NJA 2022 s. 23
Människoexploatering. Förutsättningarna för straffansvar samt val av påföljd.
Norrköpings tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Norrköpings tingsrätt åtal mot M.K. för människoexploatering och olaga hot enligt följande gärningsbeskrivning.
M.K. har från mitten av september till den 3 november 2018 i sin restaurang i Norrköping genom vilseledande och genom utnyttjande av målsägandens svåra situation exploaterat F.Z. och I.A. i arbete under uppenbart orimliga villkor.
Vilseledandet har bestått i att han uppgett att de skulle få arbeta i restaurangen mot en lön om cirka 100 kr per timme samt därutöver få bostad och mat i restaurangen trots att han aldrig haft för avsikt att utge någon lön utan endast bostad och mat. Den ersättning som har lämnats, i form av bostad och mat, har stått i uppenbart missförhållande till den tid som I.A. och F.Z. arbetat.
I.A. och F.Z. har arbetat under uppenbart orimliga arbetsvillkor eftersom de arbetat under långa arbetsdagar utan rätt till vila eller paus samt då ingen lön utbetalats. I.A. har arbetat cirka 11–12 timmar per dag, sex–sju dagar per vecka, utan att någon lön utbetalats. F.Z. har arbetat varannan vecka förmiddagar ca tre till fyra timmar per dag och en till två dagar under helgen, ca 11 timmar per dag, samt varannan vecka 11–12 timmar under sex dagar, utan att någon lön utbetalats.
I.A. och F.Z. har befunnit sig i en svår situation eftersom de vid gärningen nyligen kommit till Sverige, inte kunnat svenska och saknat annan bostad samt att M.K. hotat dem och även uppgett att han genom att anmäla dem till polisen för brott skulle se till att de blev utvisade ur Sverige.
M.K. har under ovan tid vid flera tillfällen i restaurangen och intilliggande lägenheten hotat F.Z. och I.A. Hoten har bestått i att han till dem båda uttalat att han skulle använda våld mot dem och vid vissa tillfällen samtidigt även lyft en stekpanna framför dem. Han har även på ett hotfullt sätt inför F.Z. hållit ett vapen eller en vapenattrapp vilket senare även kommit till I.A:s kännedom. Hoten har varit ägnade att framkalla allvarlig fruktan för egen och annans säkerhet till person.
Målsägandena yrkade skadestånd avseende kränkning, sveda och värk samt utebliven lön, jämte ränta.
M.K. förnekade gärningarna och bestred skadeståndsyrkandena.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande tingsfiskalen Rebecca Haenflein) anförde i dom den 5 december 2019 följande.
DOMSKÄL
Frågan om M.K. ska dömas för brott
– – –
Tingsrättens bedömning av åtalet
– – –
– Har målsägandena arbetat på restaurangen?
– – –
Genom ovanstående finner tingsrätten därför att åklagaren genom sin bevisning ställt utom rimligt tvivel att målsägandena arbetat på restaurangen.
– – –
– Har M.K. vilselett målsägandena?
– – –
Vid en sammantagen bedömning av åklagarens bevisning finner tingsrätten att det är styrkt att målsägandena och M.K. kommit överens om att målsägandena skulle arbeta på restaurangen för en lön om 100 kr i timmen. De har vidare varit överens om att målsägandena skulle avstå från en viss del av sin lön, motsvarande 23 kr i timmen, för att täcka kostnaderna för mat och logi. Det finns ingen uppgift i utredningen som talar emot att nu nämnda avtal träffats.
Tingsrätten har därefter att pröva huruvida M.K. avsett att betala lön till målsägandena, eller om han haft uppsåt att vilseleda dem i fråga om lön.
– – –
För att det ska vara fråga om ett vilseledande krävs att åklagaren genom sin bevisning ställt utom rimligt tvivel att M.K. vid anställningsavtalets ingående saknat avsikt att betala lön till målsägandena. Utifrån den ekonomiska utredningen som finns i målet och vad som framkommit av M.K:s beteende redan under 2017 och framåt finner tingsrätten det vara visat att han vid avtalet insett att han saknat förmåga att betala den lön han utlovat. Tingsrätten finner det vidare vara visat att M.K. också insett att han kunde komma undan med att anställa personal trots att han saknat förmåga att betala deras lön, vilket enligt tingsrättens mening visar att han även saknat avsikt att betala.
Tingsrätten finner det därmed vara styrkt att M.K. vilselett målsägandena på det sätt som åklagaren gjort gällande.
– – –
– Har målsägandena varit i en svår situation som utnyttjats av M. K.?
– Vad är utrett om deras situation?
– – –
Av målsägandenas berättelser framgår att de studerat vid universitet i Bangladesh och därefter sökt sig till Sverige för dels vidareutbildning, dels arbete. De har beskrivit sig komma från en bangladeshisk medelklassfamilj. Båda talar ”någorlunda flytande” engelska. Med sig till Sverige hade de totalt 3 000 euro och 1 000 dollar samt guldsmycken till ett uppskattat värde om 50 000–60 000 kr som F.Z. fått när de gifte sig. Vidare framgår att F.Z. beviljats uppehållstillstånd med anledning av studier i Sverige med rätt att uppehålla sig här i 13 månader. I.A. har i sin tur fått uppehållstillstånd i egenskap av anhörig till F.Z. I.A. har uppgett att en del av pengarna som de hade med sig var öronmärkta för F.Z:s studieavgift. F.Z. har uppgett att avgiften skulle betalas terminsvis och att hon fått pengarna av sin familj. Resten är de båda överens om skulle användas för deras uppehälle, särskilt då de innan de fått beslutet om uppehållstillstånd inte lyckats ordna en bostad. De har vidare uppgett att de under de första dagarna i Sverige fått använda sig av tillfälliga boenden, men inte lyckades hitta en lösning som var öppen även för icke-studenter och därmed för dem båda. Det var också i detta läge som de stötte på M.K., varefter han erbjöd dem att bo i lägenheten ovanför sin restaurang.
– – –
Av bevisningen framgår följande om vilka alternativ målsägandena hade. Målsägandena har berättat att de saknar släkt i Sverige, att de skrivit upp sig i diverse hyresköer inklusive den för studenter och där fått ett löfte om tillträde till en lägenhet men först i december 2018 – omkring tre månader senare. De har beskrivit det som svårt att hitta en hyresrätt på kort tid – – –. Därutöver har flera av vittnena – – – berättat hur målsägandena sedan de blivit utslängda den 3 november 2018 varit upprörda och ledsna eftersom de inte hade någon annanstans att ta vägen. Detta bekräftas av den promemoria som upprättats av polis när de kallats till platsen den 3 november 2018, av vilken framgår att polisen fått hjälpa målsägandena ta kontakt med socialjouren för att ordna ett tillfälligt boende. Även M.K. har uppgett att han ansåg att målsägandena befann sig i en svår situation då de saknade bland annat boende.
Tingsrätten anser att bevisningen i denna del styrker den beskrivning som målsägandena lämnat om sin boendesituation och om vilka alternativ de hade.
