NJA 2020 s. 767

Fråga om förverkande enligt 16 § första stycket 1 smugglingslagen, avseende uppsåtlig smuggling av varor som inte omfattas av särskild införselreglering, ska anses ”uppenbart oskäligt”. Även fråga om förbudet mot reformatio in pejus.

Göteborgs tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Göteborgs tingsrätt åtal mot S.Z. och M.Z. för tullbrott enligt 8 § första stycket lagen om straff för smuggling enligt följande gärningsbeskrivning.

S.Z. och M.Z. har tillsammans och i samförstånd inte anmält 13 armbandsur av märket Omega till tullbehandling i samband med införsel till landet från Jordanien. Deras åtgärd innebar fara för att tull, annan skatt eller avgift kunde undandras det allmänna med sammanlagt 116 340 kr. Det hände den 4 maj 2018 på Landvetter, Göteborgs stad. S.Z. och M.Z. begick gärningen med uppsåt. Gärningen har i vart fall begåtts av grov oaktsamhet då S.Z. och M.Z. underlåtit att informera sig om vilka regler som gäller för införsel av aktuella varor i landet och ändå passerat tullf ilter i grön gång.

Åklagaren yrkade även att i beslag tagna klockor skulle förverkas från M.Z. och S.Z.

S.Z. förnekade smugglingsbrott men erkände vårdslös tullredo­visning. Han bestred åklagarens yrkande om förverkande av klockorna.

M.Z. förnekade smugglingsbrott – – –.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande tf. rådmannen Petra Hallin) anförde i dom den 19 november 2018 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Utredningen har bestått av förhör med S.Z. och M.Z. och av åklagaren åberopad skriftlig bevisning i form av beslagsprotokoll, fotograf ier, värderings/äkthetsintyg och beräkning av undandragen skatt. S.Z. har som skriftlig bevisning åberopat ett kvitto samt fakturaunderlag.

Inledningsvis är följande utrett. Den 4 maj 2018 anlände de båda bröderna S.Z. och M.Z. till Landvetter flygplats. De hade då varit på resa i Jordanien. Vid tullpassagen valde de båda den gröna gången, vilken är avsedd för passagerare som inte har något att deklarera. I en tullkontroll konstaterades att M.Z. bar med sig 13 stycken klockor av märket Omega som han underlåtit att anmäla till tullbehandling. Denna underlåtenhet har inneburit fara för att tull, annan skatt eller avgift skulle undandras det allmänna.

Närmare hörd har S.Z. uppgett att han tillsammans med sin yngre bror M.Z. var på semester i Amman, Jordanien. Han tror att resan bokades cirka tre veckor innan de reste. De valde att resa till Jordanien eftersom biljetterna var billiga, det f inns mycket att göra och maten är god. De hade inga särskilda planer för resan. Han tror att de var i Amman fem eller sex dagar. De gick runt i stan, åt mat och kollade på kläder. Han gick till Omegahandlaren dagen efter att de landade. Ibland händer det att certif ierade Omegahandlare har så kallade ”hyllklockor” kvar i butiken. Det är klockor av äldre modell som inte längre säljs i butik. Men eftersom han visste att dessa handlare ändå behöver sälja ett visst antal klockor varje år gick han dit och frågade om det fanns några hyllklockor till försäljning. M.Z. var inte med honom i butiken eftersom han inte orkade följa med varje gång han lämnade hotellet. Han var bara i butiken vid ett tillfälle. Han hade inte planerat att köpa några klockor innan han reste men tagit med sig motsvarande cirka 200 000 kr i US-dollar i kontanter utifall han hittade någonting att köpa. Han tycker inte att det är jättemycket pengar att ha med sig på resa till Jordanien. Tanken var att han skulle ha fyra av klockorna själv. De andra skulle vänner till honom ha. Han f ick ett bra rabatterat pris för samtliga klockor och han kan inte säga vad hans fyra klockor kostade. Han ringde vännerna och talade om att han kunde göra ett bra köp då han stod utanför butiken. Han vet inte vad vännerna skulle betala för sina klockor.

