beroende på brottslighetens karaktär i det särskilda fallet och omständigheterna kring brottet. Att gärningsmannen haft en mycket hög alkoholhalt eller att brottet annars inneburit risker för trafiksäkerheten är faktorer som typiskt sett stärker presumtionen för fängelse.

Den nya lagstiftning som trädde i kraft d 1 jan 1999 innebar att systemet med samhällstjänst blev permanent och utvidgades. Enligt de nya reglerna kan rätten som särskilt skäl för villkorlig dom i stället för fängelse beakta om den tilltalade samtycker till att domen förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter.

Avsikten med den nya lagstiftningen var att skapa förutsättningar för att ge den villkorliga domen en större skärpa och den tillkom i uttalat syfte att erbjuda alternativ för bl a den grupp av lagöverträdare som tidigare med hänsyn till brottslighetens art brukat dömas till korta fängelsestraff från fjorton dagar till några få månader (prop 1997/98:96 s 96 f). Detta innebär emellertid inte att villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst mer eller mindre generellt skall ersätta fängelse i de fall då förutsättningar för villkorlig dom i övrigt föreligger.

En följd av den nya lagstiftningen är att domstolen vid grovt rattfylleri måste göra en bedömning i det enskilda fallet av om förutsättningar föreligger för att bestämma påföljden till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Vid denna bedömning är det normalt främst omständigheterna vid brottet som kommer att bli av avgörande betydelse. Omständigheter som kan föranleda tillämpning av villkorlig dom med samhällstjänst är framför allt att alkoholkoncentrationen i förarens blod eller utandningsluft varit förhållandevis låg och att körningen skett under förhållanden som medfört ringa eller ingen trafikfara.

Av utredningen i målet framgår att den av F.R. förda personbilen hejdades strax efter klockan halv fyra på morgonen av polis vid utfarten från den parkeringsplats i centrala Luleå där bilen varit uppställd. F.R:s avsikt var då att föra bilen en kort sträcka till sin bostad. Alkoholkoncentrationen i hans utandningsluft uppmättes efter körningen till 0,62 milligram per liter. Dessa omständigheter är sådana att förutsättningar för villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst i och för sig föreligger.

Det saknas särskild anledning att befara att F.R. kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Han har samtyckt till att en villkorlig dom förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift får bedömas vara lämplig med hänsyn till hans person och övriga omständigheter.

F.R. skall således dömas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Om fängelse valts som påföljd skulle strafftiden ha bestämts till en månad. Tiden för samhällstjänst bör, med hänsyn till att villkorlig dom är mindre ingripande än skyddstillsyn, bestämmas till femtio timmar. Den villkorliga domen bör inte förenas med böter.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom bestämmer HD påföljden för F.R. till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst och fastställer tiden för samhällstjänsten till 50 timmar. Om fängelse i stället valts som påföljd skulle strafftiden ha bestämts till 1 månad.

II

Vid Arvika TR yrkade allmän åklagare ansvar å P.E., född 1971, för grovt rattfylleri med följande gärningspåstående: P.E. har d 15 aug 1998 fört personbil på bland annat Storgatan i Årjäng efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgått till 2,21 promille. - Brottet är grovt med hänsyn till den höga alkoholkoncentrationen.

TR:n (ordf lagmannen af Klinteberg) anförde i dom d 18 jan 1999: Domskäl. Ansvarsfrågan. P.E. har förnekat vad åklagaren lagt honom till last på grund av att han var så berusad att han inte vet om han framförde fordonet eller inte, samt att han inte tror sig ha kunnat framföra fordonet på grund av sin berusningsgrad.

Närmare hörd över åtalet har P.E. uppgett bl a följande. Den aktuella bilen tillhörde honom delvis. Tidigare under dagen hade han och en kamrat suttit hemma hos honom och druckit alkohol. Han hade även druckit alkohol dagen innan. De gick till Krogen i Årjäng vid 17 till 18-tiden. Efter detta åkte de bil i Årjäng med en person från Karlanda, som bjöd på starksprit. Han minns inget efter detta.

