Ds 2015:30
Genomförande av EU:s direktiv om penningförfalskning
1. Sammanfattning
Den 22 maj 2014 trädde Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/62/EU av den 15 maj 2014 om straffrättsligt skydd av euron och andra valutor mot penningförfalskning och om ersättande av rådets rambeslut 2000/383/RIF (direktivet) i kraft. Direktivet ska vara genomfört senast den 23 maj 2016.
För att genomföra direktivet föreslås i denna promemoria att maximistraffet för olovlig befattning med falska pengar, grovt brott, höjs till fängelse i sex år. Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 2016.
2. Författningsförslag
Härigenom föreskrivs att 14 kap. 7 § brottsbalken ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 kap.
7 §
1
Den som anskaffar, lämnar, tar emot, förvarar, transporterar eller tar annan liknande befattning med falsk sedel eller falskt mynt som avses i 6 §, med uppsåt att det förfalskade ska prånglas ut, döms för olovlig befattning med falska pengar till fängelse i högst två år.
Är brottet ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.
Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
1 Senaste lydelse 2013:425.
3. Bakgrund
Den 20 april 1929 antogs inom Nationernas Förbund en konvention för bekämpande av penningförfalskning. Avsikten med konventionen var att förbättra det internationella samarbetet för att förebygga, utreda och lagföra penningförfalskning och utprångling av falska pengar.
Den 1 januari 1999 införde elva av EU:s medlemsstater en gemensam valuta, euron. Mot den bakgrunden antog Europeiska unionens råd för rättsliga och inrikes frågor (RIF-rådet) rådets resolution av den 28 maj 1999 om förstärkning av det straffrättsliga skyddet mot förfalskning i samband med införandet av euron. Enligt resolutionen ska bestämmelserna i 1929 års konvention utgöra en gemensam minimistandard för det straffrättsliga skyddet mot förfalskning i EU:s medlemsstater. Därefter antogs ett rambeslut för att komplettera bestämmelserna i 1929 års konvention, rådets rambeslut 2000/383/RIF av 29 maj 2000 om förstärkning av skyddet mot förfalskning i samband med införandet av euron genom straffrättsliga och andra påföljder. Rambeslutet ställer bland annat krav på att medlemsstaterna ska kriminalisera framställande och hantering av falska pengar liksom anstiftan, medhjälp och försök därtill. Rambeslutet reglerar även vilka straffrättsliga påföljder som gärningarna ska kunna leda till och det innehåller bestämmelser om ansvar och sanktioner för juridiska personer och om domsrätt.
Riksdagen godkände konventionen och utkastet till rambeslut den 18 maj 2000 (prop. 1999/2000:85, bet. 1999/2000:JuU20, rskr. 1999/2000:217).
För att genomföra rambeslutet infördes ett nytt brott, olovlig befattning med falska pengar. Försök till det nya brottet bestående i försök till anskaffande eller mottagande av falska pengar kriminaliserades också. Dessutom utvidgades det straffbara området när
Bakgrund Ds 2015:30
det gäller sedlar och mynt till att omfatta sedlar och mynt som är beslutade men som inte har givits ut. Slutligen infördes en bestämmelse om domsrätt för penningförfalskning samt försök därtill som begåtts utom riket, oberoende av innehållet i lagen på gärningsorten, vilket innebar att kravet på dubbel straffbarhet slopades (prop. 2000/01:40, bet. 2000/01:JuU9, rskr. 2000/01:138).
Genom rådets rambeslut 2001/888/RIF kompletterades det ovan nämnda rambeslutet med en bestämmelse om erkännande av principen om beaktande av återfall i brott (recidiv) när det gäller de brott som anges i rambeslutet. Denna komplettering föranledde inte någon svensk lagändring. Recidivfrågan är numera omhändertagen på ett generellt plan genom rådets rambeslut (2008/675/RIF) om beaktande av fällande domar avkunnade i Europeiska unionens medlemsstater vid ett nytt brottmålsförfarande i en medlemsstat. Inte heller det senare rambeslutet föranledde någon lagändring.
Den 5 februari 2013 presenterade kommissionen förslaget till direktiv om straffrättsligt skydd av euron och andra valutor mot penningförfalskning och om ersättande av rådets rambeslut 2000/383/RIF.
Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/62/EU av den 15 maj 2014 om straffrättsligt skydd av euron och andra valutor mot penningförfalskning och om ersättande av rådets rambeslut 2000/383/RIF antogs den 6 maj 2014. Det trädde i kraft den 22 maj 2014 och ska vara genomfört senast den 23 maj 2016. Direktivet finns i bilaga 1.
4. Direktivets innehåll
Direktivet innehåller 16 artiklar. Enligt artikel 1 är syftet med direktivet att fastställa minimiregler för brottsdefinitioner och påföljder när det gäller förfalskning av euron och andra valutor. Avsikten är vidare att stärka bekämpningen av sådana gärningar, förbättra utredningen av och samarbetet mot förfalskningsbrotten. Utgångspunkten är att penningförfalskning medför betydande negativa konsekvenser för samhället (skäl 2). Mot den bakgrunden krävs en gemensam definition av straffbara gärningar som rör penningförfalskning samt gemensamma effektiva, proportionella och avskräckande påföljder för både fysiska och juridiska personer (skäl 10).
