Ds 2009:67

Ny konsumentkreditlag

1. Promemorians lagförslag

1.1. Förslag till konsumentkreditlag

Härigenom föreskrivs1 följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller kredit som en näringsidkare lämnar eller erbjuder en konsument. Lagen gäller också kredit som lämnas eller erbjuds av någon annan än en näringsidkare, om krediten förmedlas av en kreditförmedlare.

Ett avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte annat anges i lagen.

2 § I lagen avses med

konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet,

näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten,

kreditgivare: den som lämnar krediten eller övertar den ursprunglige kreditgivarens fordran,

kreditförmedlare: en näringsidkare som, utan att vara kreditgivare, mot ersättning presenterar eller erbjuder en konsument

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 22.5.2008, s. 66).

Promemorians lagförslag Ds 2009:67

ett kreditavtal, på något annat sätt bistår konsumenten innan ett kreditavtal ingås eller ingår ett kreditavtal med konsumenten som ombud för kreditgivaren,

kreditavtal: ett avtal genom vilket en kreditgivare lämnar en konsument kredit i form av lån, betalningsanstånd eller liknande,

kontokredit: ett kreditavtal som ger konsumenten en fortlöpande rätt att utnyttja ett kreditutrymme,

kreditköp: ett köp av en vara eller tjänst som finansieras genom en kredit som lämnas av

– säljaren, eller – annan kreditgivare, om denne anlitat säljaren för att förbereda eller ingå kreditavtalet eller om varan eller tjänsten uttryckligen anges i kreditavtalet,

kontantpris: det pris till vilket en vara eller tjänst vanligen erbjuds konsumenter mot kontant betalning,

kreditkostnad: det sammanlagda beloppet av räntor, avgifter och andra kostnader som konsumenten ska betala med anledning av krediten, dock med undantag för eventuella notariatsavgifter,

kreditfordran: summan av kreditbeloppet och kreditkostnaden,

kreditränta: den ränta som gäller för en kredit eller en utnyttjad del av krediten, angiven per år,

effektiv ränta: kreditkostnaden angiven som en årlig ränta beräknad på kreditbeloppet, i förekommande fall under hänsynstagande till att delbetalningar ska göras under den löpande kredittiden.

3 § Lagen gäller inte

1. författningsreglerade lån som lämnas av statsmedel,

2. lån som lämnas i pantbanksverksamhet enligt pantbankslagen (1995:1000),

3. kredit som inte är förbunden med ränta, avgifter eller andra kostnader, eller

4. räntefri kredit som ska betalas tillbaka inom tre månader och som endast är förbunden med en obetydlig avgift.

Ds 2009:67 Promemorians lagförslag

För kontokredit som ska betalas tillbaka på uppmaning eller inom tre månader gäller inte bestämmelserna om marknadsföring och förhandsinformation i 4 § andra stycket 5–7 och tredje stycket samt 5 och 6 §§, om kreditavtalet i 14 § andra och tredje styckena, om ångerrätt i 21–25 §§, om betalning av skulden i förtid i 32–36 §§ eller om uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid i 37 §.

För kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet gäller inte bestämmelserna om förhandsinformation i 5 § tredje stycket, om ångerrätt i 21– 25 §§ eller om uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid i 37 §.

Marknadsföring och information

4 § Näringsidkaren ska vid all marknadsföring beträffande kreditavtal lämna information om den effektiva räntan för krediten.

I marknadsföring där en räntesats, en avgift eller någon annan kostnad anges ska näringsidkaren med hjälp av ett typexempel lämna information om

1. krediträntan, och med angivande av om den är bunden eller rörlig,

2. avgifter som utgör en del av kreditkostnaden,

3. den effektiva räntan,

4. kreditbeloppet,

5. kreditavtalets löptid,

6. det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten och storleken på avbetalningarna, och

7. vid kreditköp, kontantpriset och den kontantinsats som krävs.

Om ett krediterbjudande innebär att konsumenten är skyldig att ingå ett avtal om en kompletterande tjänst till kreditavtalet för att få krediten eller för att få den på de villkor som anges i marknadsföringen och kostnaderna för detta inte kan fastställas i

Promemorians lagförslag Ds 2009:67

förväg, ska skyldigheten att ingå avtalet om tjänsten anges i marknadsföringen tillsammans med den effektiva räntan.

Informationen ska lämnas på ett klart, kortfattat och framträdande sätt.

5 § I rimlig tid innan ett kreditavtal ingås ska näringsidkaren ge konsumenten information om

1. slag av kredit,

2. kreditgivarens och, i förekommande fall, kreditförmedlarens namn och adress,

3. kreditbeloppet och villkoren för utnyttjandet av krediten,

4. kreditavtalets löptid,

5. vid kreditköp, varan eller tjänsten och dess kontantpris,

6. krediträntan, gällande villkor för krediträntan, de referensindex eller referensräntor som gäller den ursprungliga krediträntan samt tidpunkter, villkor och förfarande för ändringar av krediträntan,

7. det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten samt den effektiva räntan,

– med hjälp av ett representativt exempel där de antaganden som ligger till grund för beräkningen av räntan anges, i förekommande fall med beaktande av konsumentens önskemål om kreditavtalets utformning, och

– om kreditavtalet ger möjlighet att utnyttja krediten på olika sätt och kreditgivaren beräknat räntan med utgångspunkt i det vanligaste sättet att utnyttja krediten, att andra sätt att utnyttja krediten kan ge en högre effektiv ränta,

8. avbetalningarnas storlek, antal och förfallotidpunkter och, i förekommande fall, den ordning enligt vilken betalningarna ska fördelas på olika utestående krediter med olika krediträntor,

9. avgifter med anknytning till kreditavtalet och villkoren för ändring av avgifterna,

10. notariatsavgifter, om sådana utgår, 11. skyldighet att ingå ett avtal om en kompletterande tjänst till kreditavtalet för att få krediten eller för att få den på de villkor som anges i marknadsföringen,

Ds 2009:67 Promemorians lagförslag

12. dröjsmålsräntan och villkoren för ändring av den samt avgifter som kan uppkomma när avtalsförpliktelser inte fullgörs,

13. konsekvenserna av uteblivna betalningar, 14. begärda säkerheter, 15. förekomst eller avsaknad av ångerrätt, 16. konsumentens rätt till förtidsbetalning och om kreditgivarens rätt till kompensation vid förtidsbetalning och hur denna kompensation ska beräknas,

17. konsumentens rätt att utan dröjsmål och utan avgift få information om att en kreditansökan har avslagits på grund av uppgifter i en databas,

18. konsumentens rätt att på begäran och utan avgift få en kopia av ett utkast till ett kreditavtal, och

19. den tid under vilken erbjudandet gäller. Om konsumentens avbetalningar enligt ett kreditavtal inte omedelbart medför motsvarande amorteringar av kreditbeloppet utan i stället används för att skapa kapital åt konsumenten, ska näringsidkaren inom samma tid ge konsumenten klar och tydlig information om att det inte finns någon garanti för att krediten anses avbetalad, om inte kreditgivaren lämnat en sådan garanti.

Informationen ska ges genom att den blankett som tagits in som bilaga 1 till denna lag tillhandahålls konsumenten i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Om avtalet på konsumentens begäran ska ingås genom ett medel för distanskommunikation som inte tillåter att informationen ges i sådan form före avtalsslutet, ska näringsidkaren ge konsumenten informationen i denna form snarast efter det att avtalet har ingåtts. Vill näringsidkaren ge konsumenten annan information, ska den ges i ett separat dokument.

Om konsumenten begär det, ska näringsidkaren utan avgift överlämna en kopia av utkastet till kreditavtal till konsumenten.

6 § Vid telefonförsäljning av en kredit gäller i stället för 5 § första och andra styckena det som sägs i 3 kap. 4 § första stycket distans- och hemförsäljningslagen (2005:59). Beskrivningen av

Promemorians lagförslag Ds 2009:67

den finansiella tjänstens huvudsakliga egenskaper ska innehålla information om

1. kreditbeloppet och villkoren för utnyttjandet av krediten,

2. kreditavtalets löptid,

3. vid kreditköp, varan eller tjänsten och dess kontantpris,

4. krediträntan, gällande villkor för krediträntan, de referensindex eller referensräntor som gäller den ursprungliga krediträntan samt tidpunkter, villkor och förfarande för ändringar av krediträntan,

5. den effektiva räntan, med hjälp av ett representativt exempel, och det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten, och

6. avbetalningarnas storlek, antal och förfallotidpunkter och, i förekommande fall, den ordning enligt vilken betalningarna ska fördelas på olika utestående krediter med olika krediträntor.

7 § I fråga om ett kreditavtal som avser en kontokredit som ska betalas tillbaka på uppmaning eller inom tre månader ska näringsidkaren i rimlig tid innan kreditavtalet ingås ge konsumenten information om

1. slag av kredit,

2. kreditgivarens och, i förekommande fall, kreditförmedlarens namn och adress,

3. kreditbeloppet,

4. kreditavtalets löptid,

5. krediträntan, gällande villkor för krediträntan och de referensindex eller referensräntor som gäller den ursprungliga krediträntan,

6. avgifter med anknytning till kreditavtalet och villkoren för ändring av avgifterna,

7. den effektiva räntan med hjälp av ett representativt exempel som beaktar de antaganden som ligger till grund för beräkningen av räntan,

8. villkor och förfaranden för uppsägning av kreditavtalet,

9. att konsumenten kan uppmanas att betala tillbaka hela kreditbeloppet i det fall avtalet har den innebörden,

Ds 2009:67 Promemorians lagförslag

10. dröjsmålsräntan och villkoren för ändring av den samt avgifter som kan uppkomma när avtalsförpliktelser inte fullgörs,

11. konsumentens rätt att utan dröjsmål och utan avgift få information om att en kreditansökan har avslagits på grund av uppgifter i en databas, och

12. den tid under vilken erbjudandet gäller. Informationen ska ges i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Om avtalet på konsumentens begäran ska ingås genom ett medel för distanskommunikation som inte tillåter att informationen ges i sådan form före avtalsslutet, ska näringsidkaren ge konsumenten informationen i denna form snarast efter det att avtalet har ingåtts. All information ska vara lika framträdande.

Om konsumenten begär det, ska näringsidkaren utan avgift överlämna en kopia av utkastet till kreditavtal till konsumenten.

8 § Vid telefonförsäljning av en kredit som avses i 7 § gäller i stället för första stycket i den paragrafen det som sägs i 3 kap. 4 § första stycket distans- och hemförsäljningslagen (2000:59). Beskrivningen av den finansiella tjänstens huvudsakliga egenskaper ska innehålla information om

1. kreditbeloppet,

2. kreditavtalets löptid,

3. krediträntan, gällande villkor för krediträntan och de referensindex eller referensräntor som gäller den ursprungliga krediträntan,

4. den effektiva räntan med hjälp av ett representativt exempel som beaktar de antaganden som ligger till grund för beräkningen av räntan, och

5. att konsumenten kan uppmanas att betala tillbaka hela kreditbeloppet i det fall avtalet har den innebörden.

9 § Bestämmelserna i 5–8 §§ gäller inte för en näringsidkare som vid försäljning av en vara eller en tjänst i andra hand verkar som kreditförmedlare.

Promemorians lagförslag Ds 2009:67

10 § Om information som anges i 4–8 §§ inte lämnas ska marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag av bestämmelserna i 29–36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknadsföringslagen.

Näringsidkarens allmänna skyldigheter

11 § Näringsidkaren ska i sitt förhållande till konsumenten iaktta god kreditgivningssed. Näringsidkaren ska ta till vara konsumentens intressen med tillbörlig omsorg och ge konsumenten de förklaringar som denne behöver för att avgöra om ett kreditavtal passar hans eller hennes behov och ekonomiska situation.

Kreditprövning

12 § Näringsidkaren ska, innan kredit beviljas, pröva om konsumenten har ekonomiska förutsättningar att fullgöra vad han eller hon åtar sig enligt kreditavtalet (kreditprövning). Prövningen ska grundas på tillräckliga uppgifter som kan härröra från konsumenten, från en kreditupplysning eller från en databas som innehåller uppgifter om konsumentens ekonomiska förhållanden.

En ny kreditprövning behöver inte göras om näringsidkaren och konsumenten efter ett kreditavtals ingående kommer överens om en obetydlig ökning av krediten.

Information vid avslag på kreditansökan

13 § Avslås en kreditansökan på grund av uppgifter i en databas, ska näringsidkaren underrätta konsumenten om uppgifterna och om vilken databas uppgifterna härrör från.

Vad som sägs i denna paragraf gäller inte om det skulle strida mot annan lag.

Ds 2009:67 Promemorians lagförslag

Kreditavtalet

14 § Ett kreditavtal ska dokumenteras genom att nedtecknas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Näringsidkaren ska se till att konsumenten får ett exemplar av kreditavtalet.

Kreditavtalet ska på ett klart och kortfattat sätt innehålla uppgift om

1. slag av kredit,

2. kreditgivarens, konsumentens och, i förekommande fall, kreditförmedlarens namn och adress,

3. kreditbeloppet och villkoren för utnyttjandet av krediten,

4. kreditavtalets löptid,

5. vid kreditköp, varan eller tjänsten och dess kontantpris,

6. krediträntan, gällande villkor för krediträntan, de referensindex eller referensräntor som gäller den ursprungliga krediträntan samt tidpunkter, villkor och förfarande för ändringar av krediträntan,

7. den effektiva räntan, med angivande av de antaganden som ligger till grund för beräkningen, och det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten, utifrån de förutsättningar som gällde vid kreditavtalets ingående,

8. avbetalningarnas storlek, antal och förfallotidpunkter och, i förekommande fall, den ordning enligt vilken betalningarna ska fördelas på olika utestående krediter med olika krediträntor,

9. konsumentens rätt att på begäran och utan avgift under kreditavtalets löptid få en amorteringsplan,

10. under vilka tidsperioder och enligt vilka villkor räntor och avgifter ska betalas, om dessa ska betalas utan att krediten återbetalas,

11. avgifter med anknytning till kreditavtalet och villkoren för ändring av avgifterna,

12. notariatsavgifter, om sådana utgår, 13. dröjsmålsräntan, enligt de förutsättningar som råder när kreditavtalet ingås, och villkoren för ändring av den samt avgifter som kan uppkomma när avtalsförpliktelser inte fullgörs,

Promemorians lagförslag Ds 2009:67

14. konsekvenserna av uteblivna betalningar, 15. begärda säkerheter och försäkringar, 16. förekomst eller avsaknad av ångerrätt, ångerfristens längd och villkor för att utöva ångerrätten inklusive information om konsumentens skyldighet att återbetala kapital och betala ränta samt uppgift om räntebeloppet per dag,

17. konsumentens rättigheter vid ett kreditköp och villkoren för utövandet av dessa rättigheter,

18. konsumentens rätt till förtidsbetalning, förfarandet vid förtidsbetalning och, i förekommande fall, kreditgivarens rätt till kompensation och hur denna kompensation ska beräknas,

19. förfarandet för att säga upp kreditavtalet, 20. huruvida det finns möjlighet till klagomål och prövning utanför domstol för konsumenten och hur denne i så fall ska gå till väga,

21. eventuella andra avtalsvillkor, och 22. den behöriga tillsynsmyndighetens namn och adress. Om konsumentens avbetalningar enligt ett kreditavtal inte omedelbart medför motsvarande amorteringar av kreditbeloppet utan i stället används för att skapa kapital åt konsumenten, ska det i informationen anges att det inte finns någon garanti för att krediten anses avbetalad, om inte kreditgivaren lämnat en sådan garanti.

15 § Vid avtal om kontokredit som ska betalas tillbaka på uppmaning eller inom tre månader ska avtalet på ett klart och kortfattat sätt innehålla uppgift om

1. slag av kredit,

2. kreditgivarens, konsumentens och, i förekommande fall, kreditförmedlarens namn och adress,

3. kreditavtalets löptid,

4. kreditbeloppet och villkoren för utnyttjande av krediten,

5. krediträntan, gällande villkor för krediträntan, de referensindex eller referensräntor som gäller den ursprungliga krediträntan samt tidpunkter, villkor och förfarande för ändringar av krediträntan,

Ds 2009:67 Promemorians lagförslag

6. den effektiva räntan och det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten, beräknat vid den tidpunkt då kreditavtalet ingås, samt de antaganden som ligger till grund för beräkningen av räntan,

7. att konsumenten kan uppmanas att betala tillbaka hela kreditbeloppet i det fall avtalet har den innebörden,

8. förfarandet för att säga upp kreditavtalet, och

9. avgifter och villkoren för ändring av avgifterna.

Amorteringsplan

16 § Om krediten ska betalas av i delar under en viss tid, har konsumenten rätt att på begäran få en sammanställning över när delbelopp, ränta och avgifter ska betalas (amorteringsplan). Om räntesatsen inte är bunden eller om avgifter kan ändras enligt kreditavtalet, ska amorteringsplanen innehålla en upplysning om att uppgifterna i planen endast gäller till dess räntan eller avgifterna enligt kreditavtalet ändras.

Ränta och avgifter

17 § Räntesatsen får ändras till konsumentens nackdel endast i den utsträckning som det motiveras av kreditpolitiska beslut, ökade upplåningskostnader för kreditgivaren eller andra kostnadsökningar som kreditgivaren inte skäligen kunde förutse när avtalet ingicks. Vid kredit för bostadsändamål med en sammanlagd löptid om minst 30 år och med en ränta som är bunden under viss del av avtalstiden, minst tre månader, har dock kreditgivaren, om han eller hon har gjort förbehåll om det i avtalet, rätt att vid utgången av en sådan del av avtalstiden ändra räntan så att den motsvarar den ränta som kreditgivaren vid den tidpunkten allmänt tillämpar för nya krediter av motsvarande slag.

Utan hinder av första stycket får räntesatsen ändras på visst sätt i anslutning till ändringar i en referensränta som kredit-

Promemorians lagförslag Ds 2009:67

givaren inte har något betydande inflytande över. Ett avtalsvillkor om detta får förenas med ett undantag om att räntesatsen under särskilda förutsättningar ska ändras mer eller mindre än som följer av anknytningen till referensräntan. Undantaget ska bestämmas så att det inte blir mindre förmånligt för konsumenten än för kreditgivaren. Det ska uppfylla kraven i första stycket.

Kreditgivaren är skyldig att tillämpa ett avtalsvillkor om ränteändringar på samma sätt till konsumentens förmån som till hans eller hennes nackdel.

18 § Kredittagaren är skyldig att, utöver eller i stället för ränta, betala särskild ersättning för krediten (avgift) endast om sådan ersättning avser kostnader som kreditgivaren har för krediten och om avgiften har angetts särskilt i avtalet. Om kostnader kan särskiljas, får avgift tas ut särskilt för varje sådan kostnad.

Avgifter för krediten får ändras till konsumentens nackdel endast i den utsträckning som det motiveras av ökningar av de kostnader som ska täckas av avgifterna.

19 § Kreditgivaren ska underrätta konsumenten om en ränte- eller avgiftsändring innan ändringen börjar gälla, antingen i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. I fråga om kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet, får kreditgivaren i stället underrätta konsumenten om ändringar genom annonsering i dagspress. Sker underrättelsen genom annonsering, ska meddelande om ändringen också lämnas genom ett meddelande till konsumenten senast i samband med nästa avisering eller kontoutdrag.

Beror en ränteändring enbart på en ändring i en referensränta som kreditgivaren inte har något bestämmande inflytande över får konsumenten i stället underrättas periodvis, under förutsättning att parterna i avtalet har kommit överens om det och den nya referensräntan har offentliggjorts och är tillgänglig hos kreditgivaren.

Ds 2009:67 Promemorians lagförslag

Kontoutdrag och underrättelser vid kontokrediter

20 § Vid kontokrediter ska kreditgivaren regelbundet tillhandahålla konsumenten kontoutdrag i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten.

Kontoutdraget ska innehålla uppgift om

1. vilken period det avser,

2. föregående kontoutdrags utgående datum och saldo,

3. uttag och datum för uttagen,

4. betalningar och datum för betalningarna,

5. det nya saldot,

6. den kreditränta och de eventuella avgifter som tillämpats för perioden, och

7. eventuella belopp som konsumenten är skyldig att återbetala.

Om det enligt ett avtal om kontokredit är möjligt för konsumenten att överskrida en kreditgräns, ska kreditgivaren i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten regelbundet informera denne om

1. krediträntan, gällande villkor för krediträntan och de referensindex eller referensräntor som gäller för krediträntan, och

2. de avgifter som gäller och villkor för ändring av avgifterna. Om konsumenten har överskridit en kreditgräns under en månad, ska kreditgivaren i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten snarast underrätta konsumenten om

1. beloppen varmed kreditgränsen överskridits och krediträntan på de beloppen, samt

2. eventuell straffavgift eller dröjsmålsränta på grund av överskridandet.

Konsumentens ångerrätt

21 § Konsumenten har rätt att frånträda kreditavtalet (ångerrätt) genom att till näringsidkaren lämna eller sända ett med-

Promemorians lagförslag Ds 2009:67

delande om detta inom 14 dagar från den dag som anges i 22 § (ångerfrist).

22 § Ångerfristen börjar löpa den dag då kreditavtalet ingås, dock tidigast den dag då information enligt 14 § kommer konsumenten till handa.

23 § Har konsumenten i rätt tid och på ett ändamålsenligt sätt lämnat eller sänt ett meddelande om att han eller hon frånträder avtalet, får meddelandet åberopas även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram.

Verkan av att konsumenten utövar sin ångerrätt

24 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, ska konsumenten snarast och senast inom 30 dagar från den dag då konsumenten lämnade eller sände sitt meddelande om att avtalet frånträds betala tillbaka de belopp konsumenten har erhållit från näringsidkaren, med tillägg för upplupen ränta på beloppen. Ränta ska utgå från den dag konsumenten fick tillgång till krediten till och med den dag den återbetalades till näringsidkaren. Konsumenten ska också ersätta näringsidkaren för avgifter som denne med anledning av kreditavtalet erlagt till det allmänna och som inte får återbetalas till näringsidkaren.

Näringsidkaren ska snarast och senast inom 30 dagar från den dag då näringsidkaren tog emot konsumentens meddelande om att avtalet frånträds återbetala de avgifter som konsumenten har erlagt med anledning av krediten med undantag för sådana avgifter som nämns i första stycket.

Anknytande avtal

25 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt och det med anledning av kreditavtalet har ingåtts ett anknytande avtal om tjänster

Ds 2009:67 Promemorians lagförslag

som tillhandahålls av kreditgivaren eller av någon annan på grund av en överenskommelse mellan denne och kreditgivaren, ska det anknytande avtalet upphöra att gälla utan att konsumenten får åläggas någon påföljd för detta.

Kontantinsats vid kreditköp

26 § Vid kreditköp av en vara ska säljaren ta ut en kontantinsats av köparen i enlighet med god kreditgivningssed. Kontantinsatsen ska motsvara minst 20 procent av varans kontantpris, om inte särskilda förhållanden föranleder annat.

Som kontantinsats anses inte betalning med medel som köparen får låna av säljaren eller av någon annan kreditgivare på grund av en överenskommelse mellan denne och säljaren.

27 § Om en näringsidkare för sin egen eller någon annans räkning säljer en vara utan att iaktta vad som sägs i 26 §, ska det anses utgöra en åtgärd i strid med 5 § marknadsföringslagen (2008:486).

Konsumentens befogenheter vid överlåtelse av fordringen, m.m.

28 § Om kreditgivaren har överlåtit sina rättigheter enligt ett kreditavtal, får konsumenten mot den nye kreditgivaren göra samma invändningar som han eller hon vid överlåtelsen kunde göra mot överlåtaren. Detsamma gäller när kreditgivaren har pantsatt sina rättigheter enligt kreditavtalet.

Överlåtaren eller pantsättaren ska underrätta konsumenten om överlåtelsen eller pantsättningen. Konsumenten behöver dock inte underrättas, om överlåtaren eller pantsättaren även fortsättningsvis ska fullgöra skyldigheterna på grund av kreditavtalet mot konsumenten.

Promemorians lagförslag Ds 2009:67

29 § Vid kreditköp får konsumenten mot kreditgivarens krav på betalning framställa samma invändningar på grund av köpet som han eller hon kan göra mot sin motpart i köpeavtalet. Konsumenten får också invända att han eller hon har erlagt betalning till motparten eller har en överenskommelse med denne. Detta gäller dock inte om konsumenten visste att motparten saknade rätt att ta emot betalningen eller ingå överenskommelsen och inte heller om konsumenten uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlät att skaffa sig kunskap om detta.

Om konsumenten på grund av köpet har anspråk på återbetalning, skadestånd eller annan penningprestation, svarar kreditgivaren lika med säljaren för att anspråket fullgörs. Kreditgivaren är dock inte skyldig att betala mer än han eller hon har mottagit av konsumenten med anledning av krediten.

30 § Vid kreditköp får kreditgivaren inte ta emot en av konsumenten ingången växelförbindelse som avser en fordran på grund av kreditköpet. Han eller hon får inte heller till bevis för sin fordran ta emot ett av konsumenten utfärdat löpande skuldebrev eller någon annan av denne ingången skuldförbindelse som är av ett sådant slag att konsumentens rätt att framställa invändningar på grund av köpet inskränks om skuldförbindelsen överlåts eller pantsätts till en borgenär som är i god tro.

Första stycket första meningen gäller inte egna växlar som är utställda av banker.

Den som uppsåtligen bryter mot förbud enligt denna paragraf döms till böter.

Förbud mot viss avräkning

31 § Belopp som kredittagaren erlägger för avräkning på viss fordran på grund av krediten får kreditgivaren inte först avräkna på annan fordran.

Ds 2009:67 Promemorians lagförslag

Betalning av skulden i förtid

32 § Konsumenten har rätt att betala sin skuld till kreditgivaren före den avtalade förfallotiden.

33 § Kreditgivaren har rätt att få betalning i förtid endast om han eller hon har gjort förbehåll om detta i avtalet och

1. konsumenten sedan mer än en månad är i dröjsmål med betalning av ett belopp som överstiger tio procent av kreditfordringen,

2. konsumenten sedan mer än en månad är i dröjsmål med betalning av ett belopp som överstiger fem procent av kreditfordringen och dröjsmålet avser två eller flera poster som förfallit vid olika tidpunkter,

3. konsumenten på något annat sätt är i väsentligt dröjsmål med betalning,

4. säkerhet som ställts för krediten har avsevärt försämrats, eller

5. det står klart att konsumenten genom att avvika, skaffa undan egendom eller förfara på något annat sätt undandrar sig att betala sin skuld.

Om säkerhet som ställts för krediten utgörs av förbehåll om återtaganderätt, har kreditgivaren rätt till betalning i förtid på grund av försämrad säkerhet endast om konsumenten uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har orsakat att säkerheten avsevärt försämrats.

När fråga är om kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet och räntan för krediten är bunden för hela eller en del av avtalstiden, dock minst tre månader, har kreditgivaren, om han eller hon har gjort förbehåll om det i avtalet och synnerliga skäl föreligger, rätt att utan hinder av bestämmelserna i första och andra styckena få betalning i förtid på den dag då den tid för vilken räntan är bunden löper ut.

Promemorians lagförslag Ds 2009:67

34 § Vill kreditgivaren få betalt i förtid enligt 33 § första stycket 1–3 eller tredje stycket gäller en uppsägningstid av minst fyra veckor räknat från den tidpunkt då kreditgivaren sänder ett meddelande om uppsägningen i rekommenderat brev till konsumenten under dennes vanliga adress eller uppsägningen utan en sådan åtgärd kommer konsumenten till handa.

Har kreditgivaren krävt betalning i förtid enligt 33 § första stycket 1–3, är konsumenten ändå inte skyldig att betala i förtid, om han eller hon före utgången av uppsägningstiden betalar vad som förfallit jämte dröjsmålsränta. Detsamma gäller om konsumenten vid uppsägning enligt 33 § första stycket 4 eller 5 eller andra stycket genast efter uppsägningen eller inom medgiven uppsägningstid ställer godtagbar säkerhet för fordringen.

Har konsumenten tidigare med stöd av bestämmelserna i andra stycket befriats från skyldigheten att betala skulden i förtid, gäller inte bestämmelserna i det stycket.

35 § Utan hinder av vad som sägs i 33 § första stycket 4 får kreditgivaren åberopa andra lagbestämmelser om rätt till betalning i förtid på grund av att en säkerhet som ställts för krediten har försämrats. Bestämmelserna i 33 § hindrar vidare inte att banker eller andra kreditgivare gör gällande strängare förbehåll om betalning i förtid, om de har en skyldighet att göra sådana förbehåll enligt någon annan författning.

36 § Vid förtidsbetalning enligt 32–35 §§ ska konsumenten betala ränta och andra kostnader för krediten för tiden fram till förtidsbetalningen men inte för tiden därefter. När kreditgivarens fordran beräknas ska de grunder som står i överensstämmelse med god kreditgivningssed tillämpas.

Kreditgivaren får inte tillgodoräkna sig någon ersättning för att skulden betalas i förtid. Om krediträntan är bunden när förtidsbetalningen sker har kreditgivaren dock rätt att för den tid som återstår ta ut ränteskillnadsersättning av kredittagaren, om han eller hon har gjort förbehåll om det. Det gäller dock inte för

Ds 2009:67 Promemorians lagförslag

den del av räntan som motsvaras av en kreditgarantiavgift, när statlig kreditgaranti har lämnats och avgift utgår för garantin.

Ränteskillnadsersättningen får

1. för kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet

a) högst motsvara skillnaden mellan räntan på krediten och räntan på statsskuldväxlar med en löptid som motsvarar återstående räntebindningstid ökad med en procentenhet, om den tid för vilken ersättningen ska betalas är kortare än ett år, eller

b) högst motsvara skillnaden mellan räntan på krediten och räntan på statsobligationer med en förfallotid som motsvarar återstående räntebindningstid ökad med en procentenhet, om betalningstiden överstiger den i a, och

2. för annan kredit högst motsvara en procent av det förtidsbetalade beloppet eller, om det vid tidpunkten för förtidsbetalningen är kortare tid än ett år kvar av kreditavtalets löptid, en halv procent av det förtidsbetalade beloppet. Ersättningen får dock inte överstiga det belopp som konsumenten skulle ha betalat i ränta under den återstående löptiden enligt kreditavtalet.

Om kreditgivaren utnyttjar en rätt att återta varan enligt 38 §, tillämpas 40 och 41 §§ vid den uppgörelse som då ska ske mellan parterna.

Uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid

37 § Konsumenten får säga upp ett kreditavtal med obestämd löptid till omedelbart upphörande. Om parterna har avtalat om en uppsägningstid för kreditavtalet, upphör det att gälla den dag uppsägningstiden löper ut. Uppsägningstiden får inte vara längre än en månad.

Kreditgivaren får säga upp ett sådant kreditavtal som avses i första stycket om det har överenskommits i avtalet. Uppsägningen ska lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Uppsägnings-

Promemorians lagförslag Ds 2009:67

tiden ska vara minst två månader räknat från den tidpunkt då kreditgivaren sänder ett meddelande om uppsägningen till konsumenten under dennes vanliga adress eller uppsägningen utan en sådan åtgärd kommer konsumenten till handa. Om konsumenten inte har utnyttjat en möjlighet till kredit, får kreditgivaren säga upp kreditavtalet med omedelbar verkan, om det har överenskommits i avtalet och är skäligt. Konsumenten ska snarast informeras om uppsägningen och om skälen till detta i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten, om det inte finns särskilda skäl mot det.

Återtaganderätt vid kreditköp

38 § Med förbehåll om återtaganderätt avses ett avtalsvillkor som ger kreditgivaren möjlighet att återta varan, om köparen inte fullgör sin del av kreditköpsavtalet.

Ett förbehåll om återtaganderätt får göras gällande endast under förutsättning

1. att säljaren har gjort förbehållet i samband med köpet för att trygga sin rätt till betalning, samt

2. att den tidpunkt har inträtt då konsumenten enligt 33 och 34 §§ ska fullgöra sin skyldighet att betala i förtid.

Om vid betalningsdröjsmål köparen, innan varan återtas, betalar vad som förfallit till betalning jämte dröjsmålsränta och kostnader enligt de grunder som anges i 40 § tredje–femte styckena, får kreditgivaren inte återta varan på grund av dröjsmålet. Grundas återtaganderätten på att säkerhet för krediten har försämrats eller att köparen undandrar sig att betala sin skuld, får kreditgivaren inte återta varan om köparen innan varan återtas ställer godtagbar säkerhet för fordringen.

39 § Använder näringsidkare förbehåll om återtagande vid försäljning av en vara som med hänsyn till sin beskaffenhet eller sitt värde eller på grund av förhållandena på marknaden inte är

Ds 2009:67 Promemorians lagförslag

lämpad som kreditsäkerhet, kan näringsidkaren förbjudas att framdeles i liknande fall använda sådana förbehåll. I fråga om förbud gäller i övrigt bestämmelserna i lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden.

Uppgörelse när en vara återtas

40 § Om kreditgivaren vill utnyttja en rätt att återta varan, ska avräkning göras mellan honom eller henne och köparen.

Vid avräkningen ska köparen tillgodoräknas varans värde vid återtagandet. Värdet beräknas efter vad kreditgivaren kan antas få ut genom att på lämpligt sätt sälja varan.

Kreditgivaren får tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditfordringen efter avräkning enligt 36 § samt i förekommande fall dröjsmålsränta, dock inte enligt högre räntesats än som anges i 6 § räntelagen (1975:635).

Kreditgivaren får dessutom tillgodoräkna sig ersättning för följande kostnader för återtagande av varan, nämligen utsökningsavgift, skälig kostnad för transport av varan samt utgift för inställelse vid förrättning för återtagande, om kreditgivaren har behövt inställa sig för att tillvarata sin rätt. När ersättning bestäms för utgift för inställelse tillämpas bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna medel till vittne.

I mål om handräckning för återtagande får kreditgivaren, enligt vad regeringen närmare föreskriver, tillgodoräkna sig även skälig ersättning för eget arbete med anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde.

41 § Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än kreditgivaren, får varan återtas endast om kreditgivaren betalar mellanskillnaden till köparen eller, när varan värderats av Kronofogdemyndigheten, nedsätter mellanskillnaden hos myndigheten.

Har kreditgivaren för att kunna återta varan varit tvungen att

Promemorians lagförslag Ds 2009:67

betala en skuld som köparen har, får kreditgivaren när första stycket tillämpas avräkna sådan betalning mot mellanskillnad till köparens förmån. Detsamma gäller om kreditgivaren för att varan efter återtagande ska kunna användas på avsett sätt har varit tvungen att betala en sådan skuld.

Tillgodoräknas kreditgivaren ett större belopp än köparen, får kreditgivaren inte kräva ut mellanskillnaden (restskulden) i annat fall än då varan har minskat väsentligt i värde genom att köparen vanvårdat varan.

Återlösande av en vara som återtagits

42 § Köparen får inom fjorton dagar återlösa en vara som har återtagits. Vill köparen återlösa varan, ska han eller hon betala kreditgivaren varans värde vid återtagandet samt den restskuld som kan finnas enligt avräkningen.

Handräckning för återtagande av vara, m.m.

43 § Kreditgivaren får hos Kronofogdemyndigheten söka handräckning för att återta varan under förutsättning att det i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form har dokumenterats uppgifter om

1. förbehåll om återtaganderätt,

2. kontantpriset,

3. kreditbeloppet,

4. kreditkostnaden,

5. kreditavtalets löptid,

6. kreditfordran, och

7. de tidpunkter när betalning ska erläggas. En ansökan om handräckning ska göras skriftligen. I ansökningen ska anges hur stor del av kreditfordran som är obetald. Om kreditgivaren gör anspråk på dröjsmålsränta, ska i ansökningen också uppges vad kreditgivaren fordrar i den delen. Till

Ds 2009:67 Promemorians lagförslag

ansökningen ska fogas den dokumentation som anges i första stycket.

44 § Handräckning får beviljas endast om det är uppenbart att de förutsättningar för återtagande som anges i 38 § andra och tredje styckena föreligger.

Om ett förbehåll om återtaganderätt har använts i strid mot förbud enligt 39 §, får handräckning inte beviljas.

Handräckning eller verkställighet av dom, varigenom köparen har förpliktats att lämna tillbaka en vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt, får inte beviljas beträffande sådana varor som enligt 5 kap.1–3 §§utsökningsbalken ska undantas från utmätning.

45 § I fråga om handräckning och verkställighet av dom, som anges i 44 § tredje stycket, tillämpas i övrigt 12 § andra och tredje styckena samt 15–18 §§ lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl., varvid hänvisningen i 16 § tredje stycket till 10 § första stycket ska avse 41 § första stycket denna lag.

Förbud mot utmätning

46 § En vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt får inte utmätas för en fordran som grundar sig på kreditköpet.

Vissa skyldigheter för kreditförmedlare

47 § Kreditförmedlaren ska vid marknadsföring beträffande kreditavtal lämna information om sina befogenheter att förmedla krediter. Kreditförmedlaren ska uppge om han eller hon samarbetar med viss kreditgivare eller om han eller hon är en oberoende förmedlare.

Promemorians lagförslag Ds 2009:67

Om informationen inte lämnas ska marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag av bestämmelserna i 29– 36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådana uppgifter ska anses vara väsentliga enligt 10 § tredje stycket marknadsföringslagen.

48 § Kreditförmedlaren ska ge konsumenten information om avgifter som konsumenten ska betala till kreditförmedlaren för dennes tjänster. Sådana avgifter får tas ut endast om informationen har lämnats samt kreditförmedlaren och konsumenten innan kreditavtalet ingås har avtalat om det i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten.

49 §

Kreditförmedlaren ska informera kreditgivaren om avgifter

som konsumenten ska betala till kreditförmedlaren för dennes tjänster.

Tillsyn

50 § Konsumentverket utövar tillsyn över att denna lag följs.

Verkets tillsyn omfattar dock inte Sveriges riksbank, verksamhet som står under tillsyn av Finansinspektionen eller verksamhet hos Kronofogdemyndigheten.

Tillsynen ska utövas så att den inte vållar större kostnad eller olägenhet än som är nödvändigt.

51 § För tillsynen har Konsumentverket eller den som verket förordnar rätt att företa inspektion hos näringsidkare som bedriver varuförsäljning eller som i sin yrkesmässiga verksamhet lämnar, förmedlar eller övertar kredit som avses i denna lag och att ta del av samtliga handlingar som behövs för tillsynen.

Näringsidkaren ska lämna de upplysningar om verksamheten som begärs för tillsynen.

Om en näringsidkare inte tillhandahåller handlingar eller lämnar upplysningar i ett sådant fall som avses i första stycket, får

Ds 2009:67 Promemorians lagförslag

Konsumentverket förelägga näringsidkaren vid vite att fullgöra sin skyldighet.

52 § Om näringsidkaren inte följer vad som föreskrivs i 12 §, får

Konsumentverket förelägga näringsidkaren att upphöra med att lämna krediter. Föreläggandet får förenas med vite.

Om det är tillräckligt, får Konsumentverket i stället meddela varning.

53 § Konsumentverkets beslut enligt 51 § andra stycket och 52 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Andra beslut av Konsumentverket enligt 51 § får inte överklagas.

Lagval

54 § Ett avtalsvillkor som anger att lagen i ett land utanför

Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ska tillämpas på kreditavtalet gäller inte i fråga om kreditavtal enligt denna lag, om den lag som gäller med bortseende från villkoret är lagen i ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och den lagen ger konsumenten ett bättre skydd.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011, då konsumentkreditlagen (1992:830) ska upphöra att gälla.

2. I fråga om kreditavtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser. För kreditavtal med obegränsad löptid gäller dock bestämmelserna i 19, 20, 28 och 37 §§ från ikraftträdandet.

BILAGA II

STANDARDISERAD EUROPEISK KONSUMENTKREDITINFORMATION

1.

Kreditgivarens/kreditförmedlarens namn och kontaktuppgifter

Kreditgivare

[Identitet]

Adress

Telefon (*)

E-post (*)

Fax (*)

Webbadress (*)

[Adress använd för kontakter med konsumenten]

I tillämpliga fall:

Kreditförmedlare

[Identitet]

Adress

Telefon (*)

E-post (*)

Fax (*)

Webbadress (*)

[Adress använd för kontakter med konsumenten]

(*)

Denna information är frivillig för kreditgivaren.

Där ”i tillämpliga fall” anges ska kreditgivaren fylla i fältet om informationen är relevant för kreditprodukten eller

stryka denna information eller hela raden om informationen inte är relevant för den typ av kredit som avses.

Texten inom hakparentes utgör förklarande information för kreditgivaren och ska ersättas med motsvarande uppgifter.

2.

Beskrivning av huvuddragen i kreditprodukten

Typ av kredit

Det sammanlagda kreditbeloppet

Detta är den övre kreditgräns eller det totala belopp som ställs

till förfogande genom kreditavtalet.

Villkoren för kreditutnyttjandet

Här anges när och hur pengarna kan lyftas.

Kreditavtalets löptid

Avbetalningar och, i förekommande fall, i vilken ordning

dessa ska fördelas

Du måste betala följande:

[Belopp, antal och periodicitet för konsumentens

inbetalningar]

Ränta och/eller avgifter ska betalas på följande sätt:

Det totala belopp som du ska betala

Detta är det lånade kapitalet plus ränta och eventuella

kostnader i samband med krediten.

[Summan av det samlade kreditbeloppet och den

samlade kreditkostnaden]

I tillämpliga fall:

Krediten beviljas i form av betalningsanstånd för en vara

eller en tjänst eller är kopplad till leveranser av specifika

varor eller tillhandahållande av en tjänst

Varans/tjänstens namn

Kontantpris

Ds 2009:67

Promemorians lagförslag

I tillämpliga fall:

Begärda säkerheter

[Typ av säkerheter]

Detta är en beskrivning av den säkerhet som ska ställas i

samband med kreditavtalet.

I tillämpliga fall:

Avbetalningarna medför inte omedelbar amortering av

kapitalet.

3.

Kreditkostnader

Kreditränta eller i tillämpliga fall de olika krediträntor

som gäller för kreditavtalet

[ %

—

Fast

—

Rörlig (med referensindex eller referensränta som

gäller den ursprungliga krediträntan)

—

Perioder]

Effektiv ränta

Detta är totalkostnaden uttryckt som den effektiva räntan av

det samlade kreditbeloppet.

Den effektiva räntan anges för att hjälpa dig att jämföra olika

erbjudanden.

[ % Ett representativt exempel med omnämnande av alla

de antaganden som används för att beräkna räntesatsen

ska ges här]

Är det, för att erhålla krediten eller för att erhålla den

enligt villkoren i marknadsföringen, obligatoriskt att ingå

avtal om

—

en försäkring som säkrar krediten, eller

Ja/nej [Om ja, uppge vilken typ av försäkring]

—

någon annan kompletterande tjänst?

Ja/nej [Om ja, uppge vilken typ av kompletterande tjänst]

Om kostnaderna för dessa tjänster inte är kända av

kreditgivaren ska de inte inkluderas i den effektiva räntan.

Härtill hörande kostnader

I tillämpliga fall:

Det krävs att man behåller ett eller flera konton för att

registrera både betalningstransaktioner och kreditutnytt-

janden

I tillämpliga fall:

Kostnad för att använda ett särskilt betalningsmedel

(t.ex. ett kreditkort)

I tillämpliga fall:

Andra kostnader i samband med kreditavtalet

I tillämpliga fall:

Villkor för att ändra de ovan nämnda kostnaderna i

samband med kreditavtalet

I tillämpliga fall:

Skyldighet att betala notariatsavgifter

Kostnader i samband med försenade betalningar

Uteblivna betalningar kan få allvarliga konsekvenser

(t.ex. tvångsförsäljning) och försvåra möjligheterna till att

erhålla kredit.

Du kommer att debiteras [... (närmare uppgift om

räntesatser och, i tillämpliga fall, dröjsmålsavgifter)] för

uteblivna betalningar

4.

Andra viktiga rättsliga aspekter

Ångerrätt

Ja/Nej

Ni har rätt att frånträda kreditavtalet inom 14 kalenderdagar.

Ds 2009:67

Promemorians lagförslag

Förtidsåterbetalning

Hela eller delar av krediten kan återbetalas i förtid när som

helst.

Kreditgivaren har rätt till kompensation vid förtidsbetal-

ning

I tillämpliga fall:

Kreditgivaren har rätt till kompensation vid förtids-

återbetalning

[Fastställande av kompensation (beräkningsmetod) i

enlighet med bestämmelserna för genomförande av

artikel 16 i direktiv 2008/48/EG]

Sökning i en databas

Om en kreditansökan avvisas på grundval av en sökning i en

databas måste kreditgivaren genast och kostnadsfritt meddela

dig resultatet av sökningen. Detta gäller inte om utlämnandet

av sådan information är förbjudet enligt gemen-

skapslagstiftningen eller strider mot allmän ordning och

säkerhet.

Rätt att få ett utkast till ett kreditavtal

Du har rätt att på begäran kostnadsfritt få en kopia av ett

utkast till ett kreditavtal. Denna bestämmelse är inte tillämplig

om kreditgivaren vid tidpunkten för begäran är ovillig att ingå

kreditavtalet med dig.

I tillämpliga fall:

Den tid kreditgivaren är bunden av skyldigheterna som

uppkommit innan avtalet ingåtts

Denna information gäller från och med ... till och med ...

I tillämpliga fall:

5.

Ytterligare information när det gäller distansförsäljning av finansiella tjänster

a)

Beträffande kreditgivaren

I tillämpliga fall:

Kreditgivarens företrädare i den medlemsstat där du är

bosatt

[Identitet]

Adress

[Adress använd för kontakter med konsumenten]

Telefon (*)

E-post (*)

Fax (*)

Webbadress (*)

I tillämpliga fall:

Registrering

[Det handelsregister i vilket kreditgivaren är införd och

dennes registreringsnummer eller motsvarande medel för

identifiering i det registret]

I tillämpliga fall:

Den berörda tillsynsmyndigheten

b)

Beträffande kreditavtalet

I tillämpliga fall:

Utnyttjande av ångerrätten

[Praktiska instruktioner om utnyttjande av ångerrätten,

bl.a. hur länge rätten kan utnyttjas, den adress dit

underrättelsen om att ångerrätten kommer att utnyttjas

ska skickas samt följderna av att inte utöva denna rätt]

I tillämpliga fall:

Den lagstiftning som kreditgivaren använt som grundval

för att upprätta förbindelser med dig innan kreditavtalet

ingicks

Ds 2009:67

Promemorians lagförslag

I tillämpliga fall:

Klausul om tillämplig lagstiftning för kreditavtalet och/

eller behörig domstol

[Relevant klausul anges här]

I tillämpliga fall:

Språkordning

Information och avtalsvillkor lämnas på [angivet språk].

Med ditt samtycke har vi för avsikt att under kreditav-

talets löptid kommunicera på [specifikt/specifika språk]

c)

Beträffande prövning

Förekomst av och tillgång till en mekanism för klagomål

och prövning utanför domstol

[Uppgift om huruvida det finns tillgång till en mekanism

för klagomål och prövning utanför domstol för den

konsument som är part i distansavtalet och hur

konsumenten i så fall ska gå tillväga]

(*)

Denna information är frivillig för kreditgivaren.

Ds 2009:67

Promemorians lagförslag

Promemorians lagförslag

Ds 2009:67

1.2

Förslag till lag om ändring i

kreditupplysningslagen (1973:1173)

Härigenom föreskrivs1 i fråga om kreditupplysningslagen

(1973:1173)

dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 5 b §,

dels att det närmast före 5 b § ska införas en ny rubrik av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Tillgång till kreditupplysningar

vid gränsöverskridande krediter

5 b §

En kreditgivare från ett annat

land inom Europeiska ekonomi-

ska samarbetsområdet ska vid

gränsöverskridande krediter ha

tillgång till kreditupplysningar

under samma förutsättningar som

en svensk kreditgivare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011.

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsu-

mentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133,

22.5.2008, s. 66).

38

Ds 2009:67

Promemorians lagförslag

1.3

Förslag till lag om ändring i lagen (1978:599)

om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1978:599) om avbetal-

ningsköp mellan näringsidkare m.fl. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §1

Denna lag gäller avbetal-

ningsköp som sluts mellan nä-

ringsidkare i deras yrkesmäs-

siga verksamhet eller som

annars faller utanför konsu-

mentkreditlagen (1992:830).

Denna lag gäller avbetal-

ningsköp som sluts mellan nä-

ringsidkare i deras yrkesmäs-

siga verksamhet eller som

annars faller utanför konsu-

mentkreditlagen (2010:000).

Med avbetalningsköp avses

avtal om köp av vara, om

Med avbetalningsköp avses

avtal om köp av vara, om

1. betalningen skall erläggas

i särskilda poster, varav minst

en sedan varan har lämnats ut

till köparen, och

1. betalningen ska erläggas i

särskilda poster, varav minst en

sedan varan har lämnats ut till

köparen, och

2. avtalet innehåller villkor

som ger säljaren möjlighet att

återtaga varan om köparen ej

fullgör sin del av avtalet (för-

behåll om återtaganderätt).

2. avtalet innehåller villkor

som ger säljaren möjlighet att

återta varan om köparen inte

fullgör sin del av avtalet (för-

behåll om återtaganderätt).

Har avtalet betecknats som

uthyrning eller betalningen

som vederlag för varans nytt-

jande föreligger ändå avbetal-

ningsköp, om det är avsett att

den till vilken varan utlämnas

skall bli ägare av denna.

Har avtalet betecknats som

uthyrning eller betalningen

som vederlag för varans nytt-

jande föreligger ändå avbetal-

ningsköp, om det är avsett att

den till vilken varan utlämnas

ska bli ägare av denna.

1 Senaste lydelse 1992:835.

39

Promemorians lagförslag

Ds 2009:67

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011.

40

Ds 2009:67

Promemorians lagförslag

1.4

Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 10 § utsökningsbalken ska ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9 kap.

10 §1

Har utmätning skett av

egendom som gäldenären har

förvärvat på kredit under för-

behåll om återtaganderätt för

kreditgivaren, får egendomen

säljas endast om köpeskillingen

förslår till betalning av kredit-

givarens fordran eller försälj-

ningen med kreditgivarens

samtycke i målet sker med för-

behåll för hans rätt enligt av-

talet.

Har utmätning skett av

egendom som gäldenären har

förvärvat på kredit under för-

behåll om återtaganderätt för

kreditgivaren, får egendomen

säljas endast om köpeskillingen

förslår till betalning av kredit-

givarens fordran eller försälj-

ningen med kreditgivarens

samtycke i målet sker med för-

behåll för hans eller hennes rätt

enligt avtalet.

Kreditgivarens fordran be-

stäms enligt 24 § konsument-

kreditlagen (1992:830) eller en-

ligt 5 § lagen (1978:599) om

avbetalningsköp mellan nä-

ringsidkare m.fl. Är ej någon av

dessa lagar tillämplig på avtalet,

bestäms fordringen likväl en-

ligt sistnämnda paragraf, varvid

jämkning får ske efter vad som

är skäligt.

Kreditgivarens fordran be-

stäms enligt 36 § konsument-

kreditlagen (2010:000) eller en-

ligt 5 § lagen (1978:599) om

avbetalningsköp mellan nä-

ringsidkare m.fl. Är inte någon

av dessa lagar tillämplig på av-

talet, bestäms fordringen likväl

enligt sistnämnda paragraf, var-

vid jämkning får ske efter vad

som är skäligt.

1 Senaste lydelse 1992:831.

41

Promemorians lagförslag

Ds 2009:67

Sker försäljningen med förbehåll för kreditgivarens rätt,

svarar därefter den som förvärvar egendomen i stället för gälde-

nären för dennes skyldigheter enligt avtalet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011.

42

Ds 2009:67

Promemorians lagförslag

1.5

Förslag till lag om ändring i lagen (1989:567)

om ändrade betalningsvillkor för vissa statliga

bostadslån m.m.

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1989:567) om ändrade

betalningsvillkor för vissa statliga bostadslån m.m. ska ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 §1

Om en låntagare säger upp

ett sådant bostadslån som an-

ges i 1 a eller 1 b § till omedel-

bar betalning eller gör inbetal-

ning utöver föreskriven amor-

tering, har långivaren rätt att av

låntagaren ta ut ersättning för

sin förlust, beräknad med ut-

gångspunkt i skillnaden mellan

räntan på lånet och långivarens

återplaceringsränta. I fråga om

lån som lämnats huvudsakligen

för enskilt bruk har dock lån-

givaren rätt till ersättning en-

dast i den utsträckning det

följer av en tillämpning av 24 §

konsumentkreditlagen (1992:830).

Om en låntagare säger upp

ett sådant bostadslån som an-

ges i 1 a eller 1 b § till omedel-

bar betalning eller gör inbetal-

ning utöver föreskriven amor-

tering, har långivaren rätt att av

låntagaren ta ut ersättning för

sin förlust, beräknad med ut-

gångspunkt i skillnaden mellan

räntan på lånet och långivarens

återplaceringsränta. I fråga om

lån som lämnats huvudsakligen

för enskilt bruk har dock lån-

givaren rätt till ersättning en-

dast i den utsträckning det

följer av en tillämpning av 36 §

konsumentkreditlagen (2010:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011.

1 Senaste lydelse 1995:905.

43

Promemorians lagförslag

Ds 2009:67

1.6

Förslag till lag om ändring i

mervärdesskattelagen (1994:200)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 6 § mervärdesskattelagen

(1994:200)1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 kap.

6 §2

I beskattningsunderlaget

skall inte ingå belopp

I beskattningsunderlaget ska

inte ingå belopp

1. varmed priset i enlighet

med vad som avtalats sätts ned

på grund av betalning före för-

fallodagen,

1. varmed priset i enlighet

med vad som avtalats sätts ned

på grund av betalning före för-

fallodagen,

2. som svarar mot prisned-

sättningar och rabatter till

kunden vilka medges vid tid-

punkten för tillhandahållandet,

eller

2. som svarar mot prisned-

sättningar och rabatter till

kunden vilka medges vid tid-

punkten för tillhandahållandet,

eller

3. som svarar mot prisned-

sättning som ges efter det att

tillhandahållandet ägt rum om

inte annat följer av andra

stycket.

3. som svarar mot prisned-

sättning som ges efter det att

tillhandahållandet ägt rum om

inte annat följer av andra

stycket.

I beskattningsunderlaget

skall ingå belopp som avses i

första stycket 3 om den skatt-

skyldige och hans kund avtalat

om detta.

I beskattningsunderlaget

ska ingå belopp som avses i

första stycket 3 om den skatt-

skyldige och hans eller hennes

kund avtalat om detta.

1 Lagen omtryckt 2000:500.

2 Senaste lydelse 2002:1004.

44

Ds 2009:67

Promemorians lagförslag

Om en vara återtas med

stöd av förbehåll om återtagan-

derätt enligt konsumentkredit-

lagen (1992:830) eller lagen

(1978:599) om avbetalnings-

köp mellan näringsidkare m.fl.,

får säljaren minska beskatt-

ningsunderlaget med vad han

vid avräkning med köparen till-

godoräknar köparen för den

återtagna varans värde. Denna

rätt gäller dock endast om han

kan visa att köparen helt sak-

nat rätt till avdrag för eller

återbetalning enligt 10 kap. 9–

13 §§ av den ingående skatt

som hänför sig till dennes för-

värv av varan.

Om en vara återtas med

stöd av förbehåll om återtagan-

derätt enligt konsumentkredit-

lagen (2010:000) eller lagen

(1978:599) om avbetalnings-

köp mellan näringsidkare m.fl.,

får säljaren minska beskatt-

ningsunderlaget med vad han

eller hon vid avräkning med

köparen tillgodoräknar köpa-

ren för den återtagna varans

värde. Denna rätt gäller dock

endast om han eller hon kan

visa att köparen helt saknat

rätt till avdrag för eller åter-

betalning enligt 10 kap. 9–

13 §§ av den ingående skatt

som hänför sig till dennes för-

värv av varan.

Om en förlust uppkommer

på den skattskyldiges fordran

som avser ersättning för en

vara eller en tjänst (kundför-

lust), får han minska beskatt-

ningsunderlaget med beloppet

av förlusten.

Om en förlust uppkommer

på den skattskyldiges fordran

som avser ersättning för en

vara eller en tjänst (kundför-

lust), får han eller hon minska

beskattningsunderlaget med

beloppet av förlusten.

I 13 kap. finns bestämmel-

ser om hur minskningen av be-

skattningsunderlaget skall re-

dovisas av den skattskyldige.

I 13 kap. finns bestämmel-

ser om hur minskningen av be-

skattningsunderlaget ska redo-

visas av den skattskyldige.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011.

45

Promemorians lagförslag

Ds 2009:67

1.7

Förslag till lag om ändring i lagen

(1996:1179) om ändrade förutsättningar för

vissa statligt reglerade bostadslån m.m.

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1996:1179) om ändrade

förutsättningar för vissa statligt reglerade bostadslån m.m. ska ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 §

Vid tillämpningen av avtals-

villkoren skall låneförvaltaren

ta till vara låntagarens intressen

med tillbörlig omsorg och även

i övrigt iaktta god kreditgiv-

ningssed.

Vid tillämpningen av avtals-

villkoren ska låneförvaltaren ta

till vara låntagarens intressen

med tillbörlig omsorg och även

i övrigt iaktta god kreditgiv-

ningssed.

Konsumentkreditlagen

(1992:830) gäller inte i fråga

om sådana lån eller lånedelar

som avses i 1 §.

Konsumentkreditlagen

(2010:000) gäller inte i fråga

om sådana lån eller lånedelar

som avses i 1 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011.

46

Ds 2009:67

Promemorians lagförslag

1.8

Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297)

om bank- och finansieringsrörelse

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 1 § lagen (2004:297) om

bank- och finansieringsrörelse ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

8 kap.