På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med polisassistenten C.T., som uppgett bl a följande: Den aktuella kvällen var hon och en kollega på allmän patrullering i Årjäng. Det var hon som körde polisbilen. På Storgatan mötte de en personbil som körde med en hastighet som betydligt översteg de gällande hastighetsbestämmelserna. De vände och körde efter bilen. Under förföljandet hade de hela tiden bilen under uppsikt. På Västanåsvägen stannade personbilen. De stannade sitt fordon ungefär samtidigt. Från personbilens högra framdörr kastade sig en person ut och sprang iväg. Det förekom ingen ytterligare rörelse i bilen. På förarsätet satt P.E. och låtsades sova. Hon var med då blodprov togs på P.E. 30 till 60 minuter efter ingripandet. Detta var omkring kl 23.30.

Åklagaren har såsom skriftlig bevisning åberopat ett analysprotokoll.

TR:ns bedömning.

Genom den av C.T. lämnade vittnesutsagan är det tillförlitligen utrett att det var P.E. som framfört bilen. I analysbeskedet är emellertid inte tidpunkten för blodprovets tagande antecknat. Dock har C.T. uppgett att blodprov togs inom 30 till 60 minuter från det att polisen stoppat bilen. Det går därför inte att med exakthet fastställa vid vilken tidpunkt som alkoholkoncentrationen i P.E:s blod uppmättes. Men det anses tillförlitliges utrett att P.E. var så berusad vid framförandet av bilen att gärningen skall bedömas som rattfylleri och ett grovt sådant. P.E. har således begått den åtalade gärningen. Den är att bedöma i enlighet med åtalet.

Påföljdsfrågan. Det är för grovt rattfylleri stadgat fängelse i högst två år. Brottet är till sin art sådant att fängelse regelmässigt bör följa. Av utredningen om P.E:s person och levnadsomständigheter har inte framkommit sådana omständigheter som skulle utgöra särskilda skäl för att döma honom till annan påföljd. Strafftidens längd bör, med beaktande av att det i analysbeskedet inte är antecknat tidpunkten när blodprov tagits, bestämmas till endast en månad.

Domslut. TR:n dömde P.E. enligt 4 a § trafikbrottslagen (1951: 649) för grovt rattfylleri till fängelse 1 mån.

P.E. överklagade i HovR: n för Västra Sverige och yrkade att åtalet skulle ogillas. I andra hand yrkade han att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Frennered, hovrättsrådet Ekström, hovrättsassessorn Rosén Andersson, referent, samt nämndemännen Nordlander och Byhlin) anförde i dom d 4 juni 1999: Domskäl. P.E. har som grund för sin talan - utöver vad som antecknats i TR:ns dom - gjort gällande att analysprotokollet är bristfälligt och därför inte kan ligga till grund för en prövning av åtalet. Bristerna består enligt P.E. i att tidpunkten när blodprovet togs inte har angetts i det exemplar av analysprotokollet som åberopades vid TR:n och att i protokollet saknas namnuppgift beträffande såväl den som utförde provtagningen som den polisman som var närvarande. Vidare har P.E. påtalat att varken alkoholutandningsprov eller urinprov togs vid tillfället.

I HovR:n har omförhör ägt rum med P.E. och polisassistenten C.T.. De har i allt väsentligt lämnat samma uppgifter som i TR:n. Utöver exemplar nr 3 av analysprotokollet - som åberopades vid TR:n - har åklagaren i HovR:n åberopat också exemplar nr 4 som har inhämtats från rättskemiska avdelningen av Rättsmedicinalverket. Av detta exemplar av analysprotokollet framgår att blodprov togs d 16 aug 1998 kl 00.20.

I likhet med TR:n finner HovR:n att det är utrett att det var P.E. som körde bilen vid tillfället i fråga. Beträffande analysprotokollet konstaterar HovR:n att det i det exemplar av protokollet som har åberopats i HovR:n är angivet vid vilken tidpunkt blodprovet togs. Vad P.E. i övrigt har anfört om brister i samband med provtagningen är inte av beskaffenhet att föranleda att analysprotokollet skall tillmätas annat bevisvärde än som regelmässigt ges sådana bevis i mål om trafiknykterhetsbrott. Även HovR:n anser således att det genom bevisningen i målet är styrkt att P.E. har gjort sig skyldig till grovt rattfylleri.