I artikel 2 definieras begreppen pengar och juridisk person. Artikel 3 anger de gärningar som ska vara straffbara enligt direktivet och artikel 4 behandlar anstiftan, medhjälp och försök till brott. Artikel 5 reglerar påföljder för fysiska personer, medan artiklarna 6 och 7 handlar om ansvar respektive sanktioner för juridiska personer. I artikel 8 finns regler om jurisdiktion. Artikel 9 ställer krav på effektiva utredningsverktyg och artikel 10 ställer vissa krav på att samla in ett referensmaterial avseende förfalskade eurosedlar och euromynt.
I artikel 11 anges vilka statistikuppgifter medlemsstaterna ska lämna till kommissionen. Även om Sverige bedöms uppfylla bestämmelsen bör det noteras att statistiken delvis kommer att innehålla andra händelser än vad som efterfrågas och att jämförbarheten mellan länder påverkas av faktorer som insamlings- och bearbetningsrutiner, lagstiftningens utformning samt rättsväsendets organisation.
I artiklarna 12–16 finns bestämmelser om ersättande av rambeslut 2000/383/RIF, genomförande i nationell lagstiftning, ikraftträdande, m.m. Det rör sig om standardbestämmelser som
Direktivets innehåll Ds 2015:30
inte föranleder några lagstiftningsåtgärder och som inte heller berörs närmare i promemorian. Detsamma gäller de inledande bestämmelserna om syfte och definitioner (artiklarna 1 och 2).
5. Genomförande av direktivet
5.1. Straffbara gärningar
Bedömning: Sverige uppfyller direktivets krav när det gäller
straffbara gärningar. Det krävs därmed inte några lagändringar.
Skälen för bedömningen
Direktivets bestämmelser
Artikel 3.1 medför en skyldighet för medlemsstaterna att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de uppsåtliga handlingar som avses i de olika punkterna i artikeln är straffbelagda.
I artikel 3.1 anges att det ska vara straffbart a) att tillverka eller ändra pengar, oavsett vilka medel som har använts, b) att bedrägligt sätta falska pengar i omlopp samt c) att importera, exportera, transportera, motta eller anskaffa falska pengar i syfte att sätta dem i omlopp med insikt om att de är falska. Det ska vidare enligt punkten d vara straffbart att framställa, motta, anskaffa, eller inneha instrument, föremål, datorprogram och data, samt andra medel som är särskilt anpassade för förfalskning eller ändring av pengar, eller säkerhetsdetaljer såsom hologram, vattenmärken eller andra komponenter av pengar som syftar till att vara ett skydd mot förfalskning.
Enligt artikel 3.2 ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de gärningar som avses i punkterna 3.1 a–c är straffbara även när det rör sig om sedlar eller mynt som framställs eller har framställts med hjälp av lagliga anordningar eller material i
Genomförande av direktivet Ds 2015:30
strid mot de rättigheter eller villkor enligt vilka de behöriga myndigheterna får ge ut sedlar och mynt.
Medlemsstaterna ska slutligen enligt artikel 3.3 vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de gärningar som avses i punkterna 1 och 2 är straffbara även avseende sedlar och mynt som ännu inte getts ut, men som är avsedda att sättas i omlopp som lagligt betalningsmedel.
De straffbara gärningarna i artikel 3 överensstämmer med artiklarna 3, 4 och 5 b i rambeslutet.
Överväganden
Artikel 3.1 a stadgar att bedräglig tillverkning eller ändring av pengar, oavsett vilka medel som har använts, ska utgöra straffbara handlingar om de begås uppsåtligen. Bestämmelsen motsvarar rambeslutets artikel 3.1 a som vid genomförandet inte föranledde någon lagändring (prop. 1999/2000:85 s. 19 f. och prop. 2000/01:40 s. 19 f.). De i artikel 3.1 a beskrivna handlingarna omfattas av bestämmelsen i 14 kap. 6 § brottsbalken, av vilken det framgår att den som eftergör eller på annat sätt förfalskar sedel eller mynt som gäller i Sverige eller utomlands eller som har beslutats för utgivning men ännu inte är gällande döms för penningförfalskning. Bedömningen är därför att Sverige uppfyller åtagandet i artikel 3.1 a. Motsvarande bedömning gjordes i samband med genomförandet av den likalydande artikeln 3.1 a i rambeslutet.
Artikel 3.1 b stadgar att bedrägligt spridande av falska pengar ska vara straffbart. De i artikel 3.1 b beskrivna handlingarna är kriminaliserade genom regleringen i 14 kap. 10 § brottsbalken i vilken det bl.a. anges att den som prånglar ut falsk sedel eller falskt mynt eller annars gör bruk av något som förfalskats döms, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för brukande av det förfalskade som om han eller hon själv hade gjort förfalskningen, dvs. brukande av falska pengar. Av 14 kap. 11 § brottsbalken följer vidare att den som i annat fall än som avses i 10 § bland allmänheten sprider något som lätt kan förväxlas med gällande sedel eller mynt döms för olaga spridande av efterbildning. Bedömningen är därför att Sverige uppfyller åtagandet enligt artikel
Ds 2015:30 Genomförande av direktivet
3.1 b. Motsvarande bedömning gjordes i samband med genomförandet av den likalydande artikel 3.1 b i rambeslutet.