Han betalade klockorna kontant när han var på flygplatsen på väg hem till Sverige. Han f ick också skriva på något papper. Efter detta f ick han klockorna. Han vågade inte lägga klockorna i väskan han checkade in och bad därför M.Z. att ta klockorna. M.Z. la några klockor i axelremsväskan och några i sin jacka. Han hade inte innan de åkte till flygplatsen funderat över var han skulle förvara klockorna under själva resan. När de landade blev M.Z. stoppad i tullen. Han blev själv inte stoppad så han vet inte vad som hände. Han tog sitt bagage och gick ut. Han visste inte var M.Z. var. Han väntade på M.Z. ett tag och funderade på om något hade hänt honom. Han ringde även till M.Z. men f ick inget svar. När han var på väg hem från flygplatsen ringde M.Z. honom. Han vet vad som gäller för alkohol och tobak. Han har inte funderat så mycket kring moms för klockorna, hade han vetat om vad som gällde hade han betalat. Han kontrollerade inget vad som gällde för klockorna. Han har tidigare haft ett företag som hette Royal Watches men en vän tog över företaget. Han är duktig på klockor men har inte tidigare importerat klockor.

S.Z. har uppgett att de aktuella klockorna inte ska förverkas eftersom det, med hänsyn till hur hårt det skulle drabba honom ekonomiskt, skulle vara uppenbart oskäligt.

– – –

Tingsrätten gör följande bedömning

Enligt 8 § lagen om varusmuggling döms den för tullbrott till böter eller fängelse som, såvitt här är av intresse, i samband med att en vara förs in till landet uppsåtligen underlåter att anmäla varan till tullbehandling och därigenom ger upphov till fara för att tull, annan skatt eller avgift undandras det allmänna. Enligt Tullverkets bestämmelser gäller att den som tar med sig varor från ett land utanför EU och resan sker med flyg gäller tull och skattefrihet för 4 300 kr (se 5 kap. 12 § tullagen och Tullverkets rättsliga ställningstagande dnr STY 2016–417). Den som tar med sig varor från ett sådant land överstigande detta belopp måste anmäla det till Tullverket vid inresa i Sverige och betala tull, moms och eventuellt andra skatter. Genom att S.Z. och M.Z. inte förtullat smycken på Landvetter, vilka S.Z. köpt och M.Z. fört in i Sverige, och att det förelegat en sådan fara som åklagaren påstått föreligger de objektiva förutsättningarna för tullbrott.

– – –

S.Z. har erkänt de faktiska omständigheterna men förnekat ansvar för smugglingsbrott då han saknat kännedom om att han i egenskap av den som köpt klockorna varit skyldig att anmäla dem till förtullning och därför saknat uppsåt. S.Z. har erkänt att han av grov oaktsamhet underlåtit att redovisa 13 stycken armbandsur och därigenom gjort sig skyldig till vårdslös tullredovisning.

S.Z:s och M.Z:s invändningar om att de inte känt till att varor till ett värde över 4 300 kr ska förtullas är en invändning om straffrättsvillfarelse. En gärning som någon begår i villfarelse ska inte medföra ansvar om villfarelsen, såvitt här är av intresse, var uppenbart ursäktlig. Det är dock rimligt att förutsätta kunskap om tull- och andra införselbestämmelser av den som för in varor i landet. S.Z. och M.Z. kan därför inte frikännas på denna grund. Vad gäller frågan om uppsåt har åklagaren påstått att de tilltalade haft i vart fall ett likgiltighetsuppsåt till gärningen. En sådan prövning ska ske i två led. Först ska frågan ställas om gärningsmannen varit medveten om risken för effekten. Om den frågan besvaras jakande uppkommer den andra frågan om gärningsmannen varit likgiltig för effekten. Tingsrätten bedömer att S.Z. och M.Z. måste ha varit medvetna om risken för att det förelegat en tullplikt för klockorna. Tingsrätten gör bedömningen att S.Z. och M.Z. fört in varor till landet till ett sådant belopp att de måste ha förstått att det förelegat en mycket stor risk för att det förelegat en tullplikt. De har därför haft ett likgiltighetsuppsåt till gärningen och skall dömas för tullbrott.