P.E. är tidigare ostraffad och lever under socialt ordnade förhållanden. Detta talar i och för sig för villkorlig dom som påföljd. Emellertid är grovt rattfylleri ett brott av en sådan art att påföljden skall bestämmas till fängelse om inte särskilda skäl talar emot det. Enligt 27 kap 2 a § BrB är det numera möjligt att förena villkorlig dom med en föreskrift om samhällstjänst. Enligt HovR:ns mening framstår en föreskrift om samhällstjänst som lämplig med hänsyn till P.E:s person och övriga omständigheter, och han har också samtyckt till att domen förenas med en sådan föreskrift. På grund härav och då en föreskrift om samhällstjänst får anses vara så frihetsinskränkande att påföljden ges en erforderlig skärpa (se HD:s dom d 3 febr 1999 i mål B 1770/98)1 finner HovR:n att det föreligger särskilda skäl att bestämma påföljden för P.E. till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst.

Domslut. Med ändring av TR:ns dom bestämmer HovR:n påföljden till villkorlig dom med samhällstjänst 40 timmar. Om fängelse i stället hade valts som påföljd, skulle fängelse 1 månad ha dömts ut.

HD

Riksåklagaren överklagade och yrkade att påföljden skulle bestämmas till fängelse.

P.E. (offentlig försvarare advokaten Lennart Jemtelius) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen Nils Rekke).

HD (JustR:n Gregow, Nyström, Svensson, referent, Danelius och Victor) beslöt följande dom: Domskäl. I enlighet med HovR:ns dom har P.E. gjort sig skyldig till grovt rattfylleri.

Frågan i målet är om P.E. skall dömas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst eller om påföljden på grund av brottslighetens art skall bestämmas till fängelse.

Grovt rattfylleri utgör -- - se HD:s dom i det under I refererade målet ---ringa eller ingen trafikfara.

Av utredningen i målet framgår att den aktuella färden företogs en lördagskväll i augusti strax före midnatt i de centrala delarna av Årjäng. P.E. drog polisens uppmärksamhet till sig genom att köra med mycket hög hastighet på Storgatan och försökte därefter på angränsande gator köra ifrån den polisbil som ville stoppa honom. Blodalkoholhalten uppmättes efter körningen till 2,21 promille. Med hänsyn till att alkoholhalten varit över två promille och att körningen även oberoende därav inneburit påtagliga risker för trafiksäkerheten föreligger inte förutsättningar för att döma till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst.

P.E. skall därför dömas till fängelse. Fängelsestraffet skall i enlighet med TR:ns dom bestämmas till en månad.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom bestämmer HD påföljden för P.E. till fängelse 1 mån.

1.

1 NJA 1999 s 9.

III

Nacka TR

Allmän åklagare yrkade vid Nacka TR ansvar å R.N., född 1965, för misshandel enligt följande gärningsbeskrivning: R.N. har d 12 sept 1997 misshandlat sin sambo J.L. i deras gemensamma bostad på Edinsvägen i Nacka genom att knuffa ner henne i en soffa så att hon slagit bakhuvudet i en vägg, ta ett struptag om hennes hals, tilldela henne flera knytnävsslag i ansiktet samt dunka hennes huvud i golvet flera gånger. Av misshandeln har J.L. känt smärta samt erhållit blånader och svullnader.

J.L. yrkade skadestånd med 10 000 kr.

Domskäl

TR:n (ordf tingsfiskalen Lyckebäck) anförde i dom d 29 april 1998: Domskäl. Skuldfrågan. R.N. har erkänt att han tilldelat J.L. ett slag med öppen hand i ansiktet. Han har medgett att han har knuffat ner henne i en soffa, men förnekat att han har varit medveten om att hon slagit bakhuvudet i väggen. Om så skett har det inte omfattats av hans uppsåt. Han har inget minne av att han har tagit struptag på henne. Han har medgett att han har hållit henne om axlarna och skakat henne, men uppgett att han inte har uppfattat att hon slagit huvudet i golvet. Om så skett har det inte omfattats av hans uppsåt.