Enligt artikel 3.1 c ska medlemsstaterna vidta åtgärder för att kriminalisera import, export, transport, mottagande eller anskaffande av falska pengar i syfte att sätta dem i omlopp och med insikt om att de är falska. Bestämmelsen motsvarar rambeslutets artikel 3.1 c, vilken föranledde att brottet olovlig befattning med
falska pengar infördes i brottsbalken. Bestämmelsen, som nu finns i
14 kap. 7 §, innebar att sådan befattning med falsk sedel eller falskt mynt som föregår utprångling av falska pengar enligt 14 kap. 10 § eller försök till sådant brott samlades under ett särskilt straffstadgande. Enligt bestämmelsen är det straffbart att anskaffa, lämna, ta emot, förvara, transportera eller ta annan liknande befattning med falsk sedel eller falskt mynt som avses i 6 § om befattningen sker med uppsåt att det förfalskade ska prånglas ut. Genom införandet av bestämmelsen uppfyllde Sverige kraven i rambeslutet (prop. 1999/2000:85 s. 19 f. och prop. 2000/01:40 s. 20 f.). Det saknas anledning att nu göra någon annan bedömning och svensk rätt uppfyller därmed åtagandet i artikel 3.1 c.
Enligt artikel 3.1 d ska medlemsstaterna vidta åtgärder för att kriminalisera framställning, mottagande, anskaffning eller innehav av instrument, föremål, datorprogram och data samt andra medel som är särskilt anpassade för förfalskning eller ändring av pengar eller av säkerhetsdetaljer såsom hologram, vattenstämplar eller andra komponenter av pengar som syftar till att skydda mot förfalskning. Motsvarigheten i svensk rätt finns i 14 kap. 13 § brottsbalken enligt vilken sådana förfaranden som nämns i artikeln är kriminaliserade som försök eller förberedelse till penning-
förfalskning enligt bestämmelserna om osjälvständiga brott i 23 kap.
brottsbalken. Enligt 23 kap. 2 § brottsbalken döms den som, med uppsåt att utföra eller främja brott, bl.a. skaffar, tillverkar, lämnar, tar emot, förvarar, transporterar, sammanställer eller tar annan liknande befattning med något som är särskilt ägnat att användas som hjälpmedel vid ett brott, i de fall det särskilt anges, för förberedelse till brott. Förberedelsebestämmelsen är tillämplig även för brottslighet i IT-miljön. Av proposition 2000/01:85 Förberedelse till brott m.m. framgår att även immateriella objekt kan utgöra sådana hjälpmedel som omfattas av förberedelsebestämmelsen. Programvara för exempelvis olika former av
Genomförande av direktivet Ds 2015:30
förfalskning nämns uttryckligen i propositionen (samma prop. s. 41). Även medverkan till försök och förberedelse är straffbelagt.
Det kan noteras att ansvaret för försök och förberedelse i 14 kap. 13 § brottsbalken inte omfattar de fall då brottet, om det fullbordats, skulle vara att anse som ringa brott. Med hänsyn till att den rättsliga grunden för direktivet (artikel 83.1 EUF-fördraget) enligt dess ordalydelse bara tar sikte på särskilt allvarlig brottslighet bör undantaget för ringa fall emellertid inte påverka bedömningen av om svensk rätt uppfyller åtagandet enligt direktivet. Sammanfattningsvis görs bedömningen att Sverige uppfyller åtagandet enligt artikel 3.1 d. Motsvarande bedömning gjordes i samband med genomförandet av den likalydande artikel 3.1 d i rambeslutet.
Enligt artikel 3.2 ska de gärningar som avses i punkterna 3.1 a–c omfatta gärningar som innebär att sedlar och mynt framställs eller har framställts med hjälp av lagliga inrättningar eller material, men i strid med rättigheter eller villkor enligt vilka de behöriga myndigheterna får ge ut sedlar och mynt. Den obehöriga tillverkning av pengar som beskrivs i artikel 3.2 omfattas av bestämmelsen om penningförfalskning i 14 kap. 6 § brottsbalken. För att kunna döma till ansvar för penningförfalskning är det inte avgörande om gärningsmannen använder annan utrustning eller annat material än det som är föreskrivet för äkta mynt eller sedel. Ett mynt kan till exempel vara falskt även om det till sammansättning och storlek motsvarar ett äkta mynt och alltså har samma metallvärde som detta. Avgörande är om tillverkningen har skett av någon som är behörig (NJA II 1948, s. 403 samt Berggren m.fl. Brottsbalken. En kommentar [28 april 2015, Zeteo], kommentaren till 14 kap. 6 §). Bedömningen är att Sverige uppfyller kraven i bestämmelsen. Motsvarande bedömning gjordes i samband med genomförandet av den likalydande artikeln 4 i rambeslutet.