– – –
Sammanfattningsvis har tingsrätten funnit att vad målsägandena själva uppgett om sin situation vinner sådant stöd av övrig utredning att det kan läggas till grund för bedömningen. Vad gäller de hot som påståtts i målet har tingsrätten funnit det styrkt att M.K. hotat F.Z. med en pistol vilket kommit till I.A:s kännedom, samt att han återkommande uttalat att han skulle utsätta målsägandena för olika slags sanktioner om målsägandena ställde till med problem. Tingsrätten noterar att de verbala hot som påstås i gärningsbeskrivningen är att M.K. ska ha hotat målsägandena med utvisning samt med att han skulle använda våld mot målsägandena. Tingsrätten, som har att utgå från gärningsbeskrivningen, finner därmed att det är just verbala hot om våld mot målsägandena och om utvisning som styrkts i målet. Det är därmed också dessa hot som tillsammans med pistolhotet ska läggas till grund för den fortsatta bedömningen.
– Är vad som utretts om målsägandenas situation tillräckligt för att den ska bedömas som svår?
Av utredningen har framkommit att målsägandena precis kommit till Sverige, att de inte talar svenska, att de saknat arbete och att de varit pressade att snabbt hitta en bostad i en bostadsmarknad som är allt annat än enkel – särskilt när man är nyanländ och saknar försörjning. Som anförts ovan krävs det inte för att man ska ha befunnit sig i en svår situation att man helt saknat andra alternativ än att underkasta sig exploatering. Målsägandena har visserligen haft en del tillgångar med sig men det finns enligt tingsrättens mening ingen anledning att ifrågasätta att en del av dessa varit avsedda för betalning av F.Z:s studieavgift. Resterande belopp bedömer tingsrätten inte räcka särskilt länge i ett hushåll bestående av två vuxna personer. Den omständigheten att I.A. i förhör sagt att de räknat med att summan skulle räcka i sex månader ändrar inte detta förhållande, utan är enligt tingsrättens bedömning snarare ett tecken på hur lite förkunskap målsägandena haft om svenska förhållanden. Omständigheten att målsäganden talar engelska innebär att de visserligen haft större möjlighet att ta sig fram i det svenska samhället men det innebär inte att de haft insikt i hur och var man ska vända sig för att få hjälp. Till detta kommer att målsägandena befunnit sig i Sverige på grundval av det uppehållstillstånd F.Z. beviljats för studier. Ett krav för att få ett sådant uppehållstillstånd är att man kan visa att man klarar att försörja sig under den tid som man ansöker för. Om det skulle visa sig att man i tiden efter uppehållstillstånd beviljats inte längre uppfyller kraven, till exempel att man inte längre kan visa försörjning eller att man inte klarar att betala sina studieavgifter, kan Migrationsverket dra in uppehållstillståndet – – –.
Vid bedömningen av målsägandenas situation fäster tingsrätten även vikt vid att M.K. erbjudit målsägandena att bo i lägenheten ovanför restaurangen för att först efteråt, sedan målsägandena flyttat in och till synes hittat en lösning på sin boendesituation, uppge att lägenheten varit avsedd för personal och att de behövde arbeta om de ville bo kvar. Målsägandena har då ställts inför att antingen acceptera M.K:s förslag eller att välja bort den trygghet de precis landat i och på nytt bege sig ut i sökande efter en bostad. Därutöver har tingsrätten att beakta de hot som de utsatts för, där målsägandena vetat att de riskerade att bli utvisade eller att de kunde komma till skada om de krävde lön, vände sig till myndigheterna eller begav sig därifrån.
I förarbetena till bestämmelsen om människoexploatering har som nämnts uttalats att man valt att inte tillämpa de höga krav som gäller för brottet människohandel då många som kan vara offer för exploatering rent faktiskt kan ha andra alternativ än att utsätta sig för exploatering. Av det skälet har lagstiftaren sänkt kraven på vad som anses utgöra en svår situation och samtidigt uttalat att brottet människoexploatering kan komma att omfatta mindre allvarliga gärningar än brottet människohandel samt medföra kortare straff. Mot denna bakgrund, och med beaktande av vad som är styrkt gällande målsägandenas situation, finner tingsrätten att deras situation varit svår.
– Finns det ett orsakssamband mellan vilseledande/utnyttjandet och att målsägandena arbetat på restaurangen?
Tingsrätten finner det vara utrett att målsägandena tackat ja till att arbeta på restaurangen dels utifrån löftet de fått om lön, dels utifrån att de i den situation som de befann sig i upplevt sig sakna alternativ vilket utnyttjats av M.K. Tingsrätten bedömer det vidare vara utrett att målsägandena fortsatt att arbeta på restaurangen i förhoppning om att de någon gång skulle få lön och av rädsla för vad som skulle hända om de slutade. Kravet på orsakssamband är således uppfyllt.
Utifrån utredningen i målet finner tingsrätten att orsakssambandet även är täckt av M.K:s uppsåt.
– Har M.K. använt målsägandena i arbete under uppenbart orimliga villkor?
Här har tingsrätten att ta ställning till vad för arbete målsägandena utfört, faktiskt arbetad tid och faktiskt erhållen lön.
– Vad för arbete har de utfört?
Utifrån målsägandenas och vittnenas i huvudsak samstämmiga uppgifter finner tingsrätten det vara utrett att I.A:s arbetsuppgifter bestått i att stå i kassan, städa, samt hjälpa till med diverse göromål i köket. Vad gäller F.Z. finner tingsrätten det på samma sätt vara utrett att hennes arbetsuppgifter i huvudsak bestått i att städa och att diska.
– Hur mycket har de arbetat?
– – –
Sammantaget finner tingsrätten det vara styrkt i målet att restaurangen varit öppen på vardagar kl. 11.00–22.00, på lördagar kl. 13.00–21.00 och på söndagar kl. 13.00–21.00. Vid något tillfälle har restaurangen varit stängd och vid något eller några tillfällen har restaurangen öppnat senare.
Vad tingsrätten funnit vara visat om restaurangens öppettider tjänar som stödbevisning vid bedömningen av i vilken omfattning målsägandena arbetat.
– – –
Tingsrätten finner det därmed vara styrkt att I.A. som huvudregel arbetat cirka 11–12 timmar per dag, sex till sju dagar per vecka. Vid något tillfälle har restaurangen varit stängd och vid något tillfälle har han börjat arbeta senare.
– – –
Tingsrätten anser att de avdrag som åklagaren tillämpat vid beräkningen väl omfattar de avvikande öppettider som tingsrätten i för sig funnit vara visade, och bedömer att åklagaren i vart fall styrkt att I.A. arbetat i den omfattning som framgår av sammanställningen. Av sammanställningen framgår att I.A. arbetat totalt 482,5 timmar mellan den 17 september 2018 och den 3 november 2018, i genomsnitt 68,9 timmar per vecka.
– – –
Sammantaget finner tingsrätten det vara styrkt att F.Z. arbetat i den omfattning som åklagaren gjort gällande. Vid beräkningen av antalet timmar hon arbetat ska, på det sätt som gjorts för I.A., avdrag göras för att restaurangen kan ha varit stängd vid något tillfälle och ha öppnat senare vid något tillfälle.