1 §

Innan ett kreditinstitut be-

slutar att bevilja en kredit skall

det pröva risken för att de

förpliktelser som följer av kre-

ditavtalet inte kan fullgöras.

Institutet får bevilja en kredit

bara om förpliktelserna på

goda grunder kan förväntas bli

fullgjorda.

Innan ett kreditinstitut be-

slutar att bevilja en kredit ska

det pröva risken för att de för-

pliktelser som följer av kredit-

avtalet inte kan fullgöras. Insti-

tutet får bevilja en kredit bara

om förpliktelserna på goda

grunder kan förväntas bli full-

gjorda.

Någon kreditprövning be-

höver inte göras i de situationer

som anges i 5 a § andra och

tredje styckena konsumentkre-

ditlagen (1992:830).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011.

47

Promemorians lagförslag

Ds 2009:67

1.9

Förslag till lag om ändring i distans- och

hemförsäljningslagen (2005:59)

Härigenom föreskrivs1 i fråga om distans- och hemförsälj-

ningslagen (2005:59)

dels att 2 kap. 16 § och 4 kap. 10 § ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas två nya paragrafer, 3 kap. 13 §

och 4 kap. 9 a §, av följande lydelse,

dels att det närmast före 3 kap. 13 § och 4 kap. 9 a § ska infö-

ras nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

16 §

Om konsumenten utövar

sin ångerrätt och med anled-

ning av distansavtalet har fått

kredit av näringsidkaren eller

av någon annan på grund av en

överenskommelse mellan den-

ne och näringsidkaren, skall

kreditavtalet upphöra att gälla

utan att konsumenten får åläg-

gas någon påföljd för detta.

Om konsumenten utövar

sin ångerrätt och med anled-

ning av distansavtalet har fått

kredit av näringsidkaren eller

av någon annan på grund av en

överenskommelse mellan den-

ne och näringsidkaren, ska kre-

ditavtalet upphöra att gälla

utan att konsumenten får åläg-

gas någon påföljd för detta.

Detsamma ska gälla om kon-

sumenten utövar ångerrätten i

samband med ett kreditköp

enligt konsumentkreditlagen

(2010:000).

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsu-

mentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133,

22.5.2008, s. 66).

48

Ds 2009:67

Promemorians lagförslag

3 kap.

Ångerrättens förhållande till

konsumentkreditlagen

13 §

Bestämmelserna i 7–12

§§

ska inte tillämpas om konsu-

menten har ångerrätt enligt kon-

sumentkreditlagen (2010:000).

4 kap.

Ångerrättens förhållande till

konsumentkreditlagen

9 a §

Bestämmelserna i 5–9 §§ ska

inte tillämpas om konsumenten

har ångerrätt enligt konsument-

kreditlagen (2010:000).

10 §

Om konsumenten utövar

sin ångerrätt och med anled-

ning av hemförsäljningsavtalet

har fått kredit av näringsidka-

ren eller av någon annan på

grund av en överenskommelse

mellan denne och näringsidka-

ren, skall kreditavtalet upphöra

att gälla utan att konsumenten

får åläggas någon påföljd för

detta.

Om konsumenten utövar

sin ångerrätt och med anled-

ning av hemförsäljningsavtalet

har fått kredit av näringsidka-

ren eller av någon annan på

grund av en överenskommelse

mellan denne och näringsidka-

ren, ska kreditavtalet upphöra

att gälla utan att konsumenten

får åläggas någon påföljd för

detta.

Detsamma ska gälla om kon-

49

Promemorians lagförslag

Ds 2009:67

sumenten utövar ångerrätten i

samband med ett kreditköp en-

ligt konsumentkreditlagen (2010:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011.

50

Ds 2009:67

Promemorians lagförslag

1.10

Förslag till lag om ändring i

marknadsföringslagen (2008:486)

Härigenom föreskrivs att 1 § marknadsföringslagen

(2008:486) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och

näringslivets intressen i samband med marknadsföring av pro-

dukter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot

konsumenter och näringsidkare.

Bestämmelser om marknadsföring finns bl.a. i

– luftfartslagen (1957:297),

– konsumentkreditlagen

(1992:830),

– konsumentkreditlagen

(2010:000),

– lagen (1992:1672) om paketresor,

– tobakslagen (1993:581),

– alkohollagen (1994:1738),

– lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,

– radio- och TV-lagen (1996:844),

– lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finan-

siell verksamhet,

– lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas,

– lagen (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tids-

delat boende,

– lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europe-

iska ekonomiska samarbetsområdet,

– lagen (1999:158) om investerarskydd,

– lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informa-

tionssamhällets tjänster,

– lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,

– prisinformationslagen (2004:347),

– distans- och hemförsäljningslagen (2005:59),

51

Promemorians lagförslag

Ds 2009:67

52

– försäkringsavtalslagen (2005:104),

– lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, och

– lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldig-

het.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011.

2

Ärendet

Europaparlamentet och Europeiska unionens råd har antagit ett

nytt direktiv om konsumentkreditavtal1 (konsumentkreditdirek-

tivet) som ersätter det nuvarande direktivet om konsument-

krediter från 19862. Åtgärder för att följa det nya direktivet ska

vara genomförda i medlemsstaterna före den 11 juni 20103.

Direktivet syftar till att ytterliggare harmonisera medlemsstater-

nas regler på området.

Direktivet finns som bilaga 1.

Under förhandlingsarbetet har synpunkter inhämtats från

berörda organisationer och myndigheter. De har dels hösten

2002 beretts tillfälle att lämna synpunkter på Europeiska kom-

missionens ursprungliga förslag, dels hösten 2005 beretts tillfälle

att lämna synpunkter på dess omarbetade förslag. Synpunkterna

finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Ju 2002/6655/L2).

Överläggningar har hållits med företrädare för berörda depar-

tement i Danmark, Finland, Norge och Island om tolkningen

och genomförandet av direktivet. Vid överläggningarna har man

sökt enas om hur direktivet bör tolkas och hur det lämpligen kan

genomföras. Synpunkter har också inhämtats under hand från

Konsumentverket och Svenska Bankföreningen.

1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsu-

mentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133,

22.5.2008, s. 66).

2 Rådets direktiv 87/102/EEG av den 22 december 1986 om tillnärmning av medlems-

staternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter. Direktivet senast ändrat

genom Europaparlamentets och rådets direktiv 98/7/EG.

3 Enligt artikel 27.1 i konsumentkreditdirektivet ska medlemsstaterna ha genomfört

direktivet senast den 12 maj 2010. Genom en rättelse av direktivet har sista dagen för

genomförande flyttats fram till den 11 juni 2010 (EUT L 207, 11.8.2009, s. 14).

53

Ärendet

Ds 2009:67

En jämförelsetabell med en sammanställning av bestämmel-

serna i konsumentkreditdirektivet och närmast motsvarande be-

stämmelser i svensk lag finns som bilaga 2.

I anslutning till frågorna om genomförande av direktivet

behandlas även vissa frågor som tas upp i den tidigare remiss-

behandlade promemorian Konsumentskyddet inom det finan-

siella området (Ju2006/2704/L2).

I promemorian tas även upp en framställning från Svenska

Bankföreningen om beräkning av ränteskillnadsersättning vid

förtidsbetalning av bostadskrediter (Ju2007/5531/L2).

I promemorian behandlas slutligen en hemställan från Konsu-

mentverket om en översyn av regler som berör s.k. snabblån

(Ju2007/7662/L2). Även Sveriges Konsumenter har gett in en

rapport om snabblån, som tar upp ett antal frågor som behandlas

i promemorian (Ju2009/9933/L2). I promemorian föreslås en rad

åtgärder för att motverka skuldsättningsproblem till följd av

snabblånen. Om dessa åtgärder visar sig inte vara tillräckliga,

kommer det att övervägas en skärpt tillsyn över de företag som

erbjuder snabblån.

54

3

Reformbehovet

Konsumentkreditdirektivet

Direktivets övergripande syfte är att underlätta framväxten av en

väl fungerande inre marknad för konsumentkrediter. Att det

gäller likartade regler för konsumentkrediter i medlemsstaterna

gör det enklare för konsumenterna att dra nytta av fördelarna

med den inre marknaden. Likartade regler bör också underlätta

för kreditgivare att tillhandahålla konsumentkrediter inom hela

EU. Detta bör ge upphov till ett ökat utbud och ökad kon-

kurrens på marknaden. Direktivet innehåller i huvudsak följande

materiella bestämmelser.

Enligt artikel 1 är syftet med direktivet att harmonisera vissa

aspekter av medlemsstaternas lagar och andra författningar om

kreditavtal för konsumenter. Direktivet är ett s.k. fullharmonise-

ringsdirektiv (artikel 22.1). Det innebär att i den mån direktivet

innehåller harmoniserande bestämmelser får medlemsstaterna

inte behålla eller införa bestämmelser i nationell lag som skiljer

sig från vad som fastställs i direktivet. Harmoniseringen omfattar

inte sådant som ligger utanför direktivets tillämpningsområde,

som anges i artikel 2. Genom undantag faller flera slag av kredit-

avtal utanför tillämpningsområdet. Det gäller t.ex. avtal som

avser ett sammanlagt kreditbelopp under 200 euro eller över

75 000 euro. Inte heller omfattas kreditavtal där det finns en

säkerhet i fast egendom eller liknande. Därutöver undantas

ytterligare ett tiotal speciella slag av kreditavtal från tillämp-

ningsområdet, bl.a. pantlån. För s.k. kontokrediter, som ska

55

Reformbehovet Ds

2009:67

betalas tillbaka på uppmaning eller inom tre månader, ska endast

vissa artiklar i direktivet gälla.

Definitioner, av betydelse för direktivets tillämpningsområde,

finns i artikel 3. Där definieras i sammanhanget centrala begrepp

som konsument, kreditgivare och kreditavtal. Vidare finns defi-

nitioner av kontokredit, överskridande, kreditförmedlare, konsu-

mentens sammanlagda kreditkostnad, sammanlagt belopp som

ska betalas av konsumenten, effektiv ränta, kreditränta, fast kre-

ditränta, sammanlagt kreditbelopp, varaktigt medium och kom-

binerat kreditavtal.

En central del av direktivets konsumentskydd är kravet i

artikel 4.1 på viss standardinformation i all reklam där det anges

en räntesats eller andra sifferuppgifter som rör kreditkostnaden

för konsumenten.

Direktivet innehåller i artiklarna 5–7 omfattande bestämmel-

ser om förhandsinformation. Kreditgivaren eller kreditförmedla-

ren ska enligt artikel 5 lämna konsumenten förhandsinformation

i god tid innan kreditavtalet ingås. Informationen, som syftar till

att konsumenten ska kunna jämföra olika erbjudanden och fatta

ett välgrundat beslut, ska tillhandahållas genom en särskild,

standardiserad blankett som benämns ”Standardiserad europeisk

konsumentkreditinformation”. För vissa krediter, bl.a. vissa kre-

ditavtal i form av kontokredit, finns det något mindre omfattan-

de informationskrav (artikel 6). Informationen kan i dessa fall

tillhandahållas genom en annan blankett, ”Europeisk konsu-

mentkreditinformation”. Enligt artikel 7 undantas sådana nä-

ringsidkare som endast förmedlar en kredit i samband med för-

säljning av en vara näringsidkaren tillhandahåller.

I artikel 8 finns bestämmelser om att kreditgivaren ska göra

en prövning av konsumentens kreditvärdighet innan kreditav-

talet ingås. Kreditprövningen ska ske på grundval av tillräckliga

uppgifter som i förekommande fall erhållits från konsumenten

och, när så är nödvändigt, på grundval av sökning i en databas.

Om konsumenten nekas en kredit på grund av uppgifter i en

databas som kreditgivaren inhämtat vid kreditprövningen, har

56

Ds 2009:67

Reformbehovet

konsumenten enligt artikel 9 rätt att få reda på uppgifterna i

fråga och var de härrör från.

Kreditavtalet ska enligt artikel 10 upprättas i pappersform

eller på något annat varaktigt medium och innehålla information

om ett drygt tjugotal, olika särskilt angivna förhållanden. Till

exempel ska avtalet innehålla upplysning om slag av kredit och

de avtalsslutande parternas identitet och adress. Vidare ska upp-

gift om kreditavtalets löptid, sammanlagt kreditbelopp och vill-

koren för utnyttjande av krediten anges. Vid kredit i form av

betalningsanstånd för en särskild vara eller tjänst eller vid kombi-

nerade kreditavtal ska varan eller tjänsten och dess kontantpris

anges. Vid kreditavtal i form av kontokredit är informations-

kraven i princip likalydande men mindre omfattande.

Artikel 11 innehåller en skyldighet att informera om ränte-

ändringar.

Artikel 12 innehåller bestämmelser om vissa skyldigheter för

kreditgivaren när avtalet ger konsumenten en möjlighet att utöka

en kontokredit. Artikel 13 innehåller särskilda bestämmelser om

krediter med obegränsad löptid.

Artiklarna 14 och 15 innehåller bestämmelser om ångerrätt

för konsumenten. Denne ska ha rätt att inom fjorton kalender-

dagar frånträda kreditavtalet utan att behöva ange några skäl.

Ångerfristen ska börja löpa från och med den dag kreditavtalet

ingås. Fristen börjar dock aldrig löpa före den dag då konsu-

menten får avtalsvillkoren och den information som ska anges i

avtalet.

Bestämmelser om förtidsbetalning finns i artikel 16. Konsu-

menten har rätt att när som helst helt eller delvis fullgöra sina

skyldigheter enligt kreditavtalet. I sådana fall har konsumenten

rätt till en nedsättning av den sammanlagda kreditkostnaden.

Kreditgivaren har vid förtidsbetalning rätt till en rimlig och

objektivt motiverad kompensation för eventuella kostnader som

har ett direkt samband med förtidsbetalningen.

Artikel 17 behandlar överlåtelse av rättigheter enligt ett kre-

ditavtal. Konsumenten ska informeras om en överlåtelse och ha

57

Reformbehovet Ds

2009:67

rätt att göra samma invändningar mot förvärvaren av rättig-

heterna som han eller hon kunde göra mot överlåtaren.

Enligt artikel 18 finns vissa skyldigheter för kreditgivaren att

informera konsumenten om kostnader m.m. när denne har över-

skridit en kreditgräns.

I direktivet finns vidare bestämmelser om hur den effektiva

räntan för ett konsumentkreditavtal ska beräknas (artikel 19),

om kontroll av kreditgivare (artikel 20) och om vissa av kredit-

förmedlarnas skyldigheter gentemot konsumenterna (artikel 21).

Genomförande-, övergångs- och slutbestämmelser finns i artik-

larna 22–32. Artikel 22.4 innehåller en lagvalsbestämmelse som

ger konsumenten ett visst minimiskydd om ett tredje lands (dvs.

ett land utanför EU) lag skulle vara tillämplig på ett kreditavtal.

Ett EG-direktiv är bindande för varje medlemsstat till vilken

det riktar sig vad gäller det resultat som ska uppnås med direk-

tivet. Medlemsstaten har frihet att själv välja form och tillväga-

gångssätt för det nationella genomförandet. Det innebär att en

medlemsstat vid sitt nationella genomförande av direktivet inte

behöver använda sig av samma terminologi och systematik som

direktivet. Det nationella genomförandet måste dock innebära

att det avsedda resultatet uppnås. En av utgångspunkterna för

det svenska genomförandet av konsumentkreditdirektivet bör

vara att ansluta till den terminologi och systematik som redan

finns i den nuvarande konsumentkreditlagen (1992 års lag) och

andra lagar när detta är möjligt.

Det svenska genomförandet bör ske på sådant sätt att direk-

tivets konsumentskydd säkert är uppfyllt. Samtidigt är det vik-

tigt att avgöra i vad mån nya regler ska gälla också för kreditavtal

som faller utanför direktivets tillämpningsområde. Utgångs-

punkten bör vara att de nya reglerna ska gälla också för kredit-

avtal som faller utanför direktivets tillämpningsområde om inte

särskilda skäl talar emot. Den svenska lagen bör alltså i huvudsak

kunna behålla sitt breda tillämpningsområde.

Inte minst mot bakgrund av den omfattande gränsöverskrid-

ande verksamhet som förekommer mellan de nordiska länderna

58

Ds 2009:67

Reformbehovet

är det också av värde att ägna uppmärksamhet åt hur övriga

nordiska länder genomför direktivet.

Snabblån och andra liknande krediter

På senare tid har snabblån och andra liknande krediter kommit

att erbjudas konsumenter på den svenska marknaden. Ibland

används också begreppen sms-lån, mobillån eller mikrolån som

benämning på krediter av detta slag. I denna promemoria an-

vänds begreppet snabblån.

Typiskt för snabblånen är att det handlar om att låna en rela-

tivt liten summa pengar en kort tid. Lånebeloppen är många

gånger mellan 1 000 och 3 000 kronor och tiden för återbetalning

är ofta en månad. Lånen löper inte med ränta utan i stället ska en

avgift betalas när lånet förfaller. Vanligen är det fråga om blanco-

lån, dvs. lån utan säkerhet. Ansökningar om lån görs på distans,

ofta genom sms eller via Internet. Lånebeloppet utbetalas snabbt

– ibland redan inom tio minuter från det att ansökan gjorts – till

ett av konsumenten uppgivet bankkonto. Ofta gäller dock att

lånebeloppet inte kan utbetalas till det uppgivna bankkontot

under tid då låneföretagets kundtjänst är stängd.

Snabblånen präglas således av en snabbhet i ansöknings-, be-

viljande- och utbetalningsprocessen. Antalet kreditgivare som

erbjuder snabblån har stadigt ökat från det att låneformen lanse-

rades i Sverige.

Kronofogdemyndigheten har halvårsvis sedan hösten 2006

mätt och analyserat inkomna ansökningar om betalningsföre-

läggande som rör obetalda snabblån. Myndigheten konstaterar

bl.a. att antalet ansökningar ökar oavbrutet och att det under

första halvåret 2009 inkom 23 465 ansökningar. Av Kronofogde-

myndighetens statistik framgår att ett stort antal personer har

fått svårigheter att betala tillbaka snabblån och att det är ett

växande problem. Samtidigt framstår det som att det finns en

efterfrågan hos konsumenter att på ett tämligen enkelt sätt låna

mindre belopp.

59

Reformbehovet Ds

2009:67

Konsumentverket har som nämns i avsnitt 2 begärt en över-

syn av regler som berör snabblånen. Konsumentverket har även

vidtagit andra åtgärder på området. Konsumentverket har i några

ärenden väckt talan i Marknadsdomstolen. I ett fall förbjöd

Marknadsdomstolen mobillåneföretaget att i radio marknadsföra

lånen som en snabb och bekväm lösning på ekonomiska pro-

blem. I ett par andra fall förbjöds mobillåneföretag att ta ut av-

gifter som inte motsvarar kostnader för de enskilda krediterna.

Utvecklingen på kreditmarknaden har fört med sig att olika

typer av snabblån gjorts mer lättillgängliga för konsumenterna.

Samtidigt som en ökad tillgänglighet kan vara positiv för många

konsumenter, innebär det en större risk för att andra konsu-

menter fattar förhastade och dåligt underbyggda beslut om lån.

Ett mål bör vara regler som leder till att färre får problem med

överskuldsättning, utan att i onödan försvåra för kreditgivare

och konsumenter som uppskattar och kan hantera lånen.

I denna promemoria behandlas olika förslag om nya regler

inledningsvis samlat i ett avsnitt. De förslag som avses att

genomföras behandlas därefter mera utförligt i samband med att

motsvarande reglering i konsumentkreditdirektivet behandlas i

avsnittet om genomförande av direktivet.

Andra reformförslag

Svenska Bankföreningen har i en skrivelse till Justitiedeparte-

mentet hemställt om ändringar i konsumentkreditlagens bestäm-

melser om ränteskillnadsersättning vid förtidsbetalning av

bostadskrediter. Frågan gäller metoden för att ta fram jämförel-

seräntan vid beräkning av ersättningens storlek. Vid beräkning av

ersättningen görs i dag en jämförelse med räntan på vissa stats-

papper med ett tillägg på en procent. Vid vissa räntenivåer leder

detta, menar föreningen, till att kreditgivaren inte kompenseras

fullt ut för den förlust som kan uppstå vid förtidsinlösen av lån

med bunden ränta.

60

Ds 2009:67

Reformbehovet

61

I en av Finansdepartementet beställd promemoria, Konsu-

mentskyddet inom det finansiella området, har utredaren före-

slagit några förändringar i det civilrättsliga konsumentskyddet. I

dessa delar har promemorian efter remittering överlämnats till

Justitiedepartementet. I promemorian föreslås en civilrättslig

sanktion vid bristande kreditprövning, en avrådningsskyldighet

för kreditgivaren, ett krav på ränteangivelse vid marknadsföring,

ett räntetak för att förhindra oskäliga räntor och en möjlighet att

begränsa en kredits storlek när den kan variera över tiden, t.ex.

vissa kontokortskrediter.

Förslagen om en civilrättslig sanktion vid bristande kredit-

prövning, en avrådningsskyldighet och ränteangivelse vid mark-

nadsföring tas upp i samband med att direktivets motsvarande

regleringar behandlas i avsnittet om genomförande av direktivet.

Förslaget om räntetak kritiseras av flera remissinstanser. Ett

räntetak anses, bl.a. av Sveriges riksbank, vara ett trubbigt instru-

ment vid sidan av bestämmelser om oskäliga avtalsvillkor och

ocker. Det läggs inte fram något förslag om räntetak i denna

promemoria.

Förslaget till en begränsning av vissa krediter tar särskilt sikte

på det ansvar som en konsument kan ha för kontokortskrediter

och i synnerhet det ansvar som kan finnas för uttag som görs av

obehöriga vid en förlust av kortet. Frågan om ansvaret för obe-

höriga uttag har numera reglerats i EG-direktivet (2007/64/EG)

om betaltjänster på den inre marknaden. I departementsprome-

morian Betalningsansvar vid obehöriga transaktioner (Ds 2008:86)

lämnas ett förslag till genomförande av regleringen.

4

Åtgärder mot problem med

snabblån

Förslag: Samma regler som gäller för konsumentkrediter i all-

mänhet ska gälla också för snabblån. Det innebär bl.a. följan-

de. Information, bl.a. om den effektiva räntan, ska lämnas i

marknadsföringen. Fullständig information ska också lämnas

innan ett kreditavtal ingås och i kreditavtalet, som ska doku-

menteras i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig

form. Kreditprövning ska göras. Konsumenten ska ha rätt att

ångra krediten.

Bedömning: Det bör inte införas begränsningar i tiden i

fråga om när ansökningar eller utbetalningar av krediter får

ske. Inte heller är det påkallat att ändra bestämmelserna om

ocker.

Skälen för förslagen och bedömningen: Snabblånen har

snabbt ökat i omfattning. Kreditgivningen sker enkelt och

snabbt och kreditgivaren är lättillgänglig. Detta uppskattas av

många konsumenter. Samtidigt har snabblånen fört med sig pro-

blem. Många konsumenter har inte kunnat betala tillbaka kredit-

beloppet med avgifter när lånet förfallit till betalning. Det finns

därför anledning att se över reglerna för kreditgivning av snabb-

lån.

Konsumentverket har som nämns i avsnitt 2 i en skrivelse

föreslagit flera åtgärder. I detta avsnitt görs en inledande bedöm-

ning av vilka förslag som bör läggas fram i syfte att skapa en

63

Åtgärder mot problem med snabblån

Ds 2009:67

bättre reglering på området. Den närmare utformningen av för-

slagen redogörs för i samband med att konsumentkreditdirek-

tivets reglering på området i fråga övervägs.

Vissa snabblån omfattas inte av direktivets tillämpningsområ-

de. Det gäller t.ex. sådana som avser en kredit under 200 euro.

När det gäller snabblån som inte omfattas av direktivet står det

medlemsstaterna fritt att välja reglering.

Snabblånen är undantagna från vissa bestämmelser i 1992 års

lag. Det gäller t.ex. kravet på information om den effektiva rän-

tan i marknadsföring och innan ett avtal ingås. Krav på informa-

tion om lånets kostnader har efterlysts av flera. Konsument-

verket föreslår att det införs ett informationskrav vad gäller

lånets löptid och kostnader. Det nya konsumentkreditdirektivet

innebär att det ska införas omfattande regler om information i

marknadsföringen, innan ett avtal ingås respektive i själva kredit-

avtalet. Det gäller t.ex. den effektiva räntan som är ett uttryck

för lånets totala kostnader för konsumenten. För kreditavtal som

omfattas av direktivet ska dessa regler införas. En förbättrad

information om snabblånens kostnader kan förenkla möjligheten

för konsumenten att bedöma om han eller hon bör ingå ett

kreditavtal på de föreslagna villkoren. Det finns inte skäl att

undanta snabblån från direktivets krav på information.

Snabblånen är också typiskt sett undantagna från kravet på

kreditprövning. Detta undantag gäller för engångskrediter när

kredittiden är högst tre månader och kreditbeloppet ska åter-

betalas på en gång samt för krediter som avser mindre belopp.

Undantaget infördes för att underlätta betalningar mot fakturor

men träffar även snabblån så som lånevillkoren utformas. Konsu-

mentverket anser att det bör införas ett krav på kreditprövning

även vid lån av små belopp som ska återbetalas på kort tid. Som

verket anför torde ett sådant krav vara ett verksamt medel för att

förhindra att konsumenter som saknar återbetalningsförmåga in-

går avtal om snabblån.

Enligt Konsumentverket bör det vidare införas ett krav på

skriftligt avtal vid snabblån. Detta gäller i dag med undantag för

engångskrediter när kredittiden är högst 45 dagar och hela

64

Ds 2009:67

Åtgärder mot problem med snabblån

kreditbeloppet ska betalas på en gång. Det gäller inte heller för

krediter som avser ett belopp som uppgår till högst 1 500 kro-

nor. Genom det nya konsumentkreditdirektivet har det tidigare

skriftlighetskravet ersatts med ett krav på att avtalet ska doku-

menteras i en handling eller i någon annan varaktig form som är

tillgänglig för konsumenten. Också i denna fråga bör samma

krav gälla för snabblån som för konsumentkrediter i allmänhet.

I Finland har några förslag genomförts för att motverka nega-

tiva effekter av snabblån. Som Konsumentverket anför finns det

skäl att ta ställning till om någon av dessa åtgärder skulle kunna

vara lämpliga att vidta också här.

Enligt den finska konsumentskyddslagen får konsumentkre-

diter som söks och beviljas mellan klockan 23.00 och 07.00 inte

betalas ut till konsumenten förrän efter klockan 07.00. Anled-

ningen är att sådana kreditansökningar anses kunna vara grunda-

de på överilade beslut. Det går att rikta vissa invändningar mot

en sådan reglering. Ett utbetalningsförbud skulle vara ett bety-

dande ingrepp i parternas avtalsfrihet. Det saknas underlag som

visar i vilken utsträckning snabblån beviljas under kvälls- och

nattetid och också underlag som visar att sådana snabblån i högre

grad än andra föranleder skuldproblem. Utan tydliga indika-

tioner på att detta är ett problem i sig, bör inte en sådan in-

skränkning göras.

I Finland har också genomförts vissa ändringar i bestämmel-

sen om s.k. kreditocker i den finska strafflagen. I motiven sägs

att bestämmelsen behöver moderniseras på grund av den utveck-

ling som ägt rum på kreditmarknaden. Enligt den nya bestäm-

melsen ska oskäligheten hos räntan och andra kostnader bedö-

mas i proportion till kreditgivarens prestation med beaktande

särskilt av de omständigheter som normalt påverkar räntans stor-

lek. Dessa omständigheter, som räknas upp i bestämmelsen,

består av beviljat kreditbelopp, kredittiden, övriga kreditvillkor i

kreditavtalet och den risk som krediten medför.

I den svenska bestämmelsen om ocker i 9 kap. 5 § brotts-

balken föreskrivs i första stycket att den som vid avtal eller

någon annan rättshandling begagnar sig av någons trångmål,

65

Åtgärder mot problem med snabblån

Ds 2009:67

66

oförstånd, lättsinne eller beroende ställning till att bereda sig för-

mån, som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för

vilken vederlag inte ska utgå, döms för ocker till böter eller

fängelse i högst två år. I paragrafens andra stycke anges att för

ocker döms också den som vid kreditgivning i näringsverksam-

het eller i annan verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller

annars i större omfattning, bereder sig ränta eller annan ekono-

misk förmån, som står i uppenbart missförhållande till motpres-

tationen. Högsta domstolen har i ett avgörande prövat frågan om

ocker vid finansbolags kreditgivning (NJA 1995 s. 430). Dom-

stolen slår fast att det inte går att bedöma om priset för en kredit

är skäligt enbart på grundval av en uppgift om den effektiva

räntan. Kreditbeloppet, kredittiden och konstruktionen för be-

talning av kreditkostnaderna måste också beaktas för en rätt-

visande bedömning. De särskilda omständigheter som ska beak-

tas enligt det finska förslaget – det beviljade kreditbeloppet, kre-

dittiden, övriga kreditvillkor i kreditavtalet och kreditrisken –

stämmer väl överens med de uttalanden som Högsta domstolen

gjort.

Den finska bestämmelsen torde efter ändringen ha väsent-

ligen samma tillämpningsområde som den svenska straffbestäm-

melsen om ocker. Någon ändring av den svenska ockerbestäm-

melsen är alltså inte påkallad.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att konsumentkre-

ditdirektivet bör genomföras på ett sådant sätt att regleringen i

en ny lag fullt ut görs tillämplig på snabblån i sin nuvarande

utformning. Kreditgivarna kommer därigenom att få ett tydligt

ansvar för att lämna information och för att pröva låntagarens

återbetalningsförmåga. Förändringarna kan sammantaget antas

ge goda förutsättningar för att minska de negativa följderna av

snabblånen utan att onödigtvis försvåra för kreditgivare och

låntagare som uppskattar och kan hantera låneformen.

5

Genomförande av

konsumentkreditdirektivet

5.1

Tillämpningsområde och definitioner

Förslag: En ny konsumentkreditlag införs. Den nya lagen ska

i huvudsak ha samma tillämpningsområde som 1992 års lag,

dvs. omfatta i princip alla slag av krediter som näringsidkare

lämnar konsumenter. Författningsreglerade lån som lämnas

av statsmedel, t.ex. studielån, lån som lämnas i pantbanks-

verksamhet, ränte- och avgiftsfria krediter och krediter som

ska återbetalas inom tre månader med obetydliga kostnader

ska dock undantas från lagens tillämpningsområde (bl.a. s.k.

fakturakrediter och vissa kontokortskrediter). Lagen ska vara

tvingande till konsumentens förmån.

Skälen för förslaget

En ny konsumentkreditlag införs

De grundläggande bestämmelserna i svensk lag om kredit till

konsument finns i konsumentkreditlagen (1992:830). Flera av de

områden som harmoniseras genom det nya konsumentkredit-

direktivet är redan reglerade i 1992 års lag. Till exempel finns

redan i dag bestämmelser i lagen om informationsskyldighet för

kreditgivare i samband med marknadsföring av kredit, innan ett

kreditavtal ingås och i själva kreditavtalet. Vidare finns bestäm-

67

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Ds 2009:67

melser om kreditprövning och förtidsbetalning av kredit. Även

lagens huvudsakliga struktur överensstämmer med direktivets.

De ändringar som behöver göras för att genomföra direktivet

skulle därför kunna göras genom ändringar i den nuvarande

lagen.

Direktivet innehåller emellertid, i förhållande till 1992 års lag,

dels flera nya, dels flera mer omfattande bestämmelser. Ett

exempel på nya bestämmelser är de som gäller ångerrätt för

konsumenten vid kreditavtal. En sådan rätt finns i dag endast vid

kreditavtal som ingåtts på distans i enlighet med distans- och

hemförsäljningslagen (2005:59). Ett exempel på mer omfattande

bestämmelser är de som gäller informationsskyldighet för

näringsidkarna.

Genomförandet av direktivet kommer alltså att kräva ett stort

antal ändringar. En lämpligare lösning är då att ersätta 1992 års

lag med en ny konsumentkreditlag.

Den nya lagen bör – där så är möjligt och lämpligt – bygga

vidare på de lösningar som valts i 1992 års lag. De bestämmelser i

1992 års lag som inte berörs av direktivet bör överföras i sak

oförändrade till den nya lagen.

Den nya lagen bör ha i huvudsak samma tillämpningsområde som

1992 års lag

1992 års lag gäller för kredit som är avsedd huvudsakligen för

enskilt bruk och som lämnas eller erbjuds en konsument av en

näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet (1 § första

stycket). Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även i

fråga om kredit som lämnas av någon annan än en näringsidkare,

om krediten förmedlas av en näringsidkare som ombud för kre-

ditgivaren (1 § andra stycket). Lagen gäller inte författnings-

reglerade lån som lämnas av statsmedel och inte heller lån som

lämnas i pantbanksverksamhet enligt pantbankslagen (1995:1000)

(1 § tredje stycket).

68

Ds 2009:67

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Det nya konsumentkreditdirektivet har i huvudsak samma

tillämpningsområde som 1987 års direktiv. Det är alltså möjligt

att i stort sett ha kvar samma tillämpningsområde i den nya

lagen.

I förarbetena till 1992 års lag uttalades att utgångspunkten

bör vara att lagen ska gälla för alla konsumentkrediter, att undan-

tag från dess tillämpningsområde ska göras endast i den mån det

finns speciella och tungt vägande skäl samt att eventuella undan-

tag i princip bör avse enskilda bestämmelser, inte hela lagen

(prop. 1991/92:83 s. 31 och 96 f.). Generella undantag skulle,

anfördes det, vara förenade med avgränsningssvårigheter och

medföra tröskeleffekter som framstod som oacceptabla. Även

rättslikhetsprinciper och intresset av en effektiv konkurrens

framfördes som argument mot införandet av generella undantag

från lagens tillämpningsområde.

De redovisade skälen för att 1992 års lags tillämpningsområde

i princip omfattar alla konsumentkrediter är fortfarande över-

tygande. Det har inte heller framkommit att det nuvarande

tillämpningsområdet generellt skulle ha medfört problem. Det

kan i sammanhanget noteras att lagen i princip gäller också

snabblån men att dessa undantas från vissa bestämmelsers

tillämpningsområde. Den nya lagen bör alltså i stort ha samma

tillämpningsområde som 1992 års lag.

Författningsreglerade lån som lämnas av statsmedel, t.ex.

studiestöd, och lån som lämnas i pantbanksverksamhet enligt

pantbankslagen (1995:1000) bör även fortsättningsvis helt un-

dantas från lagens tillämpningsområde. Dessa slag av krediter

undantas också från direktivets tillämpningsområde genom

artikel 2.2 k) och l).

Ett slag av krediter som i dag inte är generellt undantagna

från lagens tillämpningsområde är de s.k. fakturakrediterna, dvs.

en kredit som lämnas i samband med försäljning av en vara eller

en tjänst, ofta av praktiska skäl. Enligt direktivet finns möjlighet

att undanta krediter som ska betalas tillbaka inom tre månader

om endast obetydliga avgifter utgår (artikel 2.2 f). Fakturakre-

diter fyller ett stort praktiskt behov och några starka skäl för att

69

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Ds 2009:67

låta dessa krediter omfattas av lagen, ens partiellt, tycks inte

finnas. Tvärtom skulle regelverket riskera att skapa en onödig

administration för många företag som inte har som huvud-

uppgift att lämna krediter. Fakturakrediter bör alltså helt undan-

tas från den nya lagens tillämpningsområde.

En annan kategori krediter som också träffas av detta undan-

tag i direktivet är kontokrediter som återbetalas inom tre

månader, dvs. kreditutrymmet återställs senast tre månader från

utnyttjandet. Som undantaget är utformat skulle det möjligen

kunna tolkas så att kreditavtalet ska vara avslutat inom tre

månader. Av beaktandesats 13 framgår dock att denna typ av

kontokrediter bör undantas från direktivet, under de förut-

sättningar som nämns i artikel 2.2 f). Dessa krediter är i dag inte

generellt undantagna från lagens tillämpningsområde. Med tanke

på att sådana kontokrediter ofta används för betalning av varor

och tjänster och på det sättet kan likställas med fakturakrediter,

bör även dessa krediter undantas från lagens tillämpningsområde.

Med tanke på uttalandet i ingressatsen kan detta också sägas

ligga i linje med direktivets syfte.

Även fristående krediter med kort kredittid bör undantas från

lagens tillämpningsområde, om endast obetydliga avgifter utgår.

Direktivet gäller inte ränte- och avgiftsfria kreditavtal och

inte heller kreditavtal som avser ett kostnadsfritt betalnings-

anstånd för en befintlig skuld. Ett undantag motsvarande direk-

tivets undantag i den här delen bör göras även i den svenska

lagen.

I direktivet nämns ytterligare några slag av krediter i upp-

räkningen av undantag från tillämpningsområdet.

I ett fall får krediten anses falla utanför tillämpningsområdet

redan på grund av att det inte kan anses vara fråga om ett (nytt)

kreditavtal utan en anpassning av avtalet till en senare upp-

kommen situation. Det gäller ”kreditavtal” som är resultatet av

en förlikning i domstol eller i någon annan i lag bemyndigad

instans (artikel 2.2 i). Något uttryckligt undantag i den svenska

lagen behövs därför inte.

70

Ds 2009:67

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Direktivet undantar också hyres- och leasingavtal (artikel 2.2 d).

Inte heller här behövs det någon uttrycklig bestämmelse i den

svenska lagen för att undanta dessa avtal. Det följer redan av

innebörden av begreppet kreditavtal att hyres- och leasingavtal

inte omfattas. Och skulle det vara så att det i ett enskilt fall är

fråga om ett kreditavtal trots att det benämnts hyres- eller

leasingavtal skulle detta avtal naturligtvis ändå omfattas av lagens

tillämpningsområde.

Ett särskilt undantag gäller enligt direktivet för krediter som

en arbetsgivare beviljar en arbetstagare räntefritt eller till lägre

effektiv ränta än marknadsräntan och som inte erbjuds till

allmänheten (artikel 2.2 g). För att en sådan kredit alls ska anses

falla inom direktivets och lagens tillämpningsområde torde krä-

vas att kreditgivningen sker inom ramen för näringsverksam-

heten, dvs. har ett samband med arbetsgivarens verksamhet. Ett

lån till en anställd när kreditgivningen inte har någon anknytning

till företagets ordinarie verksamhet torde alltså inte omfattas av

tillämpningsområdet (jfr direktivets definition av kreditgivare,

artikel 3 b). Har kreditgivningen däremot en anknytning till

arbetsgivarens verksamhet, får undantaget i artikel 2.2 g) bety-

delse. Sådan anknytning kan finnas t.ex. om arbetsgivaren är ett

kreditinstitut eller annars i sin verksamhet sysslar med kredit-

givning. I dessa fall får det anses finnas skäl för att låta kredit-

avtalen omfattas av den svenska lagen, eftersom dessa kreditavtal

i allmänhet inte kan antas skilja sig i någon större utsträckning

från dem som ingås med kredittagare som inte är anställda hos

kreditgivaren.

De kreditavtal som nämns i artikel 2.2 e) (kontokortskrediter

som ska återbetalas inom en månad) och h) (kreditavtal som in-

gås med värdepappersföretag eller kreditinstitut) omfattas av

1992 års lag. Det finns inte tillräckliga skäl att undanta dessa

avtal från den nya lagens tillämpningsområde.

Direktivet är inte tillämpligt på krediter under 200 euro eller

över 75 000 euro (artikel 2.2 c). Några sådana beloppsbegräns-

ningar finns inte i 1992 års lag och bör inte införas i den nya

lagen.

71

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Ds 2009:67

De avtal om bostadskrediter som undantas från direktivets

tillämpningsområde genom bestämmelser i artikel 2 a) och b)

bör inte undantas generellt från den svenska lagens tillämpnings-

område. För dessa kan undantag eller specialregleringar vara

motiverade i vissa fall.

För kreditavtal i form av kontokredit som enligt avtalet ska

betalas tillbaka på uppmaning eller inom tre månader gäller enligt

artikel 2.3 endast vissa av direktivets artiklar. Det är därmed

nödvändigt att vid genomförandet begränsa tillämpligheten av

vissa regler på motsvarande sätt.

Direktivets artikel 2.4, som gäller s.k. överskridanden, be-

handlas i avsnitt 5.9.

Artiklarna 2.5 och 2.6 ger medlemsstaterna en möjlighet att

föreskriva att endast vissa av direktivets bestämmelser ska gälla

för kreditavtal som ingås av organisationer som lämnar medlems-

lån och som har ett socialt syfte enligt inhemsk lagstiftning samt

för kreditavtal som innehåller överenskommelser om villkor för

uppskov eller återbetalning när konsumenten redan gjort sig

skyldig till en betalningsförsummelse. Ingen av de angivna situa-

tionerna är särreglerad i nu gällande lagstiftning. Det saknas skäl

att införa särskilda bestämmelser i den nya lagen. Konsument-

kreditlagens regler bör alltså gälla även för de beskrivna typerna

av kreditavtal.

Definitioner

Enligt artikel 3 a) i direktivet avses med konsument en fysisk

person som i de transaktioner som omfattas av direktivet handlar

för ändamål som ligger utanför hans närings- eller yrkesverksam-

het. Begreppet kreditgivare definieras i artikel 3 b) som en fysisk

eller juridisk person som lämnar eller förbinder sig att lämna en

kredit inom ramen för sin närings- eller yrkesverksamhet. En

kreditgivare enligt direktivets definition är alltså alltid en nä-

ringsidkare. Någon särskild definition av begreppet närings-

idkare finns inte i direktivet.

72

Ds 2009:67

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

I 1992 års lag saknas definitioner av begreppen konsument

och näringsidkare. Begreppet kreditgivare har en vidare betydelse

i lagen än i direktivet, eftersom en kreditgivare inte behöver vara

en näringsidkare. I annan central civilrättslig konsumentskydds-

lagstiftning har införts definitioner av begreppen konsument och

näringsidkare, se t.ex. konsumentköplagen (1990:932), distans-

och hemförsäljningslagen och konsumenttjänstlagen (1985:716).

Det finns ingen anledning att frångå den systematik som används

i annan näraliggande lagstiftning. Genom att definiera begreppet

näringsidkare i lagen blir det också naturligt att låta begreppet

kreditgivare behålla den vidare innebörd som det har i dag och

omfatta även andra än näringsidkare.

I artikel 3 f) definieras begreppet kreditförmedlare. Direktivet

innehåller en rad informationsbestämmelser som riktar sig till

kreditförmedlare, varför det är lämpligt att ta in en definition av

begreppet också i lagen.

Vidare innehåller direktivet definitioner av vissa slag av kre-

ditavtal eller krediter (kontokredit, överskridande, kombinerat

kreditavtal) samt flera tekniska begrepp (konsumentens sam-

manlagda kreditkostnad, sammanlagt belopp som ska betalas av

konsumenten, effektiv ränta, kreditränta, fast kreditränta, sam-

manlagt kreditbelopp och varaktigt medium). Några av dessa

begrepp, eller motsvarande begrepp, definieras i dag i lagen (2 §).

Huruvida direktivets definitioner av vissa begrepp bör ges en

motsvarande definition i den svenska lagtexten får lämpligen

avgöras från fall till fall. Systematik, tydlighet och överskådlighet

bör vara vägledande. De definitioner som tas in i lagen kommen-

teras i författningskommentaren.

Lagens tvingande karaktär

I artikel 22.2 i direktivet anges att medlemsstaterna ska se till att

konsumenterna inte kan ”avsäga sig de rättigheter som de ges”

enligt den nationella lagstiftning som genomför direktivet.

73

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Ds 2009:67

I 4 § i 1992 års lag sägs att avtalsvillkor som i jämförelse med

bestämmelserna i lagen är till nackdel för konsumenten är utan

verkan mot denne, om inte annat anges i lagen.

Direktivet bör förstås på det sättet att lagens tvingande natur

får betydelse för avtalsvillkor som innebär att konsumenten på

förhand godtar inskränkningar av sina rättigheter enligt lagen.

Däremot bör konsumenten i ett konkret fall kunna avstå från en

befogenhet eller en förmån sedan den väl har aktualiserats.

Bestämmelsen i 4 § bör överföras oförändrad till den nya lagen.

5.2

Information i marknadsföring

Förslag: Näringsidkare ska vid all marknadsföring av konsu-

mentkrediter lämna information om den effektiva räntan.

Innehåller marknadsföringen uppgift om en räntesats, en av-

gift eller någon annan kostnad, ska näringsidkaren lämna

ytterligare information. Det ska inte längre finnas något sär-

skilt undantag från informationskravet för små krediter eller

korttidskrediter.

Skälen för förslaget

Direktivet och nuvarande svenska regler

I artikel 4 i direktivet finns bestämmelser om näringsidkarens

skyldighet att lämna information i marknadsföringen. Enligt

artikel 4.1 första stycket ska all reklam för kreditavtal, där det

anges en räntesats eller andra sifferuppgifter som rör kreditkost-

naden, innehålla viss i artikel 4.2 angiven information. Av artikel

4.1 andra stycket, jämförd med beaktandesats 18, framgår att

sådan nationell lagstiftning som innehåller krav på att informa-

tion om effektiv ränta ska anges även i marknadsföring som inte

innehåller en ränte- eller sifferuppgift kan behållas.

74

Ds 2009:67

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

I 1992 års lag finns bestämmelser om marknadsföring i 6 §.

Bestämmelserna utgör ett komplement till och en precisering av

andra marknadsrättsliga bestämmelser, framför allt av bestäm-

melserna om information och vilseledande marknadsföring i

marknadsföringslagen (2008:486). Enligt 6 § i 1992 års lag ska all

marknadsföring innehålla information om den effektiva räntan.

Därutöver ska kreditkostnader och kontantpriset anges när det

är frågan om förvärv av en särskild vara, tjänst eller annan nyttig-

het. Det föreskrivs slutligen att information inte behöver lämnas,

om krediten avser ett belopp som uppgår till högst 1 500 kronor

eller om krediten ska återbetalas inom tre månader.

Effektiv ränta ska anges i all marknadsföring

Direktivet innebär att det för svensk del är möjligt att även i

fortsättningen kräva att kreditgivaren alltid lämnar information

om den effektiva räntan i enlighet med vad som följer av 1992 års

lag. Information om den effektiva räntan i marknadsföringen

fyller en viktig funktion eftersom den är ett neutralt och i prin-

cip fullständigt mått på kreditkostnaden och möjliggör jämförel-

ser (se prop. 1991/92:83 s. 38). Även fortsättningsvis bör där-

med näringsidkare vara skyldiga att vid all marknadsföring av

kredit lämna information om den effektiva räntan.

I artikel 19 i direktivet finns bestämmelser om beräkning av

den effektiva räntan. Bestämmelser om detta bör liksom i dag tas

in i en förordning. Det torde få ankomma på regeringen att ta

initiativ till att en sådan förordning beslutas.

Information i marknadsföring som innehåller uppgifter om en

räntesats, en avgift eller någon annan kostnad

Enligt artikel 4.1 i direktivet ska marknadsföring som innehåller

en räntesats eller andra sifferuppgifter innehålla den information

som anges i artikel 4.2. Den information som ska lämnas enligt

75

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Ds 2009:67

artikel 4.2 motsvarar till viss del informationskraven i 6 § första

och andra styckena i 1992 års lag och Konsumentverkets all-

männa råd 2004:6. Men direktivets informationskrav omfattar

fler och delvis andra uppgifter än nuvarande regler.

För att genomföra direktivet behövs en bestämmelse om

information i marknadsföringen i den nya konsumentkredit-

lagen. Direktivets reglering av vilken information som ska läm-

nas är omfattande och tämligen detaljerad. Det finns inte

utrymme för att vid genomförandet avvika från direktivets for-

muleringar och avgränsningar på något sätt som påverkar be-

stämmelsernas innebörd. Den nya bestämmelsen bör därför

formuleras i nära överensstämmelse med direktivets regler. I

författningskommentaren preciseras vilken information som ska

lämnas.

För kontokrediter som ska betalas tillbaka på uppmaning eller

inom tre månader gäller enligt direktivet ett något begränsat

informationskrav. Samma begränsning måste vid genomförandet

göras i konsumentkreditlagen (se avsnitt 5.1). I artikel 4.2 c) ges

medlemsstaterna dock ett val. Det ges en möjlighet att göra

undantag från kravet att ange effektiv ränta vid marknadsföring

av sådana kontokrediter. 1992 års lag innehåller inte något sådant

undantag och det finns inte skäl för att nu införa det.

Det bör inte finnas något generellt undantag från informations-

skyldigheten

För krediter under 1 500 kronor och för krediter som ska betalas

tillbaka inom tre månader behöver enligt 1992 års lag varken

information om den effektiva räntan eller någon annan infor-

mation lämnas. I direktivet finns inte något motsvarande undan-

tag. Krediter under 200 euro och sådana krediter som ska betalas

tillbaka inom tre månader och för vilka endast obetydliga av-

gifter utgår är dock undantagna från direktivet i sin helhet. I

föregående avsnitt om lagens tillämpningsområde föreslås inte

något undantag för små krediter. Däremot föreslås ett undantag

76

Ds 2009:67

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

för korta krediter som är förbundna med endast obetydliga

avgifter.

Med anledning av den utveckling som har skett på kredit-

området under senare år finns det skäl att ifrågasätta om det bör

gälla något särskilt undantag från reglerna om marknadsföring

för små krediter eller korttidskrediter.

Små lån med kort kredittid beviljas i stor utsträckning snabbt.

Det finns risker för impulsivt handlande från konsumenten. Det

är därför av vikt att konsumenten får tydlig information om

kostnaden för krediten och andra villkor redan i marknads-

föringen. För att motverka de skuldsättningsproblem som

snabblånen visat sig ge bör alltså kraven på information i mark-

nadsföringen vara desamma för små krediter och korttidskredi-

ter som för andra konsumentkrediter.

5.3

Förhandsinformation

Förslag: I rimlig tid innan ett kreditavtal ingås ska närings-

idkaren ge konsumenten förhandsinformation. Informa-

tionen ska i de flesta fall lämnas på en särskild blankett.

Konsumenten ska också ha rätt att få ett utkast till kredit-

avtal. Näringsidkare som vid försäljning av en vara eller en

tjänst i andra hand verkar som kreditförmedlare ska undantas

från kravet på att ge förhandsinformation.

Skälen för förslaget

Direktivet och nuvarande svenska regler

Artikel 5 innehåller direktivets huvudregel om s.k. förhands-

information som kreditgivare och kreditförmedlare är skyldiga

att lämna till konsumenten.

Det anges att informationen ska göra det möjligt för konsu-

menten att jämföra olika erbjudanden och fatta ett välgrundat

77

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Ds 2009:67

beslut. Informationskraven som följer av bestämmelsen är om-

fattande och detaljerade. Informationen ska omfatta bl.a. typen

av kredit, kreditgivarens kontaktuppgifter, kreditbeloppet och

villkoren för utnyttjandet av krediten, kredittiden, varans eller

tjänstens kontantpris, krediträntan och villkoren för denna, den

effektiva räntan, storlek på, tidpunkter för och antal delbetal-

ningar som konsumenten ska göra, eventuella avgifter för

administration, eventuella notariatskostnader eller kompletteran-

de tjänster, dröjsmålsränta, konsekvenserna av uteblivna betal-

ningar, begärda säkerheter, ångerrätt, konsumentens rätt till för-

tidsbetalning, information om resultatet av en databassökning

samt rätten att få en kopia av avtalet.

Vid kreditavtal där konsumentens betalningar inte omedelbart

medför motsvarande amorteringar av kreditbeloppet utan an-

vänds för att skapa kapital åt konsumenten under perioder och

på villkor som anges i kreditavtalet eller i ett biavtal, ska det i

förhandsinformationen anges att det inte finns någon garanti för

att krediten anses avbetalad, om inte kreditgivaren lämnat en

sådan garanti.

Informationen ska normalt tillhandahållas genom att en sär-

skild blankett, Standardiserad europeisk konsumentkreditinfor-

mation, överlämnas på papper eller på något annat varaktigt

medium till konsumenten, innan denne blir bunden av ett kredit-

avtal. Blanketten finns som en bilaga till direktivet.

Om kommunikationen sker via telefon, gäller informations-

kraven i artikel 3.3 i direktivet 2002/56/EG om distansförsälj-

ning av finansiella tjänster till konsumenter (direktivet om

distansförsäljning av finansiella tjänster). Det innebär att, om

konsumenten samtycket till det, endast mer begränsad informa-

tion behöver lämnas. Informationen ska då bl.a. avse kreditens

viktigaste egenskaper. I konsumentkreditdirektivet preciseras

vissa uppgifter som måste ingå i en sådan information om

kreditens viktigaste egenskaper.

När det gäller informationskrav vid avtal som på konsu-

mentens begäran har ingåtts genom distanskommunikation på så

sätt att information inte har kunnat lämnas på papper eller något

78

Ds 2009:67

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

annat varaktigt medium innan avtalet ingicks, ska kreditgivaren

tillhandahålla informationen på det sättet så snart avtalet har

ingåtts.

Utöver blanketten har konsumenten rätt att utan avgift på

begäran få en kopia av utkastet till kreditavtal. Detta gäller dock

inte om kreditgivaren vid tidpunkten för begäran är ovillig att

ingå kreditavtalet med konsumenten.

För vissa typer av krediter är kraven på förhandsinformation

mindre omfattande (artikel 6). Det gäller kontokrediter som ska

återbetalas på uppmaning eller inom tre månader. För dessa

typer av krediter kan en särskild blankett benämnd ”Europeisk

konsumentkreditinformation” användas.

I artikel 7 anges att kraven på att lämna förhandsinformation

inte ska gälla varuförsäljare eller tjänsteleverantörer som med-

verkar subsidiärt som kreditförmedlare.

I 1992 års lag anges i 7 § att näringsidkaren ska lämna infor-

mation till konsumenten innan denne blir bunden av ett kredit-

avtal. Den information som avses är densamma som närings-

idkaren är skyldig att ange i sin marknadsföring.

Utgångspunkter för en ny svensk reglering

Direktivets bestämmelser om förhandsinformation är omfat-

tande och komplexa. De reglerar vilken information som ska ges,

i vilken form informationen ska ges och när konsumenten ska få

del av den. Särskilda regler gäller beträffande vissa kontokrediter.

Dessutom skiljer sig regleringen åt beroende på om avtal ingås

med användning av telefon, med annan distanskommunikation

eller utan distanskommunikation. För att genomföra bestämmel-

serna behövs en ny reglering.

Som framgår av avsnitt 5.1 undantas flera typer av kreditavtal

från direktivets tillämpningsområde. Det innebär att det är möj-

ligt att undanta dessa slag av krediter från kravet på att lämna

förhandsinformation eller sättet att lämna den på.

79

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Ds 2009:67

En utgångspunkt är att samma krav på förhandsinformation

bör gälla för alla typer av kreditavtal. Särregleringar bör endast

införas om det finns särskilda skäl. På så sätt undviks såväl gräns-

dragningsproblem som snedvridning av konkurrensen.

Information innan ett kreditavtal ingås

Direktivets reglering innebär att när ett kreditavtal ingås utan

distanskommunikation ska näringsidkaren fylla i och lämna över

blanketten Standardiserad europeisk konsumentkreditinforma-

tion till konsumenten. För att genomföra direktivet är det nöd-

vändigt att införa en bestämmelse i den nya lagen om att

blanketten ska fyllas i och lämnas över. Det bör dock inte vara

ett krav på användande av blanketten för information om

bostadskrediter. Blanketten är av naturliga skäl inte anpassad för

detta slag av krediter och kreditgivarna skulle ändå vara tvingade

att ge ytterligare omfattande information.

Blanketten bör tas in som en bilaga till den nya lagen. Ett

alternativ skulle kunna vara att ta in den i en särskild förordning.

En fråga som kan övervägas är om det i den svenska lagen

också bör anges vilken förhandsinformation som ska lämnas med

användande av blanketten. Det kan hävdas att det skulle räcka

med att i lagen ange att blanketten ska fyllas i och lämnas över.

Emellertid är blanketten inte utformad på ett sådant sätt att det

är lämpligt att i lagen endast hänvisa till att den ska fyllas i. På

liknande sätt som i direktivet bör det i lagtexten anges även vilka

uppgifter som blanketten ska innehålla. I författningskommen-

taren utvecklas vilka uppgifter som ska lämnas.

När det gäller tidpunkten för överlämnande av blanketten är

det lämpligt att använda samma uttryckssätt som i distans- och

hemförsäljningslagen. Informationen bör alltså överlämnas i rim-

lig tid innan ett kreditavtal ingås. Även när det gäller formen för

överlämnandet bör samma uttryck användas. Blanketten ska läm-

nas över i form av en handling eller i någon annan läsbar och

varaktig form som är tillgänglig för konsumenten.

80

Ds 2009:67

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Direktivet innehåller också en bestämmelse om att ett utkast

till kreditavtal ska överlämnas till konsumenten, om denne begär

det. Det behövs en särskild bestämmelse i den svenska lagen om

det. Ett undantag från skyldigheten att lämnar över ett utkast till

avtal gäller enligt direktivet, om kreditgivaren är ovillig att ingå

avtal med konsumenten. Detta behöver inte uttryckligen framgå

av den svenska lagen. Det får nämligen anses vara en självklarhet

och följa redan av att det inte i den situationen kan anses vara

fråga om förhandsinformation.

Särskilt om förhandsinformation när ett kreditavtal ingås genom

distanskommunikation

När det gäller kreditavtal som ingås genom medel för distans-

kommunikation samspelar reglerna i detta direktiv med de regler

som finns i direktivet om distansförsäljning av finansiella

tjänster.

Det finns en viss oklarhet kring i vilken utsträckning närings-

idkaren kan låta bli att tillhandahålla den information som blan-

ketten Standardiserad europeisk konsumentinformation ska

innehålla innan avtal ingås. Enligt artikel 5.3 i direktivet finns det

en möjlighet att avtal kan ingås genom distanskommunikation,

utan att information kunnat lämnas ”i enlighet med punkt 1”.