Åklagaren har gjort gällande att klockorna haft ett värde om 465 360 kr exklusive moms. Till stöd för detta påstående har värderingsintyg/äkthetsintyg åberopats av vilka framgår vad respektive klocka, inklusive moms, har för rekommenderat försäljningspris i Sverige. S.Z. har å sin sida åberopat ett kvitto av vilket framgår att han erlagt sammanlagt 24 700 US-dollar för klockorna vilket vid tidpunkten för inköpet, enligt hans egen uppgift, motsvarade 217 649 kr. Tingsrätten f inner ingen anledning att ifrågasätta att det av S.Z. åberopade kvittot utvisar det belopp han erlagt för de aktuella klockorna. Tingsrätten f inner därför att straffvärdet för gärningen ska bedömas utifrån den uppgiften att klockorna haft ett värde om 217 649 kr och att den undandragna skatten uppgår till 54 413 kr.

Tingsrätten anser att den tull och mervärdesskatt som undan­dragits det allmänna genom S.Z:s och M.Z:s åtgärder är så hög att påföljden inte kan stanna vid dagsböter. Det saknas dock skäl att bestämma påföljden till fängelse. S.Z. och M.Z. är tidigare ostraffade, lever under ordnade förhållanden och det saknas anledning att tro att de kommer göra sig skyldiga till fortsatt brottslighet. Påföljden ska därför, för S.Z., bestämmas till villkorlig dom i förening med dagsböter. Antalet dagsböter bestäms till 90. – – –.

S.Z. och M.Z. döms för tullbrott. Det är inte uppenbart oskäligt att förverka i beslag tagna klockor.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde S.Z. enligt 8 § första stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling till villkorlig dom och 90 dagsböter å 50 kr.

I beslag tagna klockor förklarades förverkade. Beslagen skulle bestå.

Även M.Z. dömdes för tullbrott till villkorlig dom och dagsböter.

Hovrätten för Västra Sverige

S.Z. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten skulle döma honom för vårdslös tullredovisning istället för tullbrott samt under alla förhållanden mildra påföljden och ogilla åklagarens förverkandeyttrande.

Åklagaren motsatte sig ändring av tingsrättens dom.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Åke Thimfors samt hovrättsråden Ingrid Björck och Göran Nilsson, referent) anförde i dom den 19 februari 2019 följande.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Utredningen är densamma som vid tingsrätten. Hovrätten har tagit del av ljud- och bildupptagningarna av förhören där med S.Z. och M.Z.

Det är utrett att S.Z. tillsammans och i samförstånd med sin bror M.Z. på i åtalet angiven tid och plats underlåtit att anmäla 13 armbandsur i samband med införsel till landet från Jordanien, varvid fara förelegat för att skatt skulle undandras det allmänna. Det f inns inte skäl att frångå vad tingsrätten funnit utrett om skattebeloppet.

För tullbrott krävs uppsåt till samtliga gärningsomständigheter och således även till att det funnits en skyldighet att anmäla godset vid inresa. Att införseln i sig skett uppsåtligen står klart. Frågan är emellertid om det är visat att S.Z. haft erforderligt uppsåt även till anmälningsskyldigheten.

S.Z. har enligt egen uppgift ägnat sig åt handel med klockor, om än inte själv importerat sådana varor. Redan den uppgiften talar för att han känt till att kapitalvaror till ett högre värde måste anmälas vid införsel från ett land utanför Europeiska unionen. I den riktningen verkar också det som framkommit om under vilka förhållanden S.Z. lät sin bror föra klockorna genom tullkontrollen. Enligt hovrätten ger utredningen inget utrymme för annan slutsats än att S.Z. förstått att armbandsuren skulle ha anmälts vid införseln. Åtalet för tullbrott är således styrkt.