På åklagarens begäran har målsägandeförhör ägt rum med J.L. som uppgett bl a följande. Vid 24-tiden den aktuella natten besökte hon krogen Kvarnen tillsammans med sin dåvarande sambo R.N.. Han var berusad och hon kände sig lite påverkad. På Kvarnen träffade hon en bekant, O.N., och de började prata med varandra. Inledningsvis deltog även R.N. i samtalet. Efter en stund lämnade R.N. Kvarnen. Hon sprang efter honom. Han var arg och anklagade henne för att ha flörtat med O.N.. Sedan R.N. sagt att han skulle sova på sin arbetsplats i Gamla stan gick hon och satte sig vid Nackaterminalen för att vänta på bussen. Där träffade hon åter O.N.. De satt och pratade och O.N. frågade om hon ville sova hos honom eftersom hon inte hade sina lägenhetsnycklar med sig. O.N. och hon satt bredvid varandra på bussen när R.N. steg på. Hon bytte då plats och satte sig bredvid honom. När bussen skulle avgå reste han sig och hoppade av bussen. Dessförinnan hade han gett henne lägenhetsnycklarna. Under färden bestämde O.N. och hon att de skulle dricka te hos henne. När de hade kommit innanför dörren till hennes lägenhet såg hon att R.N. anlände i en taxi. Hon blev rädd och uppmanade O.N. att lämna lägenheten, vilket han gjorde. Hon hörde hur R.N. jagade O.N. i trappuppgången. När R.N. kom tillbaka in i lägenheten började han slita i hennes tröja så att den brast i sömmarna. Han knuffade runt henne i lägenheten och skrek könsord åt henne. Han knuffade henne så hårt att hon föll ner i en soffa och slog bakhuvudet i väggen. Nästa minnesbild hon har är att R.N. satt grensle över hennes bröstkorg och tog struptag med båda händerna. Hon kände hans fingrar runt sin hals. Det gjorde inte ont, men hon blev rädd. Därefter slog han henne i ansiktet samt höll henne i axlarna och skakade henne så att hon slog huvudet i golvet flera gånger. Det senare momentet upplevde hon som värst. Hon blev mest rädd av det och det gjorde också mest ont. Hon tror att han slog henne flera gånger med knytnävarna eftersom slagen gjorde mycket ont. Hon kan dock inte utesluta att det var ett slag med öppen hand. Hon kände sig paralyserad av skräck under själva misshandeln, som hon upplevde pågick under ca tio minuter. När hon vaknade på morgonen kändes det som om hon hade fått en hjärnskakning. Det blixtrade i huvudet och hon kände sig illamående. Hon hade en blånad över vänster öga och var svullen i ansiktet på vänster sida. Hon hade även en bula i bakhuvudet och en i pannan. Svullnaden och smärtan i bakhuvudet försvann efter fyra-fem dagar. Blånaden över ögat och svullnaden på vänster kind satt i under tre veckor. Hon skämdes över det blåa ögat och hade därför en lapp över ögat och skyllde på att hon hade drabbats av ögoninflammation. På grund härav uteblev hon från flera lektioner på universitetet. Dagen efter misshandeln kände hon sig förtvivlad och ringde till sin terapeut, som hon fick tid hos samma dag. Under flera månaders tid upptogs terapin av misshandeln. Den 14 sept uppsökte hon Södersjukhuset. Hon gjorde polisanmälan d 16 sept. R.N. och hon flyttade ihop på Edinsvägen i Nacka d 1 mars 1997. Hon stod för lägenhetskontraktet. Efter misshandeln flyttade hon till en väninna, där hon bodde i två veckor. Därefter bodde hon hos sin syster i Trosa till d 4 okt 1997 och nu bor hon i en lägenhet på Söder. Hon ville inte bo kvar på Edinsvägen efter misshandeln, eftersom hon känner ångest efter det inträffade. Hon arbetar i Nacka och har t o m känt obehag inför att åka buss dit. Hon känner skuldkänslor inför det inträffade.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat rättsintyg utfärdat efter läkarundersökning av J.L. d 14 sept 1997 samt fotografier. R.N. har hörd över åtalet i huvudsak bekräftat den berättelse som J.L. har lämnat och tillagt följande. Han var utesluten ur samtalet mellan O.N. och J.L.. Han stod bredvid och tittade i ca en timmes tid innan han bestämde sig för att gå. Både J.L. och han drack mycket den aktuella kvällen. När han hade klivit av bussen ångrade han sig och tog en taxi till Edinsvägen för att försonas med J.L.. Han trodde att hon var ensam i lägenheten. Taxin stannade framför entrén till hyreshuset där de bodde. Han såg in i lägenheten och fick uppfattningen att J.L. och O.N. höll om varandra. Han blev chockad och det brast inom honom. Han sprang in i trapphuset och försökte få tag i O.N. som flydde upp i trappuppgången, men han lyckades inte. Han gick in i lägenheten och började skrika åt J.L.. Det är möjligt att han tog tag i hennes tröja. Därefter gick han ut för att leta upp O.N.. När han inte hittade honom gick han tillbaka till lägenheten. Där började han skrika könsord till J.L.. Han minns inte vad som hände innan han knuffade ner henne på soffan. Han knuffade henne mot soffan eftersom den var mjuk. Hon hasade ner på golvet. Det är möjligt att det berodde på att hon var omtöcknad. Det var inte hans avsikt att hon skulle slå huvudet i väggen. Han satte sig grensle över henne i midjehöjd. Han tog inte något strupgrepp men han höll händerna högt uppe på hennes axlar. Det är möjligt att hon uppfattade det som ett strupgrepp. Han slog henne i ansiktet en gång med öppen hand. Det var ett ganska hårt slag. Han minns inte var i ansiktet det träffade. Därefter skakade han henne i axlarna. Han minns inte hur många gånger. Han uppfattade inte att hon slog huvudet i golvet, men har förstått att det var så eftersom hon fick en bula i bakhuvudet. Det var dock inte hans avsikt att så skulle ske. Händelseförloppet gick mycket fort och han är osäker på i vilken ordning de olika momenten inträffade.