Punkten 1 behandlar både omfattningen av informationskravet

och i vilken form informationen ska lämnas. Det kan diskuteras

om bestämmelsen innebär att näringsidkaren ska ha möjlighet att

ingå avtalet utan att ha lämnat den information som anges i

huvudregeln, eller om det endast är från kravet på att infor-

mationen ska lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och

varaktig form som det finns möjlighet till undantag. Samma

formuleringar som i nu aktuellt direktiv används i direktivet om

distansförsäljning av finansiella tjänster. Vid genomförandet där

har det ansetts att motsvarande undantag endast avser kravet på

viss form, inte kravet på att informationen som sådan ska lämnas

81

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Ds 2009:67

(se 3 kap. 3 § fjärde stycket andra meningen distans- och hem-

försäljningslagen). Motsvarande bedömning bör göras nu.

Det innebär att det vid distanskommunikation inte bör finnas

något undantag från kravet på att lämna fullständig förhands-

information. Den information som innefattas i informations-

blanketten ska alltså tillhandahållas även när avtalet ingås genom

användning av t.ex. kommunikation via Internet eller sms-med-

delanden.

Om distanskommunikationen sker genom ett medel som inte

tillåter att informationen lämnas i en handling eller i någon

annan läsbar och varaktig form innan avtalet ingås, får informa-

tionen lämnas på något annat sätt. När den möjligheten utnytt-

jas, ska informationen lämnas i en handling eller i någon annan

läsbar och varaktig form snarast efter det att avtalet har ingåtts.

Detta framgår av artikel 5.3 i direktivet. En motsvarande be-

stämmelse bör tas in i den svenska lagen.

När det gäller kreditavtal som ingås vid telefonsamtal är

direktivets utgångspunkt att det i första hand är regleringen i

direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster som styr

vilken förhandsinformation som ska lämnas. Det innebär att

informationen, av naturliga skäl, kan lämnas muntligen. Av nu

aktuellt direktiv (artikel 5.2) följer att viss information om kre-

ditens huvudsakliga egenskaper är obligatorisk. För att genom-

föra direktivet krävs en särskild bestämmelse om kreditavtal som

ingås vid telefonsamtal.

Särskilt om förhandsinformation vid vissa avtal om kontokrediter

Direktivet innehåller i artikel 6 särskilda regler om vilken för-

handsinformation som ska lämnas i fråga om kontokrediter som

ska återbetalas på uppmaning eller inom tre månader. Också

dessa bestämmelser om förhandsinformation innebär en full-

ständig harmonisering. Det behövs därmed särskilda bestäm-

melser för att genomföra direktivet i den delen.

82

Ds 2009:67

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Enligt direktivet kan informationen tillhandahållas genom att

blanketten Europeisk konsumentkreditinformation fylls i och

överlämnas. Medlemsstaterna får inte göra användandet av

blanketten obligatorisk. Det saknas anledning att vid genom-

förandet av bestämmelsen särskilt hänvisa till denna blankett.

Det får lämnas till kreditgivarna att själva avgöra om de önskar

använda blanketten.

När det gäller kontokreditavtal som ingås på distans är ut-

gångspunkten att förhandsinformationen ska lämnas till konsu-

menten i en handling eller i någon annan varaktig form. På

motsvarande sätt som när det gäller övriga kreditavtal finns ett

undantag för avtal som har ingåtts på ett sätt som medför att

förhandsinformation inte har kunnat ges. Vad som gäller om

informationen inte kunnat lämnas i en handling eller i någon

annan varaktig form före avtalet är inte alldeles klart. Det ligger

dock närmast till hands att föreskriva att näringsidkaren då ska

vara skyldig att lämna informationen i sådan form snarast efter

det att avtalet har ingåtts (jfr 3 kap. 3 § distans- och hemförsälj-

ningslagen).

Liksom beträffande övriga kreditavtal som ingås vid telefon-

samtal är det i första hand regleringen i direktivet om distans-

försäljning av finansiella tjänster som styr vilken förhands-

information som ska lämnas. Viss information om kreditens

huvudsakliga egenskaper är obligatorisk. För att genomföra

direktivet krävs en särskild bestämmelse för vissa kontokredit-

avtal som ingås vid telefonsamtal.

Undantag för försäljare av varor och tjänster

Enligt artikel 7 i direktivet gäller ett undantag från kravet på att

lämna förhandsinformation för säljare av varor och tjänste-

leverantörer som vid sidan av sin huvudsakliga verksamhet också

förmedlar krediter. Någon motsvarande reglering finns inte i

1992 års lag. En bestämmelse som undantar säljare av varor och

tjänsteleverantörer från kravet på att lämna förhandsinformation

83

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Ds 2009:67

när dessa i andra hand verkar som kreditförmedlare behöver

alltså införas i den nya lagen.

5.4

Särskilt om kreditförmedlares skyldigheter

Förslag: Det ska införas särskilda bestämmelser om kredit-

förmedlares skyldigheter.

Skälen för förslaget: I artikel 21 i direktivet anges att med-

lemsstaterna ska säkerställa

– att kreditförmedlaren i reklam och i dokument som riktar

sig till konsumenter anger vilka befogenheter han eller hon har

och om han eller hon arbetar för en eller vissa kreditgivare eller

som oberoende mäklare,

– att konsumenten informeras om eventuella avgifter som ska

betalas till kreditförmedlaren och att avtal om avgifterna ingås i

en handling eller på något annat varaktigt medium innan kredit-

avtalet ingås, och

– att kreditförmedlaren ger kreditgivaren information om de

eventuella avgifter som konsumenten ska betala till kreditför-

medlaren för dennes tjänster så att kreditgivaren kan beräkna

den effektiva räntan.

1992 års lag innehåller inte några motsvarande bestämmelser.

För att genomföra direktivet måste det införas bestämmelser

om kreditförmedlares skyldigheter i den nya lagen i enlighet med

vad som föreskrivs i direktivet.

5.5

Näringsidkarens förklaringsskyldighet

Förslag: Näringsidkaren ska ge konsumenten de förklaringar

som denne behöver för att kunna avgöra om ett kreditavtal

passar hans eller hennes behov och ekonomiska situation.

84

Ds 2009:67

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Skälen för förslaget: Av artikel 5.6 i direktivet framgår att

medlemsstaterna ska se till att kreditgivaren och kreditförmed-

laren ger de förklaringar som konsumenten behöver. Syftet är att

konsumenten ska kunna ta ställning till om ett kreditavtal passar

hans eller hennes behov och ekonomiska situation. Förklaring-

arna kan bl.a. avse den förhandsinformation som konsumenten

ska få del av innan kreditavtalet ingås. Andra exempel som

nämns är de föreslagna produkternas huvudsakliga egenskaper

och de särskilda effekter som dessa kan ha för konsumenten.

Som en sådan särskild effekt nämns konsekvenserna av utebliven

betalning från konsumentens sida.

Direktivet innehåller inte någon harmoniserande bestämmelse

om förklaringsskyldighet. Det lämnas till medlemsstaterna att

reglera i vilken omfattning och av vem förklaringarna ska lämnas.

1992 års lag innehåller i 5 § en bestämmelse om god kreditgiv-

ningssed. Enligt bestämmelsen ska en näringsidkare i sitt för-

hållande till konsumenten iaktta god kreditgivningssed och där-

vid ta till vara konsumentens intressen med tillbörlig omsorg. I

förarbetena framhålls att begreppet god kreditgivningssed om-

fattar flera aspekter. Bland annat innefattar god kreditgivnings-

sed ett krav på god och rättvisande information om krediten.

Informationen ska vara saklig och korrekt samt fullständig såvitt

avser sådant som kunden bör känna till. Kravet på god kredit-

givningssed gäller utöver lagens särskilda informationsregler.

Direktivets förklaringsskyldighet motsvarar i praktiken infor-

mationsaspekten av god kreditgivningssed. För att ytterligare

framhålla betydelsen av att näringsidkaren lämnar sådana förkla-

ringar som konsumenten efterfrågar är det ändå lämpligt att

bestämmelsen kompletteras. Det bör alltså i lagen anges att det i

god sed ligger ett krav på att lämna de förklaringar som konsu-

menten har behov av för att avgöra om ett kreditavtal passar

hans eller hennes behov och ekonomiska situation.

I promemorian Konsumentskyddet inom det finansiella

området föreslås att näringsidkaren ska avråda konsumenten från

att ta en kredit som inte kan anses vara till rimlig nytta för

85

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Ds 2009:67

konsumenten. Det måste i många fall vara mycket svårt för

näringsidkaren att göra en sådan bedömning. Den typ av ingri-

pande i konsumentens förhållanden som ett sådant råd kan ut-

göra torde också många gånger kunna uppfattas som ett opåkal-

lat intrång i angelägenheter som näringsidkaren inte har med att

göra. Det är därför inte lämpligt att låta förklaringsskyldigheten

innefatta ett krav på att näringsidkaren i vissa fall ska avråda

konsumenten från att ta en kredit. Efterfrågar däremot konsu-

menten kreditgivarens, eller kreditförmedlarens, syn på saken,

bör denne naturligtvis, om det finns skäl för det, avråda konsu-

menten.

5.6

Kreditprövning

Förslag: Nuvarande bestämmelser om näringsidkarens skyl-

dighet att göra en kreditprövning innan ett kreditavtal ingås

preciseras och anpassas till direktivet.

Det nuvarande undantaget från kravet på kreditprövning

för krediter som avser mindre belopp avskaffas.

Kreditgivaren ska vara skyldig att informera konsumenten

när en kreditansökan avslås på grund av innehållet i en data-

bas.

Bedömning: En civilrättslig sanktionsbestämmelse vid

bristande kreditprövning bör inte införas.

Skälen för förslaget och bedömningen

Kravet på kreditprövning anpassas till direktivet

Enligt artikel 8.1 i direktivet ska kreditgivaren innan kreditav-

talet ingås göra en bedömning av konsumentens kreditvärdighet.

Bedömningen ska göras på grundval av tillräckliga uppgifter som

i förekommande fall erhållits från konsumenten och, när så är

nödvändigt, på grundval av sökning i relevant databas. Nationell

86

Ds 2009:67

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

lagstiftning som kräver att kreditgivare alltid måste göra en sådan

sökning som ett led i bedömningen av konsumentens kredit-

värdighet får behållas.

Bestämmelser om kreditprövning finns i 5 a § i 1992 års lag.

Enligt första stycket ska näringsidkaren innan kredit beviljas

pröva om konsumenten har ekonomiska förutsättningar att full-

göra vad han eller hon åtar sig enligt kreditavtalet (kreditpröv-

ning). Hur kreditprövningen ska gå till är inte närmare reglerad i

lagen. Uppgifter kan inhämtas från konsumenten, ett kreditupp-

lysningsföretag eller på något annat sätt. Konsumentverket har

enligt 37 § i 1992 års lag möjlighet att vid vite förelägga en

näringsidkare som inte uppfyller kravet på kreditprövning att

upphöra med att lämna krediter eller, om det bedöms tillräckligt,

ge en varning.

Den nuvarande svenska regleringen ligger i linje med direk-

tivets. I den svenska lagen preciseras dock inte närmare hur

kreditprövningen ska gå till. I den nya lagen bör en sådan preci-

sering finnas med.

Undantaget från kravet på kreditprövning på grund av personlig

kännedom avskaffas

Kreditprövning behöver i dag inte göras om näringsidkaren på

grund av sin kännedom om konsumenten eller andra omständig-

heter har grundad anledning att utgå från att konsumenten har

ekonomiska förutsättningar att fullgöra vad han eller hon åtar sig

(5 a § andra stycket). I förarbetena sägs att undantaget bl.a. tar

sikte på fallet att näringsidkaren på grund av personlig kännedom

om konsumenten kan dra tillräckliga slutsatser om dennes förut-

sättningar att klara av krediten.

Direktivets bestämmelse om kreditprövning innehåller inte

något motsvarande undantag. Det nuvarande undantaget bör

därför inte föras över till den nya lagen. I praktiken torde detta

inte innebära någon större förändring. Har kreditgivaren

grundad anledning att utgå från att konsumenten har förutsätt-

87

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Ds 2009:67

ningar att fullgöra vad han eller hon åtar sig, torde kreditgivaren

ofta ha sådan information tillgänglig som är tillräcklig för att

bedöma konsumentens kreditvärdighet på ett sätt som uppfyller

kravet på kreditprövning.

Även undantaget från kravet på kreditprövning för krediter som

avser mindre belopp avskaffas

I 5 a § tredje stycket i 1992 års lag finns två undantag från kravet

på kreditprövning. Det första undantaget gäller för engångs-

krediter när kredittiden är högst tre månader och kreditbeloppet

ska betalas på en gång. Det andra gäller för krediter som avser

mindre belopp. I Konsumentverkets allmänna råd om konsu-

mentkrediter (KOVFS 2004:6) anges att krediter som uppgår till

högst 1/10 av prisbasbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän

försäkring bör kunna anses omfattas av undantaget för mindre

belopp. Prisbasbeloppet för år 2009 är 42 800 kronor. Med mind-

re belopp avses alltså krediter om högst 4 280 kronor.

Det nuvarande undantaget för vissa typer av engångskrediter

infördes mot bakgrund av att det skulle vara möjligt att lämna

sedvanliga fakturakrediter till konsumenter utan att behöva göra

en kreditprövning. Det bedömdes vara liten risk för att sådana

krediter skulle medverka till konsumenters överskuldsättning i

nämnvärd mån. Också undantaget för krediter som uppgår till

mindre belopp motiverades med att risken var liten för att dessa

krediter skulle medverka till konsumenters överskuldsättning i

nämnvärd mån.

Marknaden för snabblån har sedan lagregleringen tillkom

ändrats väsentligt. De nya möjligheterna att enkelt och snabbt

låna mindre belopp har medfört skuldsättningsproblem för

många. Det finns därför anledning att överväga undantagen på

nytt oavsett de krav på ändringar som direktivet kan föra med

sig. Starka skäl talar för att kravet på kreditprövning bör omfatta

även snabblån. Detta kan visserligen medföra ökade administra-

tionskostnader som kan komma att övervältras på konsumen-

88

Ds 2009:67

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

terna. Redan i dag gör dock flera av de företag som förmedlar

mindre krediter kreditprövningar. Intresset av att färre konsu-

menter får problem med skuldsättning får alltså anses väga över.

Genom att utforma bestämmelserna så att snabblån omfattas av

kravet på kreditprövning kommer också sådan kreditgivning, lik-

som annan kreditgivning till konsumenter, att stå under Konsu-

mentverkets tillsyn. Skulle en kreditgivare brista i kreditpröv-

ningen, kan Konsumentverket i förlängningen förbjuda kredit-

givaren att fortsätta sin verksamhet.

Med hänsyn till det anförda föreslås att undantaget för kravet

på kreditprövning för krediter som uppgår till mindre belopp

avskaffas.

I avsnitt 5.1 föreslås att krediter som ska betalas tillbaka inom

tre månader och som endast är förbundna med obetydlig kost-

nader helt undantas från regleringen i den nya lagen. Därmed

kommer alltså möjligheten att avstå från kreditprövning vid

kortare krediter för betalning mot faktura för varor eller tjänster

finnas kvar.

Ny kreditprövning ska göras vid en väsentlig ökning av det

sammanlagda kreditbeloppet

Enligt artikel 8.2 i direktivet ska kreditgivaren före varje väsent-

lig ökning av det sammanlagda kreditbeloppet uppdatera de

finansiella uppgifter om konsumenten som han eller hon för-

fogar över och göra en bedömning av konsumentens kreditvär-

dighet. Med det sammanlagda kreditbeloppet förstås, enligt defi-

nitionen i artikel 3, den övre kreditgränsen eller det totala belopp

som ställs till förfogande genom ett kreditavtal. Artikeln tar allt-

så sikte på den situationen att parterna efter kreditavtalets

ingående kommer överens om en höjning av kreditgränsen. I en

sådan situation behöver kreditgivaren enligt direktivet göra en ny

kreditprövning bara om höjningen är väsentlig.

Kravet på kreditprövning i 5 a § i 1992 års lag tar sikte på

beviljande av kredit. Därmed får förstås att kravet gäller också

89

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Ds 2009:67

när ett kreditbelopp höjs, utan att det för den skull anses som ett

helt nytt avtal. Bestämmelsen uppfyller såtillvida alltså direk-

tivets krav. För att genomföra direktivet måste dock ett särskilt

undantag från kravet på kreditprövning införas för höjningar av

det sammanlagda kreditbeloppet som inte är väsentliga.

Det bör inte införas någon civilrättslig sanktionsregel vid bristande

kreditprövning

I promemorian Konsumentskyddet inom det finansiella området

föreslås en civilrättslig sanktionsregel vid bristande kreditpröv-

ning. Förslaget innebär att om en näringsidkare brustit i kredit-

prövningen och en noggrann kreditprövning skulle ha visat att

konsumenten inte hade förmåga att återbetala krediten helt eller

delvis, ska näringsidkarens fordran sättas ned i motsvarande mån.

Det anförs i promemorian att de näringsrättsliga ingripandemöj-

ligheterna vid bristande eller utebliven kreditprövning inte är

verkningsfulla och att Högsta domstolens praxis beträffande

civilrättsliga följder är alltför restriktiv.

Högsta domstolen har i två avgöranden (NJA 1996 s. 3 och

NJA 1999 s. 304) funnit att om en kreditgivare försummat sina

skyldigheter i fråga om kreditprövning kan det endast i undan-

tagsfall föranleda att låntagaren blir fri från sin betalningsskyl-

dighet, vilket i så fall närmast kan grundas på 36 § avtalslagen.

En utgångspunkt bör vara att den som väljer att ingå ett

kreditavtal sätter sig in i avtalets konsekvenser och överväger

dess följder. Som Högsta domstolen konstaterat får man förut-

sätta att en lånesökande normalt är insatt i sina egna ekonomiska

förhållanden och själv kan bedöma om han eller hon har förut-

sättningar att återbetala krediten. Det är också lånesökanden

som själv bestämmer hur han eller hon vill använda sina ekono-

miska resurser och vilka ekonomiska risker han eller hon vill ta.

Det ligger därmed närmare till hands att det är kredittagaren som

får bära konsekvenserna av att övervägandena och bedömning-

arna inte infrias. Endast i mer sällsynta undantagsfall framstår

90

Ds 2009:67

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

det som befogat att, som i Högsta domstolens praxis, låta kredit-

givaren drabbas av den bristande återbetalningsförmågan.

Därtill kommer att en kreditprövning innebär att kreditgiva-

ren tar ställning till en stor mängd information. Det är inte möj-

ligt att generellt slå fast vilka uppgifter som ska vara avgörande

för att en låneansökan ska avslås, utan det torde ofta bli fråga om

en sammantagen bedömning. Att i efterhand göra en bedömning

av om kreditprövningen när lånet beviljades var godtagbar är

svårt. En reglering som annat än i undantagsfall innebär att brist-

fällig kreditprövning kan leda till en nedsättning av krediten kan

därmed förväntas ge upphov till många tvister.

Slutligen skulle en strängare sanktionsregel sannolikt kunna

leda till en mer komplicerad kreditprövning och väsentligt

strängare bedömning av låntagare och i förlängningen att möjlig-

heterna att låna försvårades alltför mycket.

Genom att undantaget från krav på kreditprövning för kredi-

ter om mindre belopp nu föreslås avskaffas, kommer kreditgivare

som beviljar snabblån att behöva göra en kreditprövning. Konsu-

mentverket kommer då att utöva tillsyn över hur dessa kredit-

givare sköter kreditprövningen och ha möjlighet att företa in-

spektioner hos kreditgivare, meddela varning eller vid vite före-

lägga en näringsidkare att upphöra med att lämna krediter. Ett

sådant näringsrättsligt sanktionssystem förefaller mer lämpligt

för att komma till rätta med de problem som bristande kredit-

prövning för med sig och är väl förenligt med direktivets krav på

effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner.

Konsumenten ska få information av kreditgivaren vid avslag på en

kreditansökan som grundar sig på uppgifter i en databas

Om en kreditansökan avslås på grundval av en sökning i en data-

bas, ska kreditgivaren enligt artikel 9.2 i direktivet utan dröjsmål

och kostnadsfritt informera konsumenten om detta. Informa-

tionen ska avse resultatet av sökningen med uppgifter om den

databas där sökningen skett. Informationsskyldigheten gäller

91

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Ds 2009:67

dock inte, enligt artikel 9.3, om det är förbjudet att lämna infor-

mationen enligt annan gemenskapslagstiftning eller strider mot

allmän ordning eller allmän säkerhet. I beaktandesats 29 anges

som exempel på sådana förbud lagstiftning avseende penning-

tvätt eller finansiering av terrorism. I samma beaktandesats an-

ges, som exempel på informationslämnande i strid mot allmän

ordning eller allmän säkerhet, att informationslämnandet strider

mot förebyggandet, utredandet, upptäckandet eller lagförandet

av straffbara gärningar. Direktivets bestämmelser påverkar inte,

enligt artikel 9.4, direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda per-

soner med avseende på behandling av personuppgifter och om

det fria flödet av sådana uppgifter (det s.k. dataskyddsdirek-

tivet).

Direktivets bestämmelser om informationskrav motsvaras i

1992 års lag närmast av bestämmelsen om god kreditgivningssed.

I förarbetena till den bestämmelsen anges bl.a. att det får anses

följa av kravet på god sed att kreditgivaren vid avslag på en

kreditansökan underrättar sökanden om orsaken, så långt kredit-

givaren har möjlighet att utläsa den och i den mån kunden är

intresserad. Ett minimikrav anses vara att kunden får besked om

hur prövningen görs och vilka faktorer som är av betydelse.

Av intresse är även bestämmelsen i 11 § kreditupplysnings-

lagen (1973:1173) om skyldighet att lämna kreditupplysnings-

kopia. När en kreditupplysning om en fysisk person lämnas ut,

ska det till den som avses med upplysningen samtidigt och kost-

nadsfritt sändas ett skriftligt meddelande. I meddelandet ska tas

in uppgift om vem som bedriver kreditupplysningsverksamhe-

ten, ändamålen med behandlingen samt de uppgifter, omdömen

och råd som upplysningen innehåller om honom eller henne.

Dessutom ska det i kreditupplysningskopian finnas information

om möjligheten att få rättelse av de uppgifter som rör honom

eller henne och om vem som har begärt upplysningen. Bestäm-

melsen i 11 § kreditupplysningslagen avser kreditupplysnings-

företagets skyldighet, medan artikel 9.2 i direktivet avser kredit-

givarens.

92

Ds 2009:67

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Kreditgivarens informationsskyldighet enligt direktivet inträ-

der alltså vid avslag på en kreditansökan som grundas på en

sökning i en databas. Den information som ska lämnas är

resultatet av sökningen med uppgifter om den databas där

sökningen har skett. Med ”resultatet” torde få förstås all den

information som framkommer i kreditupplysningen, dvs. de

uppgifter, omdömen och råd som upplysningen innehåller om

konsumenten. Informationen motsvarar då vad ett kreditupplys-

ningsföretag enligt 11 § kreditupplysningslagen ska tillhandahålla

en omfrågad person.

För att genomföra direktivet bör det införas en bestämmelse i

konsumentkreditlagen som ålägger kreditgivaren att informera

vid avslag på en kreditansökan som grundar sig på uppgifter i en

databas.

Undantaget i artikel 9.3 i direktivet från skyldigheten att in-

formera konsumenten tar alltså sikte på situationer där miss-

tanke om penningtvätt eller finansiering av terrorism uppkom-

mit eller då informationen riskerar att hindra brottsförebyggan-

de eller brottsutredande verksamhet. Enligt 5 § kreditupplys-

ningslagen får endast uppgifter inhämtas till registren som är av

betydelse för kreditupplysningsverksamhet. Det är därför svårt

att förutse att någon sådan situation skulle kunna uppkomma.

Det kan dock inte uteslutas att informationslämnandet någon

gång skulle kunna vara förbjudet enligt t.ex. lagen (2009:62) om

åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Det bör

därför införas en bestämmelse om att informationskravet inte

gäller om informationslämnandet skulle strida mot annan lag.

Utländska kreditgivare ska vid gränsöverskridande krediter ha

tillgång till kreditupplysningar på icke-diskriminerande villkor

I artikel 9.1 i direktivet anges att varje medlemsstat ska se till att

kreditgivare från andra medlemsstater vid gränsöverskridande

krediter bereds åtkomst till databaser som används i den med-

93

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Ds 2009:67

lemsstaten för att bedöma konsumentens kreditvärdighet. Vill-

koren för sådan åtkomst ska vara icke-diskriminerande.

I svensk rätt finns inte någon bestämmelse som hindrar ut-

ländska kreditgivare från att inhämta information från svenska

kreditupplysningsföretag eller på något annat sätt diskriminerar

utländska kreditgivare. En sådan regel fanns tidigare i kredit-

upplysningslagen men togs bort i samband med det svenska

inträdet i EES, eftersom den skulle stå i strid med det grund-

läggande kravet på fri rörlighet av bl.a. varor och tjänster inom

EES. Detta är ju fortfarande ett grundläggande krav inom EU

och det kan därför hävdas att någon särskild regel inte behövs. I

allmänhet finns det inte heller någon motsvarande bestämmelse

på andra områden. För tydlighets skull bör dock en bestämmelse

tas in i kreditupplysningslagen om att utländska kreditgivare vid

gränsöverskridande krediter ska ha åtkomst till svenska data-

baser på icke-diskriminerande villkor.

5.7

Kreditavtalet

Förslag: Kravet på att ett kreditavtal ska ingås skriftligt tas

bort. Kreditavtalet ska dokumenteras i en handling eller i

någon annan läsbar och varaktig form och innehålla de upp-

gifter som direktivet föreskriver.

Skälen för förslaget

Det ska inte finnas något krav på att avtalet ska ingås skriftligt men

det ska finnas krav på att innehållet i avtalet dokumenteras

Enligt artikel 10.1 i direktivet ska kreditavtalet upprättas i

pappersform eller på något annat varaktigt medium. Vidare sägs

att alla parter ska få ett exemplar av kreditavtalet samt att denna

artikel inte ska påverka eventuella nationella bestämmelser som

94

Ds 2009:67

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

överensstämmer med gemenskapslagstiftningen och som avser

giltigheten av ingåendet av kreditavtalet.

Enligt 9 § i 1992 års lag ska ett kreditavtal vara skriftligt och

undertecknas av konsumenten, som ska få en kopia avtalet. Ett

kreditavtal som inte har ingåtts skriftligt är ändå giltigt utom vad

gäller villkor som är till nackdel för konsumenten. Skriftlighets-

kravet gäller inte för engångskrediter där kredittiden är högst 45

dagar och hela beloppet ska betalas på en gång och inte heller för

krediter som är under 1 500 kronor.

Artikel 10 behandlar alltså inte själva ingåendet av kreditav-

talet. Hur avtal ingås bestäms i nationell rätt och i enlighet med

gemenskapslagstiftningen i övrigt (se beaktandesats 30).

Kravet på skriftlig form i 9 § i 1992 års lag infördes på grund

av ett motsvarande krav i 1986 års konsumentkreditdirektiv

(artikel 4). Den artikeln har alltså ersatts av artikel 10 i det nya

direktivet. Det konsumentskydd som skriftlighetskravet avsåg

att uppfylla tillgodoses numera i stället genom kravet på skriftlig

dokumentation av avtalsinnehållet. Det finns ingen anledning att

nu behålla kravet på skriftlig form i den nya lagen. I lagen bör i

stället, som i det nya direktivet, anges att avtalet ska dokumen-

teras genom att nedtecknas på en handling eller i någon annan

läsbar och varaktig form. Det kommer då inte att finnas några

särskilda begränsningar vad gäller sättet att ingå avtal. I praktiken

kommer dock skillnaden inte att bli stor, eftersom viktiga rätts-

verkningar, t.ex. ångerrätten, knyts till att avtalet nedtecknas och

överlämnas eller skickas till konsumenten. Med hänsyn till den

mängd information som dessutom ska finnas med i kreditavtalet

torde konsumentskyddet, trots att skriftlighetskravet tas bort,

bli starkare.

Information som ska ges i avtalet

Artikel 10.2 behandlar den information och de uppgifter ett kre-

ditavtal ska innehålla. Enligt bestämmelsen ska kreditavtalet på

ett klart och kortfattat sätt innehålla uppgift om en rad för-

95

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Ds 2009:67

hållanden som räknas upp i bestämmelsen. Det gäller, i något

sammandragen form, uppgifter om:

a) typ av kredit,

b) avtalsparternas identitet,

c) kreditavtalets löptid,

d) det sammanlagda kreditbeloppet,

e) varan eller tjänstens kontantpris,

f) krediträntan och villkoren för denna,

g) den effektiva räntan och det sammanlagda belopp som ska

betalas av konsumenten,

h) storlek på, tidpunkter för och antal delbetalningar konsu-

menten ska göra,

i) konsumentens rätt att erhålla en amorteringsplan.

j) en sammanställning med information om under vilka tids-

perioder och enligt vilka villkor räntor och avgifter ska betalas,

om avgifter och räntor ska betalas utan att kapitalet amorteras,

k) avgifter för administration av konton och för användande

av betalningsmedel samt andra avgifter,

l) tillämplig dröjsmålsränta,

m) vad som sker om betalningen uteblir,

n) notariatsavgifter

o) begärda säkerheter och försäkringar,

p) förekomst eller avsaknad av ångerrätt,

q) rätten att i vissa fall rikta anspråk mot kreditgivaren vid

kombinerade kreditavtal,

r) rätten att betala skulden i förtid,

s) förfarandet för uppsägning av krediten,

t) möjligheterna till klagomål och prövning utanför domstol

samt hur konsumenten ska gå till väga,

u) andra avtalsvillkor, och

v) den behöriga tillsynsmyndighetens namn och adress.

I 1992 års lag finns några bestämmelser om uppgifter som ska

anges i ett kreditavtal. Det gäller uppgift om ränta och förutsätt-

ningarna för ändringar i räntesatsen (10 och 11 §§). Om avgifter

tas ut för krediten ska detta anges liksom förutsättningarna för

eventuella avgiftsändringar (12 §).

96

Ds 2009:67

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Eftersom direktivets bestämmelser om information i kredit-

avtal är fullharmoniserande kan några avsteg inte göras från

bestämmelserna. Listan på uppgifter som ska finnas med i en

nedteckning av kreditavtalet bör alltså i sin helhet tas in i den nya

lagen.

Konsumentens rätt att få en amorteringsplan enligt punkt i) i

direktivet motsvaras inte av någon bestämmelse i 1992 års lag.

Det är lämpligast att i en separat bestämmelse reglera i vilka fall

kreditgivaren är skyldig att upprätta och överlämna en sådan

plan.

I artikel 10.5 anges vilka informationskrav som föreligger vid

avtal om vissa kontokrediter. Detta informationskrav är mindre

omfattande än det som gäller för andra krediter. En uppgift som

ska finnas med är specifik för kontokrediter, nämligen att konsu-

menten kan åläggas att återbetala krediten på uppmaning. Listan

på information som ska nedtecknas i avtalet bör föras in i en

särskild bestämmelse.

5.8

Information om ränteändringar

Förslag: Kreditgivaren ska underrätta konsumenten om en

ränteändring innan ändringen börjar gälla. Är ränteändringen

orsakad enbart av en ändring i en offentliggjord referensränta,

får konsumenten i stället underrättas periodvis.

Skälen för förslaget: Enligt artikel 11.1 i direktivet ska kon-

sumenten informeras om ändringar i krediträntan innan änd-

ringen träder i kraft. Informationen ska lämnas på papper eller på

något annat varaktigt medium. Informationen ska omfatta betal-

ningarnas belopp efter det att den nya krediträntan trätt i kraft

och uppgift om betalningarnas antal och frekvens, om dessa

ändrats.

Enligt artikel 11.2 finns det möjlighet för parterna att avtala

om undantag från huvudregeln om information innan ändringen

97

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Ds 2009:67

träder i kraft och i stället bestämma att konsumenten får regel-

bunden information i efterhand. Detta gäller i de fall ränte-

ändringen är en följd av en ändring av en referensränta och denna

ändring är offentliggjord på vederbörligt sätt och informationen

även finns att tillgå hos kreditgivaren.

I 13 § i 1992 års lag behandlas kreditgivarens underrättelse-

skyldigheter vid ränte- och avgiftsändringar. Vid ändringar i

räntan som inte enbart beror på ändringar i en referensränta ska

underrättelse lämnas senast när ändringen börjar gälla, antingen

genom ett särskilt meddelande till konsumenten eller genom

annonsering i dagspressen. I det senare fallet ska ett meddelande

lämnas till konsumenten senast i samband med nästa avisering

eller kontoutdrag. Vid ränteändringar som enbart beror på

ändring i en referensränta ska underrättelse lämnas genom ett

meddelande senast i samband med nästa avisering eller konto-

utdrag.

Enligt direktivet ska informationen om en ränteändring alltså

som huvudregel lämnas på papper eller på något annat varaktigt

medium medan det enligt 1992 års lag även kan ske genom

annonsering i dagspress. Nuvarande bestämmelse bör därför

ändras på så sätt att konsumenten ska få ett skriftligt med-

delande om ränteändringen innan ändringen träder i kraft. Vid

bostadskrediter – som faller utanför direktivets tillämpnings-

område – bör kreditgivaren dock även fortsättningsvis ha rätt att

underrätta konsumenten genom annonsering i dagspress.

Beror en ändring enbart på en ändring i en referensränta, ska

parterna kunna avtala om att informationen ska lämnas period-

vis.

98

Ds 2009:67

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

5.9

Kontoutdrag och underrättelser vid

kontokrediter

Förslag: Vid avtal om kontokrediter ska kreditgivaren regelbun-

det i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form

tillhandahålla konsumenten ett kontoutdrag. Kontoutdraget ska

innehålla uppgift om vilken tidsperiod det avser, föregående

kontoutdrags utgående datum och saldo, uttag och datum för ut-

tagen, betalningar och datum för betalningarna, det nya saldot,

kreditränta och avgifter under perioden samt eventuell skuld

som ska återbetalas. Om det är möjligt för konsumenten att

överskrida en kreditgräns, ska viss ytterligare information lämnas.

Om konsumenten under en månad har överskridit en kredit-

gräns, ska kreditgivaren snarast underrätta konsumenten om de

belopp varmed kreditgränsen överskridits samt om räntor och

eventuella avgifter som utgår på grund av överskridandet.

Skälen för förslaget: Enligt artikel 12.1 i direktivet finns en

skyldighet för kreditgivaren att vid kreditavtal i form av konto-

kredit regelbundet se till att konsumenten får information

genom ett kontoutdrag. Informationen ska lämnas på papper

eller på något annat varaktigt medium. Av kontoutdraget ska

framgå vilken tidsperiod det avser, vilka belopp som utnyttjats

och när, vilket saldo det föregående kontoutdraget angav och

datum för saldot. Vidare ska i kontoutdraget anges det nya

saldot samt datum och belopp för de betalningar som konsu-

menten har gjort. Utdraget ska även innehålla uppgift om

krediträntan och eventuella avgifter som varit aktuella för tids-

perioden. Det ska dessutom ange eventuellt minimibelopp som

konsumenten ska betala.

I 1992 års lag finns det inte någon bestämmelse som uttryck-

ligen ålägger kreditgivarna en skyldighet att lämna konsumen-

terna kontoutdrag. I Finansinspektionens allmänna råd om

kontokort och automattjänster (FFFS 2000:9) – som bl.a. gäller

för kontokort som ger tillgång till ett eller flera konton med

99

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Ds 2009:67

kredit – sägs dock att kortutgivaren regelbundet bör tillhanda-

hålla kortinnehavaren skriftliga kontoutdrag per post (7 §). Av

bestämmelsen framgår dock att detta kan ske på annat sätt eller

underlåtas, om kortinnehavaren så begär.

Det behövs alltså en bestämmelse om skyldighet att lämna

kontoutdrag med visst innehåll i den nya lagen.

I artikel 12.2 föreskrivs att konsumenten på papper eller

genom något annat varaktigt medium ska informeras om alla

ränte- och avgiftshöjningar. Enligt huvudregeln ska informa-

tionen lämnas innan ändringen träder i kraft. Parterna får dock

avtala om att informationen om ändringar av krediträntan får ges

på det sätt som anges i artikel 12.1 – dvs. regelbundet genom ett

kontoutdrag – när ändringen av krediträntan orsakas av en

ändring av en referensränta. För att parterna ska ha rätt att avtala

på detta sätt krävs enligt artikel 12.2 att den nya referensräntan

offentliggörs på vederbörligt sätt och att den nya referensräntan

finns tillgänglig hos kreditgivaren.

Bestämmelserna om information om ändringar av ränta och

avgifter i fråga om kontokrediter motsvarar alltså vad som enligt

artikel 11.2 gäller i fråga om andra kreditavtal med den skillnaden

att artikel 12.2 också gäller avgiftsändringar. Artikel 12.2 bör

genomföras tillsammans med artikel 11.2 (se avsnitt 5.8) i en

gemensam bestämmelse i den nya lagen.

Artikel 18 i direktivet behandlar s.k. överskridanden. Med

överskridande förstås enligt direktivet en underförstått accepte-

rad kontokredit genom vilket en kreditgivare tillåter en konsu-

ment att överskrida det aktuella saldot på kontot eller den

överenskomna kreditlimiten på kontot (artikel 3 e). Bakgrunden

till artikeln lär vara att det i några länder är vanligt förekom-

mande att konsumenter ges en tillfällig kredit på sitt lönekonto

eller tillåts att överskrida en kreditgräns på sitt lönekonto, utan

att det finns något uttryckligt avtal om det. Enligt artikel 18.1

ska, när det finns en möjlighet för konsumenten att överskrida

saldot på ett konto eller överskrida en kreditgräns, kreditavtalet

innehålla de uppgifter som finns i artikel 6.1 e), dvs. uppgifter

som ska lämnas i avtal om vissa kontokrediter. Kreditgivaren ska

100

Ds 2009:67

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

enligt samma artikel i alla händelser regelbundet lämna dessa

uppgifter på papper eller på något annat varaktigt medium.

Vidare ska kreditgivaren enligt artikel 18.2 vid ett väsentligt

överskridande som varat under mer än en månad på papper eller

på något annat varaktigt medium utan dröjsmål underrätta

konsumenten om överskridandet och följderna därav.

Ett överskridande bör ses som en form av kontokreditavtal

eller som en del av ett sådant avtal. Skyldigheten att i avtalet ange

vissa uppgifter följer då redan av de allmänna bestämmelserna

om kontokrediter. Det behövs alltså ingen särskilda bestämmel-

ser om det för överskridanden. Däremot torde det finnas behov

av en bestämmelse i den nya lagen som klargör att kreditgivaren,

om det enligt ett avtal om kontokredit är möjligt för konsumen-

ten att överskrida en kreditgräns, är skyldig att regelbundet

informera konsumenten om bl.a. krediträntan och de avgifter

som gäller. Även skyldigheten för kreditgivaren att informera

konsumenten om ett överskridande och följderna därav bör

framgå av lagen.

5.10

Uppsägning av kreditavtal med obestämd

löptid

Förslag: Konsumenten får säga upp ett kreditavtal med obe-

stämd löptid till omedelbart upphörande, om inte parterna

avtalat om uppsägningstid. Uppsägningstiden får vara högst

en månad.

Kreditgivaren får säga upp ett kreditavtal med obestämd

löptid om parterna har avtalat om det. Uppsägningstiden ska

vara minst två månader. Uppsägningen ska ske i en handling

eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig

för konsumenten. Om konsumenten inte har utnyttjat en

kredit, får kreditgivaren med omedelbar verkan säga upp av-

talet om parterna har avtalat om det och det är skäligt.

Detta ska inte gälla för bostadskrediter.

101

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Ds 2009:67

Skälen för förslaget: Artikel 13 i direktivet innehåller vissa

bestämmelser om avslutande eller uppsägning av kreditavtal med

obestämd löptid. I den svenska versionen av direktivet används

begreppet häva genomgående. Begreppet häva används i svensk

rätt för att markera avtalsparternas rätt att säga upp ett avtal på

grund av kontraktsbrott. I den engelska versionen används be-

greppen ”terminate” eller ”effect termination”. I stället för

”häva” används i denna promemoria ”avsluta” eller ”säga upp”

som anses bättre motsvara vad direktivet syftar att reglera.

Enligt artikel 13.1 första stycket får en konsument utan avgift

säga upp ett kreditavtal med obestämd löptid, såvida parterna

inte har avtalat om en uppsägningstid. En eventuell uppsägnings-

tid får inte överskrida en månad.

I artikel 13.1 andra stycket föreskrivs att kreditgivaren, om så

har avtalats i kreditavtalet, får avsluta ett kreditavtal med obe-

stämd löptid genom att säga upp avtalet minst två månader i

förväg. Uppsägningen ska ske på papper eller på något annat var-

aktigt medium.

Artikel 13.2 anger att kreditgivaren, om så avtalats i kredit-

avtalet, får avsluta konsumentens rätt att utnyttja ett kreditavtal

med obestämd löptid förutsatt att det sker av objektivt motive-

rade skäl. Kreditgivaren ska i så fall informera konsumenten om

uppsägningen och skälen för detta. Konsumenten ska få infor-

mationen på papper eller på något annat varaktigt medium.

Informationen ska ges innan uppsägningen verkställs, om det är

möjligt, och annars senast omedelbart därefter. Skyldigheten att

informera gäller inte om det enligt annan gemenskapsrättslig

lagstiftning skulle vara förbjudet att lämna informationen eller

om det annars skulle strida mot allmän ordning eller allmän

säkerhet.

Det kan också nämnas att direktivets reglering i denna del

inte gäller kreditavtal i form av kontokrediter enligt vilka kre-

diten ska betalas tillbaka på uppmaning eller inom tre månader

(se artikel 2.3).

Konsumenten har alltså enligt artikel 13.1 första stycket rätt

att avsluta ett kreditavtal som löper på obestämd tid. Det finns

102

Ds 2009:67

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

inte någon bestämmelse i svensk rätt som särskilt ger konsu-

menten en rätt att säga upp ett kreditavtal med obestämd löptid.

En sådan rätt kan ha en självständig betydelse om avtals-

förhållandet i sig för med sig kostnader för konsumenten. För

att genomföra direktivet behöver alltså en bestämmelse om

konsumentens rätt att avsluta kreditavtalet och om längsta möj-

liga uppsägningstid tas in i den nya lagen.

Någon bestämmelse som motsvarar artikel 13.1 andra stycket,

om kreditgivarens rätt att avsluta ett kreditavtal med obestämd

löptid, finns inte heller i svensk rätt. En bestämmelse som

överensstämmer med direktivets behövs alltså också i den nya

lagen. Till skillnad mot vad som gäller för konsumenten inne-

håller direktivet i fråga om kreditgivarens uppsägning vissa krav.

Uppsägningen ska ske i en handling eller någon annan läsbar och

varaktig form som är tillgänglig för konsumenten och uppsäg-

ningstiden ska vara minst två månader. Detta bör framgå av

lagen.

Artikel 13.2 stadgar att det ska finnas en möjlighet för kredit-

givaren att säga upp konsumentens rätt att utnyttja ett kredit-

avtal med obestämd löptid. I den engelska versionen sägs: ”the

creditor may terminate the consumer’s right to draw down on an

open-end credit agreement”. Bestämmelsen torde avse den situa-

tionen att konsumenten inte har utnyttjat en kredit han eller hon

har rätt till enligt ett kreditavtal med obegränsad löptid. I det

fallet kan kreditgivaren med omedelbar verkan säga upp krediten.

Detta gäller dock endast om det ”finns objektivt motiverade

skäl”. I direktivets beaktandesats 33 nämns som exempel på

sådana skäl att det finns misstanke om att krediten utnyttjas utan

tillstånd eller bedrägligt eller att det föreligger en betydande

ökning av risken för att konsumenten inte kommer att kunna

fullfölja sin skyldighet att betala tillbaka krediten. Vidare sägs i

beaktandesatsen att regleringen i direktivet inte påverkar den

nationella lagstiftning på området för avtalsrätt som reglerar de

avtalsslutande parternas rätt att säga upp kreditavtalet på grund

av kontraktsbrott.

103

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Ds 2009:67

Inte heller kreditgivarens uppsägningsrätt enligt artikel 13.2

regleras i dag i svensk rätt. Det behövs alltså en reglering i den

nya lagen också för denna situation. Förbudet mot att tillhanda-

hålla information om uppsägningen och orsakerna till uppsäg-

ningen torde ta sikte på fall där det finns misstankar att en

tillgång i form av en outnyttjad kredit ska användas vid brott.

Även om det är svårt att se att förbudet skulle kunna tillämpas

vid uppsägningar, som ju görs av kreditgivaren på kontrakts-

rättslig grund, bör också den bestämmelsen tas in i den nya

lagen.

Det finns inte tillräckliga skäl för att låta bestämmelserna om

uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid vara tillämpliga

på bostadskrediter.

5.11

Ångerrätt

Förslag: En ångerrätt ska införas vid konsumentkreditavtal. En

ångerfrist om fjorton dagar ska börja löpa den dag då kredit-

avtalet ingås, dock tidigast den dag då konsumenten får del av

avtalsvillkor och övrig information.

Ångerrätten ska inte gälla vid bostadskrediter.

Utövar en konsument sin ångerrätt ska han eller hon inte

heller vara bunden av en anknytande tjänst, t.ex. en kreditförsäk-

ring, som kreditgivaren eller någon annan enligt ett avtal med

kreditgivaren tillhandahåller konsumenten.

Skälen för förslaget

En ångerrätt införs

I artikel 14.1 i direktivet finns en bestämmelse om ångerrätt för

konsumenten vid konsumentkreditavtal. Konsumenten ska ha

rätt att inom 14 kalenderdagar frånträda kreditavtalet utan att

behöva ange några skäl. Ångerfristen börjar löpa från och med

104

Ds 2009:67

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

den dag kreditavtalet ingås, dock tidigast den dag då konsu-

menten får del av avtalsvillkoren och den i artikel 10 i övrigt

föreskrivna avtalsinformationen. Enligt artikel 14.3 ska konsu-

menten, om han eller hon vill utnyttja ångerrätten, vidta två

åtgärder. Den första åtgärden är att innan ångerfristen går ut

meddela kreditgivaren att ångerrätten utnyttjas. Tidsfristen ska

anses ha respekterats om meddelandet skickats innan tidsfristen

löper ut, förutsatt att det har lämnats i pappersform eller genom

annat varaktigt medium som kreditgivaren har tillgång till

(artikel 14.3 a). Den andra åtgärden är att till kreditgivaren betala

tillbaka kapitalbeloppet tillsammans med upplupen ränta. Detta

ska ske utan onödigt dröjsmål och senast 30 dagar efter det att

konsumenten har meddelat kreditgivaren att ångerrätten ut-

nyttjas. Räntan ska betalas på grundval av den kreditränta som

avtalats (artikel 14.3 b).

För konsumentkrediter finns enligt svensk rätt inte någon

generell ångerrätt för konsumenten. Däremot finns bestämmel-

ser om ångerrätt för kreditavtal som ingåtts på distans eller vid

hemförsäljning i distans- och hemförsäljningslagen (3 kap. 7 och

8 §§, 4 kap. 5–7 §§ och 5 kap. 3 §). Dessa bestämmelser har sin

grund i distansavtalsdirektivet om finansiella tjänster och i rådets

direktiv 85/577/EEG (hemförsäljningsdirektivet). Regleringen i

konsumentkreditdirektivet överensstämmer i huvudsak med reg-

leringarna i distansavtalsdirektivet om finansiella tjänster och

hemförsäljningsdirektivet.

Bestämmelser om ångerrätt som gäller generellt för konsu-

mentkrediter bör alltså tas in i den nya konsumentkreditlagen.

Ångerrätten ska ge konsumenten rätt att frånträda kreditavtalet

genom att till kreditgivaren lämna eller sända ett meddelande om

detta inom 14 dagar från den dag ångerfristen börjar löpa.

Ångerfristen ska börja löpa den dag då kreditavtalet ingås, dock

tidigast den dag då avtalsvillkor och övrig information kommer

konsumenten till handa.

Det är naturligt att de nya bestämmelserna om ångerrätt i så

stor utsträckning som möjligt knyter an till motsvarande be-

stämmelser i distans- och hemförsäljningslagen. I fråga om sättet

105

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Ds 2009:67

för konsumentens meddelande till kreditgivaren om att ånger-

rätten utnyttjas och i fråga om vem av näringsidkaren och kon-

sumenten som ska stå risken för att ett meddelande som avsänts

i rätt tid försenas, bör identiska lösningar väljas. Det innebär att

något skriftlighetskrav inte införs i fråga om ett meddelande om

att ångerrätten utnyttjas samt att näringsidkaren står risken för

att meddelandet försenas (se prop. 2004/05:13 s. 60).

Av artikel 14.5 i konsumentkreditdirektivet framgår att

ångerrätten enligt direktivet har företräde framför ångerrätt

enligt distansavtalsdirektivet om finansiella tjänster och hemför-

säljningsdirektivet. För att klargöra att ångerrätten vid distans-

och hemförsäljning är underordnad den generella ångerrätten vid

konsumentkreditavtal bör detta uttryckligen anges i distans- och

hemförsäljningslagen.

Ångerrätten bör inte gälla vid bostadskrediter

En särskild fråga att ta ställning till är om ångerrätten även bör

gälla vid bostadskrediter. Dessa krediter har – i den utsträckning

som anges i artikel 2.2 a) och b) i direktivet – undantagits från

direktivets tillämpningsområde. Det är därför möjligt att före-

skriva att ångerrätten inte ska gälla på det området.

Vid genomförandet av distansavtalsdirektivet om finansiella

tjänster undantogs bostadskrediter från ångerrätten (jfr prop.

2004/05:13 s. 68–70). Som nämndes vid genomförandet handlar

det för konsumenten om ett viktigt avtal som har stor inverkan

på den egna ekonomin. Det talar i och för sig för att en ångerrätt

bör gälla även för dessa krediter. Samtidigt finns, som det också

pekades på, omständigheter som talar mot införandet av en

sådan rätt.

En ångerrätt skulle – till skillnad mot vad som är fallet vid

förtidsbetalning av kredit – inte ge kreditgivaren någon rätt till

ränteskillnadsersättning. Krediter till bostäder delas ofta upp i

flera olika delar med olika långa räntebindningstider. Tiden kan

variera från någon månad upp till tio år eller mer. En kreditgivare

106

Ds 2009:67

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

har vid förtidsbetalning av ett lån rätt till ränteskillnadsersättning

såvida inte räntan är helt rörlig. Vid snabba och kraftiga för-

ändringar på marknaden för bundna krediter skulle en ångerrätt

kunna ge konsumenten ekonomiska motiv att ångra krediten för

att ta ett nytt lån med en lägre bunden ränta. Härigenom skulle

kreditgivaren utsättas för en risk för att de återbetalade pengarna

enligt det ursprungliga lånet inte kan omplaceras med en lika god

avkastning som kreditgivaren räknade med vid avtalsslutet och

som ligger till grund för den egna finansieringen av utlåningen.

En ångerrätt skulle alltså kunna få negativa konsekvenser på

denna del av kreditmarknaden. Dessutom, som också nämndes

vid genomförandet av distansavtalsdirektivet om finansiella

tjänster, är ju konsumenten under alla omständigheter bibehållen

sin rätt att betala sin skuld i förtid, om han eller hon skulle finna

en mer förmånlig finansiering. Mot bakgrund av det anförda bör

ångerrätten inte gälla för bostadskrediter. Det är därvid naturligt

att undantagsbestämmelsen i lagen utformas på samma sätt som i

distans- och hemförsäljningslagen (se 3 kap. 2 § första stycket

tredje punkten). Ångerrätt ska således inte gälla vid avtal om

kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller

bostadsrätt. Inte heller ska ångerrätt gälla vid avtal om kredit

som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till

fastighet.

Verkan av att ångerrätten utövas

Utnyttjar konsumenten ångerrätten ska enligt artikel 14.3 b) er-

hållet kapitalbelopp återbetalas jämte den upplupna räntan. Där-

utöver gäller enligt artikeln att kreditgivaren ska ha rätt till

kompensation för sådana avgifter som kan ha betalats till det

offentliga och som inte återbetalas. Det kan vara fråga om avgif-

ter för registrering i ett offentligt register. Direktivet får alltså

förstås så att kreditgivaren inte har rätt till exempelvis en avgift

för upplägg av den ångrade krediten oavsett om kostnaden fak-

tiskt har uppstått och konsumenten betalat kreditgivaren för

107

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Ds 2009:67

den. Det kan noteras att kreditgivarens rätt till ersättning alltså

är mer begränsad här än enligt distansavtalsdirektivet för finan-

siella tjänster. Regleringen i konsumentkreditdirektivet gäller,

som nämnts, i denna fråga framför distansförsäljningsdirektivet

om finansiella tjänster.

En bestämmelse om kreditgivarens rätt till kapitalbelopp,

upplupen ränta och kompensation för vissa offentliga avgifter

när konsumenten utövar ångerrätten bör införas i den nya lagen.

Vidare bör näringsidkarens skyldighet att återbetala eventuella

uppläggningsavgifter och liknande tydliggöras.

I artikel 14.4 i direktivet anges att om en kompletterande

tjänst till kreditavtalet tillhandahålls av kreditgivaren, eller av

tredje man på grund av ett avtal mellan denne och kreditgivaren,

och konsumenten utövar sin ångerrätt, ska konsumenten inte

vara bunden av avtalet om tjänsten.

I artikel 6.7 andra stycket i distansavtalsdirektivet om finan-

siella tjänster finns en liknande bestämmelse som är genomförd

genom en bestämmelse i 3 kap. 12 § distans- och hemförsälj-

ningslagen. Där föreskrivs att om konsumenten utövar sin

ångerrätt och det med anledning av distansavtalet har ingåtts ett

anknytande avtal om tjänster som tillhandahålls av näringsidka-

ren eller av någon annan på grund av en överenskommelse mellan

denne och näringsidkaren, ska det anknytande avtalet upphöra

att gälla utan att konsumenten får åläggas någon påföljd för

detta. I förarbetena till paragrafen nämns att ett exempel på ett

sådant anknytande avtal kan vara en försäkring som syftar till att

säkerställa låntagarens möjligheter att kunna fullgöra sina åtagan-

den enligt kreditavtalet (se prop. 2004/05:13 s. 65).

Det är naturligt att utforma den bestämmelse som genomför

konsumentkreditdirektivet efter förebild av bestämmelsen i

distans- och hemförsäljningslagen. Som anfördes i förarbetena

till den bestämmelsen ska det anknytande tjänsteavtalet vara

accessoriskt till huvudavtalet, dvs. kreditavtalet. Vidare ska det

anknytande avtalet upphöra automatiskt, dvs. utan krav på något

meddelande från konsumentens sida till motparten. Ersättning

till motparten i det anknytande avtalet bör, liksom vid distans-

108

Ds 2009:67

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

avtal, endast utgå för den del av det anknytande avtalet som

kommit konsumenten till godo och för sådana kostnader som

inte beror på att avtalet har upphört.

Ångerrätt vid avtal om köp av varor eller tjänster kan ge rätt att

frångå ett kreditavtal som finansierat varan eller tjänsten

I artikel 15.1 anges att om konsumenten har utnyttjat sin ånger-

rätt på grundval av gemenskapsrätten i samband med ett avtal

om köp av en vara eller en tjänst, ska denne inte heller längre

vara bunden av ett med köpeavtalet kombinerat kreditavtal.

Någon motsvarande bestämmelse med generell räckvidd avse-

ende konsumentkrediter som lämnas i samband med köp av en

vara eller en tjänst finns inte i dag. En ångerrätt grundad på sådan

gemenskapsrätt som förevarande artikel syftar på finns vid

distansavtal och hemförsäljningsavtal. Enligt distans- och hem-

försäljningslagen (2 kap. 16 § respektive 4 kap. 10 §) gäller att

om konsumenten utövar sin ångerrätt beträffande ett distans-

eller hemförsäljningsavtal och om konsumenten har fått kredit

av näringsidkaren eller av någon annan på grund av en överens-

kommelse mellan denne och näringsidkaren, ska kreditavtalet

upphöra att gälla utan att konsumenten får åläggas någon påföljd

för detta.

Bestämmelserna i konsumentkreditdirektivet skiljer sig till

sitt innehåll något från bestämmelserna i direktiven som rör

distansavtal och hemförsäljningsavtal. Enligt dessa direktiv före-

ligger ett kombinerat kreditavtal då det finns en överenskom-

melse mellan säljaren och kreditgivaren, medan det enligt konsu-

mentkreditdirektivet föreligger ett kombinerat kreditavtal också

då det av kreditavtalet framgår att krediten avser att finansiera en

viss vara eller tjänst (jfr den föreslagna definitionen av kreditköp

i 2 § konsumentkreditlagen). Enligt konsumentkreditdirektivet

är det alltså tillräckligt att det av kreditavtalet framgår att kre-

diten är avsedd för köp av en viss vara eller tjänst för att konsu-

109

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Ds 2009:67

menten inte ska vara bunden av det om han eller hon utnyttjar en

ångerrätt beträffande varan eller tjänsten.

Det synes alltså vara så att samma fråga, konsekvenserna av

att en ångerrätt utövas, regleras dels var för sig på de områden

där det finns en ångerrätt, dels generellt i konsumentkreditdirek-

tivet. Förutsättningarna skiljer sig dock åt. Frågan blir då vilken

av regleringarna som ska gälla. Konsumentkreditdirektivet har

tillkommit senare och innebär ett, i förhållande till tidigare

direktiv, något förstärkt konsumentskydd. Det framstår därför

som naturligt att vid genomförandet ändra i de ovan nämnda

bestämmelserna, som grundas på de tidigare direktiven. Det bör

av dessa bestämmelser framgå att ett kreditavtal ska upphöra att

gälla om konsumenten utövar sin ångerrätt i samband med ett

kreditköp enligt konsumentkreditlagen.