Enligt 16 § lagen om straff för smuggling ska vara som varit föremål för brott enligt den lagen eller varans värde förklaras förverkat om det inte är uppenbart oskäligt. Bestämmelsen innebär en stark presumtion för förverkande. Samtidigt står det klart att bedömningen måste göras med beaktande av vilket brott som varan varit föremål för och även vilken slags vara det rört sig om. Beträffande varor som i sig är föremål för särskild in- eller utförselreglering får skälen för förverkande anses starkare än för andra varor. På motsvarande sätt bör förverkande underlåtas i större utsträckning vid oaktsamhetsbrott än vid uppsåtligt brott. Också gärningsmannens personliga förhållanden bör beaktas. (Se prop. 1999/2000:124 s. 150 ff.; se även Almkvist, Förverkande av egendom, s. 140.)

Det brott som S.Z. begått har inte varit av särskilt allvarligt slag och har inte avsett någon vara som varit föremål för särskild införselreglering. Brottet har emellertid begåtts med uppsåt och har inneburit fara för undandragande av skatt i inte obetydlig omfattning. Visserligen skulle ett förverkande drabba S.Z. menligt men åtgärden kan ändå inte anses som uppenbart oskälig. Som också tingsrätten funnit ska därför de beslagtagna armbandsuren förklaras förverkade.

Brottets straffvärde motsvarar en månads fängelse. Som tingsrätten funnit ska påföljden bestämmas till villkorlig dom. Med hänsyn till att armbandsuren ska förverkas f inner hovrätten att det f inns särskilda skäl mot att förena den villkorliga domen med böter.

Tingsrättens dom ska alltså ändras endast på så sätt att den villkorliga domen inte ska förenas med böter.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att hovrätten inte förenar den villkorliga domen med böter.

Högsta domstolen

S.Z. överklagade hovrättens dom och yrkade att HD skulle döma honom för vårdslös tullredovisning istället för tullbrott samt under alla förhållanden mildra påföljden och ogilla yrkandet om förverkande.

Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades. Om förverkandeyttrandet skulle ogillas gjorde riksåklagaren gällande att påföljden borde ändras till villkorlig dom i förening med 90 dagsböter.

HD meddelade det prövningstillstånd som framgår av punkten 3 i HD:s dom.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Karin Lambertz, föreslog i betänkande följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

Punkterna 1 och 2 överensstämmer med punkterna 1 och 2 i HD:s dom.

Prejudikatfrågan

Punkterna 3 och 4 överensstämmer med punkterna 3 och 4 i HD:s dom.

Rättsliga utgångspunkter

Punkterna 5 och 6 överensstämmer med punkterna 5 och 6 i HD:s dom.

7.

Möjligheten att förverka enligt 16 § gäller i princip oberoende av vilket brott enligt smugglingslagen som varan har varit föremål för. Bestämmelsen är fakultativ men innebär en stark presumtion för förverkande. Vid bedömningen av huruvida ett förverkande vore uppenbart oskäligt ska beaktas i första hand egendomens värde i förhållande till brottets straffvärde och den ekonomiska situationen hos den som begått brottet. Om ett förverkande framstår som alltför betungande mot bakgrund av brottet eller om ett förverkande annars är påfallande oskäligt kan förverkande underlåtas eller jämkas till att avse endast en del av ett varuparti eller dess värde. Skälighetsbedömningen ska göras med beaktande av vilket brott som egendomen varit föremål för och vilken slags egendom det rör sig om. Såvitt avser införsel- eller utförselreglerade varor gör sig ofta sådana samhällsintressen gällande att ett förverkande inte kan anses uppenbart oskäligt. Av betydelse är också om det gäller ett uppsåtligt brott eller ett brott som begåtts av oaktsamhet. (Se prop. 1999/2000:124 s. 152 f. och Almkvist, Förverkande av egendom, Iustus 2014, s. 140.)