J.L. har på ett sakligt och detaljerat sätt berättat om misshandeln. Det finns ingen anledning att ifrågasätta hennes uppgifter. Att misshandeln har gått till på det sätt hon har beskrivit stöds även av åberopat rättsintyg och åberopade fotografier samt även till viss del av R.N:s berättelse. Även om det, som R.N. uppgett, inte var hans avsikt att J.L. skulle slå huvudet i väggen när han knuffade henne mot soffan och inte heller att hon skulle slå huvudet i golvet när han skakade henne anser TR:n särskilt med hänsyn till J.L:s uppgifter om att knuffen mot soffan var hård och att hon upplevde momentet där hon blev skakad som värst, att han måste ha insett att hon kunde slagit huvudet i väggen respektive golvet samt att det kan hållas för visst att han hade företagit aktuella handlingar även om han varit säker på så skulle ske. R.N. skall därmed fällas till ansvar för misshandel i enlighet med åtalet. Brottet är inte att bedöma som ringa.

Påföljdsfrågan. Misshandelsbrott av normalgraden anses vara brott av sådan art att det normalt skall medföra fängelsestraff. Regeln är emellertid inte undantagslös; såväl misshandelns närmare karaktär som omständigheterna vid brottet kan liksom gärningsmannens personliga förhållanden, medföra att en icke frihetsberövande påföljd i stället bör väljas. R.N. har utsatt J.L., som han vid tiden för gärningen var sammanboende med, för misshandel av normalgraden i parets gemensamma hem och som förorsakat J.L. måttliga men ändå besvärande skador, vilket gör att fängelse i första hand bör väljas som påföljd. Även om R.N. kan ha känt sig provocerad av att han såg J.L. och O.N. tillsammans på Kvarnen, på bussen och i lägenheten kan R.N. inte anses ha blivit provocerad på ett sätt som påverkar bedömningen. Med utgångspunkt i misshandelns karaktär och omständigheterna kring brottet finns det med hänsyn till vad som anförts ovan inte skäl att frångå fängelsepåföljd.