5.12

Konsumentens rätt att lösa krediten i förtid

Förslag: Konsumenten ska alltid ha rätt att betala sin skuld i

förtid.

Kreditgivaren ska därvid ha rätt till ersättning för kostna-

der under förutsättning att det framgår av avtalet och att

räntan är bunden när förtidsbetalningen sker.

Ersättningen vid krediter som inte avser bostäder ska utgå

med högst 0,5 procent av det förtidsbetalade beloppet om det

är mindre tid än ett år kvar på kreditavtalets ordinarie löptid

och i andra fall med högst en procent av beloppet.

Bedömning: Metoden för att beräkna ersättning vid för-

tidsbetalning av bostadskrediter bör inte ändras.

110

Ds 2009:67

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Skälen för förslaget och bedömningen

Konsumentens rätt till förtidsbetalning och kreditgivarens rätt till

ersättning vid förtidsbetalning

Av artikel 16.1 i direktivet framgår att konsumenten ska ha rätt

att när som helst, helt eller delvis, fullgöra sina skyldigheter en-

ligt ett kreditavtal. Konsumenten ska vid en sådan förtids-

betalning ha rätt till en nedsättning av den sammanlagda kredit-

kostnaden (räntor och andra kostnader) under avtalets återstå-

ende löptid.

I artikel 16.2 anges att kreditgivaren vid förtidsbetalning ska

ha rätt till en rimlig och objektivt motiverad kompensation för

eventuella kostnader som har ett direkt samband med förtids-

betalningen. En förutsättning för att kompensation ska kunna

utgå är, enligt artikeln, att räntan är fast. Vidare anges att ersätt-

ningen inte får överstiga 1 % av det kreditbelopp som förtids-

betalats, om tidsperioden mellan förtidsbetalningen och det

överenskomna hävandet av kreditavtalet överstiger ett år. Om

perioden inte överstiger ett år, får kompensationen inte överstiga

0,5 % av det kreditbelopp som förtidsbetalats.

I artikel 16.4 ges medlemsstaterna möjligheten att i nationell

lag införa vissa andra regler i fråga om kreditgivarens rätt till

kompensation. Den första möjligheten innebär att kreditgivarens

rätt till ersättning får villkoras av att det förtidsbetalda beloppet

överstiger ett i den nationella lagen bestämt tröskelvärde. Detta

får inte överstiga 10 000 euro under en period om tolv månader.

Den andra möjligheten innebär att kreditgivaren undantagsvis får

kräva högre kompensation än vad schablonersättningen ger

honom eller henne. Förutsättningen för en sådan högre kompen-

sation är att kreditgivaren kan bevisa att den förlust han eller hon

lidit till följd av förtidsbetalningen överstiger den ersättning som

utgår enligt schablonmetoden i artikel 16.2. Vidare gäller att

konsumenten får kräva att kompensationen ska minskas i mot-

svarande mån, om den kompensation som kreditgivaren kräver

är högre än den förlust som han eller hon faktiskt har lidit.

111

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Ds 2009:67

Förlusten beräknas som skillnaden mellan den ursprungliga kre-

diträntan och den ränta till vilken kreditgivaren kan låna ut det

förtidsbetalade beloppet på nytt. Även kreditgivarens adminis-

trativa kostnader på grund av förtidsbetalningen ska tas hänsyn

till.

Enligt artikel 16.5 får kompensationen inte överstiga det

räntebelopp som konsumenten skulle ha betalt under tiden

mellan förtidsbetalningen och det avtalade datumet för kredit-

avtalets slut.

Bestämmelser om konsumentens rätt till förtidsbetalning och

kreditgivarens rätt till ersättning vid förtidsbetalning finns i 20

respektive 24 § i 1992 års lag.

Enligt 20 § har konsumenten rätt att betala sin skuld till

kreditgivaren före den avtalade förfallotiden. Enligt 24 § ska

konsumenten vid en sådan förtidsbetalning betala ränta och

andra kostnader för krediten för tiden fram till förtidsbetal-

ningen men inte för tiden därefter. Är räntan för en kredit

bunden för hela eller en del av avtalstiden har dock kreditgivaren,

om han eller hon har gjort förbehåll om det, rätt att för åter-

stående del av den tiden ta ut ränteskillnadsersättning av kredit-

tagaren. I lagrummet ges olika slags beräkningsmodeller beroen-

de på om krediten är avsedd för bostadsändamål eller inte. För

krediter som inte är avsedda för bostadsändamål får ersättningen

motsvara skillnaden mellan räntan på krediten och räntan på nya

krediter av motsvarande slag. För krediter som är avsedda för

bostadsändamål finns en särskild bestämmelse som, förenklat

uttryckt, tar sikte på en jämförelse mellan räntan på krediten och

räntan på statsobligationer eller statsskuldväxlar med visst i lagen

angivet påslag.

Konsumentens rätt till förtidsbetalning i 20 § i 1992 års lag

motsvarar direktivets krav i artikel 16.1. Bestämmelsen bör alltså

oförändrad föras över till den nya lagen.

Bestämmelserna i 1992 års lag som gäller beräkning av kredit-

givarens rätt till ersättning behöver dock ändras för att uppfylla

direktivets krav, som ju utgår från en schablon men ger möjlig-

het till en annan beräkningsmetod.

112

Ds 2009:67

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

En fråga är om ersättningen enligt schablonen förutsätter att

kreditgivaren till följd av den förtidsbetalade skulden haft kost-

nader som motsvarar den procentuella ersättningen eller om

kreditgivaren har rätt till ersättningen oavsett om han eller hon

åsamkats kostnader eller endast haft mindre kostnader. I artikel

16.2 andra stycket sägs att ersättning ska utgå med högst en halv

eller en procent. I beaktandesats 39 anges att kreditgivaren bör

ha rätt till ersättning för sådana kostnader som har direkt sam-

band med förtidsbetalningen och att det vid fastställande av

beräkningsmetod för ersättningen är viktigt att respektera flera

principer. Beräkningen bör, enligt vad som anges i beaktande-

satsen, vara överskådlig och begriplig för konsumenten. Vidare

anges att den ska vara enkel att tillämpa för kreditgivaren och för

tillsynsmyndigheterna. Slutsatsen i beaktandesatsen är därefter

att detta, tillsammans med den omständigheten att en konsu-

mentkredit inte finansieras genom en långsiktig finansierings-

mekanism, innebär att taket för kreditgivarens ersättning bör

fastställas genom ett schablonbelopp.

Uttalandena i beaktandesatsen talar för att den procentuella

ersättningen ska tillfalla kreditgivaren oavsett om han eller hon

haft motsvarande kostnader i det enskilda fallet. Artikel 16.2

andra stycket bör alltså förstås så att kreditgivaren vid kreditavtal

med bunden ränta alltid har rätt till schablonersättningen men

inte mer.

Nästa fråga är om någon av de möjligheter som ges i artikel

16.4 bör utnyttjas för att kunna frångå schablonersättningen

enligt artikel 16.2.

En begränsning av kreditgivarens rätt till ersättning till att

gälla endast om återbetalningen överstiger ett visst belopp skulle

kunna vara en förenkling. Samtidigt innebär en förtidsbetalning i

regel alltid att vissa administrationskostnader uppkommer för

kreditgivaren, som konsumenten i det enskilda fallet i princip

bör stå för. Regler om tröskelvärden leder också ofta till anpass-

ningar som om regeln inte fanns skulle vara omotiverade. Möjlig-

heten att införa en bestämmelse om att ersättning ska utgå

113

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Ds 2009:67

endast om förtidsbetalningen överstiger ett visst belopp bör

alltså inte utnyttjas.

Den andra möjligheten är att ge kreditgivaren rätt till ersätt-

ning för den faktiska förlusten om han eller hon kan visa att för-

lusten överstiger den ersättning han eller hon skulle få enligt

schablonen. En sådan reglering skulle kunna övervägas som

alternativ till schablonmetoden om konsumenten gavs mot-

svarande rätt till nedsättning när den faktiska förlusten är lägre

än den kompensation som skulle utgå enligt schablonen. Detta

förefaller dock vara en mer komplicerad regel som leder till att

kostnaderna för förtidsinlösen blir svårförutsebara för konsu-

menten. Schablonregeln är därför att föredra.

Av det anförda följer att ersättningen vid krediter som inte

avser bostäder ska utgå med högst 0,5 procent av det förtids-

betalade beloppet om det är mindre tid än ett år kvar på

kreditavtalets ordinarie löptid och i andra fall med högst en

procent av beloppet. Inte i något fall får dock ersättningen

överstiga det belopp som konsumenten skulle ha betalat i ränta

under kreditavtalets återstående löptid.

I 24 § första stycket 3 i 1992 års lag finns en särskild bestäm-

melse om förtidsbetalning vid kreditköp som innebär att ersätt-

ningen beräknas från den nästkommande förfallotidpunkten.

Direktivet medger inte någon sådan särskild beräkningsmetod.

Bestämmelsen kan alltså inte föras över till den nya lagen.

Återbetalning av kontokrediter m.m.

I artikel 16.3 anges tre fall då kreditgivaren inte har rätt till

ersättning. Det första fallet är om betalningen har gjorts i enlig-

het med ett försäkringsavtal som garanterar återbetalningen av

krediten. Det andra gäller betalning av kontokrediter, och det

tredje gäller förtidsbetalning när räntan är rörlig.

Undantaget för återbetalningar som görs på grund av ett för-

säkringsavtal behöver inte regleras särskilt i den nya lagen. Det

torde nämligen inte vara fråga om en förtidsbetalning enligt

114

Ds 2009:67

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

svensk rätt, eftersom krediten, om försäkringen faller ut, nor-

malt är förfallen till betalning.

Att kontokrediter inte omfattas av rätten till ersättning är

också naturligt, eftersom ett avtal om kontokredit inte berörs av

att ett belopp betalas i förtid. Det är också det synsätt som kom-

mer till uttryck i 1992 års lag (jfr prop. 1991/92:83 s. 138).

Någon bestämmelse i den nya lagen som motsvarar direktivets

bestämmelse avseende kontokrediter behövs alltså inte.

Enligt artikel 16.3 c) får någon kompensation för förtids-

betalning inte utkrävas, om återbetalningen infaller inom en tids-

period för vilken krediträntan inte är fast. Det innebär att

kreditgivaren inte kan få någon ränteskillnadsersättning för det

fall att räntan är rörlig när förtidsbetalningen sker, oavsett om

räntan under en senare del av avtalsperioden är bunden. Den

svenska regleringen, som i det fallet ger rätt till kompensation,

behöver följaktligen ändras för att uppfylla direktivets krav.

Krediter för bostadsändamål

I 24 § första stycket 2 i 1992 års lag finns en särskild bestäm-

melse som tar sikte på beräkningen av ränteskillnadsersättning i

samband med förtidsbetalning av en kredit för bostadsändamål.

Den bestämmelsen var föremål för noga överväganden när den

tillkom år 1994 (jfr prop. 1993/94:201). Krediter för bostads-

ändamål skiljer sig relativt markant från övriga typer av konsu-

mentkrediter. Ofta är kreditbeloppen högre än vid andra konsu-

mentkrediter och särskilda regler som bättre beaktar faktiska

kostnader vid förtidsinlösen är därför motiverade. Särskilda

regler om en stabil relation mellan upplåning och utlåning gäller

också för kreditgivare som ägnar sig åt bostadsfinansiering.

Krediter för bostadsändamål bör alltså även fortsättningsvis

regleras särskilt i fråga om kreditgivarens ersättning vid förtids-

betalning.

115

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Ds 2009:67

Svenska Bankföreningen har inkommit med en begäran om

ändringar vad gäller beräkningsmetoden för kreditgivarens er-

sättning vid förtidsinlösen av bostadskrediter.

Med hänsyn framför allt till att EU-kommissionen har ut-

färdat en vitbok som innehåller överväganden om en integrering

av hypotekskreditmarknaden inom EU och att utfallet av det

kommande arbetet med den bör avvaktas, bör den reglering som

gäller enligt 1992 års lag överföras oförändrad till den nya lagen.

5.13

Överlåtelse av rättigheter enligt kreditavtalet,

m.m.

Förslag: Vid överlåtelse av rättigheter enligt ett kreditavtal ska

konsumenten ha rätt att göra samma invändningar mot för-

värvaren som han eller hon kunde göra mot överlåtaren. Över-

låtaren ska underrätta konsumenten om överlåtelsen. Konsu-

menten behöver dock inte underrättas, om överlåtaren även efter

överlåtelsen fortsätter att uppfylla skyldigheterna enligt kredit-

avtalet gentemot konsumenten. Motsvarande ska gälla när kre-

ditgivaren pantsätter sina rättigheter enligt kreditavtalet.

Vid kreditköp ska konsumenten ha rätt att göra samma

invändningar mot kreditgivaren som han eller hon kan göra mot

säljaren.

Skälen för förslaget

Konsumentens rätt att göra invändningar vid en överlåtelse eller

pantsättning av kreditgivarens rättigheter

I artikel 17.1 i direktivet anges att om kreditgivarens rättigheter

enligt ett kreditavtal eller avtalet i sig överlåts till en tredje man

ska konsumenten ha rätt att göra gällande samma invändningar

gentemot den nye fordringsägaren som han eller hon kunde ha

gjort gentemot den ursprunglige kreditgivaren. Denna rätt ska

116

Ds 2009:67

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

även inkludera kvittningsrätt när sådan medges i den berörda

medlemsstaten.

I 16 § första stycket i 1992 års lag anges att om kreditgivaren

har överlåtit sina rättigheter enligt ett kreditavtal får konsu-

menten mot den nye kreditgivaren göra samma invändningar

som han eller hon vid överlåtelsen kunde göra mot överlåtaren.

Detta gäller också en invändning om kvittning. Bestämmelserna i

16 § första stycket om överlåtelse av kreditgivarens rättigheter

överensstämmer sålunda med direktivets reglering och bör över-

föras oförändrade till den nya lagen.

Enligt 16 § första stycket i 1992 års lag ska vad som sägs om

konsumentens rätt att göra invändningar mot förvärvaren även

gälla när kreditgivaren har pantsatt sina rättigheter enligt kredit-

avtalet. Direktivet hindrar inte att den bestämmelsen behålls.

Konsumenten ska underrättas om överlåtelsen eller pantsättningen

Enligt artikel 17.2 ska konsumenten informeras om en sådan

överlåtelse som omfattas av artikel 17.1, såvida inte den ur-

sprunglige kreditgivaren i överenskommelse med den nye ford-

ringsägaren fortfarande handhar krediten gentemot konsumen-

ten.

I svensk rätt finns ingen skyldighet att vid en fordringsöver-

låtelse underrätta gäldenären om detta. En bestämmelse om

underrättelseskyldighet bör därför tas in i den nya lagen. I

artikeln sägs inte vem som ska åläggas skyldigheten att informera

konsumenten. Det förefaller naturligt att ålägga den ursprung-

lige kreditgivaren skyldigheten, eftersom det är denne som har

haft kontakten med konsumenten dittills.

Undantag från skyldigheten att underrätta konsumenten bör,

för att uppfylla direktivets krav, göras för sådana situationer då

överlåtaren även fortsättningsvis gentemot konsumenten ska

handha krediten, dvs. sköta alla åtaganden mot konsumenten.

Det bör även införas en skyldighet för pantsättare att under-

rätta konsumenten om en pantsättning.

117

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Ds 2009:67

Invändningsrätt vid kreditköp

Artikel 15.2 och 15.3 gäller konsumentens rätt att invända mot

kreditgivaren vid kreditköp (kombinerade kreditavtal enligt

direktivets terminologi).

I artikel 15.2 anges i vilka fall konsumenten ska ha rätt att

rikta anspråk mot kreditgivaren vid fel eller dröjsmål beträffande

de varor eller tjänster som finansieras genom krediten. Konsu-

menten ska ha en sådan rätt om nämnda varor eller tjänster inte

levereras eller tillhandahålls, om de levereras eller tillhandahålls

endast till viss del eller om varorna eller tjänsterna inte överens-

stämmer med avtalet. Om någon av de tre situationerna är för

handen gäller, enligt artikeln, att konsumenten har rätt att rikta

anspråk mot kreditgivaren. En förutsättning är dock att konsu-

menten redan har riktat anspråk mot leverantören men miss-

lyckats med att få den gottgörelse som konsumenten har rätt till

enligt lagen eller avtalet. I sista meningen i artikel 15.2 sägs att

medlemsstaterna ska avgöra i vilken omfattning och under vilka

villkor denna rättighet ska kunna utövas, och enligt artikel 15.3

ska direktivets bestämmelser inte påverka nationella bestäm-

melser enligt vilka en kreditgivare ska ha ett solidariskt ansvar i

fråga om konsumentens anspråk gentemot leverantören i de fall

då de varor eller tjänster som köpts har finansierats genom ett

kreditavtal.

I 1992 års lag finns en motsvarande reglering i 16 § andra och

tredje styckena. Vid ett kreditköp får köparen mot kreditgiva-

rens krav på betalning framställa samma invändningar på grund

av köpet som han eller hon kan göra mot säljaren. Köparen får

även invända att han eller hon har erlagt betalning till säljaren

eller att han eller hon har träffat en överenskommelse med

denne. Detta gäller dock inte om köparen visste att säljaren

saknade rätt att ta emot betalningen eller ingå överenskommel-

sen och inte heller om köparen uppsåtligen eller av grov oakt-

samhet låtit bli att skaffa sig den kunskapen. Har köparen på

grund av ett kreditköp anspråk mot säljaren på återbetalning av

köpeskilling, skadestånd eller annan penningprestation, svarar

118

Ds 2009:67

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

kreditgivaren lika med säljaren för att anspråket fullgörs. Kredit-

givaren är dock aldrig skyldig att betala mer än vad han eller hon

har mottagit av köparen med anledning av krediten. Det som nu

sagts om kreditköp av en vara gäller också vid kredit som

finansierar sådana tjänster som avses i konsumenttjänstlagen

(18 § i 1992 års lag).

I svensk rätt gäller alltså ett solidariskt, men begränsat, ansvar

för kreditgivaren för konsumentens anspråk gentemot säljaren.

Eftersom direktivet ger utrymme för att i nationell rätt reglera

omfattningen på ansvaret och då det inte heller har framkommit

annan anledning att ändra på den, bör den nuvarande regleringen

överföras oförändrad till den nya lagen. Genom att den nya de-

finitionen av kreditköp inkluderar också andra tjänster än sådana

som omfattas av konsumenttjänstlagen blir det direkta tillämp-

ningsområdet för dessa bestämmelser dock något bredare.

5.14

Tillsyn och sanktioner

Förslag: Konsumentverket och Finansinspektionen ska på

sina respektive områden utöva tillsyn över att näringsidkarna

följer konsumentkreditlagen.

Om information i marknadsföringen respektive förhands-

information inte lämnas i den omfattning och på det sätt som

lagen föreskriver ska marknadsföringslagen tillämpas.

Om någon kreditprövning inte sker, ska tillsynsmyndig-

heten kunna förbjuda näringsidkaren att fortsätta lämna

krediter.

Skälen för förslaget: Enligt artikel 20 i direktivet ska med-

lemsstaterna se till att kreditgivarnas verksamhet regleras i lag

eller övervakas av ett organ eller en myndighet som är oberoende

av finansiella institutioner. I artikeln anges att den inte påverkar

tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv (2006/48/EG)

om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut.

119

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Ds 2009:67

Enligt 35 § i 1992 års lag har Konsumentverket tillsyn över att

lagen följs med undantag för verksamhet som står under tillsyn

av Finansinspektionen eller verksamhet hos Kronofogdemyndig-

heten. Finansinspektionen har tillsyn över kreditinstitut, dvs.

banker och kreditmarknadsföretag, 13 kap. 2 § lagen (2004:297)

om bank- och finansieringsrörelse. Finansinspektionens tillsyn

följer till stor del av EG-rättsliga bestämmelser på det finansiella

området.

Dagens tillsyn gäller hela konsumentkreditlagens tillämp-

ningsområde. Tillsynen bör regleras på samma sätt i den nya

lagen. De bestämmelser som på grund av direktivet nu föreslås

kommer alltså att omfattas av Konsumentverkets och Finans-

inspektionens tillsyn.

Enligt artikel 23 i direktivet ska medlemsstaterna fastställa

bestämmelser om sanktioner som ska tillämpas vid överträdelse

av de nationella bestämmelser som antas enligt direktivet. Med-

lemsstaterna ska även vidta alla åtgärder som krävs för att säker-

ställa att bestämmelserna genomförs. De sanktioner som före-

skrivs ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.

I dag gäller enligt 8 § i 1992 års lag att marknadsföringslagen

ska tillämpas om näringsidkaren inte lämnar den marknads-

föringsinformation eller förhandsinformation som åläggs honom

eller henne. Näringsidkaren kan därvid i förlängningen vid vite

åläggas att lämna informationen. Däremot gäller inte bestäm-

melserna i 29–36 §§ marknadsföringslagen om marknadsstör-

ningsavgift. En bestämmelse som på motsvarande sätt hänvisar

till marknadsföringslagen bör tas in i den nya lagen. Det kan

därvid övervägas om också marknadstörningsavgift ska kunna

utgå vid överträdelser av informationsbestämmelserna. Sådan av-

gift utgår dock inte vid motsvarande överträdelser enligt distans-

och hemförsäljningslagen och det ligger närmast till hands att

ansluta till den regleringen. Marknadsföringslagens sanktions-

system bör alltså gälla vid dessa överträdelser av direktivets, och

förstås den nya lagens, bestämmelser om marknadsförningsin-

formation och förhandsinformation, med undantag av bestäm-

melserna om marknadsstörningsavgift.

120

Ds 2009:67

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Om näringsidkaren bryter mot kravet på kreditprövning,

finns det möjlighet för Finansinspektionen och Konsument-

verket att ingripa. Finansinspektionen kan tillgripa de närings-

rättsliga åtgärder som anges i 15 kap. lagen om bank- och finan-

sieringsrörelse. Ingripandet sker genom föreläggande att vidta

åtgärd inom viss tid, förbud att verkställa beslut eller genom an-

märkning. Om överträdelsen är allvarlig, ska kreditinstitutets

tillstånd att bedriva verksamheten återkallas eller, om det är till-

räckligt, varning meddelas. Om överträdelsen är ringa eller

ursäktlig, får inspektionen avstå från ingripande. Detsamma

gäller om institutet gör rättelse eller om någon annan myndighet

redan vidtagit tillräckliga åtgärder mot institutet.

Konsumentverket har möjlighet att på liknande sätt ingripa

enligt 37 § i 1992 års lag. Det handlar i sådant fall om att Konsu-

mentverket kan förelägga en näringsidkare som inte följer reg-

lerna om kreditprövning att upphöra med att lämna krediter.

Föreläggandet kan förenas med vite. I stället för ett föreläggande

kan en varning meddelas, om det bedöms som en tillräcklig åt-

gärd. Motsvarande bestämmelser bör tas in i den nya konsu-

mentkreditlagen.

Konsumentverket kommer dessutom, som nämnts, att utöva

tillsyn över hela den nya konsumentkreditlagen och kan vidta

åtgärder i händelse av överträdelser.

Av det anförda framgår att det kommer att finnas effektiva,

proportionella och avskräckande påföljder för att säkra efterlev-

naden av den nya lagen. Sammanfattningsvis görs därför bedöm-

ningen att kraven i artikel 23 därmed får anses uppfyllda.

5.15

Tvistlösning utanför domstol

Bedömning: Allmänna reklamationsnämnden och nätverket

European Consumer Centres (ECC) är lämpliga och effek-

tiva tvistlösningsförfaranden utanför domstol för att lösa

konsumenttvister som gäller kreditavtal.

121

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Ds 2009:67

Skälen för bedömningen: Enligt artikel 24.1 i direktivet ska

medlemsstaterna, för att lösa konsumenttvister som gäller kre-

ditavtal, se till att det införs lämpliga och effektiva tvistlösnings-

förfaranden utanför domstol. Artikeln medger uttryckligen att

befintliga organ får utnyttjas. Av artikel 24.2 framgår att med-

lemsstaterna ska uppmuntra dessa organ att samarbeta för att

även lösa gränsöverskridande tvister om kreditavtal.

Allmänna reklamationsnämnden (ARN) är en statlig myndig-

het vars huvudsakliga uppgift är att opartiskt, och utan avgift för

parterna, pröva konsumenttvister. Det är således möjligt för en

konsument att kostnadsfritt få en tvist om ett kreditavtal med en

näringsidkare prövad av nämnden.

ARN prövar inte tvister med näringsidkare utanför Sverige.

Det finns dock ett inom EU tillskapat nätverk för instanser som

vid sidan av domstolar prövar konsumenttvister. Syftet med

nätverket – som benämns ECC (European Consumer Centres) –

är att förse konsumenter med information om deras rättigheter

samt att ge råd och hjälp till konsumenter som vill framföra

klagomål och lösa tvister. ARN medverkar i detta nätverk.

Nämnden medverkar även i ett nätverk benämnt FIN-NET, som

har tillskapats för instanser som prövar finansiella tvister. En

konsument kan även vända sig till Konsument Europa, som

tillhör Konsumentverket och även finansieras av Europeiska

kommissionen, för att få råd och hjälp i en gränsöverskridande

tvist. Konsument Europa ingår i ECC.

Det finns alltså lämpliga och effektiva tvistlösningsförfaran-

den utanför domstol för att lösa konsumenttvister som gäller

kreditavtal. Någon ytterligare åtgärd behöver inte vidtas.

122

Ds 2009:67

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

5.16

Skydd mot lagval som ger konsumenten ett

sämre skydd

Förslag: Ett avtalsvillkor som anger att lagen i ett land utan-

för EES ska tillämpas på kreditavtalet ska inte gälla i fråga om

kreditavtal enligt konsumentkreditlagen, om den lag som gäl-

ler för avtalet med bortseende från villkoret är lagen i ett land

inom EES och den lagen ger konsumenten ett bättre skydd.

Skälen för förslaget: När ett avtal har anknytning till flera

olika länder måste det avgöras vilket lands lag som ska tillämpas

på avtalet. Lagvalet bestäms av internationellt privaträttsliga reg-

ler. Romkonventionen från år 1980 om tillämplig lag för avtals-

förpliktelser, som genomförts genom lagen (1998:167) om

tillämplig lag för avtalsförpliktelser, har ersatts av Europaparla-

mentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni

2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, den s.k. Rom I-

förordningen. Förordningen ska tillämpas på avtal som ingås

efter den 17 december 2009 (artikel 28). Den tillämpas på avtals-

förpliktelser på privaträttens område i situationer som innebär

lagkonflikt (artikel 1.1). Förordningens utgångspunkt är att av-

talsparterna har rätt att själva bestämma vilket lands lag som ska

tillämpas på avtalsförhållandet (se artikel 3.1 och 3.2). Beträf-

fande vissa avtal i konsumentförhållanden gäller särskilda lagvals-

regler enligt artikel 6. För avtal enligt artikel 6.1 i förordningen –

dvs. sådana som ingås av en fysisk person för ändamål som kan

anses ligga utanför hans eller hennes näringsverksamhet (konsu-

menten) med en annan person som agerar inom ramen för sin

näringsverksamhet (näringsidkaren) – ska lagen i det land där

konsumenten har sin vanliga vistelseort gälla. Det förutsätter

dock, enligt nämnda artikel, att näringsidkaren antingen bedriver

sin affärs- eller yrkesverksamhet i det land där konsumenten har

sin vanliga vistelseort eller på något sätt riktar sådan verksamhet

till det landet eller till flera länder, inbegripet det landet, och

avtalet faller inom ramen för sådan verksamhet. Artikel 6.1

123

Genomförande av konsumentkreditdirektivet

Ds 2009:67

124

påverkar inte heller tillämpningen av artiklarna 5 och 7 om

transport- respektive försäkringsavtal. Av artikel 6.2 följer att

parternas val av tillämplig lag enligt artikel 3, för avtal som

uppfyller villkoren i artikel 6.1, inte får medföra att konsumen-

ten berövas det skydd som finns enligt tvingande regler i lagen i

det land där han eller hon har sin vanliga vistelseort. Förord-

ningen är bindande för, och direkt tillämplig i, EU:s medlems-

stater. Av artikel 23 framgår dock att med undantag för artikel 7

(försäkringsavtal) inverkar förordningen inte på tillämpningen av

gemenskapsrättsliga bestämmelser som på särskilda områden

fastställer lagvalsregler för avtalsförpliktelser.

Enligt artikel 22.4 i direktivet ska medlemsstaterna vidta de

åtgärder som behövs för att se till att konsumenterna inte

berövas det skydd som de ges enligt direktivet genom att lagen i

ett tredje land väljs som tillämplig lag på kreditavtalet, i de fall

kreditavtalet har nära anknytning till en eller flera medlems-

staters territorium.

Romförordningens särreglering för avtal i konsumentförhål-

landen är begränsad i det att den endast säger att konsumenten

inte får berövas det skydd som följer av tvingande regler i det

land där han eller hon har sin vanliga vistelseort. Konsument-

kreditdirektivet innehåller däremot inte någon motsvarande be-

gränsning. Eftersom direktivets bestämmelse om skydd mot lag-

valsklausuler således avviker från Romförordningen, bör det i

den nya lagen införas en bestämmelse som säkerställer att konsu-

menten inte berövas det skydd som följer av direktivet. Bestäm-

melsen bör utformas efter förebild av bl.a. 5 kap. 2 § distans- och

hemförsäljningslagen.

6

Ikraftträdande och

övergångsbestämmelser

Förslag: De nya bestämmelserna, däribland den nya konsu-

mentkreditlagen, ska träda i kraft den 1 januari 2011.

För kreditavtal som ingåtts innan den nya konsument-

kreditlagen trätt i kraft ska äldre bestämmelser gälla. Bestäm-

melserna om underrättelseskyldighet vid ränte- eller avgifts-

ändringar (19 §), om kontoutdrag och underrättelser vid

kontokrediter (20 §), om konsumentens befogenheter vid

överlåtelse av fordringen (28 §) och om uppsägning av kredit-

avtal med obestämd löptid (37 §) ska dock tillämpas även på

kreditavtal med obestämd löptid som har ingåtts före lagens

ikraftträdande.

Skälen för förslaget: Den nya konsumentkreditlagen bör

träda i kraft snarast möjligt. I direktivets artikel 27.1 anges att de

nationella bestämmelser som genomför direktivet ska tillämpas

från och med den 12 maj 2010. Genom en rättelse av direktivet

har sista dagen för genomförande flyttats fram till den 11 juni

2010 (EUT L 207, 11.8.2009, s. 14).

Det är inte möjligt att genomföra direktivet i tid. Den nya

konsumentkreditlagen och den övriga lagstiftning som föreslås i

denna promemoria bör kunna träda i kraft den 1 januari 2011.

I artikel 30.1 anges att direktivet inte ska tillämpas på de kre-

ditavtal som löper den dag då de nationella genomförande-

åtgärderna träder i kraft. I enlighet med detta föreslås i denna

125

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Ds 2009:67

promemoria att den nya konsumentkreditlagen ska tillämpas

endast på kreditavtal som ingås efter ikraftträdandet och på

marknadsföring och information efter denna tidpunkt. 1992 års

lag kommer därmed att tillämpas på avtal som ingåtts före ikraft-

trädandedagen och på marknadsföring och information före den

dagen, vilket överensstämmer med vad som gäller enligt all-

männa principer för avtal vid lagändringar.

I artikel 30.2 finns en bestämmelse som tar sikte på kredit-

avtal med obestämd löptid som har ingåtts före ikraftträdandet

av de nationella bestämmelser som genomför direktivet. För

dessa kreditavtal ska bestämmelserna i artiklarna 11 (information

om krediträntan), 12 (skyldigheter vid kreditavtal i form av

kontokredit), 13 (kreditavtal med obestämd löptid), 17 (över-

låtelse av rättigheter) samt 18.1 andra meningen och 18.2 (över-

skridande) tillämpas. För att uppfylla direktivets krav behövs en

särskild övergångsbestämmelse som anger att bestämmelserna i

den nya konsumentkreditlagen om underrättelseskyldighet vid

ränte- eller avgiftsändringar (19 §), om kontoutdrag och under-

rättelser vid kontokrediter (20 §), om konsumentens befogen-

heter vid överlåtelse av fordringen (28 §) och om uppsägning av

kreditavtal med obestämd löptid (37 §) ska tillämpas på sådana

kreditavtal med obestämd löptid som har ingåtts före lagens

ikraftträdande. I övrigt kommer förstås äldre bestämmelser att

gälla för dessa kreditavtal förutsatt att de har ingåtts före den nya

lagens ikraftträdande.

126

7

Ekonomiska och andra

konsekvenser

Promemorians förslag gäller genomförande av ett EG-direktiv

som i huvudsak inte lämnar utrymme för andra nationella regle-

ringar än de som följer av direktivets bestämmelser. Några alter-

nativa lösningar att överväga vid genomförandet av direktivet i

svensk rätt finns då inte. I vissa fall tillåter dock direktivet inom

vissa ramar medlemsstaterna att välja olika, eller behålla, natio-

nella lösningar. Nationella regleringar är också möjliga på

områden som faller utanför direktivets tillämpningsområde. På

dessa områden gäller generellt enligt promemorian att regle-

ringen i 1992 års lag förs över till den nya lagen utan närmare

kommentar, såvida det inte finns särskilda skäl för att ändra

regleringen. I de fall regleringen överförs oförändrad i sak görs

ingen konsekvensutredning.

Ett syfte med promemorians förslag vid sidan av genom-

förandet av direktivet är att motverka de problem med över-

skuldsättning som snabblånen för med sig. För snabblånen gäller

typiskt sett inte bestämmelserna i 1992 års lag om skyldighet att

ange den effektiva räntan vid marknadsföring och information

eller att göra en kreditprövning, eftersom det gäller undantag för

lån som löper på kort tid och avser låga belopp. Direktivet om-

fattar inte krediter under 200 euro, varför regleringen på natio-

nell nivå i fråga om krediter som understiger ca 2 000 kronor kan

utformas utan hänsyn till direktivet. För att uppnå det nämnda

syftet föreslås dock att lagen i sin helhet ska gälla för också dessa

lån. Något reellt alternativt sätt att uppnå syftet finns inte.

127

Ekonomiska och andra konsekvenser

Ds 2009:67

Genom att samma regler gäller för dessa krediter som för andra

skapas bättre konkurrensvillkor.

Förslagen i promemorian gäller i huvudsak civilrättsliga reg-

ler, dvs. förhållandet mellan enskilda. De som berörs är framför

allt kreditgivare och konsumenter.

Samma regler kommer i princip att gälla för alla kreditgivare,

vilket skapar goda konkurrensförhållanden. Det finns inte ut-

rymme i direktivet för att ta särskild hänsyn till små kreditgivare

vid utformningen av regleringen. Förslagen kommer att medföra

kostnader av administrativ karaktär för kreditgivare, särskilt ini-

tialt. Marknadsföring, standardinformation och standardavtal be-

höver anpassas till det nya regelverket. Anpassning kan behöva

ske av datasystem till nya regler om ångerrätt och ersättning vid

förtidsinlösen. Förslagen om skärpt kreditprövning och om för-

klaringsskyldighet torde också leda till något ökade kostnader av

bestående slag för kreditgivare vid kreditgivningen. Men försla-

gen torde också leda till besparingar för kreditgivarna. Mer lik-

artade bestämmelser om konsumentkrediter inom EU gör att

kreditgivarna i mindre grad behöver anpassa sina krediter till de

olika nationella marknaderna. Kreditförlusterna för kreditgivare

bör minska genom ökade krav på att informera konsumenterna

och skärpt kreditprövning.

För konsumenterna är tanken att förslagen på sikt ska ge

billigare krediter. Genom harmoniseringen ska konkurrensen bli

bättre på marknaden för konsumentkrediter inom EU. En bättre

konkurrens torde leda till att kostnaderna för konsumenterna

minskar. Också risken för överskuldsättningsproblem hos kon-

sumenterna torde minska.

Förslagen bör inte medföra några beaktansvärda kostnads-

effekter för det allmänna. Konsumentverket och Finansinspek-

tionen, som svarar för tillsynen över att konsumentkreditlagen

följs, kommer att behöva anpassa sina verksamheter till de nya

reglerna, vilket initialt kan medföra vissa kostnadsökningar. Till-

synsuppgifterna ändras dock inte på annat sätt än vad som följer

av förslagen i sak och ryms inom de befintliga ekonomiska

ramarna.

128

Ds 2009:67

Ekonomiska och andra konsekvenser

129

Lagförslagen innebär som nämnts att kreditgivare behöver

anpassa bl.a. information och avtal till den nya regleringen. Sam-

tidigt gäller enligt direktivet att det ska vara genomfört senast

den 11 juni 2010. Med hänsyn därtill och till att regleringen i nu

väsentliga delar ansluter till direktivet bör tidpunkten för ikraft-

trädandet bestämmas utan några särskilda hänsyn till anpass-

ningar till den nya lagen.

131

8

Författningskommentar

8.1

Förslaget till konsumentkreditlag

Lagen ersätter konsumentkreditlagen (1992:830). Anledningen

är att det nya konsumentkreditdirektivet föranleder ett stort

antal ändringar. Av lagtekniska och systematiska skäl anses det

därför mest lämpligt med en ny konsumentkreditlag. Många

bestämmelser i 1992 års lag överförs dock oförändrade till den

nya lagen och i stort har den gamla lagens struktur kunnat

behållas. Inga sakliga ändringar görs i fråga om bestämmelserna

om kontantinsats vid kreditköp, förbud mot viss avräkning, åter-

tagande av vara vid kreditköp eller tillsyn. Andra bestämmelser

ändras endast i vissa avseenden. För en mer utförlig kommentar

till den reglering som överförs i sak oförändrad hänvisas särskilt

till prop. 1991/92:83 och bet. 1991/92:LU28.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller kredit som en näringsidkare lämnar eller erbjuder en

konsument. Lagen gäller också kredit som lämnas eller erbjuds av någon

annan än en näringsidkare, om krediten förmedlas av en kreditförmedlare.

Ett avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till

nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte annat anges i

lagen.

Paragrafens första stycke anger lagens tillämpningsområde.

Stycket motsvarar 1 § första och andra styckena i 1992 års lag.

Författningskommentar Ds

2009:67

Undantag från lagens tillämpningsområde finns i 3 §. I paragra-

fens andra stycke anges lagens tvingande karaktär. Stycket över-

ensstämmer med 4 § i 1992 års lag. Övervägandena finns i avsnitt

5.1.

Av första stycket första meningen framgår att lagen gäller

krediter som en näringsidkare lämnar eller erbjuder en konsu-

ment. Begreppet kredit är inte definierat, men är avsett att ha

samma vidsträckta innebörd som i 1992 års lag. Detta följer

också av den nya definitionen av begreppet kreditavtal i 2 §. För

att lagen ska vara tillämplig fordras att krediten lämnas eller

erbjuds en konsument av en näringsidkare. Liksom 1992 års lag

gäller lagen krediter som lämnas eller erbjuds, dvs. såväl vid

marknadsföring av krediter som vid avtal om krediter. Begrep-

pen konsument och näringsidkare definieras i 2 §. Av andra

meningen framgår att lagen också är tillämplig när krediten läm-

nas eller erbjuds av någon annan än en näringsidkare, t.ex. en

privatperson, om krediten förmedlas av en kreditförmedlare.

Begreppet kreditförmedlare definieras i 2 §. Där framgår att en

kreditförmedlare alltid är en näringsidkare.

I andra stycket anges i vilken mån avtalsvillkor som avviker

från lagens bestämmelser är bindande eller inte bindande för

konsumenten. Lagen är alltså tvingande till konsumentens för-

mån. Stycket genomför artikel 22.2 i direktivet.

2 § I lagen avses med

konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål

som faller utanför näringsverksamhet,

näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål

som har samband med den egna näringsverksamheten,

kreditgivare: den som lämnar krediten eller övertar den ursprunglige

kreditgivarens fordran,

kreditförmedlare: en näringsidkare som, utan att vara kreditgivare, mot

ersättning presenterar eller erbjuder en konsument ett kreditavtal, på något

annat sätt bistår konsumenten innan ett kreditavtal ingås eller ingår ett

kreditavtal med konsumenten som ombud för kreditgivaren,

132

Ds 2009:67

Författningskommentar

kreditavtal: ett avtal genom vilket en kreditgivare lämnar en konsument

kredit i form av lån, betalningsanstånd eller liknande,

kontokredit: ett kreditavtal som ger konsumenten en fortlöpande rätt

att utnyttja ett kreditutrymme,

kreditköp: ett köp av en vara eller tjänst som finansieras genom en

kredit som lämnas av

– säljaren, eller

– annan kreditgivare, om denne anlitat säljaren för att förbereda eller

ingå kreditavtalet eller om varan eller tjänsten uttryckligen anges i kredit-

avtalet,

kontantpris: det pris till vilket en vara eller tjänst vanligen erbjuds

konsumenter mot kontant betalning,

kreditkostnad: det sammanlagda beloppet av räntor, avgifter och andra

kostnader som konsumenten ska betala med anledning av krediten, dock

med undantag för eventuella notariatsavgifter,

kreditfordran: summan av kreditbeloppet och kreditkostnaden,

kreditränta: den ränta som gäller för en kredit eller en utnyttjad del av

krediten, angiven per år,

effektiv ränta: kreditkostnaden angiven som en årlig ränta beräknad på

kreditbeloppet, i förekommande fall under hänsynstagande till att delbetal-

ningar ska göras under den löpande kredittiden.

I paragrafen förklaras några för lagens tillämpning viktiga be-

grepp. Den motsvarar 2 § i 1992 års lag. Det införs dock några

nya definitioner och vissa definitioner justeras. Övervägandena

finns i avsnitt 5.1.

Definitionerna av konsument, näringsidkare, kreditförmed-

lare, kreditavtal, kontokredit, kreditköp och kreditränta är nya.

De två förstnämnda definitionerna utformas på samma sätt som i

övrig central konsumenträttslig lagstiftning, t.ex. konsument-

köplagen (1990:932) och konsumenttjänstlagen (1985:716).

Med konsument avses en fysisk person som handlar huvud-

sakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Det

tidigare rekvisitet ”huvudsakligen för enskilt bruk” (1 § i 1992

års lag) ersätts med att konsumenten ”huvudsakligen” ska handla

för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Någon

133

Författningskommentar Ds

2009:67

ändring i sak är inte avsedd. Detta innebär t.ex. att lagen – i

likhet med vad som gäller enligt 1992 års lag – gäller även om

krediten är avsedd att till en viss del, dock jämförelsevis mindre

väsentlig, användas i näringsverksamhet (jfr prop. 1976/77:123

s. 153). Några bestämda gränser i övrigt för när en person agerar

huvudsakligen för ett ändamål som faller utanför näringsverk-

samhet är vanskligt att ställa upp. Helt klart bör dock vara att

lagen inte gäller om inte mer än hälften av krediten är ägnad att

användas för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.

Med näringsidkare avses en fysisk eller juridisk person som

handlar för ändamål som har samband med den egna närings-

verksamheten. Utformningen av näringsidkarbegreppet skiljer

sig därmed också i förhållande till vad som gäller enligt nu-

varande reglering; rekvisitet ”i dennes yrkesmässiga verksamhet”

(1 § i 1992 års lag) ersätts av ett krav på att vederbörande handlar

för ändamål ”som har samband med den egna näringsverk-

samheten”. Någon ändring i sak är inte avsedd. När begreppet

näringsidkare används i lagtexten avses såväl kreditgivare som

kreditförmedlare.

Definitionen av kreditgivare överförs oförändrad från 1992 års

lag. En kreditgivare kan vara näringsidkare eller privatperson.

Med kreditförmedlare avses näringsidkare som, utan att vara

kreditgivare, mot ersättning presenterar eller erbjuder en konsu-

ment en kredit, på något annat sätt bistår konsumenten innan

avtalet om kredit ingås eller som ingår avtalet med konsumenten

som ombud för kreditgivaren.

Definitionen av kreditavtal är ny i förhållande till 1992 års lag.

Någon större förändring innebär det dock inte, eftersom begrep-

pet kredit, som används i definitionen, har samma vida innebörd

som enligt 1992 års lag.

Kontokredit är en ny benämning för ”löpande kredit” i 6 §

andra stycket i 1992 års lag.

Definitionen av kreditköp motsvarar delvis beskrivningen av

kreditköp i 3 § i 1992 års lag, men avser också ett kreditköp av en

tjänst i enlighet med direktivets definition av kombinerat kredit-

avtal. Begreppet tjänst har liksom i lagen som helhet en från

134

Ds 2009:67

Författningskommentar

direktivet hämtad vid innebörd som omfattar t.ex. hyra av lös

egendom och andra liknande prestationer. Kraven på samband

mellan kreditavtalet och köpet av varan eller tjänsten ändras

något i förhållande till 1992 års lag. Till att börja med omfattas

det fallet att det är säljaren av varan eller tjänsten som lämnar

kredit. Men även krediter som lämnas av någon annan än säljaren

kan omfattas. Om kreditgivaren är någon annan än säljaren ska,

för att bestämmelsen ska vara tillämplig, antingen säljaren anlitas

av kreditgivaren för att ingå eller förbereda kreditavtalet, eller

varan eller tjänsten uttryckligen nämnas i kreditavtalet.

Definitionen av kontantpris motsvarar definitionen i 1992 års

lag.

I definitionen av kreditkostnad görs vissa justeringar för att

uppnå en överensstämmelse med direktivets definition. De inne-

bär att avgifter uttryckligen nämns bland de kostnader som ingår

i kreditkostnaden och att det uttryckligen anges att notariats-

avgifter inte ingår i kreditkostnaden. Det ska vara fråga om kost-

nader med anledning av krediten. Det innebär att även kostnader

för t.ex. en återbetalningsförsäkring ska inkluderas i kreditkost-

naden, om försäkringen är obligatorisk.

Definitionen av kreditfordran är oförändrad i förhållande till

1992 års lag.

Definitionen av kreditränta är ny. Av följande paragrafer

framgår att kreditgivaren eller kreditförmedlaren i flera samman-

hang är skyldig att informera om krediträntan. Av definitionen

framgår att den ska anges som en räntesats motsvarande ränte-

kostnaden per år för den obetalda delen av skulden. Detta

överensstämmer i sak med 1992 års lag.

I definitionen av effektiv ränta görs inte någon ändring i för-

hållande till 1992 års lag. Indirekt kan dock den något ändrade

definitionen av ”kreditkostnad” i vissa fall komma att påverka

storleken på den effektiva räntan. Hur effektiv ränta ska beräk-

nas i olika situationer kommer även i fortsättningen att preci-

seras i förordning och andra föreskrifter.

Paragrafen genomför delvis artikel 3 i direktivet.

135

Författningskommentar Ds

2009:67

3 § Lagen gäller inte

1. författningsreglerade lån som lämnas av statsmedel,

2. lån som lämnas i pantbanksverksamhet enligt pantbankslagen

(1995:1000),

3. kredit som inte är förbunden med ränta, avgifter eller andra kost-

nader, eller

4. räntefri kredit som ska betalas tillbaka inom tre månader och som

endast är förbunden med en obetydlig avgift.

För kontokredit som ska betalas tillbaka på uppmaning eller inom tre

månader gäller inte bestämmelserna om marknadsföring och förhands-

information i 4 § andra stycket 5–7 och tredje stycket samt 5 och 6 §§, om

kreditavtalet i 14 § andra och tredje styckena, om ångerrätt i 21–25 §§, om

betalning av skulden i förtid i 32–36 §§ eller om uppsägning av kreditavtal

med obestämd löptid i 37 §.

För kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller

bostadsrätt eller som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte

hör till fastighet gäller inte bestämmelserna om förhandsinformation i 5 §

tredje stycket, om ångerrätt i 21–25 §§ eller om uppsägning av kreditavtal

med obestämd löptid i 37 §.

I paragrafen görs undantag från lagens tillämpningsområde. Stöd

för att göra undantagen finns i artikel 2 i direktivet. Övervägan-

dena finns i avsnitt 5.1.

I första stycket görs till att börja med (punkterna 1 och 2)

samma undantag från lagens tillämpningsområde som i 1992 års

lag. De krediter som undantas är dels författningsreglerade lån

som lämnas av statsmedel, dels lån som lämnas i pantbanksverk-

samhet enligt pantbankslagen (1995:1000). Undantaget för för-

fattningsreglerade lån gäller t.ex. för lån enligt studiestödslagen

(1999:1395). Undantagen görs med stöd av artikel 2.2 punkterna

k och l i direktivet.

I punkten 3 görs undantag för krediter som inte är förbundna

med ränta, avgifter eller andra kostnader för konsumenten.

Undantaget görs med stöd av artikel 2.2 punkterna f (ränte- och

avgiftsfria kreditavtal) och j.

136

Ds 2009:67

Författningskommentar

Vidare görs i punkten 4 ett undantag som är avsett att gälla

bl.a. för s.k. fakturakrediter, dvs. krediter som är avsedda att

finansiera ett köp av en vara eller tjänst som kreditgivaren till-

handahåller konsumenten. Ett typfall är köp av kapitalvaror eller

hantverkstjänster mot faktura. Kreditavtal som innebär att kon-

sumenten med användande av ett kreditkort kan utnyttja en kre-

dit för betalning av en vara eller tjänst kan också omfattas av

undantaget.

Tre villkor ska vara uppfyllda för att krediten vara undantagen

från lagens tillämpningsområde. Det första villkoret är att kre-

diten ska vara räntefri. Naturligtvis kan dock en dröjsmålsränta

tas ut. Det andra villkoret gäller kredittiden, som får vara högst

tre månader. Är det fråga om en kontokredit får villkoret förstås

så att ett utnyttjat kreditutrymme ska återställas inom tre

månader från utnyttjandet. Det tredje villkoret är att krediten

endast får vara förbunden med en obetydlig avgift. En faktura-

avgift på några tiotal kronor eller en årsavgift på några hundratal

kronor får anses vara obetydlig i sammanhanget. Det saknar

betydelse om hela kreditbeloppet ska betalas tillbaka på samma

gång eller om krediten ska återbetalas i delar. Undantaget i före-

varande punkt täcks av direktivets undantag för korta krediter

med obetydliga avgifter i artikel 2.2 f).

I andra stycket föreskrivs att endast vissa av lagens bestäm-

melser ska gälla för kontokrediter som ska betalas tillbaka på

uppmaning eller inom tre månader. Med kontokrediter avses

samma sak som löpande krediter enligt 1992 års lag. Begreppet

definieras i 2 §. Ett kreditavtal omfattas av undantaget om det

innehåller villkor som innebär antingen att konsumenten är skyl-

dig att återbetala krediten närhelst kreditgivaren begär återbetal-

ning eller att konsumenten alltid ska återbetala krediten inom tre

månader från det att han eller hon utnyttjade den. Stycket

genomför artikel 2.3 i direktivet.

I tredje stycket anges slutligen att några av lagens bestämmel-

ser som gäller förhandsinformation, ångerrätt och uppsägning av

kreditavtal med obestämd löptid inte ska gälla för lån med

säkerhet i fast egendom, tomträtt, bostadsrätt eller byggnad på

137

Författningskommentar Ds

2009:67

ofri grund. För sådana krediter finns det inte något krav på

användandet av den blankett för förhandsinformation som gäller

för andra krediter och inte heller någon ångerrätt eller uppsäg-

ningsrätt av det slag som anges i de undantagna paragraferna.

Bestämmelserna i förevarande stycke möjliggörs av undantagen i

direktivets artikel 2.2 a) och b).

Marknadsföring och information

4 § Näringsidkaren ska vid all marknadsföring beträffande kreditavtal läm-

na information om den effektiva räntan för krediten.

I marknadsföring där en räntesats, en avgift eller någon annan kostnad

anges ska näringsidkaren med hjälp av ett typexempel lämna information

om

1. krediträntan, med angivande av om den är bunden eller rörlig,

2. avgifter som utgör en del av kreditkostnaden,

3. den effektiva räntan,

4. kreditbeloppet,

5. kreditavtalets löptid,

6. det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten och stor-

leken på avbetalningarna, och

7. vid kreditköp, kontantpriset och den kontantinsats som krävs.

Om ett krediterbjudande innebär att konsumenten är skyldig att ingå

ett avtal om en kompletterande tjänst till kreditavtalet för att få krediten

eller för att få den på de villkor som anges i marknadsföringen och kost-

naderna för detta inte kan fastställas i förväg, ska skyldigheten att ingå

avtalet om tjänsten anges i marknadsföringen tillsammans med den effek-

tiva räntan.

Informationen ska lämnas på ett klart, kortfattat och framträdande sätt.

Paragrafen innehåller regler om information i samband med

marknadsföring av krediter. Den motsvaras närmast av 6 § i

1992 års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.

Paragrafens regler utgör ett för konsumentkrediter specifikt

komplement till marknadsföringslagens (2008:486) generella be-

138

Ds 2009:67

Författningskommentar

stämmelser om marknadsföring (jfr prop. 2007/08:115 s. 125).

Paragrafen ska alltså inte påverka marknadsföringslagens bestäm-

melser.

I första stycket anges att näringsidkare vid all marknadsföring

beträffande kreditavtal ska lämna information om den effektiva

räntan för krediten. I förhållande till 1992 års lag görs det i

huvudsak språkliga ändringar. Med marknadsföring avses samma

sak som i marknadsföringslagen. Att exemplen annonsering och

skyltning tas bort ur lagtexten innebär inte någon ändring i sak.

För att en åtgärd ska anses utgöra marknadsföring måste det

föreligga ett något så när bestämt eller individualiserat kredit-

erbjudande (se prop. 1976/77:123 s. 90 och 160). Hur den effek-

tiva räntan ska beräknas preciseras i förordning.

I andra stycket föreskrivs att i marknadsföring som innehåller

uppgift om en räntesats, en avgift eller någon annan kostnad ska

mer utförlig information lämnas. Förutsättningarna för i vilka

fall mer utförlig information ska lämnas är formulerade utifrån

liknande principer som motsvarande bestämmelser i marknads-

föringslagen. Enligt marknadsföringslagen är det först när

näringsidkaren valt att utforma sin marknadsföring som ett köp-

erbjudande som det uppkommer en skyldighet att lämna när-

mare information. Ett köperbjudande föreligger när pris och

produktens utmärkande egenskaper framgår av marknadsfö-

ringen. För konsumentkrediter är det när sifferuppgifter om

räntesatser, avgifter eller andra kostnader som rör kreditkostna-

den förekommer i marknadsföringen som det blir aktuellt att

tillämpa bestämmelsen om särskilda informationskrav.

Informationen ska lämnas med hjälp av ett typexempel, dvs.

en vanligt förekommande kreditsituation. Informationen, som

ska utformas med användande av de förutsättningar i fråga om

kreditbelopp, kredittid m.m. som gäller för den kredit som

marknadsförs, anges i sju punkter.

Enligt första punkten ska kreditgivaren lämna information om

krediträntan. Krediträntan är den procentuella räntesats som på

årlig basis tillämpas på det utnyttjade kreditbeloppet (se 2 §).

Dessutom ska det anges om räntan är bunden eller rörlig. Räntan

139

Författningskommentar Ds

2009:67

ska anses vara bunden om det i kreditavtalet bestäms att den ska

utgå med en viss specificerad räntesats under hela kredittiden

eller under en viss angiven tid. Om kreditavtalet inte innebär att

en viss ränta ska utgå under angiven tid, ska räntan anses vara

rörlig. För en viss kredit kan räntan alltså under en viss period

vara bunden och under andra perioder rörlig.

I andra punkten anges att kreditgivaren ska informera om

avgifter som utgör en del av kreditkostnaden. Det innebär att

informationen måste omfatta samtliga kostnader, utöver ränta,

som konsumenten måste betala i samband med kreditavtalet och

som kreditgivaren känner till. Om det, för att kunna ingå kredit-

avtalet, krävs av konsumenten att denne ingår även något annat

avtal, till exempel ett försäkringsavtal, ska även kostnaderna för

det avtalet inkluderas om de är kända.

Enligt tredje punkten ska den effektiva räntan anges. I 2 §

anges vad som avses med effektiv ränta.

Av fjärde punkten framgår att kreditbeloppet ska anges. Det

innebär att den övre kreditgränsen eller det totala belopp som

ställs till konsumentens förfogande genom kreditavtalet ska an-

ges. Ränta och andra kreditkostnader ingår inte i kreditbeloppet.

Den femte punkten avser kreditavtalets löptid. Om avtalet

innebär att krediten ska återbetalas senast vid en viss tidpunkt, är

tiden fram till den tidpunkten att anse som löptiden. För avtal

som innebär att en viss kredit ställs till konsumentens för-

fogande, är löptiden den tid som det anges i avtalet att detta

gäller. Om avtalet gäller under obestämd tid, ska det anges.

Den sjätte punkten innehåller två delar. För det första ska

näringsidkaren informera om det sammanlagda belopp som kon-

sumenten ska betala. Beloppet är summan av kreditbeloppet och

konsumentens kreditkostnader. Dessutom ska det lämnas infor-

mation om storleken på eventuella avbetalningar som konsu-

menten ska göra. Det innebär att om kreditavtalet innehåller

bestämmelser om att konsumenten vid vissa tidpunkter ska

återbetala delar av kreditbeloppet, ränta och avgifter, så ska det

anges.

140

Ds 2009:67

Författningskommentar

Slutligen ska kreditgivaren, enligt sjunde punkten, vid kredit-

köp ange varans eller tjänstens kontantpris och den kontant-

insats som krävs. Begreppet kontantpris definieras i 2 §. Att kre-

ditgivaren är skyldig att ta ut en kontantinsats framgår av 26 §.