Slutligen föreskriver artikel 3.3 att de handlingar som avses i artikel 3.1 och 3.2 ska omfatta gärningar som avser sedlar och mynt som ännu inte getts ut, men som är avsedda att sättas i omlopp i en valuta som är lagligt betalningsmedel. Motsvarande bestämmelse i rambeslutet finns i artikel 5.b, vilken föranledde en ändring i 14 kap. 6 § brottsbalken. Där anges att bestämmelsen ska tillämpas även i fråga om penningsedel eller mynt som beslutats för
Ds 2015:30 Genomförande av direktivet
utgivning men som ännu inte är gällande. Även reglerna om olovlig befattning med falsk sedel eller falskt mynt enligt 14 kap. 7 § omfattar för utgivning beslutade sedlar och mynt som ännu inte har satts i omlopp (prop. 2000/01:40 s. 22 f och s. 28). Åtagandet enligt artikel 3.3 är därmed uppfyllt.
Sammanfattningsvis görs bedömningen att Sverige uppfyller direktivets krav enligt artikel 3.
5.2. Anstiftan, medhjälp och försök till brott
Bedömning: Sverige uppfyller direktivets krav när det gäller
straffansvar för anstiftan, medhjälp och försök till brott. Det krävs därmed inte några lagändringar.
Skälen för bedömningen
Direktivets bestämmelser
Enligt artikel 4.1 ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att anstiftan och medhjälp till sådana gärningar som avses i artikel 3 är straffbara.
Medlemsstaterna ska vidare, enligt artikel 4.2, vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att försök till de gärningar som avses i artikel 3.1 a, b och c utgör straffbara gärningar. Vidare ska försök till de gärningar som avses i 3.2 eller 3.3 kriminaliseras i förhållande till de gärningar som avses i artikel 3.1 a, b och c. Det innebär ett åtagande att kriminalisera försök till samtliga i direktivet straffbara gärningar utom framställning, mottagande, anskaffning eller innehav av instrument, föremål, datorprogram jämte data och andra medel som är särskilt anpassade för förfalskning eller ändring av valuta eller hologram, vattenstämplar eller andra komponenter av valuta som syftar till att skydda mot förfalskning (artikel 3.1 d).
Bestämmelsen motsvaras av artikel 3.2 i rambeslutet.
Genomförande av direktivet Ds 2015:30
Överväganden
Som framgår av avsnitt 4.1 uppfyller bestämmelserna i 14 kap.6, 7 och 10 §§brottsbalken de kriminaliseringskrav som följer av artiklarna 3.1 a–b, 3.2 och 3.3 i direktivet och med stöd av 23 kap 4 § samma balk omfattas även medverkan till dessa brott av straffansvar. Vidare är medverkan till försök och förberedelse straffbart enligt svensk rätt, vilket har betydelse för Sveriges genomförande av nu aktuellt åtagande såvitt avser medverkan till brotten i artikel 3.1 d, som i svensk rätt motsvaras av straffansvaret för försök och förberedelse till penningförfalskning. Därmed är medverkan straffbelagt avseende samtliga nu relevanta brott. Sverige lever därför upp till artikel 4.1 om medverkansansvar, vilket också var slutsatsen i samband med genomförandet av rambeslutet (prop. 1999/2000:85 s. 19 f. och prop. 2000/01:40 s. 19 f.).
När det gäller artikel 4.2 är, enligt 14 kap. 13 § brottsbalken, bl.a. försök straffbelagt avseende samtliga nu aktuella brott. De gärningar som ska vara straffbara enligt artikel 3.1 c omfattar att importera, exportera, transportera, motta eller anskaffa falska pengar i syfte att sätta dem i omlopp. Detta motsvaras av straffbestämmelserna i 14 kap. 7 § brottsbalken om olovlig befattning med falska pengar som omfattar den som anskaffar, lämnar, tar emot, förvarar, tranporterar eller tar annan liknande befattning med falsk sedel eller falskt mynt. När det gäller försök till olovlig befattning med falska pengar är dock straffansvaret, enligt 14 kap. 13 §, begränsat till anskaffande eller mottagande av det förfalskade. Annan tänkbar hantering av det förfalskade bör emellertid förutsätta befattning på sådant sätt att gärningen utgör fullbordat brott enligt 14 kap. 7 §. Någon ytterligare kriminalisering av försöksbrott i dessa avseenden bedöms därför inte vara nödvändig för att uppfylla direktivets krav.
Sammanfattningsvis görs bedömningen att några lagstiftningsåtgärder med anledning av åtagandet enligt artikel 4 inte är påkallade.
Ds 2015:30 Genomförande av direktivet
5.3. Påföljder för fysiska personer
Förslag: Maximistraffet för grov olovlig befattning med falska
pengar höjs till sex års fängelse.