– – –
Även i denna del anser tingsrätten att de avdrag som åklagaren tillämpat väl omfattar de avvikande öppettider som tingsrätten i vart fall funnit vara visade. Tingsrätten bedömer att åklagaren således i vart fall styrkt att F.Z. arbetat i den omfattning som framgår av sammanställningen. Av sammanställningen framgår att F.Z. arbetat i 95 timmar under perioden den 17 september 2018 – 30 september 2018, i genomsnitt 47,5 timmar per vecka.
– – –
Tingsrätten har med stöd av 17 § arbetstidslagen (1982:673) räknat in eventuella pauser i den bevisade arbetstiden.
– Vad har de fått för ersättning för arbetet?
– – –
Vid en sammantagen bedömning finner tingsrätten att det är styrkt att målsägandena aldrig fått någon lön utbetalt i pengar, vare sig kontant eller genom banköverföring.
Vad gäller annan ersättning är det utrett att parterna avtalat om att målsägandena skulle avstå en del av sin lön mot att de skulle få kost och logi. Tingsrätten har därmed att ta ställning till vad denna kost- och bostadsförmån är värd.
– – –
Sammantaget gör tingsrätten den bedömningen att bostadsförmånen inte kan värderas högre än 2 700 kr i månaden, och att bostadsförmånens värde till och med kan anses avse ett lägre belopp. Åklagaren har dock gjort gällande att värdet motsvarar målsägandenas andel av hyran, vilket tingsrätten utgår från vid bedömningen.
– – –
Tingsrätten finner att utredningen ger stöd för att personalen kunnat äta när det funnits tid och utrymme. Enligt tingsrättens mening är detta inte likalydande med att de varje dag tillhandahållits frukost, lunch och middag. Av utredningen framgår att tid och utrymme funnits efter arbetspassens slut. Som nämnts har även framkommit att personalen efter lunchserveringen haft möjlighet att ta en rast om 30 minuter, under vilken de möjligen också kunnat äta. Det är slutligen utrett att det vid vissa tillfällen varit fråga om mat som tillagats särskilt, och att det vid vissa tillfällen varit fråga om rester kvar från serveringen.
– – –
Det sammanlagda värdet för bostads- och kostförmåner uppgår till 5 320 kr. Att förmånerna motsvarat detta värde får även stöd av vad parterna faktiskt avtalat om lön samt av vad vittnena – – – uppgett om de avdrag som skulle göras för just bostad och mat. Sammantaget finner tingsrätten det vara styrkt att den ersättning som F.Z. och I.A. fått motsvarat 5 320 kr per person per månad.
– Har målsägandena arbetat under uppenbart orimliga arbetsvillkor?
– – –
Tingsrätten konstaterar att de villkor som framgår av parternas avtal i och för sig inte framstår som uppenbart orimliga, även om den avtalade lönen understiger den minimilön som framgår av kollektivavtal. Beträffande de faktiska arbetsvillkoren gör tingsrätten dock följande bedömning.
Utifrån vad som utretts om omfattningen av arbetet och värdet av förmånerna utgör den genomsnittliga timlönen för F.Z. ca 28 kr i timmen (5320 kr/190) eftersom en månads arbete för henne motsvarar ca 190 timmar, medan den genomsnittliga timlönen för I.A. är ca 19 kr i timmen (5320 kr/275) eftersom en månads arbete för honom motsvarar ca 275 timmar. Redan detta anser tingsrätten vara grund för att arbetsvillkoren ska anses vara uppenbart orimliga, då lönen är synnerligen låg – – –.
Till detta kommer den faktiska omfattningen av målsägandenas arbete och arbetstidens förläggning. Huvudregeln enligt 5 § arbetstidslagen (1982:673) är att ordinarie arbetstid (heltidsarbete) får uppgå till 40 timmar i veckan, följt av en undantagsregel om en genomsnittlig arbetstid på 40 timmar över en fyraveckorsperiod. Arbete utöver ordinarie arbetstid benämns övertid och regleras i lagens 8–9 §§. Sådan tid får enligt lagen tas ut med upp till ca 50 timmar per månad, dock inte med mer än 200 timmar per år. Lagen medger vissa undantag vid extraordinära situationer, vilka inte är tillämpliga här. Vidare framgår av 14 § att varje arbetstagare ska ha minst 36 timmars sammanhängande ledighet under varje sjudagarsperiod.
I målet är utrett att I.A. arbetat i genomsnitt 68,75 timmar per vecka och att F.Z. arbetat i genomsnitt 47,5 timmar per vecka. Den övertid detta motsvarat för I.A. har med råge överstigit gränsen om 50 timmar per månad. Båda har dessutom genomfört detta arbete på obekväma arbetstider såsom kvällar och helger, samt under perioden de arbetat inte fått rätt till 36 timmars sammanhängande ledighet per vecka.
Vid bedömningen av arbetssituationen i sin helhet, där I.A. och F.Z. arbetat i just denna omfattning för vad tingsrätten funnit vara synnerligen låg lön, anser tingsrätten att de faktiska arbetsvillkoren avvikit i sådan grad från vad som kan anses acceptabelt på arbetsmarknaden att de måste anses vara uppenbart orimliga.
– Är det fråga om en exploatering?
Tingsrätten har funnit att M.K. genom vilseledande och genom utnyttjande av målsägandenas svåra situation använt dem i arbete under uppenbart orimliga villkor. Av utredningen står klart att det dessutom varit fråga om en sådan otillbörlig användning av målsägandena som kränkt deras frihet och frid. Tingsrätten anser det således vara styrkt att M.K. exploaterat målsägandena.
Det sagda innebär att åtalet är styrkt, och att M.K. ska dömas för brottet människoexploatering.
Frågan om påföljd
– – –
Straffvärde
– – –
Den gärning som tingsrätten nu har att bedöma innefattar både vilseledande och utnyttjande av en svår situation. I gärningen har även ingått ett antal hot som riktats mot målsägandena och som vid ett tillfälle förstärkts med vapen. Det är vidare utrett att hoten framförts när målsägandena försökt hävda sin rätt. Gärningen har slutligen omfattat två målsäganden, där en av målsägandena har arbetat i 42 dagar. Dessa omständigheter talar enligt tingsrättens mening för att straffvärdet av gärningen överstiger sex månaders fängelse.
– – –
Även om tingsrätten anser att den gärning som M.K. befunnits vara skyldig till är av allvarlig karaktär, måste den ställas i relation till andra gärningar som bedöms vara grövre. Tingsrätten tar då hänsyn främst till omfattningen av gärningen, i vilken typ av verksamhet exploatering skett och svårhetsgraden av målsägandenas situation. Vid en sammantagen bedömning finner tingsrätten att straffvärdet motsvarar fängelse i åtta månader.
Vilken påföljd ska utdömas?
– – –
Gärningen som tingsrätten nu har att pröva innehåller inslag av hot och har vissa människohandelsliknande inslag. Tingsrätten finner därmed att det brott som M.K. nu döms för är av sådan art att påföljden normalt ska bestämmas till fängelse. Då straffvärdet dessutom motsvarar fängelse i åtta månader krävs det alldeles särskilda skäl för att välja en annan påföljd än fängelse. Möjligheten att i stället döma till villkorlig dom eller skyddstillsyn i förening med samhällstjänst är utifrån dessa förutsättningar inte tillräckligt ingripande för att utgöra ett reellt alternativ till fängelse.