I tredje stycket anges att en upplysning om eventuell skyldig-

het att ingå ett avtal om en till kreditavtalet kompletterande

tjänst ska lämnas i de fall som behandlas i andra stycket. En

försäkring som garanterar att krediten återbetalas kan vara en typ

av kompletterande tjänsteavtal som omfattas av regleringen.

I fjärde stycket finns en bestämmelse om hur informationen

ska ges. Med de uppställda kraven åsyftas att informationen ska

ges på ett sådant sätt att konsumenten normalt sett inte har

några svårigheter att ta del av den. Informationen ska t.ex. vara

lätt att hitta på näringsidkarens hemsida vid marknadsföring på

Internet.

Paragrafen genomför artikel 4 i direktivet.

5 § I rimlig tid innan ett kreditavtal ingås ska näringsidkaren ge konsu-

menten information om

1. slag av kredit,

2. kreditgivarens och, i förekommande fall, kreditförmedlarens namn

och adress,

3. kreditbeloppet och villkoren för utnyttjandet av krediten,

4. kreditavtalets löptid,

5. vid kreditköp, varan eller tjänsten och dess kontantpris,

6. krediträntan, gällande villkor för krediträntan, de referensindex eller

referensräntor som gäller den ursprungliga krediträntan samt tidpunkter,

villkor och förfarande för ändringar av krediträntan,

7. det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten samt den

effektiva räntan,

– med hjälp av ett representativt exempel där de antaganden som ligger

till grund för beräkningen av räntan anges, i förekommande fall med beakt-

ande av konsumentens önskemål om kreditavtalets utformning, och

– om kreditavtalet ger möjlighet att utnyttja krediten på olika sätt och

kreditgivaren beräknat räntan med utgångspunkt i det vanligaste sättet att

141

Författningskommentar Ds

2009:67

utnyttja krediten, att andra sätt att utnyttja krediten kan ge en högre

effektiv ränta,

8. avbetalningarnas storlek, antal och förfallotidpunkter och, i förekom-

mande fall, den ordning enligt vilken betalningarna ska fördelas på olika

utestående krediter med olika krediträntor,

9. avgifter med anknytning till kreditavtalet och villkoren för ändring av

avgifterna,

10. notariatsavgifter, om sådana utgår,

11. skyldighet att ingå ett avtal om en kompletterande tjänst till kredit-

avtalet för att få krediten eller för att få den på de villkor som anges i

marknadsföringen,

12. dröjsmålsräntan och villkoren för ändring av den samt avgifter som

kan uppkomma när avtalsförpliktelser inte fullgörs,

13. konsekvenserna av uteblivna betalningar,

14. begärda säkerheter,

15. förekomst eller avsaknad av ångerrätt,

16. konsumentens rätt till förtidsbetalning och om kreditgivarens rätt

till kompensation vid förtidsbetalning och hur denna kompensation ska

beräknas,

17. konsumentens rätt att utan dröjsmål och utan avgift få information

om att en kreditansökan har avslagits på grund av uppgifter i en databas,

18. konsumentens rätt att på begäran och utan avgift få en kopia av ett

utkast till ett kreditavtal, och

19. den tid under vilken erbjudandet gäller.

Om konsumentens avbetalningar enligt ett kreditavtal inte omedelbart

medför motsvarande amorteringar av kreditbeloppet utan i stället används

för att skapa kapital åt konsumenten, ska näringsidkaren inom samma tid

ge konsumenten klar och tydlig information om att det inte finns någon

garanti för att krediten anses avbetalad, om inte kreditgivaren lämnat en

sådan garanti.

Informationen ska ges genom att den blankett som tagits in som bilaga

1 till denna lag tillhandahålls konsumenten i en handling eller i någon

annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Om

avtalet på konsumentens begäran ska ingås genom ett medel för distans-

kommunikation som inte tillåter att informationen ges i sådan form före

avtalsslutet, ska näringsidkaren ge konsumenten informationen i denna

142

Ds 2009:67

Författningskommentar

form snarast efter det att avtalet har ingåtts. Vill näringsidkaren ge konsu-

menten annan information, ska den ges i ett separat dokument.

Om konsumenten begär det, ska näringsidkaren utan avgift överlämna

en kopia av utkastet till kreditavtal till konsumenten.

Paragrafen innehåller bestämmelser om information som ska ges

till en konsument innan ett kreditavtal ingås. Paragrafen mot-

svaras närmast av 7 § i 1992 års lag. Övervägandena finns i

avsnitt 5.3.

I första stycket anges att näringsidkaren ska lämna information

till konsumenten i rimlig tid innan ett kreditavtal ingås. Det

innebär att näringsidkaren är skyldig att ge information om han

eller hon vid marknadsföringen lämnar ett erbjudande till konsu-

menten som kan besvaras av denne utan ytterligare förhand-

lingar, antingen genom att konsumenten accepterar erbjudandet

eller genom att konsumenten i sin tur lämnar ett anbud till

näringsidkaren. Senast vid detta tillfälle måste informationen ha

lämnats. Det finns dock inte något som hindrar att närings-

idkaren ger informationen redan på ett tidigare stadium, t.ex.

under sin marknadsföring. Informationen kan normalt inte ges

omedelbart före det att avtalet ska ingås. Konsumenten måste få

möjlighet att sätta sig in i och överväga informationen.

Vilken information som ska lämnas preciseras i 19 punkter.

I punkten 1 föreskrivs att slag av kredit ska anges. Därmed

avses främst om krediten är ett fristående lån, en kontokredit, ett

kreditköp eller någon annan typ av kredit som det i lagen finns

särskilda bestämmelser om.

Punkten 2 avser namn och kontaktuppgifter för kreditgivaren

och en medverkande kreditförmedlare.

Punkten 3 avser för det första kreditbeloppet. För en kom-

mentar till det begreppet, se kommentaren till 4 § andra stycket

fjärde punkten. Dessutom ska villkoren för utnyttjandet av kre-

diten anges. Därmed avses främst vilka regler som gäller för att

begära och motta utbetalning av kreditbeloppet. Om det gäller

olika regler för att utnyttja krediten i olika situationer, t.ex. vid

143

Författningskommentar Ds

2009:67

köp med ett kreditkort och vid kontantuttag med kortet, ska

samtliga villkor anges.

Enligt punkten 4 ska kreditavtalets löptid anges. För en kom-

mentar, se kommentaren till 4 § andra stycket femte punkten.

I punkten 5 föreskrivs att varan eller tjänsten och dess kon-

tantpris ska anges vid kreditköp enligt definitionen i 2 §. Be-

stämmelsen motsvarar delvis 6 § första stycket andra meningen i

1992 års lag. Informationen ska avse dels vilken vara eller tjänst

som kreditköpet avser, dels kontantpriset enligt definitionen i

2 §.

Informationen i punkten 6 gäller krediträntan. För det första

ska alltså krediträntan anges. Angående innebörden av det

begreppet, se kommentaren till 4 § andra stycket första punkten.

Dessutom ska de eventuella referensräntor eller referensindex

som enligt avtalet kan inverka på räntan anges. Vidare ska det

anges vilka villkor som gäller för krediträntan och för hur den

ändras. De avtalsbestämmelser som reglerar ändringar av räntan

ska alltså förklaras.

Punkten 7 har två delar. För det första ska det sammanlagda

belopp som konsumenten ska betala anges. För en kommentar

till detta, se kommentaren till 4 § andra stycket sjätte punkten.

Dessutom ska den effektiva räntan, enligt definitionen i 2 §, an-

ges. Informationen ska utformas med ett representativt exempel

som innehåller de antaganden utifrån vilka den effektiva räntan

beräknats. Om konsumenten har informerat kreditgivaren om en

eller flera faktorer som ska vara utmärkande för den kredit som

denne helst vill ha, ska kreditgivaren beakta de faktorerna vid

beräkningen. Vidare anges att om kreditavtalet ger möjlighet att

utnyttja krediten på olika sätt och kreditgivaren beräknat räntan

med utgångspunkt i det vanligaste sättet, ska kreditgivaren ange

att andra sätt att utnyttja krediten kan leda till en högre effektiv

ränta.

Punkten 8 avser information om avbetalningar. Det ska anges

storlek på betalningarna, antal betalningar och tidpunkter för

betalningarna. Vidare ska det, om det är aktuellt, anges hur

betalningarna ska fördelas på olika utestående skulder med olika

144

Ds 2009:67

Författningskommentar

krediträntor. Bestämmelsen gäller enbart information och regle-

rar inte hur betalningar ska avräknas på olika fordringar. Hur

avräkning ska göras regleras i 31 § denna lag och i 9 kap. 5 §

handelsbalken.

Punkten 9 gäller information om avgifter med anknytning till

kreditavtalet. Informationen ska omfatta samtliga avgifter med

anknytning till kreditavtalet och villkoren för ändring av avgif-

terna. Avgifter för ett konto kopplat till krediten och avgifter för

att använda ett betalningsmedel för betalningstransaktioner eller

kontantuttag är exempel på avgifter som omfattas.

Enligt punkten 10 ska informationen innehålla en upplysning

om kreditavtalet innebär att kostnader måste betalas till en

notarie. Bestämmelsen torde endast få betydelse i fråga om

kreditavtal som ingås enligt ett annat lands lag.

Av punkten 11 framgår att det i informationen ska upplysas

om konsumenten är skyldig att ingå något avtal om en komplet-

terande tjänst, t.ex. en försäkring, för att alls få tillgång till kre-

diten eller få tillgång till krediten på de villkor som anges i mark-

nadsföringen.

Enligt punkten 12 ska dröjsmålsräntan anges. Det gäller oav-

sett om den är avtalad eller följer av lag. Det ska också anges hur

en avtalad dröjsmålsränta kan komma att ändras. Dessutom ska

det anges vilka andra avgifter som kan uppkomma när avtalsför-

pliktelser inte fullgörs. Det avser både avgifter som ska betalas

till kreditgivaren och avgifter som betalas till andra, t.ex. inkasso-

företag eller Kronofogdemyndigheten, som kreditgivaren kan

begära ersättning för.

I punkten 13 föreskrivs att information ska ges om konse-

kvenserna av uteblivna betalningar. Det torde räcka att det anges

vad som i allmänhet kan bli följden om konsumenten inte fullgör

sina åtaganden.

Enligt punkten 14 ska det anges om några säkerheter begärs.

Det torde räcka att i allmänna termer ange vilken typ av säkerhet

som krävs, t.ex. pant i fast egendom eller borgen, utan att det

preciseras i vilken egendom panten ska lämnas eller vem som ska

ingå borgensåtagandet.

145

Författningskommentar Ds

2009:67

Av punkten 15 framgår att det ska anges om konsumenten har

ångerrätt enligt bestämmelserna i 21–23 §§.

Punkten 16 gäller information kring reglerna om förtidsbetal-

ning. Det ska anges att konsumenten har rätt att betala tillbaka

krediten i förtid. Om kreditgivaren har rätt till kompensation vid

en sådan betalning ska det anges, liksom hur kompensationen

beräknas (se 32 och 36 §§).

I punkten 17 anges att konsumenten ska informeras om den

rätt han eller hon har (se 13 §) att utan dröjsmål och utan avgift

få reda på att en kreditansökan har avslagits på grund av upp-

gifter i en databas.

Konsumenten ska också, enligt punkten 18, informeras om sin

rätt att enligt fjärde stycket få en kopia av ett utkast till kredit-

avtal.

Enligt punkten 19 ska det anges under vilken tid konsumenten

kan erbjudas kredit enligt de angivna villkoren.

Andra stycket innehåller ytterligare information som ska läm-

nas till konsumenten vid en viss typ av kreditavtal. Bestäm-

melsen är tillämplig vid avtal där konsumentens betalningar inte

omedelbart medför motsvarande amorteringar av kreditbeloppet

utan i stället används för sparande eller investeringar i syfte att

skapa ett kapital, t.ex. köp av värdepapper. Vid sådana avtal ska

det i förhandsinformationen klart och tydligt anges att det inte

finns någon garanti för att kreditbeloppet ska anses avbetalat

genom konsumentens betalningar, om inte kreditgivaren lämnat

en sådan garanti.

Tredje stycket innehåller kraven på i vilken form informatio-

nen ska lämnas. Den i första och andra styckena angivna infor-

mationen ska lämnas med användande av den blankett, Standard-

iserad europeisk konsumentkreditinformation, som tagits in som

bilaga till denna lag. Blanketten ska tillhandahållas i en handling

eller i någon annan varaktig och läsbar form som är tillgänglig för

konsumenten. Med handling avses ett pappersdokument. Kravet

kan uppfyllas även genom att blanketten fylls i som ett elektro-

niskt dokument om det kan göras tillgängligt för konsumenten

146

Ds 2009:67

Författningskommentar

på en diskett eller cd-romromskiva eller liknande. För en utför-

ligare kommentar hänvisas till prop. 2004/05:13 s. 44.

Informationen ska ges i rimlig tid innan kreditavtalet ingås

(se första stycket). Ska kreditavtalet på konsumentens begäran

ingås genom ett medel för distanskommunikation som inte tillå-

ter att informationen ges på det sättet före avtalsslutet, är det

tillräckligt att information i blankettformen lämnas snarast efter

det att avtalet har ingåtts. Undantaget är tillämpligt bl.a. när kre-

ditavtalet ingås vid ett telefonsamtal eller genom utväxlande av

sms-meddelanden.

Vill kreditgivaren ge konsumenten ytterligare information,

ska ett separat dokument användas. Den standardiserade blan-

ketten får med andra ord inte användas för annan information än

den som anges i första och andra styckena.

I distans- och hemförsäljningslagen finns ytterligare informa-

tionskrav som gäller när ett kreditavtal ingås som distansavtal.

Genom att fylla i och lämna över den ovannämnda blanketten

uppfyller näringsidkaren även den lagens informationskrav.

Enligt fjärde stycket ska näringsidkaren, om konsumenten be-

gär det, inför ingåendet av ett kreditavtal utan avgift lämna ett

kopia av utkastet till kreditavtal till konsumenten. Det gäller inte

något formkrav för utkastet. Ett avtal ska dock innehålla en

mängd information (se 14 §). Det kan uppmärksammas att be-

stämmelsen i förevarande stycke nära motsvarar kravet i distans-

försäljningsdirektivet om finansiella tjänster på att samtliga

avtalsvillkor ska överlämnas (artikel 5). Den bestämmelsen har

genomförts genom 3 kap. 3 § tredje och fjärde styckena distans-

och hemförsäljningslagen (2005:59). Däri ligger en skyldighet att

alltid överlämna avtalsvillkoren i en handling eller i någon annan

varaktig form.

Paragrafen genomför tillsammans med följande paragraf

artikel 5.1–5.5 i direktivet.

6 §

Vid telefonförsäljning av en kredit gäller i stället för 5 § första och

andra styckena det som sägs i 3 kap. 4 § första stycket distans- och hem-

147

Författningskommentar Ds

2009:67

försäljningslagen (2005:59). Beskrivningen av den finansiella tjänstens

huvudsakliga egenskaper ska innehålla information om

1. kreditbeloppet och villkoren för utnyttjandet av krediten,

2. kreditavtalets löptid,

3. vid kreditköp, varan eller tjänsten och dess kontantpris,

4. krediträntan, gällande villkor för krediträntan, de referensindex eller

referensräntor som gäller den ursprungliga krediträntan samt tidpunkter,

villkor och förfarande för ändringar av krediträntan,

5. den effektiva räntan, med hjälp av ett representativt exempel, och det

sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten, och

6. avbetalningarnas storlek, antal och förfallotidpunkter och, i förekom-

mande fall, den ordning enligt vilken betalningarna ska fördelas på olika

utestående krediter med olika krediträntor.

I paragrafen finns särskilda bestämmelser om information som

ska lämnas vid telefonförsäljning av krediter. 1992 års lag inne-

håller inte någon för telefonförsäljning specifik bestämmelse om

förhandsinformation. Övervägandena finns i avsnitt 5.3.

I paragrafen anges att vissa av bestämmelserna i 5 § inte ska

tillämpas vid telefonförsäljning. Med begreppet telefonförsälj-

ning avses detsamma som i distans- och hemförsäljningslagen.

När det är fråga om telefonförsäljning ska i stället för 5 § första

och andra styckena vissa bestämmelser i distans- och hemförsälj-

ningslagen tillämpas. De bestämmelserna innebär att endast mer

begränsad information om krediten behöver lämnas, om konsu-

menten samtycker till det. Samtidigt innehåller den lagen krav på

att viss information ska lämnas, som inte motsvaras av krav

enligt denna lag.

I andra meningen i den nu aktuella paragrafen anges, i sex

punkter, viss information som alltid ska lämnas inom ramen för

distans- och hemförsäljningslagens krav på information om den

finansiella tjänstens huvudsakliga egenskaper.

Punkten 1 överensstämmer med 5 § första stycket tredje

punkten, punkten 2 med 5 § första stycket fjärde punkten, punk-

ten 3 med 5 § första stycket femte punkten och punkten 4 med

5 § första stycket sjätte punkten.

148

Ds 2009:67

Författningskommentar

Punkten 5 har två delar. För det första ska den effektiva

räntan, enligt definitionen i 2 §, anges. Räntan ska anges med

hjälp av ett representativt exempel. Dessutom ska informationen

innehålla det sammanlagda belopp som ska betalas av konsu-

menten, se kommentaren till 4 § andra stycket sjätte punkten.

Punkten 6 överensstämmer med 5 § första stycket åttonde

punkten.

Paragrafen genomför artikel 5.2 i direktivet.

7 § I fråga om ett kreditavtal som avser en kontokredit som ska betalas

tillbaka på uppmaning eller inom tre månader ska näringsidkaren i rimlig

tid innan kreditavtalet ingås ge konsumenten information om

1. slag av kredit,

2. kreditgivarens och, i förekommande fall, kreditförmedlarens namn

och adress,

3. kreditbeloppet,

4. kreditavtalets löptid,

5. krediträntan, gällande villkor för krediträntan och de referensindex

eller referensräntor som gäller den ursprungliga krediträntan,

6. avgifter med anknytning till kreditavtalet och villkoren för ändring av

avgifterna,

7. den effektiva räntan med hjälp av ett representativt exempel som

beaktar de antaganden som ligger till grund för beräkningen av räntan,

8. villkor och förfaranden för uppsägning av kreditavtalet,

9. att konsumenten kan uppmanas att betala tillbaka hela kreditbelop-

pet i det fall avtalet har den innebörden,

10. dröjsmålsräntan och villkoren för ändring av den samt avgifter som

kan uppkomma när avtalsförpliktelser inte fullgörs,

11. konsumentens rätt att utan dröjsmål och utan avgift få information

om att en kreditansökan har avslagits på grund av uppgifter i en databas,

och

12. den tid under vilken erbjudandet gäller.

Informationen ska ges i en handling eller i någon annan läsbar och var-

aktig form som är tillgänglig för konsumenten. Om avtalet på konsumen-

tens begäran ska ingås genom ett medel för distanskommunikation som

inte tillåter att informationen ges i sådan form före avtalsslutet, ska

149

Författningskommentar Ds

2009:67

näringsidkaren ge konsumenten informationen i denna form snarast efter

det att avtalet har ingåtts. All information ska vara lika framträdande.

Om konsumenten begär det, ska näringsidkaren utan avgift överlämna

en kopia av utkastet till kreditavtal till konsumenten.

Paragrafen innehåller bestämmelser om information som ska ges

till konsumenten innan ett kreditavtal om en kontokredit som

ska betalas tillbaka på uppmaning eller inom tre månader ingås.

Den motsvaras delvis av 7 § i 1992 års lag. Övervägandena finns i

avsnitt 5.3.

I första stycket anges att näringsidkaren ska lämna information

till konsumenten innan ett kreditavtal som avser kontokredit av

det slag som avses i 3 § andra stycket ingås. Informationen ska

ges i rimlig tid innan avtalet ingås, se därom kommentaren till

5 §. Vilken information som ska lämnas preciseras i 12 punkter.

I punkten 1 föreskrivs att slaget av kredit ska anges. Det ska

alltså anges att det är fråga om en kontokredit.

Punkten 2 avser namn och kontaktuppgifter för kreditgivaren

och en medverkande kreditförmedlare.

Punkten 3 avser kreditbeloppet. För en kommentar till det

begreppet, se 4 § andra stycket fjärde punkten.

Punkten 4 föreskriver att kreditavtalets löptid ska anges. För

en kommentar, se 4 § andra stycket femte punkten.

Informationen i punkten 5 gäller krediträntan. För det första

ska alltså krediträntan anges. Angående innebörden av det

begreppet, se kommentaren till 4 § andra stycket första punkten.

Dessutom ska det anges vilka villkor som gäller för krediträntan.

Vidare ska det anges vilka eventuella referensräntor eller refe-

rensindex som enligt avtalet kan inverka på räntan.

Punkten 6 gäller information om avgifter med anknytning till

kreditavtalet. Informationen ska omfatta samtliga avgifter med

anknytning till kreditavtalet och villkoren för ändring av av-

gifterna.

Punkten 7 stadgar att den effektiva räntan, enligt definitionen

i 2 §, ska anges. Informationen ska ges med hjälp av ett represen-

150

Ds 2009:67

Författningskommentar

tativt exempel som beaktar de antaganden utifrån vilka den

effektiva räntan beräknats.

Punkten 8 avser information om uppsägning av kreditavtalet.

Konsumenten ska alltså informeras om vilka regler som gäller för

att avsluta kreditavtalet. Det gäller både sådana regler som följer

av 37 § och avtalade uppsägningsregler.

Enligt punkten 9 ska konsumenten, vid krediter som ska beta-

las tillbaka på uppmaning, upplysas om vad det innebär.

Enligt punkten 10 ska dröjsmålsräntan anges. Det gäller oav-

sett om den är avtalad eller följer av lag. Det ska också anges om

och i så fall hur en avtalad dröjsmålsränta kan komma att ändras.

Dessutom ska det anges vilka avgifter som kan uppkomma när

avtalsförpliktelser inte fullgörs. Det avser både avgifter som tas

ut av kreditgivaren och avgifter som tas ut av andra, t.ex.

inkassoföretag eller Kronofogdemyndigheten, som kreditgivaren

kan begära ersättning för.

I punkten 11 anges att konsumenten ska informeras om den

rätt han eller hon har (se 13 §) att utan dröjsmål och utan avgift

få reda på att en kreditansökan har avslagits på grund av upp-

gifter i en databas.

Enligt punkten 12 ska det anges under vilken tid konsumenten

kan erbjudas kredit under de angivna villkoren.

Andra stycket innehåller kraven på i vilken form informa-

tionen ska lämnas. De innebär att informationen ska lämnas i en

handling eller i någon annan varaktig och läsbar form som är

tillgänglig för konsumenten (se kommentaren till 5 § tredje

stycket).

Informationen ska ges i rimlig tid innan kreditavtalet ingås

(se första stycket). Ska kreditavtalet på konsumentens begäran

ingås genom ett medel för distanskommunikation som inte

tillåter att informationen ges på det sättet före avtalsslutet, är det

tillräckligt att information i den formen lämnas snarast efter det

att avtalet har ingåtts. Undantaget är tillämpligt bl.a. när kredit-

avtalet ingås vid ett telefonsamtal eller genom utväxlande av sms-

meddelanden.

151

Författningskommentar Ds

2009:67

Enligt tredje stycket ska näringsidkaren, om konsumenten

begär det, utan avgift lämna ett kopia av utkastet till kreditavtal

till konsumenten, se kommentaren till 5 § fjärde stycket.

Paragrafen genomför delvis artikel 6 i direktivet.

8 § Vid telefonförsäljning av en kredit som avses i 7 § gäller i stället för

första stycket i den paragrafen det som sägs i 3 kap. 4 § första stycket

distans- och hemförsäljningslagen (2000:59). Beskrivningen av den finan-

siella tjänstens huvudsakliga egenskaper ska innehålla information om

1. kreditbeloppet,

2. kreditavtalets löptid,

3. krediträntan, gällande villkor för krediträntan och de referensindex

eller referensräntor som gäller den ursprungliga krediträntan,

4. den effektiva räntan med hjälp av ett representativt exempel som

beaktar de antaganden som ligger till grund för beräkningen av räntan, och

5. att konsumenten kan uppmanas att betala tillbaka hela kredit-

beloppet i det fall avtalet har den innebörden.

Paragrafen innehåller särskilda bestämmelser om information

som ska lämnas vid telefonförsäljning av sådana kontokrediter

som avses i 7 §. Övervägandena finns i avsnitt 5.3.

Med telefonförsäljning avses i paragrafen detsamma som i

distans- och hemförsäljningslagen. När det är fråga om telefon-

försäljning ska, i stället för det som föreskrivs om förhands-

information i 7 § första stycket, vissa bestämmelser i den lagen

tillämpas. De bestämmelserna innebär att endast mer begränsad

information om krediten behöver lämnas, om konsumenten

samtycker till det. Samtidigt innehåller den lagen krav på att viss

information ska lämnas, som inte motsvaras av krav i denna lag.

I andra meningen anges, i fem punkter, viss information som

alltid ska lämnas inom ramen för distans- och hemförsäljnings-

lagens krav på information om den finansiella tjänstens huvud-

sakliga egenskaper.

Punkten 1 överensstämmer med 7 § första stycket tredje

punkten, punkten 2 med 7 § första stycket fjärde punkten,

punkten 3 med 7 § första stycket femte punkten, punkten 4 med

152

Ds 2009:67

Författningskommentar

7 § första stycket sjunde punkten och punkten 5 med 7 § första

stycket nionde punkten.

Paragrafen genomför artikel 6.4 i direktivet.

9 § Bestämmelserna i 5–8 §§ gäller inte för en näringsidkare som vid för-

säljning av en vara eller en tjänst i andra hand verkar som kreditförmedlare.

Paragrafen innehåller en bestämmelse som befriar vissa kredit-

förmedlare från informationsskyldighet. Den saknar motsvarig-

het i 1992 års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.3.

Bestämmelsen innebär att en näringsidkare som säljer en vara

eller tjänst inte är skyldig att lämna förhandsinformation om han

eller hon vid sidan av försäljningen också förmedlar en kredit åt

konsumenten för köpet i fråga. En förutsättning är att kreditför-

medlingen är underordnad försäljningsverksamheten. Vid kredit-

köp ligger informationskravet alltså i dessa fall på kreditgivaren

ensam.

Paragrafen genomför artikel 7 i direktivet.

10 § Om information som anges i 4–8 §§ inte lämnas ska marknadsförings-

lagen (2008:486) tillämpas, med undantag av bestämmelserna i 29–36 §§

om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig

enligt 10 § tredje stycket marknadsföringslagen.

Paragrafen innehåller en hänvisning till marknadsföringslagens

regelsystem. Den överförs från 8 § i 1992 års lag (se även prop.

2007/08:115 s. 170 f.). Övervägandena finns i avsnitt 5.14.

I paragrafen ersätts de tidigare hänvisningarna till 6 och 7 §§ i

1992 års lag med motsvarande hänvisningar till 4–8 §§ i före-

varande lag. Marknadsföringslagens sanktionssystem ska alltså

gälla också i fråga om brister i marknadsföring och förhands-

information enligt de nya bestämmelserna om det.

Paragrafen genomför delvis artikel 23 i direktivet.

153

Författningskommentar Ds

2009:67

Näringsidkarens allmänna skyldigheter

11 § Näringsidkaren ska i sitt förhållande till konsumenten iaktta god kre-

ditgivningssed. Näringsidkaren ska ta till vara konsumentens intressen med

tillbörlig omsorg och ge konsumenten de förklaringar som denne behöver

för att avgöra om ett kreditavtal passar hans eller hennes behov och

ekonomiska situation.

Paragrafen innehåller en grundläggande bestämmelse om hur

näringsidkaren ska förhålla sig till konsumenten. Den första

meningen och det första ledet i andra meningen motsvarar 5 § i

1992 års lag. Andra ledet i andra meningen är nytt och ålägger

näringsidkaren en skyldighet att lämna konsumenten vissa för-

klaringar. Övervägandena finns i avsnitt 5.5.

Den näringsidkare som lämnar eller förmedlar en kredit ska

alltså ge konsumenten de förklaringar som denne behöver för att

kunna avgöra om det föreslagna kreditavtalet passar hans eller

hennes behov och ekonomiska situation. När både kreditgivaren

och kreditförmedlaren är näringsidkare ansvarar båda för att

förklaringsskyldigheten fullgörs gentemot konsumenten. Det är

dock inget som hindrar att de sinsemellan kommer överens om

vem av dem som ska se till att konsumenten får del av för-

klaringarna.

Det som krävs för att skyldigheterna ska anses ha fullgjorts är

att näringsidkaren ger konsumenten samtliga förklaringar som

just den konsumenten behöver. Förklaringsskyldigheten är såle-

des individualiserad, i den meningen att förklaringarna måste

anpassas utifrån konsumentens behov i det enskilda fallet. Av

den anledningen kan inte mer exakt anges vilka förklaringar som

ska ges. Näringsidkaren ska lämna information till konsumenten

om de föreslagna kreditprodukternas huvudsakliga egenskaper

(se 5–8 §§). Om en konsument efterfrågar det, ska näringsidka-

ren vara beredd att förklara innebörden av förhandsinforma-

tionen. Det torde många gånger dessutom vara befogat att

näringsidkaren, även om konsumenten inte efterfrågar det, för-

klarar för konsumenten vad som händer vid betalningsdröjsmål.

154

Ds 2009:67

Författningskommentar

Det kan finnas anledning att ställa kraven på förklaringar

högre vid vissa typer av krediter. Det kan gälla krediter som

innebär särskilt stora risker för överskuldsättning och kreditavtal

som har en konstruktion som är svår för konsumenter att förstå.

Vid sådana krediter ska näringsidkaren utgå från att konsu-

menten normalt har behov av utförliga förklaringar. Det kan

innebära att det måste finnas möjlighet för konsumenten att

muntligen ställa frågor till, och utan dröjsmål få dessa besvarade,

av en särskild för ändamålet utsedd person.

Den omständigheten att konsumenten tidigare ingått avtal

rörande samma kreditprodukt hos kreditgivaren bör normalt ut-

göra tillräcklig grund för kreditgivaren och kreditförmedlaren att

utgå från att ytterligare förklaringar inte behöver ges annat än på

direkt fråga från konsumenten.

Paragrafen genomför artikel 5.6 i direktivet.

Kreditprövning

12 § Näringsidkaren ska, innan kredit beviljas, pröva om konsumenten har

ekonomiska förutsättningar att fullgöra vad han eller hon åtar sig enligt

kreditavtalet (kreditprövning). Prövningen ska grundas på tillräckliga upp-

gifter som kan härröra från konsumenten, från en kreditupplysning eller

från en databas som innehåller uppgifter om konsumentens ekonomiska

förhållanden.

En ny kreditprövning behöver inte göras om näringsidkaren och konsu-

menten efter ett kreditavtals ingående kommer överens om en obetydlig

ökning av krediten.

Paragrafen reglerar näringsidkares skyldighet att göra kredit-

prövningar. I 1992 års lag finns bestämmelser om kreditprövning

i 5 a §. För en kommentar till den paragrafen, se prop.

2002/03:139 s. 587 f. Övervägandena finns i avsnitt 5.6.

I första stycket första meningen, som är oförändrad i för-

hållande till 1992 års lag, anges att näringsidkaren innan en kredit

beviljas ska pröva om konsumenten har ekonomiska förut-

155

Författningskommentar Ds

2009:67

sättningar att fullgöra vad han eller hon åtar sig enligt kredit-

avtalet. Således gäller ett krav på kreditprövning.

I andra meningen, som det inte finns någon motsvarighet till i

1992 års lag, preciseras hur kreditprövningen ska gå till. Pröv-

ningen ska alltså avse frågan om konsumenten har ekonomiska

förutsättningar att fullgöra vad han eller hon åtar sig enligt

kreditavtalet. En sådan prövning kan sägas bestå av tre moment.

För att göra en prövning måste näringsidkaren samla in uppgifter

om konsumenten, utifrån uppgifterna beräkna konsumentens

betalningsförmåga och med ledning av den beräkningen avgöra

om den sökta krediten ska beviljas eller avslås.

Prövningen ska göras på grundval av tillräckliga uppgifter.

Med det avses att näringsidkaren måste samla in så många

uppgifter att konsumentens betalningsförmåga för krediten i

fråga kan bedömas med en hög grad av säkerhet utifrån upp-

gifterna. Näringsidkaren är i allmänhet skyldig att skaffa sig en

helhetsbild av konsumentens ekonomiska situation. Uppgifterna

bör normalt alltid omfatta konsumentens inkomster, förmögen-

het, övriga kreditåtaganden och tidigare betalningsförsummelser.

Det kan dock förekomma att det redan utifrån mer begränsade

uppgifter framgår att konsumenten har en betalningsförmåga för

krediten i fråga som antingen vida överstiger kravet eller som

inte alls når upp till det. Då får även sådana mer begränsade

uppgifter anses vara tillräckliga. Det torde dock alltid anses

nödvändigt att näringsidkaren i vart fall kontrollerar att konsu-

menten har disponibla inkomster som förslår till att täcka kost-

naderna för krediten och avbetalningar. Också en kreditansökan

som avser ett mindre belopp bör alltså avslås om konsumenten

saknar inkomst utöver vad han eller hon behöver för sitt

uppehälle, t.ex. om han eller hon får bidrag i någon form som är

avsett att täcka vissa kostnader, eller om framtida inkomster är

osäkra. Kan konsumenten visa på kommande inkomster, bör

naturligtvis en låneansökan kunna godtas även om konsumenten

vid lånetillfället saknar inkomst. Ställer konsumenten säkerhet

för krediten, kan den naturligtvis beviljas även om de ekono-

miska förutsättningarna enligt kreditprövningen skulle saknas.

156

Ds 2009:67

Författningskommentar

Det är alltså konsumentens ekonomiska förutsättningar som

ska prövas. Kreditprövningen gäller alltså konsumentens betal-

ningsförmåga och inte betalningsvilja eller betalningsmoral. Att

en konsument tidigare har gjort sig skyldig till en betalningsför-

summelse bör inte ensamt göra att han eller hon bedöms sakna

ekonomiska förutsättningar att fullgöra sina åtaganden men det

kan vara en indikation på detta. En konsument kan ha betal-

ningsförmåga för krediten även om han eller hon har flera betal-

ningsanmärkningar. En annan sak är att kreditgivaren ändå, på

grund av betalningsanmärkningen eller för den delen av någon

annan anledning, kan välja att avslå kreditansökan.

Prövningen ska göras på grundval av uppgifter som härrör

från konsumenten, från en kreditupplysning eller från en databas

som innehåller uppgifter om konsumentens ekonomiska förhål-

landen. Informationskällorna är delvis överlappande. En kredit-

upplysning består i regel av uppgifter som hämtas ur databaser

med information om konsumentens ekonomi som förs av

kreditupplysningsföretag. Databaser med uppgifter om konsu-

mentens ekonomi kan föras också av myndigheter, t.ex. Krono-

fogdemyndigheten, eller av kreditgivaren, i det senare fallet med

uppgifter om tidigare lämnade krediter till konsumenten. Om

endast en eller om flera informationskällor ska användas vid en

viss kreditprövning får avgöras mot kravet på att prövningen ska

grundas på tillräckliga uppgifter. Konsumenten bör normalt

alltid tillfrågas om sina ekonomiska förhållanden men i praktiken

torde det sällan kunna anses tillräckligt med uppgifter endast

från konsumenten. Likaså torde det i allmänhet vara otillräckligt

att endast inhämta en kreditupplysning, som ju bara innehåller

uppgifter som ligger bakåt i tiden. Om näringsidkaren inhämtar

en kreditupplysning avseende konsumenten från ett kreditupp-

lysningsföretag, bör dock den information som näringsidkaren

då får, tillsammans med informationen från konsumenten, i

allmänhet vara tillräcklig.

I andra stycket görs undantag från kravet på kreditprövning

för den situationen att kreditgivaren och konsumenten kommer

överens om en obetydlig ökning av en kredit. Ett exempel kan

157

Författningskommentar Ds

2009:67

vara att en kreditlimit på en kontokredit överskrids med kredit-

givarens goda minne med ett i sammanhanget obetydligt belopp.

Ett annat kan vara att varan eller tjänsten vid ett kreditköp visar

sig något dyrare än beräknat. Hur liten en ökning ska vara för att

anses obetydlig i kronor räknat beror naturligtvis på kreditens

storlek. En uppskattning kan vara att om ökningen understiger

ca fem procent bör det kunna uppfattas som en obetydlig

ökning. Rör det sig om större krediter, kan det hända att en

ökning som procentuellt är liten ändå får anses som betydande.

Paragrafen genomför artikel 8 i direktivet.

Information vid avslag på kreditansökan

13 § Avslås en kreditansökan på grund av uppgifter i en databas, ska

näringsidkaren underrätta konsumenten om uppgifterna och om vilken

databas uppgifterna härrör från.

Vad som sägs i denna paragraf gäller inte om det skulle strida mot

annan lag.

Paragrafen ålägger näringsidkaren en skyldighet att tillhandahålla

konsumenten viss information när en kreditansökan avslås på

grund av uppgifter i en databas. Bestämmelsen saknar motsva-

righet i 1992 års lag. Av god kreditgivningssed får dock anses

följa att en kreditgivare ska underrätta en kund om att en kredit

inte beviljats och orsaken till detta (jfr prop. 1991/92:83 s. 107).

Övervägandena finns i avsnitt 5.6.

Paragrafen gäller uppgifter som hämtas ur en databas som

innehåller uppgifter om konsumentens ekonomiska förhållan-

den. Vad som avses är i första hand kreditupplysningsföretagens

databaser, men även sådana som förs av myndigheter omfattas.

Avslås en kreditansökan på grund av uppgifter som hämtats

ur en databas, är näringsidkaren enligt första stycket skyldig att

underrätta konsumenten dels om uppgifterna, dels om vilken

databas uppgifterna har inhämtats från. Det finns inget formkrav

för hur informationen ska lämnas. Ett sätt för näringsidkaren att

158

Ds 2009:67

Författningskommentar

lämna information om uppgifter som hämtats ur ett kreditupp-

lysningsföretags databas kan vara att uppdra åt kreditupplys-

ningsföretaget att lämna den. I så fall kan den anses lämnad

genom den kreditupplysningskopia som ska tillställas en om-

frågad person enligt 11 § kreditupplysningslagen (1973:1173).

I andra stycket anges att vad som sägs i paragrafen inte gäller

om informationslämnandet skulle strida mot annan lag. Det är

svårt att förutse att någon sådan situation skulle kunna upp-

komma. Det kan dock inte uteslutas att informationslämnandet

någon gång skulle kunna vara förbjudet enligt t.ex. lagen

(2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av

terrorism.

Paragrafen genomför artikel 9.2 och 9.3 i direktivet.

Kreditavtalet

14 § Ett kreditavtal ska dokumenteras genom att nedtecknas i en handling

eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsu-

menten. Näringsidkaren ska se till att konsumenten får ett exemplar av

kreditavtalet.

Kreditavtalet ska på ett klart och kortfattat sätt innehålla uppgift om

1. slag av kredit,

2. kreditgivarens, konsumentens och, i förekommande fall, kreditför-

medlarens namn och adress,

3. kreditbeloppet och villkoren för utnyttjandet av krediten,

4. kreditavtalets löptid,

5. vid kreditköp, varan eller tjänsten och dess kontantpris,

6. krediträntan, gällande villkor för krediträntan, de referensindex eller

referensräntor som gäller den ursprungliga krediträntan samt tidpunkter,

villkor och förfarande för ändringar av krediträntan,

7. den effektiva räntan, med angivande av de antaganden som ligger till

grund för beräkningen, och det sammanlagda belopp som ska betalas av

konsumenten, utifrån de förutsättningar som gällde vid kreditavtalets ingå-

ende,

159

Författningskommentar Ds

2009:67

8. avbetalningarnas storlek, antal och förfallotidpunkter och, i förekom-

mande fall, den ordning enligt vilken betalningarna ska fördelas på olika

utestående krediter med olika krediträntor,

9. konsumentens rätt att på begäran och utan avgift under kreditavtalets

löptid få en amorteringsplan,

10. under vilka tidsperioder och enligt vilka villkor räntor och avgifter

ska betalas, om dessa ska betalas utan att krediten återbetalas,

11. avgifter med anknytning till kreditavtalet och villkoren för ändring

av avgifterna,

12. notariatsavgifter, om sådana utgår,

13. dröjsmålsräntan, enligt de förutsättningar som råder när kredit-

avtalet ingås, och villkoren för ändring av den samt avgifter som kan upp-

komma när avtalsförpliktelser inte fullgörs,

14. konsekvenserna av uteblivna betalningar,

15. begärda säkerheter och försäkringar,

16. förekomst eller avsaknad av ångerrätt, ångerfristens längd och vill-

kor för att utöva ångerrätten inklusive information om konsumentens

skyldighet att återbetala kapital och betala ränta samt uppgift om ränte-

beloppet per dag,

17. konsumentens rättigheter vid ett kreditköp och villkoren för utöv-

andet av dessa rättigheter,

18. konsumentens rätt till förtidsbetalning, förfarandet vid förtidsbetal-

ning och, i förekommande fall, kreditgivarens rätt till kompensation och

hur denna kompensation ska beräknas,

19. förfarandet för att säga upp kreditavtalet,

20. huruvida det finns möjlighet till klagomål och prövning utanför

domstol för konsumenten och hur denne i så fall ska gå till väga,

21. eventuella andra avtalsvillkor, och

22. den behöriga tillsynsmyndighetens namn och adress.

Om konsumentens avbetalningar enligt ett kreditavtal inte omedelbart

medför motsvarande amorteringar av kreditbeloppet utan i stället används

för att skapa kapital åt konsumenten, ska det i informationen anges att det

inte finns någon garanti för att krediten anses avbetalad, om inte kredit-

givaren lämnat en sådan garanti.

160

Ds 2009:67

Författningskommentar

Paragrafen innehåller bestämmelser om information som ska

finnas med i kreditavtalet. Den motsvaras närmast av 9 § i 1992

års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.7.

I första stycket finns ett krav på dokumentation av innehållet i

ett kreditavtal. Det är alltså inte, som i 1992 års lag, fråga om

något formkrav för avtals ingående. Hur kreditavtalet ingås

avgörs av allmänna avtalsrättsliga principer. Ingås avtalet genom

att parterna skriver under en handling som innehåller all den

information som krävs, behövs naturligtvis ingen ytterligare

dokumentation. Dokumentationskravet kan uppfyllas även

genom att avtalsinnehållet nedtecknas i någon annan varaktig

och läsbar form som är tillgänglig för konsumenten (för en

kommentar, se 5 §). Näringsidkaren ska se till att konsumenten

får ett exemplar av dokumentet. Är kreditgivaren en privat-

person och förmedlas krediten av en kreditförmedlare, är det

kreditförmedlaren som ska se till att konsumenten får avtals-

dokumentet. En följd av att konsumenten får avtalsdokumentet

med fullständig information är att fristen för ångerrätten börjar

löpa (se 22 §).

I andra stycket finns en lista på uppgifter som på ett klart och

kortfattat sätt ska framgå av kreditavtalet. Flera av de uppgifter

som ska finnas med i kreditavtalet är desamma som ska lämnas

vid förhandsinformation enligt 5 §.

För en kommentar till punkterna 1 och 3–6, se kommentaren

till 5 § första stycket punkterna 1 och 3–6.

Punkten 2 avser namn och kontaktuppgifter för kreditgivaren,

konsumenten och en medverkande kreditförmedlare.

Enligt punkten 7 ska dels den effektiva räntan anges, dels det

sammanlagda belopp som konsumenten ska betala. Både den

effektiva räntan och det sammanlagda beloppet ska beräknas

utifrån de förutsättningar som gäller vid tidpunkten för avtalets

ingående. Se vidare kommentaren till 5 § första stycket sjunde

punkten.

För en kommentar till punkten 8, se 5 § första stycket åttonde

punkten.

161

Författningskommentar Ds

2009:67

I punkten 9 föreskrivs att det ska anges i avtalet att konsu-

menten har rätt att få en plan över hur betalningar av kapital-

belopp, räntor och avgifter ska göras (amorteringsplan). Konsu-

mentens rätt att få en amorteringsplan framgår av 16 §.

I punkt 10 anges att uppgift ska finnas om när och under vilka

villkor räntor och avgifter ska betalas i de fall då inga amorte-

ringar ska ske.

För en kommentar till punkterna 11–14, se 5 § första stycket

nionde, tionde, tolfte och trettonde punkterna.

Enligt punkten 15 ska avtalet innehålla uppgift om säkerheter

eller försäkringar som kreditgivaren har begärt. Det torde vara

tillräckligt att precisera säkerheten eller försäkringsavtalet på ett

sätt så att säkerheten eller försäkringsavtalet kan identifieras.

Punkten 16 motsvarar delvis 5 § första stycket femtonde

punkten. I avtalet ska dock förutom uppgift om huruvida ånger-

rätt finns eller ej också anges vilken frist som gäller för ånger-

rätten och andra eventuella villkor som gäller för att konsumen-

ten ska få utnyttja ångerrätten, t.ex. skyldigheten att betala

tillbaka kapital och ränta. Vidare ska uppgift lämnas om det

belopp som motsvarar räntan per dag under den tid fristen löper.

Punkten 17 föreskriver att information ska ges om konsu-

mentens rättigheter i fråga om ett kreditköp, se 29 §.

För en kommentar till punkten 18, se 5 § första stycket

sextonde punkten.

Enligt punkten 19 ska konsumenten informeras om hur man

går tillväga för att säga upp kreditavtalet i fråga.

Enligt punkten 20 ska det av avtalet framgå om det finns möj-

lighet för konsumenten att få en tvist om avtalet prövad på något

annat sätt än att gå till domstol.

Av punkten 21 följer att alla avtalsvillkor ska dokumenteras.

I punkten 22 föreskrivs att den behöriga tillsynsmyndighetens

namn och adress ska anges. Behöriga svenska tillsynsmyndig-

heter är Konsumentverket eller Finansinspektionen, se 50 §.

I tredje stycket föreskrivs att ytterligare uppgifter ska tas in i

avtalet i vissa fall. Bestämmelsen i stycket är tillämplig vid kredit-

avtal där konsumentens betalningar inte omedelbart medför en

162

Ds 2009:67

Författningskommentar

motsvarande avbetalning av krediten, utan används för att skapa

kapital åt konsumenten, se kommentaren till 5 § andra stycket.

Paragrafen genomför tillsammans med de två följande para-

graferna artikel 10 i direktivet.

15 § Vid avtal om kontokredit som ska betalas tillbaka på uppmaning eller

inom tre månader ska avtalet på ett klart och kortfattat sätt innehålla

uppgift om

1. slag av kredit,

2. kreditgivarens, konsumentens och, i förekommande fall, kreditför-

medlarens namn och adress,

3. kreditavtalets löptid,

4. kreditbeloppet och villkoren för utnyttjande av krediten,

5. krediträntan, gällande villkor för krediträntan, de referensindex eller

referensräntor som gäller den ursprungliga krediträntan samt tidpunkter,

villkor och förfarande för ändringar av krediträntan,

6. den effektiva räntan och det sammanlagda belopp som ska betalas av

konsumenten, beräknat vid den tidpunkt då kreditavtalet ingås, samt de

antaganden som ligger till grund för beräkningen av räntan,

7. att konsumenten kan uppmanas att betala tillbaka hela kredit-

beloppet i det fall avtalet har den innebörden,

8. förfarandet för att säga upp kreditavtalet, och

9. avgifter och villkoren för ändring av avgifterna.

I paragrafen anges vilka uppgifter som ska anges i avtal om

kontokrediter som ska betalas tillbaka på uppmaning eller inom

tre månader. Bestämmelserna gäller alltså i stället för det som

sägs i 14 § andra stycket om kreditavtal i allmänhet. Begreppet

kontokredit definieras i 2 §. Övervägandena finns i avsnitt 5.7.

De uppgifter som ska anges enligt punkterna 1-6 är desamma

som ska anges också i andra kreditavtal enligt 14 § andra stycket

punkterna 1–4 samt 6 och 7, se kommentaren till dessa punkter.

Enligt punkten 7 ska information ges om att konsumenten är

tvungen att återbetala kreditbeloppet på uppmaning, om avtalet

har den innebörden. Enligt punkten 8 ska avtalet också innehålla

uppgifter om hur kreditavtalet sägs upp av konsumenten. Slut-

163

Författningskommentar Ds

2009:67

ligen ska avtalet, enligt punkten 9, ange de avgifter som konsu-

menten ska betala och hur avgifterna kan komma att ändras.

Paragrafen genomför artikel 10.5 i direktivet.

Amorteringsplan

16 § Om krediten ska betalas av i delar under en viss tid, har konsumenten

rätt att på begäran få en sammanställning över när delbelopp, ränta och

avgifter ska betalas (amorteringsplan). Om räntesatsen inte är bunden eller

om avgifter kan ändras enligt kreditavtalet, ska amorteringsplanen innehålla

en upplysning om att uppgifterna i planen endast gäller till dess räntan eller

avgifterna enligt kreditavtalet ändras.

Paragrafen innehåller bestämmelser om kreditgivarens skyldighet

att lämna en amorteringsplan till konsumenten. Den saknar mot-

svarighet i 1992 års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.7.

Konsumenten har alltså rätt att få en amorteringsplan av

kreditgivaren. Kreditgivaren får inte ta ut någon avgift för planen

eller tillhandahållandet av den. Konsumenten har rätt att när som

helst under kreditavtalets löptid få en plan. En förutsättning är

att krediten enligt kreditavtalet ska betalas tillbaka genom avbe-

talningar (amorteringar). Konsumenten kan alltså inte kräva en

plan endast för att han eller hon vid ett senare tillfälle bestämmer

sig för att göra avbetalningar. Amorteringsplanen ska upplysa

om de betalningar som ska göras, när dessa ska ske samt på vilket

sätt det ska göras. Av amorteringsplanen ska också framgå, för

varje avbetalning, vad som utgör amortering av kapitalet, vad

som utgör ränta och vad som utgör eventuella avgifter. Om

räntan eller avgifter som anges i amorteringsplanen kan komma

att ändras, ska konsumenten erinras om detta i planen.

Paragrafen genomför artikel 10.2 och 10.3 i direktivet.

164

Ds 2009:67

Författningskommentar

Ränta och avgifter

17 § Räntesatsen får ändras till konsumentens nackdel endast i den ut-

sträckning som det motiveras av kreditpolitiska beslut, ökade upplånings-

kostnader för kreditgivaren eller andra kostnadsökningar som kredit-

givaren inte skäligen kunde förutse när avtalet ingicks. Vid kredit för

bostadsändamål med en sammanlagd löptid om minst 30 år och med en

ränta som är bunden under viss del av avtalstiden, minst tre månader, har

dock kreditgivaren, om han eller hon har gjort förbehåll om det i avtalet,

rätt att vid utgången av en sådan del av avtalstiden ändra räntan så att den

motsvarar den ränta som kreditgivaren vid den tidpunkten allmänt

tillämpar för nya krediter av motsvarande slag.

Utan hinder av första stycket får räntesatsen ändras på visst sätt i

anslutning till ändringar i en referensränta som kreditgivaren inte har något

betydande inflytande över. Ett avtalsvillkor om detta får förenas med ett

undantag om att räntesatsen under särskilda förutsättningar ska ändras mer

eller mindre än som följer av anknytningen till referensräntan. Undantaget

ska bestämmas så att det inte blir mindre förmånligt för konsumenten än

för kreditgivaren. Det ska uppfylla kraven i första stycket.

Kreditgivaren är skyldig att tillämpa ett avtalsvillkor om ränteändringar

på samma sätt till konsumentens förmån som till hans eller hennes nackdel.

Paragrafen behandlar förutsättningarna för ränteändringar till

konsumentens nackdel. Bestämmelserna förs utan ändring i sak

över från 11 § andra–fjärde styckena i 1992 års lag. Första

stycket i den nyss nämnda paragrafen motsvaras nu av 14 § andra

stycket sjätte punkten.

18 § Kredittagaren är skyldig att, utöver eller i stället för ränta, betala sär-

skild ersättning för krediten (avgift) endast om sådan ersättning avser kost-

nader som kreditgivaren har för krediten och om avgiften har angetts sär-

skilt i avtalet. Om kostnader kan särskiljas, får avgift tas ut särskilt för varje

sådan kostnad.

Avgifter för krediten får ändras till konsumentens nackdel endast i den

utsträckning som det motiveras av ökningar av de kostnader som ska

täckas av avgifterna.

165

Författningskommentar Ds

2009:67

Paragrafen behandlar förutsättningarna för att kreditgivaren ska

kunna ta ut avgifter för krediten av konsumenten. Bestämmel-

serna förs utan ändring i sak över från 12 § första och tredje

styckena i 1992 års lag. Andra stycket i den nyss nämnda para-

grafen motsvaras nu av 14 § andra stycket elfte punkten.

19 § Kreditgivaren ska underrätta konsumenten om en ränte- eller avgifts-

ändring innan ändringen börjar gälla, antingen i en handling eller i någon

annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. I fråga

om kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller

bostadsrätt eller som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte

hör till fastighet, får kreditgivaren i stället underrätta konsumenten om

ändringar genom annonsering i dagspress. Sker underrättelsen genom

annonsering, ska meddelande om ändringen också lämnas genom ett med-

delande till konsumenten senast i samband med nästa avisering eller konto-

utdrag.

Beror en ränteändring enbart på en ändring i en referensränta som

kreditgivaren inte har något bestämmande inflytande över får konsumen-

ten i stället underrättas periodvis, under förutsättning att parterna i avtalet

har kommit överens om det och den nya referensräntan har offentliggjorts

och är tillgänglig hos kreditgivaren.

Paragrafen behandlar kreditgivarens skyldighet att underrätta

konsumenten om ränte- och avgiftshöjningar. Den motsvarar i

huvudsak 13 § i 1992 års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.8.

Enligt första stycket ska konsumenten alltid underrättas innan

en ränta eller en avgift för krediten ändras. Förutsättningarna för

ändringar av räntesatsen eller avgifter anges i kreditavtalet (se 14

och 17–18 §§). Underrättelsen kan lämnas i en handling eller i

någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för kon-

sumenten (se kommentaren till 5 § tredje stycket). I andra

meningen görs undantag för bolån och liknande krediter. I dessa

fall kan underrättelse, liksom enligt 1992 års lag, ske genom

annonsering i dagspress, följt av ett senare meddelande till kon-

sumenten.

166

Ds 2009:67

Författningskommentar

I andra stycket finns liksom i 1992 års lag en specialregel som

gäller när ränteändringen beror på en ändring av en referens-

ränta. I sådana fall får kreditgivaren i stället lämna en under-

rättelse om ändringen periodvis. Detta kan då ske i samband med

att något annat meddelande skickas till konsumenten, t.ex. en

avisering om betalning eller ett kontoutdrag. För att detta under-

rättelseförfarande ska få användas gäller att parterna har kommit

överens om det i avtalet och att den nya referensräntan har

offentliggjorts. Detta kan ske t.ex. genom annonsering. Vidare

ska kreditgivaren alltid ha tillgång till den aktuella nivån på refe-

rensräntan. Dessa tre krav är nya i förhållande till 1992 års lag.

Paragrafen genomför artiklarna 11 och 12.2 i direktivet.

Kontoutdrag och underrättelser vid kontokrediter

20 § Vid kontokrediter ska kreditgivaren regelbundet tillhandahålla konsu-

menten kontoutdrag i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig

form som är tillgänglig för konsumenten. Kontoutdraget ska innehålla

uppgift om

1. vilken period det avser,

2. föregående kontoutdrags utgående datum och saldo,

3. uttag och datum för uttagen,

4. betalningar och datum för betalningarna,

5. det nya saldot,

6. den kreditränta och de eventuella avgifter som tillämpats för perio-

den, och

7. eventuella belopp som konsumenten är skyldig att återbetala.

Om det enligt ett avtal om kontokredit är möjligt för konsumenten att

överskrida en kreditgräns, ska kreditgivaren i en handling eller i någon

annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten regel-

bundet informera denne om

1. krediträntan, gällande villkor för krediträntan och de referensindex

eller referensräntor som gäller för krediträntan, och

2. de avgifter som gäller och villkor för ändring av avgifterna.

167

Författningskommentar Ds

2009:67

Om konsumenten har överskridit en kreditgräns under en månad, ska

kreditgivaren i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form

som är tillgänglig för konsumenten snarast underrätta konsumenten om

1. beloppen varmed kreditgränsen överskridits och krediträntan på de

beloppen, samt

2. eventuell straffavgift eller dröjsmålsränta på grund av överskridandet.

Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldighet för kredit-

givaren att vid kontokrediter dels skicka kontoutdrag till konsu-

menten, dels underrätta konsumenten om övertrasseringar. Den

saknar motsvarighet i 1992 års lag. Övervägandena finns i avsnitt

5.9.

I första stycket anges att kreditgivaren regelbundet ska till-

handahålla konsumenten kontoutdrag vid kontokrediter. En

definition av kontokredit finns i 2 §. Det anges inte hur ofta

kontoutdrag ska tillhandahållas utan parterna har viss frihet att i

avtalet reglera detta. Av god kreditgivningssed får anses följa att

kontoutdrag bör tillhandahållas någorlunda frekvent. Konto-

utdraget kan lämnas i en handling, dvs. på papper, eller i någon

annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsu-

menten (se kommentaren till 5 § tredje stycket). Vidare anges

vilka uppgifter kontoutdraget ska innehålla. Uppgifter ska bl.a.

lämnas om uttag och betalningar som har gjorts under den

period som kontoutdraget avser (punkterna tre och fyra). Om

det är svårt att avgöra om det är ett uttag eller en betalning som

gjorts, bör det vara tillräckligt att i kontoutdraget lämna upp-

gifter om uttag även om det i själva verket skulle röra sig om en

betalning. Det bör dock av uppgifterna framgå till vem eller till

vilket konto beloppet utbetalats.