Vad gäller R.N:s personliga förhållanden har följande framkommit. Han förekommer inte i kriminalregistret. Han är för närvarande arbetslös. Av inhämtat yttrande från frivårdsmyndigheten framgår att han är ensamstående, att han inte brukar narkotika och att han inte heller har alkoholproblem. Av yttrandet framgår vidare att han är olycklig över det inträffade och att han behöver få bearbeta det som hänt. Frivårdsmyndigheten har föreslagit att R.N. ådöms skyddstillsyn med särskild behandlingsplan innebärande att han skall delta i Origo (frivårdens påverkansprogram för män som är dömda för kvinnomisshandel). R.N. har förklarat sig villig att genomgå behandling i enlighet med upprättat kontrakt.

För att skyddstillsyn med särskild behandlingsplan skall kunna ådömas krävs att de allmänna förutsättningarna för att döma till skyddstillsyn är uppfyllda. Det innebär bl a att det särskilt skall beaktas om påföljden kan antas bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet. Enbart ett behov av stöd och hjälp är däremot inte tillräckligt. Av utredningen i målet framgår att R.N. lever under ordnade sociala förhållanden och att han inte har några missbruksproblem. I målet har inte framkommit något som ger TR:n anledning befara att R.N. kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Med anledning härav saknas möjlighet att döma R.N. till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan. Det återstår därmed ingen annan påföljd än fängelse.

Domslut

Domslut. TR:n dömde R.N. enligt 3 kap 5 § BrB för misshandel till fängelse 1 mån.

R.N. förpliktigades utge skadestånd till J.L. med 10 000 kr jämte ränta.

Svea HovR

R.N. överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle bestämma påföljden till villkorlig dom i förening med böter eller, i andra hand, samhällstjänst och i allt fall till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Göransson, hovrättsrådet Olvall, referent, samt nämndemännen Attersand och Nilsson) anförde i dom d 25 febr 1999: Domskäl. Genom TR:ns dom är slutligt avgjort att R.N. gjort sig skyldig till misshandel.

I HovR:n har R.N. hörts angående sina personliga förhållanden. I samband därmed har han ingivit och åberopat en av Kriminalvården Stockholm Söder, Frivården Nacka/Haninge, upprättad lämplighetsbedömning för samhällstjänst.

Normalstraffet för sådan misshandel som R.N. nu döms för är fängelse. Det saknas dock anledning befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Enligt 30 kap 7 § 2 st BrB kan rätten som särskilda skäl för villkorlig dom beakta om den tilltalade samtycker till att domen förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter. Frivården har gjort bedömningen att R.N. är lämplig för samhällstjänst och han har själv samtyckt till att ådömas föreskrift om sådan tjänst. Det misshandelsbrott som R.N. gjort sig skyldig till är inte av alltför allvarlig art. HovR:n finner därför att förutsättningar föreligger att bestämma påföljden för R.N. till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Tiden för samhällstjänsten bör bestämmas till fyrtio timmar. Om fängelse i stället skulle ha valts som påföljd hade strafftiden bestämts till en månad.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar TR:ns domslut på så sätt att påföljden bestäms till villkorlig dom med samhällstjänst 40 timmar.

Om fängelse i stället hade valts som påföljd hade strafftiden bestämts till 1 mån.

Tf hovrättsassessorn Bonthron var skiljaktig i fråga om påföljdsvalet och anförde följande. Den misshandel R.N. nu fällts till ansvar för har varit riktad mot en närstående, fysiskt svagare, person och har skett i det gemensamma hemmet. Den har inte heller varit av helt obetydlig omfattning. Det anförda innebär enligt min mening att misshandeln inte kan anses vara av sådan mindre allvarlig art att villkorlig dom kombinerad med samhällstjänst framstår som en tillräckligt ingripande påföljd. Skäl för skyddstillsyn med särskild behandlingsplan föreligger inte i förevarande fall. TR:ns domslut bör således fastställas.