Punkterna 8 och 9 motsvarar i huvudsak punkterna 16 och 14 i HD:s dom.

Bedömningen i detta fall

10.

Genom det hovrätten funnit styrkt beträffande den åtalade gärningen är åtalet styrkt. S.Z. ska alltså dömas för tullbrott. Gärningen kan inte bedömas som ringa. HD delar hovrättens bedömning att brottets straffvärde motsvarar fängelse en månad och att påföljden ska bestämmas till villkorlig dom.

11.

S.Z. är ägare till de aktuella armbandsuren. Han köpte dem i Jordanien för cirka 217 000 kr och de har i Sverige värderats till drygt 580 000 kr. I förhållande till brottets straffvärde och den påföljd som är aktuell framstår armbandsurens sammanlagda värde, dvs. det pris S.Z. köpt dem för, som relativt högt. Detta gör att ett förverkande av samtliga armbandsur skulle riskera att framstå som den huvudsakliga reaktionen på S.Z:s brottslighet. Att S.Z. har begått gärningen med uppsåt talar emellertid med styrka för förverkande, liksom att den undandragna skatten har rört ett förhållandevis högt belopp. Armbandsuren omfattas förvisso inte av någon införselreglering. Det är heller inte fråga om egendom där något samhälleligt intresse talar med styrka för förverkande. Utredningen i målet talar vidare för att S.Z. lever under ekonomiskt ansträngda förhållanden, dock inte mer ansträngda än att han haft ekonomisk möjlighet att köpa ifrågavarande armbandsur med kontanta medel på en semesterresa. Vid en samlad bedömning framstår ett förverkande av samtliga armbandsur, i kombination med den aktuella brotts­påföljden, som en alltför sträng reaktion på den brottslighet S.Z. har gjort sig skyldig till. Förverkandet bör därför jämkas på så sätt att endast ungefär halva egendomens värde förverkas (det förverkade värdet kommer på det sättet att motsvara två gånger den undandragna skatten). Skälen som talar för förverkande har i detta fall en sådan styrka att ett jämkat förverkande inte är uppenbart oskäligt. Hovrättens dom ska ändras i enlighet med detta.

12.

Trots att det förverkade värdet nu jämkas utgör förverkandet ett tillräckligt skäl för att underlåta att förena den villkorliga domen med böter (30 kap. 8 § BrB).

DOMSLUT

HD ändrar hovrättens dom på det sättet att förverkandet av armbandsur med beslagsnummer G-18-310 p. 2–5, 8 och 12–13 upphävs. Beslaget i motsvarande delar hävs.

I övriga delar ska hovrättens dom stå fast och beslagen bestå.

Domskäl

HD ( justitieråden Anders Eka, Ann-Christine Lindeblad, referent, Malin Bonthron och Eric M. Runesson) meddelade den 20 oktober 2020 följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

1.

S.Z. åtalades för tullbrott enligt 8 § första stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling alternativt vårdslös tullredovisning enligt 11 § samma lag enligt följande gärningsbeskrivning.

S.Z. och M.Z. har tillsammans och i samförstånd inte anmält 13 armbandsur av märket Omega till tullbehandling i samband med införsel till landet från Jordanien. Deras åtgärd innebar fara för att tull, annan skatt eller avgift kunde undandras det allmänna med sammanlagt 116 340 kr. Det hände den 4 maj 2018 på Landvetter, Göteborgs stad.

S.Z. och M.Z. begick gärningen med uppsåt. Gärningen har i vart fall begåtts av grov oaktsamhet då S.Z. och M.Z. underlåtit att informera sig om vilka regler som gäller för införsel av aktuella varor i landet och ändå passerat tullf ilter i grön gång.

2.