I andra stycket finns bestämmelser om kontokreditavtal som

ger konsumenten möjlighet att överskrida en överenskommen

kreditgräns. Vid den typen av avtal ska viss information om

krediträntan och avgifter, med avseende också på eventuella

överskridanden, ges regelbundet till konsumenten. Även denna

information ska ges i en handling eller i någon annan läsbar och

varaktig form som är tillgänglig för konsumenten.

168

Ds 2009:67

Författningskommentar

I tredje stycket stadgas en skyldighet för kreditgivaren att

informera konsumenten i vissa avseenden om denne under en

månads tid överskridit en kreditgräns. Skyldigheten inträder allt-

så först när konsumenten i en månads tid dröjt med att åter-

betala eller tillhandahålla belopp så att krediten minskas till

överenskommen nivå.

Paragrafen genomför artiklarna 12.1 och 18 i direktivet.

Konsumentens ångerrätt

21 § Konsumenten har rätt att frånträda kreditavtalet (ångerrätt) genom

att till näringsidkaren lämna eller sända ett meddelande om detta inom 14

dagar från den dag som anges i 22 § (ångerfrist).

Genom paragrafen införs en rätt för konsumenten att frånträda

ett ingånget kreditavtal. Bestämmelsen saknar motsvarighet i

1992 års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

Ångerrätten utövas genom att konsumenten meddelar

näringsidkaren att han eller hon frånträder avtalet. Meddelandet

behöver inte vara skriftligt. Det räcker med t.ex. ett telefonsam-

tal. Skulle det bli tvist om konsumenten har meddelat närings-

idkaren eller inte, är utgångspunkten att det är konsumenten

som är skyldig att styrka sina påståenden. Frågan om risken för

att meddelandet inte kommer fram regleras i 23 §. I 22 § regleras

när fristen börjar löpa. Konsumenten kan naturligtvis meddela

näringsidkaren att han eller hon frånträder avtalet innan fristen

börjar löpa. Enligt 3 § tredje stycket gäller ångerrätten (21–

25 §§) inte för lån med säkerhet i fast egendom m.m.

Paragrafen genomför artikel 14.1 första stycket i direktivet.

22 § Ångerfristen börjar löpa den dag då kreditavtalet ingås, dock tidigast

den dag då information enligt 14 § kommer konsumenten till handa.

I paragrafen anges vilken dag ångerfristen börjar löpa. Över-

vägandena finns i avsnitt 5.11.

169

Författningskommentar Ds

2009:67

Utgångspunkten är att ångerfristen börjar löpa den dag då

avtalet ingås. Detta gäller dock endast under förutsättning att

konsumenten då har fått den information som enligt 14 § ska

framgå av kreditavtalet. Om konsumenten inte får den informa-

tionen när kreditavtalet ingås, börjar ångerfristen i stället löpa

den dag då informationen kommer konsumenten till handa, dvs.

när han eller hon har möjlighet att ta del av den.

Paragrafen genomför artikel 14.1 andra stycket i direktivet.

23 § Har konsumenten i rätt tid och på ett ändamålsenligt sätt lämnat eller

sänt ett meddelande om att han eller hon frånträder avtalet, får meddelan-

det åberopas även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram.

Paragrafen innehåller en regel om att det är näringsidkaren som

bär risken för att ett meddelande från konsumenten om att av-

talet frånträds försenas, förvanskas eller inte kommer fram.

Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

Frågan om ett meddelande har sänts i rätt tid avgörs med

tillämpning av den frist som anges i 22 §. Kravet på att med-

delandet ska ha sänts på ett ändamålsenligt sätt innebär att kon-

sumenten ska välja ett sätt som är försvarligt med hänsyn till den

föreliggande situationen. Meddelandet kan ofta sändas med post,

telefax eller e-post. Eftersom det inte finns något formkrav, kan

meddelandet lämnas muntligen, t.ex. genom telefon. Det bör

som regel vara tillräckligt att meddelandet sänds till närings-

idkarens adress. Om näringsidkaren fullgjort sin informations-

plikt, bör det inte vara någon tvekan om vilken adress som kan

användas. För att en anställd ska vara behörig att ta emot ett

meddelande bör det inte nödvändigtvis krävas att den anställde

kan ingå avtal för näringsidkarens räkning.

Bestämmelsen genomför artikel 14.3 a) sista ledet i direktivet.

170

Ds 2009:67

Författningskommentar

Verkan av att konsumenten utövar sin ångerrätt

24 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, ska konsumenten snarast och

senast inom 30 dagar från den dag då konsumenten lämnade eller sände sitt

meddelande om att avtalet frånträds betala tillbaka de belopp konsumenten

har erhållit från näringsidkaren, med tillägg för upplupen ränta på belop-

pen. Ränta ska utgå från den dag konsumenten fick tillgång till krediten till

och med den dag den återbetalades till näringsidkaren. Konsumenten ska

också ersätta näringsidkaren för avgifter som denne med anledning av

kreditavtalet erlagt till det allmänna och som inte får återbetalas till

näringsidkaren.

Näringsidkaren ska snarast och senast inom 30 dagar från den dag då

näringsidkaren tog emot konsumentens meddelande om att avtalet från-

träds återbetala de avgifter som konsumenten har erlagt med anledning av

krediten med undantag för sådana avgifter som nämns i första stycket.

Paragrafen anger vilka skyldigheter som konsumenten och

näringsidkaren har när ångerrätten utövas. Övervägandena finns

i avsnitt 5.11.

Om konsumenten utövar sin ångerrätt, uppkommer enligt

första stycket en skyldighet för honom eller henne att till närings-

idkaren återbetala de belopp som utbetalats. Detta ska ske sna-

rast och senast trettio dagar efter det att konsumenten med-

delade näringsidkaren att ångerrätten utövas. Konsumenten ska

också betala ränta för den tid som han eller hon disponerar över

krediten, dvs. till dess att den återbetalas till näringsidkaren.

Räntan ska vara densamma som den som skulle ha utgått för

motsvarande tid om kreditavtalet inte hade ångrats. Enligt andra

meningen har näringsidkaren också rätt till ersättning för vissa

kostnader som kan ha uppkommit på grund av kreditavtalet. Det

gäller avgifter som näringsidkaren har betalat till det allmänna på

grund av kreditavtalet och som inte återbetalas.

Enligt andra stycket ska näringsidkaren återbetala sådana av-

gifter som konsumenten kan ha erlagt med anledning av kredit-

avtalet, t.ex. uppläggningsavgift. Detta gäller dock inte avgifter

171

Författningskommentar Ds

2009:67

som näringsidkaren har erlagt till det allmänna och som inte är

återbetalningsbara.

Paragrafen genomför artikel 14.3 b) i direktivet.

Anknytande avtal

25 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt och det med anledning av

kreditavtalet har ingåtts ett anknytande avtal om tjänster som tillhandahålls

av kreditgivaren eller av någon annan på grund av en överenskommelse

mellan denne och kreditgivaren, ska det anknytande avtalet upphöra att

gälla utan att konsumenten får åläggas någon påföljd för detta.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om återgång av vissa an-

knytande avtal när konsumenten utövar sin ångerrätt. Över-

vägandena finns i avsnitt 5.11.

Bestämmelsen innebär att konsumenten inte särskilt behöver

säga upp eller ångra avtalet. En förutsättning för att konsumen-

ten ska få denna lättnad är att det är fråga om en anknytande

tjänst till kreditavtalet. Ett exempel på ett sådant avtal är ett för-

säkringsavtal som säkerställer konsumentens återbetalning av

krediten. En annan förutsättning är att tjänsten tillhandahålls av

kreditgivaren eller någon annan på grund av ett avtal med kredit-

givaren.

Att konsumenten inte får åläggas någon påföljd innebär inte

att konsumenten slipper ifrån alla konsekvenser av att avtalet

återgår. Pris för den tid tjänsten nyttjats och kostnader som

redan uppstått, t.ex. en upplupen premie för en försäkring, kan

konsumenten behöva stå för. Detta regleras dock inte i denna

paragraf.

Paragrafen genomför artikel 14.4 i direktivet.

172

Ds 2009:67

Författningskommentar

Kontantinsats vid kreditköp

26 § Vid kreditköp av en vara ska säljaren ta ut en kontantinsats av köpa-

ren i enlighet med god kreditgivningssed. Kontantinsatsen ska motsvara

minst 20 procent av varans kontantpris, om inte särskilda förhållanden

föranleder annat.

Som kontantinsats anses inte betalning med medel som köparen får låna

av säljaren eller av någon annan kreditgivare på grund av en överenskom-

melse mellan denne och säljaren.

Paragrafen reglerar vad som gäller beträffande kontantinsats vid

kreditköp. Den överensstämmer i sak med 14 § i 1992 års lag.

Det sista stycket i 14 § i 1992 års lag överförs dock inte, efter-

som den lag som det hänvisas till där upphört att gälla.

27 § Om en näringsidkare för sin egen eller någon annans räkning säljer en

vara utan att iaktta vad som sägs i 26 §, ska det anses utgöra en åtgärd i

strid med 5 § marknadsföringslagen (2008:486).

Paragrafen, som motsvarar 15 § i 1992 års lag, reglerar frågan om

marknadsrättsliga sanktioner vid brott mot 26 §.

Konsumentens befogenheter vid överlåtelse av fordringen,

m.m.

28 § Om kreditgivaren har överlåtit sina rättigheter enligt ett kreditavtal,

får konsumenten mot den nye kreditgivaren göra samma invändningar som

han eller hon vid överlåtelsen kunde göra mot överlåtaren. Detsamma

gäller när kreditgivaren har pantsatt sina rättigheter enligt kreditavtalet.

Överlåtaren eller pantsättaren ska underrätta konsumenten om över-

låtelsen eller pantsättningen. Konsumenten behöver dock inte underrättas,

om överlåtaren eller pantsättaren även fortsättningsvis ska fullgöra skyldig-

heterna på grund av kreditavtalet mot konsumenten.

173

Författningskommentar Ds

2009:67

Paragrafen behandlar konsumentens rätt vid överlåtelse av ford-

ringen. Övervägandena finns i avsnitt 5.13.

Första stycket överensstämmer med 16 § första stycket i 1992

års lag.

Enligt andra stycket ska konsumenten underrättas, om kredit-

givaren överlåter eller pantsätter sina rättigheter enligt ett kredit-

avtal. Skyldigheten åligger överlåtaren respektive pantsättaren.

Det finns inget formkrav för hur underrättelsen ska gå till.

Lämpligen bör det ske skriftligen i en handling eller i någon

annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumen-

ten. Konsumenten behöver inte underrättas, om den överlåtande

kreditgivaren ska fortsätta att fullgöra skyldigheterna på grund

av kreditavtalet, t.ex. skicka ut inbetalningskort och ta emot be-

talningar. En förutsättning är att samtliga tänkbara frågor som

kan uppstå hanteras av den överlåtande kreditgivaren. Med

”skyldigheterna på grund av kreditavtalet” avses inte bara det

som direkt följer av avtalet utan också skyldigheter som kan följa

av författningar på grund av att det är fråga om ett kreditavtal.

Skyldigheten att informera är alltså till för konsumentens skull

och tar inte sikte på det intresse en förvärvare kan ha av att

konsumenten underrättas för att förvärvaren ska få sakrättsligt

skydd.

Paragrafen genomför artikel 17 i direktivet.

29 § Vid kreditköp får konsumenten mot kreditgivarens krav på betalning

framställa samma invändningar på grund av köpet som han eller hon kan

göra mot sin motpart i köpeavtalet. Konsumenten får också invända att han

eller hon har erlagt betalning till motparten eller har en överenskommelse

med denne. Detta gäller dock inte om konsumenten visste att motparten

saknade rätt att ta emot betalningen eller ingå överenskommelsen och inte

heller om konsumenten uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlät att

skaffa sig kunskap om detta.

Om konsumenten på grund av köpet har anspråk på återbetalning,

skadestånd eller annan penningprestation, svarar kreditgivaren lika med

säljaren för att anspråket fullgörs. Kreditgivaren är dock inte skyldig att

174

Ds 2009:67

Författningskommentar

betala mer än han eller hon har mottagit av konsumenten med anledning av

krediten.

Paragrafen innehåller bestämmelser om konsumentens rättig-

heter mot kreditgivaren vid ett kreditköp. Bestämmelserna mot-

svaras av bestämmelserna i 16 § andra och tredje styckena samt

18 § i 1992 års lag. I huvudsak redaktionella ändringar görs.

Övervägandena finns i avsnitt 5.13.

Definitionen av begreppet kreditköp i 2 § är ny i förhållande

till 1992 års lag. Det påverkar denna paragrafs tillämpnings-

område. Bestämmelserna i 16 § i 1992 års lag är direkt tillämpliga

endast på kreditköp av varor. Genom 18 § i samma lag görs

bestämmelserna tillämpliga också på tjänster som avses i konsu-

menttjänstlagen (1985:716). Genom analogi anses bestämmel-

serna kunna tillämpas även på andra tjänster. Förevarande para-

graf är i enlighet med definitionen i 2 § av kreditköp direkt

tillämplig på köp av alla slags tjänster, med den begränsningen

som följer av att tjänsten ska vara finansierad genom ett kredit-

avtal på det sätt som anges i 2 §.

Paragrafen genomför artikel 15.2 och 15.3 i direktivet.

30 § Vid kreditköp får kreditgivaren inte ta emot en av konsumenten

ingången växelförbindelse som avser en fordran på grund av kreditköpet.

Han eller hon får inte heller till bevis för sin fordran ta emot ett av konsu-

menten utfärdat löpande skuldebrev eller någon annan av denne ingången

skuldförbindelse som är av ett sådant slag att konsumentens rätt att fram-

ställa invändningar på grund av köpet inskränks om skuldförbindelsen

överlåts eller pantsätts till en borgenär som är i god tro.

Första stycket första meningen gäller inte egna växlar som är utställda

av banker.

Den som uppsåtligen bryter mot förbud enligt denna paragraf döms till

böter.

Paragrafen föreskriver förbud mot utfärdande av löpande ford-

ringshandlingar vid kreditköp. Den överensstämmer i sak med

17 § i 1992 års lag.

175

Författningskommentar Ds

2009:67

Förbud mot viss avräkning

31 § Belopp som kredittagaren erlägger för avräkning på viss fordran på

grund av krediten får kreditgivaren inte först avräkna på annan fordran.

Paragrafen innehåller ett förbud mot s.k. avräkningsförbehåll,

dvs. att kreditgivaren förbehåller sig rätten att bestämma i vilken

ordning betalningar som erläggs ska avräknas på olika skulder

som konsumenten har till kreditgivaren. Paragrafen överens-

stämmer i sak med 19 § i 1992 års lag.

Betalning av skulden i förtid

32 § Konsumenten har rätt att betala sin skuld till kreditgivaren före den

avtalade förfallotiden.

Paragrafen ger konsumenten en rätt att alltid betala en skuld i

förtid. Den överförs oförändrad från 20 § i 1992 års lag. Över-

vägandena finns i avsnitt 5.12. Paragrafen genomför, tillsammans

med 36 §, artikel 16.1 i direktivet.

33 § Kreditgivaren har rätt att få betalning i förtid endast om han eller hon

har gjort förbehåll om detta i avtalet och

1. konsumenten sedan mer än en månad är i dröjsmål med betalning av

ett belopp som överstiger tio procent av kreditfordringen,

2. konsumenten sedan mer än en månad är i dröjsmål med betalning av

ett belopp som överstiger fem procent av kreditfordringen och dröjsmålet

avser två eller flera poster som förfallit vid olika tidpunkter,

3. konsumenten på något annat sätt är i väsentligt dröjsmål med betal-

ning,

4. säkerhet som ställts för krediten har avsevärt försämrats, eller

5. det står klart att konsumenten genom att avvika, skaffa undan egen-

dom eller förfara på något annat sätt undandrar sig att betala sin skuld.

Om säkerhet som ställts för krediten utgörs av förbehåll om åter-

taganderätt, har kreditgivaren rätt till betalning i förtid på grund av försäm-

176

Ds 2009:67

Författningskommentar

rad säkerhet endast om konsumenten uppsåtligen eller genom grov vårds-

löshet har orsakat att säkerheten avsevärt försämrats.

När fråga är om kredit som är förenad med panträtt i fast egendom,

tomträtt eller bostadsrätt eller som är förenad med motsvarande rätt i

byggnad som inte hör till fastighet och räntan för krediten är bunden för

hela eller en del av avtalstiden, dock minst tre månader, har kreditgivaren,

om han eller hon har gjort förbehåll om det i avtalet och synnerliga skäl

föreligger, rätt att utan hinder av bestämmelserna i första och andra

styckena få betalning i förtid på den dag då den tid för vilken räntan är

bunden löper ut.

Paragrafen behandlar kreditgivarens rätt till förtidsbetalning.

Den överförs i huvudsak oförändrad från 21 § i 1992 års lag. I

sista stycket ersätts rekvisitet ”för bostadsändamål” med ett krav

på att krediten ska ha säkerhet i fast egendom, tomträtt, bostads-

rätt eller byggnad på ofri grund. Ändringen innebär att det inte

är nödvändigt att utreda och eventuellt föra bevisning om

ändamålet med en viss kredit. I stället räcker det med att konsta-

tera att säkerhet av visst slag har lämnats.

34 § Vill kreditgivaren få betalt i förtid enligt 33 § första stycket 1–3 eller

tredje stycket gäller en uppsägningstid av minst fyra veckor räknat från den

tidpunkt då kreditgivaren sänder ett meddelande om uppsägningen i

rekommenderat brev till konsumenten under dennes vanliga adress eller

uppsägningen utan en sådan åtgärd kommer konsumenten till handa.

Har kreditgivaren krävt betalning i förtid enligt 33 § första stycket 1–3,

är konsumenten ändå inte skyldig att betala i förtid, om han eller hon före

utgången av uppsägningstiden betalar vad som förfallit jämte dröjsmåls-

ränta. Detsamma gäller om konsumenten vid uppsägning enligt 33 § första

stycket 4 eller 5 eller andra stycket genast efter uppsägningen eller inom

medgiven uppsägningstid ställer godtagbar säkerhet för fordringen.

Har konsumenten tidigare med stöd av bestämmelserna i andra stycket

befriats från skyldigheten att betala skulden i förtid, gäller inte bestämmel-

serna i det stycket.

177

Författningskommentar Ds

2009:67

I paragrafen finns regler om uppsägningstid när kreditgivaren vill

få betalt i förtid och om konsumentens möjlighet att undgå

verkan av en uppsägning. Den överförs i sak oförändrad från 22 §

i 1992 års lag.

35 § Utan hinder av vad som sägs i 33 § första stycket 4 får kreditgivaren

åberopa andra lagbestämmelser om rätt till betalning i förtid på grund av

att en säkerhet som ställts för krediten har försämrats. Bestämmelserna i

33 § hindrar vidare inte att banker eller andra kreditgivare gör gällande

strängare förbehåll om betalning i förtid, om de har en skyldighet att göra

sådana förbehåll enligt någon annan författning.

Paragrafen behandlar kreditgivarens rätt till förtidsbetalning på

grund av bestämmelser i andra författningar i vissa särskilda fall.

Den överförs oförändrad från 23 § i 1992 års lag.

36 § Vid förtidsbetalning enligt 32–35 §§ ska konsumenten betala ränta

och andra kostnader för krediten för tiden fram till förtidsbetalningen men

inte för tiden därefter. När kreditgivarens fordran beräknas ska de grunder

som står i överensstämmelse med god kreditgivningssed tillämpas.

Kreditgivaren får inte tillgodoräkna sig någon ersättning för att skulden

betalas i förtid. Om krediträntan är bunden när förtidsbetalningen sker har

kreditgivaren dock rätt att för den tid som återstår ta ut ränteskillnads-

ersättning av kredittagaren, om han eller hon har gjort förbehåll om det.

Det gäller dock inte för den del av räntan som motsvaras av en kredit-

garantiavgift, när statlig kreditgaranti har lämnats och avgift utgår för

garantin.

Ränteskillnadsersättningen får

1. för kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller

bostadsrätt eller som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte

hör till fastighet

a) högst motsvara skillnaden mellan räntan på krediten och räntan på

statsskuldväxlar med en löptid som motsvarar återstående räntebindnings-

tid ökad med en procentenhet, om den tid för vilken ersättningen ska

betalas är kortare än ett år, eller

178

Ds 2009:67

Författningskommentar

b) högst motsvara skillnaden mellan räntan på krediten och räntan på

statsobligationer med en förfallotid som motsvarar återstående räntebind-

ningstid ökad med en procentenhet, om betalningstiden överstiger den i a,

och

2. för annan kredit högst motsvara en procent av det förtidsbetalade

beloppet eller, om det vid tidpunkten för förtidsbetalningen är kortare tid

än ett år kvar av kreditavtalets löptid, en halv procent av det förtidsbetalade

beloppet. Ersättningen får dock inte överstiga det belopp som konsumen-

ten skulle ha betalat i ränta under den återstående löptiden enligt kredit-

avtalet.

Om kreditgivaren utnyttjar en rätt att återta varan enligt 38 §, tillämpas

40 och 41 §§ vid den uppgörelse som då ska ske mellan parterna.

I paragrafen anges vad som gäller i fråga om ersättning till kredit-

givaren när konsumenten betalar i förtid. Den motsvarar 24 § i

1992 års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.12.

Första stycket motsvarar 24 § första stycket 1 i 1992 års lag. I

sak är bestämmelserna oförändrade.

Andra stycket motsvarar 24 § första stycket 2 första och andra

meningarna i 1992 års lag. I förhållande till 1992 års lag görs den

ändringen att rätten till ränteskillnadsersättning numera förut-

sätter att förtidsbetalningen görs när räntan är bunden. Kredit-

givaren kan alltså inte få någon ränteskillnadsersättning för det

fall att räntan är rörlig när förtidsbetalningen sker, oavsett om

räntan under en senare del av avtalsperioden är bunden.

Bestämmelser om hur ersättningen ska beräknas finns i tredje

stycket.

Punkten 1 gäller beräkning av ersättning vid krediter som är

förenade med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt

eller motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet.

Avgörande för om ersättningen ska beräknas enligt denna punkt

är alltså om det finns en sådan säkerhet. Belånar en konsument

sin fastighet för att köpa en bil, ska krediten alltså vid förtids-

betalning behandlas enligt denna punkt. Metoden för att beräkna

ersättningen är i sak oförändrad i förhållande till 1992 års lag.

179

Författningskommentar Ds

2009:67

Punkten 2 gäller beräkning av ersättning vid förtidsbetalning

av andra krediter. Ersättning ska utgå enligt en schablon.

Avgörande för ersättningens storlek är hur lång tid av den avta-

lade kredittiden som kvarstår när förtidsbetalningen sker. Åter-

står ett år eller mer får ersättningen till kreditgivaren högst upp-

gå till en procent av det förtidsbetalade beloppet. Är den kvar-

stående tiden kortare, får ersättningen högst uppgå till en halv

procent av det förtidsbetalade beloppet. Ersättningen får dock

aldrig vara högre än det belopp som konsumenten skulle ha beta-

lat i ränta under den återstående tiden av kreditavtalets löptid,

om förtidsbetalning inte hade skett.

Fjärde stycket motsvarar 24 § andra stycket i 1992 års lag.

Bestämmelsen är i sak oförändrad.

Paragrafen genomför artikel 16.2, 16.3 c) och 16.5 i direktivet.

Uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid

37 § Konsumenten får säga upp ett kreditavtal med obestämd löptid till

omedelbart upphörande. Om parterna har avtalat om en uppsägningstid för

kreditavtalet, upphör det att gälla den dag uppsägningstiden löper ut. Upp-

sägningstiden får inte vara längre än en månad.

Kreditgivaren får säga upp ett sådant kreditavtal som avses i första

stycket om det har överenskommits i avtalet. Uppsägningen ska lämnas i

en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig

för konsumenten. Uppsägningstiden ska vara minst två månader räknat

från den tidpunkt då kreditgivaren sänder ett meddelande om uppsäg-

ningen till konsumenten under dennes vanliga adress eller uppsägningen

utan en sådan åtgärd kommer konsumenten till handa. Om konsumenten

inte har utnyttjat en möjlighet till kredit, får kreditgivaren säga upp kredit-

avtalet med omedelbar verkan, om det har överenskommits i avtalet och är

skäligt. Konsumenten ska snarast informeras om uppsägningen och om

skälen till detta i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form

som är tillgänglig för konsumenten, om det inte finns särskilda skäl mot

det.

180

Ds 2009:67

Författningskommentar

Paragrafen behandlar uppsägning av kreditavtal som inte har

någon slutlig förfallodag för krediten. Enligt paragrafen har både

konsumenten och kreditgivaren rätt att säga upp ett sådant avtal.

Enligt 3 § andra stycket är paragrafen inte tillämplig på konto-

krediter som ska betalas tillbaka på uppmaning eller inom tre

månader. Enligt 3 § tredje stycket är paragrafen inte heller

tillämplig på krediter som är förenade med panträtt i fast egen-

dom, tomträtt eller bostadsrätt eller motsvarande rätt i byggnad

som inte hör till fastighet. Paragrafen saknar motsvarighet i 1992

års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

Första stycket behandlar konsumentens uppsägningsrätt i fråga

om kreditavtal med obestämd löptid. Utgångspunkten är att

konsumenten har rätt att med omedelbar verkan säga upp av-

talet. Det finns inga formkrav för hur uppsägningen ska gå till,

utan den kan vara muntlig. Parterna kan i kreditavtalet ha kom-

mit överens om en uppsägningstid, på högst en månad, för

konsumenten. I så fall gäller avtalet till den dag uppsägningstiden

löper ut. I samband med att avtalsförhållandet upphör kan natur-

ligtvis konsumenten enligt kreditavtalet vara skyldig att vidta en

del andra åtgärder.

Andra stycket behandlar näringsidkarens uppsägningsrätt i

fråga om kreditavtal med obestämd löptid. En förutsättning för

att näringsidkaren ska kunna säga upp ett avtal som gäller tills

vidare är att parterna har avtalat om det. För näringsidkaren

finns dessutom krav på hur uppsägningen ska gå till. Uppsäg-

ningen ska göras i en handling eller i någon annan läsbar och

varaktig form (se kommentaren till 5 § tredje stycket). Uppsäg-

ningstiden är två månader räknat antingen från den dag då

näringsidkaren sänder uppsägningen till konsumenten eller den

dag då den kommer konsumenten till handa. Med det senare

avses att konsumenten faktiskt kan ta del av innehållet i uppsäg-

ningen.

Vidare finns en särskild reglering för det fall att konsumenten

inte har utnyttjat en kreditmöjlighet enligt ett kreditavtal som

gäller tills vidare. Kreditgivaren kan då med omedelbar verkan

säga upp krediten, dvs. stoppa konsumentens rätt att utnyttja

181

Författningskommentar Ds

2009:67

krediten. En förutsättning är att kreditgivarens uppsägningsrätt

framgår av kreditavtalet. Vidare ska det vara skäligt. Så kan vara

fallet om konsumenten inte längre kan anses ha en återbetal-

ningsförmåga för krediten. Ett annat skäl kan vara att kredit-

möjligheten inte har utnyttjats under en mycket lång period. I

direktivet nämns också som skäl att det finns misstanke om att

krediten ska utnyttjas för något brott. Konsumenten ska snarast

informeras om uppsägningen. Underrättelsen bör ske i omedel-

bar anslutning till beslutet att säga upp krediten och om möjligt

och lämpligt innan uppsägningen träder i kraft och konsumenten

mister tillgången till krediten. Informationen, som ska lämnas i

en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är

tillgänglig för konsumenten, behöver inte lämnas om det finns

särskilda skäl mot det. Sådana skäl kan finnas om en uppsägning

någon gång skulle vara grundad på misstanke om brott.

Bestämmelserna utgör komplement till de generella bestäm-

melserna om betalning i förtid enligt 32–35 §§, som alltså kan

tillämpas också på kreditavtal som gäller tills vidare.

Paragrafen genomför artikel 13 i direktivet.

Återtaganderätt vid kreditköp

38 § Med förbehåll om återtaganderätt avses ett avtalsvillkor som ger

kreditgivaren möjlighet att återta varan, om köparen inte fullgör sin del av

kreditköpsavtalet.

Ett förbehåll om återtaganderätt får göras gällande endast under förut-

sättning

1. att säljaren har gjort förbehållet i samband med köpet för att trygga

sin rätt till betalning, samt

2. att den tidpunkt har inträtt då konsumenten enligt 33 och 34 §§ ska

fullgöra sin skyldighet att betala i förtid.

Om vid betalningsdröjsmål köparen, innan varan återtas, betalar vad

som förfallit till betalning jämte dröjsmålsränta och kostnader enligt de

grunder som anges i 40 § tredje–femte styckena, får kreditgivaren inte

återta varan på grund av dröjsmålet. Grundas återtaganderätten på att

182

Ds 2009:67

Författningskommentar

säkerhet för krediten har försämrats eller att köparen undandrar sig att

betala sin skuld, får kreditgivaren inte återta varan om köparen innan varan

återtas ställer godtagbar säkerhet för fordringen.

I paragrafen finns bestämmelser om återtaganderätt vid kredit-

köp. Den överensstämmer i sak med 25 § i 1992 års lag.

39 § Använder näringsidkare förbehåll om återtagande vid försäljning av

en vara som med hänsyn till sin beskaffenhet eller sitt värde eller på grund

av förhållandena på marknaden inte är lämpad som kreditsäkerhet, kan

näringsidkaren förbjudas att framdeles i liknande fall använda sådana för-

behåll. I fråga om förbud gäller i övrigt bestämmelserna i lagen (1994:1512)

om avtalsvillkor i konsumentförhållanden.

I paragrafen finns bestämmelser om möjlighet att i vissa fall för-

hindra att en kreditgivare använder sig av återtagandeförbehåll.

Den överensstämmer med 26 § i 1992 års lag.

Uppgörelse när en vara återtas

40 § Om kreditgivaren vill utnyttja en rätt att återta varan, ska avräkning

göras mellan honom eller henne och köparen.

Vid avräkningen ska köparen tillgodoräknas varans värde vid återtagan-

det. Värdet beräknas efter vad kreditgivaren kan antas få ut genom att på

lämpligt sätt sälja varan.

Kreditgivaren får tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditford-

ringen efter avräkning enligt 36 § samt i förekommande fall dröjsmålsränta,

dock inte enligt högre räntesats än som anges i 6 § räntelagen (1975:635).

Kreditgivaren får dessutom tillgodoräkna sig ersättning för följande

kostnader för återtagande av varan, nämligen utsökningsavgift, skälig kost-

nad för transport av varan samt utgift för inställelse vid förrättning för

återtagande, om kreditgivaren har behövt inställa sig för att tillvarata sin

rätt. När ersättning bestäms för utgift för inställelse tillämpas bestäm-

melserna om beräknande av ersättning av allmänna medel till vittne.

183

Författningskommentar Ds

2009:67

I mål om handräckning för återtagande får kreditgivaren, enligt vad

regeringen närmare föreskriver, tillgodoräkna sig även skälig ersättning för

eget arbete med anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde.

41 § Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än

kreditgivaren, får varan återtas endast om kreditgivaren betalar mellanskill-

naden till köparen eller, när varan värderats av Kronofogdemyndigheten,

nedsätter mellanskillnaden hos myndigheten.

Har kreditgivaren för att kunna återta varan varit tvungen att betala en

skuld som köparen har, får kreditgivaren när första stycket tillämpas av-

räkna sådan betalning mot mellanskillnad till köparens förmån. Detsamma

gäller om kreditgivaren för att varan efter återtagande ska kunna användas

på avsett sätt har varit tvungen att betala en sådan skuld.

Tillgodoräknas kreditgivaren ett större belopp än köparen, får kredit-

givaren inte kräva ut mellanskillnaden (restskulden) i annat fall än då varan

har minskat väsentligt i värde genom att köparen vanvårdat varan.

Dessa paragrafer reglerar uppgörelsen när en vara återtas. Para-

graferna motsvaras av 27 respektive 28 § i 1992 års lag.

De föreskrifter som åsyftas i 40 § sista stycket finns intagna i

förordningen (1992:1013) om ersättning för kostnader i mål om

handräckning enligt konsumentkreditlagen (1992:830) m.m. Att

en ny konsumentkreditlag nu införs medför ett behov av ändring

i den förordningen. Det ankommer på regeringen att se till att en

sådan ändring görs.

Återlösande av en vara som återtagits

42 § Köparen får inom fjorton dagar återlösa en vara som har återtagits.

Vill köparen återlösa varan, ska han eller hon betala kreditgivaren varans

värde vid återtagandet samt den restskuld som kan finnas enligt avräk-

ningen.

Paragrafen handlar om köparens rätt att återlösa en vara som har

återtagits. Den överensstämmer i sak med 29 § i 1992 års lag.

184

Ds 2009:67

Författningskommentar

Handräckning för återtagande av vara, m.m.

43 § Kreditgivaren får hos Kronofogdemyndigheten söka handräckning

för att återta varan under förutsättning att det i en handling eller i någon

annan läsbar och varaktig form har dokumenterats uppgifter om

1. förbehåll om återtaganderätt

2. kontantpriset,

3. kreditbeloppet,

4. kreditkostnaden,

5. kreditavtalets löptid,

6. kreditfordran, och

7. de tidpunkter när betalning ska erläggas.

En ansökan om handräckning ska göras skriftligen. I ansökningen ska

anges hur stor del av kreditfordran som är obetald. Om kreditgivaren gör

anspråk på dröjsmålsränta, ska i ansökningen också uppges vad kredit-

givaren fordrar i den delen. Till ansökningen ska fogas den dokumentation

som anges i första stycket.

Paragrafen handlar om möjligheten att söka handräckning för att

återta en vara som har sålts med återtagandeförbehåll. Den mot-

svaras av 30 § i 1992 års lag.

Paragrafen är något omarbetad i förhållande till 30 § i 1992 års

lag. Anledningen till det är att skriftlighetskravet för ingående av

kreditavtal tas bort. För att det ska vara möjligt att ansöka om

handräckning ska vissa uppgifter, samma som enligt 1992 års lag,

enligt första stycket, ha dokumenterats i en handling eller i någon

annan läsbar och varaktig form. Enligt andra stycket ska doku-

mentationen fogas till ansökningen.

44 § Handräckning får beviljas endast om det är uppenbart att de förut-

sättningar för återtagande som anges i 38 § andra och tredje styckena före-

ligger.

Om ett förbehåll om återtaganderätt har använts i strid mot förbud

enligt 39 §, får handräckning inte beviljas.

Handräckning eller verkställighet av dom, varigenom köparen har för-

pliktats att lämna tillbaka en vara som har sålts med förbehåll om åter-

185

Författningskommentar Ds

2009:67

taganderätt, får inte beviljas beträffande sådana varor som enligt 5 kap. 1–

3 §§ utsökningsbalken ska undantas från utmätning.

I paragrafen anges under vilka förutsättningar handräckning får

beviljas. Paragrafen överensstämmer med 31 § i 1992 års lag.

45 § I fråga om handräckning och verkställighet av dom, som anges i 44 §

tredje stycket, tillämpas i övrigt 12 § andra och tredje styckena samt 15–

18 §§ lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl.,

varvid hänvisningen i 16 § tredje stycket till 10 § första stycket ska avse

41 § första stycket denna lag.

I paragrafen hänvisas till lagen (1978:599) om avbetalningsköp

mellan näringsidkare m.fl. när det gäller vissa frågor om hand-

räckning och verkställighet av dom. Paragrafen överensstämmer

med 32 § i 1992 års lag.

Förbud mot utmätning

46 § En vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt får inte utmä-

tas för en fordran som grundar sig på kreditköpet.

I paragrafen finns ett förbud mot utmätning av den vara som

sålts med återtagandeförbehåll för en fordran som grundar sig på

köpet i fråga. Paragrafen överensstämmer med 33 § i 1992 års lag.

Vissa skyldigheter för kreditförmedlare

47 § Kreditförmedlaren ska vid marknadsföring beträffande kreditavtal

lämna information om sina befogenheter att förmedla krediter. Kredit-

förmedlaren ska uppge om han eller hon samarbetar med viss kreditgivare

eller om han eller hon är en oberoende förmedlare.

Om informationen inte lämnas ska marknadsföringslagen (2008:486)

tillämpas, med undantag av bestämmelserna i 29–36 §§ om marknads-

186

Ds 2009:67

Författningskommentar

störningsavgift. Sådana uppgifter ska anses vara väsentliga enligt 10 § tredje

stycket marknadsföringslagen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om informationsskyldighet

för kreditförmedlare vid marknadsföring. Den saknar motsva-

righet i 1992 års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.

I första stycket anges att kreditförmedlaren vid marknadsfö-

ring ska uppge vilka befogenheter han eller hon har att förmedla

krediter. Dessutom anges att uppgifterna särskilt ska avse infor-

mation om vilken eller vilka kreditgivare som kreditförmedlaren

samarbetar med eller, i förekommande fall, att kreditförmedlaren

är en oberoende mäklare.

Begreppet marknadsföring i paragrafen har samma innebörd

som i marknadsföringslagen. Några fullständiga riktlinjer för

vilken information som kreditförmedlaren ska lämna enligt para-

grafen ställs inte upp. Klart är dock att informationen i alla fall

måste innehålla uppgifter som gör det möjligt för konsumenten

att identifiera kreditförmedlaren. Konsumenten måste även få

information om med vem eller vilka kreditgivare som kredit-

förmedlaren samarbetar. Om kreditförmedlaren inte samarbetar

med någon särskild kreditgivare, utan tvärtom är en oberoende

förmedlare, ska konsumenten även få den informationen.

I andra stycket anges att marknadsföringslagen ska gälla om

informationen inte lämnas. Det är alltså marknadsföringslagens

sanktionssystem som träder in på samma sätt som om kredit-

givaren brister i sin skyldighet att lämna information i marknads-

föring enligt 4 §.

Definitionen av kreditförmedlare omfattar såväl fysiska som

juridiska personer (se 2 §). Vem som i ett enskilt fall är skyldig

att fullgöra de uppgifter som ankommer på en kreditförmedlare

får avgöras utifrån hur förmedlingsverksamheten bedrivs. Be-

drivs verksamheten i en juridisk person, torde skyldigheterna

normalt endast kunna göras gällande mot den juridiska personen.

Paragrafen genomför artikel 21 a) i direktivet.

187

Författningskommentar Ds

2009:67

48 § Kreditförmedlaren ska ge konsumenten information om avgifter som

konsumenten ska betala till kreditförmedlaren för dennes tjänster. Sådana

avgifter får tas ut endast om informationen har lämnats samt kreditförmed-

laren och konsumenten innan kreditavtalet ingås har avtalat om det i en

handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för

konsumenten.

Paragrafen behandlar kreditförmedlarens skyldighet att infor-

mera konsumenten om avgifter som förmedlaren tar ut. Den

saknar motsvarighet i 1992 års lag. Övervägandena finns i avsnitt

5.4.

Enligt första meningen har kreditförmedlaren en skyldighet

att informera konsumenten om de avgifter som konsumenten

ska betala till kreditförmedlaren för dennes tjänster. I andra

meningen anges två förutsättningar för att kreditförmedlaren ska

kunna ta ut avgifter. Avgifter får tas ut endast om informationen

har lämnats. Vidare ska kreditförmedlaren och konsumenten

innan kreditavtalet ingås har avtalat om avgifterna i en handling,

dvs. på papper, eller i någon annan läsbar och varaktig form, t.ex.

e-post, som är tillgänglig för konsumenten.

Paragrafen genomför artikel 21 b) i direktivet.

49 § Kreditförmedlaren ska informera kreditgivaren om avgifter som kon-

sumenten ska betala till kreditförmedlaren för dennes tjänster.

I paragrafen anges att kreditförmedlaren ska informera kredit-

givaren om de avgifter konsumenten ska betala till kreditför-

medlaren för dennes tjänster. Paragrafen saknar motsvarighet i

1992 års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.

Kreditgivaren ska alltså få information om eventuella avgifter

till kreditförmedlaren. Meningen är att kreditgivaren ska kunna

ta med dessa avgifter i beräkningen av den effektiva räntan för

krediten. Om konsumenten inte ska betala några avgifter över-

huvudtaget till kreditförmedlaren, behöver förmedlaren inte

informera kreditgivaren om detta.

Paragrafen genomför artikel 21 c) i direktivet.

188

Ds 2009:67

Författningskommentar

Tillsyn

50 § Konsumentverket utövar tillsyn över att denna lag följs. Verkets till-

syn omfattar dock inte Sveriges riksbank, verksamhet som står under till-

syn av Finansinspektionen eller verksamhet hos Kronofogdemyndigheten.

Tillsynen ska utövas så att den inte vållar större kostnad eller olägenhet

än som är nödvändigt.

I paragrafen anges vem som svarar för tillsyn över att lagens

bestämmelser följs. Övervägandena finns i avsnitt 5.14. Para-

grafen, som överensstämmer med 35 § i 1992 års lag, genomför

artikel 20 i direktivet.

51 § För tillsynen har Konsumentverket eller den som verket förordnar

rätt att företa inspektion hos näringsidkare som bedriver varuförsäljning

eller som i sin yrkesmässiga verksamhet lämnar, förmedlar eller övertar

kredit som avses i denna lag och att ta del av samtliga handlingar som

behövs för tillsynen. Näringsidkaren ska lämna de upplysningar om verk-

samheten som begärs för tillsynen.

Om en näringsidkare inte tillhandahåller handlingar eller lämnar upp-

lysningar i ett sådant fall som avses i första stycket, får Konsumentverket

förelägga näringsidkaren vid vite att fullgöra sin skyldighet.

I paragrafen regleras vissa befogenheter för tillsynsmyndigheten.

Den överensstämmer med 36 § i 1992 års lag.

52 § Om näringsidkaren inte följer vad som föreskrivs i 12 §, får Konsu-

mentverket förelägga näringsidkaren att upphöra med att lämna krediter.

Föreläggandet får förenas med vite.

Om det är tillräckligt, får Konsumentverket i stället meddela varning.

I paragrafen behandlas Konsumentverkets befogenheter om en

näringsidkare inte följer bestämmelserna i 12 § om kreditpröv-

ning innan en kredit beviljas. Paragrafen, som i sak överensstäm-

mer med 37 § i 1992 års lag, genomför delvis artikel 23 i

direktivet.

189

Författningskommentar Ds

2009:67

53 § Konsumentverkets beslut enligt 51 § andra stycket och 52 § får över-

klagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid över-

klagande till kammarrätten.

Andra beslut av Konsumentverket enligt 51 § får inte överklagas.

I paragrafen finns bestämmelser om överklagande av Konsu-

mentverkets beslut i tillsynsfrågor. Paragrafen överensstämmer i

sak med 38 § i 1992 års lag.

Lagval

54 § Ett avtalsvillkor som anger att lagen i ett land utanför Europeiska

ekonomiska samarbetsområdet ska tillämpas på kreditavtalet gäller inte i

fråga om kreditavtal enligt denna lag, om den lag som gäller med bort-

seende från villkoret är lagen i ett land inom Europeiska ekonomiska

samarbetsområdet och den lagen ger konsumenten ett bättre skydd.

Paragrafen, som utformats efter förebild av bl.a. 13 § lagen

(1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och

5 kap. 2 § distans och hemförsäljningslagen, ger konsumenten

skydd mot vissa s.k. lagvalsklausuler. Den saknar motsvarighet i

1992 års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.16.

Paragrafen innehåller inte någon fullständig reglering av lag-

valet. I de hänseenden som inte regleras i paragrafen gäller

tillämpliga internationellt privaträttsliga regler, för de flesta fall

lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. Det

skydd som konsumenten ges i bestämmelsen är ett skydd mot

avtalade lagvalsklausuler. Bestämmelsen skyddar alltså inte kon-

sumenten mot att allmänna internationellt privaträttsliga normer

medför att en främmande rättsordning med ett dåligt konsu-

mentskydd ska tillämpas. Vidare gäller skyddet bara om lag-

valsklausulen hänvisar till lagen i ett land utanför EES. Hänvisar

klausulen till lagen i ett EES-land, ska den respekteras. Så är

fallet även om det innebär att konsumenten därigenom får ett

190

Ds 2009:67

Författningskommentar

sämre skydd än han eller hon skulle få enligt den lag som skulle

tillämpas om inte klausulen hade funnits. I de fall där paragrafen

inte är tillämplig kan dock artikel 5 i Romkonventionen eller, i

förekommande fall, artikel 6 i Rom I-förordningen ge ett skydd

mot att konsumenten berövas det skydd som gäller enligt

tvingande regler om konsumentskydd i det land där konsumen-

ten har sin vanliga vistelseort.

Enligt paragrafen ska lagvalsklausulen sättas åt sidan om dels

den lag som gäller för avtalet enligt tillämplig internationell

privaträtt – dvs. om man bortser från villkoret – är lagen i ett

EES-land, dels den lagen ger konsumenten ett bättre skydd i

fråga om kreditavtal än den lag som anvisas i klausulen. Skyddet

mot lagvalsklausuler ska alltså gälla generellt i förhållande till alla

lagens bestämmelser.

Paragrafen genomför artikel 22.4 i direktivet.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011, då konsumentkreditlagen

(1992:830) ska upphöra att gälla.

2. I fråga om kreditavtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre

bestämmelser. För kreditavtal med obegränsad löptid gäller dock bestäm-

melserna i 19, 20, 28 och 37 §§ från ikraftträdandet.

Enligt punkten 1 träder lagen i kraft den 1 januari 2011. Då upp-

hör 1992 års lag att gälla.

Enligt övergångsbestämmelsen i punkten 2 ska, i enlighet med

allmänna principer inom avtalsrätten, äldre bestämmelser tilläm-

pas på avtal som ingåtts före ikraftträdandet. Undantag görs för

kreditavtal med obegränsad löptid. Bestämmelserna om under-

rättelseskyldighet vid ränte- eller avgiftsändringar (19 §), om

kontoutdrag och underrättelser vid kontokrediter (20 §), om

konsumentens befogenheter vid överlåtelse av fordringen (28 §)

och om uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid (37 §)

ska gälla redan från ikraftträdandet även om avtalen i fråga

191

Författningskommentar Ds

2009:67

ingåtts före ikraftträdandet. Övervägandena finns i avsnitt 6.

Bestämmelserna genomför artikel 30 i direktivet.

8.2

Förslaget till lag om ändring i

kreditupplysningslagen (1973:1173)

Tillgång till kreditupplysningar vid gränsöverskridande krediter

5 b § En k reditgivare från ett annat land inom Europeiska ekonomiska sam-

arbetsområdet ska vid gränsöverskridande krediter ha tillgång till kreditupp-

lysningar under samma förutsättningar som en svensk kreditgivare.

Paragrafen, som är ny, anger att kreditgivare från ett annat land

inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) ska ha

tillgång till kreditupplysningar under samma förutsättningar som

svenska kreditgivare. Övervägandena finns i avsnitt 5.6.

Genom paragrafen – som lagfäster vad som i praktiken redan

synes gälla på den svenska kreditupplysningsmarknaden – kom-

mer utländska kreditgivare att vid gränsöverskridande krediter

kunna köpa kreditupplysningar från svenska kreditupplysnings-

företags kreditupplysningsregister på samma – dvs. icke-diskri-

minerande – villkor som sina svenska konkurrenter.

Paragrafen är inte avsedd att begränsa utländska kreditgivares

eventuella rätt till kreditupplysningar hos svenska kreditupplys-

ningsföretag i andra situationer än vid gränsöverskridande kre-

diter. Den utländske kreditgivaren kan ha ett legitimt behov

enligt 9 § kreditupplysningslagen (1973:1173) av upplysningen

även utanför området för gränsöverskridande krediter. Ett exem-

pel är om kreditgivaren avser att anställa en svensk person som

kassör i företaget.

Paragrafen genomför artikel 9.1 i direktivet.

192

Ds 2009:67

Författningskommentar

8.3

Förslaget till lag om ändring i lagen

(1978:599) om avbetalningsköp mellan

näringsidkare m.fl.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller avbetalningsköp som sluts mellan näringsidkare i

deras yrkesmässiga verksamhet eller som annars faller utanför konsu-

mentkreditlagen (2010:000).

Med avbetalningsköp avses avtal om köp av vara, om

1. betalningen ska erläggas i särskilda poster, varav minst en sedan varan

har lämnats ut till köparen, och

2. avtalet innehåller villkor som ger säljaren möjlighet att återta varan

om köparen inte fullgör sin del av avtalet (förbehåll om återtaganderätt).

Har avtalet betecknats som uthyrning eller betalningen som vederlag

för varans nyttjande föreligger ändå avbetalningsköp, om det är avsett att

den till vilken varan utlämnas ska bli ägare av denna.

Paragrafen innehåller en inledande bestämmelse om lagens

tillämpningsområde.

I paragrafen görs huvudsakligen den ändringen att hänvis-

ningen i första stycket till 1992 års konsumentkreditlag ersätts av

en hänvisning till den nya konsumentkreditlagen.

8.4

Förslaget till lag om ändring i

utsökningsbalken

9 kap. Försäljning av lös egendom i allmänhet och indrivning

av utmätt fordran m.m.

Försäljning av egendom som innehas under förbehåll om åter-

taganderätt

10 § Har utmätning skett av egendom som gäldenären har förvärvat på

kredit under förbehåll om återtaganderätt för kreditgivaren, får egendomen

193

Författningskommentar Ds

2009:67

säljas endast om köpeskillingen förslår till betalning av kreditgivarens ford-

ran eller försäljningen med kreditgivarens samtycke i målet sker med för-

behåll för hans eller hennes rätt enligt avtalet.

Kreditgivarens fordran bestäms enligt 36 § konsumentkreditlagen

(2010:000) eller enligt 5 § lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan nä-

ringsidkare m.fl. Är inte någon av dessa lagar tillämplig på avtalet, bestäms

fordringen likväl enligt sistnämnda paragraf, varvid jämkning får ske efter

vad som är skäligt.

Sker försäljningen med förbehåll för kreditgivarens rätt, svarar därefter

den som förvärvar egendomen i stället för gäldenären för dennes skyldig-

heter enligt avtalet.

Paragrafen innehåller bestämmelser om försäljning av egendom

som innehas under förbehåll om återtaganderätt.

I paragrafen görs huvudsakligen den ändringen att hänvis-

ningen i andra stycket till 24 § i 1992 års konsumentkreditlag

ersätts av en hänvisning till 36 § i den nya konsumentkreditlagen.

Bestämmelser som motsvarar bestämmelserna i 24 § i 1992 års

lag om vad som gäller i fråga om ersättning till kreditgivaren när

konsumenten betalar i förtid återfinns nämligen i den nya lagen i

36 §.

8.5

Förslaget till lag om ändring i lagen

(1989:567) om ändrade betalningsvillkor för

vissa statliga bostadslån m.m.

3 § Om en låntagare säger upp ett sådant bostadslån som anges i 1 a eller

1 b § till omedelbar betalning eller gör inbetalning utöver föreskriven

amortering, har långivaren rätt att av låntagaren ta ut ersättning för sin

förlust, beräknad med utgångspunkt i skillnaden mellan räntan på lånet och

långivarens återplaceringsränta. I fråga om lån som lämnats huvudsakligen

för enskilt bruk har dock långivaren rätt till ersättning endast i den ut-

sträckning det följer av en tillämpning av 36 § konsumentkreditlagen

(2010:000).

194

Ds 2009:67

Författningskommentar

Paragrafen innehåller bestämmelser om vad som gäller i fråga om

ersättning till långivaren när låntagaren säger upp vissa bostads-

lån till omedelbar betalning eller gör inbetalning utöver före-

skriven amortering.

I paragrafen görs den ändringen att hänvisningen i andra

meningen till 24 § i 1992 års konsumentkreditlag ersätts av en

hänvisning till 36 § i den nya konsumentkreditlagen. Bestämmel-

ser som motsvarar bestämmelserna i 24 § i 1992 års lag om vad

som gäller i fråga om ersättning till kreditgivaren när konsu-

menten betalar i förtid återfinns nämligen i den nya lagen i 36 §.

8.6

Förslaget till lag om ändring i

mervärdesskattelagen (1994:200)

7 kap. Skattesats och beskattningsunderlag

6 § I beskattningsunderlaget ska inte ingå belopp

1. varmed priset i enlighet med vad som avtalats sätts ned på grund av

betalning före förfallodagen,

2. som svarar mot prisnedsättningar och rabatter till kunden vilka med-

ges vid tidpunkten för tillhandahållandet, eller

3. som svarar mot prisnedsättning som ges efter det att tillhandahållan-

det ägt rum om inte annat följer av andra stycket.

I beskattningsunderlaget ska ingå belopp som avses i första stycket 3

om den skattskyldige och hans eller hennes kund avtalat om detta.

Om en vara återtas med stöd av förbehåll om återtaganderätt enligt

konsumentkreditlagen (2010:000) eller lagen (1978:599) om avbetalnings-

köp mellan näringsidkare m.fl., får säljaren minska beskattningsunderlaget

med vad han eller hon vid avräkning med köparen tillgodoräknar köparen

för den återtagna varans värde. Denna rätt gäller dock endast om han eller

hon kan visa att köparen helt saknat rätt till avdrag för eller återbetalning

enligt 10 kap. 9–13 §§ av den ingående skatt som hänför sig till dennes för-

värv av varan.

195

Författningskommentar Ds

2009:67

Om en förlust uppkommer på den skattskyldiges fordran som avser

ersättning för en vara eller en tjänst (kundförlust), får han eller hon minska

beskattningsunderlaget med beloppet av förlusten.

I 13 kap. finns bestämmelser om hur minskningen av beskattnings-

underlaget ska redovisas av den skattskyldige.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vad som inte ska ingå i

beskattningsunderlaget samt om möjligheten att minska beskatt-

ningsunderlaget vid återtagande av en vara med stöd av förbehåll

om återtaganderätt och vid kundförlust.

I paragrafen görs huvudsakligen den ändringen att hänvis-

ningen i tredje stycket till 1992 års konsumentkreditlag ersätts av

en hänvisning till den nya konsumentkreditlagen.

8.7

Förslaget till lag om ändring i lagen

(1996:1179) om ändrade förutsättningar för

vissa statligt reglerade bostadslån m.m.

3 § Vid tillämpningen av avtalsvillkoren ska låneförvaltaren ta till vara lån-

tagarens intressen med tillbörlig omsorg och även i övrigt iaktta god kre-

ditgivningssed.

Konsumentkreditlagen (2010:000) gäller inte i fråga om sådana lån eller

lånedelar som avses i 1 §.

Paragrafen innehåller bl.a. en bestämmelse om att låneförvaltaren

ska iaktta god kreditgivningssed.

I paragrafen görs huvudsakligen den ändringen att hänvis-

ningen i andra stycket till 1992 års konsumentkreditlag ersätts av

en hänvisning till den nya konsumentkreditlagen.

196

Ds 2009:67

Författningskommentar

8.8

Förslaget till lag om ändring i lagen

(2004:297) om bank- och finansieringsrörelse

8 kap. Hantering av krediter och övriga engagemang

1 § Innan ett kreditinstitut beslutar att bevilja en kredit ska det pröva

risken för att de förpliktelser som följer av kreditavtalet inte kan fullgöras.

Institutet får bevilja en kredit bara om förpliktelserna på goda grunder kan

förväntas bli fullgjorda.

I paragrafen finns bestämmelser om kreditprövning.

Den huvudsakliga ändringen i paragrafen består i att andra

stycket utgår. Någon motsvarighet till de bestämmelser i 1992

års konsumentkreditlag som det hänvisas till där finns inte i den

nya konsumentkreditlagen.

8.9

Förslaget till lag om ändring i distans- och

hemförsäljningslagen (2005:59)

2 kap. Distansavtal om varor och icke finansiella tjänster

Kreditavtal

16 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt och med anledning av distans-

avtalet har fått kredit av näringsidkaren eller av någon annan på grund av en

överenskommelse mellan denne och näringsidkaren, ska kreditavtalet upp-

höra att gälla utan att konsumenten får åläggas någon påföljd för detta.

Detsamma ska gälla om konsumenten utövar ångerrätten i samband med

ett kreditköp enligt konsumentkreditlagen (2010:000).

I paragrafen regleras konsekvenserna för vissa kreditavtal när

konsumenten utövar sin ångerrätt avseende ett distansavtal om

en vara eller en icke finansiell tjänst. Övervägandena finns i

avsnitt 5.11.

I första stycket görs endast en redaktionell ändring.

197

Författningskommentar Ds

2009:67

I andra stycket, som är nytt, behandlas situationen att konsu-

menten utnyttjar sin ångerrätt i samband med ett kreditköp

enligt konsumentkreditlagen. Definitionen av kreditköp finns i

2 § den lagen. Bestämmelsen i förevarande stycke, som delvis

överlappar bestämmelsen i första stycket, innebär att ett kredit-

avtal ska upphöra att gälla när konsumenten utnyttjar sin ånger-

rätt avseende distansavtalet, om krediten lämnats av säljaren eller

om krediten lämnats av någon annan och kreditgivaren anlitat

säljarens tjänster i samband med att kreditavtalet förberetts eller

ingåtts. Vidare innebär bestämmelsen att ett kreditavtal ska

upphöra att gälla när konsumenten utövar sin ångerrätt avseende

distansavtalet, om krediten lämnats av någon annan än säljaren

och varan eller tjänsten uttryckligen angetts i kreditavtalet.

Det nya andra stycket är en del av genomförandet av artikel

15.1 i direktivet.

3 kap. Distansavtal om finansiella tjänster och finansiella

instrument

Ångerrättens förhållande till konsumentkreditlagen

13 § Bestämmelserna i 7–12 §§ ska inte tillämpas om konsumenten har

ångerrätt enligt konsumentkreditlagen (2010:000).

I paragrafen regleras förhållandet mellan kapitlets bestämmelser

om ångerrätt och de bestämmelser om ångerrätt vid konsument-

kreditavtal som finns i konsumentkreditlagen. Av bestämmelsen

framgår att de specifika bestämmelserna om ångerrätt vid konsu-

mentkreditavtal i 21–25 §§ konsumentkreditlagen har företräde.