Skälen för förslaget
Direktivets bestämmelser
Enligt artikel 5.1 ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att se till att de gärningar som avses i artiklarna 3 och 4 medför effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder.
Enligt artikel 5.2 ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att se till att de straffbara gärningar som avses i artikel 3.1 d, artikel 3.2 och artikel 3.3 i förhållande till de gärningar som avses i artikel 3.1 d bestraffas med en påföljd som inbegriper fängelse.
Artikel 5.3 stadgar att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att de straffbara gärningar som avses i artikel 3.1 a och 3.3 i förhållande till de gärningar som avses i artikel 3.1 a bestraffas med ett maximistraff om minst åtta års fängelse.
Enligt artikel 5.4 ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att se till att de straffbara gärningarna som avses i artikel 3.1 b och 3.1 c och 3.3 i förhållande till de gärningar som avses i artikel 3.1 b och 3.1 c bestraffas med ett maximistraff om minst fem års fängelse.
Beträffande de straffbara gärningar som avses i artikel 3.1 b får medlemsstaterna slutligen enligt artikel 5.5 föreskriva andra effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder än de som avses i punkten 4 i artikeln, inbegripet böter och fängelse, om de falska pengarna tagits emot utan vetskap om att de varit förfalskade, men lämnats vidare med vetskap om att de var falska.
Artikeln saknar motsvarighet i rambeslutet, där det i artikel 6.2 endast föreskrivs att brottet att i bedrägligt syfte framställa eller ändra pengar (alltså motsvarigheten till artikel 3.1 a i direktivet) ska kunna bestraffas med fängelse, varvid det maximala straffet inte ska underskrida åtta år.
Genomförande av direktivet Ds 2015:30
Överväganden
De påföljder som föreskrivs i svensk rätt för de gärningar som ska kriminaliseras enligt artiklarna 3 och 4 får anses uppfylla de krav som ställs i artikel 5.1. Samtliga brott i 14 kap. brottsbalken som aktualiseras med anledning av dessa bestämmelser innehåller fängelse i straffskalan. Penningförfalskning enligt 14 kap. 6 § kan, om brottet är grovt, medföra fängelse i högst åtta år. Likaså är fängelse föreskrivet för de förfaranden som omfattas av artikel 3.1 d, dvs. försök eller förberedelse till penningförfalskning och olovlig befattning med falska pengar. Därmed påkallar inte föreskrifterna om påföljder i artikel 5.2, 5.3 och 5.5 någon ändring av nuvarande regler.
Däremot lever svensk rätt inte upp till kravet på lägsta maximistraff om fem års fängelse för brott enligt artikel 3.1 c eftersom det för olovlig befattning med falska pengar enligt 14 kap. 7 § brottsbalken är föreskrivet ett maximistraff om fyra års fängelse. En lagändring krävs alltså för att uppfylla direktivets krav såvitt avser artikel 5.4.
Vilka steg som ska användas vid bestämmande av en straffskala är inte lagreglerat annat än genom en allmän bestämmelse i 26 kap 1 § brottsbalken enligt vilken fängelse kan dömas ut i lägst 14 dagar och högst 10 år, eller 18 år om också livstids fängelse ingår i straffskalan. Det finns alltså inte något formellt hinder mot att höja straffet till den nivå som direktivet föreskriver. Straffskalorna i brottsbalken är emellertid utformade så att vissa steg används som kortaste och längsta fängelsestraff. Förutom det allmänna straffminimum är minimistraffen i straffskalorna sex månaders fängelse, ett, två eller fyra års fängelse. Ett undantag är emellertid grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning där straffminimum enligt 4 kap. 4 a § brottsbalken är nio månaders fängelse (prop. 2012/13:108 s. 16–19). Straffmaximum för enskilda brott är sex månaders, ett, två, fyra, sex, åtta eller tio års fängelse, samt i vissa fall 18 år eller på livstid.
Direktivet kräver inte annat än att maximistraffet ska vara som lägst fem års fängelse och det finns inte i övrigt några särskilda skäl som talar för att straffmaximum för olovlig befattning med falska pengar skulle bestämmas på annat sätt än i enlighet med något av de maximistraff som gäller för andra brott. Mot den bakgrunden
Ds 2015:30 Genomförande av direktivet
bör maximistraffet för grov olovlig befattning med falska pengar höjas till fängelse i högst sex år. Därmed kommer straffskalan för grov olovlig befattning med falska pengar att motsvara vad som gäller för bl.a. grov stöld, grovt bedrägeri, grovt häleri och grovt svindleri.
Några ytterligare lagstiftningsåtgärder med anledning av åtagandet enligt artikel 5 är inte påkallade.
5.4. Ansvar och påföljder för juridiska personer
Bedömning: Sverige uppfyller direktivets krav när det gäller
ansvar och påföljder för juridiska personer. Det krävs därmed inte några lagändringar.