Tingsrätten dömde S.Z. för tullbrott och bestämde påföljden till villkorlig dom i förening med 90 dagsböter samt beslutade om förverkande av armbandsuren. Hovrätten har ändrat tingsrättens dom endast på det sättet att den villkorliga domen – med hänsyn till beslutet om förverkande – inte har förenats med dagsböter. Hovrätten har funnit att S.Z. tillsammans och i samförstånd med M.Z. på i åtalet angiven tid och plats underlåtit att anmäla 13 armbandsur i samband med införsel till landet från Jordanien, varvid fara har förelegat för att skatt skulle undandras det allmänna. Vidare har hovrätten instämt i tingsrättens bedömning att armbandsuren haft ett värde om 217 649 kr och att den undandragna skatten uppgått till 54 413 kr. Slutligen har hovrätten funnit att införseln i sig skett uppsåtligen samt att S.Z. förstått att armbandsuren skulle ha anmälts vid införseln.

Prejudikatfrågan

3.

HD har meddelat prövningstillstånd med utgångspunkt i vad hovrätten funnit styrkt beträffande den åtalade gärningen.

4.

I målet aktualiseras framför allt frågan när förverkande enligt 16 § smugglingslagen, avseende uppsåtlig smuggling av varor som inte omfattas av särskild införselreglering, ska anses uppenbart oskäligt.

Tullbrott och förverkande enligt smugglingslagen

5.

För tullbrott döms bl.a. den som, i samband med att en vara förs in till landet, uppsåtligen underlåter att anmäla varan till tullbehandling, lämnar oriktig uppgift vid tullbehandling eller underlåter att lämna föreskriven uppgift vid tullbehandling och därigenom ger upphov till fara för att tull, annan skatt eller avgift undandras det allmänna (8 § första stycket).

6.

Om det inte är uppenbart oskäligt ska, såvitt nu är i fråga, vara som varit föremål för brott enligt smugglingslagen eller en sådan varas värde förklaras förverkad (16 § första stycket 1).

Närmare om prövningen enligt 16 § första stycket 1 smugglingslagen

”Uppenbart oskäligt”

7.

Bestämmelsen om förverkande i 16 § första stycket 1 tar sikte på en mängd olikartade situationer och gäller i princip oberoende av vilket brott enligt smugglingslagen som varan har varit föremål för och oberoende av vilken vara det är fråga om. Bestämmelsen innebär en stark presumtion för förverkande; förverkande är den normala följden av smugglingsbrott och så länge det inte är ”uppenbart oskäligt” ska ett förverkande ske. Det är alltså inte fråga om en allmän skälighetsbedömning likt den som domstolar i andra sammanhang kan ha att göra. Frågan är då vad som i bestämmelsen menas med ”uppenbart oskäligt”.

8.

Rent allmänt måste det bakomliggande syftet med ett förverkande av viss egendom få avgörande betydelse vid bedömningen av om förverkandet kan underlåtas eller jämkas på grund av att det är ”uppenbart oskäligt”. Detta gäller särskilt i ljuset av det breda tillämpningsområdet för bestämmelsen.

9.

I förarbetena till smugglingslagen behandlas frågan om vad som ska särskilt beaktas vid skälighetsbedömningen (se prop. 1999/2000:124 s. 152 f.). Där anges att det i första hand är egendomens värde i förhållande till brottets straffvärde och den ekonomiska situationen hos den som begått brottet som ska beaktas. Om ett förverkande framstår som alltför betungande mot bakgrund av brottet eller om ett förverkande annars är påfallande oskäligt kan förverkande underlåtas eller jämkas till att avse endast en del av ett varuparti eller dess värde. Vidare anges att skälighetsbedömningen ska göras med hänsyn till vilket brott som egendomen har varit föremål för och vilket slags egendom det rör sig om. Av betydelse är om det gäller ett uppsåtligt brott eller ett brott som har begåtts av oaktsamhet.

10.

Utöver det som anges i förarbetena måste det också ges betydelse huruvida smugglingsbrottet utgör ett led i kommersiell verksamhet. Om så är fallet bör utrymmet för att underlåta eller jämka ett förverkande vara mycket begränsat. I andra riktningen kan tala att den ifrågavarande egendomen har ett stort affektionsvärde för ägaren.

11.