Tingsrätten finner att annan påföljd än fängelse är utesluten. Påföljden ska därför bestämmas till fängelse i åtta månader.
Frågan om skadestånd
Tingsrätten fann att målsägandena skulle tillerkännas ersättning för kränkning och för utebliven lön. Yrkandena om ersättning för sveda och värk skulle ogillas.
DOMSLUT
Tingsrätten dömde M.K. för människoexploatering enligt 4 kap. 1 b § BrB till fängelse 8 månader.
M.K. skulle betala skadestånd till I.A. med 40 000 kr för kränkning och 34 184 kr för utebliven lön, jämte ränta.
M.K. skulle betala skadestånd till F.Z. med 40 000 kr för kränkning och 6 754 kr för utebliven lön, jämte ränta.
Göta hovrätt
Åklagaren, M.K., I.A. och F.Z. överklagade i Göta hovrätt. Åklagaren yrkade att hovrätten skulle skärpa straffet. M.K. yrkade att hovrätten skulle frikänna honom eller i annat fall bestämma en lindrigare påföljd än fängelse, alternativt sänka straffet. Han yrkade även att hovrätten skulle avslå I.A:s och F.Z:s yrkanden om skadestånd. I.A. och F.Z. yrkade att hovrätten skulle skärpa straffet. De begärde vidare att hovrätten helt skulle bifalla deras respektive skadeståndstalan vid tingsrätten i fråga om dels ersättning för kränkning på grund av människoexploatering, dels ersättning för sveda och värk.
Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden.
Åklagaren förklarade att hon godtog tingsrättens bedömning att åtalet för olaga hot skulle anses ingå i , dvs. konsumeras av, åtalet för människoexploatering.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Patrik Örnsved och Madeleine Lindholm, referent, tf. hovrättsassessorn Alexander Lindgren samt två nämndemän) anförde i dom den 19 februari 2021 följande.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Kriminaliseringen av människoexploatering
Här redogör hovrätten för innebörden av straffbestämmelsen.
– – –
Vad som blivit utrett i skuldfrågan
M.K. har gett I.A. och F.Z. en oriktig uppfattning om villkoren för arbetet
Som tingsrätten funnit är det styrkt att både I.A. och F.Z. har arbetat i restaurangen under den tid som åtalet avser. – – –
Det är vidare utrett att M.K. gett I.A. och F.Z. en oriktig uppfattning om villkoren för deras arbete i restaurangen, inte minst i fråga om den lön som skulle betalas. Vid sina fortsatta överväganden utgår hovrätten på samma sätt som tingsrätten ifrån att de av M.K. därvid bibringats uppfattningen att lönen skulle vara 100 kr i timmen, som skulle utgå utöver det vederlag som fri kost och bostad i den till restaurangen hörande lägenheten utgjorde. – – –
I.A. och F.Z. har varken vid ankomsten till Sverige eller senare befunnit sig i en svår situation
Av åklagarens gärningsbeskrivning framgår att I.A. och F.Z. vid tidpunkten för det påstådda brottet ska ha befunnit sig i en svår situation. Denna ska ha bestått i att de nyligen hade kommit till Sverige, inte kunde tala svenska och saknade annan bostad än den som erbjöds av M.K. samt att denne hotat dem och även uppgett att han genom att anmäla dem för brott hos polisen skulle se till att de blev utvisade ur Sverige.
Hovrätten ansluter sig i huvudsak till det som tingsrätten ansett vara utrett om I.A:s och F.Z:s situation och instämmer i att det är dessas beskrivning av sin boendesituation och av upplevda alternativ som ska ligga till grund för bedömningen. Av det som utretts drar hovrätten emellertid andra slutsatser än tingsrätten.
Visserligen var I.A. och F.Z. vid tidpunkten för sin första kontakt med M.K. i en på så sätt besvärlig situation att de för tillfället inte hade något boende ordnat för sig. Emellertid skiljer sig deras belägenhet avsevärt från vad som under lagstiftningsarbetet synes ha avsetts med ”svår situation”. Så är de båda universitetsutbildade och kom till Sverige i syfte att studera och arbeta. Enligt vad de själva uppgett utgör de bangladeshisk medelklass och det var F.Z:s familj som med egna medel skulle bekosta de relativt höga terminsavgifterna vid det svenska universitetet. Före ankomsten till Sverige hade de beviljats uppehållstillstånd för en tid av tretton månader. Till detta kommer att båda talade god engelska och hade med sig en inte obetydlig summa pengar som kunde täcka deras levnadsomkostnader under i vart fall ett antal inledande månader. Enligt vad som uppgetts om deras arrangemang var det F.Z. som först skulle bedriva studier, under vilken tid I.A. skulle bidra med arbetsinkomster. Därefter skulle han studera. Av det anförda följer att deras situation uppvisade stora likheter med – eller i vissa hänseenden var något bättre än – andra studenters och att de hade förhållandevis goda förutsättningar att ordna sin tillvaro och ta sig fram i det svenska samhället, trots att de nyligen kommit hit och inte behärskade svenska. Så hade de t.ex. under sina första dagar i Sverige lyckats ordna två olika tillfälliga boenden och F.Z. hade haft kontakter med sin kurskoordinator.
Mot denna bakgrund är det tydligt för hovrätten att I.A. och F.Z. i straffbestämmelsens mening inte befann sig i en svår situation när de först träffade M.K. och fick erbjudande om att bo i lägenheten och inte heller när de några dagar senare – efter att ha flyttat in – accepterade att arbeta i restaurangen för att få bo kvar.
Som framgått har åklagaren även för tiden därefter gjort gällande att förhållandena utgjort en svår situation för I.A. och F.Z., nämligen på så sätt att M.K. uttalat att han genom att anmäla dem för brott skulle få dem utvisade och att han på visst sätt hotat dem med våld. Inget av detta är emellertid av beskaffenhet att kunna utgöra en svår situation i lagens mening.
Med detta sagt ska det noteras att utredningen i och för sig ger stöd för att M.K. återkommande gjort uttalanden som av I.A. och F.Z. uppfattats som hot om våld och om utvisning. I inget fall har dock omständigheterna kring något sådant enskilt tillfälle blivit styrkta. Av detta följer att hovrätten i motsats till tingsrätten inte finner det visat att M.K. skulle ha hotat F.Z. och I.A. genom att ”på ett hotfullt sätt” inför F.Z. hålla ett vapen eller en vapenattrapp. – – – På grund av det anförda har det påstående om olaga hot som ryms inom gärningspåståendet om människoexploatering således inte blivit styrkt.
Bara i I.A:s fall har det varit fråga om arbete under uppenbart orimliga villkor
Hovrätten har härefter att bedöma om M.K. har använt I.A. och F.Z. i arbete under uppenbart orimliga villkor. I detta ligger att – som tingsrätten gjort – ta ställning till vad för slags arbete I.A. och F.Z. utfört, i vilken utsträckning de faktiskt arbetat och vilken lön de fått. Först om hovrätten kommer fram till att det varit fråga om arbete under uppenbart orimliga villkor ska det bedömas om det rör sig om exploatering, vilket alltså är en otillbörlig användning.