Skälen för bedömningen
Direktivets bestämmelser
Enligt artikel 6.1 ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att juridiska personer kan ställas till svars för de straffbara gärningar som avses i artiklarna 3 och 4. Ansvaret aktualiseras då gärningarna begåtts till förmån för den juridiska personen av en person som agerat antingen enskilt eller som en del av den juridiska personens organisation och som har en ledande ställning inom organisationen. Den ledande ställningen ska vara grundad på behörighet att företräda den juridiska personen, befogenhet att fatta beslut på den juridiska personens vägnar, eller befogenhet att utöva kontroll inom den juridiska personen.
Vidare ska medlemsstaterna enligt artikel 6.2 säkerställa att en juridisk person kan ställas till svars när brister i den övervakning eller kontroll som ska utföras av en sådan person som avses i artikel 6.1 har gjort det möjligt för en person som är underställd den juridiska personen att till dennes förmån begå några av de straffbara gärningar som avses i artiklarna 3 och 4.
Enligt artikel 7 ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att en juridisk person som har ställts till svars enligt artikel 6 kan bli föremål för effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner. Dessa ska innefatta bötesstraff eller
Genomförande av direktivet Ds 2015:30
administrativa avgifter. Därutöver får sanktionerna innefatta fråntagande av rätt till offentliga förmåner eller stöd, tillfälligt eller permanent näringsförbud, rättslig övervakning, ett rättsligt beslut om upplösning av verksamheten eller en tillfällig eller permanent stängning av inrättningar som har använts för att begå den straffbara gärningen.
Artiklarna 6 och 7 överensstämmer med artiklarna 8 och 9 i rambeslutet.
Överväganden
Artiklarna 6 och 7 om ansvar och påföljder för juridiska personer utgör standardbestämmelser som återfinns i flera andra redan antagna rättsakter inom ramen för samarbetet i rättsliga och inrikes frågor. Vid tidigare bedömningar (t.ex. när det gäller rambeslutet mot människohandel, rambeslutet om angrepp mot informationssystem och rambeslutet om bekämpande av terrorism, prop. 2003/04:111 s. 32 f, prop. 2003/04:164 s. 30 respektive prop. 2008/09:25 s. 29) har de svenska reglerna om företagsbot ansetts uppfylla de krav som ställs i fråga om ansvar och sanktioner för juridiska personer. Sanktionerna har även ansetts vara effektiva, proportionella och avskräckande. Samma bedömning gjordes också vid genomförandet av rambeslutet som ligger till grund för det nu aktuella direktivet.
Regler om företagsbot finns i 36 kap.7–10 a §§brottsbalken. Av 7 § följer att en näringsidkare kan åläggas företagsbot för brott som har begåtts i utövningen av näringsverksamhet. Det gäller under förutsättning att näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten eller brottet har begåtts av en person i ledande ställning grundad på befogenhet att företräda näringsidkaren eller att fatta beslut på näringsidkarens vägnar, eller en person som annars haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll i verksamheten.
Företagsbot ska enligt 8 § fastställas till lägst 5 000 kr och högst 10 miljoner kr. Av 9 § följer att vid bestämmande av företagsbotens storlek ska, med beaktande av straffskalan för brottet, särskild hänsyn tas till den skada eller fara som brottsligheten inneburit samt till brottslighetens omfattning och förhållande till närings-
Ds 2015:30 Genomförande av direktivet
verksamheten. Skälig hänsyn ska också tas till om näringsidkaren tidigare ålagts att betala företagsbot.
Enligt lagen (1986:436) om näringsförbud finns vidare en möjlighet att besluta om näringsförbud mot enskilda näringsidkare som begått brott inom ramen för sin verksamhet.
Sammanfattningsvis har det svenska regelverket flera gånger bedömts svara mot sådana krav om ansvar och påföljder för juridiska personer som finns i direktivet. Det saknas anledning att göra en annan bedömning nu och Sverige bedöms därför leva upp till åtagandena enligt direktivet.
5.5. Domsrätt
Bedömning: Sverige uppfyller direktivets krav när det gäller
domsrätt. Det krävs därmed inte några lagändringar.
Skälen för bedömningen
Direktivets bestämmelser
Enligt artikel 8.1 ska varje medlemsstat vidta nödvändiga åtgärder för att upprätta sin behörighet beträffande de straffbara gärningar som avses i artiklarna 3 och 4 om den straffbara gärningen helt eller delvis har begåtts på medlemsstatens territorium eller den straffbara gärningen har begåtts av någon som är medborgare i medlemsstaten.
Enligt artikel 8.2 ska varje medlemsstat som har euron som valuta vidta nödvändiga åtgärder för att fastställa sin behörighet när det gäller de straffbara gärningar som avses i artiklarna 3 och 4 som har begåtts utanför dess territorium. Det gäller åtminstone om gärningen avser euron och om den straffbara gärningen har begåtts av någon som befinner sig på den medlemsstatens territorium och inte utlämnats eller om falska eurosedlar eller euromynt som härrör från den straffbara gärningen har påträffats på den medlemsstatens territorium. Vidare ska enligt artikel 8.2 varje medlemsstat vid lagföringen av de straffbara gärningar som avses i artikel 3.1 a och artikel 3.2 och 3.3, i den mån de hänför sig till artikel 3.1 a, samt vid lagföring av anstiftan, medhjälp och försök till dessa straffbara
Genomförande av direktivet Ds 2015:30
gärningar, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att dess behörighet inte är beroende av att gärningarna är straffbelagda på den plats där de begicks.