HD

Riksåklagaren överklagade och yrkade att påföljden skulle bestämmas till fängelse en månad.

1.

1 sitt överklagande anförde Riksåklagaren bl a: Misshandel av normalgraden är ett brott av sådan art att fängelse enligt en fast rättstillämpning skall väljas som påföljd. Detta innebär inte att varje misshandelsgärning med hänvisning till att det rör sig om ett artbrott också skall leda till fängelse. Självklart är det mer påkallat med en starkare och tydligare reaktion vid exempelvis en oprovocerad gatumisshandel än vid ett s k dansbaneslagsmål mellan två berusade. En bedömning av styrkan av de skäl som kan föranleda särbehandling såvitt gäller påföljden måste göras i varje enskilt fall.

I fråga om våld mot kvinnor föreligger enligt min mening ett flertal omständigheter som sammantaget leder fram till att de allmänpreventiva skälen har en särskild tyngd vid påföljdsvalet. Brottsligheten, som ofta sker inomhus av gärningsmän som är bekanta med offret, är svårupptäckt. Våldet riktar sig mot personer som generellt sett är fysiskt svagare och som därmed har små möjligheter att skydda och försvara sig. Den omständigheten att brottet riktar sig mot en närstående förstärker också brottets karaktär av artbrott. Det rör sig typiskt sett om en brottslighet som innefattar ett betydande angrepp på den personliga integriteten. Våld och andra typer av övergrepp mot kvinnor är också - som jag nämnt - ett brottsområde som under senare tid uppmärksammats av lagstiftaren. Av intresse är det lagstiftningsarbete som lett till införandet av bl a brottet grov kvinnofridskränkning (prop 1997/98:55).

Den officiella statistik som finns beträffande misshandelsbrott mot kvinnor visar att antalet anmälda brott har ökat kraftigt under senare år (se prop 97/ 98:55 s 31). En stor del (66 %) av anmälningarna för år 1996 rör sådana brott som begåtts inomhus av en för kvinnan tidigare bekant person. Av BRÅ:s officiella statistik för år 1997 framgår att antalet anmälda misshandelsbrott fortsätter att öka. Samma utveckling gäller även för år 1998. Det kan också antas att många brott blir oanmälda och att det s k mörkertalet är högt. Brotten är också svåra att utreda.

Det kan enligt min mening inte råda någon som helst tvekan om att våld och andra övergrepp mot kvinnor är ett mycket allvarligt samhällsproblem. Det görs t o m gällande att hemmet är den mest vanliga brottsplatsen. Det är därför av särskild vikt att reaktionen på denna brottslighet är tillräckligt ingripande och att påföljden innefattar en tydlig markering av att brottsligheten inte accepteras. Artvärdet för denna typ av misshandelsbrott är enligt min mening mycket högt. Med hänsyn härtill menar jag att det med fog kan ifrågasättas om den nya påföljden villkorlig dom i förening med samhällstjänst är ett trovärdigt påföljdsalternativ i fråga om misshandelsbrott av nu aktuellt slag.

Som TR:n funnit är det i detta mål inte aktuellt att överväga skyddstillsyn som påföljd. Valet av påföljd står i stället mellan den enligt 30 kap 1 § BrB lindrigare påföljden villkorlig dom i förening med samhällstjänst och fängelse. Som jag angett måste därvid ställas frågan om villkorlig dom med samhällstjänst är en tillräckligt ingripande och trovärdig straffrättslig reaktion på det misshandelsbrott som R.N. gjort sig skyldig till.