I fråga om införsel- eller utförselreglerade varor, såsom alkohol- och tobaksvaror, har utgångspunkten varit att sådana samhällsintressen regelmässigt gör sig gällande att ett förverkande inte kan anses uppenbart oskäligt (se prop. 1999/2000:124 s. 152).

12.

När det gäller varor som inte är införsel- eller utförselreglerade f inns det däremot utrymme att göra en mer nyanserad bedömning av förverkandefrågan (se ”De fyra saf irerna” NJA 1994 s. 65). Det är i dessa fall naturligt att bedömningen särskilt tar sin utgångspunkt i vilken vara som det är fråga om och i vilket syfte som förverkande ska ske. Av betydelse är här också storleken på det undandragna beloppet och värdet på de varor som har förts in.

13.

Vid den helhetsbedömning som ska göras av om ett förverkande i ett visst fall är att anse som uppenbart oskäligt måste prövningen ske i ljuset av den samlade reaktionen på det aktuella brottet ( jfr p. 9).

Särskilt om prövningen vid sanktionskumulation

14.

Enligt brottsbalken ska vissa sanktionskumulationer beaktas som grund för strafflindring. Förverkande är en rättslig sanktion som enligt 29 kap. 5 § första stycket 8 i skälig omfattning ska beaktas. Om den samlade reaktionen framstår som oproportionerligt sträng, kan en anpassning ske antingen genom en jämkning av förverkandet eller genom att straffet lindras. Utgångspunkten är att ett beaktande ska ske vid beslutet om förverkande. Först om detta inte låter sig göras med hänsyn till förverkandets syfte, exempelvis om förverkandet är avsett att motverka fortsatt brottslighet, bör hänsyn i stället tas till förverkandet vid påföljdsbestämningen (se prop. 2014/15:37 s. 9 f.).

15.

Om en högre domstol på talan av den tilltalade skulle upphäva ett förverkande som har haft omedelbar betydelse för straffmätningen i den överklagade domen, är den högre domstolen oförhindrad att i motsvarande mån skärpa brottspåföljden (se prop. 1988/89:2 s. 23 och jfr NJA 1990 s. 526).

Särskilt om värdet av det som förverkas

16.

Vid bedömningen av hur egendomens värde förhåller sig till bl.a. straffvärdet när det är fråga om sakförverkande bör – till skillnad från vad som anses gälla vid värdeförverkande ( jfr bl.a. prop. 1999/2000:124 s. 153 f.) – som huvudregel beaktas det värde den som förverkandet riktas mot direkt går miste om vid ett förverkande och i förhållande till vilket undandragandebeloppet beräknas. Den eventuella förtjänst som denne hade kunnat göra om egendomen inte hade förverkats ska alltså inte ges någon betydelse. Värdet bör vidare bedömas med utgångspunkt i tidpunkten för gärningen, vilket innebär att en eventuell värdeminskning eller värdeökning i tiden därefter som huvudregel inte bör ha betydelse för frågan huruvida ett förverkande skulle vara uppenbart oskäligt.

Bedömningen i detta fall

17.

Det hovrätten har funnit styrkt beträffande den åtalade gärningen innebär att S.Z. ska dömas för tullbrott enligt 8 § första stycket smugglingslagen. HD delar hovrättens bedömning att brottets straffvärde motsvarar fängelse en månad och att påföljden ska bestämmas till villkorlig dom, som dock ska förenas med ett bötesstraff (se p. 20).

18.

S.Z. köpte de aktuella armbandsuren i Jordanien för drygt 217 000 kr. Armbandsuren omfattas inte av någon införselreglering. Det är inte heller fråga om egendom för vilken det f inns något särskilt starkt samhälleligt intresse av förverkande. Utredningen i målet talar i och för sig för att S.Z. lever under ekonomiskt ansträngda förhållanden. Dessa har dock inte varit mer ansträngda än att han haft ekonomisk möjlighet att köpa armbandsuren med kontanta medel på en semesterresa. Hans ekonomiska förhållanden kan sammantaget inte tillmätas särskild betydelse vid bedömningen av om ett förverkande skulle vara uppenbart oskäligt. Att S.Z. har begått gärningen med uppsåt talar med styrka för förverkande, liksom att den undandragna skatten har rört ett förhållandevis högt belopp.