Bestämmelsen i artikel 8.1 a har sin motsvarighet i rambeslutets artikel 7.1 medan övriga punkter i artikel 8 är nya.
Överväganden
De svenska bestämmelserna om jurisdiktion eller domsrätt finns huvudsakligen i 2 kap. brottsbalken. Svensk domsrätt föreligger alltid när brottet är begånget i Sverige. Detta framgår av 1 §. Enligt 4 § anses ett brott begånget där den brottsliga handlingen företogs, där brottet fullbordades eller, vid försök, där brottet skulle ha fullbordats. Så snart någon del av den brottsliga handlingen har ägt rum i Sverige är handlingen i sin helhet att anse som begången i Sverige. Svensk domstol är enligt 2 § också behörig att döma för brott som har begåtts utomlands, om brottet har begåtts av en svensk medborgare, en nordisk medborgare som finns i landet, en utlänning med hemvist i Sverige, en utlänning utan hemvist i Sverige som efter brottet blivit svensk medborgare eller tagit hemvist här eller av en annan utlänning som finns i landet om det på brottet kan följa fängelse i mer än sex månader. Svensk rätt svarar alltså mot artikel 8.1 i dess helhet.
Eftersom artikel 8.2 bara träffar de medlemsstater som har euron som valuta omfattas inte Sverige av bestämmelsen. Av skäl 23 framgår att det, med hänsyn till den objektivt sett annorlunda situationen för de medlemsstater som har euron som valuta, är lämpligt att skyldigheten att fastsälla jurisdiktion enligt artikel 8.2 endast gäller för dessa medlemsstater. Det kan dock noteras, med anledning av innehållet i artikel 8.2 a, att svensk domsrätt gör det möjligt att lagföra de aktuella brotten om gärningsmannen finns i Sverige, så länge brotten inte är att anse som ringa (2 kap. 2 § första stycket 3 brottsbalken).
Sammanfattningsvis bedöms Sverige leva upp till åtagandena enligt artikel 8.1.
Ds 2015:30 Genomförande av direktivet
5.6. Effektiva utredningsverktyg
Bedömning: Sverige uppfyller direktivets krav när det gäller
tillgången till effektiva utredningsverktyg. Det krävs därmed inte några lagändringar.
Skälen för bedömningen
Direktivets bestämmelser
Enligt artikel 9 ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att effektiva utredningsverktyg, som de som används när det gäller organiserad brottslighet eller andra grova brott, är tillgängliga för de personer, enheter eller avdelningar som har ansvaret för att utreda eller lagföra de straffbara gärningar som avses i artiklarna 3 och 4. Bestämmelsen är ny i förhållande till rambeslutet.
I skäl 21 anges att syftet med artikel 9 är att säkerställa framgångsrika utredningar och åtal för penningförfalskningar. De som har ansvar för utredningen av sådan brottslighet bör därför ha möjlighet att använda effektiva utredningsverktyg, som de som används vid utredningen av organiserad brottslighet eller andra allvarliga brott. Som exempel nämns bl.a. avlyssning av kommunikation och dold övervakning. Det anförs särskilt att användningen av sådana verktyg i enlighet med nationell rätt ska stå i proportion till arten av och allvaret i de straffbara gärningar som är föremål för utredning.
Överväganden
Artikel 9 och beaktandesats 21 ger uttryck för en allmän skyldighet att säkerställa att det finns effektiva utredningsverktyg vid utredning av brott enligt direktivet och ger vissa exempel men ställer inte krav på att alla utredningsmetoder och tvångsmedel ska kunna tillämpas för alla brott enligt direktivet oavsett svårhetsgrad.
Enligt svensk rätt är möjligheten att använda särskilda utredningsmetoder inte avhängig en viss brottstyp, till exempel grov organiserad brottslighet. När det gäller möjligheterna att
Genomförande av direktivet Ds 2015:30
använda tvångsmedel är de dock knutna till straffskalan för det aktuella brottet. Som en allmän begränsning gäller också att tvångsmedel får beslutas om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse (se t.ex. 27 kap 1 § tredje stycket rättegångsbalken). Den svenska ordningen, som medger att utredningsmetoder och tvångsmedel av det slag som åsyftas i artikeln kan användas vid utredning av grövre brott enligt direktivet, uppfyller de krav som ställs. Artikel 9 kräver därmed inte någon lagändring.
5.7. Analys och spårning
Bedömning: Sverige uppfyller direktivets krav när det gäller
rutinerna för analys och spårning av förfalskade eurosedlar och mynt. Det krävs därmed inte några lagändringar.