Misshandeln har riktats mot en närstående, fysiskt svagare person. Våldet, som innefattat ett antal knytnävsslag mot J.L:s ansikte samt dunkningar av hennes huvud mot golvet och väggen, måste anses ha varit förhållandevis allvarligt. Även om skadorna inte lett till några bestående men bör framhållas att våld mot huvud- och ansiktsregion generellt sett innebär risk för allvarliga skador. Misshandeln har ägt rum i J.L:s hem, där hon haft rätt att känna trygghet. Att brottet inneburit en betydande kränkning av hennes personliga integritet står klart. Enligt min mening kan gärningen som HovR:n ansett inte bedömas utgöra misshandel av inte alltför allvarlig art. Av processuella skäl är jag förhindrad att yrka att R.N. ådöms ett längre fängelsestraff än en månad. Jag vill dock framhålla att straffvärdet av gärningen enligt min mening motsvarar ett betydligt längre fängelsestraff.

R.N. (offentlig försvarare advokaten Sven Severin) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen Anne-Marie Nyholm).

HD (JustR:n Gregow, Nyström, referent, Svensson, Danelius och Victor) beslöt följande dom: Domskäl. I enlighet med HovR:ns dom har R.N. gjort sig skyldig till misshandel som inte är ringa.

Frågan i målet är om R.N. skall dömas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst eller om påföljden på grund av brottslighetens art skall bestämmas till fängelse.

HD har vid åtskilliga tillfållen uttalat att utgångspunkten vid valet av påföljd för misshandelsbrott som inte är ringa är att sådan brottslighet medför fängelse (se senast NJA 1999 s 269). Omständigheterna vid gärningen kan dock vara sådana att det inte är motiverat att utdöma fängelse. Av betydelse för påföljdsvalet är förutom brottslighetens straffvärde även den form av misshandel som det är fråga om. Vid vissa former av misshandel - däribland sådan misshandel som riktat sig mot en gärningsmannen närstående kvinna - får utrymmet för en inte frihetsberövande påföljd anses vara mindre än som annars är fallet.

Den nya lagstiftning som trädde i kraft d 1 jan 1999 innebar att systemet med samhällstjänst blev permanent och utvidgades. Enligt de nya reglerna kan rätten som särskilt skäl för villkorlig dom i stället för fängelse beakta om den tilltalade samtycker till att domen förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter.

Avsikten med den nya lagstiftningen var att skapa förutsättningar för att ge den villkorliga domen en större skärpa och den tillkom i uttalat syfte att erbjuda alternativ för bl a den grupp av lagöverträdare som tidigare med hänsyn till brottslighetens art brukat dömas till korta fängelsestraff från fjorton dagar till några få månader (prop 1997/98:96 s 96 f). Detta innebär emellertid inte att villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst mer eller mindre generellt skall ersätta fängelse i de fall då förutsättningar för villkorlig dom i övrigt föreligger.

En följd av den nya lagstiftningen är att domstolen vid misshandel som inte är ringa måste göra en bedömning i det enskilda fallet av om förutsättningar föreligger för att bestämma påföljden till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Vid denna bedömning är det normalt främst omständigheterna vid brottet som kommer att bli av avgörande betydelse.

Av utredningen i målet framgår att R.N. i ett upprört tillstånd utövat våld mot sin flickvän i deras gemensamma bostad. Skadorna har blivit måttliga och misshandeln är, som HovR:n funnit, inte av alltför allvarlig beskaffenhet. Omständigheterna är sådana att förutsättningar för villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst i och för sig föreligger.

Det saknas särskild anledning att befara att R.N. kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Han har samtyckt till att en villkorlig dom förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift får bedömas vara lämplig med hänsyn till hans person och övriga omständigheter.

R.N. skall således dömas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Om fängelse valts som påföljd skulle strafftiden ha bestämts till en månad. Tiden för samhällstjänst bör, med hänsyn till att villkorlig dom är mindre ingripande än skyddstillsyn, bestämmas till femtio timmar. Den villkorliga domen bör inte förenas med böter.

Domslut

Domslut. HD ändrar endast på det sätt HovR:ns domslut att tiden för samhällstjänsten bestäms till 50 timmar.

HD:s domar i de tre målen meddelades d 5 jan 2000 (mål nr B 2286-99, B 2973-99 och B 1330-99).