Hovrätten har inledningsvis ingen annan uppfattning än tingsrätten i frågan om vad som blivit utrett om I.A:s och F.Z:s arbetsuppgifter. I.A:s arbete har således bestått i att bemanna kassan, städa och vara behjälplig med olika sysslor i köket. F.Z:s arbetsuppgifter har i huvudsak varit att städa och diska.
– – –
I fråga om I.A. har åklagaren påstått att denne arbetat ”cirka 11–12 timmar per dag, sex till sju dagar per vecka”. Enligt den åberopade sammanställningen på s. 100 i förundersökningsprotokollet ger detta totalt 482,5 timmar under perioden mellan den 17 september 2018 och den 3 november 2018, eller i genomsnitt 68,9 timmar per vecka.
– – –
Utredningen ger alltså ett starkt stöd för att I.A. arbetade i restaurangen från öppning till stängning alla dagar som den höll öppet.
Hovrätten gör därför ingen annan bedömning än tingsrätten såvitt gäller den åberopade sammanställningen över I.A:s arbetade timmar. De avdrag som åklagaren tillämpat vid beräkningen omfattar väl de avvikande öppettider som framkommit i målet. Detta innebär att åklagaren har styrkt att I.A. arbetat i den omfattningen som gjorts gällande.
När det gäller omfattningen av F.Z:s arbete har åklagaren påstått att arbete utförts ”varannan vecka förmiddagar cirka tre till fyra timmar per dag och en till två dagar under helgen, cirka 11 timmar per dag, samt varannan vecka 11–12 timmar under sex dagar”. Den åberopade sammanställning på sidan 102 i förundersökningsprotokollet ger vid handen att detta leder till totalt 95 timmar under perioden mellan den 17 september 2018 och den 30 september 2018, eller i genomsnitt 47,5 timmar per vecka.
– – –
Det står klart att utredningen i F.Z:s fall inte ger en helt tydlig bild av i vilken utsträckning arbete utförts. Visserligen har hennes uppgifter ett högt bevisvärde, men är inte lika detaljerade och klara som I.A:s i fråga om faktiskt arbetad tid. Till detta kommer att övrig muntlig bevisning inte tydligt stöder påståendet om omfattningen av hennes arbete.
– – –
På grund av det anförda är utredningen inte tillräckligt robust för att det ska vara styrkt att F.Z. har arbetat i den omfattning som åklagaren påstått. Emellertid kan utredningen anses ge stöd för att hon arbetat i vart fall motsvarande hälften av den tid som gjorts gällande.
Som tingsrätten angett är det visat att ingen av I.A. och F.Z. fått någon lön utbetald i pengar, vare sig kontant eller genom banköverföring. I fråga om värdet av annan ersättning är det utrett att de skulle avstå en del av sin lön mot att de i stället fick kost och logi. I fråga om värdet av denna kost- och bostadsförmån gör hovrätten samma bedömning som tingsrätten, nämligen att den ersättning som I.A. och F.Z. därigenom fått motsvarar 5 320 kr per person och månad.
Mot denna bakgrund ansluter sig hovrätten till tingsrättens bedömning att I.A. har arbetat under uppenbart orimliga villkor.
Detsamma kan emellertid inte sägas om F.Z. Utifrån vad som är utrett om omfattningen av hennes arbete och värdet av bostads- och kostförmånerna har hon haft en högre timlön än vad tingsrätten kommit fram till. Till detta ska läggas att hon i omkring en månads tid bodde i lägenheten och i viss utsträckning fick fria måltider där utan att hon under den tiden själv arbetade i restaurangen och utan att hon betalade hyra eller annat. En sammantagen bedömning av F.Z:s arbetssituation ger därför vid handen att det för hennes del inte varit fråga om arbete under uppenbart orimliga villkor. Redan av detta skäl ska M.K. således frikännas från åtalet för människoexploatering i förhållande till henne.
M.K. har inte genom vilseledande exploaterat I.A. i arbete
Hovrätten har alltså funnit att M.K. gett I.A. en oriktig uppfattning om den lön som skulle betalas för arbetet på restaurangen och därefter använt denne i arbete under uppenbart orimliga villkor. Den fråga som därmed uppkommer är om sambandet häremellan är sådant att M.K. i straffbestämmelsens mening kan sägas ha genom vilseledande exploaterat I.A. i arbete under sådana villkor.
Situationen är därmed densamma som hovrätten redan inledningsvis skisserade, nämligen att det enda föreliggande otillbörliga medlet är vilseledande och exploateringssättet arbete under uppenbart orimliga villkor. Som då framhölls måste det i ett sådant fall uppställas krav på ett på visst sätt kvalificerat vilseledande samtidigt som det är nödvändigt att med noggrannhet kunna visa att det är genom detta vilseledande som någon exploaterats i arbete.
I förevarande fall kan hovrätten inte finna att den oriktiga uppfattning som M.K. bibringat I.A. uppfyller kraven på ett sådant vilseledande. Så är det ju ett av kriminaliseringens huvudsakliga syften att skydda personer som av olika skäl redan är utsatta. Att då lämna en oriktig uppgift om lön till en person som inte är i den bemärkelsen utsatt – vilken uppgift leder till att vederbörande arbetar långa dagar utan att få betalt – är givetvis i högsta grad förkastligt, men kan enligt hovrättens mening inte utgöra ett sådant allvarligt angrepp på någons frihet eller frid att gärningen ska bestraffas som människoexploatering. M.K. ska därför frikännas. Inte heller ska han dömas i enlighet med det påstående om olaga hot som innefattas i åklagarens gärningsbeskrivning.
I skadeståndsdelen fann hovrätten att M. K. skulle förpliktas att betala 32 328 kr till I.A. och 3 183 kr till F.Z. avseende ersättning för utebliven lön jämte ränta.
HOVRÄTTENS DOMSLUT
Hovrätten ändrar tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten frikänner M.K., upphäver tingsrättens påföljdsbestämning – – –.
Hovrätten bestämmer – – – att M.K. ska betala skadestånd till I.A. med 32 328 kr jämte ränta – – – och till F.Z. med 3 183 kr jämte ränta – – –.
Högsta domstolen
Riksåklagaren överklagade och yrkade att HD skulle döma M.K. för människoexploatering eller, i andra hand, bedrägeri till fängelse. Riksåklagaren justerade åtalet genom att till gärningsbeskrivningen foga följande. Gärningen har inneburit vinning för M.K. med sammanlagt 35 511 kr och skada för I.A. med 32 328 kr och för F.Z. med 3 183 kr.
M.K., som förnekade att han gjort sig skyldig till människoexploatering eller bedrägeri, motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
HD meddelade prövningstillstånd med utgångspunkt i vad hovrätten hade funnit utrett beträffande gärningen.
Målet avgjordes efter huvudförhandling.
Domskäl
HD (justitieråden Kerstin Calissendorff, Svante O. Johansson, Sten Andersson, referent, Eric M. Runesson och Stefan Reimer) meddelade den 15 februari 2022 följande dom.
DOMSKÄL
Bakgrund
M.K. åtalades och dömdes vid tingsrätten för människoexploatering. Brottet bestod enligt tingsrättens dom i att M.K. hösten 2018 på restaurangen Indra i Norrköping genom vilseledande och utnyttjande av F.Z:s och I.A:s svåra situation exploaterade dem i arbete under uppenbart orimliga villkor. Påföljden bestämdes till fängelse åtta månader. Hovrätten har ogillat åtalet.