Skälen för bedömningen
Direktivets bestämmelser
Enligt artikel 10 ska medlemsstaterna under ett pågående straffrättsligt förfarande se till att det nationella analyscentrumet och nationella centrumet för myntanalys utan dröjsmål tillåts undersöka misstänkta förfalskningar av eurosedlar och euromynt för analys, identifiering och spårning av ytterligare förfalskningar. De behöriga myndigheterna ska utan dröjsmål och senast när ett slutligt beslut om det straffrättsliga förfarandet har fattats översända nödvändiga provexemplar.
Artikeln saknar motvarighet i rambeslutet. Som skäl för artikeln anförs att analys, identifiering och spårning av falska eurosedlar och mynt bör vara möjligt under pågående rättsliga förfaranden för att påskynda upptäckten av källan till produktionen och på så sätt öka chanserna för att undvika och stoppa förfalskningarna från att vara i fortsatt omlopp. Under vissa omständigheter, till exempel om bara ett fåtal falska sedlar och mynt utgör bevismaterial i brottmål eller om fysisk överföring skulle medföra risk för att bevisning, exempelvis fingeravtryck, förstörs bör de behöriga
Ds 2015:30 Genomförande av direktivet
myndigheterna istället kunna besluta att bevilja tillgång till sedlarna och mynten (skäl 24).
Överväganden
De nationella analyscentrum respektive de nationella centrum för myntanalys som avses i artikeln är de som har utsetts eller inrättats i enlighet med rådets förordning (EG) nr 1338/2001 om fastställande av nödvändiga åtgärder för skydd av euron mot förfalskning. Den svenska analysmyndigheten är Nationellt forensiskt centrum (laboratoriet). Laboratoriet, som tidigare benämndes Statens kriminaltekniska laboratorium, ingår sedan den 1 januari 2015 i den nya Polismyndigheten som en särskild avdelning. Ett huvudsyfte med att göra laboratoriet till en del av Polismyndigheten är att kunna skapa en sammanhållen forensisk process inom myndigheten, från brottsplats till laboratorium. Laboratoriet har huvudansvaret för den forensiska processen inom Polismyndigheten innefattande forensisk forskning, insamling, bearbetning och offentliggörande av resultat (prop. 2013/14:110). Laboratoriets verksamhet regleras närmare i förordningen (2014:1102) med instruktion för Polismyndigheten.
Enligt 47 § Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om förfarande med egendom som tagits i beslag, förverkats eller tagits i förvar ska förfalskade eller på annat sätt manipulerade eurosedlar och mynt som har förverkats överlämnas till laboratoriet för att ingå i en referenssamling där (RP SFS 2014:1 FAP 102-2). I de allmänna råd som följer bestämmelsen anges att detsamma bör gälla även andra förfalskade eller på annat sätt manipulerade sedlar och mynt som har förverkats. Det anförda innebär att varje förfalskad eurosedel eller förfalskat euromynt lämnas till laboratoriet i samband med förverkande. Sverige lever därmed upp till kravet enligt artikel 10 och någon ytterligare författningsreglering med anledning av åtagandet bedöms inte vara påkallad.
6. Ekonomiska och andra konsekvenser
Promemorians förslag innebär att maximistraffet för den grova graden av olovlig befattning med falska pengar höjs. Det kan antas att en på detta sätt skärpt straffskala medför marginellt ökade kostnader för Kriminalvården, då en andel av de personer som döms till fängelse för olovlig befattning med falska pengar, grovt brott, kan komma att verkställa något längre tid i fängelse. En sådan kostnadsökning torde dock vara av marginell betydelse och bör därför rymmas inom ramen för Kriminalvårdens befintliga anslag.
7. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Förslag och bedömning: Lagändringarna ska träda i kraft den
1 januari 2016. Några särskilda övergångsbestämmelser behövs inte.
Skälen för förslaget och bedömningen: Direktivet ska vara
genomfört senast den 23 maj 2016. Lagändringarna bör därmed träda i kraft senast vid den tidpunkten. Det föreslås att detta sker den 1 januari 2016.
Några särskilda övergångsbestämmelser behövs inte. Av 5 § andra stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken följer att de nya bestämmelserna inte får tillämpas på ett sådant sätt att de ges retroaktiv verkan till den tilltalades nackdel.
8. Författningskommentar
Förslaget till lag (2016:00) om ändring i brottsbalken
14 kap. Om förfalskningsbrott
7 § Den som anskaffar, lämnar, tar emot, förvarar, transporterar eller tar annan liknande befattning med falsk sedel eller falskt mynt som avses i 6 §, med uppsåt att det förfalskade ska prånglas ut, döms för olovlig befattning med falska pengar till fängelse i högst två år.
Är brottet ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.
Paragrafen innehåller bestämmelser om ansvar för olovlig befattning med falska pengar.
I tredje stycket har straffskalan för grovt brott ändrats genom att straffmaximum har höjts från fyra till sex år. Ändringen behandlas i avsnitt 4.3.
Gränsdragningen mellan grovt brott och brott av normalgraden är inte avsedd att förändras genom den ändrade straffskalan. Tidigare förarbetsuttalanden och den praxis som utvecklats i fråga om denna gränsdragning kan därför alltjämt tjäna som ledning.
Bilaga 1 Direktivet