19.

Sammantaget är förhållandena sådana att ett förverkande inte kan underlåtas. I förhållande till brottets straffvärde, vilket slags varor det rör sig om och värdet på dessa samt övriga omständigheter skulle det emellertid framstå som uppenbart oskäligt att förverka samtliga armbandsur. Förverkandet bör därför jämkas på så sätt att endast ungefär halva egendomens värde förverkas; det förverkade värdet kommer på det sättet att motsvara två gånger den undandragna skatten. Det kan anmärkas att skyldigheten att betala tull, annan skatt eller avgift för de varor som inte förverkas kvarstår.

20.

Med den bedömning som HD har gjort i förverkandefrågan f inns det inte, med anledning av förverkandet, skäl för att med tillämpning av 29 kap. 5 § första stycket 8 BrB underlåta att förena den villkorliga domen med böter. Antalet dagsböter bör bestämmas till 90.

21.

Hovrättens dom ska ändras beträffande påföljd och förverkande i enlighet med vad nu har sagts.

DOMSLUT

HD ändrar hovrättens dom i fråga om påföljd på så sätt att den villkorliga domen förenas med 90 dagsböter på 50 kr.

HD ändrar hovrättens dom även i fråga om förverkande och upphäver förverkandet av armbandsuren med beslagsnummer G-18-310 p. 2–5, 8 och 12–13. Beslagen hävs.

I övriga delar ska hovrättens dom stå fast och beslagen bestå.

Justitierådet Dag Mattsson var skiljaktig och fastställde hovrättens domslut. Han anförde följande.

Smugglingslagen ger en sträng presumtion för förverkande. För att smuggelgodset inte ska förverkas krävs att förhållandena är sådana att förverkandet skulle framstå som uppenbart oskäligt.

Förverkande av smuggelgods kan i och för sig aktualiseras i många olika situationer, en del ju väsentligt mindre samhällsfarliga än andra, och bedömningen ska göras med ett nyanserat betraktelsesätt och med hänsyn tagen till omständigheterna i det enskilda fallet.

Men presumtionen för förverkande är enligt min mening ytterst stark när brottet, såsom i detta mål, görs i bedrägligt syfte och godset saknar personlig betydelse för smugglaren och är lätt omsättningsbart. Som smugglingslagen är utformad är förverkandet i ett sådant fall en nästan given konsekvens av gärningen.

Visserligen ska hänsyn tas till brottets straffvärde när man bedömer om ett förverkande ändå inte ska ske. Lagen måste emellertid anses utgå från att förverkande ska vara en betydande del i den samlade straffrättsliga reaktionen vid gärningar med lågt straffvärde. Smuggelgodset ska i princip alltid förverkas i dessa situationer, även om brottet inte är så allvarligt.

Förverkandebestämmelsen i smugglingslagen ger därmed bara ett begränsat utrymme att beakta om brottsreaktionen blir proportionerlig när man ska se den samlat. I stället får – som hovrätten gjort – hänsyn tas till intresset av en samlad proportionerlig brottsreaktion när påföljden ska bestämmas.

Mera allmänt sett kan det också sägas vara rimligt att, i fall som det nu aktuella, smugglaren får bli av med godset men kan komma undan med en mildare påföljd. Att låta smugglaren få tillbaka smuggelgodset kan av naturliga skäl bära emot. Godset har i praktiken varit ett slags brottsverktyg, där smugglaren medvetet tagit en risk med egendomen för att kanske i förlängningen kunna tjäna pengar på den.

Av det anförda följer att man i en situation som denna inte heller ska förverka bara en del av smuggelgodset och lämna tillbaka resten.

Med dessa utgångspunkter gör jag samma bedömning som hovrätten i fråga om förverkande och påföljd.