Sedan riksåklagaren överklagat hovrättens dom har HD meddelat prövningstillstånd med utgångspunkt i vad hovrätten har funnit utrett beträffande gärningen.
Frågorna i målet
Målet aktualiserar skilda frågor om innebörden i bestämmelserna om människoexploatering samt frågan om påföljd för ett sådant brott.
Sakförhållandena i målet
Omständigheterna i målet, såsom de framgår av hovrättens dom och där gjorda hänvisningar till tingsrättens dom, är följande.
I.A. och F.Z. är gifta med varandra. De är båda uppvuxna i Bangladesh, där de också har genomgått universitetsutbildning. De kom till Sverige i början av september 2018. F.Z. hade beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med anledning av att hon hade antagits till en utbildning vid Linköpings universitet. Också I.A. hade beviljats uppehållstillstånd, i hans fall på grund av hans anknytning till F.Z. Makarnas avsikt var att I.A. skulle ta arbete medan F.Z. studerade. Det fanns också en tanke på att I.A. längre fram själv skulle vidareutbilda sig i Sverige.
Enligt F.Z. och I.A. tillhör de bangladeshisk medelklass och F.Z:s studier skulle bekostas av hennes familj. När de reste till Sverige hade de med sig tillgångar till ett inte obetydligt värde (enligt deras egna uppgifter vid tingsrätten sammanlagt 3 000 euro och 1 000 US-dollar samt smycken värda cirka 50 000 kr). Båda två hade goda kunskaper i engelska.
Vid ankomsten till Sverige visade det sig svårt att hitta en bostad där båda två kunde bo. I samband med att de besökte den restaurang som M.K. drev i Norrköping erbjöd han dem att bo i ett av rummen i en lägenhet i det hus där restaurangen var belägen. I.A. och F.Z. tackade ja och flyttade in.
Några dagar efter inflyttningen – dvs. i mitten av september 2018 – träffades en överenskommelse om att F.Z. och I.A. skulle arbeta i restaurangen. M.K. lovade dem att lönen skulle vara 100 kr i timmen och att de dessutom skulle erhålla fri kost och bostad. Löftet om lön var avgörande för F.Z:s och I.A:s beslut att acceptera erbjudandet om arbete. M.K. hade emellertid inte för avsikt att betala någon lön i pengar.
F.Z. arbetade i restaurangen under femton dagar, medan I.A. fortsatte att arbeta till den 3 november 2018. F.Z:s arbete bestod i huvudsak i att hon städade och diskade, medan I.A:s arbetsuppgifter var att bemanna kassan, städa och vara behjälplig i köket. I I.A:s fall var det fråga om långa arbetsdagar, elva–tolv timmar om dagen under sex–sju dagar i veckan. Det innebar att hans sammanlagda arbetstid uppgick till cirka 480 timmar eller i genomsnitt cirka 69 timmar i veckan. F.Z:s arbete var mindre omfattande, sammanlagt cirka 47 timmar fördelade på cirka 15 dagar.
Någon lön betalades aldrig ut. F.Z. och I.A. erhöll därför inte någon annan ersättning för sitt arbete än vad som motsvarade värdet av deras boende och fria kost under perioden från mitten av september till och med den 3 november 2018. Tingsrätten och hovrätten har beräknat värdet av kost- och bostadsförmånen till 5 320 kr per person och månad.
F.Z. och I.A. begärde återkommande att få ut lön. M.K. gjorde i sådana sammanhang uttalanden som I.A. och F.Z. uppfattade som hot, däribland hot om att han skulle se till att de blev utvisade. Det är dock inte utrett att M.K. agerade på ett sådant sätt som är att anse som olaga hot.
Ett sista meningsutbyte den 3 november 2018 ledde till att M.K. uppmanade F.Z. och I.A. att lämna restaurangen och lägenheten.
Rättsliga utgångspunkter
Bestämmelser om brottet människoexploatering finns i 4 kap. 1 b § BrB. Med människoexploatering avses där att någon genom olaga tvång, vilseledande eller utnyttjande av någons beroendeställning, skyddslöshet eller svåra situation exploaterar en person i tvångsarbete, arbete under uppenbart orimliga villkor eller tiggeri. Den som gör sig skyldig till människoexploatering döms till fängelse i högst fyra år. Om brottet är grovt, är straffskalan fängelse i lägst två och högst tio år.
Bestämmelserna syftar till att åstadkomma ett straffrättsligt skydd mot att utsatta personer exploateras som arbetskraft eller i tiggeri. Avsikten har varit att motverka företeelser som allvarligt kränker den enskildes frihet, frid och mänskliga värdighet. (Se prop. 2017/18:123 s. 33 ff.)
Det som straffbeläggs som människoexploatering är att gärningsmannen använder sig av någon annan på ett otillbörligt sätt. Första ledet i brottsbeskrivningen behandlar det medel (dvs. den metod) som gärningsmannen använder för att utnyttja offret; detta ska utgöras av olaga tvång, av vilseledande eller av utnyttjande av någons beroendeställning, skyddslöshet eller svåra situation. Brottsbeskrivningens avslutande led anger på vilket sätt offret används; detta ska vara tvångsarbete, arbete under uppenbart orimliga villkor eller tiggeri. Ett tillkommande villkor för att gärningsmannens agerande ska vara straffbart är att agerandet har karaktär av exploatering av annan.
Begreppet vilseledande i 4 kap. 1 b § BrB har samma innebörd som begreppet har i exempelvis bestämmelsen om bedrägeri i 9 kap. 1 § (jfr a. prop. s. 59). Det är därmed fråga om vilseledande i paragrafens mening när gärningsmannen lyckas förmedla en oriktig uppfattning till annan, såsom blir fallet när gärningsmannen förmår någon annan till viss prestation (pengar, annan egendom eller tjänst) under den felaktiga förespeglingen att han eller hon kommer att betala ersättning för prestationen. I vissa förhandlingssituationer kan lämnandet av oriktiga uppgifter falla utanför det straffbara området. Straffansvar kan dock utkrävas om det är fråga om ett klart överskridande av den gräns som enligt gängse uppfattning anses vara rimlig för en viss förhandlingssituation. (Se ”Budgivningsbedrägeriet” NJA 2016 s. 39 p. 12.) Ett sådant klart överskridande föreligger regelmässigt när någon förmår annan att utföra ett visst arbete mot betalning och vid avtalets ingående inte har för avsikt att erlägga den utlovade betalningen.
Med ”utnyttjande av någons beroendeställning, skyddslöshet eller svåra situation” avses i huvudsak detsamma som det som i bestämmelserna om människohandel i 4 kap. 1 a § BrB benämns ”utnyttjande av någons utsatta belägenhet”. Kravet på utsatthet är dock inte lika högt satt som vid människohandel. I förarbetena uttalas sålunda att det för straffansvar inte krävs att offret saknar annat verkligt eller godtagbart handlingsalternativ (se a. prop. s. 43). Som exempel på utnyttjande av annans svåra situation anges att gärningsmannen utnyttjar att offret lever under ekonomiskt svåra förhållanden, lever i flyktingskap eller är beroende av narkotika (se a. prop. s. 59). Dessa exempel kan inte anses vara uttömmande. Till ”svår situation” får räknas även andra situationer där offret lever under omständigheter som medför att hans eller hennes möjlighet till fria val i praktiken begränsas på ett påtagligt sätt. Rekvisitet kan därmed vara uppfyllt även när svårigheterna beror på exempelvis bostadsbrist eller liknande förhållande. Situationen behöver inte vara kvalificerat svår; i vad mån gärningsmannens utnyttjande av den svåra situationen är så klandervärt att det ska föranleda straffansvar får avgöras vid tillämpningen av de övriga rekvisiten i paragrafen.