Övervägandena finns i avsnitt 5.11. Paragrafen är en del av

genomförandet av artikel 14.5 i direktivet.

198

Ds 2009:67

Författningskommentar

4 kap. Hemförsäljningsavtal

Ångerrättens förhållande till konsumentkreditlagen

9 a § Bestämmelserna i 5–9 §§ ska inte tillämpas om konsumenten har ånger-

rätt enligt konsumentkreditlagen (2010:000).

I paragrafen regleras förhållandet mellan kapitlets bestämmelser

om ångerrätt och de bestämmelser om ångerrätt vid konsument-

kreditavtal som finns i konsumentkreditlagen. Av bestämmelsen

framgår att de specifika bestämmelserna om ångerrätt vid konsu-

mentkreditavtal i 21–25 §§ konsumentkreditlagen har företräde.

Övervägandena finns i avsnitt 5.11. Paragrafen är en del av

genomförandet av artikel 14.5 i direktivet.

Kreditavtal

10 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt och med anledning av hem-

försäljningsavtalet har fått kredit av näringsidkaren eller av någon annan på

grund av en överenskommelse mellan denne och näringsidkaren, ska

kreditavtalet upphöra att gälla utan att konsumenten får åläggas någon

påföljd för detta.

Detsamma ska gälla om konsumenten utövar ångerrätten i samband med

ett kreditköp enligt konsumentkreditlagen (2010:000).

I paragrafen regleras konsekvenserna för vissa kreditavtal när

konsumenten utnyttjar sin ångerrätt avseende ett hemförsälj-

ningsavtal. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

I första stycket görs endast en redaktionell ändring.

I andra stycket, som är nytt, behandlas situationen att konsu-

menten utnyttjar sin ångerrätt i samband med ett kreditköp

enligt konsumentkreditlagen. Definitionen av kreditköp finns i

2 § den lagen. Bestämmelsen i förevarande stycke, som delvis

överlappar bestämmelsen i första stycket, innebär att ett kredit-

avtal ska upphöra att gälla när konsumenten utnyttjar sin ånger-

199

Författningskommentar Ds

2009:67

rätt avseende hemförsäljningsavtalet, om krediten lämnats av

säljaren eller om krediten lämnats av någon annan och kredit-

givaren anlitat säljarens tjänster i samband med att kreditavtalet

förberetts eller ingåtts. Vidare innebär bestämmelsen att ett

kreditavtal ska upphöra att gälla när konsumenten utövar sin

ångerrätt avseende hemförsäljningsavtalet, om krediten lämnats

av någon annan än säljaren och varan eller tjänsten uttryckligen

angetts i kreditavtalet.

Det nya andra stycket är en del av genomförandet av artikel

15.1 i direktivet.

8.10

Förslaget till lag om ändring i

marknadsföringslagen (2008:486)

Inledande bestämmelse

1 § Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och näringslivets

intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka

marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.

Bestämmelser om marknadsföring finns bl.a. i

– luftfartslagen (1957:297),

– konsumentkreditlagen (2010:000),

– lagen (1992:1672) om paketresor,

– tobakslagen (1993:581),

– alkohollagen (1994:1738),

– lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,

– radio- och TV-lagen (1996:844),

– lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verk-

samhet,

– lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas,

– lagen (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende,

– lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekono-

miska samarbetsområdet,

– lagen (1999:158) om investerarskydd,

200

Ds 2009:67

Författningskommentar

201

– lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informations-

samhällets tjänster,

– lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,

– prisinformationslagen (2004:347),

– distans- och hemförsäljningslagen (2005:59),

– försäkringsavtalslagen (2005:104),

– lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, och

– lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om lagens syfte. Vidare

finns en uppräkning av ett antal lagar som innehåller bestäm-

melser om marknadsföring.

I paragrafen görs den ändringen att hänvisningen i andra

stycket till 1992 års konsumentkreditlag ersätts av en hänvisning

till den nya konsumentkreditlagen.

Europaparlamentets och rådets

direktiv 2008/48/EG

203

Ds 2009:67

Bilaga 1

DIREKTIV

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2008/48/EG

av den 23 april 2008

om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR

ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska

gemenskapen, särskilt artikel 95,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kom-

mitténs yttrande (1),

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (2), och

av följande skäl:

(1)

I rådets direktiv 87/102/EEG av den 22 december 1986 om

tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författ-

ningar om konsumentkrediter (3) fastställs de bestämmelser

som gäller för konsumentkreditavtal på gemenskapsnivå.

(2)

Kommissionen lade 1995 fram en rapport om tillämp-

ningen av direktiv 87/102/EEG och inledde ett omfattande

samråd med berörda parter. Under 1997 lade kommissio-

nen fram en sammanfattning av kommentarerna till denna

rapport. En andra rapport sammanställdes 1996 om

tillämpningen av direktiv 87/102/EEG.

(3)

Av rapporterna och samråden framgår att det finns stora

skillnader i medlemsstaternas lagstiftning om krediter till

fysiska personer i allmänhet och särskilt i fråga om

konsumentkrediter. En analys av de nationella författningar

genom vilka direktiv 87/102/EEG införlivas visar att

medlemsstaterna på grund av olika nationella förutsätt-

ningar av rättsligt och ekonomiskt slag även använder sig av

andra konsumentskyddsmekanismer utöver direktiv 87/

102/EEG.

(4)

Den praktiska och rättsliga situation som följer av

skillnaderna medlemsstaterna emellan innebär i vissa fall

dels att konkurrensen mellan kreditgivare i gemenskapen

snedvrids, dels att det uppstår hinder på den inre

marknaden på grund av att medlemsstaterna antagit olika

tvingande bestämmelser som är strängare än reglerna i

direktiv 87/102/EEG. Det innebär att konsumenternas

möjligheter att omedelbart använda sig av det gradvist

ökande utbudet av gränsöverskridande konsumentkrediter

inskränks. Denna snedvridning och inskränkning kan i sin

tur leda till att efterfrågan på varor och tjänster påverkas.

(5)

Under de senaste åren har de kreditformer som erbjuds till

och utnyttjas av konsumenter avsevärt förändrats. Nya

kreditinstrument har vuxit fram och fortsätter att utvecklas.

Det är därför nödvändigt att ändra gällande bestämmelser

och att vid behov utvidga deras tillämpningsområde.

(6)

Enligt fördraget ska den inre marknaden omfatta ett område

utan inre gränser, där fri rörlighet för varor och tjänster

samt etableringsfrihet säkerställs. Framväxten av en öpp-

nare och effektivare kreditmarknad inom området utan inre

gränser är väsentlig för att främja utvecklingen av gräns-

överskridande verksamhet.

(7)

För att underlätta framväxten av en väl fungerande inre

marknad för konsumentkrediter är det nödvändigt att

föreskriva en harmoniserad ram på gemenskapsnivå på ett

antal betydande områden. Med tanke på konsumentkre-

ditmarknadens ständiga utveckling och den ökande rörlig-

heten bland den europeiska befolkningen bör ett modernt

regelverk för konsumentkrediter kunna skapas genom

framtidsinriktade

gemenskapsbestämmelser

som

kan

anpassas efter kommande kreditformer och som ger

medlemsstaterna den flexibilitet som krävs för genom-

förandet.

L 133/66

SV

Europeiska unionens officiella tidning

22.5.2008

(1) EUT C 234, 30.9.2003, s. 1.

(2) Europaparlamentets yttrande av den 20 april 2004 (EUT C 104 E,

30.4.2004, s. 233), rådets gemensamma ståndpunkt av den

20 september 2007 (EUT C 270 E, 13.11.2007, s. 1) och

Europaparlamentets ståndpunkt av den 16 januari 2008 (ännu ej

offentliggjord i EUT). Rådets beslut av den 7 april 2008.

(3) EGT L 42, 12.2.1987, s. 48. Direktivet senast ändrat genom

Europaparlamentets och rådets direktiv 98/7/EG (EGT L 101,

1.4.1998, s. 17).

Ds 2009:67

Bilaga 1

(8)

Det är viktigt att marknaden ger ett tillräckligt gott

konsumentskydd för att säkra konsumenternas förtroende.

På så sätt bör det vara möjligt för den fria rörligheten för

krediterbjudanden att fungera under bästa möjliga förutsätt-

ningar både för dem som erbjuder och för dem som

efterfrågar tjänsterna, med vederbörlig hänsyn till särskilda

förhållanden i de enskilda medlemsstaterna.

(9)

Det krävs fullständig harmonisering för att kunna till-

försäkra alla konsumenter i gemenskapen ett högt och

likvärdigt konsumentskydd som tillvaratar deras intressen

och för att det ska skapas en verklig inre marknad. Det bör

därför inte vara tillåtet för medlemsstaterna att behålla eller

införa andra nationella bestämmelser än de som föreskrivs i

detta direktiv. Denna begränsning bör dock gälla endast då

detta direktiv innehåller harmoniserade bestämmelser. Det

bör således stå medlemsstaterna fritt att behålla eller införa

andra nationella bestämmelser om det inte finns några

sådana harmoniserade bestämmelser. Medlemsstaterna bör

alltså exempelvis få behålla eller införa nationella bestäm-

melser om solidariskt ansvar för säljaren eller leverantören

av tjänster och kreditgivaren. Ett annat exempel på en sådan

möjlighet för medlemsstaterna kan vara att behålla eller

införa nationella bestämmelser om uppsägning av ett

kontrakt som avser varuförsäljning eller tillhandahållande

av tjänster om konsumenten utnyttjar sin ångerrätt i

samband med kreditavtalet. I detta avseende bör medlems-

staterna tillåtas att när det gäller kreditavtal med obestämd

löptid fastställa en minimiperiod mellan den tidpunkt när

kreditgivaren begär återbetalning och den dag när krediten

ska återbetalas.

(10)

Definitionerna i detta direktiv bestämmer harmonisering-

ens räckvidd. Medlemsstaternas skyldighet att genomföra

bestämmelserna i detta direktiv bör därför begränsas till

direktivets tillämpningsområde som det fastställs genom

dessa definitioner. Detta direktiv bör emellertid inte påverka

medlemsstaternas tillämpning, i överensstämmelse med

gemenskapsrätten, av bestämmelser i direktivet på områden

som inte omfattas av dess tillämpningsområde. En med-

lemsstat kan således behålla eller införa nationell lagstift-

ning som motsvarar bestämmelserna i detta direktiv eller

vissa av dess bestämmelser för kreditavtal som inte omfattas

av direktivets tillämpningsområde, t.ex. för kreditavtal som

gäller belopp som understiger 200 EUR eller överstiger

75 000 EUR. Medlemsstaterna kan dessutom tillämpa detta

direktivs bestämmelser på kombinerade krediter, som inte

omfattas av direktivets definition av kombinerade kredit-

avtal. Bestämmelserna om kombinerade kreditavtal kan

således tillämpas på kreditavtal som endast delvis syftar till

att finansiera ett avtal om leverans av en vara eller

tillhandahållande av en tjänst.

(11)

När det gäller särskilda kreditavtal på vilka endast vissa av

bestämmelserna i detta direktiv är tillämpliga, bör med-

lemsstaterna inte tillåtas att anta nationell lagstiftning för

genomförande av andra bestämmelser i direktivet. Det bör

emellertid stå medlemsstaterna fritt att i den egna lagstift-

ningen reglera sådana typer av kreditavtal vad gäller andra

aspekter som inte harmoniseras genom detta direktiv.

(12)

Avtal om fortlöpande tillhandahållande av tjänster eller om

leveranser av varor av samma slag, där konsumenten gör

avbetalningar så länge som de tillhandahålls, kan skilja sig

väsentligt från de kreditavtal som behandlas i detta direktiv

i fråga om avtalsparternas intressen och i fråga om

transaktionernas utformning och genomförande. Det bör

därför klargöras att sådana avtal inte anses vara sådana

kreditavtal som omfattas av detta direktiv. Ett exempel på

sådana avtal är försäkringsavtal där försäkringen betalas

genom månatlig avbetalning.

(13)

Detta direktiv bör inte tillämpas på vissa typer av kreditavtal

såsom betalkort, om krediten enligt kreditvillkoren ska

betalas tillbaka inom tre månader och endast obetydliga

avgifter tas ut.

(14)

Kreditavtal som omfattar fastighetsrättsliga säkerheter bör

undantas från detta direktivs tillämpningsområde. Denna

kreditform är av särskild karaktär. Även kreditavtal som är

avsedda för att finansiera förvärv eller behållande av

äganderätt till mark eller en befintlig eller planerad byggnad

bör undantas från detta direktivs tillämpningsområde.

Emellertid bör kreditavtal inte undantas från detta direktivs

tillämpningsområde endast på grund av att de syftar till

renovering eller värdeökning av en befintlig byggnad.

(15)

Bestämmelserna i detta direktiv gäller oavsett om kreditgi-

varen är en juridisk eller fysisk person. Detta direktiv

påverkar emellertid inte medlemsstaternas rätt att i över-

ensstämmelse med gemenskapslagstiftningen föreskriva att

endast juridiska personer eller vissa juridiska personer får

tillhandahålla konsumentkrediter.

(16)

Vissa bestämmelser i detta direktiv bör vara tillämpliga på

fysiska och juridiska personer (kreditförmedlare), som vid

utövande av sin närings- eller yrkesverksamhet mot

betalning presenterar eller erbjuder kreditavtal till kon-

sumenter, bistår konsumenter genom att förbereda kredit-

avtal eller ingår kreditavtal med konsumenter för

kreditgivarens räkning. Organisationer som medger att

deras identitet används vid marknadsföring av kredit-

produkter, som exempelvis kreditkort, och som eventuellt

också rekommenderar dessa produkter till sina medlemmar,

bör inte anses som kreditförmedlare enligt detta direktiv.

(17)

I detta direktiv regleras endast vissa av kreditförmedlarnas

skyldigheter gentemot konsumenterna. Medlemsstaterna

bör därför ha frihet att behålla eller införa ytterligare

22.5.2008

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 133/67

Ds 2009:67

Bilaga 1

skyldigheter för kreditförmedlarna, inbegripet de villkor

enligt vilka en kreditförmedlare kan ta ut avgifter från en

konsument som har anlitat kreditförmedlarens tjänster.

(18)

Konsumenterna bör skyddas mot otillbörliga eller vilsele-

dande metoder, särskilt när det gäller kreditgivarens

informationsskyldighet enligt Europaparlamentets och

rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om

otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare

gentemot konsumenter på den inre marknaden (direktivet

om otillbörliga affärsmetoder) (1). Det här direktivet bör

emellertid innehålla särskilda regler för reklam om kredit-

avtal och vilken standardinformation som ska lämnas till

konsumenterna så att de framför allt ska kunna jämföra

olika erbjudanden. Sådan information bör ges på ett klart,

kortfattat och framträdande sätt med hjälp av ett

illustrerande exempel. Där det inte är möjligt att ange det

totala kreditbeloppet såsom summan av de belopp som

totalt görs tillgängliga, bör ett tak anges, särskilt om

kreditavtalet ger konsumenten frihet att utnyttja krediten på

olika sätt, med en begränsning när det gäller beloppet.

Taket bör ange den övre gränsen för den kredit som kan

göras tillgänglig för konsumenten. När det gäller reklam

som inte innehåller någon information om kreditkostnaden

bör det dessutom stå medlemsstaterna fritt att föreskriva

krav på sådan information i sina nationella lagstiftningar.

(19)

För att konsumenten ska kunna fatta ett välgrundat beslut

bör denne innan avtalet ingås få tillräcklig information, som

denne får ta med sig och begrunda, om villkor och

kostnader för krediten samt om sina skyldigheter. För att

säkerställa största möjliga öppenhet och jämförbarhet bör

erbjudandena särskilt inbegripa uppgifter om den effektiva

räntan för krediten, som bör beräknas på samma sätt inom

hela gemenskapen. Eftersom den effektiva räntan i detta

skede endast kan anges med hjälp av ett exempel, bör

exemplet i fråga vara representativt. Det bör därför stämma

överens exempelvis med den genomsnittliga löptiden och

det totala belopp som beviljats för den typ av kreditavtal

som övervägs samt i förekommande fall med de varor som

köpts. När exemplet fastställs bör hänsyn även tas till hur

frekventa vissa typer av kreditavtal är på en bestämd

marknad. När det gäller kreditränta, avbetalningarnas

periodicitet och räntekapitalisering bör kreditgivaren

använda sin sedvanliga beräkningsmetod för den aktuella

konsumentkrediten.

(20)

Konsumentens sammanlagda kreditkostnad bör omfatta

alla kostnader, inklusive ränta, provision, skatter, avgifter till

kreditförmedlare och andra avgifter som konsumenten

måste betala i samband med kreditavtalet med undantag av

notariatsavgifter. Kreditgivarens faktiska vetskap om kost-

naderna bör bedömas objektivt med beaktande av kraven

på god yrkessed.

(21)

Kreditavtal i vilka krediträntan återkommande är föremål

för en översyn i enlighet med förändringar i en

referensränta som anges i kreditavtalet bör inte anses som

kreditavtal med fast kreditränta.

(22)

Medlemsstaterna bör ha frihet att behålla eller införa

nationella bestämmelser som förbjuder kreditgivaren att

kräva att konsumenten i samband med kreditavtalet öppnar

ett bankkonto eller ingår ett avtal som avser någon annan

kompletterande tjänst eller betalar kostnader eller avgifter

för sådana bankkonton eller andra kompletterande tjänster.

I de medlemsstater där sådana kombinerade erbjudanden är

tillåtna bör konsumenterna innan kreditavtalet tecknas

upplysas om varje kompletterande tjänst som krävs för att

över huvud taget få tillgång till krediten eller om de villkor

som marknadsförs. Kostnaderna för dessa kompletterande

tjänster bör inbegripas i den totala kostnaden för krediten,

eller, om dessa kostnader inte kan fastställas i förväg, bör

konsumenterna innan avtalet tecknas ges lämplig upplys-

ning om att sådana kostnader uppkommer. Kreditgivaren

förmodas ha vetskap om kostnaderna för de kom-

pletterande tjänster som han själv eller för en tredje parts

räkning erbjuder konsumenten, om inte priset är avhängigt

konsumentens specifika förhållanden eller omständigheter.

(23)

För särskilda kreditavtal är det emellertid lämpligt att

begränsa kraven i detta direktiv på vilka upplysningar som

ska ges innan avtalet tecknas, med hänsyn till dessa

avtalstypers särskilda karaktär, i syfte att säkra ett tillräckligt

konsumentskydd samtidigt som reglerna inte blir alltför

betungande för kreditgivarna eller, i förekommande fall,

kreditförmedlarna.

(24)

Konsumenten behöver uttömmande information innan

kreditavtalet ingås, oavsett om en kreditförmedlare är

delaktig i att marknadsföra krediten eller inte. Därför bör

kraven på förhandsinformation i allmänhet gälla även

kreditförmedlare. Om varu- och tjänsteleverantörer bara

medverkar subsidiärt som kreditförmedlare är det emeller-

tid inte lämpligt att ålägga dem en rättslig skyldighet att ge

förhandsinformation enligt detta direktiv. Varu- och tjänste-

leverantörer kan t.ex. anses medverka subsidiärt som

kreditförmedlare om deras verksamhet som kreditförmed-

lare inte utgör huvudsyftet med deras närings- eller

yrkesverksamhet. I sådana fall uppnås ändå en tillräcklig

konsumentskyddsnivå eftersom kreditgivaren är ansvarig

för att säkerställa att konsumenten får en fullständig

förhandsinformation, antingen genom kreditförmedlaren,

om kreditgivaren och kreditförmedlaren har enats om detta,

eller på något annat lämpligt sätt.

(25)

Huruvida den information som tillhandahålls konsumenten

innan kreditavtalet ingås är bindande och hur länge

kreditgivaren är bunden av den får regleras av medlems-

staterna.

(26)

Medlemsstaterna bör vidta lämpliga åtgärder för att främja

ansvarsfulla metoder under kreditförbindelsens alla skeden

L 133/68

SV

Europeiska unionens officiella tidning

22.5.2008

(1) EUT L 149, 11.6.2005, s. 22.

Ds 2009:67

Bilaga 1

med beaktande av de särskilda förhållanden som råder på

deras kreditmarknad. Dessa åtgärder kan exempelvis

inbegripa konsumentupplysning och konsumentutbildning,

inklusive varningar avseende riskerna med dröjsmål med

betalningar och överskuldsättning. Särskilt på en expande-

rande kreditmarknad är det viktigt att kreditgivarna inte

ägnar sig åt oansvarig utlåning eller ger krediter utan att

dessförinnan bedöma kreditvärdigheten, och medlemssta-

terna bör utföra den kontroll som är nödvändig för att

undvika sådant beteende och de bör i sådana fall fastställa

nödvändiga sanktioner mot kreditgivarna. Utan att det

påverkar tillämpningen av bestämmelserna om kreditrisk i

Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den

14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i

kreditinstitut (1) bör det åligga kreditgivarna att individuellt

kontrollera konsumentens kreditvärdighet. I detta syfte bör

de få använda inte endast information som tillhandahålls av

konsumenten i samband med att kreditavtalet i fråga

upprättas utan också under en längre tid av handels-

förbindelse. Medlemsstaternas myndigheter kan också ge

relevanta instruktioner och riktlinjer till kreditgivarna.

Konsumenterna bör också iaktta försiktighet och uppfylla

sina avtalsenliga skyldigheter.

(27)

Även om konsumenterna får den förhandsinformation som

krävs innan avtalet tecknas kan de behöva ytterligare hjälp

att välja vilket av de föreslagna kreditavtalen som bäst

lämpar sig för just deras behov och ekonomiska situation.

Medlemsstaterna bör därför se till att kreditgivare ger sådan

hjälp när det gäller de kreditprodukter som de erbjuder

konsumenten. I förekommande fall bör relevant förhand-

sinformation och de föreslagna produkternas huvudsakliga

egenskaper förklaras för konsumenterna utifrån de för-

hållanden som gäller för var och en för att konsumenterna

ska kunna förstå de konsekvenser som kreditprodukterna

kan få för deras ekonomiska situation. I förekommande fall

bör skyldigheten att hjälpa konsumenten även gälla

kreditförmedlaren. Medlemsstaterna kan bestämma vid

vilken tidpunkt och i vilken utsträckning som dessa

förklaringar ska ges till konsumenten med beaktande av

de särskilda förhållanden som råder vid krediterbjudandet,

konsumentens behov av hjälp och de enskilda kredit-

produkternas beskaffenhet.

(28)

För att bedöma en konsuments kreditvärdighet bör

kreditgivaren söka i relevanta databaser; de rättsliga och

faktiska omständigheterna kan kräva att sådana sökningar

görs i olika omfattning. För att undvika en snedvridning av

konkurrensen mellan kreditgivare bör kreditgivare ha

tillgång till privata eller offentliga databaser om konsumen-

terna i en medlemsstat där de inte är etablerade på villkor

som inte är diskriminerande i förhållande till kreditgivarna i

denna medlemsstat.

(29)

När ett beslut om att avslå en kreditansökan har fattats efter

sökning i en databas, ska kreditgivaren utan dröjsmål

informera konsumenten om detta med uppgifter om den

databas där sökningen skett. Kreditgivaren bör emellertid

inte vara skyldig att ge sådan information om det är

förbjudet enligt annan gemenskapslagstiftning, exempelvis

lagstiftning avseende penningtvätt eller finansiering av

terrorism. Dessutom bör sådan information inte ges om

det skulle strida mot allmän ordning eller säkerhet, som

exempelvis att förebygga, utreda, upptäcka eller lagföra

straffbara gärningar.

(30)

Detta direktiv reglerar inte avtalsrättsliga frågor om giltig-

heten av kreditavtal. Medlemsstaterna får därför inom detta

område behålla eller införa nationella bestämmelser som

överensstämmer med gemenskapslagstiftningen. Medlems-

staterna kan reglera den rättsliga ordningen för ett

erbjudande att ingå kreditavtal, särskilt när det ska ges

och den period under vilken det är bindande för

kreditgivaren. Om ett sådant erbjudande ges vid samma

tidpunkt som den information som ska ges innan avtalet

tecknas i enlighet med detta direktiv, bör det i likhet med all

ytterligare information som kreditgivaren vill ge konsu-

menten, ges i ett separat dokument som kan bifogas

”Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation”.

(31)

För att konsumenten ska känna till sina rättigheter och

skyldigheter enligt kreditavtalet bör detta innehålla all

nödvändig information på ett klart och tydligt sätt.

(32)

För att säkra full insyn bör konsumenten upplysas om

krediträntan både innan avtalet ingås och i samband med

att det ingås. Under avtalstiden bör konsumenten vidare

upplysas om förändringar av den rörliga krediträntan och

de förändringar av betalningarna som detta leder till. Detta

påverkar inte de bestämmelser i nationell lagstiftning som

inte är relaterade till konsumentinformation och som avser

villkor för eller konsekvenser av ändringar, utom sådana

som avser betalningar, av krediträntor och andra eko-

nomiska villkor som berör krediten, till exempel regler om

att kreditgivaren har rätt att ändra krediträntan enbart när

det finns giltigt skäl för detta eller att det står konsumenten

fritt att häva kontraktet om krediträntan eller andra

ekonomiska villkor avseende krediten ändras.

(33)

De avtalsslutande parterna bör ha rätt att på sedvanligt sätt

säga upp ett kreditavtal med obestämd löptid. Om så

avtalats i kreditavtalet bör kreditgivaren dessutom ha rätt

att av objektivt motiverade skäl upphäva konsumentens rätt

att utnyttja ett kreditavtal med obestämd löptid. Sådana skäl

kan exempelvis inbegripa misstanke om utnyttjande utan

tillstånd eller bedrägligt utnyttjande av krediten eller en

betydande ökning av risken för att konsumenten inte

kommer att kunna fullfölja sin skyldighet att betala tillbaka

krediten. Detta direktiv påverkar inte den nationella

lagstiftning på området för avtalsrätt som reglerar de

avtalsslutande parternas rätt att säga upp kreditavtalet på

grund av kontraktsbrott.

22.5.2008

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 133/69

(1) EUT L 177, 30.6.2006, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direk-

tiv 2008/24/EG (EUT L 81, 20.3.2008, s. 38).

Ds 2009:67

Bilaga 1

(34)

För en tillnärmning av bestämmelserna för utövande av

ångerrätten på liknande områden är det nödvändigt att

föreskriva en ångerrätt utan att det leder till sanktioner och

utan något krav på att ange några skäl enligt villkor som

liknar dem i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/

65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av

finansiella tjänster till konsumenter (1).

(35)

Om en konsument frånträder ett kreditavtal genom vilket

han har erhållit varor, särskilt när det gäller avbetalningsköp

eller ett hyres- eller leasingavtal med förvärvsskyldighet, bör

detta direktiv inte påverka tillämpningen av någon

bestämmelse i medlemsstaterna i frågor som rör återläm-

nande av varor eller frågor med sådan anknytning.

(36)

I vissa fall föreskrivs redan i nationell lagstiftning att medel

inte kan göras tillgängliga för konsumenten före utgången

av en viss tidsfrist. Konsumenten kan i dessa fall ha ett

önskemål om att säkerställa att han får den köpta varan

eller tjänsten tidigt. I fall av kombinerade kreditavtal får

medlemsstaterna därför undantagsvis föreskriva att om

konsumenten uttryckligen önskar tidig leverans respektive

tidigt tillhandahållande kan fristen för att få utöva

ångerrätten förkortas till att bli samma frist som den före

vilken medel inte kan göras tillgängliga.

(37)

När det gäller kombinerade kreditavtal är köpet av varor

eller tjänster och det kreditavtal som ingås i detta syfte

ömsesidigt beroende av varandra. Om konsumenten på

grundval av gemenskapslagstiftningen utövar sin ångerrätt

när det gäller köpeavtalet bör konsumenten därför inte

längre vara bunden av det kombinerade kreditavtalet. Detta

bör inte påverka den nationella lagstiftningen i fråga om

kombinerade kreditavtal i sådana fall där ett köpeavtal har

förklarats ogiltigt eller om konsumenten har utövat sin

ångerrätt enligt nationell lagstiftning. Inte heller bör det

påverka konsumenternas rättigheter enligt nationella

bestämmelser enligt vilka inga åtaganden mellan konsu-

menten och varu- eller tjänsteleverantören eller betalningar

mellan dessa personer får göras så länge som konsumenten

inte har tecknat kreditavtalet i syfte att finansiera köpet av

varorna eller tjänsterna.

(38)

På vissa villkor bör konsumenten tillåtas att rikta anspråk

mot kreditgivaren när det gäller problem som rör

köpeavtalet. Medlemsstaterna bör emellertid fastställa i

vilken utsträckning och på vilka villkor konsumenten först

måste rikta anspråk mot leverantören, särskilt genom att

vidta rättsliga åtgärder mot denne, innan han kan rikta

anspråk mot kreditgivaren. Detta direktiv bör inte hindra

konsumenten från att utnyttja de rättigheter han har enligt

nationella bestämmelser om solidariskt ansvar för säljaren

eller tjänsteleverantören och kreditgivaren.

(39)

Konsumenten bör ha rätt att återbetala sin skuld innan den

förfallit till betalning enligt kreditavtalet. Oavsett om

förtidsåterbetalningen avser hela skulden eller delar av

den, bör kreditgivaren ha rätt till ersättning för sådana

kostnader som har direkt samband med förtidsåterbetal-

ningen, med beaktande även av eventuella besparingar som

kreditgivaren därmed gör. För att fastställa beräknings-

metoden för ersättningen är det emellertid viktigt att

respektera flera principer. Beräkningen av kreditgivarens

ersättning bör vara överskådlig och begriplig för kon-

sumenter redan innan avtalet ingås och i varje fall under

fullgörandet av kreditavtalet. Beräkningsmetoden bör dess-

utom vara enkel att tillämpa för kreditgivarna, och de

ansvariga myndigheternas kontroll av ersättningen bör

underlättas. Av dessa skäl och eftersom en konsumentkre-

dit, på grund av dess löptid och omfattning, inte finansieras

genom en långsiktig finansieringsmekanism, bör taket för

ersättningen fastställas genom ett schablonbelopp. Denna

lösning återspeglar det som är utmärkande för konsu-

mentkrediter och bör inte påverka en eventuell annan

lösning för andra produkter vilka finansieras genom en

långsiktig finansieringsmekanism, t.ex. inteckningslån med

fast ränta.

(40)

Medlemsstaterna bör ha rätt att föreskriva att ersättningen

för förtidsåterbetalning kan utkrävas av kreditgivaren

endast under förutsättning att det belopp som ska

återbetalas inom tolv månader överskrider ett tröskelvärde

som fastställs av medlemsstaterna. När detta tröskelvärde,

vilket inte bör överstiga 10 000 EUR, fastställs bör

medlemsstaterna t.ex. beakta det genomsnittliga beloppet

för konsumentkrediter på deras marknad.

(41)

Överlåtelse av kreditgivarens rättigheter enligt kreditavtalet

bör inte få leda till att situationen försämras för

konsumenten. Konsumenten bör också på lämpligt sätt

underrättas om kreditavtalet överlåts till tredje man. Om

den ursprungliga kreditgivaren i överenskommelse med

fordringsägaren fortsätter att handha krediten gentemot

konsumenten, har emellertid konsumenten inget väsentligt

intresse av att underrättas om överlåtelsen. En EU-rättslig

skyldighet att informera konsumenten om överlåtelsen vore

därför i sådana fall onödigt betungande.

(42)

Det bör stå medlemsstaterna fritt att behålla eller införa

nationella bestämmelser om kollektiva former av kommu-

nikation när detta är nödvändigt för effektivitet vid

komplexa transaktioner, t.ex. emissioner av värdepapper

eller avveckling av tillgångar vid obligatorisk administrativ

avveckling av banker.

(43)

För att främja upprättandet av en väl fungerande inre

marknad och garantera en hög skyddsnivå för konsumen-

terna i hela gemenskapen är det nödvändigt att säkerställa

att uppgifter om den effektiva räntan kan jämföras inom

hela gemenskapen. Trots att direktiv 87/102/EEG innehåller

en enhetlig matematisk formel för beräkning av den

effektiva räntan, har det hittills inte varit möjligt att helt

och fullt jämföra uppgifterna om effektiv ränta inom hela

L 133/70

SV

Europeiska unionens officiella tidning

22.5.2008

(1) EGT L 271, 9.10.2002, s. 16. Direktivet senast ändrat genom

direktiv 2007/64/EG (EUT L 319, 5.12.2007, s. 1).

Ds 2009:67

Bilaga 1

gemenskapen. I de enskilda medlemsstaterna tar man

hänsyn till olika kostnadsfaktorer i samband med beräk-

ningen. Därför bör konsumentens sammanlagda kredit-

kostnad entydigt och uttömmande definieras i det här

direktivet.

(44)

För att säkerställa öppenhet och stabilitet på marknaden,

och i väntan på ytterligare harmonisering, bör medlems-

staterna se till att det vidtas lämpliga åtgärder för reglering

eller kontroll av kreditgivare.

(45)

Detta direktiv står i överensstämmelse med de grund-

läggande rättigheter och principer som erkänns framför allt

i Europeiska unionens stadga om de grundläggande

rättigheterna. Detta direktiv syftar främst till att garantera

fullt iakttagande av bestämmelserna om skydd av perso-

nuppgifter, rätt till egendom, icke-diskriminering, skydd av

familjeliv och yrkesliv och konsumentskydd i enlighet med

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättighe-

terna.

(46)

Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att fastställa

gemensamma bestämmelser för vissa aspekter av medlems-

staternas lagar och andra författningar om konsumentkre-

diter, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av

medlemsstaterna och det därför bättre kan uppnås på

gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet

med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet

med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta

direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå

detta mål.

(47)

Medlemsstaterna bör anta regler om vilka sanktioner som

ska tillämpas vid överträdelser av de nationella bestämmel-

ser som antagits till följd av detta direktiv och se till att de

genomförs. Medlemsstaterna bör behålla rätten att välja

sanktioner, men de fastställda sanktionerna bör vara

effektiva, proportionella och avskräckande.

(48)

De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta

direktiv bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/

EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall

tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförande-

befogenheter (1).

(49)

Kommissionen bör särskilt ges befogenhet att besluta om

ytterligare antaganden för beräkningen av den effektiva

räntan för krediten. Eftersom dessa åtgärder har en allmän

räckvidd och avser att ändra icke väsentliga delar av detta

direktiv, måste de antas i enlighet med det föreskrivande

förfarandet med kontroll i artikel 5a i beslut 1999/468/EG.

(50)

I enlighet med punkt 34 i det interinstitutionella avtalet om

bättre lagstiftning (2) uppmuntras medlemsstaterna att för

egen del och i gemenskapens intresse upprätta egna tabeller

som så långt som möjligt visar överensstämmelsen mellan

detta direktiv och införlivandeåtgärderna samt att offent-

liggöra dessa tabeller.

(51)

Eftersom ett stort antal ändringar behöver göras i direk-

tiv 87/102/EEG med tanke på utvecklingen inom kon-

sumentkreditsektorn och i en strävan att göra gemen-

skapslagstiftningen tydligare, bör det direktivet upphävas

och ersättas av det här direktivet.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

SYFTE, TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER

Artikel 1

Syfte

Syftet med detta direktiv är att harmonisera vissa aspekter av

medlemsstaternas lagar och andra författningar om kreditavtal

för konsumenter.

Artikel 2

Tillämpningsområde

1. Detta direktiv ska gälla kreditavtal.

2. Detta direktiv ska inte gälla följande:

a)

Kreditavtal för vilka det som säkerhet finns en inteckning

eller en annan jämförbar vanligt förekommande säkerhet i

en medlemsstat i fast egendom eller för vilka det som

säkerhet finns en rättighet med anknytning till fast

egendom.

b)

Kreditavtal som är avsedda för att förvärva eller behålla

äganderätt till mark eller en befintlig eller planerad

byggnad.

c)

Kreditavtal som avser ett sammanlagt kreditbelopp på

under 200 EUR eller över 75 000 EUR.

d)

Hyres- eller leasingavtal, enligt vilka det inte föreskrivs

någon skyldighet att förvärva objektet, vare sig enligt avtalet

i sig eller något annat enskilt avtal. Skyldighet att förvärva

objektet ska anses föreligga om kreditgivaren ensidigt fattar

ett sådant beslut.

e)

Kreditavtal i form av kontokredit enligt vilka krediten ska

betalas tillbaka inom en månad.

f)

Ränte- och avgiftsfria kreditavtal och kreditavtal enligt vilka

krediten ska betalas tillbaka inom tre månader och för vilka

endast obetydliga avgifter ska betalas.

g)

Kreditavtal där krediten räntefritt beviljas en arbetstagare av

dennes arbetsgivare som en biverksamhet eller till en lägre

effektiv ränta än marknadsräntan och som inte erbjuds

generellt till allmänheten.

22.5.2008

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 133/71

(1) EGT L 184, 17.7.1999, s. 23. Beslutet ändrat genom beslut 2006/

512/EG (EUT L 200, 22.7.2006, s. 11).

(2) EUT C 321, 31.12.2003, s. 1.

Ds 2009:67

Bilaga 1

h)

Kreditavtal vilka ingås med värdepappersföretag enligt

definitionen i artikel 4.1 i Europaparlamentets och rådets

direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader

för finansiella instrument (1) eller med kreditinstitut enligt

definitionen i artikel 4 i direktiv 2006/48/EG i syfte att göra

det möjligt för en investerare att genomföra en transaktion

med hjälp av ett eller flera av de instrument som förtecknas

i avsnitt C i bilaga I till direktiv 2004/39/EG, när det

värdepappersföretag eller kreditinstitut som beviljar kredi-

ten medverkar i transaktionen.

i)

Kreditavtal som är resultatet av en förlikning i domstol eller

någon annan i lag bemyndigad instans.

j)

Kreditavtal som avser ett kostnadsfritt betalningsanstånd för

en befintlig skuld.

k)

Kreditavtal där konsumenten måste lämna ett föremål som

säkerhet hos kreditgivaren för denne att förvara och där

konsumentens ansvar är strikt begränsat till den ställda

säkerheten.

l)

Kreditavtal som avser lån som beviljas en begränsad

målgrupp enligt en lagbestämmelse med ett allmännyttigt

syfte och med en ränta som är lägre än marknadsräntan

eller räntefritt eller på andra villkor som är mer fördelaktiga

för konsumenten än de som råder på marknaden och till

räntesatser som inte är högre än de på marknaden.

3. För kreditavtal i form av kontokredit enligt vilka krediten ska

betalas tillbaka på uppmaning eller inom tre månader, ska endast

artiklarna 1–3, 4.1, 4.2 a–c, 4.4, 6–9, 10.1, 10.4, 10.5, 12, 15,

17 och 19–32 gälla.

4. För kreditavtal där krediten ges i form av överskridande ska

endast artiklarna 1–3, 18, 20 och 22–32 gälla.

5. Medlemsstaterna får fastställa att endast artiklarna 1–4, 6, 7,

9, 10.1, 10.2 a–h och l, 10.4, 11, 13 och 16–32 ska gälla

kreditavtal som ingåtts med en organisation som

a)

inrättats för sina medlemmars ömsesidiga nytta,

b)

gör vinster endast för sina egna medlemmar,

c)

har ett socialt syfte enligt inhemsk lagstiftning,

d)

tar emot och förvaltar enbart medlemmarnas besparingar

och tillhandahåller kreditmöjligheter enbart för sina

medlemmar, och

e)

tillhandahåller kredit med en årlig räntesats som är lägre än

räntesatserna på marknaden eller med ett tak som fastställs

i nationell lagstiftning,

och där medlemskap endast beviljas personer som är bosatta

eller anställda på en viss plats eller anställda och pensionerade f.d.

anställda hos en viss arbetsgivare, eller personer som uppfyller

andra kvalifikationer enligt nationell lagstiftning som grund för

ett gemensamt existerande band mellan medlemmarna.

Medlemsstaterna får undanta kreditavtal som ingåtts av en sådan

organisation från tillämpningen av detta direktiv om det totala

värdet av alla befintliga kreditavtal som ingåtts av en sådan

organisation är obetydligt i förhållande till det totala värdet av

alla befintliga kreditavtal i den medlemsstat där organisationen

har sitt säte och det totala värdet av alla befintliga kreditavtal som

ingåtts av samtliga sådana organisationer i medlemsstaten

understiger 1 % av det totala värdet av alla befintliga kreditavtal

som ingåtts i den medlemsstaten.

Medlemsstaterna ska varje år göra en översyn för att utröna om

villkoren för att tillämpa ett sådant undantag fortfarande gäller

och ska vidta åtgärder för att dra tillbaka undantaget om de anser

att villkoren inte längre är uppfyllda.

6. Medlemsstaterna får besluta att endast artiklarna 1–4, 6, 7,

9, 10.1, 10.2 a–i, l och r, 10.4, 11, 13, 16 och 18–32 ska gälla

för kreditavtal som innehåller överenskommelser mellan kredit-

givaren och konsumenten om villkor för uppskov eller återbetal-

ning

när

konsumenten

redan

gjort

sig

skyldig

till

betalningsförsummelse i förhållande till det ursprungliga kredi-

tavtalet,

a)

om det på detta sätt sannolikt blir möjligt att undvika ett

domstolsförfarande för betalningsförsummelsen, och

b)

om villkoren för konsumenten inte försämras i förhållande

till det ursprungliga kreditavtalet.

Om kreditavtalet omfattas av punkt 3 ska emellertid endast

bestämmelserna i den punkten gälla.

Artikel 3

Definitioner

I detta direktiv gäller följande definitioner:

a)

konsument: en fysisk person som i de transaktioner som

omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som ligger

utanför hans närings- eller yrkesverksamhet.

b)

kreditgivare: en fysisk eller juridisk person som lämnar eller

förbinder sig att lämna en kredit inom ramen för sin

närings- eller yrkesverksamhet.

L 133/72

SV

Europeiska unionens officiella tidning

22.5.2008

(1) EUT L 145, 30.4.2004, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direk-

tiv 2008/10/EG (EUT L 76, 19.3.2008, s. 33).

Ds 2009:67

Bilaga 1

c)

kreditavtal: ett avtal genom vilket en kreditgivare lämnar

eller förbinder sig att lämna en konsument en kredit i form

av betalningsanstånd, lån eller annan liknande finansie-

ringsform, med undantag för avtal om fortlöpande till-

handahållande av tjänster eller om fortlöpande leveranser

av varor av samma slag, där konsumenten betalar genom

avbetalningar så länge som varorna eller tjänsterna till-

handahålls.

d)

kontokredit: ett uttryckligt kreditavtal genom vilket en

kreditgivare ger en konsument tillgång till medel som

överskrider det aktuella saldot på konsumentens check-

konto.

e)

överskridande: en underförstått accepterad kontokredit

genom vilket en kreditgivare tillåter en konsument att

utnyttja medel som överskrider det aktuella saldot på

konsumentens checkkonto eller den överenskomna kon-

tokrediten.

f)

kreditförmedlare: en fysisk eller juridisk person som inte

handlar i egenskap av kreditgivare och som inom ramen för

sin närings- eller yrkesverksamhet mot betalning, som kan

ske i pengar eller utgöras av någon annan form av avtalad

ekonomisk förmån,

i)

presenterar eller erbjuder kreditavtal till konsumenter,

ii)

bistår konsumenter genom att utföra annat förbere-

dande arbete innan kreditavtalet tecknas än sådant

som avses i led i, eller

iii)

ingår kreditavtal med konsumenter för kreditgivarens

räkning.

g)

konsumentens sammanlagda kreditkostnad: samtliga kostnader,

inklusive ränta, provision, skatter och alla andra slags

avgifter, som konsumenten måste betala i samband med

kreditavtalet och som kreditgivaren känner till, med

undantag för notariatsavgifter; kostnader för kom-

pletterande tjänster till kreditavtalet, särskilt försäkrings-

premier, ska också inbegripas om även tecknande av ett

tjänsteavtal är obligatoriskt för att erhålla krediten eller för

att erhålla den på de villkor som angavs i marknadsför-

ingen.

h)

sammanlagt belopp som ska betalas av konsumenten: det

sammanlagda kreditbeloppet och konsumentens samman-

lagda kreditkostnad.

i)

effektiv ränta: konsumentens sammanlagda kreditkostnad,

uttryckt i procent per år av den sammanlagda krediten, i

förekommande fall med tillägg av de kostnader som avses i

artikel 19.2.

j)

kreditränta: en procentuell fast eller rörlig räntesats som på

årlig basis tillämpas på det utnyttjade kreditbeloppet.

k)

fast kreditränta: en bestämmelse i kreditavtalet där kreditgi-

varen och konsumenten för kreditavtalets hela löptid enas

om en kreditränta eller om flera krediträntor för olika

delperioder med användning uteslutande av en fast

specificerad räntesats. Om inte alla krediträntor är fast-

ställda i kreditavtalet, ska krediträntan anses vara fast enbart

för de delperioder för vilka krediträntorna är fastställda

uteslutande med en fast specificerad räntesats om vilken

man enats vid ingåendet av kreditavtalet.

l)

sammanlagt kreditbelopp: övre kreditgräns eller det totala

belopp som ställs till förfogande genom ett kreditavtal.

m)

varaktigt medium: varje medel som gör det möjligt för

konsumenten att bevara information, som riktas till denne

personligen, på ett sätt som är tillgängligt för användning i

framtiden under en tid som är lämplig med hänsyn till vad

som är avsikten med informationen och som tillåter

oförändrad återgivning av den bevarade informationen.

n)

kombinerat kreditavtal: ett kreditavtal där

i)

den berörda krediten uteslutande tjänar till att

finansiera ett avtal om leverans av en viss vara eller

tillhandahållande av en viss tjänst, och

ii)

dessa båda avtal objektivt sett utgör en kommersiell

enhet; en kommersiell enhet ska anses föreligga om

leverantören själv finansierar konsumentens kredit,

eller, om den finansieras av tredje man, om

kreditgivaren anlitar leverantörens tjänster i samband

med att kreditavtalet förbereds eller ingås, eller om

leveransen av en viss vara eller tillhandahållandet av

en viss tjänst uttryckligen anges i kreditavtalet.

KAPITEL II

INFORMATION OCH KREDITPRÖVNING INNAN

KREDITAVTAL INGÅS

Artikel 4

Standardinformation i reklam

1. All reklam för kreditavtal där det anges en räntesats eller

andra sifferuppgifter som rör kreditkostnaden för konsumenten

ska innehålla standardinformation i enlighet med denna artikel.

Denna skyldighet gäller inte när nationell lagstiftning kräver

uppgift om kreditens effektiva ränta för annonsering om

kreditavtal som inte innehåller uppgift om räntesats eller

sifferuppgifter avseende några kreditkostnader för konsumenten

enligt vad som avses i första meningen.

22.5.2008

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 133/73

Ds 2009:67

Bilaga 1

2. Standardinformationen ska på ett klart, kortfattat och

framträdande sätt med hjälp av ett typexempel upplysa om

följande:

a)

Krediträntan, fast eller rörlig eller båda, tillsammans med

information om eventuella avgifter som utgör en del av

konsumentens sammanlagda kreditkostnader.

b)

Det sammanlagda kreditbeloppet.

c)

Effektiv ränta. Vid kreditavtal i den bemärkelse som avses i

artikel 2.3 får medlemsstaterna besluta att effektiv ränta

inte behöver anges.

d)

I förekommande fall kreditavtalets löptid.

e)

Vid kredit i form av betalningsanstånd för en särskild vara

eller tjänst, dess kontantpris samt beloppet för eventuell

förskottsbetalning.

f)

I förekommande fall, det sammanlagda belopp som ska

betalas av konsumenten och avbetalningarnas belopp.

3. Om det är obligatoriskt att ingå avtal om en kompletterande

tjänst till kreditavtalet, särskilt en försäkring, för att erhålla

krediten eller för att erhålla den på de villkor som angavs i

marknadsföringen och tjänstens kostnad inte kan fastställas i

förväg, ska skyldigheten att ingå detta avtal också anges på ett

klart, kortfattat och framträdande sätt tillsammans med den

effektiva räntan.

4. Bestämmelserna i denna artikel ska inte påverka tillämp-

ningen av direktiv 2005/29/EG.

Artikel 5

Förhandsinformation

1. I god tid innan en konsument blir bunden av ett kreditavtal

eller ett erbjudande om kreditavtal ska kreditgivaren eller

kreditförmedlaren, på grundval av de kreditvillkor som erbjuds

av kreditgivaren samt, i förekommande fall, de önskemål som

uttryckts och den information som tillhandahållits av konsu-

menten, lämna konsumenten den information som denne

behöver för att kunna jämföra olika erbjudanden och fatta ett

välgrundat beslut om huruvida ett kreditavtal ska ingås. Sådan

information, på papper eller på något annat varaktigt medium,

ska tillhandahållas genom blanketten ”Standardiserad europeisk

konsumentkreditinformation” i bilaga II. Kreditgivaren ska anses

ha uppfyllt informationskraven i denna punkt och i artikel 3.1

och 3.2 i direktiv 2002/65/EG om han har tillhandahållit

”Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation”.

Denna information ska upplysa om följande:

a)

Typen av kredit.

b)

Kreditgivarens identitet och geografiska adress samt, i

förekommande fall, den aktuella kreditförmedlarens iden-

titet och geografiska adress.

c)

Det sammanlagda kreditbeloppet och villkoren för utnytt-

jandet av krediten.

d)

Kreditavtalets löptid.

e)

Varan eller tjänsten och dess kontantpris vid kredit i form

av betalningsanstånd för en särskild vara eller tjänst och

kombinerade kreditavtal.

f)

Krediträntan, gällande villkor för krediträntan, alla referens-

index eller referensräntor som gäller den ursprungliga

krediträntan i den mån dessa finns tillgängliga samt

perioder, villkor och förfarande för ändringar; om olika

krediträntor tillämpas under olika omständigheter, ovan-

nämnda information om samtliga tillämpliga räntor.

g)

Den effektiva räntan och det sammanlagda belopp som ska

betalas av konsumenten med hjälp av ett representativt

exempel som innehåller alla de antaganden utifrån vilka

denna räntesats har beräknats; om konsumenten har

informerat kreditgivaren om en eller flera faktorer som

ska vara utmärkande för den kredit som denne helst vill ha,

såsom kreditavtalets löptid och det sammanlagda kreditbe-

loppet, ska kreditgivaren beakta dessa faktorer; om

kreditavtalet ger möjlighet att utnyttja krediten på olika

sätt med olika avgifter eller krediträntor och kreditgivaren

använder sig av antagandet i bilaga I del II.b, ska

kreditgivaren ange att andra möjligheter att utnyttja

krediten för denna typ av kreditavtal kan innebära högre

effektiva räntor.

h)

Storlek, antal och periodicitet för de delbetalningar som

konsumenten ska göra och, i förekommande fall, den

ordning enligt vilken betalningarna ska fördelas på olika

utestående skulder med olika krediträntor för återbetalning.

i)

I förekommande fall avgifter för administration av ett eller

flera konton där både betalningstransaktioner och kredi-

tutnyttjande registreras, om det inte är frivilligt att öppna

kontot, avgifter för att använda ett betalningsmedel för både

betalningstransaktioner och kreditutnyttjande, eventuella

andra avgifter med anknytning till kreditavtalet och på vilka

villkor dessa kostnader kan ändras.

j)

Förekomsten av eventuella kostnader som konsumenten vid

ingående av kreditavtalet måste betala till en notarie.

k)

Eventuell skyldighet att ingå ett avtal om en kompletterande

tjänst i anslutning till kreditavtalet, särskilt försäkring, för

att erhålla krediten eller för att erhålla den på de villkor som

anges i marknadsföringen.

l)

Tillämplig dröjsmålsränta och villkoren för ändring av

denna samt eventuella avgifter när avtalsförpliktelser inte

fullgörs.

L 133/74

SV

Europeiska unionens officiella tidning

22.5.2008

Ds 2009:67

Bilaga 1

m)

En varning avseende konsekvenserna av uteblivna betal-

ningar.

n)

I förekommande fall, begärda säkerheter.

o)

Förekomst eller avsaknad av ångerrätt.

p)

Rätten till förtidsåterbetalning och i förekommande fall

information om kreditgivarens rätt till kompensation och

hur denna kompensation ska fastställas i enlighet med

artikel 16.

q)

Konsumentens rätt att utan dröjsmål och utan avgift

informeras om resultaten av en databassökning för bedöm-

ning av kreditvärdighet, i enlighet med artikel 9.2.

r)

Konsumentens rätt att på begäran och utan avgift få en

kopia av utkastet till kreditavtal. Denna bestämmelse är inte

tillämplig om kreditgivaren vid tidpunkten för begäran är

ovillig att ingå kreditavtalet med konsumenten.

s)

I förekommande fall, den tidsperiod under vilken kreditgi-

varen är bunden av förhandsinformationen.

Eventuell ytterligare information som kreditgivaren vill ge

konsumenten ska ges i ett separat dokument som kan bifogas

blanketten ”Standardiserad europeisk konsumentkreditinforma-

tion”.

2. Om kommunikationen sker via taltelefoni enligt artikel 3.3 i

direktiv 2002/65/EG, ska beskrivningen av den finansiella

tjänstens huvudsakliga egenskaper enligt artikel 3.3 b i det

direktivet åtminstone inbegripa de uppgifter som avses i leden c,

d, e, f och h i punkt 1 i den här artikeln, samt den effektiva

räntan med hjälp av ett typexempel och det sammanlagda belopp

som ska betalas av konsumenten.

3. Om avtalet har ingåtts på konsumentens begäran genom

distanskommunikation så att informationen inte kan ges i

enlighet med punkt 1, och särskilt i det fall som anges i punkt 2,

ska kreditgivaren tillhandahålla konsumenten fullständig för-

handsinformation genom blanketten ”Standardiserad europeisk

konsumentkreditinformation” så snart kreditavtalet ingåtts.

4. På begäran ska konsumenten utöver ”Standardiserad euro-

peisk konsumentkreditinformation” få en kopia av utkastet till

kreditavtal utan avgift. Denna bestämmelse är inte tillämplig om

kreditgivaren vid tidpunkten för begäran är ovillig att ingå

kreditavtalet med konsumenten.

5. Vid kreditavtal där konsumentens betalningar inte omedel-

bart medför en motsvarande amortering av det totala kreditbe-

loppet utan används för kapitalbildning under perioder och på

villkor som anges i kreditavtalet eller i ett biavtal, ska det, i den

förhandsinformation som krävs enligt punkt 1, klart och tydligt

anges att sådana kreditavtal inte utgör någon garanti för att det

totala utnyttjade kreditbeloppet enligt kreditavtalet återbetalas,

om inte en sådan garanti ställs.

6. Medlemsstaterna ska se till att kreditgivare och eventuella

kreditförmedlare ger de förklaringar som konsumenterna

behöver, så att konsumenterna kan ta ställning till huruvida

det föreslagna kreditavtalet passar deras behov och ekonomiska

situation, exempelvis genom att för konsumenterna förklara den

förhandsinformation som ska ges enligt punkt 1, de föreslagna

produkternas huvudsakliga egenskaper och de särskilda effekter

dessa kan ha för konsumenterna, inbegripet konsekvenserna av

utebliven betalning från konsumentens sida. Medlemsstaterna får

avgöra hur, i vilken omfattning och av vem detta bistånd ska ges

beroende på de omständigheter under vilka kreditavtalet erbjuds,

till vem det erbjuds och den typ av kredit som erbjuds.

Artikel 6

Krav på förhandsinformation vid vissa kreditavtal i form av

kontokredit och vissa särskilda kreditavtal

1. I god tid innan konsumenten blir bunden av ett kreditavtal

eller ett erbjudande om kreditavtal i enlighet med artikel 2.3, 2.5

eller 2.6 ska kreditgivaren och i förekommande fall kreditför-

medlaren på grundval av kreditvillkoren och de villkor som

erbjuds av kreditgivaren och, i förekommande fall, de önskemål

som uttryckts och den information som tillhandahållits av

konsumenten, lämna konsumenten den information som denne

behöver för att kunna jämföra olika erbjudanden och fatta ett

välgrundat beslut om huruvida ett kreditavtal ska ingås.

Den information som lämnas ska upplysa om följande:

a)

Typen av kredit.

b)

Kreditgivarens identitet och geografiska adress samt, i

förekommande fall, den aktuella kreditförmedlarens iden-

titet och geografiska adress.

c)

Det sammanlagda kreditbeloppet.

d)

Kreditavtalets löptid.

e)

Krediträntan, gällande villkor för krediträntan, alla till-

gängliga referensindex eller referensräntor som gäller den

ursprungliga krediträntan, de avgifter som är tillämpliga

från det att kreditavtalet ingås och, i förekommande fall, de

villkor som gäller för ändring av avgifterna.

f)

Den effektiva räntan med hjälp av representativa exempel

som innehåller alla de antaganden utifrån vilka denna

räntesats har beräknats.

g)

Villkor och förfaranden för uppsägning av kreditavtalet.

22.5.2008

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 133/75

Ds 2009:67

Bilaga 1

h)

Vid kreditavtal i enlighet med artikel 2.3 och i före-

kommande fall en upplysning om att konsumenten när

som helst kan åläggas att betala tillbaka hela kreditbeloppet.

i)

Tillämplig dröjsmålsränta och villkoren för ändring av

denna samt eventuella avgifter när avtalsförpliktelser inte

fullgörs.

j)

Konsumentens rätt att omedelbart och utan avgift

informeras om resultaten av en databassökning för bedöm-

ning av kreditvärdighet, i enlighet med artikel 9.2.

k)

Vid kreditavtal i den mening som avses i artikel 2.3,

upplysningar om de avgifter som är tillämpliga från det att

sådana kreditavtal ingås och i förekommande fall vilka

villkor som gäller för ändring av avgifterna.

l)

I förekommande fall, den tidsperiod under vilken kreditgi-

varen är bunden av förhandsinformationen.