Med arbete under uppenbart orimliga villkor avses, enligt förarbetena, arbete eller tjänst under villkor – såväl faktiska arbetsförhållanden som andra villkor – som är så dåliga att de vid en objektiv helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet på ett påfallande och negativt sätt skiljer sig från vad som får anses acceptabelt på arbetsmarknaden. Som exempel på villkor av detta slag anges att en person får arbeta för en synnerligen låg lön eller oavlönat, under orimligt långa arbetsdagar eller med oacceptabla säkerhetsrisker. (Se a. prop. s. 60.)
Det är naturligt att vid bedömningen av vad som är uppenbart orimliga villkor göra en jämförelse med vad som framstår som gängse för arbete av aktuellt slag. Förekommande lagbestämmelser och kollektivavtal kan då tjäna till ledning. (Jfr Erik Sjödin, Människoexploatering – en analys av ett straffbuds förhållande till regleringen av arbetsmarknaden, JT 2019/20 s. 696 ff.) Ett arbetsvillkor är emellertid uppenbart orimligt först om det på ett mera påtagligt sätt avviker från vad som normalt gäller; enbart det förhållandet att villkoret framstår som orimligt eller oskäligt är inte tillräckligt. Bedömningen blir beroende av såväl arbetsvillkorets art som omständigheterna i det enskilda fallet. En avvikelse som innebär oacceptabla säkerhetsrisker kan vara av uppenbart orimligt slag även om den enbart är mindre. För att en låg lön i detta sammanhang ska anses som ett uppenbart orimligt arbetsvillkor bör däremot normalt krävas att avvikelsen är betydande. I varje enskilt fall måste göras en helhetsbedömning av om de samlade arbetsvillkoren framstår som uppenbart orimliga.
Ytterligare en förutsättning för att straffansvar ska komma i fråga är att det föreligger ett orsakssamband mellan medlet och det sätt på vilket offret har använts (jfr p. 15). Sådant samband föreligger exempelvis när gärningsmannen, med utnyttjande av annans svåra situation, förmår denne att arbeta för en synnerligen låg lön eller när avsaknaden av lön är en följd av att gärningsmannen redan från början saknar avsikt att utge ersättning.
En sista förutsättning för straffansvar är att gärningsmannens användning av offret har karaktär av exploatering. Med exploatering avses enligt förarbetena ett otillbörligt användande av offret (se a. prop. s. 43 ff.). Vad som är otillbörlig användning – och därmed exploatering – får bedömas mot bakgrund av straffbestämmelsens syfte, att sanktionera beteenden som utgör angrepp på annans frihet, frid och mänskliga värdighet. För att människoexploatering ska föreligga måste gärningen alltså ha ett inte obetydligt inslag av integritetskränkning. I den mån gärningsmannens agerande väsentligen begränsar sig till ett ekonomiskt utnyttjande som inte är av integritetskränkande karaktär får frågan om straffansvar bedömas enligt andra bestämmelser, däribland bestämmelserna om bedrägeri och ocker i 9 kap. BrB.
För att det ska vara fråga om exploatering krävs alltså att gärningsmannens användning av offret framstår som särskilt klandervärd därför att den utgör ett angrepp på offrets frihet, frid och mänskliga värdighet. Det måste här göras en helhetsbedömning av situationen. Denna kan inte göras fristående från bedömningen av paragrafens övriga rekvisit. Det ligger sålunda i sakens natur att det närmast regelmässigt är fråga om exploatering när någon används i tvångsarbete eller annars i arbete under synnerligen svåra förhållanden. När det utförda arbetet är en följd av olaga tvång från gärningsmannens sida, får det också betydelse vilken karaktär som det utövade tvånget har. Och om offret förmås att arbeta under utnyttjande av hans eller hennes svåra situation måste det beaktas hur svår denna situation är. Andra relevanta omständigheter är vilket gärningsmannens syfte är, hur länge utnyttjandet pågår och hur offret behandlas och bemöts.
Bedömningen i detta fall
Vilseledande?
Det är utrett att M.K. uppgav för F.Z. och I.A. att de, om de arbetade i hans restaurang, skulle få inte bara fri kost och bostad utan också ersättning i pengar med 100 kr i timmen. Det står också klart att han inte avsåg att betala den utlovade ersättningen i pengar. Det innebär att han vilseledde dem i den bemärkelse som avses i 4 kap. 1 b § BrB.
Svår situation?
Vid den tidpunkt då överenskommelsen om arbete träffades befann sig F.Z. och I.A. på flera sätt i en besvärlig situation. De hade kommit till Sverige enbart några dagar tidigare, de var inte bekanta med det svenska samhället och de kunde inte tala svenska. De måste också ha förstått att de ekonomiska tillgångar som de medförde – och som i och för sig inte var obetydliga – inte skulle kunna trygga deras försörjning under hela den tid som de avsåg att stanna i Sverige. Enbart dessa omständigheter ger dock inte anledning att bedöma deras situation som svår. Det gäller särskilt som båda två var välutbildade och talade god engelska och det även får antas att I.A. i vart fall på några månaders sikt skulle kunna skaffa viss försörjning.
Deras situation försvårades emellertid påtagligt av att de inte hade tillgång till någon annan gemensam bostad än den som M.K. var beredd att tillhandahålla. Risken att stå utan bostad måste – i synnerhet för personer som, likt F.Z. och I.A., saknade andra kontakter i Sverige och närmare kunskaper om det svenska samhället – ha framstått som en mycket bekymmersam omständighet. Sammantaget får deras situation därför anses som svår i den bemärkelse som avses i 4 kap. 1 b § BrB.
Det är tydligt att såväl löftet om lön som behovet av fortsatt boende hade betydelse för F.Z:s och I.A:s beslut att arbeta i restaurangen.
Uppenbart orimliga villkor?
Frågan är därefter om F.Z. och I.A. arbetade under uppenbart orimliga villkor. Det blir då fråga om att bedöma rimligheten i det vederlag som de faktiskt erhöll för sitt arbete och den arbetstid som de hade.
Det vederlag som I.A. fick bestod helt och hållet av förmånen av fri kost och bostad. HD finner inte anledning att beräkna värdet av kost- och bostadsförmånen på annat sätt än hovrätten har gjort, dvs. till 5 320 kr i månaden per person. Det innebär att ersättningen till I.A. motsvarade cirka 19 kr i timmen. Beloppet kan jämföras med den nivå på 124 kr i timmen som då gällande kollektivavtal i restaurangbranschen angav. Vederlaget måste betecknas som uppenbart orimligt.
Den kost- och bostadsförmån som F.Z. erhöll i anslutning till arbetet motsvarade ett vederlag om 56 kr i timmen. Också detta belopp – mindre än hälften av vad som skulle ha utgått vid en tillämpning av då gällande kollektivavtal – framstår som uppenbart orimligt.
Det är utrett att I.A. arbetade i snitt cirka 69 timmar i veckan. Detta kan jämföras med vad som gäller enligt 5 och 7 §§arbetstidslagen (1982:673) om att ordinarie arbetstid får uppgå till högst 40 timmar i veckan och att det därutöver får förekomma övertid om högst 50 timmar under en kalendermånad. I.A:s arbetstid översteg därmed påtagligt den nivå som svensk arbetstidslagstiftning tillåter. Det ska också beaktas att enligt 14 § arbetstidslagen ska en arbetstagare ha minst 36 timmars sammanhängande ledighet under varje sjudagarsperiod. Det är tydligt att I.A. i vart fall under vissa veckor inte erhöll sådan ledighet. Vid en samlad bedömning framstår hans arbetsförhållanden därför, även såvitt gäller arbetstid, som uppenbart orimliga.
Vad som har framkommit om F.Z:s arbetstider ger inte anledning att bedöma dem som uppenbart orimliga i den mening som avses i människoexploateringsparagrafen.
Exploatering?
M.K:s agerande innebär att han genom såväl vilseledande som utnyttjande av I.A:s svåra situation förmådde denne att arbeta under villkor som var uppenbart orimliga både i fråga om lön och arbetstid. Det är uppenbart att syftet var att främja den egna verksamheten. Utnyttjandet pågick under förhållandevis lång tid. Även om det inte förekom några i sig straffbara hot från M.K:s sida bidrog han till att vidmakthålla situationen genom uttalanden om att han kunde se till att I.A. och F.Z. blev utvisade. Vid en samlad bedömning framstår hans agerande som så integritetskränkande för I.A. att det måste anses som exploatering.
I F.Z:s fall utgjordes de uppenbart orimliga arbetsvillkoren enbart av att hon erhöll en alltför låg ersättning för sitt arbete i restaurangen, en ersättning som var jämförelsevis högre än den som I.A. fick. Till detta kommer att hon inte arbetade i restaurangen under mer än 15 dagar och att hon synes ha fått behålla förmånen av fri kost och fritt logi även sedan hon hade slutat arbeta. M.K:s utnyttjande av henne framstår mot den bakgrunden inte som lika klandervärt och integritetskränkande som hans behandling av I.A. När det, som i detta fall, är fråga om ett utnyttjande av två makar som är beroende av varandra, kan emellertid bedömningen av om det är fråga om exploatering inte begränsas till vad envar av dem har utsatts för. Också i F.Z:s fall framstår därför, vid en helhetsbedömning, M.K:s agerande som så klart klandervärt att det utgör exploatering.
M.K. ska i enlighet med vad som nu har sagts dömas för människoexploatering i två fall.
Påföljdsfrågan m.m.
Straffvärdet
De omständigheter som ligger till grund för HD:s avgörande i skuldfrågan är inte fullt så graverande för M.K. som de omständigheter som enligt tingsrätten motiverade ett straff om åtta månaders fängelse. Enligt HD har gärningen ett straffvärde som motsvarar fängelse i fyra månader.
Valet av påföljd
Vid val av påföljd ska rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Detta innebär att ett alternativ till fängelse har företräde och att fängelsestraff ska väljas i sista hand. Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott. (Jfr 30 kap. 4 § BrB.)
I detta fall är gärningens straffvärde inte så högt att det ensamt bryter presumtionen mot att döma till fängelse. Det är inte heller fråga om återfall i brott. Avgörande för om påföljden ska bli fängelse blir därför om en sådan påföljd krävs med hänsyn till brottslighetens art sammantaget med dess straffvärde.
Den praxis som har utvecklats i fråga om brottets art bygger på tanken att det beträffande vissa särskilda brottstyper finns ett behov av att ta hänsyn till intresset av allmän laglydnad. HD har uttalat att utrymmet för att genom rättsutveckling i praxis särbehandla ytterligare brottstyper med hänvisning till deras art är begränsat. Om en sådan särbehandling övervägs, ska det beaktas om det finns ett särskilt behov av normbildning som den aktuella brottstypen kan föranleda. Brottstypen är dock inte ensamt avgörande; en individualiserad bedömning ska göras av hur starkt brottslighetens art talar för fängelse i det enskilda fallet. (Se ”De kinesiska kullagren” NJA 2014 s. 559 p. 31–33 och ”Oaktsamhet och art” NJA 2021 s. 536 p. 13.)
Ett skäl att särbehandla ett visst brott i påföljdshänseende kan vara att det rör sig om svårupptäckt brottslighet eller att brottstypen innefattar en samhällsfara som inte reflekteras på annat sätt (se ”De kinesiska kullagren” p. 32). Ett annat skäl kan vara att brottet innefattar ett allvarligt angrepp på den personliga integriteten (jfr ”Oaktsamhet och art” p. 15).
I förarbetena finns inga uttryckliga uttalanden om att människoexploatering utgör ett brott som på grund av sin art bör föranleda fängelse. Av förarbetena framgår emellertid att syftet med kriminaliseringen är att sanktionera beteenden som allvarligt kränker den enskildes frihet, frid och mänskliga värdighet (jfr a. prop. s. 34, 36, 42 f. och 47). Det finns också tydliga beröringspunkter mellan brotten människohandel och människoexploatering; i förarbetena har sålunda förutsatts att en tillämpning av bestämmelserna om människoexploatering kan aktualiseras när någon som själv inte medverkat till människohandel använder sig av någon som har varit offer för människohandel.
Till detta kommer att brott med fridsstörande moment i form av olaga tvång, exempelvis utpressning och även olaga hot, i praxis ansetts vara brott som kan särbehandlas i påföljdshänseende på grund av brottets art (jfr bl.a. ”Utpressningen i Östersund” NJA 1997 s. 507). Om den typen av gärningar ingår som ett moment i ett människoexploateringsbrott och konsumeras av detta kan detta påverka påföljdsvalet (jfr ”Nio månaders förföljelse” NJA 2020 s. 216 p. 20).
Mot den nu angivna bakgrunden bör brottets art tillmätas viss betydelse när påföljden för människoexploatering bestäms. Om straffvärdet av människoexploateringen, som i detta fall, understiger fängelse i sex månader, kan det dock i regel inte anses föreligga någon presumtion för fängelse. Vid bedömningen får det särskild betydelse hur påtaglig integritetskränkningen i det enskilda fallet har varit.
De brott som M.K. har gjort sig skyldig till har inte innefattat en så påtaglig integritetskränkning att det är påkallat att av hänsyn till brottslighetens art döma till fängelse.
Påföljden kan därför stanna vid en villkorlig dom. Eftersom M.K. har suttit anhållen eller häktad på grund av brottet under cirka en och en halv månad, föreligger särskilda skäl att inte förena den villkorliga domen med böter.
DOMSLUT
HD ändrar hovrättens domslut på det sättet att HD
• dömer M.K. för människoexploatering enligt 4 kap. 1 b § första stycket BrB,
• bestämmer påföljden till villkorlig dom – – –.