Sådan information ska tillhandahållas på papper eller på något

annat varaktigt medium och all information ska vara lika

framträdande. Den kan tillhandahållas genom blanketten ”Euro-

peisk konsumentkreditinformation” i bilaga III. Kreditgivaren

anses ha uppfyllt informationskraven i detta stycke och i

artikel 3.1 och 3.2 i direktiv 2002/65/EG om han har

tillhandahållit ”Europeisk konsumentkreditinformation”.

2. Vid kreditavtal i enlighet med artikel 2.3 får medlemssta-

terna besluta att effektiv ränta inte behöver anges.

3. Vid kreditavtal i enlighet med artikel 2.5 och 2.6 ska den

information som lämnas till konsumenten i enlighet med punkt 1

i den här artikeln även innehålla följande:

a)

Storlek, antal och periodicitet för de delbetalningar som

konsumenten ska göra och, i förekommande fall, den

ordning enligt vilken betalningarna ska fördelas på olika

utestående skulder med olika krediträntor för återbetalning.

b)

Rätten till förtidsåterbetalning och vid behov information

om kreditgivarens rätt till kompensation och hur denna

kompensation ska fastställas.

Om kreditavtalet omfattas av artikel 2.3 ska emellertid endast de

bestämmelser som avses i punkt 1 i den här artikeln gälla.

4. Om kommunikationen sker via taltelefoni och när kon-

sumenten begär att kontokrediten ska vara tillgänglig med

omedelbar verkan, ska beskrivningen av den finansiella tjänstens

huvudsakliga egenskaper dock åtminstone omfatta de uppgifter

som avses i leden c, e, f, och h i punkt 1. Vid kreditavtal i enlighet

med punkt 3 ska beskrivningen av de huvudsakliga egenskaperna

dessutom inbegripa kreditavtalets löptid.

5. Utan hinder av det undantag som föreskrivs i artikel 2.2 e

ska medlemsstaterna åtminstone tillämpa kraven i punkt 4 första

meningen i den här artikeln på kreditavtal där krediten ges i form

av kontokredit och ska betalas tillbaka inom en månad.

6. Konsumenten ska på begäran, utöver den information som

avses i punkterna 1–4, utan avgift få en kopia av utkastet till

kreditavtalet med den information som krävs i samband med

avtalet enligt artikel 10, i den mån den artikeln är tillämplig.

Denna bestämmelse är inte tillämplig om kreditgivaren vid

tidpunkten för begäran är ovillig att ingå kreditavtalet med

konsumenten.

7. Om avtalet har ingåtts på konsumentens begäran genom

distanskommunikation så att informationen inte kan ges i

enlighet med punkterna 1 och 3, inbegripet de fall som anges i

punkt 4, ska kreditgivaren så snart kreditavtalet ingåtts uppfylla

sina skyldigheter enligt punkterna 1 och 3 genom att ge den

information som krävs i samband med avtalet enligt artikel 10, i

den mån den artikeln är tillämplig.

Artikel 7

Undantag från kraven på förhandsinformation

Artiklarna 5 och 6 ska inte gälla varu- eller tjänsteleverantörer

som medverkar subsidiärt som kreditförmedlare. Detta ska inte

påverka kreditgivarens skyldighet att säkerställa att konsumenten

får den förhandsinformation som avses i dessa artiklar.

Artikel 8

Skyldighet att bedöma konsumentens kreditvärdighet

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att kreditgivaren innan

kreditavtalet ingås gör en bedömning av konsumentens

kreditvärdighet, på grundval av tillräckliga uppgifter som i

förekommande fall erhållits från konsumenten och, när så är

nödvändigt, på grundval av sökning i relevant databas.

Medlemsstater vars lagstiftning kräver att kreditgivare måste

göra en bedömning av konsumentens kreditvärdighet på grund-

val av en sökning i relevant databas får bibehålla det kravet.

2. Medlemsstaterna ska säkerställa att kreditgivaren, om

parterna enas om att ändra det sammanlagda kreditbeloppet

efter det att kreditavtalet har ingåtts, uppdaterar de finansiella

uppgifter om konsumenten som han förfogar över och gör en

bedömning av konsumentens kreditvärdighet före varje väsentlig

ökning av det sammanlagda kreditbeloppet.

L 133/76

SV

Europeiska unionens officiella tidning

22.5.2008

Ds 2009:67

Bilaga 1

KAPITEL III

DATABASÅTKOMST

Artikel 9

Åtkomst till databaser

1. Varje medlemsstat ska vid gränsöverskridande krediter se till

att kreditgivare från andra medlemsstater bereds åtkomst till

databaser som används i den medlemsstaten för att bedöma

konsumentens kreditvärdighet. Villkoren för åtkomst ska vara

icke-diskriminerande.

2. Om kreditansökan avslås på grundval av en sökning i en

databas, ska kreditgivaren utan dröjsmål och kostnadsfritt

informera konsumenten om resultatet av sökningen med

uppgifter om den databas där sökningen skett.

3. Sådana uppgifter ska tillhandahållas såvida inte tillhanda-

hållandet av sådan information är förbjudet enligt annan

gemenskapslagstiftning eller strider mot allmän ordning eller

allmän säkerhet.

4. Denna artikel ska inte påverka tillämpningen av Europa-

parlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober

1995 om skydd för enskilda personer med avseende på

behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana

uppgifter (1).

KAPITEL IV

INFORMATION OCH RÄTTIGHETER I FRÅGA OM

KREDITAVTAL

Artikel 10

Information som ska ges i kreditavtal

1. Kreditavtal ska upprättas i pappersform eller på något annat

varaktigt medium.

Alla avtalsparter ska få ett exemplar av kreditavtalet. Denna

artikel ska inte påverka eventuella nationella bestämmelser som

överensstämmer med gemenskapslagstiftningen och som avser

giltigheten av ingåendet av kreditavtal.

2. Kreditavtalet ska på ett klart och kortfattat sätt innehålla

uppgift om följande:

a)

Typ av kredit.

b)

De avtalsslutande parternas identitet och geografiska adress

samt i förekommande fall den medverkande kreditförmed-

larens identitet och geografiska adress.

c)

Kreditavtalets löptid.

d)

Det sammanlagda kreditbeloppet och villkoren för utnytt-

jande av krediten.

e)

Varan eller tjänsten och dess kontantpris vid kredit i form

av betalningsanstånd för en särskild vara eller en tjänst eller

vid kombinerade kreditavtal.

f)

Krediträntan, gällande villkor för krediträntan, alla referens-

index eller referensräntor som gäller den ursprungliga

krediträntan, i den mån dessa finns tillgängliga, samt

perioder, villkor och förfarande för ändringar av krediträn-

tan, samt, om olika krediträntor tillämpas under olika

omständigheter, ovannämnda information om samtliga

tillämpliga räntor.

g)

Den effektiva räntan och det sammanlagda belopp som ska

betalas av konsumenten och som beräknas vid den tidpunkt

då kreditavtalet ingås; alla antaganden utifrån vilka den

räntesatsen har beräknats ska anges.

h)

Storlek, antal och periodicitet för de delbetalningar som

konsumenten ska göra och, i förekommande fall, den

ordning enligt vilken betalningarna ska fördelas på olika

utestående skulder med olika krediträntor för återbetalning.

i)

Om kapitalet i ett kreditavtal med fast löptid ska amorteras,

konsumentens rätt att, på begäran och utan avgift, när som

helst under hela kreditavtalets löptid, erhålla en samman-

ställning i form av en amorteringsplan.

Amorteringsplanen ska upplysa om de delbetalningar som

ska göras samt under vilka tidsperioder och på vilka villkor

dessa belopp ska betalas. Amorteringsplanen ska för varje

delbetalning innehålla uppgift om vad som utgör amorter-

ing av kapitalet, räntan beräknad på grundval av kredi-

träntan och andra eventuella kostnader. Om räntesatsen

inte är fast eller de andra kostnaderna kan ändras enligt

kreditavtalet, ska amorteringsplanen på ett klart och

kortfattat sätt innehålla en upplysning om att uppgifterna

i planen endast är giltiga till dess krediträntan eller de andra

kostnaderna enligt kreditavtalet ändras.

j)

Om avgifter och räntor ska betalas utan att kapitalet

amorteras, en sammanställning med information om under

vilka tidsperioder och enligt vilka villkor räntor och andra

återkommande avgifter och engångsavgifter ska betalas.

k)

I förekommande fall avgifter för administration av ett eller

flera konton där både betalningstransaktioner och kredi-

tutnyttjande registreras, om det inte är frivilligt att öppna

kontot, avgifter för att använda ett betalningsmedel för både

betalningstransaktioner och kreditutnyttjande, eventuella

andra avgifter med anknytning till kreditavtalet och på vilka

villkor dessa kostnader kan ändras.

l)

Tillämplig dröjsmålsränta enligt de villkor som är till-

ämpliga när kreditavtalet ingås och villkoren för ändring av

denna samt i tillämpliga fall avgifterna när avtalsförpliktel-

ser inte fullgörs.

22.5.2008

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 133/77

(1) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31. Direktivet ändrat genom förordning

(EG) nr 1882/2003 (EUT L 284, 31.10.2003, s. 1).

Ds 2009:67

Bilaga 1

m)

En varning avseende konsekvenserna av uteblivna betal-

ningar.

n)

I förekommande fall uppgift om att en notariatsavgift

tillkommer.

o)

Eventuella begärda säkerheter och försäkringar.

p)

Förekomst eller avsaknad av ångerrätt, frist under vilken

ångerrätten kan utövas samt andra villkor för att utöva

denna rätt, inklusive information om konsumentens

skyldighet att återbetala det utnyttjade kapitalet och räntan

i enlighet med artikel 14.3 b samt det upplupna

räntebeloppet per dag.

q)

Information om rättigheterna enligt artikel 15 samt

villkoren för utövande av dessa rättigheter.

r)

Uppgift om rätten till förtidsåterbetalning, förfarandet vid

förtidsåterbetalning och, i förekommande fall, information

om kreditgivarens rätt till kompensation och hur denna

kompensation ska fastställas.

s)

Förfarandet för att utöva rätten att säga upp kreditavtalet.

t)

Uppgift om huruvida det finns tillgång till en mekanism för

klagomål och prövning utanför domstol för konsumenten

och hur denne i så fall ska gå till väga.

u)

Eventuella andra avtalsvillkor.

v)

I förekommande fall, den behöriga tillsynsmyndighetens

namn och adress.

3. När punkt 2 i tillämpas ska kreditgivaren, när som helst

under hela kreditavtalets löptid och utan avgift, låta konsumen-

ten ha tillgång till en sammanställning i form av en amorter-

ingsplan.

4. Vid kreditavtal där konsumentens betalningar inte omedel-

bart medför en motsvarande amortering av det totala kreditbe-

loppet utan används för kapitalbildning under perioder och på

villkor som anges i kreditavtalet eller i ett biavtal, ska det, i den

information som krävs enligt punkt 2, klart och tydligt anges att

sådana kreditavtal inte utgör någon garanti för att det totala

utnyttjade kreditbeloppet enligt kreditavtalet återbetalas, om inte

en sådan garanti ställs.

5. Vid kreditavtal i form av kontokredit i enlighet med

artikel 2.3 ska följande anges på ett klart och kortfattat sätt:

a)

Typ av kredit.

b)

De avtalsslutande parternas identitet och geografiska adress

samt i förekommande fall den medverkande kreditförmed-

larens identitet och geografiska adress.

c)

Kreditavtalets löptid.

d)

Det totala kreditbeloppet och villkoren för utnyttjande av

krediten.

e)

Krediträntan, gällande villkor för krediträntan, alla referens-

index eller referensräntor som gäller den ursprungliga

krediträntan, i den mån dessa finns tillgängliga, samt

perioder, villkor och förfarande för ändringar av krediträn-

tan, samt, om olika krediträntor tillämpas under olika

omständigheter, ovannämnda information om samtliga

tillämpliga räntor.

f)

Den effektiva räntan och den sammanlagda kostnad som

konsumenten ska betala för krediten och som beräknas vid

den tidpunkt då kreditavtalet ingås. Alla antaganden utifrån

vilka den räntesatsen har beräknats i enlighet med

artikel 19.2 i förening med artikel 3 g och i ska anges.

Medlemsstaterna får besluta att effektiv ränta inte behöver

anges.

g)

Upplysning om att konsumenten när som helst kan åläggas

att betala tillbaka hela kreditbeloppet.

h)

Förfarandet för att utöva rätten att säga upp kreditavtalet.

i)

Uppgifter om vilka avgifter som är tillämpliga från det att

kreditavtalet ingås och i förekommande fall vilka villkor

som gäller för ändring av avgifterna.

Artikel 11

Information om krediträntan

1. Konsumenten ska, i förekommande fall, informeras om en

ändring av krediträntan på papper eller på något annat varaktigt

medium innan ändringen träder i kraft. Informationen ska

omfatta betalningarnas belopp efter det att den nya krediträntan

har trätt i kraft och, om betalningarnas antal och frekvens

ändras, uppgift om detta.

2. Parterna kan dock i kreditavtalet enas om att den

information som avses i punkt 1 periodvis ges till konsumenten

i sådana fall där ändringen av krediträntan är orsakad av en

ändring av referensräntan och den nya referensräntan offentlig-

görs på vederbörligt sätt och informationen om den nya

referensräntan även är tillgänglig hos kreditgivaren.

Artikel 12

Skyldigheter vid kreditavtal i form av kontokredit

1. När ett kreditavtal ingås i form av kontokredit ska

konsumenten få regelbunden information genom ett kontout-

L 133/78

SV

Europeiska unionens officiella tidning

22.5.2008

Ds 2009:67

Bilaga 1

drag på papper eller på något annat varaktigt medium med

uppgift om följande:

a)

Exakt period som kontoutdraget gäller.

b)

Utnyttjade belopp och datum för utnyttjandet.

c)

Saldo enligt det föregående kontoutdraget med angivande

av datum.

d)

Nytt saldo.

e)

Datum och belopp för de betalningar som konsumenten

gjort.

f)

Tillämpad kreditränta.

g)

Eventuella avgifter som har tillämpats.

h)

Eventuellt minimibelopp som ska betalas.

2. Konsumenten ska dessutom på papper eller genom något

annat varaktigt medium informeras om alla höjningar av räntan

och av de avgifter som ska betalas innan ändringen träder i kraft.

Parterna kan dock i kreditavtalet enas om att informationen om

ändringar av krediträntan ges på det sätt som anges i punkt 1 i

sådana fall där ändringen av krediträntan orsakas av en ändring

av en referensränta och den nya referensräntan offentliggörs på

vederbörligt sätt och informationen om den nya referensräntan

även är tillgänglig hos kreditgivaren.

Artikel 13

Kreditavtal med obestämd löptid

1. Konsumenten får på sedvanligt sätt och när som helst häva

ett kreditavtal med obestämd löptid utan avgift, såvida parterna

inte har avtalat om en uppsägningstid. Denna får inte överstiga

en månad.

Om så avtalats i kreditavtalet får kreditgivaren på sedvanligt sätt

häva ett kreditavtal med obestämd löptid genom att, på papper

eller något annat varaktigt medium, säga upp avtalet minst två

månader i förväg.

2. Om så avtalats i kreditavtalet får kreditgivaren av objektivt

motiverade skäl häva konsumentens rätt att utnyttja ett kredit-

avtal med obestämd löptid. Kreditgivaren ska, på papper eller

annat varaktigt medium, informera konsumenten om hävandet

och skälen till detta, om möjligt före hävandet och senast

omedelbart därefter, såvida inte tillhandahållandet av sådan

information är förbjudet i annan gemenskapslagstiftning eller

strider mot allmän ordning eller allmän säkerhet.

Artikel 14

Ångerrätt

1. Konsumenten ska ha rätt att inom 14 kalenderdagar

frånträda kreditavtalet utan att behöva ange några skäl.

Denna ångerfrist ska börja löpa

a)

antingen från och med den dag kreditavtalet ingås, eller

b)

från och med den dag då konsumenten får avtalsvillkoren

och informationen i enlighet med artikel 10, om denna dag

infaller senare än den dag som avses i led a i detta stycke.

2. Om nationell lagstiftning när detta direktiv träder i kraft

redan föreskriver att medel inte kan göras tillgängliga för

konsumenten före utgången av en särskilt angiven frist, kan

medlemsstaterna, vid kombinerade kreditavtal i den mening som

avses i artikel 3 n, undantagsvis bestämma att den frist som avses

i punkt 1 i denna artikel kan kortas ner till att bli densamma som

denna särskilt angivna frist, på konsumentens uttryckliga

begäran.

3. Om konsumenten utnyttjar ångerrätten, ska denne

a)

för att ge verkan åt ångerrätten innan den ångerfrist som

avses i punkt 1 går ut underrätta kreditgivaren om detta i

enlighet med den information som kreditgivaren lämnat

enligt artikel 10.2 p och på ett sätt som kan styrkas i

enlighet med nationell lagstiftning; tidsfristen ska anses ha

respekterats om meddelandet skickats innan tidsfristen

löper ut, förutsatt att det har lämnats i pappersform eller

genom annat varaktigt medium som kreditgivaren har

tillgång till, och

b)

till kreditgivaren betala kapitalet och upplupen ränta på

detta kapital från och med det datum då krediten

utnyttjades till och med det datum då kapitalet återbetalas,

utan onödigt dröjsmål och senast 30 kalenderdagar efter

det att meddelandet om att konsumenten frånträder avtalet

har sänts till kreditgivaren. Räntebeloppet ska beräknas på

grundval av den kreditränta som avtalats. Kreditgivaren ska

inte ha rätt till någon annan kompensation från kon-

sumenten om denne frånträder avtalet, frånsett kompensa-

tion för icke återbetalningsbara avgifter som erlagts av

kreditgivaren till den offentliga förvaltningen.

4. Om en kompletterande tjänst till kreditavtalet tillhandhålls

av kreditgivaren eller av tredje man på grundval av ett avtal

mellan tredje man och kreditgivaren, ska konsumenten inte

längre vara bunden av avtalet angående den kompletterande

tjänsten om denne utnyttjar sin ångerrätt i fråga om kreditavtalet

i enlighet med denna artikel.

22.5.2008

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 133/79

Ds 2009:67

Bilaga 1

5. Om konsumenten har ångerrätt enligt punkterna 1, 3 och 4

ska artiklarna 6 och 7 i direktiv 2002/65/EG och artikel 5 i

rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att

skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta

affärslokaler (1) inte tillämpas.

6. Medlemsstaterna får föreskriva att punkterna 1–4 inte ska

tillämpas på kreditavtal som enligt lag måste ingås med anlitande

av en notarie, förutsatt att notarien går i god för att konsumenten

garanteras de rättigheter som avses i artiklarna 5 och 10.

7. Denna artikel ska inte påverka tillämpningen av nationell

lagstiftning som fastställer en tidsperiod under vilken fullgö-

randet av avtalet inte kan påbörjas.

Artikel 15

Kombinerade kreditavtal

1. Om konsumenten har utnyttjat sin ångerrätt på grundval av

gemenskapsrätten i samband med ett avtal om leverans av varor

eller tillhandahållande av en tjänst, ska denne inte heller längre

vara bunden av ett kombinerat kreditavtal.

2. Om de varor eller tjänster som omfattas av det kombinerade

kreditavtalet inte levereras eller tillhandahålls eller levereras eller

tillhandahålls endast till en del eller inte överensstämmer med

avtalet om leverans av varor eller tillhandahållande av en tjänst,

ska konsumenten ha rätt att rikta anspråk mot kreditgivaren om

konsumenten har riktat anspråk mot leverantören men miss-

lyckats med att få den gottgörelse som konsumenten är

berättigad till enligt lag eller enligt avtalet om leverans av varor

eller tillhandahållande av en tjänst. Medlemsstaterna ska avgöra i

vilken omfattning och under vilka villkor denna rättighet ska

kunna utövas.

3. Denna artikel ska inte påverka eventuella nationella

bestämmelser enligt vilka en kreditgivare ska ha ett solidariskt

ansvar i fråga om konsumentens anspråk gentemot leverantören

i de fall då de varor eller tjänster som köpts har finansierats

genom ett kreditavtal.

Artikel 16

Förtidsåterbetalning

1. Konsumenten ska ha rätt att när som helst helt eller delvis

fullgöra sina skyldigheter enligt ett kreditavtal. I sådana fall har

konsumenten rätt till en nedsättning av den sammanlagda

kreditkostnaden, varvid denna nedsättning utgörs av räntan och

kostnaderna under avtalets återstående löptid.

2. Vid förtidsåterbetalning ska kreditgivaren ha rätt till en

rimlig och objektivt motiverad kompensation för eventuella

kostnader som har ett direkt samband med förtidsåterbetalning

av krediten, förutsatt att förtidsåterbetalningen infaller inom en

period med fast kreditränta.

Denna kompensation får inte överstiga 1 % av det kreditbelopp

som förtidsåterbetalats, om tidsperioden mellan förtidsåterbetal-

ningen och det överenskomna hävandet av kreditavtalet över-

stiger ett år. Om perioden inte överstiger ett år, får

kompensationen inte överstiga 0,5 % av det kreditbelopp som

förtidsåterbetalats.

3. Ingen kompensation för förtidsåterbetalning får utkrävas

a)

om betalningen har gjorts i enlighet med ett försäkrings-

avtal som ska garantera återbetalningen av krediten,

b)

om det gäller kontokrediter, eller

c)

om återbetalningen infaller inom en tidsperiod för vilken

krediträntan inte är fast.

4. Medlemsstaterna får föreskriva att

a)

kreditgivaren kan utkräva denna kompensation endast

under förutsättning att beloppet av förtidsåterbetalningen

överskrider det tröskelvärde som fastställs i nationell lag.

Detta tröskelvärde får inte överstiga 10 000 EUR under en

period om tolv månader,

b)

kreditgivaren undantagsvis får kräva högre kompensation,

om han kan bevisa att den förlust han lidit till följd av

förtidsåterbetalningen överstiger det belopp som fastställts

enligt punkt 2.

Om den kompensation som kreditgivaren kräver är högre

än den förlust som han faktiskt har lidit, får konsumenten

kräva att kompensationen ska minskas i motsvarande mån.

I detta fall ska förlusten vara mellanskillnaden mellan den

ursprungliga avtalade räntan och den ränta till vilken

kreditgivaren kan låna ut det belopp som betalats tillbaka i

förtid på marknaden, vid tidpunkten för förtidsåterbetal-

ningen, varvid hänsyn ska tas till administrativa kostnader

på grund av förtidsåterbetalningen.

5. Kompensationen får inte överstiga det räntebelopp som

konsumenten skulle ha betalt under den tid mellan förtids-

återbetalningen och det avtalade datumet för kreditavtalets slut.

Artikel 17

Överlåtelse av rättigheter

1. Om kreditgivarens rättigheter enligt ett kreditavtal eller

avtalet i sig överlåts till en tredje man ska konsumenten ha rätt

att göra gällande samma invändningar gentemot den nye

L 133/80

SV

Europeiska unionens officiella tidning

22.5.2008

(1) EGT L 372, 31.12.1985, s. 31.

Ds 2009:67

Bilaga 1

fordringsägaren som han kunde ha gjort gentemot den

ursprungliga kreditgivaren, inklusive kvittningsrätt när detta

medges i den berörda medlemsstaten.

2. Konsumenten ska informeras om den överlåtelse som avses i

punkt 1, såvida inte den ursprungliga kreditgivaren i överens-

kommelse med den nya fordringsägaren fortfarande handhar

krediten gentemot konsumenten.

Artikel 18

Överskridande

1. När det gäller ett avtal om öppnande av ett checkkonto, där

det finns en möjlighet för konsumenten att överskrida kontot,

ska avtalet också innehålla de uppgifter som omnämns i

artikel 6.1 e. Kreditgivaren ska i alla händelser regelbundet

lämna dessa uppgifter på papper eller på något annat varaktigt

medium

2. Vid ett väsentligt överskridande under längre tid än en

månad ska kreditgivaren, på papper eller på något annat

varaktigt medium, utan dröjsmål underrätta konsumenten om

a)

överskridandet,

b)

beloppet på överskridandet,

c)

krediträntan,

d)

de eventuella straffavgifter, dröjsmålsavgifter eller den

dröjsmålsränta som tillämpas.

3. Denna artikel ska inte påverka nationell lagstiftning som

kräver att kreditgivaren erbjuder en annan typ av kreditprodukt

när överskridandet pågått under betydande tid.

KAPITEL V

EFFEKTIV RÄNTA

Artikel 19

Beräkning av den effektiva räntan

1. Den effektiva räntan, som på årsbasis motsvarar nuvärdet av

alla nuvarande och framtida åtaganden (kreditutnyttjanden,

återbetalningar och avgifter) som avtalats mellan kreditgivaren

och konsumenten, ska beräknas i enlighet med den matematiska

formel som återges i del I av bilaga I.

2. För beräkning av den effektiva räntan ska konsumentens

sammanlagda kreditkostnad bestämmas, exklusive eventuella

avgifter som ska betalas av konsumenten på grund av att någon

skyldighet enligt kreditavtalet inte har fullgjorts samt andra

avgifter än det pris som konsumenten ska betala när denne köper

en vara eller en tjänst, oavsett om köpet sker kontant eller på

kredit.

Kostnaderna för administration av ett konto som registrerar både

betalningstransaktioner och utnyttjade krediter, kostnader för

användning av ett betalningsmedel som samtidigt gör det möjligt

att göra betalningar och utnyttja krediten samt andra kostnader

för betalningar ska anses vara en del av konsumentens

sammanlagda kreditkostnader, om det inte är frivilligt att öppna

kontot och kostnaderna för kontot tydligt och separat anges i

kreditavtalet eller något annat avtal som ingåtts med kon-

sumenten.

3. Vid beräkningen av den effektiva räntan ska man utgå från

antagandet att kreditavtalet gäller för den tid som avtalats och att

kreditgivaren och konsumenten fullgör sina skyldigheter enligt

de villkor och vid de datum som anges i kreditavtalet.

4. Om kreditavtal innehåller villkor som tillåter ändringar av

den kreditränta och, i tillämpliga fall, de avgifter som ingår i den

effektiva räntan men som är omöjliga att uppskatta när den

beräknas, ska den effektiva räntan beräknas utifrån antagandet

att krediträntan och övriga avgifter är fasta och gäller tills

kreditavtalet löper ut.

5. Där så är nödvändigt får de ytterligare antaganden som

anges i bilaga I användas vid beräkningen av den effektiva räntan.

Om de antaganden som anges i denna artikel och i del II av

bilaga I inte räcker för att beräkna den effektiva räntan på ett

enhetligt sätt eller inte längre är anpassade till affärssituationen

på marknaden, får kommissionen fastställa de ytterligare

antaganden som krävs för att beräkna den effektiva räntan eller

ändra befintliga antaganden. Dessa åtgärder som avser att ändra

icke väsentliga delar av detta direktiv ska antas i enlighet med det

föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 25.2.

KAPITEL VI

KREDITGIVARE OCH KREDITFÖRMEDLARE

Artikel 20

Kontroll av kreditgivare

Medlemsstaterna ska se till att kreditgivarnas verksamhet regleras

i lag eller övervakas av ett organ eller en myndighet som är

oberoende av finansiella institutioner. Detta påverkar inte

tillämpningen av direktiv 2006/48/EG.

Artikel 21

Vissa av kreditförmedlarnas skyldigheter gentemot

konsumenterna

Medlemsstaterna ska säkerställa att

a)

kreditförmedlarna såväl i sin reklam som i dokument som

riktar sig till konsumenter, anger vilka befogenheter de har,

särskilt om de bara arbetar med en eller vissa kreditgivare

eller som oberoende mäklare,

22.5.2008

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 133/81

Ds 2009:67

Bilaga 1

b)

konsumenten informeras om eventuella avgifter som

konsumenten ska betala till kreditförmedlaren för dennes

tjänster och att konsumenten och kreditförmedlaren

kommer överens om dessa avgifter på papper eller något

annat varaktigt medium innan kreditavtalet ingås,

c)

eventuella avgifter som konsumenten ska betala till

kreditförmedlaren för dennes tjänster meddelas kreditgiva-

ren av kreditförmedlaren för beräkning av den effektiva

räntan.

KAPITEL VII

GENOMFÖRANDEBESTÄMMELSER

Artikel 22

Harmonisering och detta direktivs tvingande karaktär

1. I den mån detta direktiv innehåller harmoniserade bestäm-

melser får medlemsstaterna inte behålla eller införa andra

bestämmelser i sin nationella lagstiftning som skiljer sig från

vad som fastställs i detta direktiv.

2. Medlemsstaterna ska se till att konsumenterna inte kan

avsäga sig de rättigheter som de ges genom bestämmelser i

nationell lagstiftning vilka införs för att genomföra eller som

motsvarar detta direktiv.

3. Medlemsstaterna ska också säkerställa att de bestämmelser

de antar för att genomföra detta direktiv inte kan kringgås

genom det sätt på vilket avtal formuleras, t.ex. genom att

integrera sådana kreditutnyttjanden eller kreditavtal som omfat-

tas av tillämpningsområdet i detta direktiv i kreditavtal vars

karaktär eller syfte skulle göra det möjligt att undvika tillämpning

av direktivet.

4. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som behövs för att se

till att konsumenterna inte berövas det skydd som de ges enligt

detta direktiv genom att lagen i ett tredje land väljs som

tillämplig lag på kreditavtalet, i de fall då kreditavtalet har nära

anknytning till en eller flera medlemsstaters territorium.

Artikel 23

Sanktioner

Medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser om sanktioner som

ska tillämpas vid överträdelse av de nationella bestämmelser som

antas enligt detta direktiv och vidta alla åtgärder som krävs för att

säkerställa att de genomförs. De sanktioner som föreskrivs ska

vara effektiva, proportionella och avskräckande.

Artikel 24

Tvistlösning utanför domstol

1. Medlemsstaterna ska se till att det införs lämpliga och

effektiva tvistlösningsförfaranden utanför domstol för att lösa

konsumenttvister som gäller kreditavtal, eventuellt genom att

utnyttja befintliga organ.

2. Medlemsstaterna ska uppmuntra dessa organ att samarbeta

för att även lösa gränsöverskridande tvister om kreditavtal.

Artikel 25

Kommittéförfarande

1. Kommissionen ska bistås av en kommitté.

2. När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5a.1–5a.4 och

artikel 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av

bestämmelserna i artikel 8 i det beslutet.

Artikel 26

Information till kommissionen

Om en medlemsstat utnyttjar något av de lagstiftningsval som

avses i artiklarna 2.5, 2.6, 4.1, 4.2 c, 6.2, 10.1, 10.2 g, 14.2 och

16.4 ska den informera kommissionen om detta och om alla

eventuella senare ändringar. Kommissionen ska offentliggöra

denna information på en webbplats eller på annat sätt som gör

att den lätt kan nås. Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder

för att sprida denna information till nationella kreditgivare och

konsumenter.

Artikel 27

Införlivande

1. Medlemsstaterna ska före den 12 maj 2010 anta och

offentliggöra de bestämmelser som är nödvändiga för att följa

detta direktiv. De ska genast underrätta kommissionen om detta.

De ska tillämpa dessa bestämmelser från och med den 12 maj

2010.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla

en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan

hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur

hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.

2. Vart femte år, och för första gången den 12 maj 2013, ska

kommissionen se över tröskelvärdena i detta direktiv och dess

bilagor och de procentsatser som används för att beräkna

kompensationen vid förtidsåterbetalning mot bakgrund av den

ekonomiska utvecklingen i gemenskapen och läget på den

berörda marknaden. Kommissionen ska även övervaka effekterna

av gjorda lagstiftningsval enligt artiklarna 2.5, 2.6, 4.1, 4.2 c, 6.2,

10.1, 10.2 g, 14.2 och 16.4 på den inre marknaden och för

konsumenterna. Europaparlamentet och rådet ska delges resul-

taten som vid behov ska åtföljas av ett förslag till ändring av

tröskelvärdena och procentsatserna samt av ovannämnda lag-

stiftningsval i enlighet med detta.

L 133/82

SV

Europeiska unionens officiella tidning

22.5.2008

Ds 2009:67

Bilaga 1

Artikel 28

Omvandling av belopp i euro till nationell valuta

1. Vid tillämpningen av detta direktiv ska de medlemsstater

som omvandlar belopp i euro till sin nationella valuta till att

börja med använda sig av den växelkurs som erhålls den dag då

detta direktiv antas.

2. Medlemsstaterna får runda av de omvandlade beloppen på

villkor att avrundningen inte överstiger 10 EUR.

KAPITEL VIII

ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 29

Upphävande

Direktiv 87/102/EEG ska upphävas med verkan från och med

den 12 maj 2010.

Artikel 30

Övergångsbestämmelser

1. Detta direktiv ska inte tillämpas på de kreditavtal som löper

den dag då de nationella genomförandeåtgärderna träder i kraft.

2. Medlemsstaterna ska emellertid se till att artiklarna 11–13,

17, 18.1 andra meningen och 18.2 även tillämpas på de

kreditavtal med obestämd löptid som löper den dag då de

nationella genomförandeåtgärderna träder i kraft.

Artikel 31

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det

har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 32

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Strasbourg den 23 april 2008.

På Europaparlamentets vägnar

H.-G. PÖTTERING

Ordförande

På rådets vägnar

J. LENARČIČ

Ordförande

22.5.2008

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 133/83

Ds 2009:67

Bilaga 1

BILAGA I

I.

Grundläggande ekvation som anger ekvivalensen mellan kreditutnyttjande å ena sidan och återbetalningar och avgifter

å den andra

I den grundläggande ekvation som används för beräkningen av den effektiva räntan sätts likhetstecken årsvis mellan

det samlade nuvärdet av de utnyttjade krediterna å ena sidan och å andra sidan det samlade nuvärdet av

återbetalningar och avgiftsbetalningar enligt följande:

∑

m

k = 1

C

k

1 þ X

ð

Þ

− t

k

= ∑

m

0

l = 1

D

l

1 þ X

ð

Þ

− S

l

där

— X är den effektiva räntan,

— m är det tal som motsvarar det sista kreditutnyttjandets plats i tidsföljden,

— k

är det tal som motsvarar ett kreditutnyttjandes plats i tidsföljden, dvs. 1 ≤ k ≤ m,

— C

k

är storleken på kreditutnyttjande nr k,

— t

k

är tiden, uttryckt i år och delar av år, mellan datumet för det första kreditutnyttjandet och datumet för varje

kreditutnyttjande, dvs. t

1

= 0,

— m’ är det tal som motsvarar den sista återbetalningens eller avgiftsbetalningens plats i tidsföljden,

— l

är det tal som motsvarar en återbetalning eller avgiftsbetalning i tidsföljden,

— D

l

är storleken på en återbetalning eller avgiftsbetalning,

— s

l

är tiden, uttryckt i år och delar av år, mellan datumet för det första kreditutnyttjandet och datumet för varje

återbetalning eller avgiftsbetalning.

Anmärkningar:

a)

De belopp som betalas av båda parter vid olika tidpunkter är inte nödvändigtvis lika stora och behöver inte

nödvändigtvis betalas med lika stora intervaller.

b)

Begynnelsetidpunkt är datumet för det första kreditutnyttjandet.

c)

Intervallen mellan de vid beräkningen använda tidpunkterna anges i år eller delar av år. Ett år ska anses ha 365

dagar (skottår 366 dagar), 52 veckor eller tolv jämnlånga månader. En jämnlång månad anses ha 30,41666

dagar (dvs. 365/12), oavsett om det är skottår eller inte.

d)

Resultatet av beräkningen ska uttryckas med åtminstone en decimals exakthet. Om siffran i den följande

decimalen är större än eller lika med 5, ska siffran i den första decimalen höjas med ett.

e)

Ekvationen kan skrivas om med en enda summa och ett flöde (A

k

) som är positivt eller negativt, dvs. utbetalat

eller inbetalat under perioderna 1–k, och uttryckt i år. Detta ger följande ekvation:

S = ∑

n

k = 1

A

k

1 þ X

ð

Þ

− t

k

S är den aktuella flödesbalansen. Om syftet är att se till att flödena är ekvivalenta blir värdet noll.

II.

Ytterligare antaganden vid beräkningen av den effektiva räntan:

a)

Om konsumenten enligt kreditavtalet har ett fritt val i fråga om kreditutnyttjande, ska det sammanlagda

kreditbeloppet omedelbart anses vara till fullo utnyttjat.

b)

Om kreditavtalet ger möjlighet att utnyttja krediten på olika sätt med olika avgifter eller krediträntor, ska det

sammanlagda kreditbeloppet anses vara utnyttjat till högsta avgift och kreditränta som tillämpas på den

vanligaste transaktionsformen inom den typen av kreditavtal.

L 133/84

SV

Europeiska unionens officiella tidning

22.5.2008

Ds 2009:67

Bilaga 1

c)

Om kreditavtalet allmänt ger konsumenten ett fritt val i fråga om kreditutnyttjande men bland de olika sätten

för kreditutnyttjande ålägger en begränsning med avseende på belopp och tidsperiod, ska kreditbeloppet anses

vara utnyttjat vid den tidigaste av de tidpunkter som anges i kreditavtalet och enligt dessa begränsningar i

kreditutnyttjandet.

d)

Om ingen avbetalningsplan har fastställts ska det anses

i)

att krediten lämnas för en ettårsperiod, och

ii)

att krediten ska återbetalas i tolv lika stora delbetalningar och i månatliga intervall.

e)

Om en avbetalningsplan har fastställts men avbetalningsbeloppen är flexibla, ska varje återbetalningsbelopp

anses vara det lägsta som anges i kreditavtalet.

f)

Om inget annat anges ska krediten göras tillgänglig och återbetalningarna göras vid den tidigaste av de

tidpunkter som anges i kreditavtalet, i de fall avtalet föreskriver mer än ett datum för återbetalning.

g)

Om inget tak för krediten ännu har fastställts, ska taket antas vara 1 500 EUR.

h)

När det gäller en kontokredit, ska hela det sammanlagda kreditbeloppet anses vara utnyttjat under kreditavtalets

hela löptid. Om man inte känner till kreditavtalets löptid, ska den effektiva räntan beräknas på antagandet att

kreditens löptid är tre månader.

i)

Om olika räntesatser och avgifter erbjuds under en begränsad period eller för ett begränsat belopp, ska

räntesatsen och avgifterna anses vara den högsta satsen/avgiften under kreditavtalets hela löptid.

j)

För konsumentkreditavtal, i vilka en fast kreditränta fastställs för den inledande perioden, vid vars utgång en ny

kreditränta fastställs och därefter regelbundet anpassas enligt en överenskommen indikator, ska beräkningen av

den effektiva räntan utgå från antagandet att krediträntan vid utgången av perioden med den fasta krediträntan

är densamma som vid den tidpunkt då den effektiva räntan beräknades, grundad på den överenskomna

indikatorns värde vid den tidpunkten.

22.5.2008

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 133/85

Ds 2009:67

Bilaga 1

BILAGA II

STANDARDISERAD EUROPEISK KONSUMENTKREDITINFORMATION

1.

Kreditgivarens/kreditförmedlarens namn och kontaktuppgifter

Kreditgivare

[Identitet]

Adress

Telefon (*)

E-post (*)

Fax (*)

Webbadress (*)

[Adress använd för kontakter med konsumenten]

I tillämpliga fall:

Kreditförmedlare

[Identitet]

Adress

Telefon (*)

E-post (*)

Fax (*)

Webbadress (*)

[Adress använd för kontakter med konsumenten]

(*)

Denna information är frivillig för kreditgivaren.

Där ”i tillämpliga fall” anges ska kreditgivaren fylla i fältet om informationen är relevant för kreditprodukten eller

stryka denna information eller hela raden om informationen inte är relevant för den typ av kredit som avses.

Texten inom hakparentes utgör förklarande information för kreditgivaren och ska ersättas med motsvarande uppgifter.

2.

Beskrivning av huvuddragen i kreditprodukten

Typ av kredit

Det sammanlagda kreditbeloppet

Detta är den övre kreditgräns eller det totala belopp som ställs

till förfogande genom kreditavtalet.

Villkoren för kreditutnyttjandet

Här anges när och hur pengarna kan lyftas.

Kreditavtalets löptid

Avbetalningar och, i förekommande fall, i vilken ordning

dessa ska fördelas

Du måste betala följande:

[Belopp, antal och periodicitet för konsumentens

inbetalningar]

Ränta och/eller avgifter ska betalas på följande sätt:

Det totala belopp som du ska betala

Detta är det lånade kapitalet plus ränta och eventuella

kostnader i samband med krediten.

[Summan av det samlade kreditbeloppet och den

samlade kreditkostnaden]

I tillämpliga fall:

Krediten beviljas i form av betalningsanstånd för en vara

eller en tjänst eller är kopplad till leveranser av specifika

varor eller tillhandahållande av en tjänst

Varans/tjänstens namn

Kontantpris

L 133/86

SV

Europeiska unionens officiella tidning

22.5.2008

Ds 2009:67

Bilaga 1

I tillämpliga fall:

Begärda säkerheter

[Typ av säkerheter]

Detta är en beskrivning av den säkerhet som ska ställas i

samband med kreditavtalet.

I tillämpliga fall:

Avbetalningarna medför inte omedelbar amortering av

kapitalet.

3.

Kreditkostnader

Kreditränta eller i tillämpliga fall de olika krediträntor

som gäller för kreditavtalet

[ %

—

Fast

—

Rörlig (med referensindex eller referensränta som

gäller den ursprungliga krediträntan)

—

Perioder]

Effektiv ränta

Detta är totalkostnaden uttryckt som den effektiva räntan av

det samlade kreditbeloppet.

Den effektiva räntan anges för att hjälpa dig att jämföra olika

erbjudanden.

[ % Ett representativt exempel med omnämnande av alla

de antaganden som används för att beräkna räntesatsen

ska ges här]

Är det, för att erhålla krediten eller för att erhålla den

enligt villkoren i marknadsföringen, obligatoriskt att ingå

avtal om

—

en försäkring som säkrar krediten, eller

Ja/nej [Om ja, uppge vilken typ av försäkring]

—

någon annan kompletterande tjänst?

Ja/nej [Om ja, uppge vilken typ av kompletterande tjänst]

Om kostnaderna för dessa tjänster inte är kända av

kreditgivaren ska de inte inkluderas i den effektiva räntan.

Härtill hörande kostnader

I tillämpliga fall:

Det krävs att man behåller ett eller flera konton för att

registrera både betalningstransaktioner och kreditutnytt-

janden

I tillämpliga fall:

Kostnad för att använda ett särskilt betalningsmedel

(t.ex. ett kreditkort)

I tillämpliga fall:

Andra kostnader i samband med kreditavtalet

I tillämpliga fall:

Villkor för att ändra de ovan nämnda kostnaderna i

samband med kreditavtalet

I tillämpliga fall:

Skyldighet att betala notariatsavgifter

Kostnader i samband med försenade betalningar

Uteblivna betalningar kan få allvarliga konsekvenser

(t.ex. tvångsförsäljning) och försvåra möjligheterna till att

erhålla kredit.

Du kommer att debiteras [... (närmare uppgift om

räntesatser och, i tillämpliga fall, dröjsmålsavgifter)] för

uteblivna betalningar

4.

Andra viktiga rättsliga aspekter

Ångerrätt

Ja/Nej

Ni har rätt att frånträda kreditavtalet inom 14 kalenderdagar.

22.5.2008

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 133/87

Ds 2009:67

Bilaga 1

Förtidsåterbetalning

Hela eller delar av krediten kan återbetalas i förtid när som

helst.

Kreditgivaren har rätt till kompensation vid förtidsbetal-

ning

I tillämpliga fall:

Kreditgivaren har rätt till kompensation vid förtids-

återbetalning

[Fastställande av kompensation (beräkningsmetod) i

enlighet med bestämmelserna för genomförande av

artikel 16 i direktiv 2008/48/EG]

Sökning i en databas

Om en kreditansökan avvisas på grundval av en sökning i en

databas måste kreditgivaren genast och kostnadsfritt meddela

dig resultatet av sökningen. Detta gäller inte om utlämnandet

av sådan information är förbjudet enligt gemen-

skapslagstiftningen eller strider mot allmän ordning och

säkerhet.

Rätt att få ett utkast till ett kreditavtal

Du har rätt att på begäran kostnadsfritt få en kopia av ett

utkast till ett kreditavtal. Denna bestämmelse är inte tillämplig

om kreditgivaren vid tidpunkten för begäran är ovillig att ingå

kreditavtalet med dig.

I tillämpliga fall:

Den tid kreditgivaren är bunden av skyldigheterna som

uppkommit innan avtalet ingåtts

Denna information gäller från och med ... till och med ...

I tillämpliga fall:

5.

Ytterligare information när det gäller distansförsäljning av finansiella tjänster

a)

Beträffande kreditgivaren

I tillämpliga fall:

Kreditgivarens företrädare i den medlemsstat där du är

bosatt

[Identitet]

Adress

[Adress använd för kontakter med konsumenten]

Telefon (*)

E-post (*)

Fax (*)

Webbadress (*)

I tillämpliga fall:

Registrering

[Det handelsregister i vilket kreditgivaren är införd och

dennes registreringsnummer eller motsvarande medel för

identifiering i det registret]

I tillämpliga fall:

Den berörda tillsynsmyndigheten

b)

Beträffande kreditavtalet

I tillämpliga fall:

Utnyttjande av ångerrätten

[Praktiska instruktioner om utnyttjande av ångerrätten,

bl.a. hur länge rätten kan utnyttjas, den adress dit

underrättelsen om att ångerrätten kommer att utnyttjas

ska skickas samt följderna av att inte utöva denna rätt]

I tillämpliga fall:

Den lagstiftning som kreditgivaren använt som grundval

för att upprätta förbindelser med dig innan kreditavtalet

ingicks

L 133/88

SV

Europeiska unionens officiella tidning

22.5.2008

Ds 2009:67

Bilaga 1

I tillämpliga fall:

Klausul om tillämplig lagstiftning för kreditavtalet och/

eller behörig domstol

[Relevant klausul anges här]

I tillämpliga fall:

Språkordning

Information och avtalsvillkor lämnas på [angivet språk].

Med ditt samtycke har vi för avsikt att under kreditav-

talets löptid kommunicera på [specifikt/specifika språk]

c)

Beträffande prövning

Förekomst av och tillgång till en mekanism för klagomål

och prövning utanför domstol

[Uppgift om huruvida det finns tillgång till en mekanism

för klagomål och prövning utanför domstol för den

konsument som är part i distansavtalet och hur

konsumenten i så fall ska gå tillväga]

(*)

Denna information är frivillig för kreditgivaren.

22.5.2008

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 133/89

Ds 2009:67

Bilaga 1

BILAGA III

EUROPEISK KONSUMENTKREDITINFORMATION

1.

för kontokrediter

2.

för konsumentkrediter som erbjuds av vissa kreditorganisationer (artikel 2.5 i direktiv 2008/48/EG)

3.

för skuldomvandling

1.

Kreditgivarens/kreditförmedlarens namn och kontaktuppgifter

Kreditgivare

[Identitet]

Adress

Telefon (*)

E-post (*)

Fax (*)

Webbadress (*)

[Adress använd för kontakter med konsumenten]

I tillämpliga fall:

Kreditförmedlare

[Identitet]

Adress

Telefon (*)

E-post (*)

Fax (*)

Webbadress (*)

[Adress använd för kontakter med konsumenten]

(*)

Denna information är frivillig för kreditgivaren.

Där ”i tillämpliga fall” anges ska kreditgivaren fylla i fältet om informationen är relevant för kreditprodukten eller

stryka denna information eller hela raden om informationen inte är relevant för den typ av kredit som avses.

Texten inom hakparentes utgör förklarande information för kreditgivaren och ska ersättas med motsvarande uppgifter.

2.

Beskrivning av huvuddragen i kreditprodukten

Typ av kredit

Det sammanlagda kreditbeloppet

Detta är den övre kreditgräns eller det totala belopp som

ställs till förfogande genom kreditavtalet

Kreditavtalets löptid

I tillämpliga fall:

Återbetalning av hela kreditbeloppet kan krävas när som

helst.

3.

Kreditkostnader

Kreditränta eller i tillämpliga fall de olika krediträntor

som gäller för kreditavtalet

[ %

—

Fast

—

Rörlig (med referensindex eller referensränta som

gäller den ursprungliga krediträntan)]

L 133/90

SV

Europeiska unionens officiella tidning

22.5.2008

Ds 2009:67

Bilaga 1

I tillämpliga fall:

Effektiv ränta (*)

Detta är totalkostnaden för krediten uttryckt som den effektiva

räntan av det sammanlagda kreditbeloppet.

Den effektiva räntan anges för att hjälpa dig att jämföra olika

erbjudanden.

[ % Ett representativt exempel med omnämnande av alla

de antaganden som används för att beräkna räntesatsen

ska ges här]

I tillämpliga fall:

Kostnader

I tillämpliga fall:

Villkoren för hur dessa kostnader kan ändras

[De kostnader som tillämpas från och med den dag

avtalet ingås]

Kostnader i samband med försenade betalningar

Du kommer att debiteras [… (närmare uppgift om

räntesatser och, i tillämpliga fall, dröjsmålsavgifter)] för

uteblivna betalningar.

(*)

Inte tillämplig för europeisk konsumentkreditinformation om kontokrediter i de medlemsstater som på grundval av artikel 6.2 i

direktiv 2008/48/EG har beslutat att effektiv ränta inte behöver uppges för kontokrediter.

4.

Andra viktiga rättsliga aspekter

Uppsägning av kreditavtalet

[Villkor och förfarande för att säga upp kreditavtalet]

Sökning i en databas

Om en kreditansökan avvisas på grundval av en sökning i en

databas måste kreditgivaren genast och kostnadsfritt meddela

dig resultatet av sökningen. Detta gäller inte, om utlämnandet

av sådan information är förbjudet enligt gemen-

skapslagstiftningen eller strider mot allmän ordning och

säkerhet.

I tillämpliga fall:

Den tid kreditgivaren är bunden av skyldigheterna som

uppkommit innan avtalet ingåtts.

Denna information gäller från och med ... till och med ...

I tillämpliga fall:

5.

Ytterligare information om förhandsinformationen ges av en kreditorganisation (artikel 2.5 i direktiv 2008/

48/EG) eller gäller en konsumentkredit för skuldomvandling

Avbetalningar och, i förekommande fall, i vilken ordning

dessa ska fördelas

Du måste betala följande:

[Ett representativt exempel på en avbetalningsplan med

belopp, antal och periodicitet för konsumentens inbe-

talningar]

Det totala belopp som du ska betala

Förtidsåterbetalning

Hela eller delar av krediten kan återbetalas i förtid när som

helst.

I tillämpliga fall:

Kreditgivaren har rätt till kompensation vid förtids-

återbetalning.

[Fastställande av kompensationen (beräkningsmetod) i

enlighet med bestämmelserna för genomförande av

artikel 16 i direktiv 2008/48/EG]

I tillämpliga fall:

22.5.2008

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 133/91

Ds 2009:67

Bilaga 1

6.

Ytterligare information som ska lämnas vid distansförsäljning av finansiella tjänster

a)

Beträffande kreditgivaren

I tillämpliga fall:

Kreditgivarens företrädare i den medlemsstat där du är

bosatt

[Identitet]

Adress

Telefon (*)

E-post (*)

Fax (*)

Webbadress (*)

[Geografisk adress använd för kontakter med konsu-

menten]

I tillämpliga fall:

Registrering

[Det handelsregister i vilket kreditgivaren är införd och

dennes registreringsnummer eller motsvarande medel för

identifiering i det registret]

I tillämpliga fall:

Den berörda tillsynsmyndigheten

b)

Beträffande kreditavtalet

Ångerrätt

Ja/nej

Du har rätt att frånträda kreditavtalet inom 14 kalenderdagar.

I tillämpliga fall:

Utnyttjande av ångerrätten

[Praktiska instruktioner om utnyttjandet av ångerrätten,

bl.a. till vilken adress underrättelsen om att ångerrätten

kommer att utnyttjas bör skickas samt följderna av att

inte utöva denna rätt]

I tillämpliga fall:

Den lagstiftning som kreditgivaren använt som grundval

för att upprätta förbindelser med dig innan kreditavtalet

ingicks

Klausul om tillämplig lagstiftning för kreditavtalet och/

eller behörig domstol

[Relevant klausul anges här]

I tillämpliga fall:

Språkordning

Information och avtalsvillkor lämnas på [angivet språk].

Med ditt samtycke har vi för avsikt att under kreditav-

talets löptid kommunicera på [specifikt/specifika språk]

c)

Beträffande prövning

Förekomst av och tillgång till en mekanism för klagomål

och prövning utanför domstol

[Uppgift om huruvida det finns tillgång till en mekanism

för klagomål och prövning utanför domstol för den

konsument som är part i distansavtalet och hur

konsumenten i så fall ska gå tillväga]

(*)

Denna information är frivillig för kreditgivaren.

L 133/92

SV

Europeiska unionens officiella tidning

22.5.2008

Ds 2009:67

Bilaga 1

Jämförelsetabell

Sammanställning av bestämmelserna i konsumentkreditdirektivet

och motsvarande eller närmast motsvarande bestämmelser i

nuvarande eller föreslagen lydelse av konsumentkreditlagen eller

annan svensk lag

Direktivet Konsumentkreditlagen

(eller annan lag)

Artikel 1

ingen motsvarighet1

Artikel 2.1

1 § 1 st.

Artikel 2.2

ingen motsvarighet (jfr dock

3 § 1 och 3 st.)

Artikel 2.3

3 § 2 st.

Artikel 2.4

ingen motsvarighet (jfr dock

20 § 2 och 3 st.)

Artikel 2.5

ingen motsvarighet

Artikel 2.6

ingen motsvarighet

Artikel 3 a)

2 §

Artikel 3 b)

2 §

Artikel 3 c)

2 §

Artikel 3 d)

2 §

Artikel 3 e)

ingen motsvarighet

Artikel 3 f)

2 §

Artikel 3 g)

2 §

Artikel 3 h)

2 §

1 I det fall det antecknas ”ingen motsvarighet” i högerspalten är bedömningen att ingen

genomförandeåtgärd i form av lagstiftning behövs.

231

Bilaga 2

Ds 2009:67

Artikel 3 i)

2 §

Artikel 3 j)

2 §

Artikel 3 k)

ingen motsvarighet

Artikel 3 l)

ingen motsvarighet

Artikel 3 m)

ingen motsvarighet

Artikel 3 n)

2 §

Artikel 4.1

4 § 1 och 2 st.

Artikel 4.2

4 § 2 och 4 st.

Artikel 4.3

4 § 3 st.

Artikel 4.4

ingen motsvarighet (jfr dock

1 § marknadsföringslagen)

Artikel 5.1

5 § 1 och 3 st.

Artikel 5.2

6 §

Artikel 5.3

5 § 3 st.

Artikel 5.4

5 § 4 st.

Artikel 5.5

5 § 2 st.

Artikel 5.6

11 §

Artikel 6.1

7 § 1 och 2 st.

Artikel 6.2

ingen motsvarighet

Artikel 6.3

ingen motsvarighet

Artikel 6.4

8 §

Artikel 6.5

5 § 1 st.

Artikel 6.6

7 § 3 st.

Artikel 6.7

7 § 2 st.

Artikel 7

9 §

Artikel 8.1

12 § 1 st.

Artikel 8.2

12 § 1 och 2 st.

Artikel 9.1

5 b § kreditupplysningslagen

Artikel 9.2

13 § 1 st.

Artikel 9.3

13 § 2 st.

Artikel 9.4

ingen motsvarighet

Artikel 10.1

14 § 1 st.

Artikel 10.2

14 § 2 st. och 16 §

Artikel 10.3

16 §

Artikel 10.4

14 § 3 st.

Artikel 10.5

15 §

232

Ds 2009:67

Bilaga 2

Artikel 11.1

19 § 1 st.

Artikel 11.2

19 § 2 st.

Artikel 12.1

20 § 1 st.

Artikel 12.2

19 §

Artikel 13.1

37 §

Artikel 13.2

37 § 2 st.

Artikel 14.1

21 och 22 §§

Artikel 14.2

ingen motsvarighet

Artikel 14.3 a)

21 och 23 §§

Artikel 14.3 b)

24 §

Artikel 14.4

25 §

Artikel 14.5

3 kap. 13 § och 4 kap. 9 a §

distans- och hemförsäljnings-

lagen

Artikel 14.6

ingen motsvarighet

Artikel 14.7

ingen motsvarighet

Artikel 15.1

2 kap. 16 § och 4 kap. 10 §

distans- och hemförsäljnings-

lagen

Artikel 15.2 och 15.3

29 §

Artikel 16.1

32 § och 36 § 1 st.

Artikel 16.2

36 § 2 och 3 st.

Artikel 16.3 a)

ingen motsvarighet

Artikel 16.3 b)

ingen motsvarighet

Artikel 16.3 c)

36 § 2 st.

Artikel 16.4

ingen motsvarighet

Artikel 16.5

36 § 3 st.

Artikel 17.1

28 § 1 st.

Artikel 17.2

28 § 2 st.

Artikel 18.1

20 § 2 st.

Artikel 18.2

20 § 3 st.

Artikel 18.3

ingen motsvarighet

Artikel 19

förordning

Artikel 20

50 §

Artikel 21 a)

47 § 1 st.

Artikel 21 b)

48 §

233

Bilaga 2

Ds 2009:67

234

Artikel 21 c)

49 §

Artikel 22.1

ingen motsvarighet

Artikel 22.2

1 § 2 st.

Artikel 22.3

ingen motsvarighet

Artikel 22.4

54 §

Artikel 23

10 §, 47 § 2 st. och 51 och

52 §§ samt 15 kap. lagen om

bank- och finansieringsrörelse

Artikel 24

ingen motsvarighet

Artikel 28

ingen motsvarighet

Artikel 30

övergångsbestämmelserna